Budgetpropositionen för år 1997, utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Betänkande 1996/97:SoU1
Socialutskottets betänkande
1996/97:SOU01
Budgetpropositionen för år 1997, utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Innehåll
1996/97 SoU1
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens förslag beträffande anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för budgetåret 1997 samt motioner från den allmänna motionstiden om anslagens storlek eller användning. Bl.a. behandlas frågor om inriktning av hälso- och sjukvården samt omsorgen om äldre och om personer med funktionshinder. Riksdagen har den 22 november 1996 fastställt utgiftsramen för utgiftsområde 9 till 23 721 787 000 kr för budgetåret 1997. I ett antal motioner framställs yrkanden om ökningar av enskilda anslag. Några yrkanden om omdisponeringar inom ramen har inte framförts under beredningen i utskottet. Utskottet ställer sig bakom regeringens uppfattning att vården och omsorgen skall vara ett prioriterat område i svensk politik. Den enskilde skall alltid kunna vara förvissad om att i utsatta situationer vid sjukdom, skada och ålderdom få den vård och omsorg, det bemötande och den respekt som kännetecknar ett välfärdssamhälle. För att tillgängliga resurser skall kunna fördelas rättvist och efter behov krävs en demokratisk styrning av hälso- och sjukvården och en fortsatt gemensam finansiering av vården i första hand genom skatter. Utskottet vill understryka att det effektiviserings- och förändringsarbete som pågår i många landsting måste ske med beaktande av hälso- och sjukvårdslagens mål om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Utskottet delar regeringens uppfattning att en strategi måste läggas fast för att möta de ökade resursbehoven inom vård och omsorg. Äldre människor med behov av service, omsorg och vård skall få sina behov tillgodosedda och ges möjlighet att själva bestämma över sin livssituation och det sätt på vilket omsorgen ges. Utskottet anser det nödvändigt att överväga en lagreglering av äldres rätt att flytta mellan kommuner. Utskottet anser att grundstenarna i handikappolitiken även fortsättningsvis kommer att vara den generella välfärdspolitiken i kombination med särskilt inriktade handikappolitiska insatser och förbättrad tillgänglighet. Utskottet tillstyrker regeringens anslagsyrkanden och övriga yrkanden i budgetpropositionen och avstyrker samtliga motioner.
M-, fp-, v-, mp- och kd-ledamöterna har inte deltagit i utskottets beslut, med hänvisning till kammarens beslut om budgetramarna den 22 november 1996. Ledamöterna har i särskilda yttranden redovisat sina motiv. Även c-ledamoten har avlämnat ett särskilt yttrande.
UTGIFTSOMRÅDE 9
Proposition 1996/97:1
I proposition 1996/97:1 Budgetpropositionen för år 1997 utgiftsområde 9 yrkas att riksdagen 1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 2. godkänner det som regeringen förordar angående försöksverksamheterna med alternativa ersättningssystem inom tandvården, 3. godkänner att de övergripande målen för Socialstyrelsens ansvarsområde skall vara i enlighet med vad regeringen förordar under anslaget D 1. Socialstyrelsen, 4. godkänner att den statliga garantin för pensionsförpliktelser vid Systembolaget AB även skall omfatta helägda dotterbolag, 5. för budgetåret 1997 anvisar anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt följande uppställning:
Anslag Anslagstyp Anslags- belopp,tkr
A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. ramanslag 15 637 000 A 2 Bidrag till hälsovård och sjukvård anslag 908 150 A 3 Insatser mot aids ramanslag 150 887 A 4 Ersättning till Spri anslag 29 700 A 5 Bidrag till WHO ramanslag 32 780 A 6 Bidrag till WHO-enheten för rapportering av läkemedels- biverkningar anslag 2 591 A 7 Bidrag till Nordiska hälsovårds- högskolan ramanslag 16 800 A 8 Bidrag till psykiatriområdet reservationsanslag 386 000 A 9 Folkhälsoinstitutet ramanslag 113 460 A 10 Smittskyddsinstitutet ramanslag 97 460 A 11 Statens institut för psykosocial miljömedicin ramanslag 10 606 A 12 Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik ramanslag 23 631 A 13 Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ramanslag 22 674 B 1 Vissa statsbidrag inom äldre- och handikappområdet reservationsanslag 711 200 B 2 Statsbidrag till vårdartjänst m.m. ramanslag 207 840 B 3 Bidrag till viss verksamhet för personer med funktionshinder anslag 80 394 B 4 Bidrag till handikapp- och pensionärsorganisationer anslag 131 694 B 5 Ersättning för texttelefoner ramanslag 15 700 B 6 Bilstöd till handikappade ramanslag 343 944 B 7 Kostnader för statlig assistans- ersättning ramanslag 3 663 000 B 8 Statens institut för särskilt utbildningsstöd ramanslag 8 640 B 9 Handikappombudsmannen ramanslag 7 847 C 1 Bidrag till missbrukar- och ungdomsvård samt alkohol- och drogförebyggande arbete anslag 52 000 C 2 Bidrag till organisationer på det sociala området anslag 57 841 C 3 Barnombudsmannen ramanslag 7 639 C 4 Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor ramanslag 5 916 C 5 Statens institutionsstyrelse ramanslag 507 720 C 6 Alkoholinspektionen ramanslag 14 527 C 7 Alkoholsortimentsnämnden ramanslag 674 D 1 Socialstyrelsen ramanslag 372 994 E 1 Socialvetenskapliga forsknings- rådet: Forskningsmedel ramanslag 92 828 E 2 Socialvetenskapliga forsknings- rådet: Förvaltning ramanslag 7 650
Summa för utgiftsområdet 23 721 787
Motionerna
Motioner om Riktlinjer: Hälso- och sjukvård
1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för svensk hälso- och sjukvård, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser i svensk hälso- och sjukvård, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om problem i dagens hälso- och sjukvård, 5. att riksdagen beslutar införa en allmän hälsoförsäkring i enlighet med vad som anförts i motionen, 9. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär en bättre samordning av sjukvårdens resurser i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So210 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en patienträttighetslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So211 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring.
1996/97:So261 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälso- och sjukvården, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälso- och sjukvårdens ekonomi.
1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vården skall få ta ökade resurser i anspråk (avsnitt 5), 5. att riksdagen beslutar att en lag om husläkare införs, med samma lydelse som den den 1 januari 1996 upphävda lagen (1993:588) om husläkare hade före den 1 januari 1995, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka patientens ställning genom utvidgad lagstiftning (avsnitt 14).
1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade resurser till hälso- och sjukvården i enlighet med Vänsterpartiets budgetförslag, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av primärvården.
1996/97:So401 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en allmän hälsoförsäkring.
1996/97:So431 av Ingvar Eriksson (m) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiering av äldreomsorg och sjukvård genom en allmän obligatorisk hälso- och sjukvårdsförsäkring, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldreomsorgs- och sjukvårdsförsäkring.
1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att låta vård och omsorg få en särställning och tillförsäkra den sektorn tillräckliga resurser, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa förutsättningar för alternativa vårdgivare, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till HSU 2000.
1996/97:Sf241 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukvårdens behov av ytterligare resurser.
Motioner om Riktlinjer: Omsorg om äldre
1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bättre äldreomsorg.
1996/97:So403 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen beslutar att välfärdspolitiken skall utformas med hänsyn tagen till enskilda människors val i enlighet med vad som anförts i motionen, 15. att riksdagen beslutar att äldres rätt att flytta skall skrivas in i socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So405 av My Persson och Inger René (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att äldres rätt att flytta mellan kommuner skall skrivas in i socialtjänstlagen.
1996/97:So407 av Stig Grauers (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att välja sjukhem eller gruppboende.
1996/97:So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en strategi för att motverka diskriminering av äldre i vården, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en värdig syn på ålderdom, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till strategi för att tillförsäkra de gamla fri flyttning i landet. 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omprioriteringar i välfärden.
1996/97:So420 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemservicecheck för äldre, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mångfald och valfrihet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att bo tillsammans, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att flytta.
1996/97:So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagreglering av rätten att som äldre bo där man så önskar, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till eget rum.
1996/97:So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att äldreomsorgen blir en buffert för konjunkturpolitiken, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att uppfylla löftet om ett eget rum för alla i äldreboendet.
1996/97:So428 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning för att ge äldre människor rätt att välja vistelseort.
1996/97:So431 av Ingvar Eriksson (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldres rätt och möjligheter att få bo och erhålla vård där de önskar.
1996/97:So607 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstadgad rätt till valfrihet för de äldre i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Bo529 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att välja var och hur man vill bo, även som äldre.
Motioner om Riktlinjer: Omsorg om personer med funktionshinder
1996/97:So401 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkten för handikappolitiken, 7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om erfarenheterna av den amerikanska Americans With Disabilities Act (ADA) och den därmed förenade ansvars- och finansieringsprincipen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So413 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till inrättandet av en nationell samordningskommitté i handikappfrågor.
1996/97:So416 av Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diskriminering av funktionshindrade.
1996/97:So425 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagförbud mot diskriminering av handikappade, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domstolstrots, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappombudsmannens befogenheter.
1996/97:So426 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en genomförandeplan för Handikapputredningens förslag, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetslivets tillgänglighet.
1996/97:So427 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en lag mot diskriminering av funktionshindrade enligt vad i motionen anförts om att lagen skall innehålla sanktioner mot kränkning av principen om icke- diskriminering.
1996/97:So812 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur de handikappades situation kan förbättras.
Motioner om anslag
Motioner under A
1996/97:So201 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hiv/aidsarbetets inriktning på information, rådgivning och beteendepåverkan, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av lagstiftningens effekter och annat hivpreventivt arbete, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samlevnadsundervisningen i skolan, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hiv och invandrare, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de frivilliga organisationerna vad gäller information, råd och stöd, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av kontaktspårningen, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om provtagning av hiv, 9. att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara kostnadsfri för patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So217 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens hantering av förslaget till ny tandvårdstaxa, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förändring av tandvårdsförsäkringen till att enbart omfatta ett högkostnadsskydd, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandlingstaxor för tandvård, fri upphandling av tandtekniska tjänster, statistik och annan rapportering till försäkringskassorna samt om högkostnadsskyddets principiella utformning.
1996/97:So225 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp, c, v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att motionens villkor bör uppfyllas för att beviljade medel till SMI:s nybyggnad skall utbetalas.
1996/97:So231 av Lena Larsson och Annika Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tandvård för ungdomar.
1996/97:So244 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillföra Centrum för suicidforskning ökade resurser enligt vad i motionen anförts om riktade informations- och utbildningsinsatser till olika personalgrupper i landet.
1996/97:So250 av Yvonne Ruwaida och Thomas Julin (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om smittskyddsläkarens roll i smittskyddsmål, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktning på det hivpreventiva arbetet.
1996/97:So275 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri prissättning, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åldersgränser för privatpraktiserande tandläkare, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högkostnadsskydd.
1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 44. att riksdagen till utgiftsområde 9, A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret 1997 anvisar 400 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 16 037 000 000 kr avseende förbättrat högkostnadsskydd (avsnitt 8).
1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sex- och samlevnadsfrågor.
1996/97:So288 av Birgitta Gidblom (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksapor.
1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bibehållen tandvårdshälsa.
1996/97:So295 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning av den framtida tandvårdsförsäkringen, 2. att riksdagen beslutar att det fortsatt skall finnas en allmän tandvårdsförsäkring omfattande 500 miljoner kronor fr.o.m. 1998, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det till särskilda patientgrupper fr.o.m. år 1998 bör avsättas 500 miljoner kronor i enlighet med vad som anförts i motionen, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett reformerat åtgärdstaxesystem med ikraftträdande den 1 januari 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So672 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Folkhälsoinstitutet behöver anslag till information, kunskapsförmedling och opinionsbildning.
1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 13. att riksdagen med ändring av regeringens förslag för budgetåret 1997 anvisar anslagen under utgiftsområdet Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt följande uppställning: Anslag; A 1 Sjukvårdsförmåner m.m.; Regeringens förslag 15 637 000 000 kr; Anslagsförändring +920 000 000 kr.
1996/97:So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1997 anvisa anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt vad i motionen anförts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beräknad fördelning på anslag inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för åren 1998 och 1999 enligt vad i motionen anförts,
1996/97:So814 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen med följande ändring i förhållande till regeringen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg anvisar anslag enligt följande uppställning: Anslag; A 1 Sjukvårdsförmåner m.m.; Regeringens förslag: 15 637 000 000 kr; Anslagsförändring: 610 000 000 kr, Anslag; A 3 Insatser mot aids; Regeringens förslag 150 887 000 kr; Anslagsförändring 5 000 000 kr, Anslag; A 8 Bidrag till psykiatriområdet; Regeringens förslag 386 000 000 kr; Anslagsförändring 102 000 000 kr, Anslag; A 9 Folkhälsoinstitutet; Regeringens förslag 113 460 000 kr; Anslagsförändring 5 000 000 kr.
1996/97:Sf254 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 3. att riksdagen beslutar anslå 9 915 000 000 kr för utgiftsområde 9 anslag A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret 1997 i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motioner under B
1996/97:So401 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en hjälpmedelsgaranti.
1996/97:So402 av Leif Carlson och Maud Ekendahl (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsekvenserna av försämringarna av LSS- och LASS- lagstiftningen, 2. att riksdagen beslutar återställande av LSS- och LASS-lagstiftningen till 1993 års utformning i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So408 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staten bör vara huvudman och ta hela ansvaret för den personliga assistansen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till assistans i skola och i daglig verksamhet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det snarast bör tillsättas en oberoende arbetsgrupp som studerar följderna av förändringen i assistansreformen och därefter kommer med förslag till de åtgärder som behövs för att tillförsäkra de assistansberoende en mänsklig tillvaro, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillföra assistansreformen 100 miljoner kronor ytterligare medel.
1996/97:So409 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av hur assistansreformens tillämpning och praxis utvecklas.
1996/97:So418 av Kenth Skårvik och Sigge Godin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälpmedel för funktionshindrade.
1996/97:So421 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade för att underlätta försäkringskassornas tolkning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om psykiskt funktionshindrades möjligheter att erhålla assistans, 3. att riksdagen hos regeringen begär en ändring i lagen om stöd till vissa funktionshindrade så att assistans kan ges till personer över 65 år.
1996/97:So422 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg, anslagspost B 6, för budgetåret 1997 anvisar 60 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit, 2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av bilstödsreglementet enligt vad som anförts i motionen, 3. att riksdagen hos regeringen begär att Bilstödsutredningen gör en konsekvensanalys över om kvinnor missgynnas i bidragshanteringen.
1996/97:So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utöka vårdgarantin så att den även omfattar tekniska hjälpmedel, en s.k. hjälpmedelsgaranti.
1996/97:So425 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i rätten till personlig assistans att det innebär en återgång till de regler som gällde före den 1 juli 1996, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälpmedelsgaranti, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bilstödet, 10. att riksdagen till utgiftsområde B 7. Kostnader för statlig assistansersättning m.m. för budgetåret 1997 anvisar 215 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 3 878 000 000 kr.
1996/97:So426 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av assistansreformen.
1996/97:So430 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att återställa lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen om assistansersättning till vad som gällde före den 1 juli 1996 i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen till utgiftsområde 9 anslag B 7 Kostnader för statlig assistansersättning beslutar anslå ett i förhållande till regeringens förslag med 222 000 000 kr ökat anslag på 3 885 000 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So626 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av LSS/LASS.
1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 13. att riksdagen med ändring av regeringens förslag för budgetåret 1997 anvisar anslagen under utgiftsområdet Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt följande uppställning: Anslag; B 7 Kostnader för statlig assistentersättning; Regeringens förslag 3 663 000 000 kr; Anslagsförändring +215 000 000 kr.
1996/97:So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1997 anvisa anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt vad i motionen anförts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beräknad fördelning på anslag inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för åren 1998 och 1999 enligt vad i motionen anförts.
1996/97:So814 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen med följande ändring i förhållande till regeringen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg anvisar anslag enligt följande uppställning: Anslag; B 6 Bilstöd till handikappade; Regeringens förslag 343 944 000 kr; Anslagsförändring 60 000 000 kr.
1996/97:Sf241 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även psykiskt funktionshindrade skall kunna få personlig assistans.
Motioner under C
1996/97:So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkoholinspektionen.
1996/97:So612 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 1. att rikdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett samarbete på alla nivåer kommunalt, regionalt och statligt bör påbörjas den 1 januari 1997, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 10 miljoner kronor bör avsättas för 50 % i bidrag vid ombyggnader av bostäder för hemlösa, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en noggrann uppskattning av antalet hemlösa snarast bör genomföras.
1996/97:So616 av Alf Svensson (kd) vari yrkas att riksdagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg anslaget C 1 Bidrag till ungdomsvård och missbrukarvård samt alkohol- och drogförebyggande arbete anvisar 10 000 000 kr utöver regeringens förslag eller 62 000 000 kr för att ge utrymme för ett stöd till LP-Stiftelsen.
1996/97:So642 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas att 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stimulera till ökade frivilliga insatser genom långsiktig uppmuntran bl.a. i form av ökat ekonomiskt stöd, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen följer, och i förekommande fall korrigerar, bidragsgivningen till organisationer m.fl. så att dessa inte trängs ut eller konkurreras bort av t.ex. offentliga myndigheter och instanser.
1996/97:So648 av Erling Bager m.fl. (fp, m, c, mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ur anslaget C 2 Bidrag till organisationer på det sociala området (utgiftsområde 9) för budgetåret 1997 bör 9 000 000 kr användas till ett engångsbidrag till Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet.
1996/97:So649 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktade statliga projektmedel till kommuner och landsting för opinionsbildning rörande alkoholprevention.
1996/97:So652 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen till utgiftsområde 9, C 5 för budgetåret 1997 anvisar 50 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 557 720 000 kr.
1996/97:So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökat stöd till frivilliga organisationer, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stöd till svenska frivilligorganisationers arbete inom EU.
1996/97:So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stödja frivilligorganisationernas arbete med missbrukarvård.
1996/97:So667 av Charlotta L Bjälkebring (v) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag angående anslag till forskning om spelberoende.
1996/97:So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1997 anvisa anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt vad i motionen anförts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beräknad fördelning på anslag inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för åren 1998 och 1999 enligt vad i motionen anförts, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de hemlösas situation.
1996/97:So813 av Berit Andnor (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvaret för Stiftelsen Kvinnoforum.
1996/97:So814 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen med följande ändring i förhållande till regeringen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg anvisar anslag enligt följande uppställning: Anslag; C 5 Statens institutionsstyrelse; Regeringens förslag 507 720 000 kr; Anslagsförändring 50 000 000 kr.
1996/97:Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att kvinnojourer tilldelas tillräckliga resurser, 9. att riksdagen till C 2 Bidrag till organisationer på det sociala området (utgiftsområde 9) för budgetåret 1997 anvisar 5 miljoner kronor mer än vad regeringen har föreslagit eller således 62 841 000 kr.
Motioner under D
1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en statlig medicinalstyrelse i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So222 av Lars Björkman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ögonsjuksköter- skors möjlighet att i sin legitimation medges rätten att få utföra synscreening.
1996/97:So223 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimation för arbetsterapeuter.
1996/97:So242 av Carina Moberg och Liselotte Wågö (s, m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om specialistkompetens för legitimerade sjukgymnaster.
1996/97:So243 av Tone Tingsgård och Majléne Westerlund Panke (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att öka patientens säkerhet vid manipulationsbehandling i halsryggraden.
1996/97:So247 av Sivert Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimation av kiropraktorer.
1996/97:So254 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en auktorisation av psykologer med specialistutbildning.
1996/97:So262 av Michael Stjernström och Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kiropraktorer utbildade i Sverige bör erhålla legitimation.
1996/97:So266 av Gullan Lindblad och Liselotte Wågö (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en samlad tillsynslagstiftning avseende allt psykologarbete - en psykologlag - i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So273 av Torgny Danielsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en auktorisation av psykologer med specialistutbildning.
1996/97:So274 av Torgny Danielsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad tillsynslagstiftning avseende allt psykologarbete i en psykologlag.
1996/97:So276 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samtliga alternativmedicinska utövare bör ges möjlighet till registrering.
1996/97:So283 av Britt-Marie Danestig- Olofsson (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en auktorisation av psykologer med specialistutbildning.
1996/97:So284 av Britt-Marie Danestig- Olofsson (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om praktisk utbildning av blivande sjukhusfysiker enligt vad i motionen anförts, 2. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om nyutexaminerade radiofysikers möjlighet till handledd praktiktjänstgöring vid några av de största sjukhusen skyndsamt utreds.
1996/97:So292 av Eva Flyborg m.fl. (fp, c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring att Socialstyrelsen får ansvaret att legitimera specialistkompetens för psykologer.
1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Socialstyrelsens uppföljning av ädelreformen.
1996/97:So804 av Chris Heister och Liselotte Wågö (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av en medicinalstyrelse.
1996/97:So805 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av inrättandet av en befattning som överdirektör i psykologi vid Socialstyrelsen.
Motioner under E
1996/97:So276 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskningsinsatser som knyter samman skolmedicinska och alternativmedicinska behandlingsinsatser, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att inom anslaget E 1 Socialvetenskapliga forskningsrådet: Forskningsmedel, ramanslag i utgiftsområde 9 bör 3 miljoner kronor avsättas för alternativmedicinsk forskning.
1996/97:So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att forskning inom området alternativmedicin initieras inom Socialvetenskapliga forskningsrådets verksamhet.
Utskottet
Inriktning av hälso- och sjukvård, omsorg om äldre och personer med funktionshinder
Frågor om inriktningen av socialpolitiken behandlar utskottet mot bakgrund av uttalanden i budgetpropositionen om välfärdspolitiken, hälso- och sjukvården, äldre och handikappade och vissa motioner härom. Motioner om t.ex. socialtjänst, alkohol- och narkotika kommer att behandlas senare av utskottet i separata betänkanden.
I budgetpropositionen 1996/97:1 redovisar regeringen sin syn på inriktningen av utgiftsområdet. Den viktigaste förutsättningen för en god välfärdspolitik är statsfinanser i balans. Solidariskt finansierad välfärdspolitik förutsätter gemensamt ansvar och att alla görs delaktiga genom generella lösningar som ger rättigheter utifrån behov och inte betalningsförmåga. Det bäst fungerande fördelningspolitiska instrumentet är enligt regeringen ett bra välfärdssystem som omfattar alla. På så sätt gynnas de som behöver stödet mest. För att tillgängliga resurser skall kunna användas på bästa sätt krävs samverkan och engagemang över myndighets- och organisationsgränser. I utsatta situationer, vid sjukdom, skada och ålderdom skall den enskilde vara förvissad om att få den vård, omsorg, bemötande och respekt som kännetecknar ett välfärdssamhälle, anförs det i propositionen. Regeringen hänvisar till att utredningsarbete pågår på bred front för att få underlag för den strategi som skall läggas fast för att möta eventuellt ökade behov inom vård och omsorg. Vidare anser regeringen att de anhörigas betydelsefulla roll i vården och omsorgsarbetet måste uppmärksammas och understödjas och att personalen måste ges stöd och de utvecklingsmöjligheter som krävs för fortsatt kvalitetshöjning. De faktorer som gör att funktionshindrade personer utestängs från arbetsmarknad och rikt liv i övrigt skall så långt som möjligt undanröjas, vilket enligt regeringen innebär att bl.a. tillgängligheten i miljöer och verksamheter måste förbättras.
Hälso- och sjukvård
Enligt propositionen är det övergripande målet för hälso- och sjukvården en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Samhällets ansvar framgår av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Att erbjuda hälso- och sjukvård av god kvalitet, som tillgodoser patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, är i första hand en uppgift för landstingen. Numera har dock även kommunerna ett angeläget och omfattande ansvar inom hälso- och sjukvårdssektorn främst när det gäller vård av äldre och funktionshindrade personer. Den enskildes möjligheter att påverka vårdens utformning och innehåll måste enligt regeringen så långt möjligt säkerställas. Det underläge, som patienten som mottagare av vård kan befinna sig i, måste motverkas genom att den enskilde ges ett inflytande över vården och dess utformning.
Regeringen anser att en grundförutsättning för att erbjuda en god hälso- och sjukvård på lika villkor för alla är att vården finansieras gemensamt i huvudsak genom skatter. Patientavgifter skall inte i första hand vara en finansieringskälla utan användas för att styra vårdsökande till rätt vårdnivå. Den som är sjuk skall få den vård och omsorg som behövs oberoende av egen ekonomi. Tillgängliga sjukvårdsresurser måste fördelas rättvist och efter behov, där de kroniskt sjukas, funktionshindrades och andra utsatta gruppers behov särskilt skall värnas. En fortsatt gemensam finansiering av hälso- och sjukvården genom i första hand skatter förutsätter enligt regeringen att sektorn kan bibehålla och utveckla den trovärdighet och det starka förtroende som den av tradition har hos befolkningen. Vården måste därför vara lätt tillgänglig för alla som upplever behov av kontakt med vården för utredning, bedömning och behandling, anförs det. Vidare måste bemötandet inom hälso- och sjukvården kännetecknas av värme och respekt för den vårdsökande. En tidig kontakt och bedömning kan lindra enskilda patienters oro och bidra till att förhindra att sjukdomstillstånd förvärras med ökade vårdbehov som följd. En viktig förutsättning för att tillgängliga resurser skall kunna fördelas efter behov är den demokratiska styrningen av den svenska hälso- och sjukvården, sägs det i propositionen. Verksamheterna måste också kunna anpassas till förändrade behov och förutsättningar. Det förändrings- och effektiviseringsarbete som pågår i många landsting och kommuner är därför enligt regeringens mening av stor betydelse. Effektiviseringarna måste dock ske på ett sådant sätt att hälso- och sjukvårdslagens mål kan uppfyllas.
I propositionen anges vidare att hälsoläget i Sverige, i ett internationellt perspektiv, är mycket gott. Hälso- och sjukvårdens insatser bidrar till att många lever längre och har bättre funktionsförmåga. Vårdutnyttjandet skiljer sig mycket litet mellan olika samhällsgrupper vilket, enligt regeringen, tyder på att hälso- och sjukvårdslagens intentioner får genomslag. Regeringen anför att det dock finns vissa uppgifter som ger anledning till oro för den fortsatta utvecklingen. Som exempel anges att det finns tecken på att skillnaderna i hälsa mellan olika grupper ökar och rapporter som visar att ökade avgifter leder till att människor avstår från att söka vård av ekonomiska skäl. Om detta innebär att människor inte får vård som verkligen behövs eller avstår från besök för tillstånd som ändå snabbt skulle självläka är dock ännu oklart. Enligt regeringens mening är det av största vikt att dessa mycket oroväckande uppgifter noggrant följs upp och analyseras av ansvariga huvudmän och myndigheter. I ett internationellt perspektiv håller den svenska hälso- och sjukvården också hög medicinsk kvalitet. De senaste åren har det svenska hälso- och sjukvårdssystemet dessutom kunnat anpassa sina utgifter till den samhällsekonomiska utvecklingen samtidigt som verksamheten har effektiviserats. Statistiken från OECD visar bl.a. att den svenska hälso- och sjukvårdens BNP-andel har minskat de senaste åren. I propositionen anges som en viktig förklaring till detta att huvudmannaskapsförändringar har genomförts (bl.a. ädelreformen). Ansvar och resurser har därmed förts över från landsting till kommuner.
Hälso- och sjukvården har också en viktig uppgift när det gäller att undersöka och klarlägga samband mellan bl.a. arbetslöshet och hälsorisker för att ge underlag för andra samhällssektorers agerande i ett folkhälsoperspektiv. Folkhälsoarbetet måste enligt regeringens mening intensifieras och tydligare inriktas på strukturella insatser i första hand mot den del av befolkningen som är utsatt för de största hälsoriskerna.
Enligt propositionen står svensk hälso- och sjukvård inför stora utmaningar, bl.a. när det gäller den framtida finansieringen av vården. De mycket gamla blir allt fler och den medicinska forskningen skapar nya möjligheter att behandla sjukdomar samtidigt som den samhällsekonomiska utvecklingen på senare tid har gjort det svårare att upprätthålla konsumtionsutrymmet för hälso- och sjukvård. Det är bl.a. mot denna bakgrund som Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) har fått i uppdrag att överväga hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2010. HSU 2000 skall särskilt beakta den demografiska utvecklingens betydelse för de äldres behov av hälso- och sjukvård.
Uppgifter som regeringen tagit del av tyder på att bl.a. det ökade antalet äldre i befolkningen kan leda till att behoven i framtiden kommer att överstiga resurserna inom såväl landstingens hälso- och sjukvård som kommunernas äldreomsorg. Enligt regeringen finns det därför skäl att överväga åtgärder och att ha beredskap för att möta eventuella ökade resursbehov för vård och omsorg.
När det gäller patientens ställning pekar regeringen på att en rad åtgärder på senare tid har vidtagits för att förbättra och stärka patientens ställning i vården. Möjligheten för patienterna att välja vårdgivare har ökat och överenskommelser om vårdgarantier har träffats mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, uppges det. Dessutom har vårdens tillgänglighet ökat bl.a. genom en god tillgång till läkare som är specialister i allmänmedicin. Detta har bl.a. bidragit till en bättre kontinuitet i patient - läkarkontakterna, anser regeringen. Under senare år har också ambitionen att ge god information ökat i vården och patienterna har i ökad utsträckning blivit delaktiga i det medicinska beslutsfattandet och i den dagliga omvårdnaden. Regeringen har för avsikt att senare återkomma till riksdagen med förslag till att ytterligare förstärka patientens ställning inom hälso- och sjukvården.
En viktig bas för att hälso- och sjukvårdspolitiken skall kunna behålla sitt stöd hos befolkningen är möjligheten att göra prioriteringar som uppfattas som rättfärdiga. Under hösten 1996 avser regeringen att lägga fram en proposition i frågan om prioriteringar inom hälso- och sjukvården.
I propositionen betonas också vikten av att hälso- och sjukvårdsinsatserna utförs på rätt vårdnivå inte minst i tider då den offentliga sektorns resurser är knappa. Regeringen anser att sjukhusstrukturen måste anpassas till de samhällsekonomiska restriktionerna och de medicinska behov som finns i dagens samhälle. Detta bör kunna ske genom att samverkan och samarbete utvecklas både mellan olika sjukhus och mellan den slutna och den öppna vården samt omsorgen.
I motion So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om utgångspunkterna för svensk hälso- och sjukvård (yrkande 1). Motionärerna anför att hälso- och sjukvården utgör en fundamental del av den grundläggande trygghet och stöd som varje civiliserat samhället måste kunna tillhandahålla. Det är därför legitimt att ålägga medborgare att ekonomiskt bidra till att alla skall kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård. Ett offentligt ansvarstagande för människors grundläggande trygghet i samhället måste, enligt motionärerna, omfatta alla, även dem som i ett givet läge skulle kunna klara sig på egen hand. I samma motion begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om insatser i svensk hälso- och sjukvård (yrkande 2) och om vad som anförts om problem i dagens hälso- och sjukvård (yrkande 4). Hälso- och sjukvården skall så långt möjligt tillgodose människans medicinska behov och samtidigt ta hänsyn till livskvaliteten. Det är därför inte tillräckligt, menar motionärerna, att patienter får god sjukvård inom rimlig tid, utan vården skall dessutom tillhandahållas på sådant sätt att den enskilde patienten själv har ett inflytande över sin situation. Rätten till sjukvård bör därför kombineras med valfrihet anser motionärerna. Vidare pekar motionärerna på att det i dag finns fyra generella problem inom den svenska sjukvården, nämligen bristande valfrihet, brist på konkurrens, bristande samordning och oklar rollfördelning. Den bristande valfriheten beror enligt motionärerna på att de reformer som infördes under den borgerliga regeringen rivits upp. Bl.a. har det fria läkarvalet och den fria etableringsrätten för sjukgymnaster och specialistläkare i praktiken tagits bort. Avsaknaden av konkurrens inom den svenska sjukvården är ett av de största problemen för att uppnå ett effektivt resursutnyttjande och en fungerande arbetsmarknad inom vården. I dag finns i stort sett endast en sjukvårdshuvudman: landstinget. Därmed saknas en reell konkurrens och likaså kvalitets- och kostnadskontroll. Enligt motionärerna finns det i dag ingen organiserad samordning mellan t.ex. sjukvården och den allmänna försäkringskassan, vilket skapar en ineffektiv vård, som dessutom tillfogar den enskilde individen onödigt lidande och det offentliga onödiga och höga kostnader. Den oklara rollfördelningen, dvs. den omständigheten att landstingen såväl finansierar som tillhandahåller sjukvård gör att pengarna inte används på det mest effektiva sättet. För att bl.a. undvika politisk detaljstyrning och åstadkomma en bättre resursanvändning samt garantera människor en god hälsa och sjukvård föreslår motionärerna att riksdagen skall besluta införa en allmän hälsoförsäkring (yrkande 5). Enligt motionärerna skall hälsoförsäkringen vara obligatorisk och omfatta alla medborgare oavsett betalningsförmåga, hälsotillstånd eller annat. Alla skall vara anslutna till valfri försäkringskassa. Hälsoförsäkringen skall omfatta det som i dag inryms i ersättningen till sjukvårdshuvudmännen, läkemedelsförsäkringen och landstingsskatten. Försäkringsavgiften för den enskilde fastställs av riksdagen. Genom denna försäkringsmodell kommer privata vårdgivare att kunna välja på att vara fristående eller ingå i avtal med försäkringskassan. Vidare sätts patienten i centrum i och med att pengarna följer den enskildes val av vårdgivare. Riksdagen bör också fastställa vilka typer av behandlingar och omvårdnad som skall ingå i den allmänna hälsoförsäkringen. Mer detaljerade beslut bör fattas av försäkringskassan. Försäkringsmodellen kommer i detta avseende inte att väsentligen skilja sig från vad som gäller i dagens system, anförs det i motionen. Vidare yrkas i motionen (yrkande 9) att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär en bättre samordning av sjukvårdens resurser. Motionärerna anser att det finns stora fördelar med att inordna förtidspensionerna, sjukpenningen och läkemedelssubventionerna i hälsoförsäkringen. Ökad samordning ger enligt motionärerna bättre resursutnyttjande och mer vård för pengarna. I ett sammanhållet system finns större incitament att satsa t.ex. på rehabilitering och en integrering av läkemedlen kommer att bringa ned kostnaderna för förskrivning av vissa förbrukningsartiklar.
Yrkande om en allmän hälsoförsäkring framförs också i motionerna So211 av Bertil Persson (m) och So401 av Gullan Lindblad m.fl. (m) (yrkande 3).
I motion So431 av Ingvar Eriksson (m) begärs tillkännagivanden om vad som anförts dels om finansiering av äldreomsorg och sjukvård genom en allmän obligatorisk hälsoförsäkring, dels om en äldreomsorgs- och sjukvårdsförsäkring (yrkandena 3 och 4). Enligt motionären skulle varje vårdbehövande få vården finansierad, oavsett var vården ges och av vem om en allmän obligatorisk hälso- och sjukvårdsförsäkring införs. Därmed skulle eventuella problem mellan hemkommun och vistelse/vårdkommun elimineras vad gäller vård- och kostnadsansvar, menar motionären. Vidare anser motionären att en särskild äldrevårdsförsäkring som omfattar hela den kommunala äldrevården borde prövas. Därmed skulle finansiering klaras genom försäkringen och en s.k. äldrevårdspeng utgå. Äldrevårdspengen skulle följa den enskilde som därigenom själv kan välja vårdform och vårdort.
I motion So261 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om hälso- och sjukvården (yrkande 1). Motionärerna framhåller att en stark ekonomi är en förutsättning för välfärdssamhället. I den gemensamt finansierade samhällsservicen är god hälso- och sjukvård bland det högst prioriterade. Hälso- och sjukvården skall enligt motionärerna vara tillgänglig för alla på lika villkor - oavsett ålder, bostadsort och inkomst. Ökad samverkan mellan olika vårdgivare och samhällssektorer är nödvändig för att möta medborgarnas krav på tillgänglighet och kvalitet, de ekonomiska kraven på balans och effektiviseringar samt förändringarna i samhället. Motionärerna framhåller vidare betydelsen av förebyggande arbete särskilt i en period av hårt ansträngd ekonomi. Den förebyggande hälsovården måste innefatta friskvård för kropp och själ, anser motionärerna som i detta sammanhang också gör en koppling mellan arbetslöshet och ohälsa. Genom att skapa förutsättningar för en bättre arbetsmarknad banas väg för både arbete och bättre folkhälsa, anförs det. Enligt motionärerna är hälso- och sjukvården det område inom vilket det finns störst behov av en gemensam och solidarisk finansiering. Sjukvård som baseras på marknadslösningar ger inte alla en god vård på lika villkor. I Sverige finns också ett starkt stöd för en gemensam finansiering av sjukvården anför motionärerna och hänvisar till att det i Välfärdsprojektets skrift nr 3 framgår att ca 90 % av de tillfrågade anser att sjukvården huvudsakligen bör finansieras genom skatter eller arbetsgivaravgifter. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande om vad som anförts om hälso- och sjukvårdens ekonomi (yrkande 4). Det förslag som förs fram i olika sammanhang om att tillföra hälso- och sjukvården mer resurser i storleksordningen 1 % löser enligt motionärerna inga problem. Däremot måste en omfattande diskussion komma till stånd för att ta ställning till samhällets övriga prioriteringar i förhållande till vårdens kommande behov. Motionärerna anser att hälso- och sjukvården skall finansieras med gemensamma medel, via skatter och i viss mån avgifter. Motionärerna avvisar förslag om att en försäkringslösning skall ersätta dagens skattefinansiering. Erfarenheterna från USA visar att försäkringslösningar ger höga kostnader samtidigt som det leder till dålig och ojämlikt fördelad sjukvård. Det bör dock vara möjligt att införa ohälsoavgifter för att finansiera delar av vården och för att minska vissa riskbeteenden, anser motionärerna.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om att vården skall få ta ökade resurser i anspråk (yrkande 1). Svensk sjukvård är kostnadseffektiv med hög kvalitet och välutbildad och engagerad personal men de brister som fortfarande finns är enligt motionärerna oacceptabla och måste åtgärdas. I ett välfärdssamhälle måste vården få ta ökade resurser i anspråk. Återkommande undersökningar visar också att medborgarna är beredda att ge vårdutgifter högsta prioritet. En väl utbyggd vård är inte bara en nödvändighet för dem som är sjuka utan också en viktig trygghetsfaktor för alla andra, menar motionärerna. Motionärerna vill prioritera vården på följande sätt:
· Arbetslösheten måste bekämpas. Detta sker bäst genom en politik för fler jobb genom företagande.
· Inga löften om stora, generella skattesänkningar.
· Resurser skall överföras till vårdsektorn från försäkringskassorna och ett statligt stimulansbidrag till äldreboende införas. · Ett effektivare offentligt resursutnyttjande skapas genom att främja konkurrens i kommuner och landsting. · Kommunala bolag som inte ligger inom de kärnområden som kommunerna bör prioritera avvecklas.
När det gäller synen på vårdens resursfrågor hänvisar motionärerna till att resonemanget finns ytterligare utvecklat i partimotionen om ekonomisk politik under avsnittet om kommunernas ekonomi. Enligt motionärerna förutsätter förslagen om ändringar på vårdområdet ytterligare resurser. Det är nödvändigt, oavsett hur mycket pengar som läggs ned på vård, att säkerställa att resurserna används på bästa sätt. Kvalitetssäkring och ett effektivare resursutnyttjande måste gå hand i hand. Vidare framhålls att kostnaderna för sjukvården minskat under senare år, produktiviteten har ökat kraftigt, kvaliteten har förmodligen förbättrats och nya organisationsformer har växt fram. Enligt OECD:s rapport ligger Sverige på delad 13:e plats i västvärlden för sjukvårdens andel av BNP. USA och Kanada toppar. Bägge dessa länder har en i huvudsak privatorganiserad försäkringsmarknad för vården vilket enligt motionärerna tenderar att verka kostnadsdrivande. Kostnaderna blir högre än i system med skattefinansierad sjukvård. Landstingen har minskat sina kostnader i förhållande till hälso- och sjukvården och ytterligare besparingar planeras. Oron stiger för vad besparingarna egentligen innebär. En utveckling med avtagande produktivitet sedan 1994 inger också osäkerhet om huruvida framtida nedskärningar av resurserna skall klaras med effektiviseringar eller om svaga grupper skall råka illa ut. Gapet mellan behov och resurser fram till år 2010 blir enligt Landstingsförbundets beräkningar betydande. Med en ekonomisk politik inriktad på fler jobb genom företagande blir situationen för vården betydligt ljusare, menar motionärerna. I samma motion (fp) yrkas att riksdagen beslutar att en lag om husläkare införs. Lagen bör ha samma lydelse som den 1 januari 1996 upphävda lagen (1993:588) om husläkare hade (yrkande 5). I och med att husläkarlagen avskaffades har privata läkares rätt att verka på samma villkor som landstingets egna husläkare inte längre något skydd i lag. Motionärerna anser lagstiftningen skall garantera mångfald och valfrihet för patienterna. Husläkarlagen bör därför återinföras. I yrkande 9 tas patientens ställning upp. Motionärerna anser att patienternas inflytande över beslut som gäller vård och behandling fortfarande är begränsat. Patientens ställning måste stärkas. Detta kan lämpligen ske genom att nuvarande och nya regler sammanförs antingen i en särskild lag om patientens ställning och inflytande, eller som ett särskilt avsnitt i hälso- och sjukvårdslagen. Samma yrkande finns i motion So210 av Bertil Persson (m).
I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om ökade resurser till hälso- och sjukvården (yrkande 1). Motionärerna anför att regeringens politik under senare år inneburit att utrymmet för verksamheten i kommuner och landsting beskurits, vilket enligt motionerna inte är en framkomlig väg för en fortsatt högklassig hälso- och sjukvård. Tvärtom så är hälso- och sjukvården i behov av mer resurser särskilt när det gäller omvårdnadsdelen. Vidare påpekar motionärerna att samtliga landsting redovisar ekonomiska underskott och antalet anställda minskar. Motionärerna vill att utrymmet för verksamhet i kommuner och landsting skall öka. Detta kan ske genom bl.a. sänkta arbetsgivaravgifter, höjd a-kasse- och sjukförsäkringsnivå till 80 % fr.o.m. 1 januari 1997, ytterligare resurser till den s.k. kommunakuten, slopad begränsning av kommunernas beskattningsrätt. I motionen begärs också ett tillkännagivande om vad som anförts om utvecklingen av primärvården (yrkande 2). För att landstingen skall kunna uppfylla sina åligganden enligt hälso- och sjukvårdslagen och erbjuda alla invånare i sjukvårdsområdet en god och tillgänglig vård är det, enligt motionärerna, nödvändigt att sjukhusens öppenvårdsutbud ur ett resursperspektiv kan omfördelas och användas bl.a. för att utveckla primärvården. Utvecklas primärvården och folkhälsoarbetet kommer detta att innebära ekonomiska och mänskliga fördelar. Sjukhusvård kommer självfallet att behövas också i framtiden. Motionärerna menar att det viktigaste dock är att patienter vårdas på rätt nivå inom sjukvården och att vårdstrukturer som inte tillgodoser de mål som eftersträvas måste förändras.
Även i motion Sf241 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om sjukvårdens behov av ytterligare resurser (yrkande 9).
I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om att låta vård och omsorg få en särställning och tillförsäkra den sektorn tillräckliga resurser (yrkande 1). Motionärerna anför att behoven inom hälso- och sjukvården är väldokumenterade. Det gäller inte minst patientgrupper som gamla och långvarigt sjuka. Prioritetsutredningen har visat på betydelsen av att resurser finns för dessa patientgrupper. Enligt motionärernas mening kan de ökande behov som finns av hälso- och sjukvård inte bara mötas av landstingen genom en fortsatt rationalisering och effektivisering. Det finns gränser för hur mycket vård som kan pressas ur varje satsad krona. Motionärerna vill låta kommuner och landsting få ta del av extra resurser som främst skall användas till att säkerställa en god vård och omsorg för svårt och långvarigt sjuka. Vård och omsorg måste, menar motionärerna, ges en särställning i samhället och tillförsäkras tillräckliga resurser. Hälso- och sjukvården har hittills haft en hög kvalitet och god tillgänglighet. I dag finns det dock riskbilder och hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar. Även om det kan finnas vissa möjligheter till rationaliseringar så anser motionärerna att behoven i dag generellt sett är så stora att det fordras mer resurser för att kunna upprätthålla god vård. Som exempel anges att andelen personer över 85 år under 1990-talet kommer att öka med nära 30 %, vilket ställer stora krav på utvecklingen av hälso- och sjukvården och äldreomsorgen. I och med att de samhällsekonomiska restriktionerna blivit allt mer uppenbara ställs också höga krav på fortsatta åtgärder för att öka kostnadseffektiviteten liksom på den politiska processen när det gäller att åstadkomma en folklig förankring för de grundläggande prioriteringarna inom sjukvården. Vidare pekar motionärerna på att länsdelssjukhusen, som blivit allt mer självförsörjande, utvecklats till små regionsjukhus i de egna länen, vilket på sikt kan hota regionvården. Vissa behandlingsformer är så sällsynta att det krävs ett större befolkningsunderlag än vad ett län utgör. Till de negativa konsekvenserna av förändringarna i sjukhusvården hör också att många, särskilt ensamboende äldre, som har behov att få tillfriskna på sjukhus skickas hem för tidigt. Den kraftiga minskningen av antalet vårdplatser skapar också problem vid s.k. toppar. Resultatet blir överbeläggningar och patienterna hamnar i korridorer och liknande utrymmen. Motionärerna vill vidare framhålla vikten av att den enskilde får vara med i beslutet om var och hur vården skall ske. Vidare anförs att det finns anledning till oro för att förändringen av vårdstrukturen gått allt för snabbt. En angelägen uppgift är därför att finna en vårdstruktur som håller för högt ställda medicinska kvalitetskrav, och som samtidigt är kostnadseffektiv och praktisk. Det är viktigt att utgå från patientens behov. De gränser som i dag finns mellan primärvård, sjukhusvård, hem- och socialtjänst skapar bekymmer. Motionärerna förordar i detta avseende ett nära samarbete mellan sjukvården och den kommunala socialtjänsten när det gäller rehabilitering, vård i livets slutskede och vid utskrivning av patienter från sjukhusen till eget boende, ålderdomshem eller sjukhem. I motionen begärs vidare tillkännagivanden om att skapa förutsättningar för alternativa vårdgivare och om tilläggsdirektiv till HSU 2000 (yrkandena 2 och 5). Motionärerna anser att en ökad mångfald av vårdgivare ger patienterna större valmöjligheter och kan stimulera, utveckla och tillföra vården nya dimensioner. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ bör därför ges förutsättningar att utvecklas. Kraven på insyn och kvalitetsuppföljning måste dock vara desamma oavsett om verksamheten är fristående eller offentlig. HSU 2000 bör, enligt motionärerna, få ett tilläggsdirektiv om att närmare analysera tillsynsfrågorna kopplat till frågan om vårdens resurser.
Omsorg om äldre
I propositionen anges att målen för äldreomsorgen skall vara dels att äldre människor med behov av service, omsorg och vård skall få sina behov tillgodosedda, dels att äldre skall ges möjlighet att själva bestämma över sin livssituation och det sätt på vilket omsorgen ges. Det stora flertalet äldre behåller hälsan högt upp i åren och är välintegrerade inom familjekretsen och i samhällslivet. Flertalet äldre klarar sig också utan särskilda insatser från samhällets sida. För en del äldre behövs dock omfattande och kvalificerade omsorgs- och vårdinsatser. För att bättre tillgodose deras behov genomfördes ädelreformen den 1 januari 1992. Reformen innebar att kommunerna fick ett sammanhållet ansvar för äldreomsorgen. Socialstyrelsen har under en femårsperiod följt upp och utvärderar reformen. En samlad redovisning avlämnades under våren 1996. Reformen och dess konsekvenser för hela vård- och omsorgssystemet har studerats ur olika perspektiv. Äldreomsorgen i sin helhet har belysts på ett sätt som inte gjorts tidigare. Styrelsen framhåller ädelreformens dynamiska effekter genom att den, tillsammans med en rad andra samhällsförändringar, medfört en mycket kraftig omstrukturering av vården och omsorgen. Kommunerna har därmed också fått en alltmer tydlig roll som basen för vård- och omsorgssystemet. Enligt Socialstyrelsens mening har ädelreformen skapat möjligheter att utveckla bättre kvalitet och effektivare resursutnyttjande inom äldreomsorgen, anförs det i propositionen. Tidigare årsredovisningar och slutrapporten visar samtidigt på nya gränsdragningsproblem. Problemen har varit kända tidigare men de har efter ädelreformen blivit mer uppmärksammade. Hit hör det delade ansvaret för rehabilitering och hjälpmedel. Regeringen har tagit initiativ till särskilda utvecklingsmedel om 300 miljoner kronor för att initiera insatser på området. Av en lägesrapport från Socialstyrelsen framgår att de flesta huvudmännen inlett sina aktiviteter kring årsskiftet 1995/96 och att det finns ambitioner att åtgärda de brister som framkommit i ädelutvärderingen. Vidare redovisas att regeringen hösten 1995 tog initiativ till att tillkalla en särskild utredare (dir. 1995:159) med uppgift att kartlägga och analysera frågan om hur äldre bemöts inom omsorg och vård och i annan offentlig verksamhet. I uppdraget ingår bl.a. att kartlägga och analysera faktorer i organisation och struktur, som bidrar till brister i kvalitet och bemötande, samt att beskriva pågående utvecklingsarbete i kommuner och landsting som rör kvalitetsutveckling. Utredningsuppdraget skall vara avslutat senast den 30 maj 1997. Många äldre och funktionshindrade personer vårdas av anhöriga som har liten eller ingen kontakt med hemtjänsten eller andra samhällsorgan. Flertalet kommuner har inte utvecklat någon policy för stödet till anhöriga, och det är långt ifrån självklart att anhöriga får hjälp. I propositionen föreslås därför att ett tidsbegränsat statligt utvecklings- och stimulansbidrag inrättas för att utveckla metoder och former för stödet till anhöriga. Socialstyrelsen föreslås få ett fortsatt uppdrag att under en treårsperiod aktivt och samlat bedriva uppföljnings- och utvärderingsarbete inom äldreområdet. Som redovisats under hälso- och sjukvårdsavsnittet görs i propositionen bedömningen att svensk hälso- och sjukvård står inför stora utmaningar bl.a. när det gäller den framtida finansieringen av vården. Enligt regeringen finns det därför skäl att överväga åtgärder och att ha beredskap för att möta eventuella ökade resursbehov för vård och omsorg.
I motion So403 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar dels att välfärdspolitiken skall utformas med hänsyn tagen till enskilda människors val i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2), dels att äldres rätt att flytta skall skrivas in i socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 15). Motionärerna anför att den enskildes ställning måste stärkas inom ramen för det gemensamma ansvaret. Den nya välfärdspolitiken måste bygga på den enskildes val och resurserna skall följa det val som den enskilde själv träffar. Det allmännas viktigaste uppgift blir att säkerställa att även de som av olika skäl inte själva kan föra sin talan eller fatta meningsfulla beslut garanteras jämbördiga förhållanden med andra. Även svårt sjuka och handikappade måste, enligt motionärerna, få välja mellan olika former av service, vård och boende. En gammal människa som vill flytta till ett äldreboende i en annan kommun för att komma närmare barn och barnbarn skall inte kunna förvägras detta, anförs det. Även i motion So405 av My Persson och Inger René (båda m) och motion So407 av Stig Grauers (m) begärs tillkännagivanden till regeringen om lagfäst rätt för äldre att kunna flytta mellan kommuner. I motion So431 av Ingvar Eriksson (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldres rätt och möjligheter att få bo och erhålla vård där de så önskar (yrkande 2). Motionären anför att valfriheten kräver att gamla och sjuka alltid skall kunna få den vård de önskar och behöver där de själva vill. Genom att införa en allmän hälso- och sjukvårdsförsäkring skulle varje vårdbehövande kunna få den vård de behöver oavsett var vården ges och av vem. Härigenom skulle varje eventuellt problem mellan hemkommuner och vistelse/vårdkommun kunna elimineras vad gäller vård- och kostnadsansvar och den enskilde därmed garanteras frihet att flytta. I motion So607 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regering begär förslag om lagstadgad rätt till valfrihet för de äldre i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 8). Motionärerna anser att det nu är dags att ge äldre lagstadgad rätt till valfrihet vad gäller hemtjänst, dagverksamhet och särskilda boendeformer. Socialtjänstens företrädare måste inom ramen för sin myndighetsutövning bedöma huruvida den sökande är berättigad till serviceinsatser utifrån de bestämmelser som gäller inom respektive kommun eller enligt socialtjänslagens biståndsbestämmelser. När behovet dokumenterats t.ex. om rätt till hemtjänst eller särskilt boende skall den enskilde ha lagstadgad rätt att välja vem som skall utföra tjänsten. Den kommunala ekonomiska ersättningen kan enligt motionärerna grundas på liknande principer som den tidigare lagstadgade rätten till valfrihet inom barnomsorgen. Motionärerna anser att erfarenheterna av rätten att välja barnomsorg, som infördes under den borgerliga regeringen och som sedan Socialdemokraterna avskaffat, visar att valfriheten inte blivit dyrare utan att det finns flera exempel som visar att alternativ har kunnat drivas till lägre kostnad. Motionärerna är övertygade om att alternativ kommer att växa fram så snart möjligheten för detta öppnas.
I motion So420 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om hemservicecheck för äldre (yrkande 4). Motionärerna anför att beviljandet av hemtjänst har blivit mycket striktare än under 1970-talet och att många äldre som inte erhåller hemtjänst ändå har behov av service som t.ex. fönsterputsning, gräsklippning eller inköp. De äldres behov av vardaglig service skulle kunna tillgodoses genom att staten, med arbetsmarknadsmedel, stimulerar tjänstesektorn för äldre. Motionärerna anser att ett system med hemservicecheckar för pensionärer bör införas. Checksystemet bör utformas så att den som anser sig behöva hjälp med praktiskt hushållsarbete och enklare tjänster skall kunna köpa checken på posten eller i affären. Hemservicechecken kan sedan användas till att köpa service från en godkänd firma. Genom att subventionera tjänstesektorn på detta sätt minimeras risken med att oseriösa företag uttnyttjar denna marknad, anförs det. Regeringen aviserade i sysselsättningspropositionen (1995/96:22) att man skulle låta se över reglerna för anlitande av tjänster och analysera vilken roll privatpersoners köp av tjänster har för samhällsekonomin. I uppdraget kommer också att ligga att ge förslag till regeländringar som skall stimulera utbud och efterfrågan på tjänster. Motionärerna anser att i uppdraget också bör ingå att bedöma de äldres behov av förmånssystem för hemservice. Detta bör ges regeringen till känna. I samma motion begärs också tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts dels om mångfald och valfrihet (yrkande 5), dels om rätten att bo tillsammans (yrkande 6) och dels om rätten att flytta (yrkande 7). Motionärerna anför att de äldre skall ges samma lagstadgade rätt till valfrihet för hemtjänst, dagverksamhet och särskilda boendeformer som finns inom barnomsorgen. Socialtjänstens företrädare måste inom ramen för sin myndighetsutövning bedöma huruvida den sökande är berättigad till serviceinsatser utifrån de bestämmelser som gäller inom respektive kommun eller enligt socialtjänstlagens biståndsbestämmelser. När behovet dokumenterats skall den enskilde själv ha lagstadgad rätt att inom ramen för tilldelade resurser få välja vårdgivare på samma sätt som nu sker inom barnomsorgen. Motionärerna konstaterar att det fortfarande förekommer att äldre inte får ett eget rum eller ens en privat sfär och att gifta och sambor inte alltid bereds möjlighet att dela rum i äldrevården. Det är inte rimligt att människor som levt stora delar av sitt liv tillsammans skall tvingas att bo åtskilda under sina sista levnadsår. Enligt motionärerna skall makar och sambor ha rätt att bo tillsammans om de så önskar även inom äldreomsorgen. Detta bör ges regeringen till känna. Motionärerna konstaterar att i samband med ädelreformens införande diskuterades möjligheten att införa en lagstadgad skyldighet för kommunerna att bereda plats inom äldreomsorgen för pensionärer som vill flytta till kommunen. Lagstiftning ansågs dock inte nödvändig då kommunerna gjorde en överenskommelse om denna möjlighet. Enligt motionärerna har kommunerna uppenbarligen inte fullföljt löftet de gav vid ädelreformens införande, varför en lagstiftning nu bör övervägas. Detta bör ges regeringen till känna. I motion Bo529 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att välja var och hur man vill bo, även som äldre (yrkande 2). Motionärerna anser att kraftfulla insatser krävs för att alla skall få en plats att bo och kunna välja var i landet man vill bo och i vilken typ av bostad. Detta måste enligt deras mening också gälla äldre med omsorgsbehov.
I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagreglering av rätten att som äldre bo där man så önskar (yrkande 2). Motionärerna anför att det skall vara en självklar rättighet för de äldre att bo där de önskar och att flytta vart de vill. En äldre person måste ha rätten att flytta till en annan kommun för att exempelvis få möjlighet att bo närmare sina anhöriga. Motionärerna konstaterar att Kommunförbundet har antagit en rekommendation att personer skall få flytta vart de vill och beredas plats inom äldreomsorgen vid en sådan flytt. Efterlevnaden av rekommendationen har dock varit bristfällig, varför motionärerna nu anser att det måste bli en laglig rättighet att bo där den äldre önskar. I samma motion yrkas också att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till eget rum (yrkande 3). Motionärerna anför att Folkpartiet under tio års tid har drivit frågan att alla som vill skall få ett eget rum på sjukhemmen. Ingen skall behöva bo tillsammans med någon annan om han/hon inte vill. Under föregående mandatperiod lyckades de införa ett stimulansbidrag för att få i gång utbyggnaden av egna rum inom sjukhemmen. Motionärerna konstaterar att mycket ännu återstår, men att målet om eget rum för alla som så önskar skall vara uppfyllt senast år 2000. Detta är möjligt om kommunerna vill prioritera det, heter det.
I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bättre äldreomsorg (yrkande 5). Utvärderingen av ädelreformen visar att äldreomsorgen befinner sig i kris. Det handlar om ojämn kvalitet i vården, neddragning av läkarvården på sjukhemmen och lägre nivå på rehabiliteringsinsatserna, anförs det. De gamla är numera sjukare när de lämnar sjukhusen än före reformen. Motionärerna anser att begreppen färdigvårdad och klinikfärdig måste mönstras ut ur sjukvårdens språkbruk. Det är ovärdigt vårt samhälle att gamla blir liggande i sjukhuskorridorer och skickas hem innan de är färdigbehandlade. Motionärerna framhåller att Vänsterpartiet har krävt extra pengar till kommunerna så att bl.a. de äldre skall få en god omvårdnad. I motion So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om att äldreomsorgen blir en buffert för konjunkturpolitiken (yrkande 3), dels om att uppfylla löftet om ett eget rum för alla i äldreboendet (yrkande 10). Samtidigt som behovet av insatser inom äldreomsorgen ökar skär kommunerna ner personalstyrkan i ett desperat försök att klara sin ekonomi, anför motionärerna. Det finns, enligt deras uppfattning, ingen samhällelig ekonomi i att först säga upp personal inom vård och omsorg och göra dem arbetslösa för att sedan låta dem komma tillbaka med stöd av AMS-bidrag eller som 55-plus . Sjukvården och äldreomsorgen har blivit en buffert på arbetsmarknaden. Motionärerna konstaterar att en stor andel av de äldre fortfarande bor i flerbäddsrum. Detta borde, enligt deras uppfatttning, höra en förgången tid till. De anser att kommunerna måste åläggas att förbättra boendestandarden och att det nu är dags att uppfylla löftet om eget rum i äldreboendet.
I motion So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en strategi för att motverka diskriminering av äldre i vården (yrkande 1) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en värdig syn på ålderdom (yrkande 2). Motionärerna hänvisar till en undersökning som bl.a. Inger Gretzer och Lars Halldin har gjort. Undersökningen för fram åsikter om att det håller på att införas en åldersgräns på 65 år i det tysta inom sjukvården och att de äldre inte behandlas lika bra som de yngre. Motionärerna anser också att åldersgränsen 65 år för rätt till personlig assistans är fel. Det skall vara behovet som avgör. En bra vård och omsorg där de äldres behov står i centrum kräver resurser. Detta innebär enligt motionärernas uppfattning att vården behöver mer resurser. I samma motion yrkas också att riksdagen hos regeringen begär förslag till strategi för att tillförsäkra de gamla fri flyttning i landet (yrkande 3) och att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omprioriteringar i välfärden (yrkande 4). Motionärerna anför att många kommuner har infört något som närmast kan liknas vid någon form av kommunarrest. Det finns flera upprörande exempel där gamla inte har fått flytta över en kommungräns för att komma nära sina barn. Om det inte sker en frivillig uppmjukning av dessa förhållanden måste riksdagen, enligt motionärerna, överväga att pröva lagstiftning för att tillförsäkra alla gamla deras självklara rättighet att själva bestämma sin bostadsort. Motionärerna anser att barn, äldre och sjuka skall prioriteras. Det behövs, anser de, ett resurstillskott under 1990- talet för att klara en god vård på lika villkor. Detta går att klara genom omprioriteringar där de som är friska och arbetsföra får bära ett större ansvar för att garantera en värdig vård och omsorg. Det kan också, enligt motionärerna, bli nödvändigt att reformera socialförsäkringarna.
I motion So428 av Lisbet Calner m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning för att ge äldre människor rätt att välja vistelseort. Motionärerna anser att om kommunerna inte klarar att samarbeta så att även människor med behov av omsorg skall få flytta mellan kommunerna så är det dags för en ny lagstiftning.
Av direktiven till Bemötandeutredningen (dir. 1995:159) framgår att utredningen särskilt skall belysa innehållet i äldreomsorgsarbetet samt frågor som berör bemötandet och respekten för äldres självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet. Utredaren skall kartlägga och analysera brister i bemötandet av äldre. Faktorer i organisation och struktur som kan tänkas bidra till brister i kvalitet och bemötande skall kartläggas och analyseras. I detta sammanhang skall också frågan om äldres möjlighet att flytta till en särskild boendeform i en annan kommun tas upp. Utredaren skall vidare beskriva pågående arbete i kommuner och landsting i frågor som rör kvalitetsutveckling och utveckling av innehållet i omsorg och vård samt redovisa ett antal goda exempel på verksamheter i vilka det målmedvetet arbetas med kvalitetsutveckling och där frågan om bemötande av äldre är ett viktigt inslag. Slutligen skall utredaren föreslå åtgärder som kan bidra till att avhjälpa brister och missförhållanden i bemötandet av äldre inom omsorg och vård och annan offentlig verksamhet.
Bemötandeutredningen avlämnade den 19 november 1996 delbetänkandet Rätt att flytta - en fråga om bemötande av äldre (SOU 1996:161) med förslag till lagreglering av äldres möjligheter att flytta och få det bistånd de kan behöva. I betänkandet konstateras att den frivilliga överenskommelsen från år 1989 i form av Svenska Kommunförbundets rekommendation inte har varit tillräcklig. Mindre än hälften av kommunerna har antagit rekommendationen. Utredaren föreslår en ny lagreglering i socialtjänstlagen som ger en person som fyllt 65 år och som vill flytta till en annan kommun en rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen av inflyttningskommunen. Rätten till bistånd föreslås prövas efter framställning av den enskilde. Han/hon skall då behandlas på samma villkor som andra kommuninvånare i inflyttningskommunen. Inflyttningskommunen skall vara skyldig att pröva rätten till bistånd om den enskilde varaktigt har omfattande vård- och omsorgsinsatser eller varaktigt är i behov av sådana insatser, anförs det. Utflyttningskommunen föreslås vid behov bistå inflyttningskommunen med den utredning som kan behövas för bedömningen av biståndsrätten. Beslut om bistånd enligt den nya regleringen föreslås få överklagas i den för förvaltningsbesvär gällande ordningen; länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten. I betänkandet anförs att det individuella behovet skall vara avgörande för om den enskilde ingår i personkretsen, inte diagnos eller orsak till behovet. Vidare anförs att det är viktigt att biståndsbedömningen vid den önskade flyttningen tar fasta på personens individuella behov och att inte den aktuella formen för bostad och stöd styr bedömningen hur den enskildes behov skall kunna tillgodoses på bästa sätt. Förslaget innebär inte något nytt offentligt åtagande och inte heller ökar kostnaderna totalt sett för kommunerna. Kostnadsfördelningen mellan inflyttnings- och utflyttningskommunen förändras dock då en enskild beviljas bistånd att flytta. Kommunalekonomiska effekter kan, anför utredaren, först preciseras efter en uppföljning. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att i samverkan med Svenska Kommunförbundet följa utvecklingen. Utredningen har remitterats. Enligt uppgift är målet att lagändringen skall tas med i den socialtjänstproposition som planeras överlämnas till riksdagen under år 1997.
Prioriteringsutredningen avlämnade sitt slutbetänkande Vårdens svåra val (SOU 1995:5) i mars 1995. Utredningens uppgift har varit att diskutera hälso- och sjukvårdens roll i välfärdssamhället och lyfta fram de grundläggande etiska principer efter vilka nödvändiga prioriteringar i vården bör ske. Uppgiften har varit att strukturera problemen och ange de värderingar som bör vägleda dem som har att fatta prioriteringsbesluten både på politisk/administrativ nivå och i den kliniska vardagen.
Betänkandet har remitterats och bereds nu vidare i regeringskansliet. En proposition överlämnas inom kort.
HSU 2000 har i november 1996 avlämnat delbetänkandet Behov och resurser i vården (SOU 1996:163). Kommittén konstaterar i betänkandet att en demografisk framskrivning av kostnaderna för vård och omsorg innebär att kraven på resurser för landstingens hälso- och sjukvård ökar med 5-6 % fram till år 2010 och att motsvarande framskrivning för kommunernas äldreomsorg innebär att kravet på resurser ökar med drygt 19 % till är 2010. Kommittén gör vidare bedömningen att det inte är realistiskt att förlita sig på att problemet med de växande gapen mellan behov och resurser före sekelskiftet skall kunna lösas enbart genom organisatoriska förändringar och verksamhetsutveckling även om förutsättningarna varierar mellan olika landsting respektive olika kommuner. Kommittén redovisar ett brett faktaunderlag för en bedömning av behoven och konstaterar att det ytterst ankommer på regering och riksdag att besluta om hur resursbehovet skall tillgodoses så att de nationella målen i hälso- och sjukvårdslagen och de nationella målen för äldreomsorg kan uppnås.
Regeringen beslutade i september 1996 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera den privata tjänsteproduktionens nuvarande och framtida roll i samhällsekonomin och förutsättningarna för dess utveckling, Förutsättningarna för tjänstesektorns utveckling (dir. 1996:69). Utredaren skall vidare analysera motiv för och effekter av olika tänkbara regelförändringar som syftar till att främja utbud och efterfrågan på privat tillhandahållna tjänster och sysselsättningen inom den privata tjänstesektorn. Om utredaren finner det lämpligt skall också förslag om sådana regelförändringar lämnas. I direktiven redovisas bedömningen att ett permanent system med selektiva stimulanser av olika privat tillhandahållna tjänster inte kan motiveras av samhällsekonomiska effektivitetsskäl, men att det i en situation med ett svårt arbetsmarknadsläge kan vara möjligt att olika temporära stimulanser kan bidra till att minska arbetslösheten. Utredningen ses därmed som ett underlag för regeringens fortsatta överväganden i frågan. Utredningsuppdraget skall vara avslutat före den 15 mars 1997.
Omsorg om personer med funktionshinder
I propositionen anförs att utgångspunkten för handikappolitiken är principen om alla människors lika värde och lika rätt. Innebörden av detta är att personer med funktionshinder skall beredas möjligheter som andra att vara med i samhällsgemenskapen och delta i olika aktiviteter. Strävan är att personer med funktionshinder precis som andra medborgare skall ges möjligheter att få en god utbildning, ett förvärvsarbete och ett tryggt och värdigt boende samt möjligheter att delta i olika fritids- och kulturaktiviteter. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet. Staten, kommunerna och landstingen är ytterst ansvariga för att de handikappolitiska målen kan förverkligas. Under senare årtionden har levnadsvillkoren för personer med funktionshinder successivt förbättrats, anförs det. En grundläggande förutsättning har varit utvecklingen av den generella välfärdspolitiken. Även fortsättningsvis kommer den generella välfärdspolitiken, i kombination med särskilt inriktade handikappolitiska insatser och åtgärder för en förbättrad tillgänglighet, att utgöra grundstenarna i svensk handikappolitik. I propositionen konstateras att de handikappolitiska reformer som genomförts under senare år i hög grad har inriktats på förbättringar av det individuella stödet till funktionshindrade personer. Under kommande år är det, enligt propositionen, angeläget att handikappolitiken även inriktas på att förbättra tillgängligheten i miljöer och verksamheter för funktionshindrade personer. Regeringen har nyligen beslutat uppdra åt Handikappinstitutet att utarbeta ett förslag till ett informationsteknikprogram (IT-program) med inriktning på äldre och funktionshindrade personer. Syftet med programmet är att skapa förutsättningar för ett mer samlat grepp när det gäller beslut om prioriteringar och åtgärder inom området informationsteknik och äldre och funktionshindrade personer. I propositionen redovisas att mot bakgrund av riksdagens uttalande, vid beslutet om inrättande av en Handikappombudsman, om att regeringen ytterligare borde belysa förutsättningarna för att ge Handikappombudsmannen en processförande roll och återkomma till riksdagen med förslag i frågan (prop. 1993/94:219, bet. 1993/94:SoU27, rskr. 1993/94:397) har en promemoria utarbetats inom Arbetsmarknadsdepartementet. Promemorian (Ds 1996:56) innehåller förslag till lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder liksom förslag om att Handikappombudsmannen skall få en processförande roll i sammanhanget. Promemorian remissbehandlas under hösten 1996.
I motion So401 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkten för handikappolitiken (yrkande 1). Motionärerna framhåller att balans i Sveriges ekonomi på sikt är det enda sättet att skapa förutsättningar för en välfärd värd namnet. Trots det ekonomiskt allvarliga läget anser dock motionärerna att de funktionshindrade i möjligaste mån skall undantas från besparingar. Stödet till de funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassas till de funktionshindrades särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation genom att få välja vård, assistans och omsorgsform. Alla funktionshindrade skall ges möjlighet till eget boende, anpassat till de egna behoven. Vidare anförs att medmänniskors personliga engagemang gör den funktionshindrades liv rikare och ökar tryggheten. Därför skall frivilligt socialt arbete med handikappade stödjas och uppmuntras. I samma motion yrkas också att riksdagen hos regeringen begär utredning om erfarenheterna av den amerikanska Americans With Disabilities Act (ADA) och den därmed förenade ansvars- och finansieringsprincipen i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 7). Motionärerna anför att USA år 1990 antog en lag, ADA, som garanterade ett antal rättigheter för funktionshindrade. Lagen förbjuder diskriminering av personer med funktionshinder. Den ger funktionshindrade rätt att använda kollektiva transporter, vilket innebär att trafikmedlen måste anpassas. Vidare stadgar ADA att federala, delstatliga och lokala myndigheter måste vara tillgängliga för personer med funktionshinder. Funktionshindrade har också enligt lagen rätt att på lika villkor få tillgång till utbjudna varor, tjänster, lokaler och förmåner som erbjuds av privata näringsidkare. Lagen omfattar även tillgänglighet till allmänna utrymmen som restauranger och hotell. Finansiering sker genom den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen. Detta innebär t.ex. att alla resenärer får vara med och betala kostnaderna för handikappanpassning av bussar och tåg. De nya bestämmelserna har inte kostat de amerikanska skattebetalarna några större belopp. I stället har kostnaderna spritts bland de andra nyttjarna av en viss tjänst. Motionärerna anför att lagen nu varit i kraft några år och att det borde vara av stort intresse att studera resultaten och konsekvenserna av denna mycket avancerade lagstiftning som i sin omfattning saknar motstycke i Sverige.
I motion So426 av Roland Larsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om en genomförandeplan för Handikapputredningens förslag (yrkande 1), dels om arbetslivets tillgänglighet (yrkande 10). Motionärerna anför att den totala handikappomsorgen måste utformas så generellt som möjligt utan onödig behovsprövning och detaljstyrning. Genom en god samhällsplanering kan tillgängligheten generellt öka, vilket blir kostnadseffektivt då särlösningar undviks. Generella lösningar skall främst gälla tillgängligheten till bostadsmiljön, transport/kollektivtrafik och till arbetslivet. Kostnader för fritidsaktiviteter, idrott, kultur m.m. skall finansieras genom avgifter som tas ut av alla som utnyttjar dessa. Motionärerna framhåller att det i Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla finns förslag i denna riktning. Förslagen berör åtta stora samhällsområden som samhällsinformation, bostäder och miljö, kommuner för alla, kultur och medier, resor, tele, näringsverksamhet och arbetsliv. De övergripande skyldigheterna förslogs regleras i de lagar som finns inom respektive sektor. Motionärerna konstaterar att ansvaret för lagar som rör handikappområdet ligger på olika departement och att frågor om funktionshindrades möjligheter prioriteras olika på departementen. Enligt motionärernas uppfattning bör regeringen därför ta ett helhetsgrepp och utarbeta en plan för genomförandet både av lagförslagen och övriga förslag i Handikapputredningens slutbetänkande.
I motion So425 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om lagförbud mot diskriminering av handikappade (yrkande 2), dels om domstolstrots (yrkande 3). Motionärerna anför att alla människor skall behandlas med samma hänsyn och respekt av staten. Sådana ojämlikheter som beror på omständigheter som ligger utanför den enskilda människans kontroll skall staten kompensera för genom att förse individen med resurser som möjliggör för henne att få samma möjligheter och livschanser som alla andra människor. Det är statens moraliska skyldighet att förse de funktionshindrade med sådana resurser som gör att de kan leva ett självständigt liv i värdighet, anför motionärerna. De konstaterar att flera länder har säkrat funktionshindrades rättigheter i diskrimineringslagar, exempelvis USA, Kanada, Nya Zeeland, Australien och Sydafrika. I Handikapputredningen Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) föreslogs en regel om diskriminering i brottsbalken. Motionärerna anser att det behövs en lagstiftning mot diskriminering av funktionshindrade. Motionärerna konstaterar vidare att flera kommuner trotsar domstolars beslut om stöd till funktionshindrade. Det behövs därför, enligt deras mening, ett förslag till lag om domstolstrots som omfattar domar angående förvaltningsbesvär. I samma motion begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om Handikappombudsmannens befogenheter (yrkande 7). Motionärerna anför att Handikappombudsmannen har fått åtskilliga anmälningar mot diskriminering av funktionshindrade och att Handikappombudsmannen gjort vad hon kunnat, nämligen uttalat sig. Motionärerna anser att lagstiftningen nu skall kompletteras med förbud mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet och att Handikappombudsmannen samtidigt måste ges möjlighet att väcka talan om någon diskrimineras i arbetslivet på grund av sitt funktionshinder. Motionärerna konstaterar att Arbetsmarknadsdepartementet har utarbetat en promemoria som föreslår lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet av funktionshindrade personer och att denna skall remissbehandlas under hösten 1996.
I motion So413 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till inrättandet av en nationell samordningskommitté för handikappfrågor. Motionärerna anför att en samlad handikapprörelse i en skrivelse till Socialdepartementet tagit upp behovet av en nationell samordningskommitté i handikappfrågor. Handikappombudsmannen har inte denna funktion utan är inriktad på att stödja och hjälpa enskilda funktionshindrade. Handikapprörelsen anser att det är nödvändigt med ett kontinuerligt samråd mellan handikapporganisationer, myndigheter och politiker. Samordningskommittén skulle även skapa förutsättningar för att det inom de statliga myndigheterna utvecklades en helhetssyn på handikappområdet. Motionärerna anser att det är politikernas skyldighet att tillmötesgå detta krav. I motion So427 av Stig Sandström m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en lag mot diskriminering av funktionshindrade enligt vad i motionen anförts om att lagen skall innehålla sanktioner mot kränkning av principen om ickediskriminering. Trots att vi i Sverige enats om en handikappolitik som i ord är mycket radikal och framåtsyftande utsätts personer med funktionshinder för diskriminering dagligen och i många olika sammanhang, anför motionärerna. De anser att det allt hårdare samhällsklimat som uppstår i besparingstider gör det allt angelägnare med en lagstiftning till skydd för funktionshindrade. En diskrimineringslag skall, enligt motionärerna, gälla samfärdsel, ekonomi, arbete, tillgång till varor och tjänster, till ny teknik och teknikutveckling, bostäder, offentliga miljöer och deltagande i arvoderad verksamhet såsom ideella eller fritidspolitiska uppdrag.
I motion So812 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur de handikappades situation kan förbättras (yrkande 1). Motionärerna anför att handikappanpassning skall vara en självklarhet både vid nybyggnad och ombyggnad. Detta bör framför allt gälla offentliga lokaler, affärslokaler, skolor, vänthallar och sjukhus. Offentliga lokaler skall ha ljudslingor för hörselskadade i högre utsträckning än i dag. Lokalerna bör också i möjligaste mån anpassas för allergiker, funktionshindrade och synskadade. Vidare bör färdtjänsten göras mer funktionell och tillgänglig för dem som har rätt till den, samtidigt som kollektivtrafikens bussar och tåg bör anpassas. Slutligen anser motionärerna att Diskrimineringsombudsmannen bör få rätt att agera när funktionshindrade nekas tillträde till teatrar och restauranger.
I motion So416 av Ronny Olander (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diskriminering av funktionshindrade. Motionären konstaterar att det inte är ovanligt att näringsidkare nekar personer med funktionshinder tillträde till restauranger. De kan göra detta med vetskapen att de inte riskerar någon form av åläggande, böter eller annan påföljd. Diskrimineringen bottnar många gånger i oförstånd, rädsla och fördomar för det okända och främmande. Motionären tycker att det är rimligt att i lag jämställa de handikappades situation med diskriminering av kön, hudfärg eller etnisk tillhörighet och vill att en utredning tillsätts med syfte att framlägga lagförslag på området.
Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) behandlade generellt riktade insatser. Särskild uppmärksamhet ägnades åtta områden, som prioriterats på grund av sin stora betydelse för funktionshindrades delaktighet i samhället. Områdena avser grundläggande samhällsinformation, kommunens ansvar för funktionshindrades likställighet med andra invånare, utformning av bostäder och miljöer, kultur-medier-läromedel, resemöjligheter, grundläggande telekommunikation, arbetslivets tillgänglighet och åtgärder mot diskriminering i näringsverksamhet. Förslag lades fram med innebörden att varje sektor i samhället skall tillse att funktionshindrade skall vara likställda med andra invånare inom respektive sektors område och kunna ta del av sektorns utbud av service och tjänster. Vid behov av tillgänglighetsskapande åtgärder skall dessa finansieras som inom sektorn i övrigt. Enligt utredningens uppfattning var det genom en konsekvent tillämpning av ansvars- och finansieringsprincipen som enskildas möjligheter till inflytande och delaktighet inom nämnda områden skulle ökas.
Handikappombudsmannen inrättades den 1 juli 1994 och har till uppgift att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen samt att verka för att de övergripande målen för handikappolitiken uppnås. I regeringens proposition 1993/94:219 Handikappombudsmannen föreslogs att Handikappombudsmannen inte skulle ges någon processförande roll, då förutsättningarna för att ombudsmannen skulle kunna ha en processförande roll var att det fanns sanktionerade förbudsbestämmelser. I propositionen redovisades samtidigt det arbete som pågick i regeringskansliet med nära samband med de förslag som Handikapputredningen presenterat.
I betänkande 1993/94:SoU27 föreslog utskottet vid sin behandling av regeringens förslag om inrättande av en Handikappombudsman att riksdagen borde ge regeringen till känna att möjligheterna att ge Handikappombudsmannen en processförande roll ytterligare borde belysas och att regeringen skulle ange de lagändringar ett sådant beslut skulle föranleda samt återkomma till riksdagen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:397).
Riksdagens beslut ledde till att Arbetsmarknadsdepartementet tillsatte en intern arbetsgrupp. I promemorian Förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder (Ds 1996:56) föreslås en lagstiftning mot diskriminering av funktionshindrade. Bestämmelserna i lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering har använts som förebild. Diskrimineringsförbudet föreslås avse otillbörlig särbehandling av en arbetssökande eller en arbetstagare. Vidare föreslås Handikappombudsmannen ges en processförande roll. Promemorian har nyligen remissbehandlats och beredningsarbete pågår i regeringskansliet.
Frågan om hur kommuner och landsting följer förvaltningsdomstolars domar och beslut har varit föremål för olika utredningar sedan 1986. Finansdepartementet presenterade våren 1995 en promemoria, Kommunalt domstolstrots och lagtrots - ett förslag om personligt vitesansvar i mål om laglighetsprövning (Ds 1995:27). Promemorian tar sin utgångspunkt i Lokaldemokratikommitténs delbetänkande Förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots (SOU 1993:109) och remissyttrandena över detta betänkande. I promemorian anförs att kommittén valt att endast gå vidare med vissa av kommitténs förslag mot bakgrund av att bl.a. vissa mer grundläggande problem rörande förhållandet mellan staten och kommunerna först bör få sin lösning. Frågan om att införa ett sanktionssystem för domstolstrots och lagtrots i samband med förvaltningsbesvär samt den närmare utformningen av ett sådant system föreslås avvaktas till dess att ansvarsförhållandet mellan staten och kommunerna, när det gäller att garantera medborgarnas sociala rättigheter, har klarlagts.
I betänkande 1994/95:SoU25 behandlade utskottet senast frågan om fullföljande av Handikapputredningens förslag och anförde då att samhällets tillgänglighet för funktionshindrade måste förbättras och att ansvars- och finansieringsprincipen därvid borde slås fast. Utskottet konstaterade samtidigt att arbete pågick inom regeringskansliet med dessa frågor och att detta arbete borde avvaktas innan utskottet tog några initiativ i denna fråga.
Inom regeringskansliet pågår ett arbete med att öka tillgängligheten till offentligt tryck. Socialdepartementet presenterade i december 1995 en promemoria, Samhällsinformation för alla. Regeringskansliets publikationer och deras tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning (Ds 1995:80). Grundtanken är att personer med funktionsnedsättning skall erbjudas motsvarande servicenivå som andra och till samma kostnad som för andra. Kommittédirektiv, Statens offentliga utredningar (SOU), Departementsserien (Ds), Statsliggaren och Svensk författningssamling (SFS) skall finnas tillgängliga i anpassade versioner. I första hand skall dessa framställas med tanke på personer med synskador, dövblindhet, språkskador och utvecklingsstörning. Alla publikationer som rör handikappolitiska frågor eller rör de mest centrala samhällsfrågorna skall framställas som talkassett och i lättläst version. De skall också tillhandahållas genom datadiskett.
Anslag
Hälso- och sjukvård (A 1-A 13)
Sjukvårdsförmåner m.m. (A 1)
Anslaget omfattar till större delen sjukförsäkringens kostnader för vuxentandvård och läkemedel. Därutöver omfattas ersättning för finansieringen av Handikappinstitutet, ersättning för vissa vårdförmåner i internationella förhållanden samt ersättning för viss sjukhusvård. Anslaget är fördelat på tre anslagsposter: ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m., läkemedel och tandvård.
I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1997 till Sjukvårdsförmåner m.m. anvisar ett ramanslag på 15 637 miljoner kronor, varav 14 100 miljoner kronor avser anslagsposten Läkemedel och 1 937 miljoner kronor anslagsposten Tandvård. För anslagsposten Ersättning till sjukvårdshuvudmännen m.m. beräknas ett överskott på 400 miljoner kronor.
Regeringen föreslår att bestämmelserna i 2 kap. 3 § lagen om allmän försäkring (AFL) ändras för att klarlägga folktandvårdens respektive den allmänna sjukförsäkringens ansvar för patienter som fyllt 19 men inte 20 år. Som skäl till förslaget anförs att bestämmelserna i AFL inte helt överensstämmer med bestämmelserna i tandvårdslagen vad gäller det ekonomiska ansvaret för patienter mellan 19 och 20 år. Innebörden av den föreslagna ändringen är att folktandvården har det ekonomiska ansvaret för patienten under hela det kalenderår under vilket denne fyller 19 år. Den allmänna försäkringen övertar således det ekonomiska ansvaret för patienten under det kalenderår då denne fyller 20 år även om behandlingen påbörjats tidigare. Enligt regeringen kommer den föreslagna ändringen inte att leda till några ökade försäkringskostnader. Vidare föreslås att riksdagen godkänner att tidsperioderna för försöksverksamheterna i Göteborgs och Bohus läns landsting och Göteborgs kommun med alternativa ersättningssystem inom vuxentandvården förlängs till utgången av år 1997.
I motion Sf254 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar anslå 9 915 miljoner kronor till anslaget A 1 Sjukvårdsförmåner m.m. för budgetåret 1997 (yrkande 3). Motionärerna anför att de förslag till reformer rörande tandvårds- och läkemedelsförsäkringen samt högkostnadsskyddet för sjukvård som presenteras dels i motion So217 (som behandlas i samband med budgetpropositionen), dels i motionerna So6 och So236 (som behandlas i samband med proposition 1996/97:27 om läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning) på avgörande punkter skiljer sig från regeringens förslag på dessa områden. Till följd härav föreslår motionärerna ett anslag på 9 915 miljoner kronor till Sjukvårdsförmåner m.m. för år 1997. Av de föreslagna besparingarna 5 722 miljoner kronor avser, enligt motion Fi204, 4 432 miljoner kronor läkemedel och 1 290 miljoner kronor tandvård.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen till anslaget Sjukvårdsförmåner m.m. för 1997 anvisar 400 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit, eller 16 037 miljoner kronor (yrkande 44). Motionärerna är kritiska till regeringens förslag till högkostnadsskydd i proposition 1996/97:27 om läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning och förordar i stället att egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet för öppen sjukvård och vissa läkemedel skall bestämmas till 1 000 kr per person och år för respektive område. Flera människor kommer annars att skjuta upp läkarbesök eller helt avstå från inköp av nödvändiga läkemedel, menar motionärerna.
I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkas att riksdagen till anslaget Sjukvårdsförmåner m.m. för 1997 anvisar 920 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit, eller 16 557 miljoner kronor (yrkande 13). Motionärerna menar att om alla medborgare skall kunna erbjudas en generell och värdig välfärd måste kostnader och intäkter balansera varandra. Alla kan dock inte spara lika mycket. De områden som enligt motionärerna skall prio-riteras är bl.a. hälso- och sjukvården. Motionärerna motsätter sig därför de förslag till ändrat högkostnadsskydd som förs fram i regeringens proposition 1996/97:27 om läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning och förordar i stället ett högkostnadsskydd på totalt 1 800 kr per år för läkemedel och vårdkostnader. I annat fall föreligger en risk för att många människor, särskilt äldre personer, kommer att avstå från att hämta ut sin medicin på grund av för höga tröskelkostnader. Motionärerna motsätter sig också regeringens kommande förslag till reformerad tandvårdsförsäkring och hänvisar i denna del till motion So295 (som behandlas nedan).
I motion So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att riksdagen för budgetåret 1997 anvisar 100 miljoner kronor utöver regeringens förslag till anslaget Sjukvårdsförmåner m.m., eller 15 737 miljoner kronor (yrkande 1). Vidare begärs ett tillkännagivande om att anslaget för vart och ett av åren 1998 och 1999 skall höjas med 1 000 miljoner kronor (yrkande 2). Motionärerna anser att de aviserade neddragningarna kommer att leda till att redan hårt ansträngda hushåll får det ännu svårare att ha råd med tandläkarbesök, läkarvård och medicin. Motionärerna vill därför tillskjuta ytterligare 100 miljoner kronor till anslaget A 1. Egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet bör i enlighet med förslaget från HSU 2000 bestämmas till 1 000 kr för läkemedel och 1 000 kr för öppen sjukvård. När det gäller tandhälsan delar motionärerna inte regeringens bedömning om att tandhälsan nu blivit så bra att det inte längre finns behov av statliga subventioner genom en allmän tandvårdsförsäkring. Motionärerna, som på sikt vill se ett gemensamt högkostnadsskydd för utgifter för hälso- och sjukvård och tandvård, anser att de föreslagna budgetbesparingarna på kort tid kommer att leda till att den goda tandhälsan ödeläggs. Tandvården bör därför tillföras ytterligare 900 miljoner kronor fr.o.m. år 1998.
I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen för budgetåret 1997 anvisar 610 miljoner kronor utöver regeringens förslag till anslaget Sjukvårdsförmåner m.m., eller 16 247 miljoner kronor. För att rädda tandvårdsförsäkringen och därmed tandhälsan föreslår motionärerna att bidraget till tandvården höjs med 350 miljoner kronor. 150 miljoner kronor föreslås för att hålla nere egenkostnadstaket inom högkostnadsskyddet för läkarvård och vissa läkemedel till 1 000 kr per person och år för respektive område. Vidare anser motionärerna att den s.k. fria läkemedelslistan skall behållas och föreslår 50 miljoner kronor till detta ändamål. Handikappinstitutet bör tillföras 60 miljoner kronor för att förstärka sin informationskapacitet.
I motion So275 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om en parlamentarisk utredning (yrkande 1). Motionärerna anser att en så stor folkhälsofråga som ett sannolikt avskaffande av tandvårdsförsäkringen innebär behöver hanteras av en parlamentarisk kommitté. Även i motion So295 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning av den framtida tandvårdsförsäkringen (yrkande 1).
I motion So217 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om regeringens hantering av förslaget till ny tandvårdstaxa (yrkande 1). Motionärerna menar att regeringens hantering av tandvårdstaxan leder till utomordentligt svåra problem för tandläkare i privat och offentlig tjänst. Handläggningen fördyrar verksamheten inom tandvården bl.a. genom att det, enligt motionärerna, inte finns några möjligheter att anpassa tandvårdens datasystem, vare sig hos försäkringskassan eller hos landstingen och privattandläkarna. Vidare skall RFV hinna trycka en miljon nya tandvårdsräkningar, som skall distribueras till kassorna och till berörda tandläkare. Därutöver kommer att den nya tandvårdstaxan skall gälla i högst 15 månader. Motionärerna är vidare kritiska mot att det i budgetpropositionen inte framgår hur stora de administrativa kostnaderna av den reformerade taxan beräknas bli. Vidare begärs ett tillkännagivande om en förändring av tandvårdsförsäkringen till att enbart omfatta ett högkostnadsskydd (yrkande 2). Motionärerna anför att ett primärt syfte med tandvårdsförsäkringen är att hjälpa dem som av olika anledningar har fått stora och kostnadskrävande tandvårdsbehov. Subventionerna bör därför i första hand komma i fråga för denna grupp även om det på längre sikt är viktigt att förebyggande insatser sätts in på ett tidigt stadium. Enligt motionärerna finns det olika sätt att utan subventioner uppnå målet med förebyggande vård. Motionärerna förordar att ett högkostnadsskydd inträder vid kostnader överstigande 3 000 kr vid ett behandlingstillfälle med en subvention på 50 %. Godkännande av behandlingen skall meddelas på förhand av försäkringskassan, om behandlingskostnaden beräknas uppgå till 7 000 kr eller mer. För patienter som kan visa att de regelbundet erhållit förebyggande tandvård bör subventionen höjas med 10 %, anser motionärerna. I samma motion (yrkande 4) begärs också ett tillkännagivande om behandlingstaxor för tandvård, fri upphandling av tandtekniska tjänster, stati-stik och annan rapportering till försäkringskassorna samt om högkostnadsskyddets principiella utformning. Motionärerna menar att tandvårdstaxan har släpat efter. Priskontroller leder inte till optimal prissättning och konkurrens enligt motionärerna. Subventionerna har krävt en betydande administrativ hantering både hos tandläkarna och hos försäkringskassorna. Om all subventionering tas bort, förutom det som gäller högkostnadsskyddet, borde inte krav ställas på en fullständig rapportering av gjorda behandlingar till kassorna. Vidare borde mer rutinmässiga förebyggande åtgärder och undersökningar vara befriade från priskontroll. I ett första skede borde prissättningen upp till 3 000 kr kunna ske fritt. Om detta system visar sig fungera bra bör priskontrollen successivt avvecklas för behandlingar som inte berörs av högkostnadsskyddet. Motionärerna förordar även ett system med fri upphandling av tandtekniska tjänster och en avskaffad priskontroll inom detta område.
I motion So275 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om högkostnadsskydd (yrkande 6). Den försämring av högkostnadsskyddet som den nyligen beslutade revideringen av tandvårds- taxan innebär är enligt motionärerna djupt olyckligt. Motionärerna anför att ett högkostnadsskydd som inträder först vid 13 500 kr ställer många enskilda människor inför mycket stora problem. Motionärerna föreslår ett effektivare högkostnadsskydd som finansieras inom ramen för tandvårdsförsäkringen. Förslagsvis skulle högkostnadsskyddet kunna inträda vid 10 000 kr och merutgiften finansieras genom högre självrisker längre ner i systemet. I motionen begärs också ett tillkännagivande om vad som anförts om fri prissättning (yrkande 4). Motionärerna finner att fri prissättning är en rimlig följd av att det är vårdgivaren som fastställer patientens tandstatus. Eftersom tillgången på tandläkare är mycket god och förväntas så vara inom överskådlig tid, föreligger det enligt motionärerna ingen större risk att patientkostnaderna skall bli för höga för patienten vid fri prissättning.
Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begär i motion So295 att riksdagen dels beslutar att det fortsatt skall finnas en allmän tandvårdsförsäkring omfattande 500 miljoner kronor fr.o.m. 1998, dels som sin mening ger regeringen till känna att det till särskilda patientgrupper bör avsättas 500 miljoner kronor för 1998 (yrkandena 2 och 3). Motionärerna anser att den allmänna tandvårdsförsäkringen skall finnas kvar. Av de 1 000 miljoner kronor regeringen avser att 1998 avsätta för särskilda grupper bör hälften användas till den allmänna försäkringen. Vidare begärs förslag till ett reformerat åtgärdstaxesystem som skall träda i kraft den 1 januari 1998 (yrkande 4). I ett sådant system bör högkostnadsskyddet baseras på diagnos och vårdbehov samt beviljas genom förhandsprövning. En fri prissättning inom åtgärdstaxan bör också övervägas anser motionärerna.
I motion So231 av Lena Larsson och Annika Nilsson (s) begärs ett tillkännagivande om att se över möjligheten till en framtida reducerad tandvårds-taxa för personer mellan 19 och 25 år.
I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en bibehållen tandvårdshälsa (yrkande 4). Motionärerna anför att det är viktigt med förebyggande tandvård för barn och ungdomar eftersom det innebär minskade tandvårdskostnader i framtiden. Den fria tandvården bör, enligt motionärerna, utökas till 25 års ålder. För åldersgruppen över 25 år bör det skapas en tandvårdsförsäkring som till största delen finansieras över skattsedeln. Särskilda patientgrupper som redan i dag har reducerade eller inga kostnader alls skall, enligt motionärerna, behålla denna förmån.
I motion So275 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om åldersgränser för privatpraktiserande tandläkare (yrkande 5). Motionärerna anser att 65-årsgränsen för att få verka inom tandvårdsförsäkringen måste bort och att en eventuell åldersgräns under inga förhållanden bör sättas lägre än 67 år. I den stora pensionsuppgörelsen fanns ett inslag om rätt för löntagare att stanna kvar i sina arbeten längre än till 65 års ålder. Förseningen av denna del av pensionsreformen är, enligt motionärerna, ingen orsak för att nu genomföra försämringar för privata tandläkare.
Läkemedel och tandvård
Från anslaget bekostas samtliga delar av läkemedelsförmånen, dvs. prisnedsatta och kostnadsfria läkemedel, kostnadsfria förbrukningsartiklar, prisnedsatta speciallivsmedel samt avgiftsbefriade inköp av läkemedel inom systemet för skydd mot höga kostnader för inköp av prisnedsatta läkemedel och öppen sjukvård, det s.k. högkostnadsskyddet. I syfte att dämpa kostnadsutvecklingen när det gäller prisnedsatta läkemedel har avgiftssystemet ändrats under de senaste åren. Avgifterna och egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet har successivt höjts, och ett system med s.k. referenspriser för generiska läkemedel har införts. Sedan den 1 juli 1996 är egenavgiften för inköp av prisnedsatta läkemedel högst 170 kr för det läkemedel som har det högsta priset på receptet och högst 70 kr för varje ytterligare förskrivet läkemedel. Egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet är fr.o.m. samma tidpunkt lägst 2 200 kr med möjlighet för landstingen att besluta om ett lägsta belopp som understiger 2 200 kr. Enligt budgetpropositionen har flertalet landsting beslutat om ett tak som ligger under 2 200 kr, vilket kan medföra att utgiftsminskningen på anslaget för 1996 inte blir den förväntade.
I budgetpropositionen anges att de väsentligaste orsakerna till utgiftsutvecklingen är den fortsatta ökningen av volymen förskrivna läkemedel liksom att nya, dyrare och mer effektiva läkemedel förskrivs i allt större utsträckning. Systemet är också genom sin konstruktion kostnadsdrivande. Höjningarna av egenavgifterna under det senaste året har enligt propositionen lett till en kraftig ökning av antalet frikort och därmed fler avgiftsbefriade läkemedelsinköp som i sin tur lett till ökade utgifter för statskassan. Besparingseffekterna av den under 1995 företagna avgiftshöjningen blev därför mindre än beräknat, vilket har varit en starkt bidragande orsak till att de budgeterade utgifterna för läkemedelsfömånen under budgetåret 1995/96 med största sannolikhet kommer att överskridas, anförs det i budgetpropositionen. I proposition 1996/97:27 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. föreslås bl.a. att läkemedelsförmånen separeras från andra förmåner i samband med behov av hälso- och sjukvård och att förmånen skyddar mot höga sammanlagda kostnader i stället för som nu subventionera alla enstaka läkemedelsinköp över en viss summa. Som ett led i reformeringen föreslås också att kostnadsansvaret för den nya läkemedelsförmånen överförs från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. år 1998. I budgetpropositionen framhålls att de ökade läkemedelsutgifterna för sjukförsäkringen inte bara har negativa effekter för samhället, eftersom övergången till nya och bättre men dyrare läkemedel även innebär vinster för sjukvårdssektorn. Som exempel anges färre operationer och bättre livskvalitet för många människor. Vid beräkningen av anslagsposten Läkemedelsförmåner har regeringen med utgångspunkt i RFV:s anslagsprognos för år 1996 beaktat en viss volym- och prisuppgång för år 1997, liksom en fortsatt övergång till allt dyrare men bättre läkemedel. Vidare har hänsyn tagits till effekterna av de besparingsåtgärder som trätt i kraft den 1 juli 1996 samt effekterna av ett genomförande av förslagen i propositionen 1996/97:27 om läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning den 1 januari 1997 samt att sjukvårdshuvudmännen kompenserats för de merkostnader som uppstår till följd av åtagandet att kostnadsfritt tillhandahålla insulin till vissa diabetiker enligt en tidigare träffad överenskommelse med Landstingsförbundet. Sammantaget leder dessa olika åtgärder till att regeringen beräknar anslagsposten till 14 100 miljoner kronor för år 1997.
Tandvårdsförsäkringen omfattar alla försäkrade fr.o.m. 20 års ålder. Barn och ungdom under 20 år har rätt till avgiftsfri tandvård genom landstingens försorg. Vuxna patienter betalar en självrisk på 700 kr per behandlingsperiod innan försäkringen inträder. Fram till den 15 oktober 1996 utgick, enligt tandvårdstaxan, tandvårdsersättning med 25 % av den del av kostnaden som överstiger 700 kr upp till 3 000 kr. I taxan finns också ett s.k. högkostnadsskydd som fram till den 15 oktober innebar att tandvårdsersättning för kostnader mellan 3 001 kr och 7 000 kr utges med 40 % och för kostnader därutöver med 70 %. Ersättning lämnas under förutsättning att tandläkaren är ansluten till försäkringen. Det nuvarande systemet har i princip gällt allt sedan den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes år 1974 och har varit föremål för ett omfattande förändringsarbete sedan flera år. I budgetpropositionen anförs att systemet är kostnadsdrivande eftersom det är inriktat på att ersättning skall lämnas endast för de åtgärder som utförs. För att dämpa och reducera utgifterna under de senaste åren har, i avvaktan på ett slutförande av förändringsarbetet, subventionsnivåerna i ersättningssystemet ändrats, bl.a. genom införande av en självrisk. En jämförelse mellan budget och utfall år 1994/95 visar på ett visst underskridande, vilket enligt regeringen till stor del torde bero på att införandet av självrisken i praktiken fått större budgeteffekt än vad som beräknats som en följd av att många försäkrade skjuter fram sina tandvårdsbesök.
Under våren 1994 lade den dåvarande regeringen fram förslag till riksdagen om riktlinjer för ett nytt ersättningssystem för vuxentandvård. Riktlinjerna innebar att ersättning för vuxentandvård skulle kunna lämnas enligt två parallella system, dels ett system med premietandvård, dels nuvarande system med tandvård enligt åtgärdstaxa. Förslaget godkändes av riksdagen (prop. 1993/94:93, bet. 1993/94:SfU10, rskr. 203). Den följdproposition (1993/94: 221) som därefter förelades riksdagen fick till följd att en riksdagsmajoritet, mot bakgrund av den kritik som riktades mot förslaget av bl.a. Lagrådet och med anledning av att man inte ansåg sig ha fått de klarlägganden som begärts i samband med godkännandet av riktlinjerna, upphävde beslutet om godkännande av dessa riktlinjer. Samtidigt ansåg riksdagen att regeringen borde återkomma med ett helt nytt förslag till ersättningssystem där de av riksdagen framförda synpunkterna angående i första hand systemet med premietandvård beaktades. Detta gavs regeringen till känna. Ett nytt förslag till reformering av ersättningssystemet för vuxentandvården överlämnades till riksdagen under början av innevarande år (prop. 1995/96:119). Propositionen, som i huvudsak byggde på det tidigare förslaget och innehöll förslag om premietandvård, återkallades av regeringen sedan det framkommit att den inte hade tillräckligt stöd i riksdagen.
I den ekonomiska vårpropositionen (prop. 1995/96:150) aviserade regeringen med hänvisning till det besvärliga statsfinansiella läget förändringar av tandvårdsförsäkringen i två steg. Det första steget, som redan ägt rum, avsåg en revidering av gällande tandvårdstaxa i syfte att bl.a. förenkla taxan i enlighet med vad som redovisades i den återkallade propositionen. Subventionsnivåerna i taxan skulle ändras och försäkringsersättningen för ädelmetall i princip slopas. Enligt regeringen skall dessa åtgärder sammantaget leda till att den tidigare fastställda utgiftsramen för tandvårdsförsäkringen för år 1996 sänks med 350 miljoner kronor till 1 901 miljoner kronor räknat på helt år. Regeringens beslut om en reviderad tandvårdstaxa trädde i kraft den 15 oktober 1996. De nya reglerna innebär bl.a. att självrisken på 700 kronor kvarstår. För behandlingskostnader som, under en behandlingsperiod, överstiger 700 kr men inte 13 500 kr utgår tandvårdsersättning för det överskjutande beloppet med 35 %. Om behandlingskostnaderna överstiger 13 500 kr under en behandlingsperiod betalas tandvårdsersättning för det överskjutande beloppet med 70 %. Det andra steget avser ett slopande av subventionerna i tandvårdsförsäkringen från den 1 januari 1998, med undantag för ett ekonomiskt stöd till vissa grupper som till följd av sjukdom eller handikapp har särskilda tandvårdsbehov. För detta ändamål ha regeringen för avsikt att avsätta ett belopp på högst 1 000 miljoner kronor avseende år 1998. Den avgiftsfria ungdomstandvården berörs ej av den föreslagna omstruktureringen av tandvårdsförsäkringen. Regeringen har beslutat att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta förslag till en omstrukturerad tandvårdsförsäkring som skall träda i kraft den 1 januari 1998 med den ovan angivna inriktningen. I budgetpropositionen anförs att de genomförda åtgärderna har haft avsedd effekt på den svenska marknaden vad gäller utgifterna. Det finns dock en risk att de aviserade ändringarna i försäkringen leder till en temporärt ökad efterfrågan på tandvård under 1997. För 1997 beräknas anslagsposten till 1 937 miljoner kronor.
Insatser mot aids (A 3)
Från anslaget betalas enligt propositionen utgifter för särskilda insatser för att förebygga spridningen av hiv/aids. Medlen skall enligt propositionen användas till information och kunskapsspridning, stöd till psykosocialt arbete och utvecklingsarbete. Från anslaget lämnas också ett extra bidrag till landsting och kommuner som stöd till förebyggande insatser mot spridningen av hiv/aids. De medel som tidigare anvisats under anslaget för att utveckla en offensiv narkomanvård har förts till Socialstyrelsens ramanslag och den särskilda posten för utvecklingsinsatser. Genom Folkhälsoinstitutet har ett nationellt policydokument för hiv/aids tagits fram och fastställts av institutets särskilda råd för aidsfrågor. Enligt regeringen har de hivförebyggande insatserna varit framgångsrika och den hotande epidemin har i Sverige inte fått den omfattning som man tidigare fruktat. Oroande är dock att smittspridningen bland män som har sexuellt umgänge med män inte har bromsats liksom att insatser riktade till invandrare ej genomförts i tillräcklig omfattning. Folkhälsoinstitutet har låtit utföra en rad studier och utvärderingar av såväl attityder till hiv/aids som till olika insatser. Folkhälsoinstitutet genomför också en studie kring sexualitet och hälsa vilken beräknas bli klar i början av nästa år. Spridningen av smitta bland män som har sexuellt umgänge med män har föranlett två riktade studier för att öka kunskaperna om denna grupp. Utvärderingar har också påbörjats av det psykosociala stödet till hiv-smittade i syfte att förbättra insatserna och därigenom minska smittspridningen. Regeringen har nyligen beslutat om direktiv till en parlamentarisk kommitté (dir. 1996:68) med uppdrag att utvärdera smittskyddslagen. I uppdraget ingår att bl.a. analysera olika åtgärder för att förhindra spridningen av smittsamma sjukdomar och utvärdera bestämmelserna om tvångsåtgärder. Regeringen anser att insatserna för att förebygga hiv/aids måste ges fortsatt hög prioritet på alla samhällsnivåer. De preventiva insatserna måste så långt som möjligt integreras i kommunernas och landstingens reguljära verksamhet. Frivilligorganisationernas kunskap och engagemang måste tas till vara och utvecklas och det är enligt propositionen viktigt att prioritera stödet till dessa organisationer. Det finns, enligt regeringen, dock fortfarande ett behov av central kunskapsuppbyggnad och samordning av olika insatser, liksom särskilda insatser framför allt i storstäderna. Utvärderingar som gjorts visar att hittills vidtagna åtgärder varit framgångsrika men att ytterligare förbättringar kan göras. Regeringen ställer sig bakom Folkhälsoinstitutets inriktning och ambitioner vad gäller det hivpreventiva arbetet, vilket bl. a. innebär följande. Insatserna bör i ökad utsträckning riktas mot de grupper där riskbeteendet är som störst och där en fortsatt hög smittspridning sker. Samarbetet mellan olika aktörer behöver fördjupas så att största effekt kan uppnås och dubbelarbete kan undvikas. Stöd och insatser måste fortlöpande följas upp och utvärderas.
Medelsanvisningen
Enligt propositionen finns det möjligheter att såväl centralt som inom kommuner och landsting effektivisera verksamheten och därigenom nå samma måluppfyllelse med något mindre resurser. Regeringen beräknar en minskning av anslaget med 7,5 miljoner kronor och föreslår att till Insatser mot aids för budgetåret 1997 anvisas ett ramanslag på 150 887 000 kr. Medlen skall disponeras av Folkhälsoinstitutet.
I motion So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas dels att riksdagen beslutar att för budgetåret 1997 anvisa anslagen under utgiftsområde 9 enligt vad i motionen anförts (yrkande 1), dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om beräknad fördelning på anslag inom utgiftsområde 9 för åren 1998 och 1999 (yrkande 2). Motionärerna anför att det för närvarande genomförs två separata studier om hur smittspridningen bland män som har sex med män kan motverkas. När dessa studier slutförts och utvärderats är det mycket troligt att ytterligare medel kan behöva tillskjutas för nya insatser. Motionärerna föreslår därför att riksdagen till Insatser mot aids för budgetåret 1997 anvisar 7 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit. För att finansiera det ökade anslaget föreslås att anslaget till A 10 Smittskyddsinstitutet minskas med motsvarande summa. För budgetåren 1998 och 1999 begärs tillkännagivanden om att anslaget A 3 skall höjas med 7 miljoner och att anslaget A 10 skall minska med motsvarande belopp.
I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen med ändring av regeringens förslag anslår ytterligare 5 miljoner kronor till Insatser mot aids. Motionärerna anför att kampen mot aids hittills varit framgångsrik till en relativt låg kostnad. Detta arbete får inte äventyras på grund av missriktad spariver anser motionären som föreslår en ökning av anslaget med 5 miljoner kronor.
Informationsinsatser, m.m.
I motion So201 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om hiv/aidsarbetets inriktning på information, rådgivning och beteendepåverkan (yrkande 1), om samlevnadsundervisningen i skolan (yrkande 3), om hiv och invandrare (yrkande 4) och om frivilliga organisationers informationsarbete (yrkande 6). Information som påverkar attityder och beteende är enligt motionärerna avgörande för att hejda smittspridningen. Information om hiv/aids bör också ingå i all upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara sjukdomar. Kampanjer på nationell och regional nivå behövs för att påminna människor om riskerna med hiv. Informationskampanjerna måste, enligt motionärerna, vara ärliga och formulerade på ett sådant sätt att människor i riskzonen påverkas och låter testa sig. Det är viktigt att informationen utformas så att den når de målgrupper som avses. Särskilda målgrupper för det förebyggande arbetet måste, enligt motionärerna, vara ungdomar, homo- och bisexuella män, flyktingar och invandrare, narkotikamissbrukare och utlandsresenärer. För att verkligen påverka attityder och beteenden bör informationsinsatserna kombineras med samtal och dialog. Personer som arbetar med att förhindra smittspridning måste få särskild utbildning så att de kan möta unga människor och hjälpa dem att finna större säkerhet, trygghet och ansvarstagande i sin sexualitet. Sådan utbildning måste gälla kunskap om såväl hetero- som homosexualitet. Skolan har en viktig uppgift när det gäller fördjupad information till ungdomar. Information om hiv liksom om andra sexuellt överförbara sjukdomar samt om homosexualitet måste ingå i all samlevnadsundervisning, anser motionärerna. Lika viktigt är det att nå flyktingar och invandrare, som kanske tidigare inte fått någon information i sina hemländer om faran med hivsmittan. Särskild information bör också riktas till olika personalgrupper som kommer i kontakt med flyktingar och invandrare. Vidare framhåller motionärerna frivilligorganisationernas viktiga roll i det förebyggande arbetet. En större del av informationsmedlen bör komma dessa organisationer till del.
I motion So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om sex- och samlevnadsfrågor (yrkande 17). Motionärerna anför att de sexuellt överförbara sjukdomarna har minskat kraftigt under den senaste tioårsperioden. Detta visar, enligt motionärerna, att de förebyggande insatserna har haft effekt. Kunskapsförmedlingen måste dock fortsätta för att nå nya generationer ungdomar. Folkhälsoinstitutet och ungdomsmottagningarna har här en viktig roll att fylla liksom Skolhälsovården.
I motion So250 av Yvonne Ruwaida och Thomas Julin (mp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om inriktningen på det hivpreventiva arbetet (yrkande 2). Motionärerna anför att sexuell smitta bland män som har sexuellt umgänge med män är den i Sverige dominerande smittvägen. Gruppen afrikanska invandrare är också viktig ur hivsynpunkt, eftersom många invandrare och flyktingar från Afrika anlänt till Sverige som hivbärare. Hivpreventiva insatser riktade till homosexuella män och till invandrare bör prioriteras och ske i samarbete med organisationer för homosexuella och invandrare.
I motion So201 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkar motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om en utvärdering av lagstiftningens effekter och annat hivpreventivt arbete (yrkande 2). Om den relativt begränsade smittspridningen i vårt land är ett resultat av smittskyddslagens bestämmelser och förbud mot t.ex. bastuklubbar har enligt motionärerna aldrig utvärderats. Samma förhållande gäller det arbete som Folkhälsoinstitutet bedriver samt effekterna av olika informationskampanjer. Motionärerna anser det glädjande att regeringen beslutat tillsätta en utredning för att utvärdera olika åtgärder som satts in för att minska spridningen av hiv. Vidare begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om utvärdering av kontaktspårningen (yrkande 7). Kontaktspårningen är, enligt motionärerna, ett av de viktigaste vapnen i smittskyddsarbetet och den måste bedrivas intensivt och på ett kompetent och förtroendegivande sätt. I syfte att få en så effektiv kontaktspårning som möjligt i hela landet, bör dess kvalitet och resurser omgående utvärderas. I samma motion begärs också ett tillkännagivande om vad som anförts om provtagning av hiv (yrkande 8). Provtagningen fyller, enligt motionärerna, en viktig funktion i kampen mot hiv. En väl utbyggd hivtestning av god kvalitet måste därför vara ett naturligt inslag i hälso- och sjukvården. Det är viktigt att provtagningen görs både i form av screening och med avidentifierade tester för att få en effektiv övervakning av epidemin. Samtidigt måste en lättillgänglig provtagning finnas för människor som är oroliga för att de kan vara hivinfekterade, menar motionärerna. Vidare bör flyktingar och invandrare som kommer till Sverige erbjudas hivtest som ett led i en hälsoundersökning. Slutligen yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara kostnadsfri för patienten, oavsett om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 9). Motionärerna avvisar den åtskillnad som görs mellan offentlig och enskild vård. Frihet att välja vårdgivare är särskilt viktig när det gäller en sexuellt överförd sjukdom.
I motion So250 av Yvonne Ruwaida och Thomas Julin (mp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om smittskyddsläkarens roll i smittskyddsmål (yrkande 1). Motionärerna anför att smittskyddsläkaren har en dubbelroll, dels som läkare, dels som separat myndighet. Genom kommunikationen mellan läkare och smittskyddsläkare kan uppgifter som den hivpositive patienten lämnat i förtroende till sin behandlande läkare komma att användas emot honom eller henne i en domstolsförhandling. Smittskyddsläkarens roll som läkare måste skiljas från dennes roll som part eller sakkunnig i domstolsärenden. Därför bör smittskyddsmål hos länsrätten inte drivas av smittskyddsläkaren utan av en annan myndighet. Denna förändring bör, enligt motionärerna, träda i kraft omgående.
Utskottet har i betänkandet 1995/96:SoU7 avstyrkt motioner om hivtest och om utvärdering av lagstiftningen inom smittskyddsområdet och annat hivpreventivt arbete främst med hänvisning till att regeringen avsåg att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att utvärdera smittskyddslagen. I samma betänkande behandlades även ett motionsyrkande om att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara kostnadsfri oavsett om patienten vänder sig till den offentliga sjukvården eller till försäkringsansluten privatpraktiserande läkare. Utskottet, som inte fann skäl att frångå sitt tidigare ställningstagande om att patientavgift bör erläggas när vård och behandling för en samhällsfarlig sjukdom ges av privatpraktiserande läkare, avstyrkte motionsyrkandet.
Bidrag till psykiatriområdet (A 8)
I budgetpropostionen föreslås att riksdagen till Bidrag till psykiatriområdet anvisar ett reservationsanslag på 386 000 000 kr. Riktlinjerna för medlens användning enligt propositionen om psykiskt stördas villkor bör gälla även vid fördelningen av medel för budgetåret 1997.
I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen till Bidrag till psykiatriområdet anvisar 102 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit. Motionärerna anser att kommunernas arbete med Psykädel måste tillföras ytterligare medel. Avtrappningen av dessa pengar har enligt motionärerna skett för snabbt och kommunerna klarar inte verksamheten utan högre bidrag. En del av medlen bör också gå till vården och behandlingen av tortyrskadade flyktingar. Vidare betonas vikten av att de utslussade patienterna inom den psykiatriska vården ges möjlighet till adekvat vård och behandling utan att drabbas av skyhöga behandlingsavgifter till följd av att samhället inte löst problemet med olika ersättningsregler inom området.
För att underlätta genomförandet av de åtgärder som ingår i psykiatrireformen har riksdagen i samband med behandlingen av propositionen om psykiskt stördas villkor beslutat om vissa tidsbegränsade ekonomiska stimulansåtgärder (prop. 1993/94:218, bet. 1993/94:SoU28, rskr. 396). Enligt riksdagens beslut skall större delen av bidraget lämnas som ett stimulansbidrag till landsting och kommuner för utveckling av arbetsformerna inom socialtjänsten och psykiatrin. Syftet är att kommunernas socialtjänst skall kunna utveckla sina kunskaper när det gäller omvårdnad och bemötande av människor med psykisk störning. Därutöver skall medlen användas för att bl.a. den öppna psykiatriska vården på ett bättre sätt än för närvarande skall kunna ge metodstöd till kommunernas personal och specialistvård till de personer som ges omvårdnad m.m. inom de särskilda boendeformerna. Medel skall vidare lämnas för att förbättra vården till psykiskt störda missbrukare. Det gäller insatser för att förbättra samverkan mellan sjukvården, kommunerna och LVM-institutionerna. Bidrag skall utges till anhörig- och brukarorganisationer m.fl. för att bygga upp det sociala nätverket kring den psykiskt störde samt för att stödja de anhöriga. Medel är även avsatta för rehabilitering av tortyrskadade flyktingar, ekonomiskt stöd till psykiatrin i Östeuropa (Sida) samt utvärdering av behandlingsmetoder inom psykiatrin (SBU). Merparten av anslaget disponeras och administreras av Socialstyrelsen som också, inom ramen för riksdagens och regeringens riktlinjer, fattar beslut om medlens användning. Inom anslaget finns också medel för uppföljning och utvärdering av psykiatrireformen samt översyn av innehållet i den psykiatriska vården. I budgetpropositionen anges att dessa medel förts över till anslaget D 1 - Socialstyrelsen. Avtal mellan kommuner och landsting är den huvudsakliga faktor som styr utbetalningarna under anslaget, uppges det i budgetpropositionen. Avtalen skall godkännas av Socialstyrelsen som också administrerar utbetalningarna. Socialstyrelsen har påtalat att reformen har försenats betydligt beroende på att de ekonomiska överenskommelserna mellan kommuner och landsting dragit ut på tiden. Prognosen för 1995/96 visar enligt regeringen att verksamheten nu kommit i gång och utbetalningar kan göras. I budgetpropositionen anför regeringen att de medel som ställts till förfogande för psykiatrireformens genomförande är av central betydelse för att kommuner, landsting, brukarorganisationer m.fl. skall kunna förvärva kompetens och utveckla sina arbetsformer så att de bättre svarar mot de behov som människor med långvarig psykisk störning har. Regeringen anser det olyckligt att processen har varit långsam i inledningsfasen men bedömer nu att arbetet fortskrider enligt plan. I detta sammanhang kan också noteras att psykiatrireformen, som bl.a. innebar att viss verksamhet som avsåg stöd och service till psykiskt störda fördes över från länsstyrelsen till kommunen, förutsatte att en ekonomisk reglering genomfördes där kommunerna tillfördes medel. Riksdagen beslutade under hösten 1995 om den ekonomiska regleringen för 1996 (prop. 1995/96:72, bet. 1995/96:SoU8, rskr. 65). Kommunernas utökade åtaganden skall enligt riksdagens beslut finansieras genom skatteväxling kompletterad med mellankommunal utjämning av kostnaderna. Detta innebär att kommunerna inom ett landstingsområde får lämna ekonomiska bidrag till varandra om det behövs för att jämna ut kostnaderna dem emellan.
Folkhälsoinstitutet (A 9)
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Folkhälsoinstitutet anvisar ett ramanslag på 113 460 000 kr. Enligt regeringen medför det statsfinansiella läget och de fortsatta kraven på neddragningar av den statliga administrationen att omfattningen av statliga insatser och åtaganden noga måste prövas. Mot bakgrund av institutets fortsatta inriktning mot att allt mera stödja, koordinera och arbeta via andra organ, exempelvis inom ramen för olika nätverk, och mot att de nationella mediekampanjerna m.m. samtidigt får stå tillbaka anser regeringen att Folkhälsoinstitutet bör kunna driva sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt också med ett något minskat anslagsbelopp. Utöver det generella sparbetinget på 3 % föreslås att en ytterligare besparing görs på anslaget med 7,5 miljoner kronor.
I motion So672 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om att Folkhälsoinstitutet behöver anslag till information, kunskapsförmedling och opinionsbildning (yrkande 16). Motionärerna anför att Folkhälsoinstitutet har huvudansvaret för det alkohol- och drogförebyggande arbetet. Då detta arbete skall få ökad betydelse i och med att andra instrument för alkoholpolitiken försvinner anser motionärerna att neddragningen av anslaget till Folkhälsoinstitutet är för kraftig och vill tillskjuta 5 miljoner utöver regeringens förslag.
I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen till Folkhälsoinstitutet skall anvisa 5 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit. Medlen bör användas till forskning kring arbetslösheten och ohälsa.
Folkhälsoinstitutet har till uppgift att förebygga sjukdom och annan ohälsa och främja en god hälsa för alla. Särskild vikt skall fästas vid sådana förhållanden som främjar hälsan hos de grupper som är utsatta för de största hälsoriskerna. Folkhälsoinstitutets verksamhet skall bygga på vetenskaplig grund och dokumenterade erfarenheter. Institutet skall vara ett stöd för lokalt och regionalt folkhälsoarbete i kommuner, landsting, företag organisationer och utbildningsväsende m.fl. På nationell nivå skall institutet främja samarbete mellan olika organ för att påverka förhållanden av betydelse för folkhälsan. Verksamheten indelas i tre verksamhetsgrenar: nationellt folkhälsoarbete, lokalt folkhälsoarbete och forskning och utveckling. Verksamhetsgrenarna är i sin tur indelade i program som är gemensamma för samtliga verksamhetsgrenar. Enligt institutet bedrivs arbete för närvarande inom följande områden. Alkohol och narkotika, Allergier, Mat och motion, Skador, Sexuellt överförbara sjukdomar och Oönskade graviditeter, Hiv/aids, Tobak, Barn och ungdomars hälsa, Kvinnors hälsa. Hiv/aids är det största programområdet följt av Alkohol och narkotika- programmet. Folkhälsoinstitutet har fått regeringens uppdrag att leda och samordna ett förstärkt alkohol- och drogförebyggande arbete. En nationell handlingsplan har utarbetats av en rad myndigheter, organisationer m.fl. under Folkhälsoinstitutets ledning. Handlingsplanen, som överlämnades till regeringen i juni 1995, innehåller dels en långsiktig strategi, dels ett konkret etgärdsprogram för de statliga insatserna under de närmaste åren. Enligt institutet kommer arbetet inom alkohol- och narkotikaområdet att följa de riktlinjer som redovisats i den nationella handlingsplanen för alkohol- och drogförebyggande insatser.
Smittskyddsinstitutet (A 10)
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Smittskyddsinstitutet för 1997 anvisar ett ramanslag på 97 460 000 kr. För år 1998 beräknas den anslagsfinansierade verksamheten uppgå till 98 335 000 kr. För år 1999 beräknas utgifterna uppgå till 101 417 000 kr. Då är emellertid inte beräknade kostnadsökningar till följd av den planerade flyttningen och byggandet av ett nytt säkerhetslaboratorium och djurhus medräknade, eftersom det ännu inte är klart hur stora kostnadsökningarna blir.
Smittskyddsinstitutets övergripande mål är att åstadkomma en väl fungerande bevakning av smittskyddsläget nationellt och internationellt samt att främja skyddet mot smittsamma sjukdomar. I sitt arbete skall Smittskyddsinstitutet samverka med andra aktörer inom smittskyddsområdet genom att bl.a. informera om det epidemiologiska läget, föreslå åtgärder och aktivt medverka till att diagnostiken av de epidemiska sjukdomarna blir tillförlitlig och snabb i hela landet. Smittskyddsinstitutet skall också driva forskning, metodutveckling och utbildning inom smittskyddsområdet. Smittskyddsinstitutet får även bedriva uppdragsverksamhet inom djurhuset (försöksdjursverksamheten). Institutet får vidare motta externa forskningsuppdrag och disponera inkomsterna från uppdragsverksamheten. För år 1997 beräknas inkomsterna från uppdragsverksamheten uppgå till 21 miljoner kronor och de externa forskningsmedlen till ca 35 miljoner kronor. Myndighetens ramanslag har i princip varit oförändrat sedan starten den 1 juli 1993. Anslaget för 1995/96 utökades dock med ca 5 miljoner kronor till följd av övertagandet av driften av djurhuset den 15 februari 1995. Smittskyddsinstitutet projekterar för flyttning till Karolinska institutets område i slutet av år 1998. Regeringen har även ansett att ett nytt hus för försöksdjursverksamheten bör byggas, bl.a. för att kunna tillmötesgå Statens jordbruksverks krav på dagsljus i djurrummen. Även det nya djurhuset, som beräknas stå klart 1999, bör förläggas till Karolinska institutets område. Flyttningen samt uppförandet av nytt säkerhetslaboratorium och nytt djurhus kommer även att medföra kostnader för investeringar i utrustning, burar, m.m. Myndighetens anslagssparande bör i huvudsak användas till detta, anser regeringen.
I motion So225 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp, c, v) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att de villkor som anges i motionen bör uppfyllas för att beviljade medel till SMI:s nybyggnad skall utbetalas. Motionärerna anför att Statens jordbruksverk (SJV) under flera år har krävt att Smittskyddsinstitutet skall förändra apornas utrymmen så att de åtminstone får tillgång till dagsljus och burar om två kvadratmeter. Till dessa förbättringar har regeringen anslagit medel. Det nya djurhuset beräknas vara klart 1999. Enligt motionärerna är åtgärderna inte tillräckliga för att aporna skall få ett acceptabelt liv i fångenskap. Ett minimikrav måste vara att förhållandena är sådana att deras behov av stimulans, sociala kontakter med artfränder, motion, dagsljus och frisk luft tillgodoses. Detta innebär enligt motionärerna att gruppburar är nödvändiga liksom tillgång till rastgårdar, helst utomhus där de kan röra sig fritt. Vidare bör heltidsanställd utbildad personal finnas. Inga av dessa förhållanden råder i dag eller i vart fall endast i mycket begränsad omfattning. I motion So288 av Birgitta Gidblom (s) framförs liknande synpunkter.
Statens institut för psykosocial miljömedicin (A 11)
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) för 1997 anvisar ett ramanslag på 10 606 000 kr. Suicidforskning bedrivs vid IPM:s enhet Centrum för suicidforskning och prevention. Enligt uppgift uppgår enhetens del av institutets totala anslag till cirka 1 miljon kronor.
Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) skall utveckla, värdera och förmedla kunskaper om psykosociala, risksituationer, riskgrupper och riskreaktioner. Verksamheten omfattar målinriktad forskning samt utbildning, dokumentation och information. Resultaten av forskningsverksamheten skall vara praktiskt tillämpbara inom det sociala området och inom hälso- och sjukvårdsområdet samt arbetsmarknadsområdet. IPM är en självständig forskningsmyndighet med nära samarbete med Karolinska institutet. IPM bedriver också en omfattande extern forskningsverksamhet som finansieras genom bidragsintäkter. Verksamheten vid IPM är uppdelad i enheterna för arbetsmiljö och hälsa, allmän social miljö och hälsa, invandrarmiljö och hälsa, vårdmiljö och hälsa samt suicidforskning och prevention. Enligt regeringen uppvisar samtliga myndighetens enheter en hög aktivitetsnivå och ett omfattande samarbete med andra myndigheter, institutioner och organisationer. IPM skall genom informations- och utbildningsinsatser bidra till att forskningsresultaten sprids och kommer till praktisk användning. Enligt regeringen är kunskapsspridning helt central i institutets verksamhet och ett fortsatt utvecklingsarbete bör därför bedrivas bl.a. för att nå ut med kunskaperna. I budgetpropositionen har regeringen beräknat 500 000 kr för detta ändamål. Regeringen anser att de övergripande målen för IPM bör ligga fast. Med hänsyn till den fortsatt höga arbetslösheten och de effekter denna kan ha på befolkningens hälsa anser regeringen att IPM under den kommande treårsperioden särskilt bör uppmärksamma och bidra med kunskap som kan minska de psykosociala påfrestningarna av arbetslöshet och omfattande omstruktureringar på arbetsmarknaden.
I motion So244 av Stig Sandström m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om att tillföra Centrum för suicidforskning ökade resurser i enlighet med vad i motionen anförts om riktade informations- och utbildningsinsatser för olika personalgrupper i landet. Motionärerna anför att Centrum för suicidforskning bl.a. fungerar som sekretariat för det nationella råd för självmordsprevention som bildades 1994 på initiativ av Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet. Rådet har utarbetat ett nationellt program för utveckling av självmordsprevention. I det nationella programmet ingår mål, riktlinjer och strategier för den självmordspreventiva verksamheten i landet. För att målen skall uppnås krävs att olika myndigheter och organisationer beaktar de riktlinjer och strategier som finns angivna i programmet. Enligt motionärerna är Centrum för suicidforskning och prevention med sitt nationella ansvar för självmordsprevention en given resurs i genomförandet av ett nationellt självmordsförebyggande program och centrets suicidologiska och folkhälsovetenskapliga kompetens bör tas tillvara i det nationella arbetet. För att centret skall kunna klara den ökade arbetsbelastning som dessa insatser innebär krävs, enligt motionärerna, att ökade ekonomiska resurser tilldelas centret.
Övriga medelsanvisningar under A
Regeringens förslag till medelsanvisningar till Bidrag till hälsovård och sjukvård (A 2), Ersättning till Spri (A 4), Bidrag till WHO (A 5), Bidrag till WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar (A 6), Bidrag till Nordiska hälsovårdshögskolan (A 7), Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (A 12) och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (A 13) har inte mött någon erinran i form av motioner.
Omsorg om äldre och personer med funktionshinder (B 1-B 9)
Vissa statsbidrag inom äldre- och handikappområdet (B 1)
I propositionen föreslås att 711 200 000 kr anvisas under anslaget B 1 Vissa statsbidrag inom äldre- och handikappområdet.
Anslaget avser följande ändamål: 1. Statsbidrag till landstingen för vissa handikappinsatser som avser - stimulansbidrag till habilitering och rehabilitering, - statsbidrag till rådgivning och stöd samt - statsbidrag till tolktjänst. 2. Stimulansbidrag till specifika utvecklingsinsatser inom habiliteringen och rehabiliteringen. 3. Stimulansbidrag till utvecklingsinsatser inom hjälpmedelsförsörjningen.
Statsbidragen syftar till att påskynda utvecklingen inom habiliteringen, rehabiliteringen och hjälpmedelsförsörjningen. I propositionen redovisas att stimulansbidraget till utvecklingsinsatser inom hjälpmedelsförsörjningen haft positiv effekt och lett till ökade kunskaper om hjälpmedlens betydelse för personer med funktionshinder, liksom ökad brukarmedvetenhet och förbättrad samverkan mellan landsting och kommuner. Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utrett förutsättningarna för en eventuell hjälpmedelsgaranti för personer med funktionshinder. Regeringen har med anledning av Socialstyrelsens rapport beslutat att Socialstyrelsen får använda medel ur stimulansbidraget till utvecklingsinsatser inom hjälpmedelsförsörjningen för att möjliggöra försöksverksamhet inom området.
Handikappinstitutet har rapporterat att stimulansbidraget till utvecklingsinsatser inom hjälpmedelsförsörjningen har lett till ökade kunskaper om hjälpmedlens betydelse för personer med funktionshinder, ökad brukarmedverkan och förbättrad samverkan mellan landsting och kommuner.
I propositionen redovisas att Socialstyrelsen i uppföljningen av ädel- reformen särskilt har lyft fram det ökade trycket på anhöriga som en följd av strukturförändringar inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Flertalet kommuner har inte utvecklat någon policy för stödet till anhöriga, och det är långt ifrån självklart att man får hjälp som anhörig. Regeringen framhåller att det är väsentligt att kommunernas hållning till anhöriga och metoder för samverkan kring den enskilde vårdtagaren utvecklas. Mot bakgrund av detta föreslås att ett ettårigt utvecklings- och stimulansbidrag om 7,5 miljoner kronor införs för att utveckla formerna för och innehållet i stödet till anhöriga. Bidraget har finansierats genom omprioriteringar inom utgiftsområdet.
I motion So401 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en hjälpmedelsgaranti (yrkande 2). Motionärerna anser att en hjälpmedelsgaranti bör införas som en del i socialförsäkringen. Rätten till hjälpmedel skall ges av hjälpmedelscentralernas konsulenter. Även läkare skall kunna utfärda intyg för hjälpmedel, speciellt om det är fråga om funktionshinder som har grund i åldrande. En garanti skulle, enligt motionärerna, öka valfriheten för den enskilde. Garantin skulle också leda till ökad informationsspridning kring nya hjälpmedel då en uppluckring av monopolet skulle innebära en press för hjälpmedelsproducenterna att marknadsföra sina produkter. Vidare bedöms handikapporganisationernas ställning komma att stärkas genom att hjälpmedelsproducenterna kommer att använda handikapporganisationerna som informationskanaler. Motionärerna anser att utformningen av garantin måste bli föremål för en särskild utredning. Kostnaderna för garantin bedöms komma att rymmas inom de nuvarande utgifterna för hjälpmedel. På sikt kan garantin t.o.m. komma att minska det offentligas kostnader för hjälpmedlen samtidigt som utbudet av hjälpmedel ökar, heter det.
I motion So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att utöka vårdgarantin så att den omfattar tekniska hjälpmedel, en s.k. hjälpmedelsgaranti (yrkande 17). Motionärerna oroas över att sjukvården inte i tillräcklig utsträckning tar ansvar för behovet av hjälpmedel hos äldre. Detta har också uppmärksammats av Socialstyrelsen som i ädelutvärderingen varit starkt kritiskt till hur hjälpmedelsförsörjningen för de äldre fungerar. Bristen på gemensam vårdplanering när en äldre patient som har vårdats på akutsjukhus skall återvända hem igen gör att hjälpmedelsbehovet inte utreds ordentligt, anför motionärerna. Vidare är väntetiderna i många fall oacceptabelt långa. Det är också viktigt att de äldres behov av hjälpmedel följs upp regelbundet. Motionärerna anser att en ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet skulle kunna vara ett sätt att höja kvaliteten och kapa köerna.
Även i motion So425 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om en hjälpmedelsgaranti (yrkande 5). Motionärerna anför att vårdgarantin skall utökas till att omfatta tekniska hjälpmedel, så att de som är i behov av hjälpmedel skall få hjälp. Komplicerade hjälpmedel skall erbjudas inom tre månader. Det stora problemen inom hjälpmedelsförsörjningen är att både kommun och landsting är inblandade. Samverkan måste fungera så att den enskilde garanteras den hjälp han eller hon behöver. En ökad konkurrens skulle också kunna höja kvalitén och kapa köerna, heter det. I motion So418 av Kenth Skårvik och Sigge Godin (båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande hjälpmedel för funktionshindrade. Motionärerna anför att den s.k. LOKAH-utredningen i vissa delar går emot behovsprincipen och det behovsrelaterade förhållningssättet. I utredningen, som genomförts av Landstings- och Kommunförbunden tillsammans, föreslås att ansvaret för tillgänglighet och förskrivning av enkla hjälpmedel skall lyftas bort från sjukvårdshuvudmännen och att den enskilde själv skall köpa sina egna hjälpmedel där de kan tänkas finnas tillgängliga. Ansvaret för marknadsföring av hjälpmedel till potentiella köpare föreslås läggas på producenterna. Vilka enkla hjälpmedel som ansvarsmässigt skall lyftas bort föreslås avgöras i en dialog mellan landsting och respektive kommuner. Motionärerna anser att tillhandahållandet av alla hjälpmedel, där de medicinska och funktionsmässiga behoven avgör, även i fortsättningen skall vara ett ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen utrett de praktiska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för en hjälpmedelsgaranti för funktionshindrade personer. Styrelsen har avgränsat uppdraget till att avse hjälpmedel som sjukvårdshuvudmännen skall erbjuda i enlighet med 3a och 18 §§ Hälso- och sjukvårdslagen. Underlag om kösituation och väntetider har inhämtats från SPRI och Landstingsförbundet. Uppdraget har genomförts efter samråd med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Handikappinstitutet. Handikapporganisationerna har följt arbetet genom en referensgrupp. Socialstyrelsen har i januari 1996 redovisat sina synpunkter till regeringen i rapporten Förutsättningar för en hjälpmedelsgaranti för funktionshindrade. Styrelsen konstaterar att en eventuell hjälpmedelsgaranti inte innebär en rättighet i juridisk mening, som kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Det som garanteras är att få ett behov av hjälpmedel tillgodosett inom en maximal väntetid samt - i de fall väntetiden överstiger den garanterade maximala tiden - att på huvudmannens bekostnad få vända sig till någon annan för att få hjälpmedelsbehovet tillgodosett. Socialstyrelsen anser att en eventuell hjälpmedelsgaranti bör vara generell och oberoende både av vilket funktionshinder och vilken ålder den hjälpmedelsbehövande har och av vilket slags hjälpmedel han eller hon behöver. Vidare bör garantin gälla såväl inom landsting som inom kommuner. Styrelsen pekar på att det finns vissa praktiska problem och att det är svårt att bedöma de ekonomiska förutsättningarna för en garanti utan tillgång till bättre statistik om t.ex. totala kostnader för hjälpmedelsförsörjningen. En rad frågor bör studeras ytterligare innan slutlig ställning tas till en eventuell garanti, anförs det. Styrelsen föreslår därför en tvåårig försöksverksamhet i projektform för att närmare studera praktiska, ekonomiska och organisatoriska konsekvenser av att generellt eliminera köer och förkorta väntetiden till maximalt fyra veckor för att få en behovsbedömning/utprovning av hjälpmedel utförd. Projektet bör enligt styrelsen omfatta en analys av varför långa väntetider redovisas för vissa områden samt lämpliga åtgärder för att eliminera väntetiderna. Härutöver bör studeras utvecklingen av mätsystem för väntetider och eventuella merkostnader. Även eventuella praktiska problem då annan hjälpmedelsenhet uppsöks bör studeras liksom hur kvaliteten kan säkras vid behovsbedömning/utprovning av hjälpmedel. Styrelsen vill få möjlighet att använda sammanlagt 3,6 miljoner kronor ur bidraget till utvecklingsinsatser inom habiliterings- och rehabiliteringsområdet för försöksverksamheten.
Regeringen beslutade den 22 februari 1996 att Socialstyrelsen får använda medel från anslaget för att finansiera ifrågavarande försöksverksamhet.
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet beslöt i februari 1995 att utarbeta en gemensam politisk plattform för den framtida hjälpmedelsverksamheten. Arbetet redovisas våren 1996 i en rapport Hjälpmedelsansvarets fördelning mellan landsting och kommuner - en principdiskussion (LOKAH-rapporten). Rapporten har överlämnats till kommuner och landsting tillsammans med en rekommendation från förbunden. I rapporten föreslås att landsting och kommuner tar gemensamt ansvar för hjälpmedelsförsörjningen. Detta kan enligt rapporten ske genom att bilda ett samverkansorgan. Det går också att bilda ett kommunalförbund eller en gemensam organisation för hjälpmedelsförsörjningen. I rapporten föreslås vidare att den enskilde i fortsättningen själv skall svara för enklare produkter. Dessa produkter kan tillhandahållas i affärer och/eller apotek. Produkterna föreslås köpas av den enskilde som därmed blir ägare till dessa. Varje kommun/landsting bör, i en dialog där även brukarorganisationerna inbjuds delta, komma överens om vilka produkter som är enkla , anförs det. Landstinget och kommunens förskrivare bör inte längre förskriva dessa produkter. Däremot kvarstår skyldigheten att prova ut i de fall så krävs och informera om produkterna.
Bilstöd till handikappade (B 6)
I propositionen föreslås att 343 944 000 kr anvisas under anslaget B 6 Bilstöd till handikappade. Syftet med bilstödet är att lämna bidrag till funktionshindrade personer och föräldrar med funktionshindrade barn för anskaffning och anpassning av motorfordon m.m. Bilstöd lämnas i form av ett grundbidrag, inkomstprövat anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag. Fr.o.m. den 1 juli 1995 kan även bidrag till körkortsutbildning under vissa förutsättningar lämnas till den som beviljats bilstöd. Nytt bilstöd kan lämnas huvudsakligen bara om minst sju år har gått sedan beslut senast fattades om rätt till bilstöd. Sedan bilstödet trädde i kraft 1 oktober 1988 har under stödets första sjuårsperiod utbetalats omkring 1 430 miljoner kronor till sammanlagt ca 17 000 bidragsmottagare. I april 1994 avlämnade Bilstödsutredningen 1993 betänkandet Rätten till ratten - reformerat bilstöd (SOU 1994:55). I betänkandet föreslås vissa förändringar i stödet, som av utredningen kostnadsberäknats till mellan 60 och 80 miljoner kronor per år. Mot bakgrund av det rådande statsfinansiella läget bedömer regeringen att Bilstödsutredningens förslag för närvarande inte kan genomföras.
I motion So814 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen anvisar 403 944 000 kr eller ytterligare 60 miljoner kronor i bilstöd till handikappade. Motionärerna anför att ett ökat stöd för anpassade bilar både ger den funktionshindrade möjlighet till ett mer oberoende liv och även sparar in pengar genom minskade kostnader för färd- och hemtjänst. Vidare hänvisas till argumenteringen i motion So422 av Stig Sandström m.fl. (v). I denna motion yrkas dels att riksdagen till anslagspost B 6 för budgetåret 1997 anvisar 60 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit till bilstödet (yrkande 1), dels att riksdagen hos regeringen begär en översyn av bilstödsreglementet enligt vad som anförts i motionen (yrkande 2) och dels att riksdagen hos regeringen begär att Bilstödsutredningen gör en konsekvensanalys över om kvinnor missgynnas i bidragshanteringen (yrkande 3). Motionärerna anför att anpassningsbidraget inte har något tak utan skall täcka de merkostnader som anpassningen medför. Den praxis som utvecklats har dock resulterat i att många personer med funktionshinder inte har råd att införskaffa det viktiga hjälpmedel som en bil utgör. Riksförsäkringsverkets Allmänna råd gällande bilstöd har bl.a. infört en mycket begränsad syn när det gäller vilken typ av utrustning som skall betraktas som anpassningsutrustning. Extrautrustning som monteras på fabrik som standardutrustning ersätts inte av anpassningsbidraget. Detta trots att det medför extrakostnader för den funktionshindrade och trots att bilen inte fungerar för honom/henne utan denna utrustning. Detta gäller t.ex. automatisk växellåda, elektriskt manövrerade backspeglar, elfönsterhissar, motor- och kupévärmare och i vissa fall av medicinska orsaker luftkonditionering. De flesta bilmodeller har grundmodeller utan denna utrustning som de flesta skulle vilja välja av privat-ekonomiska orsaker, men som de på grund av funktionshindret inte kan välja. Motionärerna anser att all utrustning som den funktionshindrade måste ha för att använda bilen skall betraktas som anpassning oavsett var utrustningen är monterad. Vidare bör merkostnaden för behov av en större bilmodell, t.ex. van-modeller, räknas in i anpassningsbidraget i bilstödet. Motionärerna anser också att funktionshindrade med behov av bilen som tekniskt hjälpmedel skall kompenseras för de merkostnader som läggs på bilisterna. Motionärerna pekar på att den nyligen införda accisbefrielsen på nya bilar kommer att kompenseras med en generell höjning av bilskatten. Även bensinprishöjningar i framtiden liksom biltullar kommer att öka kostnaderna för funktionshindrade bilister. Motionärerna konstaterar att år 1989 erhöll 1 200 fler män än kvinnor bilstöd och att det därefter har varit mellan 100 och 200 fler män än kvinnor som erhållit bilstöd. Motionärerna skulle vilja ha analyserat hur avslagen fördelats könsmässigt.
I motion So425 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om bilstödet (yrkande 9). Motionärerna anför att bilstödet är ett bra medel för att ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet till delaktighet i samhällslivet och en bättre livskvalitet. Bilen minskar beroendet av samhällsinsatser i form av t.ex. matinköp och färdtjänst. Motionärerna pekar på att i betänkandet Rätten till ratten - reformerat bilstöd (SOU 1994:55) föreslogs att den nu gällande åldersgränsen 50 år skulle tas bort. Detta är också motionärernas uppfattning men de är medvetna om att borttagandet av 50-årsgränsen ökar kostnaderna för bilstödet. En hälsoekonomisk analys bör dock göras av vad det skulle innebära att ta bort åldersgränsen och hur kostnader för annat samhällsstöd skulle förändras, heter det.
Riksdagen beslutade våren 1988 om ett nytt bilstöd till handikappade. I samband med budgetbehandlingen för budgetåret 1991/92 gjordes en uppräkning av bidragsbeloppen. Några regeländringar i övrigt har inte gjorts.
Riksförsäkringsverket (RFV) har i år gett ut Allmänna råd 1996:9 om bilstöd till handikappade vilka ersätter Allmänna råd 1988:15. Verket anför att bestämmelserna om bilstödet i stort har varit oförändrade, förutom en uppräkning av beloppen år 1991 samt nya regler om körkortsutbildningen som började gälla den 1 juli 1995. Dock har under de sju år som regelverket varit i kraft en del tolknings- och tillämpningsproblem aktualiserats. I det nya allmänna rådet har RFV behandlat en rad tillämpnings- och tolkningsproblem som aktualiserats under åren samt kompletterat rådet med de nya domar som tillkommit. Rådet har också kompletterats med ett avsnitt om EU-regler och om körkortsutbildning. I rådet anges att förtydliganden har gjorts när det gäller tolkningen och bedömningen om och i vilken omfattning anpassningsbidraget skall ges ut.
Regeringen har i regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 uppdragit åt Riksförsäkringsverket att senast den 31 december 1996 redovisa en analys av utvecklingen av bilstödet under perioden fr.o.m. den 1 oktober 1995 t.o.m. den 30 september 1996. Verket skall redovisa antalet beviljade bilstöd, avslagsfrekvens och ekonomiskt utfall av bilstödet totalt och av dess olika bidragsformer med anledning av att en ny sjuårsperiod börjar löpa den 1 oktober 1995. Resultatet av analysen skall så långt som möjligt jämföras med utvecklingen under bilstödsreformens första tolvmånadersperiod som börjar den 1 oktober 1988. I det regleringsbrev som för närvarande bereds inom Socialdepartementet kommer enligt vad utskottet inhämtat kravet på att även redovisa med avseende på kön att skrivas in.
Kostnader för statlig assistansersättning (B 7)
I propositionen föreslås att 3 663 000 kr anvisas under anslaget B 7 Kostnader för statlig assistansersättning. Statlig assistansersättning lämnas till funktionshindrade personer som har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring. Rätten till assistansersättning gäller för svårt funktionshindrade personer som bedöms ha behov av insatsen personlig assistans, som inte fyllt 65 år och som bor i eget boende, servicehus eller hos familj eller anhörig. Ersättningen syftar till att tillförsäkra personer med stora funktionshinder och omfattande stödbehov valfrihet och självbestämmande. Frågor om assistansersättning regleras i lagen (1993:389) om assistansersättning och i förordningen (1993:1091) om assistansersättning. I budgetpropositionen för budgetåret 1995/96 (prop. 1994/95:100 bil. 6) konstaterade regeringen att kostnaderna för den statliga assistansersättningen skulle komma att bli väsentligt högre än vad som beräknades när reformen genomfördes. Skälet för detta angavs främst vara att det genomsnittliga antalet beviljade assistanstimmar per vecka väsentligt skulle komma att överskrida det beräknade. Mot bakgrund av kostnadsutvecklingen tillkallades i april 1995 en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om finansiering av och regelsystemet för stödformen. Enligt direktiven skulle utredaren i sina förslag ha som utgångspunkt att den årliga kostnaden för staten för assistansersättningen inte fick överskrida 2 850 miljoner kronor per år beräknat i 1995 års penningvärde, vilket motsvarar en beräknad besparing på 900 miljoner kronor. Utredaren redovisade i sitt betänkande för den statliga assistansersättningen (SOU 1995:126) ett antal möjligheter till besparingar, vilka sammantaget skulle minska kostnaderna med ca 900 miljoner kronor. I proposition 1995/96:146 Vissa frågor om personlig assistans lämnade regeringen förslag till riksdagen om vissa åtgärder som syftar till att uppnå en bättre kostnadskontroll och vissa besparingar inom den statliga assistansersättningen. Förslagen bedömdes innebära att den statliga assistansersättningen minskades med 215 miljoner kronor. Riksdagen fattade den 23 maj 1996 beslut med anledning av propositionen (bet. 1995/96:SoU15, rskr. 1995/96:262). Förändringen innebär bl.a. att gränsdragningen mellan personlig assistans och kommunala och landstingskommunala stödinsatser för funktionshindrade personer har blivit tydligare, anförs det. Vidare har begreppet personlig assistans definierats i lagstiftningen. De förändrade reglerna trädde i kraft den 1 juli 1996.
Flera motionärer begär att riksdagens beslut våren 1996 om besparingar i assistansreformen ändras och att lagstiftningen återställs till lydelsen före den 1 juli 1996. I motion So430 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att återställa lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen om assistansersättning till vad som gällde före den 1 juli 1996 i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1) samt att riksdagen till utgiftsområde 9 anslag B 7 Kostnader för statlig assistansersättning beslutar anslå ett i förhållande till regeringens förslag med 222 000 000 kr ökat anslag på 3 885 000 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna framhåller att det var under den borgerliga regeringsperioden som den stora handikappreformen infördes. Den socialdemokratiska regeringen föreslog senare i proposition 1995/96:146 en rad nedskärningar vad avser personlig assistans. Beslutet innebar att en begränsning skulle ske rörande rätt till assistans i barnomsorg, skola och daglig verksamhet, innebärande att huvudmannen för dessa verksamheter skulle ha det finansiella ansvaret i denna del. Vidare infördes en kortare tidsram för utnyttjandet av assistansersättningen och ett antal andra smärre justeringar. Motionärerna motsatte sig dessa förslag då och gör det även nu. De framhåller att de konsekvent sagt nej till besparingar som slår mot människor som i hög utsträckning är beroende av stöd från det offentliga. Det beslut som riksdagen fattade våren 1996 om förändringar i rätten till personlig assistans skall, enligt deras mening, rivas upp och lagen återställas till vad som gällde före den 1 juli 1996. Också i motion So402 av Leif Carlson och Maud Ekendahl (båda m) begärs att riksdagen beslutar om återställande av LSS- och LASS-lagstiftningen till 1993 års utformning (yrkande 2) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsekvenserna av försämringarna av LSS- och LASS-lagstiftningen (yrkande 1). Motionärerna anför att de gick emot förslaget om besparingar i assistansreformen som regeringen förelade riksdagen våren 1996. De ansåg att försämringarna hotade själva reformens andemening och intentioner och att det var ovärdigt att lägga en besparing om 225 miljoner kronor på de svagaste grupperna i samhället. Motionärernas farhågor om att besparingarna skulle drabba de handikappade visar sig nu riktiga. De handikappades organisationer visar hur assistans i skola och daglig verksamhet tas bort för dem som har särskilda skäl enligt riksdagens beslut. Assistans i form av hjälp att ta initiativ tas bort från de handikappade av försäkringskassorna trots riksdagens ändring i regeringens förslag som innebar att praktisk hjälp ändrades till hjälp för att säkerställa att assistans även skulle utgå till dem som behöver hjälp till initiativ. Motionärerna anför att hela tanken med självbestämmande och kontinuitet förfelas samtidigt som en orimlig administrativ process skapas för att köpslå om och fördela timmarna mellan huvudmännen. Besparingen försvinner i ett administrativt träsk.
Även i motion So425 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas om en ändring i rätten till personlig assistans innebärande en återgång till de regler som gällde före den 1 juli 1996 (yrkande 1) och att riksdagen till B7 Kostnader för personlig assistansersättning för budgetåret 1997 anvisar 215 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 3 878 000 000 kr (yrkande 10). Motionärerna anför att det är statens moraliska skyldighet att förse de funktionshindrade med sådana resurser som gör att de kan leva ett självständigt liv i värdighet. Våren 1996 föreslog regeringen besparingar på stödet till personlig assistans. Socialutskottet ändrade visserligen regeringens ursprungliga förslag en hel del efter kraftiga protester från andra politiska partier och från den samlade handikapprörelsen. Trots detta slår nu förändringen hårt mot många funktionshindrade som bl.a. fått sin rätt till personlig assistans omprövad. Grupper av funktionshindrade som tidigare hade rätt till personlig assistans har nu fått svårare att erhålla detta. Den ändrade tidsramen för beslut om assistansersättning gör det svårare för funktionshindrade att t.ex. kunna planera för semestern eller för att möjliggöra en dräglig tillvaro för många funktionshindrade barn vars hjälpbehov varierar mycket under året, exempelvis mellan skoltermin och skollov. Den enskildes möjlighet till självbestämmande, oberoende och valfrihet inskränks kraftigt. Beslutet innebär också en övervältring av en större del av ansvaret för personlig assistans på kommunerna.
I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkas att riksdagen med ändring av regeringens förslag för budgetåret 1997 anvisar 215 miljoner kronor mer till anslaget B 7 Kostnader för assistansersättning (yrkande 13). Motionärerna anför att regeringen förorsakat mycken olycklig oro genom obetänksamma utspel i fråga om personlig assistans. Utredningsdirektiven gick ut på att staten skulle spara närmare en miljard kronor. Regeringen backade sedan och lade besparingen på 215 miljoner kronor, men måste ändå ta på sig ett stort ansvar för att ha skapat en infekterad stämning bland alla berörda. Motionärerna står fast vid sin tidigare uppfattning att de funktionshindrade inte skall behöva ta någon del av besparingskraven, utan att reformen snarare skall utvecklas.
I motion So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att riksdagen för budgetår 1997 anvisar ytterligare 100 miljoner kronor till kostnader för assistansersättning (yrkande 1) och att riksdagen även för åren 1998 och 1999 beräknar ytterligare 100 miljoner kronor per år (yrkande 2). Motionärerna anför att ansvaret för personligt assistans skall läggas på en huvudman, staten. Den hjälp och det stöd de assistansberoende behöver skall inte få påverkas av i vilken kommun de lever. Motionärerna anser att anslaget behöver tillföras 100 miljoner kronor för att ligga på en godtagbar nivå. Även i motion So408 av Thomas Julin m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger till känna vad i motionen anförts dels om att staten bör vara huvudman och ta hela ansvaret för den personliga assistansen (yrkande 1), dels om rätten till assistans i skola och daglig verksamhet (yrkande 2) och dels om att det snarast tillsätts en oberoende arbetsgrupp som studerar följderna av förändringen i assistansreformen och därefter kommer med förslag till de åtgärder som behövs för att tillförsäkra de assistansberoende en mänsklig tillvaro (yrkande 3). Slutligen begärs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillföra assistansreformen ytterligare 100 miljoner kronor (yrkande 4). Motionärerna anför att assistansreformen är en av de viktigaste reformer som genomförts under de senaste årtiondena och att de inte kan acceptera en försämring för de funktionshindrade. När förändringarna i reformen genomfördes i våras framhölls från regeringspartiet att de funktionshindrade inte skulle få en försämrad situation på grund av de besparingar som gjordes. Det visar sig att så inte är fallet. Ett stort antal fall har redovisats som visar på klara försämringar för de funktionshindrade. Motionärerna anser att det är ohållbart med ett system där två huvudmän av besparingsskäl försöker skjuta över kostnaderna på varandra. Detta innebär att de funktionshindrade kommer i kläm. Ansvaret för personlig assistans bör ligga på staten. Den hjälp och det stöd de assistansberoende behöver skall inte påverkas av i vilken kommun de lever. Där behovet finns skall den assistansberoende ha rätt till sin assistans också i skola och i daglig verksamhet. Motionärerna anser att regeringen skyndsamt bör tillsätta en oberoende arbetsgrupp som studerar följderna av förändringen i assistansreformen och därefter kommer med förslag till de åtgärder som behövs för att tillförsäkra de assistansberoende en mänsklig tillvaro. Motionärerna anser också att det behövs ytterligare 100 miljoner kronor för att assistansreformen skall ligga på en godtagbar nivå.
I två motioner från vänstern begärs översyn av lagen samt utvidgning av rätten till personlig assistans. I motion So421 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade för att underlätta försäkringskassornas tolkning (yrkande 1). Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om psykiskt funktionshindrades möjligheter att erhålla assistans (yrkande 2). Slutligen yrkar motionärerna att riksdagen hos regeringen begär en ändring i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade så att assistans kan ges till personer över 65 år (yrkande 3). Motionärerna anför att i de ursprungliga förarbetena och i proposition 1995/96:146 uteslöts inte att assistansersättning kunde beviljas för s.k. aktiverande och/eller motiverande insatser. I propositionen föreslogs att personlig assistans skulle definieras som praktisk hjälp . Samtidigt tydliggjorde regeringen att ingen som intill dess tillhört personkretsen för personlig assistans kan uteslutas från insatsen och angav att bedömningen skall vara individuell. Vidare anförde regeringen att personer som helt eller i stor utsträckning själva klarar av att på egen hand sköta sina personliga behov och som enbart har behov av motivations- och aktivitetsinsatser bör inte ha rätt till personlig assistans. Enligt regeringen kunde dessa personer i stället få sina behov tillgodosedda genom andra insatser. Socialutskottet förtydligade formuleringen av definitionen av insatsen personlig assistans vid sin behandling av regeringens förslag. Enligt utskottet behövde hjälpen inte vara praktisk. Motionärerna anför att försäkringskassorna under sensommaren och hösten omprövat beslut om assistansersättning med anledning av förändringarna som trädde i kraft den 1 juli i år och att personers rätt till assistansersättning har ifrågasatts eftersom de saknar behov av praktisk hjälp. Motionärerna anser att försäkringskassans tjänstemän inte tagit hänsyn till de skrivningar som gjordes i propositionen och i socialutskottets betänkande. Motionärerna yrkar att assistansen även skall ges till dem som är över 65 år och som erhållit rätt till personlig assistans före 65 års ålder. I motion Sf241 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även psykiskt funktionshindrade skall kunna få personlig assistans (yrkande 13). Motionärerna anför att lagen om personlig assistans är den viktigaste enskilda reformen under senare år. Det är nu viktigt att gå vidare och utvidga kretsen så att även människor med psykiska funktionshinder kan få del av reformen.
I tre motioner begärs uppföljning av assistansreformen och dess tillämpning. I motion So426 av Roland Larsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av assistansreformen (yrkande 2). Motionärerna understryker att reformen om personlig assistans är den viktigaste åtgärden under senare år för funktionshindrade. Reformen har mottagits mycket positivt och har för de med svårast handikapp inneburit avsevärt förbättrade möjligheter till ett självständigt, tryggare och rikare liv. Detta visar Socialstyrelsens utvärdering. Motionärerna framhåller att de vid riksdagens behandling i våras av proposition 1995/96:146 accepterade en besparing på 215 miljoner kronor men att motionärerna samtidigt medverkade till vissa förbättringar i regeringens förslag. Förändringarna leder till en bättre kontroll av reformens kostnader och medför ingen nämnbar inskränkning i den funktionshindrades frihet att själv disponera assistansersättningen. För att klargöra hur riksdagens beslut om justeringar i assistansreformen tillämpas anser motionärerna att det bör göras en uppföljning och utvärdering inom rimlig tid. Detta bör ges regeringen till känna.
Också i motion So409 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts om uppföljning av hur assistansreformens tillämpning och praxis utvecklas. Motionärerna anför att för att den nya lagens intentioner skall uppfyllas bör omgående en aktiv uppföljning ske av hur tillämpning och praxis utvecklas.
I motion So626 av Carina Hägg (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av LSS/LASS. Motionären oroas av den administrativa apparaten kring assistansersättningen och pekar på att med två handläggare i varje ärende, en från försäkringskassan och en från kommunen, går mycket tid och kraft åt till utredningar. På grund av olika lagtolkningar, olika erfarenheter och synsätt går mycket tid åt till diskussion och information mellan olika myndigheter.
Socialutskottet behandlade i betänkande 1995/96:SoU15 regeringens förslag till ändringar i assistansreformen (prop. 1995/96:146) i syfte att uppnå bättre kostnadskontroll och vissa besparingar inom den statliga assistansersättningen. Utskottet anförde bl.a. följande om assistansreformens betydelse (s.5):
Personlig assistans har på flera sätt inneburit en revolution inom handikappomsorgen. Makten över insatsen har flyttats genom att den funktionshindrade nu fått rätt att själv välja av vem och hur insatsen skall utföras. Genom LASS har handläggningen för dem som har ett mer omfattande stödbehov knutits till försäkringskassorna, vilket innebär att bedömning och beslut strikt utgår från den enskildes situation och behov i förhållande till lagens bestämmelser. LASS innebär vidare att insatsen direkt når dem som har störst behov. Ett syfte har varit att ge anhöriga till svårt funktionshindrade stöd och avlastning. Personlig assistans med nuvarande utformning har haft en mycket stor betydelse för många svårt funktionshindrade, och reformen har på så sätt varit framgångsrik och motsvarat intentionerna i lagstiftningen.
Utskottet delade regeringens uppfattning att det statsfinansiella läget innebar att vissa besparingar måste göras också inom detta område och att det behövdes en bättre kostnadskontroll. Utskottet godtog i huvudsak regeringens förslag då förändringarna kunde göras utan att grunddragen och syftet med reformen förändrades. Utskottet fann det dock nödvändigt att göra vissa ändringar och förtydliganden i regeringens förslag. Utskottet delade regeringens syn att det för rätt till personlig assistans måste finnas ett behov av att få hjälp med den personliga hygienen, måltider, att klä av och på sig eller att kommunicera med andra, s.k. grundläggande behov. Utskottet delade också uppfattningen att de grundläggande behoven skall uppgå till 20 timmar per vecka för att ge rätt till personlig assistans. Utskottet anförde angående införandet av en definition av begreppet personlig assistans följande (s.12):
Utskottet anser dock i likhet med inriktningen i motionerna att införandet av en definition i LSS av begreppet personlig assistans inte får innebära att någon grupp som för närvarande i praxis omfattas av lagstiftningen helt utestängs från insatsen personlig assistent. Personer med enbart psykiska funktionshinder t.ex. bör även i fortsättningen vara berättigade till personlig assistans i vissa speciella fall, nämligen där karaktären och omfattningen av det psykiska funktionshindret medför behov av hjälp med de grundläggande behoven. En person kan t.ex. på grund av sitt psykiska funktionshinder vara helt ur stånd att själv klara sin hygien eller få i sig mat. Den i propositionen föreslagna lydelsen av 9 a § första stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), bör enligt utskottets mening ändras i enlighet med det nyss anförda.
Ändringen innebar att regeringens förslag om att behovet skulle vara praktisk hjälp ändrades till hjälp samtidigt som det förtydligades att den funktionshindrade som behövde hjälp skulle ha stora och varaktiga funktionshinder. Utskottet ändrade också tidsramen för den tid under vilken assistanstimmarna skulle kunna utnyttjas. Regeringen hade föreslagit att tidsramen skulle förkortas från ett år till tre månader. Utskottet ansåg att en tidsram om högst sex månader innebär en bättre kostnadskontroll än tidigare samtidigt som detta uppnås utan någon större inskränkning i den funktionshindrades frihet att disponera assistansersättningen. Vad gäller avgränsningen mot viss kommunal verksamhet anförde utskottet följande (s. 15):
Funktionshindrade barns och vuxnas behov av särskilt stöd i t.ex. barnomsorg, skola och daglig verksamhet bör i princip tillgodoses inom ramen för den kommunala verksamheten. Personlig assistans skall således, enligt utskottets mening, inte ersätta den personal som behövs för att bedriva verksamheten. Det bör vara huvudmannens uppgift att se till att de resurser som krävs med hänsyn till den funktionshindrades behov tillförs verksamheten, t.ex. genom höjd personaltäthet, specialpedagogiskt stöd eller elevassistans. Dock anser utskottet att statlig assistansersättning för personlig assistans bör utgå för den tid då den funktionshindrade personen vistas i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet, om funktionshindret är sådant eller kombinationen av funktionshinder sådan att den funktionshindrade behöver tillgång till någon person med ingående kunskap om den funktionshindrade och dennes hälsotillstånd. Utskottet vill dock understryka att kontinuiteten och tryggheten i det personliga stödet inte får urholkas. Det är därför särskilt angeläget att försäkringskassor och kommuner nära samverkar i dessa fall. Utskottet har uppmärksammats på att goda lösningar finns i vissa kommuner. Samma person bör t.ex. kunna vara personlig assistent åt ett barn med statlig ersättning och samtidigt elevassistent åt samma barn under lektionstid med ersättning från kommunen. På detta sätt uppehålls kontinuiteten i stödet till den funktionshindrade och kostnadsansvaret fördelas mellan huvudmännen på det sätt som avsågs i proposition 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade.
Socialministern besvarade den 29 oktober 1996 i riksdagen en interpellation om psykiskt funktionshindrades rätt till personlig assistans (snabbprotokoll 1996/97:20). Ministern redovisade då att Riksförsäkringsverket hade genomfört en konferens för att utbilda försäkringskassornas personal med syfte att informera om förändringarna i regelsystemet. Utgångspunkten för utbildningen var riksdagens beslut och därmed också de särskilda uttalanden som socialutskottet gjorde i sammanhanget. För närvarande omarbetar verket det allmänna rådet som är ett stöd till försäkringskassorna vid tillämpningen av de beslutade förändringarna. Rådet bedöms komma att distribueras till försäkringskassorna vid årsskiftet. Enligt socialministern följer Socialstyrelsen kontinuerligt handikappreformen. Styrelsen gör nu en särskild studie som koncentrerar sig på omprövningar av beslut om assistansersättning. Syftet är att mer ingående belysa bl.a. förändringar av beviljade assistanstimmar i de enskilda fallen och i vilka situationer som rätt till assistansersättning har bortfallit eller lett till färre assistanstimmar. Resultaten av studien kommer att redovisas med fördelning på bl.a. typ av funktionshinder och kön samt hur stor del av förändringen som beror på förändringar i hälsotillstånd och hur stor del som direkt beror på de förändrade reglerna. Även effekter för kommunerna kommer att belysas. Studien, som görs i kontakt med Riksförsäkringsverket och Svenska Kommunförbundet, kommer att redovisas till regeringen i april 1997. Socialministern förutsatte att handikapporganisationerna skulle bli kontaktade i sammanhanget.
Övriga medelsanvisningar under B
Regeringens förslag till medelsanvisning till Statsbidrag till vårdartjänst m.m. (B 2), Bidrag till viss verksamhet för personer med funktionshinder (B 3), Bidrag till handikapp- och pensionärsorganisationer (B 4), Ersättning för texttelefoner (B 5), Statens institut för särskilt utbildningsstöd (B 8) och Handikappombudsmannen (B 9) har inte mött någon erinran i form av motioner.
Åtgärder för barn, socialt behandlingsarbete samt alkohol- och drogpolitik (C 1-C 7)
Bidrag till ungdomsvård och missbrukarvård samt alkohol- och drogförebyggande arbete (C 1)
I propositionen föreslås 52 000 000 kr under anslaget C 1. Statsbidraget till missbrukarvård var tidigare ett riktat kommunbidrag avsett att delvis täcka kostnader för insatser inom missbruks- och ungdomsområdet. Fr.o.m. år 1996 har dock huvuddelen av det riktade statsbidraget lagts in i det generella statsbidraget till kommunerna.
I propositionen anges att de förebyggande insatserna blir allt viktigare för att motverka alkoholmissbruk. Information, opinionsbildning och andra alkoholförebyggande insatser, framför allt på lokal och regional nivå, får därför en ökad betydelse när det gäller att förändra dryckesvanorna. Som ett led i detta arbete fick Folkhälsoinstitutet regeringens uppdrag att leda och samordna ett förstärkt alkohol- och drogförebyggande arbete. Vidare uppges att riksdagen för de två senaste åren anslagit 75 respektive 74 miljoner kronor för olika alkohol- och drogpolitiska åtgärder. Av dessa medel har sammanlagt 110 miljoner kronor överlämnats till Folkhälsoinstitutet för att leda det alkohol- och drogförebyggande arbetet och för att genomföra den nationella handlingsplan som utarbetats av den nationella ledningsgrupp som Folkhälsoinstitutet på uppdrag av regeringen sammankallade, Nationell handlingsplan för alkohol- och drogförebyggande insatser, FHSI 1995:50. För en närmare redogörelse över förslagen i handlingsplanen hänvisas också till utskottets betänkande 1995/96:SoU3, s. 21-32. Regeringen anser det viktigt med en fortsatt hög ambitionsnivå när det gäller det alkoholförebyggande arbetet och avser att under 1997 anvisa ytterligare 30 miljoner kronor till alkoholpolitiska insatser. I propositionen anges vidare att särskilda utvecklingsmedel för att bl.a. stimulera insatser inom det alkohol- och drogförebyggande arbetet som tidigare bör fördelas av länsstyrelserna. Länsstyrelserna, som är regional tillsynsmyndighet över kommunernas arbete inom socialtjänsten och det alkoholpolitiska området, har god kännedom om de lokala förhållandena i kommunerna och om vilka brister eller behov av särskilda utvecklingsinsatser som föreligger, sägs det i propositionen.
I motion So649 av Karl-Göran Biörsmark (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktade statliga projektmedel till kommuner och landsting för opinionsbildning rörande alkoholprevention. I och med att de traditionella alkoholpolitiska instrumenten försvagas blir de förebyggande insatserna allt viktigare i det alkoholpreventiva arbetet. Ökade satsningar måste göras på information och opinionsbildning om alkoholens skadeverkningar särskilt på regional och lokal nivå. Motionären anser att ett riktat statsbidrag bör utgå till kommuner och landsting för att dessa skall kunna bedriva ett mer aktivt och intensivt alkoholpreventivt arbete.
I motion So667 av Charlotta L Bjälkebring (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om anslag till forskning om spelberoende (yrkande 2). Motionären anser att regeringen, i enlighet med vad som utlovades i propositionen om sammanslagningen av Penninglotteriet och Tipstjänst, skyndsamt skall anslå medel för forskning kring spelberoende.
Utskottet har i betänkandena 1995/96:SoU3 och 1996/97:SoU3 uttalat att information, opinionsbildning och andra alkoholförebyggande insatser måste få en ökad betydelse i svensk alkoholpolitik. Även om mycket arbete görs måste framför allt ungdomars alkoholvanor få ökad uppmärksamhet. Föräldrars roll och ansvar måste tydliggöras bättre, liksom skolans ansvar. Bred information behövs också bl.a. om langning och hembränning ansåg utskottet. I betänkande 1996/97:SoU3 utgick utskottet från att regeringen, även utan initiativ från riksdagen, ägnar frågan om alkoholpolitikens fortsatta inriktning och innehåll ytterligare uppmärksamhet och återkommer till riksdagen utan onödigt dröjsmål. Beträffande spelberoende uttalade utskottet i yttrandet 1995/96:SoU8y att det är angeläget att problemen med spelberoende uppmärksammas och att forskningen på området ges ett kontinuerligt stöd. Bl.a. bör spelberoendets omfattning och karaktär kartläggas, ansåg utskottet. Utskottet delade regeringens uppfattning i proposition 1995/96:169 om sammanslagning av Svenska Penninglotteriet AB och AB Tipstjänst att det för insatser mot spelberoende bör anslås 2 miljoner kronor årligen, i tre år, fr.o.m. 1997. Enligt budgetpropositionen skall från anslaget C 1 avsättas 2 miljoner kronor för att inhämta kunskaper om spelberoende och därtill hörande sociala problem.
Bidrag till organisationer på det sociala området (C 2)
I propositionen föreslås 57 841 000 kr under anslaget C 2. Anslaget är fördelat på tre anslagsposter: bidrag till organisationer, bidrag till Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) och bidrag till vissa nykterhetsorganisationer.
Till bidrag till organisationer beräknas 31 630 000 kr för nästa budgetår. Anslaget avser bidrag till olika frivilliga organisationer inom det sociala området. Det gäller s.k. länkorganisationer och andra organisationer som arbetar med att stödja och hjälpa f.d. missbrukare och andra socialt utsatta grupper, däribland organisationer som arbetar med att hjälpa barn och deras familjer samt organisationer som motverkar våld mot kvinnor. Medlen skall disponeras av Socialstyrelsen. Till grund för Socialstyrelsens beslut om fördelning av medel till de olika organisationerna ligger bl.a. den utvärdering av effekterna av bidragsgivningen som styrelsen årligen genomför.
Regeringen anser att frivilliga organisationer har en viktig funktion i det sociala arbetet. Det kan vara förebyggande arbete, kamratstöd, behandlingsarbete och opinionsbildande insatser. I propositionen anges att det inom Inrikesdepartementet pågår ett utvecklingsarbete rörande folkrörelsers och frivilligorganisationers arbete. En arbetsgrupp för resultatstyrning och uppföljning av statsbidrag till föreningar och andra organisationer m.m. har inrättats. Arbetsgruppen skall utveckla metoder för bl.a. resultatstyrning och uppföljning av statsbidragen till föreningslivet i syfte att säkerställa att de statliga medlen används så effektivt som möjligt. Statsbidrag till folkrörelser och organisationer utgår dels som projektstöd, dels i form av centralt organisationsstöd. Huvudinriktningen av bidrag till organisationer bör enligt regeringen ligga fast. Även till nykterhetsorganisationer och vissa andra organisationer med näraliggande verksamhetsinriktning skall statsbidrag liksom tidigare utgå. Folkrörelsernas alkohol- och drogförebyggande insatser utgör enligt propositionen viktiga stöd och komplement till det arbete som myndigheterna bedriver. En särskild arbetsgrupp har tillsatts inom Socialdepartementet för att utvärdera medlens användning och effekterna av bidragsgivningen. Arbetsgruppen skall bl.a. göra en översyn av fördelningskriterierna, utarbeta riktlinjer för bidragsgivningen och behandla frågan om fler organisationer bör få del av statsbidraget.
I motion So616 av Alf Svensson (kd) yrkas att riksdagen anvisar 10 miljoner kronor utöver regeringens förslag för att ge utrymme för ett stöd till LP- stiftelsen. Motionären anser att samhället inte tillräckligt värdesätter det arbete som ideella organisationer utför för att hjälpa människor ur ett drogberoende. LP-stiftelsen driver verksamhet på ett femtiotal orter över hela landet. Verksamheten har ca 550 vårdplatser, möbelindustri i samarbete med Samhall, öppethusaktiviteter m.m. LP- stiftelsen har enligt motionären varit banbrytande inte minst när det gäller insikten om att hela familjen behöver vård och omsorg när någon familjemedlem har missbruksproblem. Motionären pekar vidare på de positiva resultat som uppnåtts bl.a. vid LP-stiftelsens familjehem i Venngarn. En övervägande majoritet har efter genomgången behandling blivit drogfria. LP- stiftelsen säger inte nej till vårdsökande, även om kommunen vägrar betala vårdavgiften. Detta innebär betydande merkostnader för stiftelsen, vilket givetvis kan äventyra den fortsatta verksamheten. För år 1996 beräknas merkostnaden till 9,5 miljoner kronor. Med hänsyn till de betydande insatser som LP-stiftelsen gör inom missbrukarvården är det enligt motionären oförsvarligt att inte via statsbudgeten garantera dess fortsatta verksamhet. (I motionen avses anslaget C 1, men det bör rätteligen vara C 2.)
I motion So648 av Erling Bager m.fl. (fp, m, c, mp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om att 9 miljoner kronor bör utgå ur anslaget C 2 för att användas till ett engångsbidrag till Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet. Motionärerna anför att de ekonomiska problemen i den offentliga sektorn indirekt har drabbat LP-stiftelsen. Bristen på pengar i kommunerna har lett till att vissa kommuner visar mindre benägenhet att remittera missbrukare till vårdhem, vilket lett till att LP- stiftelsen står inför allvarliga ekonomiska problem. LP-stiftelsen driver ett tiotal vårdhem för enskilda, tre familjeanläggningar samt kontaktverksamhet på flera orter i landet. Vården för 15 % av de intagna på hem och anläggningar har under de två senaste åren betalats av frivilligt insamlade medel. Trots omfattande rationaliseringar beräknas förlusten för 1996 till omkring 10 miljoner kronor. Det är av yttersta vikt att stiftelsens arbete kan drivas vidare. Det positiva resultat som uppnåtts vad gäller rehabilitering står i en klass för sig och de utvärderingar som gjorts visar enligt motionärerna att LP-stiftelsens rehabiliteringsarbete varit mer framgångsrikt än andra vårdalternativ.
I motion So642 av Elver Jonsson (fp) begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om att stimulera till ökade frivilliga insatser bl.a. i form av ökat ekonomiskt stöd och att regeringen följer och vid behov korrigerar bidragsgivningen till organisationer så att dessa inte trängs ut eller utkonkurreras av offentliga myndigheter och instanser (yrkandena 4 och 5). Motionären anser att det är en viktig samhällelig uppgift att stimulera folkliga och frivilliga insatser på det sociala området. En stor del av det statliga stödet kanaliseras över Folkhälsoinstitutet och andra statliga myndigheter. Statsmakterna låter i allt större utsträckning offentliga organ vara med och tävla om samhällsstödet. Enligt motionären är detta inte rimligt då frivilligorganisationerna har en mycket ansträngd situation. Sättet att fördela medel behöver därför ses över.
I motion So655 av Thomas Julin m.fl. (mp) begärs tillkännagivanden om behovet av ökat stöd till frivilliga organisationer och svenska frivilligorganisationers arbete inom EU (yrkandena 3 och 15). Motionärerna anser att frivilliga organisationer som arbetar för ett alkohol- och drogfritt samhälle skall få ökat moraliskt och ekonomiskt stöd. Vidare bör ekonomiskt stöd till internationellt arbete lämnas till svenska frivilliga organisationer som bekämpar legalisering av narkotika. Motsvarande stöd bör också ges till organisationer som arbetar för en restriktiv alkoholpolitik.
I motion So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) hemställer motionärerna om ett tillkännagivande om behovet av att stödja frivilligorganisationernas arbete med missbrukarvård (yrkande 3). Målsättningen med vården av missbrukare är att missbrukaren skall komma ifrån sitt drogberoende och att hans självkänsla stärks. De fungerande resurser som finns i samhället måste tas till vara. Frivilligorganisationernas arbete med missbrukarvård bör därför stödjas, menar motionärerna.
I motion Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp) begärs dels ett tillkännagivande om vikten av att kvinnojourer tilldelas tillräckliga resurser (yrkande 8), dels att riksdagen till anslaget C 2 Bidrag till organisationer på det sociala området anvisar 5 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit (yrkande 9). Motionärerna framhåller kvinnojourernas stora betydelse för kvinnor som hamnat i en utsatt situation och vikten av att de får tillräckliga resurser att möta det behov som finns. För budgetåret 1997 bör ytterligare 5 miljoner kronor anslås till frivilliga organisationer på det sociala området. Dessa medel bör oavkortat gå till kvinnojourerna.
I motion So813 av Berit Andnor (s) begärs tillkännagivande om vad som anförts om ansvaret för Stiftelsen Kvinnoforum. Motionären anför att Kvinnoforum är exempel på framtidens sätt att organisera och leda förändringsarbete. Kvinnoforum har ett stort nätverk av personer som mobiliserar flickor och kvinnor som t.ex. vill komma in i arbetslivet och bort från missbruk etc. Enligt motionären har Kvinnoforum också ett gott renommé internationellt. När Kvinnoforum startades, 1988, finansierades verksamheten helt med statliga pengar, sägs det i motionen. I dag finansieras verksamheten till största delen genom egna intäkter. Motionären anser att det är helt nödvändigt att Kvinnoforums verksamhet får stöd via statsbudgeten under ett särskilt anslag.
Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet (LP-stiftelsen) startade år 1960 ett omfattande arbete bland alkohol- och narkotikamissbrukare. Verksamheten har utvidgats och finns numera på flera platser i landet. Stiftelsen vänder sig främst till personer som frivilligt söker ett kristet vårdalternativ. Stiftelsen omsättning var för 1995 123 miljoner kronor. Bidragen från stat och kommun uppgick till ca 20 miljoner kronor, varav 6,6 miljoner kronor till skyddad verksamhet, 1,2 miljoner kronor till barndaghem och 6,4 miljoner kronor till lönebidrag. Stiftelsens underskott uppgick till 14,6 miljoner kronor. Av Socialstyrelsens rapport Kursändring i missbrukarvården (Social-styrelsen följer upp och utvärderar 1996:3) framgår bl.a. att antalet placeringar av missbrukare i frivillig institutionsvård minskade med en tredjedel under början av 1990-talet. Användningen av tvångsvård har halverats under de senaste åren och samtidigt har öppenvården byggts ut. Vidare anges att kommunerna i stället satsar alltmer på stödboende, daglig omvårdnad och arbetsträning. Enligt rapporten är en ökande omsättning bland institutionerna en av de tydligaste effekterna av den minskade beläggningen. Den avgörande trenden hittills under 1990-talet är, enligt rapporten, att den renodlade privata ägandeformen stadigt har vuxit i omfattning, främst på bekostnad av vårdstiftelser och ideella organisationer som bedriver institutionsvård för missbrukare. Det är också tydligt att såväl kommuner som stiftelser och föreningar har avvecklat flera av sina stora institutioner och öppnat mindre hem, medan privata ägare har öppnat hem med större platsantal än de som lagts ned.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motioner om ökat statligt stöd till LP-stiftelsen. I betänkandet 1992/93:SoU15 uttalade utskottet att stiftelsen varit mycket framgångsrik vid behandlingen av missbrukare och att det är viktigt att verksamheten kan fortgå. Utskottet ansåg att stiftelsens ekonomiska problem måste lösas gemensamt med frivilliga krafter och andra intressenter. Även insatser från samhällets sida fordras. Vidare anförde utskottet att det ankommer på Socialstyrelsen att pröva frågor om fördelning av medel anvisade för bidrag till organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete. Utskottet förutsatte att Socialstyrelsen positivt prövar ansökningar från LP-stiftelsen. Med det sagda avstyrkte utskottet en motion om ökat bidrag till stiftelsen. I betänkandena 1993/94:SoU20 och 1994/95:SoU15 vidhöll utskottet sin inställning i fråga om bidrag till LP- stiftelsen. Då aktuella motioner avstyrktes. Även motionsvis framförda förslag om stöd till kvinnojourer har tidigare behandlats av utskottet, senast i betänkandet 1994/95:SoU15. Utskottet framhöll då att kvinnojourerna utför ett viktigt arbete med att stödja kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella vvergrepp och att stöd därför bör utgå till dessa organisationer. Utskottet konstaterade att det i budgetpropositionen anvisats medel till organisationer som motverkar våld mot kvinnor och att beräkningen av medlen var välavvägd. Motionsyrkanden om stöd och ytterligare anslag till kvinnojourer avstyrktes. Kvinnoforum är en ideell stiftelse och ett idéburet kunskapsföretag som arbetar med information, utbildning och forskning samt projekt för att förbättra villkoren för utsatta kvinnor. Socialstyrelsen har med medel avsatta för utvecklingsarbete inom området individ- och familjeomsorg samt inom alkoholområdet stött Kvinnoforums utvecklingsinsatser för utsatta kvinnor. För budgetåret 1995/96 (18 månander) har Kvinnoforum enligt uppgift erhållit 1 400 000 kr. Socialdepartementet har också beviljat Kvinnoforum drygt 1 miljon kronor i ekonomiskt stöd till ett särskilt projekt rörande unga flickor och kvinnor med svåra sociala problem (S95/2963/IFO). Medlen belastade första huvudtitelns anslag B 1 Regeringskansliet m.m. anslagspost 4 Socialdepartementet.
Insatser för hemlösa
De bostadslösas situation tas upp i motionerna So612 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) och So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp). I motion So807 yrkas att riksdagen för budgetåret 1997 anvisar 10 miljoner kronor under ett särskilt anslag för bidrag till projekt för hemlösa (yrkande 1). Vidare begärs tillkännagivanden om att 10 miljoner kronor skall avsättas till bidrag till projekt för hemlösa för budgetåren 1998-1999 (yrkande 2) och vad i motionen anförts om de hemlösas situation (yrkande 4). Åtgärder måste enligt motionärerna vidtas för att hjälpa hemlösa till ett värdigt liv. En seriös uppskattning av antalet hemlösa bör skyndsamt göras och någon form av eget boende måste erbjudas dessa människor. Stat, landsting och kommuner bör tillsammans arbeta för att finna en lösning på detta omfattande sociala problem. Vidare bör 10 miljoner kronor avsättas för att bygga om tomma hus eller lägenheter till bostäder anpassade för olika grupper av hemlösa personer. En utvärdering bör ske efter ett år för att se om anslaget eventuellt skall öka. I motion So612 begärs tillkännagivanden om ett samarbete på kommunal, regional och statlig nivå med början den 1 januari 1997, att 10 miljoner kronor bör avsättas för 50 % i bidrag vid ombyggnader av bostäder för hemlösa och att en noggrann uppskattning av antalet hemlösa snarast bör genomföras (yrkandena 1-3).
På initiativ av utskottet genomförde Socialstyrelsen under 1993 en riksomfattande kartläggning av hemlösa i Sverige. Under hösten 1994 överlämnade styrelsen en slutlig rapport till regeringen - De bostadslösas situation i Sverige (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar, 1994:15). Där ges en utförlig beskrivning av de hemlösas situation, uppgifter om insatser för hemlösa och förslag till hur insatserna kan förbättras i syfte att minska hemlösheten. I rapporten betonas bl.a. vikten av att utveckla socialtjänstens metoder för arbetet med hemlösa, bl.a. genom att skapa boendeformer med bättre anpassad kravnivå vad gäller stöd och kontroll i boendet och som kan fungera som ett led i en långsiktig behandlingskedja. Det behövs också mer anpassade insatser för särskilda grupper av hemlösa t.ex. för hemlösa med psykiska störningar, hemlösa kvinnor och hemlösa med utomnordisk bakgrund. Socialstyrelsen följer upp rapporten genom att anordna regionala konferenser för att sprida kunskap om rapporten och ge exempel på hur problem kan lösas. I betänkande 1994/95:SoU15 underströk utskottet vikten av att kommunerna kontinuerligt ägnar de hemlösas problem stor uppmärksamhet och att insatserna blir så effektiva som möjligt. Utskottet utgick från att Socialstyrelserna och länsstyrelserna inom ramen för tillsynsansvaret följer verksamheten. Motionsyrkanden med liknande innehåll som de nu aktuella avstyrktes.
Barnombudsmannen (C 3)
Barnombudsmannen (BO) har till uppgift att bevaka frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen. BO skall särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt FN:s konvention om barnets rättigheter. BO skall fr.o.m. den 1 juli 1996 även informera om FN:s barnkonvention och ta initiativ till samordning och utveckling av samhällets förebyggande insatser inom området barns och ungas säkerhet. BO har också en opinionsbildande och attitydpåverkande roll. Vidare skall BO samordna ett nationellt arbete i mobbningsfrågor och hålla samman olika typer av sektorsövergripande uppföljningsstudier om villkoren för barn och unga. Enligt propositionen anser regeringen att de övergripande målen för verksamheten skall vara oförändrade och föreslår att riksdagen till Barnombudsmannen för budgetåret 1997 anvisar ett ramanslag på 7 639 000 kronor.
I motion So807 (mp) yrkas att riksdagen beslutar att för budgetåret 1997 anvisa ytterligare 1 miljon kronor till Barnombudsmannen och att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om motsvarande höjning av anslaget för åren 1998 och 1999 (yrkandena 1 och 2). Barnperspektivet är något som det talas om i alla sammanhang, men som alltför ofta glöms bort när det gäller budgetsanering, menar motionärerna. BO är ovärderlig som opinionsbildare och någon som alltid står på de utsatta barnens sida. Motionärerna anser att ytterligare medel behövs för att BO:s verksamhet skall kunna fortsätta och utvecklas.
Statens institutionsstyrelse (C 5)
Statens institutionsstyrelse (SiS) har ansvaret för planering, ledning och drift av de särskilda ungdomshemmen och av vissa institutioner för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Det övergripande målet för SiS är att svara för att alla som behöver vård vid ett särskilt ungdomshem eller LVM-hem skall kunna beredas vård av god kvalitet. SiS skall vidare i samarbete med kommuner och landsting verka för ett vårdutbud som, med beaktande av närhetsprincipen, är differentierat utifrån individuella vårdbehov.
I propositionen framhåller regeringen att myndighetens övergripande mål bör vara oförändrat under kommande verksamhetsår och föreslår att riksdagen till SiS för budgetåret 1997 anvisar ett ramanslag på 507 720 000 kr. Vidare anges att regeringen har uppdragit till Riksrevisionsverket att utvärdera det statliga övertagandet av ungdomsvården vid de särskilda ungdomshemmen och missbrukarvården vid LVM-hemmen samt lämna förslag till åtgärder som krävs för att SiS verksamhet och ekonomi skall komma i balans.
I motion So652 av Alice Åström m.fl. (v) yrkas att riksdagen till anslaget C 5 för budgetåret 1997 anvisar 50 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit eller således 557 720 000 kr (yrkande 2). Motionärerna anser att samhället borde har råd att ta fram en fungerande vård och behandling för den grupp av ungdomar som omhändertagits för samhällsvård och som getts tillmälet värstingar. Det rör sig om ca 500 ungdomar. För att utveckla och differentiera vården för denna grupp föreslår motionärerna att ytterligare resurser skall avsättas till Statens institutionsstyrelse.
Även i motion So814 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen skall höja anslaget till Statens institutionsstyrelse med 50 miljoner kronor.
Alkoholinspektionen (C 6)
I propositionen anges att målen för Alkoholinspektionen bör ligga fast under det kommande verksamhetsåret och regeringen föreslår för budgetåret 1997 ett ramanslag på 14 527 000 kr. I övrigt skall verksamheten finansieras genom de avgifter som inspektionen tar ut från partihandlare och tillverkare. Eventuellt fortsatt resursstöd från länsstyrelserna under 1997 bör finansieras inom det givna anslaget.
I budgetpropositionen anges bl.a. att Alkoholinspektionens första verksamhetsår har präglats av uppbyggnad av verksamheten och avmonopoliseringen. Prövningen av tillståndsärenden har enligt propositionen löpt planenligt. Ett samarbete med länsstyrelserna har inletts under våren 1996. Tillsynsarbetet och utvecklingen av detta har varit resurskrävande. Kommande budgetår kommer att innebära en utökad verksamhet i flera avseenden. Bl.a. kommer inspektionen att ägna misstankar om ökad illegal införsel särskild uppmärksamhet. Särskilda resurser skall också avsättas för detta ändamål. Under innevarande budgetår har Socialdepartementet betalat ut 3 miljoner kronor till länsstyrelserna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå för att dessa skall fungera som ett resursstöd till Alkoholinspektionen och till övriga länsstyrelser i landet.
I motion So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om alkoholinspektionen (yrkande 10). Motionärerna anför att Alkoholinspektionen blivit utsatt för omfattande kritik, såväl inom Sverige som av EU-kommissionen. Myndigheten har bl.a. kritiserats för sina orimligt höga avgifter för tillstånd att distribuera alkoholdrycker. Avgiftspolitiken har enligt motionärerna främst drabbat småföretagare vilket lett till att konkurrensen satts ur spel. Motionärerna anser att Alkoholinspektionen bör avvecklas och att regeringen snarast skall återkomma till riksdagen med förslag om myndighetens avveckling.
Alkohollagen som trädde i kraft den 1 januari 1995 ersatte de tidigare lagarna om handel med och tillverkning av drycker. Import-, export-, tillverknings- och partihandelsmonopolen inom alkoholhanteringen avskaffades och ersattes av ett nytt system för tillstånd, kontroll och tillsyn inom alkoholområdet. Alkoholinspektionen, som startade sin verksamhet samma dag som alkohollagen trädde i kraft, ansvarar för utfärdande av tillstånd för tillverkning av sprit samt tillverkning av och partihandel med spritdrycker, vin och starköl. Vidare skall myndigheten tillse att lagar och bestämmelser avseende hantering av alkohol efterlevs samt bidra till att samhällets alkoholpolitiska mål uppfylls.
Bestämmelser om avgifter för prövning av tillverknings- och partihandelstillstånd samt avgifter för tillsynen finns i alkohollagen (7 kap. 4 §) och i alkoholförordningen (1994:2046) 10-18 §§. Alkoholförordningens bestämmelser om avgifter ändrades den 1 januari 1996 (SFS 1995:1215). Ändringarna innebär i korthet att grundavgifterna för tillsynen av tillverkning av eller partihandel med spritdrycker, vin och starköl i stort sett är proportionella i förhållande till försäljnings- och tillverkningskvantiteten. Vidare har ansökningsavgifterna sänkts.
Övriga medelsanvisningar under C
Regeringens förslag till medelsanvisningar till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (C 4), Alkoholinspektionen (C 6) och Alkoholsortimentsnämnden (C 7) har inte mött någon erinran i form av motioner.
Socialstyrelsen (D 1)
Socialstyrelsen är en central expert- och tillsynsmyndighet inom socialtjänst, hälso- och sjukvård, tandvård, hälsoskydd, smittskydd, stöd och service till vissa funktionshindrade samt frågor som rör alkohol, tobak och andra missbruksmedel, såvitt det inte är en uppgift för någon annan statlig myndighet att handlägga sådana ärenden. De övergripande målen för myndigheten är att verka för god hälsa och social välfärd samt omsorg och vård av hög kvalitet på lika villkor för hela befolkningen. Inom framför allt områdena hälso- och sjukvård och socialtjänst skall Socialstyrelsen bedriva kvalificerad tillsyn, uppföljning, utvärdering och kunskapsförmedling.
Regeringen anser i propositionen att de nuvarande övergripande målen för Socialstyrelsens verksamhet är relevanta och bör ligga fast öven under planeringsperioden 1997-1999. Socialstyrelsens roll som regeringens stabsorgan bör enligt regeringen vidareutvecklas och förtydligas. Förordningen (1988:1236) med instruktion för Socialstyrelsen kommer att ändras på så sätt att denna uppgift förs in, anges det i propositionen. I propositionen föreslås dels att riksdagen godkänner de övergripande målen för Socialstyrelsen i enlighet med vad regeringen förordat i propositionen, dels att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1997 anvisar ett ramanslag på 372 994 000 kr.
I propositionen anför regeringen att Socialstyrelsen i många avseenden nått de mål som lades fast i propositionen om Socialstyrelsens framtida roll, uppgifter och inriktning (prop. 1988/89:130, bet. 1988/89:SoU24). Arbetet med att bedriva tillsyn samt utvärdera och följa upp verksamheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst står numera i förgrunden i myndighetens verksamhet. Enligt regeringen har styrelsen också sedan 1990 förbättrat formerna för den interna styrningen av verksamheten vilket lett till att insatserna ytterligare har kunnat koncentreras mot väsentliga problem inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. När det gäller tillsynen anser regeringen att organisation och arbetsmetodik påtagligt har utvecklats under den senaste planeringsperioden och kvaliteten i tillsynsarbetet har också höjts. Kvalitetsfrågorna inom hälso- och sjukvården har fått ökad uppmärksamhet. Regeringen anser att Socialstyrelsen även fortsättningsvis bör uppmärksamma vårdgivarnas ansvar att bedriva kvalitetssäkring. Vidare bör återföringen av de erfarenheter som erhållits inom tillsynsverksamheten prioriteras.
I motion So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen begär förslag om inrättande av en statlig medicinalstyrelse (yrkande 6). Etableringsfrihet skall enligt motionärerna råda för vårdgivare men en statlig medicinalstyrelse skall ansvara för godkännande och kvalitetskontroll. Krav skall också ställas på att alla som bedriver sjukvård, oavsett om det sker i offentligt eller privat regi, har ett fungerande system för att säkra kvaliteten i det som erbjuds. Motionärerna föreslår att en Medicinalstyrelse skall bildas med Socialstyrelsen som grund. Denna nya myndighet skall ansvara för att följa utvecklingen och ta initiativ i fråga om forskning och utbildning, godkännande av vårdgivare och legitimering av sjukvårdspersonal. Vidare skall myndigheten svara för kvalitetssäkring och regelbunden medicinsk revision samt utgöra en instans dit allmänheten kan vända sig med klagomål.
I motion So804 av Chris Heister och Liselotte Wågö (m) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om att införa en medicinalstyrelse. Motionärerna pekar på att Socialstyrelsen under de senaste åren varit föremål för omfattande kritik för sitt sätt att sköta tillsynsansvaret över sjukvården och informationen till allmänheten. Detta ger anledning att ifrågasätta styrelsens funktion. Motionärerna anser också att ansvarsfördelningen på central nivå är oklar. En väl fungerande tillsynsmyndighet behövs för att upprätthålla en hög kvalitet i vården. Det är därför angeläget att återinrätta en medicinalstyrelse som med stor vetenskaplig och medicinsk kompetens kan fylla denna funktion, menar motionärerna. Förslaget kan finansieras med de resurser som kommer att frigöras vid Socialstyrelsen.
I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om Socialstyrelsens uppföljning av ädelreformen (yrkande 11). Motionärerna anser att även om Socialstyrelsens uppföljnings- och rapportarbete av ädelreformen har varit till stor nytta finns det nu skäl att efter cirka fyra och ett halvt års erfarenheter göra en mera omfattande offentligt uppföljning av reformen genom en parlamentarisk kommitté.
I motion So805 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om behovet av att inrätta en befattning som överdirektör i psykologi vid Socialstyrelsen. Behovet av ett psykologiskt perspektiv när det gäller människors utveckling till friska och socialt kapabla individer uppmärksammas i allt större grad. Motionärerna anser att Socialstyrelsens nuvarande organisation innebär att det psykologiska vetenskapsområdet underordnas det sociala och medicin-ska områdena, vilket är till men för såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvårdens utveckling. Socialstyrelsen är en viktig instans när det gäller att utveckla psykologin. Det är därför mycket angeläget att expertområdet psykologi finns företrätt i organisationen på ett sådant sätt att psykologi och psykologer på bästa sätt kan medverka till god hälsa, social välfärd, omsorg och vård av hög kvalitet. En överdirektörsbefattning för det pyskologiska området bör därför inrättas.
När det gäller ädelreformen har regeringen nyligen gett Socialstyrelsen i uppdrag att under en treårsperiod följa utvecklingen inom äldreomsorgen (S96/6117/H). Uppdraget skall genomföras i kontakt med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet samt med företrädare för pensionärsorganisationerna. Uppdraget skall avrapporteras den 1 december 1998 och 1999 samt slutligt redovisas den 1 maj år 2000. Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motionsyrkanden om återinrättande av en medicinalstyrelse. I betänkandet 1993/94:SoU20 hänvisade utskottet till att Socialstyrelsen inrättat regional tillsynsverksamhet på sex platser i landet. Den regionala verksamheten genomför besök och inspektioner, som ett led i tillsynen. Vidare konstaterade utskottet att utredningen om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000, bl.a. övervägde frågorna om kvalitetskontroll, nationell uppföljning och utvärdering. Med det anförda avstyrktes den då aktuella motionen. I betänkande 1994/95:SoU15 konstaterade utskottet att Socialstyrelsens tillsynsroll utvecklats under senare år bl.a. till följd av inrättandet av den regionala tillsynsverksamheten och att den då pågående omorganisationen vid Socialstyrelsen syftade till att ytterligare förstärka tillsynen. Utskottet, som ansåg att den nya organisationen måste få möjlighet att verka avslog motionsyrkanden om bl.a. inrättande av en medicinalstyrelse.
Behörighetsfrågor
Frågor om legitimation och behörighet m.m., för olika grupper inom hälso- och sjukvården tas upp i följande motioner från den allmänna motionstiden 1996.
I motion So223 av Britta Sundin m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om legitimation för arbetsterapeuter. Motionärerna framhåller arbetsterapeuternas stora betydelse för människors liv och hälsa. Arbetsterapeuterna har ett självständigt yrkesansvar för sin verksamhet såväl beträffande utredning och bedömning som behandlingen av patienterna. Genom att denna yrkesgrupp får möjlighet att erhålla legitimation kan patienternas säkerhet garanteras på ett bättre sätt.
I motion So247 av Sivert Carlsson (c) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om legitimation av kiropraktorer. Svenskutbildade kiropraktorer bör enligt motionärerna kunna få legitimation. Legitimationen skulle garantera yrkeskompetensen i kiropraktikerkåren, samtidigt som den skulle vara en garanti för de vårdsökande. Motionären anser att Behörighetskommittén eller annan det angår bör få tilläggsdirektiv att med förtur behandla frågan om legitimation av kiropraktorer. Även i motion So262 av Michael Stjernström och Chatrine Pålsson (kd) framförs krav på att kiropraktorer som utbildats i Sverige bör erhålla legitimation. I motionen framhålls bl.a. att den svenska fyraåriga utbildningen är baserad på medicinsk vetenskap och på gedigna kiropraktiska behandlingsmetoder. Skolan har examinerat 160 kiropraktorer och etablerat en kunskapsbank om kiropraktik i Sverige. Den svenska vårdsektorn här därigenom förstärkts och blivit bredare i sitt kunnande anser motionärerna. Den diskriminering som svenskutbildade kiropraktorer utsätts för bör upphöra så fort som möjligt.
I motion So243 av Tore Tingsgård och Majléne Westerlund Panke (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av åtgärder för att öka patientsäkerheten vid manipulationsbehandling i halsryggraden. Motionärerna anser att Socialstyrelsens föreskrifter om manipulationsbehandling skall omfatta alla som utför sådan behandling och inte enbart legitimerade kiropraktorer och naprapater. För övriga bör det vara förbjudet att utföra manipulationsbehandling av halsryggraden.
I motion So242 av Carina Moberg (s) och Liselotte Wågö (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om specialistkompetens för legitimerade sjukgymnaster. Motionärerna pekar på att specialistkompetens i fysioterapi finns i flera av västvärldens länder. Svensk sjukgymnastik håller enligt motionärerna en hög nivå och forskningen på området är både vad gäller kvalitet och kvantitet helt jämförbar med ledande länder som USA och Australien. Sjukgymnasternas riksförbund (LSR) har under senare år arbetat med att utveckla en specialistordning. Förbundets vetenskapliga råd har fastställt 16 specialistområden som med ett undantag är väl förankrade i den svenska sjukvården. Hittills är det LSR som genom det vetenskapliga rådet utfärdat certifikat för specialistkompetens. För sjukgymnasterna är det dock synnerligen angeläget att få accept för sin specialistordning på myndighetsnivå, anförs det i motionen. Motionärerna, som konstaterar att Behörighetskommittén föreslagit att vissa vidareutbildningar/specialiteter för sjuksköterskor skall regleras, anser att likartade framställningar borde behandlas vid ett och samma tillfälle.
I tre motioner, So254 av Siw Persson (fp), So273 av Torgny Danielsson (s) och So283 av Britt-Marie Danestig-Olofsson (v), begärs tillkännagivanden om vad i motionerna anförts om vikten av en auktorisation av psykologer med specialistutbildning. Motionärerna anför att de nordiska länderna utifrån sina erfarenheter har sett ett behov av att, förutom grundauktorisation för en legitimerad psykolog, också auktorisera specialistkunskaper. Som exempel anges att detta skedde i Finland genom dess hälso- och sjukvårdslag från 1994. Sverige bör enligt motionärerna följa denna utveckling och auktorisera psykologer med även andra specialiteter än psykoterapi.
I motion So292 av Eva Flyborg m.fl. (fp,c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att Socialstyrelsen skall få ansvar att legitimera specialistkompetens för psykologer. Motionärerna anför att Sveriges Psykologförbund under de senaste åren arbetat med att utforma specialistutbildningar för psykologer som är möjliga att lägga ovanpå den femåriga grundutbildningen. Som exempel nämns klinisk psykologi, arbetsmarknadspsykologi, neuropsykologi och pedagogisk psykologi. Socialstyrelsen är den instans som utfärdar bevis för specialistkompetens när det gäller läkare. Motionärerna menar att det inte bör föreligga någon skillnad mellan legitimerade läkare och legitimerade psykologer utan Socialstyrelsen bör behandla de båda yrkesgrupperna på ett likartat sätt vad gäller utbildningssammanhangen. Patienten måste garanteras kvalificerad behandling både inom det fysiska och det psykiska området.
I motion So266 av Gullan Lindblad och Liselotte Wågö (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en samlad tillsynslagstiftning avseende allt psykologarbete, en psykologlag. I motion So274 av Torgny Danielsson (s) begärs tillkännagivanden om en samlad tillsynslagstiftning avseende allt psykologarbete i en psykologlag. I de båda motionerna anförs att psykologer i dag utövar yrket inom ett stort antal områden som inte omfattas av någon lagstiftning som ger den enskilde skydd eller tillräckligt skydd. Enligt motionärerna ger den svenska lagstiftningen i jämförelse med övriga nordiska länder sannolikt det sämsta skyddet mot oseriös yrkesutövning inom psykologområdet. Motionärerna menar att personer som anlitar psykolog i de övriga nordiska länderna omfattas av ett mer omfattande skydd i lagstiftningen, dels genom att psykologverksamhet utanför hälso- och sjukvården skyddas, dels genom att lagstiftningen i större utsträckning än i Sverige skyddar psykologers arbetsuppgifter från att utföras av personer som saknar adekvat utbildning. I Sverige uppträder idag personer med otillräcklig utbildning under yrkesbeteckningen psykolog. Vidare används psykologiska metoder av ickepsykologer inom ett stort antal områden t.ex. i skolan (s.k. lekarbete utfört av speciallärare), organisationskonsulter (testanvändning) och i rättsväsendet (vittnespsykologer). En samlad lagstiftning på området - en psykologlag - avseende all psykologverksamhet skulle, enligt motionärerna, väsentligt förbättra skyddet för allmänheten mot oseriös verksamhet samt ge möjligheter till en effektivare tillsynsverksamhet.
I motion So284 av Britt-Marie Danestig- Olofsson (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om praktisk utbildning av blivande sjukhusfysiker och att frågan om nyutexaminerade radiofysikers möjlighet till handledd praktiktjänstgöring skyndsamt utreds (yrkandena 1 och 2). Nivån på utbildningen av sjukhusfysiker överensstämmer enligt motionären med de krav som är under utarbetande inom EU. Enligt motionären bör därför kravet på välorganiserad praktisk utbildning av blivande sjukhusfysiker särskilt beaktas och utbildningen bör organiseras av de större sjukhusen och bedrivas från sammanhållna sjukhusfysikavdelningar. Ett ökat deltagande i den kliniska verksamheten bör ingå i utbildningen. Det anställningsstopp som idag råder vid många sjukhus har enligt motionären inneburit betydande svårigheter för nyutexaminerade radiofysiker att få praktisk klinisk erfarenhet under kvalificerad ledning vilket krävs för anställning vid mindre sjukhus. Om problemen inte åtgärdas finns risk för en allvarlig bristsituation inom sjukhusfysikens område, anförs det i motionen.
I motion So222 av Lars Björkman (m) begärs att riksdagen skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om ögonsjuksköterskors möjlighet att i sin legitimation medges rätt att utföra synscreening. Synundersökning av blivande körkortsinnehavare får utföras av ögonläkare, legitimerade optiker och av personal vid trafikskolor som genomgått en kurs i ämnet. Motionären anser det inkonsekvent att legitimerade sjuksköterskor inte får genomföra sådan synundersökning utan särskild tidsbegränsad dispens från Vägverket och föreslår att det i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1984:31) förs in att även legitimerade sjuksköterskor skall ha denna rätt, eller alternativt att Vägverket medger en icke tidsbegränsad generell dispens för denna grupp.
I motion So276 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om att samtliga alternativmedicinska utövare bör ges möjlighet till registrering (yrkande 4). Motionärerna föreslår att samtliga personer eller företag som i någon form använder alternativmedicinska behandlings- och diagnosmetoder i sin verksamhet skall få möjlighet till registrering. Registrering bör enligt motionärerna skötas av en särskild enhet inom Socialstyrelsen. Regi-streringen skall enligt motionärerna inte ses som någon form av auktorisation eller legitimering. Registreringen hos Socialstyrelsen skulle kunna ge vissa sanktionsmöjligheter mot alternativmedicinska utövare som ej uppfyller kraven på registrering. Som exempel på krav för att bli registrerad nämns att vederbörande förbinder sig att hålla en kundförteckning, föra journalanteckningar, inneha fullgott försäkringsskydd samt rapportera skador eller biverkningar till Socialstyrelsen.
På initiativ av riksdagen tillsatte regeringen i januari 1994 en parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en samlad översyn av principerna för legitimation och behörighet och mot bakgrund av översynen lämna förslag bl.a. i frågor om legitimation och behörighetsföreskrifter för olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården och närliggande områden. Översynen innefattade också den s.k. kvacksalverilagen. Kommittén, som antagit namnet 1994 års behörighetskommitté, har nyligen överlämnat sitt betänkande Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m. (SOU 1996:138) till regeringen. I betänkandet föreslås bl.a. att fyra nya yrkeskategorier skall omfattas av bestämmelserna om legitimation: Apotekare, receptarier, arbetsterapeuter och sjukhusfysiker. Röntgensjuksköterskor skall kunna erhålla särskild legitimation som röntgensjuksköterska. Vidare föreslås att nio olika vidareutbildningar/specialiteter för sjuksköterskor regleras. Som ett komplement till legitimationen föreslår kommittén att de yrkesgrupper som omfattas av legitimationsreglerna som huvudregel också får ensamrätt till yrkestiteln och inte enbart skydd för beteckningen legitimerad i kombination med yrkestiteln. Skyddet för yrkestiteln skall inte som idag vara förbehållet barnmorskor, läkare, psykologer, psykoterapeuter och tandläkare. En sådan reglering skulle enligt kommittén bl.a. stärka patientsäkerheten. Vidare föreslås en utvidgning av begreppet hälso- och sjukvårdspersonal vilket innebär att även yrkesutövare med fastställd vårdutbildning som i annat fall bedriver vård, behandling eller undersökning av patienter skall omfattas av detta begrepp. Omfattningen och betydelsen av kiropraktorers och naprapaters verksamhet talar enligt kommittén för att en mera enhetlig reglering av de manuella behandlingsmetoderna bör övervägas. Kommittén föreslår därför att en särskild utredning om de manuella behandlingsmetoderna snarast inleds. När det gäller svenskutbildade kiropraktorer har regeringen uppdragit åt Socialstyrelsen att göra en uppföljning av tidigare utvärdering av den kiropraktor-utbildning som bedrivs vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan. Socialstyrelsen har nyligen till regeringen redovisat resultatet av utvärderingen. Avsikten är att resultatet av utvärderingen skall ingå i regeringens beredning av Behörighetskommitténs förslag. En proposition från regeringen kan förväntas under sommaren 1997. Psykologer och psykoterapeuters utbildning, kompetens och rättsliga behörighet tas också upp i betänkandet. När det gäller icke legitimerade psykologer eller psykoterapeuter som använt en yrkestitel som de enligt behörighetslagen inte har rätt till erinrar kommittén om att det i dessa fall redan finns en möjlighet att ingripa. En motsvarande bestämmelse finns också i kommitténs förslag till lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och som även ger möjlighet att med vitesföreläggande ingripa mot obehörigt användande av bl.a. psykologtitlar. Något förslag om reglering av vidareutbildning av psykologer (specialistkompetens) lämnas inte i betänkandet. Kommittén anser att kvacksalverilagen i sin nuvarande utformning har spelat ut sin roll och att de begränsningar i utövandet av hälso- och sjukvårdande yrkesverksamhet i vid mening som är nödvändiga för patientsäkerheten kan rymmas i en reformerad behörighetslagstiftning.
Stöd till forskning (E1-E2)
Socialvetenskapliga forskningsrådet (E 1-E 2)
Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR) är en forskningsfinansierad myndighet. Rådets uppgift och övergripande mål är att stödja betydelsefull grundforskning och tillämpad forskning inom socialvetenskap, socialpolitik och folkhälsovetenskap samt informera om kunskapsläge och aktuell forskning. Enligt budgetpropositionen har SFR i sin fördjupade anslagsframställan visat att det finns en del områden där behovet av forskningsbaserad kunskap är betydande. Inte minst har de senaste årens stora omställningar i samhället inneburit ett accentuerat behov av kunskap om bl.a. de sociala trygghetssy- stemen, försörjningsfrågor, arbetslöshet, folkhälsa, inklusive epidemiologi, alkohol, socialtjänst, handikapp, etniska relationer m.m. Regeringen anser att de riktlinjer som anges i propositionen Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5) om prioriterade forskningsområden skall beaktas av SFR under de närmaste åren vid rådets avvägningar mellan satsningar på olika områden. Vidare bör SFR få en förstärkt samordnande roll när det gäller forskningsfrågor inom Socialdepartementets ansvarsområde. Reservationsanslaget för forskningsmedel bör för år 1997 göras om till ett ramanslag, anförs det. Eventuellt kvarstående reservation från 1995/96 som inte är intecknad för annat ändamål bör användas för satsning på alkoholforskning. I budgetpropositionen föreslås att SFR disponerar två ramanslag: ett för forskningsmedel och ett för förvaltningen. Riksdagen föreslås till Forskningsmedel för budgetåret 1997 anvisa ett ramanslag på 92 828 000 kr och till Förvaltning ett ramanslag på 7 650 000 kr.
I motion So276 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs tillkännagivanden dels om behovet av forskningsinsatser som knyter samman skolmedicinska och alternativmedicinska behandlingsinsatser (yrkande 5), dels om att 3 miljoner kronor skall avsättas för alternativ medicinsk forskning. Medlen bör enligt motionärerna tas från anslaget E 1 Socialvetenskapliga forskningsrådet (yrkande 7). Motionärerna anser att Forskningsrådsnämnden bör ges i uppdrag att initiera vederhäftig forskning rörande alternativmedicinska behandlingsåtgärder. Ny forskning, speciellt med inriktning på hur skolmedicinska undersöknings- och behandlingsmetoder kan förbättras genom aktiv samverkan med alternativmedicinska behandlingsmetoder, är enligt motionärerna den länk som saknas för att de medicinska disciplinernas strävan efter en helhetssyn skall kunna bli verklighet.
I motion So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om behovet av att forskning inom området alternativmedicin initieras inom Socialvetenskapliga forskningsrådets verksamhet (yrkande 5). Motionärerna anser att det eventuella anslagssparande som finns inom forskningsrådets budget bör användas för forskningsinsatser inom det alternativmedicinska området. Insatserna bör inriktas på att bilda en brygga mellan skolmedicin och alternativmedicin i syfte att utveckla skolmedicinen i human-ekologisk riktning.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden gällande alternativmedicin, senast i betänkandet 1994/95:SoU2 (s. 31 f.). Utskottet har genomgående haft inställningen att riksdagen inte bör göra några uttalanden i dessa frågor i avvaktan på beredningen i regeringskansliet av Alternativmedicinkommitténs betänkande (SOU 1989:60). Kommitténs förslag har emellertid inte genomförts. Den av regeringen år 1994 tillsatta Behörighetskommitténs uppdrag innefattade enligt direktiven en översyn av bestämmelserna i den s.k. kvacksalverilagen. I kommitténs nyligen avlämnade betänkande Ny behörighetsre- glering på hälso- och sjukvårdens område m.m. (SOU 1996:138) anges bl.a. (s. 411) att forskningen om alternativmedicin haft en relativt begränsad omfattning i Sverige. Bl.a. gjorde Svenska Läkaresällskapet efter initiativ av en av de sakkunniga i Alternativmedicinkommittén en studie av vilka olika former av biverkningar och skadeverkningar som kan ha uppkommit i samband med alternativmedicinsk behandling.
Övrig statlig verksamhet
Övrig statlig verksamhet med anknytning till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg omfattar Läkemedelsverket (avgiftsfinansierad verksamhet), de statliga bolagen Apoteksbolaget, Systembolaget och SBL Vaccin AB samt Allmänna arvsfonden.
Systembolaget AB
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner att den statliga garantin för pensionsförpliktelser vid Systembolaget AB även skall omfatta helägda dotterbolag.
Systembolaget är ett av staten helägt företag. I koncernen ingår förutom moderbolaget Systembolaget AB också ett helägt dotterbolag, Lagena Distribution AB. Verksamheten omfattar detaljhandel och partihandel med alkoholdrycker. Avskaffandet av monopolen för tillverkning, import och partihandel under våren 1995 har inneburit väsentliga ändrade förutsättningar för Systembolaget. I december 1994 bildades det helägda dotterbolaget Lagena Distribution AB för att sköta hemtagning, lagring, ordersammanställning och distribution av sprit, vin och starköl för ett stort antal av Systembolagets leverantörer. Löne- och pensionsadministrationen för Lagena Distribution AB handhas av Systembolaget och samma pensionsreglemente tillämpas som för Systembolaget. Genom riksdagens beslut den 8 december 1982 har staten garanterat Sy- stembolaget AB:s pensionsförpliktelser till 600 miljoner kronor. För att även trygga Lagenas pensionsutfästelser bör statens nuvarande garanti för Sy- stembolaget AB utvidgas till att även omfatta Lagena Distribution AB, anför regeringen.
Utskottets bedömning
Riksdagen har den 22 november 1996 fastställt utgiftsramen för utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för budgetåret 1997 till 23 721 787 000 kr. Summan av de till utgiftsområdet hörande utgifterna får alltså högst uppgå till detta belopp. I ett antal motioner framställs yrkanden om ökningar av enskilda anslag. I flera fall skulle ett bifall till motionerna innebära att utgiftsramen överskrids om inte omdisponeringar sker inom utgiftsramen. Några yrkanden om omdisponeringar inom ramen har inte framförts. Utifrån den sålunda fastställda utgiftsramen gör utskottet följande bedömning vad gäller inriktningen av politiken och respektive anslags storlek och användning.
Inriktningen av hälso- och sjukvården samt av omsorgen om äldre och personer med funktionshinder
Den enskilde skall enligt utskottet alltid kunna vara förvissad om att i utsatta situationer vid sjukdom, skada och ålderdom eller funktionshinder få den vård, omsorg, bemötande och respekt som kännetecknar ett välfärdssamhälle. Vården och omsorgen skall vara ett prioriterat område i svensk politik. En solidariskt finansierad välfärdspolitik förutsätter enligt utskottet ett gemensamt ansvar och att alla görs delaktiga i välfärden genom generella lösningar som ger rättigheter utifrån behov och inte betalningsförmåga. I ett välfärdssystem som omfattar alla gynnas de som behöver stödet mest. För att tillgängliga resurser skall kunna användas på bästa sätt krävs också enligt utskottets mening samverkan och engagemang över myndighets- och organisationsgränser. Utskottet delar regeringens uppfattning att en viktig förutsättning för en god välfärdspolitik är att statsfinanserna är i balans. För att välfärden långsiktigt skall tryggas krävs att arbetslösheten sänks. En hög sysselsättning är på sikt en förutsättning för att upprätthålla en godtagbar standard på social service och trygghet. Saneringen av statsfinanserna har lagt en god grund för den ekonomiska utvecklingen de kommande åren. Genom riksdagens beslut nyligen om en utgiftsram för utgiftsområdet för år 1997 har tidigare beslut om besparingar inom området fullföljts.
Hälso- och sjukvård
Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse för välfärden och människors trygghet. Det övergripande målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Detta innebär bl.a. att den som är sjuk alltid skall kunna få den vård och omsorg som behövs oberoende av den egna betalningsförmågan. En viktig förutsättning för att uppnå detta mål är, som också framhålls av regeringen, fortsatt gemensam finansiering av vården genom i första hand skatter. Denna ståndpunkt förs också fram i motionerna So261 (c) och So277 (fp). De expertrapporter om hälso- och sjukvårdsreformer i andra länder som tagits fram på uppdrag av Kommittén om hälso- och sjukvårdens organisation (HSU 2000) ger enligt utskottet inga belägg för att Sverige skulle ha något att vinna på att överge skattefinansieringen av vården. Tvärtom tyder de internationella erfarenheterna på att de försäkringsfinansierade systemen ger högre kostnader och mer ojämlikt fördelad sjukvård än system med skattefinansierad hälso- och sjukvård. Hälsoläget i Sverige är i ett internationellt perspektiv mycket gott. Vårdutnyttjandet skiljer sig endast litet mellan olika samhällsgrupper vilket tyder på att hälso- och sjukvårdslagens (HSL) mål fått genomslag. Den svenska sjukvården håller också hög medicinsk kvalitet och den svenska modellen har visat sig vara kostnadseffektiv samtidigt som verksamheten effektiviserats. Det finns således enligt utskottets mening all anledning att slå vakt om den skattefinansierade hälso- och sjukvården. Dagens system med landsting och kommuner som finansiärer och tillhandahållare av hälso- och sjukvården skapar enligt utskottet goda förutsättningar för att tillgodose krav på såväl kostnadskontroll och kostnadseffektivitet som demokratisk styrning, insyn och kontroll. Den demokratiska styrningen av hälso- och sjukvården är enligt utskottet en viktig förutsättning för att tillgängliga resurser skall kunna fördelas rättvist och efter behov. Verksamheterna måste också kunna anpassas till förändrade behov och förutsättningar. Det effektiviserings- och förändringsarbete som pågår i många landsting och kommuner måste enligt utskottet ske med beaktande av hälso- och sjukvårdslagens mål. Vidare delar utskottet regeringens bedömning att åtgärder måste övervägas och en strategi läggas fast för att möta de ökade resursbehoven inom vård och omsorg. HSU 2000, som fått i uppdrag att bl.a. överväga hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2010 och därvid särskilt beakta den demografiska utvecklingens betydelse för de äldres behov av hälso- och sjukvård, har nyligen överlämnat delbetänkandet Behov och resurser i vården (SOU 1996:163). Betänkandet bereds för närvarande i Socialdepartementet. Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen inte skall ta något initiativ med anledning av motionerna So207 (m) yrkandena 1, 5 och 9, So211 (m), So401 (m) yrkande 3, So431 (m) yrkandena 3 och 4, So277 (fp) yrkande 1, So294 (v) yrkande 1, Sf241 (v) yrkande 9, So802 (kd) yrkande 1. Motion So261 (c) yrkande 1 delvis och yrkande 4 får i allt väsentligt anses tillgodosedd.
Utskottet delar regeringens bedömning att folkhälsoarbetet måste intensifieras och tydligare inriktas på insatser för den del av befolkningen som är utsatt för de största hälsoriskerna. Utskottet ser med oro på uppgifterna om att skillnader i hälsa mellan olika grupper i samhället tenderar att öka. Det är därför av största vikt att dessa uppgifter följs upp och analyseras av sjukvårdshuvudmännen och ansvariga statliga myndigheter. I detta sammanhang skall också noteras att en särskild statsrådsgrupp har tillsatts med uppdrag att främja arbetet med folkhälsofrågor. Statsrådsgruppens uppgift skall vara att tillvarata den kunskap som finns om klasskillnadernas, samhällsförhållandenas, miljöns och levnadsvanornas betydelse för hälsan och om hälsans betydelse för samhällsutvecklingen. Statsrådsgruppen skall främja folkhälsan genom att säkerställa att folkhälsoaspekter, i synnerhet åtgärder för att avhjälpa skillnader i ohälsa mellan olika grupper, vägs in i regeringens arbete samt att förväntade konsekvenser för folkhälsan till följd av regeringens beslut redovisas och följs upp, och skall säkerställa största möjliga samverkan i folkhälsoarbetet mellan myndigheter, landsting, kommuner, organisationer och näringsliv. Vidare har regeringen i december 1995 beslutat om direktiv (1995:158) för en parlamentarisk kommitté med uppgift att utarbeta nationella mål för hälsoutvecklingen. Kommittén skall bl.a. ägna uppmärksamhet åt att förbättra hälsans villkor för de mest utsatta, framför allt arbetslösa, lågutbildade och invandrare. Utskottet anser det angeläget att detta arbete nu snarast påbörjas. Folkhälsofrågor, förebyggande insatser och vård ryms också inom direktiven för HSU 2000. De frågor som tas upp i motion So261 (c) yrkande 1 delvis ryms i stor utsträckning inom direktiven för HSU 2000. Något tillkännagivande till regeringen behövs inte.
Sjukvårdshuvudmännen måste enligt utskottet ha ett planeringsansvar för all hälso- och sjukvård inom sina områden samt möjligheter att styra kostnadsutvecklingen. När det gäller frågan om fri etableringsrätt för olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården med offentlig finansiering, vidhåller utskottet sin tidigare intagna ståndpunkt (bet. 1994/95:SoU24 och 1995/96: SoU17) att en sådan rätt försvagar sjukvårdshuvudmännens möjligheter att planera verksamheten och styra kostnadsutvecklingen och därmed möjligheterna att uppfylla målet om en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Det finns också enligt utskottet en risk för att vårdkonsumtionen kommer att styras mer av tillgång och efterfrågan än av faktiska vårdbehov om de regler om privata vårdgivares etablering och ersättning som gällde före den 1 januari 1995 skulle återinföras. När det gäller ett återinförande av husläkarsystemet så har utskottet tidigare uttalat att detta system lade hinder i vägen för sjukvårdshuvudmännens möjligheter att utforma primärvården på det sätt som är lämpligt och mest effektivt utifrån befolkningens behov och lokala förutsättningar. Utskottet, som inte ändrat uppfattning, vill erinra om att den enskildes rätt att välja en fast läkarkontakt i primärvården kvarstår efter de ändringar som gjordes i HSL i samband med att husläkarlagen upphävdes. Utskottet vill också erinra om möjligheten att träffa vårdavtal eller samverkansavtal med sjukvårdshuvudmännen för att privata vårdgivare skall kunna etablera sig med tillgång till offentlig finansiering. Den privata vårdens omfattning och framtida ersättningsformer är för närvarande föremål för överväganden i regeringskansliet. Regeringen har för avsikt att under år 1997 återkomma till riksdagen i denna fråga. En av regeringen tillsatt delegation för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård har i uppdrag att under åren 1995 - 1997 bedöma utbudet vad gäller specialistläkare och sjukgymnaster i öppen vård i relation till landstingens resurser och befolkningens vårdbehov. Delegationen skall verka för att underlätta samverkan mellan vård i olika driftsformer samt följa de lokala samverkansorganens utveckling och funktion. Utskottet kan inte ställa sig bakom motionerna So207 (m) yrkandena 2 och 4, So277 (fp) yrkande 5 och So802 (kd) yrkandena 2 och 5.
Utskottet delar uppfattningen i motion So294 (v) yrkande 2 att primärvården skall svara för befolkningens behov av grundläggande vård och behandling m.m. Primärvården skall erbjuda ett brett utbud av hälso- och sjukvårdstjänster där olika yrkeskategorier samverkar för att ge den enskilde god vård. Utskottet anser det också viktigt att hälso- och sjukvården utförs på rätt vårdnivå eftersom det oftast är mest kostnadseffektivt. Utskottet delar regeringens inställning att sjukhusstrukturen måste anpassas till utvecklingen på det medicinska området och de samhällsekonomiska restriktionerna. Detta kan, som regeringen anfört, underlättas genom samverkan mellan olika sjukhus och mellan den slutna och öppna vården samt omsorgen. Det kan dock finnas skäl, bl.a. kvalitetsaspekter, geografisk närhet och bättre resursutnyttjande, till att vissa verksamheter vid vissa sjukhus koncentreras och profileras. Mindre länsdelssjukhus kan enligt utskottet fylla en viktig funktion bl.a. när det gäller vården av äldre som komplement till hemsjukvården eller vid rehabiliteringsbehov som inte kan tillgodoses i öppna vårdformer. Socialstyrelsen arbetar, inom ramen för sin uppföljnings- och tillsynsverksamhet, med frågor om bl.a. sjukhusstrukturen.
En fortsatt gemensam finansiering av hälso- och sjukvården förutsätter att sektorn kan bibehålla och utveckla den trovärdighet och det starka förtroende som den av tradition har hos befolkningen. Vården måste därför enligt utskottet bl.a. vara lätt tillgänglig för alla som har behov av kontakt med vården, och bemötandet måste kännetecknas av värme och respekt för den vårdsökande. Enligt utskottets mening har patientens ställning i vården förbättrats och stärkts genom de åtgärder som vidtagits på senare tid. Möjligheterna för patienterna att välja vårdgivare har ökat, och i den nyligen träffade överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen är tillgänglighet för alla ett nyckelbegrepp. Enligt överenskommelsen skall god tillgänglighet åstadkommas genom att tidsgränser införs inom vilka patienten skall få träffa en läkare. Klarar inte det egna landstinget att erbjuda vård inom tidsramarna har patienten rätt att söka vård i ett annat landsting. Vidare betonas att det behövs kunskap och information för att patienten aktivt skall kunna delta i beslut som rör den egna behandlingen. Vårdens tillgänglighet har också ökat bl.a., som påpekas i propositionen, genom en god tillgång till läkare som är specialister i allmänmedicin. Utskottet anser att det är angeläget att ytterligare stärka patientens ställning inte bara när det gäller valet av vårdgivare utan också när det gäller möjligheterna att påverka valet av behandlingsmetod när flera behandlingsalternativ är möjliga. Utskottet ser positivt på att ambitionen att ge god information ökat i vården och att patienterna i ökad utsträckning blivit delaktiga i det medicinska beslutsfattandet och den dagliga omvårdnanden. Att formulera nya bestämmelser i HSL eller i en särskild lag om patientens inflytande över vården och behandlingen, som framförs i motion So277 (fp), är enligt utskottet komplicerat. Frågan om att stärka patientens ställning när det gäller möjligheterna att själv medverka vid valet av behandlingsmetod ingår i uppdraget till HSU 2000. Regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen i denna fråga. Prioritetsutredningen har i sitt slutbetänkande berört liknande frågeställningar. En proposition på grundval av Prioritetsutredningens betänkande kommer inom kort att föreläggas riksdagen. Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen inte nu skall ta något initiativ med anledning av motionerna So277 (fp) yrkande 9 och So210 (m).
Omsorg om äldre
Utskottet delar regeringens uppfattning att som mål för äldreomsorgen bör gälla att äldre människor med behov av service, omsorg och vård skall få sina behov tillgodosedda och att äldre skall ges möjlighet att själva bestämma över sin livssituation och det sätt på vilket omsorgen ges. Utskottet anser det angeläget att kartlägga och analysera frågan hur äldre bemöts inom omsorg och vård och annan offentlig verksamhet. Bemötandeutredningen, som skall avsluta sitt arbete under våren 1997, bör ge ett viktigt underlag för att stärka kvalitetsarbetet inom vård och omsorg och öka den enskildes inflytande över den vård och omsorg som ges. Utskottet anser det också värdefullt att de anhörigas insatser uppmärksammas och att kommunernas samarbete med de anhöriga föreslås utvecklas. Det utvecklings- och stimulansbidrag som införs för år 1997 kan här bli ett viktigt inslag. I motionerna So403 (m) yrkande 2, So420 (c) yrkande 5 och So607 (m) yrkande 8 tas frågan om valfrihet och rätt att välja vårdgivare upp. Utskottet anser det angeläget att den enskildes synpunkter på hur omsorgen ges respekteras. För många äldre är det angelägnare att få den service och hjälp de behöver utformad på det sätt de själva önskar och med personal som känner dem väl än att kunna gå ut på en marknad och välja vårdgivare för denna service. Motionsyrkandena bör inte föranleda något uttalande. Utskottet anser det självklart att kommunerna så långt möjligt skall tillgodose äldre människors önskan att få leva sitt liv tillsammans med sin partner även om denne skulle vara i behov av mer omfattande stödinsatser och inte har möjlighet att bo kvar i det egna boendet. Något uttalande med anledning av motion So420 (c) yrkande 6 behövs inte. Utskottet konstaterar att det stimulansbidrag till äldrebostäder som infördes med ädelreformen har inneburit ett nettotillskott om 20 000 nya äldrebostäder. Detta har lett till en betydligt högre kvalitet i boendet, framför allt för många dementa. Trots detta konstaterade utskottet senast i betänkande 1996/97:SoU7 att många av de sjukhemsboende fortfarande inte kan sägas ha en egen bostad, dvs. ett eget rum eller en egen privat sfär. Utskottet anförde att valfrihet och integritet är ett par av huvudprinciperna för äldreomsorgen och att en förutsättning för att dessa principer skall kunna genomföras är att den som så önskar skall kunna få bo i eget rum. Utskottet föreslog riksdagen att ge regeringen till känna att det är angeläget att de åtgärder regeringen har aviserat för att avhjälpa bristerna inom äldreomsorgen snabbt kommer till stånd. Regeringen borde vidare överväga boendebegreppet i boendeformer för äldre samt avgifterna och deras effekter. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:4). Utskottet anser inte att det behövs något ytterligare uttalande med anledning av motionerna So423 (fp) yrkande 3 och So424 (v) yrkande 10. Utskottet anser det nödvändigt att nu överväga en lagreglering av äldres rätt att flytta mellan kommuner. Den rekommendation som Svenska Kommunförbundet lämnade år 1989 har inte varit tillräcklig för att garantera äldre med omfattande vård- och omsorgsbehov rätten att flytta närmare sina anhöriga. Bemötandeutredningen har nyligen avlämnat delbetänkandet Rätt att flytta - en fråga om bemötande av äldre (SOU 1996:161) där en lagreglering föreslås. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Enligt uppgift från Socialdepartementet är målet att frågan om lagreglering skall behandlas i propositionen om en ny socialtjänstlag som regeringen planerar att avlämna till riksdagen under år 1997. Utskottet anser att regeringens kommande förslag bör avvaktas. Med anledning härav finner utskottet inte skäl att riksdagen nu skall göra något uttalande. Motionerna So403 (m) yrkande 15, So405 (m), So407 (m), So410 (kd) yrkande 3, So420 (c) yrkande 7, So423 (fp) yrkande 2, So428 (s) och Bo529 (c) yrkande 2 är tillgodosedda. Inte heller motion So431 (m) yrkande 2 bör föranleda något uttalande. I motion So410 (kd) yrkandena 1 och 2 begärs förslag om en strategi för att motverka diskriminering av äldre och tillkännagivanden om en värdig ålderdom och omprioriteringar i välfärden. Regeringen kommer att inom kort överlämna en proposition om prioriteringsfrågor i hälso- och sjukvården med anledning av Prioriteringsutredningens förslag. Vidare skall Bemötandeutredningen avlämna sitt slutbetänkande under våren 1997 med förslag till åtgärder för att avhjälpa brister och missförhållanden i bemötandet av äldre inom omsorg och vård och annan offentlig verksamhet. Utskottet vill inte föregripa regeringens kommande förslag i dessa frågor. I motionerna So294 (v) yrkande 5, So424 (v) yrkande 3 och So410 (kd) yrkande 4 tas frågan om vårdens och omsorgens resursbehov upp. HSU 2000 har nyligen avlämnat betänkandet Behov och resurser i vården (SOU 1996:163). Utredningen gör den bedömningen att problemet med det växande gapen mellan behov och resurser inom hälso- och sjukvården och äldreomsorgen på kort sikt inte kan lösas enbart genom organisatoriska förändringar och verksamhetsförändringar, även om förutsättningarna varierar över landet. Utskottet kan konstatera att regeringen i budgetpropositionen uttalat att det finns skäl att överväga åtgärder och att ha beredskap för att möta eventuella resursbehov. Utskottet vill inte föregripa den fortsatta beredningen av frågan.
Den privata tjänsteproduktionens nuvarande och framtida roll i samhällsekonomin utreds för närvarande. I direktiven anförs att det svåra arbetsmarknadsläget kan motivera selektiva temporära stimulanser för att minska arbetslösheten. Utredaren skall analysera motiv för och effekter av olika tänkbara regelförändringar som syftar till att främja utbud och efterfrågan på privat tillhandahållna tjänster och sysselsättningar inom den privata tjänstesektorn. Utskottet anser att utredningens förslag bör avvaktas. Motion So420 (c) yrkande 4 bör inte föranleda något uttalande.
Omsorgen om personer med funktionshinder
Utgångspunkten för handikappolitiken är alla människors lika värde och lika rätt. Utskottet delar inställningen i budgetpropositionen att personer med funktionshinder skall beredas möjligheter att som andra vara med i samhällsgemenskapen och delta i olika aktiviteter. En strävan är att personer med funktionshinder precis som andra medborgare skall ges möjlighet till en god utbildning, ett förvärvsarbete och ett tryggt och värdigt boende samt möjligheter att delta i fritids- och kulturaktiviteter. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet. Som redovisas i propositionen har levnadsvillkoren för personer med funktionshinder successivt förbättrats under de senaste årtiondena. En grundläggande förutsättning för detta har varit den generella välfärdspolitiken. Utskottet anser att grundstenarna i handikappolitiken även fortsättningsvis kommer att vara den generella välfärdspolitiken i kombination med särskilt inriktade handikappolitiska insatser och förbättrad tillgänglighet. De handikappolitiska reformer som genomförts under senare år har varit inriktade på förbättringar av det individuella stödet till personer med funktionshinder. Utskottet anser i likhet med regeringen att det är angeläget att handikappolitiken under kommande år även inriktas på att förbättra tillgängligheten i miljöer och verksamheter för funktionshindrade personer. Motion So401 (m) yrkande 1 är delvis tillgodosedd. Utskottet delar uppfattningen i motion So426 (c) att en god samhällsplanering ökar den generella tillgängligheten och minskar behovet av särlösningar. I motionen begärs en genomförandeplan för Handikapputredningens förslag och att lagstiftningen om arbetslivets tillgänglighet för människor med funktionshinder fullföljs. Utskottet kan konstatera att mycket av de tillgänglighetsskapande åtgärder som nu är på väg att genomföras har sin grund i förslagen i Handikapputredningen. Handikappinstitutets arbete med en samlad IT-strategi för att göra informationstekniken tillgänglig för äldre och personer med funktionshinder är ett viktigt steg i arbetet att göra den nya tekniken tillgänglig för alla. Regeringskansliets arbete för att göra samhällsinformationen tillgänglig i form av talkassett och lättläst version samt datakassett är av stor betydelse för att människor med funktionshinder skall kunna ta del av informationen och kunna delta i samhällsdebatten på lika villkor. Arbetsmarknadsdepartementets promemoria med förslag till lagstiftning mot diskriminering av personer med funktionshinder i arbetslivet har nyligen remissbehandlats. Promemorian innehåller också förslag om att ge Handikappombudsmannen en processförande roll. Utskottet anser att regeringens fortsatta beredning av ärendet bör avvaktas. Motion So426 (c) yrkandena 1 och 10 är i huvudsak tillgodosedd. Något tillkännagivande med anledning av motion So425 (fp) yrkande 7 behövs inte heller. Även motion So812 (mp) yrkande 1 är delvis tillgodosedd. Inte heller motionerna So416 (s), So425 (fp) yrkande 2 och So427 (v) bör föranleda något uttalande.
Handikapputredningen hämtade inspiration för sitt arbete från flera länder, bl.a. från USA och dess rättighetslagstiftning för personer med funktionshinder, Americans with Disabilities Act (ADA). Utskottet finner dock inget skäl att ytterligare utreda erfarenheterna från USA. Motion So401 (m) yrkande 7 bör inte föranleda något uttalande. I motion So413 (v) begärs inrättande av en nationell samordningskommitté för handikappfrågor. Utskottet anser att det inte finns något behov av en sådan kommitté. I promemorian Kommunalt domstolstrots och lagtrots (Ds 1995:27) anförs att frågan att införa ett sanktionssystem för domstolstrots och lagtrots i samband med förvaltningsbesvär bör avvaktas till dess att ansvarsförhållandet mellan staten och kommunerna när det gäller att garantera medborgarnas sociala rättigheter har klarlagts. Motion So425 (fp) yrkande 3 bör inte föranleda något uttalande.
Anslagen
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att riksdagen till Sjukvårdsförmåner m.m. (A 1) anvisar ett ramanslag på 15 637 miljoner kronor, varav 14 100 miljoner kronor avser delposten Läkemedel och 1 937 miljoner kronor delposten Tandvård. För delposten Ersättning till sjukvårdshuvudmännen m.m. beräknas ett vverskott på 400 miljoner kronor. Regeringen har i proposition 1996/97:27 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. bl.a. föreslagit en reformering av förmånssystemet fr.o.m. år 1997. Riksdagen har den 27 november 1996 antagit regeringens förslag och i samband härmed avslagit motioner från m, fp, v, mp och kd om avslag på propositionen respektive ändringar i denna. Det reformerade förmånssystemet syftar bl.a. till att dämpa kostnadsutvecklingen för läkemedel och samtidigt skapa förutsättningar för en bättre avvägning mellan läkemedelsbehandling och andra sjukvårdsinsatser. Vid beräkningen av delposten Läkemedel har regeringen bl.a. tagit hänsyn till de besparingseffekter förslagen i propositionen beräknas få. När det gäller tandvården har en ändring i tandvårdstaxan skett den 15 oktober 1996 och ett arbete med att omstrukturera tandvårdsförsäkringen fr.o.m. år 1998 har påbörjats.
Handikappinstitutet finansieras inom ramen för delposten Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. Beträffande motionsyrkandet om ytterligare medel till Handikappinstitutet hänvisar utskottet till den pågående översynen av Handikappinstitutets verksamhetsinriktning, organisationsform och nuvarande finansieringsform. Utredaren beräknas slutföra sitt uppdrag inom kort. Något uttalande behövs inte.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag om medelsanvisning till Sjukvårdsförmåner m.m. och avvisar de yrkanden om ändringar av anslagsbeloppet som framförs i Sf254 (m) yrkande 3, So217 (m) yrkande 2, So277 (fp) yrkande 44, So807 (mp) yrkande 1, So814 (v) och So802 (kd) yrkande 13. Utskottet har inte heller någon erinran mot fördelningen av medel på de olika anslagsposterna inom anslaget. Utskottet kan inte heller ställa sig bakom motion So807 (mp) yrkande 2 om att tillföra anslaget 1 000 miljoner kronor mer än regeringen beräknat åren 1998 och 1999 avseende ett utökat högkostnadsskydd.
Yrkandena i motionerna So275 (fp) yrkande 1 och So295 (kd) yrkande 1 om en parlamentarisk utredning av den framtida tandvårdsförsäkringen kan utskottet inte ställa sig bakom. En arbetsgrupp har nyligen tillsatts med uppgift att utarbeta förslag till en omstrukturerad tandvårdsförsäkring fr.o.m. år 1998.
De yrkanden som framförs i motionerna So217 (m) yrkande 4, So275 (fp) yrkandena 4 och 6 och So295 (kd) yrkandena 2-4 innebär omfattande förändringar av den nuvarande tandvårdstaxan vad gäller bl.a. ersättningsnivåer, högkostnadsskyddets utformning och prissättning. Ändringar i tandvårdstaxan har nyligen trätt i kraft. Enligt utskottets bedömning har dessa ändringar inneburit förenklingar och en begränsning av de nackdelar som tidigare fanns i taxan. Med hänsyn härtill och i avvaktan på ett kommande förslag från regeringen om en ändring av tandvårdsförsäkringen fr.o.m. år 1998 anser utskottet att motionerna inte bör föranleda något uttalande av riksdagen. Inte heller yrkandena i So231 (s) och So294 (v) yrkande 4 om en framtida reducerad tandvårdstaxa respektive fri tandvård för ungdomar över 20 år bör föranleda något uttalande med hänsyn till det arbete som pågår med att omstrukturera tandvårdsförsäkringen. I detta sammanhang kan även nämnas att det inom flera landsting pågår arbete med att utarbeta modeller som innebär att tandläkare mot fast ersättning ansvarar för tandvården för personer mellan 20 och 30 år. Något krav på att tandläkare inte får ha fyllt 65 år för att ersättning från den allmänna försäkringen skall lämnas uppställs inte i AFL. Motion So275 (fp) yrkande 5 är sålunda redan tillgodosedd. Beräffande motion So217 (m) yrkande 1 konstaterar utskottet att frågan om regeringens hantering av förslaget till ny tandvårdstaxa kommer att granskas av konstitutionsutskottet. Något initiativ från riksdagen bör inte tas med anledning av motionen.
Utskottet anser att den föreslagna medelsanvisningen till Insatser mot aids (A 3) är välavvägd och delar således inte inställningen i motionerna So807 (mp) och So814 (v) om att tillföra anslaget ytterligare medel. Utskottet delar inte heller yrkandet i motion So807 (mp) att tillföra ytterligare medel under 1998 och 1999.
Utskottet anser det glädjande att de hivförebyggande insatserna varit framgångsrika och att smittspridningen inte har fått den omfattning som tidigare befarats. Insatserna mot hiv/aids måste dock ges fortsatt hög prioritet på alla samhällsnivåer och bör i ökad utsträckning riktas mot de grupper där riskbeteendet är som störst och där en fortsatt hög smittspridning sker. Utskottet delar också regeringens inställning att det finns ett behov att från centralt håll initiera och stödja förebyggande insatser. De preventiva insatserna bör dock så långt som möjligt integreras i kommuners och landstings reguljära verksamhet. Det är också angeläget att ett ökat samarbete mellan olika aktörer kommer till stånd. Många frivilligorganisationer och intresseorganisationer gör betydelsefulla insatser på området och deras erfarenheter bör tas till vara i det fortsatta arbetet. Motionerna So201 (m) yrkandena 1, 3, 4 och 6, So280 (fp) yrkande 17 och So250 (mp) yrkande 2, som enligt utskottet inte står i någon egentlig motsättning till vad som anförs i propositionen, får i huvudsak anses tillgodosedda. De frågor som berörs i yrkandena 2, 7 och 8 i motion So201 (m) samt i So250 (mp) yrkande 1 kan tas upp av den kommitté för en översyn av smittskyddslagen som nyligen tillsatts. Riksdagen bör inte föregripa kommitténs kommande förslag på området. När det gäller yrkande 9 i motion So201 (m) vidhåller utskottet sin tidigare inställning att patientavgifter bör erläggas när vård och behandling för en samhällsfarlig sjukdom ges av privatpraktiserande läkare.
Utskottet anser att den av regeringen föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till psykiatriområdet (A 8) är välavvägd och att riksdagens tidigare beslut om riktlinjer för medlens användning skall vara vägledande även vid fördelningen av medel för budgetåret 1997. Utskottet delar inte inställningen i motion So814 (v) om att ytterligare medel bör tillföras anslaget.
I budgetpropositionen föreslås ett ramanslag om 113 460 000 kr till Folkhälsoinstitutet (A 9). I två motioner So672 (v) yrkande 16 och So814 (v) begärs ytterligare medel till institutet för att användas till alkohol- och drogförebyggande arbete och till forskning kring arbetslöshet och ohälsa. Enligt budgetpropositionen avser regeringen att utöver anslaget ställa 15 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden till Folkhälsoinstitutets förfogande för att förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Utskottet återkommer till de alkohol- och drogförebyggande insatserna vid behandlingen av anslagen under verksamhetsområde C. Utskottet anser att forskningen kring arbetslöshet och ohälsa är angelägen och att Folkhälsoinstitutet och SFR här har viktiga roller. Denna inställning har också regeringen. Av den forskningspolitiska propositionen framgår bl.a. att SFR skall få i uppdrag att i samråd med övriga berörda utarbeta ett nationellt program för forskning om ojämlikhet och hälsa. Utskottet har ingen erinran mot den av regeringen föreslagna medelsanvisningen.
Utskottet har inte heller någon erinran mot medelsanvisningen till Smittskyddsinstitutet (A 10). I motionerna So225 (mp, c, v) och So288 (s) anges att regeringen bör ges till känna att som villkor för att utbetala medlen bör gälla att förhållandena för de apor som används i försöksverksamhet förbättras på visst sätt. Regeringen anser enligt budgetpropositionen att ett nytt hus för försöksdjursverksamheten bör byggas bl.a. för att tillmötesgå krav på dagsljus i djurrummen. Med hänsyn bl.a. till den förestående nybyggnationen anser utskottet inte att riksdagen behöver ta något sådant initiativ som begärs i motionerna. Utskottet kan inte ställla sig bakom motion So807 (mp) yrkande 1 och 2 om att föra över medel från anslaget under åren 1997-1999 till anslaget A 3 Insatser mot aids.
Anslaget A 11 till Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) är enligt utskottet välavvägt. I motion So244 (v) begärs att Centrum för suicidforskning, som är en enhet inom IPM, skall tillföras ökade resurser. Utskottet anser dock inte att riksdagen bör göra något uttalande om hur stor del av anslaget till IPM som skall fördelas på de olika enheterna inom myndigheten.
Utskottet anser att de i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningarna till Bidrag till hälsovård och sjukvård (A 2), Bidrag till Spri (A 4), Bidrag till WHO (A 5), Bidrag till WHO-enheten för rapportering av läkemedelsbiverkningar (A 6), Bidrag till Nordiska hälsovårdshögskolan (A 7), Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (A 12) och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (A 13) som inte mött någon erinran i form av motioner är välavvägda.
Socialstyrelsen har utrett förutsättningarna för att införa en hjälpmedelsgaranti och föreslagit en tvåårig försöksverksamhet för att få ett bättre beslutsunderlag innan slutlig ställning tas till om en garanti bör införas. Styrelsen har av regeringen fått tillstånd att utnyttja medel under anslaget Vissa statsbidrag inom äldre- och handikappområdet (B 1) för att bedriva försöksverksamheten. Utskottet anser att erfarenheterna från den föreslagna försöksverksamheten bör avvaktas innan slutlig ställning tas i frågan. Något tillkännagivande till regeringen behövs inte med anledning av motionerna So401 (m) yrkande 2, So423 (fp) yrkande 17 och So425 (fp) yrkande 5. Inte heller motion So418 (fp) bör föranleda ett tillkännagivande. Ädelutvärderingen visar, enligt utskottet, att trycket på anhöriga har ökat som en följd av strukturförändringar inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är väsentligt att kommunernas hållning gentemot anhöriga och metoder för samverkan kring enskilda vårdtagare utvecklas. Projektbidraget för år 1997 föreslås få en bred inriktning och skall bl.a. kunna användas för att öka kunskapen om anhörigas situation och om tidigare erfarenheter av anhörigstöd. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av att ta till vara den kunskap som finns hos olika anhörigföreningar och handikapporganisationer. Utskottet anser medelsanvisningen till Vissa statsbidrag inom äldre- och handikappområdet (B 1) välavvägd.
I motionerna So814 (v) och So422 (v) yrkande 1 begärs att ytterligare medel anvisas till Bilstöd till handikappade (B 6). I motion So422 (v) begärs vidare i yrkande 2 och 3 en översyn av bilstödsreglementet och en konsekvensanalys av om kvinnor missgynnas i bidragshanteringen. I motion So425 (fp) yrkande 9 begärs en hälsoekonomisk analys av hur kostnaderna för annat samhällsstöd skulle förändras vid borttagandet av åldersgränsen 50 år vid bilstöd. Utskottet finner för sin del det föreslagna anslaget till Bilstöd (B 6) välavvägt. Medelsberäkningen är gjord utifrån de regler som gäller och i huvudsak har gällt sedan år 1988. Någon ändring av reglerna är enligt utskottets bedömning inte aktuell för närvarande. Utskottet har inhämtat att RFV i sin analys av bilstödets utveckling skall beakta också eventuella könsmässiga skillnader.
I motionerna So402 (m) yrkandena 1 och 2, So408 (mp) yrkandena 1, 2 och 4, So425 (fp) yrkandena 1 och 10, So430 (m) yrkandena 1 och 2, So802 (kd) yrkande 13 och So807 (mp) yrkande 1 begärs att lagen (1993:389) om assistansersättning skall återfå tidigare lydelse och att ytterligare medel skall anvisas till anslaget Kostnader för assistansersättning (B 7). I motionerna So421 (v) yrkandena 1-3 och Sf241 (v) yrkande 13 begärs också förtydliganden och utvidgning av reformen. Regeringen föreslog i våras i proposition 1995/96:146 vissa förändringar i LSS och assistansersättningen. Utskottet delade regeringens bedömning att det statsfinansiella läget innebar att vissa besparingar måste göras också inom detta område och att det behövdes en bättre kostnadskontroll. Utskottet gjorde dock vissa förändringar och ytterligare förtydliganden i regeringens förslag. Utskottet anförde att införandet av en definition i LSS av begreppet personlig assistans inte fick innebära att någon grupp som dittills i praxis omfattats av lagstiftningen helt utestängs från insatsen personlig assistans. Regeringens förslag att behov skulle föreligga av praktisk hjälp ändrades till hjälp samtidigt som förtydligandet gjordes att den funktionshindrade som behöver hjälp skall ha stora och varaktiga funktionshinder. Utskottet ändrade också tidsramen för den tid under vilken assistanstimmarna skulle kunna utnyttjas från tre till sex månader. Vad gällde avgränsningen mot kommunal verksamhet underströk utskottet att det är huvudmannens uppgift att se till att de resurser som krävs med hänsyn till den funktionshindrades behov tillförs verksamheten. Dock ansåg utskottet att statlig assistansersättning för personlig assistans bör utgå för den tid då den funktionshindrade vistas i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet om funktionshindret är sådant eller kombinationen av funktionshinder sådan att den funktionshindrade behöver tillgång till någon person med ingående kunskap om den funktionshindrade och dennes hälsotillstånd. Utskottet anser inte att någon ändring nu bör göras i lagen om assistansersättning. De förändringar och förtydliganden som gjordes i lagen den 1 juli 1996 har varit i kraft en mycket kort tid. Riksförsäkringsverket omarbetar för närvarande de allmänna råd som är ett stöd till försäkringskassorna vid tillämpningen av de beslutade förändringarna. Socialstyrelsens analys av omprövningen av beslut om assistansersättning kommer att redovisas i april 1997, vilket bör ge ett säkrare underlag för bedömningen. Utskottet vill också understryka att lagstiftningen är ny och att verksamheten fortfarande utvecklas. Många omprövningar görs nu med hänsyn till det krav på omprövning efter två år som är föreskrivet i lagen. Dessa omprövningar sammanfaller i tiden med lagändringen den 1 juli 1996, men beror inte på denna. Någon ytterligare utvidgning av rätten till personlig assistans är inte aktuell för närvarande. Utskottet finner inte skäl att anvisa medel utöver vad regeringen förslagit vare sig för 1997 eller 1998 och 1999.
Utskottet anser i likhet med regeringen att det är angeläget att följa upp hur assistansreformen fungerar. Socialstyrelsen har som nämnts till uppgift att följa upp handikappreformen i dess helhet. Styrelsen kommer särskilt att koncentrera sig på omprövningar av beslut om assistansersättning i syfte att belysa bl.a. förändringar av beviljade assistanstimmar i de enskilda fallen och i vilka situationer som rätt till assistansersättning har bortfallit eller som antalet assistanstimmar minskat. Resultaten av studien kommer att redovisas med fördelning på bl.a. typ av funktionshinder och kön samt hur stor del av förändringen som beror på förändringar i hälsotillstånd och hur stor del som direkt beror på de förändrade reglerna. Utskottet anser därmed att motionerna So408 (mp) yrkande 3, So409 (s), So426 (c) yrkande 2 och So626 (s), i vilka en uppföljning av reformen begärts, är tillgodosedda.
De i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningarna till Statsbidrag till vårdartjänst m.m. (B 2), Bidrag till viss verksamhet för personer med funktionshinder (B 3), Bidrag till handikapp- och pensionärsorganisationer (B 4), Ersättning för texttelefoner (B 5), Statens institut för särskilt utbildningsstöd (B 8) och Handikappombudsmannen (B 9) har inte mött någon erinran i form av motioner. Utskottet anser att medelsanvisningarna är välavvägda.
Medelsanvisningen till Bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård samt alkohol- och drogförebyggande arbete (C 1) lämnas utan erinran. I motion So649 (fp) begärs ett tillkännagivande om riktade statliga projektmedel till kommuner och landsting för alkoholpreventivt arbete. Utskottet delar regeringens inställning att det är viktigt med en fortsatt hög ambitionsnivå när det gäller det alkoholförebyggande arbetet på lokal och regional nivå. Enligt propositionen har regeringen för avsikt att under 1997 anvisa ytterligare 30 miljoner kronor för alkohol- och drogförebyggande åtgärder samt ställa 15 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden till Folkhälsoinstitutets förfogande för stöd till olika ideella organisationers arbete med att förebygga missbruk bland barn och ungdomar. Vidare bör som föreslås i propositionen särskilda utvecklingsmedel avsättas för att bl.a. stimulera kommunala insatser inom det alkohol- och drogförebyggande arbetet. Medlen bör fördelas av länsstyrelserna. I övrigt vidhåller utskottet sin tidigare inställning att information, opinionsbildning och andra alkoholförebyggande insatser måste få en ökad betydelse i svensk alkoholpolitik. Motion So649 är därmed i allt väsentligt tillgodosedd. Även yrkande 2 i motion So667 (v) om anslag till forskning om spelberoende är tillgodosett eftersom 2 miljoner kronor från anslaget som framgår av propositionen skall avsättas för att inhämta mer kunskap om spelberoende och därtill hörande sociala problem.
Utskottet anser att folkrörelser och andra frivilliga organisationer har en viktig funktion i det sociala arbetet och att stöd därför bör utgå till dessa organisationer. Denna inställning har också regeringen. Bidrag kan enligt propositionen utgå till såväl klientorganisationer inom alkohol- och narkotikaområdet som till organisationer med kyrklig anknytning vilka bedriver verksamhet inriktade på socialt utsatta grupper. Bidrag kan också utgå till organisationer som arbetar med utsatta barn och deras familjer och till organisationer som motverkar våld mot kvinnor. Socialstyrelsen skall disponera medlen under anslagsposten och fördela dessa till organisationerna. Utskottet anser att LP-stiftelsen, liksom flera ideella organisationer som arbetar med missbrukare, utför ett värdefullt arbete som bör stödjas av samhället. Utskottet vill också framhålla det värdefulla arbete som Kvinnoforum och kvinnojourerna utför när det gäller utsatta kvinnor. Vilka belopp som kan beviljas en viss organisation beror inte enbart på tillgången på medel och den egna ansökan utan även på vilka andra ansökningar om bidrag som görs samt den utvärdering som Socialstyrelsen årligen genomför. Som tidigare nämnts ankommer det på Socialstyrelsen att pröva frågor om fördelning av medel anvisade för bidrag till organisationer. Riksdagen bör, enligt utskottet, inte föregripa styrelsens bedömning av dessa frågor. Utskottet anser inte att något tillkännagivande till regeringen behövs med anledning av motionerna So642 (fp) yrkandena 4 och 5, So648 (fp, m, c, mp), So655 (mp) yrkandena 3 och 15, So657 (kd) yrkande 3, Ju719 (fp) yrkande 8 och So813 (s). Utskottet anser att den av regeringen föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till organisationer på det sociala området (C 2) är välavvägd och delar alltså inte inställningen i motionerna So616 (kd) och Ju719 (fp) yrkande 9 att ytterligare medel bör tillföras anslaget. Utskottet har heller ingen erinran mot fördelningen av medel på de olika anslagsposter som ryms inom anslaget.
I två motioner, So807 (mp) yrkandena 1, 2 och 4 och So612 (mp) yrkandena 1-3, framförs yrkanden om att ett nytt anslag skall tillskapas under utgiftsområdet för projekt till hemlösa. Utskottet har vid flera tillfällen uttryckt sin oro över situationen med de många bostadslösa i samhället. På initiativ från utskottet har Socialstyrelsen i samråd med Boverket gjort en riksomfattande kartläggning av hemlösa i Sverige. I sin rapport till regeringen har Socialstyrelsen också lämnat en rad förslag till hur samhällets insatser kan förbättras i syfte att förebygga eller minska hemlösheten. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att stödja och hjälpa de människor som vistas i kommunen. Utskottet vill ånyo understryka vikten av att kommunerna ägnar de hemlösas problem stor uppmärksamhet och att stödinsatserna blir så effektiva som möjligt. Socialstyrelsen och länsstyrelserna bör inom ramen för tillsynsansvaret aktivt följa verksamheten. Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att ställa sig bakom krav på ett särskilt anslag till projekt för hemlösa vare sig under 1997 eller under 1998 och 1999.
Utskottet vill betona vikten av att barnets bästa sätts i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnen och att det sociala arbetet med barn utförs utifrån ett sådant perspektiv. Barn och unga skall också få komma till tals i frågor som rör dem. Barnombudsmannen (C 3) har här en viktig funktion när det gäller att följa och bevaka barns och ungas rättigheter och intressen. Eftersom kommunerna svarar för större delen av omsorgen om barn och ungdomar vill utskottet framhålla vikten av att kommunala besparingar genomförs med tillbörlig hänsyn till barnets bästa, särskilt när det gäller de barn som är mest utsatta. Socialtjänstens arbete med utsatta barn och deras familjer har under senare år varit föremål för utvecklingsinsatser, bl.a. inom ramen för de utvecklingsmedel som Socialstyrelsen disponerar. Även Socialtjänstkommittén har i sitt huvudbetänkande lämnat förslag till nya strategier för det allmänt inriktade och förebyggande barn- och ungdomsarbetet. Socialdepartementet har i rapporten (Ds 1996:57) Barn idag lämnat en utförlig redogörelse för hur barn lever i dagens samhälle. I rapporten analyseras också vad som ger barn förutsättningar för en gynnsam utveckling och vad som innebär risker för sämre livsvillkor. Syftet med rapporten är att ge underlag för en fortsatt diskussion av och engagemang för barnfrågorna samt förändringar inom området. På initiativ av utskottet har också en parlamentarisk kommitté tillsatts (S 1996:01) med uppgift att se över hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till barnkonventionens bestämmelser. Arbetet skall vara slutfört den 30 juni 1997. Utskottet instämmer i regeringens förslag till medelsanvisning men motsätter sig förslaget i motionen So807 (mp) yrkande 1 och 2 om att Barnombudsmannen skall tillföras ytterligare medel under 1997-1999.
Som regeringen anför i budgetpropositionen skall den vård som ges vid Statens institutionsstyrelsers (SiS) (C 5) institutioner vara av god kvalitet samt differentierad utifrån individuella vårdbehov. Detta innebär att olika grupper av missbrukare, t.ex. kvinnor med missbruksproblem, narkotika- eller blandmissbrukare, missbrukare med psykiska störningar samt ungdomar med särskilda behov skall erhålla för dem anpassad vård. Utskottet ser positivt på den pågående utbyggnaden av vårdplatser för ungdomar där efterfrågan är större än när det gäller missbrukarvården. Utskottet delar regeringens inställning att det övergripande målet för verksamheten vid SiS skall vara oförändrat under det kommande verksamhetsåret och att myndigheten skall lägga största vikt vid att uppnå en optimal balans mellan den vård som efterfrågas och de resurser som kan erbjudas utan att vårdens kvalitet eftersätts. Riksdagen har nyligen på tilläggsbudget för budgetåret 1995/96 anslagit drygt 88 miljoner kronor till SiS för att täcka ett prognostiserat underskott i verksamheten. I samband därmed framhöll utskottet det angelägna i att Riksrevisionsverkets utvärdering av det statliga övertagandet av ungdomsvården vid de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen bedrivs skyndsamt så att eventuella förändringar för att skapa en bättre balans i SiS verksamhet kan genomföras så snart som möjligt (1996/97:SoU1y). Utskottet anser att den i propositionen föreslagna medelsanvisningen till SiS för budgetåret 1997 är välavvägd och avvisar således motionen So652 (v) yrkande 2 och So814 (v).
I motion So603 (m) yrkande 10 begärs tillkännagivande om att Alkoholinspektionen skall avvecklas. Utskottet anser att Alkoholinspektionen har en viktig roll på det alkoholpolitiska området. Förutom ansvaret för att utfärda tillstånd för tillverkning av sprit samt tillverkning av och partihandel med spritdrycker, vin och starköl åligger det myndigheten att utöva aktiv tillsyn över att lagar och bestämmelser avseende alkoholhanteringen efterlevs samt bidra till att de av riksdagen fastställda alkoholpolitiska målen uppfylls. Inspektionen skall också svara för en löpande uppföljning och utvärdering nationellt av effekterna av den förda alkoholpolitiken samt aktivt följa den internationella utvecklingen på alkoholområdet. Utskottet avvisar därmed motion So603 (m) yrkande 10. Utskottet anser att den i propositionen föreslagna medelsanvisningen till Alkoholinspektionen (C 6) för budgetåret 1997 är väl avvägd.
De i budgetpropositionen föreslagna medelsanvisningarna till Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (C 4) och till Alkoholsortimentsnämnden (C 7) har inte mött någon erinran i form av motioner. Utskottet anser att medelsanvisningarna är välavvägda.
Utskottet anser att den föreslagna medelsanvisningen till Socialstyrelsen (D 1) är välavvägd. Utskottet delar regeringens inställning att de nuvarande övergripande målen för Socialstyrelsens verksamhet bör ligga fast under den kommande planeringsperioden och att myndighetens roll som stabsorgan till regeringskansliet bör utvecklas och förtydligas. Motionsyrkanden om att inrätta en statlig medicinalstyrelse har avslagits av riksdagen vid ett flertal tillfällen efter förslag från utskottet. Utskottet vidhåller denna inställning och avvisar således motionerna So207 (m) yrkande 6 och So804 (m). Utskottet är heller inte berett att tillmötesgå yrkandet i motion So805 (fp) om att inrätta en befattning som överdirektör i psykologi vid Socialstyrelsen. Motion So802 (kd) yrkande 11 om uppföljning av ädelreformen är tillgodosedd genom det uppdrag som regeringen nyligen gett Socialstyrelsen att under en treårsperiod fortsatt följa utvecklingen inom äldreomsorgen.
Frågor om legitimation och behörighet m.m. för olika grupper inom hälso- och sjukvården tas upp i motionerna So223 (s), So247 (c), So262 (kd), So243 (s), So242 (s, m), So254 (fp), So273 (s), So292 (fp, c), So266 (m), So274 (s), So283 (v), So284 (v) yrkandena 1 och 2, So222 (m) och So276 (mp) yrkande 4. Utskottet konstaterar att flertalet av de frågeställningar som aktualiseras i motionerna behandlas av Behörighetskommittén i betänkandet, Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m. (SOU 1996:138), som nyligen överlämnats till regeringen. Utskottet anser att regeringens kommande förslag bör avvaktas innan riksdagen tar något initiativ i dessa frågor.
De riktlinjer som anges i proposition 1996/97:5 Forskning och samhälle om prioriterade forskningsområden skall enligt utskottet beaktas av Socialvetenskapliga forskningsrådet under de närmaste åren. Detta gäller bl.a. forskning om de sociala trygghetssystemen, försörjningsfrågor, arbetslöshet, folkhälsa, alkohol, socialtjänst, handikapp m.m. Utskottet ser också positivt på att SFR skall få en förstärkt samordnande roll när det gäller forskningsfrågor inom Socialdepartementets ansvarsområde. Utskottet anser att de av regeringen föreslagna medelsanvisningarna till forskningsmedel respektive förvaltning (E 1 och E 2) är välavvägda och att de övergripande målen för SFR:s verksamhet skall ligga fast. I motionerna So276 (mp) yrkande 5 och 7 samt So807 (mp) yrkande 5 begärs tillkännagivande om behovet av ökade forskningsinsatser inom det alternativmedicinska området. Utskottet konstaterar att attityden till många s.k. alternativa behandlingsformer och metoder har förändrats under de senaste decennierna. Flera av de behandlingsmetoder som tidigare räknats som kvacksalveri faller numera inom behörighetslagens ram, t.ex. kiropraktik och naprapati. Forskningen om alternativa behandlingsmetoder är mycket begränsad. Alternativmedicinkommittén förde i sitt huvudbetänkande fram olika förklaringar härtill, bl.a. bristande vilja och intresse hos såväl de etablerade forskarna som hos alternativbehandlarna, otillräcklig utbildning hos den sistnämnda kategorin samt att de gängse forskningsmetoderna inom hälso- och sjukvården inte alltid går att tillämpa inom alternativmedicinen. Kunskaper om alternativmedicin behövs enligt utskottet både för att kunna bedöma effekter och vinster och för att utröna eventuella skador och biverkningar. Utskottet förutsätter att ansökningar om medel till forskning på området behandlas i en positiv anda. Något initiativ från riksdagen i denna fråga behövs inte.
Utskottet tillstyrker förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring (bilaga 1).
Utskottet har ingen erinran mot att tidsperioden för försöksverksamheterna i Göteborgs och Bohus läns landsting och Göteborgs kommun med alternativa ersättningssystem inom vuxentandvården förlängs till utgången av år 1997.
Utskottet har heller inte någon erinran mot de övergripande målen för Socialstyrelsens ansvarsområde.
Utskottet har inget att erinra mot att den statliga garantin för pensionsförpliktelser vid Systembolaget AB även skall omfatta helägda dotterbolag.
Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att riksdagen bifaller regeringens förslag och anvisar anslag för budgetåret 1997 enligt Utskottets förslag i bilaga 2. Samtliga motioner förtecknade i bilaga 3 avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer att riksdagen a) antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, b) godkänner det som regeringen förordat angående försöksverksamheterna med alternativa ersättningssystem inom tandvården, c) godkänner att de övergripande målen för Socialstyrelsens an- svarsområde skall vara i enlighet med vad regeringen förordat under anslaget D 1 Socialstyrelsen, d) godkänner att den statliga garantin för pensionsförpliktelser vid Systembolaget AB även skall omfatta helägda dotterbolag, e) med bifall till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för budgetåret 1997 enligt uppställningen i bilaga 2, f) avslår de motionsyrkanden som förtecknats i bilaga 3.
Stockholm den 3 december 1996
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
Närvarande: Sten Svensson (m)* , Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö (m) *, Marianne Jönsson (s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m) *, Barbro Westerholm (fp) *, Mariann Ytterberg (s), Stig Sandström (v) *, Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m) *, Thomas Julin (mp) *, Chatrine Pålsson (kd) * och Elisebeht Markström (s)
Särskilda yttranden
1. Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m) anför:
Den 22 november 1996 fastställde riksdagens majoritet bestående av ledamöterna för Socialdemokraterna och Centerpartiet ekonomiska ramar för de olika utgiftsområdena i den statliga budgeten och en beräkning av statens inkomster avseende budgetåret 1997. Samtidigt godkändes den preliminära fördelningen av statens utgifter på utgiftsområden för budgetåren 1998 och 1999. Moderata samlingspartiet har i parti- och kommittémotioner förordat en annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Våra förslag syftar till att skapa förutsättningar för ett ekonomiskt, kulturellt och socialt växande Sverige. Genom en större enskild sektor och ett starkare civilt samhälle kan både företag och människor växa. Massarbetslösheten kan steg för steg pressas tillbaka samtidigt som den sociala tryggheten också i andra bemärkelser kan öka genom att hushållen får en större ekonomisk självständighet. Vi har föreslagit en långtgående växling från subventioner och bidrag till kraftiga skattesänkningar för alla, främst låg- och medelinkomsttagare. Samtidigt värnar vi de människor som är i störst behov av gemensamma insatser och som har små eller inga möjligheter att påverka sin egen situation. Vi slår också fast att det allmänna skall tillföras resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna genomföra de uppgifter som skall vara gemensamma. Rättsväsendet måste fungera tillfredsställande och försvaret skall vara så starkt att Sverige kan försvaras. Det finns enligt vår uppfattning stora resurser i hälso- och sjukvården som det nuvarande landstingssystemet uppenbarligen inte förmår frigöra. Inte heller förmår systemet samordna resurserna på ett optimalt sätt eller tillvarata den enskildes eller personalens valfrihet. Det fria läkarvalet och den fria etableringsrätt för sjukgymnaster och specialistläkare som den borgerliga regeringens införde har i praktiken tagits bort. Vi anser att konkurrens ökar effektiviteten och att rätten för alternativa vårdgivare därför skall lagregleras. Landstingens oklara rollfördelning är ett annat problem. Landstingens dubbla roll dels som finansiär av sjukvården, dels som producent av sjukvård leder, enligt vår uppfattning, till att pengarna inte används på det mest effektiva sättet. Vi anser att en allmän hälsoförsäkring bör införas för att bl.a. undvika politisk detaljstyrning och åstadkomma en bättre resursanvändning samt garantera människor en god hälsa och sjukvård. Hälsoförsäkringen skall vara obligatorisk och omfatta alla medborgare oavsett betalningsförmåga, hälsotillstånd eller annat. Försäkringsavgiften för den enskilde skall fastställas av riksdagen. Genom försäkringen sätts den enskildes val i centrum i och med att pengarna följer den enskildes val av vårdgivare. Inom tandvården föreslog vi ett högkostnadsskydd som inträder vid en kostnad på 3 000 kr vid ett behandlingstillfälle med en subvention på 50 % för kostnader därutöver. Godkännande av behandling skall meddelas på förhand av försäkringskassan, om behandlingskostnaden beräknas uppgå till 7 000 kr eller mer. För att stimulera till förebyggande tandvård föreslog vi att subventionen av behandlingskostnaden höjs med 10 % för de patienter som kan visa att de regelbundet erhållit förebyggande tandvård. Vid behandlingen av propositionen om läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. föreslog vi ett nytt betalningssystem för läkemedel där medborgarna kan välja mellan två alternativ. Det ena alternativet bygger på att den enskilde väljer att betala en fast egenavgift - 300 kr per kvartal eller 1 200 kr per år. Det andra att den enskilde betalar vad medicinen kostar vid inköpet. För att inte påfrestande likviditetsproblem skall uppkomma för den som väljer att inte gå in i betalningssystemet kompletteras detta med ett allmänt likviditetsskydd som omfattar alla medborgare. Den som har så höga kostnader under ett år att likviditetsskyddet träder in erbjuds anslutning till betalningssystemet. För att kunna genomföra nödvändiga besparingar och ändå, i högre grad än vad som sker med regeringens förslag, skydda dem som har störst behov av vård, tandvård och läkemedel måste de reformer som vi föreslagit om en allmän hälsoförsäkring, om tandvård och om en frivillig läkemedelsförsäkring genomföras i kombination med en avveckling av Apoteksbolagets monopol. Detta bedöms sammantaget leda till minskade utgifter för staten med närmare 6 miljarder kronor per år. Välfärdspolitiken skall utformas med hänsyn tagen till enskilda människors val och resurserna skall följa det val som den enskilde träffar. Det allmännas viktigaste uppgift blir att säkerställa att även de som av olika skäl inte kan föra sin talan eller fatta meningsfulla beslut garanteras jämbördiga förhållanden med andra. En gammal människa som vill flytta till ett äldreboende i en annan kommun för att komma närmare barn och barnbarn skall inte förvägras detta. Äldres rätt att flytta måste därför skrivas in i socialtjänstlagen. Trots det ekonomiskt allvarliga läget anser vi att funktionshindrade i möjligaste mån skall undantas från besparingar. Stödet till de funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassat till de fuktionshindrades särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation genom att få välja vård, assistans och omsorgsform. Alla funktionshindrade skall ges möjlighet till eget boende avpassat till de egna behoven. Vi anser att frivilligt socialt arbete med handikappade skall stödjas och uppmuntras. Medmänniskors personliga engagemang gör den funktionhindrades liv rikare och ökar tryggheten. Vi motsätter oss besparingen på assistansersättningen till de handikappade och anser att den lagändring som gjordes den 1 juli 1996 bör upphävas. Vi hade i vårt budgetförslag föreslagit en förstärkning av anslaget med 222 miljoner kronor. Riksdagen borde enligt vår mening hos regeringen begära en utredning av erfarenheterna av den amerikanska Americans With Disabilities Act (ADA) och av ansvars- och finansieringsprincipen. Vi anser också att en hjälpmedelsgaranti borde införas som en del i socialförsäkringen. Garantin skulle leda till ökad valfrihet för den enskilde. Den skulle också leda till bättre informationsspridning kring nya hjälpmedel då en uppluckring av monopolet skulle innebära en press för hjälpmedelsproducenterna att marknadsföra sina produkter. Handikapporganisationerna skulle härigenom komma att stärkas då hjälpmedelsproducenterna kommer att använda handikapporganisationerna som informationskanaler. När riksdagens majoritet nu genom riksdagsbeslutet den 22 november 1996 valt en annan inriktning av politiken, deltar vi inte i utskottets detaljbeslut om anslagen under utgiftsområdet.
2. Roland Larsson (c) anför:
Centerpartiet står bakom riksdagens beslut den 22 november 1996 om den ekonomiska ramen för utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för budgetåret 1997 liksom beslutet om preliminär ram för budgetåren 1998 och 1999. En stark ekonomi är en förutsättning för välfärdssamhället. Genom Centerpartiets medverkan har regeringen lyckats skapa bättre balans i svensk ekonomi och därmed också en tryggare grund för den sociala välfärden. I det svenska välfärdssystemet skall vården och omsorgen ha högsta prioritet. Den enskilde skall alltid kunna vara förvissad om att i utsatta situationer vid sjukdom, skada och ålderdom få den vård, omsorg, bemötande och respekt som kännetecknar ett välfärdssamhälle. Hälso- och sjukvården skall vara tillgänglig för alla på lika villkor - oavsett ålder, bostadsort och betalningsförmåga. Vården och omsorgen har varit och kommer att vara föremål för betydande förändringar. Ökad samverkan mellan olika vårdgivare är nödvändig för att möta medborgarnas krav på tillgänglighet och kvalitet, de ekonomiska kraven på balans och effektiviseringar samt förändringarna i samhället. Hälso- och sjukvården är det område inom vilket det finns störst behov av gemensam och solidarisk finansiering. Sjukvård som baseras på marknadslösningar ger inte alla en god vård på lika villkor. Enligt min mening skall hälso- och sjukvården finansieras med gemensamma medel via skatter och i viss mån avgifter. Däremot avvisar jag förslag som förs fram i olika sammanhang om att den vård och omsorg som i dag solidariskt finansieras med skattemedel, skall finansieras genom försäkringar. Internationella erfarenheter tyder på att försäkringsfinansierade system av detta slag ger högre kostnader och mer ojämlikt fördelad sjukvård. Jag anser att försäkringslösningar, obligatoriska och frivilliga bör användas för att ge människor försörjnings- och inkomsttrygghet. Ett exempel på det är Centerns förslag till arbetslivsförsäkring för inkomsttrygghet vid ofrivillig frånvaro från arbetslivet, vid sjukdom, olycksfall och arbetslöshet. Det finns enligt, min mening, fortfarande möjligheter till effektiviseringar inom vissa delar av vårdens organisation och administration. Utrymmet för ytterligare besparingar inom omvårdnadssdelen bedömer jag dock som mycket små. Jag anser också att vi bör söka finna kompletterande finansieringsformer för att finansiera delar av sjukvården och för att minska vissa riskbeteenden. En konstruktion som Centerpartiet förordar är en modell med avgifter på produkter som är direkt skadliga för hälsan, t.ex. tobak. Genom sådana avgifter kan ökade resurser komma vården till del samtidigt som konsumtionen av skadliga produkter minskar och därmed även sjukvårdskostnaderna. Valfriheten och mångfalden måste värnas också för de äldre. Jag anser därför att äldre bör ges samma lagstadgade rätt till valfrihet för hemtjänst, dagverksamhet och särskilda boendeformer som finns inom barnomsorgen. När behovet av insatsen är fastställd bör den enskilde själv kunna välja vem som skall ge servicen. Makar och sambor skall ha rätt att bo tillsammans om de så önskar även inom äldreomsorgen. Även äldre måste ha rätt att flytta. Då kommunernas överenskommelse om detta inte fungerar överallt anser jag att frågan om lagstiftning bör aktualiseras. Socialtjänsten är i dag mycket restriktiv i beviljandet av hemtjänst. Jag anser att de äldres behov av vardaglig service skulle kunna tillgodoses genom att staten, med arbetsmarknadsmedel, stimulerar tjänstesektorn för äldre. Ett system med hemservicecheckar för pensionärer bör införas. Den utredning som har att analysera vilken roll privatpersoners köp av tjänster har för samhällsekonomin och ge förslag om regeländringar bör, enligt min mening även se över de äldres behov av ett förmånssystem för hemservice. Handikappolitiken måste utformas så generellt som möjligt utan onödig behovsprövning och detaljstyrning. Förslag i denna riktning finns i Handikapputredningens slutbetänkande. Jag anser att det nu behövs en plan för genomförandet av lagförslagen och övriga förslag i utredningens slutbetänkande. Slutligen måste arbetslivet på ett helt annat sätt än för närvarande göras tillgängligt för personer med funktionshinder.
3. Barbro Westerholm (fp) anför:
Riksdagens majoritet bestående av ledamöterna för Socialdemokraterna och Centerpartiet fastställde den 22 november 1996 ekonomiska ramar för de olika utgiftsområdena i den statliga budgeten och en beräkning av statens inkomster avseende budgetåret 1997. Samtidigt godkändes den preliminära fördelningen av statens utgifter på utgiftsområden för budgetåren 1998 och 1999. Folkpartiet liberalerna har i parti- och kommittémotioner förordat en annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Tilltron till välfärdssystemen måste återupprättas. Det faktum att samhällsförändringarna går allt snabbare gör paradoxalt nog att långsiktigheten i beslut som rör de institutionella ramarna blir allt viktigare. Återställare och ytterkantspolitik måste bytas mot en stabiliseringspolitik. Stabiliteten skapas genom sunda statsfinanser, låg inflation, fasta spelregler för såväl löntagare som företagare samt stabila självfinansierade socialförsäkringar. Detta innebär en politik som bejakar företagsamhet och marknadsekonomi i förening med långtgående ambitioner i fråga om rättvisa och välfärd. Alla människor har rätt till sjukvård efter behov. Detta uppnås, enligt min mening, bäst om sjukvården är solidariskt skattefinansierad. I ett välfärdssamhälle måste vården få ta betydande resurser i anspråk. Jag anser att vården bör prioriteras på flera sätt. En politik för fler arbeten genom företagande måste prioriteras. Kampen mot arbetslöshet är nödvändig för att klara välfärden. Jag anser att inga löften om stora generella skattesänkningar bör ges. I stället bör vården prioriteras. Jag anser vidare att resurser skall överföras till sjukvården från försäkringskassan och att ett statlig stimulansbidrag till äldreboende skall införas. En effektivare resursanvändning skall skapas genom att främja konkurrens i kommuner och landsting. En konkurrensutsättning ger mycket stora vinster som direkt kan tillföras vården. Sjukvården borde, enligt min mening, ha tillförts ytterligare 400 miljoner kronor under 1997. Därmed skulle högkostnadsskyddet för läkemedel och sjukvård ha kunna fastställas till 1 000 kr vardera. Det finns nu risk att allt fler människor kommer att skjuta upp läkarbesök eller helt avstå från inköp av nödvändiga läkemedel. Jag anser också att patientens inflytande över beslut som gäller vård och behandling fortfarande är för begränsad. Patientens ställning måste därför stärkas i lagstiftningen. Mångfalden och valfriheten för patienterna måste garanteras genom ett återinförande av Husläkarlagen. En så stor folkhälsofråga som att eventuellt avskaffa tandvårdsförsäkringen bör, enligt min mening, bli föremål för en parlamentarisk utredning. De förändringar i tandvårdsförsäkringen som trädde i kraft den 15 oktober 1996 borde, enligt min mening, ha fått en annan utformning. Högkostnadsskyddet bör inträda vid 10 000 kr och inte som nu vid 13 500 kr. Merutgiften för detta kan finansieras genom högre självrisker längre ner i systemet. En fri prissättning, är enligt min mening, en rimlig följd av att det är vårdgivaren som fastställer patientens tandstatus. Eftersom tillgången på tandläkare är mycket god och förväntas vara så inom överskådlig tid föreligger det ingen större risk att patientkostnaderna skulle bli för höga för patienten vid fri prissättning. Jag anser att det är en självklar rättighet för äldre att bo och flytta vart de vill. Efterlevnaden av Kommunförbundets rekommendation har varit bristfällig, varför det nu måste bli en laglig rättighet för alla äldre att bo där de önskar. I tio år har Folkpartiet drivit frågan om att alla som vill skall få ett eget rum på sjukhemmen. Ingen skall tvingas bo tillsammans med någon annan om han/hon inte vill. Jag anser att målet om eget rum för alla som önskar det skall vara uppfyllt senast år 2000. Detta är möjligt om kommunerna prioriterar det. Alla människor skall behandlas med samma hänsyn och respekt av staten. Ojämlikheter som beror på omständigheter som ligger utanför den enskildes kontroll skall staten kompensera för genom att förse individen med resurser som möjliggör för henne att få samma livschanser som alla andra människor. Jag anser därför att assistansersättningen skulle ha tillförts ytterligare 215 miljoner kronor under 1997 och att ändringarna i rätten till personlig assistans skulle återgå till de regler som gällde före 1 juli 1996. Det behövs en lagstiftning som förbjuder diskriminering av funktionshindrade. Handikappombudsmannen bör ges en processförande roll. Jag anser också att det behövs en lag om domstolstrots som omfattar domar angående förvaltningsbesvär mot bakgrund av att många kommuner trotsar domstolars beslut om stöd till funktionshindrade. För många funktionshindrade innebär bilen ökad självständighet och att beroendet av annat samhällsstöd minskar. Därför bör en hälsoekonomisk analys göras av vad borttagandet av åldersgränsen 50 år för rätt till bilstöd skulle innebära och hur kostnaderna för annat samhällsstöd skulle förändras. En hjälpmedelsgaranti bör införas och komplicerade hjälpmedel erbjudas inom tre månader. En ökad konkurrens skulle kunna höja kvaliteten och kapa köerna till hjälpmedlen. Jag anser att alla hjälpmedel skall erbjudas av samhället och motsätter mig därmed LOKHA- utredningens förslag att enklare hjälpmedel skall köpas av brukarna. När riksdagens majoritet nu genom riksdagsbeslutet den 22 november 1996 valt en annan inriktning av politiken, deltar jag inte i utskottets detaljbeslut i fråga om anslagen under utgiftsområdet.
4. Stig Sandström (v) anför:
Den 22 november 1996 fastställde riksdagens majoritet bestående av ledamöterna för Socialdemokraterna och Centerpartiet den ekonomiska ramen för utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Samtidigt godkändes den preliminära beräkningen av utgiftsområdet för budgetåren 1998 och 1999. Vänsterpartiet har i parti- och kommittémotioner föreslagit en annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Vänsterpartiets målsättningar är full sysselsättning, rättvis fördelning, jämställdhet och sanerade finanser. Vi menar att statens budget måste öka för att hävda välfärden och sysselsättningen. Det går inte som riksdagens majoritet tror att spara sig ur den ekonomiska krisen. Hälso- och sjukvården måste tillföras ytterligare resurser för att en fortsatt högklassig hälso- och sjukvård skall kunna garanteras. Nedskärningarna och minskningen av antalet anställda inom vården och omsorgen måste upphöra. Tvärtom måste utrymmet för verksamhet i kommuner och landsting öka. Detta kan ske genom bl.a. sänkta arbetsgivaravgifter, höjd a-kasse- och sjukförsäkringsnivå till 80 % fr.o.m. den 1 januari 1997 (vilket skulle ge kommunsektorn ökade skatteinkomster), ytterligare resurser till den s.k. kom- munakuten och slopad begränsning av kommunernas beskattningsrätt. Vidare anser jag att kampen för en bättre folkhälsa måste intensifieras för att inte skillnaderna i hälsa mellan olika grupper skall permanentas eller ytterligare öka. Vänsterparitet kommer aldrig att acceptera att människor inte har samma chanser till en bra uppväxt och ett bra liv. Primärvården måste också utvecklas för att tillgodose befolkningens behov av grundläggande vård och behandling. För att landstingen skall kunna uppfylla sina åligganden enligt hälso- och sjukvårdslagen anser jag det nödvändigt att anslag för sjukhusens öppenvårdsutbud omfördelas och används bl.a. för att utveckla primärvården. Det är också mest kostnadseffektivt om patienten på ett tidigt stadium fångas upp av en effektiv primärvård. Självfallet behövs också sjukhusvård. Det viktigaste är dock att patienten vårdas på rätt nivå inom sjukvården och att vårdstrukturer som inte tillgodoser de mål som eftersträvas måste förändras. Även äldreomsorgen befinner sig i kris. Kvaliteten i vården måste förbättras, neddragningarna måste upphöra och rehabiliteringsinsatserna läggas på en högre nivå än vad som är fallet i dag. Jag anser det ovärdigt ett välfärdssamhälle att många ensamboende äldre personer skickas hem för tidigt och att många gamla till följd av överbeläggningar blir liggande i sjukhuskorridorer och liknande utrymmen. Det är bl.a. mot denna bakgrund som Vänsterpartiet krävt extra pengar till kommunerna för att de äldre skall få en god omvårdnad. Äldreomsorgen får aldrig bli en buffert i konjunkturpolitiken. Kommunerna måste också åläggas att förbättra boendestandarden för de äldre och uppfylla löftet om ett eget rum i boendet. Vidare bör en nationell samordningskommitté för handikappfrågor inrättas för ett kontinuerligt samråd mellan handikapporganisationer, myndigheter och politiker samt för att inom de statliga myndigheterna utveckla en helhetssyn på handikappområdet. Det är också angeläget med lagstiftning mot diskriminering av handikappade. Ett allt hårdare samhällsklimat har inneburit att personer med funktionshinder allt oftare och i allt fler sammanhang utsätts för diskriminering. Vid behandlingen av propositionen om läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. motsatte sig Vänsterpartiet bl.a. förslaget om att höja högkostnadsskyddet för sjukvård och läkemedel eftersom det skulle slå hårt mot människor med låga inkomster och stort vårdbehov. Jag anser att ytterligare 150 miljoner kronor bort tillföras för att kunna fastställa högkostnadsskyddet till 1000 kr för läkemedel och 1000 kr för besök i den öppna hälso- och sjukvården. Det är också oacceptabelt att rätten till fria läkemedel vid vissa svåra kroniska sjukdomar tas bort. De flesta i gruppen som har haft rätt till vissa fria läkemedel är redan i dag hårt drabbade. Att låta dessa personer drabbas av besparingar strider mot förnuft och logik. Dessutom kommer det på sikt att leda till ökade kostnader för samhället. För att den s.k. fria listan skulle kunna behållas föreslog Vänsterpartiet ytterligare 50 miljoner kronor. 60 miljoner kronor borde också ha tillförts Handikappinstitutet i syfte att förbättra institutets informationskapacitet. Jag anser vidare att tandvårdsförsäkringen måste bibehållas och att 350 miljoner kronor utöver regeringens förslag bort tillföras. Den fria tandvården bör utökas till att även omfatta personer mellan 20 och 25 år. Denna grupp avstår ofta av ekonomiska skäl från regelbundna tandläkarbesök. För åldersgruppen över 25 år bör det skapas en tandvårdsförsäkring som till största delen skall finansieras över skattsedeln. Vidare anser jag att särskilda patientgrupper som redan i dag har reducerade eller inga kostnader för tandvård även i framtiden skall få behålla denna förmån. Regeringen har också sparat alltför hårt när det gäller insatser mot aids. Ytterligare 5 miljoner kronor borde ha anslagits för detta ändamål. Stödet till genomförandet av psykiatrireformen borde också ha tillförts ytterligare 102 miljoner kronor. Kommunerna kommer annars inte att klara verksamheten. Det är också viktigt att de utslussade patienterna inom den psykiatriska vården ges möjlighet till adekvat vård och behandling utan att drabbas av skyhöga behandlingsavgifter. Folkhälsoinstitutet har enligt min mening drabbats av för stora besparingar. Ytterligare 5 miljoner kronor borde ha tillförts institutet för att användas till forskning kring arbetslöshet och ohälsa samt till alkohol- och drogförebyggande arbete. Bilstödet till handikappade måste förbättras. Ett ökat stöd till särskilt anpassade bilar ger den funktionshindrade möjlighet till ett mer oberoende liv samtidigt som det innebär besparingar i form av minskade kostnader för färdtjänsten och hemtjänsten. Jag anser därför att bilstödet borde ha ökats med 60 miljoner kronor. Bidraget till Statens institutionsstyrelse borde enligt min mening ha ökats med 50 miljoner kronor för att utveckla och differentiera vården för den grupp av ungdomar som getts tillmälet värstingar och för att styrelsen inte skall behöva höja avgifterna till kommunen. När riksdagens majoritet nu genom riksdagsbeslutet den 22 november 1996 valt en annan inriktning av politiken, deltar jag inte i utskottets detaljbeslut i fråga om anslagen under utgiftsområdet.
5. Thomas Julin (mp) anför:
Den 22 november 1996 fastställde riksdagens majoritet bestående av ledamöterna för Socialdemokraterna och Centerpartiet den ekonomiska ramen för utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för budgetåret 1997. Samtidigt godkändes den preliminära beräkningen av utgiftsområdet för budgetåren 1998 och 1999. Miljöpartiet de gröna har förordat en annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Den ekonomiska politiken skall stödja en långsiktig och hållbar utveckling och tillgodose mänskliga behov inom de ramar som miljön sätter. Det goda samhället skall byggas med social rättvisa, solidaritet med utsatta människor och ett starkt hävdande av välfärdens kärna som är vården, omsorgen och skolan. Den sanering av statsfinanserna som nu genomförs är helt nödvändig, men Miljöpartiet är kritiskt till den bristfälliga fördelningsprofilen, den dåliga miljöanpassningen och de upprepade övervältringarna av kostnader på kommunsektor som nu görs. Hälso- och sjukvården är en grundläggande del av välfärden. Miljöpartiet anser att sjukvården i huvudsak skall vara offentligt och solidariskt finansierad, så att människor över hela landet kan känna trygghet i att samhället bistår den som blir sjuk, handikappad eller som på annat sätt hamnar i en utsatt livssituation. De stora besparingar som nu görs inom vården verkställs utan någon konsekvensanalys av vad resultatet blir för olika grupper av vårdtagare. Jag är mycket kritisk till att besparingarna får fortskrida. Anständighetens gräns har redan passerats på flera områden. Tidigare aviserade försämringar i högkostnadsskydd och tandvårdsförsäkringen verkställs nu. Neddragningarna kommer att leda till att hårt pressade hushåll får det ännu svårare att ha råd med läkarvård, medicinkostnader och tandläkarbesök. Jag anser att sjukvårdsförmånerna skulle ha tillförts ytterligare 100 miljoner kronor för år 1997 liksom för åren 1998 och 1999. Härigenom skulle högkostnadsskyddet ha kunnat sättas till 1 000 kronor för sjukvårdskostnader och 1 000 kr för läkemedelskostnader. Jag anser också att tandvården borde ha tillförts ytterligare 900 miljoner kronor för såväl 1998 som 1999, så att en anständig tandvårdsförsäkring skulle ha kunnat upprätthållas. Det är viktigt att ytterligare resurser satsas på insatser mot aids. Smittspridningen mellan män som har sex med män är oförändrat hög. De frivil- ligorganisationer som byggt upp en välfungerande organisation med förebyggande och psykosociala insatser, i syfte att motverka ökad smittspridning, bör få fortsätta och vidareutveckla sin unika kapacitet. Jag anser därför att 7 miljoner kronor borde överföras från Smittskyddsinstitutets anslag till anslaget för insatser mot aids. De handikappades situation bör förbättras. Handikappanpassningen skall vara en självklarhet vid nybyggnad och ombyggnad, framför allt vad gäller offentliga lokaler, affärslokaler, skolor vänthallar och sjukhus. Diskrimineringsombudsmannen bör få rätt att agera när funktionshindrade nekas tillträde till teatrar och restauranger. Vidare borde assistansreformen tillföras 100 miljoner kronor per år utöver vad regeringen föreslagit. Ansvaret för den personliga assistansen skall läggas på en huvudman, staten. Den hjälp och det stöd som de assistansberoende behöver skall inte påverkas av i vilken kommun de lever. De som har behov av det skall ha rätt att ha sin vanliga assistent även vid vistelse i skola eller daglig verksamhet. Barnombudsmannens verksamhet är ovärderlig som opinionsbildare. Myndigheten bör därför tillföras ytterligare en miljon kronor för att fortsätta att utveckla verksamheten. Efter psykiatrireformen, nedskärningar inom socialförsäkringarna, den allt större arbetslösheten och svårigheterna att få socialbidrag har de hemlösas antal ökat. Åtgärder måste nu vidtas för att hjälpa hemlösa till ett värdigt liv. Jag anser därför att 10 miljoner kronor borde ha avsatts för att bygga om tomma hus eller lägenheter till bostäder anpassade för olika grupper av hemlösa personer. Slutligen anser jag att det eventuella anslagssparande som finns inom socialvetenskapliga forskningsrådets budget borde användas för att initiera forskning på det alternativmedicinska området. Forskningsinsatserna borde inriktas på att bilda en brygga mellan skolmedicin och alternativmedicin, för att på det sättet utveckla skolmedicinen i humanekologisk riktning. När riksdagens majoritet nu genom riksdagsbeslutet den 22 november 1996 valt en annan inriktning av politiken, deltar jag inte i utskottets detaljbeslut i fråga om anslagen under utgiftsområdet.
6. Chatrine Pålsson (kd) anför:
Den 22 november 1996 fastställde riksdagens majoritet bestående av ledamöterna för Socialdemokraterna och Centerpartiet den ekonomiska ramen för utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för budgetåret 1997. Samtidigt godkändes den preliminära beräkningen av utgiftsområdet för budgetåren 1998 och 1999. Kristdemokraterna har i parti- och kommittémotioner förordat en annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Kristdemokraternas budgetalternativ tar sikte på tre huvuduppgifter. För det första måste resurser tillskapas så att kommuner och landsting kan möta de snabbt växande behoven av vård och omsorg. Ytterligare nedskärningar inom vården och omsorgen kan inte accepteras. Vidare måste förutsättningar skapas för nya och växande företag i syfte att åstadkomma nya arbetstillfällen och klara resurserna för välfärden. Den tredje huvuduppgiften är att den ekonomiska saneringen måste bedrivas på ett sådant sätt att inte de mest utsatta grupperna drabbas ytterligare och att de som drabbats mest av regeringens nedskärningar kompenseras. Behoven inom hälso- och sjukvården är väldokumenterade. Det gäller inte minst patientgrupper som gamla och långvarigt sjuka. Den svenska hälso- och sjukvården har i ett internationellt perspektiv hittills haft hög kvalitet och god tillgänglighet. I dag finns det risk att kvaliteten och tillängligheten försämras. Hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar. Som exempel kan nämnas att andelen personer över 85 år under 1990-talet kommer att öka med nära 30 % vilket ställer stora krav på utvecklingen av hälso- och sjukvården och äldreomsorgen. De ökade behoven av hälso- och sjukvård kan enligt min mening inte bara mötas genom fortsatta rationaliseringar utan vården och omsorgen måste få en särställning i politiken och tillförsäkras tillräckliga resurser. Vi kristdemokrater föreslog förändringar i budgeten som skulle innebära en förstärkning av kommun- och landstingssektorn med ca 6,5 miljarder kronor för budgetåret 1997 i förhållande till regeringens förslag. Dessa medel skulle användas till vård och omsorg. Det räcker inte med att säga att vård och omsorg skall vara ett prioriterat område utan det krävs också att man skapar förutsättningar för detta genom att tillföra sektorn ökade resurser. Jag är också oroad över förändringarna i sjukhusvården som bl.a. inneburit att många, särskilt ensamboende äldre personer skickats hem för tidigt. Den kraftiga minskningen av antalet vårdplatser har även resulterat i överbeläggningar. Det politiska systemet får inte skapa fyrkantiga regler om vårdtider vid olika diagnoser och var den enskilde skall få sin vård, utan den enskilde måste så långt det är möjligt få vara med i beslutet om var och hur vården skall ske. Jag anser också att förändringarna av vårdstrukturen gått alltför snabbt. Det är därför en angelägen uppgift att finna en vårdstruktur som håller för högt ställda medicinska kvalitetskrav och som samtidigt är kostnadseffektiv och praktisk. Även i detta sammanhang är det viktigt att utgå från patientens behov. De gränser som i dag finns mellan primärvård, sjukhusvård, hem- och socialtjänst skapar bekymmer för den enskilde och jag förordar därför ett nära samarbete mellan sjukvården och den kommunala socialtjänsten när det gäller rehabilitering, vård i livets slutskede och vid utskrivning av patienter från sjukhusen till eget boende, ålderdomshem eller sjukhem. Jag anser vidare att det är nödvändigt att skapa förutsättningar för alternativa vårdgivare. En ökad mångfald av vårdgivare ger patienterna större valmöjligheter och kan stimulera, utveckla och tillföra vården nya dimensioner. Lanstingen bör sträva efter att förnya sin organisation så att privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ kan ges förutsättningar att utvecklas. Kraven på insyn och kvalitetsuppföljning måste dock vara desamma oavsett om verksamheten är fristående eller offentlig. När det gäller omsorgen om de äldre anser jag att regeringen bör återkomma med förslag om en strategi för att motverka diskrimineringen av äldre inom vården. Det finns undersökningar som tyder på att det håller på att införas en åldersgräns på 65 år i det tysta inom sjukvården och att äldre patienter behandlas sämre än yngre patienter. Detta får självfallet inte ske. Vi måste med kraft slå fast rätten till en värdig ålderdom. De äldres behov måste stå i centrum inom vården och omsorgen. Jag anser också att det skall vara en självklar rätt för äldre personer att själva bestämma sin bostadsort. Om inte en frivillig ändring av nuvarande förhållanden sker måste riksdagen överväga en lagreglering av de äldres rätt att flytta mellan kommuner. Sammanfattningsvis anser jag således att äldre och sjuka skall prioriteras. Det behövs därför ett resurstillskott under 1990-talet för att klara en god vård på lika villkor. Detta går enligt min mening att klara genom omprioriteringar där de som är friska och arbetsföra får bära ett större ansvar. Vid behandlingen av propositionen om läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. motsatte sig kristdemokraterna bl.a. förslaget om att höja det totala högkostnadsskyddet eftersom patientavgifter och läkemedel redan i dag är en tung börda för många gamla och sjuka, dvs. de patientgrupper som har störst behov av sjukvård och medicin. För att inte den totala nivån på högkostnadsskyddet skall innebära att patienter av ekonomiska skäl avstår från att uppsöka läkare eller hämta ut sin medicin anser jag att egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet för öppen sjukvård och prisnedsatta läkemedel inte bör överstiga 1 800 kr per år. Jag anser det också oacceptabelt att rätten till fria läkemedel vid vissa svåra kroniska sjukdomar tas bort. Däremot bör den s.k. fria listan ses över och förbättras. Enligt min mening måste ytterligare 920 miljoner kronor tillföras under 1997. Inom tandvården anser jag att den allmänna tandvårdsförsäkringen skall finnas kvar även efter kommande budgetårs utgång. Vidare bör regeringen återkomma med förslag till ett reformerat åtgärdstaxesystem där högkostnadsskyddet baseras på diagnos och vårdbehov samt beviljas genom förhandsprövning. En fri prissättning inom åtgärdstaxan bör också övervägas. Jag motsätter mig även den av riksdagen tidigare beslutade besparingen på den statliga assistansersättningen och anser att ytterligare 215 miljoner kronor bort avsättas för detta ändamål. Assistansersättningen bör snarare utvecklas till att också omfatta personer över 65 år. Jag anser det också viktigt att slå vakt om det värdefulla arbete som många frivilliga organisationer utför och menar att ytterligare 10 miljoner kronor bort tillföras, för att ge utrymme för ett stöd till Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet. Stiftelsen står i dag inför stora ekonomiska problem vilket äventyrar dess fortsatta verksamhet. Med hänsyn till de betydande insatser som stiftelsen gör inom missbrukarvården och de positiva resultat som uppnåtts är det av yttersta vikt att stiftelsens arbete kan drivas vidare. När riksdagens majoritet nu genom riksdagsbeslutet den 22 november 1996 valt en annan inriktning av politiken, deltar jag inte i utskottets detaljbeslut i fråga om anslagen under utgiftsområdet. I propositionen framlagt lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 3 §2 Ersättning för Ersättning för tandvård utges om tandvård utges om vården meddelas vid vården meddelas vid folktandvårds- folktandvårds- klinik, klinik, odontologisk odontologisk fakultet eller fakultet eller annars genom det annars genom det allmännas försorg allmännas försorg eller lämnas av eller lämnas av tandläkare, som är tandläkare, som är uppförd på en av uppförd på en av den allmänna den allmänna försäkringskassan försäkringskassan upprättad upprättad förteckning. förteckning. Ersättning utges Ersättning utges enligt grunder som enligt grunder som regeringen efter regeringen efter förslag av förslag av Riksförsäkringsverk Riksförsäkringsverk et fastställer för et fastställer för högst två år i högst två år i sänder. sänder. Vad som sägs i Ersättning lämnas första stycket inte för tandvård gäller inte åt en försäkrad som ersättning för fyller högst 19 år tandvård åt under det år då försäkrad, som inte vården ges. Om fyller minst tjugo avgiftsfri tandvård år under det år åt sådan försäkrad vården inleds. Om föreskrivs i avgiftsfri tandvård tandvårdslagen åt sådan försäkrad (1985:125). föreskrivs i tandvårdslagen (1985:125).
______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
Utskottets förslag till beslut om anslag under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för budgetåret 1997
1 000-tal kronor
Utskottets förslag överensstämmer med regeringens förslag till anslagsfördelning.
Utskott ets
förslag
A Hälsovård och sjukvård 1 Sjukvårdsförmåner 15 637 m.m. (ram) 000 2 Bidrag till 908 150 hälsovård och sjukvård (obet) 3 Insatser mot aids 150 887 (ram) 4 Ersättning till 29 700 Spri (obet) 5 Bidrag till WHO 32 780 (ram) 6 Bidrag till WHO- 2 591 enheten för rapportering av läkemedelsbiverknin gar (obet) 7 Bidrag till 16 800 Nordiska hälsovårdshögskolan (ram) 8 Bidrag till 386 000 psykiatriområdet (res) 9 Folkhälsoinstitutet 113 460 (ram) 1 Smittskyddsinstitut 97 460 0 et (ram) 1 Statens institut 10 606 1 för psykosocial miljömedicin (ram) 1 Statens beredning 23 631 2 för utvärdering av medicinsk metodik (ram) 1 Hälso- och 22 674 3 sjukvårdens ansvarsnämnd (ram)
B Omsorg om äldre och personer med funktionshinder 1 Vissa statsbidrag 711 200 inom äldre- och handikappområdet (res) 2 Statsbidrag till 207 840 vårdartjänst m.m. (ram) 3 Bidrag till viss 80 394 verksamhet för personer med funktionshinder (obet) 4 Bidrag till 131 694 handikapp- och pensionärsorganisat ioner (obet) 5 Ersättning för 15 700 texttelefoner (ram) 6 Bilstöd till 343 944 handikappade (ram) 7 Kostnader för 3 663 statlig 000 assistansersättning (ram) 8 Statens institut 8 640 för särskilt utbildningsstöd (ram) 9 Handikappombudsmann 7 847 en (ram)
C Åtgärder för barn, socialt behandlingsarbete samt alkohol- och drogpolitik 1 Bidrag till 52 000 missbrukar- och ungdomsvård samt alkohol- och drogförebyggande arbete (obet) 2 Bidrag till 57 841 organisationer på det sociala området (obet) 3 Barnombudsmannen 7 639 (ram) 4 Statens nämnd för 5 916 internationella adoptionsfrågor (ram) 5 Statens 507 720 institutionsstyrels e (ram) 6 Alkoholinspektionen 14 527 (ram) 7 Alkoholsortimentsnä 674 mnden (ram)
D Socialstyrelsen 1 Socialstyrelsen 372 994 (ram)
E Stöd till forskning 1 Socialvetenskapliga 92 828 forskningsrådet: Forskningsmedel (ram) 2 Socialvetenskapliga 7 650 forskningsrådet: Förvaltning (ram)
SUMMA 23 721 787
Av utskottet avstyrkta motionsyrkanden
Motionerna 1996/97:So201 yrkandena 1-4 och 6-9, 1996/97:So207 yrkandena 1, 2, 4-6 och 9, 1996/97:So210, 1996/97:So211, 1996/97:So217 yrkandena 1, 2 och 4, 1996/97:So222, 1996/97:So223, 1996/97:So225, 1996/97:So231, 1996/97:So242, 1996/97:So243, 1996/97:So244, 1996/97: So247, 1996/97:So250, 1996/97:So254, 1996/97:So261 yrkandena 1 och 4, 1996/97:So262, 1996/97:So266, 1996/97:So273, 1996/97:So274, 1996/97: So275 yrkandena 1 och 4-6, 1996/97:So276 yrkandena 4, 5 och 7, 1996/97: So277 yrkandena 1, 5, 9 och 44, 1996/97: So280 yrkande 17, 1996/97: So283, 1996/97:So284, 1996/97:So288, 1996/97:So292, 1996/97:So294 yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1996/97:So295 yrkandena 1-4, 1996/97:So401 yrkandena 1-3 och 7, 1996/97:So402, 1996/97:So403 yrkandena 2 och 15, 1996/97:So405, 1996/97:So407, 1996/97:So408, 1996/97: So409, 1996/97:So410 yrkandena 1-4, 1996/97:So413, 1996/97:So416, 1996/97:So418, 1996/97:So420 yrkandena 4-7, 1996/97:So421, 1996/97:So422, 1996/97: So423 yrkandena 2 , 3 och 17, 1996/97:So424 yrkandena 3 och 10, 1996/97: So425 yrkandena 1-3 5, 7, 9 och 10, 1996/97:So426 yrkandena 1, 2 och 10, 1996/97:So427, 1996/97:So428, 1996/97:So430, 1996/97:So431 yrkandena 2-4, 1996/97:So603 yrkande 10, 1996/97: So607 yrkande 8, 1996/97:So612, 1996/97:So616, 1996/97: So626, 1996/97:So642 yrkandena 4 och 5, 1996/97:So648, 1996/97:So649, 1996/97:So652 yrkande 2, 1996/97:So655 yrkande 3 och 15, 1996/97: So657 yrkande 3, 1996/97:So667 yrkande 2, 1996/97:So672 yrkande 16, 1996/97:So802 yrkandena 1, 2, 5, 11 och 13, 1996/97:So804, 1996/97: So805, 1996/97:So807 yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1996/97:So812 yrkande 1, 1996/97:So813, 1996/97:So814, 1996/97:Ju719 yrkandena 8 och 9, 1996/97:Sf241 yrkandena 9 och 13, 1996/97:Sf254 yrkande 3, och1996/97:Bo529 yrkande 2.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 UTGIFTSOMRÅDE 9 2 Proposition 1996/97:1 2 Motionerna 3 Motioner om Riktlinjer: Hälso- och sjukvård 3 Motioner om Riktlinjer: Omsorg om äldre 5 Motioner om Riktlinjer: Omsorg om personer med funktionshinder 6 Motioner om anslag 7 Motioner under A 7 Motioner under B 10 Motioner under C 12 Motioner under D 14 Motioner under E 15 Utskottet 16 Inriktning av hälso- och sjukvård, omsorg om äldre och personer med funktionshinder 16 Hälso- och sjukvård 17 Omsorg om äldre 24 Omsorg om personer med funktionshinder 31 Anslag 36 Hälso- och sjukvård (A 1 A 13) 36 Sjukvårdsförmåner m.m. (A 1) 36 Läkemedel och tandvård 41 Insatser mot aids (A 3) 43 Medelsanvisningen 44 Informationsinsatser, m.m. 45 Bidrag till psykiatriområdet (A 8) 47 Folkhälsoinstitutet (A 9) 49 Smittskyddsinstitutet (A 10) 50 Statens institut för psykosocial miljömedicin (A 11) 51 Övriga medelsanvisningar under A 52 Omsorg om äldre och personer med funktionshinder (B 1 B 9) 52 Vissa statsbidrag inom äldre- och handikappområdet (B 1) 52 Bilstöd till handikappade (B 6) 55 Kostnader för statlig assistansersättning (B 7) 58 Övriga medelsanvisningar under B 64 Åtgärder för barn, socialt behandlingsarbete samt alkohol- och drogpolitik (C 1 C 7) 64 Bidrag till ungdomsvård och missbrukarvård samt alkohol- och drogförebyggande arbete (C 1) 64 Bidrag till organisationer på det sociala området (C 2) 66 Insatser för hemlösa 70 Barnombudsmannen (C 3) 71 Statens institutionsstyrelse (C 5) 71 Alkoholinspektionen (C 6) 72 Övriga medelsanvisningar under C 73 Socialstyrelsen (D 1) 73 Behörighetsfrågor 75 Stöd till forskning (E1 E2) 79 Socialvetenskapliga forskningsrådet (E 1 E 2) 79 Övrig statlig verksamhet 81 Systembolaget AB 81 Utskottets bedömning 81 Inriktningen av hälso- och sjukvården samt av omsorgen om äldre och personer med funktionshinder 81 Hälso- och sjukvård 82 Omsorg om äldre 85 Omsorgen om personer med funktionshinder 87 Anslagen 88 Hemställan 98 Särskilda yttranden 99 Bilaga 1: Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring 110 Bilaga 2: Utskottets förslag till beslut om anslag under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg för budgetåret 1997 111 Bilaga 3: Av utskottet avstyrkta motionsyrkanden 113 _______________________________ * Har ej deltagit i beslutet 1 Lagen omtryckt 1982:120. 2 Senaste lydelse 1994:746.