Bevarande av kulturmiljöer och industriminnen
Betänkande 1991/92:KrU4
Kulturutskottets betänkande
1991/92:KRU04
Bevarande av kulturmiljöer och industriminnen
Innehåll
1991/92 KrU4
Sammanfattning
Utskottet behandlar i betänkandet åtta motioner som avser bevarande av kulturmiljöer och industriminnen.
Förslagen i två av motionerna gäller stöd för att bevara Sala silvergruva resp. stöd för att upprusta Dalslands kanal. Motionerna avstyrks med hänvisning till det ökade utrymme för insatser på bl.a. kulturmiljöområdet som skapas vid bifall till olika förslag som nyligen lagts fram om anvisande av medel på tilläggsbudget I för innevarande budgetår (prop. 1991/92:25).
Utskottet behandlar även en motion som syftar till att statligt stöd skall lämnas för att inrätta ett Varvs- och sjöfartsmuseum i Malmö. Utskottet framhåller att de insatser som görs när det gäller dokumentation av Kockums kvarlåtenskap är betydelsefulla men avstyrker motionen med hänvisning bl.a. till att det ankommer på lokala intressenter att ta initiativ till inrättandet av lokala museer.
Frågor om bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd tas också upp i några motioner. Med hänvisning till de framlagda förslagen i betänkandet (SOU 1991:64) Att förvalta kulturmiljöer avstyrks motionerna.
Ett motionsyrkande om bevarande av unika stadsmiljöer avstyrks med hänvisning till det ansvar på området som kommunerna och de statliga myndigheterna har enligt kulturminneslagen, plan- och bygglagen samt naturresurslagen. Utskottet hänvisar också till pågående forsknings- och utvecklingsarbete inom riksantikvarieämbetet.
Motioner
1990/91:Kr202 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda statliga insatser för bevarande av den kulturhistoriskt värdefulla Sala silvergruva med omgivningar.
1990/91:Kr210 av Sigrid Bolkéus och Gunnar Thollander (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att utredningen om förvaltningen av vissa kulturminnen också utreder möjligheterna att underlätta förvaltning av värdefulla kulturhus och kulturmiljöer inom jordbruksbygderna.
1990/91:Kr219 av Kurt Ove Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktivt stödja en verksamhet som syftar till att dokumentera svensk varvsindustri.
1990/91:Kr220 av Stina Gustavsson och Jan Hyttring (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer (U 1988:14) får tilläggsdirektiv om att lägga förslag om åtgärder enligt de riktlinjer som förordas i motionen i syfte att underlätta förvaltning av värdefulla kulturhus och kulturmiljöer inom jordbruksbygderna.
1990/91:Kr230 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om direktiv till utredningen om större gårdar och industriminnen.
1990/91:Kr357 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevarande av unika stadsmiljöer.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Bo543.
1990/91:Kr510 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Jan Hyttring (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att upprustning av Dalslands kanal skall igångsättas,
2. att riksdagen beslutar att 5 milj.kr. fördelade på tre år anvisas från anslaget B 6 under tolfte huvudtiteln.
1990/91:Kr523 av Stig Bertilsson och Arne Andersson i Ljung (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprustning av Dalslands kanal.
Statsbidrag till icke-statliga kulturbyggnader
Under riksmötet 1989/90 beslutade riksdagen genom bifall till en reservation att införa ett särskilt stöd till vissa icke-statliga kulturlokaler (1989/90:BoU14, reservation 8, rskr. 168). Enligt beslutet skall bidrag av statsmedel lämnas för ny- eller ombyggnad -- inbegripet standardhöjande reparationer, handikappanpassning samt utbyte och komplettering av inventarier -- av musei-, teater- och konsertlokaler som tillhör någon annan än staten. Bidragsbestämmelserna finns i förordningen (1990:573) om stöd till vissa icke-statliga kulturlokaler. Bidrag lämnas med högst 30 procent av kostnaderna vid nybyggnad och med högst 50 procent vid ombyggnad. Ansökning om bidrag prövas av boverkets samlingslokaldelegation. Bidraget uppgår enligt riksdagens beslut innevarande budgetår till 25 milj.kr. (prop. 1990/91:100 bil. 13, s. 56--57, BoU11, rskr. 159).
Regeringen har i dagarna lagt fram förslag om utgifter för bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder på tilläggsbudget I till statsbudgeten för innevarande budgetår (prop. 1991/92:25 bil. 10). Bl.a. föreslås -- som en åtgärd för att främja sysselsättningen -- att ramen för beslut om bidrag till icke-statliga kulturlokaler tillfälligt under innevarande budgetår höjs med 25 milj.kr. till 50 milj.kr.
Medel för kulturmiljövård
Över statsbudgeten har särskilda medel anvisats för vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse under åttonde huvudtiteln, anslaget G 28. Kulturmiljövård. För innevarande budgetår har för nämnda ändamål anvisats drygt 52 milj.kr.
I regeringens ovannämnda förslag till tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 7) föreslås att nämnda anslag engångsvis förstärks med 50 milj.kr. som ett led i satsningen på sysselsättningsskapande åtgärder.
Riksantikvarieämbetet har som underlag till regeringens förslag presenterat ett program över angelägna investeringsobjekt, spridda över landet. Huvuddelen av objekten utgörs av kulturminnen som är av intresse för allmänheten och som därför också har betydelse för turismen. Samtidigt är det till övervägande del fråga om byggnader och anläggningar, såsom ruiner, industriminnen och fornminnesplatser, där det inte finns någon ägare som utöver det allmänna kan ta ansvaret för de bevarandeåtgärder som krävs. Den totala kostnaden för de på listan upptagna objekten uppgår till ca 350 milj.kr. Bland de objekt som finns på listan återfinns Sala silvergruva och Dalslands kanal.
I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10, s. 384) föreslogs att anslagsposten Vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse skulle förstärkas med 5 milj.kr. för vård och levandegörande av kulturmiljöer och kulturminnen. I propositionen angavs att dessa medel borde ges till projekt där förutsättningar finns för ett fortsatt engagemang hos enskilda, konsumenter och organisationer i uppgiften att levandegöra kulturmiljön, s.k. aktiv kulturmiljövård.
Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag (bet. 1989/90:KrU21, rskr. 224).
Riksantikvarieämbetet, som disponerar medlen, har för innevarande budgetår avsatt 5,4 milj.kr. för aktiv kulturmiljövård.
Förstärkning av resurserna till arbetsmarknadsstyrelsen
Regeringen har på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 9) föreslagit en förstärkning av resurserna för sysselsättningsskapande åtgärder, vilket innebär att arbetsmarknadsstyrelsen tillförs 2 200 milj.kr. under innevarande budgetår utöver de inemot 3 100 milj.kr. som tidigare anvisats av riksdagen. Av sistnämnda belopp är 1 604 milj.kr. avsedda för beredskapsarbeten m.m.
Statligt stöd till museer
Statligt driftbidrag utgår dels till tio centrala museer, dels till den regionala museiorganisationen. Sådant statligt driftbidrag utgår inte till lokala museer. I den regionala museiverksamheten förekommer det att lokala museer till viss del ingår som en avdelning eller motsvarande i den regionala museiorganisationen och därmed kan få del av det statliga driftbidraget. Riksdagen eller regeringen bestämmer emellertid inte hur den regionala museiverksamheten skall organiseras. Inte heller är frågan om inrättande av lokala museer en fråga för riksdag och regering. Detta är frågor för den regionala museiorganisationen och för de lokala museernas huvudmän.
En mindre del av de lotterimedel som regelmässigt överförs till statens kulturråd används till arbetslivsmuseer enligt förordningen (1984:460) om statsbidrag till lokala arbetslivsmuseer. För innevarande budgetår har 500 000 kr. avsatts för nämnda ändamål samt för museijärnvägar.
Sala silvergruva (motion 1990/91:Kr202)
Vissa upplysningar med anledning av motionen
Gruvdriften vid Sala silvergruva startade i början på 1500-talet och pågick fram till år 1908. Sala kommun förvärvade år 1988 av Avesta AB gruvområdet för att därigenom kunna förvalta det kulturhistoriskt intressanta området som haft en synnerligen stor betydelse för Salabygden och tidvis för hela rikets ekonomi. För att säkerställa visningsrätten har kommunen träffat avtal med Boliden Mineral AB om rätt till utnyttjande av vissa markområden och underjordiska gruvhål och schakt som Boliden förvärvat av Avesta AB.
Riksantikvarieämbetet har i början av år 1991 färdigställt en s.k. dispositionsplan (i motionen benämnd bevarandeplan) för Sala Silvergruva. Planen anger hur gruvområdet med mark och tillhörande anläggningar kan användas och restaureras. I planen sammanvägs olika intressen till en samlad planering av området som helhet, som bör vara vägledande för detaljprojekteringen av de enskilda objekten. Enligt ämbetets beräkningar uppgår den sammanlagda kostnaden för de föreslagna åtgärderna till 31,4 milj.kr.
I dispositionsplanen anger ämbetet att avsikten med ämbetets förslag är att ett besök i gruvan skall upplevas som en resa i historien och att man skall kunna avläsa gruvans "struktur" och förstå hur verksamheten fungerat under århundradena.
Riksantikvarieämbetet har därefter -- med anledning av en bidragsansökan från Sala Gruv och Turism AB -- för innevarande och nästa budgetår beviljat ett statsbidrag på sammanlagt högst 650 000 kr. för instängsling av gruvhål och för att påbörja renoveringsarbete av hus och anläggningar. Som villkor för bidraget gäller bl.a. att byggnadsminnesförklaring av anläggningen fullföljs, en fråga som för närvarande utreds av länsstyrelsen i Västmanlands län.
Av de särskilda medel som ämbetet disponerar för aktiv kulturmiljövård har 200 000 kr. beviljats för innevarande budgetår för att gruvbolaget skall göra en introduktionsvideo, som presenterar gruvan för besökare.
Tidigare riksdagsbehandling
Ett motionsyrkande med samma syfte som det nu aktuella behandlades hösten 1990 av utskottet i ett av riksdagen godkänt betänkande (bet. 1990/91:KrU5 s. 9--10). Yrkandet avstyrktes med hänvisning till att resultatet av pågående utredningsarbete vid RAÄ i samråd med Sala kommun rörande Sala Silvergruva borde avvaktas.
Dokumentation av svensk varvsindustri (motion 1990/91:Kr219)
Vissa upplysningar med anledning av motionen
I Malmö pågår sedan några år en diskussion om att starta ett Varvs- och sjöfartshus. En arbetsgrupp driver ett projekt med detta syfte. I arbetsgruppen ingår företrädare för berörda kommunala förvaltningar (museer, fastighetsförvaltning, stadskansli och personalnämnd) samt organisationer inom skeppsbyggnad och sjöfart, vilka ingår i Stiftelsen Sjöfartens Hus. Det planerade projektet avses få den bredd som karaktäriserar ett arbetslivsmuseum. Det skall även täcka ett spektrum från industri- och teknikhistoria via sociala och fackliga förhållanden till framtidsutveckling. Projektet är också avsett att fungera som ett kulturhus -- på historisk grund -- för industri och sjöfart, som genom konferenser, kontaktverksamhet m.m. inriktar sig på att söka framtida utvecklingsmöjligheter inom varvs- och sjöfartsområdet. Varvs- och sjöfartshuset skall enligt planerna även fortlöpande följa och redovisa den utveckling som sker inom den moderna undervattensteknologin.
Tekniska museiföreningen, en stödförening till Tekniska museet/Sjöfartsmuseet, har åtagit sig att vara arbetsgivare för 13 personer, f.d. Kockumanställda, som samlar och registrerar material från Kockums varv. Dessa personer arbetar tills vidare inom Tekniska museet/Sjöfartsmuseet, som förfogar över det historiska materialet från Kockums mekaniska verkstad. Deras löner finansieras med 90 % från länsarbetsnämnden och med 10 % från Malmö kommun.
Tidigare riksdagsbehandling
I samband med behandlingen av regeringsförslag om de centrala museernas uppgifter och ansvar (prop. 1986/87:97) tog utskottet våren 1987 (bet. KrU 1986/87:21 s. 10) även upp ett förslag om inrättande av ett varvsmuseum i Malmö. Motionärerna pekade bl.a. på den betydelse som Kockums haft för svensk export genom åren och framhöll att ett varvsmuseum i Malmö inte bara är en kommunal angelägenhet. Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning till sitt principiella ställningstagande att det inte är motiverat att fler statliga museer eller med dem jämställda museer inrättas. Utskottet framhöll att i den mån insatser behöver göras på ett insamlingsområde som inte i tillräcklig grad uppmärksammats eller helt förbisetts, detta i första hand får ske inom den nuvarande museiorganisationens ram, exempelvis genom riktade insatser. Utskottet underströk att ställningstagandet inte fick leda till att den statliga museistrukturen helt låses fast i sin nuvarande form.
Hösten 1990 behandlade utskottet ett motionsyrkande med ett delvis likartat innehåll som syftade till att få till stånd ett Sjöfartens hus/Kockums hus i Malmö. Motionen avstyrktes med hänvisning till vad utskottet uttalat år 1987 och med beaktande av det planeringsarbete som pågick i Malmö (1990/91:KrU5 s. 9--10).
Underhåll och upprustning av Dalslands kanal (motionerna 1990/91:Kr510 och 1990/91:Kr523)
Vissa upplysningar med anledning av motionen
Dalslands kanal anlades under 1800-talets senare del för att kunna tillgodose behovet av bättre transportmöjligheter för det tunga godset från de dalsländska och värmländska järnbruken och sågverken. Från 1960-talet har godstrafiken helt försvunnit och ersatts av turisttrafik. Kanalen har stor betydelse för turismen i Dalsland och sydvästra Värmland.
Kanalen drivs av ett bolag, Dalslands Kanal AB. Bolaget ägs i huvudsak av en stiftelse, bakom vilken står kommunerna i Dalsland och Årjängs kommun i Värmlands län samt landstingen i Älvsborgs och Värmlands län. Stiftelsen har till ändamål att genom årliga bidrag medverka till täckande av kanaltrafikens driftsunderskott och till att bevara kanalen för framtiden. Ägarna till kanalen, dvs. berörda kommuner och landsting är -- enligt vad som framkommit i en skrivelse till industridepartementet den 14 september 1989 -- inte beredda att bidra till några ytterligare åtaganden utöver driftstödet. Under år 1990 har de två landstingen beslutat att under en treårsperiod minska landstingsanslagen till kanalen med en tredjedel under vart och ett av åren 1991, 1992 och 1993. Stiftelsen undersöker för närvarande möjligheterna att erhålla driftsbidrag från andra finansiärer.
Kanalen har i olika etapper under 1970- och 1980-talen med hjälp av beredskapsarbete rustats upp för en total kostnad av 25 milj.kr. Enligt kanalbolagets bedömning har upprustningsbehovet återigen kommit att accentueras både när det gäller slussmaskiner m.m. och fastighetsbestånd. Bolaget har beräknat att kostnaderna härför uppgår till drygt 27 milj.kr. i 1990 års penningvärde. I en skrivelse till riksantikvarieämbetet har bolaget angett att de prioriterade insatserna kostnadsberäknats till ca 10,5 milj.kr. Bolaget har i en första omgång anhållit om 1 milj.kr. av byggnadsvårdsmedel för upprustning av kanalen.
Av särskilda medel, avsatta för aktiv kulturmiljövård, har riksantikvarieämbetet den 27 maj 1991 beviljat Dalslands kanal AB ett bidrag om 200 000 kr. för informationsinsatser. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har därefter i skrivelse till riksantikvarieämbetet uppgett att länsarbetsnämnden i Älvsborgs län -- mot bakgrund av det rådande konjunkturläget -- ställt 1 milj.kr. till kanalbolagets förfogande för att i någon mån kunna åtgärda kanalens och slussarnas mest akuta brister. Då arbetsmarknadsstödet inte täcker kostnaderna fullt ut får bolaget självt svara för delar av kostnaderna för löner, material och maskiner, något som bolaget inte har resurser till. Länsstyrelsen och kanalbolaget har därför begärt att de av riksantikvarieämbetet under våren beviljade medlen, 200 000 kr., ställs till bolagets förfogande för upprustningsarbeten samt att inneliggande ansökan om 1 milj.kr. behandlas med förtur så att de planerade informationsinsatserna likväl på sikt kan komma till stånd. Riksantikvarieämbetet har den 23 oktober 1991 beslutat att det lämnade bidraget, 200 000 kr., får användas för upprustning.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om staten skall bidra till upprustning av Dalslands kanal har behandlats med anledning av motionsyrkanden likartade de nu aktuella i utskottets av riksdagen godkända betänkande 1989/90:KrU16 (s.6--7). Utskottet erinrade i nämnda betänkande om att dåvarande industriministern i 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil.14, s. 24) anfört att han inte var beredd att föreslå att särskilda medel skulle anvisas för upprustningsbehoven i Dalslands kanal. Utskottet uttalade även att Dalslands kanal är av stort intresse för turismen regionalt och i ett nationellt perspektiv. Kanalen är också kulturhistoriskt intressant. Med hänsyn till att frågan om bevarande och upprustning av kanalen är föremål för uppmärksamhet hos ansvariga myndigheter var utskottet emellertid inte berett att föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
I utskottets av riksdagen godkända betänkande 1989/90:KrU17 (s.22) behandlades ett motionsyrkande som syftade till att en del av den förstärkning om 5 milj.kr. som föreslagits i 1990 års budgetproposition för vård och levandegörande av kulturmiljöer och kulturminnen skulle användas för turist- och kulturprojekten Dalslands kanal och Lödöse medeltidsmuseum. Utskottet avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning till att det ankom på riksantikvarieämbetet att fördela ifrågavarande medel.
Även i trafikutskottet har motionsyrkanden som innebär upprustning av Dalslands kanal vid ett flertal tillfällen behandlats, senast i det av riksdagen godkända betänkandet 1988/89:TU12 (s. 27). Ett motionsyrkande med denna innebörd har avstyrkts med hänvisning till att frågan synes kunna prövas inom ramen för det regelsystem som gäller för bidrag till beredskapsarbete.
Bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd (motionerna 1990/91:Kr210, 1990/91:Kr220 och 1990/91:Kr230 yrkande 2)
Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer (U 1988:14)
I motion 1984/85:1796 (fp) föreslogs att en utredning borde göras om vidgade möjligheter att stödja bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Motionärerna åsyftade främst herrgårdar och liknande byggnadskomplex i privat ägo. Motionärerna åberopade de förslag som tidigare förts fram av byggnadsvårdsutredningen i betänkandet (SOU 1979:17) Kulturhistorisk bebyggelse -- värd att vårda och fideikommissnämnden i en skrivelse till regeringen den 27 augusti 1980 och ansåg att en sådan utredning främst borde arbeta med den särskilda stiftelsen, The National Trust, som finns i Storbritannien, som förebild.
Riksdagen (KrU 1985/86:8 s. 19--20, rskr. 47) tillstyrkte motionen med det tillägget att översynen borde ges en vidare omfattning än den som föreslagits i motionen. Även frågan om bevarande av industriminnen borde sålunda uppmärksammas.
I september 1988 tillkallades efter regeringens bemyndigande en särskild utredare för att utreda frågan om förvaltning av vissa kulturmiljöer.
I juli i år avgav utredningen betänkandet (SOU 1991:64) Att förvalta kulturmiljöer.
Då det gäller privatägda herrgårdar och slott anför utredningen i sin sammanfattning av betänkandet att utredningsarbetet i hög grad har inriktats på att undersöka förhållandena för de privat ägda herrgårdarna och slotten, bl.a. i syfte att utröna om de ekonomiska villkoren för denna privata förvaltning står i rimlig överensstämmelse med den kulturpolitiskt viktiga bevarandeinsats som utförs av dessa ägare. Utgångspunkten har härvid varit den princip som den svenska kulturmiljövården utgår från, nämligen att det grundläggande ansvaret för landets kulturminnen vilar på ägare och brukare och att de bästa resultaten nås genom deras engagemang och egna insatser. Som anges i direktiven är det i detta sammanhang en naturlig strategi för staten att i första hand sträva efter att skapa goda förutsättningar och ett gynnsamt klimat för detta engagemang.
Vidare anförs i sammanfattningen bl.a. följande.
I betänkandet konstateras att uppgiften att driva herrgårdarna och slotten är en betydligt svårare uppgift i dag än när de skapades. En förklaring till detta är den långtgående rationaliseringen inom jord- och skogsbruket som bl.a. inneburit att det i dag finns få anställda på egendomarna som kan delta i arbetet med drift och underhåll av herrgårdsmiljöerna. En annan faktor som spelar in och gör uppgiften svårare i dag än tidigare är att kunnandet om gamla tiders byggmetoder, material o.s.v. är begränsat och ofta otillräckligt för att bevarandeuppgiften skall klaras av på ett tillfredsställande sätt. Även tillgången på material av olika slag utgör ett problem i dagens förvaltning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Utredningen har inte gjort någon inventering av i vilket skick våra värdefulla herrgårds- och slottsmiljöer befinner sig i dag. I betänkandet noteras också att det finns stora kunskapsbrister inom kulturmiljövården i bl.a. detta avseende, mycket till följd av att systematiska inventeringar inte genomförs. Därför kan inte bedömas hur omfattande renoveringsbehoven är. Material har dock inhämtats från olika källor, bl.a. genom en enkät till länsstyrelserna. Den bild som förmedlas genom dessa olika källor när det gäller frågan om bevarandet av herrgårdsmiljöerna är sammanfattningsvis att den totala herrgårdsmiljön i dag är starkt hotad. Hoten gäller:
det traditionella odlingslandskapet, äldre ekonomibyggnader, överloppsbyggnader, parken och trädgården, den centrala herrgårdsmiljön.
Dessa hot har sitt ursprung i många olika faktorer, de flesta av ekonomisk karaktär. Viktiga faktorer är effekter av t.ex. förändringar i jordbrukspolitik och skattepolitik. Det finns en utbredd oro för effekterna av den nya livsmedelspolitiken på odlingslandskapet.
Den faktor inom politikområdet som genomgående framhålls som det främsta hotet mot bevarandet av de privata herrgårdsmiljöerna är den förändring av beskattningen av privatbostad på jordbruksfastighet som är en del av reformeringen av skattesystemet. Tidigare betraktades sådana bostäder som en del av rörelsen, vilket innebar att kostnader för drift och underhåll kunde dras av där. Ägaren/brukaren beskattades i stället för värdet av bostadsförmån. I den nya beskattningen bryts privatbostaden ut från rörelsen och beskattas som andra bostäder. Detta innebär att de omfattande drift- och underhållskostnaderna för herrgårdsmiljöerna skall betalas med inkomstbeskattade medel.
I betänkandet föreslås en ändring på denna punkt. Två skäl anförs för förslaget. Det ena är att det enligt utredaren är fel att betrakta herrgårdarnas huvudbyggnader enbart som privatbostad för ägare/brukare. Herrgården har traditionellt haft, och har fortfarande, en mycket vidare roll än denna, inom ramen för den ekonomiska verksamhet som herrgården utgör centrum för. Det andra skälet är att det kommer att te sig från ekonomiska utgångspunkter omöjligt, eller i vart fall orimligt, om kostnaderna för denna viktiga del av kulturmiljövården skall bestridas med inkomstbeskattade medel och således helt göras till en fråga om ägarens privata inkomst- och förmögenhetsförhållanden och alltså frikopplade från rörelsen.
Därför föreslås att kulturhistoriskt värdefulla huvudbyggnader inom jordbruksfastigheter framgent skall betraktas som näringsfastigheter och därmed medföra avdragsrätt i rörelsen för drift- och underhållskostnader. Vad som är att betrakta som kulturhistoriskt värdefullt bör primärt knytas till vad som utpekats som kulturhistoriskt särskilt värdefullt av kommunerna med stöd av plan- och bygglagen, eller vad som är byggnadsminnesförklarat med stöd av kulturminneslagen.
Det andra förslag som framläggs på skatteområdet knyter an till det stora problem som arvsskiftena utgör. Ett system föreslås där arvs- och gåvoskatt i samband med generationsskiften för byggnadsminnesförklarade egendomar får omvandlas till underhållsfonder knutna till egendomen.
I betänkandet understryks den mycket negativa effekt som arvsskiftena i sig har för vården av herrgårdsmiljöerna, eftersom denna uppdelning av egendomarna leder till en urholkning av det ekonomiska underlag som är en förutsättning för en ambitiös vård från de privata ägarnas sida. I själva verket blir uppgiften att inom ramen för privat ägande vårda och bevara slotten och herrgårdarna omöjlig med nuvarande arvsskiftesbestämmelser så snart det finns mer än en arvinge per generation och om det inte samtidigt finns mycket goda möjligheter att inom en generation förmera förmögenheter. Detta gäller i praktiken oavsett hur man löser arvsskiftena.
Det enda sättet att komma runt denna problematik är att "låsa in" egendomen i någon form av juridisk person, som kan motstå delnings-/skingringstendenserna, eller i praktiken ett frivilligt uppgivande av arvsrätten. I dag finns ingen bra metod att göra detta ens om det finns en beredskap att ge avkall på arvsrätten för att hålla egendomen samlad och möjliggöra ett långsiktigt bevarande.
Av dessa skäl föreslås att det skall öppnas möjligheter för den familj eller släkt som så önskar att överföra egendomen till en särskild stiftelse vars syfte är att bevara den kulturhistoriskt värdefulla herrgårdsmiljön.
Ett sådant uppgivande av äganderätten kan inte åstadkommas utan en motprestation från det allmännas sida och denna uppnås företrädesvis genom skatteförmåner. I dag betraktas inte kulturmiljövård, annat än i mycket speciella fall, som ett tillräckligt syfte för att en stiftelse skall bli betraktad som allmännyttig och därmed komma i åtnjutande av de skatteförmåner som allmännyttiga stiftelser har. Utredaren föreslår därför att kvalificerad kulturmiljövård skall införas som ett sådant syfte som ger ställning som allmännyttig stiftelse. Till en sådan stiftelsebildning skall kunna kopplas ett långsiktigt upplåtelseavtal som säkrar familjens/släktens brukningsrätt av egendomen så länge det finns arvingar som kan handha förvaltningen.
En förutsättning för detta är självfallet att syftet att vårda och bevara herrgårdsmiljön verkligen är verksamhetens dominerande syfte. För att detta verkligen skall upprätthållas krävs former för offentlig insyn och kontroll.
Möjligheterna att skapa stiftelser av detta slag bör förbehållas de kulturhistoriskt mest värdefulla miljöerna, d.v.s. de byggnadsminnesförklarade. Stiftelsebildningar av detta slag bör endast tillåtas om till stiftelsen förs, inte bara den kulturhistoriskt värdefulla miljön, utan också sådana förmögenhetsvärden (företrädesvis markegendom) att framtida underhåll kan anses säkrat.
Utredningen behandlar vidare frågan om bevarandet av industriminnen, om vård och bevarande av det offentligt ägda beståndet av kulturhistoriskt värdefulla miljöer, om en nationell stiftelse för kulturmiljöförvaltning och om den s.k. tillgänglighetsprincipen m.m.
Bevarande av unika stadsmiljöer (motion 1990/91:Kr357 yrkande 1)
Vissa uppgifter i anslutning till motionen
I lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL, sägs att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av områdenas kulturvärden skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada kulturmiljön. Områden som är av riksintresse för bl.a. kulturminnesvården skall skyddas mot sådana skadliga åtgärder.
Kommunernas ansvar för utformningen av bl.a. stadsmiljöer regleras i plan- och bygglagen (1987:10), PBL. Enligt PBL skall varje kommun ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen och som i stort skall ange hur mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelsen bör ske. Av översiktsplanen skall framgå bl.a. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt NRL. I en proposition till riksdagen vid riksmötet 1990/91 (prop. 1990/91:146) bedömdes de flesta kommuner under första halvåret 1991 ha antagit en översiktsplan. Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter och enskilda. Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen sker genom detaljplaner. För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, bl.a. för att ett riksintresse enligt NRL skall tillgodoses. I lagen finns också bestämmelser om länsstyrelsens och regeringens kontroll av att kommunernas beslut om detaljplaner och områdesbestämmelser tillgodoser riksintressen enligt NRL. NRL har -- bl.a. som en anpassning till situationen inom EG -- fr.o.m. den 1 juli 1991 kompletterats med bestämmelser (SFS 1991:650) om krav på miljökonsekvensbeskrivningar. Länsstyrelserna kan kräva miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden som regleras av NRL. Kommunerna förutsätts enligt boverket använda miljökonsekvensbeskrivningar i arbetet med planer och beslut enligt PBL.
Boverket har enligt PBL och NRL den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet i riket samt över hushållningen med naturresurser. Boverket skall enligt sin instruktion (1988:590) vara central förvaltningsmyndighet för frågor om fysisk riksplanering och hushållning med naturresurser, bostadsförsörjning och bostadsmarknad, byggande och stadsmiljö. Boverket skall inom sitt verksamhetsområde följa utvecklingen och förmedla kunskaper och erfarenheter, bl.a. till kommunerna. Detta sker t.ex. genom medverkan i utbildning för regionala och lokala myndigheter och genom utgivande av skrifter för information m.m. Boverket har nyligen tillsammans med miljödepartementet givit ut en informationsskrift, Planering för en god livsmiljö, En skrift om samhällsplaneringen, miljön och naturresurslagen. Inom kort ger boverket ut en annan informationsskrift, benämnd Kulturhänsyn i fysisk riksplanering. Boverket skall vidare verka för samordning av de statliga myndigheternas arbete med underlag för tillämpningen av PBL och NRL. Inom boverket finns sex avdelningar, däribland en stadsmiljöavdelning. Inom verket finns också ett rådgivande stadsmiljöråd som skall biträda verket i frågor om bebyggelsemiljön. Rådet skall enligt sin instruktion (1988:1009) verka för att bebyggelsemiljön utvecklas så att den främjar en god livskvalitet. Till rådets uppgifter hör bl.a. att stimulera till debatt om bebyggelsemiljön.
I den s.k. portalparagrafen i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. sägs att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön och att ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. I lagen finns bestämmelser om skydd bl.a. för byggnadsminnen och bestämmelser om ersättning och inlösen samt ansvarsbestämmelser beträffande byggnadsminnen. Bestämmelserna om byggnadsminnen kan avse skydd av en byggnad, park eller trädgård eller av en bebyggelsemiljö. Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet. Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturminnesvården i landet. Riksantikvarieämbetet skall enligt sin instruktion (1988:113) bl.a. bevaka kulturminnesvårdens intressen i samhällsplaneringen och vid bebyggelse och annan markanvändning. Riksantikvarieämbetet skall handlägga frågor om vård och bevarande av kulturmiljön och kulturminnen samt tillhandahålla underlag för tillämpningen av PBL och NRL.
Riksdagen beslöt med anledning av den forskningspolitiska propositionen år 1990 (prop. 1989/90:90, bet. 1989/90:KrU23, rskr. 1989/90:334) om en ökning av medlen till forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturmiljövårdsområdet under perioden 1990/91 -- 1992/93. För budgetåret 1989/90 anvisades 1 780 000 kr. för ändamålet. Under den följande treårsperioden skulle anslaget ökas, nämligen med 2 milj.kr. budgetåret 1990/91, ytterligare 4 milj.kr. budgetåret 1991/92 och därutöver ytterligare 4 milj.kr. budgetåret 1992/93. Medelsberäkningen grundades i första hand på att riksantikvarieämbetet skall ansvara för forskning om luftföroreningarnas och försurningens nedbrytning av kulturminnen och kulturföremål, om landskapets kulturvärden och om bebyggelsemiljöns återanvändning och förändring. Medlen används bl.a. till ett projekt benämnt Samhällsplanering, stadsbyggande och de ekonomiska villkoren för bevarande. Projektet samfinansieras med statens råd för byggnadsforskning. I projektet skall de fastighetsekonomiska och samhällsekonomiska villkoren för bevarande efter PBL-reformen studeras. Arbetet inom projektet skall resultera i två rapporter som skall läggas till grund för två konferenser under 1992, där representanter från planväsendet samt bygg-, förvaltnings- och bevarandeintressenter m.fl. får ge sin syn på rapporterna samt på konsekvenserna för bevarandeintresset av PBL-reformen. De förväntas också lämna synpunkter på önskvärda förändringar av regelsystemet. Vidare avses behovet av fördjupade studier klarläggas.
Tidigare riksdagsbehandling
Kulturutskottet behandlade i sitt betänkande 1990/91:KrU5 ett motionsyrkande om bevarande av unika stadsmiljöer. Utskottet redovisade därvid att riksantikvarieämbetet i anslagsframställningen för budgetåret 1990/91 prioriterade det fortsatta arbetet med att integrera kulturmiljövården i samhällsplaneringen. Syftet var att öka medvetenheten om att det behövs ett långsiktigt perspektiv i miljöplaneringen, inte minst på kommunal nivå. Riksantikvarieämbetet avsåg att finna former för samverkan mellan stat, kommun, organisationer och enskilda för gemensamma insatser till skydd och vård av kulturminnen och kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet framhöll att ansvaret för kulturmiljövården inte är en ensidig statlig angelägenhet. Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL, och plan- och bygglagen (1987:10), PBL, lyfter fram kommunernas ansvar och möjligheter. Utskottet återgav bl.a. följande avsnitt i riksantikvarieämbetets anslagsframställning.
Riksantikvarieämbetet vill särskilt peka på de negativa konsekvenserna av en hårt driven omställning inom jordbruksnäringen som radikalt kan förändra den öppna och omväxlande kulturlandskapsbilden, det starkt rationaliserade byggandet som leder till förflackning av byggnadskulturen i landets olika delar, nybyggandet i städernas centrum som flerstädes sker i en form och skala som avslöjar bristande respekt för värdena i den historiskt framvuxna stadsbilden samt den ökande bilismen som orsakar accelererande skador på byggnader och kulturföremål.
För att möta dessa hot behövs ett utvidgat ansvarstagande och ett utvecklat samarbete mellan myndigheter, förvaltningar och fastighetsägare. Av stat och kommun krävs omfattande och kraftfulla insatser i form av information, tidiga samråd i planeringen, regleringsåtgärder och ekonomiska satsningar.
Kulturutskottet erinrade om att riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1990 innebar en väsentlig höjning av de särskilda medel till kulturmiljöforskning som riksantikvarieämbetet disponerar och redovisade att riksantikvarieämbetet avsåg genomföra ett projekt om samhällsplanering, stadsbyggande och de ekonomiska villkoren för bevarande.
Kulturutskottet avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning till att frågan uppmärksammas av de ansvariga myndigheterna. Riksdagen följde utskottet.
Utskottet
Bevarande av vissa kulturmiljöer, m.m.
Enligt motion Kr202 (c) är det ytterst angeläget att staten tar ett stort kostnadsansvar för bevarandet av Sala silvergruva. Motionären anför bl.a. att gruvan enligt riksantikvarieämbetet är av riksintresse och att gruvområdets olika byggnader är i stort behov av underhåll.
Utskottet anser att Sala silvergruva är intressant både från kulturhistorisk och ekonomiskhistorisk synpunkt. Gruvan torde vara av stort intresse för turismen i landet. I likhet med motionären anser utskottet därför att det är angeläget att gruvan kan bevaras. Enligt utskottets bedömning har värdefulla insatser gjorts lokalt för bevarande av gruvområdet. Därutöver har riksantikvarieämbetet, efter att ha upprättat en bevarandeplan för gruvan, beviljat sammanlagt 650 000 kr. för innevarande och nästa budgetår för upprustning av byggnader och instängsling av gruvhål. Vidare har ämbetet för innevarande budgetår beviljat ett bidrag om 200 000 kr. för information om gruvan.
Regeringen har -- som tidigare nämnts i detta betänkande -- i dagarna på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 9) föreslagit resurser till omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Såsom ett led i dessa föreslås att anslaget för kulturmiljövård engångsvis skall förstärkas med 50 milj.kr. under innevarande budgetår. Vid bifall till detta förslag kommer det att finnas ett väsentligt ökat utrymme för bidrag till bevarandeinsatser. Regeringen har på tilläggsbudget även föreslagit en kraftig förstärkning av resurserna till arbetsmarknadsstyrelsen för sysselsättningsskapande åtgärder. Också dessa resurser kan komma i fråga för sådana insatser.
Då det gäller statliga driftbidrag till museer vill utskottet peka på den möjlighet som kan finnas att inom den regionala museiorganisationen få del av det statliga driftbidraget. Denna konstruktion har t.ex. tillämpats av Värmlands museum som i samarbete med Filipstads kommun bidrar till den museala verksamheten vid Långbans gruvby i nämnda kommun.
Med hänvisning till det sagda och till att frågan om ytterligare statligt stöd till Sala silvergruva bereds av riksantikvarieämbetet avstyrker utskottet motion Kr202.
I motion Kr219 (s) redovisas bl.a. den dokumentation av svensk varvsindustri som möjliggjorts genom att den enorma kvarlåtenskapen efter Kockums varv nu registreras av f.d. Kockumsanställda, något som i huvudsak finansieras med arbetsmarknadsmedel. Enligt utskottets uppfattning är detta arbete synnerligen betydelsefullt och torde på sikt bli avgörande för kunskapen om varvets historia och om svensk skeppsbyggnad från 1870-talet, då produktionen av fartyg startade vid Kockums mekaniska verkstad, fram till våra dagar.
Motionsförslaget synes syfta till att statligt stöd skall lämnas för att få till stånd ett Varvs- och sjöfartshus i Malmö. Enligt motionärerna är Malmö stad mycket positiv till projektet. Varvs- och sjöfartshuset skall enligt planerna -- utöver den dokumentation som nu görs av Kockums kvarlåtenskap -- dokumentera andra stora svenska varvs historia från industriell, facklig och social synpunkt, en uppgift som motionären anser vara av riks- och kulturhistoriskt intresse. Varvs- och sjöfartshuset skall enligt motionären också verka framåtsyftande och fortlöpande följa och redovisa den utveckling som sker inom den moderna undervattensteknologin.
En särskild arbetsgrupp bestående av berörda kommunala förvaltningar i Malmö och organisationer inom skeppsbyggnad och sjöfart undersöker möjligheterna att genomföra detta projekt som är avsett att fungera både som arbetslivsmuseum och kulturhus.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen, senast i betänkandet 1991/92:KrU1 (s. 12), uttalat att det i princip för närvarande inte bör inrättas fler centrala museer. Utskottet vill även erinra om att utskottet vid några tillfällen, senast hösten 1990, uttalat att det ankommer på lokala intressenter -- och ej på riksdag eller regering -- att ta initiativ till inrättandet av avdelningar inom ett länsmuseum och inrättandet av lokala museer (1989/90:KrU4 s. 19--20 och 1990/91:KrU1 s. 13).
Utskottet vill dock i sammanhanget peka på den möjlighet som finns att enligt förordningen (1990:573) om stöd till vissa icke-statliga kulturlokaler erhålla statligt stöd för om- eller nybyggnad av bl.a. museilokaler som tillhör någon annan än staten. Regeringen har -- som tidigare nämnts i detta betänkande -- i dagarna på tilläggsbudget I till statsbudgeten för innevarande budgetår (prop. 1991/92:25 bil. 10) föreslagit att ramen för beslut om bidrag tillfälligt för innevarande budgetår höjs med 25 milj.kr. till 50 milj.kr.
Med hänvisning till det sagda och till det planeringsarbete som pågår i Malmö avstyrker utskottet motion Kr219.
I två motioner tas frågan om underhåll och upprustning av Dalslands kanal upp. I motion Kr510 (c) yrkas att riksdagen beslutar att upprustningen av Dalslands kanal skall igångsättas (yrkande 1) och att 5 milj.kr. fördelade på tre år skall anvisas från anslaget B 6. Stöd till turism och rekreation under tolfte huvudtiteln (yrkande 2). Liknande förslag framförs i motion Kr523 (m). I båda motionerna framhålls att kanalen är en av de vackraste kanallederna i Europa och att den är betydelsefull för turistnäringen. Kanalen har enligt motionärerna även ett betydande kulturhistoriskt intresse. Den ekonomiska situationen för kanalaktiebolaget är emellertid besvärande, eftersom medel saknas för underhåll och upprustning, vilket motionärerna befarar kan leda fram till att denna unika båtled tvingas stängas.
Kanalbolaget har under hösten 1991 erhållit 1 milj.kr. av beredskapsmedel från länsarbetsnämnden i Älvsborgs län för att påbörja upprustningsarbete av kanalen. Vidare har riksantikvarieämbetet beslutat att de medel som beviljats bolaget den 27 maj 1991 för informationsinsatser i stället får användas för upprustningsarbete. Enligt uppgift till utskottet bereder riksantikvarieämbetet frågan om fortsatt stöd till kanalen av medel som anvisats för kulturmiljövård.
I en skrivelse den 21 oktober 1991 till regeringen från länsstyrelsen i Älvsborgs län framhålls bl.a. att sysselsättningsläget i länet är djupt oroande. Utöver de fortlöpande arbetsmarknadsinsatser som görs från länsarbetsnämndens sida bör man enligt länsstyrelsens mening ta till vara de möjligheter som finns i fråga om tidigareläggning av investeringsobjekt. Inom kultursektorn har ett upprustningsprogram för Dalslands kanal på 20 milj.kr. en särskild betydelse. Denna fråga bör enligt länsstyrelsens mening högprioriteras.
I anslutning till redovisningen för länsstyrelsens skrivelse vill utskottet erinra om att regeringen nyligen föreslagit att arbetsmarknadsstyrelsen skall tillföras betydande belopp för sysselsättningsskapande åtgärder, det vill säga bl.a. för beredskapsarbeten. Vidare har regeringen föreslagit att anslaget för kulturmiljövård, som disponeras av riksantikvarieämbetet, engångsvis skall förstärkas med 50 milj.kr.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Dalslands kanal inte minst genom sin naturskönhet har ett mycket stort värde för friluftslivet och turismen regionalt, nationellt och internationellt. Kanalen är också kulturhistoriskt intressant. Utskottet anser det därför värdefullt om upprustningen av kanalen kan påbörjas snarast möjligt.
Beträffande det formella yrkandet att medel för upprustning av kanalen skall anvisas över anslaget B 6. Stöd till turism och rekreation (tolfte huvudtiteln) vill utskottet erinra om att medel som anvisas över detta anslag inte är avsedda för sådana investeringar som motionerna syftar till.
Utskottet anser sig däremot kunna förutsätta att vid fördelningen av tillgängliga resurser till kulturmiljövård riksantikvarieämbetet tar hänsyn till angelägenheten av att upprustning av Dalslands kanal kommer till stånd. Vid bedömningen av motionskraven beaktar utskottet också att ett genomförande av förslaget om ökade resurser till sysselsättningsskapande åtgärder innebär att möjligheterna till stöd till upprustningen genom arbetsmarknadspolitiska insatser ökar.
Utskottet anser med hänvisning till det anförda att motionerna Kr510 och Kr523 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd
Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer, som tillsatts efter begäran av riksdagen, lade i juli i år fram sitt betänkande (SOU 1991:64) Att förvalta kulturmiljöer. Utredningen hade till huvuduppgift att utreda förutsättningarna för att utveckla formerna för förvaltningen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, främst herrgårdar och industriminnen.
I de i januari i år väckta motionerna Kr210 (s), Kr220 (c) och Kr230 (fp) yrkande 2 framställs förslag som innefattar krav på tilläggsdirektiv till utredningen. Syftet med sådana tilläggsdirektiv skulle vara att utredningen skulle få i uttryckligt uppdrag att utreda även möjligheterna att underlätta förvaltningen av värdefulla kulturhus och kulturmiljöer i jordbruksbygderna.
Utskottet konstaterar att det i det betänkande som utredningen avgett sedan motionerna väcktes förslag förs fram som har betydelse för prövningen av motionsyrkandena. Med hänsyn till innehållet i motionsmotiveringarna vill utskottet framhålla att utredningen föreslår att kulturhistoriskt värdefulla huvudbyggnader inom jordbruksfastigheter framgent skall betraktas som näringsfastigheter och därmed medföra avdragsrätt i rörelsen för drift- och underhållskostnader. Vad som är att betrakta som kulturhistoriskt värdefullt bör enligt utredningen primärt knytas till vad som utpekats som kulturhistoriskt särskilt värdefullt av kommunerna med stöd av plan- och bygglagen, eller vad som är byggnadsminnesförklarat med stöd av kulturminneslagen.
Utskottet har inhämtat att det angivna betänkandet kommer att remissbehandlas. Den fortsatta beredningen av ärendet inom regeringskansliet bör inte föregripas.
Utskottet, som också erinrar om att en utredning om underlaget för fastighetsbeskattningen (dir. 1990:58) pågår, anser med hänvisning till det anförda att motionsyrkandena inte påkallar någon riksdagens åtgärd. Dessa avstyrks därför.
Bevarande av unika stadsmiljöer
I motion Kr357 (c) hemställs om ett uttalande från riksdagens sida om bevarande av unika stadsmiljöer. Motionsyrkandet överensstämmer med ett yrkande som kulturutskottet behandlade vid föregående riksmöte. I motiveringen anfördes bl.a. att stadsmiljön förändras och utvecklas och att detta måste ske successivt och med stor varsamhet. Det är viktigt att människor känner igen sin stad. Invanda och unika stadsmiljöer måste så långt möjligt bevaras.
Enligt kulturminneslagen är det en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet om kulturmiljön.
I ett tidigare avsnitt av detta betänkande har utskottet närmare redovisat hur planeringen av stadsmiljön och skyddet för kulturmiljön regleras av bestämmelser i naturresurslagen, NRL, och plan- och bygglagen, PBL. Dessa lagar lägger stort ansvar på kommunerna, som genom översiktsplaner skall beskriva hur bebyggelseutvecklingen skall ske och hur riksintressen för bl.a. kulturminnesvården skall tillgodoses. Med utgångspunkt i översiktsplanerna regleras bebyggelsen och markanvändningen i detaljplaner som utarbetas och antas av kommunerna.
Länsstyrelserna och i sista hand regeringen kontrollerar att kommunernas beslut tillgodoser riksintressen enligt NRL. Vidare har boverket till uppgift att stärka naturresurs- och miljöfrågornas roll i den fysiska planeringen genom erfarenhetsåterföring, metodutveckling och utbildningsinsatser. Riksantikvarieämbetet bevakar kulturminnesvårdens intressen i samhällsplaneringen samt vid bebyggelse och annan markanvändning. Riksantikvarieämbetet skall också tillhandahålla underlag för tillämpningen av PBL och NRL.
Riksantikvarieämbetets arbete med vård och bevarande av kulturmiljön innefattar även forskning och utvecklingsarbete. I enlighet med riksdagens forskningspolitiska beslut år 1990 har riksantikvarieämbetet fått en väsentlig höjning av de särskilda medlen till kulturmiljövårdsforskning, bl.a. forskning om bebyggelsemiljöns återanvändning och förändring. Inom ett i det föregående redovisat forskningsprojekt, benämnt "Samhällsplanering, stadsbyggande och de ekonomiska villkoren för bevarande", skall de fastighetsekonomiska och samhällsekonomiska villkoren för bevarande efter PBL-reformen studeras.
Mot här angiven bakgrund konstaterar utskottet att den angelägna frågan om bevarande av unika stadsmiljöer är uppmärksammad både i gällande lagstiftning, vilken lägger ett stort ansvar på kommunerna, och av de ansvariga myndigheterna. Med hänvisning härtill anser utskottet att det inte är erforderligt med någon riksdagens åtgärd med anledning av yrkande 1 i motion Kr357.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Sala silvergruva
att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr202,
2. beträffande ett Varvs- och sjöfartshus i Malmö att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr219,
3. beträffande upprustning av Dalslands kanal
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Kr510 och 1990/91:Kr523,
4. beträffande bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd
att riksdagen avslår motionerna l990/91:Kr210, 1990/91:Kr220 och 1990/91:Kr230 yrkande 2,
5. beträffande bevarande av unika stadsmiljöer
att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr357 yrkande 1.
Stockholm den 12 november 1991
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Jan-Erik Wikström (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja Bäckström (s), Stina Gustavsson (c), Göran Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Monica Widnemark (s), Lennart Nilsson (s), Bert Karlsson (nyd) och Ronny Karlsson (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.