Avtal om försvarssamarbete med Amerikas förenta stater

Anf. 91 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Vi debatterar i dag ett militärt avtal mellan Sverige och USA, ett avtal kallat DCA-avtalet. Det är ett avtal som är mer långtgående än något annat avtal som Sverige tidigare undertecknat. Vi ger upp vårt eget territorium och vår egen lagstiftning för ett annat land.

Oavsett vad en tycker om DCA-avtalet, för eller emot, är det viktigt att komma ihåg att dagens beslut är av principiell vikt, skiljer sig från tidigare fattade beslut och förändrar Sveriges säkerhetspolitiska position gentemot vår omvärld. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det är mer avgörande än Nato-beslutet. Men det har samma principiella förflyttning som historiskt har varit otänkbar.

Fru talman! Vänsterpartiet avser i dag att rösta avslag på regeringens proposition om att godkänna undertecknandet av DCA-avtalet. Vi gör det av flera skäl, som jag och mina kollegor ska redovisa under dagens långa debatt.

Låt mig börja i det övergripande principiella. DCA-avtalet är inte en del av det svenska Natomedlemskapet, som blev av för drygt tre månader sedan. I stället för att amerikanska soldater ska följa samma regelverk som alla andra stater inom Nato beslutar vi i dag om att amerikanska soldater ska ha en särställning, ett extra förmånligt avtal, med högre tillträde och mindre svensk kontroll än andra Natoländer i Sverige.

Jag kan i grunden tycka det är ett tveksamt sätt att hantera andra Natomedlemmar. Men jag är egentligen inte förvånad då USA har en dominerade ställning, som det dagligen utnyttjar såväl inom Nato som globalt.

Fru talman! Vänsterpartiet har fört fram grundläggande kritik på två punkter mot avtalet sedan det undertecknades. Det gäller bristen på skrivningar om kärnvapen och att amerikansk lagstiftning ska gälla för amerikanska soldater, anhöriga och underleverantörer. Jag ska nu djupdyka i respektive frågeställningar.

På 50- och 60-talet pågick i Sverige inom hemliga delar av vår försvarsmakt ett utvecklande av ett eget svenskt kärnvapen. Våra fysiker och experter låg långt fram i sin kompetens och kunskap på det kärnfysiska området. Sverige hade efter år av forskning och utveckling parallellt med utvecklingen av kärnkraften goda möjligheter att utveckla kärnvapen som annars vid den tiden bara var utvecklat av världens stormakter.

Men svenska politiker gjorde ett vägval. De bestämde att Sverige och världen skulle vara säkrare om Sverige inte utvecklade kärnvapen utan i stället arbetade riskreducerande och för avspänning mellan stormakter i en tid, likt denna, där spänningarna ökade.

Sverige beslutade om att avveckla sitt kärnvapenprogram och om att år 1968 ansluta till Ickespridningsavtalet, NPT. Det var ett historiskt beslut av Sveriges riksdag som har tjänat Sveriges säkerhetsintressen och dess medborgare väl i över femtio år.

Vi spolar fram bandet till nutiden. Sverige har sedan drygt tre månader gått med i militäralliansen Nato. Nato är tydligt i sina doktriner. De bygger på avskräckning, och ytterst med kärnvapen.

Sverige ingår för första gången i vår historia under ett kärnvapenparaply. Kärnvapen skulle kunna, av någon annan stat, användas i vårt namn. Så sent som i förra veckan deltog försvarsminister Pål Jonsson i ett möte med Natos Nuclear Planning Group.

Kärnvapen är inte vilket vapen som helst. Det är ett massförstörelsevapen. Det är ett vapen som de två gånger det har använts dödat hundratusentals och för lång tid förstört miljön för mänskligt liv. Japan kommer aldrig glömma Hiroshima och Nagasaki, och det bör inte vi heller göra.

Vad säger då det svenska DCA-avtalet om kärnvapen? Ja, fru talman, svaret är skrämmande nog ingenting. Det är till skillnad från det norska avtalet, det danska avtalet och det finska avtalet, som hänvisar tillbaka till finsk gällande lagstiftning som förbjuder kärnvapen på finskt territorium.

Det gör att Sverige är det enda land i Norden som saknar avtalsklausuler som ger skydd mot kärnvapen. Men du överdriver Håkan, USA vill inte ställa några kärnvapen på svenskt territorium, säger då anhängarna av avtalet.

Det är förvisso sant. Under den nuvarande amerikanska Bidenadministrationen finns inga tecken på några sådana kärnvapenpropåer. Men Biden kommer inte vara president för alltid i USA. Det är han i max fyra år till, om hans svajande hälsa håller. Men det är också så att vi redan i november vet vi om Donald Trump kommer tillbaka som president i USA, en president vars förra presidentperiod de flesta svenskar minns som klart skakig.

"Min knapp är större än din" är en tweet riktad mot Nordkoreas diktator vi inte ska glömma. Avtal skrivs inte bara för dagar med solsken. Avtal ska också skrivas för dagar med moln, regn och till med storm.

Regeringens hantering av avtalet är inte bara naiv, utan direkt dumdristig. Både Norge, Danmark och Finland har varit noga med att skriva in förbud mot kärnvapen. I Sverige har i stället statsminister Ulf Kristersson öppnat för att kärnvapen på svenskt territorium skulle kunna vara aktuellt i en krigssituation. Det är en oroväckande utveckling i en tid när hybridhot och skillnader mellan krig och fred blir allt otydligare.

Det gör att det socialdemokratiska handslaget om formuleringarna om kärnvapen med Moderaterna är väldigt svagt, eller som moderaten Stefan Olsson uttryckte sig i Sveriges riksdag för två veckor sedan: "Mitt parti står bakom överenskommelsen med Socialdemokraterna så länge vi har den."

Det är ett oerhört uttalande som går helt emot båda vad det svenska folket tycker och vad Sverige har stått för under lång tid.

Vänsterpartiet har länge drivit att Sverige ska införa en lag, lik den finska, som gör det tydligt att vi inte accepterar kärnvapen på svenskt territorium.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte bara handlar om oss och om vad vår syn är. Vi vet ju hur vi tänker och hur vi avser att agera. Men vad tror, vet och förstår Ryssland? I vilka lägen uppfattar Ryssland Sverige på fel sätt? Kan vi få vår egen Kubakris då?

Fru talman! Den andra delen av vår kritik mot DCA-avtalet gäller den amerikanska jurisdiktionen, alltså den långtgående förändringen att amerikansk lag ska gälla i Sverige, som om Sverige inte vore en rättsstat. Amerikanska soldater, deras anhöriga och underleverantörer till den amerikanska armén borde såklart prövas i svensk domstol som alla andra.

I och med detta avtal ges de amerikanska styrkorna en liknande immunitet gentemot svensk lag som den som bara utländska diplomater har. Grundtanken är att de vid brott ska straffas enligt amerikansk militärlag. Problem uppstår dock i de fall då denna lag är svagare än den svenska. Synen på sexualiserade brott är ett tydligt sådant exempel. Amerikansk militär strafflagstiftning förbjuder absolut våldtäkt och prostitution, men lagstiftningen är svagare än Sveriges.

USA har till exempel inte en samtyckeslagstiftning, vilket innebär att en utsänd amerikan som begår våldtäkt skulle kunna frias i en amerikansk militärdomstol i fall där man hade dömts enligt svensk rätt. Detsamma gäller sexköp, som enligt amerikansk militärlagstiftning är förbjudet men där det krävs någon form av uppmaning eller tvång för att en person ska dömas. Enligt svensk lag räcker själva sexköpet. Avtalet skulle alltså i praktiken kunna leda till straffrihet för brott som vissa våldtäkter och sexköp.

Men det finns en ventil. Det handlar om att Sverige inom 30 dagar ska notifiera USA om att man tar fallen inom ramen för svensk rätt och jurisdiktion i stället för amerikansk lag. Vilka fall gäller då detta? Ja, regeringen är tydlig i sin proposition med att det verkligen är få undantagsfall där svensk rätt ska gälla. I regeringens proposition står det också: "En medlem av en amerikansk styrka kommer således att vid misstanke om sexualbrott som utgångspunkt prövas under amerikansk militär strafflagstiftning."

Vad innebär det för brottsoffret? Jag tänker på om det sker ett krogslagsmål på Stadshotellet i Kristinehamn eller en våldtäkt i Halmstad. Vad innebär det vid ett sexköp där säljaren inte kommer från Sverige eller när en amerikansk partner utsätts för sex utan samtycke?

Ja, i utskottets behandling blev detta en diskussion, och utskottet landade i delvis nya skrivningar, bland annat formuleringen: "Vidare vill utskottet understryka vikten av att rättssäkerheten för brottsoffer i Sverige värnas."

Det är ett steg i rätt riktning som kan göra att framtida regeringar gör bedömningar som kan göra att fler fall hamnar i svensk domstol, inte amerikansk. Vi borde vara överens om att straffrihet inte ska råda, inte någonstans i världen. Men enligt mig hade det bästa varit att aldrig överlåta jurisdiktionen till USA över huvud taget.

Det är också viktigt i sammanhanget att komma ihåg den inverkan som avtalet mellan Sverige och USA kan ha för tredje land. Om inte ens vi som är en av världens starkaste demokratier och rättsstater klarar av att stå upp mot USA när det gäller domsrätt, hur ska då ett utvecklingsland klara av att göra det?

På global nivå leder detta till straffrihet för amerikanska soldater. Vi har sett det många gånger, i många olika krig. Afghanistan är det som dyker upp som ett tydligt exempel i närtid för mig. När Internationella brottmålsdomstolen, ICC, försökte utreda amerikanska soldaters eventuella brott i Afghanistan införde Trump sanktioner mot chefsdomaren och hennes man. Reste de till USA skulle de gripas. När USA agerar på detta sätt leder det till straffrihet och till att brottsoffer inte får upprättelse.

Fru talman! Jag tror att vi alla, både förespråkare för och motståndare till detta avtal, är överens om att det är ett omfattande avtal. Liknande avtal har tecknats med Norge, Danmark och Finland. Men det svenska avtalet är det avtal som innehåller flest baser för amerikanerna.

I såväl propositionen som i utskottets betänkande står det att det inte rör sig om permanenta amerikanska baser i Sverige utan att det i stället handlar om förhandslagring av amerikansk materiel för de fall de skulle behöva komma till Sverige.

I remissyttrandet från Stockholms universitets juridiska fakultet förs ett resonemang om vad som är en permanent bas och inte. Den juridiska fakulteten konstaterar att DCA-avtalet med USA är motstridigt och otydligt.

De rättigheter som ges till den amerikanska styrkan är långtgående. Den amerikanska styrkan, dess anhöriga och underleverantörer ges tillåtelse att bygga byggnader utan att svensk tillsyn råder, att köra bil med amerikanskt körkort och att skippa bilprovningen. Amerikansk arbetsrätt ska gälla. Barnen ska inte omfattas av svensk skolplikt. De kan till och med använda amerikanska frimärken. Vill USA kan de utan problem bygga ett parallellsamhälle till det svenska.

Är det en permanent bas? Kanske, kanske inte. Även om det inte är en permanent amerikansk bas som kommer att etableras i Sverige innebär DCA-avtalet en permanent amerikansk närvaro i Sverige.

Den svenska regeringen bygger mycket av sin argumentation på ett ord i DCA-avtalets artikel 1 - samtycke. Det som amerikanerna ska göra ska ske med svenskt samtycke. Även i denna del har den juridiska fakulteten vid Stockholms universitet ett intressant resonemang.

I det norska avtalet verifieras att USA måste efterleva norsk rätt och norska folkrättsliga förpliktelser internationellt. Ingenting i USA:s agerande får gå emot dessa norska principer.

Enligt den juridiska fakultetsnämndens slutsats är "den rimligaste tolkningen av denna vaga formulering därför inte att den begränsar USA vad gäller vilka aktiviteter som ska utföras eller hur".

Även om regeringen är benhård mot USA kan samtycket alltid utmanas. Det kan göras i praktisk handling, det vill säga att man agerar först och ber om ursäkt i efterhand. Man kan då säga att USA uppfattade att det fanns ett samtycke. Mer sannolikt, särskilt om det blir ett presidentskap för Trump, är att man använder sig av alla tänkbara metoder för att sätta press på Sverige till att samtycka.

Ett bättre förhandlat avtal från regeringens sida hade byggt på tydliga begränsningar och avgränsningar för den amerikanska styrkan, inte samtycke.

Jag kan tycka lite synd om Socialdemokraterna i detta. Jag är övertygad om att de är genuina i sin tro på att Sverige blir säkrare utan kärnvapen på vårt territorium och utan utländska baser i Sverige. De förhandlar och gör upp med regeringspartierna - Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna - för en politik som håller över tid, över flera mandatperioder, och de lyckas. Men sedan går det bara dagar, veckor och månader innan den ena efter den andra liberalen och moderaten uttrycker att de vill ha både utländska baser och kärnvapen i Sverige. Frågan är då vad dagens förhandlingar och handslag kommer att vara värda i framtiden.

Vänsterpartiet begär i dagens debatt att frågan om bordläggning ska prövas i enlighet med regeringsformen 2 kap. 22 §, vilket innebär att om en sjättedel av riksdagens ledamöter så begär ska ett ärende vilandeförklaras i ett år innan det kommer upp till omröstning på nytt. För att detta lagrum ska kunna användas behöver någon av de grundläggande friheterna i vår grundlag inskränkas som en konsekvens av de lagändringar som föreslås.

I detta fall rör det sig om friheten att röra sig fritt inom Sverige för svenska medborgare, som fastslås i regeringsformen 2 kap. 8 §, den så kallade rörelsefriheten.

Avtalet om försvarssamarbete med USA ger genom artikel 6 amerikanska styrkor rätt av vid exceptionella omständigheter vidta nödvändiga och proportionerliga åtgärder bortom den omedelbara närheten av de överenskomna anläggningarna, alltså de 17 baserna, för att upprätthålla och återställa säkerheten för och försvaret av de amerikanska styrkorna. Vilka omständigheter detta är beskrivs inte närmare. Det är en väldigt långtgående rättighet vi ger till amerikanska styrkor.

När ett annat land ges makt att agera utan ett direkt godkännande utanför de militära baserna, begränsa allmänhetens tillträde till tidigare öppna områden och spärra av eller stängsla in mark äventyras svenska medborgares rörelsefrihet. Sådana inskränkningar bör föregås av noggranna överväganden avseende proportionalitet, effektivitet och nödvändighet. Det har inte gjorts i detta fall, menar vi, och därför bör konstitutionsutskottet och Lagrådet få granska denna fråga närmare.

Därför har tio ledamöter från Vänsterpartiet begärt att Sveriges riksdag i dag också ska ta ställning till bordläggning vid dagens votering.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 2 från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, med tillhörande särskilda yttrande 1 från Vänsterpartiet. Jag yrkar även bifall till reservationerna 3, 5 och 7 från Vänsterpartiet samt till det inkomna yrkandet om bordläggning.

(Applåder)

Jörgen Berglund (M)

Anf. 92 Jörgen Berglund (M)

Fru talman! Tack, Håkan Svenneling, för anförandet! Det är ändå fascinerande hur man kan läsa ett avtal så pass olika och dra så olika slutsatser. Men så är det i en demokrati, och det ska vi vara stolta över. Man kan hävda att jorden är platt - det får man såklart göra, om vi skojar till det lite här.

Jag vill ställa en fråga till Håkan Svenneling som rör det sista han tog upp i sitt anförande, nämligen vilandeförklaringen. Så här gjorde Vänsterpartiet även 2016 när Sverige ingick värdlandsavtalet med Nato. Den gången höll inte riksdagen med.

Eftersom Lagrådet har granskat propositionen och inte har någon anmärkning på den här punkten blir man ju väldigt nyfiken på hur Vänsterpartiet har kommit fram till att detta nog inte stämmer. Hur har ni resonerat? Det är min ärligt nyfikna fråga.

Anf. 93 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten Berglund, för en väldigt bra fråga!

Jag skulle säga att det bygger på två delar. Lagrådet har yttrat sig, medan konstitutionsutskottet har valt att inte yttra sig i samband med behandlingen av det här betänkandet. Däremot har det varit tydligt att många svenska medborgare har hört av sig. Jag vet inte exakt hur Jörgen Berglunds mejlkorg ser ut, men jag vet hur min egen ser ut och jag skulle tippa att det har kommit ett och annat mejl om dagens debatt och beslut.

Min uppfattning som företrädare för det näst största oppositionspartiet i riksdagen är att om det finns en stark folklig vilja att ha upp frågan om bordläggning på bordet för att man önskar mer debatt är det viktigt för mig som riksdagsledamot och folkets främsta företrädare att lyssna på de kraven.

Det var grunden till att jag började titta på bordläggningsfrågan och såg att vi hade agerat på liknande sätt vid liknande avtal med Nato och USA vid tidigare tillfällen. Även gällande lagen om utlandsspioneri förekom denna bordläggningsdiskussion. Därför tyckte jag att det var rimligt att ställa det under proposition.

Vi får se vad riksdagens ledamöter tycker. Det krävs faktiskt bara att en sjättedel av riksdagens ledamöter ställer sig bakom yrkandet, och jag tycker att de ledamöter som funderar på om det ändå inte finns vissa oklarheter i det här avtalet ska ta chansen och välja bordläggning i dag. Det betyder inte att man är emot avtalet, men det innebär att vi har en långsammare process och att vi kan vänta in det amerikanska presidentvalet, vilket jag tycker är ganska avgörande för hur vi ser på implementeringen av det här avtalet - en fråga som vi ska ställa oss i morgon.

Jag tycker alltså att det finns goda skäl att argumentera för en bordläggning i dag. Dessutom är jag glad att ha fått lära mig att det var en liberal som en gång i tiden såg till att det här står i vår grundlag.

Jörgen Berglund (M)

Anf. 94 Jörgen Berglund (M)

Fru talman! Tack, Håkan Svenneling, för resonemanget kring varför man har gjort det här!

Jag tror också att det är viktigt att påpeka, så att det är klart för alla och inte missförstås, att KU valde att inte yttra sig. Man hade alltså möjligheten, men man valde att inte göra det och man kan ju fundera över varför. Jag tolkar det som att man inte såg någon anledning att göra det på den här punkten. Men det är som sagt min uppfattning.

Det är också viktigt att komma ihåg att även om det är en så kallad vilandeförklaring och man inte behöver vara emot skulle det få ganska stora konsekvenser för Sverige om vi skulle hålla på det här avtalet ett år till.

Jag tror att Håkan Svenneling själv tog upp att våra grannländer och flera andra länder har tecknat sådana här avtal. Min andra fråga är om ni har funderat på hur detta skulle gå i takt med övriga nordiska länder som har eller som snart kommer att teckna de här avtalen. Svensk Natointegration skulle förmodligen också få sig en törn.

Risk- och konsekvensanalys brukar vara populära ord. Jag menar inte riktigt så, men jag utgår från att ni har haft något resonemang om det här. Det skulle vara intressant att höra hur det resonemanget har gått.

(Applåder)

Anf. 95 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Även det var en klok fråga från ledamoten Berglund. Sverige är ju den nyaste medlemmen i Nato av alla Natos medlemmar, och jag tror att vi har ganska mycket att göra bara med den Natoimplementering som vi håller på med.

Jag åkte själv på mitt första möte med Natos parlamentariska församling, och det var väl ungefär som jag väntat mig. Men det var ändå bra att för första gången vara i rummet och förstå hur Nato funkar inifrån på ett annat sätt. Jag tror inte att konsekvenserna blir så stora, för vi har väldigt mycket annan implementering att göra till följd av Natobeslutet, och jag tror att vi kan fördjupa vår nordiska samverkan med Danmark, Norge och Finland på ett bra sätt även vid en bordläggning.

Jag vill också säga att vi förvarnade kammarkansliet några dagar innan om att vi avsåg att göra detta, och det har också skett viss utredning av i vilka lägen man kan begära bordläggning. Kammarkansliet har nu kommit fram till en vidare bedömning av i vilka fall frågan om bordläggning kan bli aktuell, vilket väl är väl bra att ha med sig för framtida eventuella lagändringar kopplat till det svenska Natomedlemskapet. Det är ju ändå i grunden en principiellt väldigt viktig förändring av svensk säkerhetspolitik.

Jag accepterar att vi förlorade den omröstningen. Jag är fullt medveten om det, men jag menar att en implementering av det svenska Natobeslutet behöver ske på ett korrekt och bra sätt. Jag ser framför mig att den regering som Jörgen Berglund företräder som ledamot av riksdagen kommer att komma med en del propositioner innan vi stänger här inför valet 2026.

Anf. 96 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag håller med om att man kan läsa ett avtal på väldigt många olika sätt. Men en sak är inte förvånande, fru talman, och det är att Vänsterpartiet försöker göra allt för att framstå som den största Natomotståndaren av alla i Sverige. Då griper man naturligtvis efter varje halmstrå och försöker göra en höna av en fjäder, för att använda ett talesätt.

Därför försöker man skriva in att vi öppnar för kärnvapen. Men var står det i det här avtalet, fru talman? Jag hörde ledamoten hänvisa till att utskottet hade förbättrat skrivningarna gällande straffrihet och brottsofferhänsyn. Jag undrar om ledamoten har läst vad vi samlat skriver i utskottet när det gäller att Sverige inte kommer att ha kärnvapen eller permanenta baser i fredstid på vårt territorium. Det är tydligt. Det var tydligt i Natobeslutet och Natoratificeringen, och det är tydligt nu.

Åtminstone jag har hört alla säga att de fullt ut respekterar detta från Natos sida. Jag har inte hört någon som har knackat på och är intresserad. Men nu hör jag, fru talman, att Vänsterpartiet ser möjligheten att göra Trump till ett nytt skäl att säga nej, och därför vill man vilandeförklara.

Jag måste ställa en nyfiken fråga: Varför finns det inte någonting om rörelsefriheten i Vänsterpartiets reservationer eller särskilda yttranden? Jag har inte kunnat läsa eller hitta någonting om den inskränkta rörelsefriheten. Hur kom den in på slutet, fru talman?

Anf. 97 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag tror helt ärligt att det inte finns någon direkt konkurrens om att vara den största Natomotståndaren. Jag tror att det priset går till mig. Jag brukar tänka på det de få gånger jag har varit på Natos parlamentariska församling att det nog inte finns någon där inne som är så mycket emot Nato som jag.

Det är jag ganska stolt över. Jag tycker att det var en viktig debatt att föra i svensk politik, och det ledde i ett avgörande säkerhetspolitiskt skede för Sverige till att vi hade en bredare diskussion än vad man hade till exempel i Finland.

I det här betänkandet har man tagit copy and paste, för att använda ett engelskt uttryck, från Natobetänkandet som vi behandlade i riksdagen för 15 månader sedan och på nytt fört in de skrivningar man har om utländska baser och kärnvapen för att verifiera det anslaget mellan Centerpartiet, Socialdemokraterna, regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Det som jag tycker är relevant här är inte vad som står utan vad som inte står. Det är därför jämförelsen med det norska avtalet, det danska avtalet och det finska avtalet är så relevant - för att där står det om kärnvapen. Det gör det inte i det svenska avtalet, av någon anledning som ännu ingen lyckats förklara för mig.

Det jag också saknar i det är en amerikansk verifiering av att man inte avser att föra in kärnvapen på svenskt territorium.

Det finns också i debatten om det här och även i texten tydliga uttalanden att det bara rör sig om fredstid. Det gör att vi helt saknar regleringar av vad som sker vid krigstillstånd eller i den typ av gråzonsproblematik vi i dag rör oss i med hybridhot. Det gör att jag tycker att statsministerns uttalande är ytterst oroväckande.

Det är absolut så att rörelsefriheten kom in på slutet. Det handlar om att man för att bordlägga någonting i riksdagen behöver hänvisa till någon av de grundlagsskyddade rättigheter vi som svenska medborgare har, och då bedömer vi att det är rörelsen som hindras genom det amerikanska tillträdet.

Anf. 98 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag tror säkert att Håkan Svenneling och Vänsterpartiet kan få medalj som största Natomotståndare.

Låt oss då komma ihåg, fru talman, att det också handlar om att vara den största motståndaren till Sveriges säkerhet, till säkerhet i vår region, till våra grannars säkerhet och till att kunna bygga det nordiska gemensamma försvarssamarbetet.

Jag har noterat att Vänsterpartiet på sin kongress har markerat att man vill hitta andra försvarssamarbeten för att kunna lämna Nato. Jag funderar på var man söker andra försvarssamarbeten. De nordiska länderna och EU-länderna runt omkring oss är ju Natomedlemmar. Vi har verkligen en säkerhetslösning på plats, och den blir bättre med det här avtalet. Det vägrar uppenbarligen Vänsterpartiet att se.

Jag hörde något litet om Ryssland, men det är de ryska kärnvapnen vi ska vara varsamma med. Det är de ryska kärnvapnen som vi måste säkra att vi hittar ett motmedel mot så att de aldrig kommer att användas. Det hotet är reellt. Det hotet används mot Ukraina och mot oss i dag och gör att vi blir lite varsamma och rädda för eskalering i stödet till Ukraina, så det verkar redan i dagens miljö. Det är klart att det är viktigt att vara tydlig med att det är de ryska kärnvapnen som vi måste stå upp emot. Det är inte de amerikanska, inte ens om Trump sitter som president.

I grund och botten är Natomotståndet ett motstånd mot svensk säkerhet och mot våra grannars säkerhet, och det tycker jag att man måste erkänna.

I fråga om rörelsefrihet är det ju spännande att inte KU eller Lagrådet men uppenbarligen inte heller Vänsterpartiet hade upptäckt den frågan förrän behandlingen var färdig i det sammansatta utskottet.

(Applåder)

Anf. 99 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag tycker faktiskt att Kerstin Lundgren gör en helt felaktig tolkning av Sveriges säkerhet. Jag skulle säga att varenda ledamot av den här riksdagen står upp för Sveriges säkerhet och territoriella integritet och för att Sverige ska vara fritt från ockupanter. Det gäller oavsett om man är för eller mot ett Natomedlemskap.

Det är därför som riksdagens alla partier i bred enighet har kommit överens i Försvarsberedningen om att öka anslagen till det militära försvaret av Sverige. Det visar på att vi alla tar säkerhet på allvar i oroliga tider.

Vänsterpartiet vill se en ökad regionalisering inom Nato. Vi tror att vi bäst försvarar oss tillsammans med våra grannar, som är mer likatänkande än till exempel Ungern och Turkiet är. På sikt vill vi bygga en motvikt för att kunna lämna Nato, som har ett starkt inslag av USA-dominans.

Vi måste verka riskreducerande och hitta vägar fram mot det som Kerstin är inne på, som jag håller med om vartenda ord om. Det är Ryssland som är hotet mot oss. Det är Putin som har startat krig i Ukraina. Det är han som höjer temperaturen i vårt närområde.

Vi behöver hitta vägar, och det är inte helt enkelt vilka vägar det ska vara. I dag lägger ni fram en väg som ni tror på. Jag tror på en annan väg.

Jag tycker att det är bra att ni hänvisar till NPT, icke-spridningsavtalet. Det är ett sätt att visa på det.

Jag tycker att Sverige borde skriva under FN:s kärnvapenkonvention och tillsammans med andra länder globalt öka pressen på kärnvapenstaterna att nedrusta och verka för avspänning.

Vi borde införa kärnvapenfria zoner både i vårt närområde och i andra delar av världen. Det skulle leda till att effekten av att man tror på kärnvapen, tilltron till det, skulle minska. Det behöver vi jobba med både i relation till oss själva och i relation till Ukraina och hela världen globalt. Där har vi ett viktigt arbete som vi absolut inte får tappa nu när vi är medlemmar i Nato och undertecknar ett avtal med världens näst största kärnvapenmakt. Den största heter Ryssland.

Peter Hultqvist (S)

Anf. 100 Peter Hultqvist (S)

Fru talman! Det läge som vi har i dagens Europa är historiskt i negativ mening. Kriget i Ukraina är ett våldsamt övergrepp på internationell lag och rätt. Det är ett våldsamt övergrepp på det ukrainska folket, och det utgör ett långsiktigt hot mot hela Europa.

Det här är alltså den största utmaning vi haft sedan andra världskriget, och utgången av det här kriget kommer att vara avgörande för kommande generationers livsvillkor. Vad det ytterst handlar om är om de ska få leva i ett Europa där man respekterar internationell rätt och ländernas suveränitet.

Det är vad det här handlar om i grunden, och det är väldigt få som vill leva i en skugga från Moskva. Det är väldigt få i det demokratiska Europa som vill leva med att ständigt ta hänsyn till vad eventuella potentater och totalitära regimledare i Kreml eventuellt tycker och den nyckfullhet som det medför.

Därför måste de demokratiska länderna hålla ihop i den tid som vi lever i och med de stora utmaningar vi har. Vi måste stödja varandra. Det måste vara det grundläggande ingångsvärdet, och vi måste bygga försvarssystem tillsammans som är både avskräckande och stabiliserande. Det är det detta går ut på.

Hotet från Ryssland är ett faktum som är en vardagens realitet varenda dag för de människor som lever vid fronten i Ukraina. Det som sker är att en järnridå faller över Europa. Var den faller någonstans avgörs i Ukraina, i frontlinjen, och där har det stöd och den hjälp som vi ger ett stort och avgörande inflytande.

Man måste se DCA-avtalet i en större bild, där det handlar om att bygga maximal säkerhet i vår del av Europa.

Det var den regering som jag representerade en gång i tiden som tog det här initiativet, som inledde diskussionerna med USA om ett defense cooperation agreement. Det här var en följd av att vi tidigare hade gjort ett så kallat statement of intent med USA - ett antal punkter som fördjupade samarbetet Sverige-USA. Det följdes upp av ett trilateralt avtal, statement of intent, mellan Finland, Sverige och USA.

I det sammanhanget var Finland och Sverige överens om att vi skulle försöka utveckla ett defense cooperation agreement. Det var för att göra det enklare att öva tillsammans. Det var för att ta bort en hel del administrativ byråkrati och skapa förutsättningar för snabbare hjälp i en kris- eller krigssituation. Vi ville åstadkomma ett läge där vi skulle kunna få stödet så fort som möjligt därför att vi vet att ju snabbare stödet kommer, desto större möjlighet har man att påverka utvecklingen i krisen eller kriget. Det var så det var. Det var den krassa analys som vi gjorde, och jag anser att den var lika rätt då som nu.

Vi gjorde också något annat som byggde på samma tankegång: Vi gick med i den brittiskledda insatsstyrkan Joint Expeditionary Force, som inte tillhör Nato men där ett antal Natoländer ingår och som bilateralt och multilateralt snabbt kan sättas in i samband med kris eller krig för att därmed påverka konfliktens inledande skede. Detta var ett försvars- och militärpolitiskt tänkande som syftade till att kunna agera så tidigt som möjligt. Det är också något som är avskräckande i praktiken och som stärker svensk militär förmåga och försvarsförmåga tillsammans med andra.

Jag vill starkt varna för att underskatta Rysslands olika ambitioner och planer. Vi kan naturligtvis i stort sett till dess att tiden försvinner här diskutera olika detaljer i olika sammanhang, men det är detta som är perspektiven. Det är detta man måste se på när man funderar på vad vi ska göra för att maximalt stärka vår säkerhet i den tid vi lever i. Då ska vi alltså inte underskatta det som Ryssland sysslar med eller deras vilja att vid en eventuell framgång i Ukraina också fortsätta kriget mot andra länder.

Jag vill bara påminna om att vi har en situation där tiotusentals flygplan på väg över Östersjön har förlorat sin gps-signal, att Ryssland för en tid sedan tog bort 24 bojar från estniskt farvatten i närheten av floden Narva och att man dribblade omkring och ville flytta gränsen mot Finland och Litauen för att expandera sitt eget territorialvatten. Vi har också numera en vardagsföreteelse som innebär att Ryssland har en skuggflotta utanför Gotland, som naturligtvis också kan utgöra plattform för aktiviteter som vi egentligen inte är särskilt intresserade av.

Det avtal vi ska hantera i beslutsprocessen här reglerar rättslig status och förutsättningar för amerikansk personal, leverantörer och anhöriga. Det är väldigt tydligt att det är svensk suveränitet, svensk lag och internationell folkrätt som gäller - att det är detta vi utgår från. Det antyddes här att det skulle finnas något specifikt land som har någon sorts egen folkrätt. Jag vill säga att folkrätten gäller lika för alla, och den bygger på FN-stadgan. Det är alltså inte korrekt att hänvisa till att något land skulle ha en egen speciell variant av den.

Detta avtal ger möjlighet att planera den amerikanska närvaron och förutsättningarna för att snabbt få in stöd i samband med kris eller krig. Sedan kan man naturligtvis diskutera om det handlar om permanenta baser eller inte. Andan i avtalet och de diskussioner som har förts är att det handlar om tillfällig närvaro som är kopplad till överenskommen militär aktivitet. Detta är alltså sådant som man planerar tillsammans. Det är inte sådant som bara uppkommer utifrån något som bestämts någon annanstans, utan man planerar detta tillsammans.

Svenskt samtycke är inte en dålig eller felaktig formulering. Det är en formulering som innebär att vi i slutändan har sista ordet om vilken materiel som förs in, vilken lagring som sker och vilka aktiviteter som genomförs.

Detta avtal handlar inte heller om förutsättningar för att föra in kärnvapen på svenskt territorium. Några sådana krav finns inte och har inte funnits.

Jag har sysslat med försvarspolitik sedan 2011, då jag första gången blev ordförande i försvarsutskottet. Sedan hade jag åtta år som minister, och nu är jag tillbaka i försvarsutskottsrollen. Under alla dessa år har jag aldrig deltagit i ett samtal där någon har krävt att Sverige ska ha kärnvapen. Jag har aldrig varit med om detta och tror inte heller att jag kommer att behöva vara med om det.

Icke-spridningsavtalet gäller, och Sverige och USA är juridiskt bundna till det. Kärnvapenmakter får inte sprida kärnvapen till kärnvapenfria stater, och kärnvapenfria stater får inte ta emot kärnvapen. Sverige har alla förutsättningar att även i fortsättningen vara en stark röst för rustningskontroll, nedrustning och icke-spridning. Icke-spridningsavtalet har inte upphört att gälla. Det gäller fortfarande och ska inte i den allmänna debatten reduceras till något rundningsmärke, för det är det inte. Stockholmsinitiativet, som Margot Wallström lanserade, byggde just på icke-spridningsavtalet; jag tycker att man ska komma ihåg detta.

Det kan ändå finnas anledning att påminna om att kärnvapen inte behöver spridas till andra länder för att fylla sitt syfte. Jag vill absolut inte att kärnvapen någonsin ska användas. Det handlar precis som sagts om fruktansvärda vapen. Men de kan avfyras från ubåt eller flyg eller direkt från markbaser. De kan alltså fylla sitt syfte ändå, så jag vet inte om den debatt vi för egentligen är särskilt relevant.

Jag tycker att det finns skäl att återigen peka på att det är Ryssland som hotar med kärnvapen. Det är de som övar med dem, och det är de som har ett aggressivt språkbruk. Det är de som har satt igång hela den här krisen. De försöker använda kärnvapenretoriken för att skrämma de demokratiska länderna till att inte stödja Ukraina. Det är detta som är den stora problematiken, och det måste vi vara tydliga med. Det är Rysslands totalitära regim som bedriver krig, bryter mot folkrätten och har imperialistiska ambitioner, och det skapar i sin tur vårt behov av att rusta upp totalförsvaret, fördjupa vårt samarbete med andra länder, vara medlemmar i Nato och Joint Expeditionary Force och via avtal som DCA bidra till ökad säkerhet i vårt land.

Polen, Estland, Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern har alltså DCA-avtalet. Island, Nederländerna, Portugal och Spanien har liknande försvarsavtal. Det är alltså denna typ av länder som har detta och som vi - Sverige, Danmark och Norge - nu kommer att ha liknande avtal med.

Detta kommer att underlätta samarbetet i Norden eftersom vi ger amerikanska styrkor liknande förutsättningar i samtliga länder. Om ambitionen är en ökad regionalisering i Norden inom ramen för Nato är det alltså ett avtal som ligger i linje med detta. Jag är bestämt för ett fördjupat samarbete i Norden och har varit det i många år. Jag tycker att vi nu har en möjlighet att göra detta på djupet och i praktiken få en alltmer gemensam försvarsmakt i Norden, som bygger på en resursfördelning mellan de nordiska länderna som ger största möjliga effektivitet och därmed också kan fungera avskräckande.

Detta avtal handlar om 17 områden i Sverige, 15 i Finland och 14 i Norge - detta är också värt att notera.

Amerikansk närvaro regleras noga i DCA-avtalet. Jag upprepar att det bygger på respekt för suveräniteten, folkrätten, internationell lag och internationella förpliktelser. Avtalet är viktigt och nödvändigt i de svåra tider vi nu lever i. Kriget i Ukraina kommer troligtvis att bli långt, och spänningsläget i förhållande till Ryssland kommer att vara ett faktum under lång tid framöver. Det kan vara i decennier som vi har att hantera denna totalitära makt. Det är så perspektivet ser ut. Därför är det nödvändigt med denna typ av samarbeten, och DCA-avtalet är bara en av flera metoder.

Även om annat nu har sagts i debatten menar jag att detta i grunden handlar om en debatt som följer i spåren av Natodebatten. När initiativ tas till avtal och fördjupade samarbeten kommer detta att mötas av kritik. Därför är denna debatt bara en i raden av dem vi har framför oss, även om de andra debatterna kommer att ske i olika former och ha annan sakpolitisk innebörd.

Det här handlar i grunden om hur vi ser på hur vi ska hantera den största utmaning vi haft sedan andra världskriget. För mig är det självklart att vi demokratier måste hålla ihop så långt vi kan, för utmaningen är så oerhörd och så stor och kräver så mycket långsiktighet. Vi kommer under decennier att få ägna kraft åt detta. Därför är det också väldigt rimligt att bifalla utskottets majoritetsförslag i dag.

(Applåder)

Anf. 101 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Som Peter Hultqvist, tidigare försvarsminister, konstaterade inleddes förhandlingarna med USA redan under hans tid som försvarsminister. Det är därför han är en inbiten förespråkare av DCA-avtalet utan några större invändningar. Jag har därför ett par frågor till ledamoten Peter Hultqvist:

Varför inledde Socialdemokraterna förhandlingarna om DCA-avtalet? Skedde det på Sveriges eller USA:s initiativ? Skedde det före eller efter Sveriges ansökan om Natomedlemskap?

Vidare vore det intressant att få höra vilka ingångsvärden man hade från svensk sida i förhandlingarna. Vad ville Sverige uppnå med avtalet? Dessa frågor är viktiga när vi läser DCA-avtalet. Vi kan konstatera att det är ett avtal där USA är den stora vinnaren. Man får stort militärt tillträde till Sverige på 17 platser från norr till söder. Man får ha sina egna lagar och egna regler och behöver inte bry sig om tillsyn från svenska myndigheter.

I alla de andra nordiska avtalen finns skrivningar om kärnvapen, men det saknas i det svenska avtalet. Varför lyfte ni inte frågan om kärnvapen när du var försvarsminister?

Man ska komma ihåg att Lars Løkke Rasmussen nog aldrig tänkte sig en diskussion om att sälja Grönland. Hultqvist var ju själv väldigt tydlig med att han aldrig tänkte gå med i Nato. Lite större förmåga att se det oväntade runt hörnet tycker jag man kan förvänta sig av Sveriges riksdagsledamöter.

Folkrätten är lika för alla, hävdar Hultqvist, även för USA. Jag skulle nog ändå vilja peka på att USA inte har undertecknat konventionen om förbud mot personminor eller konventionen som förbjuder klusterammunition. Man är många gånger tydlig med att man ifrågasätter internationell rätt till förmån för sina egna intressen. Vi måste komma ihåg att det är en stormakt vi skriver avtal med.

Peter Hultqvist (S)

Anf. 102 Peter Hultqvist (S)

Herr talman! Jag är varken inbiten eller något annat, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig när verkligheten förändras. Hur Svenneling ser på den typen av situationer tänker jag inte kommentera.

Om verklighetens realiteter blir tillräckligt starka och påtagliga och man måste finna nya lösningar är det ett svaghetstecken om man inte orkar bita huvudet av skammen.

Tog vi det här initiativet före ansökan om Natomedlemskap? Ja, det är klart att vi gjorde det. Det var långt innan. Jag sa ju det när vi diskuterade statements of intent. Jag redogjorde i mitt anförande ordentligt för varför vi tog det här steget. Jag vet inte om jag behöver göra det igen.

Detta handlar alltså om Sveriges säkerhet och trygghet i en tid som är oerhört otrevlig där Ryssland uppträder oerhört aggressivt. Då måste man också vara beredd att sluta nya typer av avtal, hitta nya lösningar och finna det bästa sättet att i den situationen bygga så mycket trygghet och säkerhet som möjligt.

Sedan är det så att folkrätten gäller för alla, oavsett vem man anser sig vara. Ett stort problem i världen är att folkrätten inte respekteras. Det ser vi på många ställen runt om i världen. Det är ingen direkt hemlighet. Men nationer som Sverige har all anledning att ständigt hävda folkrättens principer.

Jag kan bara konstatera att det här avtalet bygger på folkrättens principer. Det leder inte till något nytt läge här.

När det gäller kärnvapen har jag sagt att icke-spridningsavtalet är undertecknat av USA, och Sverige är ett av de länder som har anslutit sig till detta. Det gäller fortfarande. Såvitt jag har förstått har ingen talat om att säga upp det. Det har inte heller USA gjort. Man är juridiskt bunden till detta. De är bundna att inte sprida kärnvapen till andra länder, och vi är bundna att inte ta emot.

(Applåder)

Anf. 103 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Den avskaffade så kallade Hultqvistdoktrinen byggde på militära avtal med så många länder som möjligt utan att gå med i Nato. Trots att Peter Hultqvist hävdade motsatsen blev avtalen en språngbräda in i Nato. Med Natointrädet föll Hultqvistdoktrinen ihop.

I dag ska vi ta ställning till ännu ett militärt avtal. Denna gång, till skillnad från tidigare, är det ett beslut i riksdagen som innebär en mängd lagändringar i svenska lagar. DCA-avtalet är inte Nato, men avtalet ger Natos dominerande land USA unik tillgång till svenskt territorium utan förpliktelser. Det kanske är en minicomeback för Hultqvistdoktrinen, samtidigt som den förflyttar Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik till en plats vi inte har varit på tidigare? Vi ger upp till och med vårt eget territorium.

Det är intressant att höra att Hultqvist säger att det här skedde långt före Natoansökan. Det betyder att vi kanske hade haft en diskussion i dag om DCA-avtal utan Natomedlemskap. Det hade varit en helt annan diskussion än den vi har.

Jag håller med Peter Hultqvist om att NPT gäller, alltså icke-spridningsavtalet. Det vore det absolut bästa om det i realiteten såg ut så. Men vi ser att Ryssland inte följer NPT. Vi ser att Ryssland placerar kärnvapen allt närmare Sverige, i Belarus. Och vi ser att den svenska regeringen inte har invänt mot de belarusiska kärnvapnen på grund av att amerikanska kärnvapen finns placerade i Europa. Man menar att så länge som USA behåller kontrollen över sina kärnvapen och så länge Ryssland gör samma sak i Belarus och håller kontroll över kärnvapnen där bryter man inte mot icke-spridningsavtalet. Det är en oroväckande utveckling som vi borde göra mycket mer för att motarbeta.

Det är bra att ni har fått in några skrivningar, men det dödar ingen diskussion om kärnvapen. Den kommer att fortsätta varje dag i denna riksdag.

Peter Hultqvist (S)

Anf. 104 Peter Hultqvist (S)

Herr talman! Det är ju inte alla som har fått en doktrin uppkallad efter sig. Jag får nog lov att säga att jag själv inte har uppfunnit ordet, men viss stolthet känner jag ändå över att det blev så. Det var en riktig hållning på det sättet att vi inte ville driva upp spänningsläget eller ge Ryssland argument att börja med negativa saker vid finska gränsen eller i Finska viken. Vi ville inte ge dem det. Men samtidigt var vi inte naiva, så vi rustade upp svenskt försvar och fördjupade alla våra samarbeten.

När sedan Ryssland drog upp spänningsläget i Ukraina och skapade detta stora krig blev situationen en annan. Om man då inte har kraft nog att förändra en ståndpunkt i ett nytt läge vet jag inte vad man egentligen vill med politiken. Det är ju Sveriges säkerhet som är det viktiga, inte vilken lösning man fäster sig vid, för det kan ju förändras beroende på säkerhetsläget. Då får man faktiskt, som jag sa, bita huvudet av skammen.

Det är bra, Håkan Svenneling, att du har en insikt om att Ryssland är problemet, men det vore bättre om du då också drog en slutsats om vad som krävs för att det demokratiska Europa ska kunna hålla ihop och verka avskräckande i förhållande till Ryssland och bygga maximal säkerhet. Det anser inte jag att ert motstånd mot Nato eller DCA-avtalet ger. Det skapar en lucka i det nordiska försvaret om det skulle få gälla. Det är bra att ert ord inte gäller här.

Det var också bra att jag fick ett erkännande om att NPT gäller. Det innebär att vi har en plattform att diskutera framtidsmässigt utifrån när vi ska ta ställning till vad vi ska ta för initiativ. Då har vi ju något att hänvisa till som är ett faktum. NPT är inget dåligt, och det gäller faktiskt.

Jag får tacka för att jag fick dra över tiden.

(Applåder)

Anf. 105 Emma Berginger (MP)

Herr talman! I dag har riksdagen att ta ställning till frågan om ett försvarssamarbetsavtal med USA, ett så kallat defense cooperation agreement, även kallat DCA. Det är ett stort, viktigt och komplext ärende. Det allvarliga säkerhetspolitiska läge som Sverige och Europa befinner sig i lite mer än två år efter att Ryssland inledde sin fruktansvärda folkrättsvidriga invasion av Ukraina understryker vikten av ett nogsamt övervägande av konsekvenser av säkerhetspolitiska beslut.

DCA-avtalet behandlar framför allt tillgång för amerikansk militär till svenska försvarsanläggningar, förhandslagring av materiel, skattefrågor och straffrättsliga frågor. Avtalet är egentligen ett standardavtal, och mycket snarlika avtal har slutits med våra nordiska grannländer Danmark, Norge och Finland. Utöver dessa har också ett antal andra allierade stater DCA-avtal. Avtalet har skrivits under av regeringen efter en förhandling med USA, men det är ändå ett standardavtal. Först efter att avtalet var färdigförhandlat har vi i riksdagen haft möjlighet att ta del av avtalet i sin helhet.

Vi i Miljöpartiet har nogsamt satt oss in i avtalet. Vi anser att det behövs ett avtal med USA som reglerar förutsättningarna för deras styrkors närvaro i Sverige, men ett sådant avtal ska ingås efter en ordentlig offentlig debatt med tydlig information gentemot svenska folket om vad som gäller på svensk mark.

Miljöpartiet röstade nej till Natomedlemskapet, men vi har därefter valt att respektera det beslut som fattades av en bred majoritet i Sveriges riksdag. Sverige är medlem i Nato, och det är nu det som vi har att utgå från när vi bygger vår säkerhets- och försvarspolitik.

Vi ska nu bygga Sveriges försvar tillsammans med andra allierade. USA är den Natomedlem som har störst militär förmåga, och det är därför inte konstigt att medlemsstater som Sverige söker ett nära samarbete med USA. Samtidigt har USA vapen som vi i Sverige inte under några omständigheter bör acceptera på vårt territorium. Det handlar om kärnvapen.

Miljöpartiet står fast vid att kärnvapen aldrig ska få finnas på svenskt territorium, varken i fredstid eller i krigstid. Vi vill se en lagstiftning som förbjuder införsel av kärnvapen på svenskt territorium. Tyvärr har regeringen valt att skriva under ett avtal som inte stänger dörren för kärnvapen, och därför kommer Miljöpartiet att rösta nej till detta avtal.

Herr talman! Kärnvapen har en förödande effekt. En enda detonation skulle få oöverblickbara konsekvenser i form av humanitärt lidande och förstörd miljö, inte minst säkerhetsmässiga konsekvenser av en stor och ofattbar skala. Ett större krig med dessa vapen inblandande skulle kunna förstöra förutsättningarna för mänskligt liv.

Kärnvapen på svensk mark skulle kunna utgöra en måltavla och öka hotnivån mot Sverige. Sverige har under lång tid varit pådrivande för kärnvapennedrustning, och Miljöpartiet vill att Sverige ska fortsätta att ha en tydlig och pådrivande roll för en ömsesidig kärnvapennedrustning i världen. Det är något som vi är rädda för försvåras av regeringens otydliga hållning i kärnvapenfrågan.

Regeringen har medvetet valt att inte lyfta in frågan om kärnvapen i DCA-avtalet. Avtalet säger att all svensk lagstiftning, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium, ska respekteras. Men till skillnad från vårt grannland Finland, som har samma formulering i sitt avtal, har inte Sverige någon lagstiftning som förbjuder kärnvapen på vårt territorium. Vi har inte heller någon tidigare policy att hänvisa till på det sätt som Norge och Danmark har gjort i sina respektive avtal, där det står att deras policyer inte ändras av avtalet. I ljuset av våra grannländers preciseringar är det tydligt att frågan om kärnvapen på svenskt territorium lämnas öppen i avtalet.

Herr talman! Regeringen menar att kärnvapen på svensk mark inte är aktuellt i fredstid, och regeringen anser därför att en lagstiftning eller policy inte behövs. Det hänvisas också i olika sammanhang till de texter som finns bland annat i betänkandet om att det inte finns skäl att ha permanenta baser och kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. Det här är dock enbart en beskrivande text och inte en skarp formulering som anger en tydlig ståndpunkt och inriktning. Om regeringen hade velat vara tydlig i frågan hade man lagt fram en lag som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium.

Begreppen fredstid och krigstid är inte heller lika tydliga i det allvarliga säkerhetspolitiska läget. De risker som är förknippade med att tillåta kärnvapen på svenskt territorium i fred skulle också vara lika eller än mer relevanta i händelse av krig. Ulf Kristersson verkar dock tycka att det är fullt rimligt att ha kärnvapen i Sverige i händelse av krig.

Vi från Miljöpartiet menar att frågan om kärnvapen på svenskt territorium inte bör avgöras av vilken regering Sverige har för tillfället utan att det ytterst är en fråga för Sveriges riksdag. En lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fred som i krig är en tydlig garant mot svenska folket och våra allierade.

Herr talman! DCA-avtalet har dessutom skrivits under utan en bredare offentlig debatt och förankring, vilket är en ytterligare kritik av regeringens agerande. Det finns frågetecken kring avtalets innehåll och implementering som borde ha lösts ut innan avtalet skrevs under, vilket flera remissinstanser har lyft upp. Sedan avtalet blev offentligt har det blivit tydligt att det finns många missförstånd och en hel del desinformation som sprids om vad avtalet innebär. En mer genomgående offentlig debatt och diskussion skulle kunna motverka dessa missförstånd och felaktiga uppfattningar. Med detta sagt finns oklarheter i avtalet som kvarstår, även för oss som har haft möjlighet att sätta oss in i avtalet ordentligt och har haft tillgång till juridisk expertis.

Exempelvis är det oklart under vilka omständigheter som Sverige skulle kunna ta tillbaka domsrätten i brottmål. DCA innebär inte någon form av straffrihet utan avgör bara vilket lands lagstiftning som ska gälla i första hand. Med avtalet kommer det att vara huvudregel att det är den amerikanska styrkan som ska lyda under amerikansk lag. Men om ett brott är kriminaliserat enbart i Sverige är det dock svensk lag som gäller.

Men det kan ändå förekomma fall där våra länder har olika syn på brottets art och straffvärde, trots att brottet är kriminaliserat i båda ländernas lagstiftning. Sverige har sedan ett antal år en sexuallagstiftning som bygger på principen om frivillighet, den så kallade samtyckeslagen. Men ändå menar regeringen att sexualbrott som begås av någon ur den amerikanska styrkan ska dömas enligt amerikansk lag. Miljöpartiet tycker att i de fall som en handling kan utgöra ett brott mot sexualbrottslagstiftningen bör Sverige ta tillbaka domsrätten för att säkerställa att brott lagförs i enlighet med samtyckeslagen. Samtyckeslagen ska gälla för alla i Sverige.

Herr talman! Hur avtalet används och efterlevs kommer också att vara avgörande för hur väl samarbetet med USA fungerar. Avtalet är tydligt med att all verksamhet ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser. Det finns dock exempel på när USA har agerat på ett sätt som har brutit mot andra länders internationella förpliktelser. Exempelvis har Europadomstolen dömt både Polen, Litauen och Rumänien för att CIA har utövat tortyr på amerikanska baser inom landets territorium. Något sådant får aldrig förekomma i Sverige.

Sverige befinner sig i ett mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge med anledning av Rysslands krig i Ukraina. Miljöpartiet vill se ett stärkt totalförsvar, såväl civilt som militärt, och står bakom huvudinriktningen i Försvarsberedningens rapport som handlar om att stärka försvaret. Vi menar också att Sverige behöver bygga sin säkerhet tillsammans med andra, och därför instämmer vi i behovet av att Sverige behöver stärka sin förmåga att samverka med våra allierade. DCA-avtalet är dock enbart ett avtal som kompletterar redan befintliga avtal man har som Natomedlem, och därmed är det inte en nödvändighet för ett fungerande Natomedlemskap.

Herr talman! Det avtal som regeringen nu har skrivit under lämnar en alltför avgörande fråga öppen, nämligen frågan om kärnvapen på svensk mark. Miljöpartiet står fast vid att kärnvapen aldrig ska få finnas inom svenskt territorium, varken i fredstid eller i krigstid. Eftersom regeringen inte på ett tydligt sätt har stängt dörren för kärnvapen på svenskt territorium kan Miljöpartiet inte överväga att rösta ja till ett avtal. Miljöpartiet kommer också att stödja Vänsterpartiets yrkande om vilandeförklaring. Vi menar att det skulle ge regeringen tid att lösa den för oss så avgörande frågan om att ta fram en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fredstid som i krig.

Med detta sagt, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1 under punkt 1, avtalet, reservation 2 under punkt 2, lagarna som förändras till följd av avtalet, reservation 4 under punkt 3, frågan om kärnvapen, reservation 6 under punkt 5, arbete med nedrustning, reservation 8 under punkt 6, om domsrätten och att ta tillbaka brottmål under svensk lagstiftning.

Anf. 106 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag noterar att det i Miljöpartiets särskilda yttrande, där man motiverar varför man vill reservera sig, inte nämns någonting om den fria rörlighetens inskränkning. Däremot läser jag in ett annat tonläge än i Vänsterpartiets särskilda yttrande när det gäller DCA-avtalet - att man hade velat se en bredare diskussion, förankring och så vidare.

Det känns dock som att Miljöpartiet nu ändå har valt att följa Vänsterpartiets argumentationslinje och säga att den fria rörligheten för svenska medborgare på något sätt skulle vara i fara. Man använder det som grund för ett yrkande om vilandeförklaring. Att detta nu har kommit som ett nytt grepp i debatten tycker jag är märkligt eftersom det inte har påtalats av Lagrådet, konstitutionsutskottet eller av reservanterna i det sammansatta utskottet.

Jag tycker därför att det är värt en tydligare förklaring varför ni från Miljöpartiets sida griper efter det här vänsterpartistiska halmstrået för att vara en tydlig Natomotståndare, Emma Berginger.

Anf. 107 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Jag är glad att ledamoten Kerstin Lundgren har noterat att det finns en skillnad mellan hur Miljöpartiet och Vänsterpartiet uttrycker sig i förhållande till Natoavtalet. Vi är två olika partier som har två olika ingångar, och vi har också valt olika vägar när det gäller hur vi förhåller oss till det beslut som en bred majoritet av Sveriges riksdag har fattat gällande att Sverige ska vara Natomedlem.

Miljöpartiet har valt att respektera det beslut som är fattat och kommer inte att driva på för ett utträde ur Nato. Det har såklart också präglat vår syn på DCA-avtalet, men vi går in som konstruktiva kritiker. Vi har granskat avtalet, och i vår reservation till förslaget har vi som sagt fokuserat på att vi vill se en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium.

Med det sagt har vi också tagit ställning till det förslag om vilandeförklaring som har kommit från Vänsterpartiet. Vi har diskuterat, resonerat och ändå sett att det finns en fördel med att vilandeförklara ärendet då det ger regeringen möjlighet att ta fram en nödvändig lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium. Det är en avgörande fråga för Miljöpartiet, och därför har vi sagt att vi kommer att stödja frågan om en vilandeförklaring.

Jag tycker dock inte att det har påverkat vår argumentationslinje, utan vi har samma argumentationslinje. Den bärande frågan för oss i Miljöpartiet är att det inte får komma in kärnvapen på svenskt territorium, vare sig i fredstid eller i krigstid.

Anf. 108 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag noterar Miljöpartiets hållning när det gäller Natomedlemskapet och den respekt för riksdagens beslut som Miljöpartiet har. Jag tycker att det är välkommet. Argumentationen ser också annorlunda ut; ni skriver i ert särskilda yttrande, Emma Berginger, att det är naturligt att ha ett nära samarbete med USA och att det är naturligt att Sverige sluter den här typen av avtal. Det är en viktig signal till alla som lyssnar att ni gör den markeringen.

När det gäller frågan om kärnvapen eller inte kärnvapen har vi ju en gammal hållning som gällde även när Miljöpartiet satt i regering tillsammans med Socialdemokraterna: Vi är tydliga med att vi inte vill se kärnvapen på svenskt territorium. Den hållningen har gällt länge, vilket är någonting som inte framkom av Håkan Svennelings beskrivning. Men det har verkligen varit en svensk hållning som är väl känd och uttalad, och det är den uttalade policy som fortfarande gäller och som bekräftas i betänkandet. Att inte gå vägen via lagstiftning har varit den svenska hållningen. Det är alltså den historiska modellen, oavsett Natomedlemskap eller inte.

Att vilandeförklara ett avtal som är så säkerhetspolitiskt viktigt för oss, för våra grannar och för Natos kommande planering är att göra ett för stort ingrepp i vår säkerhet och våra möjligheter att försvara oss i en osäker tid. Frågan om en lagstiftning är möjlig att driva helt separat från det här avtalet, men att vilandeförklara innebär att det inte händer någonting med avtalet - det ligger och vilar. Det är modellen som egentligen är grunden, och det kommer tillbaka i samma skick.

Anf. 109 Emma Berginger (MP)

Herr talman! När det gäller Sveriges historiska hållning till kärnvapen har vi ju varit en stark förespråkare för kärnvapennedrustning i världen. Men världen har förändrats, vilket också har konstaterats här tidigare. Vi har ett helt annat säkerhetspolitiskt läge och ett Natomedlemskap. Vi håller nu på att diskutera säkerhetsavtalet med USA.

Vi har också sett en debatt och diskussion både i Europa och i Sverige som rör kärnvapen och som är helt ny för oss. Man diskuterar i Europa om man skulle bygga egna kärnvapen och på det viset skapa sitt eget kärnvapenparaply. Vi ser också vad Ulf Kristersson har sagt i intervjuer i närtid om att han inte utesluter möjligheten att Sverige skulle ha kärnvapen på svenskt territorium i krig. Det är en förflyttning, och den förflyttningen oroar oss i Miljöpartiet.

Därför menar vi att vi faktiskt behöver stärka den svenska hållningen när det gäller kärnvapen och tydliggöra den. Det bästa sättet att tydliggöra den, både gentemot det svenska folket och gentemot våra allierade, är att ta fram en lagstiftning. Om Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle få gehör för vilandeförklaringen skulle det också medge en möjlighet för regeringen att återkomma med ett förslag till en lag som förbjuder införsel av kärnvapen på svenskt territorium såväl i fredstid som i krig. Det skulle påverka Miljöpartiets möjlighet att överväga hur vi tar ställning till avtalet.

(Applåder)

Jörgen Berglund (M)

Anf. 110 Jörgen Berglund (M)

Herr talman! I dag kommer vi att göra Sverige ytterligare lite säkrare. I dag stärker vi den omistliga transatlantiska länken - det band och den länk som binder samman det fria och demokratiska Europa med det fria och demokratiska Nordamerika och som är garanten för att vi inte ska gå samma öde till mötes som Ukraina har gjort. Den transatlantiska länken har tjänat Europa väl under decennier.

Kortfattat kan man säga att det försvarssamarbetsavtal som är känt som DCA är en del av vårt förberedelsearbete för om det värsta skulle hända vårt land, det vill säga krig. Men det är lika mycket ett avtal som avskräcker från krig då den som ger sig på Sverige vet att den också får USA som motståndare. Avtalet gör med andra ord Sverige lite säkrare i en orolig omvärld.

Herr talman! Jag sa nyss att detta avtal är en del av vårt förberedelsearbete - vår beredskap och planering - för det som vi inte vill ska hända. Genom att vara förberedda klarar vi svåra utmaningar bättre. Det kan gälla i smått, till exempel vardagliga saker som att ha med sig en flaska vatten en varm dag. Det är att förbereda sig. Det kan också vara sådant som att ha en dräneringspump i sin källare för när det blir översvämning.

Nu är ju inte krig något smått och något som bara kan kallas en utmaning, utan det är, för att tala rak och tydlig svenska, ett rent helvete för dem som drabbas. Det är därför vi rustar upp det civila och det militära försvaret, och det är därför vi numera är allierade i Nato. Det är också därför det här avtalet är viktigt för att vi ska förbereda oss så bra som möjligt. Sverige försvaras nämligen bäst tillsammans med andra, och Sverige försvarar andra bäst tillsammans med andra.

Herr talman! Genom det här avtalet ger vi goda förutsättningar för Sverige och USA att samöva. Vi ger också USA möjlighet att lära känna vår terräng tillsammans med oss, och det ger USA möjlighet att till exempel förvara materiel i Sverige. Det sistnämnda är oerhört viktigt, för som alla vet tar det väldigt lång tid att transportera förnödenheter och fordon från USA till Sverige och Europa.

Det finns redan i dag platser där amerikanerna har materiel lagrad, till exempel i Norge. Då står vi tillsammans redo att möta hot mycket snabbare, som någon påpekade tidigare.

Om vi är förberedda, och om Ryssland vet att USA snabbt är på plats i Sverige och redo att bidra till försvaret av Sverige, kommer det att bidra till att avskräcka från ett angrepp på Sverige. Därför bidrar detta avtal till att behålla freden i vår del av världen.

Herr talman! I debatten om detta avtal har det lyfts fram saker som att vi nu får permanenta amerikanska baser i Sverige, att amerikanska soldater som begår brott i Sverige nu går fria och att USA nu kommer att föra in kärnvapen i Sverige. Flera känner igen detta. Det är dock helt fel, och det bygger dessutom på felaktiga grunder. I bästa fall handlar det om okunskap; i värsta fall handlar det faktiskt om ren och skär antipati mot USA.

För det första finns det ingen anledning för USA att ha permanenta baser i Sverige. För det andra är det väldigt dyrt. USA koncentrerar också i allt större utsträckning sina militära styrkor till Stillahavsregionen. För det tredje, som också är det viktigaste: Sverige vill inte ha permanenta amerikanska baser här, och eftersom allting ska ske med svenskt godkännande blir det alltså inga permanenta amerikanska baser i Sverige.

Herr talman! Jag vill återgå till detta med eventuella brott som begås av amerikanska soldater. I debatten låter det ibland som att det bara är detta som kommer att pågå. Av avtalet framgår tydligt att ett brott som begås av en amerikansk soldat i Sverige i första hand kommer att lagföras enligt amerikansk lag, men om gärningen inte är brottslig enligt amerikansk lag kommer personen att lagföras av Sverige. Om Sverige vill kommer personen dessutom att lagföras enligt svensk lag; Sverige har alltså möjlighet att begära detta. Att amerikanska soldater skulle ha något slags immunitet är alltså över huvud taget inte sant.

Herr talman! När det gäller placering av amerikanska kärnvapen i Sverige tycker jag att var och en som påstår att USA vill placera kärnvapen här först ska svara på frågan: Varför skulle USA vilja placera kärnvapen på svensk mark? Jag hävdar att detta handlar om okunskap om både ekonomi och militär strategi. Precis som permanenta militärbaser är detta ofantligt dyrt. Jag har heller aldrig hört eller läst att USA skulle ha behov av några kärnvapensilor på svensk mark. Detta behov finns inte. USA har redan tillräckligt med kärnvapen utplacerade i Europa. Man har också möjlighet att placera kärnvapen på ubåtar och på flygplan.

Vi är överens om att vi inte vill ha några kärnvapen i Sverige i fredstid. Detta är en ståndpunkt som Sverige har haft länge och som är väl känd och respekterad. Än en gång: Allting som sker i enlighet med detta avtal ska ske med svenskt samtycke. Det blir alltså inga kärnvapen i Sverige om vi inte vill det - svårare än så är det inte.

Herr talman! Detta avtal har av några få beskrivits som ett hot mot Sverige, men det är precis tvärtom. Detta är en möjlighet för Sverige att fortsätta leva i fred och frihet om det värsta skulle hända. Avtalet gör Sverige säkrare och tryggare.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm, Helena Bouveng, John E Weinerhall, Gustaf Göthberg, Oskar Svärd, John Widegren och Viktor Wärnick (alla M).

Anf. 111 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Vi i Sverige har i likhet med Finland dragit den slutsats som våra baltiska grannar snabbt drog, i likhet med andra länder som fått uppleva diktat och ytterst stridsvagnar kväsa folkviljan under Sovjetväldet.

Ensam är inte stark. Som små länder i närheten av Ryssland känner vi sedan gammalt till deras imperialistiska ambitioner. De har aldrig gjort upp med dessa, och för dem av oss som möjligen hoppades blev Georgien 2008 och Krim 2014 ett bryskt uppvaknande.

I dag vet vi att vår säkerhet bygger på att vi bygger upp en stark och gemensam förmåga att avskräcka Kreml för lång tid framöver. Vi gör det som en fullvärdig medlem av Nato sedan den 7 mars i år, och vi gör det som medlem av EU sedan 1995. Det avtal som vi i dag ska besluta om handlar om att stärka vår och Natos förmåga att möta hot från Ryssland, som är den enda stat som utgör ett direkt hot mot oss och Nato under överskådlig framtid. Det är ett Ryssland som förenar sig med Nordkorea, Kina och Iran. Det är ett Ryssland som odlar sin självbild på idén om det ryska imperiets återuppståndelse. Det är ett Ryssland som ställt om sitt land till en krigsekonomi och som griper och fängslar alla som vågar visa en tendens till någon annan mening än den Putin godkänner.

Det finns en bred politisk samsyn i riksdagen om vikten av att godkänna DCA-avtalet i dag. Endast de två partier som motsatte sig Natomedlemskapet motsätter sig nu DCA-avtalet. Detta är ett avtal som stärker avskräckningen och ökar trovärdigheten i artikel 5.

Centerpartiet har sedan Krim 2014 gjort bedömningen att vi i Sverige behöver skapa förutsättningar för ett samlat och gemensamt försvar med förmåga att snabbt reagera tillsammans med andra om något Natoland i vår region blir angripet. Avtalet skapar en nödvändig komplettering till Nato SOFA-avtalet för att säkerställa amerikanska möjligheter att snabbt kunna stötta oss och vår region mot ett angrepp.

Vi i Sverige gör nu likadant som Estland, Lettland, Litauen, Polen, Bulgarien, Rumänien, Slovakien, Ungern och våra nordiska grannar. Vi sluter ett avtal som reglerar förutsättningarna för att USA ska kunna bygga upp nödvändiga förhandslager för sina trupper och skydda dem. Det handlar om att vi nu som Natomedlem måste inse vikten av att kunna förflytta personal och utrustning mellan länder på ett smidigt sätt. Här finns det för övrigt en del att lära inom EU.

All verksamhet som omfattas av detta avtal ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium. Så står det i artikel 1, som rör tillämpningsområde och syfte. Såväl genom regeringens proposition som genom riksdagens kommande ställningstagande gör vi från Sveriges sida klart att vi i likhet med våra nordiska grannar inte ser att det finns skäl att ha vare sig kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium i fredstid. Detta är ett förhållningssätt som också uttalades i samband med vår ratifikation av Natomedlemskapet.

Här finns en stark nordisk profil som är väl känd och respekterad av samtliga. Av avtalet framgår även att Sverige genom Försvarsmakten i förväg ska underrättas om den typ av och den mängd förhandslagrad materiel som de amerikanska styrkorna avser att transportera eller förhandslagra på svenskt territorium.

Herr talman! Det är fascinerande att ta del av de två särskilda yttranden som lämnats av Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet med motiveringar till deras avslagsyrkanden på propositionen. De är eniga om att avslå, men inte om motiveringen.

Vänsterpartiet vill, som vi vet, utveckla andra försvarssamarbeten - med vilka är oklart - för att kunna lämna Nato. Det största hot Vänsterpartiet verkar se är att Sverige knyts närmare USA. Här visar Vänsterpartiet sin gamla retorik på nytt. USA är alltjämt den hotfulla kraften. Det är en retorik som odlas friskt även av Ryssland och Kreml; det ska vi inte glömma. Detta sker både i Sverige och i många andra länder. Vänstern ser uppenbart inte värdet av det gemensamma försvaret av och i vår region och att det faktiskt är USA:s kärnvapenparaply som utgör motvikt till det uttalade kärnvapenhot Ryssland hela tiden spelar med.

Miljöpartiet, å andra sidan, har valt att godta medlemskapet och skriver att det är naturligt att Sverige sluter avtal som reglerar förutsättningarna för amerikansk närvaro i Sverige. Miljöpartiet vill se en lagstiftning som förbjuder kärnvapen i både fredstid och krig. Jag tänker att en sådan lagstiftning varken skulle skydda Ukraina, om de hade haft en sådan, eller Sverige mot ryska kärnvapen eller kärnvapenhot. Ukraina skyddas inte heller av något kärnvapenparaply. Men oavsett detta säkerhetsavtal med USA kan frågan om en lagstiftning givetvis alltid drivas i Sverige.

Det är förståeligt att kärnvapenfrågan engagerar och mobiliserar människor. Kärnvapen har ofattbara humanitära konsekvenser. Centerpartiet skulle välkomna att NPT kunde utvecklas och steg tas för att höja trösklarna för användning. Men till följd av Rysslands brutala och folkrättsvidriga angreppskrig på Ukraina är säkerhetsläget i världen mycket allvarligt. En nedrustning av kärnvapen globalt skulle ha kunnat ske i en annan tid, men där är vi tyvärr inte nu. Vi kan inte fälla ihop ett kärnvapenparaply och lämna fältet fritt för Ryssland, Nordkorea och Kina. I dag fick vi dessutom rapporter om att Kina har ökat sin kärnvapenförmåga med 18 procent.

Men vi ger inte upp. Nedrustning förutsätter dock ömsesidighet, inkluderat samtliga erkända och kända kärnvapenmakter. Vi lever i allvarstider då förtroendet för internationell rätt, lagar och underskrivna åtaganden är oerhört svagt. Det krävs mycket arbete av oss alla för att hitta nya vägar till nedrustning.

Kärnvapenfrågan används inte minst av dem som är motståndare till Nato - och många gånger även till alla vapen och svenskt försvar. Vi har alla tagit del av både många underskrifter och mejl, vilket har framkommit tidigare. Man är emot att avtalet ingås och motiverar det med att Sverige öppnar för kärnvapen på sitt territorium. Men hur många gånger det än upprepas är det inte fallet. Sex av åtta riksdagspartier har gjort tydligt att det inte är aktuellt med kärnvapen på svenskt territorium. Även Natos generalsekreterare har gjort tydligt att det inte finns några planer på kärnvapen på svenskt territorium. Sverige kommer inte att ha kärnvapen lagrade eller utplacerade på sitt territorium.

Så till frågan om permanenta baser. I likhet med våra nordiska grannar ser vi inte skäl att i fredstid ha permanenta baser på svenskt territorium, varken amerikanska eller av annan Natonationalitet. Men givetvis ska vi säkra att det finns förhandslagring så att USA kan verka för Sverige, i Sverige och från Sverige också i Finland, Norge och Baltikum. Givetvis ska vi öva gemensamt och bygga upp vårt Natoförsvar som medlemmar fullt ut. Det finns länder som utan framgång önskar se permanenta amerikanska baser på sitt territorium för att stärka avskräckningseffekten, men Sverige hör inte till dem.

Avslutningsvis ska jag kommentera ett par krav som framförts i den allmänna debatten. En del vill folkomrösta om avtalet, men jag noterar att inget riksdagsparti har fört fram detta krav. För Centerpartiets del har vi gjort tydligt att vi i detta säkerhetspolitiska läge inte vill spela rysk roulett med Sveriges och Sveriges grannars säkerhet. Precis som med Natomedlemskapet är en folkomröstning om detta nu direkt olämplig. Det skulle visserligen glädja Kreml och Putin men inte gagna vår säkerhet eller våra nordiska och baltiska grannar.

Ja, men då kan vi väl vilandeförklara avtalet, som Vänstern och nu även Miljöpartiet kräver. Men det vill Centerpartiet absolut inte göra. Skälet är att vi inte ser att det finns någon saklig grund för det. Som jag har sagt tidigare omnämns detta inte ens i de särskilda yttrandena och reservationerna, så skälen för en vilandeförklaring har verkligen inte kunnat motiveras.

Vi ser avtalet som ett viktigt komplement till vårt medlemskap. Det stärker vår trovärdighet, vår säkerhet och vår förmåga att avskräcka ett angrepp från Ryssland.

Jag yrkar avslag på förslaget om vilandeförklaring och på alla reservationer och yrkar bifall till utskottets förslag att godkänna DCA-avtalet.

(Applåder)

(forts.)

Anf. 112 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Man kan såhär 75 minuter efter Kerstin Lundgrens anförande fundera över om det var jag eller Kerstin Lundgren som begärde den här repliken. Det kändes ganska mycket som att Kerstin Lundgren var ute och fiskade efter en vänsterpartistisk replik, får jag lov att säga.

Jag vill korrigera ledamoten när det gäller det gemensamma försvaret av vår region. Jag vill vara väldigt tydlig med att vi alla är överens om att vi gemensamt ska försvara svenskt territorium och att vi ska försvara våra grannländer. Sverige är nu medlem av Nato. Vi har en förpliktelse under artikel 5.

Jag var Natomotståndare, men vi kommer att fullfölja den. Givetvis står vi bakom att Sverige ska försvara alla som är medlemmar i Nato som allians. Vänsterpartiet röstade dessutom för Nato SOFA, det avtal som reglerar förhållandet mellan Sverige och andra Natostater.

Det är Ryssland som utgör hotbilden i vårt närområde, det är Ryssland som har kränkt svenskt territorium så sent som bara för några dagar sedan, och vi ser att det är Ryssland som på olika sätt bedriver ett hybridkrig mot oss och mot vår region.

Alla vi åtta partier kämpar faktiskt för kärnvapennedrustning. Jag blir väldigt oroad: Peter Hultqvist säger att NPT gäller, och jag blir glad över det, men i nästa andetag kommer Kerstin Lundgren upp och säger: Det är inte nu vi ska jobba med NPT; det tar vi någon gång i framtiden när vindarna blåser lite bättre. Så där låter det också från kärnvapenstaterna när man frågar dem om när det är dags för nedrustning.

Har man skrivit under NPT måste man jobba för nedrustning varje dag, i enlighet med NPT.

Jag vill också säga något om bordläggningsfrågan, som uppenbarligen har upprört ledamoten och tredje vice talman Lundgren. Vi har ju i vår grundlag denna möjlighet att bordlägga i enlighet med minoritetsskydd. Det har ingen betydelse när man kommer på det. Kammarkansliet har ett krav, och det är att man kommer in med tio namn dagen innan.

Att vi har gjort det och dessutom kommit fram till att den här bordläggningsprincipen är möjlig i den här typen av avtal och i en bredare definition än tidigare, visar på vikten av att man också använder sig av det här instrumentet i riksdagen.

Anf. 113 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Det är ju bra att Håkan Svenneling säger att han och Vänsterpartiet står upp för att försvara Sverige, våra grannar och vår region. Problemet är att DCA-avtalet är en del av detta försvar som gör det möjligt att vi tillsammans med Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Danmark, Polen och så vidare har detta avtal och bygger säkerhet, avskräckning och förmåga att kunna reagera i tid.

Vi ser uppenbarligen Ryssland och ryska kärnvapen som det stora hotet, och vad är det då som håller tillbaka de ryska försöken att hota med kärnvapen? Jo, vare sig vi gillar det eller ogillar det är det ett faktum att det är det amerikanska kärnvapenparaplyet. Det är därför Putin egentligen bara är intresserad av att prata med USA.

Det är USA som är styrkan i Nato, och det vi ska vara oroade för är om USA skulle minska sin närvaro i Nato. Då skulle Nato som helhet försvagas, och då skulle vi som helhet försvagas. Det är naturligtvis oerhört viktigt att USA finns med och att vi har ett avtal med USA och skapar förutsättningar att bygga trösklar, bygga avskräckning och bygga förmåga att kunna reagera och agera snabbt.

När det gäller NPT sa jag aldrig att jag inte trodde att NPT var möjligt nu. Jag jobbar stenhårt för att NPT ska vara målbild 2026, inför nästa översynskonferens. Därför har jag sagt nej till förbudsavtalet och annat som kan splittra fokus. Jag står bakom Stockholmsinitiativet och vill naturligtvis att det ska vara möjligt att avrusta. Men när vi ser att Kina har rustat med plus 18 procent kärnvapenstridsspetsar det senaste året inser vi att läget inte är där just nu.

Anf. 114 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tycker att denna debatt synliggör väldigt mycket att vi har olika syn på USA. Det finns en mycket positiv syn på USA hos många partier. När jag tittar i backspegeln blir jag lite förvånad över denna positiva syn, också med tanke på att Trump kan bli president, vilket jag återkommande har kommit tillbaka till i denna debatt.

Jag tycker också att Kerstin Lundgren har svängt sig med en del märklig argumentation, framför allt i sitt anförande, om folklig förankring. Vi vet att Kreml inte gillar demokrati och folk som bryr sig om det land de bor i, vilket ukrainarna har visat att de gör genom både demokrati, sammanhållning och motståndskraft. Jag förväntar mig att svenska folket gör det lika mycket.

Att inte hålla med varandra om avtal, Natomedlemskap och sådana saker är en del i demokratin, och jag menar att vi som stat i grunden blir starkare av att vi står här inne i Sveriges riksdag och är osams, inte håller med varandra och bryter argumenten mot varandra. Detta gör att vi tillsammans bygger svensk motståndskraft långsiktigt.

Jag tror att man ska akta sig för att vara föraktfull mot dem som kräver folkomröstning, som vill vara engagerade i en demokrati och som faktiskt bryr sig om Sverige och det svenska försvaret.

Anf. 115 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Föraktfull är jag långt ifrån. Jag tycker att debatten hör hemma i denna kammare, och jag bryter gärna åsikter med Håkan Svenneling och andra.

Jag tycker att det är viktigt att vi undviker desinformation och sprider bilder som till exempel handlar om att vi får kärnvapen på svensk mark. Detta tycker jag är en del av en desinformationskampanj, och vi kan se hur den fortplantar sig i sociala medier. Vi har alla skäl att hålla tillbaka och markera mot den typen av försök att omtolka avtalet som görs på ett sätt som absolut gillas av Kreml men som inte befrämjar en god debatt i Sverige.

Jag måste också säga att jag hör olika argument. Från Håkan Svenneling är det kärnvapen och Natomotståndet, och nu är det USA som återigen verkar vara den stora hotbilden för Vänsterpartiet. Jag tycker att det är supermärkligt att man inte har tagit sig vidare från den gamla retoriken, som har levt också i Sverige och som uppenbarligen finns kvar, i alla fall i delar av Vänsterpartiet, om jag tolkar det rätt.

Det senaste argumentet mot DCA-avtalet knyter an till att Trump kan vinna valet i höst, och då har det blivit ett skäl att säga nej till DCA-avtalet eller vilandeförklara det. Jag tycker, herr talman, att detta är att söka argument för en vilandeförklaring som i grunden handlar om att säkra våra rättigheter enligt kapitel 2.

Det är rörelsefriheten som ska säkras här. Det finns dock ingen - inte lagrådet, inte KU och inte Vänsterpartiet eller Miljöpartiet - som har pekat på att just den frågan hotas av avtalet. Det här har kommit som någon form av extrapåslag i slutskedet av debatten för att kunna göra det större än vad det är.

Anf. 116 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Nu när vi har haft en lite längre paus behövs kanske en liten rekapitulering av vad det var som ledamoten Kerstin Lundgren sa som gjorde att jag begärde replik.

Lundgren redogjorde för att hon menar att frågan om lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium kan drivas när som helst och att man inte behöver driva den just nu när vi debatterar DCA-avtalet. Jag menar dock att även om Miljöpartiet har drivit på för lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium under lång tid har det hela aktualiserats alltmer, inte minst med anledning av DCA-avtalet.

Det handlar om detta: Om man jämför det DCA-avtal som Sverige har tecknat med de avtal som Finland, Norge och Danmark har blir det tydligt att just Sverige står utan någon sorts hänvisning till att vi inte ska ha kärnvapen på svenskt territorium.

Finland har en lagstiftning, och Sverige borde också ha en lagstiftning. Det är detta som gör att Miljöpartiet säger att det behövs en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium för att vi ska kunna överväga ett avtal.

Min fråga, herr talman, blir därför: När Kerstin Lundgren nu tydliggör att hon inte ser någon anledning till kärnvapen på svenskt territorium, varför kan Kerstin Lundgren och Centerpartiet inte stå bakom en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium?

Anf. 117 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! I grunden handlar det om att vi under tid lång tid har haft en hållning i Sverige som har tjänat oss väl. Vi har från svensk sida, gentemot alla andra, deklarerat att Sverige inte vill se kärnvapen på svenskt territorium. Detta har respekterats av andra. Det är utgångspunkten.

Vi behöver inte ändra någonting på grund av DCA-avtalet, för där tillförs inte någon fråga om kärnvapen. Snarare står det att hänsyn ska tas till den modell vi har också när det gäller lagring av olika försvarsmateriel. Det är full suveränitet.

Danmarks och Norges avtal är i grunden en hänvisning till deras tidigare historia. De har varit medlemmar i Nato länge och har haft avtal länge. De avtal som ni nu hänvisar till, Emma Berginger, är så att säga tilläggsavtal till tidigare avtal. Man ökar till exempel antalet baser i Norge och justerar i Danmark och säger att det inte ändrar något i den tidigare policyn. Denna policy har inte varit avtalsbunden, utan det har varit en uttalad policy. Det har varit skälet från deras sida.

Under vår diskussion inför Natomedlemskapet har det varit en tydlig signal: Håll detta utanför avtalet, och håll avtalet rent! Det gjorde vi, med en tydlig signal om att svensk policy kommer att fortsätta att gälla. Detta har kvitterats av alla som jag har talat med. De säger att de självfallet respekterar detta och att de skulle bli förvånade om det var något annat som gällde. Detta har jag hört från Natos generalsekreterare och en lång rad andra personer.

Att frågan om en lagstiftning om kärnvapen förs fram just nu är ganska säkert ett försök att skapa tvivel om vad som gäller i avtalsfrågan.

Anf. 118 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Som Kerstin Lundgren säger själv har Norge och Danmark varit medlemmar i Nato länge, och de har sett ett behov av att ha en typ av policy som tydliggör att de inte vill ha kärnvapen på sitt territorium. Även Finland, som inte har varit medlem i Nato, har valt att ha en sådan lagstiftning.

Världen förändras, och då behöver man göra nya ställningstaganden. Vi behöver visa att vi är tydliga i denna fråga, och det absolut bästa sättet att vara tydlig är att anta en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fred som i krig.

Vi kan konstatera att vi har en statsminister - Ulf Kristersson - som har gått in i Natomedlemskapet väldigt tydligt utan förbehåll och som i olika intervjuer öppnar upp för att ha kärnvapen på svenskt territorium i krigstid. Här finns alltså glidningar i den svenska diskussionen när det gäller kärnvapen. Det är klart att jag blir orolig då, för vad blir nästa steg på detta sluttande plan?

Det bästa sättet är att vi gemensamt tydliggör både gentemot svenska folket och gentemot våra allierade och omvärlden att vi inte ska ha kärnvapen i Sverige, genom att anta en lagstiftning.

Jag tycker att det är himla märkligt att partier som Centerpartiet, som säger att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium, ändå inte kan ställa sig bakom ett förslag om att vi ska lagstifta om att förbjuda kärnvapen på svenskt territorium. Det blir en otydlighet både i förhållande till väljarna och gentemot våra allierade.

Anf. 119 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag har inte hört någon allierad som ställer frågan om vad som gäller i Sverige. Alla är på det klara med vad den svenska hållningen är när det gäller både baser och kärnvapen. Ingen av alla som jag har mött har rest denna fråga under den ganska långa processen, inte bara de senaste två åren utan också tidigare. Man är mycket klar över vad Sverige tycker och hur Sverige förhåller sig. Man ser det dessutom som en del av den nordiska positionen.

Att Finland har en lagstiftning hänger ihop med något helt annat. Det är inte DCA-avtalet som är grunden för den finska lagstiftningen, utan det är kärnenergifrågor. Det var en annan utgångspunkt när den lagstiftningen togs fram, och det är jag övertygad om att Emma Berginger är medveten om.

De norska och danska skrivningarna är näst intill identiska med våra, det vill säga respekt för självständighet, respekt för lagar och respekt för internationella överenskommelser. Det har vi också som utgångspunkt, likaså som vi markerar att det handlar om vilken försvarsmateriel som ska finnas på svenskt territorium. Det är tydligt.

Men jag förstår, jag hör, herr talman, att det är en förtroendefråga. Nu hörde jag att förtroendet för statsministern inte är på topp, och jag hörde att Håkan Svenneling inte har förtroende för Trump. Då spelar man upp den typen av frågor.

Vi kan se att sex av åtta partier i kammaren är eniga om att avtalet behövs för att göra vårt Natomedlemskap mer stabilt. Det betyder mycket för oss, för våra grannar och i avskräckning gentemot Ryssland och eventuella försök från Rysslands sida. Det hoppas jag att vi kan vara eniga om.

Anf. 120 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! I dag har vi att behandla ett betänkande om att godkänna ett avtal om försvarssamarbete mellan Konungariket Sverige och Amerikas förenta stater, DCA-avtalet, defense cooperation agreement. Betänkandet innehåller också förslag till en ny lag om straffrättsliga förfaranden inom försvarssamarbetet med USA samt ändringar i bland annat socialförsäkringslagen, lagen om immunitet och privilegier i vissa fall, luftfartslagen och lagen om operativt militärt stöd för att Sverige ska kunna uppfylla sina förpliktelser enligt avtalet och se till att skapa än bättre förutsättningar för Sverige att ge och ta emot militärt stöd.

Låt mig så här i inledningen göra klart att vi kristdemokrater står bakom betänkandet. Vi gör det för att vi menar att avtalet är en naturlig fortsättning på Natomedlemskapet och att det är en självklarhet att avtalet gör Sverige och omgivande allierade länder säkrare.

Herr talman! Vi lever i en utmanande tid, där den regelbaserade världsordningen ställs inför utmaningar från auktoritära länder. Ryssland har satt världen i brand genom sin orättfärdiga attack mot Ukraina, men även Kinas och Irans ageranden behöver nämnas. Säkerhetsaspekter kopplas nu till långt fler politiska sakområden än tidigare, såsom energi, livsmedel och kritisk infrastruktur. Sverige måste föra en politik som skyddar våra säkerhetsintressen, vilket Natomedlemskapet är det yttersta exemplet på.

I dag ska vi inte besluta om vi ska vara med i Nato eller inte. Det har redan en överväldigande majoritet röstat för i denna kammare. Genom vårt nyvunna medlemskap i Nato ska vi därmed fortsätta att främja de grundvärden som är kärnan i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Kristdemokraterna sätter stort värde på den breda samsyn som finns kring detta i Sveriges riksdag, och vår gemensamma strävan måste även i fortsättningen vara en samstämmig och långsiktig utrikes- och säkerhetspolitik, särskilt vad gäller vårt stöd till Ukraina.

Herr talman! Jag vet att det bland riksdagens partier råder total enighet om att vi inte vill se objudna ryska soldater på svensk mark. Däremot verkar denna samsyn saknas från två partier beträffande hur vi ser på inbjudna amerikanska soldater. Personligen menar jag att inbjudna amerikanska soldater i Sverige minskar risken för objudna ryska soldater, vilket också historien visar. Är man osäker på den saken kan man fråga Estland, Lettland och Litauen, som alla delar landgräns mot Ryssland, liksom en konkret hotbild då dessa länder utgör centrala brickor i Rysslands ambitioner om att återskapa imperiet.

Den amerikanska närvarons betydelse för fred och säkerhet i Baltikum kan inte nog betonas. Den har varit avskräckande, och den har haft en stor strategisk betydelse. Och det kommer den även att ha för Sverige.

Det som vi ska bestämma oss för i dag handlar framför allt om att världen blir säkrare med ett avtal med USA som ger dem tillgång till delar av 17 militäranläggningar i Sverige och som även inkluderar möjligheten till lagring av viss materiel. Vi ska också bestämma oss för om det underlättar förfarandet att vi tydliggör juridiken på ett för båda länderna rimligt sätt och därmed ökar säkerheten ytterligare.

Herr talman! Låt mig kommentera något som sades tidigare i debatten. Om det finns partier eller ledamöter som vill ha medalj för att vara den största motståndaren till Nato och DCA bör man fundera över vem som delar ut den medaljen! Inte är det våra baltiska eller finska vänner.

I Natomedlemskapet ingår regler för när trupper från olika Natoländer besöker allierade, vilket går under namnet Nato SOFA, ett juridiskt krångligare och därmed tidsmässigt långsammare sätt. Då det finns ett land, USA, som har en militär förmåga som märkbart överstiger övriga allierades, och som därmed mycket oftare än andra besöker eller finns stationerade hos allierade, finns det anledning till förtydliganden. DCA-avtal skrivs nu med många länder i syfte att förenkla samarbetet.

Ett enkelt sätt att svara på frågan om huruvida ett sådant avtal behövs är bara att titta på våra grannländer Norge och Danmark som varit medlemmar sedan Nato grundades. Även de har skrivit egna DCA-avtal med USA.

Herr talman! Två av de farhågor som ibland lyfts fram gällande avtalet handlar om kärnvapen respektive jurisdiktion, och jag tänkte kommentera dem kort.

Första frågan att ställa sig är om det blir kärnvapen på svensk mark. Det enkla svaret är nej. Samarbetet enligt DCA-avtalet bygger på Sveriges godkännande och respekterar fullt ut svensk suveränitet. Avtalet påverkar inte Sveriges ståndpunkt om att, liksom i de övriga nordiska länderna, inte ha kärnvapen på svensk mark i fredstid. Denna hållning förblir helt enkelt oförändrad.

Andra frågan blir vad som gäller för eventuella svenska brottsoffer om en amerikansk soldat begår ett brott i Sverige. Det faktum att Sverige i detta sammanhang avstår viss domsrätt betyder inte att amerikanska styrkor har immunitet. Utgångspunkten kommer i stället att vara att amerikanska myndigheter hanterar rättsfallen i normalfallet. Här är det värt att påpeka att det således i de flesta fallen kommer att implicera straffskalor som är högre än de svenska. Sverige kan dock återta domsrätten i fall av betydelse beroende på brottets allvar, typ, omständigheter och vem som är offer respektive gärningsperson. Betänkandet betonar särskilt att brottsoffers rättssäkerhet i Sverige ska värnas.

Herr talman! Med DCA-avtalet tas nästa naturliga och viktiga steg i att säkerställa nationens säkerhet. Det är för oss ett självklart beslut, och vi fattar beslutet med stolthet och vishet i dag. Vi kristdemokrater kommer därför att rösta för betänkandet i sin helhet.

Anf. 121 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Först och främst vill jag tydliggöra att vi från Miljöpartiet inte har något emot amerikanska soldater. Vi ser ett behov av att ha ett samarbete med andra allierade inom Nato, inte minst med USA.

Därmed behöver vi också ha tydliga avtal som reglerar vad det är som gäller när amerikansk militär och civila delar av deras styrkor är på plats i Sverige. Men avtalen måste vara tydliga. Inte minst menar vi att Sveriges regering behöver vara tydlig när det gäller kärnvapen och se till att vi stänger dörren för kärnvapen både i fred och i krig med en lagstiftning.

Jag vill ställa samma fråga till Magnus Berntsson som jag ställde tidigare. Om man nu inte ser behov av att ha kärnvapen på svenskt territorium, varför kan man då inte ställa upp på en lagstiftning som reglerar detta på ett tydligt sätt?

Apropå det som Magnus Berntsson säger om domsrätten vill jag också fråga hur Kristdemokraterna ser på samtyckeslagstiftningen. Menar Kristdemokraterna att Sverige borde ta tillbaka domsrätten i fall då det handlar om sexualbrott eller att man inte borde ta tillbaka domsrätten i dessa fall?

Anf. 122 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Om jag ska tydliggöra lite grann uppfattar jag kanske inte riktigt att Miljöpartiet eftersträvar den där medaljen som ett visst annat parti sökte efter vad gäller det tydligaste Natomotståndet eller DCA-avtalsmotståndet.

Jag kan tyvärr inte ge Emma Berginger några andra svar än vad som redan har getts på de här frågorna. Kristdemokraterna har samma syn på detta som de övriga regeringspartierna och de totalt sex partier här i riksdagen som tycker likadant. Vi har en väldigt tydlig historisk hållning till kärnvapen i Sverige, och det finns ingenting som har ändrats i den delen. DCA-avtalet ändrar ingenting.

Det nämndes tidigare i debatten att det är samma skrivning vad gäller kärnvapen i den finska skrivningen som i den svenska, vilket alltså innebär att det inte finns någonting som hindrar att frågan fortsätter att diskuteras. Diskutera kan man alltid göra, men jag vill vara tydlig med att det inte finns någon osäkerhet kring om vi anser att kärnvapen ska finnas på svensk mark eller inte. Det finns inget önskemål från svensk sida, vilket är ett krav, och det finns inte heller något tryck från någon av kärnvapennationerna i Nato på att placera ut några sådana.

Ledamoten får som sagt inget annat svar på frågan av mig än vad som har givits tidigare.

Anf. 123 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Jag vill ändå understryka att jag inte ser det som att ingenting har ändrats. Tvärtom är det väldigt mycket som har ändrats de senaste åren.

Vi har en fullskalig invasion av Ukraina som har ändrat säkerhetspolitiken och det säkerhetspolitiska läget drastiskt i vårt närområde. Det har också fått Sverige att ansöka om medlemskap i Nato, någonting som många bedömde som totalt irrelevant för ett antal år sedan. Men nu är vi här. Sverige är medlem i Nato, och Nato är en organisation som ytterst bygger på kärnvapenavskräckning.

Jag tror också att många hade blivit förvånade om man för ett antal år sedan hade hört den intervju där statsminister Ulf Kristersson öppnade upp för att ha kärnvapen på svenskt territorium i krigstid. Men det är där vi är i dag; det är den typen av diskussioner som förs.

Sett till den europeiska diskussionen och debatten vet vi att man även där börjar diskutera sådana här frågor. Behöver Europa ha ett eget kärnvapenparaply? Borde Tyskland utveckla kärnvapen? Ska Frankrike dela sina kärnvapen mer? Det här är diskussioner som för ett par år sedan var fullkomligt otänkbara men som nu är en realitet. Självklart innebär det att vi måste förnya och förtydliga våra ställningstaganden om de ska vara relevanta i den samtid som vi lever i.

Just därför skulle vi behöva ett tydligt ställningstagande med en lagstiftning, antagen här i kammaren i Sveriges riksdag, som tydligt stänger dörren för kärnvapen på svenskt territorium såväl i fred som i krig. På det viset skulle vi vara tydliga både gentemot våra medborgare, varav många faktiskt undrar vad det är för någonting som gäller nu, och gentemot andra allierade.

Vi kan konstatera att Finland har en lagstiftning. Norge och Danmark har sina policyer som man hänvisar till i avtalet. Men Sverige har inte något sådant.

Jag fick inget svar när det gäller KD:s syn på sexualbrottslagstiftningen och huruvida samtyckeslagen ska gälla alla i Sverige.

Anf. 124 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Det vi försöker undvika här är att vi ska hamna i krigstid i Sverige. Vi har lite olika strategier för det. Jag menar att DCA-avtalet och det svenska Natomedlemskapet är två väldigt viktiga vägar dit.

När jag kommenterade att ingenting har hänt avsåg jag det svenska förhållandet till kärnvapen. Det har inte förändrats, förutom att Sverige nu är med i en allians och att det i denna allians finns länder som har kärnvapen. Dessutom finns den avskräckande faktorn som en väldigt viktig del i Natos försvar. Den del som jag menar inte har förändrats någonting gäller just placering av kärnvapen i Sverige.

Emma Bergingers andra fråga, som jag inte hann kommentera i min första replik, handlar om samtyckeslagen. Vi tycker att den är en viktig lagstiftning som vi har i Sverige, och detta är någonting som kommer att behöva hanteras i de fall som vi inte exakt vet hur de kommer att se ut än så länge. Vi har tydliga skrivningar i både propositionen och, inte minst, betänkandet om att det är viktigt att ta hänsyn till brottsoffer. Dessutom finns möjligheten att återta fallen till Sverige. Den delen är tydligt stipulerad i avtalet.

Anf. 125 Hanna Gunnarsson (V)

Herr talman! Det är en väldig tur att de här debatterna spelas in, för jag tror att det finns en hel del saker som vi kommer att vilja gå tillbaka till i framtiden. Men egentligen hoppas jag att vi inte behöver gå tillbaka till de här grejerna och att det inte kommer att hända någonting över huvud taget.

Jag har suttit och funderat på något sedan hela debatten började för länge sedan. Man skriver ett avtal som är 30 sidor långt. Det är ganska detaljerat, och det innehåller diskussioner om körkort och frimärken och massvis med skattelagstiftning - vilket är en helt annan grej, som man också borde diskutera.

Men när det gäller andra saker som är väldigt viktiga väljer man att inte göra några regleringar. Det där stannar hos mig som någon form av fråga. Varför väljer man att skriva in att amerikanska frimärken gäller men har det som någon form av gentlemen´s agreement - förlåt att jag pratar engelska - att amerikanerna inte ska ta hit kärnvapen? Det är en fråga jag har till ledamoten. Behöver inte de stora frågorna regleras i ett sådant här avtal när de små frågorna regleras? Det gör mig väldigt förvirrad.

Ledamoten sa att man kan ta tillbaka domsrätten i fall av betydelse. Vilka fall tänker ledamoten är av betydelse när det gäller brottslighet?

Anf. 126 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Frågan om frimärken har lyfts ganska många gånger här nu. Det verkar vara en sak som engagerar.

Jag vet att de två stora mer principiella frågor som har lyfts - och det är rimligt att de lyfts - handlar om jurisdiktionen och om kärnvapnen. Inför debatten funderade jag på ett besök som jag gjorde för några år sedan i Dnipro i Ukraina i en fabrik som tidigare byggde bärraketer och stridsspetsar. Fabriken hade reformerats i och med den uppgörelse som gjordes i Budapest när Ukraina lämnade över sin kärnvapensida till Ryssland mot garanti och försäkring om säkerhet. Man omformade fabriken till att i stället bygga civil rymdindustri men också traktorer. Man smidde rent faktiskt om svärden till plogbillar.

Tyvärr hjälpte inte detta Ukraina, då Ryssland bara struntade i sitt ansvar att garantera Ukrainas säkerhet och tvärtom blev en angripare med målet att utplåna både Ukraina som stat och ukrainsk kultur. Kärnan i hela frågan är alltså att vi inte kan lita på Ryssland utan måste stärka vår egen säkerhet.

Det enda som är värre än en värld med kärnvapen är en värld där endast auktoritära stater som Ryssland, Kina och Iran har kärnvapen.

Anf. 127 Hanna Gunnarsson (V)

Herr talman! Jag håller såklart med Magnus Berntsson - det gör vi alla här i kammaren - om att vi behöver stärka vår egen säkerhet. Det är därför vi har tagit fram en försvarsberedningsrapport och gjort en överenskommelse om bland annat 2 procent av bnp och en stor utbyggnad av totalförsvaret. Där har vi inga meningsskiljaktigheter alls. De debatterna sveper fram i kammaren utan problem.

Jag är också för både traktorer och rymden. Jag är även för nedrustning, vilket vi alla här i kammaren är.

Däremot vill jag ställa min fråga till Magnus Berntsson igen: Vilka fall av brottslighet menar ledamoten är "fall av betydelse", som ledamoten sa i talarstolen, när det gäller att ta tillbaka domsrätten?

Och varför behöver man skriva in paragrafer om frimärken i ett sådant här 30 sidor långt avtal men ingenting om de mest fruktansvärda vapen vi har, det vill säga kärnvapen? Hur ser ledamoten på den diskrepansen, att vi i avtalet behöver en frimärksparagraf men inte en kärnvapenparagraf?

Anf. 128 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! Jag är ganska säker på att det inte är den svenska sidan som har lyft in frågan om frimärken. Den har nog kommit med från standardutkastet till DCA-avtal. Jag har inte kontrollerat om detta finns med i alla de avtal som redan har skrivits, men jag skulle bli mycket förvånad om inte detta var en standardskrivning.

Det är svårt att i förväg se exakt vilka de fall av betydelse är där man kan återta domsrätten. Precis som jag sa beror det på brottets grad av allvar, vilken typ av brott det handlar om, vilka omständigheterna är och vem som är offer respektive gärningsman. Våra sex partier har dock gemensamt varit väldigt tydliga med att särskilt betona att brottsoffrens rättssäkerhet i Sverige ska värnas. Jag känner mig trygg med det.

Anf. 129 Anna Starbrink (L)

Herr talman! Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har dramatiskt försämrat säkerhetsläget i Europa. Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det är allvarstid.

Ensam är inte stark. I allvarliga tider behöver vi våra vänner. Med den insikten blir det vår gemensamma uppgift att göra vad vi kan för att förbättra vår säkerhet och se till att Sverige vid behov snabbt kan agera enskilt och tillsammans med andra.

Vårt lands självständighet, suveränitet och territoriella integritet ska försvaras. Vi är beredda att ytterst med vapenmakt försvara vårt land, vår befolkning, vår demokrati, vår frihet och vårt sätt att leva.

Sveriges säkerhetspolitik bygger på sammanhållning med likasinnade. Därför är vårt Natomedlemskap oerhört välkommet. Tillsammans med våra allierade blir vårt land säkrare, och vi får möjlighet att bidra till andra Natoländers säkerhet. Det är också viktigt och bra.

Med det bilaterala försvarssamarbete som DCA möjliggör får vårt Natomedlemskap än mer kraft. För att vi snabbt ska kunna få hjälp om den dag kommer när vi behöver det som bäst måste vi vara väl förberedda. DCA är ett sätt att ta ansvar och vara förberedd ifall det värsta skulle hända, ungefär som en bra hemförsäkring. Det är en stor trygghet.

Jag har precis som många andra talare noterat att det finns en del oro och även en del felaktiga påståenden i debatten, där det frammanas en bild av att Sverige med avtalet nu ger upp sin suveränitet och underkastar sig en annan stats nycker. Det är förstås helt fel.

I DCA slås fast att alla aktiviteter ska ske med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella förpliktelser. Sverige kommer även med DCA, precis som i dag, att ha rätt att avgöra om verksamhet får äga rum på svenskt territorium, och en grundförutsättning för all amerikansk närvaro är att den sker med svenskt samtycke.

Den amerikanska personal som kommer att närvara i Sverige gör det alltså med svenskt samtycke och i syfte att arbeta för fred och säkerhet. Den lagring av materiel och förnödenheter som ska äga rum här sker också med svenskt samtycke.

En stark transatlantisk länk är omistlig för både Sveriges och Europas säkerhet. Det nya avtalet reglerar förutsättningarna för amerikanska styrkor och förhandslagring i Sverige. Detta fördjupade samarbete bygger upp trösklar som kan avskräcka en angripare och blir därmed viktigt för försvaret av vår del av Europa. Det stärker säkerheten för våra nordiska och baltiska grannländer. Avtalet är dessutom en viktig signal om USA:s säkerhets- och försvarspolitiska engagemang för Sverige, någonting som jag tycker att vi ska vara tacksamma för.

I den allmänna debatten kan man få intrycket att USA utgör vårt största problem. Men det är förstås Ryssland som är hotet. Deras krig mot Ukraina kan sprida sig i Europa. Hybridaktiviteter, skuggflottan i Östersjön och att de så sent som i lördags kränkte svenskt luftrum är bara några exempel på de demonstrationer av sin illvilja mot det fria Europa som Ryssland ägnar sig åt.

Herr talman! Jag avskyr kärnvapen. Det är något av det värsta mänskligheten har skapat. Det är en olycka att nedrustningen och icke-spridningen, som Sverige varit, är och ska fortsätta vara djupt engagerat i, inte har nått fram till visionen om en kärnvapenfri värld. Ryssland skramlar hotfullt med sina kärnvapen, och något mer skrämmande än en kärnvapenattack går knappast att föreställa sig.

När det gäller kärnvapen finns det bara en sak som är värre än att några Natoallierade har dessa kärnvapen, nämligen att Ryssland, Kina och Iran ensamma har kärnvapen och riktar dessa mot avrustade och försvagade demokratiska stater i väst som vill slippa kärnvapenkrig och därför ensidigt avvecklat varje möjlighet att möta hotet. Det vore förskräckligt. Kärnvapen är en del av Natos avskräckning, och den fungerar.

Jag noterar att debatten om kärnvapenförbudet har tagit fart i Finland. Deras förbud kom till i en helt annan tid och handlade om att förhindra den ryska jätten från att placera sina kärnvapen på finländsk mark. I dag är läget ett helt annat. Jag välkomnar att våra goda grannar i öster har en livaktig debatt och på finländskt vis omprövar och anpassar sin säkerhetspolitik utifrån omvärldsläget.

Här hemma är det i alla fall bra att riksdagen konstaterat att det inte är aktuellt med några kärnvapen på vårt territorium. Frågan saknar helt enkelt aktualitet och är mest en teoretisk diskussion, ett stickspår i debatten. Inget land är intresserat av att placera sina kärnvapen här, och vi vill inte ha dem. Ändå är det denna fråga som präglar diskussionen om vårt samarbete med USA.

Jag menar att det är principiellt viktigt att vi inte skriver in i avtalet att vi säger nej till kärnvapen. Det är ingen som vill ha det. Vi är förbundna av andra överenskommelser. Och Sverige äger frågan. Men jag menar att beslut om hur vår säkerhet bäst värnas måste fattas utifrån hur vår omvärld förändras och säkerhetsläget utvecklas.

Framtidens beslutsfattare måste ha möjlighet att fatta de beslut som krävs för att säkra vårt land. Den dagen Ryssland riktar sina kärnvapen mot oss - må den aldrig komma - måste regering och riksdag självklart kunna fatta de beslut som då krävs för vår säkerhet i demokratisk ordning.

Att fortsätta arbetet för rustningskontroll, nedrustning och icke-spridning av kärnvapen är en utrikes- och säkerhetspolitiskt prioriterad fråga. Men det får inte bli en ensidig avveckling av kärnvapen bland Natoländer. Det skulle ge den hänsynslöst aggressiva och auktoritära Putin ett orimligt maktövertag.

Herr talman! Vi vet alla att det är en dålig idé att skjuta på tecknandet av den där hemförsäkringen som jag nämnde inledningsvis. Ändå är det precis det som Vänsterpartiet, med stöd av Miljöpartiet, nu föreslår att vi ska göra. I voteringen, när ärendet ska avgöras och de flesta av oss vill rösta ja för att godkänna avtalet, föreslår Vänsterpartiet och Miljöpartiet att vi ska trycka på snoozeknappen och låta ärendet vila ett år. Effekten skulle bli att Ryssland ges mer tid att förbereda ett angrepp mot Sverige. Det är slappt, det är farligt och det gynnar bara Putins intressen.

Vi måste säkerställa att hjälpen att försvara vårt land och vår frihet kan finnas här den dag det kan behövas. Vi ska inte sträcka ut en hjälpande hand till Putin. Vi ska ta ett fast handslag med USA.

Herr talman! Jag yrkar bifall till det sammansatta utskottets förslag i betänkandet utan bordläggning.

(Applåder)

Anf. 130 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Tack för anförandet, ledamoten Starbrink!

Ledamoten säger att hon avskyr kärnvapen oerhört mycket. Det är väldigt bra. Det gör jag också. Jag avskyr verkligen kärnvapen. Men ledamoten Starbrink avskyr dem tydligen inte så mycket att hon verkligen vill förbjuda dem. Det tycker jag är märkligt.

DCA-avtalet, som vi nu debatterar, innehåller inget förbud mot kärnvapen på svensk mark. Det är anmärkningsvärt. Norge, Danmark och Finland har liknande avtal, men där finns förbehåll eller förbud mot kärnvapen. Vi i Vänsterpartiet har länge drivit att det ska finnas med ett förbud mot kärnvapen på svenskt territorium, i både freds- och krigstid. Det skulle göra Sverige starkare och säkrare.

I en debatt mot Håkan Svenneling i SVT nyligen sa Anna Starbrink att hon kan tänka sig att man måste vara flexibel när det gäller kärnvapen. Jag skulle vilja ha en förklaring på vad ledamoten egentligen menar med det. Menar ledamoten att det finns lägen då det skulle kunna vara aktuellt att placera kärnvapen på svenskt territorium?

Anf. 131 Anna Starbrink (L)

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten! Du citerar mig dock fel. Jag har inte sagt att vi ska vara flexibla när det gäller kärnvapen. Det jag har sagt är att vi inte ska låsa upp framtida beslutsfattare. De måste kunna fatta de beslut som krävs i en given situation.

Jag avskyr kärnvapen. Det tror jag att alla här inne gör. Jag skulle gärna avskaffa alla kärnvapen, men inte ensidigt. Det är en livsfarlig tanke att det fria väst ska göra sig av med alla kärnvapen och låta Ryssland, Iran och Kina med sin auktoritära och illasinnade syn på väst ha detta maktmedel för sig själva. Det är en ansvarslös hållning.

Därför är jag emot att vi ska lagstifta på det här området. Sverige har redan en klar linje och internationella överenskommelser att luta oss mot. Vi behöver inte lagstifta eller formulera något annat i detta DCA.

Anf. 132 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Då blev det kanske lite klarare för mig. Men om vi nu har en sådan klar och tydlig linje när det gäller kärnvapen, varför kan vi inte lagstifta? Vad är det som är så farligt att lagstifta om, om vi inte vill ha kärnvapen på svenskt territorium?

Inser inte ledamoten att kärnvapen på svenskt territorium skulle göra Sverige till ett tydligare mål i samband med en eventuell konflikt, vilket vi naturligtvis hoppas inte ska hända? Idén om avskräckning som metod leder bara till kapprustning och terrorbalans. Det visar Sipri tydligt i sin årsbok.

Från svensk sida måste vi kämpa mot all typ av kärnvapenkapprustning, såväl ryska som amerikanska och alla kärnvapen som finns. Vi måste vara en tydlig röst för kärnvapennedrustning. Det ska inte råda några som helst oklarheter om Sveriges ställningstagande när det gäller kärnvapen.

Sverige bör anta en lagstiftning som förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium. Håller inte ledamoten med om att det skulle göra Sverige säkrare?

Anf. 133 Anna Starbrink (L)

Herr talman! Jag tackar för frågan. Ledamoten ställde samma fråga igen. Jag vet inte om jag kan uttrycka det tydligare.

Nej, jag tror inte att det skulle gynna oss att stifta en särskild lag om detta. Vi har redan de internationella överenskommelser vi behöver. Och vi har själva rätt att fatta beslut i varje givet läge. Det ska vi hålla fast vid.

Jag är dock intresserad av att förstå hur ledamoten och hennes parti tänker. Är det rimligt att det fria väst avskaffar alla sina kärnvapen och låter Ryssland, Kina och Iran stå själva med kärnvapen? Det är ju livsfarligt. Och det är precis det som den linje ledamoten företräder skulle leda till. Det är en farlig väg.

Anf. 134 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Sverige har haft ett långsiktigt arbete för kärnvapennedrustning. Utrikesminister Tobias Billström deklarerade tidigare i våras att man tänker fortsätta arbeta för kärnvapennedrustning i enlighet med Stockholmsdeklarationen, vilket är mycket välkommet. Men när jag hör ledamoten Anna Starbrink tala sig varm för kärnvapen i talarstolen föds ändå ett litet tvivel om att det är en inriktning som delas av alla partier inom Tidösamarbetet.

Jag skulle vilja få svar från Anna Starbrink på hur hon ser på Sveriges arbete för kärnvapennedrustning och hur det ska gå till.

För Miljöpartiet är det viktigt att vi fortsätter arbeta för ömsesidig kärnvapennedrustning. Jag säger det igen: ömsesidig kärnvapennedrustning. Jag vill inte att vi blir anklagade för något annat. Det ska vara ett aktivt arbete, även om vi står i en väldigt utmanande situation i nuläget.

Jag skulle också vilja att ledamoten Anna Starbrink säger någonting om hur Liberalerna ser på frågan om sexualbrottslagstiftning och hur vi ska förhålla oss till den när det gäller återtagande av domsrätten. Vill Liberalerna att vi ska kunna ta tillbaka domsrätten i fall som handlar om sexualbrottslagstiftning, så att svensk samtyckeslag ska kunna gälla alla i Sverige?

Anf. 135 Anna Starbrink (L)

Herr talman! Tack för din fråga, ledamoten Berginger!

Du påstår att jag talar mig varm för kärnvapen i talarstolen. Så där skapar man ett obehagligt narrativ om sina politiska motståndare. Jag tycker kanske att ledamoten ska hålla sig för god för det.

I fråga om synen på kärnvapen har vi olika uppfattning. Det gäller inte vår avsky för kärnvapen. Den delar vi. Men vi har olika uppfattning när det gäller strategin för hur vi ska hantera det farliga läge som vi befinner oss i.

Som svar på ledamotens fråga menar jag att vi ska fortsätta arbeta för och ha den viktiga rollen att vara den tydliga rösten i arbetet för icke-spridning och för att avskaffa kärnvapen från vårt jordklot. Men så länge de illasinnade staterna har kärnvapen är det en alltför stor risk om våra allierade i Nato skulle göra sig av med de kärnvapen som finns inom alliansen.

I Nato är kärnvapen en del av avskräckningen, och det fungerar. Jag tycker att vi ska hålla fast vid det. Det hindrar inte att vi tillsammans med likasinnade fortsätter arbeta aktivt för att få bort kärnvapen från jordklotet.

Det blir tvära kast mellan ämnena här. Ledamoten ställde en fråga om sexualbrott. Det är oerhört allvarliga brott, och jag tycker att Sverige har en mycket bra lagstiftning. Svensk lag gäller i Sverige. Det är kanske självklart, men det markeras också i samband med det här avtalet. Möjligheten att återta rätten att hantera rättsprocesser finns inskriven i avtalet. Jag föreställer mig att det även kan gälla sexualbrottslagstiftningen och samtyckeslagen, som är del av den. Däremot tror jag att det vore olyckligt om vi gick in alltför detaljerat på vilka brott det handlar om, för det kan vara svårt för oss att föreställa oss i förväg vad som kan behöva hanteras.

Anf. 136 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Jag hörde i alla fall hur ledamoten Starbrink sa med eftertryck i sitt anförande att det är principiellt viktigt att inte ha något förbud mot kärnvapen. Det tolkar i alla fall jag som att ledamoten talar sig ganska varm för kärnvapen och deras avskräckande effekt.

Vi från Miljöpartiet är oroliga för den uppluckring vi ser av retoriken när det gäller kärnvapen, där vi till exempel blir ifrågasatta för vår position där vi vill förbjuda kärnvapen på svenskt territorium. Man får det att låta som om det är en väldigt apart och konstig hållning, trots att vi egentligen allihop säger att vi inte ska ha kärnvapen i Sverige. Jag undrar vad det är som gör att man inte kan tänka sig att förbjuda kärnvapen, om man nu inte vill ha dem på svenskt territorium. Att säga att vi ska ha en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium hade varit det absolut tydligaste gentemot både svenska medborgare och våra allierade.

När det gäller sexualbrottslagstiftningen undrar jag vilka sexualbrott Anna Starbrink inte vill att Sverige ska ta tillbaka domsrätten över. Vilka sexualbrott kan man tänka sig där den svenska samtyckeslagen inte ska tillämpas? Det är för mig väldigt märkligt att man inte på ett tydligt sätt från regeringspartiernas sida vill säga i vilka sexualbrottsfall vi ska ta tillbaka domsrätten. Om man hade gjort det på förhand hade det varit tydligt vilken lagstiftning som ska gälla. Då blir det inga oklarheter och inget ifrågasättande av jurisdiktionsfrågan.

Anf. 137 Anna Starbrink (L)

Herr talman! Jag tackar för ledamotens följdfrågor.

Jag ifrågasätter inte ledamotens eller ledamotens partis hållning i frågan om kärnvapen. Jag håller bara inte med. Jag tycker inte att det är en klok väg att gå. Jag lägger inte heller ord i andras mun eller fultolkar vad andra ledamöter säger.

När det gäller sexualbrott tycker jag att det är viktigt att det finns en möjlighet i avtalet att ta tillbaka de viktiga ärendena till svensk domstol. Jag tror att det är vanskligt om vi i detalj här i riksdagen beskriver i precis vilka situationer detta ska göras. Vi ska nog hålla det ganska öppet, men det är väldigt tydligt skrivet att särskild hänsyn ska tas till brottsoffrens rättssäkerhet. Jag känner mig trygg med den formuleringen.

Jag kan tänka mig mycket annat än sexualbrott som vi också bedömer som för oss väldigt viktiga fall som vi vill behålla i Sverige. Men om vi börjar reglera det är risken stor att vi missar viktiga principiella frågor. Då är det bättre att hantera det genom att pröva saken fall för fall. På det sättet byggs det också upp en praxis.

(Applåder)

Anf. 138 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Herr talman! Vi befinner oss i slutskedet av ett omfattande arbete med att ta fram ett bilateralt avtal med USA om försvarssamarbete - det som heter defense cooperation agreement. Avtalet förhandlades fram under 2023 och undertecknades av båda parter den 5 december förra året.

Efter inhämtning av synpunkter från 111 remissinstanser, inklusive alla berörda kommuner, och efter det att Lagrådet genomfört en granskning och också bedömt att förslaget är förenligt med grundlagarna lämnade regeringen in en proposition till riksdagen den 8 maj 2024. Regeringen föreslår dels att riksdagen godkänner att Sverige ingår DCA-avtalet, dels att riksdagen antar de lagändringar som krävs för att genomföra det.

Avtalet lägger fast förutsättningar för amerikansk militär närvaro i Sverige genom att det reglerar den rättsliga statusen för besökande personal och ger tillträde till 17 svenska militära anläggningar. Avtalet möjliggör också utveckling av militär infrastruktur i Sverige.

DCA-avtalet innehåller bestämmelser om den rättsliga statusen för den amerikanska styrkan och dess personal, anhöriga och leverantörer. Det handlar om straffrättslig jurisdiktion, undantag från beskattning och rätt att upprätthålla disciplinen inom den amerikanska styrkan. Därutöver regleras frågor som rätten till tillträde till svenskt territorium, rätten att få använda vissa av Försvarsmaktens anläggningar och områden och rätten att bedriva verksamhet till stöd för den egna styrkan och dess personal.

DCA-avtalet bygger vidare på och kompletterar avtalet Nato SOFA som riksdagen nyligen antog med stor majoritet.

Herr talman! DCA-avtalet är ett naturligt steg i en förändrad omvärld och en logisk fortsättning på det svenska medlemskapet i Nato. Avtalet svarar mot de förändrade förutsättningar för svensk säkerhetspolitik som detta medför.

Sverige och USA är nu allierade inom Nato, och det innebär att vi har förpliktelse att försvara varandra. Den avgörande omslagspunkten för svensk säkerhetspolitik var Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Rysslands brutala angreppskrig och försök att rita om Europas gränser visar på Kremls fundamentala brist på respekt för folkrätten och den utsatthet det innebär att inte vara allierad.

Nato som organisation och USA som dess starkaste medlem är grundpelaren i den nordatlantiska säkerheten. Vår säkerhet vilar på att den transatlantiska länken vidmakthålls. En trovärdig svensk förmåga att få allierat stöd och stödja andra allierade bygger på förberedelser och samarbete i fredstid. Våra grannländer har dragit samma slutsatser. Danmark och Finland genomför just nu DCA-processer, och Norge har sett över sitt DCA-avtal och lagt till ytterligare platser där amerikansk närvaro är möjlig. Sammantaget rör det sig om 47 platser i Norden, varav 17 ligger i Sverige.

DCA-avtalet kommer att underlätta nuvarande och framtida amerikansk närvaro i Sverige. Det möjliggör och förenklar andra allierades närvaro på vårt territorium, vilket är grunden för att kunna ge och ta emot militärt stöd.

Sverige har genom åren haft ett omfattande internationellt försvarssamarbete, och det har vuxit sig allt starkare. Vi har under en längre tid arbetat med att förbereda och förenkla internationell samverkan och värdlandsstöd. DCA-avtalet är ett av flera steg som underlättar allierad militär närvaro i och förflyttning genom Sverige. Det behövs när vi som allierade omfattas av gemensamma försvarsförpliktelser.

Som medlem i Nato kommer behoven och förväntningarna på utländsk närvaro i Sverige att öka, inte minst från USA. Vårt övningssamarbete med USA är viktigt och omfattande, och det stärker också vår försvarsförmåga.

Herr talman! Låt mig ta några exempel bara från de senaste månaderna. I mars samövade Försvarsmakten med amerikanska Bomber Task Force och gjorde flygningar över Stockholm och Uppsala som en del av övningen Nordic Response. I början av maj fälldes en amerikansk bataljon över Hagshults flygbas under övningen Swift Response. I slutet av maj understödde Försvarsmakten förflyttning av ett amerikanskt förband från Norge till Finland genom övningen Immediate Response 2024, och i början av juni påbörjades övningen Baltops 24, en amerikanskledd marin övning som bland annat äger rum i Stockholms skärgård, på Gotska Sandön och på Gotland. Det rör sig alltså om tusentals amerikanska soldater och hundratals moment och aktiviteter bara under den senaste månaden.

Före Natomedlemskapet gav regeringen tids, förbands- och verksamhetsbegränsande mandat till Försvarsmakten för utländsk trupps närvaro i Sverige. De senaste åren har regeringen genom rambeslut lättat upp tillståndsprocessen. Men med DCA-avtalet slipper vi ad hoc-lösningar och får i stället en heltäckande överenskommelse som täcker nutida och framtida krav på övningar. Det underlättar och effektiviserar samarbetet som allierad, och det stärker vår säkerhet.

Herr talman! DCA-avtalet blir en hörnsten för försvaret i norra Europa genom att skapa förutsättningar för amerikanskt stöd och amerikansk närvaro om säkerhetsläget så kräver. USA:s säkerhetspolitiska engagemang och militära närvaro i norra Europa är ett vitalt intresse för Sveriges säkerhet, särskilt i det allvarliga säkerhetspolitiska omvärldsläge som vi nu befinner oss i. DCA-avtalet främjar svenska intressen och gör Sverige säkrare genom att verka avskräckande och stabiliserande.

Avtalet i sig självt är också en viktig signal om USA:s säkerhets- och försvarspolitiska engagemang för Sverige. En amerikansk närvaro i Sverige verkar avhållande på en möjlig angripare och kan förebygga uppkomsten av väpnade hot. DCA-avtalet är också till nytta för Sveriges relation som allierad med USA. Sverige har redan ett nära samarbete med USA inom det säkerhets- och försvarspolitiska området, och det fördjupas ytterligare i och med Natomedlemskapet.

Nyttjandet av DCA-avtalet kommer att vara ett långsiktigt gemensamt bilateralt projekt som utöver operationer och övningar kan underlätta skapandet av nya och framtida militära förmågor. Avtalet stärker säkerheten för USA, våra nordiska och baltiska allierade och Nato som helhet. Det stärker förutsättningarna för försvaret av vårt närområde och underlättar Sveriges effektiva integration i Nato och samverkan med våra grannländer.

Det är en styrka, herr talman, att Sverige, Finland, Danmark och Norge får effektiva och liknande samarbetsformer med USA. Det är en signal om säkerhetspolitisk samstämmighet. Det stärker säkerheten i Nordeuropa och underlättar Natos försvarsplanering.

Sammantaget är DCA-avtalet en naturlig fortsättning på det svenska Natomedlemskapet och de förändrade säkerhetspolitiska förutsättningar som det medför. Det skapar förutsättningar för amerikanskt militärt stöd till Sverige och blir en hörnsten i försvaret av norra Europa. Avtalet är avskräckande och stabiliserande och är av stor vikt för Sverige.

(Applåder)

Anf. 139 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Kärnvapen är ett massförstörelsevapen som hotar vår existens. Om en enda detonation av ett kärnvapen inträffar innebär det ett oerhört humanitärt lidande och en omfattande förstörelse av miljön. Vi har under debatten diskuterat kärnvapens vara på svenskt territorium. Jag tycker mig skönja att det finns en ganska bred samsyn kring att vi inte ska ha kärnvapen på svenskt territorium. Men vägarna dit ser olika ut. Jag undrar varför regeringen inte kan tänka sig att ställa upp på en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium för att säkerställa att vi inte glider när det gäller frågan om att ha kärnvapen på svenskt territorium. Det skulle vara en tydlig signal både gentemot svenska folket och gentemot andra allierade.

Jag skulle även vilja fråga försvarsministern hur han förhåller sig till statsministerns tidigare uttalanden under våren, där han öppnade upp för att ha kärnvapen på svenskt territorium i krigstid. Är det en ståndpunkt som försvarsministern delar? Hur tänker man sig i så fall att det ska gå till? Vilken typ av förankringsprocess ser försvarsministern framför sig inför en sådan process?

Jag undrar också hur regeringen skulle vilja säkerställa att det inte kommer in kärnvapen på svenskt territorium, även om vi inte har skäl att tro att någon vill ha kärnvapen här just nu. Hur vill man följa upp och kontrollera att amerikanska luftfartyg och fartyg till sjöss som kommer in på svenskt territorium inte för med sig kärnvapen?

Anf. 140 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Herr talman! Jag tackar Emma Berglinger för frågorna. Jag ska försöka ta dem i tur och ordning.

Emma Berglinger vill se en lagstiftning mot kärnvapen på svenskt territorium. Jag konstaterar att den här vilandeförklaringen motiveras med att regeringen ska ta fram ett förslag som gör att även Miljöpartiet kan ställa upp på DCA-avtalet. Problemet, herr talman, som jag har med Emma Berglingers förslag är att det bara är två partier i Sveriges riksdag som vill ha lagstiftning mot kärnvapen. Om regeringen skulle tillmötesgå Emma Berglingers förslag skulle det innebära att den breda samsyn som finns kring vår linje i Sverige kopplat till kärnvapen föll, nämligen att det inte finns behov av vare sig kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium. I omsorg om att hitta de breda lösningarna har regeringen valt att formulera sig exakt så som utrikesutskottet formulerar sig i sitt betänkande i anslutning till Natoprocessen. Det har varit väldigt noga för mig. Vi har också varit noga med att förankra formuleringarna, så att vi håller oss exakt till den text som vi har kommit överens om. Det är viktigt.

Emma Berglinger gör faktiskt våld på vad statsministern har sagt om kärnvapen. Vi har en policy i Sverige, en linje, som är antagen av riksdagen. Den säger att det inte finns skäl att ha vare sig kärnvapen eller permanenta baser i fredstid. Den är brett förankrad och vedertagen, och riksdagen har beslutat om den. Den avser fredstida förhållanden. Det finns inte skäl att spekulera i vad man gör i övrigt, och det gjorde inte heller statsministern; han konstaterade att det finns andra förhållanden och andra parametrar att förhålla sig till ifall det inte råder fred i Sverige.

(Applåder)

Anf. 141 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Om man verkligen ville hitta en bred samsyn hade man kunnat titta på att ta fram en lagstiftning som tydliggör det här, när man nu ändå säger att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. Den policy som Pål Jonson nämner handlar om att man har skrivit i brödtext i betänkanden att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. De här skälen skulle mycket väl kunna ändras. Det är mer av en sorts beskrivning snarare än en tydligt antagen inriktning. Jag tror att det hade blivit mycket tydligare om vi hade kunnat få till den här lagstiftningen.

Pål Jonson vill inte spekulera i vad som skulle kunna hända om Sverige hamnade i krig. Men det är just det vi måste göra. Vi måste försöka förbereda oss på alla eventualiteter och fundera kring vad det här avtalet innebär för oss i fred, vad det innebär för oss i krig och hur vi ska hantera olika situationer. I och med de uttalanden som statsministern gjorde i radio kan jag konstatera att man nog ändå får anta att även statsministern har tänkt tanken att vi under en krigssituation eventuellt skulle kunna ha kärnvapen i Sverige. Det tycker inte Miljöpartiet är betryggande. Vi vill se en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fred som i krig, för vi vet att det hot som kärnvapen utgör inte minskar om vi befinner oss i en krigssituation jämfört med en fredssituation - tvärtom.

Jag kan också konstatera att jag inte fick något svar på frågan om hur regeringen i enlighet med den policy som Pål Jonson säger att regeringen och riksdagen nu står bakom och den betänkandetext som Tidöpartierna och Socialdemokraterna gemensamt har förhandlat fram vill följa upp, kontrollera och säkerställa att kärnvapen inte förs in på svenskt territorium.

Anf. 142 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Herr talman! Det är väldigt tydligt att avtalet bygger på respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella förpliktelser. USA måste redovisa vad det är för försvarsmateriel man tar in, när man tar in den och hur mycket man tar in. Det ingår i avtalet. Det svenska avtalet bygger också på samtycke; alla aktiviteter ska enligt avtalet planeras gemensamt mellan den amerikanska försvarsmakten och den svenska Försvarsmakten.

Jag vill återkomma till vilandeförklaringen. Syftet är att anpassa detta och få med Miljöpartiet. Ett skäl som anfördes var att man inte fick information under förhandlingarna beträffande avtalets utformning. Det berodde på att det inte fanns något avtal att förhålla sig till. Avtalet redovisade vi så fort det var färdigförhandlat; den 5 december lades det upp på riksdagens hemsida. Jag informerade utskottet inför förhandlingarna och under förhandlingarna. Jag och utrikesministern har också varit i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet och presenterat och föredragit detta. Det finns inte skäl att hävda att man inte har fått information; riksdagens partier fick information under förhandlingarna.

Jag offentliggjorde på Folk och Försvar i Sälen i januari 2023 att arbetet påbörjats. Det påbörjades av den förra regeringen. Att man inte har fått någon information stämmer faktiskt inte, herr talman.

Anf. 143 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Både jag och försvarsminister Pål Jonsson är värmlänningar. Det gör att vi debatterade Nato och Sveriges relation till USA långt innan Pål Jonsson blev försvarsminister.

I en debatt vi då hade i Nya Wermlands-Tidningens webb-TV hävdade Pål Jonsson med emfas att Nato var större än Trump. Allt skulle gå bra, och Sverige borde ansluta till Nato även med Trump i Vita huset.

Nu gick inte allting så där väldans bra för Trump. På slutet höll han på att försöka göra något slags statskupp när hans anhängare stormade den amerikanska kongressen.

I november är det nu val i USA. På nytt står en trött och gammal Joe Biden mot en gammal men ändå något piggare Donald Trump. Om sju månader kan USA:s president heta just Donald Trump. Jag undrar även i dag: Är DCA-avtalet större än Trump?

Min andra fundering är om kärnvapen. I det norska och danska avtalet är kärnvapen tydligt inskrivna i avtalens paragrafer. I det finska avtalet finns en hänvisning till den finska lagstiftningen som förbjuder kärnvapen på finskt territorium.

I det svenska avtalet saknas helt skrivningar om kärnvapen. Det saknas också skrivningar om landminor och klusterbomber. Något som försvarsministern ändå säger att han har kommunicerat till den amerikanska sidan.

Jag har lyssnat på försvarsminister Pål Jonsson om och om igen under denna resa fram till beslut. Inte en enda gång har jag lyckats höra honom förklara varför dessa skrivningar inte finns.

Nu har han en sista chans innan beslut. Varför står det inte skrivet om kärnvapen, landminor och klusterbomber i det svenska DCA-avtalet?

Anf. 144 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Herr talman! Det gläder mig att Håkan Svenneling kommer ihåg våra debatter sedan många år tillbaka. Jag sa att Nato kommer att överleva Trump. Så kan man också konstatera att det har blivit.

Håkan Svenneling vet att grunden är att vi inte ingår avtal med presidenter, utan vi ingår avtal med länder. Här har vi ingått ett avtal som är väldigt tydligt oavsett vem som sitter i Vita huset. Det bygger på svensk suveränitet, respekt för svenska lagar och Sveriges internationella förpliktelser. Det är en styrka.

Avtalet skapar också bättre förutsättningar för att säkra ett långsiktigt amerikanskt engagemang i Sverige men också i de andra nordiska länderna. Det tror vi är ett centralt svenskt intresse oavsett vem som sitter i Vita huset. Det skapar en kontinuitet och en långsiktighet därvidlag som är viktig och central.

Låt mig återkomma till den andra frågeställningen beträffande avtalet. Jag har ett antal gånger i dag hört Håkan Svenneling referera till det finska avtalet. Man refererar inte till den finska lagstiftningen där, Håkan Svenneling, utan det är exakt samma formulering som det är i Sverige. Man refererar till svensk lagstiftning och svenska internationella förpliktelser.

Alla har rätt till sin egen åsikt, men inte till sina egna fakta. I det avseendet är det svenska avtalet och det finska avtalet helt identiska. Skillnaden är bara att vi hänvisar till svensk suveränitet.

Det innebär att riksdagen har fastställt att det inte finns skäl att ha vare sig kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium. Det är ingen skillnad i det avseendet mellan det svenska och det finska avtalet.

Anf. 145 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Låt mig ta upp tråden i det sista som försvarsministern säger. Jag skulle ändå mena på att det är skillnad mellan det svenska och det finska avtalet trots att vi jobbar med samma formulering. Jag har också stöd i ett antal remissinstanser som kommer till samma slutsats.

Det handlar om att Finland har en lag, till skillnad från Sverige, som förbjuder kärnvapen på finskt territorium. Det handlar om både lagring och transitering och att man sätter ut det.

Det gör att när man har den formulering som finns i både det svenska och det finska avtalet betyder de i praktiken olika saker så länge Sverige saknar en lagstiftning mot kärnvapen på svenskt territorium.

Jag är orolig för vad som händer om Trump blir president. Jag hoppas att det gäller många riksdagsledamöter här i kammaren. Vi ser nu att Sverige är det land som saknar tydliga skrivningar som kärnvapen.

Om Trump bestämmer sig för att han vill någonting, köpa Grönland eller att sätta kärnvapen i Norden, kanske Sverige är det självklara valet.

Jag undrar vad försvarsministern gör om Trump vill ställa ett missilbatteri i Visby eller ett kärnvapenbestyckat bombflygplan i Luleå. Kommer verkligen en samtyckesklausul att räcka då, eller har försvarsministern vetorätt mot Trump?

Det är också viktigt att tala om detta med krig och fred kopplat till NPT. Det är på väg att smyga sig in en tolkning från försvarsministern, regeringen och andra borgerligare ledamöter.

Man ska komma ihåg att den NPT-lagstiftning som Socialdemokraterna har fått in både gäller i krig och i fred. Där finns det inga sådana resonemang som finns i den här debatten.

Jag skulle också gärna vilja höra mer från försvarsministerns sida när det gäller insyn i vad amerikanerna för in. Det är helt riktigt att amerikanerna enligt avtalet måste anmäla vilka vapen de inför.

Man har kommunicerat från svensk sida att man inte vill ha kärnvapen, landminor och klusterbomber. Men sker det några som helst kontroller, förutom att man kommunicerar med amerikanerna, av vad de faktiskt för in på svensk mark?

Anf. 146 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Herr talman! Det är ett antal frågor som Håkan Svenneling skjuter in sig på.

Det finns lagstiftning som innebär att om Sverige seglar ett örlogsfartyg och lägger det i ett annat land får inte andra länder inspektera det. Så kommer det också att fungera med den amerikanska lagstiftningen, att man har immunitet.

Vi är nu allierade med USA, Håkan Svenneling. Det bygger på att vi har ett stort mått av tillit till varandra. Vi gör de största åtaganden som länder kan göra mellan varandra. Det är att man är villig att försvara varandra. Därför måste det också finnas ett element av tillit.

Med det sagt vet också Håkan Svenneling att i de andra avtalen finns inte det som heter med samtycke. Alla aktiviteter ska enligt det svenska avtalet ske med svenskt samtyckte. Det är en viktig framgång för oss under förhandlingarna.

Jag återkommer till att det återigen bygger på svensk suveränitet och respekt för svensk lagstiftning. Det är ett noggrant genomarbetat arbete.

Jag har haft förmånen att lyssna mycket på Håkan Svenneling i dag, eftersom han är en flitig debattör. Jag kan konstatera att han säger att det inte var någon som kände till avtalet innan den 5 december. Men det stämmer inte. Riksdagen har återkommande fått information.

Man säger att man ska lägga detta vilande för att det inte har varit någon debatt och diskussion. Då måste min fråga till Håkan Svenneling bli: Hur många interpellationer har jag fått av Håkan Svenneling, eller hur många interpellationer jag har fått från Miljöpartiet? Hur många skriftliga frågor har jag fått? Jag har fått en interpellation om detta. Oppositionen har också ett ansvar att driva den debatten.

Vi såg till att propositionen kom i tid så att riksdagen noggrant kunde bereda den. Det var inte en förkortad motionstid. Det var 111 remissinstanser. Lagrådet är väldigt tydligt om att förslaget är förenligt med svensk grundlag. Det är en styrka.

Jag är glad att sex av åtta partier är villiga att ställa sig bakom detta i utskottsbetänkandet.

(Applåder)

Anf. 147 Hanna Gunnarsson (V)

Herr talman! Tack, försvarsministern, för att både försvarsministern och utrikesministern är här och tar debatten med oss den här sena timmen. Jag vet att det är många som ska ut och äta middagar och sådana saker, så vi ska skynda oss på.

Jag har en liten kort fråga. Samtidigt som vi nu skriver under DCA-avtalet är vi i ett uppbyggnadsskede av det svenska totalförsvaret. Det är vi överens om här i kammaren. Vi är överens om 2 procent av bnp och hela den biten. Det här kommer att ta tid, det kommer att ta kraft och det kommer att ta plats.

Något jag har funderat lite på när vi har haft den här diskussionen är därför hur det svenska totalförsvarets uppbyggnad och den plats som det kräver - vi ska ha fler värnpliktiga och fler officerare, och vi ska anställa mer personal - kommer att funka med att vi i alla fall enligt avtalet, även om vi inte vet var det landar i slutändan, också ska få plats med amerikanska soldater, lager och den plats som amerikanerna behöver för sin verksamhet. Det har jag inte riktigt kunnat komma runt i de diskussioner vi har haft, så jag skulle vilja höra hur försvarsministern ser på det.

Anf. 148 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Herr talman! Jag tackar Emma Berglinger för frågan. Nej, jag ber om ursäkt - jag tackar Hanna Gunnarsson för frågan!

Jag noterar att åtminstone Håkan Svenneling har sagt att det finns en oro inom Försvarsmakten över att DCA ska ha en utträngningseffekt ute på förbanden. Låt mig därför säga några saker som är viktiga att beakta.

Försvarsmakten är i sitt remissvar väldigt tydlig med att DCA är viktigt för Försvarsmaktens verksamhet. Avtalet kommer att effektivisera dess internationella försvarssamarbete, framför allt med USA.

Det är också så att det är USA, alltså den amerikanska försvarsmakten, som i nära samverkan med den svenska försvarsmakten har valt alla de 17 olika platserna runt om i landet. Det är alltså enligt min uppfattning välinformerade beslut som kommer direkt från myndigheten och fattas med omsorg om att det ska skapa ett så effektivt och bra samarbete som möjligt mellan USA och Sverige på det militära området.

Jag uppfattar därför att detta kommer att gå väl. Försvarsmakten har i alla stycken varit inloggade i själva processen.

Jag vill lyfta ytterligare en sak som Håkan Svenneling lyfte tidigare, nämligen vad som är Vänsterpartiets alternativ till ett DCA-avtal. Vi fick en bild här av att det skulle vara en ökad regionalisering av försvarssamarbetet.

Jag kan upplysa Vänsterpartiet om att det nordiska försvarssamarbetet blomstrar. Det har aldrig har varit så bra som det är nu, vågar jag påstå. Men det är det av två skäl: det finska medlemskapet i Nato och det svenska Natomedlemskapet. Tack vare att vi är Natoallierade och nu kan jobba mycket bättre med Danmark, Norge och Island blomstrar regionaliseringen. Det är tack vare Natomedlemskapet, inte trots det. Jag vill understryka det. Men Hanna Gunnarsson kanske kan vidareutveckla tankarna kring alternativet till DCA.

Anf. 149 Hanna Gunnarsson (V)

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för frågan. Det gör jag väldigt gärna.

Vårt alternativ till DCA-avtalet - om man ser till avtalet i sig och inte till Nato som organisation, för det är ju faktiskt två olika saker - är att amerikaner som vill öva i och med Sverige ska få tillstånd till det vid varje enskilt tillfälle. Nu är vi inga stora fans av amerikanska övningar, men vi vill att den svenska försvarsmakten ska ha kontroll över vad som händer och var det händer. Ska det lagras någonting i Sverige ska vi vara de sista som stänger dörren. Det är vi som ska ha hand om nyckeln, och det är vi som ska veta vad som finns i lagren.

Det DCA-avtalet gör är att lämna bort all den makten till USA och säga: "Var så goda! Nu får ni vara här - det här är ert område. Vi kommer inte att titta eller störa, och vi kommer inte att ha synpunkter." Det är vår farhåga gällande avtalet, och det är därför vi inte vill ha avtalet över huvud taget, oavsett om det skulle stå någonting om kärnvapen i det eller inte. Vi vill i stället att den svenska försvarsmakten, vilket i förlängningen är riksdagen, har den kontrollen och inte lämnar över den till amerikanerna. Det är det vi ser som den största risken här.

Det gäller inte bara på regementesområdena, utan det gäller också i närheten av dem. Som försvarsministern vet bor jag precis i närheten av P 7, och vi vet inte hur det kommer att se ut framöver när det gäller möjligheten för lokalbefolkningen som bor runt omkring det fältet att använda det. I slutändan blir det en fråga om folkförankring.

Anf. 150 Försvarsminister Pål Jonson (M)

Herr talman! Jag vill bara påminna om att all aktivitet ska ske med svenskt samtycke. Det framgår också tydligt av avtalet att det ska ske gemensam planering mellan den svenska försvarsmakten och den amerikanska försvarsmakten när det gäller den vidare utformningen och implementeringen av avtalet.

I övrigt vill jag bara hänvisa till våra skilda uppfattningar i säkerhetspolitiken. En sådan sak som har figurerat under dagen är förhållningssättet till avskräckning.

Avskräckning är en nödvändig komponent i säkerhetspolitiken, för det minskar risken att vi utsätts för ett väpnat angrepp. Här vill jag också vara tydlig med att vi nu är fullvärdiga allierade medlemmar i Nato och att vi därmed står bakom också att Nato bygger på konventionell och nukleär avskräckning. Sedan behöver vi inte - och vi har inte för avsikt att - ha kärnvapen på svenskt territorium, och det finns ingen förväntan om det från Natos sida.

Det är dock uppenbart att det finns olika uppfattningar om hur man förhåller sig till avskräckning. I ljuset av att Ryssland är villiga att ta mycket stora politiska och militära risker och visar en brutalitet och bestialitet i Ukraina, liksom höga ambitioner gällande att bygga upp en stark försvarsförmåga, är vår bedömning att det är nödvändigt att faktiskt också avskräcka Ryssland från aggression. DCA-avtalet kommer att bidra till en förbättrad möjlighet för Sverige att avskräcka aggression genom att vi får bättre förutsättningar att ha en stark amerikansk närvaro både i Sverige och i övriga Norden.

Anf. 151 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! I dagens säkerhetspolitiska läge är DCA-avtalet, det bilaterala avtalet om försvarssamarbete med USA, av synnerlig vikt för Sveriges säkerhet. Rysslands olagliga och oprovocerade fullskaliga invasion av Ukraina har i dag pågått i över två år. Säkerhetsläget i Europa och vårt närområde har drastiskt försämrats till följd av detta. Det har lett att vi i Sverige gemensamt har beslutat att gå med i Nato och rusta upp vårt försvar.

Sveriges DCA-avtal med USA bör ses i detta säkerhetspolitiska sammanhang. DCA-avtalet är stabiliserande. Det höjer tröskeln för angrepp mot Sverige och är viktigt för försvaret av hela vårt närområde. Rysslands försök att underminera den europeiska säkerhetsordningen, landets systematiska undandragande från rustningskontrollens begränsningar liksom hot och skrammel med kärnvapen är både oansvarigt och oacceptabelt. Rysslands agerande har kraftigt och för lång tid framöver försämrat det säkerhetspolitiska läget i Europa och i Sveriges närområden.

Ryssland har valt ett konfrontativt förhållningssätt till EU och Nato, liksom till hela västvärlden. Den konfrontationen behöver bemötas genom sammanhållning, motståndskraft och förstärkt förmåga att försvara oss tillsammans med våra närmaste grannländer och allierade. I dag har alla nordiska och baltiska länder undertecknat DCA-avtal med USA. Det är ett kraftfullt uttryck för den säkerhets- och försvarspolitiska samstämmighet som nu finns i Nordeuropa och som saknar historisk motsvarighet.

Sveriges geografiska läge gör att vår förmåga att stödja andra allierade är avgörande för att Nato ska kunna verka i vår del av Europa. Sverige tar detta ansvar. Vi bejakar fullt ut våra möjligheter att väsentligt underlätta det kollektiva försvaret även av våra grannländer. Sveriges DCA-avtal är av vikt även för dessa länders säkerhet, och vi gynnas av att Norge, Danmark och Finland har effektiva och mycket likartade samarbetsformer med USA. Det underlättar även Natos försvarsplanering.

Försvarsministern har beskrivit hur DCA-avtalet förbättrar de praktiska förutsättningarna för det löpande bilaterala försvarssamarbetet med USA. Jag vill understryka att avtalet därmed skapar nödvändiga förutsättningar för att ta emot ett tidigt och effektivt militärt stöd från USA, både bilateralt och inom ramen för Nato, i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Jag vill också understryka att USA:s säkerhetspolitiska engagemang och militära närvaro i norra Europa är av vitalt intresse för Sveriges säkerhet, särskilt i det rådande säkerhetsläget. USA är centralt för trovärdigheten i Natos artikel 5. DCA-avtalet är därför av synnerlig vikt ur ett krigsavhållande perspektiv och för vår förmåga att försvara Sverige och få möjlighet att stärka säkerheten och stabiliteten i närområdet.

Den transatlantiska länken är omistlig för Europas och Sveriges säkerhet. Sverige är allierat med USA, och samarbetet med USA utgör en grundpelare i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

DCA-avtalet ger möjligheter att ytterligare fördjupa vårt säkerhetspolitiska samarbete med USA på ett sätt som gagnar våra vitala intressen. Avtalet stärker såväl svensk som amerikansk säkerhet och bekräftar den strategiska relationen mellan Sverige och USA.

DCA-avtalet med USA är ett samarbetsavtal. Allt som sker inom avtalet sker med svenskt samtycke och med respekt för Sveriges suveränitet.

Herr talman! DCA-avtalet ändrar inte den breda politiska samsyn om kärnvapen och permanenta baser som i dag finns i Sverige och som kom till uttryck i samband med Sveriges Natoansökan. Sverige ansökte med brett stöd i riksdagen om medlemskap i Nato utan förbehåll. Denna hållning står fast, men på samma sätt som i övriga nordiska länder finns det inte skäl att ha kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium i fredstid.

Låt mig i sammanhanget framhålla att Sverige fortsatt är en tydlig röst för rustningskontroll, nedrustning och icke-spridning. Ett exempel på detta är det internationella möte i syfte att stärka arbetet för att minska risken för användning av kärnvapen - med deltagande av 21 länder från olika delar av världen, inklusive kärnvapenländer - som Sverige nyligen stod värd för. Därutöver är Sverige tillsammans med Tyskland fortsatt drivande i Stockholmsinitiativet för kärnvapennedrustning.

För att USA och Nato effektivt ska kunna bidra till försvaret av Sverige på svenskt territorium ger DCA-avtalet amerikansk militär tillträde till 17 befintliga svenska anläggningar som Försvarsmakten, och i ett fall Försvarets materielverk, förfogar över. Det handlar inte om etablering av permanenta baser.

De rättigheter som amerikansk militär får genom avtalet ges inom väl reglerade ramar i linje med en standard som flera Natomedlemmar, EU-medlemmar och andra nordiska länder använder i sina respektive avtal med USA. Det slås redan i avtalets preambel fast att alla aktiviteter ska ske med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella förpliktelser. Det slås även fast att det närmare säkerhetssamarbete som fastställs genom DCA-avtalet sker i enlighet med folkrätten och baseras på svenskt samtycke. Dessa principer har varit viktiga utgångspunkter i vår dialog med USA, och detta återspeglas väl i avtalet.

Herr talman! Vi lever i en farofylld tid. Det bästa sättet att bidra till en fredlig utveckling är att förstärka vår konfliktavhållande förmåga och vår förmåga att försvara oss tillsammans med våra allierade. Ryssland kommer att utgöra ett allvarligt hot mot Europas säkerhet under överskådlig tid, och USA:s säkerhetspolitiska engagemang och militära närvaro är av vitalt intresse för Sveriges och Sveriges grannländers säkerhet.

DCA-avtalet är ett viktigt steg i anpassningen av svensk säkerhetspolitik till dessa förändrade förutsättningar. Med den solidariska allianspolitiken som ledstjärna är vi från Sveriges sida aktivt med och formar den framtida säkerheten i vårt närområde. DCA-avtalet är instrumentellt för att vi tillsammans med USA och i samklang med våra nordiska och baltiska grannländer ska tillvarata de möjligheter som vårt Natomedlemskap ger oss att stärka vår egen säkerhet och den regionala säkerheten.

(Applåder)

Anf. 152 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för att han deltar i debatten - jag tycker att det är väldigt bra.

De amerikanska militärstyrkor som snart ska placeras i Sverige kommer i stort sett inte att lyda under svenska lagar. Under sin placering får soldaterna i stort sett immunitet och lyder under USA:s lagar. Om de begår brott sköts det av det amerikanska rättsväsendet. Borde det inte vara självklart att svensk lag ska gälla för alla som vistas i Sverige och som begår brott i vårt land?

Sverige har en långtgående samtyckeslag, vilket USA inte har. Vi har även en prostitutionslag som skiljer sig från USA:s. Vilka rättigheter har brottsutsatta i Sverige när rättsprocessen sköts av ett annat land?

Det är långt ifrån ovanligt att sexualbrott begås i anslutning till amerikanska baser och av amerikanska soldater; detta finns det flera exempel på. Det finns bland annat ett aktuellt exempel från 2022, då svensk polis grep två män ur besättningen på ett amerikanskt militärfartyg som lagt till i Stockholm för att de köpt sex på en lägenhetsbordell. Det finns också flera andra exempel på att flickor och kvinnor utsatts för människohandel och tvingats till prostitution runt omkring amerikanska militärbaser.

Borde inte svensk lag gälla alla som vistas i Sverige och begår brott i vårt land? Och måste svenskar som utsatts för brott av amerikanska soldater processa i amerikanska militärdomstolar?

Anf. 153 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Jag tackar Lotta Johnsson Fornarve för frågorna.

Det är intressant att höra Lotta Johnsson Fornarve använda sig av formuleringen "i stort sett inte lyda". Personal från de amerikanska styrkorna är inte på något vis straffria. De omfattas av bägge ländernas strafflagstiftning - både Sveriges och USA:s.

Det som avtalet reglerar, och som riksdagen nu har att ta ställning till i samband med avtalet, är rätten att utöva jurisdiktionen, alltså närmare bestämt vilket land som har den primära rätten att åtala och döma för ett brott som begås i Sverige. Om man lyssnar på en del av deltagarna i debatten skulle man kunna få intrycket att vi ska fatta beslut om att tillerkänna straffrihet för den som begår ett brott och som är amerikansk medborgare. Detta är under inga omständigheter aktuellt.

USA kommer att ha den primära domsrätten för brott som begås av medlemmar i styrkan såväl inom som utom tjänsten. Från Sveriges sida kommer vi att kunna ta tillbaka domsrätten i fall som vi anser är av särskild betydelse för oss när det rör händelser utom tjänsten som inte enbart riktas mot amerikanska intressen.

Jag har en fråga till Lotta Johnsson Fornarve: Blev de amerikanska soldater som greps för att ha köpt sex straffade? Det skulle jag gärna vilja få reda på.

Anf. 154 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! I huvudsak är det amerikansk rätt som ska döma amerikanska soldater när de begår brott; det säger ju ministern själv. Bara när det är av särskild betydelse ska de dömas i Sverige. Svensk och amerikansk lag ser ju olika ut när det gäller de fall som jag tog upp.

Jag undrar också vilken jämställdhetsanalys som har gjorts när det gäller DCA-avtalet. Sanningen är ju att det inte har gjorts någon jämställdhetsanalys över huvud taget när det gäller DCA-avtalet. Det är ganska anmärkningsvärt mot bakgrund av att kopplingen mellan militär stationerad vid baser utomlands och det sexualiserade våldet är så pass omfattande. Ingen av de remissinstanser som DCA-avtalet har skickats till jobbar med just jämställdhet eller sexuellt våld. Varför har man inte gjort någon jämställdhetsanalys?

Det finns jurister och forskare som har tittat på dessa avtal. Man ser att det finns en stor osäkerhet när det gäller just samtyckeslagen och prostitutionslagen; det går inte att tydligt säga vilken lagstiftning som egentligen ska gälla. Vid köp av sexuella tjänster, som ju är olagligt i Sverige, kan man i amerikansk lag se att det krävs någon form av uppmaning eller tvång för att en person ska dömas för sexköp. Det räcker inte med enbart köpet, till skillnad från hur det svenska sexköpsförbudet är formulerat. Också när det gäller samtyckeslaget är det väldigt otydligt vad som egentligen gäller.

Jag tycker att man åtminstone borde ha klarat ut dessa otydligheter innan man skrev på avtalet.

Anf. 155 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Vi fick inget svar på om de amerikanska soldaterna faktiskt blev dömda för brottet. Det skulle vara intressant att få höra det, eftersom detta lyftes fram som ett exempel.

Nej, Lotta Johnsson Fornarve, det är inte i huvudsak amerikansk rätt som ska gälla. Det som avtalet reglerar är enbart jurisdiktionen, alltså vilket land som ska ha primär rätt att åtala och döma för ett brott som begåtts i Sverige. Vi kommer att ha möjlighet att ta tillbaka domsrätten i fall som vi anser är av särskild betydelse. Som sades här tidigare under något av replikskiftena - jag tror att det var Anna Starbrink som sa det - finns det därmed möjlighet för Sverige att bygga praxis genom att arbeta på det viset. Det är alltså så lyckligt att avtalet är utformat på precis detta vis.

Jag känner ingen som helst oro över att vi skapar detta förhållande till USA genom att utforma avtalet på det vis som parterna har kommit överens om. Som har konstaterats under debatten har varken Lagrådet eller konstitutionsutskottet heller haft synpunkter på hur vi har hanterat framtagandet av detta avtal.

Anf. 156 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Att upprätthålla rättsstatens principer och motverka straffrihet har varit ett svenskt kärnvärde i utrikespolitiken under lång tid. Det har lett till att Sverige har varit drivande vid införandet av internationella konventioner mot användande av landminor, klustervapen och kärnvapen. Det har också lett till att Sverige har stått upp för Internationella domstolens, Internationella brottmålsdomstolens och andra internationella organs beslut. Visst har det funnits tillfällen då tidigare ministrar har agerat tveksamt, som vid utvisningen av de två egyptierna. Men i stort sett har Sverige ändå hållit sig till den internationella ordningen.

I dag tar Sverige ett steg vi inte tidigare har tagit. Vi ger upp vår egen lagstiftning till förmån för ett annat lands juridiska system. Nu kan amerikansk militär rätt gälla i Sverige när någon ur amerikansk styrka, någon av dennes anhöriga eller till och med en underleverantör misstänks för brott i Sverige. Som utrikesministern var inne på finns det en så kallad ventil där man kan återta domsrätten, men i propositionen står det på sidan 195: "En medlem av en amerikansk styrka kommer således att vid misstanke om sexualbrott som utgångspunkt prövas under amerikansk militär strafflagstiftning."

Detta får givetvis konsekvenser både i Sverige och internationellt. I Sverige betyder det att brottsoffer kan hamna i amerikansk militärdomstol för att försöka få upprättelse. Varken jag eller utrikesministern har använt ordet immunitet, men några av kollegerna har gjort det. Jag vill vara tydlig med att vår oro handlar om straffriheten. Det är den vi vill undvika, och därför tar vi upp detta med domsrätten.

Internationellt visar detta att Sverige viker sig för USA:s påtryckningar, vilket kan försvåra för andra länder att stå upp mot stormakten USA. När inte ens Sverige kan hävda sin position som rättsstat, hur ska då ett land i en svagare position gentemot USA lyckas med det?

Anf. 157 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Det är intressant med spinnet från Vänsterpartiet och Håkan Svenneling om att detta visar att vi viker oss. På vilket sätt visar detta att vi viker oss? Utformningen av avtalet är precis som jag har sagt tidigare tydlig. Personalen från de amerikanska styrkorna är inte på något vis straffria. Håkan Svenneling försökte nu göra en snygg vändning genom att försöka ta bort ordet immunitet. Men det råder alltså ingen straffrihet heller, utan båda ländernas jurisdiktion och strafflagstiftning omfattar personalen från de amerikanska styrkorna.

Låt mig återknyta till ett annat ord som varit uppe i debatten, nämligen samtycke. Det finns anledning att repetera måste alltså den svenska statens samtycke inhämtas för de åtgärder man vidtar. Avtalet reglerar rätten att utöva jurisdiktionen, men vi har förbehållit oss rätten att ta tillbaka domsrätten i fall vi anser vara av särskild betydelse. Vilka dessa fall kommer att vara är som sagt något som måste byggas genom praxis. Men det är naturligt. Det är inget okänt eller konstigt att det förhåller sig på detta vis. Det finns redan andra internationella avtal där praxisbyggande i relationen mellan två stater är en del av hur avtalet är uppbyggt. Det är alltså ingen innovation för DCA-avtalet.

Anf. 158 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Vår oro kvarstår när det gäller straffrihet, och därför är jag glad att utskottet gick längre i sin beskrivning av hur vi ska göra för att straffrihet inte ska råda än vad regeringen gjorde i sin proposition. Det är ett steg i rätt riktning.

Jag tycker att vi inte ska behöva ha amerikansk rätt alls i Sverige. Den svenska lagstiftningen funkar alldeles utmärkt.

Samtyckeslagstiftningen finns inte i amerikansk lagstiftning, och sexköpslagen ser inte likadan ut som vår. Vad hände då med soldaterna på hangarfartyget? Det är möjligt att utrikesministern sitter på någon information, men i svenska medier har det inte rapporterats om hur det gick för dem. De greps och fördes över till den amerikanska militärrätten, men vi vet inte utfallet. Det är alltså inte prövat i enlighet med svensk rätt.

Kärnvapenfrågan är viktig. Utrikesministern tog själv upp Stockholmsinitiativet. När utrikesministern tillträdde lade han i en tidningsartikel först ned Stockholmsinitiativet, sedan rättade han sig och tog tillbaka det och nu har han hållit ett möte om det. Det är tydligt att det i kammaren finns ett stort intresse för kärnvapen och kärnvapennedrustning, och från dagens debatt tar jag med mig att intresset är brett över partigränserna.

Jag hoppas att utrikesministern lyckas hålla fanan högt i Stockholmsinitiativet, att det inte tappar fart till nästa översynskonferens om NPT och att Sverige kan fortsätta att vara en ledande röst. Detta har tidigare utrikesministrar lovat även om vi går med i Nato. Men det blir svårt om man inte deltar i alla diskussioner, och jag tycker att det är skamligt att den svenska regeringen har beslutat att inte delta som observatör vid statspartsmötet för dem som är anslutna till FN:s kärnvapenkonvention. Här deltar många av världens länder, särskilt från det globala syd. I en tid när Ryssland och Kina försöker göra sina insteg behöver Sverige ha en god dialog med många länder globalt.

Anf. 159 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Såväl Stockholmsinitiativet som de övergripande principerna för rustningskontroll har alltid varit en del av hur mitt parti har betraktat frågorna om kärnvapen. Låt mig vara tydlig med att det aldrig har funnits några som helst intentioner att vare sig lägga ned Stockholmsinitiativet eller förändra dessa principer.

Vänsterpartiet och den moderatledda regeringen är dock inte överens om synen på TPNW, alltså konventionen om förbud mot kärnvapen. Det beror på att regeringen anser att konventionen har ett flertal brister. Den erbjuder inte en trovärdig eller effektiv väg mot vare sig kärnvapennedrustning, icke-spridning eller främjande av fredlig användning av kärnteknik. Dessutom anser regeringen att TPNW, till följd av hur den är utformad, inte är förenlig med de åtaganden som följer av vårt medlemskap i Nato. Därför beslutade regeringen efter en samlad bedömning att vi inte skulle delta som observatörer vid detta möte. Detta beslut fattades med utgångspunkt i de skäl jag precis har angett.

Anf. 160 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Jag tror att åtminstone utrikesministern har lärt sig hur man uttalar mitt namn, till skillnad från försvarsministern, men jag vill få fört till protokollet att mitt namn är Berginger och inget annat.

Men det var inte detta jag skulle prata med utrikesministern om, utan jag tänkte spinna vidare på en tidigare diskussion om möjligheten att ha en offentlig diskussion och förankring av detta avtal. Som har nämnts har både utrikesutskottet och försvarsutskottet informerats under förhandlingens gång men under sekretess. Därmed har oppositionen inte haft möjlighet att ha en offentlig diskussion och ställa regeringen till svars under processen, utan vi fick ett färdigt avtal att förhålla oss till.

Jag hade önskat att vi hade kunnat ha en tidigare diskussion om den möjliga innebörden av ett sådant här avtal och hur man ska förhålla sig till det, just för att räta ut de frågetecken som har funnits i debatten.

Vi i Miljöpartiet är också oroliga över hur regeringen kommer att kunna stå upp för behovet av ömsesidig kärnvapennedrustning. Även om utrikesministern har varit tydlig med att han vill fortsätta att arbeta i linje med Stockholmsinitiativet ser vi hur regeringen anpassade sig under Sveriges medlemskapsprocess till Nato.

Varför kan inte regeringen tydliggöra Sveriges hållning när det gäller kärnvapen genom att ta fram en lagstiftning som tydligt förbjuder kärnvapen på svenskt territorium? Det hade varit det absolut tydligaste sättet att vara öppen och transparent mot svenska folket, våra grannländer och våra allierade inom Nato.

Anf. 161 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Jag vet inte hur mycket tydligare man kan bli. I den extra utrikesdeklaration jag avgav i kammaren den 20 mars i år med anledning av Sveriges medlemskap i Nato står på sidorna 8 och 9: "Sverige står bakom Natos strategiska avskräckning, och ska fortsatt vara en stark röst för rustningskontroll, nedrustning och icke-spridning. Sveriges arbete för att reducera risken att kärnvapen används ska stärkas i en tid av starka spänningar. Sverige ansökte med brett stöd i riksdagen om medlemskap i Nato utan förbehåll. Denna hållning står fast, men det finns på samma sätt som i övriga nordiska länder inte skäl att ha kärnvapen, eller permanenta baser, på svenskt territorium i fredstid."

Hur mycket tydligare kan det bli? Det undrar jag. Detta är dessutom utgivet på tre språk: svenska, engelska och franska. Jag tycker alltså att det borde framgå vid det här laget vad som är regeringens position.

(Applåder)

Anf. 162 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Merci beaucoup, monsieur le ministre! Jag har faktiskt inte läst den franska versionen.

Jag tycker att det är bra att utrikesministern är tydlig i sin deklaration, men det krävs också handling. I och med att regeringen inte vill se en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium ger man ändå lite dubbla budskap i den här frågan.

Herr talman! Jag skulle också vilja ställa frågan om sexualbrotten. För oss i Miljöpartiet är det väldigt viktigt att principen om frivillighet, det som kallas samtyckeslagen, ska gälla alla som finns i Sverige.

När vi nu här har diskuterat möjligheten att ta tillbaka domsrätten vid olika omständigheter undrar jag varför regeringen inte kan ställa sig bakom att man bör ta tillbaka domsrätten i fall som rör sexualbrott? Varför kan man inte säkerställa att sexualbrottsoffer ska kunna få samma rättigheter som andra sexualbrottsoffer i Sverige, där förövare kan bli lagförda enligt den samtyckeslag som vi har? Vilka sexualbrottsoffer är det i så fall som utrikesministern inte anser borde falla under den lagstiftning som andra sexualbrottsoffer i Sverige ändå kan få upprättelse genom?

Anf. 163 Utrikesminister Tobias Billström (M)

Herr talman! Jag säger precis som jag har sagt i de tidigare replikskiftena: Det är inte så att personal från de amerikanska styrkorna är straffria. De omfattas av båda ländernas strafflagstiftning.

Sverige kommer att ta tillbaka domsrätten i fall som vi anser är av särskild betydelse för oss. Men det vore mig fjärran att här, som representant för regeringen, börja göra en lista på vilka fall som det kan handla om.

Emma Berginger måste ändå vara med på att det inte bara kan handla om en avgränsning till sexualbrott. Vi skulle kunna diskutera frågor som har att göra med rattfylla - ett allvarligt brott i det här landet. Vi skulle kunna diskutera mord eller stöld. Vi skulle kunna göra en väldigt lång lista. Men frågan är: Är det upp till oss i den här kammaren, sett till maktdelningsprinciper och förhållandet mellan regering och domstolar, att göra ett sådant urval? Tjänar det verkligen våra intressen att börja göra den typen av listor? Det ställer jag mig mycket skeptisk till.

Därför är det helt riktigt att, som regeringen har gjort, inte välja att definiera detta utan i stället säga att vi kommer att återta domsrätten när vi anser att det finns skäl för detta. Det är upp till regeringen att inför riksdagen svara för de fallen. Det är naturligtvis rimligt att regeringen hålls ansvarig för detta i ett senare skede, men inte att vi på förhand börjar definiera vilka de fallen faktiskt kommer att vara.

Herr talman! Vi ska ju inte överlämna gåvor eller någonting annat i kammaren, men utrikesdeklarationen måste väl ändå utgöra ett undantag. Emma Berginger får den av mig så att hon kan studera de delar som handlar om kärnvapen extra noga.

(Applåder)

Morgan Johansson (S)

Anf. 164 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Först av allt vill jag säga stort tack för en bra, om än lång, debatt hittills. Det handlar ju om ett väldigt viktigt ämne.

Detta är ett viktigt avtal eftersom ett nära militärt samarbete mellan Sverige och USA mycket väl kan visa sig helt avgörande i en skarp situation. Då är det kanske inte så konstigt att vi lägger så mycket tid på att diskutera detta i dag, för det är ett viktigt ställningstagande.

Det säkerhetspolitiska läget har försämrats kraftigt de senaste decennierna. Det har skett som en följd av Rysslands destabilisering av och aggression mot en lång rad av sina grannländer. Kriget i Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014, upprätthållandet av diktaturen i Belarus och inblandningen i Moldaviens politiska liv med bland annat Transnistrien är bara några exempel på den djupt destruktiva roll som Ryssland spelade redan före invasionen av Ukraina 2022.

Den invasionen utgjorde i sig, och utgör fortfarande, ett flagrant och brutalt brott mot folkrätten och ett fullständigt nonchalerande av den europeiska säkerhetsordningen. Men det stannar inte där när det gäller Rysslands aktivitet. Inte nog med att man invaderar och destabiliserar sina grannländer. Ryssland angriper också demokratierna i väst - direkt med cyberattacker men också indirekt genom påverkansoperationer som syftar till att öka splittringen i väst och spela ut grupper mot varandra. I decennier har man drivit sina trollfabriker för att påverka opinionsbildningen i både Europa och USA. Ryssland har aktivt odlat kontakter med, understött och finansierat framför allt högerextrema partier i EU i syfte att splittra.

Resultatet av det kan vi mycket väl ha sett i det senaste EU-valet, där ju Rysslandsvänliga partier gick fram kraftigt i Tyskland och Frankrike, de två största länderna i EU.

Lägg till det Putins ökade förtryck av den egna befolkningen, dödandet och fängslandet av politiska motståndare, den totala inskränkningen i yttrande- och tryckfriheten. Vi får gå tillbaka till Stalins dagar för att hitta något liknande. Då förstår man vad det är för regim vi har att göra med.

Putins Ryssland präglas av våldsam aggressivitet utåt och stenhårt förtryck inåt, och det kommer att vara så under överskådlig tid. Detta kommer inte att ta slut i morgon, i nästa vecka eller om något år eller ens om Putin försvinner. Då finns det andra som står redo att ta över och som är av samma skrot och korn, och kanske till och med värre, än Putin.

Det är detta läge vi har att förhålla oss till. Vi måste inse att vi har att göra med en extremnationalistisk, antidemokratisk och aggressiv granne som vi måste bygga ett värn mot så att detta land inte kan skada oss.

Detta är i sig bakgrunden till den stora uppskalning av det svenska försvaret som vår regering påbörjade redan för snart tio år sedan genom försvarsbeslutet 2015, den återinförda värnplikten och många andra insatser. Sedan dess har Sveriges försvarsutgifter fördubblats och uppgår nu till 119 miljarder kronor, 2 procent av bnp. Det finns en bred samsyn i riksdagen om att detta ska fortsätta.

Detta är även bakgrunden till det svenska och finska Natomedlemskapet. Vi drog slutsatsen att i en skarp situation, vid ett ryskt anfall mot våra länder, kan Sverige och Finland hålla emot en tid. Men vi insåg också att vi kommer att behöva hjälp av andra, precis som Ukraina behövt hjälp i sitt krig.

Med Natomedlemskapet har vi nu 31 andra allierade som är förpliktade att hjälpa till. Den tyngsta aktören i den kretsen är utan konkurrens förstås USA, som har världens största försvarsmakt och som ensamt står för nästan 70 procent av Natos försvarsutgifter.

I klartext: Om vi blir anfallna vill vi ha hjälp av USA. Då blir nästa fråga: Vill vi ha den hjälpen snabbt eller vill vi ha den långsamt? Jag tror att de flesta skulle svara att vi vill ha den hjälpen snabbt.

Återigen en erfarenhet från Ukraina: Ryssland hade tänkt sig att de kunde klara av detta på några veckor. De skulle inta Kiev, döda det politiska ledarskapet eller jaga ut dem ur landet, upplösa Ukraina som stat och införliva landet i Ryssland. Och de var ju väldigt nära att lyckas. Som närmast kom ryska styrkor mindre än 1 mil från Kievs centrum. Ukrainarna lyckades slå tillbaka det angreppet tack vare det stöd som kom utifrån, bland annat från Sverige.

Tid är alltså avgörande i skarpa lägen. Det finns ett starkt svenskt intresse av att USA snabbt kan vara på plats om det behövs.

Den andra frågan man ställer sig är: Vill vi att svenska och amerikanska förband ska vara samövade om det blir skarpt läge? Självfallet vill vi det. Regelbundna övningar är helt avgörande för att försvaret ska vara effektivt. Detta kan vara särskilt viktigt när det gäller förband som kommer från olika länder.

Övningar får nog sägas vara livsviktiga. Om man inte är samövade och vet precis hur man ska kommunicera och hur ens respektive system fungerar finns det till och med risk för att det slutar med att man skjuter på varandra i stället för på fienden. Sådant händer faktiskt i krig om man inte har övat och övat.

Ett försvar som inte regelbundet övar är inget riktigt försvar. Det blir bara ett försvar på papperet. Därför måste svenska och andra Natoförband öva regelbundet tillsammans, och detta gäller särskilt amerikanska förband. Det är därför avtalet är viktigt, för det möjliggör för amerikanska förband att lagra sin militära utrustning - vapen, fordon, skyddsutrustning och mycket annat - i Sverige.

Då kommer amerikanska styrkor att kunna vara på plats mycket fortare än annars, och detta underlättar enormt för de gemensamma övningarna. Man slipper helt enkelt föra sin utrustning fram och tillbaka över Atlanten varje gång man ska öva. Och om det verkligen bränner till och blir krig kan amerikanska styrkor vara på plats mycket snabbare för att tillsammans med svenska förband försvara Sverige.

Detta handlar förstås inte om kärnvapen. Avtalet har aldrig handlat om det. Vi vill inte ha några kärnvapen på svensk mark, och USA vill inte placera några sådana här heller. Det finns ingen anledning för dem att ha det. Deras kärnvapen kan redan nå Ryssland på ett otal andra sätt, om de nu skulle vilja det.

Detta handlar om konventionell militär utrustning. Kritikerna säger att det inte står något om det i avtalet. Det är klart att det kanske hade varit bättre om det hade stått uttryckligen, för då hade vi sluppit den här sidodebatten, det här ifrågasättandet och den här misstron på den punkten.

Nu slår vi fast i betänkandet vad som gäller, och dessutom poängterar vi att våra båda länder har skrivit under icke-spridningsavtalet från 1968. Sverige har inte rätt att ta emot kärnvapen. USA har inte rätt att överlåta några sådana till oss. Då skulle vi bryta mot det avtalet, som är lika juridiskt bindande som DCA-avtalet.

Det finns för övrigt andra vapen som vi inte vill ha i Sverige, såsom klustervapen och landminor, som vi har nämnt tidigare och som vi heller inte ska ha.

Vi får också erinra om att hela avtalet bygger på samtycke mellan Sverige och USA. USA får inte företa sig något som svenska myndigheter inte är med på. Det står uttryckligen i betänkandet att "all verksamhet som omfattas av DCA-avtalet ska utföras med full respekt för Sveriges suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella rättsliga förpliktelser".

Vi socialdemokrater har varit tydliga från början. Varken vårt Natomedlemskap eller DCA-avtalet ska medverka till spridning av kärnvapen, och det gör avtalet inte heller. Med de skrivningar som nu finns i både propositionen och betänkandet finns det, enligt min mening, både hängslen och livrem i denna fråga. Avtalet handlar inte om kärnvapen och öppnar inte upp för kärnvapen i Sverige.

Slutligen, herr talman, är avtalet viktigt. Det är det mest konkreta uttrycket för den så kallade transatlantiska länken, det vill säga USA:s åtagande att vid behov vara med och försvara demokratierna i Europa, precis som man gjorde under andra världskriget.

Det är ingen självklarhet att den transatlantiska länken ska råda för evigt. Det beror i slutändan faktiskt på USA och på om de är beredda att också nästa gång skicka sina ungdomar till Europa för att kämpa för demokratin här, om den situationen skulle infinna sig att demokratin ännu en gång hotas.

Det har spekulerats om vad som skulle hända om Trump vinner valet. Jag tycker kanske inte att man ska ägna sig åt sådana spekulationer. Framför allt tycker jag att slutsatserna hittills har varit en smula egendomliga. Problemet med Trump, om han skulle vinna valet, är ju inte att han skulle vilja tvinga på Sveriges kärnvapen, som antyddes i en replik här tidigare. Problemet med Trump är snarare motsatsen, att han har svajat i sina åtaganden gentemot Nato.

Det är alltså tvärtom - den transatlantiska länken riskerar att försvagas med Trump. Detta finns det skäl att känna oro för, tycker jag. Det är bara en än större anledning för oss i Sverige att förstärka den transatlantiska länken så att USA:s åtaganden mot Europa blir ännu tydligare. Det är precis detta som DCA nu gör.

På en punkt håller jag med samtliga övriga talare i denna debatt: Det är ett viktigt avtal och ett viktigt beslut för Sveriges riksdag, för i grunden kan det faktiskt handla om huruvida Sverige ska kunna överleva som självständig stat och demokrati om kriget en dag skulle komma över oss. Det är vad det i grunden handlar om.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande.

(Applåder)

Anf. 165 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Sommaren 2019 greps och misstänktes en amerikansk medborgare för misshandel i centrala Stockholm. Han häktades med motiveringen att det fanns risk för att han skulle fly och därigenom uppnå straffrihet. Den amerikanske medborgaren var inte vem som helst, utan det var den amerikanske rapparen Rakim Mayers, mer känd som ASAP Rocky.

Den 20 juli skrev USA:s president Donald Trump på Twitter att han hade fört samtal med statsminister Stefan Löfven om ASAP Rocky. Trump skrev att han hade erbjudit sig att betala borgen för artisten, något som såklart inte är möjligt i det svenska rättssystemet.

Dåvarande justitieminister Morgan Johansson hade sannolikt hoppats på en lugn semester, men USA skickade sin biträdande utrikesminister till Stockholm för att träffa rapparen och se att han mådde bra. Sveriges USA-ambassadör tvingades avbryta sin semester för att träffa amerikanska kongressledamöter och lugna ned dem.

När turerna snurrade som värst fick Justitiedepartementets rättschef resa ned till Morgan Johansson i Lund och ta ett telefonmöte med Trumps chefsadvokat för gisslansituationer för amerikanska medborgare. Denne satt i Vita husets situationsrum och ville prata om ASAP Rocky. Gång på gång krävde Trumps högra hand att ASAP Rocky skulle släppas ur häktet. Det var maktspråk, sa rättschefen efteråt. Trumps advokat hotade till och med med handelssanktioner mot Sverige.

Till slut dömdes ASAP Rocky i enlighet med svensk rätt till villkorlig dom och skadestånd till brottsoffret. På Twitter skrek Donald Trump ut sin glädje.

Om Trump blir president igen kan det, med DCA-avtalet, bli mer än cowboysoppa nästa gång, för i USA är rättsfall ofta politik. Jag undrar: Hur ser ledamoten Morgan Johansson på att Sverige ger upp sin domsrätt? Vad hade hänt om ASAP Rocky hade varit amerikansk soldat?

Morgan Johansson (S)

Anf. 166 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag skulle gärna berätta mycket om den händelsen. Jag satt i mitt kök hemma i Lund och pratade med Trumps rådgivare Cipollone, som satt i Vita husets situation room. Det var precis på det sätt som det beskrevs. Det handlade om att de försökte få oss att kortsluta den svenska rättsprocessen. Det gjorde vi naturligtvis inte, utan vi stod på oss och sa att här gäller svensk rätt och svenska lagar och att det är så det fungerar. Sedan gjordes allting enligt våra svenska regler.

Detta kan man naturligtvis diskutera. Om jag någon gång skriver mina memoarer blir det nog ett eget kapitel om ASAP Rocky. Kopplingen till DCA-avtalet vill jag dock säga är oerhört långsökt. Vad vi säger är att soldaterna kommer att följa både svensk och amerikansk rätt. När dessa båda kolliderar och det är saker som är kriminaliserade på båda ställena, så att säga, är det amerikansk domsrätt som gäller, såvida vi inte vill ta den tillbaka. Då kan vi göra det.

Jag har hört de andra replikskiftena om sexualbrott och sådant. I sådana situationer är det inte alls uteslutet att man tar tillbaka domsrätten, om det är särskilt viktigt för Sverige. Men detta får naturligtvis prövas från fall till fall. Sedan ska man vara medveten om att det inte alls är säkert att en amerikansk rättegång skulle bli lindrigare för en amerikansk soldat. Jag googlade fram alldeles nyss en amerikansk soldat som dömdes för våldtäkt och mord av en irakisk flicka 2012, och han dömdes till 100 års fängelse i en amerikansk domstol. Det här får prövas från fall till fall.

Att påstå att amerikanska soldater skulle gå straffria här är faktiskt fullständigt fel.

Anf. 167 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tyckte att Morgan Johansson hanterade fallet med ASAP Rocky på ett bra sätt. Precis som han själv konstaterade blev det så att dom föll och han fick åka tillbaka till USA efter att ha betalat böter och fått villkorlig dom i Sverige. Det var i grunden bra att dåvarande justitieministern inte gav sig in i fallet utan lyckades hålla Trump och hans advokater på armlängds avstånd från det svenska rättsväsendet.

Men fallet visar på hur rättsfall är politik i USA. Fallet visar på att det kan vara så att vi hamnar i ett läge när domsrätten har överlåtits att USA utövar påtryckningar på Sverige. Vi har sett det tidigare genom historien med egyptierna som utvisades från Sverige till Egypten på amerikansk begäran. De visade sig vara helt oskyldiga. Till slut fick en av dem uppehållstillstånd i Sverige och den andra i Kanada.

Jag köper att det är långsökt att prata ASAP Rocky kopplat till avtalet, men det visar på hur amerikansk politik funkar och hur Donald Trump funkar som president. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag tycker i grunden att vi inte skulle ha övergett domsrätten över huvud taget. Svensk rätt ska gälla i Sverige. Men Morgan Johansson företräder en linje där man tycker att amerikansk rätt ska gälla för dessa soldater. Då är det viktigt att lyfta fram detta i debatten. Om vi inte hade pratat om det hade kanske de principer som ska gälla för framtida regeringar blivit mindre klara. Nu har frågan varit uppe i betänkandet och i debatten. Jag har förhoppningar om att nuvarande och framtida svenska regeringar använder tillämpningen - ventilen - på ett bra sätt så att det inte råder straffrihet om den amerikanska styrkan, anhöriga eller underleverantörer begår brott i Sverige.

Morgan Johansson (S)

Anf. 168 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Det känns som att Miljöpartiet och Vänsterpartiet verkligen har kokat soppa på en spik i den här debatten. Spiken blir tunnare och tunnare ju längre debatten pågår.

Vi resonerar om frågan om vem det är som ska döma om någon amerikan eventuellt begår ett brott i Sverige. Den diskussionen kan vi gärna ta, men där finns också svaret, Håkan Svenneling. Det är reglerat. Dessa människor kommer inte att gå straffria. De kommer att straffas antingen enligt den militära ordningen i USA eller av svensk rätt om vi tar tillbaka domsrätten.

Vad jag förstår vill Vänsterpartiet och Miljöpartiet fälla hela DCA-avtalet genom detta ifrågasättande av dessa punkter. Tänk igenom proportionerna i vad vi talar om. Ett DCA-avtal kan vara helt avgörande i en kritisk situation om Sverige blir anfallet av ett annat land. Vad är skillnaden mellan att amerikaner kan vara snabbt på plats vid ett anfall eller om det tar mycket lång tid innan de är på plats? Skillnaden kan vara tiotusentals döda svenskar - hundratusentals döda svenskar. Skillnaden kan vara huruvida vi kan upprätthålla vår demokrati och självständighet.

Att då vilja fälla hela detta avtal baserat på en fråga om vem som ska döma vid vilket tillfälle - ursäkta, men det är inte proportioner i diskussionen.

Nu finns det ett klart svar. Om amerikaner begår brott i Sverige kommer de att lagföras. Sedan finns ett regelverk som avgör var de ska lagföras och hur de ska lagföras. Precis som jag sa finns ingenting som garanterar att en amerikansk soldat på något sätt skulle komma lindrigare undan i en amerikansk process än i en svensk process. Det kan jag försäkra Håkan Svenneling.

(Applåder)

Anf. 169 Hanna Gunnarsson (V)

Herr talman, ärade kollegor och statsråd! Hej till alla er som sitter på läktaren eller hemma och lyssnar direkt eller i efterhand.

I dag debatterar vi DCA-avtalet. Det är ett försvarsavtal som Sverige har skrivit med USA. Vänsterpartiet är emot, och vi kommer att rösta nej. Vi har också krävt en bordläggning, så kallad vilandeförklaring, för att ge mer tid till folklig debatt i det stora ärendet. Vi vet att många människor är engagerade i frågan om DCA, och debatten har kanske drunknat lite i att det har varit ett EU-val.

Herr talman! Jag ska inte upprepa det som min partikamrat Håkan Svenneling sa i debattens början, men jag vill ändå presentera några av Vänsterpartiets argument.

För det första är vi principiellt motståndare till ett avtal som ger USA långtgående rättigheter och möjligheter på svensk mark. För ordningens skull vill jag säga att vi hade varit emot ett sådant avtal även om det hade varit ett annat land än USA som hade velat skriva ett avtal.

För det andra innehåller DCA-avtalet långtgående möjligheter att döma enligt annan rätt än i Sverige.

För det tredje innehåller avtalet en skattefrihet för amerikanska soldater. Det gäller inte bara soldater utan också anhöriga och anställda i olika företag. Sådant gillar vi inte.

För det fjärde ger avtalet USA tillgång till svenska militära garnisoner och övningsområden. Det är en stor möjlighet att inte bara vistas där för amerikanska soldater utan också bestämma över platserna. Så vill vi inte ha det. På svenska militära garnisoner ska den svenska Försvarsmakten bestämma, kontrollera och spärra av när det behövs.

För det femte ger DCA-avtalet Sverige mycket liten möjlighet att veta vad det är som amerikanerna tar med sig in och förvarar i Sverige. Vi menar att det alltid bör vara Sverige som slutligen stänger dörren till ett lager, håller i nyckeln och därmed vet vad som finns i lagret.

För det sjätte handlar det såklart om kärnvapen. Som har nämnts flera gånger i debatten hör Vänsterpartiet att regeringen och andra partier säger att kärnvapen inte är aktuella i Sverige, och därför borde vi så snart som möjligt stifta lag mot kärnvapen.

Herr talman! I ett avtal som är 30 sidor långt, som har förhandlats under mycket lång tid, försvarsministern beskrev det som ett omfattande arbete, har man lagt tid att skriva in regler för bilbesiktning, för körkort, för frimärken - ja, ni hörde rätt - och en hel massa skattefrågor, men ingenting om sådana viktiga frågor som om det ska vara kärnvapen på svensk mark. Det är otydliga skrivningar öppna för tolkningar om hur allvarliga brott ska hanteras. Detta är, herr talman, att sila mygg och svälja kameler.

Jag vill lägga fokus på några andra saker som inte har nämnts så ofta i debatten. Sverige är inne i en mycket stor uppbyggnad av det svenska totalförsvaret. Vi är överens om det i kammaren. Vi är även överens om utgifterna, men ännu inte finansieringen. Vi ser fram emot regeringens förslag till finansiering senare i höst.

Uppbyggnaden av det svenska totalförsvaret, specifikt det militära försvaret, som är aktuellt i dag, tar mycket tid och resurser i anspråk. Antalet värnpliktiga ska öka, fler officerare ska utbildas, fler soldater och civila ska anställas, fler fordon ska köpas in och andra olika typer av vapensystem. Det behöver byggas garage, och det behöver byggas hallar och förvaring. Dessutom håller vi på att sätta upp helt nya regementen, vilket tar mycket tid och kraft.

Utöver detta ska vi nu upplåta plats till amerikanska soldater. Det kan tyckas som en mindre fråga i sammanhanget, när vi ändå pratar om så många stora frågor. Men det handlar om att vardagen ute på våra garnisoner ska fungera. Om även amerikanska soldater, verksamheter och lager ska få plats kommer någon att behöva fatta beslut och prioritera. Sängar till fler svenska värnpliktiga eller sängar till amerikanska soldater; jag vet vad jag väljer.

En annan fråga som jag vill ta upp, herr talman, som jag inte tycker har nämnts i debatten alls är frågan om markanvändning. Det är en ganska stor fråga i totalförsvarssammanhang.

Vi är stolta över vår svenska allemansrätt. Vi som bor i närheten av övningsfält vet såklart att vi inte kan springa runt på övningsfälten när som helst och hur som helst, och vi vet att det blir fler och fler övningar inom det svenska totalförsvaret. Men jag ser mycket stora risker med fler och större permanenta avspärrningar, framför allt om amerikansk trupp ska få bestämma.

Att vi i Sverige inte spärrar av mer än vad som krävs av vår egen försvarsmakt och inte avlyser mer än nödvändigt för övningarna är en viktig del av svensk folkförankring. Det gör att man fortfarande kan bo och verka i närheten av en garnison eller ett övningsfält.

Vi ser redan nu att det blir svårare för kringboende, för företagande, för turism, för bostadsbyggande och för kommunal service i närheten av våra garnisoner och övningsfält, och jag ser stora risker för att det kommer att bli värre med DCA-avtalet.

Herr talman! Jag ställer mig bakom de yrkanden som Håkan Svenneling gjorde tidigare i dag.

(Applåder)

Anf. 170 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag lyssnade på Hanna Gunnarssons inlägg i ett tidigare replikskifte och hörde då mycket tydligt att ni inte vill ha ett nära samarbete med USA. Det var en grundingång för Vänsterpartiet. Ni vill inte ha det här avtalet, oaktat vad som står om kärnvapen.

Med den utgångspunkten, herr talman, kan man förstå att Vänsterpartiet söker varje argument som på något sätt kan blockera avtal och samarbete med USA och samarbete med andra grannar inom Natokretsen.

Jag undrar då, herr talman, om inte Vänsterpartiet försöker lura medborgarna med dessa olika argument och påstå att Sverige skulle öppna för kärnvapen när det inte finns någonting som säger det. Det har varit tydligt i den här debatten. Ändå fortsätter Vänsterpartiet att hävda det. Är inte det att medvetet lura svenska medborgare att tro att DCA-avtalet innebär sådana öppningar?

Jag är också lite nyfiken på att höra hur Vänsterpartiet vill säkra Sverige och den svenska befolkningen mot ryska kärnvapenhot och ryska kärnvapen i största allmänhet. Det är ju Rysslands process och deras hot som vi måste skydda oss mot. Hur vill Vänsterpartiet göra detta? Det skulle vara intressant att veta, för ni har ju inget alternativ. USA är helt avgörande för att vi ska kunna klara avskräckning och stå upp mot ryska hot. Det talar ni tyst om.

Anf. 171 Hanna Gunnarsson (V)

Herr talman! Ja, vi är emot DCA-avtalet rent principiellt. Det är ingen hemlighet. Det står i vår följdmotion, och jag har svarat på oräkneliga mejl om detta.

Vänsterpartiet är emot DCA därför att vi inte vill se den här typen av avtal som ger denna långtgående möjlighet att vara och verka i Sverige på egen kraft, som amerikanerna kan göra. Som jag sa i ett tidigare replikskifte är vi i Vänsterpartiet inte jättestora fans av övningar med amerikaner, men Sverige är nu med i Nato och vi får på något sätt acceptera att det är så det ser ut. Men vi vill att dessa övningar ska ske från fall till fall. Vi vill att det ska planeras en övning tillsammans och att man genomför verksamheten och sedan lämnar platsen. Man ska inte stanna kvar och bygga egna små områden eller enklaver på våra svenska garnisoner, där man själv kan stängsla in, vakta och ha sig.

Jag tycker inte att vi lurar väljarna. Jag tycker att vi har varit väldigt tydliga med vad vi tycker när det gäller vårt Natomotstånd och vårt DCA-motstånd. Vi har också varit tydliga med att Vänsterpartiet står bakom den totalförsvarsutbyggnad Sverige har. Vi har en enig försvarsberedning i alla frågor som rör den svenska uppbyggnaden av totalförsvaret. När det gäller finansieringen vet vi ännu inte vad regeringen vill göra.

När det handlar om utgifterna till det svenska totalförsvaret är det en ganska stor utökning som vi gör tillsammans, och det är jag väldigt nöjd och glad över. Det är klart att det hade varit bättre om världen hade sett ut på ett annat sätt, men jag är glad över att vi tillsammans har kunnat göra de satsningar och fattat de beslut om det svenska totalförsvaret som vi har gjort. Men jag vill inte ge mark till amerikanska soldater på det här sättet.

Anf. 172 Tredje vice talman Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Vi är överens om totalförsvarsperspektivet och Försvarsberedningen. Men där drar sex av åtta partier - eller kanske till och med sju av åtta, för Miljöpartiet har en lite annan hållning - sina slutsatser utifrån att Sverige nu också är Natomedlem.

Vänsterpartiet vill inte att Sverige ska vara Natomedlem. Vänsterpartiet borde ha någon helt annan nivå på försvarssatsningarna för att Sverige ska kunna stå ensamt. Det ni gör när ni försöker motsätta er förhandslagring, att skapa beredskap och att skapa handlingsfrihet och avskräckning och att höja trösklarna, som DCA-avtalet innebär, är att ni bygger osäkerhet. Ni bygger osäkerhet för den svenska befolkningen, för våra nordiska grannar och för våra baltiska grannar.

Som någon sa tidigare: Ni får säkert medalj för ert bidrag om ni åker till Kreml, men inte bidrar ni till säkerhet. Jag lyssnar och hör att ni säger att det är amerikanska trupper och amerikanerna som bestämmer. Men om man lyssnar till den här debatten och om man läser avtalet hör och ser man att det är väldigt tydligt att det handlar om svenskt samtycke, respekt för svensk suveränitet och svenska lagar och internationella överenskommelser. Det handlar om samplanering. Det är inte en som sitter och styr.

I grunden, bakom hela Vänsterpartiets agerande, finns er USA-rädsla och er misstro mot den som verkligen ger oss säkerhet och som våra grannar ser som helt avgörande för att kunna stå emot Ryssland.

Jag beklagar att Miljöpartiet har valt att kliva in på samma spår som Vänsterpartiet när det gäller DCA-avtalet, för Miljöpartiet verkar ha en annan hållning än Vänstern.

Anf. 173 Hanna Gunnarsson (V)

Herr talman! Nej, vi är absolut inte rädda för USA. Det finns ingen anledning att vara rädd för USA, men vi vill inte ge dem möjligheten att bestämma över mark i Sverige. Vi vill inte ge dem den här typen av skattefrihet, och vi vill inte att de amerikanska frimärkena ska gälla. Vi vill inte ha det här avtalet.

De samarbeten man ska ha med USA måste göras på mer lika villkor. Det här är inte lika villkor. Det här är inte ett avtal som ger Sverige samma möjligheter i USA, utan det är något helt annat. Jag har också läst avtalet, och jag vet att det står om samtycke. Men jag vet också vad som står i alla de paragrafer där amerikanerna får en massa olika möjligheter att spärra av, att ha egna vakter och att ha lager som vi inte vet vad de innehåller. Detta gäller till och med utanför garnisonerna, i deras närhet. Vad innebär det för mig som bor i närheten av en garnison?

Kerstin Lundgren frågade om finansieringen av totalförsvaret. Jag tänker lite så här: Jag tror att försvarsbudgeten, som egentligen inte alls är en fråga för den här debatten, är en fråga där vi har landat i någonting som jag tror att vi alla kan vara relativt nöjda med. Jag skulle egentligen inte vilja lägga 2,6 Natoprocent på det militära försvaret, utan jag skulle vilja ha ett annat samhälle där vi inte skulle behöva göra det. Men jag tror alltså att vi har landat i någonting där vi har kunnat mötas på ett vettigt och bra sätt.

Det vi däremot vill och måste göra är att se till att den civila delen av totalförsvaret, som den här debatten inte alls handlar om, rustas upp och får en mycket bättre budget än vad som gäller i dag. Vi har ingen sjukvård som klarar av de värsta lägen som vi ibland pratar om; det ska vi vara medvetna om.

(Applåder)

Lars Wistedt (SD)

Anf. 174 Lars Wistedt (SD)

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på dels de reservationer som finns, dels de bordläggningsyrkanden som har framförts från Vänstern och Miljöpartiet.

Jag tycker att de sista yrkandena är att göra både Sverige och våra allierade en björntjänst, närmare bestämt en rysk björntjänst. Vi sverigedemokrater var tydliga med att det svenska medlemskapet i Nato i kombination med DCA-avtalet stärker vår nationella handlingsfrihet och vår absoluta rätt att själva göra våra säkerhetspolitiska vägval.

Vi kan konstatera att Sverige och övriga Europa efter decennier av ansvarslös ned- och avrustning står tämligen illa förberedda inför en potentiell konflikt med Ryssland. På grund av den omfattande nedrustning som diverse höger- och vänsterregeringar gjorde under perioden 1991-2015 kommer Sverige inför ett ryskt militärt hot under överskådlig tid att vara direkt beroende av militär hjälp utifrån.

Den militära hjälpen, herr talman, kan i stort sett bara komma från USA, som är det land som faktiskt har tillgängliga styrkor med rätt förmågor som skulle kunna dirigeras och transporteras hit i händelse av en snabbt förändrad säkerhetssituation.

I det här sammanhanget ska man se DCA-avtalet som ett generiskt militärtekniskt ramverk, som förutser och undanröjer alla de administrativa hinder som vårt land är fullt av för att möjliggöra en snabb amerikansk förstärkning av Sveriges och Natos försvarsförmåga i norra Europa. Avtalet kan senare kompletteras med detaljer rörande det eller de specifika förband som man kommit överens om ska tillföras, det vill säga var de får röra sig, var de får gruppera, med vem de ska samverka och vem som ska föra befäl över dem.

På samma sätt kan man mycket väl efter hand justera DCA-avtalet om eller när man upptäcker brister eller förbättringsmöjligheter. Det handlar ju faktiskt inte om Mose stentavlor eller om ett elfte budord. Detta är ett ömsesidigt samarbetsavtal, inte en kapitulation, som är baserat på full respekt för Sveriges suveränitet.

Herr talman! Väldigt få om ens några krig har startat för att den anfallande parten har uppfattat sig som underlägsen. Snarare har motsatsen varit den tändande gnistan: vissheten om att nu är vi överlägsna, så nu tar vi chansen och slår till - ungefär så som man kan misstänka att den ryska regimen resonerade inför den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022.

Grundtanken med försvarsalliansen Natos samlade förmågor är att genom tydlig styrkebalans, hög beredskap och defensiv hållning avskräcka främst Ryssland från att angripa ett Natoland, det vill säga att i första hand genom avskräckning förhindra att ett krig över huvud taget startas. DCA-avtalet, anser vi, bidrar starkt och mycket påtagligt till att förstärka just vår kollektiva avskräckningsförmåga.

Herr talman! Det finns två faktorer kopplade till varför vi över huvud taget röstar om det här avtalet i dag.

Den första handlar om Sveriges tidigare förda säkerhetspolitik, som lite förenklat var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Den i sin tur byggde på att vi hade ett starkt svenskt försvar, som vi hade på 80-talet - 30 brigader, 500 flygplan och så vidare. Det starka svenska totalförsvaret var centralt för trovärdigheten i vår förda linje. Den förmågan finns inte kvar i dag i samma omfattning.

Under kalla kriget var utgångspunkten att Sovjetunionen/Ryssland skulle vara uppbundet av en väpnad konflikt i Centraleuropa och enbart kunna avdela mindre styrkor, eventuellt förstärkta med enheter från andra Warszawapaktsländer, för anfall mot Sverige och Norden. Det starka svenska försvaret skulle då vara tillräckligt för att avhålla Sovjet/Ryssland från att anfalla även oss.

Den andra faktorn var, och är även fortsättningsvis, Ryssland och dess aggressiva agerande mot sina grannländer. Efter kalla krigets slut har tidigare Warszawapaktsländer - Polen, Tjeckien, baltstaterna med flera - lärt och dragit slutsatser av historien och så fort de bara kunnat gått med i såväl EU som Nato. Flera av dem har också tecknat eller håller på att teckna liknande avtal som det vi nu debatterar. De om några borde veta vad de pratar om.

Herr talman! Det finns i dagens säkerhetspolitiska läge endast en dimensionerande fiende för Sverige, nämligen Ryssland. Det är ett Ryssland som blir alltmer nationalistiskt, imperialistiskt och neostalinistiskt och som direkt hotar sina grannländers självständighet och därigenom även Sverige.

Förhoppningen om en demokratisk utveckling i Ryssland efter Sovjetdiktaturens fall 1991 kom på skam redan i mitten av 90-talet. När Västeuropa då rustade ned valde Ryssland i stället att målmedvetet rusta upp. Därefter har konflikter med närliggande länder varit någonting konstant fram till i dag.

Herr talman! Den 21 december 2021 skickade Ryssland, på samma sätt som i samband med den så kallade notkrisen 1961, brev till bland annat Sverige och Finland där man krävde så kallade säkerhetsgarantier från oss och att vi skulle anpassa vår säkerhetspolitik efter de ryska kraven. För oss Sverigedemokrater är något dylikt helt otänkbart.

Påtryckningar, utpressning, subversion, desinformation, informationskrigföring och psykologisk krigföring är aktiva verktyg i den ryska utrikespolitiken. Detta är ingenting som upphörde i och med Sovjetunionens kollaps utan någonting som används allt oftare och i nya former, med stöd av ny teknik, i Ryssland i dag. De ryska kraven 2021 handlade med andra ord inte om säkerhetsgarantier för Ryssland för att uppnå en fredlig stabilitet utan enbart om att skapa ett ökat ryskt handlingsutrymme, och därmed militärt övertag, inför en möjlig eskalering av Ukrainakriget.

Ryssland är också det land som i dag har en stor del av sina kärnvapen i vårt närområde. Totalt förfogar Ryssland över drygt 5 000 stridsspetsar - varav knappt hälften är taktiska, det vill säga korträckviddiga - och konventionella stridskrafter som efter viss återhämtning har potential att vida överstiga Nordens samlade numerär.

Ryssland och den ryska diktatoriska regimen föraktar svaghet och obeslutsamhet men förstår och respekterar beslutsamhet och styrka. Därför får Sverige likt Finland 1939 eller 1961 inte ge vika för ryska eller andra påtryckningar, utan vi bör godkänna det försvarssamarbetsavtal med USA som ligger framför oss för att öka vår och det samlade Europas säkerhet.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag framhålla att Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med en tydlig nationell grundsyn. Därför anser vi att det bästa för Sverige i dagens säkerhetspolitiska läge är att ingå detta försvarssamarbetsavtal med USA. Det är för oss sverigedemokrater centralt och icke förhandlingsbart. Ett fördröjt DCA-beslut skulle enbart gynna Putin och Ryssland och försvaga den västliga demokratin. Det är ingenting som Sverigedemokraterna är beredda att medverka till.

En sista passus: Nukleär terrorbalans är faktiskt bättre än nukleär terror utan balans.

(Applåder)

Jacob Risberg (MP)

Anf. 175 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Goldsboro i North Carolina, den 24 januari 1961. En enda säkerhetsbrytare var allt som förhindrade att en 20 megatons vätebomb exploderade. Ett B-52-plan med två atombomber ombord drabbades av en bränsleläcka i vingen. Planet exploderade och tappade båda bomberna. Fallskärmen från den ena bomben vecklades ut, medan den andra bomben nästan exploderade då fem av dess sex säkerhetsmekanismer fallerade.

Det amerikanska flygvapnet lyckades återfinna bombens plutonium, men trots månaders letande hittade de aldrig uranet.

Vid midnatt den 25 oktober 1962 klättrade en mörk figur upp på ett staket nära Volk Field Air National Guard Base i Minnesota. En vakt identifierade figuren som en rysk spetsnazsoldat som förberedde ett sabotage på den amerikanska basen. Ett antal skott avlossades, och larmsystemet aktiverades så att en Klaxontuta ljöd över flygbasen. Det resulterade i att piloter från två flygförband med stridsflygplan av typen F-106 bestyckade med 400-kilos kärnvapenmissiler rusade till sina plan under antagandet att ett tredje världskrig hade brutit ut. I sista stund insåg man att den mörka figuren var en svartbjörn som klättrade på staketet, och insatsen avbröts.

Herr talman! Under Kubakrisen 1962 ledde till slut intensiva förhandlingar till att Sovjetunionen drog tillbaka sina kärnvapen från Kuba och att USA monterade ned en del stridsspetsar i Turkiet. Men två händelser under en och samma dag gjorde att världen var en hårsmån från ett kärnvapenkrig. En kapten ombord en rysk ubåt misstog övningssjunkbomber för en verklig attack och beordrade att man skulle avlossa en kärnvapenmissil men hindrades i sista stund av en av officerarna ombord.

Samma dag råkade en amerikansk U2-pilot navigera fel och ta sig in 50 mil över sovjetiskt luftrum. Amerikanerna skickade in stridsflyg med kärnladdningar ombord för att lotsa hem U2-planet till USA.

I oktober 1960 signalerade ett radarsystem på Grönland att Sovjetunionen skickat ett dussintal sovjetiska missiler på väg mot USA. Det amerikanska övervakningskommandot Norad sattes på helspänn innan man insåg att det var något som inte stämde. Undersökningar visade senare att det var soluppgången över Norge som misstagits för missiler.

I juni 1980 fick president Carters säkerhetsrådgivare ett samtal efter att en dator varnat för 2 200 inkommande sovjetiska missiler. Bomb- och tankplan bemannades, och luftfartsmyndigheten var i färd med att beordra alla civila plan att landa innan nästa samtal kom som uppgav att det var ett falsklarm. Falsklarmet berodde på ett trasigt datorchip.

Herr talman! Ungefär samma sak hände i Sovjetunionen den 26 september 1983 när datorer varnade för att fem amerikanska missiler hade avlossats mot Sovjet. Generalstaben informerades för att kunna få vägledning av Andropov om man skulle inleda en motattack. Överstelöjtnanten som läste av de blinkande elektroniska kartorna kände intuitivt att något var fel. Han hade fått lära sig att när USA väl anfaller kommer det att vara ett massivt anfall, inte bara fem missiler. Han kom till slutsatsen att det förmodligen var ett falsklarm.

Den 25 januari 1995 varnade en rysk radar om att ett amerikanskt flyganfall var på väg. President Boris Jeltsin larmades och fick en portfölj innehållande instruktioner om hur man inledde ett vedergällningsanfall. De ryska kärnvapenstyrkorna sattes i beredskap. Till slut beslöt Jeltsin att inte inleda ett motanfall. Det framkom så småningom att de ryska varningssystemen hade aktiverats av en norsk-amerikansk forskningsraket som hade skjutits upp i syfte att studera norrsken.

Det finns minst 22 kända fall, i snitt tre per decennium, där vi har varit väldigt nära kärnvapenkrig och flera hundra olika incidenter och olyckor som hade kunnat leda till nukleära katastrofer. Och det är bara exemplen på när kärnvapen inte fungerat som det är tänkt. Jag återkommer strax till effekten av kärnvapen när de väl fungerar.

Herr talman! Jag tror att vi i riksdagen är överens om att kärnvapen inte är något bra. Jag tror att vi alla allra helst vill se kärnvapennedrustning och i förlängningen en kärnvapenfri värld.

Sverige var länge en av de allra starkaste rösterna för kärnvapennedrustning. Vi stod bakom och försvarade icke-spridningsavtalet, NPT, och var även drivande för att få till och röstade för konventionen om kärnvapenförbud, TPNW. Men därefter har något hänt. Den svenska rösten för nedrustning och för ett kärnvapenförbud har tystnat och snarare blivit en underdånig röst som oftast är helt knäpptyst.

Regeringen säger att det ändå inte är aktuellt med kärnvapen på svenskt territorium. Därför behöver vi inte ha med det i det här avtalet, trots att avtalet ska gälla i minst tio år och trots att vi vet att mycket kan hända på tio år. Se bara hur synen på Nato har förändrats i Sverige de senaste tre åren. Vad händer om vi har en regering som lika lätt byter fot i frågan om kärnvapen som de flesta av oss byter de kläder som sitter närmast kroppen?

Och vad händer med en annan amerikansk president och regering som plötsligt tycker att det är en god idé att massivt utöka truppnärvaron i Sverige eller får för sig att vi kanske bör ha kärnvapen att tillgå lite närmare Östersjön och Finska viken?

Herr talman! Danmark och Norge hänvisar i sina respektive DCA till den kärnvapenpolitik som redan gäller i länderna, och i Finland finns lagstiftning sedan tidigare. Men inget av detta finns i Sverige. Man får en känsla av att den svenska regeringen inte ens försökt få med en skrivning om detta.

Avtalet liknar väldigt mycket ett standardavtal där svenska intressen lyser med sin frånvaro. Det stora antalet militärbaser som ska tillgängliggöras för amerikanerna skvallrar om detta. Och vid en direkt fråga på vilka framgångar regeringen haft i förhandlingarna om avtalet lyfter man upp att man fått in ordet samtycke i artikel 1, att ramarna för detta avtal alltså sätts med svenskt samtycke.

Herr talman! Det finns även annat som saknas i detta avtal. En av dessa saker är en ordentlig riskanalys. Inte heller vid direkta frågor om hur riskanalysen gjorts och vilka avvägningar som gjorts om vilka geografiska platser som ska ingå i avtalet verkar det finnas något som helst underlag.

Hur kan själva närvaron av amerikansk militär eller lagring av amerikanska vapen eventuellt bidra till ökad risk att Sverige blir en måltavla? Om detta står det inte ett ord, trots att den norska polisens säkerhetstjänst har sagt att det har blivit oönskad rysk uppmärksamhet kring de anläggningar som amerikansk militär har tillgång till i Norge.

Och vad händer om Putin misstänker att USA förvarar kärnvapen vid någon av de anläggningar vi nu ger dem tillgång till? Det står inte ett ord om någon ökad risk för att dessa anläggningar blir en måltavla eller ökad risk för sabotage eller andra brott.

Herr talman! Den 5 augusti 1945 låg staden Hiroshima utspridd över ett halvt dussin öar i floden Otas delta. Många i befolkningen befann sig på landsbygden, men runt 300 000 invånare var kvar i staden. Aioibron låg i hjärtat av staden mitt i ett bostadsdistrikt, långt ifrån de industrianläggningar på andra öar som hade varit självklara militära mål. Det var Aioibron som var målet för bomben Little Boy när den släpptes från Enola Gay kvart över åtta på morgonen. Bomben föll i 44 sekunder innan den detonerade på 580 meters höjd.

På marken under explosionen steg temperaturen till 5 500 grader. Alla på bron förbrändes, och hundratals bränder uppstod. Tryckvågen jämnade byggnader med marken, och en brandstorm uppslukade staden. Från planet såg Hiroshima ut som ett bubblande hav av rök och eld.

Bara 1,38 procent av uranet i Little Boy genomgick faktisk kärnklyvning, och det mesta av det förvandlades till lättare grundämnen. Endast 0,7 gram av uranet förvandlades till ren energi och dödade omkring 80 000 människor.

Tre dagar senare var det molnigt väder, vilket fick besättningen ombord på flygplanet Bockscar att fälla bomben Fat Man över Nagasaki i stället för över Kokura, platsen för Japans största vapenförråd. 40 000 människor dödades. Flera hundratusen skadades av de två bomberna, och många tusen dog i förtid av olika typer av cancer och andra strålningsrelaterade sjukdomar.

I avtalet står det inte ett ord om kärnvapen.

Herr talman! Jag vill passa på att, liksom Emma Berginger tidigare gjorde, yrka bifall till Miljöpartiets samtliga reservationer, för det fall vilandeförklaringen mot förmodan inte skulle gå igenom.

(Applåder)

Margareta Cederfelt (M)

Anf. 176 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Efter sex timmars debatt är allt sagt och lite till. Jag finner debatten allt märkligare. Här framförs argument från Vänsterpartiet och Miljöpartiet om frågor som inte är relevanta och som inte borde finnas med i debatten över huvud taget.

Regeringen har föredragit arbetet med propositionen, remissinstanser har yttrat sig och vi har Lagrådets arbete.

Vi har haft betänkandet för beredning i det sammansatta utskottet. Det är justerat. Vi har en debatt. Men argumenten som hela tiden framförts under beredningen kvarstår trots att svar har lämnats av utrikesminister, försvarsminister och partiföreträdare. Moderater, kristdemokrater, liberaler, socialdemokrater och sverigedemokrater har svarat, men likväl fortsätter Vänsterpartiet och Miljöpartiet att ställa frågor.

Herr talman! Jag förstår ingenting av den här debatten och vad de sex timmarna egentligen har handlat om, för det som påstås stämmer inte. Det finns inte någonstans. Det finns ju förklaringar. Det finns beslut. Det finns underliggande dokument.

Låt mig säga något som jag tycker är viktigt: Det här är ett avtal som handlar om vårt nationella försvar och som handlar om säkerheten i regionen. Jag har precis kommit tillbaka från Odessa i Ukraina. Det som framfördes där av alla jag talade med, herr talman, var att en militär attack kan komma snabbt och utan förvarning. Då gäller det att vara förberedd så mycket som det går. Den önskan som framfördes, utöver den om fler vapenleveranser och stöd kring hälso- och sjukvård och civilsamhälle med mera, var om medlemskap i EU och Nato och om att få ett DCA-avtal som gör det möjligt att träna och ha lager för att kunna försvara sig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg och Oliver Rosengren (båda M).

Anf. 177 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Vi har haft en lång debatt för att det här är ett allvarligt ämne. Det handlar om Sveriges säkerhet, men det handlar också om ett avtal som är ganska långtgående och komplext och som vi har behövt debattera. Vi har fått svar på frågor, men det är inte säkert att de svaren har varit tillfredsställande.

Vi från Miljöpartiet står fast vid att kärnvapen inte ska få förekomma på svenskt territorium och att det bästa sättet att garantera det på lång sikt och under alla eventualiteter är att säkerställa att det finns en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fredstid som under krigstid. Det har regeringspartierna ifrågasatt behovet av, trots att statsministern faktiskt har öppnat för kärnvapen på svenskt territorium i krigstid.

Vi anser att det är viktigt att ha den här typen av debatter och att vi kan ställa frågor och få svar. Men om Margareta Cederfelt tycker att vi har för långa debatter kanske det inte är nödvändigt att så många från regeringssidan pratar i debatten.

Jag tycker att alla, oavsett om man är minister eller bara ledamot i ett utskott, ska få gå upp i talarstolen och argumentera för sin sak. Jag tycker att det är en viktig princip i Sveriges riksdag. Om så alla 349 skulle vilja delta i debatten är det välkommet! Vi behöver ju vara tydliga gentemot väljarna om varför vi intar de positioner vi intar och gör de ställningstaganden vi gör. Det hoppas jag att även Margareta Cederfelt ställer sig bakom.

(Applåder)

Margareta Cederfelt (M)

Anf. 178 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Det var inte jag utan Emma Berginger som sa "bara ledamot". Jag har aldrig uttryckt mig så. Däremot har jag sagt att vi har debatterat frågan i sex timmar. Det går inte att förneka. Jag har också sagt att precis det som Emma Berginger efterfrågar finns i bland annat den utrikespolitiska deklarationen, som överlämnades till Emma Berginger att läsa. Den kanske har lästs nu medan debatten pågått. Det hoppas jag, därför att där står precis det som Emma Berginger efterfrågar om regler kring hur kärnvapen ska användas och att det är någonting som Sverige, utrikesministern eller Sveriges regering inte ställer sig bakom.

Det här är en debatt som jag finner mycket märklig eftersom fakta finns och har presenterats. Likväl upprepas fråga efter fråga som redan har besvarats.

Anf. 179 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Att vi ställer frågorna om och om igen är kanske för att vi inte får tillfredsställande svar. Det är nämligen tydligt i propositionen och när man letar information på andra ställen att i såväl Finlands avtal - de har samma skrivningar som Sverige men hänvisar ändå till sin lagstiftning när det gäller förbud mot kärnvapen på sitt territorium - som i Norges och Danmarks avtal hänvisar man till att man inte förändrar sina befintliga kärnvapenpolicyer. Och så jämför man det med Sveriges avtal där det står att man ska respektera svensk lagstiftning när det gäller införsel av olika materiel. Men vi har ingen tydlig lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium på samma sätt som i Finland. Det är klart att det väcker frågor kring hur Sverige förhåller sig till kärnvapen.

Vi har kunnat konstatera att man har en skrivning i propositionen och betänkandet som säger att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. Jag konstaterar att det här inte är en lagstiftning som vi röstar igenom här i Sveriges riksdag om att säkerställa att vi inte får in kärnvapen på svenskt territorium i fredstid eller krigstid på det sätt som Miljöpartiet eftersträvar. Det är därför vi upprepar frågorna.

Jag tycker faktiskt att det är rimligt att debattera ett sådant här avtal i sex timmar om så behövs för att alla ska få komma till tals. Ledamoten Margareta Cederfelt valde att ifrågasätta att vi skulle debattera det här så pass länge och sa att hon inte förstod debatten. Jag upprepar därför frågan: Varför kan regeringen, om man inte ser skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium, inte ställa sig bakom en tydlig lagstiftning som ger garantier till både Sveriges befolkning och våra allierade om att kärnvapen på svenskt territorium inte ska förekomma?

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Margareta Cederfelt (M)

Anf. 180 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Jag konstaterar att Emma Berginger inte har förstått något av den debatt som pågått här. Jag använder nu samma språk och exakt samma terminologi som Emma Berginger använde mot mig. Emma Berginger har inte förstått något av de argument som anförts. Jag finner detta mycket tråkigt.

Jag finner att den debatt som varit handlar om ett DCA-avtal som ska syfta till att försvara Sverige och avvärja en situation där vi attackeras av främmande makt. Jag hoppas att det aldrig kommer att inträffa utan att vi får fortsätta leva i fred i Sverige. Därför har jag också sagt att vi har debatterat ärendet i sex timmar. Jag har inte lagt någon värdering i detta. Det är Emma Berginger som har lagt en värdering i att debatten har varat i sex timmar.

Anf. 181 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Sveriges riksdag kommer inom kort i kväll att rösta om det militära avtalet med USA, DCA. Enligt avtalet ska USA få rätt att disponera hamnar, flygbaser, flottbaser, armébaser och transportsystem samt stationär personal och få rätt att lagra vapen på 17 baser runt om i Sverige.

Ingen svensk myndighet eller underrättelsetjänst kommer enligt avtalet att kunna kräva insyn i vad som sker eller vad som finns på baserna. Det är faktiskt så det är. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

DCA-avtalet har debatterats mycket sparsamt och är ett avtal som svenska folket är kritiskt mot. Jag skulle verkligen ha önskat att svenska folket fått folkomrösta om det här oerhört viktiga avtalet, för det finns ett starkt motstånd mot att placera militär utrustning från främmande makt på svenskt territorium.

Amerikansk försvars- och säkerhetspolitik bygger på kärnvapen. Trots det innehåller avtalet inget förbud mot kärnvapen på svensk mark. Kärnvapen är ett hot mot mänskligheten. Att regeringen inte kräver några garantier mot ett så brutalt massförstörelsevapen är skrämmande. Vänsterpartiet säger därför tydligt nej till DCA-avtalet i dess helhet. För det fall vårt avslagsyrkande inte går igenom har vi lämnat in en vilandeförklaring, som jag yrkar bifall till.

Regeringens hantering av avtalet är inte bara naiv utan direkt dumdristig. Norge, Danmark och Finland har liknande avtal med USA men har varit noga med att skriva in förbud mot kärnvapen. Finland har till och med en lagstiftning mot kärnvapen. Vänsterpartiet har länge drivit ståndpunkten att Sverige ska införa en liknande lagstiftning, som gör det tydligt att vi inte accepterar användning av kärnvapen på svenskt territorium i vare sig freds- eller krigstid. Frånvaron av ett tydligt ställningstagande från regeringens håll är någonting som bland annat Region Gotland har tagit fasta på i sitt remissvar till regeringen. Trots detta behandlas frågan knappt i propositionen.

Kärnvapen är inte ett skydd mot internationella konflikter och krig. I verkligheten är kärnvapen ett enormt hot mot nordisk och global säkerhet. I en allt osäkrare omgivning borde det vara helt självklart att Sverige och Norden är betydligt säkrare utan kärnvapen. Utan tydlig lagstiftning mot kärnvapen på vårt territorium skulle Sverige bli en tydligare måltavla för ett eventuellt angrepp. Även med tanke på solidariteten med våra nordiska grannar borde vi ha en tydlig lagstiftning.

Om kärnvapen skulle komma till användning skulle det innebära en humanitär och klimatmässig katastrof med konsekvenser som ingen stat har förutsättningar att bemöta. Ett enda kärnvapen kan döda hundratusentals människor, ödelägga en hel stad och göra jorden obrukbar för oöverskådlig tid. I ett kärnvapenkrig finns inga vinnare utan bara förlorare. Vi glömmer aldrig Nagasaki och Hiroshima, där över 300 000 människor dödades. Effekterna av de här kärnvapnen finns fortfarande kvar så lång tid efteråt. Och det var USA som släppte dessa kärnvapen, ska vi inte heller glömma.

Inte heller i ansökan till det svenska Natomedlemskapet finns det något förbehåll mot kärnvapen. Regeringen anger visserligen att det inte finns skäl att ha kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium i fredstid. Men det måste snarare betraktas som en bedömning än som ett förbud. Tvärtom indikerar det att läget kan komma att ändras.

Idén om avskräckning som metod leder i stället till en kapprustningsspiral och terrorbalans. I sin årsbok från 2023 konstaterar fredsforskningsinstitutet Sipri att antalet operativa kärnvapenstridsspetsar ökar. Samtliga av de nio kärnvapenstaterna fortsätter att modernisera sina kärnvapen. Om inte de diplomatiska trenderna vänder står världen inför ett nytt och farligt skede, enligt Sipri. Sverige ska inte vara en del av den kärnvapenkapprustningen. Det ska inte råda några oklarheter kring Sveriges ställningstaganden när det gäller kärnvapen. Sverige bör anta en nationell lagstiftning som förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid.

DCA-avtalet är även juridiskt sett helt förkastligt. Avtalet innebär att amerikanska styrkor och personal i stort sett får straffrihet. Det gäller även om de skulle lämna basen och begå brott som drabbar svenska medborgare. Soldater som begår brott mot svenska medborgare kommer att ställas inför amerikansk militärdomstol, inte svenska domstolar, utom i undantagsfall.

Amerikansk militärlagstiftning skiljer sig från svensk lag, till exempel när det kommer till samtyckeslagstiftning och sexköp. Regeringen menar att detta är en missuppfattning och hänvisar till att amerikanska soldater kommer att omfattas av båda ländernas strafflagstiftning - om något är lagligt i USA men olagligt i Sverige gäller svensk lag. Det stämmer att Sverige har möjlighet att ta tillbaka domsrätten i fall som anses särskilt betydelsefulla. Det saknas dock resonemang och principer från regeringen om hur den möjligheten ska betraktas, något som bland annat Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, uppmärksammar i sitt remissvar.

Som exempel kan nämnas ett fall 2022, då Stockholmspolisen grep två män i besättningen på ett amerikanskt militärfartyg för att ha köpt sex på en lägenhetsbordell på Östermalm. Fall liknande detta skulle sannolikt inte leda till svensk rättsprocess. Detta är en mycket rättsosäker ordning. Det kan bland annat innebära att svenska brottsoffer eller vittnen tvingas delta i rättsprocesser i amerikansk krigsrätt. Svenska brottsoffer ska inte behöva processa i amerikanska militärdomstolar. Regeringen bör kräva att DCA-avtalet inte ger USA jurisdiktion utanför de baser där amerikanska styrkor befinner sig.

I propositionen nämns hur det finns ett utrymme för militär personal att bära vapen för att mer allmänt säkra sin egen eller styrkornas säkerhet. Däremot saknas tydlighet om vilka situationer som avses. Regeringen utgår från att möjligheten att i sådana fall använda vapnet torde vara begränsad till situationer där det föreligger rätt till nödvärn eller nöd och det i övrigt är försvarligt och proportionerligt. Det tycks öppna upp för möjligheten att bära vapen även när det inte är motiverat av tjänsteutövningen.

I många av USA:s delstater tillämpas som bekant även dödsstraff. Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd menar i motsats till regeringen att Sverige bör lämna en reservation eller åtminstone avge en tolkningsdeklaration som klargör att det är förbjudet att utdöma och verkställa dödsstraff på svenskt territorium samt även att utlämna någon till ett land där han eller hon riskerar ett sådant straff. Även FOI uppmärksammar risken för normkonflikt i fråga om utlämning vid risk för dödsstraff.

De amerikanska styrkorna i Sverige ges enligt DCA-avtalet tillstånd att även utanför baserna agera för att säkra amerikanska intressen om de bedömer det nödvändigt, detta utan svenskt godkännande. I propositionen understryks att alla aktiviteter ska ske med full respekt för svensk suveränitet, svenska lagar och internationella förpliktelser. Det ger dock inte hela bilden.

Av artikel 6 i avtalet framgår att amerikanska styrkor vid exceptionella omständigheter tillåts vidta nödvändiga åtgärder bortom den omedelbara närheten av de överenskomna anläggningarna och områdena för att säkra amerikanska operationer. Vilka omständigheter detta kan vara beskrivs dock inte närmare. Regeringen bör i syfte att garantera svensk suveränitet kräva att DCA-avtalet inte ger amerikanska styrkor rätt att agera på egen hand på svenskt territorium.

DCA-avtalet binder upp oss till USA under tio år och innebär att vi avstår från en stor del av vår egen självständighet. Det kan hända mycket på tio år. Säkerhetsläget kan förändras snabbt. Vi menar att det innebär en säkerhetspolitisk risk att binda upp sig för så lång tid. Vem vet hur det säkerhetspolitiska läget ser ut efter det amerikanska presidentvalet? USA har inom kort ett presidentval där Donald Trump kan bli vald till president, något som skulle få stor påverkan på amerikansk utrikes- och försvarspolitik, inklusive USA:s agerande inom detta avtal.

Det säkraste och bästa är självklart att helt avslå DCA-förslaget. I andra hand bör man rösta för den vilandeförklaring som lämnats in av Vänsterpartiet. Jag yrkar bifall till samtliga av våra reservationer.

(Applåder)

Lars Wistedt (SD)

Anf. 182 Lars Wistedt (SD)

Herr talman! En fördel med att stå i talarstolen så här precis före en sen votering är att man har ovanligt mycket publik. Men jag ska försöka göra pinan så kort som möjligt. Jag har bara två frågor till ledamoten.

Ledamoten pratar om kärnvapen. Vilka kärnvapen är det rent fysiskt hon tänker på? Är det de 170 meter långa strategiska ubåtarna av Ohioklass, tre gånger så stora som svenska ubåtar, eller är det möjligen de interkontinentala missilerna, som finns i stora silor i Mellanvästern? Är det de som ska komma hit? Jag har väldigt svårt att se det. Ledamoten får gärna exemplifiera.

I ett tidigare inlägg pratade ledamoten om att svensk lagstiftning i princip ska gälla i Sverige även för amerikansk trupp. Det var även någonting som kollegorna från Vänsterpartiet sa. Jag förmodar att ledamoten också anser att det här ska gälla omvänt: Om Sverige sätter in trupp i Norge eller Finland ska norsk eller finländsk lag gälla för svensk trupp. Stämmer det?

Anf. 183 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Wistedt för frågorna. Han undrar vilka kärnvapen det ska gälla. Det är klart att jag inte tycker om några som helst kärnvapen. Vi vill inte ha några kärnvapen på svenskt territorium över huvud taget. Vi vill inte ha några kärnvapen på nordiskt territorium över huvud taget. Kärnvapen på nordiskt territorium skulle utgöra ett hot både mot Sverige och mot Norden.

Vi skulle bli ett mål på ett helt annat sätt om det fanns kärnvapen på vårt territorium. Därför vill vi ha garantier för detta. Det har vi inte i dag. Vi har ingen lagstiftning som säger att vi ska förbjuda kärnvapen på svenskt territorium.

Det som vi är så upprörda över är att det inte finns med en skrivning om det i avtalet. Alla säger att man är emot kärnvapen. Varför är man då så försiktig och rädd för att lagstifta om att vi inte ska ha några kärnvapen på svenskt territorium varken i freds- eller i krigstid? Självklart vill vi inte se några kärnvapen oavsett hur de ser ut eller var de är placerade någonstans.

Det är inte riktigt samma sak. Vi har inte avtalen med Norge och Danmark på samma sätt som vad det här handlar om. När vi tränar och övar i Norge, Danmark eller Finland gör vi det under en kort tid med ett samarbetsavtal. Det är inte samma sak som att ha den här typen av avtal som ger en nation väldigt långtgående rättigheter på vårt territorium.

Lars Wistedt (SD)

Anf. 184 Lars Wistedt (SD)

Herr talman! Jag tänkte närmast på typen av kärnvapen. De vill amerikanerna inte ens sätta in här. De jättestora ubåtarna får man knappt ens in i Östersjön. De kan inte gömma sig. De är till för att vara ute på Atlanten långt bort.

Vitsen med de andra interkontinentala missilerna är att man är på andra sidan jorden och väl skyddad. Ur ett rent nukleärt planeringsperspektiv är det vansinne att proppa in dem i Sverige.

Jag tror inte att ledamoten behöver känna så stor oro över den biten. Jag känner lite mer oro för att man ser USA som den stora skurkstaten. Det är faktiskt garanten för vårt försvar och för vår frihet i väst.

Jag borde vara betydligt mer orolig som ledamot över de ryska kärnvapnen. Här har det förts fram nya robotar i Kaliningrad, Murmansk och allt vad det är. Det är Iskanderrobotar, Kalibrrobotar och allt vad det är. Det borde jag känna en enorm oro över.

Vad sedan gäller disciplinlagstiftningen sköter varje land disciplinlagstiftningen för sin egen trupp. Så har det varit även för Sverige när vi har varit utomlands.

Det har inte varit tal om att en annan nation ska kunna gå in och helt enkelt lagstifta om hur vi ska få bete oss och vilka straff vi ska få.

Jag skulle gärna vilja höra hur ledamoten ser på till exempel det svenska engagemanget i Afghanistan. Vi var faktiskt där i 20 år. Där gällde svensk lagstiftning inne på campen och svensk disciplinlagstiftning, och vi var inte beskattade i Afghanistan. Framför allt lydde inte truppen under sharialagar i Afghanistan.

Anf. 185 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! När det gäller vilka sorts kärnvapen det handlar om kanske de ubåtsbaserade kärnvapnen inte blir aktuella. Men det finns kärnvapen placerade i Europa. De kärnvapnen placerades där utan att befolkningen där fick säga sitt. Inte ens parlamenten fick säga sitt.

Vad kan hända i Sverige? Vi vet inte vad som händer i framtiden. Vad händer om fem, sex eller sju år? Jag är djupt oroad för att vi inte har en lagstiftning som förbjuder placering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid. Det skulle säkra vår egen trygghet och vår säkerhet. Det skulle säkra hela Sveriges och Nordens säkerhet.

Självklart ser jag de ryska kärnvapnen som ett stort hot. Därför måste Sverige mer kraftfullt än vad vi gör i dag jobba för en kärnvapennedrustning. Vi måste naturligtvis ställa krav på samtliga kärnvapenmakter, både Ryssland, USA och resten av kärnvapenmakterna, på ett tydligt och klart sätt.

Det bästa vi kan göra är att se till att Norden förblir kärnvapenfritt. Jag är övertygad om att det är det bästa för vår egen säkerhet.

(Applåder)

Anf. 186 Stefan Olsson (M)

Herr talman! USA är en allierad till Sverige och har bett oss att underteckna ett avtal som löser olika juridiska frågor i den händelse USA måste agera militärt på svensk mark.

Det har förvånat mig hur mycket snack det har blivit inom vissa kretsar i vårt land. Varje dag när jag öppnar mejlkorgen har jag fyra eller fem brev som vädjar till mig att rösta nej.

Samtidigt är stödet för att Sverige ska ingå avtalet kompakt här i riksdagen. Det finns inte heller några akademiska auktoriteter med kompetens inom folkrätt eller säkerhetspolitik som avråder, annat än någon enstaka röst.

Jag får därför intrycket att motståndet grundar sig i något helt annat, nämligen i ett slags diffus negativ inställning till USA i största allmänhet.

Så här uttrycker sig exempelvis Vänsterpartiet i sin reservation. Man säger att det finns "stor risk att amerikanska soldater kommer att flytta in på svenska garnisoner och bygga upp parallella små samhällen. Förutom egen jurisdiktion och undantag från skatt regleras sådant som att bilar inte behöver besiktigas, amerikansk arbetsrätt gäller vid anställningar och t.o.m. att amerikanska frimärken ska gälla."

Miljöpartiet i sin tur tror att USA kommer att använda avtalet för att tortera fångar. Jag citerar Miljöpartiets reservation: "Trots att avtalet är tydligt med att svensk lagstiftning och internationella åtaganden ska respekteras, finns historiska skäl att ifrågasätta implementeringen av detta. Europadomstolen har dömt både Polen, Litauen och Rumänien för att CIA utövat tortyr på amerikanska baser inom landets territorium."

Frimärken och tortyr. Så ser det ut. Smått blandas med stort. Det finns ingen röd tråd annat än att USA är smutsigt. Detta är som tur är inte representativt för svenska folket i stort. Den absoluta majoriteten av folket tycker mycket bra om det stora landet i väst.

Vi har inget problem med ett nära samarbete. För oss är det en fråga om trygghet. USA är landet med världens starkaste militär och har gått med på att backa upp oss om vi skulle hamna i krig. Det är trist att den antiamerikanska inställningen sprids av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Herr talman! En fråga som jag vet har diskuterats är hur det blir när Sverige lånar ut sin domsrätt till amerikanska myndigheter när det gäller straffrättsliga förseelser.

Här fokuserar kritikerna av avtalet på den svenska lagstiftningen om våldtäkt och att den går längre än den amerikanska. Man vill skrämma upp människor genom att låta dem tro att amerikanska soldater ska kunna våldta svenska kvinnor hur som helst och komma undan med det.

Har då USA inte en lagstiftning mot våldtäkt? Jodå, eftersom det är ett normalt land. Amerikansk militär personal lyder under en lag som heter Uniform Code of Military Justice.

De amerikanska lagstiftarna tar inte lätt på våldtäkter. Där maxstraffet i svensk lagstiftning för våldtäkt är tio år döms amerikanska soldater till livstid utan möjlighet till frigivning.

En svensk våldtäktsman kan komma ut redan efter två tredjedelar av tiden. Det blir knappt sju år. En våldtäktsman i amerikansk uniform får sitta i fängelse tills han dör. Jag är inte säker på att det är Sverige som tar våldtäkter på störst allvar om man jämför våra två länder.

Herr talman! När jag läser avtalet som vi nu ingår ser jag bara att det handlar om praktiska frågor, inte mer än så. Riksdagen har nyligen antagit motsvarande avtal rörande Natoländerna i stort där avtalet Nato SOFA är det viktigaste. Även här handlar det om att lösa praktiska juridiska frågor så att allierade ska kunna sända styrkor till varandras länder.

Det avtalet gick igenom hur lätt som helst utan någon större debatt, trots att det också förutsätter att andra länder ska ha en viss domsrätt i Sverige. Sammantaget visar det att protesterna mot DCA-avtalet handlar om någonting annat än just avtalet i sig.

Som jag har påpekat finns det dock ett brett folkligt stöd för ett nära samarbete mellan Sverige och USA. Relationerna mellan våra länder är sedan länge de allra bästa, och jag vet att många svenskar ser fram emot att få möta amerikanska uniformer på stan.

(Applåder)

I detta anförande instämde Helena Bouveng, Mats Green, Gustaf Göthberg, Marie-Louise Hänel Sandström, David Josefsson, Carl Nordblom, Thomas Ragnarsson, Johanna Rantsi, Oliver Rosengren och Jesper Skalberg Karlsson (alla M).

Anf. 187 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag hade givetvis inte tänkt ta replik i denna relativt sena timme, men när någon anklagar mig för att inte gilla USA passeras en gräns. Då måste jag ändå replikera.

Jag är sannolikt den enda basebollspelande ledamoten av den här kammaren - jag spelade match så sent som i förrgår, mot Göteborg. Vi förlorade tyvärr med siffrorna 12-7 och sedan 5-2, tror jag att det var. Jag har varit i USA många gånger i mitt liv och är sannolikt en av få riksdagsledamöter som under en månads tid har rest från kust till kust. Jag har gott om amerikanska vänner och gillar amerikansk populärkultur. Vad jag dock inte gillar är den politik som USA för.

Ledamoten Olsson har helt rätt i att USA:s imperialistiska historia visar hur man många gånger använder sin roll som stormakt i världen för att gynna amerikanska intressen framför andra, mindre staters. Det gör att jag inte tycker att ett avtal med USA är det klokaste för Sverige som stat när vi går så långt som att - vilket har varit uppe i debatten många gånger nu - ge upp vår egen jurisdiktion och inte får några garantier mot kärnvapen. Det är bara ensidiga svenska uttalanden och inga amerikanska verifikationer.

Amerikansk politik är väldigt speciell. Det är tydligt att presidenter har mycket makt. Om Donald Trump kommer till makten får vi ett helt annat USA än det vi haft under Biden, eller Obama för den delen. I USA saknar man samtyckeslagstiftning, och man har dödsstraff, som ett av få länder i världen. Några skurkstater är värre, som Iran och Kina. Man har inte heller undertecknat konventionen med förbud mot landminor, förbud mot klusterbomber och förbud mot kärnvapen.

Vi har haft en sjyst och bra debatt i dag. Jag hoppas att högern kan hålla god ton och inte tro att varenda vänstermänniska i Sverige inte gillar USA.

(Applåder)

Anf. 188 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Vi har haft en väldigt lång debatt här i dag - jag tror att den har hållit på i över sex timmar - och Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tagit replik på i stort sett varenda talare. Det är bara några enstaka som har kommit undan.

Ett ämne har varit kärnvapen, och det har även varit väldigt mycket om att Sverige lånar ut sin jurisdiktion. Det har hela tiden beskrivits hur otroligt farligt det här är - hur USA ska ta över vårt land och placera kärnvapen här mot vår vilja samt hur förkastligt det är att den amerikanska lagstiftningen för våldtäkt ser ut på ett helt annat sätt. Vad vill man säga med detta? Jo, man vill sprida rädsla och hävda att amerikanska soldater kommer att begå brott. Ordet straffrihet har också använts flera gånger under dagen.

Jag menar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet därigenom har spritt antiamerikansk - ja, vad ska man kalla det - retorik i flera timmar, under hela dagen. Jag menar verkligen att det är vad ni har gjort, Håkan Svenneling, och jag står för det. Det kommer nog också att synas i protokollet sedan.

Anf. 189 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tror att de flesta svenskar har förstånd nog att inse att vi kommer att få ett helt annat USA om Donald Trump återigen blir president. Vi har under den här debatten gett ett par exempel på vad han gjorde under sin tid som president, men det finns gott om andra exempel.

Vi har frågat om och om igen varför regeringen inte har skrivit in kärnvapen i DCA-avtalet. Det var en möjlighet som Norge, Danmark och till och med Finland klarade av att fixa, men den svenska regeringen har inte skrivit in det. Det är fortfarande en kärnfråga. Det är ingen av oss som har sagt att USA kommer att komma med ett litet fartyg med kärnvapen i morgon, utan vi har bara pekat på att avtalet gäller från att riksdagen beslutar om det och för lång tid framöver. Det finns inget skydd och ingen verifiering från amerikansk sida.

Jag tackar ändå för den här debatten. I stora drag tycker jag att alla ledamöter, på båda sidor av den politiska skalan, har skött sig. Jag tycker att ministrarna gjorde ett bra jobb med att svara tydligt och bra på de frågeställningar vi har tagit upp. Det är uppenbart att vi inte är överens med varandra, och det är därför dags att gå till beslut.

Anf. 190 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Det är definitivt dags att gå till beslut. Men det är inte så som ledamoten Svenneling vill göra gällande här, det vill säga att det bara har handlat om kärnvapen. Han har nämligen själv, i talarstolen, talat om det förkastliga med amerikanska frimärken. Frimärkena nämns i Vänsterpartiets motion, och de nämns även i Vänsterpartiets reservation.

När det gäller USA är det därmed uppenbarligen inte bara ett problem att Donald Trump möjligen skulle kunna bli vald till president och att det är en kärnvapennation, utan tydligen är även amerikanska frimärken ett problem.

(Applåder)

Anf. 191 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Jag hade inte heller tänkt ta replik i denna sena timme, men när en talare angriper ens parti från talarstolen måste man ändå gå upp och försvara sig.

Jag tycker att jag under den här debatten har tydliggjort mitt partis inställning till avtalet. Jag har sagt att vi också ser behov av samarbete med allierade, att mitt parti respekterar det breda beslutet att Sverige ska vara medlem i Nato och att vi vill ha avtal med USA för att reglera hur närvaron av USA:s militära styrka ska se ut i Sverige.

Om vi trots allt tycker att amerikaner och USA är okej tycker vi dock kanske lite sämre om Sveriges regering, om Sveriges regerings förhållningssätt till kärnvapen och om dess oförmåga att tydligt stänga dörren till kärnvapen. Vi pekar på att vi vill att Sveriges regering ska vara tydlig och lägga fram ett förslag om en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fredstid som i krigstid.

Det här avtalet har bra skrivningar kring respekt för suveränitet och lagstiftning, men de här skrivningarna måste ju efterlevas. Det är det vi säger i det exempel som ledamoten Stefan Olsson läste upp: Vi ser olika tillfällen då USA inte har respekterat andra länder, internationella konventioner och förpliktelser. Det berättigar väl ändå att man ställer frågan och understryker behovet av att avtalet efterlevs? Det är avgörande för synen på samarbetet med USA och om det här kommer att bli bra i slutändan. Det är därför vi lyfter fram det i vår reservation.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Anf. 192 Stefan Olsson (M)

Herr talman! Miljöpartiet har varit otroligt aktivt i den här debatten, så det går inte att tvivla på vad Miljöpartiets politik är. Jag tror att den är väl känd i alla fall för oss som har lyssnat, och det var ju bra att ledamoten tog tillfället i akt att repetera de punkterna nu när det är större publik i kammaren.

Varför kritiserar jag Miljöpartiet? Det är klart att det finns många problem med ett avtal. Det finns det alltid; det är svåra avvägningar som ska göras. Är USA den i alla avseenden perfekta avtalspartnern som man vet kommer att följa avtalet till punkt och pricka? Nej, det kan man nog inte heller räkna med. Det kommer att begås ett och annat fel, och vi kommer att bli oeniga med USA på många punkter. Men vad av alla fel tycker Miljöpartiet är viktigast att fokusera på - så viktigt att man skriver in det i sin reservation? Jo, det är att CIA kan komma att använda amerikanska baser i Sverige för att tortera fångar.

Väljer man det exemplet, av allt som kan bli fel mellan USA och Sverige, väljer man ett av de mest extrema och groteska fall som kan uppstå - och det gör man väl ändå bara för att säga att man inte tycker om det land man pratar om.

Anf. 193 Emma Berginger (MP)

Herr talman! Jag instämmer med Stefan Olsson när det gäller att tortyr är extremt och groteskt. Anledningen till att vi lyfter fram detta är att det faktiskt har förekommit. Det har förekommit på amerikanska militärbaser i Europa, och därmed har dessa länder blivit dömda för det. Det är därför vi lyfter fram detta som exempel.

Det handlar inte om huruvida vi gillar USA eller inte. Vi ogillar tortyr oavsett vilket land som utför tortyren, och vi tycker att det är viktigt att markera mot det. Jag hoppas att också regeringssidan tydligt kan markera mot detta och ta avstånd från det.

Det som vi har fört fram som vårt viktigaste argument för att vi i dag kommer att rösta nej till DCA-avtalet är regeringens oförmåga att stänga dörren till kärnvapen på svenskt territorium. Regeringen har inte tydligt deklarerat att man kommer att ta fram en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fred som i krig. Man har i stället valt att lägga fram ett avtal där man inte har några förbehåll eller reservationer, vilket till exempel Norge och Danmark har i sina respektive avtal.

Sverige har samma skrivning som Finland. Det står att man hänvisar till lagstiftning, men Sverige har ingen lagstiftning när det gäller kärnvapen. Alltså behövs det en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium. Det är detta som är den främsta anledningen till att vi från Miljöpartiets sida röstar nej till detta avtal i dag och kommer att stödja den vilandeförklaring som Vänsterpartiet har lagt fram. Vi menar att det ger regeringen tid att lösa den för oss avgörande frågan om att ta fram en lagstiftning som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fred som i krig.

Kärnvapen är fruktansvärda massförstörelsevapen som skulle kunna leda till ett enormt humanitärt lidande och förstörd miljö, och just därför vill vi inte att de ska finnas i Sverige. Det skulle öka risken för att Sverige blir en måltavla för andras kärnvapen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Hirvonen, Rebecka Le Moine och Jacob Risberg (alla MP).