Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Biodling

Betänkande 2000/01:MJU6

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslut i korthet
Riksdagen avslog motioner från allmänna motionstiderna 1998 och 2000 om den svenska biodlingen. Motionerna avslogs med hänvisning bl.a. till att en arbetsgrupp inom Statens jordbruksverk för närvarande på regeringens uppdrag utreder förutsättningarna för biodlingsnäringen i Sverige.
Beslut
Motioner om biodling (MJU6)
Utskottets förslag till beslut
Avslag på samtliga motioner
Riksdagens beslut
Bifall till utskottets hemställan
Utskottets förslag till beslut
<p>Miljö- och jordbruksutskottet föreslår att riksdagen avslår motioner från allmänna motionstiderna 1998 och 2000 om den svenska biodlingen. Motionerna avslås med hänvisning bl.a. till att en arbetsgrupp inom Statens jordbruksverk för närvarande på regeringens uppdrag utreder förutsättningarna för biodlingsnäringen i Sverige.</p>
Utskottets förslag
Motioner om biodling (MJU6)

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

DOC
Biodling(doc, 96 KB)
PDF
Bilaga: bet_200001_mju_6(pdf, 178 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2000/01:6 Biodling

Beslut

Motioner om biodling (MJU6)

Riksdagen avslog motioner från allmänna motionstiderna 1998 och 2000 om den svenska biodlingen. Motionerna avslogs med hänvisning bl.a. till att en arbetsgrupp inom Statens jordbruksverk för närvarande på regeringens uppdrag utreder förutsättningarna för biodlingsnäringen i Sverige.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på samtliga motioner
Riksdagens beslut
Bifall till utskottets hemställan
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 5

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2000-10-24
Justering: 2000-11-21
Trycklov: 2001-10-11
Betänkande 2000/01:MJU6

Alla beredningar i utskottet

2000-10-24

Motioner om biodling (MJU6)

Miljö- och jordbruksutskottet föreslår att riksdagen avslår motioner från allmänna motionstiderna 1998 och 2000 om den svenska biodlingen. Motionerna avslås med hänvisning bl.a. till att en arbetsgrupp inom Statens jordbruksverk för närvarande på regeringens uppdrag utreder förutsättningarna för biodlingsnäringen i Sverige.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2001-01-24
Stillbild från Debatt om förslag 2000/01:MJU6, Biodling

Debatt om förslag 2000/01:MJU6

Webb-tv: Biodling

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

GUNNEL WALLIN (C)
Anf. 115 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Jag är inte intresserad av att i den här debatten diskutera hur vi kommer till rätta med ozon- skiktet. Det kan jag diskutera med Kjell Larsson. Jag menar att det i socialministerns sätt att disku- tera inte finns den vilja att faktiskt ta problemet på allvar som jag hade hoppas möta. Jag vet att många vuxna människor i dag vet att man inte ska ligga och steka sig i solen. Men det är inte alls detta det här handlar om. Jag tycker att vi ska ta till vara de erfa- renheter som finns i Australien av hur man ska hante- ra problemet. Där är man inte rädd för det som i Sve- rige kallas för skrämselpropaganda. Där har man lärt sig att det bara är genom information som människor kan lära sig att bete sig på ett riktigt sätt. Där tar man detta på mycket stort allvar. Varje förälder vet hur de ska göra för att skydda sina barn från att få cancer- sjukdomar orsakade av UV-strålning i framtiden. Jag vill med bestämdhet hävda att svenska föräld- rar inte har den kunskapen i dag. Om det vore så att den kunskapen fanns i Sverige skulle inte lekplatser, skolgårdar och ställen där barn finns vara en asfalte- rad öppen yta. Åk runt, socialministern, och titta på hur lekplatser utanför daghem ser ut! Det är en öppen yta där barn exponeras för solen. Jag har också pratat med många som jobbar i barnverksamhet och också med många föräldrar. De blir förskräckta när jag berättar vad forskare säger. Jag har skrivit en motion om detta. Den kom till se- dan en forskare under ett föredrag om miljöbalken i Södertälje förklarade hur hon skulle önska att man agerade i Sverige. I den församlingen, som ändå var en församling med människor med stort miljömed- vetande och kunnande, väckte hennes synpunkter en väldigt stor förskräckelse. Hon menar att det snart är för sent att börja informera om vilka effekter ozon- skiktet har i Sverige. Människor vet inte. Jag har all respekt för den information man har lämnat om solande. Men små barn solar inte. Det är väldigt få barn i ett-, två-, tre-, fyraårsåldern som ligger och fläker sig. Barn leker i solen. Man åker till stranden, klär av ungarna och så leker de i solen. Det är precis det här - det vardagliga beteendet - som kan orsaka att barnen tillhör en grupp som inom 10, 15, 20, 30 år får malignt melanom. Det får de därför att de i dag inte skyddas. Jag tycker att det är nödvändigt att gå ut med in- formation som har en annan infallsvinkel. Jag skulle också vilja att regeringen kanske gick ut i kommu- nerna och diskuterade det här. Vilka åtgärder vidtar ni i kommunerna för att se till att barnen inte exponeras för mycket för solen? Har ni planer på att plantera träd på skolgårdarna och på lekplatserna utanför dag- hemmen? Hur arbetar ni med den här frågan? Det finns många planer som kommunerna ska ha. Det här tycker jag skulle vara en plan som kommu- nerna skulle ha - hur ska man se till att barnen i kommunen inte exponeras i onödan för UV-strålning? Jag tycker inte att man får förminska det här pro- blemet. Då gör man människor en otjänst. Rätt som det är kommer vi att stå där med ett allt ökande antal cancerfall. Och då går det inte som ansvarig minister att säga: Jag hade ingen aning om det. Vi vet nu. Vi måste ta till oss de australiensiska erfarenheterna och vidta åtgärder nu. Jag önskar att jag får ett positivare svar i den här rundan.
KAJ LARSSON (S)
Anf. 116 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Jag tror att Gudrun Lindvall gör sig skyldig till den form av skrämselpropaganda som många är rädda för. Vi vet ganska mycket. Svensk forskning, interna- tionell forskning, vet ganska mycket om de problem som UV-strålningen bidrar till. Om vi ska diskutera miljöpolitik handlar det naturligtvis om en rad åtgär- der som måste vidtas. Det kan vi lämna åt sidan. Men när det gäller UV-strålning vet vi ganska mycket. Glöm inte bort att vistelse utomhus och en viss sol- strålning faktiskt också har positiva effekter. Vad forskningen pekar på är den intensiva solbe- strålning som leder till faktiska brännskador eller till allvarlig påverkan på huden, som leder till problem. Det gäller för oss alla att undvika den typen av solbe- strålning, och det gäller för oss som föräldrar att se till att barnen inte utsätts för det. Men att skapa ett intryck av att det över huvud ta- get skulle vara farligt att var utomhus skulle vara att sätta krokben för mycket av övrigt folkhälsoarbete för att skapa ett friskare Sverige. Det gäller att vara omsorgsfull i fråga om vilken information man ska ge. Det gäller att ge rätt råd och se till att alla skyddar sig mot den solbestrålning som faktiskt är farlig.
GUNNEL WALLIN (C)
Anf. 117 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Den här frågan var tydligen nödvän- dig att väcka eftersom vi fortfarande befinner oss på ett stadium där vi diskuterar det här som skrämsel- propaganda. Min avsikt är inte att sprida skrämselpropaganda. Min avsikt är att på ett nyanserat sätt få igång en diskussion. Det minsta man kanske kan begära är att det ges information på daghemmen för dem som arbetar med barn. Det här handlar inte - vilket insat- ser i Australien har visat - om att ligga och sola. I Australien är man mycket noga. När det gäller arbe- tarskyddet är man mycket petig. Socialdemokraterna brukar vara noga med arbe- tarskyddet. Vi kan fråga oss: När kommer arbe- tarskyddsregler för människor som har utomhusarbete där man ofta kanske är lättklädd under sommaren? Sådant förekommer inte i Australien. Där är man alltid klädd när man arbetar utomhus. Jag skulle önska att de australiensiska erfarenhe- terna tillämpades i Sverige. Jag förstår att den här frågan är tidigt väckt. Det är lätt att få till svar att man bedriver skrämselpropaganda. Men jag anser att det här är ett mycket allvarligt problem. Det vi inte gör i dag märks inte förrän om 20, 30 år. Därför får vi försöka jobba vidare med detta på olika sätt i riksda- gen. Det kanske är dags att ordna ett seminarium om det hela med de forskare som inte skräder orden när de är ute, som tycker att det sker för lite och som menar att vi i Sverige inte tar dessa erfarenheter från södra halvklotet på allvar - nu när vi faktiskt har samma situation när det gäller ozonhål som man har där. Jag avser att återkomma i frågan. Jag tycker att det är märkligt att socialministern inte har en enda åtgärd att föreslå.
KAJ LARSSON (S)
Anf. 118 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Jag försökte ganska tålmodigt berätta om alla de aktiviteter som sker. Frågan som jag sva- rade på var om regeringen utöver de kampanjer som redan bedrivs avser att vidta ytterligare åtgärder. Jag anser inte med dagens kunskap att det behövs ytterli- gare kampanjer. Den information som ges och det som nu görs runtom i samhället tycker jag är alldeles utmärkt. Det skapar den kunskap som var och en av oss behöver. Det skapar kunskap hos personalen på dagis och i skolan för att möta problemen. Det är klart att vi måste vara vaksamma på ut- vecklingen. Men det finns en risk för att vi skapar ett intryck av att det i största allmänhet skulle vara skad- ligt att vara utomhus. Det var det jag försökte varna för. Skapa inte det intrycket. Ska vi skapa ett folkhäl- soarbete som fungerar och få ett friskare Sverige är det viktigt att också barn tryggt kan vistas utomhus.
GUNNEL WALLIN (C)
Anf. 119 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Elver Jonsson har frågat mig dels vad regeringen är beredd att vidtaga för åtgärder för att hejda den alltför tidiga alkoholdebuten bland ungdo- mar, dels vilka delmål Sverige har uppfyllt av det åtagande som regeringen gjorde vid 1995 års WHO- möte i Paris, dels vilka frågor och krav regeringen är beredd att resa under Sveriges ordförandeskap för att främja nykterhet, annan drogfrihet och folkhälsa inom unionen. Elver Jonssons frågor är så omfattande att jag inte kan ge annat än ett översiktligt och knapphändigt interpellationssvar på dem. Regeringen överlämnade den 12 oktober förra året propositionen Nationell handlingsplan för att före- bygga alkoholskador till riksdagen. Enligt handlings- planen ligger målet för Sveriges alkoholpolitik fast. För att stödja genomförandet av handlingsplanen har regeringen avsatt 450 miljoner kronor under tre år. Insatser för barn och ungdomar är särskilt viktiga. En kommitté med uppgift att svara för insatserna på nationell nivå ska tillsättas. Huvudinriktningen för den nationella alkoholpolitiken ska vara att stimulera utvecklingen av målinriktade och samordnade före- byggande insatser på kommunal nivå och stimulera ökad samverkan mellan lokala aktörer. Stödet till särskilt utsatta grupper bör utvecklas och förstärkas för att motverka ökade alkoholskador. Särskilt ange- läget är bl.a. att den generella kompetensen om barns behov ökar hos vuxna som i sitt arbete kommer i kontakt med barn och unga, att barn och unga erbjuds stödåtgärder i ett tidigt skede och att samverkan mel- lan kommuner och landsting utvecklas så att barn med behov av stöd får adekvat hjälp. Insatserna för att informera om och skapa opinion kring bruket av alkohol behöver förstärkas. Tillsynen över försäljning och servering av alkohol behöver skärpas. För att skydda framför allt ungdomar bör åtgärder vidtas för att hindra marknadsföring av alkoholhaltiga lätt- drycker. Debutåldern för alkoholkonsumtion måste skjutas upp. Folkhälsoinstitutet ska få i uppdrag att, i samverkan med Skolverket och i samråd med Svens- ka Kommunförbundet, analysera vilka insatser som kan stärka den alkoholskadeförebyggande verksam- heten i skolan. Vid 1995 års WHO-möte i Paris slogs ett antal etiska principer och mål fast, bl.a. att alla människor har rätt till en tillvaro som är skyddad från negativa följder av alkoholkonsumtion, att alla har rätt till information och utbildning om alkoholkonsumtionens konsekvenser och att alla som inte vill dricka alkohol ska fredas från påtryckningar. Vid mötet antogs också strategier för nationella handlingsplaner. Enligt stra- tegierna ska handlingsplaner bl.a. omfatta informa- tion om alkoholkonsumtionens följder, verka för begränsad tillgång till alkohol, omfatta kontroller av reklam för alkoholhaltiga drycker och stöd till ideella organisationer. Det är således inte fråga om mål och åtgärder som man direkt kan konstatera är uppfyllda eller inte, utan det rör sig i stället om mål som kräver ett kontinuerligt arbete. I Sverige bedrivs sådant ar- bete. Jämfört med många andra europeiska länder har Sverige också varit relativt framgångsrikt i att be- gränsa alkoholkonsumtionen och alkoholens skade- verkningar. WHO antog för övrigt under hösten 1999 en europeisk handlingsplan för perioden 2000-2005, och den har utgjort en viktig grundsten för arbetet med den svenska handlingsplanen. Sverige har vid ett flertal tillfällen framfört, och fått stöd för, att det bör vara möjligt att utveckla en sektorsövergripande alkoholstrategi inom EU utifrån ett folkhälsoperspektiv, särskilt mot bakgrund av att alkoholrelaterade problem bland unga människor uppges öka i många av EU:s medlemsstater. Sverige har föreslagit ett ökat EU-samarbete beträffande unga och alkohol, alkohol och trafik, alkoholskatter, illegal alkoholhandel och informations- och erfarenhetsut- byte för att utveckla det förebyggande arbetet på arbetsplatser, under graviditet, i skolan och inom primärvården. Ett utvecklat samarbete behövs också vad gäller mätning av konsumtionsnivåer och olika indikatorer för missbruk och behandlingsbehov. Sverige priorite- rar arbetet med att lyfta fram frågorna om alkohol och dess betydelse för folkhälsan i syfte att bidra till ar- betet med att utveckla en gemenskapsstrategi för att minska alkoholens skadeverkningar inom unionen. Den 19-21 februari genomförs också, på svenskt initiativ, en europeisk WHO-ministerkonferens om alkohol. Temat är unga människor och alkohol. Bl.a. på svenskt initiativ har kommissionen tagit fram ett förslag till rådsrekommendation avseende barns och ungdomars dryckesvanor. Förhoppningen är att re- kommendationen kan antas under det svenska ordför- andeskapet. På narkotikaområdet kommer ordförandeskapet att bl.a. ägna uppmärksamhet åt arbetet med att före- bygga narkotikamissbruk bland ungdomar. Det svenska ordförandeskapet avser också att stärka unio- nens profil när det gäller andra folkhälsofrågor. Den nya hälsostrategin utgör ett viktigt redskap i detta arbete. Ramprogrammet om folkhälsa bör antas och arbetet med att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå fördjupas. Tobaksfrågan och blodsäkerheten är andra viktiga frågor under Sveriges ordförandeskap.
KAJ LARSSON (S)
Anf. 120 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Jag tackar för svaret. Socialministern tyckte att det var en stor fråga. Den är stor, och den hänger samman med många andra komponenter. Frågan och dess storlek indikerar väl också att jag ställer förhoppningar till socialministern. Låt mig säga i denna begränsade krets att socialministern har ökat både sin kompetens och kunskap i drogfrågan, så jag säger: God fortsättning. Alkohol- och andra drogfrågor är tunga och svåra. Det dricks för mycket, med skador och död i förläng- ningen. Ungdomar förlägger sin debut alldeles för tidigt, och folkhälsan sammantaget får stora påfrest- ningar på grund av alkohol och andra drogers fram- fart. Frågan är alltså inte om, utan hur vi ska komma till rätta med problemen. Svaret andas en allmän välvilja, en hel del redo- visningar, mycket mål och planer, eller för att citera bevingade ord: De skarpa förslagen saknas. Alkohol- politiken är och måste i första hand vara en social fråga. Den har i hög grad blivit en fråga om service och förment rättvisa i näringspolitiken. Där behöver socialministern all support för att kunna hävda den sociala linjen i alkoholpolitiken. Några saker som gjorts är bra. OAS-gruppen är avhängd från socialdepartementet. Riksdagen sade ju för övrigt nej till försöket. Regeringen framhärdade i en prövoperiod, men nu upphör den. Det är bra. I den mån socialministern har drivit en sådan linje är det hedervärt. Man måste ju inse att det är en befängd tanke att ett så tydligt särintresse som alkoholbran- schen ska släppas in och sitta vid regeringens sociala rådsbord. Det ser ut som om socialministern har engagerat sig för att hålla tillbaka skattesänkarkraven. Där be- höver han all support, och vi i riksdagen bör känna en plikt att stödja sådana ansträngningar. Ett inslag i senare års alkoholpolitik har ju varit att bekämpa svartspriten. I en rapport från den s.k. KAMEL-gruppen om svartsprit och total alkoholkon- sumtion 1996-2000 redovisas att svartspriten har gått ner med 30-50 %. För det senaste året beräknas svartspritens andel av den totala spritkonsumtionen vara ca 15 %. Två år tidigare var den 20 %, och fyra år tillbaka hela 27 %. Utredningsgruppen konstaterar att om den illegala spriten var drygt en fjärdedel av den totala spritkon- sumtionen för 2000 var motsvarande andel 1996 och 1998 så mycket som en tredjedel. Av detta kan man dra slutsatsen att det går att få en konsumtionsminskning, i detta fall på illegala spritvaror, om problemet aktualiseras och påtalas, och påföljder hävdas. Det är därför bra att införselkvoten på sprit fortfarande är oförändrat en liter per person. Det visar att svartspritens minskning inte är bero- ende av spritskattesänkningar eller en ökning av in- förselkvoterna på just sprit. Socialministern svarade egentligen inte på min fråga om vilka slutsatser vi drar av 1995 års WHO- möte i Paris, där jag efterlyste en redovisning av vilka delmål vi uppfyllt, utan talade om vad mötet beslöt. Sedan dess har det för svensk del inte hänt särskilt mycket i den sociala anda som låg bakom Parismötets slutsatser. Vi har flera statliga beslut som har dragit åt mot- satt håll. Införselkvoten har blivit generösare. Ut- skänkningstillstånden har ökat i hög fart. Vi har lör- dagsöppet på Systemet i en stor del av landet. Fler systembutiker ska etableras. Skattesänkningar på framför allt öl är genomförd, och kontrollen över åldersgränser är starkt misskött. Därtill kommer att vi har fått en ledning på det statliga Systembolaget som i bästa krämarstil kränger alltmer av sitt sortiment. Även om uppgången har varit måttfull ser man det som en framgång. Systembolaget talar nästan enbart om service, till synes ganska fri från synpunkter om de alkoholskador som åstadkoms. Min fråga blir: Är socialministern nöjd, eller kommer det att vidtas åtgärder?
INGVAR ERIKSSON (M)
Anf. 121 INGVAR ERIKSSON (M)
Fru talman! Jag tror att Elver Jonsson och jag i väsentliga stycken har samma hållning och uppfatt- ning när det gäller alkoholfrågan. Men jag tror att vi på någon punkt skiljer oss åt. Det gäller den diskussion som förs mellan regeringen och vissa delar av den svenska nykterhetsrörelsen när det gäller frågan: Var går balanspunkten mellan till- gänglighet och restriktion? Frågan är svår med tanke på de utmaningar vi just nu ställs inför, inte bara som en följd av EU- samarbetet utan faktiskt också som en följd av att vi i större utsträckning lever i en internationell omvärld. Min uppfattning är att vi kan möta de internatio- nella utmaningarna med en klok och sammanhållen alkoholpolitik. Jag tror att det är möjligt att vara mycket restriktiv när det gäller frågan om åldersgrän- ser och när det gäller frågan om vem som ska ha rätt att sälja eller servera alkohol. Jag tror att man kan vara ambitiös när det gäller att informera om alkoho- lens skadeverkningar och vara tuff när det gäller det förebyggande arbetet. Jag tror att man kan vara generös när det gäller att ge stöd åt alla folkrörelser som arbetar på området för att skapa en medvetenhet om alkoholen som folkhäl- soproblem. Jag tror att det är möjligt att med denna bakgrund också acceptera en viss ökad tillgänglighet för att förhindra - och det är det som är Systembolagets strategi - att vi får inköpsmönster som är illegala eller grundar sig på inköp som vi inte kan kontrollera. Det är svårt att säga exakt var balanspunkten finns. Provet med lördagsöppet handlar ju om att försö- ka se till att Systembolaget har en viss ökad tillgäng- lighet för att alternativa inköpsmönster inte ska etab- leras. Diskussionen om spritskatterna kommer att bli en lika svår fråga. I ett läge där vi tvingas acceptera EU:s införselkvoter finns det en risk att vi får en växande del av våra alkoholköp utomlands eftersom det är stora prisskillnader. Jag vet inte exakt var gränsen går. Hittills kan man konstatera att det inte funnits några skäl till skattesänkningar, vilket har varit viktigt. Men den utmaningen kan komma. Vi kan behöva se över skattesatserna. Det har jag förklarat. Än så länge finns det inte något förslag om detta, men det är lika bra att vi förbereder oss på att vi får ta en sådan diskussion. För att kunna möta en sådan utmaning och göra det möjligt att anpassa våra skattesatser i någon mån måste vi skärpa alla de instrument vi faktiskt förfogar över, när det gäller utskänkning, handel, ålderskon- troller och annat. Vi har utlovat att under våren komma med en rad förslag som gäller just våra kontroller över försälj- ning och utskänkning. De förslagen kommer vi tillba- ka till senare under våren.
GUNNEL WALLIN (C)
Anf. 122 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Socialministern säger att vi bör efter- sträva att nå fram till balanspunkten. Utan att försöka vitsa är ju den minst sagt flytande. Socialministern säger att vi är överens om en hel del när det gäller åldersgränser osv. och att vi behöver en klok politik. Det är inte svårt att skriva under på det. Problemet är ju att vi inte är helt samstämda när det gäller vad den åtgärden skulle vara. Fru talman! Jag tycker t.ex. att tillgängligheten är alldeles för stor också i grupper som socialministern otvetydigt menar - jag uppfattar det så - inte ska ha tillgång till att köpa eller konsumera innan det är lagligen tillåtet. I kommentaren till Systembolagets verksamhet sade socialministern inte något om det som jag tog upp, nämligen om lusten att expandera volymerna och om bristen på sådant socialt tänkande som man haft i tidigare ledningar för Systembolaget. Det skulle vara bra om socialministern utan att utöva minister- styre kunde erinra om detta. Det har här talats om att vi var tvungna att lägga oss för EU:s införselkrav. Vi var långt ifrån ense om hur det var med detta här i riksdagen. Men när vi från Sveriges sida backade på den punkten är det väl dags för en framgång för oss. Varför inte mycket hårt driva det rimliga i att driva prisinstrumentet? Flera andra länder erkänner dettas betydelse. Det vore dags att de övriga länderna i den harmoniseringsiver som före- kommer kunde höja sina priser. Slutsatsen är ändå att det är viktigt att skydda ungdomar från alkoholen. Socialministern ger mig rätt i att debutåldern är på tok för låg och att det gäller att höja den. På tal om EU visade det sig att det inte gavs några särskilt goda signaler vid mötet i Norrköping. Plöts- ligt utanordnades särskilda utskänkningstillstånd för att medge ett mer flödande alkoholutbud än i vanliga fall. Jag tror att det är fel signal. Jag undrade i bröd- texten till min interpellation hur det skulle vara om socialministern och den svenska regeringen prokla- merade en vit vecka i Europa. Någon kan säga att detta är utopiskt, men det skulle onekligen väcka debatt. Det skulle vara en klar signal om att Sverige önskar en återhållsamhet i så- dana här frågor. Det handlar självfallet inte om något totalförbud, men beslutsfattare och andra, vuxna människor, kan inse att det flödar alldeles för myck- et. Vi har den goda föresatsen att skydda barn och ungdomar från en debut i tidig ålder, något som är så förödande. Jag uppskattar att socialministern liksom jag är helt entydig på den punkten. Vi får också rapporter om smuggelsprit. Vi har senast i går och i dag fått rapporter om att det före- kommer gränsöverskridande verksamhet. En tullare har sagt att 40 % av smuggelspriten är avsedd för Norge. Den delas i Värmland upp i småposter för att smidigare kunna tas över gränsen. Jag tror att tullen och polisen behöver få ett stöd som kan leda till att vanliga vuxna avhåller sig från att bli smuggelkurirer. Socialministern har säkerligen i rockärmen något mer att berätta för kammarens ledamöter som skulle kunna vara till vägledning också på den kommunala nivån. Det är där som mycket av alkoholutvecklingen och andra drogproblem har sin utgångspunkt i det praktiska vardagslivet.
INGVAR ERIKSSON (M)
Anf. 123 INGVAR ERIKSSON (M)
Fru talman! Elver Jonsson vet troligen att vi just nu bereder propositionen om de resterande delarna av alkoholpolitiken, alltså frågan om kommunernas tillsyn, möjligheterna att etablera en effektiv tillsyn, frågor om åldersgränser, utskänkningstillstånd o.d. Jag ber därför att få återkomma relativt snart med förslag på dessa punkter. Vi kommer under våren med en proposition på de här områdena, som framgår av handlingsplanen. Jag tror att vi då kommer att få anledning att föra en debatt. I många frågor skulle jag tro att Elver Jonsson och jag kommer att stå tillsam- mans på samma sida om barrikaden, eftersom vi gör samma bedömningar. Till de enskilda frågorna ska jag alltså be att få återkomma. Däremot vill jag till att börja med kommentera frågan om Systembolagets ledning. Jag har inte haft anledning att kritisera Systembolagets nya ledning. Jag tycker att den sköter sitt uppdrag. Det som den nu ska göra är att leva upp till ambitionen om en balans mellan tillgång och efterfrågan. Den har haft i upp- drag att genomföra försöket med lördagsöppet och att se till att Systembolaget lever upp till de krav på tillgänglighet som har ställts. Jag har alltså ingen anledning att framföra kritik mot Systembolagets ledning. Vad gäller EU är det säkerligen för många i den svenska alkoholpolitiska debatten överraskande att så många länder i EU faktiskt är intresserade av en dis- kussion med "svenska förtecken". Man möter pro- blemen på samma sätt som vi. Vi har en ambition att på hälsovårdsministermötet den 31 maj kunna ta ett beslut om en resolution om en gemensam strategi för att förebygga alkoholskador i Europa. Vi vill också att rådet där ska uttala sig för behovet av en större harmonisering på skattesidan. Vi utgår från att att de gemensamma minimiskattenivåerna ska kunna höjas för att man ska kunna möta problemen. Det är klart att om vi får en utveckling i Europa där man gemen- samt höjer alkoholskatterna till en gemensam nivå, blir det också lättare för oss att hantera våra utma- ningar. Så länge som det är mycket stora differenser ris- kerar vi dock att få ett inköpsmönster som vi inte önskar oss. Det långsiktiga målet måste vara att vi ser alkoholfrågan som en europeisk fråga. Det gäller att övertyga det övriga Europa om att inta samma princi- piella hållning till problemet som vi ganska fram- gångsrikt har hävdat här i Sverige.
ULF BJÖRKLUND (Kd)
Anf. 124 ULF BJÖRKLUND (Kd)
Fru talman! Jag nickar instämmande till den sena- re delen av appellen. Jag skulle återigen vilja säga vad jag någon gång tidigare har sagt till socialminis- tern, att han med sitt bästa budskap i socialpolitisk mening faktiskt borde gå ut och föra fram det utanför den här kammaren i sammanhang där det är fler lyss- nare. Det betyder väldigt mycket vad ett ansvarigt statsråd säger. Vi har sett att statsministern tagit till orda och sagt vad han tänker om kött och fläskkorv. Genast uppstod stor oro, och försäljningen sjönk dramatiskt. Lek med tanken, socialministern, att ni gör något motsvarande! Jag tror inte att någon kommer att kritisera statsrådet Engqvist om han kunde säga att man under den aktu- ella perioden på Systembolaget har sålt betydligt mindre. Det skulle vara en god puff för folkhälsan. Det låter intressant och jag bejakar den uppfatt- ningen att det i EU-länderna finns ett intresse för svensk och nordisk alkoholpolitik, eftersom den har varit framgångsrik. Socialministern hänvisar till det möte som ska hållas framöver. Man behöver egentli- gen inte göra mycket mer än hålla sig till slutsatserna från WHO-mötet i Paris. De var mycket långtgående och socialt progressiva. Det kan väl också passa bra att att använda den typen termer i statsrådsproklama- tioner. Problemet var inte vad man skrev - det var fantastiskt bra - utan att man stannade vid att bli resolutionens hörare, inte dess görare. Hade man blivit det, skulle jag tro att det redan hade satt sina spår. Rekommendationen blir alltså närmast: Dacapo på Parismötets slutsatser, och skrid sedan till verket!
GUNNEL WALLIN (C)
Anf. 125 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Bara en liten kommentar till det allra sista. Jag har under mycket lång tid varit EU-vän. Jag menar att Sverige bör spela en aktiv roll i den euro- peiska gemenskapen. Jag har blivit alltmer befäst i min hållning när jag har sett hur EU fungerar när EU är som bäst. När EU väl bestämmer sig för att ut- veckla en strategi som följs av handlingsplaner och av direktiv är det effektivt. Det som vi nu ska sträva efter är att se till att ministerrådet ger kommissionen i uppdrag att utarbeta en strategi och komma tillbaka med förslag. När EU-kommissionen verkligen har fått det uppdraget och sätter i gång ett arbete, leder det till resultat. Man kan säga att det som möjligtvis skiljer EU från andra internationella samarbetsorganisationer är att EU är effektivt. Jag hoppas därför att vi ska kunna få ett beslut om en gemensam strategi på alkoholom- rådet innan vi avslutar vårt ordförandeskap. Får vi det vet vi att det sätts i gång en apparat som faktiskt är mycket effektiv. Jag skulle önska att vi får en utveckling i Europa där man bestämmer sig för en gemensam strategi kring några grundläggande principer. Vi är ganska optimistiska om att få det, just därför att det övriga Europa ser att vi har varit relativt framgångsrika. Även vi har mycket stora problem, och vi ska inte förhäva oss, men på många områden har vi varit framgångsrika, och man vill gärna lyssna till våra erfarenheter.
ULF BJÖRKLUND (Kd)
Anf. 126 ULF BJÖRKLUND (Kd)
Fru talman! Cristina Husmark Pehrsson har frågat finansminister Bosse Ringholm om vilka åtgärder han avser att vidta för att klara finansieringen av äldreom- sorgen på kort och på lång sikt om det inte föds fler barn. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Inledningsvis vill jag påminna om den demogra- fiska utveckling som Sverige har genomgått under de senaste två decennierna. Sedan år 1980 har antalet äldre över 65 år ökat med 13 % och de över 80 år med 75 %. Enligt Statistiska Centralbyråns prognoser kommer antalet äldre över 65 år att öka med 33 % fram till år 2020 och de över 80 år att öka med 13 %. Det innebär att ökningen av de äldre över 80 år har varit större under de senaste tjugo åren än vad pro- gnoserna visar för de kommande tjugo åren. Trots denna mycket stora ökning av antalet äldre över 80 år och 1990-talets ekonomiska kris har Sverige klarat att även under denna period solidariskt finansiera äldre- omsorgen med skattemedel. Den förbättrade ekonomiska situationen i Sverige har genom bl.a. ökad sysselsättning medfört ökade skatteintäkter för kommunerna. Det är regeringens bedömning att detta tillsammans med de ökade stats- bidragen ger kommunerna bättre förutsättningar att klara av finansieringen av nuvarande och framtida behov inom äldreomsorgen. När det gäller det långsiktiga perspektivet beslu- tade regeringen, som Cristina Husmark Pehrsson känner till, i december 1998 om direktiv till en par- lamentarisk äldreberedning som fick i uppdrag att skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken. Beredningens analyser och förslag ska utformas utifrån förhållanden i samhället som berör äldres situation fr.o.m. år 2005 och åren därefter. Uppdraget omfattar ett stort antal områden som berör äldres livssituation, däribland vård och omsorg. Be- redningen ska redovisa resultatet senast den 1 maj 2003. Avseende de låga födelsetalen beslutade regering- en den 7 december förra året att tillsätta en arbets- grupp som ska analysera vilka faktorer som påverkar barnafödandet. Arbetsgruppen har till uppgift att systematisera befintliga kunskaper och fakta om vilka faktorer som påverkar barnafödandet, och då särskilt de faktorer som samhället kan påverka. Arbetsgrup- pen ska vara färdig med sitt arbete den 30 juni 2001. De senaste rapporterna om antalet födda visar en långsam ökning. Det finns därmed tecken på att vi på sikt kan nå prognosen om 1,8 barn per kvinna i frukt- sam ålder. Möjligheterna att i framtiden klara finansieringen av välfärd för äldre, och för barn, är inte enbart bero- ende av födelsetalen. Även andelen av befolkningen i förvärvsarbete och den faktiska pensionsåldern är avgörande faktorer.
GUNNEL WALLIN (C)
Anf. 127 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Det var stora rubriker i Aftonbladet den 9 november år 2000. Det stod: Göran Persson vädjar. Skaffa fler barn, annars blir det kris. Inne i tidningen står det mycket om finansiell kris och svå- righeter att klara äldreomsorgen i framtiden. Därför ställde jag interpellationen till Bosse Ringholm med tanke på att det inte bara handlar om äldreomsorgen utan också om färre skattebetalare. Men jag accepte- rar naturligtvis att socialministern och jag tar den här debatten. Socialministern inledde sitt svar med att presente- ra en statistik över äldre. Vi är helt överens. Födelse- talen sjunker, och medellivslängden ökar. Det är nog ett känt faktum för allihop. Vi får en obalans när allt färre ska försörja alltfler. Låt mig påminna om att det år 1970 fanns elva förvärvsarbetande per 80-åring. I dag har vi fem sex personer som arbetar per 80-åring. När jag kommer att bli 80 år säger statistiken att det kommer att finnas ungefär två personer. Det är inte konstigt att man talar om kris. Statistiska centralbyrån prognostiserar också att det framtida födelsetalet ökar från dagens 1,5 till 1,83. Det är långt ifrån dagens. Vi kan också konsta- tera att SCB:s befolkningsprognos har underskattat medellivslängden förr, så varför inte också denna gång? Just nu befinner vi oss på en demografisk platå. Därför har också kostnaderna, som socialministern säger i sitt svar till mig, kunnat hållas på en rimlig nivå. Däremot har vi sett neddragningar av persona- len, t.ex. inom hemtjänst. 30-talskullarna är små, och 40-talisterna väntar på sin pension. Först omkring år 2008 sätter det fart. Kombinerar vi SCB:s prognos om ökad livslängd med antagandet om det lägsta antalet födslar - Tysk- land har t.ex. 1,3 - kommer en fördubbling av äldre- försörjningskvoten att ske i jämförelse med i dag. Det vore dramatiskt. Dessutom finns det nya siffror som visar att så många som hälften av alla 60-åringar har trappat ned arbetet inför pensionen. Vi vet att det egna företagandet upphäver pen- sionsåldern. Därför vore det intressant att i detta sammanhang också titta på småföretagens villkor och hur man kan underlätta för dem. Den förra uppgången av antalet pensionärer vi ha- de klarade vi ekonomiskt genom arbetskraftsinvand- ring, kvinnornas intåg på arbetsmarknaden och att sambeskattningen slopades. Jag kan fråga mig hur socialministern tänker sig att vi ska klara det denna gång, när vi inte har detta att tillgå. Barnafödandet och antalet förvärvsarbetande kommer inte att slå någon all time high i tillväxt, och inte heller ekono- min. Vad säger man om tillväxten i ekonomin i framti- den? Vi kan bl.a. titta i dagens DN. Där framför gene- raldirektör Anna Hedborg sina farhågor om finansie- ring av äldreomsorgen på sikt. Det är inte första gången som hon deltar i debatten. Hon satt som ord- förande för en ESO-rapport som togs fram, 2000:13. I den rapporten beskrivs hur framtidsutsikterna ser ut ekomomiskt. Tillväxten är nu stark, men den kommer att plana ut och bli negativ. Inflationen är nu negativ, men det är risk för boom när 40-talisterna börjar ta ut sina pensioner. Bytesbalansen är nu posi- tiv, men den kommer att försvagas. Samtidigt jobbar allt färre och alltfler blir äldre. Hur ska socialminis- tern förbereda för ett sådant scenario?
ULF BJÖRKLUND (Kd)
Anf. 128 ULF BJÖRKLUND (Kd)
Fru talman! Befolkningsförändringarna och den förändrade demografin har under ett antal år skapat en ganska förvirrad diskussion om vad de innebär. Det första misstaget debattörerna gjorde var att tro att vi lever längre därför att vi är sjuka under längre tid. I själva verket lever vi längre därför att vi är friska under längre tid. De 80-åringar vi diskuterar är ett annat slags 80- åringar än de jag mötte när jag var ung. Det är helt enkelt i högre grad friska personer som inte alls har behov av samma tunga omvårdnad eller tunga om- sorg. Det som sker är en förändring av befolknings- sammansättningen. Det blir fler äldre, men de flesta blir faktiskt också friskare. Det är därför de blir äldre och lever under en längre tid. Detta är ett viktigt konstaterande. När regeringen förra året presenterade sin långtidsutredning komp- letterades den med en bilaga med lite djupare studier om vilka utmaningar vi faktiskt står inför. Det är lite synd att Anna Hedborg, som visserligen inte alls är ansvarig för finansieringen av äldreomsorgen, men ändå är ansvarig för försäkringssystemen, inte har tagit del av det fylliga material som redovisades i Långtidsutredningen förra året. De som tror att äldreomsorgskostnaderna skulle öka med 70 % fram till år 2030, som jag sade tidiga- re, kan konstatera att den sannolika beräkningen är att kostnadsökningen som följd av de demografiska förändringarna kommer att ligga på 20-30 %. Med en rimlig bedömning av den ekonomiska utvecklingen och med en hygglig utveckling av sysselsättningsgra- den och också när det gäller födelsetal kan man göra bedömningen att vi klarar att finansiera en äldreom- sorg med det system vi har i dag. Det finns inga skäl att laborera med mer eller mindre begåvade alternativa system med privata försäkringslösningar eller med att vi ska införa skatt för dem som fyllt 45 år, 50 år eller något liknande. Det finns ingen grund för det. Däremot finns en all- varlig grund för att diskutera: Hur ska vi se till att få en utveckling på arbetsmarknaden så vi har en syssel- sättningsgrad på 80 %? Hur ser vi till att vi får en familjepolitik som innebär att vi får ökade födelsetal? Det är den stora utmaningen. Nu finns det tecken på att vi åtminstone när det gäller arbetsmarknaden kommer att gå en gynnsam utveckling till mötes under de närmaste åren. Det finns också ett och annat tecken på att födelsetalen vänder. Jag menar att vi har möjlighet att erbjuda de äldre en god omsorg ifall vi har den politiska viljan till det. Det är fullt möjligt att finansiera en bra äldreomsorg med det system vi har i dag. Vi behöver inte skrämma människor med att de måste ta privata försäkringar för att få vård. Vi ska inte behöva laborera med en alldeles ny princip för beskattning i Sverige, nämli- gen en åldersbeskattning. Vi kan, ifall vi sköter oss och ifall vi anger en klar riktning för politiken, ga- rantera äldre människor i det här landet en fullgod äldreomsorg också om 10, 20 och 30 år.
HARALD NORDLUND (Fp)
Anf. 129 HARALD NORDLUND (Fp)
Fru talman! I den ESO-rapport om 40-talisternas uttåg som jag nämnde framhåller man också att det är viktigt att man är medveten om att tillväxten kommer att bromsas upp kraftigt. För att åstadkomma en lång- siktig stabilitet som ger trygghet för framtidens äldre bör vård och omsorg reformeras, säger man. Fru talman! Också Joakim Palme, som var ordfö- rande i den kommitté som socialministern nu nämn- de, nämligen Långtidsutredningen, skriver att det kan blir riktigt problematiskt när 40-talisterna börjar gå i pension från 2008. Nationalekonom Thomas Lindh ser tecken på be- gynnande kris - ödesåret 2010 närmar sig. Det är helt riktigt som socialministern säger att det finns något - och det är faktiskt det enda jag har hittat - som kommer att ge regeringen och socialmi- nistern en hjälpande hand. Det är bilaga 8, Kommer det att finnas en hjälpande hand?, och den är utfor- mad på socialministerns eget departement. Där säger man precis det som socialministern säger, nämligen att det inte kommer att bli en sådan här kostnads- boom. Kostnaden kommer bara att öka med omkring 22 %. Men man skickar med en brasklapp också, och den nämnde inte socialministern. Det står så här: Det finns lite statistik på hälsa och ekonomi. Det kommer inte att bli någon kostnadsboom om födelseantalet, som SCB förutspår, blir 1,83, om äldre kommer att stanna längre i arbetslivet, om arbetskraftinvandring- en ökar och om Sverige inte harmonierar sina skatter med övriga EU. Tror verkligen socialministern att alla dessa om- satser kommer att bli verklighet inom de 10-15 år som vi har framför oss? Är det inte lite dumt att chan- sa? Det är ju lite sent när vi kommer dit om inte detta har lyckats. Dessutom finns i bilaga 8 en skrivning om äldre- omsorgsgarantin. Där står det: Det är vår tydliga uppfattning att det finns inget annat sätt att upprätta en trovärdighet till en sådan viktig verksamhet som äldreomsorg än att införa ett äldreomsorgskontrakt med väldefinierade insatser som faller under samhäl- let. Det finns äldreförsäkringar i Japan och Tyskland, och man planerar sådana på många andra håll och kanter. Är det någonting som socialministern vill studera vidare? Det finns ju ett förslag i bilaga 8 om ett äldreomsorgskontrakt eller andra former för att garantera vad man kan förvänta sig så att man känner sig trygg och att man kan räkna med att det också finns pengar till det.
KAJ LARSSON (S)
Anf. 130 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Bilaga 8 till Långtidsutredningen är spännande inte bara därför att den pekar på att tidiga- re bedömningar sannolikt har varit grundade på fel- aktiga prognoser och antaganden. Den är också spän- nande därför att den sedan låg till grund för en stor OECD-konferens där forskare som sysslar med soci- alekonomi och med ekonomi överlag möttes för att gemensamt diskutera detta material. OECD- konferensen ledde fram till slutsatsen att tidigare antaganden om vad den demografiska förändringen innebär när det gäller anspråk på sociala tjänster fak- tiskt har varit felaktiga. Man måste nu anstränga sig för att göra en bedömning med den metodik som finns redovisad i bilagan till Långtidsutredningen. Det var också av det skälet som en alldeles fri konstellation som heter Pensionsforum och som såvitt jag förstår finansieras av de privata försäkringsbola- gen gav Bengt Westerberg, tidigare socialminister och ledamot av denna kammare en gång i tiden samt folkpartiledare, ett uppdrag. Det bestod i att försöka gå igenom alla de idéer till finansiering som har pre- senterats i den svenska debatten men också som har prövats och är på väg att prövas internationellt. Det var en spännande skrift som Bengt Wester- berg redovisade i höstas. När han hade gått igenom alla system, inklusive det japanska, så sade han näm- ligen: Det finns nog inget bättre system med rimligare och trovärdigare finansiering än det som vi har valt i Sverige. Det finns inget bättre sätt att garantera en god äldreomsorg än via skatterna. Bengt Westerberg för ett intellektuellt och hederligt resonemang kring detta och fastnar där såsom fortfarande liberal - antar jag, om inte som liberal politiker så i alla fall med en liberal hållning - vid att ändå rekommendera en skattelösning. Det är ganska viktigt. Om man sätter sig in i problemställningen med ambitionen att verk- ligen öppet pröva alternativen så landar man nämli- gen till sist på att det finanseringssystem som vi har är det effektivaste och det som ger den största trygg- heten. När författarna till bilaga 8 i förra årets långtidsut- redning talade om äldreomsorgskontrakt så handlade det helt enkelt om att försöka definiera vilka rättig- heter vi som äldre ska kunna hävda gentemot sam- hället. Det är först när man har en trovärdig redovis- ning av dessa rättigheter som man kan lita på att sam- hället ställer upp med den trygghet man efterfrågar. Författarna pläderar således inte för någon sorts pri- vata försäkringar eller för en försäkringslösning som den som Anna Hedborg argumenterar för, utan helt enkelt för en precisering av våra medborgerliga rät- tigheter och våra rättigheter som äldre. Jag tror att det är nödvändigt att vi utarbetar sådana. Kommunalarbetareförbundet har varit föregångare i detta arbete, och uppvaktade för någon vecka sedan mig med en beskrivning av hur en sådan här rättig- hetskatalog skulle kunna se ut. Jag tror att det är det arbetet som det handlar om. Ska vi skapa trovärdig- het, och inte underbygga någon sorts oro för att vi som äldre inte ska kunna få den vård vi behöver så måste vi som politiker tydligt ange vilka krav man ska kunna ställa och även hur vi ska finansiera dem. Jag är övertygad om att vi klarar detta om vi har den politiska viljan. Vi klarar att finansiera det med det skattesystem vi har. Tidigare bedömningar, som har varit lite alarmerande, är i allt väsentligt felaktiga.
HARALD NORDLUND (Fp)
Anf. 131 HARALD NORDLUND (Fp)
Fru talman! Bengt Westerbergs skrivning liknar i mångt och mycket bilaga 8. Men till skillnad från i bilaga 8 har han inte tagit med de brasklappar som skickades med av författarna till den. Jag ser fram emot en sådan här rättighetskatalog, som jag faktiskt tror kan bli ett kontrakt eller en form av garanti så att man kan ge trygghet till äldre. När det gäller det som socialministern svarade i brevet angående Senior 2005 så har det i dag funnits tillfälle för beredningen att träffas. Men jag vet att beredningen inte har någon uppfattning om att man ska diskutera finansieringsfrågorna för 2015 och 2020. Direktiven handlar om 2005 och åren därpå följande. Då har ju nästan inte krisen uppkommit! Dessutom tror jag inte att beredningen får kosta några pengar - det brukar inte beredningar få göra. Statsministern går ut och säger att det låga barna- födandet är vårt största samhällsproblem. Det sade han den 9 november i Aftonbladet, och fortsatte: Om utvecklingen fortsätter är välfärden hotad. Vi står inför en framtida brist på arbetskraft som slår sönder ekonomin om ingenting görs. Jag kan inte annat än att tyda socialministerns an- förande här som att det nog inte är så farligt och att det nog kommer att klara sig. Jag tycker att det låter lite för vagt. Jag instämmer i att barnafödandet bör öka, men då ska vi också ge makt och möjligheter till föräldrar så att det blir kul att vara föräldrar. Vi ska försöka mins- ka uttaget från arbetsmarknaden och ge redskapen åt dem som behöver dem bäst. Moderaterna har i sin motion talat om detta och bett socialministern att tillsätta en beredning för att titta på finansieringsformerna för äldreomsorgen i framtiden. Det bör vara en parlamentarisk beredning, som gör att vi kan garantera god äldreomsorg som håller över tid och över val. Jag hoppas att socialmi- nistern vill titta närmare på detta och gå oss till mötes där.
KAJ LARSSON (S)
Anf. 132 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Den här diskussionen skulle egentli- gen handla om den låga nivån på barnafödandet. Det var det som var utgångspunkten för interpellationen. Nu har det handlat väldigt mycket om frågan om finansieringssystem, skattesystem kontra försäkrings- system. Jag tyckte att det, med tanke på just den debatt som har flammat upp och som är ett resultat av Anna Hedborgs artikel, var viktigt att klargöra att jag inte ser någon framtid där man endera inför en sorts be- skattning som är åldersrelaterad eller väljer försäk- ringsfinansieringar av äldreomsorgen. Det är möjligt för oss att garantera en fungerande äldreomsorg, men det kräver ökade resurser. Det kräver större målmed- vetenhet. Vi behöver mer personal i äldreomsorgen. Vi behöver högre kvalitet för att vi ska få förtroende för den äldreomsorg som samhället svarar för. Men när det gäller barnafödandet tror jag att sva- ret på den fråga som ställs, nämligen hur vi ska öka barnafödandet, handlar om vilken familjepolitik vi för. Jag tror att det är först när man känner att man kan vara trygg som förälder som man är öppen för och intresserad av att skaffa barn. Jag tror att det är där som lösningen ligger. Vi måste ha en familjepoli- tik som ger den trygghet som krävs för ett föräldra- skap. Jag tycker att väldigt mycket har skett på det området de senaste åren, och jag tror att förslag som t.ex. det om en maxtaxa i barnomsorgen faktiskt spe- lar en roll i det här avseendet. Jag har en viss erfaren- het. Jag väntar faktiskt på att alldeles strax bli morfar. Och jag vet att dottern bestämde sig för detta inte som en följd av barnomsorgstaxan men när hon kände att tillvaron fungerade. Hon säger: Nu har jag det jobb jag vill ha, och nu har jag en bostad. Vi måste se till att det fungerar.
HARALD NORDLUND (Fp)
Anf. 133 HARALD NORDLUND (Fp)
Fru talman! Sonja Fransson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att öka våra kunskaper om för- och nackdelar med östrogenbehandling. Jag behandlade detta ämne den 29 november förra året i ett skriftligt svar på en fråga från Carina Hägg, och mitt svar då gäller fortfarande. Östrogenbehandling ges för att avhjälpa symtom eller bristtillstånd som kan uppträda hos kvinnor vid tidpunkten för menstruationens upphörande eller under klimakteriet. Användningen av hormonpreparat hos kvinnor i klimakteriet har ökat markant sedan mitten av 1990-talet. Det är väl dokumenterat genom vetenskapliga studier att hormonbehandling har en lindrande eller botande effekt på s.k. övergångsbesvär. Flera veten- skapliga undersökningar visar också att långvarig hormonbehandling förebygger en eventuell benskör- het och minskar därmed risken för benbrott hos vissa kvinnor. Det finns dock också vetenskapliga resultat som visar att långtidsbehandling med östrogen eller kombinationen av östrogen och gulkroppshormon kan öka risken för olika former av cancer. Det är därför av stor vikt att förskrivande läkare före långtidsbe- handling noggrant väger nyttoeffekter mot riskeffek- ter, vilket även ska framkomma i rådgivningen till den enskilda kvinnan. Läkemedelsverket är den myndighet som har till uppgift att tillse att läkemedel är säkra, effektiva och av god kvalitet samt verka för att läkemedel används på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt. En- ligt Läkemedelsverket är det befintliga kunskapsun- derlaget för behandling av östrogen ofullständigt varför det behövs ytterligare kartläggning av samban- den mellan hormonbehandling och olika nytto- och riskeffekter. Jag förutsätter att Läkemedelsverket och även So- cialstyrelsen, inom ramen för sitt tillsynsansvar, noga följer utvecklingen när det gäller östrogenbehandling. Så här är det svar som jag har överlämnat formu- lerat. Jag vill till detta lägga ytterligare information. Det bedrivs i dag mycket omfattande internatio- nell forskning på området. Det är SBU som har i uppgift att sammanställa det internationella forsk- ningsläget, och jag kommer att uppdra åt SBU att snabbt framställa en rapport om det internationella forskningsläget och uppdatera den rapport som man lämnade för två år sedan. Vi vill veta hur forsknings- läget är nu och vilket kunskapsläge vi har, så att vi kan ha det som grund för eventuella åtgärder.
GUNNEL WALLIN (C)
Anf. 134 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Jag vill först tacka ministern för sva- ret. Jag kan också konstatera att jag och ministern är helt överens om att vi i dag saknar kunskap om vad det i praktiken innebär och kommer att innebära för oss kvinnor som är i klimakteriet och som behandlas med östrogen. Det vi vet - och det är väldigt viktigt - är att vi som har övergångsbesvär och får östrogen oftast mår väldigt bra. Det höjer vår livskvalitet på ett mycket påtagligt sätt. Vi vet också att vi är väldigt många. 40 % av alla kvinnor i klimakteriet får östrogen. Det handlar om 100 000-tals kvinnor i vårt land, och det handlar om miljontals kvinnor i världen. Men samti- digt lever vi med en stor oro. Vi vet inte vad vi i för- längningen utsätter oss för. Riskerar vi i högre utsträckning att få cancer än den som inte tar östrogen? Ska vi därför bara ha en behandling under ett par år eller fem år? Eller är det enbart bra för vår hälsa med minskad benskörhet och minskad risk för hjärtinfarkt, och bör vi därför be- handlas med östrogen resten av livet? Ministern! Vi är väldigt många som vill veta. Mi- nistern säger att det är av stor vikt att förskrivande läkare före långtidsbehandling noggrant väger nytto- effekter mot riskeffekter, vilket även ska framkomma i rådgivningen till den enskilda kvinnan. Det är all- deles utmärkt. Jag håller fullständigt med. Men på vilken kunskap ska läkaren bygga sin information? Hur ska det gå till? Hur ska läkaren kunna veta när ingen annan vet? Ministern säger samtidigt att inte ens den myndighet som har till uppgift att tillse att läkemedel är säkra, effektiva och av god kvalitet har tillräckliga kunskaper. Den anser, enligt ministern själv, att kunskapsunderlaget för behandling av östro- gen är ofullständigt varför det behövs ytterligare kartläggning av sambanden mellan hormonbehand- ling och olika nytto- och riskeffekter. Det är ju därför vi kvinnor får så olika råd och rekommendationer, just därför att ingen vet. Vad tänker ministern göra? Ministern har svarat att man ska se till att Social- styrelsen och Läkemedelsverket följer utvecklingen noggrant. Sedan har ministern dessutom lagt till lite extra i svaret, som jag är mycket glad över. Men hur ska man följa utvecklingen? Det är min fråga. Ska man följa statistiken över hur många av oss som dör i cancer och därefter gissa sig till om det beror på att vi har behandlats med östrogen? Eller ska man fundera över hur många benbrott som har undvikits på grund av östrogenbehandling? Nej, ministern, vi kvinnor är trötta på att vara för- sökskaniner. Vi vill veta nu, inte om 10 eller 20 år. Vi vill själva, med adekvat kunskap som bas, kunna avväga nytta mot risk. Vi kvinnor i vår generation har varit den stora försöksgenerationen när det gäller medicinsk behandling. Det var vi som testade de första p-pillren. Det var vi som fick ta konsekvenser- na av för stora doser. Nu är det vi som testar östro- genbehandling. Nu är det vi som också vill ha kun- skap.
GUDRUN LINDVALL (Mp)
Anf. 135 GUDRUN LINDVALL (Mp)
Fru talman! Och nu är det vi som oroar oss, kan väl jag då tillägga. Som tidigare nämnts har östrogenbehandlingen två syften, dels att lindra klimakteriebesvären, dels att minska risken för benskörhet. Det är självklart positivt att kvinnor får tillgång till östrogenbehandling, eftersom det betyder mycket för att upprätthålla livskvaliteten. Men vi, liksom socialministern, konstaterar att det behövs mer forsk- ning och kunskap om östrogens verkningar, inte minst för att man ska kunna ge varje kvinna rätt in- formation om hur preparatet ska användas. I Sverige skrivs östrogen ut till ungefär 40 % av alla kvinnor i klimakteriet. Och denna förskrivning ökar snabbt och ofta slentrianmässigt. Under perioden 1994 till juni 1995 uppgick östrogenförsäljningen till omkring 330 miljoner kronor, enligt uppgifter som jag har fått från Riksdagens utredningstjänst. Det går inte att exakt ange hur stor andel som avser respekti- ve diagnos. Om en avgränsning görs till kvinnor över 50 år är totalkostnaden ca 270 miljoner kronor. Om vi sedan begränsar oss till de recept som för- skrivs för klimakteriebesvär är siffran ca 70 %, med en totalkostnad på 190 miljoner kronor. Dessutom tillkommer kostnad för läkarbesök, eventuella prov- tagningar och patientens tids- och resekostnader. Enligt uppgift från Apoteksbolaget är antalet be- handlade kvinnor ca 180 000, eller 10 % av alla kvin- nor som är 45 år och äldre. Om vi antar att dessa kvinnor i genomsnitt har 1-1 ½ läkarbesök per år ligger den totala kostnaden för sjukvården, inklusive läkemedel, i storleksordningen 300-400 miljoner kronor. Varannan kvinna drabbas någon gång under sin livstid av en fraktur som kan relateras till benskörhet. Vi har 20 000 höftfrakturer hos kvinnor varje år i Sverige. I vetenskapliga undersökningar presenteras siffror som kan tyda på att pågående östrogenbe- handling halverar risken för höftfrakturer. Benskörhet orsakar både mänskligt lidande och får stora sam- hällsekonomiska konsekvenser. Men vi behöver mer kunskap om hur östrogen påverkar benskörheten. Detta kan bl.a. bidra till att slentrianutskrivningar minskar: att en läkare skriver ut en för stor dos av östrogen som inte används av patienten, eller det omvända, att läkaren skriver ut en för liten mängd. Min fråga till ministern är: Vilka åtgärder ämnar ministern vidta för att säkerställa att förskrivningen av östrogen ligger på en sådan nivå att varje enskild kvinna kan känna sig rättmätigt trygg i behandlingen?
KAJ LARSSON (S)
Anf. 136 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Socialministern! Vi är några stycken som deltar i den här debatten. Vi får ibland frågan om det spelar någon roll att det är kvinnor i politiken i den utsträckning som det är i dag. Det här tycker jag visar att det spelar roll. Det här är en fråga som enga- gerar väldigt många av de kvinnor vi möter. Vi har också lagt märke till att det kvinnliga kli- makteriet har omgivits av många myter och fördomar. På 60-talet introducerades östrogenbehandling för att ge möjlighet till en högre livskvalitet för kvinnor i klimakteriet. Miljoner kvinnor i världen behandlas i dag för att minska klimakteriebesvär som blodsvall- ningar, svettningar, störd nattsömn och trötthet. Öst- rogenbehandlingen har blivit många kvinnors möjlig- het att återfå kontroll över sin tillvaro. I Sverige skrivs östrogen ut till 40 % av alla kvin- nor i klimakteriet. Behandlingen sägs ha flera positiva hälsoeffekter. Den sägs förebygga bl.a. benskörhet, hjärtinfarkt, stroke och Alzheimers sjukdom. Varan- nan kvinna i Sverige drabbas någon gång under sin livstid av en fraktur som kan relateras till benskörhet. Vi har ca 20 000 höftfrakturer hos kvinnor varje år i vårt land. Ofta är det åldriga kvinnor som är patienter. I vetenskapliga undersökningar presenteras siffror som kan tyda på att en pågående östrogenbehandling halverar risken för höftfrakturer. Frågan är om detta betyder att man för att uppnå denna önskade effekt måste fortsätta med östrogenbehandling livet ut. Kvinnor lever hälften av sitt vuxna liv efter kli- makteriet. Till en stor del av kvinnorna skrivs östro- gen ut i samband med klimakteriebesvär. Behand- lingen lindrar effektivt besvären - men vad händer sedan? Löper de östrogenbehandlade kvinnorna större risk att insjukna i olika sjukdomar än ej behandlade kvinnor? Frågorna är många, men svaren är tyvärr fortfarande alltför få. Valet för den enskilda kvinnan är väldigt svårt att göra. Jag tycker att det är viktigt att man verkar för er- forderlig forskning om östrogenbehandling och att denna forskning verkligen kommer till stånd. Här vill jag ställa en fråga till socialministern om detta med säkerställande av kunskap: Hur ska kvinnorna kunna känna tryggheten att de verkligen står på säker grund, att den läkare de har kontakt med också står på säker grund när det gäller kunskap om de val man gör och vad det långsiktigt betyder? Jag upplever, liksom mina meddebattörer och många andra kvinnor, att risken är stor att detta är ett väldigt stort experiment som pågår med vuxna kvinnor i dag.
GUDRUN LINDVALL (Mp)
Anf. 137 GUDRUN LINDVALL (Mp)
Fru talman! För egen del måste jag säga att jag inte riktigt hade förstått problemställningen förrän jag läste er gemensamma debattartikel i Dagens Nyheter: att å ena sidan veta att östrogenbehandling har allde- les uppenbara fördelar - vetenskapligt bevisade och omvittnade av många kvinnor - och å andra sidan leva med vetskapen om att här finns en risk som ing- en enkelt kan beskriva. Sedan detta interpellationssvar lämnats in tog jag kontakt med SBU, som är statens institut för medi- cinsk utvärdering, och frågade hur kunskapsläget är just nu. Jag fick beskedet att det dessbättre har bedri- vits en lång rad vetenskapliga projekt de senaste två åren. Det betyder dock att vi för den svenska debatten inte har någon uppgraderad kunskap om hur långt man har kommit, hur riskbedömningarna är och hur man väger fördelarna mot riskerna. Därför är det viktigt att vi snabbt får en uppdatering och en pröv- ning av den internationella kunskapen. På SBU är man mycket skicklig på detta, och man ska se till att vi mycket snabbt får en bedömning - inte bara för riksdagen, naturligtvis, utan för hela den medicinska professionen, för att alla läkare och alla berörda kvin- nor ska kunna få information om riskbedömningen. Det är fullt möjligt att en sådan sammanställning leder till att vi behöver genomföra kompletterande forskning på egen hand, att vi behöver komplettera den internationella kunskapsbilden. Men det är jag inte beredd att svara på förrän vi får den här samman- ställningen från SBU. Därför kompletterade jag interpellationssvaret med detta muntliga besked om att jag kommer att ge SBU detta uppdrag. Om man snabbt gör en sådan sammanställning kan vi få ett bättre kunskapsunder- lag också för vår diskussion, men framför allt för de avvägningar som behöver ske inom berörda myndig- heter och inom sjukvården. Till detta ska läggas att det också på det här om- rådet - inte direkt när det gäller östrogen men när det gäller benskörhet - faktiskt sker en del inom EU. EU- kommissionen har lovat att redovisa ett program när det gäller benskörhet, och det ska grundas på den kunskap vi har om benskörhet och behandling av benskörhet. Här finns möjligtvis ett hopp om att kun- na få besked i frågan om huruvida det är nödvändigt att fortsätta en lång östrogenbehandling för att för- hindra benskörhet när man kommit upp lite grann i ålder. EU-kommissionen lovar att under detta år komma med en handlingsplan, enligt det besked vi har fått. Det kan möjligtvis ytterligare bidra till att öka kunskapen. Jag förstår helt denna oro. Här står vi inför ett av de klassiska problemen i modern medicin: ett läke- medel som vi vet har uppenbara fördelar men där det växer en oro för att riskerna kanske är större än man från början trodde. Det gäller för oss att gemensamt se till att vi ökar kunskapen. Vi måste få en situation där var och en kan veta vilken risk man tar och själv kan väga, tillsammans med sin läkare, fördelarna mot de eventuella riskerna.
KAJ LARSSON (S)
Anf. 138 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Det gläder mig mycket att vår debat- tartikel och denna interpellationsdebatt har gjort att ministern har blivit medveten om situationen och hur den ser ut, och också medveten om att det handlar om väldigt många kvinnor. Det här är ingen liten sak; det är en jättestor sak. Det handlar om att må väl, vara frisk och ha en bra livskvalitet, men också om att känna trygghet. Vi tycker att vi har den rätten. Mi- nistern pratade i förra debatten om tryggheten som förälder, att kunna skaffa barn. Det är samma trygg- het som vi också vill känna för att kunna leva med en hög livskvalitet - att kunna använda den medicin som erbjuds men också kunna bedöma riskerna. Jag måste säga att när jag började studera detta blev jag väldigt förvånad över att vi visste så lite, att vi hade så lite kunskap och att så många människor utsätter sig för vad som egentligen är en stor under- sökning. Vi är faktiskt utsatta för historiens största fullskaleförsök - utan kontroll, uppföljning och ut- värdering. Det gläder mig alltså mycket att ministern har insett problemet. Ministern talar om den sammanställning som SBU ska göra. Jag tycker också att SBU gör många bra saker för att öka kunskapen inom medicinen och medicinsk forskning. Men de undersökningar som jag känner till, en i England och en i USA, är såvitt jag har förstått inte tillräckligt stora, som vi bedömer det, för att kunna ge ett ordentligt svar på de frågor som vi vill ställa. Efter vad jag har erfarit handlar de dessutom inte om flera olika typer av östrogenmediciner, utan en- bart om ett fåtal. Eftersom vi i Sverige har prövat östrogen sedan 60-talet har vi goda kunskaper bakåt i historien. Vi skulle kunna göra en heltäckande forsk- ning om vad som har hänt med kvinnor som startade medicinering på 60-talet och som i dag är betydligt äldre. Vad har hänt med dessa kvinnor? Hur många har fått cancer? Hur många mår väl? Jag tror att Sverige har en unik situation som gör det möjligt att genomföra en mycket mer heltäckande undersökning och forskning än man har i både Eng- land och USA, mycket tack vare att vi har mycket bra statistik genom våra personnummer. De gör att man i alla läkarrapporter och annat kan följa sjukdomsför- lopp under längre tid. Där är vi unika i Sverige. Där- för skulle vi verkligen kunna göra den stora komp- letterande undersökningen. Det ska bli väldigt intressant att få ta del av SBU- sammanställningen. Men jag tror också att vi kommer att behöva mer forskning och att den forskningen skulle vara mycket lämplig att göra i Sverige.
GUDRUN LINDVALL (Mp)
Anf. 139 GUDRUN LINDVALL (Mp)
Fru talman! Det är glädjande att höra socialmi- nisterns engagemang i frågan och att socialministern har tagit till sig vår oro. Det tycker jag att man kan märka. När jag fick läsa socialministerns svar reflektera- de jag över att det står att Läkemedelsverket tycker att det finns en ofullständig kartläggning. När man som kvinna börjar sätta sig in i den här diskussionen tycker jag att man hör, också från många väninnor, att alla kvinnor tycks komma i övergångsåldern när de är 40 år. Reflekterar man då över att det är 1 ½ miljard kvinnor som äter östrogen kommer man fram till att det är en säker utkomst för marknaden. Det oroar mig. Hur kan vi säkerställa att den lilla människan inte kommer i kläm när det gäller forsk- ningen och vad man ska forska på? Det tycker jag är viktigt att vi uppmärksammar. De initiativ som mi- nistern har tagit är bra, men man bör följa detta. När det gäller sådana här stora saker, som berör många människor och ger sådana säkra utkomster av andra människors intagande av medicin, verkar det som om de små människorna och de små människornas funde- ringar oftast kommer i kläm. Detta är inget nytt för kvinnorna. Många känner igen symtomen. Men det är som sagt var inte veten- skapligt, och vetenskap måste vi ha för att kunna göra någonting åt det. Jag hoppas att ministern följer upp de här frågorna och jag känner mig faktiskt trygg för att ministern gör det.

Beslut, Genomförd

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser