Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2007

Anf. 69 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Ärade ledamöter! Denna vecka firas runt omkring i landet Europaveckan på olika ställen. Så här två dagar före Europadagen känns det roligt att stå här i kammaren och diskutera EU-frågor med Sveriges riksdag. På fredag firar vi som bekant minnet av att Robert Schuman den 9 maj 1950 lade fram sin plan för att säkerställa fransk-tysk kolproduktion under gemensam kontroll. Den planen ledde till att sex länder som alla var präglade av krigets fasansfullheter bildade Kol- och stålunionen, som är grunden till dagens EU. Schuman och hans kolleger visade på en annan väg än våldets, krigets och invasionens. För detta är han och de andra pionjärerna värda att hedras. Herr talman! År 2007 var det första hela året med alliansregeringens EU-politik. Vi har redovisat vårt agerande i en skrivelse till riksdagen. Regeringen vill som bekant att vi ska höra till kärnan av samarbetet. Det betyder att vi deltar aktivt i Bryssel, förankrar våra ståndpunkter brett här hemma, tar olika initiativ och tar ansvar för resultaten. Som några exempel kan jag lyfta fram att vi under det gångna året bland annat har verkat för att utveckla den europeiska säkerhetsstrategin. Vi agerar mycket tydligt för att medlemskapsförhandlingarna med Turkiet ska fortsätta. Vi driver starkt frågorna rörande frihandel. Vi har verkat för modernisering och utveckling av den inre marknaden. Vi är pådrivande i reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag skulle vilja påstå att vi är det mest aktiva landet i frågor som rör öppenhet och allmänhetens tillgång till dokument. Dessa och många andra frågor kommer vi att fortsätta att driva. En aktuell och viktig fråga där regeringen är aktiv rör frågan om EU:s framtida budget. Budgeten är ett viktigt verktyg för att styra och prioritera i EU:s verksamhet. För varje politikområde måste vi noga överväga vilken typ av gemensamt handlande som är mest effektivt och lämpligt. Ibland är lagstiftning den mest lämpliga metoden. I många fall är det mer lämpligt med erfarenhetsutbyte och samordning. I några fall är gemensam finansiering lämplig. I dessa fall måste vi försäkra oss om att medlen används effektivt och att de ger påtagliga resultat. Vi behöver en modern budget som återspeglar detta synsätt och ger ett tydligt europeiskt mervärde. I vårt svar till kommissionen i den konsultationsprocess som nu pågår brett bland medlemsländer och medborgare kommer vi att framföra dessa synpunkter. Jag är mycket glad över att det finns en sådan bred samsyn mellan regeringen och riksdagen i de frågorna. En fråga där man klart kan se nödvändigheten av ett europeiskt och också ett globalt samarbete är klimatfrågan. Ett nytt globalt klimatavtal efter år 2012 med brett deltagande av industri- och utvecklingsländer är avgörande för möjligheten att bekämpa klimatförändringarna. Enligt den handlingsplan som antogs i Bali ska ett sådant avtal slutföras i Köpenhamn i december 2009. I klimatarbetet har EU en ledande roll, och vi måste fortsätta att vara pådrivande. Ska vi vara trovärdiga i den rollen måste vi hålla fanan högt också på hemmaplan och komma överens om de förslag som kommissionen har lagt fram. Det gäller också de höga målsättningar som vi tillsammans kommit överens om förra våren. Det kräver ett aktivt arbete i de europeiska institutionerna och i medlemsländerna för att komma överens om de klimat- och energipaket som vi har åtagit oss. Regeringen står bakom huvuddragen i förslagen. Vi verkar aktivt för att en slutlig uppgörelse ska kunna nås helst innan Europaparlamentet upplöses år 2009. Det är en högt prioriterad fråga för oss men en ödesfråga för Europa och världen att EU kommer förberett till förhandlingarna i Köpenhamn. Under året har viktiga beslut fattats med syfte att förbättra EU:s inre marknad. Lissabonstrategin går in i det som kallas sista cykeln. Alla medlemsländer har lovat att intensifiera arbetet med att implementera strategin. Sverige har verkat för att se till att det finns kontinuitet och långsiktighet i strategin och att den externa dimensionen, handelsaspekten, får en central plats. En globaliseringsdeklaration antogs av Europeiska rådet i december. Vi har också arbetat med förenklingar - regelförenkling och förenkling vid offentlig upphandling. Under det svenska ordförandeskapet avser vi att fortsätta diskussionen om hur Lissabonstrategin ska kunna utvecklas som ett oerhört viktigt verktyg för att genomföra reformer, möta globaliseringen och garantera välfärd och utveckling i hela unionen. Herr talman! Medlemsländernas ratificering av Lissabonfördraget går vidare utan större överraskningar. Nationella beslut om godkännande har hittills fattats i elva länder. Sannolikt kommer mer än hälften av medlemsländerna att ha ratificerat till sommaren. Folkomröstningen i Irland är planerad till den 12 juni, och ungefär samtidigt kommer Storbritannien att ha slutfört sitt godkännande. Det svenska remissförfarandet är just avslutat, och regeringen kommer om ett par veckor att sända ut en lagrådsremiss. Vi ser i dag inga tecken på att ratificeringsprocessen inte ska kunna slutföras till den 1 januari 2009. Med det nya regelverket i fördraget får vi ett regelverk som är bättre anpassat till dagens europeiska samarbete. Det blir lättare att fatta beslut. Öppenheten ökar. De nationella parlamenten, Sveriges riksdag och andra, blir mer involverade i beslutsprocessen. Medborgarperspektivet sätts i centrum på ett helt annat sätt än tidigare. För att fördraget ska kunna träda i kraft och fungera krävs ett antal förtydliganden och tillägg i gällande regelverk. Det nuvarande slovenska ordförandeskapet har inlett preliminära diskussioner med medlemsländerna om arbetsförordningar för rådet och Europeiska rådet. För Sveriges del engagerar vi oss naturligtvis i att dessa följdordningar och finjusteringar ger en så klar och tydlig roll som möjligt till det roterande ordförandeskapet under Lissabonfördraget. Vi blir troligen det första ordförandeland som fullt ut får implementera fördraget. I sommar, om några månader, tar Frankrike över ordförandeskapet i Europeiska rådet. Det kommer då bland annat att bli fokus på nomineringen av de nya poster som fördraget inrättar - en vald ordförande för Europeiska rådet och en hög representant för unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Vi menar att det dock är viktigt att arbetsordningen för vad personerna ska göra är klar innan man börjar diskutera namnen. Tillsättningsbesluten behöver träda i kraft samtidigt som det nya fördraget så att reglerna kan fungera fullt ut från dag ett. I och med det franska ordförandeskapet inleds på sätt och vis även vårt svenska ordförandeskap genom det triosamarbete vi deltar i med Frankrike och Tjeckien. Tillsammans tar vi nu fram ett gemensamt 18-månadersprogram. De breda teman som Sverige har fört fram i diskussionen har vi tidigare flera gånger redovisat här i riksdagen. De är klimat, miljö, energi, jobb, tillväxt och konkurrenskraft, ett tryggare och öppnare Europa, Östersjöstrategin och vårt närområde, EU som en global aktör och fortsatt utvidgning. Triosamarbetet syftar till att ge kontinuitet i EU-samarbetet. Vi i regeringen och våra tjänstemän har tätt utbyte med våra motsvarigheter i Prag och i Paris. Det gemensamma programmet ska godkännas av allmänna rådet den 16 juni. I början av juli presenteras det på en presskonferens av Frankrikes president Sarkozy, den tjeckiske premiärministern Topolánek och vår statsminister Fredrik Reinfeldt. Innan dess kommer vi naturligtvis att återkomma till de relevanta organen i riksdagen för förankring och samråd. Vi arbetar också parallellt med att förbereda vårt eget medlemskap. Det gör vi genom täta kontakter med de olika europeiska institutionerna, kommissionen och Europaparlamentet och med våra kolleger i de andra medlemsstaterna. Vi arbetar på ett arbetsprogram, och jag kommer att återkomma till riksdagen för att förankra våra prioriteringar för sexmånadersperioden. Min och regeringens vision är ett ordförandeskap där många känner sig involverade och känner till de frågor som Sverige driver. Jag vet att ni i riksdagen förbereder för ordförandeskapet, för de möten ni kommer att delta i och för de olika initiativ och aktiviteter som kommer att göras. När jag reser runt i landet märker jag att det finns ett stort intresse för EU-frågor runt omkring i kommuner. Man vill diskutera både det svenska ordförandeskapet och aktuella frågor och hur EU påverkar vardagen. Det intresset kan vi ta till vara. Jag tror att 2009, som på många sätt kommer att bli ett europeiskt superår med val till Europaparlamentet, en ny kommission, ett nytt fördrag och ett svenskt ordförandeskap skapar ett utmärkt tillfälle för att runt om i hela landet hela året diskutera Europafrågor. (Applåder)

Anf. 70 Kenneth G Forslund (S)

Herr talman! Vi socialdemokrater vill att EU i grunden ska vara ett mellanstatligt samarbete där Sverige tillsammans med andra medlemsstater kan lösa problem som kräver gemensamma lösningar. Dagens EU måste utvecklas på alla de områden där vi genom unionen bäst kan skapa gemensamma lösningar på gemensamma problem - och behov. Allt är inte problem; det ska vi komma ihåg. Det gäller exempelvis hårdare gemensamma tag mot miljöförstöring, kraftfulla insatser mot människohandel och annan internationell brottslighet och arbetet för att skapa fler och tryggare jobb i hela Europa. Politiken och demokratin måste komma i kapp den ekonomiska globaliseringens försprång. Sverige och EU måste bli bättre på att inom internationella organisationer driva frågor om arbetstagarnas rättigheter, internationella miljöregler och rättvisa handelsvillkor. Det handlar också om att komma åt skatteparadis, pengatvätt och terrorismkonton. Det handlar om rätt utformade tjänstedirektiv inom EU och om nya vägar för att finansiera utveckling. Med en mer aktiv politik kan makt förflyttas från den internationella marknaden till de internationella politiska institutionerna. En demokratisk globalisering kräver respekt för de internationella regelverk och institutioner som redan finns på plats. Den internationella rätten, konventioner, protokoll och regelverk måste följas. Med gemensamma spelregler skyddas små staters rättigheter, och den globala demokratin stärks. När den internationella rätten efterlevs styrs utvecklingen av gemensamma överenskommelser på lika villkor, och inte av de stater som har de största militära och största ekonomiska styrkorna. Därför vill vi socialdemokrater värna och stärka den internationella rätten. Här har EU en mycket stor roll att spela. Den internationella brottmålsdomstolen och andra globala institutioner måste respekteras. Ingångna avtal som Kyotoprotokollet och icke-spridningsfördraget måste efterlevas liksom FN:s resolutioner. Socialdemokraterna vill arbeta för en stark, effektiv och respekterad rättsordning baserad på folkrätt och mänskliga rättigheter. Här har EU också en viktig roll att spela, inte minst genom att vara ett föredöme för annat internationellt samarbete. Herr talman! Under det gångna året var utan tvekan den så kallade Lavaldomen den mest avgörande händelsen för jobben och arbetsmarknaden i Sverige och EU. Domslutet överraskade de flesta och är ett hot mot den svenska avtalsmodellen. Åtminstone delar av den borgerliga regeringen säger sig ställa sig bakom den svenska avtalsmodellen - hur långt bakom får dock sägas vara oklart. Ändå är det just därifrån som initiativen måste komma nu. Det är i första hand genom ändringar och förtydliganden av den svenska lagstiftningen som problemen efter Laval måste lösas. Sverige måste ständigt arbeta för att utformningen av olika EU-direktiv och andra regler inte omöjliggör den svenska modellen för att reglera arbetsmarknaden genom dispositiv lagstiftning och avtal mellan arbetsmarknadens parter. Det är viktigt att utveckla EU:s arbetsmarknad så att fler kommer i arbete och att levnadsstandarden når en jämn och hög nivå i samtliga medlemsstater. I dag är variationerna inom EU stora. Det skapar naturligtvis spänningar inom unionen. Den dynamik som finns kan vara negativ eller positiv. Det avgörande är hur den används. Lavaldomen riskerar att skapa en situation med en negativ dynamik där lönerna i hela EU pressas nedåt. Om det blir resultatet kommer det att innebära att EU-länderna tappar i välstånd och att samhällsutvecklingen stannar av. Målet måste vara att göra det möjligt för fattigare delar av EU att utvecklas. Människor i dessa områden måste få en utveckling som höjer dem till den höga nivå som finns i andra delar av EU. Vi socialdemokrater vill inte ha en utveckling där anpassning och utjämning sker ned till de lägsta nivåerna. Den svenska regeringen måste i första hand på hemmaplan snarast slå fast att de nödvändiga förändringar av den svenska lagstiftningen som ska göras för att säkra den svenska avtalsmodellen kommer att ske. Regeringen måste dessutom agera betydligt mer aktivt inom EU för att utveckla EU:s inre arbetsmarknad på ett sätt som leder till ökat välstånd, ökad trygghet och ökad ordning och reda på arbetsmarknaden samt att gällande avtal och regler i ett land tillämpas för alla som verkar där. I diskussioner och beslut om flexicurity , som det kallas, måste regeringen betona tryggheten lika mycket som den hittills betonat vikten av flexibilitet. En verklig flexibilitet som också blir accepterad av företag och anställda måste bygga på en väl fungerande trygghet. Det ena utan det andra är inte möjligt. Socialdemokraterna vill också slå vakt om kvinnors möjlighet att verka på arbetsmarknaden på samma villkor som män. Vi ser med oro på att en stor del av de nya jobben för kvinnor är jobb med lägre löner och begränsad arbetstid. Sverige och Europa ska konkurrera i en alltmer globaliserad värld. För att det ska fungera och utvecklas med det intensiva konkurrenstryck som globaliseringen skapar krävs ett nära samarbete mellan staten och arbetsmarknadens parter. Sverige tillhör de länder som har haft höga ambitioner när det gäller förebyggande folkhälsoarbete och restriktiv användning av kemikalier och tillsatser i till exempel mat och godis. Praktiska exempel på detta är en restriktiv alkoholpolitik som har formats för att främja folkhälsan och att farliga färgämnen har varit förbjudna i godis. Nyligen har det slagits fast att EU inte ser någon anledning att förbjuda så kallade azofärgämnen i godis och mediciner. Vi socialdemokrater menar att Sverige och regeringen måste bli betydligt mer pådrivande i EU för det förebyggande folkhälsoarbetet. Det som Sverige redan har uppnått måste i största möjliga mån försvaras, men det handlar inte bara om nationellt intresse utan också om en solidaritet med andra människor. EU ska ha regler som genom försiktighet och måttlighet värnar folkhälsan och gör det enklare för konsumenterna att handla hälsosamt och nyttigt. Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservationerna 4 och 22. Dessutom vet jag att Ulf Holm kommer att yrka bifall till reservation 17, vilken jag också stöder. Sedan vill jag rikta tre frågor till regeringens EU-minister Cecilia Malmström. På vilket vis har den borgerliga regeringen markerat och agerat inom EU för att kunna upprätthålla den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtal som bas? Har EU-ministern vid något tillfälle under det gångna året agerat inom EU för att få ett slut på EU-parlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg? Den svenska arbetsmarknadspolitiken, den svenska alkoholpolitiken och den svenska livsmedelspolitiken kommer då och då i konflikt med beslut och regler på EU-nivå. På vilket sätt står den borgerliga regeringen upp för svenska intressen i EU?

Anf. 71 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! I och med att jag var inledningstalare förstod jag att enda sättet att få lite debatt här var att begära replik. Men nu fick jag några frågor också från Kenneth G Forslund. Jag ska försöka besvara dem och även ställa en fråga. Först vill jag lugna Kenneth G Forslund med att regeringen står bakom den svenska modellen. Det är vår bedömning att Lavaldomen inte på något sätt hotar den. Nu pågår det, som sagt, en utredning som ska tolka domen och se om det eventuellt behövs några justeringar. De samtal och diskussioner som förs mellan arbetsmarknadens parter förs under sansade och balanserade former enligt de rapporter jag fått, och så ska det vara. Regeringen står bakom detta. Lissabonfördraget hotar inte heller på något sätt arbetsrätten. Konflikträtten slås tvärtom fast tydligare, och man lyfter fram betydelsen av arbetsmarknadens parter. Man betonar också att man ska ta hänsyn till de olika modellerna. Jag vill fråga Kenneth G Forslund om de diskussioner som förs i hans parti om att ställa Lavaldomen mot Lissabonfördraget. Ibland uppmanar man sina medlemmar att rösta nej till Lissabonfördraget med hänvisning till Lavaldomen. Är det något som partiet i sin helhet står bakom? Jag tycker att det vore väldigt olyckligt om vi använde den här viktiga frågan, som vi ska diskutera, som ett gisslaninstrument för hela ratificeringsproceduren. Jag för ofta en diskussion om den svenska modellen. Jag sitter som regeringens Lissabonansvariga i det forum där de olika länderna träffas för att diskutera just Lissabonstrategin, inte fördraget. Där lyfter vi ofta fram den nordiska modellen och den svenska arbetsmarknadsmodellen och betonar våra traditioner där. Det finns ett stort intresse för dem. Jag har också diskuterat dem med ansvarig kommissionär, Spidla. Mina kolleger, inte minst arbetsmarknadsminister Littorin, tar naturligtvis upp detta väldigt ofta i olika sammanhang. Det var svaret på den första frågan. Jag får återkomma till de andra.

Anf. 72 Kenneth G Forslund (S)

Herr talman! Jag har full förståelse för att statsrådet inte hinner svara på alla frågor på en gång. Den här debattordningen förvånar mig fortfarande efter snart sex år i riksdagen. Statsrådet pratar om debatten om Lissabonfördraget och om att villkora en ratificering av det. Jag tror att både jag och Cecilia Malmström, som båda är för Lissabonfördraget och ser stora fördelar med det, måste inse att vare sig vi vill eller inte är vi i debatten och diskussionen sannolikt gisslan i denna fråga om Lavalmålet. Därför tror jag personligen att det är oerhört viktigt att den utredning som regeringen har tillsatt får ett nytt tidsdirektiv och blir klar innan riksdagen ska behandla Lissabonfördragets ratificering. Jag tror att debatten om Lissabonfördraget skulle tjäna på det. Jag tror att den skulle bli mer saklig. Vi skulle stå på en fastare grund när vi väl fattar vårt beslut här i riksdagen om vi har rett ut detta och har klara besked om att vi har hittat ett sätt att hävda den svenska modellen för lönebildning på den svenska arbetsmarknaden. Cecilia Malmström målar upp en bild av en väldigt stark aktivitet från henne själv och kolleger i regeringen när det gäller att ta upp de här frågorna i olika EU-sammanhang. Ni kanske måste bli ännu mer aktiva, därför att när jag lyssnar med andra kolleger runt om i EU har de inte uppfattat att Sverige aktivt driver och tar upp de här frågorna på olika möten. Tyvärr har man inte uppfattat det.

Anf. 73 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Jag tycker ändå vi är ute på lite farlig mark här. Lavaldomen är viktig och måste verkligen diskuteras, men den är kommen i dag med rådande regelverk. Lissabonfördraget innebär ett delvis annorlunda regelverk. Jag vill verkligen uppmana Socialdemokraterna att besinna sig här. Det här får inte leda till en situation där vi finner att riksdagen inte har majoritet i den här frågan längre på grund av en fråga som är mycket viktig - jag vill verkligen understryka det - men som inte på något sätt får riskera hela ratifikationsprocessen i EU. Det är det vi talar om. Vi kommer troligen att bli ett av de sista länderna som ratificerar. Jag hoppas att vi kan lösa den frågan innan dess. Kenneth G Forslund frågar om vi tar upp det. Ja, det gör vi. Vi för diskussioner om de olika modellerna och får ofta frågor om den nordiska modellen. Sedan finns det som bekant olika modeller i Europa. Det är inte vår ambition att hela EU ska se likadant ut. Vi försöker tala om hur vi har det och stå upp för det, och vi svarar mycket gärna på de frågor som hela tiden uppstår eftersom man uppfattar den nordiska modellen som väldigt framgångsrik. Vi får också mycket höga betyg i de utvärderingar som görs från de nordiska länderna. Det hör naturligtvis samman med hur vi har valt att lösa våra frågor. Det tas upp, men det kanske inte når fram till Kenneth G Forslund och hans kamrater. Vi har diskuterat Europaparlamentets flyttkarusell vid många tillfällen här i kammaren. Jag kan försäkra Kenneth G Forslund att jag fortfarande är mycket engagerad i den frågan. Jag tar upp den regelbundet. Vi diskuterar den frågan. Det är som bekant svårt att ändra på detta. Vi kommer också att lyfta upp frågan i budgetöversynen eftersom detta har en väldigt klar budgetär aspekt även om det finns andra aspekter också. Det kräver en fördragsändring. Vi är ganska många länder som tycker att den här frågan är viktig, men det har inte gått att samla tillräckligt många länder för att verkligen lyfta upp den hittills. Det pågår diskussioner i olika forum på min nivå. Diskussionerna fortsätter också i den arbetsgrupp som jag var med och startade i Europaparlamentet.

Anf. 74 Kenneth G Forslund (S)

Herr talman! Det gläder mig att Cecilia Malmström fortsätter sitt förtjänstfulla arbete med att få slut på den här flyttcirkusen inom EU. Jag är medveten om att det inte är lätt att komma fram i den frågan. Det är nog så att det krävs en lång tids arbete och opinionsbildning för att åstadkomma resultat där. Det är bra om Cecilia Malmström fortsätter det arbetet. När det gäller Lissabonfördraget och ratificeringen av det är det sakligt sett alldeles rätt och riktigt att Lavaldomen är avkunnad utifrån nu gällande lagstiftning och regler i EU. Men det är ändå så att det ute i det svenska samhället finns en skepsis mot nya fördrag i EU, kanske inte bland dem som har läst fördragsförslagen allra mest, men ändock: Denna skepsis finns, och det är det vi har att förhålla oss till. Ska vi kunna få igenom ett beslut i Sveriges riksdag bör vi fundera över hur vi kan göra det på ett så smidigt och bra sätt som möjligt. Vilka hinder på vägen kan vi då försöka undvika? Ja, en möjlighet att undvika ett sådant hinder är att låta den utredare som regeringen har tillsatt få lämna sitt svar på hur den svenska lagstiftningen ska förändras tidigare än vad som ursprungligen har sagts. Jag tror inte att det är så stora eller radikala förändringar som behöver göras, och därför borde det inte tidsmässigt vara något problem att tidigarelägga slutdatumet. Nu vet jag att Cecilia Malmström inte har någon mer tid här, så jag riktar ingen ytterligare fråga om det till henne. Men jag tror att det är viktigt att vi som vill värna Lissabonfördraget tar de hinder på vägen mot en ratifikation som finns på allvar, oavsett om vi delar uppfattningarna eller inte om vad som är det reella innehållet i de påstådda hindren.

Anf. 75 Hans Linde (V)

Herr talman! Vi har att debattera utrikesutskottets betänkande om berättelsen om verksamheten i Europeiska unionen under 2007. Vänsterpartiet har 23 reservationer och två särskilda yttranden, som vi självklart står bakom fortfarande. Det var inte speciellt svårt att se vilken reservation som var den viktigaste för oss som kämpar för folkligt inflytande, för ett öppnare EU och för folkligt deltagande när vi skulle välja ut vilken reservation vi ville lyfta fram. Jag vill därför yrka bifall till reservation 9 om en folkomröstning om Lissabonfördraget. Det sägs ibland att Lissabonfördraget inte innebär så stora förändringar. EU-ministern har tidigare sagt att det nya fördraget gör EU effektivare och öppnare och att Lissabonfördraget är det mest demokratiska fördrag som EU har haft. Men bakom retoriken om effektivitet innebär Lissabonfördraget en enorm maktöverföring från Sverige till EU. Vänsterpartiet lät riksdagens utredningstjänst, RUT, beräkna hur mycket mer makt som EU får med Lissabonfördraget. Beslut med kvalificerad majoritet ökar på 16 områden, bland annat när det gäller fri rörlighet för arbetstagare inklusive samordning av socialförsäkringssystemen, transportpolitik och områdena straffrätt, polissamarbete samt asyl- och invandringspolitik. EU-parlamentets makt genom det så kallade medbeslutandeförfarandet ökar på 27 områden, till exempel rörande medlemsländernas ekonomiska politik, jordbrukspolitiken och liberalisering av tjänster. Antalet helt nya områden som EU får fatta beslut om uppgår till 56, bland annat vad gäller finansiering på det militära området, utveckling av en rymdpolitik och gemensam förvaltning av EU:s yttre gräns. RUT säger att det går att beräkna detta på lite olika sätt, men med deras siffror ökar EU sin makt i mer än 100 fall. Det var väl knappast det man menade med att EU skulle bli smalare men vassare. Det här är den överlägset största maktöverföringen sedan Sverige blev medlem i EU 1995. Att makt flyttar från folkvalda, öppna och demokratiskt valda parlamentariska församlingar till Bryssel utan att det svenska folket har tillfrågats har jag mycket svårt att se skulle vara en demokratisk landvinning värd att hänga i julgranen. Herr talman! Det kanske allra allvarligaste med Lissabonfördraget är de tydliga steg mot en militarisering av unionen som tas. I fördraget slår man fast att EU kommer att skaffa ett gemensamt försvar. Hur detta förhåller sig till att Sverige ska vara alliansfritt har man inte lämnat några svar på. Men det kanske inte är så konstigt att den svenska regeringen numera säger att Sverige är alliansfritt - utan ett ord om vad vi kommer att vara i morgon. Vad detta försvar egentligen ska göra i framtiden är högst oklart. I fördraget finns det tre olika skrivningar, lika luddiga alla tre, om hur man kommer att förhålla sig till folkrätten och krav på FN-mandat. I fördraget slår man fast att EU ska upprustas militärt, trots att det knappast i dag kan sägas att det råder brist på militär utrustning i världen. För varje krona som går till bistånd går 15 till militär upprustning. Men den fördelningen tycker uppenbarligen den svenska regeringen och EU inte är tillräckligt skev. Det här är ett vägval som borde oroa alla oss som tror på fred och nedrustning i Europa. Herr talman! EU har gjort sitt yttersta för att kväsa varje debatt och för att undvika nya folkomröstningar efter Frankrikes och Nederländernas nej i folkomröstningarna för några år sedan. Irland är det enda land som kommer att folkomrösta om Lissabonfördraget. Enligt en brittisk toppdiplomat har Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström lovat att fördröja alla kontroversiella beslut inom EU för att inte riskera ett nej i den irländska folkomröstningen. Särskilt pinsamt, måste jag säga, är det att EU har lagt sig i vilket datum man ska ha sin folkomröstning på Irland. Nu blir det i juni i stället för i oktober, och det beror på att Frankrike tar över EU:s ordförandeklubba den 1 juli. Då förväntas president Sarkozy lägga fram en rad förslag på det militära området som hotar Irlands alliansfrihet och därmed skulle hota ett ja till Lissabonfördraget. EU-ministern sade tidigare att det inte har varit några större överraskningar i ratificeringsprocessen. Nej, det är kanske inte så konstigt när den har riggats från dag ett för att undvika just att det skulle komma några överraskningar i form av folkligt inflytande. Anhängare av ökad överstatlighet brukar tala om behovet av debatt om EU här i Sverige. Vi fick höra det i EU-ministerns anförande i dag också. Stundtals känns det närmast som ett mantra som upprepas. Men frågan är när Sveriges befolkning ska få möjlighet att debattera och diskutera EU:s utveckling och framtid. Inte var det aktuellt i valrörelsen, då vi som sitter här fick mandat från väljarna. Inte heller ska det ske nu, när vi ska ratificera Lissabonfördraget. Om man på riktigt är intresserad av en bred och inkluderande folklig diskussion om EU och unionens framtid, varför utlyser man då inte en folkomröstning? Varför frågar man inte folket? Vänsterpartiet har gång på gång påtalat de omfattande demokratiska bristerna och underskotten i den europeiska unionen - så även i en rad reservationer i det här betänkandet. Men jag tycker att det blir alltmer tydligt, när vi diskuterar Lissabonfördraget, att det demokratiska underskottet i EU inte bara handlar om institutionernas uppbyggnad. Det handlar inte bara om den bristande öppenheten. Det handlar också om den attityd man uppvisar hos den styrande eliten både i Bryssel och här i Sverige när det kommer till hur EU-politiken ska utvecklas. Herr talman! Det är svårt att diskutera EU i dag utan att nämna Lavaldomen, utan tvekan det största hotet mot den svenska modellen och den svenska fackföreningsrörelsen i modern tid. Genom domarna i Lavalfallet i Vaxholm och det tyska Rüffertfallet har EU:s domstol gått till frontalangrepp mot fackföreningsrörelsen och vår svenska arbetsmarknadsmodell. Enligt domstolens marknadsliberala logik är företagens rätt att flytta arbetskraft och tjänster överordnad de anställdas rättigheter. Konsekvenserna av bägge domarna är att löntagare från andra EU-länder inte har rätt till samma lön som värdlandets kollektivavtal ger inhemska löntagare. Företag från andra EU-länder har fått grönt ljus att konkurrera med anbud med lägre löner, och anställda som utför samma jobb i samma land ska ha helt olika löner. Letter och polacker ska obehindrat kunna reas ut på den svenska arbetsmarknaden, och konsekvenserna är uppenbara: De svenska lönerna kommer att pressas ned för alla anställda på den svenska arbetsmarknaden. Det här är inga domedagsprognoser från Vänsterpartiet. Byggnadsarbetarnas ordförande Hans Tilly säger att EG-domstolen har dömt ut den svenska modellen, att domen innebär att svenska kollektivavtal inte gäller för utländska företag med tillfällig verksamhet på svensk arbetsmarknad och att domstolen öppnat upp för lönedumpning, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Även i kommissionen talar man i dag klarspråk. På en fråga om Lavaldomen svarade marknadskommissionären Charlie McCreevy att fackföreningarna kan fortsätta att vidta fackliga stridsåtgärder förutsatt att dessa motiveras av legitima mål som är förenliga med EG-fördraget. EG-fördraget är alltså överordnat rätten för fackföreningar i Sverige att vidta stridsåtgärder, att sätta företag i blockad, att gå ut i strejk. Det spelar ingen roll om vi förtydligar, utvecklar eller tillför ny svensk lagstiftning om EG-fördraget med sin fria rörlighet alltid kommer att vara överordnat svensk lagstiftning. Herr talman! När EU utvidgades var Vänsterpartiet för att löntagare från de nya medlemsländerna skulle få arbeta i Sverige, och vi motsatte oss de förslag på övergångsregler som kom från Socialdemokraterna. Den absoluta förutsättningen för vår hållning var dock att de som kom för att arbeta i Sverige skulle omfattas av svenska avtal, svenska löner och svenska regler på arbetsmarknaden. Med Lavaldomen har den förutsättningen satts ur spel. Vi vänsterpartister kommer aldrig att kunna acceptera en svensk arbetsmarknad där det på grund av nationalitet råder olika lön för lika arbete. Det är i dag uppenbart att vårt enda sätt att försvara den svenska modellen är att Sverige får ett undantag från EU:s fria rörlighet, från de så kallade fyra friheterna, på detta område. Sverige har nu genom processen att ratificera Lissabonfördraget ett guldläge att begära just ett sådant undantag. Men regeringen har avvisat denna tanke. Dessutom säger man att den utredare som ska undersöka Lavaldomens konsekvenser på svensk arbetsmarknad inte ska presentera sitt resultat förrän efter det att den svenska riksdagen klubbat igenom Lissabonfördraget, alltså först den 15 december. Sveriges riksdag ska således ta ställning till Lissabonfördraget utan att någon i denna kammare har en aning om vilka konsekvenser Lavaldomen kommer att få för svensk arbetsmarknad. Att de borgerliga ledamöterna inte tar strid för den svenska modellen är kanske inte så förvånande, men vi som i både ord och handling står upp för den svenska modellen kan klara oss ganska bra ändå. Det krävs nämligen endast 88 röster i Sveriges riksdag för att tvinga fram ett undantag i Lissabonfördraget som garanterar kollektivavtalen och strejkrätten i Sverige, alltså att de får fullt skydd. Nu är det hög tid att vi som på första maj, för sex dagar sedan, pratade om rättvisa och minskade klyftor i Sverige, om den svenska modellen och fackliga rättigheter, också står upp för den svenska modellen i denna kammare. Vänsterpartiet kommer att göra det. Vi kommer att kräva undantag från Lissabonfördraget för att garantera den svenska modellen, för att garantera den modell som skapat vårt välstånd och skyddat oss från lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. Herr talman! Regeringen brukar säga att Sverige ska tillhöra EU:s kärna, men vad man vill göra, vilka krav man ska driva nu när man befinner sig i kärnan är ofta betydligt mer oklart. Om den svenska regeringen verkligen vill påverka EU har jag två tips att ge till EU-ministern, nu när jag har chansen att ge dem från talarstolen. Genom att genomföra en folkomröstning om Lissabonfördraget kan Sverige bli en demokratins, öppenhetens och delaktighetens spjutspets i den europeiska unionen. Genom att använda det urstarka förhandlingsläge som Sverige i dag har genom ratificeringsprocessen av Lissabonfördraget kan vi kräva ett undantag för de svenska kollektivavtalen. Därigenom skulle vi kunna skicka en glasklar signal ut i Europa om att i Sverige gäller lika lön för lika arbete oavsett nationalitet. Det skulle stärka den svenska arbetarrörelsen och den svenska fackföreningsrörelsen men också dem som kämpar för fackliga rättigheter och rimliga löner runt om i Europa. Om man verkligen vill påverka, verkligen vill vara en del av EU:s kärna, har man nu den bästa av möjligheter. Därför vill jag yrka bifall till reservation 9.

Anf. 76 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Hans Linde och jag är inte överens om så många frågor, men vi är överens om att vi borde diskutera EU mer. Också jag har beklagat att Europafrågorna inte får större plats i de nationella valrörelserna. Folkpartiet och Vänsterpartiet har faktiskt vid flera tillfällen försökt lyfta upp sådana frågor genom gemensamma debatter. Om vi ska diskutera dessa frågor måste vi hålla oss åtminstone lite grann till sanningen. Även jag har tittat på den RUT-utredning som det hänvisas till. Det är inte riktigt så att hundra områden flyttas. I 16 fall ska rådet fatta beslut genom kvalificerad majoritet i stället för enhällighet. Det gör vi för att kunna få större effektivitet, hindra konservativa regeringar från att stoppa exempelvis vissa jämställdhetsförslag eller det diskrimineringsförslag som nu diskuteras. I 27 av fallen handlar det om att Europaparlamentet blir medbeslutande. Jens Holm, partikollega till Hans Linde, får vara med och fatta beslut i det parlament som är folkvalt. I resterande 56 fall handlar det om små, ganska obetydliga preciseringar och förtydliganden. Sedan finns det några kompetenser som är helt nya för EU. Det handlar om humanitärt bistånd, bestämmelser om en mer öppen och effektiv administration, gemensamma åtgärder mot människohandel, medborgarinitiativ samt en ny utträdesparagraf. Den sista punkten kanske Hans Linde är för. Det talas om hundra områden, men tycker inte Hans Linde att vi ska försöka hålla oss lite proportionerligt till dessa områden för att få en saklig debatt om Lissabonfördraget? Jag har svårt att förstå hur en ledamot i Sveriges riksdag, en folkvald sådan, kan säga att när riksdagar ratificerar är det riggat och i avsaknad av folkligt inflytande. Att EU-kommissionen skulle ha bestämt datumet för den irländska folkomröstningen är helt absurt. Det är klart att de inte har. Redan för flera år sedan diskuteras det att de skulle rösta i maj och juni. Det var långt innan diskussionerna om vad fransmännen eventuellt skulle föreslå under sitt ordförandeskap fanns med.

Anf. 77 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur EU-ministern räknat. Om man räknar ihop alla de förslag om maktförskjutning som EU-ministern själv säger kommer att ske blir det sammanlagt ungefär hundra. Vi talar om de 16 områden där det krävs kvalificerad majoritet, de 27 områden där EU-parlamentet får ett medbeslutandeförfarande och de 56 nya områdena. Det blir ungefär hundra nya fall. Jag vet inte vem i det här fallet som har problem med att läsa en RUT-utredning. Visst kan vi måla upp en bild av att det handlar om mindre förändringar, om en utträdesparagraf med mera. Men det är inte helt ärligt mot de svenska väljarna att säga så, för det handlar bland annat om asyl- och invandringspolitiken. Där kommer vi att tydligt skärpa reglerna och försvåra för människor utanför EU att komma in i unionen. På flera områden innebär det en militarisering av EU. Det borde få oss i ett alliansfritt Sverige att åtminstone höja på ögonbrynen. Jag har förstått att EU-ministern avvisar en folkomröstning. Det har framgått ganska tydligt under den senaste tiden. Jag skulle kunna känna respekt för den åsikten om det var så att EU-ministern hade en principiell hållning att vi inte ska ha några folkomröstningar. Men det är inte den hållning som EU-ministern och Folkpartiet har. De vill ha en folkomröstning, inte om Lissabonfördraget men om euron och EMU-medlemskapet. Jag förstår inte hur man får detta att gå ihop. Man säger nej till en folkomröstning om Lissabonfördraget, som innebär den största maktöverföringen sedan 1995 när Sverige blev medlem av EU. Däremot vill man ha en folkomröstning om euron, som vi hade en bred debatt om i Sverige så sent som 2003. Det var en bred och aktiv debatt där svenska folket sade ett tydligt nej. Jag får inte det att gå ihop. Därför kvarstår frågan: Varför frågar man inte folket i detta fall? Uppenbarligen säger Folkpartiet och EU-ministern att vi gärna kan ha folkomröstningar men bara så länge vi inte har någonting att förlora.

Anf. 78 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Jag tycker att det finns en skillnad mellan att göra små justeringar på 56 områden och att, som Hans Linde säger och som jag inte på något sätt förnekar, gå över till majoritetsbeslut på en del områden, till exempel inom asyl- och migrationspolitiken, för att kunna fatta beslut på dessa områden, kunna utforma ett gemensamt solidariskt och tydligt regelverk på migrationsområdet. Likaså gäller det brottsbekämpning och inte minst brottsoffers ställning. Flera länder har blockerat viktiga beslut som rör rättssäkerheten. Där har Sverige varit pådrivande, men på grund av kravet på enhällighet har vi inte kunnat komma överens. Det är en viktig fråga. Därför tycker jag att dessa hundra områden ska nyanseras, för det är verkligen fråga om en blandning av stort och smått. Min inställning till folkomröstningar är att jag är principiellt skeptisk till dem. Jag tycker att de ska användas mycket, mycket sparsamt. Vi har en tradition av representativ demokrati i Sverige, och det är en mycket god form av demokrati. Folkomröstningar är inte på något sätt mer demokratiska än representativ demokrati. Vid ett fåtal tillfällen när det rör sig om mycket stora beslut för hela landet anser jag att besluten bör föregås av en folkomröstning. Exempel på sådana beslut var inträdet i EU och om vi skulle övergå till euron. Ett nytt fördrag, ännu ett i EU:s historia, kan mycket väl ratificeras av Sveriges riksdag, på samma sätt som Sveriges riksdag var fullt kapabel att ratificera både Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Dessutom har man ratificerat alla andra tidigare internationella fördrag. Men Hans Lindes parti har ju alltid varit emot den typen av internationella fördrag, så det finns naturligtvis en logik i detta. Jag är helt övertygad om att Sveriges riksdag kan göra den bedömningen och att vi kan få en debatt som gör att många människor förhoppningsvis ändå känner sig engagerade i frågan. Jag gör vad jag kan, och jag tror att Hans Linde gör vad han kan för att försöka involvera fler personer i diskussioner om Lissabonfördraget. Regeringens uppfattning och majoritetens uppfattning i denna kammare är att det är riksdagen som ska ratificera detta EU-fördrag, precis som vi brukar.

Anf. 79 Hans Linde (V)

Herr talman! Ja, det är Sveriges riksdag som ska ratificera Lissabonfördraget. Det är samma riksdag som valdes i ett val här i Sverige där det saknades en debatt om de här frågorna. På det området är Cecilia Malmström och jag helt eniga - vi hade alldeles för lite av EU-debatt vid det senaste riksdagsvalet här i Sverige. Man kan fråga sig: Hur kan någon riksdagsledamot i den här kammaren säga att han har fått ett tydligt mandat från sina väljare vad han ska tycka i de här frågorna? De allra flesta har aldrig diskuterat de här frågorna. När människor i Sverige gick till valurnorna med sina valsedlar var inte det här en fråga som stod på dagordningen. Därför är det rimligt att folkomrösta. Jag måste ändå lyfta fram en annan sak, som har lyfts fram tidigare i debatten, och det handlar om den nya stadgan som läggs fram i Lissabonfördraget och som ska garantera strejkrätten. Jag tycker att det är ett ganska märkligt uttalande att vi kommer att få en helt ny lagstiftning på EU:s område som plötsligt ska skydda strejkrätten och förändra förutsättningarna på arbetsmarknaden. Trots allt var det så när EG-domstolen beslutade om Lavaldomen att man uttryckligen angav i domen att man har tittat på stadgarna och vägt in dem i sitt domslut. Dessutom sade EU-kommissionär Margot Wallström på en rak fråga om vad den nya stadgan kommer att innebära för den fria rörligheten och den inre marknaden att den inte kommer att ha någon påverkan över huvud taget, därför att den redan är inkorporerad, och att det inte kommer att påverka arbetsmarknadspolitiken i Europa att den görs juridiskt bindande. Det finns svart på vitt i ett svar från EU-kommissionär Margot Wallström. Jag tycker att det är lite oärligt att stå i den här kammaren och säga att bara vi har fått till stadgan i Lissabonfördraget kommer saker och ting i grunden att förändras. Så är inte fallet. Vi har fortfarande inte fått några som helst garantier för hur vi kan bevara den svenska modellen med kollektivavtal och med strejkrätt. Där tycker jag fortfarande att majoriteten och EU-ministern är svaret skyldiga: Hur ska vi försvara den svenska modellen?

Anf. 80 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Cecilia Malmström började med att säga att den nya regeringen nu har haft sitt första år i EU. Då är det dags att börja utvärdera det första året av aktiviteter i EU med den nya regeringen, som vill tillhöra kärnan i EU. Resultatet är nedslående och beklagligt. Den undfallenhet som den nya regeringen har visat mot EU är katastrofal. Man kan gå igenom de stora och viktiga händelser som har diskuterats på EU-nivå och i Sveriges riksdag, alltifrån Berlindeklarationen i mars när EU fyllde 50 år till EU-toppmötet om klimatfrågorna, Lissabonfördraget, gasledningen där EU ska ge pengar via TEN-projekten, översynen av EU:s budget och sist men inte minst dagarna före jul EG-domstolens beslut om Lavalfrågan. På punkt efter punkt upptäcker man när man går igenom de här frågorna att den svenska regeringen faktiskt inte har lagt fram några förslag på de enskilda punkterna. Den svenska regeringen har varit tyst i klassen. Det tycks vara den nya strategin att inte väsnas för mycket, för då kan de viktiga, såsom Tysklands förbundskansler Angela Merkel, tycka att Sverige är jobbigt. Det är det som är resultatet av första året med den nya regeringen i EU. Om man går igenom till exempel den allmänna inriktningen ser man att regeringen förordar en utveckling där EU koncentrerar sig på färre och genuint gränsöverskridande frågor med fokus på frågor som rör medborgarnas vardag. Frågan är: Hur avspeglas detta i de beslut man för fram? Vi kan ta Lissabonfördraget och se om det är gränsöverskridande frågor och om man koncentrerar sig på färre frågor. EU-ministern stod här i en interpellationsdebatt med Hans Linde och sade att det blir en massa fler beslut på EU-nivå. Ja, men vi kanske inte tycker att de är bra. Men det blir inte färre frågor som EU ska syssla med framöver. Har Sverige då någon gång protesterat mot EU-lagar eller förslag om EU-lagstiftning? Nej. I skrivelsen redovisas i bilaga 5 att Sverige bara har röstat nej till ett enda förslag på ett helt år när det gäller EU-beslut. Ja, musen röt i EU:s mötesrum en enda gång. Man har lagt ned rösten två gånger. Då ska vi veta att EU förra året slog rekord i antal nya lagstiftningsärenden. Men den svenska regeringen är tyst. Man vågar inte ta några strider. Man vill ha guldmedalj i tyst i klassen. Tillvaratar man då de svenska intressena? Det är svårt att se att EU-ministern, utrikesministern eller statsministern egentligen gör det när det gäller EU-frågorna om man bara protesterar en gång och röstar nej. I stället tycks det vara så att man ska tillhöra "gänget", att det är det viktigaste. Exakt vilken politik det gänget ska driva behöver vi inte säga så mycket om. Jag kan ta några exempel. Förra året började man diskutera EU:s budgetöversyn och hur EU:s budget ska se ut framöver. Hur många förslag har kommit där? Ja, i riksdagen har det inte presenterats ett enda förslag om den svenska linjen. Det är allmänna riktlinjer, att vi ska försöka ha bättre transparens och budgetöversyn och ändra jordbrukspolitiken. Men hur många förslag har man lagt fram i EU-sammanhang? Det är ganska tyst i den frågan. Miljöpartiet har däremot lagt fram förslag om att vi ska klimatsäkra EU:s budget. Varje budgetpost i EU måste gås igenom för att vi ska kunna se: På vilket sätt bidrar detta till beslutet om att minska koldioxidutsläppen? Det är en ganska dyster läsning. För att Cecilia Malmström inte ska vifta bort mig med detsamma tänkte jag ta hjälp av lite forskare - det brukar vara enklare. Ännu mer populärt är väl Svenska institutet för europapolitiska studier - Cecilia Malmström kan inte säga så mycket mot detta. De har slagit fast i en rapport att till exempel när det gäller frågor om ett hållbart klimat satsade EU 2,3 miljarder euro på hållbar energi, medan man satsade 4,8 miljarder på kärnkraft. De slog också fast att det förra budgetperioden, 2000-2006, var endast 13 procent som spenderades på miljövänliga investeringar. EU:s budget är till stora delar en budget som förstör och motverkar en aktiv klimatpolitik. Då borde man naturligtvis som svensk regering, som ska hålla fanan högt, lägga fram förslag om att bilda en arbetsgrupp i EU eller åtminstone i den svenska regeringen för att börja gå igenom EU:s budget för att klimatsäkra den punkt för punkt. Men det vägrar EU-minister Cecilia Malmström. Det är ingen bra början. När det gäller EU-toppmötet om Lissabonfördraget, som i vissa fall förs fram som den viktigaste punkten för att vi ska kunna ha en bättre klimatpolitik, ska man komma ihåg att de borgerliga partierna träffade Socialdemokraternas Mona Sahlin den 26 april förra året och gjorde en överenskommelse om att så lite som möjligt ska förändras i det liggande förslaget till EU-konstitution, det som var embryot till Lissabonfördraget. Man sade att man skulle försöka passa på att få in konkreta skrivningar om klimatet och miljön, enligt Tidningarnas Telegrambyrå den 26 april. En månad senare hade det förändrats till: förutsatt att det inte ger EU ytterligare befogenheter. Nej, men då får ju inte EU några nya muskler för att bekämpa klimatfrågorna. Inte heller i det som sedan blev Lissabonfördraget, artikel 91, finns det någon nyhet. Man lägger bara till en bisats när det gäller att främja internationella nivåer för att lösa globala miljöproblem, särskilt för att bekämpa klimatförändringarna. Det är ingen kioskvältare. Det är väl ingen som har glömt att EU gick i bräschen när Kyoto I framförhandlades. Redan på den tiden, långt före Lissabonfördraget, var EU en av förkämparna för Kyoto och såg till att det fanns, så det är ingen kioskvältare. Problemet är däremot hur detta avspeglas i EU:s egen verksamhet. Där är de stora problemen. Det är lätt att säga vad andra länder och EU i stort ska göra men väldigt svårt att konkret visa på vad det är som behöver göras och att ändra sin egen politik. Där har man misslyckats. När det gäller Lissabonfördraget sade Cecilia Malmström att det måste bli lättare att fatta beslut i EU. Lättare? Vi satte nytt rekord i antal EU-beslut förra året. Lättare - vad betyder det? Ja, enligt det nya Lissabonfördraget innebär det att små länder ska få färre röster medan stora länder ska få fler röster. Hur ska Sverige lättare kunna ha en åsikt då? Hur ska vi lättare kunna föra fram våra frågor om de stora länderna i EU kommer att få ännu lättare att köra över de mindre länderna? Hur ska vi lättare kunna föra fram våra frågor om de frågor där man kan lägga in sitt veto blir färre och beslut ska fattas med kvalificerad majoritet? Det blir naturligtvis svårare och svårare för små länder att föra fram en åsikt i EU och att få med sig majoriteten medan de stora länderna kommer att tjäna mest på de nya rösträttsreglerna inom Lissabonfördraget. Man undrar på vems sida EU-ministern, statsministern och utrikesministern egentligen står. Handlar det om att försvara svenska intressen, eller har de svalt EU-kommissionens grej, att man bara ska jobba för EU:s bästa? Jag anser att en svensk regering också ska lyfta fram frågor som är viktiga för oss i Sverige och agera inom de organisationer som man behöver. Vi hade förra året en stor diskussion om gasledningen mellan Tyskland och Ryssland. Det dröjde månader innan den svenska regeringen vågade säga någonting alls. Man ville inte störa relationerna med andra länder. Det tog rätt lång tid innan man ens vågade erkänna att EU hade en del i det här. I EU har man nämligen avsatt pengar till det här projektet. Inte heller när det gäller EG-domstolens beslut om Laval har regeringen på något sätt agerat för att se till att den domen inte försvagar den svenska modellen. Cecilia Malmström sade i debatten att Lavaldomen inte på något sätt hotar den svenska modellen. Det må hon i så fall vara ensam om att tycka. Framför allt undrar jag: Varför har ni tillsatt en utredning om EU-ministern redan har bestämt sig för vilken modell som ska gälla, att EG-lagstiftningen inte hotar den svenska modellen? Tvärtom handlar hela debatten i Europa nu mer och mer om att EU:s lagstiftning nog också måste ändras. Man måste till exempel se över utstationeringsdirektivet. Det handlar inte bara om hur Sverige har implementerat dessa bestämmelser i svensk lagstiftning. Det finns nämligen en tendens i EG:s domstol att man mer och mer se till de fyra friheterna, att de är överordnade. EU:s fria rätt för varor, tjänster, kapital och människor är överordnad lagstiftningen. Det är den man ska bedöma. Det är den som EG-domstolen hänvisar till. Man ska se till det principiella. Då är också frågan: På vilket sätt kommer Lissabonfördraget att förändra detta? Det kommer naturligtvis inte på något sätt att förändra detta. Lissabonfördraget slår nämligen fast att de fyra friheterna är överordnade. Då kommer inte de fackliga rättigheterna att stärkas med Lissabonfördraget utan kanske tvärtom försvagas. Inte heller, om vi går tillbaka till klimatfrågan, kommer klimatarbetet att bli enklare i EU med det nya fördraget. EG-domstolen hänvisar ju oftare och oftare till att de fyra friheterna är ett överordnat mål, och där finns inte miljöfrågorna med. Då kommer också miljöfrågorna att få allt svårare att passa in i EU:s maskineri, beslutsprocess, längre fram. Det är allvarligt. Där måste Sverige kunna ta en strid. Det är då man ska utvärdera den svenska regeringens agerande förra året, och då är det underkänt. Det är mycket prat i riksdagen men inget prat och inget agerande och inga konkreta ändringsförslag i EU när det gäller hur man kan göra EU bättre. Slutligen, herr talman, är det pinsamt att höra EU-ministern säga att Lissabonfördraget är så viktigt och att det är så viktigt med demokrati samtidigt som man förvägrar svenska folket en folkomröstning om det nya Lissabonfördraget. Om nu EU-ministern och regeringen tror så mycket på Lissabonfördraget undrar jag: Varför vågar ni inte fråga folket om det är rätt väg för EU i framtiden? Ni vågar inte. Ni är rädda för folket. Det är en farlig utveckling. Har man inte stöd för den politik man ska driva framöver kan det bli mycket värre framöver. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2, 8 och 17 i betänkande 10 och till reservationen i fråga om motiveringen i betänkande 11.

Anf. 81 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Jag hade naturligtvis inte väntat mig att få något högt betyg av Ulf Holm. Men mycket av det han säger är trams. Vi lägger oss naturligtvis inte platt för Tyskland. Det är dumt att påstå något sådant. Jag försökte inledningsvis lyfta fram några exempel där Sverige faktiskt är pådrivande och där Sverige har tagit många initiativ. Jag skulle kunna lägga till Östersjöstrategin, till exempel, som nu kommer fram på svenskt initiativ. Ulf Holm vet hur EU fungerar. Han vet att det inte är särskilt ofta man röstar i EU. 87-88 procent av alla beslut som fattas med kvalificerad majoritet fattas i enhällighet, utan omröstning, efter det att man har resonerat, kompromissat och lagt fram olika förslag. Det är så man påverkar, inte genom att rösta nej och straffa ut sig. Varför röstar vi nej mer sällan i dag? Jo, därför att vi oftare får som vi vill nu än under den socialdemokratiska regeringens tid. Vi är ännu mer aktiva. Vi påverkar. Vi lägger fram förslag. Vi bidrar till kompromisser. Sverige är en mycket pådrivande och aktiv partner i Europa. Det kan vem som helst av Ulf Holms kolleger vittna om, om du frågar runt i de olika länderna. Sedan gällde det smalare och vassare. Ja, vi arbetar bland annat för det i EU:s budget. Det är en process som precis har påbörjats. Det är inte sant att vi inte har lagt fram några förslag och att vi inte har redovisat det. Vi har varit i kammaren flera gånger och i flera utskott och pratat om de här frågorna, och vi hoppas att vi ska kunna få en mer anpassad och smalare och vassare budget. Sedan är det tråkigt att Ulf Holm skäller så mycket på EU i miljöhänseende. Det är klart att det finns brister. Det är klart att det finns jättemycket mer att göra. Men EU är världens bästa miljöorganisation. EU går i bräschen för ett nytt globalt klimatavtal. Det har Ulf Holms egna språkrör insett. Därför är man numera förespråkare för att Sverige ska vara kvar i EU. När ska också Ulf Holm inse detta?

Anf. 82 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Ett smalare och vassare EU är EU-minister Cecilia Malmströms stora paradgren här. Men i det som Sverige går med på i EU blir det tvärtom. Det blir ett fetare och bredare EU, och det blir fetare för varje gång EU-ministern fattar beslut nere i Bryssel. Det är väl ingen som kan påstå att Lissabonfördraget innebär att EU blir smalare men vassare. Det blir ju fler och fler beslutsområden som går till EU, som flyttas från Sveriges riksdag, från EU-nämnden och från regeringen. Det blir beslut som fattas med kvalificerad majoritet i EU. Det är utrikespolitik. Det är rymdpolitik. Det är många olika frågor. Det allvarliga är framför allt att regeringen nu drar undan mattan när det gäller chansen att påverka de besluten i framtiden. Man går nämligen med på röstregler som innebär att små stater i EU får färre röster medan de stora länderna i EU får fler röster. Det innebär faktiskt att EU-ministern, de få gånger hon tänker rösta i EU, har färre röster än tidigare. Då är det mindre chans att en nej-röst eller en nedlagd röst spelar någon roll. Det är det allvarliga. Det innebär också att EU kommer att få en EU-president och en utrikesminister. Det är inte särskilt väl inskrivet i Lissabonfördraget vad detta exakt kommer att innebära, men det skulle väl inte förvåna någon om dessa valda personer kommer att kräva makt och inflytande på sina nya positioner. Och vilka är det då som förlorar makten? Det är naturligtvis länder, ministrar och parlament, och det är den stora och allvarliga bristen. Klimatet får jag ta i nästa inlägg.

Anf. 83 Cecilia Malmström (Fp)

Herr talman! Jag fick ju inte svar på den frågan, men då kanske det kommer i nästa replik. Ulf Holm är en erfaren politiker som har varit med i många år. Se dig omkring! Allt fler av de frågor, problem och utmaningar som vi brottas med i dag kräver gemensamma lösningar. Det spelar, med all respekt, inte alltid så stor roll vilka beslut man fattar i Sveriges riksdag, för miljöföroreningarna, fattigdomen, svälten, klimatföroreningarna, brottsligheten och så vidare respekterar inga gränser. Vi måste fatta beslut tillsammans, och EU är en helt fantastisk uppfinning för att försöka lösa detta. Vi har gemensamma problem - vi försöker hitta gemensamma lösningar. Då försöker man kompromissa sig fram, och det innebär att Sverige inte alltid får som vi vill. Så är det naturligtvis, eftersom vi har 27 medlemsländer. Men ganska ofta får vi i alla fall lite grann som vi vill. Det är ju det som hela kompromissen och EU-samarbetet bygger på och innebär: att vi allihop får lite grann som vi vill, och så kan vi gå hem och känna att vi i alla fall har gjort framsteg i de här frågorna. Lissabonfördraget är en anpassning till denna situation. Vi behöver kunna fatta beslut. Om alla länder ska vara överens om allting händer det inte mycket. Det händer inte mycket på miljöområdet. Det händer inte mycket när det gäller fattigdomsbekämpningen. Det händer inte mycket när det gäller jämställdhet och diskrimineringsfrågor som jag vet att Ulf Holm och jag har ett gemensamt engagemang i. Därför behöver vi helt enkelt lite modernare spelregler. Världens förändras, Ulf Holm. Det borde även Ulf Holm göra!

Anf. 84 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Det mest intressanta som EU-ministern sade i det här inlägget var att många problem kräver gemensamma beslut. Exakt! De kräver gemensamma beslut. Ett bra exempel och ett av de viktigaste beslut som har tagits på mellanstatlig nivå, det vill säga där man är överens och inte något land kan bli överkört, är det beslut som togs på EU-toppmötet i mars förra året om klimatfrågan. Det skedde inte med det nya Lissabonfördraget eller genom att en majoritet kunde köra över en minoritet, utan det var ett mellanstatligt beslut om att EU på toppmötet på Bali skulle kräva 20 procent eller, om det blev ett internationellt avtal, 30 procent. Det var ett mellanstatligt beslut. Det var inget beslut där något enskilt land blev överkört, och det är det bästa beviset på att sådana beslut som kräver långtgående målsättningar ska fattas mellanstatligt. Det är jätteviktigt att länder känner att de har varit med i processen och också kommit överens. Det är då man kan ta de stora kliven, inte när enskilda länder gång på gång blir överkörda. Och den risken blir större i framtiden om riksdagen godkänner Lissabonfördraget, för då kan inte små stater som Sverige protestera och säga nej lika ofta, eftersom röstreglerna förändras. Det är den utvecklingen som vi måste ta på allvar och som jag känner att regeringen bara nonchalerar och tycker är petitesser, för vi måste göra EU smidigare säger man. Men det handlar inte alltid om att göra EU smidigare. Det handlar om demokrati, och det handlar om att folket ska vara med. Det är därför, herr talman, som Miljöpartiet kräver en folkomröstning om Lissabonfördraget!

Anf. 85 Walburga Habsburg Dougla (M)

Herr talman! Fru Europaminister! Låt mig börja med att säga att jag är glad över att Europaministern har kommit till kammaren för att delta i vår diskussion - och hur hon deltog! Hon tog med passionerad övertygelse replik på alla dem som talat före mig. Jag tycker att det är beundransvärt. Denna vecka är det också särskilt roligt att prata om Europa, eftersom vi firar Europadagen nu på fredag den 9 maj. Europadebatten har under den senaste tiden tilltagit i Sverige, vilket är mycket glädjande. Det beror inte minst på Sveriges kommande ordförandeskap i EU under andra halvåret 2009. Men det beror även på det snart stundande Europaparlamentsvalet och på att vi diskuterar Lissabonfördraget som är tänkt att träda i kraft vid årsskiftet. Till detta vill jag även lägga Cecilia Malmströms aktiva egna engagemang för att föra ut Europafrågorna runt om i landet och i hela EU. Europa och Europeiska unionen åtnjuter en allt större acceptans i vårt samhälle, och diskussionen om ett eventuellt utträde har gudskelov nästan helt försvunnit. Denna positiva utveckling beror i stor utsträckning på att Europapolitiken har blivit en naturlig del av vår vardag och inte längre är en avskild del i våra liv med beslut som fattas långt borta. Även Miljöpartiets språkrör har insett vikten av ett fördjupat Europasamarbete och följer äntligen efter sina partivänner i de andra EU-länderna. Betänkandet som vi nu diskuterar behandlar regeringens skrivelse Årsboken om EU och tillhörande motioner. Den är uppbyggd i tio överskådliga kapitel som gör den lättförståelig, och den fungerar lite som en uppslagsbok för alla oss européer. Frågan om EU:s utvidgning intar en särskild ställning, precis som den gjorde redan under Sveriges första ordförandeskap 2001. På årets första dag 2007 blev Rumänien och Bulgarien nya medlemsländer och har under det år som gått blivit alltmer varma i kläderna. Nu är snart alla länder som fram till 1989 låg avskilda från oss bakom järnridån medlemmar i vårt europeiska enande. Regeringen betecknar utvidgningen som EU-samarbetets största framgång. Förhandlingarna med Kroatien och Turkiet har förts vidare under det gångna året, och Kroatien ser ut att snart kunna bli medlem - kanske redan nästa år. Sverige är ett av de länder som är mest utvidgningsvänliga. Riksdagen har ett flertal gånger enhälligt beslutat om ett EU-perspektiv för Ukraina och Moldavien men även för Vitryssland. Självklart menar vi inte Europas siste diktator, Alexander Lukasjenko, utan det vitryska folket som så väl behöver vårt stöd. I veckan har några av oss riksdagsledamöter vitryska praoelever från oppositionen med i vårt arbete. De är här för att de vill lära sig av vårt Europaengagemang. Fru talman! Utvidgningen är ett centralt bidrag till fred, demokrati och stabilitet på hela vår kontinent. Genom denna process bidrar EU också med så kallad nation-building på Balkan. Medlemskapsperspektivet är en förstärkande kraft som fungerar som soft power i den meningen att det kan motverka de Europanegativa, radikala krafterna i de olika länderna. Serbien, som under det senaste året hade stora interna problem med samarbetet med krigsförbrytartribunalen Icty och Kosovos självständighet, undertecknade i förra veckan ett stabiliserings- och associationsavtal som kan ses som en förberedelse till medlemskapsförhandlingar. Bosnien och Hercegovina har genomfört sin polisreform som ett led mot ett SA-avtal. För att tillföra ny energi och ingjuta ny kraft för fortsatta reformer har Sverige varit en drivande kraft för att underlätta för medborgarna på västra Balkan genom att agera för en mildare visumregim och borttagande av viseringsavgiften, ett initiativ taget av Frankrike och väldigt starkt understött och medinitierat av oss. EU är och förblir en attraktiv kraft i alla delar av Europa och kan positivt påverka problemregionerna genom att visa på att det är bättre att arbeta tillsammans mot ett mål utifrån gemensamma grundvärderingar än att stå splittrade inför de stora framtidsutmaningarna. Som en viktig grundprincip i EU-arbetet slås under budgetfrågorna fast att subsidiaritetsprincipen, som vi svenskar brukar kalla närhetsprincipen, måste råda och genomsyra allt vårt arbete, alla beslut och alla avtal som lägger grunden för EU:s arbete. EU har under det gångna året gjort stora framsteg i arbetet med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta har resulterat i ett förstärkt inflytande, inte bara i vårt närområde genom den europeiska grannskapspolitiken, utan också i de olika konflikthärdarna runt om i världen. Med grannskapspolitiken har stora framgångar uppnåtts. En viktig tanke i det fortsatta arbetet är att förstärka samarbetet gentemot Svartahavsområdet. För oss i Sverige är utvecklingen i Georgien av särskild vikt: Det georgiska parlamentsvalet om två veckor kommer att visa om och hur väl landet har utvecklats och stabiliserats. Jag hade själv förmånen att få delta i en konferens om grannskapspolitiken i Batumi under hösten förra året och kunde med egna ögon se hur framgångsrikt vårt arbete varit hittills. Om två veckor kommer jag återigen att kunna se hur arbetet fortskridit sedan dess, då jag medverkar som valövervakare under parlamentsvalet i Georgien. Inom grannskapspolitiken förbereder Sverige sitt program för ett närmare samarbete inom Östersjöområdet, liknande Svartahavssatsningen. Men för att utvidgningen och grannskapspolitiken ska lyckas fullt ut behöver vi få Lissabonfördraget på plats till årsskiftet. Med det nya fördraget får Europaparlamentet, som EU:s enda folkvalda representant, en starkare kontrollfunktion, och EU blir både öppnare och mer effektivt. Sverige kommer att få en betydande roll under implementeringsprocessen, då vi är ordförandeland under viktiga delar av denna process. Även då det gäller att genomföra och stärka subsidiaritetsprincipen är Lissabonfördraget av stor vikt. Mycket har gjorts under det gångna året i frågorna rörande frihandel. Här är Sverige en stark förespråkare till ett öppnare och mer frihandelssinnat EU. Mer behöver göras för att avskaffa tullar och montera ned de i flera avseenden förödande och resursslukande jordbruksstöden. Med dagens prisuppgångar på världsmarknaden finns här ett gyllene tillfälle att pedagogiskt visa på de positiva aspekterna av en betydligt mer avreglerad jordbrukspolitik. Baserat på framgångarna under 2007 håller Sverige nu på att förbereda sitt ordförandeskap 2009. Sverige prioriterar - redan under 18-månadersprogrammet gemensamt med Tjeckien och Frankrike - fem övergripande områden, där utvidgningen en gång till har en mycket viktig och framträdande roll. Riksdagen har också börjat planera för ordförandeskapet, men tar samtidigt i beaktande att implementeringen av Lissabonfördraget med tillsättning av en gemensam utrikesminister och en gemensam rådspresident ska infalla under samma period. Regelförenklingen - en del i Lissabonstrategin - för hållbar tillväxt och full sysselsättning är ett annat område där Sverige har spelat en stor roll parallellt med det som regeringen genomdriver just nu i Sverige. Därmed kommer man att underlätta för små och medelstora företag i hela unionen. Fru talman! Jag yrkar att regeringens skrivelse läggs till handlingarna och yrkar dessutom avslag på alla reservationer. I detta anförande instämde Mats Sander (m).

Anf. 86 Hans Linde (V)

Fru talman! Jag tror att det är uppenbart för alla som följt utrikesutskottet eller lyssnat i denna kammare att Walburga Habsburg Douglas har ett stort engagemang både för Europas framtid och för Europas historia. Walburga pratade om fred och stabilitet i Europa. Är det någonting vi kan lära oss när det gäller Europas historia och man pratar fred och stabilitet är det väl att militär upprustning och militära allianser aldrig har gynnat freden i Europa. Trots det ser vi nu ett Lissabonfördrag som innebär just att en militär allians byggs upp, att det sker en militär upprustning i Europa. Det är ett fördrag som inte bara Walburga Habsburg Douglas och Moderata samlingspartiet ställer sig bakom, man säger dessutom att den här frågan inte ska ställas till svenska folket för att folket ska få möjlighet att yttra sig. Tittar man på de olika paragraferna i Lissabonfördraget kan man notera att det är uppenbart att unionen slår in på en väg av militarisering. I artikel 11 pratas det om ömsesidig solidaritet inom säkerhetspolitiken. I paragraf 27 säger man att medlemsländerna ska ställa militära resurser till unionens förfogande. Hur är det förenligt med den svenska alliansfriheten, Walburga Habsburg Douglas? Eller är det så att Sverige är alliansfritt i dag men kommer att vara någonting annat i morgon? Man måste också ställa sig en fråga när man tittar längre ned i artikel 27, där det pratas om att EU ska öka sin militära kapacitet. Det är en ganska uppseendeväckande skrivning i ett dokument som knappt diskuteras i dag i Sverige. Är det så, Walburga Habsburg Douglas, att vi har för få vapen i dag i Europa? På vilket sätt blir Europa mer fredligt och mer stabilt genom att vi ser en militär upprustning, att vi tar medel från andra delar, från bistånd, från skola, från utbildning för att i stället satsa på militär upprustning? På vilket sätt ger det ett Europa i fred?

Anf. 87 Walburga Habsburg Dougla (M)

Fru talman! Europas grundidé är fred och samarbete, säkert inte upprustning och krigsberedskap. Det är inte heller så att man tar finansiella medel från andra områden. Jag tror att det mer är så att vi försöker organisera oss bättre så att vi kan stå emot framtida utmaningar och för att vi ska behålla fred. När man tittar på historien - och Hans Linde har med rätta sagt att historia är lite min käpphäst - ser man att folket som levde bakom järnridån till 1989 sökte sig till EU eftersom EU är en fredsmakt och så ska förbli.

Anf. 88 Hans Linde (V)

Fru talman! När muren föll gav det Europa på många sätt ett guldläge. Vi hade en möjlighet att rusta ned, att i stället för att låsa in oss i militära allianser ha ett brett samarbete som inkluderade länder som både fanns inom EU och utanför EU. Även med en utvidgningsprocess kommer det att vara så att en rad stater under väldigt lång tid framöver kommer att befinna sig utanför EU:s gränser. Då är det väl viktigt att vi har ett brett samarbete i Europa. Men nu slår ju EU in på en annan väg. Den union som Walburga Habsburg Douglas kallar för fredens union slår ju in på en helt annan väg. Det är trots allt så att vi ser att unionen nu slår in på en väg av militär upprustning. Det är inte några amsagor jag står här och berättar. Det är någonting som står svart på vitt i fördragets text. Tittar man i artikel 27 i Lissabonfördraget, det fördrag som Walburga Habsburg Douglas inte vill att vi ska folkomrösta om, ser man att det står att medlemsländerna förbinder sig att öka sin militära kapacitet. Vad är det om inte en militär upprustning? Jag vill också ställa en annan fråga när det gäller just de militära delarna av Lissabonfördraget, det fördrag som Walburga Habsburg Douglas inte vill folkomrösta om. När det gäller synen på FN-mandat och på beslut i FN:s säkerhetsråd har man tre helt olika skrivningar i förslaget till Lissabonfördrag. För mig som läser det här utifrån är det uppenbart att de här luddiga skrivningarna är kompromisser, att man lämnar till framtida makthavare att fatta sina beslut lite som det passar inom EU. Det skulle ju vara bra om jag hade fel och Walburga Habsburg Douglas kunde förklara vad det är som egentligen gäller i fråga om FN-mandat. Hur är egentligen synen inom EU på beslut i FN:s säkerhetsråd? Kommer det att vara som med Lissabonfördraget, som Walburga Habsburg Douglas inte vill att vi ska folkomrösta om, att det blir möjligt för ett EU i framtiden att skicka ut militära insatser utan FN-mandat, i strid med folkrätten och utan beslut i FN:s säkerhetsråd?

Anf. 89 Walburga Habsburg Dougla (M)

Fru talman! Det är ett faktum, som Hans Linde också sade, att inte alla länder som är med i EU också är med i försvarsalliansen Nato. Därför är det självklart så att man måste ha andra mandat, som till exempel ett FN-mandat för att gå ut tillsammans. Återigen vill jag säga att det är klart att om man vill bevara fred måste man själv vara beredd, eftersom fred tyvärr inte alltid kommer enbart genom att man nedrustar. Det har under historiens gång - historia är som sagt min käpphäst - uppstått många krig därför att ett land helt enkelt har lagt ned alla sina vapen. Jag tycker att det är viktigt att vi planerar för att behålla vårt fredliga samhälle och genom samarbete utökar freden i världen. Det är också därför som så många länder försöker komma in i EU, även länder som inte ens geografiskt tillhör Europa, som till exempel länderna på södra sidan av Medelhavet.

Anf. 90 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Walburga Habsburg Douglas är tydlig med friheten och att det var viktigt att riva muren mellan öst och väst. Det är ingen som säger emot det. Friheten går igenom hela talet. Var finns då friheten att få uttrycka vad man tycker om EU:s framtid? När ska jag som medborgare få tala om för dig som moderat och representant för ett regeringsbärande parti att jag inte tycker att den utvecklingen av EU är bra - eller om jag tycker att den är bra? Det handlar inte bara om Lissabonfördraget utan det kanske handlar om ett enskilt EU-beslut. I vilket val ska jag kunna uttrycka mig fritt om den politiska utvecklingen när det gäller ett EU-beslut? EU-parlamentet hyllas mycket här. Parlamentet har inte ensamt makten. Parlamentet har ett delat ansvar med ministerrådet. I ministerrådet finns det snart inget veto. Då kan länder bli övertrumfade, och då spelar det kanske ingen roll vad den svenska ministern har sagt. Hur ska jag tillgodose min frihet och berätta vilken politisk utveckling jag vill ha av EU? Det finns en chans, nämligen om det nya Lissabonfördraget ska godkännas eller inte. Nu har EU:s ledare bestämt, effektivt och snabbt, att vi måste undvika folkomröstningar. Varför är man så rädd för folkomröstningar? Varför är du som förkämpe för medborgerliga fri- och rättigheter så rädd för vad folket ska säga om det som du verkar så övertygad om? Är inte Walburga Habsburg Douglas så övertygad om EU:s nya Lissabonfördrag?

Anf. 91 Walburga Habsburg Dougla (M)

Fru talman! Det finns två saker att säga. Europaparlamentet får genom Lissabonfördraget mer inflytande. Det är därför säkert bra om du under valrörelsen, under förberedelserna under tiden från i dag fram till Europavalet den 7 juni nästa år, uttrycker vad du tänker om EU och enskilda frågor. Diskussionen i Sverige kommer de närmaste månaderna säkert att handla om EU-frågor. Vår minister är en av dem som hela tiden försöker vara pådrivande i diskussionen. När vi hade Europaministern i utrikesutskottet för några månader sedan lade hon fram 18-månadersprogrammet. Jag frågade hur det blir med den allmänna diskussionen. Hon sade att den allmänna diskussionen ska sättas i gång med stor möda och med stort deltagande av hela regeringen. Det är alltså möjligt att prata EU-frågor, inte bara i den fiktiva icke-kommande folkomröstningen, men även under alla val här i Sverige till Europaparlamentet och till riksdagen. Vi lever i en parlamentarisk demokrati. Under valrörelsen har man chansen att tala om olika teman. Jag själv tog Europatemat som mitt huvudtema även under valkampanjen till riksdagen.

Anf. 92 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Demokrati innebär inte bara friheten att prata, utan den innebär också friheten att bestämma vem som ska företräda mig i parlamentet. Man ska också kunna utkräva ansvar för den förda politiken. Det är demokrati. Då räcker det inte med att prata. Någon gång måste man få säga vilken utveckling man vill ha. Det gör man i allmänna val eller i folkomröstning. Då lyfter man fram att det är ett EU-parlamentsval nästa år. I all ära, men vid varje tillfälle sedan EU-parlamentets första val 1979 har valdeltagandet blivit lägre och lägre, vilket också har varit en bakgrund till att EU-ledarna tillsatte ett konvent för att utarbeta en ny grundlag för EU. Det är det som nu efter mycket om och men har blivit Lissabonfördraget. Detta var orsaken till att man ville att EU skulle komma närmare människorna. Det är det förslaget, Lissabonfördraget, som ni nu står och försvarar. Men ni har missat det viktigaste, nämligen att fråga folket i EU-länderna om detta förslag är det bästa för framtiden enligt deras önskemål. För två år sedan hade många länder folkomröstningar - men inte Sverige. Här är majoriteten så pass rädd för vad folket kan säga. Några länder gjorde det. Två länder röstade nej, nämligen Frankrike och Holland. Då blev det en muntlig överenskommelse i ett slutet rum, nämligen inga fler folkomröstningar. De måste undvikas. Ni är rädda för folket. Om ni verkligen hade trott att Lissabonfördraget var så bra hade ni vågat fråga folket. Men det vågar ni inte därför att ni vet att detta fördrag inte är för EU:s framtid. Detta fördrag är för att befästa det gamla EU, inte för framtiden. Vi måste ha en folkomröstning om Lissabonfördraget.

Anf. 93 Walburga Habsburg Dougla (M)

Fru talman! Först och främst var det fler folkomröstningar än bara i Frankrike och i Holland angående det föregående fördraget. I Spanien var det självklart att befolkningen röstade för fördraget. Jag tror inte på hemliga överenskommelser i hemliga rum. Då skulle vi inte se fram emot en folkomröstning på Irland. Gudskelov är Europa inte stöpt i en enda form. Det finns olika länder som tar olika grepp för olika frågor. Vi här i Sverige har inte folkomröstat om stora internationella avtal och fördrag förr. Lissabonfördraget passar mycket väl in i de fördrag som beslutas av riksdagen. Men det finns inget som förbjuder Miljöpartiet att under Europavalrörelsen diskutera de stora frågorna. Det är inte regeringens eller väljarnas fel när valdeltagande inte är tillräckligt stort. Det är troligtvis partiernas fel. Där kan Miljöpartiet göra mycket, vilket säkert också ska hända eftersom man inte ens i Miljöpartiet är överens om hur man ska förhålla sig till EU-frågan. Ni kan ha stora spännande debatter mellan språkrören och de andra ledamöterna. På det viset kan ni höja valdeltagandet.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 94 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det här är en härlig förmiddag som nu går mot eftermiddag i riksdagens kammare. Det är en dag som vi ägnar åt vårt Europa - på lite olika sätt. Vi startade med att diskutera Europarådet. Vi rörde oss över 47 stater. Vi gick via OSSE in i en debatt om EU. Vi i den här kammaren har en roll att granska hur regeringen har skött sitt mandat. I dag får vi så småningom, uppenbarligen utan debatt, notera den politiska strategin för kommissionen fram till 2009. Vi tar på det sättet ett brett grepp om vårt Europa och utvecklingen på vår kontinent. Det är viktigt eftersom det är vårt ansvar. Regeringens redogörelse över utvecklingen i EU under 2007 är en bra redovisning av det arbete som har varit. Det är ett arbete för ökad öppenhet, för färre gränser, för gränslöshet inom Europa. Jag har blivit lite förvånad när jag har hört den debatt som har pågått ett tag. Det låter som att vi från svensk sida skulle ha ett intresse av att på nytt börja diskutera gränser, undantag, regleringar, i stället för att jobba med det som har varit vårt gemensamma projekt, nämligen att öppna hela Europa för så många människor som möjligt, för frihet, demokrati, fred och hållbar utveckling. Demokrati- och rättsstatsfrågorna är naturligtvis centrala inom EU. Det är det som är en del av kärnan, nämligen att bära vidare och skapa ett gemensamt ramverk där människor känner att det fungerar för hela vardagslivet. Det var intressant när vi i veckan, fru talman, hade en diskussion om politik för global utveckling. Vi hade en hearing om det i utrikesutskottet. Då fick vi höra från en av våra huvudtalare att vi när det gäller politik för global utveckling har hittat nycklar som vi använder på vår egen kontinent men som vi inte förmår att använda när vi talar utveckling i andra delar av världen. Vi har mycket i vår redskapsbod. Det är viktigt att vi tar vara på det och använder det. Under 2007 har vi fått två nya medlemmar. Vi har välkomnat de nya medlemmarna. Vi hoppas också snart få välkomna Kroatien och Turkiet. Det är bra att regeringen tydligt markerar sin vilja att arbeta för medlemskap för de länderna. Det är också viktigt att vi får en redogörelse från regeringen att man prioriterar arbetet med grannskapspolitiken. Det är genom grannskapspolitiken som vi möjliggör för nya medlemmar att komma in och ger hopp till många människor runt om på vår kontinent att få bli medlemmar. Det är också genom grannskapspolitiken vi kan bidra till att förverkliga demokrati och rättsstatens principer i andra länder och lösa konflikter på det kloka sätt som EU valt att göra. Inte minst är det konfliktlösande arbetet i sydöstra Europa en central uppgift. Här har regeringen mycket aktivt bidragit till att försöka flytta fram och få EU att agera konstruktivt och kraftfullt för att nå resultat. Mycket återstår, men det är viktigt att regeringen tar dessa initiativ. Vi har från kammaren anledning att välkomna den vilja regeringen har att tillhöra kärnan. Det är genom att våga gå med och vilja vara med som man har möjlighet att påverka. Jag tycker att vår Europaminister tidigare mycket tydligt har visat på skillnaden i ett replikskifte med Ulf Holm. På honom lät det som att det centrala för kammaren var att få läsa nej-röster från regeringen. Det vore en felsyn från kammaren om vi hade den hållningen. Det är inte genom att rösta nej som vi påverkar. Det är genom att vara med aktivt inne före som vi kan påverka, förändra och åstadkomma resultat. Det är också så som regeringen valt att verka. Det är inte genom att stå vid sidan av och väsnas som man når resultaten. Det vet nog Ulf Holm innerst inne. Det centrala under 2007 har varit att vi har nått en överenskommelse om ett nytt fördrag, det så kallade Lissabonfördraget. Det ger ett regelverk för att öppna EU vidare och för att göra EU mer effektivt och starkt på de områden där EU ska vara starkt. Det handlar bland annat om utrikes- och säkerhetspolitiken där världen utanför förväntar sig att vi ska kunna agera och att vi inte ska stå vid sidan av. När vi pratar Mellanösternkonflikten till exempel förväntar man sig att EU ska vara med mer aktivt. Men då måste man våga och vilja och inte bara väsnas på hemmaplan. Detsamma gäller klimatarbetet. Man måste våga och vilja gå med för att påverka och ta ansvar. Det är trist att vi fortfarande inte kan vara överens om att EU är en central kraft för att nå framgång om vi ska klara uppdraget, från Bali och vidare, att förhoppningsvis förnya ett klimatavtal i Köpenhamn nästa höst. Men då måste det vara aktivt deltagande och vilja att både påverka och kompromissa och inte bara att väsnas på hemmaplan. Med det nya fördraget finns också möjligheter att knyta samman EU med Europarådet, som vi talade om tidigare. Det välkomnar jag också. Genom att unionen blir en juridisk person får man möjlighet att ansluta sig till Europakonventionen. Det kommer att bli en spännande resa att se om detta kommer att kunna bli verklighet. På det sättet får vi också en förstärkning av Europadomstolen och de mänskliga rättigheterna på hela vår kontinent. Jag vill också välkomna regeringens tydliga signal att budgetreformen måste nå framgång. Halvtidsöversynen och arbetet framöver måste leda till resultat. Man skulle önska att vi var mindre tullunion och mer frihandelsunion och att det stod mer i fokus. Jag ser, fru talman, att regeringen har lagt en god grund i den redogörelse som man lämnat till riksdagen. Utskottet har också gett ett gott betyg till regeringen för arbetet 2007. Jag hoppas att det blir lika bra 2008 och att vi framför allt får en god grund för Europaparlamentsvalrörelsen 2009. Det kommer att bli en verklig utmaning. Jag hoppas att alla partier här i kammaren kommer att vilja vara med och inte bara prata folkomröstning eller ja eller nej utan våga ta diskussionen om vad vi vill göra gemensamt på vår kontinent inom ramen för EU och ett Europaparlament som har större makt. Jag skulle önska att det hade haft ännu mer makt, men där nådde vi inte ända fram, och så är det med kompromisser. Det är ett steg i rätt riktning, och svenska folket får möjlighet att säga hur Europaparlamentet ska stärkas och hur röster för öppenhet och frihet ska kunna stärkas i valet nästa år.

Anf. 95 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Det mest centrala när man lyssnar på flera personer här, och nu också Kerstin Lundgren, är att vi ska tillhöra kärnan. Det är oerhört betydelsefullt. Vi måste tillhöra kärnan. Jag har alltid trott att det viktiga är vilken politik man ska driva och att det är därför man är politiskt aktiv. Man har idéer och vill försöka få genomslag för dem. Men det tycks inte vara intressant för regeringen och för er som stöder regeringen. Att tillhöra kärnan är det viktigaste i svensk EU-politik. Jag beklagar det. Från Miljöpartiets sida har vi inget behov av att tillhöra kärnan. Däremot har vi ett behov av att driva frågor som är viktiga för oss och som vi tror är viktiga för en majoritet i Sverige. Därför har vi lagt fram förslag på att klimatanpassa EU:s budget. Vi har tagit fram förslag på en HBT-pakt i EU som vi kan driva. Vi har lagt fram förslag på att EU ska driva ett hårdare klimatmål internationellt i enlighet med FN:s klimatpanel. Men i alla dessa frågor säger Centern nej. Nu vet vi argumentet. Vi måste tillhöra kärnan. Då kan vi tydligen inte säga saker som andra länder kanske tycker är obekväma. Det är ett mycket konstigt resonemang. Jag är mycket förvånad över det. EU:s utrikespolitik berördes också. Det nya fördraget, Lissabonfördraget, innebär i mångt och mycket att EU ska tala med en röst. Det går bra så länge man har samma uppfattning. Men vad skulle ha hänt om EU hade talat med en röst när USA invaderade Irak? Det skulle kunna ha betytt att Sverige stödde USA:s intåg i Irak. Det kanske är Centerns ståndpunkt.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 96 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Ärade ledamöter! Det är väl inte ägnat att förvåna någon i denna kammare att Miljöpartiet inte vill tillhöra kärnan i EU. Det är spännande om man över huvud taget vill tillhöra EU. Det har ju varit den stora debatten inom Miljöpartiet under resans gång. Det är väl just det som är skillnaden. Om man är med och vill påverka, om man går med i ett parti är det ju inte spännande att cirkla som en planet på ljusårs avstånd. Det är ju fråga om att våga vara med där besluten tas och inte sitta på hemmaplan och peka finger. Det är det som är skillnaden mellan Miljöpartiet och många av oss andra i kammaren. Vi vill vara med och påverka och förändra och utveckla. Vi vet att EU gör skillnad för människor i Sverige, för människor över hela vår kontinent och i resten av världen som förväntar sig att EU gör sin hemläxa och fullgör sitt uppdrag. Det handlar också om utrikespolitiken. I dag har vi många exempel på att EU inte har klarat sin uppgift. Det har blivit ett vakuum därför att EU:s medlemsländer inte samordnar sig eller försöker skapa en gemensam utrikesröst. Det gör att vi inte har kunnat påverka. Ulf Holm som gärna målar svart, inte grönt, säger att vi kanske hade sagt ja till invasionen i Irak. Tänk om invasionen i Irak aldrig hade inträffat därför att EU var en så stark internationell röst! Det finns alltid olika perspektiv på allting. Det avgörande är om man vågar vara med för att försöka påverka. Tillhör man inte kärnan kan man inte det.

Anf. 97 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Som jag sade tidigare har Miljöpartiet lagt fram flera förslag på hur man ska kunna förbättra EU. Samtliga förslag har Centern avslagit. Vad som hittills inte har kommit fram är vad Centern vill göra i stället. Det hänvisas hela tiden till att vi måste tillhöra EU:s kärna och att vi då måste lära oss att kompromissa. Vad vill Centern göra i EU? Vi kommer snart att få höra sloganen: Smalare men vassare. Då är motfrågan: På vilket sätt gör det nya EU-fördraget att EU blir smalare och vassare när EU får 68 nya politikområden? På vilket sätt gör det EU smalare och vassare? Varför är Centern så rädd för att fråga folket vad folket tycker om denna utveckling av EU? Det kan ju mycket väl vara så att en majoritet av svenska folket tycker att Lissabonfördraget är bra och kommer att rösta ja i en folkomröstning. Fine . Då är det inga problem. Jag kommer att argumentera för ett nej. Men om majoriteten av svenska folket vill ha Lissabonfördraget blir det ju en bättre bekräftelse för regeringens politik. Inte ens det är man ute efter. Man vill till varje pris undvika en folkomröstning. Då kommer genast frågan: Varför? Varför är Centern så rädd för att fråga folket? Vad försöker man dölja? Varför vill man undvika en diskussion om EU:s framtid? Om EU:s framtid är så viktig varför får inte de människor som bor i EU vara med och bestämma om den framtiden?

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 98 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det är ju det som svenska folket får göra. Svenska folket får möjlighet att vara med och diskutera EU:s framtid i samband med Europaparlamentsvalet. Det kommer att avgöra vilka svenska folket vill skicka till Europaparlamentet. De 20 ledamöter som man skickar från Sverige kommer ju att vara medbeslutande när man fyller det nya fördraget med innehåll. Det påverkar. Ulf Holm och Miljöpartiet har inte sett att fördraget handlar om ett regelverk som sedan fylls med innehåll. Det är som vår svenska grundlag. Den innehåller många paragrafer och fylls med innehåll av den här kammaren och av regeringen. På samma sätt kommer vi i kommande val till riksdagen och i kommande val till Europaparlamentet att få se hur vi fyller de svenska mandaten med uppdrag och innehåll. Från Centerpartiets sida kommer vi aktivt att delta i det kommande Europaparlamentsvalet och redovisa en politik för ett effektivt EU för att vi ska få ett Europa som är öppet, grönt och företagsamt och som sätter de värden som vi håller högt i högsätet, nämligen mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vill se en utveckling av EU i mer federalistisk riktning. Vi har nu ett fördrag som vi tycker att vi har all anledning att bejaka här i kammaren. Vi är inte rädda för att fråga folk eller föra en diskussion. Vi för hela tiden den diskussionen som parti. Vi för den i framtidsdialogen i partiet, öppen för alla att delta i. På så sätt jobbar vi i Sverige. Det är en del av vårt grunduppdrag som parlamentariker att vara ute och föra samtal och resonera. Jag gjorde det i veckan i Borås till exempel. Jag utgår ifrån att Ulf Holm också gör det hela tiden. Så kommer vi att göra i den här frågan och i andra frågor innan vi går till beslut.

Anf. 99 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Ibland måste vi blicka bakåt för att kunna se framåt. Stundom kanske vi också måste se vår egen familjehistoria för att få perspektiv på framtiden. Tidvis inser vi kanske att de förändringar till det bättre som har skett på så få generationer är fullkomligt fantastiska. Det isolerade Fattig-Sverige som min mormor växte upp i med svält, kvinnoförtryck och utsatthet är i dag ett av världens allra rikaste länder, både mänskligt och materiellt, med en generös internationell solidaritet med världens mest utsatta. Det Polen där stora delar av min makes judiska släkt utrotades av nazisterna under Förintelsen lever i dag sida vid sida med Tyskland som jämbördig demokratisk stat och stolt medlem av Europeiska unionen. Det Europa som jag föddes i 1975 präglades av kommunism, Berlinmur och otaliga diktaturer både i syd och öst. Detta Europa består i dag av fria samhällen där medborgarna får tycka, tänka och tro fritt. Den 1 januari 2007 blev Bulgarien och Rumänien nya medlemmar i EU. För bara något decennium sedan var de länderna mest kända för sina totalitära kommunistdiktaturer under Nicolae Ceausescu och Todor Zjivkov. Därför är det väldigt angenämt för mig som liberal och folkpartist att representeras av en regering som helhjärtat stöder Europasamarbetet och dessutom har stöd för detta hos den svenska befolkningen. Enligt en färsk undersökning från Synovate instämmer 78 procent av de tillfrågade helt eller delvis i påståendet att Sverige aktivt bör arbeta för att utveckla samarbetet inom EU. Att så många vill utveckla samarbetet tyder på att många personer i Sverige anser att allt fler frågor kräver gemensamma lösningar i vårt Europa. Enligt samma undersökning instämmer 70 procent helt eller delvis i påståendet att Sveriges medlemskap i EU i dag är något fullkomligt självklart. Samtidigt finns det fortfarande år 2008 svenska politiker som vill lämna Europeiska unionen. Två tredjedelar av oppositionen vill att Sverige ska gå ur EU. Man häpnar över historielösheten. Jag avundas inte direkt Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin att få ihop detta omöjliga uppdrag inför deras eventuella kommande regeringsallians. Allt är dock inte perfekt inom Europeiska unionen. Vår kompetenta EU-minister Cecilia Malmström har redan redogjort för unionens främsta utmaningar de närmaste åren. Några ytterligare frågor bör lyftas fram. Öppenheten mot omvärlden måste bli större. Protektionismen måste fasas ut. Kraven på att medlemsstaterna ska vara världens främsta champions på demokrati och mänskliga rättigheter och på att vara rättsstater får inte klinga ihåligt. Utvidgningen måste kraftfullt fortsätta utan att man för den skull tummar på krav på fri- och rättigheter. Vi har under de senaste veckorna också sett hur matkrisen ökar runt om i världen. Spannmålspriserna stiger, och undernäringen når vidriga nivåer på många håll i tredje världen. Vi har fått en desperat signal om att EU måste reformera sin jordbrukspolitik och slakta subventionerna. I dag går 42 procent av EU:s budget till olika stödsystem, varav de flesta är djupt onödiga, enligt min mening. Detta är fullkomligt oacceptabelt. Tullmurar bör rivas, handelshinder monteras ned och u-länderna ges tillträde till våra marknader. Att stoppa svälten i södra Afrika är inte bara en afrikansk angelägenhet utan en global skyldighet. Fru talman! Det finns även i detta betänkande många frågor som rör Europeiska unionen men som inte avhandlas och som jag ytterst kortfattat vill lyfta fram. Den ena frågan handlar om att bekämpa brottslighet. EU måste kunna bekämpa gränsöverskridande kriminalitet i form av människohandel, narkotikasmuggling, penningtvätt och terrorism. För att detta ska uppnås har vi i Folkpartiet länge drivit att man borde skapa ett europeiskt FBI. Den andra frågan handlar förstås om ett svenskt deltagande i EMU. Den kanske inte är högaktuell i dag, men den får inte glömmas för morgondagen. Ett framtida ja till euron är ytterligare ett steg på vägen mot ett enat Europa där Sverige kan ha ännu större inflytande. Ett ja till euron innebär nämligen ett ja till samarbete. Men detta får vi säkert fler tillfällen att diskutera i framtiden i denna kammare.

Anf. 100 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Vi socialdemokrater, och även Vänsterpartiet, har i en reservation tagit fasta på att det runt alla internationella evenemang följer en oönskad svans av kriminalitet och prostitution. Därför vill vi i Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gärna att polisen får direktiv om att motarbeta prostitution under det kommande svenska EU-ordförandeskapet. Vi vill också att Sverige under ordförandeskapet ska erbjuda porrfria hotell. Därför yrkar jag bifall till reservation 27, vilket jag inte gjorde tidigare. Jag vill också ställa en fråga till Birgitta Ohlsson. Är detta ett krav som Birgitta Ohlsson och Folkpartiet är beredda att ställa sig bakom tillsammans med oss?

Anf. 101 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Att bekämpa prostitution, sexslaveri och människohandel är en oerhört angelägen politisk fråga för den svenska regeringen. Det är därför som vi nu har tillsatt en ny utredning för att se om man kan skärpa den svenska sexköpslagen. En del debattörer har hävdat att det handlar om att utvärdera den för att avskaffa den. Men så är inte fallet. Det handlar om att titta på olika faktorer och hur den kan bli skarpare. En fråga som jag tycker är värd att lyfta fram på denna front är att det i dag inte är någon skillnad om man köper sex av en vanlig prostituerad eller av en som är sexslav. Bägge brotten ska bedömas hårt, och det ska vara tuffa straff. Men det är också viktigt att se att köp av sex av en person som är sexslav, det vill säga ett offer för människohandel, i praktiken innebär köp av en våldtäkt. Där borde man titta på hur skalan kan bli mycket tuffare. Där är regeringen enig om att man borde gå vidare med straffen. Vi diskuterade tidigare i dag att det är angeläget att Sverige ratificerar konventionen om människohandel så snart som möjligt. Vad gäller frågan om att enbart förhandla med hotell som är porrfria inför de olika mötena, som jag bedömer som mindre, kan man självklart uppmuntra detta. Men det finns inte någon samsyn i regeringen om hur man ska göra detta. Vi ser redan i dag att en del kommuner och landsting frivilligt har gått i en sådan riktning. Det tycker jag är någonting positivt som man kan uppmuntra. Jag vet inte om det socialdemokratiska partiet har en sådan policy när man bokar olika konferenser. Men det är något som de olika partierna i Sveriges riksdag kanske kan börja med. Vi kanske måste börja där och sopa rent framför vår egen dörr först innan vi tar upp det på högre nivå.

Anf. 102 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Kärnan i den här frågan handlar om EU-ordförandeskapet. Det handlar inte bara om att erbjuda porrfria hotell. Det handlar också om vårt önskemål om att rikta ett direktiv till polisen att den när det gäller resurser ska prioritera bekämpningen av prostitution eftersom prostitution tyvärr sannolikt kommer att komma som en oönskad svans i detta sammanhang precis som den alltid gör vid alla stora evenemang vare sig de är politiska, idrottsliga eller något annat. Jag undrar om Birgitta Ohlsson och Folkpartiet är beredda att ställa sig bakom detta krav från oss socialdemokrater och vänsterpartisterna.

Anf. 103 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Jag kan inte här i denna kammare lova några specifikt öronmärkta medel för att den svenska polisen under denna period ska ägna extra mycket tid åt detta. Det är någonting som jag förutsätter att den gör. För att sexköpslagen i Sverige ska få en större dignitet och tyngd måste nog straffen först skärpas ganska rejält. Under de snart tio år som vi har haft den svenska sexköpslagen har ingen blivit dömd till fängelse. I dag får man ett straff som ligger på samma nivå som om man har snattat. Att köpa en kvinnas kropp är nästan som att snatta i en godisaffär, vilket är fullkomligt makabert. Jag tror därför att vi måste börja där. Men jag tycker att det är bra att det är fler ledamöter i denna kammare som är engagerade i att säga att det inte är okej att köpa vare sig kvinnors eller mäns kroppar. Det som vi just inför detta kommande EU-ordförandeskap borde lägga mest fokus på är faktiskt att bland maktens män tala om att det utan efterfrågan inte kommer några prostituerade. Jag skulle vara väldigt stolt om utrikesminister Carl Bildt och statsminister Fredrik Reinfeldt tar upp denna fråga. Jag tror inte att denna fråga bara ska debatteras på vår nivå bland parlamentariker. För att den ska få största möjliga tyngd måste också maktens absoluta toppmän ta frågan i sin mun.

Anf. 104 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Birgitta Ohlsson hänvisar till en opinionsmätning enligt vilken 78 procent anser att man ska utveckla arbetet inom EU. Det var något i den stilen. Jag ingår i dessa 78 procent eftersom detta är en fråga som få egentligen kan svara nej på. Om vi är med i EU måste vi ändå vara aktiva i EU. Något annat vore helt obegripligt. Man kan inte vara med i en organisation och sitta vid sidan om och sura och säga att de andra är dumma. Det går inte. Man måste ständigt lägga fram förslag och driva dem med kraft på olika sätt. Jag ingår alltså i dessa 78 procent. Jag har dock inget minne av att jag har blivit uppringd av Synovate för att besvara frågan. Men om man hade ringt till mig skulle jag ha svarat ja på den. Jag tror att det är oerhört viktigt att driva frågor. Då är denna opinionsmätning snarare ett besked om att svenska folket inte anser att den nuvarande regeringen driver frågor tillräckligt i EU. Jag har i tidigare replikskiften lagt fram förslag på saker som den svenska regeringen borde driva men som man av politiska skäl inte vill driva. Det är en uppmaning till att Birgitta Ohlsson försöker påverka regeringen att driva frågorna aktivt i EU. Sedan kommer vi naturligtvis till EMU-frågan. Här gör Folkpartiet en väldigt intressant kullerbytta. Här vill man plötsligt ha en folkomröstning om EMU-frågan, kanske inte just under denna mandatperiod men längre fram. Då ska vi veta att vi har haft en sådan folkomröstning i Sverige där det blev ett rungande nej. Varför ska vi ha en till? Är det bara för att svenska folket röstade fel förra gången som man vill ha en ny? Om Birgitta Ohlsson gillar folkomröstningsinstrumentet och vill ha en folkomröstning om EMU, varför säger hon då nej till en folkomröstning om Lissabonfördraget?

Anf. 105 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Jag tycker först och främst att det är ganska viktigt att visa att det är en tämligen stor skillnad mellan att folkomrösta om vi ska byta ut vår valuta och att folkomrösta om vi ska skifta mellan två olika fördrag. När det gäller den senare frågan har vi faktiskt inte folkomröstat om den tidigare utan fattat beslut om den i denna kammare. När det gäller valutan är det en ny fråga. Vi frågade svenska folket vad de tyckte i folkomröstningen 2003, och det är inte helt ologiskt att man följer upp det med en folkomröstning x år efteråt. Det bör dock gå en tid emellan förstås. Men tiderna förändras. Allt fler länder har blivit medlemmar i valutaunionen, och Sverige står alltmer utanför. Också det måste vägas in. Jag tycker att det är ganska stor skillnad mellan de båda frågorna när det gäller ideologisk karaktär. Lissabonfördraget har varit uppe ett antal gånger under debattens fyra timmar. Det kan betonas att vi tidigare när det handlat om viktiga internationella överenskommelser - oavsett om det gällt Europarådet, FN eller andra internationella organisationer - alltid har låtit riksdagen fatta beslut, så jag tycker att det i viss mån är olika karaktär på de frågorna. Det jag ändå tycker är positivt med Miljöpartiets engagemang i EU-frågorna är att ni faktiskt försöker lyfta fram de frågorna också i vanliga, nationella, valrörelser. Det har ni gjort också tillsammans med Folkpartiet. Flera gånger har det också gällt Vänsterpartiet. Vi har haft debatter och utmanat varandra, och det får vi fortsätta med. Du anklagar oss och säger i debatten här att vi är för rädda för att ha en folkomröstning om fördraget och att det är det tyngsta skälet till att vi inte vill folkomrösta. Men om det vore så att en stor majoritet av svenska folket avskyr detta fördrag borde kanske fler personer lägga sin röst på exempelvis Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Det har man bevisligen inte gjort i de nationella valen.

Anf. 106 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Nej, det är sant att, tyvärr, inte fler i förra valet lade sin röst på Miljöpartiet. Jag tror att det mycket beror på att maktfrågorna och andra frågor känns mer viktiga i ett riksdagsval. EU-frågorna vill man gärna ha i samband med EU-parlamentsval. Det är en uppfattning som väldigt många för fram. Sedan röstar de i och för sig inte i EU-parlamentsvalen, vilket är ännu konstigare. Men det är på det här sättet som många uppfattar detta. När det gäller att få ett folkligt engagemang har det bevisligen varit så att arrangerar man en folkomröstning, vilket gjorts två gånger i Sverige - dels om vi skulle gå med i EU, dels om EMU-frågan - blir det ett väldigt högt valdeltagande. Förhoppningsvis är det ett resultat av att människor är intresserade av frågorna - det måste vi utgå från - på samma sätt som det är ett högt deltagande i riksdagsvalen. I EMU-frågan är det fortfarande märkligt. Lissabonfördraget är en ny fråga, men när det gäller EMU-frågan har man till exempel inte drivit frågan om ett undantag i Lissabonfördraget - ett juridiskt undantag - precis som Storbritannien och Danmark har. Det har Sverige inte begärt trots att vi har haft en folkomröstning om det, så frågan är vilken tyngd en folkomröstning egentligen har. Jag skulle önska att Folkpartiet också i Lissabonfrågorna - det vill säga när spelreglerna och till viss del också det politiska innehållet för Europas framtid fastställs - låter människor vara delaktiga och ger människor chansen att få säga om de tycker att det är en bra eller dålig utveckling. Det vore ett styrkebesked för Europas framtid. Jag tror att Birgitta Ohlsson innerst inne känner att det svenska stödet för EU inte är så stort som det borde vara. Då måste man också göra något åt det. Jag tror att folkomröstningsinstrumentet kan höja intresset för EU. Däremot hoppas jag kanske att svenska folket säger nej till Lissabonfördraget eftersom det är fel utveckling för EU enligt min mening.

Anf. 107 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! När det gäller Lissabonfördraget handlar det inte om att svenska folket ska säga ja eller nej till EU. Den debatten har vi förhoppningsvis lämnat bakom oss. Frågan handlar i stället om huruvida vi ska behålla det gamla Nicefördraget eller säga ja till det nya Lissabonfördraget. Folkpartiet liksom de andra regeringspartierna och, förhoppningsvis, Socialdemokraterna står bakom det nya Lissabonfördraget. Hur Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att resonera blir intressant. Ska man rösta på det nya Lissabonfördraget eller på det gamla Nicefördraget? Valen är kanske inte så mångfasetterade som ni vill tro. Vill man vara kvar i det gamla eller vill man tänka nytt innebärande att man ger EU-parlamentet mer makt och ser till att dina kolleger som du satt med tidigare i parlamentet får en större chans att få inflytande och kunna påverka? Det är där de två stora valen så att säga står.

Anf. 108 Hans Linde (V)

Fru talman! Birgitta Ohlsson hyllade i sitt anförande ett Europa där man får tänka, tycka och tro fritt. Men uppenbarligen är Birgitta Ohlssons Europa ett Europa där man får tänka, tycka och tro fritt bara så länge man okritiskt ställer sig bakom EU:s utveckling. Annars beläggs man med diverse epitet. Här kallas vi för historielösa. Jag kan ta det, för jag har ganska tjock hud och har genom åren fått höra betydligt värre saker från Birgitta Ohlsson. Men jag får väl påminna om vilka vi är som i dag sitter här i kammaren. Jo, vi är folkvalda riksdagsledamöter, Birgitta Ohlsson! Jag vet inte hur det var för Birgitta Ohlsson i valrörelsen. Jag gick i alla fall ut till mina väljare hemma i Göteborg och deklarerade tydligt och klart hur jag såg på EU:s framtid. Jag sade att jag ville minska överstatligheten, att jag ville flytta tillbaka makten till väljarna och att jag skulle kämpa mot en militarisering av EU. För det fick jag väljarnas förtroende hemma i Göteborg. Frågan är, Birgitta Ohlsson, om den åsikten inte ska få representeras i denna kammare. Ska EU-kritiker inte få vara representerade i ditt demokratiska Europa? Sedan måste jag också reagera på ytterligare en sak. Det sägs av Birgitta Ohlsson - detta har också sagts i flera inlägg och är ett ständigt inslag i den svenska EU-debatten - att vi inte längre ska diskutera ja eller nej till EU. Nej, det skulle vara utmärkt. Men vem är det som hela tiden för upp argumentet om att inte diskutera ja och nej? Ja, det är de okritiska EU-vännerna som gör det. Har någon hört mig eller Ulf Holm i den här debatten lyfta fram folkomröstningen 1994? Nej, det är inte vi som står här och ältar historien, utan det är Birgitta Ohlsson och de okritiska EU-vännerna som gör det. Kanske är det inte så konstigt. Vi i Vänsterpartiet, och även Miljöpartiet, har lagt fram en lång rad förslag om hur vi konstruktivt vill förbättra EU genom att göra EU öppnare, genom att göra EU mer miljövänligt och klimatanpassat och genom att minska jordbrukssubventionerna. Vidare vill vi att man erkänner Västsahara. Det är en lång rad frågor som Birgitta Ohlsson säger nej till. Då är det bekvämt att kunna falla tillbaka på frågan om vi ska vara med i EU eller inte, samtidigt som man vägrar att ta ställning i alla de frågor som vi här tar upp.

Anf. 109 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Jo, självklart ska vänsterpartisternas och Hans Lindes EU-kritiska och EU-negativa åsikter få höras i denna kammare. De hörs ju just nu. Självklart känner de personer som i riksdagsvalet 2006 och även tidigare röstat på dig och på andra vänsterpartister till er hållning. Och självklart vet vi hur många procent av rösterna ni fick. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är inte de största partierna i Sveriges riksdag. På samma sätt är det självklart att de tusentals personer som kryssade för mig i riksdagsvalet vet vad jag står för. De vet också vad Cecilia Malmström, vår EU-minister, står för. De vet vad Mona Sahlin står för. De vet vad olika EU-positiva politiker står för. Vad är odemokratiskt i att låta denna kammare få besluta om vi ska ansluta oss till Lissabonfördraget eller inte? Det är inget som är odemokratiskt i det. Vi är 349 folkvalda individer. Svenska folket har röstat på oss. Detsamma gäller våra kolleger i Europaparlamentet som representerar våra åsikter. Om 70 procent av svenska folket skulle tycka att Europa är skrutt skulle de säkerligen lägga sin röst på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Men det gör de inte därför att de vill vara kvar och samarbeta vidare. Det är rent snicksnack att säga att vi som är varma EU-entusiaster är totalt okritiska när det gäller Europeiska unionen. Flera talare har i debatten lyft fram hur vi vill ta bort EU:s jordbrukssubventioner, hur vi vill öronmärka mer pengar till miljöarbete, hur vi på olika sätt vill stärka kvinnors rättigheter och hur vi vill ha en skarpare utrikespolitik där man har en klar och tydlig röst när det gäller att kritisera brott mot mänskliga fri- och rättigheter. Där har vi en gemensam ståndpunkt. Det behöver inte vara någonting som är väsensskilt. Jag tycker också att det är lite av att försöka dribbla bort frågan att säga att det är odemokratiskt bara därför att man inte får ha en folkomröstning i en fråga. Ifall man som politiker tycker att det är jobbigt att ta ett politiskt beslut skulle man då hela tiden kunna säga: Nej, vi har en folkomröstning om det hela. Nu är det så att vi 349 personer har blivit valda att sitta här fyra år i taget för att stå för vissa åsikter. Det vet väljarna om. Tycker de att Walburga Habsburg Douglas åsikter är helt åt skogen kommer de att rösta bort henne. Gillar de inte Alf Svenssons EU-positiva syn får han inte deras förtroende igen. Det gäller också vad de tycker om dina åsikter - om de är bra eller dåliga. Det är vad det handlar om. Demokrati är också ett nationellt parlament.

Anf. 110 Hans Linde (V)

Fru talman! Kanske ska jag innan det här uppmålade folkliga stödet stiger Birgitta Ohlsson åt huvudet börja med att påminna om att inte heller hon representerar riksdagens största parti. Det behövs kanske en förklaring. Jag tycker att det är lite märkligt att säga att vilket förslag som helst skulle kunna tas till folkomröstning. Det är en väldigt stor skillnad mellan Lissabonfördraget och många av de andra frågor som berörs här i riksdagen. Lissabonfördraget kommer nämligen på en lång rad områden att påverka vårt land och Sveriges invånare. Makt kommer att flyttas från oss här i Sverige, från öppna demokratiska institutioner, till stängda och slutna institutioner nere i Bryssel. Dessutom ska det göras utan att befolkningen tillfrågas. Birgitta Ohlsson säger att det här egentligen bara handlar om att skifta mellan två fördrag, som om det var två fördrag som var neutrala i jämförelse med varandra. Så ser det inte ut. Riksdagens utredningstjänst har visat att det handlar om över hundra områden där makt kommer att flyttas från Sverige, bland annat från Sveriges riksdag, ned till Bryssel. Det är ingen marginell fråga. Bland dessa hundra frågor märks frågor som borde vara centrala för en person som Birgitta Ohlsson och som jag är helt övertygad om är centrala för en väldigt stor del av Sveriges befolkning. Det är frågor som handlar om de svenska kollektivavtalen, rörligheten på arbetsmarknaden, som jag tog upp tidigare. Det handlar om asyl- och flyktingpolitiken, som nu tydligt skärps. Man lägger ett ytterligare lager taggtråd över de murar som omger Europa. Det handlar också om möjligheten till militarisering, de stora steg mot ett militariserat EU som nu tas. Det är det som gör att det här är en så viktig fråga att vi borde folkomrösta om den. Det som är så märkligt med Birgitta Ohlsson är att hon inte säger nej till en sådan folkomröstning, men hon säger i stället ja till en folkomröstning om euron. Det är en folkomröstning som vi redan har haft i det här landet, och folket har redan sagt sitt. Frågan återstår, Birgitta Ohlsson: Varför är Folkpartiet så rädda att fråga svenska folket i en så avgörande fråga som Lissabonfördraget är?

Anf. 111 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Vi i Folkpartiet är inte rädda att fråga svenska folket. Det gör vi om och om igen. Vi har ett val till Europaparlamentet i juni nästa år. Det är ett ypperligt tillfälle att fråga svenska folket om de tycker att två partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och deras åsikter ska vara vägledande när det gäller Europeiska unionen eller om man röstar på något av de fem EU-positiva partierna - Folkpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Man har ett val. Svenska folket har gjort ett val tidigare och röstade ja till Europeiska unionen. Nu vill man gå vidare. Det är också viktigt att betona det som jag tog upp i mitt förra inlägg med Ulf Holm, att det är en stor skillnad mellan en folkomröstning om en valuta och en folkomröstning om två fördrag. Vad betyder ett nej till Lissabonfördraget? Jo, det innebär ett ja till Nicefördraget. Är det Nicefördraget som Vänsterpartiet hyllar så mycket, ett Nicefördrag som inte innebär mer makt till EU-parlamentets ledamöter, ett Nicefördrag som innebär att kommissionen och EU:s elit har mycket makt och de folkvalda som folk ska rösta på får mindre makt? Är det detta ni menar? Det är det ni måste vara tydliga med. Vad är ert alternativ? Det har inte framkommit under denna debatt. Det är inte så att det står mellan Lissabonfördraget och att man går ur EU eller mellan Lissabonfördraget och någon ny vacker skapelse. Det är mellan det gamla och det nya som det står. Ni är bevisligen kvar i det förgångna, och det är trist.

Alf Svensson (Kd)

Anf. 112 Alf Svensson (Kd)

Fru talman! När politiska debatter går av stapeln lyfts det fram det som inte är precis som man önskar, det som inte har uppnåtts eller det som har gått snett. Men jag tycker att när det blir EU-debatter är detta särskilt påfallande. Då ska alltid det lyftas fram som man kan leta fram och som man inte är tillfreds med. Ingenting är perfekt. Allt som vi sysslar med kan göras bättre vare sig det är på nationell, kommunal eller på EU-nivå. Jag funderar bara på vad det är som gör att man just i EU-debatter söker fram det som man inte tycker om, och det är nästan inget beröm åt EU. Det är inget som är positivt, utan det är bara elände och förtvivlan. Kan det bero på att EU är relativt färskt? Kan det bero på att EU:s administration geografiskt ligger lite bort? Det vore konstigt. När man satt i FN:s säkerhetsråd och talade om kärnan skulle det ha varit väldigt mycket att attackera mot eftersom vi är medlem i FN. Så det passar inte riktigt heller. Kan det vara så att vi är dåligt informerade och dåliga på att informera om EU? Ja, det tycker jag i alla fall gäller för mitt eget vidkommande. Om andra inte tycker det är så får jag gratulera. Kanske beror det på att vi reflekterar lite för lite över hur vårt Europa skulle ha sett ut eller tett sig om EU inte hade funnits. Hur hade vår kontinent fungerat om det gamla Nationalstats-Europa hade byggts upp efter andra världskriget och alla gränsöverskridande verksamheter, för sådana är nödvändiga, skulle ha skötts bilateralt? Hur hade det Europa sett ut? Låt mig, fru talman, få citera en mening ur betänkandet som jag tycker i allra högsta grad är värd att citeras. Det är i och för sig många meningar som är det, men en som jag har fastnat för är: "Sverige verkar för ett fortsatt utvidgat EU och ett EU som främjar fred, frihet och en hållbar utveckling på det globala planet." Möjligtvis skulle man kunna vara så distinkt att man också slår fast att själva bildandet av EU, det faktum att EU existerar, främjar fred och frihet och var en nödvändighet för att fred och frihet skulle kunna främjas, enligt mitt sätt att se. Jag har funnits i politiken under många år, det behöver jag inte upplysa någon här om och ingen annan heller. Ingenting, absolut ingenting, under alla dessa år har varit för mig, inte bara för mig utan för oss alla, vågar jag påstå, större än att järnridån har rämnat. Förslavade folk och ockuperade nationer har fått fred och frihet. Vår blodsbesudlade och krigshärjade kontinent har haft, eller kanske rättare är inne i, sin längsta fredsperiod. Politiker möts runt sammanträdesbord, ser varandra i ögonen, lyssnar på varandra, bygger upp bekantskaper och gemenskaper över mer eller mindre gamla konstlade nationsgränser. Europaminister Cecilia Malmström nämnde Robert Schumann och kol- och stålunionen, och jag tror att det är oerhört viktigt att vi erinrar oss EU-fädernas motiv och drivkraft. Ordet marknad blir ofta väldigt vanligt när vi talar EU. Men för de här EU-fäderna var det faktiskt förlåtelse och försoning folken emellan som var drivkraften. Man såg att den enda framkomliga vägen i ett Europa som hade sargat sig självt decennium efter decennium var att försöka slå in på en väg som var motiverad utifrån förståelse, förlåtelse, försoning. Om EU inte hade funnits hade vi fått uppfinna EU. Det är inte jag som har hittat på det, utan det var en miljökämpe i Danmark som sade det för många år sedan, men jag repeterar det gärna. Varför? Jo, av många anledningar, tror jag. Men det är klart att det i första hand gäller att främja fred och frihet. Det är också bra att det i texten står: Ett EU som är öppet, effektivt och dynamiskt ligger i Sveriges intresse. Där har vi någonting att kämpa för från alla håll, från alla partier. Fattas bara annat! Vi är gränslöst beroende av varandra i Europa, och tack vare EU i högsta grad kan Sverige och Europa verka för en hållbar utveckling på det globala planet. Låt mig också stryka under ett avsnitt från betänkandetexten: "Regeringen uppger att utvidgningen är en av EU-samarbetets största framgångar. Sverige har kraftfullt stött EU:s fortsatta utvidgning. - - - EU:s utvidgning anses ge fördelar för både EU och kandidatländerna genom ökad handel, investeringar och ekonomisk verksamhet." Så är det ju! Men det finns också all anledning att erinra om vad EU-utvidgningen har betytt för demokratisering, vad Köpenhamnskriterierna har betytt för att främja respekten för mänskliga fri- och rättigheter, respekten för individens identitet och möjlighet att se sin framtid mer ljus. Jag tänker exempelvis på förhållandena för våra baltiska grannar eller, som nämnts tidigare, för folken i Rumänien och Bulgarien. I det här sammanhanget vill jag uttala, fru talman, tillfredsställelse över att alla partier här i riksdagen vill se Turkiet som medlem i EU. Det duger inte att utöka förhandlingskraven på Turkiet under medlemskapsförhandlingarnas gång. Det duger inte att lägga till något som inte fanns med initialt medan förhandlingarna pågår. Jag inledde med att säga att politiken ofta karakteriseras av det som skiljer eller det som inte lyckats eller uppnåtts. Det ska naturligtvis vara så, givetvis. Men jag tror också att det är viktigt att man talar om det man lyckas med, om det som har gått åt rätt håll. Det gäller också, fru talman, när vi talar om Turkiets medlemsansökan och arbete på att uppnå de krav som är ställda i förhandlingshänseende. Låt mig också lyfta fram - det har i och för sig gjorts tidigare, men jag vill också stryka under den - EU:s grannskapspolitik. Vi får inte glömma den när vi talar om hur slutet EU ter sig och hur isolerat EU kan presenteras. Jag tror att just grannskapspolitiken, samarbeten med en rad länder i vår närhet eller runt EU:s gränser, spelar en mycket betydelsefull roll men att denna politik och detta engagemang är ganska okänt, för att inte säga mycket okänt, ute bland våra väljare och kanske rent av bland oss själva också. I det här sammanhanget kan jag gott få nämna Empa, Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly, som existerar, inte som ett beslutsorgan men som finns där för att kulturer och religioner ska mötas och skapa förståelse och syssla med lyhördhet gentemot varandra. Jag kan inte förstå hur man kan aktivera sig så tufft mot EU och samtidigt stå här i talarstolen och i andra talarstolar och säga att den viktigaste frågan, den fråga som ska prioriteras, är miljöfrågan. Vem tror att ett Europa utan ett EU hade haft mycket att komma med när det gäller att ta itu med de framtida så ytterligt angelägna miljöfrågorna? Jag menar att EU redan har visat att EU kan spela en roll och spelar en mycket betydelsefull roll. Jag vill också gärna stryka under att vi lever i en annan situation. Terrorismen finns, den internationella brottsligheten är omfattande, slavhandel, människohandel existerar. Där borde mycket, mycket mer kunna göras från EU än vad som hittills har gjorts. Nästa år är det, som sagts många gånger här, val till Europaparlamentet. Jag tror att det finns en risk för att detta val kommer att framstå som en kandidaternas kamp om vem eller vilket parti som bäst försvarar nationella intressen, och visst ska vi försvara dem. Den risken tror jag är särskilt stor om vi inte blir bättre på att informera om vad EU betyder för oss alla, hur nödvändigt EU är och hur positivt det faktiskt är att EU finns.

Anf. 113 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Alf Svensson tog upp något ideologiskt väldigt viktigt här som jag tycker att vi borde debattera mer ingående, nämligen frågan om vi hade fått uppfinna EU om inte EU hade funnits i dag. Delvis kan man hålla med om det, men frågan är om Kristdemokraterna då hade uppfunnit samma EU som finns i dag eller någonting annat. Det är en viktig ideologisk debatt. På vilket sätt ska Europas länder samarbeta i gränsöverskridande och viktiga frågor som berör människor? Den debatten drunknar tyvärr, därför att så väldigt mycket är koncentrerat till dagens EU. Visionen om framtidens EU saknas, anser jag. Vi är väldigt mycket fast vid det gamla EU. Det är som ett resultat av detta som bland annat jag och Miljöpartiet lägger fram så många förslag på hur man skulle kunna förbättra dagens EU och lite försöka glömma bort hur det ser ut i dag. Men tyvärr blir ofta de förslag som vi lägger fram avslagna. Vi är riksdagens minsta parti, och det får vi acceptera. Men jag tycker nog att även majoritetspartierna borde fundera lite på den ideologiska frågan: Om EU inte fanns, hade vi då uppfunnit samma EU? Det är nämligen det som majoriteten verkar vilja. Det är dagens EU som gäller, och det ska bli större och fetare, inte smalare men vassare. Sedan skulle jag vilja kommentera detta att EU är jättebra på miljöfrågor. Det är ju inte riktigt sant. Flera forskningsrapporter visar till exempel att mycket av EU:s budget går till direkt klimatförstörande verksamhet, men det kommer jag att få utveckla i nästa replik.

Alf Svensson (Kd)

Anf. 114 Alf Svensson (Kd)

Fru talman! Jag skulle aldrig förvänta mig, Holm, att det från ditt håll sades att EU är bra på någonting egentligen och allra minst på miljöpolitikens område. Men det som jag försökte säga i mitt anförande var: Hur hade det varit med europeisk miljöpolitik om EU inte hade funnits? Sedan kan jag inte säga hur EU skulle ha sett ut om vi hade fått bestämma det själva. Jag tycker att det är jättebra att vi inte har fått göra det. Jag tror nämligen inte att ett parti har monopol på all klokskap, utan jag tror att det mellan partier, precis som mellan länder, är väldigt värdefullt att få frågor belysta från alla tänkbara håll och att komma till insikt om att i detta lyssnande kan man vaska fram något som förhoppningsvis är bättre. Riktigt bra blir det aldrig med någonting. Visst, det är en ideologisk fråga om EU hade sett exakt likadant ut i dag som det hade gjort om vi hade haft en större påverkan. Vad jag tycker att vi ändå kan få räkna oss till godo är att det trots allt var kristdemokrater som drog i gång EU. Dessa Europafäder gick ut ifrån att det handlade om förlåtelse, försoning och förståelse. De sade att vi måste se till att tyskar och fransmän inte för evigt håller på att bekämpa varandra - för att ta just den konflikten. Det är något att lyfta fram och erinra om för att skapa förståelse för ett EU där det förvisso finns brister och där mycket kan göras bättre, men jag tycker att man ska våga uttrycka att det är positivt att det finns.

Anf. 115 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Jag skulle kunna stå här i två minuter, som är tiden för en replik, och berätta att det också finns bra EU-lagar - vattendirektiv, etcetera. Men precis som Alf Svensson själv sade måste man försöka koncentrera sig på vad man kan göra bättre, och det är lite det som är meningen. Mycket kan göras bättre. Men frågan är vilka ambitioner den svenska regeringen har att göra EU bättre och utifrån vilken ideologisk grundton. Det var det jag var ute efter. Jag menar inte att just Miljöpartiets vision ska vara den som bestämmer, men man måste ha en idé om hur det skulle kunna fungera om vi inte hade EU i dag utan skulle starta det genom ett beslut i riksdagen kl. 16.00. Hur skulle detta EU se ut? Hur skulle samarbetet fungera mellan EU:s länder? Det har tidigare varit en diskussion om Europarådet, och inte jag men andra har diskuterat OSSE. Kanske skulle man flytta ihop de här verksamheterna mer, ta bort lite av det som EU håller på med och se till att Europas samtliga 47 länder deltar i detta arbete på något sätt. Det skulle kunna vara en utgångspunkt, men tyvärr är mycket av diskussionen inriktad på det EU som finns i dag. Och tyvärr upplever många att regeringen inte tar initiativen i EU-frågorna och driver för Sverige och svenska intressen viktiga frågor. Det är därför som vi diskuterar Lavalfrågan så mycket. Väldigt många människor i Sverige känner nämligen att vi har en arbetsmarknadsminister som inte vill lyfta fram frågan i EU-sammanhang, trots att det är EU som tydligen bestämmer svensk arbetsmarknadspolitik. Den diskussionen måste vi kunna ha.

Alf Svensson (Kd)

Anf. 116 Alf Svensson (Kd)

Fru talman! Jag hör till dem som menar att just Lissabonfördraget förbättrar situationen i EU-arbetet och för EU:s och Europas framtid. Det har lite grann med visionstänkandet att göra att vi får ett fördrag som håller och som är i överensstämmelse med den verklighet som vi lever i för närvarande. Sedan är det naturligtvis så att EU är en process. Jag tror inte att vi någonsin kommer dithän att vi säger att nu har vi fattat ett beslut kl. 16 och att allt sedan är fixt och färdigt, utan det är en process. Det kan vara två steg framåt och kanske ett tillbaka. Vi måste leva i medvetenheten om hur beroende vi är av varandra. Vi kommer aldrig att kunna gå tillbaka till den situation som var då jag satt i stadsfullmäktige i Gränna och vi fattade våra egna beslut. Sedan gick vi in i Jönköpings kommun. Och Sverige har gått med i EU. Jag tror att vi till och med får arbeta vidare på att vidga EU ytterligare, för vi lever framtidsinriktat på så sätt att vi bara kommer att bli mer och mer beroende av varandra och kommer att få ty oss mer och mer till beslut som inte alltid fattas hos oss själva. Vi får inte se det som något väldigt beklagansvärt. Jag tror nämligen att i Bryssel - och förhoppningsvis enbart där när det gäller EU - kan man också fatta beslut som fransmän, tyskar, österrikare och vilka vi än vill räkna upp står bakom och som är positiva för oss. Jag tror inte att beslut som fattas annorstädes än här i riksdagen alltid måste vara negativa. Jag tror till och med att de av och till kan vara mer positiva än beslut som vi fattar själva här i riksdagen.

Anf. 117 Carina Hägg (S)

Fru talman! Det har varit en väldigt intressant dag i dag med de olika delar vi har debatterat och de olika organisationerna, Europarådet, OSSE och EU. Jag vill understryka att jag naturligtvis står bakom vad min partikamrat Kenneth G Forslund tidigare har framfört här från talarstolen och även reservationerna. Jag känner lite extra för reservation 27. När vi från Socialdemokraterna väckte motionen om ett prostitutionsfritt och porrfritt EU-ordförandeskap trodde jag att det var någonting som vi skulle kunna bli ense om, att det kanske var ett förbiseende. Vi hade uppmärksammat att de här frågorna inte finns med i det förberedelsearbete som pågår runt om i landet. Man har inga direktiv, och då jobbar man inte med de här frågorna. Man har inte fått stöd för att bevaka de här områdena, vilket jag tyckte var bekymmersamt. Pragmatiskt sett lyfter vi in det i riksdagsarbetet, och jag trodde självklart att inte minst Folkpartiet liberalerna kunde tänka sig att stödja detta. Men så var inte fallet, till min stora förvåning. Jag vet att det sitter kommunala representanter och funderar på de här frågorna och inte vet vad de ska göra. Jag är säker på att det är så för Kerstin Lundgrens partikamrater, till exempel i Umeå, som ska ha ett av arrangemangen, men också hemma hos Eskil Erlandsson i Växjö. Vad ska jordbruksministern ge för råd till Växjöborna? Hur ska Växjö kommun jobba med de här frågorna? Vad kommer Alf Svensson att ge för råd till sin partikamrat, kommunstyrelsens ordförande Acko Ankarberg Johansson i Jönköping? Hur ska de jobba med dessa frågor? Hur kommer man att jobba i Göteborg? Hur har statsrådet Cecilia Malmström tänkt inkludera de här perspektiven? På inget av dessa områden har jag fått svar. Tvärtom avstyrker ni motionen, vilket är mycket förvånansvärt. Jag har inte heller fått någon motivering till varför. Man kan uttrycka sig lite vänligt, men man säger i alla fall nej och vidtar inga åtgärder. Det här är ett billigt sätt, kan jag tycka som smålänning, att tydliggöra svenska värderingar. Det finns ett stort behov, och det finns många som har frågor om vår sexköpslag, hur vi ser på trafficking, hur vi ser på relationen mellan prostitution och trafficking och hur vi jobbar med de här frågorna. Inte minst är de intresserade av att både män och kvinnor tycker att dessa frågor är viktiga och att det finns en så bred förankring hos svenska folket, som inte minst kom till uttryck när det gällde fotbolls-VM i Tyskland. Däremot vet jag att regeringen inte har något intresse av att driva de här frågorna inför fotbolls-VM i Sydafrika, vilket jag tycker är synd. Men det ligger väl i linje med den debatt vi har nu i utskottet. Jag förstår fortfarande inte att det skulle vara så svårt att skapa en enighet om detta. Visst vore det bra om arrangemangen under Sveriges ordförandeskap i EU kunde vara fria från prostitution. Vi vet att det förekommer trots den lagstiftning vi har, inte i samma omfattning som på andra håll, där man inte jobbar med de här frågorna på samma sätt, men det förekommer. Enligt Socialstyrelsens dokumentation som kom ut förra året förekommer prostitution till exempel i Jönköpings län. Vi hör larmrapporter om enstaka unga kvinnors öde, och jag utesluter inte att det kommer att komma besökare till Sverige som kommer att efterfråga prostituerade. Då ska vi vara jätteklara. Vi ska ha informerat, och vi ska noga ha valt de hotell och konferensanläggningar som ska finnas att tillgå. Vi har också ett gyllene tillfälle att generellt föra samtal och diskussioner med de organisationer som organiserar och företräder hotellen och konferensanläggningarna. Det finns många hotell och konferensanläggningar som har tagit tydlig ställning mot porrkanaler. Det är väl dem vi ska stödja? Det är väl dem vi ska visa att vi tycker att de har fattat rätt beslut, ett beslut som ligger i linje med de värderingar som jag trodde att vi tillsammans stod upp för? Jag tycker att det är bekymmersamt att man inte tar vara på möjligheten. Jag vet att man skulle kunna få stort och brett stöd, och många skulle känna att de kunde vara aktiva i processen. Jag är mycket förundrad och tycker att det är bekymmersamt att man inte kunde ställa upp på våra skrivningar. Jag hade välkomnat en enig uppfattning här. Det hade varit bra gentemot våra europeiska kolleger, inte minst därför att det finns ett frågetecken om hur vi ställer oss i dag i Sverige. Allt oftare hör man uppfattningen: Vi vet att Sverige har varit bra, att Sverige har gått före. Och så ställer man frågor om vad vi gör i dag. Att man sade nej till en jämställdhetsmyndighet i Sverige hänger klart samman med att man i dag inte är aktiv när det gäller den myndighet som håller på att upprättas i Vilnius, som skulle kunna ha det här på sitt bord, men där regeringen inte tar något initiativ och inte har velat lyfta fram ett enda namn. Trots att man vet att det fanns förhoppningar om att Sverige skulle nominera någon till att leda denna myndighet finns i dag inga namn. Det har varit ute till andra ansökningsomgången, och där hade vi haft ett redskap att kunna vara aktiva. När det gäller redskapen och möjligheterna säger man i dag nej från majoritetens sida. När vi diskuterade det här området tidigare, under diskussionen kring Europarådets betänkande, lovade Birgitta Ohlsson från Folkpartiet liberalerna att alla dessa frågor skulle besvaras av statsrådet Cecilia Malmström. Men jag fick inga svar på de frågorna. Den debatten och alla de här klarläggandena uteblev. Det är väl också talande på något sätt att man duckar från denna debatt. Birgitta Ohlsson har heller inte svarat i tidigare inlägg om hur hon ser på de här frågorna och varför Folkpartiet liberalerna antingen har bytt fot eller möjligtvis har kommit tillbaka till den ståndpunkt som de hade en gång tidigare i de här frågorna. Jag förväntar mig en fortsatt debatt, också efter att kammaren har fattat beslut här, i orter med lokala politiker, företrädare för rättsväsendet, kvinnoorganisationer och kvinnojourer som tycker att dessa frågor är viktiga. Jag känner att det är viktigt att de får vårt stöd. Nu får de en del av kammarens stöd. De får Socialdemokraternas stöd, och det är viktigt, men jag hoppas att vi under processen ska locka fler partier att tycka att frågan är viktig.

Anf. 118 Hans Linde (V)

Fru talman! Jag får börja med att säga att jag fullt ut instämmer i Carina Häggs anförande. Men jag vill lyfta fram en annan fråga. För sex dagar sedan var det den 1 maj. Då talade jag i Kinna och Borås, dessa västgötska metropoler. Jag talade om rättvisa, om höjda kvinnolöner, om minskade klyftor och om fackliga rättigheter. Jag vet inte om Carina Hägg höll något förstamajtal, men jag misstänker att hon i så fall pratade om ungefär samma saker. Vi har haft en stor samsyn i kammaren mellan socialdemokrater och vänsterpartister när det gällt att försvara den svenska modellen och de svenska kollektivavtalen. Nu ser vi att just den modell som vi tillsammans har försvarat här i kammaren genom decennierna hotas genom Lavaldomen, genom att EG-domstolen så tydligt säger att den fria rörligheten ska ställas över de arbetandes rättigheter, genom att man försvårar fackföreningsrörelsens möjligheter att vidta stridsåtgärder och kräva lika lön för lika arbete oavsett nationalitet på den svenska arbetsmarknaden. Jag förstår att Socialdemokraterna också är ytterst oroade över det här. Men jag läser i Socialdemokraternas reservation att det här framför allt ska lösas genom att man förtydligar och ändrar i svensk lagstiftning. Jag skulle gärna vilja ha ett förtydligande av Carina Hägg i denna centrala och viktiga fråga om hur svensk lagstiftning ska kunna lösa problemet. EG-domstolen har trots allt skickat en väldigt tydlig signal om att EG-fördraget är överordnat svensk lagstiftning. Då kan vi utforma vår lagstiftning hur vi vill - tyvärr är det så att den fria rörligheten för arbete, kapital, tjänster och så vidare är överordnad. Jag skulle vilja att Carina Hägg förklarade Socialdemokraternas reservation när det gäller Lavaldomen.

Anf. 119 Carina Hägg (S)

Fru talman! Först vill jag tacka för det stöd som vår motion och reservation har fått. Nu hade jag förväntat mig att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna skulle komma till samma slutsats. Men det är ändå roligt att få det bekräftat på det här sättet. När det gäller förstamajtal får jag göra dig besviken. Jag höll inget förstamajtal i år. En sen eftermiddag före den 1 maj höll jag ett anförande i Wien på en parlamentarisk uppsummeringskonferens om mäns våld mot kvinnor utifrån Europarådets kampanj. Det var viktigt för mig. Därför kom jag för sent tillbaka till Sverige för att kunna hålla ett förstamajtal. Annars hade kanske flera delar i talet liknat varandra från vår sida. Den andra viktiga frågan som Hans Linde lyfter upp handlar om kollektivavtalet och de olika domar vi har kunnat se. De har djupt oroat oss. Det finns tankegångar och kritik som på sikt kan vara bekymmersamma när det gäller synen på partssammansatta domstolar och så vidare ute i Europa, och man känner inte alltid att svenska företrädare står upp för det. Det är viktiga frågor. Det oroar tillsammans med de attacker som har varit på fackföreningsrörelsen av den högerdominerade regeringen många som är med i fackföreningar men också de som inte i dag känner att de kanske har ekonomiska möjligheter att vara facklig medlem eller som är student och planerar att gå med i facket så fort de har ett jobb och en inkomst. Det är viktiga frågor. Men jag tror inte att man ska ta EU som gisslan i den här diskussionen. Vi ska vara aktiva och jobba tillsammans med fackföreningsrörelsen i Europa. De förväntar sig att vi ska vara med och driva på. Den svenska modellen är något vi slår vakt om. Den svenska modellen är ju svensk, men det betyder inte att vi inte kan jobba än mer intensivt tillsammans med våra övriga europeiska kamrater som vill samverka. Vi vill inte att den här frågan ska tas som gisslan mot ett EU-medlemskap och mot ett aktivt EU.

Anf. 120 Hans Linde (V)

Herr talman! Man får ändå förtydliga sig lite här. Min frågeställning var: Hur ska vi lösa problemen på svensk plan genom svensk lagstiftning? Man kan ha åsikten att vi inte ska lyfta upp de frågorna i samband med Lissabonfördraget. Men då får man visa på alternativ. Jag tror tyvärr att det kommer att bli oerhört svårt att ändra svensk lagstiftning så att man löser dessa problem just därför att EU-kommissionen är så tydlig på den här punkten. EG-fördraget och de fria rörligheterna är överordnade svensk lagstiftning på det här området. Jag vet att vi vänsterpartister och socialdemokrater har olika syn på Lissabonfördraget. Det tror jag har framgått av de senaste timmarnas debatt i den här kammaren. Jag tror samtidigt att vi skulle kunna enas om att kräva ett undantag. Det är vår chans som vi nu har framför oss. Ska vi kunna garantera den svenska modellen måste vi ha ett undantag från EU:s fria rörlighet. Det enda förhandlingsläge vi egentligen har att kräva ett sådant undantag är just nu när vi sitter med ratificeringsprocessen av Lissabonfördraget. Vi sitter egentligen i en guldsits för att förhandla fram ett undantag som skulle skydda den svenska modellen. Mitt syfte som jag hoppas att Socialdemokraterna också ska stödja framåt hösten är inte att ta EU som gisslan men däremot att ta den svenska regeringen som gisslan. Det krävs 88 ledamöter i den här kammaren för att vi ska kunna tvinga regeringen att åka ned till Bryssel och framförhandla ett undantag. Det handlar inte om att ta EU som gisslan. Det handlar om att tvinga regeringen att faktiskt ta dessa frågor på allvar. Detta är krav som inte bara lyfts upp av oss i Vänsterpartiet. De lyfts upp från Byggnads och socialdemokratiska partidistrikt i Skåne. Jag möter ofta socialdemokratiska gräsrötter runt om i landet och fackföreningsmedlemmar i många fackföreningar som är djupt oroade över utvecklingen. Jag hoppas att Socialdemokraterna nu har en process där man funderar och att ni landar i att ni tillsammans med oss i Vänsterpartiet kräver ett undantag så att vi kan garantera den svenska modellen som varit som grund för det välstånd som vi har kunnat bygga i det här landet. Det är en garanti mot lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden.

Anf. 121 Carina Hägg (S)

Herr talman! Jag förstår att jag och vänsterpartister delar samma engagemang. Vi känner samma oro för vad vi ser om hörnet. Jag utgår ifrån att vi också på samma sätt är bekymrade över och även samtidigt ganska ofta upprörda över högerregeringens syn på fackföreningsrörelsen och att vi har samma syn på att kollektivavtalen ska innehålla någonting igen. Man vet att vi är konventionsbundna och inte kan vara emot organisering i fackförenings regi. Men man vill tömma medlemskapet, kollektivavtalet och arbetsrätten på innehåll. Det verkar som att man har synen att det ska vara som någon schackklubb eller någonting utan att man ska ha något reellt stöd och redskap för att driva arbetsrättsliga frågor framåt. Det tycker jag är väldigt bekymmersamt. Jag är inte alls klar över var den här regeringen kommer att landa när det gäller utredningar och att överlåta till arbetsmarknadens parter att föra vidare samtal om de här frågorna. Det återstår att se. Men jag hoppas innerligt att vi hjälps åt att föra in frågorna i en kommande EU-valrörelse där jag tycker att den hör hemma. Man ska rösta mellan rött och blått och för att visa att dessa frågor är viktiga. Vi kanske har lite olika vägar att gå. Men vi har samma grundinställning att vi ska slå vakt om den svenska modellen. Det är viktigt att man har rätt att organisera sig fackligt och också tillsammans driva fackliga krav som är berättigade att ställa på arbetsmarknaden.

Anf. 122 Birgitta Ohlsson (Fp)

Herr talman! Det man kan konstatera efter fem timmars maratondebatt är kanske att skillnaderna i svensk EU-politik inte står mellan blått och rött utan mellan rött och rött eller rött och blått och annat rött. Skillnaden går mellan Vänsterpartiet och Miljöpartiet och resten. Carina Hägg lyfter återigen upp frågan om kvinnors rätt till fri abort samt frågan om ett prostitutionsfritt Sverige. Då statsrådet Cecilia Malmström inte kunde vara kvar tre timmar av denna debatt missade hon därmed Carina Häggs anförande och kunde inte ta replik tidigare. Hon bad mig framföra att hon lyfter upp frågan om fri abort i diverse olika sammanhang när hon träffar andra ministrar i Europa och parlamentariker från länder som inte delar samma syn som Sverige har, det vill säga att kvinnor har rätt till fria, lagliga och säkra aborter. Det var en skrivning som Folkpartiet ställde sig bakom i utrikesutskottet år 2002. Hon tycker att abort är en rättighet. Det är en uppfattning som jag tror att de flesta av oss delar i denna kammare. Det är ganska sorgligt att Carina Hägg gång på gång i de debatter vi har i utrikesutskottet vill tillskriva allianspartierna att vi på något sätt skulle vara abortmotståndare, vilket är fullkomligt totalfel rent historiskt sett. Det var ofta borgerliga partier som var de första partierna som drev frågan om kvinnors rätt till fri abort. Det gäller inte minst mitt eget parti Folkpartiet. Det skedde i denna kammare, via Folkpartiets ungdomsförbund och via aktivistiska aktioner som att ordna abortresor till Polen på 60-talet. Vad gäller frågan om ett prostitutionsfritt EU under ordförandeskapet i Sverige på svensk mark, som jag och Kenneth G Forslund debatterade för någon halvtimme sedan, är det självklart att det inte ska ske någon prostitution i Sverige. Varför är det så? Jo, därför att Sverige har en lag mot detta. Vi har en unik sexköpslag som regeringen står bakom och som regeringen dessutom vill skärpa. Jag tycker återigen att man slåss mot väderkvarnar när man på något sätt vill hävda att den nuvarande alliansregeringen skulle vara för prostitution.

Anf. 123 Carina Hägg (S)

Herr talman! Jag förstår att Birgitta Ohlsson försöker använda retoriska knep för att komma undan den fråga som jag ställde här. Den har jag ställt tidigare här i dag från kammarens talarstol men också i andra sammanhang. Det är skillnad mellan att sitta och småprata kring köksbordet om frågor och tycka ungefär likadant och att sitta i majoritet och driva frågorna. Jag efterfrågar inte några personliga bekännelser. Jag vill se resultat och att man driver de här frågorna. Men det ser inte jag i dag. Jag har ställt frågorna till Cecilia Malmström. Hon har haft möjlighet att ta upp dem i sitt anförande, men det gjorde hon inte. Det är resultatet jag värderar. Jag vet att det finns bara en tjänst på UD, maximalt, där man arbetar med jämställdhet över huvud taget. Det har varit ungefär 15 personer som har fått lämna departementet under jämställdhetsministerns ansvar. Resurserna för att arbeta med dessa frågor är så mycket mindre. Om man inte använder de forum, de tillfällen och de möjligheter som ges blir uttalandena mindre värda. Man måste driva på, lyfta upp frågor och hitta vägar att vinna fler för samma sak, annars pressas det tillbaka. Vi lever i en internationell värld där människor reser och besöker varandra, och vi har influenser. Vi måste ständigt hävda sexköpslagen, vår syn på abort och vikten av att vi har en konvention mot trafficking och jobba med de här frågorna. Vi måste också föra ut det. Det sköter sig inte av sig självt. Där har Folkpartiet liberalerna genom Birgitta Ohlsson inte visat på några konkreta resultat. Tvärtom har liberala kvinnor lagt fram som förslag att man ska sätta upp vägskyltar. Nu vill man leasa ut prostitutionsfrågan till Vägverket, verkar det som. Man vill sätta upp skyltar med "Prostitution förbjuden". Är det någon mer än Birgitta Ohlsson som tror att det löser problemet? Jag tror inte det. Det är inte handlingskraftig politik. Det är vägskyltspolitik, eller plakatpolitik som man skulle säga i andra sammanhang.

Anf. 124 Birgitta Ohlsson (Fp)

Herr talman! Det förslag som liberala kvinnor tog fram handlade om en ökänd prostitutionsgata som heter Rosenlundsgatan i Göteborgs kommun. Förslaget gick ut på att man skulle sätta dit fler poliser och på att göra människor uppmärksamma på att vi har en sexköpslag i Sverige. Många utländska turister som kommer dit och köper sex vet inte om att Sverige har en lag. Och vad ledde det till? Jo, det ledde till handlingskraftig politik. Det ledde till att den majoritet som Carina Häggs parti, Socialdemokraterna, Göran Johansson och andra står för tvingades att ta upp prostitutionsfrågan i kommunfullmäktige. Nu ska man eventuellt stänga prostitutionsstråket Rosenlundsgatan, vilket många i polisens prostitutionsgrupp och de sociala myndigheterna har applåderat oss för. Det ledde till någonting konkret. Du vill veta vad vi har gjort i regeringen. Vi öronmärker pengar. Sverige är fortfarande en av de största givarna till olika organisationer som bekämpar prostitution, som strävar efter kvinnors rätt till fri abort och som kämpar för HBT-rättigheter världen över. Det har inte varit någon skillnad där. Den absolut viktigaste frågan när det gäller solidaritet med våra systrar i andra länder i Europa har varit den lag som Göran Hägglund, socialministern som du så ofta häcklar, drev fram. Den säger att utländska kvinnor äntligen ska få chansen till fri abort i Sverige. Jag hörde aldrig Göran Persson hålla några brandtal för kvinnors rätt till fri abort i Europeiska unionen. Jag hörde ofta Laila Freivalds mumla när dessa frågor kom upp. Det fanns många socialdemokratiska ledare som knappt lyfte fram frågor som rör reproduktiv och sexuell hälsa. Det kanske inte är så att alla manliga politiker och maktens män, oavsett om de heter George W. Bush, Göran Persson eller vilka det nu kan röra sig om, har lyft fram dessa frågor. Där kan absolut den borgerliga regeringen skärpa sig också. Detta är jätteviktiga frågor, och därför är det viktigt att det finns parlamentariker från höger till vänster som kämpar för dem. Carina Hägg säger att regeringen inte gör någonting. Det är ganska ironiskt att Kristdemokraterna, som kanske inte har varit ett av de mest abortliberala partierna genom den svenska historien, och dess partiledare får lägga fram en reform som jag, Carina Hägg och flera andra har motionerat om. Ditt eget parti lyckades aldrig, utan röstade nej till det här gång på gång. Varför var det Göran Hägglund och inte Göran Persson som fick bli en aborthjälte? Det kan man fråga sig.

Anf. 125 Carina Hägg (S)

Herr talman! Jag tycker att det är näst intill ironiskt att lyssna till Birgitta Ohlsson. Hon försöker gömma sig bakom Göran Persson för att förklara varför Folkpartiet liberalerna inte har varit mer aktivt i de här frågorna än man har kunnat visa här. Det är egentligen ingenting som har kommit fram. Som förklaring till att man inte ställer sig bakom vår utmärkta motion om prostitution och ett porrfritt ordförandeskap hänvisar man till lagändringen om att utländska kvinnor ska ha rätt att göra abort i Sverige. Birgitta Ohlsson, liksom övriga här i kammaren, vet mycket väl att det förelåg ett framarbetat förslag som vi i referensgruppen, där jag ingick, hade nått enighet om. I den gruppen och vid det tillfället hade inte ens kd reserverat sig eller haft någon avvikande mening. Vi hade en överenskommelse och den skulle verkställas. Under sommaren var det av praktiska skäl inte möjligt, för då är kammaren åtskild och vi var ute och jobbade i valrörelsen. Det fanns ett förslag, och det har man inte backat från. Nu hoppas jag att vi kommer att hjälpas åt att bevaka de lokala planer som ska genomföras för reproduktiv hälsa och att minska oönskade aborter. Jag har ställt frågor om det i den här kammaren, men icke fått några svar. Det gör mig orolig, men jag hoppas att Birgitta Ohlsson vill hjälpa till i arbetet med att bevaka att aborträtten i Sverige inte undergrävs via lokala planer. Man måste ibland också se sig om och se vad som händer och inte krama kd alltför mycket. Det är inget parti där alla ledamöter står upp för rätten till fri abort och rätten till sexuell hälsa. Vi får nog fortsätta att hålla lite vakande ögon, kanske inte på Alf Svensson, som jag höll på att säga, men på Holger Gustafsson och andra. Tuve Skånberg är inte kvar här, men vi vet att Mikael Oscarsson och många andra i partiet inte har den här uppfattningen.

Hillevi Larsson (S)

Anf. 126 Hillevi Larsson (S)

Herr talman! Jag är här i dag som representant för EU-nämnden. EU-nämnden har yttrat sig över ärendet. Det här gäller en het fråga, som jag ser det, nämligen rätten att skilja sig. Det står i betänkandet att EU-nämnden har informerats i frågan. Det stämmer inte, utan EU-nämnden har samrått med regeringen i frågan. Det kan tyckas vara en liten distinktion, men jag tycker att den är avgörande. Detta visar vikten av att riksdagens ledamöter får vara med på ett tidigt stadium och påverka regeringens politik i EU. Jag som sitter i civilutskottet, där frågan först landade, och dessutom i EU-nämnden kan se att riksdagen har haft en avgörande betydelse i frågan. När frågan kom upp ansågs den inte vara speciellt dramatisk. Det handlade om att på ett flexibelt sätt försöka lösa gränsöverskridande problem i samband med skilsmässa. Redan tidigare har det varit så med EU-medlemskapet att människor möts över gränserna och gifter sig. I en del fall blir det skilsmässor. Det kunde ses som bra att man kom med gemensamma regler för att lösa detta på ett flexibelt sätt. Men när man tittade lite närmare på förslaget såg man att problemet var att det skulle kunna innebära att svensk domstol tillämpar andra domstolars lagar. Som förslaget var gällde det inte bara europeiska lagar som skulle tillämpas i svensk domstol utan även lagar från andra länder. Ett konkret exempel är Iran. Vi kan tänka oss att en svensk kvinna träffar en iransk man och gifter sig. Sedan blir det skilsmässa. Kvinnan flyttar tillbaka till Sverige efter att ha levt en tid i Iran. Då skulle med det här förslaget iransk lag tillämpas när kvinnan vill få skilsmässa i Sverige. Det ligger i sakens natur att det är iransk lag som gäller om hon vill skilja sig i Iran. Men det vore verkligen dramatiskt att svensk domstol skulle döma efter andra länders regler. I Iran är det stora problem för kvinnor att få skilsmässa. De får det inte på grunder som är jämlika männens. I Europa finns också problem. I Malta, till exempel, existerar inte begreppet skilsmässa. Det dyker upp många problem här. Även i de fall där det finns rätt goda möjligheter till skilsmässa är risken att vi skulle skruva tillbaka klockan många år till hur det var förr i Sverige. Då kunde man till exempel anlita privatdetektiver i skilsmässoförhandlingar. Det tillämpas fortfarande i en del europeiska länder. Då gäller det att fånga mannen eller frun på bild med älskaren eller älskarinnan. Det kan innebära rätt stora ekonomiska belopp för den som ansågs förfördelad. Det kan också vara så att den som tar initiativ till skilsmässan på olika sätt drabbas av det. Detta går stick i stäv med modern svensk lagstiftning och riskerar också att gå stick i stäv med jämställdheten. Det är en mänsklig rättighet att gifta sig. Men det är också enligt svensk lag en mänsklig rättighet att skilja sig. I civilutskottet, där frågan landade först, och sedan i EU-nämnden var vi eniga över partigränserna att detta är en rättighet som vi har kämpat oss till här i Sverige - rätten att både gifta sig och skilja sig. Vi är inte beredda att minska människors möjlighet på området. Därför säger vi nej. Regeringen var lite mer tveksam i början. Det fanns ett tryck att kompromissa. Inga andra länder var med Sverige. Men vi sade nej. Jag tycker att det är viktigt att det framgår att det är riksdagen som har drivit fram detta och att regeringen sedan har verkställt vårt beslut. Det visar vikten av att riksdagen är involverad i de här frågorna.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 127 Holger Gustafsson (Kd)

Herr talman! Europapolitiken blir alltmer angelägen för varje dag. Det märker vi på engagemanget här i kammaren i dag; debatten har varit lång och intensiv. Vi borde alla i EU inse att EU är den viktigaste organisationen för att lösa de problem som är gemensamma för Europa. Det ligger verkligen i Sveriges intresse att EU utvecklar en öppen och dynamisk effektivitet i samarbetet. Kristdemokraterna anser att Sverige ska vara en aktiv och konstruktiv part i samarbetet. Viktiga fokusområden är Lissabonstrategin, Lissabonfördraget och utvidgningen. Vi ser gärna en koncentration på färre politikområden till förmån för genuint gränsöverskridande politik, där nationalstaterna har väsentligt sämre förutsättningar att nå ett resultat. Jag vill peka på den gemensamma asylpolitiken, internationell brottslighet, åtgärder mot klimatförändringar och säkerhetspolitiken som är särskilt angelägna enligt vår uppfattning. Herr talman! Kristdemokraterna anser att EU inte får kännetecknas av stängda dörrar. Nej, dörren ska alltid stå på glänt. Ja, dörren ska vara ordentligt öppen för alla demokratier i Europa som vill och kan uppfylla de krav som EU ställer på nya medlemsstater. Det är också vår övertygelse att vi inte ska göra avkall på någonting när det gäller anslutning till vår västerländska politiska kultur när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati, rättssamhälle, yttrandefrihet och religionsfrihet. Vi välkomnar Turkiets, Kroatiens med fleras ansträngningar att nå detta mål. En större union innebär bättre politiska, ekonomiska och miljömässiga möjligheter för oss alla. Herr talman! Det var under stor vånda som Europeiska rådet i december 2007 kunde anta EU:s långtidsbudget och finansieringsram för 2007-2013. Dessutom saknar den rättslig grund, och det blev därför ett avtal mellan rådet, parlamentet och kommissionen. Det blir en kurragömmalek där alla ser goda skäl att göra gemensamma ekonomiska satsningar men där ingen vill betala kostnaden. Så kan vi naturligtvis inte ha det i det långa loppet. Därför föreslås det nu en budgetreform för ett Europa i förändring. Det är en nödvändighet för att skapa utvecklingsmöjligheter och ekonomisk rättvisa. Reformen innebär bland annat en översyn av budgetens struktur, prioriteringar inom budgeten och inte minst finansieringen av budgeten. Kristdemokraterna anser att denna reform är av sådan karaktär att den motiverar en process där de nationella parlamenten ges en särskilt tydlig roll. Det är också angeläget att enskilda medborgare, organisationer och institutioner ges möjlighet att inkomma med synpunkter till kommissionen. Herr talman! Vi ser fram emot det nya Lissabonfördraget som kommer att göra unionens beslutsfattande mer modernt, demokratiskt och öppet för medborgarna. Vi vill se det nya fördraget ratificerat av samtliga medlemsländer för att kunna träda i kraft vid kommande årsskifte. Herr talman! I sitt internationella agerande ska EU främja gemensamma västerländska värden som bygger på frihet, fred, demokrati och mänskliga rättigheter. EU ska vara det sammanhållande kitt som är nödvändigt för en sammanhållen europeisk utrikespolitik. EU och dess medlemsstater är tillsammans världens största biståndsgivare med över 50 procent av det globala biståndet. Fattigdomsbekämpningen måste stå i fokus. Herr talman! År 2009 kommer att bli ett intensivt Europaår med valet till Europaparlamentet under det första halvåret och därefter svenskt ordförandeskap under det andra halvåret. Det är en stark förhoppning att de gamla stridsyxorna för och emot EU för gott ska grävas ned och att vi kan se fram emot en valrörelse där de livsviktiga framtidsfrågorna kan lyftas upp och debatteras. Vi står bakom det val av arbetsprioriteringar som regeringen har gjort och som gäller klimat, jobb, ett tryggare Europa, Östersjön och EU som en global aktör. Det är väl förankrat i riksdagen, och jag hoppas att det ska bli ett stort engagemang i de här frågorna. Herr talman! Med det vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande nr 10.

Mats Sander (M)

Anf. 128 Mats Sander (M)

Herr talman! I dessa sammanhang talar vi om en ung 50-plussare. Det är en 50-plussare som för mig är en framgångssaga. Jag tycker att den absolut främsta fördelen med en europeisk union är att Europas folk slår ihjäl varandra mer och mer sällan. Det är inte så länge sedan det skedde. Några av våra grannar i Europa gjorde det så sent som i mitten av förra seklet. Jag tycker att vi inte ska glömma det. Själva idén med en starkare koppling och ett ömsesidigt beroende länder emellan i form av ekonomiska samarbeten och fri rörlighet leder till bibehållen fred och ökad frihet där gemensam respekt för demokrati och mänskliga rättigheter är en förutsättning för att vara med. Det är en framgångssaga. Som medlem i denna union finns ett intresse av att samverka med andra för det egna landets skull men även för unionen som helhet. Intressen sammanfaller och kraftpilar samverkar och för saker och ting, som ekonomi, ökad demokrati och ökad respekt för mänskliga rättigheter, framåt i stället för att motverka varandra och gå bakåt eller kanske helt stagnera. Denna samverkan skapar fler möten mellan människor och kultur där dialogen ger ökad förståelse för varandra och varandras förutsättningar, vilket leder till färre konflikter. För mig är detta ett avstamp som är viktigt att göra. Europeiska unionen har alla möjligheter att vara en trygg och positiv maktfaktor för många människor i världen som har det svårt. Det är en union som kan göra skillnad. Det gäller här hemma på vår egen kontinent, i de nya demokratierna i östra Europa som nu är EU-medlemmar, det gäller för dem som står i kö för att bli medlemmar och det gäller även i de länder där det egna landets ledning står för förtrycket, våldet och kanske döden. Tyvärr är denna lista alldeles för lång, och det finns otroligt mycket kvar att göra. Herr talman! Jag vill ge ett exempel på vad EU gör. Jag vill nämna våra grannar söder om EU runt Medelhavet. Här agerar Sverige aktivt inom EU på flera arenor där Euromed-samarbetets parlamentariska dimension av Barcelonaprocessen, Empa, är en. Vi har hört förut här i dag - Alf Svensson sade det tidigare - att Empa är en parlamentarisk församling som består av EU:s medlemsländer och tolv länder runt Medelhavet. Det är parlamentariker som möts regelbundet med målet att skapa ett område runt Medelhavet med fred, stabilitet, delat välstånd och förstärkt samarbete i sociala och kulturella sammanhang. En målsättning är att skapa ett frihandelsområde till 2010. Det återstår en del att göra. Ur ett globalt perspektiv krävs det muskler för att rent fysiskt kunna finnas på plats för att hävda folkrättens krav på mänskliga rättigheter. För att kunna agera trovärdigt har Europeiska unionen skapat insatsstyrkor som med kort varsel ska kunna sättas in i konflikthärdar. Herr talman! 50-plussaren lämnar alltså mjölktänderna för att kunna göra skillnad på den globala arenan. Jag tycker att förutsättningarna för att kunna skriva ett nytt kapitel i framgångssagan om Europeiska unionen är väldigt goda.