Brottsoffer
Betänkande 2000/01:JuU20
- 1, Förslag
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 10 maj 2001
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Förbättrat stöd till brottsoffer (JuU20)
Stödet till brottsoffer förbättras. Möjligheterna att ge sådant stöd utvidgas till att gälla samtliga brott som kan ge fängelse. Det slås också fast att kommunerna har ett ansvar för alla kommuninvånare som utsatts för brott och som behöver stöd och hjälp. Lagändringarna träder i kraft den 1 juli 2001.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på motionerna
- Riksdagens beslut
- Bifall till utskottets hemställan
Ärendets gång
Förslag
Motioner: 31
Propositioner: 1
Propositioner: 1
Från regeringen
- Stöd till brottsofferProposition 2000/01:79
Motioner från ledamöterna
- Motion 2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) Liberal jämställdhetspolitik
- Motion 2000/01:Ju11 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) med anledning av prop. 2000/01:79 Stöd till brottsoffer
- Motion 2000/01:Ju12 av Gunnel Wallin m.fl. (c) med anledning av prop. 2000/01:79 Stöd till brottsoffer
- Motion 2000/01:Ju13 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) med anledning av prop. 2000/01:79 Stöd till brottsoffer
- Motion 2000/01:Ju14 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) med anledning av prop. 2000/01:79 Stöd till brottsoffer
- Motion 2000/01:Ju15 av Johan Pehrson (fp) med anledning av prop. 2000/01:79 Stöd till brottsoffer
- Motion 2000/01:Ju224 av Birgitta Carlsson m.fl. (c, v, kd, mp, m, fp) De osynliga barnen
- Motion 2000/01:Ju410 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén (m) Ersättning för vittnesstöd
- Motion 2000/01:Ju730 av Bertil Persson (m) Vittnesstöd
- Motion 2000/01:Ju812 av Yvonne Ångström (fp) Förtursbehandling av mål med unga målsägande
- Motion 2000/01:Ju903 av Mikael Oscarsson (kd) Stödet till brottsoffer
- Motion 2000/01:Ju904 av Elizabeth Nyström och Jan-Evert Rådhström (m) Unga brottsoffer
- Motion 2000/01:Ju906 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman (m) Brottsskadelagen
- Motion 2000/01:Ju908 av Stefan Hagfeldt (m) Brottsoffer
- Motion 2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) Trygghet till liv och egendom
- Motion 2000/01:Ju912 av Sofia Jonsson (c) Kvinnans rätt till hemmet
- Motion 2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) Rättsväsendet
- Motion 2000/01:Ju914 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) EU och kampen mot den internationella brottsligheten
- Motion 2000/01:Ju918 av Birgitta Carlsson m.fl. (c, v, kd, m, mp, fp) Våld mot barn
- Motion 2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) Rättstrygghet
- Motion 2000/01:Ju922 av Lennart Kollmats (fp) Stärk skyddet för brottsoffer
- Motion 2000/01:Ju923 av Monica Green m.fl. (s) Sexuellt utnyttjande av barn
- Motion 2000/01:Ju924 av Margareta Israelsson (s) Barn som brottsoffer
- Motion 2000/01:Ju927 av Gun Hellsvik m.fl. (m) Rättsväsendet
- Motion 2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m) Brottsoffren
- Motion 2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) Rättssamhället
- Motion 2000/01:So450 av Matz Hammarström m.fl. (mp) Våldet i samhället
- Motion 2000/01:So502 av Birgitta Ahlqvist m.fl. (s) Kvinnojourernas verksamhet
- Motion 2000/01:So505 av Ingrid Burman m.fl. (v) Ändring i socialtjänstlagen
- Motion 2000/01:So53 av Lotta Nilsson-Hedström och Kerstin-Maria Stalin (mp) med anledning av prop. 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m.
- Motion 2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c) Perspektiv på kvinnors hälsa
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2001-04-05
Justering: 2001-04-24
Trycklov: 2001-09-26
Justering: 2001-04-24
Trycklov: 2001-09-26
Betänkande 2000/01:JuU20
Alla beredningar i utskottet
2001-04-05
Förbättrat stöd till brottsoffer (JuU20)
Justitieutskottet föreslår att riksdagen godkänner regeringens förslag till förbättrat stöd till brottsoffer. Möjligheterna att ge sådant stöd utvidgas till att gälla samtliga brott som kan ge fängelse. Det slås också fast att kommunerna har ett ansvar för alla kommuninvånare som utsatts för brott och som behöver stöd och hjälp. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2001-05-10
![Stillbild från Debatt om förslag 2000/01:JuU20, Brottsoffer](/_next/image/?url=%2Fimages%2Ffallback%2Fvideo-thumbnail.jpg&w=4096&q=75)
Debatt om förslag 2000/01:JuU20
Webb-tv: Brottsoffer
Dokument från debatten
- 2001-05-10Protokoll 2000/01:108
Protokoll från debatten
Anf. 1 INGEMAR VÄNERLÖV (Kd)
Herr talman! Olle Lindström har frågat mig vilka
åtgärder jag ämnar vidta för att återskapa en förtroen-
deingivande utbildningsproduktion inom Försvar-
smakten. Han anför den senaste tidens diskussion om
underskott i anslaget till förbandsverksamheten som
skäl till sin fråga.
Låt mig först ännu en gång i kammaren slå fast att
riksdagsbeslutet våren 2000 om det framtida försvaret
ligger fast. Försvarsmakten har påbörjat en mycket
omfattande omstrukturering, vilket leder till att ett
antal komplicerade processer måste genomföras.
Försvarsmakten hade under föregående år ett un-
derskott i förbandsverksamheten på grund av bristan-
de avvägningsförmåga mellan olika delar av verk-
samheten samt bristande uppföljning av ekonomin.
Regeringen föreslår i tilläggsbudget 1 att underskottet
för 2000 ska lösas genom att utnyttja det anslagsspa-
rande som uppstod på materielanslaget.
För innevarande år har Försvarsmakten också an-
mält att förbandsverksamheten kommer att gå med ett
underskott. Enligt Försvarsmaktens uppgifter i bud-
getunderlaget för 2002 beror detta främst på förse-
ningar inom vissa delar av omstruktureringen, men
också på ökade kostnader för verksamheten.
Inför höstens försvarsbeslut pågår för närvarande
en analys av planeringen för perioden 2002 till 2004
för att säkerställa att vi har en balans mellan beslutad
verksamhet och tilldelade ekonomiska ramar samt att
verksamheten bedrivs rationellt och ändamålsenligt.
Jag ser inga tecken på att det fattade beslutet äventy-
ras, men åtgärder kan behöva vidtas för att bibehålla
en sådan balans.
Riksrevisionsverket har till regeringen anmält att
bl.a. uppföljning av förbandsverksamheten i form av
tillförlitliga utfallsprognoser saknats. Verket anser att
Försvarsmaktens styrning och kontroll av verksam-
heten måste förbättras. Regeringen fattade i februari
beslut om att uppdra åt Ekonomistyrningsverket att
genomföra en förstudie om bl.a. Försvarsmaktens
ekonomiska kompetens, verksamhetsstyrning och
prognosverksamhet. Det är regeringens avsikt att på
detta sätt utnyttja kompetens inom statsförvaltningen
för att komma till rätta med de brister som för närva-
rande finns i Försvarsmakten. Detta skapar också
förutsättningar för att fullfölja den beslutade omin-
riktningen.
Olle Lindström tar vidare upp investeringarna i
den beslutade grundorganisationen, vilka han ifråga-
sätter.
Enligt min mening är dessa investeringar en viktig
del i genomförandet av ominriktningen. Det går inte
att bygga det nya försvaret med modern materiel och
utvecklad förbandsverksamhet utan att även utveckla
den infrastruktur på vilken denna utveckling vilar.
De exempel på investeringar som enligt Olle
Lindström kan ifrågasättas är just exempel på investe-
ringar för framtiden. Att ombeväpningen av flyg-
stridskrafterna till JAS 39-systemet även innebär
investeringar är ingen nyhet. Motsatsen vore snarast
kontraproduktivt. Omlokaliseringen av SWEDINT
till Kungsängen innebär en rationellare verksamhet
med långsiktiga besparingar, men ska också ses som
ett led i att utveckla markstridsförbandens förmåga
till internationella operationer.
Herr talman! Sammanfattningsvis så menar jag att
de bästa åtgärder regeringen kan vidta för att återska-
pa en förtroendeingivande utbildningsproduktion är
att se till att det fattade försvarsbeslutet genomförs
som det var avsett. I det ligger att prioritera det nya
före det gamla, att avveckla för att kunna utveckla
och att styra resurserna så att en effektiv för-
bandsproduktion kan genomföras.
Det största ansvaret för att tillse att genomföran-
det sker på detta sätt ligger naturligtvis på Försvars-
makten och dess chef. Eftersom det är en så omfat-
tande verksamhet är det dock självklart att regeringen
och Regeringskansliet fortlöpande följer implemente-
ringen av reformen för att säkerställa att verksamhe-
ten bedrivs enligt statsmakternas inriktning.
Anf. 2 GUNNEL WALLIN (C)
Herr talman! Tack för svaret på min interpella-
tion, försvarsministern. Jag är dock mycket förvånad
över den förnöjsamhet som präglar försvarsministerns
svar. Om jag vore försvarsminister skulle jag vara
mycket bekymrad.
Ett försvar i ekonomisk kris, förbandsproduktio-
nen på sparlåga, välutbildade nyckelpersoner som
försvinner och den överambitiösa investeringsviljan
urholkar utbildningsproduktionen. Dessutom läggs
hemvärnet i princip för fäfot. Jag återkommer till
detta.
Tre månader efter 1996 års försvarsbeslut upp-
täcktes underskott som ökade kraftigt, och spardirek-
tiven blev en följetong åren igenom. Sex månader
efter 2000 års försvarsbeslut kom signalerna om nya
underskott, och nya spardirektiv - som numrera kal-
las dialoger - drabbade verksamheten.
I dag kommer ytterligare nedskärningar på grund
av att försvarsministern inte tillåter Försvarsmakten
att tillfälligt flytta över de 700 miljoner kronorna från
materielanslaget till verksamheten för innevarande år.
Försvarsmaktens högkvarter redovisade i tisdags
inför försvarsutskottet vilka konsekvenser det skulle
medföra om man inte fick överföra dessa pengar för
år 2001. Hemvärnsutbildningen reduceras med 50 %
eller ställs in helt, förbandsutbildningen minskas med
40 % av de rörliga kostnaderna, flygtidsuttag och
gångtid på fartyg reduceras kraftigt, omskolningen av
JAS försenas cirka ett år, helikopterverksamheten i
försvaret inskränks till freds- och ambulansräddning,
vid skolor och centrum senareläggs övergångsutbild-
ning av arméofficerare och studie- och utvecklings-
verksamheten dras ned kraftigt.
Sammantaget innebär detta att både internationali-
seringen och utvecklingen av insatsorganisationerna
försenas. Dessutom senareläggs den planerade omför-
rådsställningen och 300-500 civilanställda avskedas.
Nog borde väl försvarsministern känna samma
oro som jag över hur de anställda inom hela Försvars-
makten tar dessa destruktiva besked. Att år efter år
konfronteras med ständigt nya nedskärningar kan
knappast uppfattas som förtroendeingivande. Är inte
försvarsministern beredd att ompröva beslutet om
överflyttningen av 700 miljoner från materiel till
verksamhet?
Försvarsministern säger att de investeringar jag
ifrågasätter är en viktig del i genomförandet av omin-
riktningen. Ja, till viss del, men inte allt. Jag träffar
många försvarsanställda på skilda nivåer inom För-
svarsmakten, och jag har inte hört någon applådera
flytten av SWEDINT från Almnäs till Kungsängen
för 850 miljoner. Snarare är de förvånade. Det är
tvärtom faktiskt.
Förändringen av helikopterorganisationen som nu
kräver investeringar på 901 miljoner kronor är en
annan del. Man flyttar från en färdiginvesterad flottilj
i Boden till Malmen, som kräver nyinvesteringar och
som dessutom inte klarar miljökraven. Nedläggning-
en av flygflottiljen i Ängelholm är en annan del i
raden av investeringsslöseri. Det är många, både
försvarsanställda och andra människor, i vårt sam-
hälle i dag som frågar: Vad håller Försvarsmakten på
med?
Ökade fasta kostnader leder ofelbart till mindre
resurser till utbildningsproduktion, som i sin tur leder
till försämrade förmågor. Jag kommer tillbaka till
förmågorna i mitt nästa inlägg.
En sista fråga i den första delen: Tänker verkligen
försvarsministern tillåta att alla dessa investeringar
genomförs, t.ex. flyttningen av SWEDINT?
Anf. 3 KIA ANDREASSON (Mp)
Herr talman! Det gäller att kunna skilja mellan
försvarsreformens inriktning och de med den för-
knippade syftena och den aktuella situationen. Det
skulle ha varit lätt för mig att välja den enkla lösning-
en och säga: Ja, vi gör en tillfällig överflyttning av
pengar som, av skäl som jag inte heller egentligen
kan bejaka, finns sparade på materielanslaget.
Men vad hade det betytt? Jo, det hade betytt att vi
inte hade kunnat genomföra den förändring som För-
svarsmakten ska genomgå när det gäller den andra
delen, det som är utbildning och övningsverksamhet -
förbandsanslaget. Det hade vi inte kunnat i den takt
som erfordras.
Därför har jag vid upprepade tillfällen även här i
kammaren sagt: Jag är inte emot att kunna genomföra
en sådan överflyttning i en situation där försvarsbe-
redning, överbefälhavare och andra myndigheter ger
oss ett underlag som säger att det säkerhetspolitiska
läget, den försvarsteknologiska utvecklingen ger
sakliga motiv för en annan avvägning mellan försva-
rets materielanskaffning och försvarets förbandsverk-
samhet. Men det har icke förevisats, åtminstone inte i
den process vi är i nu. Det är det ena motivet.
Det andra motivet är den brist på ekonomistyrning
som finns framför allt, förefaller det, inom den del
som förbandsanslaget finansierar. På den punkten
måste vi skapa en bättre tingens ordning för att både
överbefälhavaren och ytterst naturligtvis statsmakter-
na ska kunna följa och leda - inte ledas till - utveck-
lingen.
Jag har angett i tilläggsbudgeten att regeringen
kan komma att återkomma till riksdagen beträffande
innevarande års finansiella situation. Men jag ser i
dag inget som talar för den saken. Det pågår ett inten-
sivt arbete inom högkvarteret - och Försvarsdeparte-
mentet följer det - för att de förändringar som måste
ske innevarande år sker i kongruens med ominrikt-
ningen av försvaret.
Låt mig slutligen lägga till att jag har den största
respekt för den känsla av osäkerhet som finns hos
personalen i Försvarsmakten och även naturligtvis i
de berörda orterna. Men det är trots allt bättre att
genomföra en förändring av ett försvar där syftet är
att utveckla det framåt, där syftet är att vi ska ligga i
teknologisk och organisatorisk framkant. Det är bättre
än att - som fallet är i många andra försvarsmakter -
befinna sig i en nästan förtvivlad situation där varken
investeringar eller kvalitet i utbildningen på något sätt
räcker till för de uppgifter som Försvarsmakten kan
ställas inför i vår tid och framåt.
Anf. 4 JEPPE JOHNSSON (M)
Herr talman! Man kan ha synpunkter på det här
med ekonomistyrning. Visst är det uppenbart att det
har varit en brist och är en brist. Men det är alldeles
självklart, när det nu har gått fyra månader av det här
året, att om man under 2001 måste göra drastiska
nedskärningar måste man försöka att stoppa blodflö-
det åtminstone för stunden, för innevarande år, och
sedan lösa problemen framåt. Det går inte att tro att
våra skattebetalare, som är beredda att lägga 40-45
miljarder till försvaret årligen, inte ska få utbyte av de
pengarna. Som det nu är blir det faktiskt så att för-
bandsproduktionen - det är den som jag mest inriktar
mig på - kommer att mer eller mindre läggas i malpå-
se.
Det finns inte sakliga motiv, säger försvarsminis-
tern, för att flytta över de 700 miljonerna. Men efter
försvarsbeslutet förra året har regeringen faktiskt
också lagt på försvaret nya uppgifter som ska utföras
inom ramen. Det är alltså inte enbart bristen på eko-
nomistyrning som har förorsakat det här utan det är
även tillkommande kostnader.
Vi ska ligga i teknisk och organisatorisk framkant,
säger försvarsministern. Ja, det ska vi göra. Men det
får inte innebära att det i det korta perspektivet blir
någon form av stopp så att alla anställda känner att
det är destruktivt och att de inte har en förhoppning
om att det är ett arbete, ett jobb, som de vill ha i
framtiden. Det är stor risk att ännu fler försvinner.
När man tar in ungdomar med plikt måste man ge
dem en adekvat utbildning. Man måste ha resurser att
genomföra den utbildningen. Nu har man inte råd att
köpa bränsle till maskinerna, till fordonen. Man har
inte möjligheter att genomföra de enklaste övningar
därför att ekonomin ser ut som den gör. Det måste
man lösa i det korta perspektivet, men också natur-
ligtvis långsiktigt. Och då måste man ta till krafttag
och inte vara förnöjsam, som jag uppfattar att för-
svarsministern är.
Vi har en annan del som också är mycket allvar-
lig. Det är hemvärnet. Försvarsministern och ansvari-
ga politiker har talat om att hemvärnet är en integre-
rad del och en viktig del av de nationella skyddsstyr-
korna. Utbildningsverksamheten inom hemvärnet
genomförs med högre ambition än tidigare och i vissa
fall prioriteras hemvärnet vid tillförsel av ny material.
ÖB har sagt att han definitivt tror på hemvärnet, ett
hemvärn med tekniskt avancerad utrustning både i
form av informationscensorer och tillräckligt bra
vapensystem.
Och vad händer nu? I princip läggs hemvärnet för
fäfot. Hemvärnet har i dag 114 miljoner kronor för
den rörliga delen under det här året, och nu är man
beredd att ta 80 miljoner. Det blir egentligen ingen-
ting kvar. Man försöker motverka avgångar med
nyrekrytering, men rekryteringen stannar av när hem-
värnsmän eller andra människor inte anser att man får
någonting i utbyte av att vara hemvärnsman.
Hela systemet håller på att falla sönder på grund
av rädslan och farhågan från försvarsministern och
regeringen att inte i det korta perspektivet se till att
det fungerar.
Jag är medveten om att det måste göras mycket
mer för 2002-2004, men just för dagen är detta vik-
tigt för att personal på olika nivåer och de värnplikti-
ga ska känna att det finns möjligheter att utföra en
förbandsproduktion.
Anf. 5 KIA ANDREASSON (Mp)
Herr talman! Jag är inte förnöjsam, och jag har
inte heller någon rädsla. Jag har på en punkt som
interpellanten tar upp varit tydlig i dialogerna med
överbefälhavaren. Jag har sagt ja till tillkommande
kostnader genom beslut av statsmakterna. Jag har sagt
till överbefälhavaren att det kan ha tagits beslut av
oss efter det att Försvarsmaktens underlag 1999 varit
uppe i regeringen och riksdagen och att jag är beredd
att i så fall anvisa medel t.ex. genom att överföra
mellan de två anslagen. Men jag har också sagt att
den reduktion av personalkostnader som skulle ske
föregående år inte ägde rum. Tvärtom skedde en
höjning av lönekostnadsnivån inom Försvarsmakten.
Vad gäller den andra punkten startade Försvars-
makten innevarande år med en mycket hög övnings-
nivå. Jag var själv i Norrbotten med på den förnämli-
ga övning, Snöstorm, som genomfördes där. Det var
såvitt jag förstod en av de bästa övningar som vi har
haft i enlighet med det nya försvarets inriktning. Det-
samma gäller andra övningar.
Men det är uppenbart att man inte hade tänkt sig
att övningsverksamheten totalt under detta budgetår,
som riksdagen har anvisat pengar för, skulle rymmas
inom den ramen. Det gör att om det blir påverkningar
på övnings- och utbildningsnivån under senare delen
av året, får detta ställas mot att Försvarsmakten, såvitt
jag förstår med kvalitativt mycket goda resultat, ge-
nomförde en mycket bra övningsverksamhet under
första delen av året. Men man måste kunna hantera ett
helt budgetår när man fattar sina beslut om vilken
verksamhet man ska bedriva.
Överbefälhavaren har meddelat mig att hans in-
riktning är den att verksamheten ska följa de av
statsmakterna angivna anslagsbeloppen, och jag tyck-
er att det är en bra och självklar inställning från över-
befälhavaren.
Låt mig slutligen få kommentera hemvärnsfrågor-
na. De ingår som en del i den avvägning som nu sker
inom högkvarteret. Jag vill inte exakt gå in på detta. I
långa stycken ligger de inom ramen för det som vi
anvisade i regleringsbreven som är baserade på riks-
dagens beslut. Där finns ett utrymme för överbefälha-
varen att fatta avvägningsbeslut mellan olika aktivi-
teter inom förbandsverksamheten.
Anf. 6 JEPPE JOHNSSON (M)
Herr talman! Jag fick inte något svar på frågan om
SWEDINT. Försvarsministern undvek den. Jag kan-
ske ändå kan få ett svar på om försvarsministern
verkligen kommer att tillåta att omlokaliseringen
genomförs.
Vad gäller läget 2002-2004 är det ju, bortsett från
de problem som nu finns, så att man i försvarsbeslutet
år 2000 talade om att Försvarsmakten skulle få kom-
ma tillbaka med en redovisning beträffande de natio-
nella skyddsstyrkorna. Värnpliktsersättningen till-
kommer, vi får ökat antal värnpliktiga, materielansla-
get för de internationella insatserna höjs m.m.
Jag tycker att också det som försvarsministern i
sitt svar på interpellationen säger om de två åren
verkar förnöjsamt. Dessa problem måste lösas, och
det får vi väl återkomma till.
Jag vill säga ytterligare en sak om förbandspro-
duktionen, som nu kommer att gå ned. Det framgår
av Försvarsmaktens redovisning av besparingarna. I
försvarets redovisning av verksamheten 1999 fram-
hålls att vi har en del brister i våra förmågor men att
de ändå är godtagbara. Också regeringen anser att de
är godtagbara. I 2000 års redovisning säger man att
med hänsyn till omvärldsanalysen är våra förmågor
trots bristerna erforderliga. - Erforderliga till vad?
Kan man flera gånger använda samma motivering för
att försöka förklara att vi nog i alla fall har ett ganska
hyggligt försvar?
Först används den när det gäller att halvera för-
svaret. Det var omvärlden som utgjorde motiveringen
för att neddragningen kunde ske. Nu gäller det att
våra förmågor är erforderliga. Det är dock faktiskt så
att oavsett om vi har ett stort eller ett litet försvar,
måste vi ha en godtagbar stridsförmåga.
Anf. 7 KIA ANDREASSON (Mp)
Herr talman! Det är en viktig fråga som interpel-
lanten här tar upp. Jag lägger ned ett stort arbete på
att följa avvägningen mellan våra tillgängliga styrkor
i omedelbar nutid i ett års perspektiv och i fem års
perspektiv. Detta måste naturligtvis ställas mot situa-
tionen när det gäller främmande makters styrkor i vårt
närområde, och till detta räknar jag hela norra Euro-
pa.
Min bedömning är entydig. För att kunna av-
skräcka och hantera den typ av väpnade angrepp som
skulle kunna ske i praktiskt taget en omedelbar situa-
tion har vi erforderlig förmåga. Detsamma är fallet
när det gäller att hävda vår territoriella integritet.
Vad beträffar våra internationella insatser har vi
anmält ett antal förbandstyper till EU:s, till Natos och
till FN:s styrkeregister. Vi har för närvarande nästan
1 000 man ute på våra missioner. Jag anser att vi även
i det hänseendet är i stånd att genomföra det som vi
har åtagit oss genom föregående försvarsbeslut.
Låt mig också för att anknyta till hemvärnsfrågan
peka på att de insatser som inte minst hemvärnet men
även andra förband har gjort till stöd för samhället
vid svåra påfrestningar har visat sig vara mycket
goda. Det gör att jag i ljuset av omvärlden anser att vi
har erforderliga förmågor för det svenska försvaret.
Anf. 8 GUNNEL WALLIN (C)
Herr talman! Anna Lilliehöök har frågat vad jag
avser göra för att stärka stödet för totalförsvarsplikti-
ga som skadas under tjänstgöringen och för att
tydliggöra för de totalförsvarspliktiga och deras anhö-
riga vilket skydd de omfattas av.
Därutöver frågar Anna Lilliehöök vad jag avser
vidta för åtgärder för att Försvarsmakten ska tillför-
säkras ekonomiska resurser för att vakanser som kan
leda till ökade risker ska undvikas.
Regeringen gav i regleringsbrevet för år 2001
Försvarsmakten i uppdrag att inkomma med en redo-
visning av det säkerhetsfrämjande arbetet och en
handlingsplan för det framtida arbetet. Redovisningen
inkom den 1 mars i år. Av redovisningen framgår att
Försvarsmakten kontinuerligt arbetar på att förbättra
säkerheten för både anställd och totalförsvarspliktig
personal.
Om olyckan ändå sker är det viktigt att de total-
försvarspliktiga har ett gott skydd. Regeringen har
därför i går, den 10 maj 2001, beslutat att överlämna
remissen Bättre villkor för totalförsvarspliktiga till
Lagrådet. Remissen innehåller bl.a. förslag till för-
bättringar vad avser personskadeskyddet för totalför-
svarspliktiga.
I korthet innebär förslagen att alla som skadas un-
der tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalför-
svarsplikt ska omfattas av samma regler oavsett om
man fullgör grundutbildning längre än 60 dagar, kort
grundutbildning eller repetitionsutbildning. Tidigare
omfattades bara de som fullgjorde grundutbildning
som var längre än 60 dagar.
Vid beräkning av livränteunderlag ska underlaget
inte i något fall beräknas till lägre belopp än vad som
motsvarar fem gånger prisbasbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Det är för flertalet
totalförsvarspliktiga en höjning av det garanterade
beräkningsunderlaget.
Även rätten till ersättning för nödvändiga kostna-
der för läkarvård, behandling och läkemedel under
högst tre års tid samt den rätt till ersättning för sveda
och värk, lyte m.m. som följer av lagen (1977:266)
om statlig ersättning vid ideell skada m.m. ska vara
lika.
Regeringen föreslår vidare att de utbildnings-
ansvariga myndigheterna, t.ex. Försvarsmakten, ska
ha rehabiliteringsansvar för den som skadas vid full-
görandet av grundutbildning eller repetitionsutbild-
ning. Det innebär att utreda behovet, planera insatser-
na samt stödja och hjälpa den skadade så att han eller
hon får lämplig arbetsträning eller utbildning.
Rehabiliteringsansvaret för den som skadas vid
fullgörande av totalförsvarsplikt ska bestå under tre
år. Tiden ska dock kunna förlängas med ytterligare
två år. Den rehabiliteringsansvariga myndigheten ska
samarbeta med andra berörda myndigheter och sam-
ordna sina rehabiliteringsinsatser med eventuell an-
nan arbetsgivares åtgärder.
Regeringen föreslår även att anhöriga till den som
skadas ska få ersättning för vissa kostnader, t.ex.
ökade boendekostnader, kostnader för resor och kost-
nader för eget psykosocialt stöd m.m., från de utbild-
ningsansvariga myndigheterna.
Herr talman! Riksdagen har beslutat om Försvars-
maktens ekonomiska ramar och fördelningen mellan
de olika anslagen. Jag är medveten om att den pågå-
ende omställningen medför vissa temporära problem
avseende tillgång till officerare vid vissa förband,
men det är problem av övergående karaktär. Det är
dock myndighetens ansvar att säkerställa att utbild-
ningssäkerheten inte påverkas av detta.
Anf. 9 KIA ANDREASSON (Mp)
Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret. Bakgrunden är att jag - som säkert också
ministern har gjort - har träffat ett antal anhöriga och
skadade i tjänst. Jag vill börja med att kommentera
svaret på min sista fråga om åtgärder att tillförsäkra
resurser för att inte öka riskerna under försvarets
omställning. Det sammanhänger med den interpella-
tion som besvarades tidigare.
Ministern beskriver Försvarsmaktens arbete med
säkerhet. Jag vet att det bedrivs med hög ambition.
Samtidigt kvarstår faktum att skadefrekvensen är hög
även under normala arbetsförhållanden. Materielen är
tung, svårhanterlig och kanske inte precis modern
eller ergonomiskt utformad. Vapen används. Unga
och oerfarna rycker in, och man får börja om från
början varje gång i utbildningen.
Det är då ytterligt allvarligt när riskerna ökas ge-
nom befälsvakanser till följd av besparingar i försva-
ret. Risken för olyckor i arbetet sammanhänger med
ledning och organisation oavsett verksamhet. Visst
ska försvaret omdanas. Men det får inte ske till priset
av vakanser eller brister i organisationen så att risker-
na ökar. Det är Försvarsmaktens uppgift, men det
faller också ett tungt ansvar på oss politiker när vi
ålägger uppgifter och tilldelar resurser.
Jag kan tyvärr inte känna mig nöjd med svaret att
den pågående omställningen bara medför vissa tem-
porära problem med tillgång på officerare men att det
är övergående. Befälsbristen har gradvis förvärrats
sedan omorganisationen den 1 juli förra året. Det
finns för närvarande inget som tyder på att den än på
länge är övergående. Tvärtom tillkommer nya bespa-
ringsbeting och nya avgångar sker.
Jag vill nu kommentera min andra fråga om vilka
initiativ försvarsministern ämnar vidta för att tydlig-
göra försäkringssituationen för de värnpliktiga och
deras familjer. Försvarsministern beskriver att försäk-
ringar finns för de värnpliktiga och att regeringen nu
föreslår förbättringar. Det är ju bra. Det gäller t.ex.
det lägsta försäkringsskyddet för unga värnpliktiga
som inte har arbete, vilket de inte har när de är 18 år.
Det höjs till en årsinkomst på ungefär 150 000 kr. Det
är bra. Den som är skadad har sannolikt heller inget
arbete efter värnplikten.
Men det var egentligen inte detta min fråga avsåg,
utan snarare försäkringsskyddets utformning. Försäk-
ringarna är ett lapptäcke som är svåröverskådligt även
för de mest insatta. Ofta behövs jurister och rättslig
prövning för att fastställa vilka försäkringar som
gäller och hur. Vi hade en hearing i försvarsutskottet i
höstas där det klart framgick att försäkringsskyddet är
svårförståeligt och att många försäkringar är inblan-
dade.
När man försöker sätta sig in i frågan sätter man
säkert till slut sitt hopp till att det finns ett heltäckan-
de skydd. När vi i försvarsutskottet behandlade frågan
om försäkringar för utlandsstyrkan behövde vi tre
föredragningar från socialförsäkringsutskottet för att
förstå när ersättningen fastställdes. Det kan tyckas
vara en liten detalj. Ofta är det så att föräldrar och
värnpliktiga soldater i utlandsstyrkan tror att det finns
ett skydd som sedan visar sig inte finnas. Kanske har
de också invaggats i tron att det i vårt land finns
trygghetssystem för alla situationer.
Det är då viktigt att de med plikt uttagna får veta
exakt vad som gäller så att de åtminstone ges chansen
att komplettera försäkringsskyddet genom t.ex.
grupplivförsäkringar. Det var av detta skäl jag ställde
min fråga som jag nu vill upprepa. Tänker försvars-
ministern i samband med de beskrivna utredningarna
ta initiativ till att vi tydliggör försäkringssituationen?
Anf. 10 GUNNEL WALLIN (C)
Herr talman! Jag är engagerad för den här fråge-
ställningen. Det finns många motiv till det. Ett motiv
är att vårt försvar ska vara ett på plikt baserat försvar.
De värnpliktiga ska vid mönstringen känna att de är
rätt person för rätt uppgift.
Det är naturligt för mig att ta steget att med plik-
ten som grund utforma systemet så att den värnplikti-
ge känner att den vill genomföra sin tjänst. Vi ska
också rekrytera fler kvinnor baserat på frivillighets-
principen. Det gör att hela förmåns- och rättighets-
systemet för de pliktiga måste förbättras.
Jag anser att det beslut som regeringen i går fatta-
de om en lagrådsremiss går i den riktningen. Det är
min förhoppning att detta efter lagrådets granskning
ska kunna bli ett förslag till riksdagen i höst.
Det viktigaste arbetet i försvaret för att förebygga
åtgärderna och skadorna är att påverka kunskaper och
attityder och öka säkerhetsmedvetandet. Det är en
fråga om utbildning.
Jag vet att Försvarsmakten har tagit fram utbild-
ningsmaterial som riktar sig till de värnpliktiga för att
höja säkerhetsmedvetandet, att det finns en riktad
utbildning till våra yrkesofficerare, att det finns ett
nätverk för utbildningssäkerhetsofficerare och att
utbildningen av de värnpliktiga skyddsassistenterna
utvecklas.
Jag vet också att vi har en relativt negativ
skadeutveckling, dvs. att vi har en ökad frekvens per
100 000. Men i absoluta tal minskar skadorna. Jag är
också medveten om att det bl.a. är belastnings- och
hörselskador det handlar om och att man kan göra
mer när det gäller trafiksäkerheten. Jag vet att För-
svarsmakten, vilket jag tycker är alldeles utmärkt,
startar ett projekt om trafiksäkerhet.
Informationen till de totalförsvarspliktiga vid ska-
da är inte bra. Jag tror att interpellanten har rätt i att
det delvis är en snårskog av regler och att det inte är
någon bra information. Det är inte lätt att ha ett grepp
över det när man är 18 eller 19 år. Man får en kort
information vid inskrivningen hos Pliktverket, och
man får sedan en information när en skada har skett.
När regeringen lägger fram sin proposition i höst
avser jag att också ge berörda myndigheter i uppdrag
att redovisa hur vi ska kunna utveckla informationen
om personskadeskyddet till de totalförsvarspliktiga
och till deras anhöriga.
Anf. 11 KIA ANDREASSON (Mp)
Herr talman! Jag är tacksam för det beskedet. Jag
vill bara skicka med att det viktiga är att tydliggöra
försäkringssituationen med målet att de flesta värn-
pliktiga ska ha förstått den. I och för sig kanske inte
begåvningsnivån är tillräckligt hög i försvarsutskottet,
men vi hade en hearing mellan kl. 9 på morgonen och
kl. 1 på dagen innan vi kanske började skönja hur det
hela fungerade.
Jag vet, vilket försvarsministern påpekade, att sä-
kerhetsarbetet pågår. Visst gör det det. Men tyvärr
inträffar olyckor ändå. Det var detta min första fråga
egentligen rörde, de situationer där allvarliga olyckor
har inträffat.
Visst finns det försäkringar och försäkringsskydd.
Men det handlar på något sätt om någonting annat.
Det kan vara en förlorad framtid. Det har t.o.m. i
vissa fall tyvärr varit ett förlorat liv. Då är försäkring-
arna en klen tröst, även om de garanterar en minimi-
nivå för försörjning efter skada.
En svår olycka är tyvärr ofta oreparabel. Den
värnpliktige kanske hade framtidsplaner med stora
möjligheter och de blir plötsligt reducerade till ett
minimum. Det kanske inte bara är ett förlorat ben,
utan också ett förlorat framtidshopp.
En allvarlig olycka kanske inte bara ger fysiska
men, utan också psykiska när bilden av framtiden och
bilden av sig själv förändras i ett enda olycksaligt
ögonblick. En ersättning motsvarande en årslön på
150 000 kr kanske inte känns så generöst, utan snara-
re som en lägsta nivå. Skulle någon förlora båda be-
nen bedöms invaliditeten till 50 %. Det ideella skade-
ståndet är då 350 000 kr. Men det kanske inte känns
så stort när man blir helt beroende av att få hjälp av
andra. Skadeståndet räcker knappt till en invalidan-
passad bil när man har 70 eller 80 år framför sig.
Visst finns försäkringsskydd som motsvarar för-
säkringar som gäller andra olyckor. Men jag tror att
det är stor skillnad mellan hur man upplever situatio-
nen när man själv har tagit en risk och utsätts för
olycka och när man blivit uttagen med plikt eller vad
som kanske känns som tvång.
Jag förstår att den som utsatts för olycka känner
sig övergiven när han gjort sin tjänst för landet å allas
vägnar och sedan måste ta till rättsprocess när olyck-
an är framme. Många kanske t.o.m. tror att det finns
en generös ersättning när man råkar bli den som
drabbas.
Skuldfrågor och eventuell vårdslöshet måste ock-
så ofta utredas efter olyckor. Efter en olycka på en
övning kanske den skadade inte ens är riktigt inblan-
dad i processen, utan det gäller befäl och instruktio-
ner. Jag kan förstå att det känns absurt när mycket
energi och tid läggs ned på utredning av ansvarsfrå-
gor utan någon koppling till lösning på den skadades
problem. Det blir en administrativ process med föga
samband till den skadades bistra verklighet. Det gäl-
ler inte bara den värnpliktige utan också föräldrar och
familj.
Det har t.o.m. hänt att värnpliktiga har avlidit i
olyckor. Det är sorgligt att föräldrarna då ska behöva
processa för att få ut skadestånd. De känner sig ofta
djupt besvikna och övergivna. De uppfattar sig i mot-
satsställning till Försvarsmakten, som ska stå på deras
sida men samtidigt ta till vara sina egna, dvs. statens
intressen.
Vad de skadade och deras anhöriga behöver och
borde ha rätt till är någon helt på deras sida. Det var
detta min fråga gällde. Och jag omformulerar den:
Hur kan vi tillräckligt tydligt visa empati och respekt
och stärka stödet till skadade och anhöriga, så att vi
visar att risken tagits och olyckan skett för något som
värderas högt av oss andra?
Anf. 12 INGEMAR VÄNERLÖV (Kd)
Herr talman! Det var ett fint anförande som inter-
pellanten höll, fint i den meningen att det med känsla
fångar upp det som också jag känner.
Men i går var jag faktiskt i regeringen med om att
fatta beslut om en lagrådsremiss. Det är ett stort fram-
steg. I det finns också möjligheter för Försvarsmakten
att biträda anhöriga så att både den som skadas och
anhöriga inte kommer in i den ensamheten och käns-
lan av att vara övergivna och utan stöd.
Det är min förhoppning att interpellantens inlägg
ska leda till att interpellanten ser att vi i regeringen
arbetar med en inriktning som på ett humanistiskt sätt
ska göra att det känns naturligt för unga människor att
ta steget att med plikten som grund ändå känna sig
manade att göra den för samhället utomordentligt
viktiga insats som tjänst inom totalförsvaret och För-
svarsmakten innebär.
Anf. 13 KIA ANDREASSON (Mp)
Herr talman! Jag tackar försvarsministern för
detta. Jag såg faktiskt själv mina frågor i samband
med den här interpellationen snarare som någon
slags vädjan. Jag hoppas att man faktiskt lyckas lösa
detta.
Jag inser att det är en svår konflikt, hur man ska
kunna separera arbetet med stödet efter olyckor från
besvärliga utredningsprocesser som rör ansvarsutred-
ningar och hur olyckor har gått till. Men, som sagt,
här uppfattas Försvarsmakten ofta som en del av en
stor apparat som heter staten och som har svårt att
tillvarata den enskildes intressen.
Det gläder mig att försvarsministern svarar att ett
arbete är på väg. Vi får inte förtröttas i detta, och jag
hoppas och ser fram emot att man utvecklar det här
arbetet. Men, som sagt, nöjda får vi inte bli.
Anf. 14 INGEMAR VÄNERLÖV (Kd)
Herr talman! Per Bill har frågat mig vilka åtgärder
jag avser att vidta för att klargöra vilka kostnader som
ska anses ingå i det föreskrivna påslaget på 18 % vid
extern finansiering av forskning samt vilka indirekta
kostnader som universitet och högskolor eventuellt
ska kunna debitera utöver påslaget.
I dag finansieras forskningen vid universitet och
högskolor dels genom direkta statsanslag, dels genom
medel från forskningsråd, forskningsstiftelser och
andra externa finansiärer. Samtidigt är det ett faktum
att varken statliga eller andra externa finansiärer fullt
ut täcker kostnaderna för den forskning som de finan-
sierar. Universitet och högskolor erhåller i dag ersätt-
ning från de externa finansiärerna för de direkta kost-
naderna, men bara för en del av de kostnader för
lokaler och administration som forskningen också
medför.
I samband med den forskningspolitiska proposi-
tion som regeringen lämnade i höstas, och riksdagen
senare fattade beslut om, föreslogs en modell som
hindrar att lärosätenas egna forskningsmedel urhol-
kas. Bakgrunden var att om inte de externa forsk-
ningsfinansiärerna bär sina egna kostnader så begrän-
sas lärosätenas möjligheter att utnyttja de direkta
statsanslagen för egna prioriteringar. Statsanslagen
får då i stället finansiera de indirekta kostnader som
inte täcks av de externa finansiärerna. Riksdagen
beslutade därför att en lägsta nivå för påslag för indi-
rekta kostnader bör vara 18 % av forskningsprojek-
tens direkta kostnader, exklusive lokalkostnader. Med
den modellen får lärosätena inte full kostnadstäckning
för den externt finansierade forskningen, eftersom
påslaget då skulle behöva vara ännu högre, men höj-
ningen av kostnadspåslaget innebär ändå att en större
andel av kostnaderna kommer att täckas av de externa
finansiärerna.
Riksdagen har vid behandlingen av frågan (UbU
2000/01:6, rskr. 2000/01:98) bl.a. uttalat att de medel
som anvisas direkt till lärosätena inte ska användas
för att subventionera externfinansierad forskning,
utan för verksamhet enligt universitetens och hög-
skolornas egna beslut. Riksdagen har samtidigt förut-
satt att de ekonomiska konsekvenserna för redan
pågående projekt beaktas.
Som ett led i arbetet med den forskningspolitiska
propositionen fick Ekonomistyrningsverket, ESV, i
uppdrag att utveckla en modell för beräkning av de
indirekta kostnaderna så att full kostnadstäckning
skulle kunna uppnås vid extern finansiering av forsk-
ning. ESV lämnade i rapporten Kalkylmodell för
beräkning av kostnader för forskning vid universitet
och högskolor (ESV 1999:25) ett förslag till en sådan
modell. Ett problem med modellen var att den inte
var förankrad och vidareutvecklad i samråd med
lärosätena och externa finansiärer. Regeringen valde
därför att i stället föreslå ett lägsta påslag i form av en
schablon.
På frågan om vilka kostnader som ska anses ingå i
det föreskrivna påslaget om 18 % är svaret att det ska
sådana kostnader göra som generellt omnämns som
indirekta kostnader. Om de verifierade indirekta
kostnaderna överstiger 18 % kan ett högre påslag tas
ut av de externa finansiärerna. Regeringen har i den
forskningspolitiska propositionen dessutom skrivit att
frågan om den föreslagna lägsta nivån för påslag för
indirekta kostnader kan bli föremål för förnyad pröv-
ning.
Jag har inhämtat att landets universitet och hög-
skolor genom Sveriges universitets- och högskoleför-
bund, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och
samhällsbyggande, Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap, Vetenskapsrådet samt Verket för
innovationssystem nyligen har träffat en gemensam
överenskommelse om ersättning för indirekta kostna-
der för externfinansierad forskning vid universitet och
högskolor. Utgångspunkten för denna överenskom-
melse var statsmakternas ovan nämnda beslut i frå-
gan. Överenskommelsen innebär att påslagen i ett
första skede bör beräknas som schabloner, och som
en angiven miniminivå ska gälla 30 % som då avser
indirekta kostnader, inklusive indirekta kostnader för
lokaler och direkta lokalkostnader. För utrustning
över 165 000 kr föreslås i stället ett påslag på
50 000 kr. Dessa principer utgör underlag inför nya
förhandlingar och överenskommelser efter ett år.
Vidare inrättar parterna en ledningsgrupp för att följa
och utveckla detta arbete och på sikt skapa möjlighe-
ter att beräkna de indirekta kostnaderna som faktiska
belopp.
Från regeringens sida följer vi med stort intresse
detta arbete, och regeringen anser mot bakgrund av
parternas pågående arbete att det inte är motiverat att
i nuläget ytterligare definiera de indirekta kostnader-
na.
Anf. 15 KIA ANDREASSON (Mp)
Herr talman! Tack för ett intressant svar!
Som utbildningsministern vet har det under
mycket lång tid, ända sedan tidigt 60-tal, funnits en
bred politisk enighet om att det ska finnas full kost-
nadstäckning. Den enda gången åsiktsskillnader synts
i den frågan var väl när regeringen alldeles nyss be-
slutade att Cancerfonden, som tidigare inte behövde
stå för dessa kostnader, nu ska göra detta. Men det är
inte en del av den här frågan.
Den här frågan handlar om huruvida regeringen
har tagit fram en modell, vilket riksdagen bett om,
som skulle förhindra att universitetens fakultetsmedel
urholkades på grund av att externa finansiärer inte
betalade sina fulla kostnader. Och om jag lite snabbt
ska försöka se på svaret, herr talman, tycker jag att
det säger: Vi försökte göra en modell. Men modellen
blev för krånglig, och Ekonomistyrningsverket hade
inte den förankring som behövdes för att få den ac-
cepterad. Modellen blev alltså inte en modell, utan
modellen blev en höjning av en schablon från 12 till
18 %.
Dessutom kan man läsa att denna höjning inte är
tillräcklig för att stoppa urgröpningen av fakultets-
medlen. Naturligtvis minskar den dock takten i ur-
gröpningen.
När jag då via denna fråga försöker få reda på vil-
ka kostnader som ingår måste jag säga att svaret är
ganska belysande. På frågan om vilka kostnader som
ska anses ingå i det föreskrivna påslaget om 18 % är
svaret: Det ska sådana kostnader göra som generellt
omnämns som indirekta kostnader. Svaret är alltså att
indirekta kostnader är sådana kostnader som generellt
omnämns som indirekta kostnader. Det är lite goddag
- yxskaft över det svaret, tycker jag.
Det är viktigt att vi försöker få ett hum om vilka
kostnader det är. Handlar det om personaladministra-
tion? Handlar det om bibliotekskostnader? Finns det
IT-kostnader och IT-infrastrukturkostnader i detta?
Jag tycker att det här är mycket viktiga frågor. Och
det är inte, herr talman, någon kameral petighet. Om
vi tittar bara på Vetenskapsrådet kan vi se att 18 % av
dess anslag till forskning är ungefär 360 miljoner
kronor. Det är mycket pengar.
Det kanske mest spännande och förvånande i den
här historien är att det helt plötsligt uppkommer en
förhandling. På vems uppdrag, är min fråga, och med
vilket mandat? Av svaret att döma är det inte via
regeringen. Ministern skriver att han har "inhämtat"
att landets universitet och högskolor genom Sveriges
universitets- och högskoleförbund, Forskningsrådet
för miljö osv. har dragit i gång den här diskussionen
eller förhandlingen. Är det verkligen på det sättet den
här typen av förhandlingar ska ske? Vad är Sveriges
universitets- och högskoleförbund, och vem har gett
det mandat att förhandla?
Anf. 16 HELENA ZAKARIASEN (S)
Herr talman! Det gläder mig att Per Bill är över-
ens med mig och med ett stort antal riksdagar långt
tillbaka i tiden om principen om full kostnadstäck-
ning. Det är en viktig princip. Det kan låta som kame-
ralt gnet, men det handlar i grund och botten om den
fria forskningens möjligheter.
Vi har i dag universitet som nästan uteslutande fi-
nansieras av staten. Det är viktigt att konstatera. Men
strukturen har förändrats i och med att man i dag har
kanske uppemot hälften av sina anslag i direkta an-
slag från staten medan man får hämta hem den andra
hälften i konkurrens. Också den delen av anslagen
kommer dock oftast från staten i form av forsknings-
råd eller stiftelser. Det är en princip som jag menar
har bidragit till utvecklingen av våra universitet väl-
digt starkt.
I och med att man i konkurrens med andra forska-
re måste söka externa medel blir det dock viktigt att
de externa finansiärerna betalar vad det kostar att
forska på universitetet. Om de inte gör det måste de
medel som riksdagen har avsatt till fri forskning,
beslutade av forskarna själva på högskolor och uni-
versitet, användas till att betala administrationskost-
nader och andra kostnader som uppkommer när de
externa finansiärerna betalar för forskning. Detta är
alltså en viktig och grundläggande princip för den fria
forskningen och för att riksdagens ambitioner att se
till att det finns stora resurser för fri forskning faktiskt
upprätthålls.
Den grundläggande principen, som också är anta-
gen av riksdagen, är alltså full kostnadstäckning.
Därutöver har vi sedan en tid tillbaka en schablon
som högskolorna själva har arbetat fram på drygt
12 %, som de menar har varit ett sätt att försöka hitta
ett minimibelopp. Alla vet, och ESV:s rapport visar
detta tydligt, att det ligger långt under vad de indi-
rekta kostnaderna egentligen är när man finansierar
ett projekt. Vi vet från internationella jämförelser att
de indirekta kostnaderna kan ligga uppemot 50 %.
Men naturligtvis kan de vara olika beroende på pro-
jekt. Därför är det viktigt att myndigheterna själv-
ständigt är med och arbetar fram hur man ska kunna
driva igenom en kostnadstäckning som är acceptabel
och som också uppfyller det som riksdagen har be-
gärt.
För att se till att vi inte får ett läge där statliga
högskolor i konkurrensen om extern finansiering
lockas till att inte ta ut full kostnadstäckning och
därmed gröper ur riksdagens anslag till fri forskning
finns det en ambition, som också har lagts fast av
riksdagen, att höja det minsta beloppet som man ska
ta ut som kostnadstäckning. Det är också viktigt. Det
lägger en bottenplatta. Det gör dock inte att det bud-
skap från riksdagen som tidigare givits, dvs. att full
kostnadstäckning gäller, är bortsopat. Vad det handlar
om är att detta är bottenplattan, men sedan måste man
finna system ute i verkligheten, bland myndigheterna,
för att få en bra kostnadstäckning.
Det är då våra fria och självständiga myndigheter
har diskuterat med varandra för att se hur man kan
finna ytterligare hjälpmedel för detta. Den förhand-
lingen har pågått, och man har kommit överens om en
metod. Men siktet är inställt på att ta fram mer exakta
metoder för att bedöma kostnadstäckningen.
Det är lämpligt. Riksdagen bör inte gå in och tala
om om det är exakt den bibliotekskostnaden, den
infrastrukturkostnaden, som ska vara med. Det tycker
jag att vi kan överlåta åt våra myndigheter. Riksdagen
bör däremot se till att det finns en bottenplatta som
gör att konkurrensen inte lockar högskolorna till att
faktiskt använda medel för fri forskning till att i stäl-
let skyffla in i underskott från externfinansierad
forskning.
Anf. 17 JEPPE JOHNSSON (M)
Herr talman! Frågan är viktig, just därför att våra
partier verkligen värnar om fakultetsanslagens roll i
universitetssystemet och den fria forskningen.
Det som oroar mig är bl.a. att riksdagen inte får
reda på vad som ingår i bottenplattan - eller vad vi nu
ska kalla den höjda schablonen. För att vi ska kunna
föra en riktig politisk diskussion hade det varit viktigt
att vi vet på ett ungefär hur det ser ut ute på universi-
teten och högskolorna. Vi kanske t.o.m. skulle ha
tittat på enskilda universitet eftersom de skiljer sig
mycket åt. Vi vet att på vissa universitet finns mycket
av administrationen centralt, på andra universitet
finns mycket av administrationen långt ned i organi-
sationen. Här är det svårt att hitta någon enhetlig
lösning.
Jag hade snarare sett att vi hade låtit varje enskilt
universitet förhandla kring detta men att man hade
varit tvungen att visa att man inte tullar på de fakul-
tetsanslag som finns och att de inte ska ses som en
möjlighet att konkurrera på ett illojalt sätt med andra
universitet och högskolor om forskningsmedlen.
Det är två saker som oroar mig. Den ena är att
riksdag och regering inte tycks veta på ett ungefär
vad som ingår i de 18 %. Vi kan ha gissningar om hur
mycket som är personaladministration, hur mycket
som är ekonomiadministration, hur mycket som är
bibliotekskostnader, IT-kostnader och en del andra
saker. Vi vet inte. Det gör att vi inte vet var de flera
hundra miljoner kronor som vi kan ha politiska ambi-
tioner att antingen lägga på den fria forskningen eller
lägga på den konkurrensutsatta forskningen är.
Den andra saken som oroar mig är att de fria
myndigheterna helt plötsligt sätter i gång en förhand-
ling där vi inte har en aning om huruvida förhand-
lingen leder till ytterligare underfinansiering eller till
att fakultetsanslagen får en starkare ställning. Om
overheadkostnaderna läggs ihop och en schablon för
hyror läggs på hamnar man på ca 35 %. Här har detta
helt plötsligt förhandlats ned till 30 %.
Herr talman! Frågan är så principiellt intressant att
jag ska be Riksdagens revisorer att ta en närmare titt
på hur detta går till. Jag kommer att gå till utbild-
ningsutskottet och föreslå att Riksdagens revisorer får
titta lite närmare på frågorna. De är centrala i svensk
forskning.
Anf. 18 HELENA ZAKARIASEN (S)
Herr talman! Ja, det är riktigt. Där har jag och Per
Bill precis samma uppfattning. Detta är en central
klassisk forskningspolitisk frågeställning som har
debatterats i årtionden.
Det är ingenting nytt att också våra forskningsråd
använder sig av schabloner för kostnadstäckningen.
Innan vi reformerade hela myndighetsorganisationen
hade de tidigare myndigheterna också schabloner för
kostnadstäckningen. De var drygt 12 % som högsko-
lorna hade kommit överens om gemensamt och en
10-procentig schablon för lokalkostnader som lades
på. Det är ett arbetssätt som har funnits i högskole-
världen som har fungerat, men det är en allmän be-
dömning - regeringens bedömning och också riksda-
gens bedömning - att det inte har gett tillräcklig kost-
nadstäckning. Därför har riksdagen ställt sig bakom
regeringens förslag att höja den grundläggande scha-
blonen.
Att jobba på detta sätt är ett sätt att få det hela
praktiskt i verkligheten. ESV föreslog en modell som
i teorin antagligen i varje enskilt fall ligger närmare
full kostnadstäckning men som då blir så krånglig att
jag bedömer att det inte skulle vara möjligt att använ-
da den modellen i ett praktiskt arbete.
Per Bill tenderar att vilja höja kostnadspåslaget
ytterligare. Det är så jag tolkar Per Bills resonemang.
Låt oss nu se hur riksdagens förslag verkar i prakti-
ken. Vi vet att våra myndigheter har gjort en överens-
kommelse. Om ett år fortsätter de arbetet med sikte
på att titta på en mera detaljerad beskrivning av kost-
nadstäckningen. Det verkar vara ett arbete som kan
ge riksdag och regering en god plattform för att sedan
utvärdera det system som vi nu har sjösatt. Min be-
dömning är att vi inte i det här läget ska höja scha-
blonen. Det är en viktig grundläggande princip att se
till att genomföra förslag som är genomförbara också
i praktiken och inte för dramatiskt förändra spelreg-
lerna i forskarsamhället.
Anf. 19 JEPPE JOHNSSON (M)
Herr talman! Nej, jag vill inte att vi ska höja OH-
kostnaderna. Problemet är att jag skulle vilja ha ett
underlag så att jag verkligen kan se huruvida vi ska
höja dem eller sänka dem eller om vi ligger ganska
nära en rimlig nivå. Eller så ska vi vara ärliga och
tydliga och säga att en trolig, riktig nivå är x %, men
vi tycker att vi för tillfället inte ska gå dit utan vi ska
ligga på de 18 % vi har kommit fram till. Det är också
en rimlig slutsats.
Det som oroar mig är att vi som politiska besluts-
fattare inte har det beslutsunderlag vi borde ha för att
kunna fråga oss om det är för lite, lagom eller för
mycket. Jag är förvånad över att det uppstår förhand-
lingar helt ur det blå. Jag har stor förståelse för att de
forskningsfinansierande myndigheterna finns med på
ena sidan, men jag är inte den enda som tycker att det
är konstigt att en ideell förening är den andra för-
handlingsparten. Det är en god tingens ordning om
Riksdagens revisorer får titta på detta, just för att få
reda på hur det verkligen förhåller sig och att vi på
sikt kan bli klarare i vad som ingår och vad som inte
ingår och vem som bör förhandla och vem som inte
bör förhandla.
Anf. 20 HELENA ZAKARIASEN (S)
Herr talman! Just frågan om principen om kost-
nadstäckningen är, precis som också Per Bill menar,
en viktig central fråga. Vi har med det förslag som vi
har lagt fram till riksdagen och som riksdagen har
ställt sig bakom, minskat den urgröpning av fakul-
tetsmedel som har pågått under lång tid och därmed
varit ett långsiktigt hot mot fri grundforskning. Detta
är ett led i regeringens strävan efter att stärka den fria
grundforskningen i Sverige.
Sedan måste detta praktiskt utformas så att detta
går att använda i praktiken. Vi vet, både Per Bill och
jag, från universitetslivets verklighet, att det finns en
önskan att undkomma extra påslag om man har varit
lyckosam att få externa medel till individuella fors-
kargrupper. Det är inte alltid så lätt för universiteten
att genomdriva kostnadstäckningen. Då är det bra att
det finns användbara metoder. Schabloner är en sådan
metod. Låt oss titta på och utvärdera hur den metoden
fungerar framöver. Jag är övertygad om att det är
viktigt med kostnadstäckningen för den fria forsk-
ningen.
Anf. 21 GUNNEL WALLIN (C)
Herr talman! Ana Maria Narti har frågat mig vad
jag avser att vidta för åtgärder i syfte att effektivisera
CSN:s verksamhet.
En väl fungerande studiestödsadministration prio-
riteras högt av regeringen. Det var anledningen till att
CSN fick ett resurstillskott på ca 100 miljoner kronor
i 2000 års ekonomiska vårproposition. Utöver detta
har regeringen på olika sätt arbetat mycket aktivt med
att förbättra situationen för de studerande.
Den 1 juli 2001 införs ett reformerat och sam-
manhållet studiestödssystem. Det innebär att studi-
estöden studiemedel, särskilt vuxenstudiestöd för
vuxna (svux) och särskilt vuxenstudiestöd för arbets-
lösa (svuxa) ersätts med ett nytt studiestöd som kallas
studiemedel. Det nya systemet, som bl.a. innebär att
både bidragsdelen och det s.k. fribeloppet höjs, blir
mer överblickbart för de studerande samtidigt som
det blir lättare att administrera för CSN.
Vidare inrättades, med stöd av studiestödslagen
(1999:1395), den 1 maj 2001 en ny myndighet, Över-
klagandenämnden för studiestöd. Inrättandet av den
nya myndigheten förväntas innebära en minskad
arbetsbelastning för CSN, samtidigt som det ger stu-
diemedelstagarna möjlighet att överklaga beslut i
ärenden om tilldelning eller återkrav av studiestöd.
För att förbättra servicen till allmänheten fick
CSN den 15 februari 2001 i uppdrag av regeringen att
inrätta ett servicecenter för studiestöd i Kiruna. Cent-
ret ska vid full volym omfatta 80 årsarbetsplatser.
CSN:s resurser förstärks med sammanlagt 70 miljo-
ner kronor under åren 2001-2003 för detta ändamål.
Enligt Ana Maria Narti ska Riksdagens revisorer
ha kritiserat CSN för dess långa handläggningstider.
En närmare läsning av revisorernas skrivelse visar
dock att det är endast långa handläggningstider i
återkravsärenden som regeringen har uppmärksam-
mats på, dvs. en mycket liten del av det totala antalet
ärenden. CSN angav som anledning till detta bl.a.
resursbrist och stor arbetsbelastning. Jag har tidigare
redogjort för de resurser som nyligen har tillförts
myndigheten, och det kan också konstateras att ar-
betsbelastningen under år 2000, enligt CSN:s årsre-
dovisning för år 2000, minskat något.
Telefontillgängligheten är och har varit ett pro-
blem under några år. Den nedskärning av telefontiden
som CSN genomförde i år innebar i praktiken att lika
många mantimmar avsatts för telefonarbete som tidi-
gare, men under kortare tid. Enligt CSN var skälet till
förändringen att skapa goda förutsättningar för att
införa det nya studiestödssystemet på ett bra sätt. Det
har dock visat sig att tekniken inte klarade att ta hand
om alla inkommande samtal. Detta är naturligtvis inte
tillfredsställande. Inrättandet av servicecentret i Kiru-
na kommer dock att förändra CSN:s telefonstrategi
från grunden. Det kan på goda grunder antas att det
fr.o.m. igångsättandet av servicecentret också finns
möjligheter för de studerande att åtminstone under
normal arbetstid kunna nå CSN. Det görs också andra
ansträngningar av CSN för att minska behovet av
direktkontakt med en handläggare. Den 23 april in-
troducerades CSN:s nya hemsida. Där ges en bättre
möjlighet än tidigare att hitta relevant information om
studiestöden och också möjlighet att följa det egna
ärendets gång.
Ana Maria Narti påstår vidare att låntagarna de-
biteras en straffavgift när en delåterbetalning är en
dag försenad. Det är inte korrekt. Enligt 8 kap. 5 §
andra stycket studiestödsförordningen (1973:418) ska
CSN skicka en påminnelse när ett årsbelopp inte har
betalats senast fem dagar efter förfallodagen. Ana
Maria Nartis förslag om att införa ett motsvarande
system för sena beslut från CSN, som en kraftfull
åtgärd för att effektivisera myndigheten, kan jag inte
ansluta mig till. Enligt CSN:s årsredovisning 2000
beslutades ca 70 % av ansökningar om studiemedel
inom 21 dagar från ankomstdatum och ca 80 % inom
28 dagar. Ett beslut om studiestöd förutsätter dess-
utom att CSN har ett fullständigt beslutsunderlag,
vilket ofta inte är fallet. Det är därför inte möjligt att i
förväg ange vilken tid det bör ta att fatta beslut i ett
enskilt studiestödsärende.
Jag anser att de åtgärder som regeringen har vid-
tagit och de åtgärder som myndigheten själv har tagit
initiativ till kommer att förbättra situationen för CSN
och därmed även för de studerande. När åtgärderna
får effekt kan vi förvänta oss bättre tillgänglighet och
snabbare handläggning. Jag anser i motsats till Ana
Maria Narti att regeringen har varit mycket aktiv för
att effektivisera CSN:s verksamhet och därmed för-
bättra de studerandes situation.
Anf. 22 HELENA ZAKARIASEN (S)
Herr talman! Det är mycket bra att man förändrar
och förbättrar systemet. Men så stora förändringar
som de som nu äger rum skulle inte ha varit motive-
rade om systemet fungerade tillfredsställande. Vi i
Folkpartiet bråkar inte bara för bråkets skull. Vi vet
att det finns brister, och vi vet att de här bristerna kan
drabba mycket hårt, framför allt studerande från
grupper som har mindre möjligheter att försvara sina
rättigheter och intressen.
Vi har alla på TV sett berättelsen om en vuxen-
studerande som plötsligt såg enorma ansträngningar
och en svår kamp för kunskap gå till spillo på grund
av en blankett. Det var inte hans fel att det var fel
blankett som hade använts i det här sammanhanget,
utan han hade fått fel blankett från en rådgivare. Ändå
var det svar han fick när det här fallet diskuterades i
medierna absolut blankt nej. Fel blankett betyder
förlorad möjlighet att fullborda studierna.
Jag hoppas att den stora förändring som just äger
rum också ska fästa uppmärksamhet på den mentali-
tetsförändring som är absolut nödvändig för att rela-
tionerna mellan myndighet och unga eller vuxna
människor som vill få kunskap ska fungera.
Sedan finns det också en principfråga bakom den
här interpellationen. Vi i Folkpartiet står på den lilla
människans sida, på individens och den lilla gruppens
sida. Vi tycker att när de här grupperna och indivi-
derna behandlas illa av myndigheter ska myndighe-
terna tvingas ta sitt ansvar. Det är inte bara medbor-
garen som har skyldigheter; också myndigheterna har
sina skyldigheter. Då är det väldigt viktigt, och prak-
tiskt konkret, med straffavgifter. Det visar att myn-
digheten har gjort fel.
Vi vet alla att i väldigt många sammanhang upp-
träder tjänstemän på olika myndigheter med en lik-
giltighet, med en kall respekt för formella samman-
hang, som drabbar den levande relationen mellan
myndighet och medborgare. Det är därför den här
interpellationen har skrivits.
Anf. 23 GUNNEL WALLIN (C)
Herr talman! Jag tror inte att Ana Maria Narti
bråkar för bråkets skull. Jag kan också känna igen
mig i delar av den beskrivning som hon ger, att myn-
digheten inte har gett tillräckligt bra service till de
studenter som har vänt sig till myndigheten. Det är
också därför som regeringen har varit väldigt aktiv i
att se till att förstärka resurserna och göra det möjligt
att också via telefonsamtal nå myndigheten på be-
kvämare tider och snabbare än vad man kan göra i
dag.
Det är också viktigt för att göra det möjligt för
myndigheten att jobba med de kvalificerade utred-
ningar som ibland måste göras och kunna använda
sina mest kvalificerade handläggare till det. Många av
de frågor som kommer till myndigheten är av den
naturen att de är enkla att besvara bara man får tag på
en person att resonera med.
Därför har jag förhoppningar om att myndighe-
tens satsningar på ett telefoncenter i Kiruna nu kom-
mer att vara en viktig del i att underlätta tillgänglig-
heten.
Sedan är en av CSN:s, liksom alla svenska myn-
digheters, absolut viktigaste myndighetsuppgifter
servicen till medborgarna och att leda medborgare
rätt om man har använt fel blankett eller missat någon
information på något sätt. Den skyldigheten har na-
turligtvis också CSN.
Vi ska också komma ihåg att CSN är en myndig-
het som i praktiken har gjort det möjligt för miljontals
människor i Sverige att få kunskap, och ofta helt
problemfritt.
Det finns mycket att göra för att förbättra CSN:s
service. Men jag kan konstatera att man med tanke på
den mängd av medborgare som har en relation till
CSN för många också gör ett väldigt bra jobb.
Min slutsats är att CSN som servicemyndighet
måste stärkas. Tillgängligheten måste stärkas. Männi-
skor måste få svar på sina frågor. Om man själv gör
misstag och använder fel blankett eller annat måste
man ha rätt att få hjälp från myndigheterna att hamna
rätt. Kunskap ska inte hindras av svårigheter med
byråkrati.
Anf. 24 HELENA ZAKARIASEN (S)
Herr talman! Jag ska berätta en historia - inte för
att fastna i ett enskilt fall, utan därför att historien har
vissa ingredienser som belyser principfrågor.
Förra sommaren åkte en liten flicka till USA för
att studera på en mycket avancerad danshögskola.
När hon åkte visste hon att alla som hade åkt till
samma skola hade fått stöd från CSN. Men på något
sätt försvann just hennes papper någonstans, så hon
satt i New York och kunde inte betala tuition - av-
giften. Hon hade bakom sig belastningen av omkost-
nader som redan hade kommit av resan, osv. Nu var
denna familj tillräckligt stark ekonomiskt för att kun-
na hjälpa flickan innan det byråkratiska trasslet hade
retts ut. Men detta skulle för en studerande från en
fattig familj ha betytt en absolut katastrof. Vad gör
man med en unge som redan finns på andra sidan
Atlanten när en sådan situation uppstår och man inte
själv har pengar för att hjälpa sitt barn?
Jag måste också säga att sonen i familjen några år
tidigare hade åkt till Kina med hjälp av CSN. Då hade
det inte förekommit någon komplikation. Jag tror att
en försämring hade inträffat på de fem sex år som
hade gått, och det var väldigt synd att denna försäm-
ring i service hade inträffat.
Men de principiellt viktiga frågor som jag vill
lyfta fram med denna helt äkta historia är att det finns
en risk för att kunskapsinhämtning från andra delar av
världen blir ett privilegium för de rika om inte CSN
fungerar utomordentligt bra, framför allt när det gäl-
ler studier i utlandet.
Vi upplever alla i Sverige samma tacksamhet
gentemot detta system som öppnar möjligheten att
hämta kunskap i andra länder för alla utan åtskillnad
när det gäller socialgrupp och ekonomi. Men just
därför måste systemet fungera utomordentligt bra och
vara väldigt effektivt.
Därför ville jag berätta historien för utbildnings-
ministern.
Anf. 25 INGEMAR VÄNERLÖV (Kd)
Herr talman! Jag har samma uppfattning som Ana
Maria Narti. Myndigheten måste fungera utomor-
dentligt bra och ge service till medborgarna. Därför är
det viktigt med de åtgärder som görs: resursinsatser
för att förstärka möjligheten att ge god service till alla
medborgare som har en relation till CSN och förenk-
ling av studiemedelssystemet från den 1 juli, som
också ger större möjligheter för myndigheten att
hantera sina uppgifter på ett väldigt bra sätt. Det är ett
studiemedelssystem som genom att det blir mycket
generösare antagligen efter hand kommer att locka
alltfler att gå vidare till studier. Då blir det än viktiga-
re med en väl fungerande myndighet.
Det exempel som Ana Maria Narti ger visar på
någonting som icke får ske, enligt min mening. Det
ska naturligtvis vara så att myndigheten ger de ersätt-
ningar och de studiemedel som studenten har rätt att
kräva när man har fått in de uppgifter som myndig-
heten har rätt att begära. Därför blir det svårt att gå in
i det enskilda fallet, men det är oacceptabelt om män-
niskor hamnar i situationer där de har lämnat de upp-
gifter som kan krävas men ändå inte får ut sina studi-
emedel.
Jag har förhoppningar om att det kan bli bra
mycket bättre för CSN:s del under den kommande
perioden tack vare de satsningar som regeringen gör.
När det gäller utlandsstudier har vi också skäl att
känna en väldig stolthet, tack vare att vi har drivit
studiemedelssystemet till att bli ett av de mest gene-
rösa i världen. Rätten för svenska studenter att ta med
sig svenska studiemedel vart som helst i världen för
att studera, vilket är unikt i världssammanhang, har
gjort att det på tio år har gått ifrån några hundra
svenska utlandsstuderande till närmare 30 000. Det
har varit en mycket stark utveckling. Det har CSN:s
verksamhet bidragit till.
Det ska vara god service till alla, mer resurser -
som man nu också har fått - och ett klimat i CSN där
servicetanken är en av de verkligt vägledande tankar-
na. Jag vet att ledningen ser det som väldigt viktigt.
Anf. 26 HELENA ZAKARIASEN (S)
Herr talman! Jag tycker att vår korta dialog i dag
är stimulerande och givande. Jag hoppas att den poli-
tiska kritiken inte alltid upplevs som ett angrepp bara
för angreppets skull, som jag tidigare har sagt. Men
jag vill en gång till påpeka att det är väldigt viktigt att
en mentalitetsrevolution äger rum i CSN och i andra
myndigheter när det gäller respekten för individen,
respekten för medborgaren och respekten för invåna-
ren.
Den andra mycket viktiga fråga som jag vill på-
minna om - jag har redan sagt det - är att vi ska tänka
på dem som inte har en mycket stark social position i
sammanhanget. Det första exempel jag berättade om,
som är ett mycket känt exempel, gällde en invandrare
som hade drabbats mycket hårt av blankettraseriet.
Det andra var ett exempel som fick mig att tänka
väldigt mycket på vad en familj med svag ekonomi
skulle ha gjort i en sådan situation.
För att systemet ska fungera som det var tänkt
måste vi ha denna mentalitetsförändring. Då tror jag
att våra avgifter skulle ha varit ett bra redskap för att
skapa en större uppmärksamhet kring myndighets-
utövande tjänstemän.
Anf. 27 INGEMAR VÄNERLÖV (Kd)
Herr talman! Service är en grundläggande uppgift
för CSN - en uppgift som man sköter till stora delar
bra men där det fallerar på grund av att man inte har
orkat med de viktiga uppgifter man har haft både med
ett nytt studiemedelssystem och när det gäller att vara
tillgänglig för medborgarna. Tillgängligheten blir
central t.ex. när en medborgare som har en relation
till CSN har lämnat en felaktig uppgift. Då måste man
ha möjlighet att resonera med myndigheten för att
ledas rätt. Det är det som vi har valt att sätta in kraf-
ten på - på att öka tillgängligheten. Därmed bedömer
jag att det också blir möjligt att snabbare komma
fram till beslut och utbetalningar.
Jag har förhoppningar om att CSN kan komma att
bli allt bättre på detta i takt med att det nya studieme-
delssystemet slår igenom och i takt med de väsentliga
förstärkningar som regeringen och riksdagen har
gjort. Det är en väldigt viktig uppgift.
Jag vill också säga att det är grundläggande och
viktigt att det är en statlig myndighet som ansvarar
för de mycket stora skattemedel vi avsätter för att alla
svenskar ska kunna studera. Det är ett studiemedels-
system som vid internationell jämförelse är mycket
generöst. Den arbetsuppgiften bör skötas av en statlig
myndighet.
Det finns en debatt i borgerligheten om privatise-
ringar och om banker och andra som ska komma in.
Jag menar att bankerna har visat att de inte är intres-
serade av service till den lilla människan utan av
andra typer av aktioner. Då blir CSN som myndighet
väldigt viktig när det gäller att se till att alla får lika
rätt och lika möjligheter till goda studier.
Anf. 28 HELENA ZAKARIASEN (S)
Herr talman! Carina Elgestam har frågat mig om
vilka initiativ jag avser att ta för att få till stånd forsk-
ning för att klarlägga orsakerna till medelålders kvin-
nors ohälsa. Bakgrunden till frågan är det ökande
antalet sjukskrivningar, där medelålders kvinnor
anges svara för den största ökningen.
Jag vill börja med att understryka att det ökande
antalet sjukskrivningar är ett allvarligt problem. Jag
delar den oro som Carina Elgestam ger uttryck för.
Som även framgår av interpellationen pågår nu en
utredning som görs av förre landshövdingen Jan
Rydh. En statsrådsgrupp har inrättats inom regering-
en. Vidare har statsrådet Mona Sahlin på regeringens
uppdrag tillsatt en arbetsgrupp inom Regeringskansli-
et med uppgift att analysera den stora ökningen av
arbetsrelaterad ohälsa som har samband med stress
och andra organisatoriska och sociala faktorer. Ar-
betsgruppen kommer inom kort att lämna sin slutrap-
port.
Forskning om kvinnors ohälsa bedrivs på många
olika håll i landet och stöds av flera olika forsknings-
finansiärer. Den 1 januari i år inrättades genom om-
organisationen av de forskningsfinansierande myn-
digheterna Forskningsrådet för arbetsliv och social-
vetenskap, FAS. Rådets uppgifter är bl.a. att främja
forskning inom välfärd, socialförsäkring, folkhälsa
och arbetsmiljö, vilka alla har en stark koppling till
den forskning som Carina Elgestam efterfrågar. Rådet
ska under år 2001 fördela ca 237 miljoner kronor till
grundläggande och behovsstyrd forskning inom sitt
område.
I regleringsbrevet för år 2001 har FAS uppdragits
att i samråd med andra viktiga finansiärer inom om-
rådet, bl.a. Arbetslivsinstitutet och Riksförsäkrings-
verket, utarbeta ett forskningsprogram kring fysiskt
och psykiskt orsakade belastningsskador och rehabi-
litering. Programmet ska utgöra underlag för såväl
FAS som övriga finansiärers beslut om satsningar på
området fr.o.m. år 2002.
Mot bakgrund av utvecklingen i arbetslivet har
även det nyinrättade Verket för innovationssystem,
Vinnova, utlyst forskningsmedel till tillämpningsin-
riktade projekt med inriktning på förebyggande arbete
för att minska stress, överbelastning och utbrändhet.
Regeringen har i de två senaste forskningspolitis-
ka propositionerna, Forskning och samhälle (prop.
1996/97:5) och Forskning och förnyelse (prop.
2000/01:3), tydligt markerat hur viktigt det är att ha
ett genusperspektiv i forskningen. Regeringen har
även i Nationell handlingsplan för utveckling av
hälso- och sjukvården (prop. 1999/2000:149) betonat
vikten av könsspecifik kunskap kring människors
vårdbehov.
Både FAS och Vinnova har i sina förordningar in-
skrivet att de ska verka för att genusperspektivet
beaktas i forskningen, liksom att de ska verka för
jämställdhet mellan kvinnor och män. I all forskning
måste könsspecifika skillnader uppmärksammas, och
särskilt viktigt är det inom medicin, vård och folkhäl-
soforskning, där de biologiska skillnaderna mellan
könen är tydliga. Inom arbetslivsforskningen är
forskning på kön som kulturell och social konstruk-
tion särskilt viktig för att mäns och kvinnors olika
villkor, förutsättningar och behov på arbetsmarkna-
den ska kunna belysas.
Arbetslivsinstitutet är en annan viktig utförare av
arbetslivsrelaterad forskning. Institutet har i uppdrag
att främja forskning om kvinnors villkor i arbetslivet,
att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbets- och samhällslivet samt att inom samtliga
forskningsområden beakta dessa förhållanden. Forsk-
ningen inom programmet Kön och arbete är därför
inriktad på såväl kvinnors som mäns villkor och ställ-
ning i arbetslivet, samt på relationerna mellan könen.
Forskningsområdet innefattar också konsekvenser av
kvinnors och mäns olika villkor, som t.ex. ohälsa och
nedsatt välbefinnande.
En viktig åtgärd för att stimulera ett bredare per-
spektiv och en höjning av kvaliteten i forskningen är
att främja en ökad rekrytering av kvinnor till forskar-
banan, eftersom kvinnor kan tillföra forskningen
andra infallsvinklar och erfarenheter. Detta gäller inte
minst inom forskningen om kvinnors ohälsa.
Anf. 29 INGEMAR VÄNERLÖV (Kd)
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka
för svaret. Det är ett mycket bra svar. Det visar att
regeringen tar det här med forskning i ett genuspers-
pektiv på allvar. Det visar också att forskning inom
kvinnliga yrken har varit eftersatt och egentligen
fortfarande är det, men det blir väl bättre i framtiden.
Jag vill säga ett särskilt tack därför att detta är en
mycket bra redovisning om forskningen inför framti-
den.
Utbildningsministern säger så här i sitt svar: "I all
forskning måste könsspecifika skillnader uppmärk-
sammas, och särskilt viktigt är det inom medicin,
vård och folkhälsoforskning, där de biologiska skill-
naderna mellan könen är tydliga. Inom arbetslivs-
forskningen är forskning på kön som kulturell och
social konstruktion särskilt viktig för att mäns och
kvinnors olika villkor, förutsättningar och behov på
arbetsmarknaden ska kunna belysas."
Som jag ser det är det just det här det handlar om.
Vi ser nu den här snabba ökningen av sjukskrivningar
så tydligt i och med olika utredningar och rapporter
från försäkringskassor. Och samtliga pekar på samma
sak, nämligen att det är kvinnor i medelåldern som
står för den största ökningen och att det främst är
kvinnor i offentlig sektor.
Enligt Gerhard Larssons utredning är ökningen
bland kvinnor dubbelt så stor och högst inom kom-
muner och landsting. Det här är ju mycket allvarligt. I
och med att såväl riksdag som regering har tagit detta
på allvar finns ju de här olika arbetsgrupperna, som
nu arbetar och ska redovisa olika förslag, så att vi ska
kunna gå vidare och det ska kunna bli bättre.
Men jag tycker inte att det här räcker. Vi vet för
lite om de vetenskapliga orsakerna till att det är så
här. Jag ställer mig då några frågor, också i möte med
kvinnor inom Kommunal exempelvis. Varför har
kvinnor som är födda under 40-talet och i början av
50-talet det högsta ohälsotalet? Jag betraktar i alla fall
det som att de här kvinnorna är födda in i det som vi
vill kalla välfärdssamhället. Beror det på arbetsorga-
nisationen på arbetsplatserna? Beror det på arbets-
platsens utformning eller på att kvinnorna är dubbel-
arbetande med det yttersta ansvaret för hem och fa-
milj? Eller finns det andra orsaker mellan privatliv
och arbetsliv? Vi har ju bl.a. sett via forskning om
arbetsskador att det finns ett samband med frivilligt
valt arbete och icke frivilligt valt arbete. Det är ju en
tankeställare i sig. Beror det på kosten, uppväxtför-
hållanden, inställning till samhället? Beror det på
sjukskrivning och rehabilitering och på läkarnas för-
måga att motivera till rehabilitering eller att förlänga
sjukskrivningen? Eller beror det på kroppens upp-
byggnad? För att göra det lite enkelt för sig kan man
tala om sammansättningen av kvinnligt och manligt,
hormoner och muskler. Finns det något samband
däremellan?
Man kan titta på kvinnor under 1900-talet. Gene-
rellt började kvinnor födda på 30-talet arbeta i 25-
årsåldern. Kvinnor födda på 40-talet började arbeta
när de var 14, och kvinnor födda på 50-talet började
när de var 16. Finns det något samband däremellan?
Vi känner ju inte till de vetenskapliga orsakerna. Jag
är helt övertygad om att det finns många som kan ge
olika svar på de här frågorna. Men vi har för lite ve-
tenskaplig forskning runtomkring detta. Min för-
hoppning är att den här typen av forskning ska bli
prioriterad i framtiden.
Anf. 30 YVONNE OSCARSSON (V)
Herr talman! Det är en viktig interpellation som
Carina Elgestam har lämnat, och det är en viktig
diskussion. Jag delar Carina Elgestams uppfattning
helt och hållet om att det krävs mer kunskap.
Det krävs ett väldigt aktivt, konkret arbete ute i
verksamheterna och ute på arbetsmarknaden för att vi
med den kunskap som vi har i dag ska kunna undan-
röja orsaker till arbetsskador och ohälsa, men precis
som interpellanten säger behöver vi också mer kun-
skap om grunderna för detta. Det är ju så att det är
könsrelaterat. Det ser vi tydligt i statistiken. Det är
inte fördelat jämnt mellan kvinnor och män, och det
är en oroande ökning på det här området. Det är klart
att om vi ska bedriva en god politik för en god ar-
betsmarknad så blir kunskap om inte minst orsaker
till kvinnors ohälsa relaterad till arbetsmarknaden
väldigt viktig.
Jag tycker att vi nu har en myndighetsorganisation
som ger oss spännande möjligheter till nya bredare
belysningar av frågan. Med FAS, det nya forsknings-
rådet, som kommer att innehålla alltifrån arbetslivs-
relaterad forskning till den mera traditionella ohälso-
forskningen och sociala frågor får vi en möjlighet till
möten mellan forskare och även mellan ämnesområ-
den som jag tror kan ge intressanta resultat.
I Vinnova - den myndighet som ska jobba med
det konkreta förändringsarbetet i näringslivet och
också i offentlig sektor, med inte minst med teknikin-
nehållet som viktigt - finns det möjlighet att låta
arbetslivsfrågorna möta den nya tekniken och ställa
nya, viktiga och intressanta frågor.
Sedan har vi ett antal andra aktörer. Vårdalsstif-
telsen har satsat resurser på att stärka forskningen just
kring kvinnors ohälsa. Arbetslivsinstitutet är viktigt,
som jag sade tidigare. Inte minst Belastningsskade-
centrum i Umeå, som lyder under Arbetslivsinstitutet,
kan vara ett centrum som ger oss nya kunskaper.
Detta är viktigt, och det är mycket som pågår.
Jag delar Carina Adolfsson Elgestams uppfattning
att det här är en forskning som samhället har stort
behov av. Det är också viktigt strukturellt, tror jag, att
alla våra myndigheter numera i sitt uppdrag har att ha
ett genusperspektiv med sig. Erfarenheterna i medi-
cinsk forskning och i arbetslivsforskning visar att det
är mycket viktigt. Om man inte driver dessa frågor
väldigt medvetet tror jag att de riskerar att hamna i
skymundan, och därmed får vi inte den kunskap vi
behöver för att förbättra samhället.
Anf. 30 JEPPE JOHNSSON (M)
Herr talman! Det är en viktig interpellation som
Carina Elgestam har lämnat, och det är en viktig
diskussion. Jag delar Carina Elgestams uppfattning
helt och hållet om att det krävs mer kunskap.
Det krävs ett väldigt aktivt, konkret arbete ute i
verksamheterna och ute på arbetsmarknaden för att vi
med den kunskap som vi har i dag ska kunna undan-
röja orsaker till arbetsskador och ohälsa, men precis
som interpellanten säger behöver vi också mer kun-
skap om grunderna för detta. Det är ju så att det är
könsrelaterat. Det ser vi tydligt i statistiken. Det är
inte fördelat jämnt mellan kvinnor och män, och det
är en oroande ökning på det här området. Det är klart
att om vi ska bedriva en god politik för en god ar-
betsmarknad så blir kunskap om inte minst orsaker
till kvinnors ohälsa relaterad till arbetsmarknaden
väldigt viktig.
Jag tycker att vi nu har en myndighetsorganisation
som ger oss spännande möjligheter till nya bredare
belysningar av frågan. Med FAS, det nya forsknings-
rådet, som kommer att innehålla alltifrån arbetslivs-
relaterad forskning till den mera traditionella ohälso-
forskningen och sociala frågor får vi en möjlighet till
möten mellan forskare och även mellan ämnesområ-
den som jag tror kan ge intressanta resultat.
I Vinnova - den myndighet som ska jobba med
det konkreta förändringsarbetet i näringslivet och
också i offentlig sektor, med inte minst med teknikin-
nehållet som viktigt - finns det möjlighet att låta
arbetslivsfrågorna möta den nya tekniken och ställa
nya, viktiga och intressanta frågor.
Sedan har vi ett antal andra aktörer. Vårdalsstif-
telsen har satsat resurser på att stärka forskningen just
kring kvinnors ohälsa. Arbetslivsinstitutet är viktigt,
som jag sade tidigare. Inte minst Belastningsskade-
centrum i Umeå, som lyder under Arbetslivsinstitutet,
kan vara ett centrum som ger oss nya kunskaper.
Detta är viktigt, och det är mycket som pågår.
Jag delar Carina Adolfsson Elgestams uppfattning
att det här är en forskning som samhället har stort
behov av. Det är också viktigt strukturellt, tror jag, att
alla våra myndigheter numera i sitt uppdrag har att ha
ett genusperspektiv med sig. Erfarenheterna i medi-
cinsk forskning och i arbetslivsforskning visar att det
är mycket viktigt. Om man inte driver dessa frågor
väldigt medvetet tror jag att de riskerar att hamna i
skymundan, och därmed får vi inte den kunskap vi
behöver för att förbättra samhället.
Anf. 32 YVONNE OSCARSSON (V)
Herr talman! Anders Sjölund har frågat mig vilka
åtgärder jag vill vidta för att det kommande ALF-av-
talet bättre ska avspegla Umeås berättigade behov
samt vilka åtgärder jag avser att vidta vad gäller bud-
getmässiga förstärkningar för att den utökade läkarut-
bildningen ska få sin motsvarighet i kommande ALF-
avtal.
Som Anders Sjölund påpekar i sin interpellation
är avtalet mellan staten och de berörda landstingen
uppsagt och uppsägningstiden utgår vid utgången av
år 2003. För att få ett nytt avtal klart till denna tid-
punkt kommer jag snarast att förordna en utredare
med uppdrag att försöka nå en överenskommelse med
sjukvårdshuvudmännen om ett nytt avtal.
Det nuvarande avtalet bygger på att landstingen
som huvudman för hälso- och sjukvården får ersätt-
ning av staten för att medicinsk forskning och
grundutbildning för läkare ska kunna bedrivas vid
landstingens sjukhus. Grunden för avtalet är att verk-
samheterna medicinsk forskning och utbildning å ena
sidan och hälso- och sjukvård å andra sidan är starkt
integrerade i varandra, vilket kräver samverkan mel-
lan de olika verksamhetsansvariga. Ersättningarna
utgår som s.k. driftersättningar.
Avtalet bygger emellertid på ett styrsystem för
högskolan som inte längre gäller, t.ex. att riksdagen
fattar beslut om antalet nybörjarplaster på läkarut-
bildningen eller antalet kliniska professurer. Eftersom
det numera är det enskilda lärosätet som fattar beslut
om detta finns det inget underlag för gemensam be-
räkning av ändring av ersättningarna.
Regeringen har därför bedömt att avtalets utform-
ning inte längre är helt tillämpbar och att det är nöd-
vändigt att finna en ny konstruktion av avtalet.
Anders Sjölund hävdar att det finns en historisk
obalans vad gäller ersättningsnivåerna mellan de
olika lärosätena i det nu gällande avtalet. Denna upp-
fattning delade inte den utredning som låg till grund
för avtalet. I denna utredning, som presenterade sina
förslag i betänkandet Samarbete kring klinisk utbild-
ning och forskning inför 90-talet, ingick även företrä-
dare för sjukvårdshuvudmännen. Där konstaterades
att några avvikelser från dåvarande regionala fördel-
ning av driftersättningarna inte var motiverade. Upp-
gifterna byggde på information om den medicinska
forskningens omfattning som inte enbart gick att
härleda till de statliga anslagen utan också till externt
finansierad forskning.
När förhandlingar nu inleds mellan staten och de
berörda landstingen är det naturligt att båda parter
kan ha olika synpunkter på nivåerna i avtalet eller vad
som i övrigt bör göras. Inför kommande förhandling-
ar vill jag som ansvarig minister inte ha synpunkter
på hur detta ska skötas.
När det gäller frågan om de budgetmässiga för-
stärkningarna av ALF-avtalet med anledning av att
riksdagen har fattat beslut om en ökning av läkarut-
bildningen är det för tidigt att kommentera denna
fråga nu. Detta får beredas i kommande års budgetar-
bete.
Anf. 31 JEPPE JOHNSSON (M)
Herr talman! Jag tackar ytterligare en gång.
Det känns bra att kunna ha med mig och redovisa
det här när jag är ute och möter främst de kvinnor
som fortfarande arbetar inom den här sektorn och
som inte är sjukskrivna men deras arbetskamrater,
också inför framtiden.
Sedan vet vi att rehabilitering och rehabilitering
snabbt är A och O i hela det här arbetet. Jag har fun-
derat mycket över om det finns något speciellt forsk-
ningsprogram som har den här inriktningen. Jag har
försökt att studera det som kommer från FAS, där det
som utbildningsministern relaterade till finns.
Efter vad jag kan förstå var det inför första ansök-
ningsomgången 727 projekt som man ansökte om. Av
de 727 projekten löd 139 projekt under rubriken Ar-
betsrelaterade hälsorisker. Det som jag också kan
associera till den här problemställningen är omsorg
om sociala relationer - det kan finnas ett samband där
- som det fanns det 96 olika projekt om. Man får väl
hoppas att någonting av detta belyser något av den
här problemställningen.
Det är intressant att det i dag är 40-talisterna som
har det här problemet. För att det inte ska återuppre-
pas när 60-talisterna kommer att vara i samma ålders-
grupp skulle det vara intressant om det fanns forskare
som följde de här kvinnorna under ett visst antal år
för att se ett samband, så att vi inte gör om misstaget
om 10-20 år.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2001-05-10
Protokoll med beslut
- 2001-05-10Protokoll 2000/01:108