Bättre kontroll över miljöfarligt avfall
Betänkande 1993/94:JoU16
Jordbruksutskottets betänkande
1993/94:JOU16
Bättre kontroll över miljöfarligt avfall
Innehåll
1993/94 JoU16
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas proposition 1993/94:110 om bättre kontroll över miljöfarligt avfall. Vidare behandlas 14 motionsyrkanden väckta med anledning av propositionen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag om riktlinjer beträffande åtgärder för att samla in och ta hand om kvicksilver i uttjänta varor. Vidare tillstyrker utskottet regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande och en meningsyttring.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt regeringens bedömning måste kontrollen av hanteringen av miljöfarligt avfall skärpas, bl.a. i fråga om tillståndspliktens utformning. Regeringen föreslår vidare vissa riktlinjer beträffande åtgärder för att samla in och ta hand om kvicksilver i uttjänta varor.
Vidare föreslås att 13 § lagen (1985:426) om kemiska produkter upphävs.
Lagförslaget fogas som bilaga till detta betänkande.
Motioner
1993/94:Jo16 av Jan Jennehag m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förändra miljöskyddslagstiftningen så att den blir effektivare i skyddet av miljön,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samhället skall ha kvar inflytande över det miljöfarliga avfallet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att producentansvaret skall gälla för en produkts hela kretslopp,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om klassifikation av miljöfarligt avfall.
1993/94:Jo17 av Per Olof Håkansson och Ines Uusmann (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär ett klarläggande av ansvarsfrågorna för omhändertagandet av miljöfarligt avfall från hushållen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av en omställning från särlagstiftning för avfall/miljöfarligt avfall m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Jo18 av Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av återvinning av kvicksilver,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om pantsystem för kvicksilverhaltiga lampor och lysrör.
1993/94:Jo19 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om materialbalanser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett nytt regelsystem för hantering av kemikalier,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om producentansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nordiskt samarbete,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krematoriernas kvicksilverutsläpp.
1993/94:Jo20 av Max Montalvo (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvicksilver skall återvinnas.
Utskottet
Inledning
MFA-utredningen lämnade i maj 1992 sitt principbetänkande Miljöfarligt avfall -- Ansvar och riktlinjer (SOU 1992:45). I december 1992 lämnade utredningen sitt slutbetänkande Miljöfarligt avfall -- nya regler (SOU 1992:141). En miljöriktig hantering av miljöfarligt avfall förutsätter enligt utredningen bl.a. klart definierade ansvarsområden för kommuner och näringsliv. Sammanfattningsvis föreslås skärpt kontroll över hanteringen av miljöfarligt avfall och att ansvarsfördelningen vid hanteringen tydliggörs. Tillståndsplikten enligt förordningen om miljöfarligt avfall bör utvidgas till att omfatta alla som mellanlagrar, behandlar eller slutligt omhändertar sådant avfall. Tillstånden bör tidsbegränsas. Den kommunala transportskyldigheten avseende miljöfarligt avfall föreslås avskaffad. Tillstånden till transport av miljöfarligt avfall bör tidsbegränsas.
Statens naturvårdsverk har haft regeringens uppdrag att utreda och föreslå lämpliga åtgärder för att åstadkomma ett miljöriktigt omhändertagande av kvicksilverhaltiga varor och produkter när dessa tjänat ut. Uppdraget redovisades i februari 1993 med rapporten 4177 Avvecklingen av våra dolda kvicksilverlager.
Kontrollen över miljöfarligt avfall m.m.
Propositionen
Enligt regeringen måste kontrollen över hanteringen av miljöfarligt avfall skärpas. Tillståndsplikt skall införas för all hantering av miljöfarligt avfall. Vidare föreslås att det kommunala bortforslingsansvaret för miljöfarligt avfall avskaffas. Huvudregeln att det är kommunen som skall sörja för bortforsling av miljöfarligt avfall kan enligt regeringen i viss utsträckning uppfattas som hämmande på konkurrensen. Den kan också förväntas försvåra regionala eller riksomfattande insatser för insamling av någon bestämd typ av avfall eller åtgärder riktade mot någon speciell typ av företag. Enligt regeringen kräver dessa förslag förordningsändringar.
Vidare föreslås att bemyndigandet i 13 § lagen (1985:426) om kemiska produkter att meddela föreskrifter om behandlingsmonopol för miljöfarligt avfall upphävs.
Motionerna
Enligt motion Jo16 (v) är den absolut viktigaste frågan när det gäller miljöfarligt avfall hur samhället i framtiden skall kunna styra varuproduktionen mot varor som inte ger miljöfarligt avfall i slutet av produktens livstid. En annan viktig uppgift är att på bästa sätt omhänderta det avfall som redan finns och som kommer att uppstå när nya produkter kasseras och blir avfall. För att successivt minska mängden miljöfarligt avfall i Sverige och anpassa producentansvaret till att också omfatta en större del av varuproduktionen bör följande åtgärder vidtas. Miljöskyddslagstiftningen bör förändras så att den på ett mer effektivt sätt skyddar miljön. Vid tillståndsprövning för processutsläpp m.m. skall produkterna, med tillämpning av substitutionsprincipen, även prövas med avseende på deras framtida avfallsegenskaper (yrkande 1). Vidare framhålls i motionen att samhället bör ha kvar ett inflytande över slutbehandlingen av det miljöfarliga avfallet (yrkande 2). Ett utvecklat producentansvar måste innebära att den ursprungliga producenten har ett ansvar för produkten från vaggan till graven. Producentansvaret skall således gälla för en produkts hela kretslopp (yrkande 3). Klassifikationen av miljöfarligt avfall måste förtydligas och omprövas kontinuerligt (yrkande 4). I motion Jo17 (s) konstateras att utvecklingen när det gäller hanteringen av avfall från hushållen går mot en tidigt etablerad och ökad separering. Då hushållsavfallet hålls oseparerat torde det inte kunna ifrågasättas att det är kommunen som har ansvaret för insamling och behandling. När separering sker är detta inte lika självklart. Enligt motionärernas uppfattning är det dock alltid kommunen, i sin roll som ställföreträdare för hushållen, som har behandlingsansvaret för den beståndsdel i hushållsavfallet som utgörs av miljöfarligt avfall. Regeringen bör anmodas att klarlägga ansvarsfrågorna när det gäller omhändertagandet av miljöfarligt avfall från hushållen (yrkande 1). Vidare yrkas att möjligheterna att frångå nu gällande särlagstiftning för miljöfarligt avfall utreds. Avfallet bör ses som ett stadium för en produkt eller ämne och lagstiftningen bör utformas från ett helhetsperspektiv. Möjligheterna att angripa avfallsproblemet utifrån ämnets eller produktens farlighet mer generellt bör analyseras. Hanteringen av avfall bör grundas på definierad farlighet (yrkande 2). Enligt motion Jo19 (s) har kostnaden för omhändertagande av miljöfarligt avfall hittills varit låg i Sverige. Därför kan man befara att transport av farligt avfall styrs mot svenska dotterföretag från länder med strängare lagstiftning. Bestämmelserna måste därför skärpas. Detta sker lämpligen genom att alla företag tvingas redovisa en materialbalans i samband med tillståndsgivningen för företaget. Materialbalansen bör utvisa flöde, lagerhållning, återvinning, eventuella restprodukter, osv. (yrkande 1). Vidare bör möjligheterna att även i fortsättningen angripa och lösa problemen när det gäller det miljöfarliga avfallet utifrån ett renodlat avfallsperspektiv analyseras. Det kan vara nödvändigt att bygga upp ett regelsystem som tar sikte på ämnets eller produktens generella farlighet (yrkande 2). Producentansvaret måste bli tydligare och förenas med straffansvar. För miljöfarliga komponenter i produkter bör producentansvaret utvecklas så att den som introducerar produkten på marknaden blir ekonomiskt ansvarig för avfallet (yrkande 3). På senare tid har vissa klarlägganden kommit beträffande regelverket inom EU för miljöfarligt avfall. Ett bärande motiv tycks vara att närhetsprincipen prioriteras. Gränsöverskridande transporter av miljöfarligt avfall skall i princip inte tillåtas om det inom landet finns tillgänglig behandlingskapacitet. Enligt motionärerna kräver en miljömässigt bra hantering av miljöfarligt avfall ofta större volymer, och ett nordiskt samarbete är därför nödvändigt. Det får förutsättas att ett sådant samarbete inte kommer i konflikt med EU:s närhetsprincip. Möjligheterna att vidmakthålla, utveckla och driva en miljöriktig svensk/nordisk behandlingskapacitet bör analyseras (yrkande 4).
Utskottets överväganden
Utskottet gör samma bedömning som regeringen när det gäller behovet av förstärkt kontroll över hanteringen av det miljöfarliga avfallet. Miljöfarligt avfall är restprodukter och annat avfall som på grund av sitt innehåll av farliga komponenter eller ämnen måste transporteras och behandlas på ett säkert sätt. För att få en fullständig kontroll över flödena och mängderna av det miljöfarliga avfallet krävs det en mer detaljerad och överblickbar reglering än den som finns i dag. Det är nödvändigt att hanteringen av det miljöfarliga avfallet kan styras och kontrolleras i alla led. Producenter och övriga innehavare av miljöfarligt avfall bör ha ansvaret för att det miljöfarliga avfallet endast lämnas till den som har tillstånd att motta denna typ av avfall samt att endast transportörer med särskilt tillstånd utnyttjas. Det anförda innebär enligt utskottets mening ökade möjligheter att stärka samhällets inflytande över hanteringen av det miljöfarliga avfallet. Enligt utskottets bedömning bör syftet med motion Jo16 (v) yrkande 2 med det anförda i allt väsentligt kunna anses tillgodosett. Yrkandet påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter.
När det gäller ett förändrat regelsystem för hantering av miljöfarligt avfall och kemikalier vill utskottet utöver vad som anförts ovan framhålla följande. De övergripande målen på avfallsområdet är att minska avfallsmängderna och avfallets farlighet. Det avfall som ändå uppkommer skall återanvändas eller återvinnas i så stor utsträckning som möjligt eller omhändertas på ett från miljösynpunkt riktigt sätt. Inriktningen mot både avfallsminimering och förbättrat omhändertagande kräver utveckling av nya metoder och synsätt inom hela kedjan. Allt ifrån projektering/design, råvaruleveranser, produktion, distribution, handel, förbrukning och avfallshantering måste förändras. Detta fordrar medverkan av nya aktörer, andra och bättre anpassade angreppssätt, differentiering samt specialisering. Det traditionella synsättet med en speciell avfallshantering som en sista länk i kedjan måste bytas mot i alla led integrerade åtgärder inriktade på att förebygga uppkomst av avfall respektive att förbereda och genomföra bästa möjliga omhändertagande av det avfall som inte kan undvikas. En viktig del i denna utvecklingsprocess utgör arbetet med s.k. riskbegränsning där ämnen eller varu- och produktgrupper som i första hand bör bli föremål för särskilda riskbegränsande åtgärder identifieras. I 1991 års miljöpolitiska beslut presenterades 13 ämnen, som förekommer i ett mycket stort antal produkter och varor, för vilka avvecklingsplaner eller riskbegränsningsplaner tagits fram. I riksdagens kretsloppsbeslut våren 1993 ställs krav på riskbegränsningsplaner för 25--30 nya ämnen inom en femårsperiod.
Utskottet delar synpunkterna i motionerna Jo17 yrkande 2 och Jo19 yrkande 2 så till vida att utgångspunkten för regleringen av hanteringen och omhändertagandet av en produkt/avfall alltid måste vara att särskilda föreskrifter behövs från miljö- och hälsoskyddssynpunkt. Bestämmelserna måste även vara så heltäckande som möjligt. En uppenbar svårighet vid all riskbegränsning, så även när det gäller miljöfarliga produkter/avfall, är att uppskatta risken med ett visst kemiskt ämne eftersom exponeringen är varierande beroende på tillämpning. En kemikalie som ingår i en produkt blir kanske skadlig först när produkten blir avfall. Beroende på hantering av produkten eller avfallet kommer exponeringen att vara olika. Den skärpning av kontrollen som regeringen nu redovisat bör enlig utskottets mening kunna förbättra möjligheterna att effektivisera vårt nuvarande regelsystem för hantering av miljöfarliga produkter/avfall. Vidare bör arbetet med framtagandet av riktlinjer för risknivåer baserade på hälso- och miljöeffekter och exponering kunna ge nödvändigt underlag för det fortsatta riskbegränsningsarbetet. I detta sammanhang bör även nämnas att ett förslag till ny miljöbalk, där de centrala lagarna på hälsoskydds- och miljöområdet samordnas, för närvarande förbereds inom regeringskansliet. Avslutningsvis kan konstateras att det råder stor enighet om att det krävs långtgående förändringar om vi skall närma oss en ekologiskt hållbar utveckling. Detta kan nås bara genom begränsning av kemikalieanvändningen, återanvändning och återvinning. En skärpning av kontrollen i enlighet med regeringens förslag och en successiv höjning av ambitionsnivån när det gäller arbetet för att begränsa kemikalieanvändningen förbättrar möjligheterna att tillgodose skärpta krav beträffande hanteringen av det miljöfarliga avfallet. Därmed bör även syftet med motionerna Jo17 (s) yrkande 2 och Jo19 (s) yrkande 2 i allt väsentligt kunna tillgodoses. Yrkandena påkallar därför inte någon riksdagens vidare åtgärd.
Vissa ämnen och restprodukter klassificeras som miljöfarligt avfall enligt förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall. En mer detaljerad klassificering anges i den s.k. vägledande förteckning som Statens naturvårdsverk ger ut. Utskottet finner ingen avgörande skillnad mellan de synpunkter som framförts i motion Jo16 yrkande 4 och nuvarande system för klassifikation av miljöfarligt avfall. Utskottet förutsätter att regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen på detta område. Nämnas kan bl.a. att klassificeringen av miljöfarligt avfall fortlöpande revideras. På sikt planeras även ett nytt klassifikationssystem för sådant avfall som avses att anpassas till det klassificeringsarbete som bedrivs internationellt. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motion Jo16 (v) yrkande 4.
Med hushållsavfall avses enligt 1 § renhållningslagen (1979:596) avfall och orenlighet som härrör från hushåll och därmed jämförligt avfall. Enligt 4--5 §§ renhållningslagen skall varje kommun svara för att hushållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen. Vidare svarar kommunen för att hushållsavfallet från kommunen slutligt omhändertas. Från det kommunala ansvaret undantas avfall som omfattas av föreskrifter om producentansvar (6 b §).
Miljöfarligt avfall som ingår som en beståndsdel i hushållsavfall eller härrör från sådant avfall omfattas således av det kommunala hanteringsansvaret. De av regeringen redovisade förslagen beträffande kontrollen av det miljöfarliga avfallet innebär härvidlag ingen förändring. Mot bakgrund härav föreslår utskottet att motion Jo17 (s) yrkande 1 lämnas utan vidare åtgärd.
När det gäller det nordiska samarbetet och en gemensam behandlingskapacitet för det miljöfarliga avfallet vill utskottet anföra följande. Som framhålls i motion Jo19 yrkande 4 går utvecklingen för omhändertagande av miljöfarligt avfall mot en alltmer specialiserad återvinning och behandling. Flödena kan ibland bli alltför små för att möjliggöra en från miljösynpunkt lämplig hantering. Sådant omhändertagande kräver ofta stora volymer, och här kan det nordiska samarbetet vara av avgörande betydelse. De regler som Sverige har infört för tillämpning av Baselkonventionen innebär bl.a. att Naturvårdsverket får meddela exporttillstånd för destruktion av miljöfarligt avfall endast om Sverige saknar teknisk kapacitet eller förmåga att själv ta hand om avfallet på ett riktigt sätt. Norges och Finlands reglering med anledning av Baselkonventionen har tagit större hänsyn till den artikel i konventionen som betonar betydelsen av att avfallsanläggningens effektivitet tillmäts betydelse vid bedömning av om gränsöverskridande transport av avfall bör kunna komma i fråga. Som framhålls i propositionen kan ifrågasättas om en sådan strikt föreskrift som den svenska i alla hänseenden är den som bäst gynnar miljön. Regeringen har för avsikt att se över förordningen (1992:918) om export och import av farligt avfall i berört hänseende i syfte att åstadkomma en mer likartad reglering i de nordiska länderna. I nordiska sammanhang deltar Sverige i det kemikaliearbete som sker inom ramen för Nordiska rådet. Insatserna är koncentrerade till huvudområdena giftighetsaspekter, substitution och bekämpningsmedel. När det gäller området giftighetsaspekter är arbetet fördelat på ett flertal olika verksamheter. Nämnas kan bl.a. kriterier för klassificering av miljöfarliga ämnen i mark, kriterier för miljöfarlighetsklassificeringar av sammansatta produkter samt klassificering av hälso- och miljöfarliga ämnen. Genom det nordiska samarbetet beträffande kemikaliekontrollen förbättras möjligheterna att minska avfallsmängderna och avfallets farlighet. Detta har även betydelse för arbetet med att vidmakthålla och utveckla en nordisk behandlingskapacitet för det miljöfarliga avfallet. Enligt utskottets bedömning är syftet med motion Jo19 (s) yrkande 4 med det anförda i allt väsentligt tillgodosett. Yrkandet påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.
I samband med 1993 års beslut om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling uttalade riksdagen sitt stöd för regeringens förslag till riktlinjer för industrins anpassning till kretsloppssamhället (1992/93:JoU14, rskr. 344). Jordbruksutskottet framhöll härvid bl.a. att omställningen till ett kretsloppssamhälle kommer att ställa stora krav på den tillverkande industrin som måste ställa om sin produktion till mer miljöanpassade produkter som klarar att ingå i ett kretslopp. Avfallsströmmarna måste vändas så att materialet i sorterat och användbart skick kan flöda tillbaka till produktionen som insatsvaror för ny produktion eller återgå till naturens kretslopp. En analys av behovet av kretslopp bör ske med utgångspunkt i olika materialslag. Livscykelanalys för en produkt kan här vara ett mycket värdefullt redskap i arbetet med att identifiera olika varors miljöpåverkan från råvaruuttag till avfallsled. Därmed kan också de praktiska lösningarna, och styrmedlen för att åstadkomma dessa lösningar, utformas olika för olika varugrupper. Vidare framhölls att arbetet för att åstadkomma varor som inte skadar hälsa och miljö och som i möjligaste mån kan ingå i ett kretslopp måste bedrivas av de företag som producerar varorna. I detta sammanhang uppmärksammades att industrins intresseorganisationer påbörjat detta arbete och bl.a. antagit principer för hur näringslivet bör agera för att bidra till en god miljö. Arbetet omfattar bl.a. utveckling av metoder för livscykelanalyser och materialbalanser. Härutöver kan nämnas att Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att i samråd med berörda myndigheter och industri utarbeta förslag med inriktning på heltäckande analyser av materialflöden. Utskottet konstaterar för sin del att arbetet med industrins kretsloppsanpassning pågår och att resultatet kan förväntas ge ökade möjligheter att i allt väsentligt tillgodose motion Jo19 (s) yrkande 1. Motionen avstyrks därmed i berörd del.
Som anförts ovan har riksdagen uttalat sitt stöd för vissa riktlinjer när det gäller industrins anpassning till kretsloppssamhället. Vidare har riksdagen godkänt förslag om ett stegvis införande av ett producentansvar. Den allmänna ramen för detta producentansvar fastställs genom de ambitioner och mål som gäller för miljöpolitiken. När det gäller avfallet är den övergripande målsättningen att avfallets volym och innehåll av farliga ämnen skall begränsas och att behandlingen av det avfall som ändå uppkommer skall förbättras. Huvudansvaret för att målen uppnås ligger inom systemet med producentansvar på den som tillverkar, importerar eller säljer varor. Om ett producentansvar utkrävs skall det i största möjliga utsträckning vara förbundet med en möjlighet att påverka kostnaderna för avfallshanteringen. Endast i undantagsfall skall producenten åläggas endast ett ekonomiskt ansvar. Nya produktgrupper och varuområden skall successivt anges för producentansvar. Detta arbete drivs och samordnas av den s.k. Kretsloppsdelegationen. Enligt utskottets mening föreligger en betydande samstämmighet mellan å ena sidan den av riksdag och regering eftersträvade ambitionsnivån på detta område och å andra sidan de krav som förs fram i motionerna Jo16 (v) yrkande 3 och Jo19 (s) yrkande 3. Syftet med motionerna kan därmed i allt väsentligt anses tillgodosett. Yrkandena påkallar ingen ytterligare riksdagens åtgärd.
Som utskottet redovisat ovan har regeringen för avsikt att under våren förelägga riksdagen ett förslag till ny samordnad miljöskyddslagstiftning. Utskottet är därför inte berett att med anledning av det i motion Jo16 yrkande 1 framförda kravet beträffande en förändrad miljöskyddslagstiftning föreslå något uttalande från riksdagens sida. Utskottet avstyrker motion Jo16 (v) yrkande 1.
Åtgärder för en miljöriktig hantering av kvicksilver m.m.
Propositionen
För att begränsa skadorna på Sveriges miljö av kvicksilver bör enligt regeringen inte bara vidtas åtgärder internationellt och nationellt som minskar nyanvändning. Också kvicksilver som finns utspritt i samhället i varor och produkter bör samlas in effektivt och tas om hand säkert. Effektivare insamling av uttjänta varor och produkter innehållande kvicksilver bör komma till stånd genom ett särskilt åtgärdsprogram. Regeringen avser att ge Statens naturvårdsverk i uppdrag att i samverkan med andra berörda myndigheter, näringslivsorganisationer och kommunerna påbörja arbetet med ett sådant program. Enligt regeringens bedömning måste särskilda ekonomiska incitament utformas för att åstadkomma insamling, transport, behandling och slutligt omhändertagande även av andra kvicksilverhaltiga varor och produkter än de som det för närvarande finns etablerade insamlingssystem för.
Kvicksilverhaltiga restprodukter och avfall bör behandlas på ett sätt som gör det möjligt att förvara kvicksilvret i lämplig form och långtidssäkert. Kvicksilver bör inte återvinnas. Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta förslag till slutförvaring i Sverige av kvicksilverhaltigt avfall.
Motionerna
Enligt motion Jo18 (c) bör prövas om det inte är lämpligare att under avvecklingsperioden behålla återvinningen av gammalt kvicksilver i stället för att använda nytt kvicksilver samtidigt som gammalt går till slutdeponering. Ett bra hanteringssystem för återvinning leder till minskade utsläpp av kvicksilver i naturen och till minskat behov av slutdeponering (yrkande 1). Vidare är det viktigt att insamlandet av kvicksilver kan ske så effektivt och miljövänligt som möjligt. I syfte att underlätta insamlandet bör ekonomiska styrmedel i form av pantsystem för kvicksilverhaltiga lampor och lysrör användas (yrkande 2). Enligt motion Jo19 (s) yrkande 5 bör Statens naturvårdsverk ges i uppdrag att gå igenom samtliga tillstånd för krematorier och skärpa kraven på rening från kvicksilverutsläpp (yrkande 5). I motion Jo20 (nyd) förordas återvinning av kvicksilver. Långtidsförvaring av miljöfarligt avfall bör endast komma i fråga då ingen annan lösning finns. Långsiktiga mål och krav om återvinning bör fastställas så att forskarna kan skapa erforderlig miljömässig och från arbetarskyddssynpunkt lämplig utrustning.
Utskottets överväganden
Eftersom det finns ett stort antal kvicksilverhaltiga varor och produkter i omlopp i samhället, ofta med mycket lång livslängd, kommer risken för okontrollerade utsläpp av kvicksilver att kvarstå fastän nyanvändningen av kvicksilver minskar. För sådana varor och produkter finns insamlingssystem bl.a. för batterier och termometrar. Det finns även särskilda insamlingsinsatser för några skilda slag av kvicksilverhaltigt avfall, t.ex. amalgamavfall. Visst kvicksilverhaltigt avfall samlas också in via kommunala miljöstationer. Som framhålls i propositionen är insamlingen dock inte särskilt omfattande, frånsett knappcellsbatterier. För kvicksilverbrytare och liknande saknas organiserad insamling. Utskottet delar regeringens bedömning när det gäller behovet av en effektivare insamling av uttjänta varor och produkter innehållande kvicksilver. Särskilda ekonomiska incitament behöver utformas för att åstadkomma insamling, transport, behandling och slutligt omhändertagande även av andra kvicksilverhaltiga varor och produkter än de som för närvarande omfattas av etablerade insamlingssystem. Dessa synpunkter sammanfaller även med de i motion Jo18 yrkande 2 framförda kraven på ett pantsystem för kvicksilverhaltiga lampor och lysrör. Som redovisas i propositionen har regeringen för avsikt att ge Statens naturvårdsverk i uppdrag att i samverkan med andra berörda myndigheter, näringslivsorganisationer och kommuner påbörja arbete med ett särskilt åtgärdsprogram för effektivare insamling av uttjänta varor och produkter innehållande kvicksilver. Enligt utskottets bedömning är syftet med motion Jo18 (c) yrkande 2 med det anförda tillgodosett. Yrkandet påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.
Som Naturvårdsverket framhåller i sin rapport om avveckling av vårt dolda lager av kvicksilver (4177) kräver ett separat omhändertagande av kvicksilverhaltigt avfall både särskilda arbetsinsatser och ekonomiska uppoffringar av den som vill göra sig av med avfallet. För många kvicksilverhaltiga produkter i bruk går det inte att utkräva producentansvar, därför att de tidigare producenterna har upphört med sin verksamhet. Hela kedjan från insamling av kasserade kvicksilverhaltiga produkter, upparbetning av avfallet och slutligt omhändertagande av kvicksilvret måste få långsiktigt fungerande och säkra lösningar. Ett miljöriktigt omhändertagande av kvicksilverhaltigt avfall förutsätter ett miljöriktigt slutligt omhändertagande. Regeringen har nyligen förelagt riksdagen ett förslag till fortsatt kretsloppsanpassning av samhället m.m. (prop. 1993/94:163). Enligt förslaget bör användningen av amalgam inom tandvården avvecklas senast till år 1997. Övrig kvicksilveranvändning bör avvecklas till år 2000. Målsättningen är således att minska mängden kvicksilver som cirkulerar i miljön. Under avvecklingsperioden bör enligt utskottets mening återvinning av gammalt kvicksilver ske där så är tekniskt möjligt på ett för miljön säkert sätt. En sådan återvinning är att föredra framför fortsatt användning av nytt kvicksilver som ökar behovet av slutförvaring. Med det anförda föreslår utskottet att motionerna Jo18 (c) yrkande 1 och Jo20 (nyd) lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.
Utskottet anser i likhet med regeringen att det är viktigt att åtgärder vidtas för att begränsa utsläppen av kvicksilver från krematorier. Naturvårdsverket har gett ut riktlinjer för bl.a. utsläpp av kvicksilver från krematorier. Vidare har Naturvårdsverket föreslagit att krematorier skall prövas enligt tillåtlighetsreglerna i miljöskyddslagen (1969:387). Förslaget bereds för närvarande inom regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör det ankomma på Naturvårdsverket att i samarbete med berörda organisationer och kommuner verka för att kvicksilverrening kommer till stånd i enlighet med de av verket utarbetade riktlinjerna. Mot bakgrund av det anförda är utskottet inte berett att föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av motion Jo19 (s) yrkande 5. Motionen avstyrks i berörd del.
Utskottet har ingen erinran mot de riktlinjer som förordats om åtgärder för att samla in och ta hand om kvicksilver i uttjänta varor och produkter.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande samhällets kontroll över miljöfarligt avfall
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo16 yrkande 2,
men. (v) - delvis
2. beträffande lagen om kemiska produkter
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter,
3. beträffande ny lagstiftning för hantering av miljöfarligt avfall
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo17 yrkande 2 och 1993/94:Jo19 yrkande 2,
4. beträffande klassifikation av miljöfarligt avfall
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo16 yrkande 4,
men. (v) - delvis
5. beträffande ansvaret för hushållens miljöfarliga avfall
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo17 yrkande 1,
6. beträffande nordiskt samarbete
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo19 yrkande 4,
7. beträffande materialbalanser
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo19 yrkande 1,
8. beträffande producentansvaret
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo16 yrkande 3 och 1993/94:Jo19 yrkande 3,
9. beträffande förändrad miljöskyddslagstiftning
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo16 yrkande 1,
10. beträffande pantsystem för kvicksilverhaltiga lampor och lysrör
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo18 yrkande 2,
11. beträffande återvinning av kvicksilver
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Jo18 yrkande 1 och 1993/94:Jo20,
12. beträffande kvicksilverutsläpp från krematorier
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo19 yrkande 5,
13. beträffande riktlinjer för hantering av kvicksilveravfall
att riksdagen godkänner de riktlinjer som i propositionen förordats om åtgärder för att samla in och ta hand om kvicksilver i uttjänta varor och produkter (avsnitt 7).
Stockholm den 17 mars 1994
På jordbruksutskottets vägnar
Ivar Virgin
I beslutet har deltagit: Ivar Virgin (m), Ingvar Eriksson (m), Inga-Britt Johansson (s), Åke Selberg (s), Lennart Brunander (c), Inge Carlsson (s), Mona Saint Cyr (m), Kaj Larsson (s), Max Montalvo (nyd), Ulla Pettersson (s), Carl G Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s), Lena Klevenås (s), Lennart Fremling (fp) och Carl Olov Persson (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Jan Jennehag (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Materialbalanser (mom. 7)
Inga-Britt Johansson, Åke Selberg, Inge Carlsson, Kaj Larsson, Ulla Pettersson, Sinikka Bohlin och Lena Klevenås (alla s) anför:
Arbetet med att ta fram materialbalanser för företag bör påskyndas. Dessa kan hjälpa myndigheterna att upprätthålla en tillräckligt god kontroll över hanteringen av miljöfarliga ämnen. Det är enligt vår mening oacceptabelt att ett företag, genom att klassa ett miljöfarligt avfall som insatsvara, undandrar sig den lagstiftning som gäller för miljöfarligt avfall. Vi utgår ifrån att den nya miljöbalken kommer att klargöra hur miljöfarliga kemikalier skall hanteras oavsett om det är avfall eller inte.
Meningsyttring av suppleant Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Jan Jennehag (v) anför:
Enligt min mening är den absolut viktigaste frågan när det gäller miljöfarligt avfall hur samhället i framtiden skall kunna styra varuproduktionen mot varor som inte ger miljöfarligt avfall i slutet av produktens livstid. Jag anser att samhället bör ha kvar ett inflytande över slutbehandlingen av det miljöfarliga avfallet (hemställan mom. 1).
Vidare måste klassifikationen av miljöfarligt avfall förtydligas och omprövas kontinuerligt (hemställan mom. 4).
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under momenten 1 och 4 borde ha hemställt:
1. beträffande samhällets kontroll över miljöfarligt avfall att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Jo16 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
4. beträffande klassifikation av miljöfarligt avfall att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Jo16 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
Bilaga