Den ekonomiska politiken och budgetregleringen m.m.
Betänkande 1992/93:FiU10
Finansutskottets betänkande
1992/93:FIU10
Den ekonomiska politiken och budget- regleringen m.m. (prop.1992/93:100 bil. 1)
Innehåll
1992/93
FiU10
Sammanfattning
I betänkandet tillstyrker utskottet regeringens förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Vidare föreslår utskottet ett antal åtgärder för att öka ROT-verksamheten, dvs. reparation samt om- och tillbyggnad.
Den ekonomiska utvecklingen
Den ekonomiska återhämtningen inom OECD-området har påbörjats men går trögt. Den dominerande marknaden för svensk varuexport är Västeuropa. Det är därför särskilt oroande att det nu är utvecklingen i Västeuropa som utgör ett hinder för en positiv utveckling av världsekonomin. Den i de bedömningar som redovisas i betänkandet förutsedda ränteneddragningen i Tyskland har påbörjats i Bundesbank.
En utebliven koordination av penning- och finanspolitiken kan emellertid leda till ett kvardröjande högt ränteläge och förhindra en positiv utveckling i Europa. Det bör framhållas att den nu pågående uppgången i Förenta staterna inte är tillräcklig för att ge Västeuropa en avgörande draghjälp ut ur lågkonjunkturen.
Den svenska ekonomin är alltjämt inne i en recession. Produktionen minskar även i år. Arbetslösheten fortsätter att stiga och väntas i år bli över 6%. Till de positiva tecknen hör att exporten bl.a. på grund av den betydande deprecieringen av kronan nu ökar kraftigt. Samtidigt förutses pris- och löneökningarna bli mycket låga sett i ett internationellt perspektiv. BNP väntas falla i år med nära 1,5%. År 1994 förutses en ökning med drygt 1,5%. Trots denna ökning i produktionen fortsätter emellertid arbetslösheten att stiga.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Utskottet delar finansplanens uppfattning att det krävs en fortsatt sanering av de offentliga finanserna för att öka förtroendet för den ekonomiska politiken och därigenom möjliggöra den räntesänkning som är nödvändig för att öka tillväxten och minska arbetslösheten. I betänkandet betonas att det nuvarande ekonomiska läget inte får avhålla statsmakterna från att vidta åtgärder för att skapa förutsättningar för en expansion i näringslivet. Det skall ske genom fortsatta förändringar i de offentliga utgiftssystemen, strategiska skattesänkningar och satsningar på forskning, utbildning och infrastruktur. Utskottet stöder den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i finansplanen.
Företrädarna för Socialdemokraterna och Ny demokrati reserverar sig till förmån för sina resp. förslag till inriktning av den ekonomiska politiken. Vänsterpartiets suppleant avger en meningsyttring.
ROT-program
I betänkandet understryker utskottet att åtgärder för att komma till rätta med det svåra läget på arbetsmarknaden måste ha hög prioritet.
Arbetsmarknadspolitiken har aldrig tidigare disponerat så stora resurser som i dag. Enligt utskottets uppfattning finns det emellertid skäl att befara att de negativa effekterna av överhettningen ännu inte värkt ut. Arbetsmarknadsläget kan därför bli ännu sämre än vad finansplanens prognos visar. Dessa omständigheter talar för att åtgärderna mot arbetslösheten kan behöva förstärkas ytterligare. Utskottet förordar därför att åtgärder vidtas för att stimulera till ökad ROT-verksamhet under 1993 och 1994. Mot denna bakgrund anser utskottet att följande åtgärder bör vidtas:
1. RBF-stödet (dvs. räntestödet för reparation av främst allmännyttans hyreshus) bör förlängas att gälla under 1993 och 1994. 2. Statliga subventioner bör ges för underhåll och reparationer av vissa kommunala byggnader. 3. Viss förlängning bör ske av 1992 års regler för räntebidrag för ombyggnad av bostäder. 4. Bidrag bör utges för ombyggnad av äldrebostäder. 5. Riksantikvarieämbetets resurser för kulturmiljövård bör räknas upp tillfälligt med 50 miljoner kronor. 6. Bidragsramen för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden bör utökas. 7. Avdrag bör medges mot fastighetsskatten för vissa underhållsåtgärder. 8. Överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna hösten 1992 om besparingar på bostadssektorn om 3 miljarder kronor såsom de redovisas i finansutskottets betänkande 1992/93:FiU1 (s. 86) ligger fast.
Utskottet föreslår i detta betänkande att 800 miljoner kronor anvisas för ett bidrag som skall täcka 30 % av kommunernas kostnader för underhåll och reparationer av vissa kommunala byggnader (punkt 2).
Finansutskottet förutsätter att vad utskottet anför i betänkandet om åtgärder för att komma till rätta med det svåra läget på arbetsmarknaden beaktas av övriga utskott vid behandlingen av hithörande frågor under våren 1993. Förslag i dessa frågor bör enligt utskottets mening föreläggas riksdagen under våren. Det bör ankomma på resp. utskott att ange den närmare utformningen av förslagen.
Utskottet är enigt om att åtgärderna bör vidtas, men i tre särskilda yttranden till betänkandet framför utskottets företrädare för Socialdemokraterna, Moderaterna och Ny demokrati vissa synpunkter på förslagen.
Riktlinjer för budgetpolitiken
Statsfinanserna försämras dramatiskt. På tre år har budgetunderskottet vuxit med mer än 200 miljarder kronor, och 1/3 av statsbudgetens utgifter finansieras nu med lån. I inget annat OECD-land försämras de offentliga finanserna så snabbt som hos oss.
Underskottet i statsbudgeten är den främsta anledningen till att statsskulden under innevarande budgetår väntas öka med 260 miljarder kronor. Grovt räknat kommer denna skuldökning -- uppkommen under ett år -- att medföra att statens ränteutgifter blir i runt tal 25 miljarder kronor större under en följd av år framöver. Enbart för att behålla statsskulden på oförändrad nivå krävs således besparingar av ungefär samma omfattning som de långtgående utgiftsnedskärningar som föreslås eller aviseras i årets budgetproposition inkl. de nedskärningar som blev resultatet av höstens krisuppgörelser mellan regeringen och Socialdemokraterna.
Mot bakgrund härav ter sig den uppkomna situationen som allvarlig. Förutsättningarna för omfattande stimulansåtgärder är som utskottet ser det mycket begränsade, inte minst mot bakgrund av att finanspolitiken redan i utgångsläget är mycket expansiv. Situationen kompliceras emellertid av att stora besparingar påverkar efterfrågan i samhället och således kan verka dämpande på den ekonomiska utvecklingen. Åtgärderna måste därför anpassas till den svaga ekonomiska utvecklingen. Besparingarna måste också ges en sådan inriktning att de undanröjer det som verkligen utgör grunden för obalanserna i den offentliga sektorns finanser.
Eftersom drygt 1/3 av den offentliga sektorns utgifter är transfereringar till hushållen är det ofrånkomligt att även de delar av transfereringssystemen som av gemene man uppfattas som självklara rättigheter måste kunna bli föremål för omprövning. Varje sådan förändring måste emellertid göras med största omsorg och avvägas på ett sådant sätt att man kan upprätthålla den grundläggande tryggheten för de verkligt svaga och svårast utsatta grupperna i samhället.
Utskottet ansluter sig till regeringens förslag till inriktning av budgetpolitiken, som för nästa budgetår innebär förslag till nya besparingar på 11,9 miljarder kronor. Regeringen vill dessutom genom ytterligare besparingar successivt minska inte bara det strukturella underskottet i de offentliga finanserna utan också de offentliga utgifterna mätt som andel av BNP.
Skall de rådande problemen kunna lösas på ett varaktigt sätt, krävs att saneringen av de offentliga finanserna bedrivs målmedvetet och enligt en i förväg uppgjord plan som sträcker sig över flera år. Trovärdigheten i dessa ansträngningar stärks om en stor parlamentarisk majoritet ställer sig bakom åtgärderna. Enligt utskottets mening bör därför breda lösningar eftersträvas i det fortsatta arbetet med att utforma en långsiktigt inriktad budgetpolitik, och i detta sammanhang bör en stor öppenhet visas för alternativa förslag. Regeringens i finansplanen redovisade inställning tillgodoser denna linje.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har i en reservation resp. en meningsyttring förordat att budgetpolitiken ges en inriktning som överensstämmer med förslagen i resp. partis motioner.
Övriga frågor
Utskottet tar i betänkandet upp frågan om redovisningen av investeringar på statsbudgeten med anledning av några motioner som föreslår att staten bör återinföra systemet med en drift- och en kapitalbudget. I det sammanhanget redovisar utskottet sin syn på regeringens förslag till finansieringsmodell för infrastrukturinvesteringar. Utskottet delar inte uppfattningen att modellen skulle göra det möjligt att höja investeringsnivån ytterligare. Utskottet anser därför att investeringar i infrastruktur liksom hittills bör anvisas över anslag på statsbudgeten. En finansiering över anslag kan väl förenas med utformning av planeringsramar eller investeringsbemyndiganden som gör det möjligt att långsiktigt planera verksamheten. Utskottet är inte berett att tillstyrka att en drift- och en kapitalbudget åter införs, men anser att frågan om hur investeringarna i infrastruktur skall finansieras, budgeteras och redovisas bör övervägas ytterligare. Det är i vissa sammanhang väsentligt att behandla investeringar och kapitalkostnader på ett annat sätt än driftskostnader.
I det statliga betalningssystemet kommer Postgirots ensamrätt att upphöra från den 1 juli 1993 för att främja konkurrens mellan de olika betalningssystemen hos Postgirot och bankerna/Bankgirot. Utskottet tillstyrker därför att Riksrevisionsverket får regeringens uppdrag att utveckla det statliga betalningssystemet så att det kan öppnas även mot Bankgirot. Utskottet betonar emellertid vikten av att konkurrens på lika villkor skapas och begär att regeringen i kompletteringspropositionen skall redovisa hur förhandlingarna med bankerna utvecklas.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1992/93:100 (budgetpropositionen), i vad avser
bilaga 1 Finansplanen, mom. 1--4, 6--21, 23 och 24, bilaga 8 punkt 6 Statliga löneavtal 1991--1993 (s. 20),
dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:
1992/93:Fi201 av Gudrun Norberg (fp),
1992/93:Fi202 av Birger Hagård (m),
1992/93:Fi203 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), i vad avser yrkandena 1--7 och 9,
1992/93:Fi204 av Bert Karlsson (nyd), i vad avser yrkandena 1 och 2,
1992/93:Fi205 av Lars Andersson (-),
1992/93:Fi206 av John Bouvin (nyd),
1992/93:Fi207 av John Bouvin (nyd),
1992/93:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd),
1992/93:Fi209 av Ulla Pettersson och Lars Ulander (s),
1992/93:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd),
1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd), i vad avser yrkande- na 1--3, 5 och 13,
1992/93:Fi212 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkandena 1--4, 16 och 19--21,
1992/93:Fi701 av Elving Andersson (c),
1992/93:Fi704 av Margit Gennser och Sonja Rembo (m),
1992/93:Fi705 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (m),
1992/93:Fi707 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s),
1992/93:Fi712 av Lars Biörck (m),
1992/93:Fi715 av Gudrun Schyman m.fl. (v),
1992/93:Fi716 av Per Olof Håkansson (s),
1992/93:Fi717 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd), i vad avser yrkandena 1 och 2,
1992/93:A267 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), i vad avser yrkande24,
1992/93:Bo238 av Oskar Lindkvist m.fl. (s), i vad avser yrkande4,
1992/93:K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkande3,
1992/93:Sf268 av Doris Håvik m.fl. (s), i vad avser yrkande1,
1992/93:Sf269 av Doris Håvik m.fl. (s), i vad avser yrkande1,
1992/93:Sf512 av Doris Håvik m.fl. (s), i vad avser yrkande1,
1992/93:Sk388 av Gudrun Schyman m.fl. (v), i vad avser yrkande8 och
1992/93:T819 av Georg Andersson m.fl. (s), i vad avser yrkande2.
Inkomna skrivelser och uppvaktningar
Under ärendets beredning har en skrivelse inkommit från de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet med hemställan att finansutskottet medverkar till att påskynda beslut som syftar till att hejda den pågående ökningen av arbetslösheten. Ett antal skrivelser har också inkommit från kommuner, organisationer, företag och enskilda.
Dessutom har företrädare för Postverket och Postgirot uppvaktat utskottet och i samband därmed överlämnat en skrivelse.
Propositionens förslag
I proposition 1992/93:100 (budgetpropositionen) föreslår regeringen i bilaga 1 Finansplanen (Finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Anne Wibble --
dels att riksdagen
1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som har förordats i propositionen,
2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har förordats i propositionen,
3. godkänner det program för budgetförstärkningar på 25000000000 kr i 1994 års priser för åren 1994--1996 som har förordats i propositionen,
4. godkänner de riktlinjer för statsskuldspolitiken som har förordats i propositionen,
6. godkänner riktlinjerna för budgetering av myndigheternas förvaltningskostnader (avsnitt 2.2.1),
7. bemyndigar regeringen att genomföra räntebeläggning av statliga medelsflöden (avsnitt 2.3),
8. bemyndigar regeringen att besluta om myndigheternas kreditutrymme i Riksgäldskontoret (avsnitt 2.3),
9. godkänner riktlinjerna för finansiering av myndigheternas investeringar för förvaltningsändamål (avsnitt 2.4),
10. bemyndigar regeringen att besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar för myndigheternas anläggningstillgångar upp till belopp av 4500000000 kr (avsnitt 2.4),
11. godkänner riktlinjerna för risk- och skadehantering i staten (avsnitt 2.6),
12. godkänner förändringar i dispositionsrätten till vissa anslagstyper på statsbudgeten (avsnitt 2.7),
13. bemyndigar regeringen att genomföra redovisade förändringar av det statliga betalningssystemet (avsnitt 2.8),
dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om
14. det strukturella saldot (avsnitt 1.4),
15. statsutgifternas förmögenhetseffekter (avsnitt 1.5),
16. framtida former för budgetering och redovisning av statens verksamhet (avsnitt 1.6),
17. statliga garantier (avsnitt 1.7),
18. finansiell styrning (avsnitt 2.1),
19. beräkning av anslagen för budgetåret 1993/94 (avsnitt 2.2.2),
20. tekniska justeringar av anslag för budgetåret 1993/94 (avsnitt 2.2.3),
21. myndigheternas lånebehov för finansiering av anläggningstillgångar (avsnitt 2.4),
23. Postgirot och utvecklingen av det statliga betalningssystemet (avsnitt 2.8),
24. budgetkonsekvenser av EES-avtalet (avsnitt 3).
I proposition 1992/93:100 bilaga 8 Finansdepartementet punkt 6 Statliga löneavtal 1991--1993 (s. 20) föreslår regeringen -- efter föredragning av statsrådet Anne Wibble -- att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om de statliga löneavtalen för 1991--1993.
Motionsyrkandena
1992/93:Fi201 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ompröva den s.k. svenska modellen i syfte att lönemässigt inte inteckna en ekonomisk tillväxt innan den blivit en realitet.
1992/93:Fi202 av Birger Hagård (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att inventera samtliga statliga utgifter i syfte att söka undvika en kris i det svenska folkets krismedvetande.
1992/93:Fi203 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100 godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen med avslag på propositionen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen i berörd del enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen, med avslag på propositionens förslag om program för budgetförstärkningar åren 1994--1996, begär att regeringen återkommer med ett mer genomarbetat förslag,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett samlat, långsiktigt och hållbart program för att stärka statsfinanserna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att Sverige i internationella organ verkar pådrivande i strävandena att få till stånd ett samarbete för tillväxt och arbete,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med en mer genomarbetad redovisning av det statsfinansiella saldot,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att budgeten bör utformas med en bättre överblickbarhet och konsekvens,
9. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk beredning tillsätts med uppgift att presentera en klarläggande översyn av kommunernas ekonomi och lägga fram förslag till begränsning av den skadliga rundgången i ekonomin m.m.
1992/93:Fi204 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen snarast inför en lag om allmänt lönestopp,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det måste skapas förutsättningar för statsmakternas aktiva medverkan i syfte att få ned löneläget i landet om det befinns oundgängligen nödvändigt.
1992/93:Fi205 av Lars Andersson (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att framlägga en vitbok om valutakrisen.
1992/93:Fi206 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en snabbutredning för att kartlägga de internationella finansmarknaderna.
1992/93:Fi207 av John Bouvin (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en kristidskommission för att leda Sverige ur krisen.
1992/93:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen föranstaltar om inrättande av en kristidskommission.
1992/93:Fi209 av Ulla Pettersson och Lars Ulander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidigareläggning av kommunala investeringar genom förskotterade byggkostnader.
1992/93:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen antar i motionen framfört förslag till lag om allmänt lönestopp,
2. att riksdagen, om yrkande 1 inte bifalls, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av kraftfulla åtgärder och behov av lönestopp.
1992/93:Fi211 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om räntepolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valutapolitiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera i syfte att öka sysselsättningen och därmed tryggad ekonomi för alla,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lönestopp.
1992/93:Fi212 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som i motionen förordats,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som i motionen förordats,
3. att riksdagen avslår regeringens program för budgetförstärkningar på 25 000 000 000 kr i 1994 års priser för budgetåren 1994--1996,
4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de riktlinjer för penning-, valuta- och statsskuldspolitiken som i motionen förordats,
16. att riksdagen hos regeringen begär att affärsverken får i uppdrag att tidigarelägga sina beställningar enligt vad i motionen anförts,
19. att riksdagen inte bemyndigar regeringen att genomföra redovisade förändringar av det statliga betalningssystemet,
20. att riksdagen avslår regeringens förslag att upphäva förordningen (1974:591) om skyldighet för statlig myndighet att anlita Riksbanken eller Postgirot,
21. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för 1990-talet som i motionen förordas.
1992/93:Fi701 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdelning av statsbudgeten i en drifts- och en kapitalbudget.
1992/93:Fi704 av Margit Gennser och Sonja Rembo (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformning av riktlinjer och tekniker för bedömning av värdet av att tidigarelägga vissa investeringar.
1992/93:Fi705 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisningen av socialförsäkringssystemen och en mer dynamisk budgetering.
1992/93:Fi707 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ramanslag för myndigheternas förvaltningskostnader och hur den fria förhandlingsrätten påverkas av detta.
1992/93:Fi712 av Lars Biörck (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om klarare information om statens utgifter i budgetpropositionen.
1992/93:Fi715 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning i enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:Fi716 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att riksdagen godkänner riktlinjer m.m. för risk- och skadehanteringen i staten med den ändring som följer av att verksamheten etableras vid Statens räddningsverk i enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:Fi717 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om att införa en drift- och kapitalbudget utreds på nytt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksdagens inflytande över statliga investeringar som är av stort samhällsintresse.
1992/93:A267 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
24. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat, långsiktigt och hållbart program för stärkta statsfinanser.
1992/93:Bo238 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett samlat, långsiktigt och hållbart program för stärkta statsfinanser.
1992/93:K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om politisk kontroll av valutahandeln.
1992/93:Sf268 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat, långsiktigt och hållbart program för stärkta statsfinanser.
1992/93:Sf269 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat, långsiktigt och hållbart program för stärkta statsfinanser.
1992/93:Sf512 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett samlat, långsiktigt och hållbart program för stärkta statsfinanser.
1992/93:Sk388 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen beslutar höja arbetsgivaravgiften med tre procentenheter från den 1 juli 1993.
1992/93:T819 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Postgirots begäran om utökade verksamhetsramar bör tillgodoses.
Propositionen
I propositionen understryks vikten av att den ekonomiska politiken utformas så att välfärden tryggas och utvecklas och utrymme skapas för nödvändiga miljösatsningar. De övergripande målen för den ekonomiska politiken är därför att återupprätta tillväxten och pressa ned arbetslösheten. Därmed tas också produktionsresurser i hela Sverige till vara.
Arbetet med att lösa Sveriges ekonomiska problem -- den ekonomiska krisen är den svåraste sedan andra världskriget -- är mödosamt och tar tid. Det finns inga genvägar i den ekonomiska politiken. Men vi kan redan se flera positiva utvecklingstendenser som visar att förutsättningarna för en god ekonomisk utveckling har stärkts. Inom näringslivet sker en kraftig förbättring av konkurrenskraften. Samtidigt väntas de svenska företagen under de närmaste åren möta växande utlandsmarknader. Möjligheterna till en ny period av tillväxt, nyföretagande och tryggad sysselsättning finns inom räckhåll.
För att fånga dessa möjligheter måste den ekonomiska politiken nu inriktas på två huvuduppgifter:
För det första krävs en fortsatt sanering av de offentliga finanserna för att öka förtroendet för den ekonomiska politiken och göra en varaktigt lägre räntenivå möjlig. En lägre ränta är den enskilda faktor som har störst betydelse för att höja aktivitetsnivån i ekonomin och därmed minska arbetslösheten.
För det andra krävs fortsatta insatser för att skapa förutsättningar för en expansion i näringslivet. Det sker genom förändringar i de offentliga utgiftssystemen, strategiska skattesänkningar och satsningar på forskning, utbildning och infrastruktur. I detta perspektiv är EES-avtalet och ett framtida svenska medlemskap i EG av central betydelse.
I propositionen framhålls att förutsättninarna för att den svenska ekonomin skall komma stärkt ur krisen är goda. Lågkonjunkturen har utnyttjats till att förbereda den svenska ekonomin för en kommande internationell konjunkturuppgång.
Sedan år 1990 har en rad steg tagits i den ekonomiska politiken för att rätta till de strukturella brister som länge präglat den svenska ekonomin. Skattereformen, energipolitiken, EES-avtalet samt ansökan om medlemskap i EG är exempel på beslut som fattades då Socialdemokraterna satt i regeringsställning. Att dessa strukturreformer dröjde så länge är emellertid en viktig orsak till dagens svåra ekonomiska problem.
Efter regeringsskiftet hösten 1991 har ett omfattande sanerings- och förnyelsearbete av vårt lands ekonomi inletts. Under det senaste året har beslut fattats som innebär successivt minskade offentliga utgifter med sammanlagt ca 70 miljarder kronor under de kommande åren.
Genom dessa åtgärder har grunden lagts för en exportledd expansion av den svenska ekonomin. Den ekonomiska politiken måste nu inriktas på att ytterligare förbättra förutsättningarna för återupprättad tillväxt och fortsatt låg inflation.
I propositionen anges bl.a. följande riktlinjer gälla för den ekonomiska politiken:
1. Den underliggande inflationstakten skall förbli låg
Låg inflation är en nödvändig förutsättning för varaktig tillväxt. Den fasta växelkursen var ett ankare i låginflationspolitiken. Förlusten av detta ankare skärper kraven på den ekonomiska politiken. Risken att den rörliga växelkursen leder in i en inflationsspiral måste undanröjas.
Den underliggande inflationstakten under 1993 väntas bli ca 2%. Konsumentprisindex beräknas stiga med ca 5 % på grund av höjda indirekta skatter, reducerade subventioner samt de höjda importpriser som följer av deprecieringen. En större ökning kan inte tolereras.
En varaktigt låg inflation är en förutsättning för lägre räntor. Därmed är låg inflation också en förutsättning för tillväxt och tryggad sysselsättning.
En hög inflationstakt är oacceptabel även av andra skäl. Den leder till ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor och är samhällsekonomiskt skadlig eftersom den missgynnar sparande och uppmuntrar skuldsättning.
2. Underskottet i de offentliga finanserna skall minska
Om de offentliga finanserna inte saneras blir följden en fortsatt kraftig ökning av statsskulden. Växande ränteutgifter medför då att angelägna offentliga utgifter successivt trängs ut. Därför måste arbetet med att minska underskottet i de offentliga finanserna drivas vidare.
En betydande del av underskottet är strukturellt, dvs. det försvinner inte vid en konjunkturuppgång. Den strukturella delen av underskottet måste på sikt elimineras.
Ett åtgärdsprogram krävs som innebär krav på budgetförstärkningar på sammantaget 25miljarder kronor under åren 1994--1996 utöver de minskningar i offentliga utgifter som följer av redan fattade beslut och förslagen i årets budgetproposition. Även 1997 och 1998 krävs beslut om fortsatta budgetförstärkningar.
Beräkningar för 1994--1998 visar att årliga budgetförstärkningar på 10 miljarder kronor vid realt oförändrad offentlig konsumtion gör det möjligt att eliminera det strukturella underskottet under perioden.
Återhämtningen av tillväxten är central för att reducera det totala underskottet i de offentliga finanserna. Åtgärder som ökar tillväxten, t.ex. förbättrade motiv för arbete genom förändringar inom social-, försäkrings- och skattesystemen, är därför avgörande även från budgetsynpunkt.
3. De offentliga utgifterna skall minska
Saneringen av de offentliga finanserna förutsätter fortsatta och målmedvetna utgiftsminskningar. I budgetpropositionen föreslås eller aviseras begränsningar av de offentliga utgifterna som långsiktigt uppgår till drygt 27 miljarder kronor. Därav hänför sig drygt 12miljarder kronor till förslag som överenskommits i samband med uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna hösten 1992. För budgetåret 1993/94 innebär förslagen att utgifterna minskar med 17miljarder kronor genom besparingar i bl.a. delpensionsförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Genom dessa och tidigare förslag börjar de totala offentliga utgifterna nu minska.
I förslaget till statsbudget för 1993/94 föreslås bl.a. följande utgiftsminskningar.
Kompensationsgraden i delpensionsförsäkringen sänks, rätten till nedtrappning av arbetstiden begränsas och åldersgränsen för rätt till delpension höjs från 60 till 62 år fr.o.m. den 1 juli 1993. Fr.o.m. år 1995 gäller rätten till delpension från 63 års ålder.
Arbetsskadesjukpenningen slopas fr.o.m. den 1 juli 1993 och ersätts av sjukpenning.
Ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen blir i huvudsak densamma som vid sjukdom. Samtidigt återinförs fem karensdagar.
Kronans minskade värde innebär en standardsänkning för det svenska folkhushållet. För denna standardsänkning kan ingen kompensera sig. Därför skall alla basbeloppsanknutna förmåner reduceras för den prisökning som följer av deprecieringen.
4. Återinförande av en fast växelkurs
Sverige bör återgå till en fast växelkurs. En viktig fördel med en fast växelkurs är att den minskar osäkerheten för utrikeshandel och investeringar.
För att en återgång till en fast växelkurs skall bli trovärdig är en varaktigt låg inflation nödvändig. Därför är inflationsbekämpningen central för möjligheterna att uppnå tillväxt, investeringar och ökad sysselsättning.
5. Åtgärder för att öka tillväxtkraften
I förslaget till statsbudget föreslås bl.a. följande åtgärder för att öka tillväxtkraften i den svenska ekonomin:
Förslag aviseras om att beskattningen av egenföretagare blir likvärdig med den för aktiebolag fr.o.m. 1994. I avvaktan på de nya reglerna föreslår regeringen vissa lindringar för beskattningsåret 1993.
Arbetsmarknaden avregleras. Arbetsförmedlingsmonopolet avskaffas och förenklingar av arbetsrättsliga regler förbereds.
Inkomst- och mervärdebeskattningen ses över i syfte att förenkla och att uppnå konkurrensneutralitet.
Avregleringen av kommunikationsmarknaden, finansmarknaden, bostadsmarknaden, elmarknaden och den kommunala verksamheten m.m. drivs vidare. Ett antal förslag presenteras under våren.
Satsningarna på infrastruktur fortsätter. Genom en övergång till lånefinansiering kan investeringsnivån höjas ytterligare. Detta innebär att nya projekt för ytterligare 20 miljarder kronor kan påbörjas.
Arbetslinjen hävdas. Utbildnings- och kompetenshöjande åtgärder samt insatser mot långtidsarbetslöshet prioriteras.
I propositionen framhålls att en politik för att återupprätta tillväxten och trygga sysselsättningen på kort sikt kommer att medföra kännbara uppoffringar för alla medborgare. Men om vi avstår från att ta itu med de ekonomiska problemen blir följden permanent hög arbetslöshet, varaktigt sänkt levnadsstandard och att välfärdsstaten vittrar sönder. En sådan utveckling skulle medföra stora fördelningspolitiska problem och måste med kraft förhindras.
Motionerna
Socialdemokraternas partimotion Fi203
I motion Fi203 (s) framhålls att den ekonomisk-politiska uppgift Sverige står inför är större och svårare än på mycket länge. Tre stora problem måste lösas samtidigt.
Sverige har i år och nästa år den sämsta utvecklingen av alla OECD-länder när det gäller produktionen. Det gäller nu att snabbt bryta stagnationen och tillbakagången och ge utrymme för tillväxt och framsteg.
Sverige har i år och nästa år den snabbaste ökningen av arbetslösheten, långt snabbare än i andra länder, och de ökade skuldräntorna underminerar den sociala tryggheten. Det gäller nu att få i gång tillväxten och förstärka de offentliga inkomsterna samtidigt som utgifterna uthålligt anpassas till de tillgängliga inkomsterna.
Regeringens förslag till statsbudget och den politik som där anvisas löser enligt motionärernas uppfattning inte Sveriges grundläggande ekonomiska problem. En strategi saknas för hur man skall hejda ökningen av arbetslösheten, hur man skall få i gång produktionen och öka tillväxten och vilka åtgärder man måste vidta för att sanera de eroderade statsfinanserna. Därtill kommer att budgetpropositionen är häpnadsväckande bristfällig som beslutsdokument för riksdagen. Enligt motionärerna behövs det en ny ekonomisk politik. Det blir nu en uppgift för riksdagen att bereda statsbudgeten och finansplanen så att ett samlat beslut om en ny politik kan fattas under våren. Målen för denna politik bör vara desamma som riksdagen tidigare lagt fast: full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och god miljö.
De ekonomisk-politiska åtgärderna måste kännetecknas av långsiktighet, stabilitet och förutsägbarhet. Politiken bör under de närmaste åren inriktas på att:
få upp den ekonomiska tillväxten till över 3% per år. pressa ned arbetslösheten mot 3%. hävda den uppnådda prisstabiliteten på god europeisk nivå.
För att nå dessa mål måste den ekonomisk-politiska strategin ha följande inriktning.
Sverige måste intensifiera sitt engagemang i internationella sammanhang för att få till stånd ett samarbete för tillväxt och arbete. Det gäller såväl i Norden som i Europa och OECD.
Under vårriksdagen måste en majoritet i riksdagen skapas för en långsiktig plan för arbete, tillväxt och sunda statsfinanser. En sådan plan måste innefatta både en kraftfull stimulans för produktion och investeringar under 1993--1994, när den allmänna efterfrågan är svag, och ett uthålligt program för att anpassa de offentliga utgifterna till inkomsterna under hela 1990-talet. Inom ramen för en stram utgiftspolitik är det nödvändigt att skapa utrymme för offensiva satsningar på starkt tillväxtfrämjande och konkurrensförstärkande åtgärder såsom infrastruktur, utbildning samt forskning och utveckling. Vidare skall den flexibla arbetsmarknaden försvaras genom att långtidsarbetslösheten bekämpas och uppkomsten av inflationsdrivande flaskhalsar förhindras.
Ett produktions- och investeringsvänligt klimat måste skapas genom att hävda ett internationellt konkurrenskraftigt skattesystem, bygga ut infrastrukturen samt yrkesutbildning och högre utbildning i takt med 1990-talets internationella krav och skapa ett fungerande system för näringslivets försörjning med riskkapital och krediter till rimliga villkor. Därtill kommer att en långsiktig omställning av produktion, konsumtion och energiförsörjning är nödvändig för att åstadkomma en bättre balans mellan ekonomi och ekologi. De konkreta ekonomisk-politiska åtgärder som föreslås i motionen kan sammanfattas på följande sätt.
Tidigareläggning av angelägna och redan inplanerade investeringar i infrastruktur på sammanlagt 17 miljarder kronor. Dessa investeringar måste komma till stånd omedelbart, så att Sverige har ett konkurrenskraftigt transportsystem för resten av 1990-talet. Riktade stimulanser för att få i gång reparationer, ombyggnader och underhåll av bostäder och av kommunala lokaler för sammanlagt ca 8,5 miljarder kronor. Det är nu dessa åtgärder skall genomföras, inte under senare delen av 1990-talet när näringslivets investeringar skall ta fart igen. Utbildningsnivån och kompetensen i arbetslivet måste höjas genom ett brett och långsiktigt program för yrkesutbildning och högre utbildning, och vi vill få fram 85 000 utbildningsplatser redan under det kommande läsåret. En snabb teknisk förnyelse måste komma till stånd genom ett kraftfullt och uthålligt program för att överföra ny teknologi till Sverige och ge bred spridning till tekniska framtidsidéer i hela näringslivet, men särskilt till de mindre och medelstora företagen. Åtgärder måste vidtas för att säkerställa att sunda och livskraftiga företag får tillgång till riskkapital och krediter. Utvecklingsfonderna bör ha en viktig roll i den regionala näringspolitiken. AP-fonderna bör därför ges möjlighet att placera ytterligare 10 miljarder kronor som aktiekapital. Ett Europaprogram genomförs för 500 miljoner kronor riktat till små och medelstora företag. Programmet bör innehålla ett handfast kunskapsstöd och stimulans till småföretag att komma ut på Europamarknaden. AB Fortia bör återupprättas för att etablera en effektiv ledning av statens ägarengagemang i näringslivet. En annan avvägning mellan produktivt arbete och kontantstöd måste komma till stånd. Som motionärerna ser det har regeringens ingrepp i den kommunala ekonomin lett till att ett underskott i statsbudgeten har förts över till kommunsektorn som i sin tur återfört det via a-kassorna till staten; denna finansiella rundgång har gått ut över skolan, sjukvården samt barn- och äldreomsorgen. I motionen krävs att regeringen låter göra en snabbutredning av denna rundgång och återkommer med förslag som korrigerar skadeverkningarna.
Enligt motionärerna kommer detta program för arbete och tillväxt att avlasta arbetsmarknadspolitiken, utgifterna för passivt kontantstöd kommer att minskas och på så sätt hävdas arbetslinjen.
Det är nödvändigt att skapa klarhet om den statsfinansiella utvecklingen och med all kraft bekämpa det växande underskottet i statens finanser. Detta kan endast ske, menar motionärerna, genom att politiken läggs om. Det saneringsprogram för sunda statsfinanser som redovisas i motionen kan sammanfattas på följande sätt.
Vissa mindre skattehöjningar föreslås som ligger i linje med vad Socialdemokraterna tidigare redovisat om miljö- och energibeskattningen, kapitalbeskattningen samt en reformerad förmögenhetsbeskattning. Mot bakgrund av den kraftiga förstärkning av den internationella konkurrenskraften som nu har inträffat, föreslås att en del av sänkningen av arbetsgivaravgiften återtas för att stärka arbetsmarknadsfonden och minska behovet av statlig upplåning. Under förutsättning att det program för arbete och tillväxt som presenterades i motionen kan vinna gehör i regeringen, är Socialdemokraterna beredda att medverka till utgiftsnedskärningar under budgetåret 1993/94 av samma omfattning som regeringen föreslagit. Men dessa måste infogas i ett långsiktigt, uthålligt och mera ambitiöst program för sunda statsfinanser än det som regeringen aviserat. Regeringen måste återkomma med ett förslag till ett sådant program. En förutsättning för att ett sådant program för sunda statsfinanser skall kunna få folklig och parlamentarisk förankring är att bördorna fördelas rättvist och att de medborgare som har de bredaste ekonomiska marginalerna får medverka via inkomstskatten. Motionärerna kräver att regeringen återkommer under vårriksdagen med ett förslag som tillgodoser dessa krav.
I motionen krävs ett program för lag och ordning i det ekonomiska livet. Hederliga företagare och skattebetalare blir varje år lurade på flera tiotal miljarder kronor genom den ekonomiska brottsligheten. Regeringen visar ingen vilja att göra tillräckliga insatser mot denna brottslighet. Regeringen har i stället tagit initiativet till att avskaffa regler som har motverkat en del av avarterna. Det är nu nödvändigt att riksdagen tar initiativet till en ny politik på detta område:
Ett samlat program mot ekonomisk brottslighet måste komma till stånd. 100 miljoner kronor bör anslås till förstärkta insatser, innefattande bl.a. en särskild organisation. En effektivare lagstiftning är nödvändig, så att olika lagstiftningskomplex motverkar och försvårar ekobrottslighet. En effektivare skattekontroll bör genomföras, framför allt mot de branscher där ekobrottsligheten utgör det största hotet mot de hederliga företagarna.
Budgeteffekterna av här angivna förslag sammanfattas i motionen på följande sätt.
33>
Sammantaget beräknas de olika förslagen enligt motionärerna medföra att den kraftiga nedgång i BNP som regeringen räknar med för 1993 i stort sett skulle utebli. Den högre produktionsnivån jämfört med regeringens politik består också 1994. Arbetslösheten skulle genom denna inriktning av politiken kunna nedbringas till under 5 % i år och runt 4 % år 1994. Med den socialdemokratiska politiken skulle, sägs det i motionen, vägen tillbaka mot full sysselsättning kunna påbörjas.
Ny demokratis partimotion Fi211
I motion Fi211 (nyd) anförs att Sveriges ekonomi nu är i svår kris. Produktionen sjunker. Fastighetspriserna faller men hyrorna stiger. Realräntan har nått ovanliga höjder, kreditförlusterna är enorma, konkursernas antal saknar motsvarighet i mannaminne och hushållens köpkraft avtar lika snabbt som budgetunderskottet växer. Den politikerfinansierade delen av ekonomin sysselsätter eller försörjer 4,6 miljoner människor. 50 % av BNP i Sverige produceras ineffektivt, dvs. inom offentliga eller privata monopol eller karteller. Politikerna ger sig själva utnämningar och fallskärmsavtal, pensioner, garantier, arvoden och löner. Den situationen kan likställas med en gruvarbetare som får pension om han skulle övergå från gruvarbete till ett jobb vid järnvägen. Ansvaret för att Sverige hamnat i denna situation ligger, menar motionärerna, hos det politiska etablissemang som under årtionden drivit igenom den politik som nu avslöjas. De tomma löftena går inte ens att dölja bakom dimridåer av ord. Kedjebrevsekonomin börjar genomskådas av allt fler svenskar. Systemen måste ändras nu. Självklart måste det löna sig att arbeta och driva företag.
I motionen framhålls att regeringen har kommit en bit på väg med budgetsaneringen men Ny demokrati vill gå snabbare fram. Den av regeringen i budgetpropositionen föreslagna besparingen på 12miljarder kronor räcker inte ens till räntan på ökningen av statsskulden, varför kraftigare besparingar och ökade intäkter fordras. Den offentliga sektorn måste bantas, och transfereringssystemet behöver kraftiga förändringar.
Riksbanken har genom att se räntan som en måttstock på sundheten i den svenska ekonomin försvårat för Sverige att komma ur den negativa spiral ekonomin för tillfället befinner sig i. Att enbart se räntan som en värdemätare, och inte även som ett medel eller katalysator för att få i gång ekonomin eliminerar möjligheterna att förbättra situationen. Som motionärerna ser det måste Riksbankens agerande ifrågasättas. Riksbanken kan inte sägas ha svarat upp mot sitt ansvar. Riksbanken vill, med stöd av regeringen, hålla räntan uppe. Innan kronan började flyta motiverades denna politik med försvaret av den fasta växelkursen. Nu när kronan flyter kan inte en sådan högräntepolitik accepteras. Motionärerna kräver därför att räntorna kontinuerligt sänks från dagens nivå ner till den nivå som våra viktigaste handelspartner har. Den korta räntan bör snarast sänkas till nivåer under 6%.
När det gäller transfereringssystemens utformning anser motionärerna att följande åtgärder omedelbart bör vidtas.
Socialförsäkringssystemet
Ny definition av basbelopp:
Många avtal indexeras årligen upp med basbeloppet. Detta gör det mycket svårt att balansera statsbudgeten. Systemet verkar inflationsdrivande, eftersom löneförhandlingarna utgår från belopp som höjts automatiskt. Dessutom sker en förskjutning av inkomster, på grund av att vissa samhällsgrupper får en automatisk inkomstökning, trots att ekonomin i stort krymper. För att motverka inkomstförskjutningen och det automatiska inflationshöjandet bör basbeloppet inte enbart återspegla prisutvecklingen, utan bestämmas även med hänsyn till den reella standardutvecklingen i samhället. Detta åstadkoms genom att man tar hänsyn såväl till förändringar i BNI som till inflationen.
Enhetliga nivåer i socialförsäkringssystemet:
Om ett sådant förslag genomförs kan enligt motionärerna staten spara 30 miljarder kronor i socialförsäkringssystemet, samtidigt som det görs lättförståeligt och rättvist. De inslag i nuvarande system som uppmuntrar manipulation tas bort. 70 % (inkl. eventuell sjuklön eller av arbetsgivaren betald försäkring) utgår vid sjukdom, arbetsskada, vård av sjukt barn, förtidspension, arbetslöshet och garantilön utan arbete.
Stimulansbidrag i arbetsmarknadsutbildning:
Ett stimulansbidrag på ytterligare 10 % utges vid aktiv, yrkesinriktad rehabilitering, arbetsmarknadsutbildning med klart sikte på arbete, beredskapsarbete och vid arbete med garantilön. Nuvarande tak på 7,5 basbelopp bör omprövas och eventuellt sänkas.
Ny familjepolitik:
I en separat motion beskrivs Ny demokratis familjepolitik mera ingående. Förslaget går ut på att subventionerna till barnomsorg, föräldraförsäkring, barnbidrag och bidragsförskott används till dels ett vårdnadsbidrag som betalas under barnets första sex levnadsår, dels ett barnbidrag som utbetalas till sexton års ålder. Skattebetalarna spar med detta system 24 miljarder kronor per år.
Ny arbetslöshetsförsäkring:
Genom att skapa en allmän arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla och ersätter det fyrtiotal a-kassor som finns i dag, kan staten göra stora besparingar. Den nya arbetslöshetsförsäkringen skulle betalas till en tredjedel vardera av arbetsgivarna, arbetstagarna och staten. Egenavgifterna går upp men skattetrycket kan på sikt sänkas. Besparingens storlek beror på arbetslöshetsnivån men skulle i dagsläget bli 8--10 miljarder kronor.
Omläggning av trafikförsäkringen:
Genom att lyfta över ansvaret för trafikolycksfall från den allmänna sjukförsäkringen till trafikförsäkringen blir försäkringsbolagen mer intresserade av rehabilitering och trafiksäkerhet. Stat och landsting sparar minst 6 miljarder kronor i minskade kostnader i sjukförsäkringen och sjukvården, och samhällskostnaderna minskar även totalt sett.
Arbetsskadeförsäkringen:
I motionen föreslås att arbetsskadebegreppet skärps ytterligare och att arbetsskadeförsäkringen snarast privatiseras. På några års sikt ger detta betydande besparingar. Det rör sig, menar motionärerna, om tiotals miljarder kronor.
Bidragsbedrägerierna inom socialförsäkringssystemet:
Bedrägerierna med statliga och kommunala bidrag måste snarast utredas, och regeringen uppmanas återkomma med förslag på hur man kan stävja fusket. Bedrägerierna kostar skattebetalarna miljarder och urholkar människors moral och tro på samhället. I motionen redovisas följande räkneexempel. Transfereringarna till hushållen beräknas uppgå till ca 360 miljarder kronor 1993. Om bedrägerierna uppgår till exempelvis 5 % innebär detta ett svinn för skattebetalarna på 18 miljarder kronor, eller 4000 kronor per hushåll.
Sammanfattningsvis uppskattar motionärerna att här angivna förslag till förändringar i socialförsäkringssystemet kan ge följande besparingar.
25>
Dessutom stora långsiktiga besparingar som ej uppskattas: Ny indexering Privatisering av arbetsskadeförsäkringen Minskat bidragsfusk
Arbetsmarknaden och inriktningen av arbetsmarknadspolitiken
I motionen framhålls att arbetsmarknadens parter särskilt i nuvarande skede måste besinna sitt ansvar och undvika att lönerna återigen drar i gång inflationsspiralen. Det finns inget utrymme för lönehöjningar. Konflikter på arbetsmarknaden måste undvikas. Följande konkreta förslag till åtgärder med motiveringar redovisas i motionen.
Avreglering av arbetsrätten: I separat motion begär Ny demokrati att den viktiga utredningen om arbetsrätten påskyndas. Genom en snabb avreglering skapas snabbt nya jobb eftersom företagen skulle våga anställa i större utsträckning än i dag.
Inför ett lärlingssystem: I motionen framhålls att ett lärlingssystem snarast bör införas i Sverige. Ny demokrati begär därför att en utredning tillsätts med syfte att utreda förutsättningarna för att införa ett lärlingssystem av samma modell som den tyska yrkesutbildningen, vilken har mycket gott anseende i Europa. Det svenska systemet med att administrera all yrkesutbildning i offentlig regi, t.ex. AMS och på komvux, är dyrt och ineffektivt. I ett lärlingssystem ansvarar staten för den teoretiska utbildningen och för delar av kvalitetskontrollen. I övrigt organiseras och bekostas utbildningen av företagen. Utbildningen blir mer verklighetsanpassad, och tusentals ungdomar skulle få meningsfull utbildning.
ROT-satsning:
Byggsektorn är för stor och måste bantas, men i rådande konjunkturläge finns inte tillräckligt med alternativa branscher som kan suga upp arbetslösa byggarbetare. Därför bör vi satsa på reparation och ombyggnader som ändå måste göras. Sverige får då en mängd arbeten utfört till en mycket låg nettokostnad och ökningstakten av antal arbetslösa minskar något. Några svårigheter att omgående hitta angelägna projekt finns inte (t.ex. skolan och VA-nätet).
Förändra arbetsmarknadspolitiken:
I separata motioner för Ny demokrati fram ett antal besparings- och rationaliseringsförslag inom detta område. I denna motion ges följande sammanfattning av förslagen.
Aktivera de arbetslösa. Sverige hade i december 1992, enligt SCB, 241 000 öppet arbetslösa som till väsentlig del uppbär ersättning i form av A-kassa, KAS eller liknande till en kostnad av ca 36 miljarder kronor. Dessa medel utbetalas som regel utan något krav på motprestation, vilket innebär att tiotals miljarder kronor går samhällsnyttan förbi. Regeringen bör utreda förutsättningarna för att koppla arbetslöshetsunderstödet till någon form av samhällstjänst. Lär av Hallstahammarprojektet.
Satsa på riktiga jobb. Satsa på konkreta förslag för att hjälpa industrin och företagen. Motionärerna understryker att det är det enda sättet att skapa produktiva jobb som kan betala välfärden. Köp utbildningsplatser i företag som ger jobb, i stället för att enbart satsa på uppehållande insatser av typ ALU, arbetslivsutveckling.
Omorganisera Arbetsmarknadsverket. Arbetsmarknadsverkets organisation måste göras om för att motsvara dagens krav på effektivitet. AMS, LAN samt AMI bör omedelbart avvecklas. De arbetsuppgifter som inte kan bortrationaliseras överförs till de lokala arbetsförmedlingarna samt Arbetsmarknadsdepartementet.
Permitteringar i kommunerna. Kommunerna måste ges bättre möjligheter att permittera anställda vid arbetsbrist.
Samordna utbildningen. På mindre orter kan man samla all vuxenutbildning under ett tak: Uppdragsutbildning, AMU, komvux, folkhögskola och studieförbund underställd en administration. Detta bör innebära betydande besparingar.
Minska fackets makt. Många goda företagsidéer har stupat på fackliga villkor. Öka i stället makten för den enskilde.
Vänsterpartiets partimotion Fi212
I motion Fi212 (v) konstateras att den svenska ekonomin sedan drygt ett och ett halvt år är inne i en nedåtgående spiral med konkurser vars omfattning knappast har någon motsvarighet i Sveriges moderna historia, kreditåtstramning, fallande efterfrågan och ökande arbetslöshet. Arbetslösheten hamnar enligt regeringens prognos och med regeringens politik på 7 % nästa år. Alla erfarenheter från andra länder visar att en kvardröjande arbetslöshet på 7--10 % under några år snabbt blir permanent. I motionen understryks att arbetslöshet är ett socialt gift som förstör samhället på alla nivåer, socialt och ekonomiskt. Långsiktigt bör det inte finnas någon motsättning mellan låg inflation och full sysselsättning. Men Vänsterpartiet understryker att det är ännu viktigare att arbetslösheten nedbringas, vilket kräver en ny ekonomisk politik.
Den bärande tanken vid utformningen av den ekonomiska politiken måste vara att pengar skall tas från individer och företag som inte använder dem till konsumtion eller investering och ge dem till dem som gör det. På så sätt är det möjligt att minska både arbetslösheten och budgetunderskottet.
I motionen föreslås höjd skatt för dem som tjänar mer än 200000 kronor om året, dvs. för grupper som i genomsnitt har hög sparbenägenhet. Vidare föreslås sänkt matmoms och samtidigt avvisas regeringens förslag som ger arbetslösa, lågavlönade, sjuka och låginkomstpensionärer -- dvs. grupper med hög konsumtionsbenägenhet -- sämre privatekonomi. I motionen föreslås också höjda arbetsgivaravgifter och energiskatter och att dessa pengar används till lån dels till riktade investeringar där de ger många arbeten och god miljöprofil och till utbildning, dels till kommuner som inte kan finansiera nuvarande sysselsättning.
Dessa förslags effekter på statsbudgeten budgetåret 1993/94 jämfört med propositionen framgår av denna tabell (miljarder kronor, avrundat till hela hundratal miljoner) redovisad i motionen på följande sätt.
33>
I motionen framhålls att Vänsterpartiets budgetförslag syftar till att minska arbetslösheten men även budgetunderskottet på längre sikt. Detta kräver emellertid en omställning av ekonomin som möjliggör för Sverige att stå utanför EU, att ekonomin är ekologiskt hållbar och samhällsekonomiskt effektiv. Både den totala miljöskulden och det finansiella sparandeunderskottet i offentlig sektor måste reduceras och på sikt opereras bort. Detta förutsätter grundläggande förändringar i närings- och skattepolitik med sikte på att göra miljövänlig produktion och konsumtion relativt sett mer ekonomiskt attraktiv. Det kräver också förbättrad effektivitet i offentlig sektor samt att de offentliga inkomstöverföringarna blir fördelningspolitiskt mer träffsäkra. I motionen föreslås minskade transfereringar och höjda skatter fram till år 2000 på sammantaget 55 miljarder kronor.
Motionärerna betonar särskilt att en starkare fördelningspolitik inte bara är nödvändig av moraliska skäl, den är också nödvändig för att det skall bli möjligt att genomföra de besparingar som långsiktigt är nödvändiga. Majoriteten av svenska folket kommer nämligen aldrig att acceptera att dra åt sina egna svångremmar om börsklippare och direktörer med fallskärmsavtal går fria.
Vänsterpartiet föreslår i motionen att en "kommunakut" inrättas enligt de förslag som kommit från ett antal kommuner. Förslaget innebär att kommunsektorn får tillbaka de 7,5 miljarder som decemberbeslutet berövade dem. Kommunerna skall redan nu kunna söka dessa pengar och få besked i tid före de kommunala budgetbesluten i slutet av detta år. Pengarna betalas ut den 1 juli 1994 och belastar statsbudgeten 1994/95.
Vidare framhålls i motionen att det kommunala skattestoppet är ett oacceptabelt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten samt dessutom orimligt i sak. Motionärerna föreslår att riksdagen nu fattar beslut om att häva det kommunala skattestoppet.
I motionen understryks att det i längden inte är möjligt att ha budgetunderskott i nuvarande storlek. Räntorna skulle bli fortsatt höga, vilket är liktydigt med fortsatt låga investeringar och därmed ännu fler förlorade arbetstillfällen. Vänsterpartiet anser att det strukturella budgetunderskottet lättast kan opereras bort om det sker i kombination med kraftigt minskad arbetslöshet och en starkt utjämnande fördelningspolitik.
Genom minskat militärt försvar i kombination med ökade investeringar i en omställning av vapenindustrin till civil produktion kan man i kombination med minskad statlig administration spara ca 10 miljarder kronor fram till år 2000. Det behövs dock vissa ökade statliga konsumtionsutgifter främst inom högre utbildning. Sammantaget kan man spara netto 5 miljarder kronor på den statliga konsumtionen fram till år 2000.
De tunga posterna när det strukturella underskottet skall avlägsnas måste bli en kombination av minskade transfereringar inom socialförsäkringssystemen och bostadssubventioner samt höjda skatter för dem med höga inkomster och förmögenheter. Kan man få ner arbetslösheten och åstadkomma en jämnare inkomstfördelning försvinner också automatiskt en del av dessa inkomstöverföringar.
Som utvecklats i andra motioner från Vänsterpartiet läggs förslag fram som är avsedda att rikta transfereringarna inom socialförsäkringssektorn mer effektivt till dem som verkligen behöver dem. En metod som redan nu används är att sänka de tak som finns i dessa system. Motionärerna räknar med att man genom minskad arbetslöshet, jämnare fördelning och bättre riktade bidrag fram till år 2000 kan spara sammantaget 15 miljarder kronor netto inom dessa transfereringssystem.
Genom en övergång till mer fördelningspolitiskt effektiva former av bostadspolitiskt stöd kan man reducera stödet med 10 miljarder kronor fram till år 2000. Man skall också kunna minska bostadsränteavdragen på ett sätt som ökar skatteinkomsterna fram till år 2000 med 10 miljarder kronor. Med hänvisning till Vänsterpartiets skattemotion framhåller motionärerna att man därutöver kan höja skatteuttaget med sammantaget ca 20 miljarder kronor.
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Den internationella utvecklingen
De förutsättningar som ligger till grund för prognosen för den svenska ekonomiska utvecklingen i den preliminära nationalbudgeten framgår av tabell 1.
Tabell 1. Internationella förutsättningar Årlig procentuell förändring
________________________________________________________________________ 1991 1992 1993 1994 ________________________________________________________________________
BNP i OECD 0,8 1,5 1,8 2,8
Konsumentpriser i OECD 4,3 3,1 3,1 3,1 (KPI årsgenomsnitt) Råoljepris (dollar per fat) 20,0 19,4 19,5 21,0 Dollarkurs (i kr) 6,05 5,83 6,84 6,84 Växelkursförändring SEK/ECU - 0,4 12,0 0 ________________________________________________________________________
Anm.: Stoppdatum för växelkursen var 10 december då ECU-index noterades till 113,9. Detta motsvarar en appreciering av ECU mot kronan på 13,9 % jämfört med riktmärket index=100. Motsvarande depreciering av kronan mot ECU:n blir då 12,2 % (13,9/1,139)
Under de senaste månaderna har de etablerade konjunkturinstituten tvingats att revidera sina konjunkturprognoser. Av den anledningen kan det finnas skäl att kort sammanfatta bakgrunden till den ekonomiska situation som OECD-länderna i dag befinner sig i. År 1988 uppgick den totala produktionstillväxten i OECD-området till nära 4,5%, vilket var den kraftigaste ökningen under hela 1980-talet. Därefter minskade tillväxten successivt och var år 1991 knappt 1%. Bakom denna låga tillväxt i OECD-området låg att flera av de större industriländerna -- Förenta staterna, Storbritannien, Canada och Australien -- drabbades av en recession. Bland de mindre länderna var det Finland, Sverige och Nya Zeeland som fick se sin totala produktion minska.
Så sent som våren 1991 hade OECD och praktiskt taget alla etablerade konjunkturbedömare den uppfattningen att den pågående avmattningen i den ekonomiska aktiviteten i OECD-området detta år skulle upphöra och vändas till en uppgång. Förklaringen till konjunktursvackan ansågs främst vara att den investeringsboom som inleddes under senare delen av 1980-talet nu var över. Det var också en allmän uppfattning att nedgången i världskonjunkturen med stor sannolikhet skulle bli kortvarig. Orsaken till konjunkturnedgången förklarades främst av avmattningen i Förenta staterna. Någon motsvarande negativ utveckling kunde inte skönjas i de två andra stora industriländerna, Västtyskland och Japan. Visserligen kunde en minskad ekonomisk aktivitet noteras även för dessa båda länder men tillväxten var alltjämt hög (ca 4%). Till skillnad mot den svåra lågkonjunkturen vid inledningen av 1980-talet skulle sålunda i den nuvarande konjunkturcykeln den ekonomiska tillbakagången i Nordamerika balanseras av en tillfredsställande utveckling av den västtyska och den japanska ekonomin.
Mot denna bakgrund var det främst åtgärder för att avvärja hotet från en ökad inflation som ansågs vara den ekonomiska politikens viktigaste uppgift. Låg inflation skulle befrämja tillväxten, vilket i sin tur på sikt också skulle pressa tillbaka den höga arbetslöshet som så envist dröjt sig kvar efter lågkonjunkturen vid inledningen av 1980-talet.
Berlinmurens fall och Sovjetimperiets upplösning måste givetvis få återverkningar på den ekonomiska utvecklingen i Europa. Vid inledningen av år 1991 var det en allmän uppfattning att återföreningen av de båda tyska staterna i det korta konjunkturperspektivet inte nämnvärt skulle störa en fortsatt tillväxt i Västeuropa. Västtysklands utveckling har varit drivkraften och helt avgörande för den positiva utvecklingen i det övriga Västeuropa. I slutet av 1980-talet och under de två första åren av 1990-talet har tillväxten i Västtyskland legat i intervallet 3,5--4,5%. Det har främst varit en snabb ökning av den inhemska efterfrågan som drivit på denna utveckling. Den privata konsumtionen stimulerades av inkomstskattesänkningar, stigande sysselsättning och goda löneökningar. Den vid återföreningen av de båda tyska staterna upprättade tyska valutaunionen innebar också en betydande förstärkning av efterfrågan på västtyska varor. Naturligtvis förutsåg man att återföreningen skulle skapa omstruktureringsproblem i den tyska ekonomin, men dessa skulle vara snabbt övergående och endast marginellt störa en fortsatt positiv utveckling.
Under hösten 1991 blev det emellertid alltmer uppenbart att beskrivningen av det ekonomiska läget som en kortvarig, mild konjunktursvacka inte helt stod i överensstämmelse med verkligheten. Återhämtningen i Förenta staterna har gått väsentligt långsammare än vad som kunnat avläsas i prognoserna.
En allvarlig felbedömning, som dessvärre också kom att utgöra en viktig förutsättning för konjunkturprognoserna åren 1990--1991, var underskattningen av kostnaderna för Tysklands återförening. På grund av att dessa kostnader blev allt högre kom de tyska statsfinanserna i obalans. Budgetunderskottet växte snabbt. Det innebar bl.a. att Tyskland, vars D-mark utgjorde ankaret i det västeuropeiska valutasamarbetet (ERM-systemet), inte längre uppfyllde de konvergenskrav som EG ställt upp som villkor för ett inträde i en kommande monetär union.
För att motverka det stigande inflationstrycket i den tyska ekonomin stramade Bundesbank successivt åt penningpolitiken. Det höga ränteläget fortplantade sig genom ERM-systemet till övriga EG-länder. Slutresultatet av de växande återföreningskostnaderna och den följande inriktningen av den tyska ekonomiska politiken har blivit att de depressiva tendenserna i Västeuropa har vuxit sig allt starkare. Stora frågetecken återstår kring EG-staternas valutasamarbete.
Den försämring av det ekonomiska läget i Västeuropa som nu är en realitet innebär att den tidigare beskrivningen av konjunkturläget måste omprövas. Det är inte längre Tyskland och Japan som skall svara för att det ekonomiska läget stabiliseras i OECD-området och att världskonjunkturen vänder uppåt. I stället är det återigen Förenta staterna som måste bli motorn i en konjunkturuppgång.
I tabell 2 redovisas prognoser i den preliminära nationalbudgeten för bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder. I tabell 3 ges motsvarande redovisning av utvecklingen av konsumentpriserna.
Tabell 2. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder Årlig procentuell förändring
_____________________________________________________________________________ Andel av 1991 1992 1993 1994 OECD-områdets totala BNP i %* _____________________________________________________________________________
Förenta staterna 36,0 -1,2 2 2,5 3 Japan 19,2 4,4 1,8 2,3 3,3 Västtyskland 8,8 3,7 1 0,5 2 Frankrike 7,0 1,2 2 1,3 2,8 Storbritannien 5,5 -2,4 -1 1,3 2,5
Danmark 0,8 1,3 1,3 1,5 2,3 Finland 0,7 -6,5 -2 1,3 1,8 Norge 0,7 1,9 2,5 1,5 3 Sverige 1,3 -1,8 -1,5 -1,5 1,5
Norden** 2,2 -1,0 0,5 1,5 2,3
OECD-Europa 38,2 1,2 1 1 2,3
OECD-totalt 0,8 1,5 1,8 2,8 ____________________________________________________________________________
* 1987 års BNP ** Exkl. Sverige
Den bedömning av den internationella utvecklingen som gjordes i anslutning till höstens proposition om åtgärder för att stabilisera ekonomin (prop. 1992/93:50) innebar en kraftig nedrevidering av prognosen från förra vårens kompletteringsproposition. Även i nu föreliggande finansplan görs med undantag för Förenta staterna en fortsatt nedrevidering, om än i långt mindre utsträckning.
Tabell 3. Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder Årlig procentuell förändring
___________________________________________________________________ 1991 1992 1993 1994 ___________________________________________________________________
Förenta staterna 4,2 3 3 3 Japan 3,3 2 2 2,5 Västtyskland 3,5 4 3,5 3 Frankrike 3,2 3 2,8 3 Storbritannien 5,9 3,8 4 4
Danmark 2,4 2 2 2,3 Finland 4,1 2,5 3,5 3 Norge 3,4 2,5 3,5 2,5 Sverige 9,4 2,3 5 3
Norden* 3,3 2,5 3 2,5
OECD-Europa 4,7 4 4 3,5
OECD-totalt 4,3 3 3,3 3 ___________________________________________________________________
* Exkl. Sverige
Som framgår av tabell 3 har inflationstrycket gradvis dämpats inom OECD-området. Under prognosperioden finns det gott om ledig kapacitet inom näringslivet samtidigt som arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå. Pris- och kostnadsstegringarna kommer att vara måttliga och bedöms inte utgöra något hot mot den ekonomiska stabiliteten.
Som nämnts har återhämtningen i Förenta staterna efter recessionen 1990/91 gått mycket långsamt. Även en tillväxt på 2,5% för år 1993 och 3% för år 1994 är inga anmärkningsvärt höga tillväxttal för den amerikanska ekonomin i en återhämtningsfas. Som jämförelse kan nämnas att efter recessionsåret 1982 blev tillväxten i Förenta staterna mycket kraftig. År 1983 uppgick sålunda BNP-tillväxten till nära 4% och året därefter till 6,5%. En sådan snabb återhämtning har tidigare varit typisk för den amerikanska ekonomin efter efterkrigstidens lågkonjunktur men kommer troligen inte att upprepas denna gång.
Den preliminära nationalbudgetens bedömning av den ekonomiska utvecklingen i Japan för år 1993 innebär en tillväxt på drygt 2%. Detta är en viss förbättring jämfört med produktionsökningen år 1992 men ur japansk synvinkel en mycket låg tillväxt. Som framhålls i den preliminära nationalbudgeten är Japan det enda större OECD-land som utan påfrestningar har möjlighet att bedriva en expansiv finanspolitik. Regeringens åtgärdsprogram från augusti 1992 inkluderar tidigareläggning av offentliga investeringsprojekt, åtgärder för att stimulera de privata investeringarna samt insatser för att stödja den finansiella sektorn med sikte på att minska trycket från fallande aktie- och fastighetspriser. Totalt uppgår paketet till motsvarande 2,4% av BNP. De direkta stimulanseffekterna på ekonomin bedöms emellertid bli avsevärt mindre, eller drygt 1% av BNP, och infaller främst under budgetåret 1993. Den prognos för den japanska ekonomins utveckling som redovisas i tabell 3 innebär att tillväxten tar fart först fr.o.m. halvårsskiftet 1993.
Den dominerande marknaden för svensk varuexport är Västeuropa. Mot bl.a. den bakgrunden är det oroande att det nu är utvecklingen i Västeuropa som utgör ett hinder för en positiv utveckling av världsekonomin. I tabell 2 anges för år 1992 en tillväxt för Västeuropa på 1%. I jämförelse med Finansdepartementets prognos i december förra året innebär detta en neddragning med nära 0,5procentenheter. Förklaringen till de försämrade utsikterna i Västeuropa är den fortgående avmattningen i Tyskland. I den preliminära nationalbudgeten görs bedömningen att BNP-tillväxten i de västra delstaterna kommer att dämpas betydligt under 1993 och beräknas till endast 0,5%. Den privata konsumtionen hålls tillbaka av den svaga utvecklingen av hushållens disponibla inkomster. Investeringsaktiviteten sjunker på grund av fallande kapacitetsutnyttjande, svag exportefterfrågan samt lägre vinster inom industrin. Vidare bidrar det uppdrivna ränteläget till en dämpad efterfrågan. Först under senare delen av år 1993 förutses konjunkturen vända, och tillväxten år 1994 kan nå upp till ca 2%. En starkare internationell efterfrågan och lägre räntor stimulerar ekonomin. En positiv faktor för utvecklingen framgent är att tyska företag och hushåll, till skillnad från i många andra OECD-länder, inte genomförde en snabb skulduppbyggnad under 1980-talet. Arbetslösheten kommer att stiga under prognosperioden, vilket bidrar till lägre löneökningar. Inflationen beräknas gradvis dämpas till 3% år 1994. Låg ekonomisk aktivitet och minskat inflationstryck antas innebära att den strama penningpolitiken kan lättas under år 1993. Det förutsätter emellertid att finanspolitiken stramas åt och att löneavtalen sluts på lägre nivåer.
Vid månadsskiftet januari/februari ökade återigen oron på valutamarknaderna. Spekulationer mot den danska kronan inleddes. För att motverka att även den franska francen återigen skulle drabbas av en spekulationsvåg genomförde Bundesbank den 4 februari en mindre räntesänkning. Det bör framhållas att den prognos som redovisas i tabell 2 har som en viktig förutsättning att Bundesbank successivt genomför lättnader i penningpolitiken för att öka aktiviteten i den tyska ekonomin.
Utvecklingen i de tre nordiska grannländerna blev svag under år 1992, beroende på den försämrade internationella konjunkturen och den fortsatta skuldsaneringen i den privata sektorn. Under år 1993 förutses i den preliminära nationalbudgeten att alla tre länderna uppvisar en viss tillväxt, då den finansiella anpassningen kommit en bra bit på väg i Danmark och Norge och då Finland efter raset i ekonomin under åren 1991 och 1992 kan räkna med en stark expansion för exporten. Finland försöker nu genom räntesänkningar ytterligare stimulera den inhemska efterfrågan och därigenom komma ur depressionen. Den finska marken har sedan hösten 1991 deprecierats med ca 40%, och arbetslösheten uppgår nu till nära 17%.
Inom länderna i Central- och Östeuropa samt republikerna i f.d. Sovjetunionen pågår försök med en omställning till marknadsekonomi. Den nuvarande ekonomiska situationen måste dock betraktas som kaotisk. I de länder i Central- och Östeuropa som tidigt inledde reformprocessen -- Ungern och den Tjeckiska republiken -- tycks nu en viss ljusning kunna skönjas beträffande den ekonomiska utvecklingen. Dessa länder har haft framgång vad gäller makroekonomisk stabilisering och privatisering av mindre företag. Detta gäller i viss utsträckning även Polen, men där kvarstår problemen med att stabilisera ekonomin. Här nämnda länder har dessutom med framgång inlett en omläggning av handeln från traditionella handelspartner i öst till nya marknader i väst. Det är därmed troligt att den samlade produktionen ökar i dessa länder fr.o.m. år 1993.
För övriga östeuropeiska länder har upplösningen av Comecon fått förödande konsekvenser. För många av dessa länder innebar detta en total kollaps för utrikeshandeln.
Det främsta avnämarlandet för de östeuropeiska ländernas export är Tyskland. Detta handelsutbyte är emellertid i ett konjunkturperspektiv av marginell betydelse för den tyska ekonomins och Västeuropas ekonomiska utveckling. Däremot har detta handelsutbyte stor betydelse för att nå ett positivt resultat av den pågående omställningsprocessen i Östeuropa. Härvidlag är de protektionistiska tendenser som i dag gör sig gällande i Västeuropa mot östeuropeisk handel oroande.
Recessionen inom OECD-området kulminerade våren 1991. Återhämtningen har gått trögt, och det finns risk att konjunkturuppgången ytterligare kan fördröjas. De osäkerhetsfaktorer som finns i prognoserna kan sammanfattas på följande sätt. Den nödvändiga skuldsaneringen kan dra ner tillväxten i Japan. Vidare är behovet av budgetkonsolidering stort i flera av OECD-länderna och kan leda till att finanspolitiken stramas åt mer än vad som förutsatts i prognoserna. Den i bedömningarna förutsedda ränteneddragningen i Tyskland har påbörjats av Bundesbank. En utebliven koordination av penning- och finanspolitiken kan emellertid leda till ett kvardröjande högt ränteläge och omöjliggöra en positiv utveckling i Europa. Det bör framhållas att den i här redovisade prognoser förutsedda uppgången i Förenta staterna inte är tillräcklig för att ge Västeuropa en avgörande draghjälp ut ur lågkonjunkturen. Överenskommelsen om ett nytt GATT-avtal dröjer. Ett nytt avtal skulle vara ett viktigt bidrag till en ökad tillväxt i världshandeln, som år 1993 beräknas öka med blygsamma 5%.
Arbetslösheten har varit mycket hög i Västeuropa under hela 1980-talet. Av tabell 4 framgår att år 1992 uppgick den samlade arbetslösheten till 10%. Det är samma höga arbetslöshet som kunde noteras för år 1985.
Enligt EG-kommissionens prognos stiger arbetslösheten i EG-området år 1993 till 11% och ökar ytterligare till 11,5% år 1994.
Tabell 4. Arbetslöshetens utveckling i vissa OECD-länder Årlig procentuell förändring
__________________________________________________________________________ 1985 1990 1991 1992 1993 1994 __________ ____________ ____________ OECD* EG** OECD* EG** OECD* EG** __________________________________________________________________________
Förenta staterna 7,2 5,5 6,7 7,2 - 7,3 - 7,4 - Japan 2,6 2,1 2,1 2,2 - 2,3 - 2,4 - Västtyskland 7,1 4,9 6,7 7,6 7,5 8,3 8,5 8,1 8,8 Frankrike 10,2 9,0 9,6 10,3 10,1 10,8 10,8 10,8 11,3 Storbritannien 11,6 5,9 8,3 10,1 10,8 10,8 12,3 10,5 12,8 Danmark 9,0 9,5 10,4 11,0 9,5 11,0 9,5 10,6 9,3 Finland 5,0 3,5 7,6 12,7 - 13,1 - 12,4 - Norge 2,6 5,2 5,5 6,2 - 6,6 - 6,2 - Sverige 2,4 1,5 2,7 5,0 - 6,5 - 6,8 -
OECD-Europa 10,2 8,0 9,0 9,9 10,1***10,6 11,0***10,5 11,5*** OECD-totalt 8,0 6,2 7,2 7,9 - 8,2 - 8,1 - __________________________________________________________________________ * OECD:s prognos ** EG-kommissionens prognos *** EG-totalt
I mer än ett decennium har hög arbetslöshet varit ett utmärkande drag i Västeuropas ekonomiska utveckling. Denna utveckling har inneburit att många människor har lämnat arbetsmarknaden, och dessa registreras därför inte i denna statistik. Med stor sannolikhet underskattas därför det svåra läget på arbetsmarknaden.
I finansplanen framhålls att EG-länderna i december 1992 enades om ett s.k. tillväxtinitiativ för att stärka den ekonomiska utvecklingen. Dels skall länderna inom ramen för gällande ekonomisk-politisk strategi stödja privata och offentliga investeringar, dels inrättas på gemenskapsnivå en investeringsfond samt en tillfällig lånefacilitet i Europeiska investeringsbanken (EIB). Lånegarantier från fonden tillsammans med den nya lånefaciliteten beräknas kunna generera investeringar, främst i infrastruktur, på motsvarande 250 miljarder kronor. Avsikten är uttryckligen att initiativet framför allt skall påverka förväntningarna om en bättre tillväxt.
Den oroande utvecklingen i främst Västeuropa har också föranlett OECD att ge högre prioritet åt arbetslöshetsproblemen. OECD:s ministerråd har sålunda krävt att en särskild arbetslöshetsstudie skall genomföras. Avsikten med denna studie är att ange vilka ekonomisk-politiska medel som kan utnyttjas för att pressa tillbaka arbetslösheten. Det kan även här nämnas att den i början av februari publicerade EG-prognosen (jfr tabell 4) har föranlett kommissionens ordförande Jacques Delors att föreslå ett tidigareläggande av mötet med G 7-länderna (OECD:s sju största industristater). Avsikten är att försöka få till stånd en skyndsam samordning av den ekonomiska politiken för att därigenom öka tillväxten i världsekonomin.
I motion Fi203 (s) framhålls att det är ett starkt svenskt intresse att alla möjligheter till internationellt samarbete tas till vara. Enligt motionärerna bör regeringen i alla de internationella organ där den företräder Sverige verka pådrivande i arbetet på att få till stånd ett samarbete för tillväxt och arbete. Det gäller framför allt i OECD och i samarbetet med EG.
Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att regeringen aktivt skall stödja möjligheterna till samordnade internationella ansträngningar för att undvika en fördjupad kris i Europa. Utskottet utgår emellertid ifrån att detta är en viktig del av regeringens uppgifter. Något skäl att i denna fråga göra ett särskilt tillkännagivande till regeringen föreligger därför inte. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet yrkande 5 i motion Fi203 (s).
Den svenska ekonomins utveckling
Den svenska ekonomin är inne i en utdragen lågkonjunktur. Krisens omfattning med en stor och växande arbetslöshet saknar motsvarighet under efterkrigstiden.
Tabell 5. Försörjningsbalans. Preliminär nationalbudget Årlig procentuell förändring
_____________________________________________________________________________ 1991 1991 1992 1993 1994 Mdkr _____________________________________________________________________________
BNP 1 432,9 -1,8 -1,2 (-0,4)* -1,4 (0,8) 1,6 Import 381,7 -5,9 0,5 (-0,5) -0,5 (2,5) 3,5
Tillgång 1 814,6 -2,9 -0,7 (-0,4) -1,1 (1,3) 2,1
Privat konsumtion 777,3 1,0 -1,5 (0,5) -3,2 (-0,5) 0,0 Offentlig konsumtion 387,1 0,2 0,9 (0,1) -0,5 (-0,8) -0,8 Stat 112,2 -0,7 2,0 (-0,2) -0,3 (-0,7) -0,5 Kommuner 274,9 0,6 0,5 (0,2) -0,6 (-0,8) -0,9 Bruttoinvesteringar 270,7 -8,3 -8,7 (-9,0) -9,5 (-1,5) -3,0 Lagerinvesteringar** -25,0 -2,1 0,9 (0,6) 0,2 (0,9) 0,5 Export 404,6 -2,2 1,2 (1,0) 5,0 (4,5) 8,0
Användning 1 814,6 -2,9 -0,7 (-0,4) -1,1 (1,3) 2,1 Inhemsk användning 1 410,0 -3,2 -1,4 (-0,9) -3,4 (0,1) -0,3 _____________________________________________________________________________
* Uppgifterna avser prognosen i kompletteringspropositionen våren 1992 ** Förändring i procent av föregående års BNP
En ljuspunkt i den nuvarande situationen är en förväntad kraftig ökning av exporten åren 1993 och 1994. Denna injektion i den svenska ekonomin motverkas emellertid i år av en historiskt sett mycket kraftig nedgång i den privata konsumtionen. Som en följd härav väntas BNP minska med nära 1,5%. År 1994 har enligt försörjningsbalansprognosen den negativa utvecklingen vänt och den totala produktionen ökar med drygt 1,5%.
En jämförelse mellan den bedömning som redovisas i finansplanen (tabell 5) och motsvarande bedömning i kompletteringspropositionen visar en nedrevidering av BNP-tillväxten för åren 1992 och 1993. Svagheten i prognosen för år 1992 rör utvecklingen av den privata konsumtionen. Det konjunkturbedömarna framför allt inte hade förutsett var den extremt stora uppgången i hushållens sparande. I såväl kompletteringspropositionen som i höstens proposition om åtgärder för att stabilisera ekonomin (prop. 1992/93:50) underströks dock svårigheterna att göra prognoser när stora delar av ekonomin är inne i en deflationsprocess.
I ett särskilt avsnitt i årets preliminära nationalbudget görs en genomgång av orsakerna till nedrevideringen av prognoserna. Där framhålls att flera faktorer ligger bakom att ekonomin utvecklats betydligt sämre än vad som förutsågs för ett år sedan i den preliminära nationalbudgeten och även i den reviderade nationalbudgeten från april. En sådan faktor är den svagare internationella konjunkturen som inneburit att marknadstillväxten för svensk export reviderats ned. Utskottet har tidigare i betänkandet redogjort för orsakerna till att den internationella utvecklingen blev sämre än väntat.
Flera inhemska faktorer har bidragit till att ekonomin har utvecklats sämre än vad som tidigare förutsågs. Den avtagande inflationstakten i ekonomin totalt och deflationsprocessen på olika delmarknader har gett stora negativa effekter på aktivitetsnivån. Den med obalanserna i ekonomin sammanhängande höga nivån på realräntorna och den djupa finanskrisen har verkat i samma riktning.
De åtgärdspaket som regeringen och Socialdemokraterna har kommit överens om har självfallet också påverkat prognosförutsättningarna, liksom beslutet att låta kronan flyta.
Revideringarna för åren 1992 och 1993 har således orsakats dels av omständigheter som svårligen kunnat förutses, dels av att effekterna av redan påbörjade processer underskattats. Ett problem i sammanhanget har varit att erfarenheterna av den anpassning till en lägre inflationstakt som många länder -- och inte minst Sverige -- genomgår är mycket begränsade. De varningar som tidigare utfärdats för att utvecklingen är osedvanligt svårbedömd -- med betydande risk för sämre utfall -- har visat sig vara berättigade.
De största prognosavvikelserna föreligger mot denna bakgrund för privat konsumtion, näringslivets investeringar och bostadsinvesteringar, där omställningsprocessens effekter är starkast. Detta slår i sin tur igenom på importen. Den privata konsumtionen har reviderats ned både därför att sparkvoten steg snabbare än väntat förra året och därför att de disponibla inkomsterna utvecklas sämre år 1993 (jfr tabell 6).
Tabell 6. Nyckeltal. Preliminär nationalbudget Årlig procentuell förändring
______________________________________________________________________ 1991 1992 1993 1994
______________________________________________________________________
KPI (dec.-dec.) 8,0 1,9 (2,0)* 4,9 (2,2) 2,9 Nettoprisindex (dec.-dec.) 5,1 2,8 (3,4) 3,4 (2,7) 2,7 Timlön, kostnad 5,6 3,5 (3,5) 3,0 (3,5) 3,5 Disponibel inkomst 4,9 2,1 (1,5) -3,7 (-0,8) 0,1 Sparkvot (nivå) 2,7 6,1 (2,9) 5,6 (2,6) 5,7
Industriproduktion -5,1 -3,5 (-2,0) 1,0 (3,8) 6,0 Relativ enhetsarbetskostnad 1,4 -0,9 (-4,6) -15,4 (-4,2) -1,1 Arbetslöshet (nivå) 2,7 4,8 (4,4) 6,2 (5,0) 7,0
Handelsbalans (Mdkr) 30,5 35,1 (40,7) 57,5 (51,9) 76,7 Bytesbalans (Mdkr) -20,2 -25,6 (-6,7) -4,7 (3,2) 23,0 Bytesbalans (% av BNP) -1,4 -1,8 (-0,5) -0,3 (0,2) 1,5 _______________________________________________________________________
* Uppgifterna inom parentes avser prognosen i kompletteringsprositionen våren 1992
För exporten har en upprevidering gjorts för år 1993. Visserligen har den internationella konjunkturen försvagats, men detta uppvägs mer än väl av konkurrenskraftsförbättringen som leder till vinster av marknadsandelar. För bytesbalansen har mycket små korrigeringar gjorts i prognoserna.
I den preliminära nationalbudgeten framhålls också att när det gäller löneutvecklingen har prognoserna gradvis reviderats ned något, i takt med det allt sämre arbetsmarknadsläget. Detsamma gäller synen på den underliggande inflationstakten. Däremot har olika politiska åtgärder, liksom kronans depreciering, medfört att prognosen för KPI har behövts justeras upp.
I motion Fi203 (s) framförs kritik mot de prognoser som redovisas i finansplanen. Regeringens bedömningar av den kommande utvecklingen fram t.o.m. år 1994 saknar trovärdighet, heter det i motionen. Då innebörden av kritiken inte preciseras närmare gör utskottet den tolkningen att vad motionärerna vill framhålla är att det är svårt att utforma en ekonomisk politik när osäkerheten om den närliggande framtiden är stor. Samtidigt bör det understrykas att de betydande förändringar i prognoserna som Finansdepartementets konjunkturbedömare tvingats vidta också återfinns i Konjunkturinstitutets och andra konjunkturbedömares prognoser. Inte minst gäller detta för OECD:s prognosverksamhet.
Industriproduktionen minskade år 1991 med drygt 5%. Denna utveckling har inneburit att utslagningen av produktionskapacitet har varit större nu än under lågkonjunkturen i början av 1980-talet.
Som framgår av försörjningsbalansprognosen (tabell 5) bedöms exporten öka med 5% år 1993 och 8% år 1994. Orsaken till de svårigheter som tidigare mött den svenska exporten har varit en svag marknadstillväxt och fortsatta marknadsandelsförluster. Som anförs i den preliminära nationalbudgeten kommer en något bättre marknadsutveckling att ge viss draghjälp åt exporten under åren 1993 och 1994. Den viktigaste faktorn är dock att konkurrenskraften nu förbättrats starkt på grund av produktivitetsförbättringar, sänkningen av arbetsgivaravgifterna och kronans lägre kurs. Den relativa enhetsarbetskostnaden väntas sålunda falla med drygt 15% i år och med drygt 1% nästa år. Därmed skapas förutsättningar för betydande marknadsandelsvinster framöver, även om en del av företagens prissänkningsutrymme sannolikt används till marginalförstärkningar. Exportökningen får till följd att industriproduktionen kan börja stiga något år 1993 för att sedan accelerera år 1994, vilket dock förutsätter att fallet i den inhemska efterfrågan bromsas upp. Orderingången från den svenska marknaden utgjorde vid årsskiftet nära 60% av industrins totala marknad. En sådan utveckling skulle innebära att industriproduktionen i år ökar med blygsamma 1% för att sedan under år 1994 öka med 6%.
Enligt Finansdepartementets bedömning faller inhemsk efterfrågan med 3,5% år 1993. Detta är bl.a. ett resultat av en fortsatt nedgång i investeringsaktiviteten och en mycket stor nedgång i den privata konsumtionen. Den enligt prognosen förutsedda minskningen med 3,2% är mycket kraftig och har ingen motsvarighet under efterkrigstiden.
Nedgången i den privata konsumtionen förorsakas av flera faktorer. Hushållens reala disponibla inkomster faller med nära 4% (jfrtabell 6). Inkomstminskningen är vidare en följd av låga löneökningar, växande arbetslöshet, extraordinära prisökningar orsakade av skattehöjningar samt besparingar i transfereringssystemen. Att inte den privata konsumtionen minskar mer än vad som förutses i prognosen beror på att sparkvoten samtidigt antas gå ned från 6,1% år 1992 till 5,6% år 1993. Utifrån ett antagande att hushållens inkomstsituation förbättras något nästa år och att sparkvoten ligger kvar på 1993 års nivå bedöms nedgången i den privata konsumtionen upphöra.
Fallet i bruttoinvesteringarna i år kommer att vara av i stort sett samma omfattning som år 1992. Desinflationsprocessen dämpar investeringsaktiviteten genom höga realräntor, skärpta avkastningskrav på investeringar och fallande värden på olika tillgångar. Den finansiella krisen och det därav följande strama kreditläget är en viktig faktor som håller tillbaka investeringsaktiviteten.
Tabell 7. Bruttoinvesteringar efter näringsgren
___________________________________________________________________________ Mdkr 1991 Årlig procentuell volymförändring Löpande ____________________________________ priser 1991 1992 1993 1994 ___________________________________________________________________________ Näringsliv 146,6 -15,4 -13,4 -0,8 5,0 Offentliga myndigheter 33,7 10,9 6,2 -0,1 2,2 Bostäder 90,4 2,2 -6,0 -35,6 -36,6
Totalt 270,7 -8,3 -8,7 -9,5 -3,0 därav maskiner 105,1 -11,9 -13,0 -2,3 4,4 ___________________________________________________________________________
Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdeparte- mentet
Hittills har investeringsnedgången främst varit koncentrerad till näringslivet. Under prognosperioden förutses fallet bli störst för bostadsbyggandet. Det bidrar till att de totala byggnadsinvesteringarna sjunker markant år 1993. Nedgången fortsätter år 1994, medan maskininvesteringarna då förutses vända uppåt. De totala investeringarna beräknas falla med 9,5% i år och med 3% år 1994. De statliga investeringarnas expansion till följd av satsningarna inom infrastrukturområdet motverkar i viss utsträckning nedgången. Genom beslut under år 1991 och år 1992 har närmare 25 miljarder kronor utöver ordinarie anslag tillförts infrastrukturområdet. En stor del av dessa satsningar beräknas falla ut som investeringar under prognosperioden. Förra året höjdes de totala investeringarna med ca 1,5 procentenheter till följd av dessa satsningar. För år 1993 och år 1994 beräknas nivån bli ca 3 procentenheter högre än vad den skulle ha varit utan dessa åtgärder. Inom näringslivet förutses en vändning uppåt mot slutet av prognosperioden mot bakgrund av den återhämtning i ekonomin som förutses. Industriinvesteringarna bedöms under år 1994 öka med 10%.
Den här beskrivna utvecklingen av viktigare poster i försörjningsbalansen visar att den totala produktionen år 1993 minskar med 1,4%. En kraftig exportökning, nolltillväxt i privat konsumtion och en positiv utveckling av investeringarna i näringslivet och den offentliga sektorn antas år 1994 ge en tillväxt i BNP på 1,6%.
Det mycket stora budgetunderskottet och krisen på de finansiella marknaderna har självfallet stor betydelse för den reala ekonomins utveckling. Det höga ränteläget, det exceptionellt stora gapet mellan bankernas in- och utlåningsräntor och svårigheten för både företag och hushåll att erhålla en rimlig kreditförsörjning har i betydande utsträckning bidragit till den mycket låga aktivitetsnivån i den svenska ekonomin. I avsnittet om kredit- och valutapolitiken återkommer utskottet till dessa frågor.
Den största osäkerheten i försörjningsbalansprognosen är knuten till utvecklingen av den privata konsumtionen. Som nämnts är förändringar i sparbeteendet hos hushållen svåra att förutse. Vidare bygger prognosen på antagandet att konsumentpriserna under loppet av år 1993 stiger med 5%. Med hänvisning till att deprecieringen av kronan under år 1993 kan bli större än vad som förutsatts i Finansdepartementets prognoser (12%) kan den förutsedda höjningen av konsumentprisindex ha underskattats. Om så är fallet innebär detta en kraftigare försämring av hushållens köpkraft än vad som antagits i prognosen, vilket kan leda till att den privata konsumtionen ytterligare pressas tillbaka. En annan faktor som kan förstärka nedgången i den privata konsumtionen är hushållens pågående skuldsanering. Som framhålls i den preliminära nationalbudgeten har hushållens skulder som andel av disponibel inkomst nu sjunkit tillbaka till nivån före kreditmarknadens avreglering. Detta förklaras dock främst av att de disponibla inkomsterna ökade kraftigt under åren 1990 och 1991. I kronor räknat har inte skulderna minskat nämnvärt. Inte heller har räntekostnaderna efter skatt avtagit i relation till disponibel inkomst. Trots att skulderna blivit relativt sett mindre ligger alltså kostnaden för hushållens skulder kvar på en hög nivå.
Exportprognosen bygger dels på de antaganden som gjorts vad gäller utvecklingen av marknaderna för svensk export, dels på utvecklingen av den svenska industrins konkurrenskraft. När det gäller den första punkten hänvisar utskottet till föregående avsnitt om utvecklingen av den internationella ekonomin. Osäkerheten vid bedömningen av vår konkurrenssituation rör främst bedömningen av hur mycket den svenska kronan kommer att deprecieras. Som nämnts förutsätter här redovisade prognoser en depreciering av kronan med 12%. De månader som gått efter det att Finansdepartementet avslutade sitt prognosarbete (17 december 1992) har kronan ytterligare skrivits ned i värde. Som Riksbanken ser det är emellertid kronans försvagning överdriven. Den nu noterade kraftiga deprecieringen beror på att svenska företag anpassar sina portföljer genom att återbetala lån i utländsk valuta. Utlandslånen utgör en större risk när kronan flyter. När den anpassningen är slutförd bör kronan komma att förstärkas.
Den minskande aktiviteten i ekonomin under år 1993 innebär en ytterligare försämring av läget på arbetsmarknaden. Arbetslösheten förväntas år 1993 (jfr tabell 6) öka till 6,2%. Trots att produktionen år 1994 återigen ökar stiger enligt Finansdepartementets prognos även arbetslösheten under år 1994 och väntas detta år uppgå till 7%.
Enligt Statistiska centralbyråns (SCB) senaste mätning har arbetsmarknadsläget försämrats markant under januari. Siffror från SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) visar att arbetslösheten ökat och sysselsättningen minskat betydligt kraftigare än vad som är vanligt mellan december och januari.
I januari var 7,5% av arbetskraften eller 322000 personer arbetslösa. Det är en ökning med 125000 personer sedan januari 1992. Arbetslösheten slår nu hårdast mot ungdomar, vilket innebär att drygt 16% i åldern 16--24 år är arbetslösa. Antalet långtidsarbetslösa, dvs. personer med en arbetslöshetstid överstigande sex månader, var i januari 79000 personer, vilket är 36000 fler än i januari 1992.
Det bör observeras att i samband med januariundersökningen har vissa förändringar skett i AKU. Dessa förändringar medför brott i serierna, som gör det nödvändigt att revidera tidigare uppgifter. Förändringarna är i huvudsak att ett nytt uppräkningssystem utnyttjas, en bättre anpassning av arbetslöshetsdefinitionen till internationella rekommendationer genomförs och ett nytt mätveckosystem införs. Det nya mätveckosystemet innebär att AKU övergår till att undersöka samtliga veckor under året mot tidigare i princip två veckor varje månad.
För att kunna göra jämförelser över tiden gör SCB länkningar av resultaten. Det innebär att uppgifter från AKU avseende år 1992 är reviderade och jämförbara med uppgifterna för januari år 1993. Som ett ytterligare exempel kan nämnas att ursprungssiffran för det relativa antalet arbetslösa i december 1992 var 5,5%. Denna siffra är nu reviderad till 6,0%. De ändringar som SCB här har vidtagit påverkar även nivån i arbetslöshetsprognosen för åren 1993 och 1994.
De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
Den förda ekonomiska politiken
Devalveringspolitiken i början av 1980-talet fick som resultat att drivkrafterna för effektivitet och förnyelse i ekonomin hölls tillbaka. Devalveringen ställde krav på eftervård, men en sådan inriktning av politiken kom aldrig till stånd. En inflation som väsentligt översteg våra viktigaste konkurrentländers och en illa fungerande lönebildning och arbetsmarknad blev resultatet av den förda politiken. Vid 1990-talets början stod det helt klart att den svenska ekonomin var på väg in i en ny djup kris. Överhettningen som förorsakade en kostnadskris har fått till följd att nära 200000 jobb har försvunnit sedan år 1989. Industriinvesteringarna har fallit med i genomsnitt 13% per år under perioden 1990--1992. Det strukturella budgetunderskottet, den fallande produktionsnivån och den mycket höga arbetslösheten har lett fram till ett underskott i statsfinanserna som för budgetåret 1993/94 beräknas uppgå till nära 200 miljarder kronor.
Utskottet vill understryka att åtgärder för att komma till rätta med det svåra läget på arbetsmarknaden måste få högsta prioritet. I den situation Sverige nu har hamnat i är arbetslösheten ett stort problem. Att inte kunna få ett arbete, att inte få göra rätt för sig på en arbetsplats är den största orättvisan. Detta fördelningsproblem är en av de viktigaste uppgifterna som den ekonomiska politiken har att lösa. Kraven på utformningen av stabiliseringspolitiken blir därvid mycket stora. Inriktningen av den ekonomiska politiken får inte vara sådan att åtgärderna endast tar sikte på att kortsiktigt öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. En sådan politik skulle inom en snar framtid få till följd att arbetslösheten åter skulle växa och i sämsta fall permanentas på en mycket hög nivå.
Utskottet delar den uppfattning som framförs i finansplanen att det på lång sikt inte finns någon annan möjlighet att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten i Sverige än genom en politik som leder till stärkt och bevarad konkurrenskraft, varaktigt låg inflation och därmed lägre ränta. Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken måste ligga fast. Målet är att bekämpa arbetslösheten och förhindra utslagning från arbetsmarknaden. Omfattande insatser för att skapa meningsfull verksamhet för ungdomar i form av ungdomspraktik och kraftigt utökade utbildningsinsatser har därför satts in. Främst prioriteras åtgärder för att motverka långtidsarbetslöshet. Ett stort antal personer kommer att vara sysselsatta i konjunkturberoende åtgärder år 1993. Regeringens insatser innebär den mest massiva arbetsmarknadspolitiska satsning som genomförts för att dämpa arbetslösheten.
Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift är att förbättra arbetsmarknadens funktionsförmåga. Det är av stor vikt att denna uppgift fullföljs även i ett läge när kampen mot den öppna arbetslösheten kräver omfattande insatser. Arbetsmarknadspolitiken måste vara en integrerad del av den ekonomiska politiken. Dagens stora åtgärdsvolym får således inte innebära att denna prioritering åsidosätts. Målet hög sysselsättning och låg arbetslöshet får inte degraderas till ett kortsiktigt mål för den ekonomiska politiken.
En avgörande förutsättning för att inflationen skall kunna hållas tillbaka när tillväxten ökar är att arbetsmarknaden fungerar väl. De arbetsmarknadspolitiska insatserna måste därför ges en sådan utformning att arbetskraften inte låses fast i åtgärder eller sektorer utan står till arbetsmarknadens förfogande när efterfrågan ökar.
De aktiva insatser som sätts in av sysselsättningsskäl måste också ges en tillväxtbefrämjande inriktning.
En rad steg har tagits för att rätta till de strukturella brister som under lång tid tillbaka har präglat den svenska ekonomin. Skattereformen, beslut om energipolitiken och förhandlingarna om EES-avtalet samt ansökan om medlemskap i EG är åtgärder som vidtogs under den förra mandatperioden. Efter regeringsskiftet hösten 1991 har ett omfattande sanerings- och förnyelsearbete inletts. Åtgärder har genomförts för att stimulera konkurrensen i alla delar av ekonomin, för att stärka tillväxtkraften genom ett investeringsprogram som förbättrar den svenska infrastrukturen och som befrämjar sparandet för ökad enskild kapitalbildning. Genom denna inriktning av den ekonomiska politiken har grunden lagts för en exportledd expansion av den svenska ekonomin. Som framgått av det tidigare avsnittet i betänkandet om den svenska ekonomins utveckling väntas också exporten öka kraftigt i år och nästa år.
Av vad utskottet här anfört framgår att den ekonomiska politiken måste ha som mål att skapa en uthållig tillväxt för att öka välfärden och undvika en bestående hög arbetslöshet. En avgörande faktor för att detta skall vara möjligt är emellertid att inflationen är låg. Prisstabilitet är därför ett centralt mål för den ekonomiska politiken.
Som framgår av finansplanen förstärks nu den långsiktiga växtkraften genom en rad insatser. Satsningen på forskningen och den högre utbildningen ökar basen för de kunskapsintensiva verksamheternas expansion, både inom industrin och tjänstenäringarna. Europapolitiken ökar Sveriges dragningskraft på investeringar, såväl svenska som utländska. Den öppnar också nya marknader, inte minst när det gäller den offentliga upphandlingen, som är av central betydelse för flera av Sveriges viktigaste företagsgrupper. Infrastrukturinvesteringarna ökar tillväxtpotentialen. Omdaningen av den offentliga sektorn ökar de konkurrensutsatta sektorernas möjlighet att expandera, utan att hämmas av 1980-talets brist på resurser.
I den situation som den svenska ekonomin i dag befinner sig i ställs den ekonomiska politiken inför svåra avvägningsproblem. Den låga aktivitetsnivån och statens stora upplåningsbehov som orsakats av det extremt stora budgetunderskottet har skapat målkonflikter mellan ett hänsynstagande till vad som händer i ekonomin på kort och lång sikt. Ekonomisk-politiska åtaganden som syftar till att inom rimlig tid minska arbetslösheten kan samtidigt medverka till att inflationen ökar och permanentar inflationsförväntningarna. Därigenom hotas också prisstabilitet på längre sikt. Å andra sidan kan en mycket hård åtstramning av den ekonomiska politiken få till resultat att arbetslösheten stiger på kort sikt. Risken finns att en sådan politik låser fast arbetslösheten på en hög nivå. Som framgått av det tidigare avsnittet om den internationella utvecklingen var det just en sådan negativ utveckling på arbetsmarknaden som drabbade EG-länderna efter den svåra lågkonjunkturen i början av 1980-talet.
Den svenska inflationstakten var under år 1992 väsentligt lägre än den som kunde noteras för Västeuropa och låg även under den genomsnittliga inflationstakten i hela OECD-området. Som framgått av prognosen för den ekonomiska utvecklingen väntas den underliggande inflationstakten bli låg även under åren 1993 och 1994 (jfr utvecklingen av nettoprisindex, tabell 6 s. 32). Denna låga inflationstakt har uppnåtts under en period med sjunkande aktivitetsnivå och betydande kapitalförluster. Detta är en kostsam men nödvändig anpassning efter överhettningen i slutet av 1980-talet. Som utskottet här har understrukit är det av yttersta vikt att den låga inflationen kan bibehållas även när konjunkturläget förbättras så att inte en sådan anpassningsprocess återigen drabbar den svenska ekonomin.
Utskottet delar den uppfattning som framförs i finansplanen att det vore fel att i rådande situation upprepa 1980-talets misstag och stimulera ekonomin med generella finanspolitiska medel. Allmänt ökade offentliga utgifter för att stimulera ekonomin skulle innebära en ytterligare försvagning av budgeten. I en situation när budgetunderskottet redan är mycket stort och statens upplåningsbehov driver upp räntorna skulle detta få negativa effekter bl.a. genom stigande inflationsförväntningar, vilket i sin tur skulle driva upp räntorna ytterligare. Nettoresultatet av en sådan politik skulle kunna bli en hårdare åtstramning via penning- och valutapolitiken. Ytterligare en mekanism skulle verka i samma riktning. En fortsatt försvagning av budgeten skulle automatiskt leda till större statsskuld. Räntebetalningarna skulle öka automatiskt och därmed leda till än större framtida besparingskrav. Inflationsförväntningarna skulle snabbt tillta, med starkt negativa effekter på tillväxt och sysselsättning.
Utskottets slutsats blir att budgetunderskottet och statens lånebehov nu har nått en sådan omfattning att stabiliseringspolitiken ställs inför mycket svåra problem. I likhet med föredraganden vill utskottet emellertid framhålla att minskade offentliga utgifter kan, genom att de leder till ett lägre budgetunderskott, totalt sett ge expansiva effekter på den ekonomiska aktiviteten genom att de möjliggör lägre räntor utan stigande inflationsförväntningar. Detta förutsätter naturligtvis ett väl fungerande samspel mellan finans- och penningpolitiken. En sådan inriktning av den ekonomiska politiken -- kombinerad med en arbetsmarknadspolitik som är i överensstämmelse med en långsiktig strukturpolitik -- bör kunna lösa de målkonflikter som tidigare här beskrivits.
Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken
I motion Fi203 (s) anförs att Sverige i dag står inför mycket svåra ekonomiska och politiska problem med försämrade statsfinanser och ökade skuldräntor som riskerar att äventyra välfärden och den sociala tryggheten. Enligt motionärerna förefaller regeringen ha gett upp kampen mot arbetslösheten. Man saknar åtgärder för att få i gång tillväxten och en strategi för att sanera statsfinanserna. I motionen krävs med hänvisning till det nuvarande krisläget en kraftfull stimulans med åtgärder för att öka investeringarna och sysselsättningen i år och nästa år. Ett uthålligt program måste upprättas för att anpassa de offentliga utgifterna till inkomsterna. Den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas framgår av ett program för att omedelbart bekämpa den ökande arbetslösheten. Programmet är, sägs det i motionen, utformat så att det lägger grunden för att under resten av 1990-talet öka tillväxten, höja produktiviteten, skapa varaktiga arbeten och sunda statsfinanser. Programmet innebär bl.a. en tidigareläggning av investeringar i infrastruktur, att medel avsätts för ROT-åtgärder och att en långsiktig satsning görs på yrkesutbildning och högre utbildning.
Enligt motionärernas bedömning kan denna politik leda till att den öppna arbetslösheten kommer att vara 2% lägre redan nästa budgetår och att tillväxten åren 1993 och 1994 bör kunna öka med över 1,5% eller bli 25 miljarder kronor högre, jämfört med regeringens förslag.
Utskottet kan konstatera att inom vissa viktiga områden står förslaget till den alternativa ekonomiska politik som redovisas i motion Fi203 (s) i god överensstämmelse med den förda ekonomiska politiken. I motionens avsnitt om den ekonomiska politikens mål och inriktning understryker motionärerna att det omedelbara syftet med den ekonomiska politiken måste vara att förhindra en utveckling mot depression och omfattande arbetslöshet.
Vidare sägs det i motionen att politiken måste inriktas mot att på en och samma gång hejda utslagningen av produktionskapacitet och öka tillväxten. Den föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken sammanfattas i motionen på följande sätt:
bromsa utslagningen av produktionsresurser öka tillväxtmöjligheterna och skapa nya arbetstillfällen återställa förtroendet för och restaurera finanssektorn hävda den uppnådda prisstabiliteten på god europeisk nivå sanera statsfinanserna få till stånd en lägre räntenivå
Som utskottet ser det ligger denna inriktning väl i linje med den politik som förordas av regeringen. Det går knappast heller att påstå att det finns grupperingar i riksdagen som skulle resa några invändningar mot dessa allmänt formulerade riktlinjer.
Samtidigt hävdas emellertid i motionen att regeringen har givit upp kampen mot arbetslösheten och att den har frångått arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken. Utskottet vill på denna punkt kraftigt understryka att detta är en grov förvrängning av finansplanen. Som utskottet tidigare framhållit i betänkandet har aldrig tidigare arbetsmarknadspolitiken disponerat så stora resurser som i dag. Det står också utom allt tvivel att arbetslinjen ligger fast. Det finns emellertid ingen anledning att förneka att det har varit svårt att förutse att arbetslösheten skulle få den nuvarande omfattningen. Arbetsmarknaden drabbades hårt av den våldsamma överhettningen av ekonomin i slutet av 1980-talet. Enligt utskottets uppfattning finns det även skäl att befara att de negativa effekterna av överhettningen ännu inte värkt ut. Arbetsmarknadsläget kan därför bli ännu sämre än vad finansplanens prognos visar. Dessa omständigheter talar för att åtgärderna mot arbetslösheten bör förstärkas. Utskottet återkommer senare i betänkandet med förslag till åtgärder.
I motion Fi203 (s) ställs krav på ytterligare medel till arbetsmarknadspolitiken, infrastrukturinvesteringar och ytterligare stöd till byggsektorn och den offentliga sektorn. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att motionärerna bortser från kravet att föra över resurser från den skyddade till den konkurrensutsatta sektorn. Utskottet är av samma mening som motionärerna att arbetslösheten förutom negativa sociala konsekvenser också innebär ett slöseri med produktionsresurser. Den ekonomiska politiken måste ha en sådan inriktning att en resursöverföring till den konkurrensutsatta sektorn underlättas och förbereds. Ekonomin måste ges de bästa förutsättningar att utnyttja den ökning i exportefterfrågan som nu börjar ge sig till känna. Utskottet ser det som en stor brist att dessa avvägningsproblem vid val av åtgärder knappast alls observeras i den socialdemokratiska motionen.
I motion Fi203 (s) föreslås vidare att budgetens inkomstsida förstärks genom en höjning av inkomstskatten för de löntagare som har de högsta inkomsterna. Därutöver föreslås en höjning av arbetsgivaravgifterna.
Syftet med den genomförda skattereformen var bl.a. att genom stora sänkningar av marginalskatterna befrämja de tillväxtskapande krafterna i ekonomin. Utskottet vill bestämt avvisa att marginalskatterna nu höjs. En ökad tillväxt måste förbli ett centralt mål för den ekonomiska politiken.
En höjning av arbetsgivaravgifterna motiveras i motionen med att den flytande kronkursen för den konkurrensutsatta delen av ekonomin har, i kombination med en måttlig löneutveckling och gynnsam utveckling av produktiviteten, bidragit till en väsentlig förbättring av konkurrenskraften. För denna sektor är, anser motionärerna, den ytterligare förbättring av konkurrensläget som blir resultatet av att arbetsgivaravgifterna sänks därför inte motiverad. Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår motionärerna att en begränsad del av den tidigare arbetsgivaravgiftssänkningen återtas i syfte att täcka en del av underskottet i arbetsmarknadsfonden.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning. Den konkurrenskraftsförbättring som kommit svenskt näringsliv till del under år 1992 förklaras förvisso till stor del av kronans depreciering. Som utskottet ser det beaktar emellertid inte motionärerna konsekvenserna av att Sverige övergått från ett system med fast växelkurs till ett system med rörlig kurs. Den svenska kronan är för närvarande, som framgått av utskottets redovisning av det ekonomiska läget, med stor sannolikhet undervärderad. Därtill kommer den i år och nästa år förutsedda betydande ökningen av exporten att innebära att kronans värde stärks. Den depreciering av den svenska kronan som i dag kan avläsas kommer följaktligen inte att vara bestående. Utskottet har tidigare i betänkandet framhållit vikten av att den kommande expansionen blir exportledd. Det finns därför all anledning att inte ändra krisuppgörelsens beslut att sänka arbetsgivaravgifterna.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet yrkande 1 i motion Fi203 (s).
I motion Fi211 (nyd) framhålls att Sveriges ekonomi är i svår kris. Ansvaret för det som skett ligger hos det politiska etablissemanget, som under årtionden drivit igenom den politik som nu enligt motionärerna avslöjas. Systemet måste ändras. I motionen föreslås bl.a. betydande ändringar och nedskärningar i transfereringssystemen, en ny företagsbeskattning, kraftigare satsningar på ROT-sektorn, ett påskyndat och utökat genomförande av infrastrukturinvesteringar, kraftig sänkning av turistmomsen och konkurslagar som anpassas till krisen. Omedelbar sänkning av räntenivån och räntemarginalerna ses som en förutsättning för att kunna dra Sverige ur krisen. Vidare förordar motionärerna med hänsyn till det prekära läge som Sveriges ekonomi nu befinner sig i att regeringen bedriver en aktiv inkomstpolitik. Riksdagen bör snarast lagstifta om allmänt lönestopp. För att de i motionen föreslagna åtgärderna utan dröjsmål skall kunna genomföras kräver motionärerna att en kristidskommission tillsätts för att leda Sverige ur krisen. Ny demokrati understryker att de framförda förslagen måste beaktas i sin helhet.
Utskottet vill med anledning av den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i motion Fi211 (nyd) anföra följande.
I motion Fi211 (nyd) föreslås kraftiga besparingar i bl.a. transfereringarna till hushållen, biståndet och flyktingpolitiken. Inräknas effekterna på budgeten av förslagen inom skatteområdet blir resultatet för budgetåret 1993/94 att budgetunderskottet enligt motionärernas egna uppskattningar skulle minska med 43 miljarder kronor i jämförelse med regeringens förslag. Detta skulle innebära ett minskat lånebehov för staten och därmed öka möjligheterna att pressa ned räntenivån. Realismen i budgetförslaget måste starkt ifrågasättas, inte minst vad gäller möjligheterna att uppnå de eftersträvade besparingseffekterna under nästa budgetår. Det är t.ex. inte rimligt att tänka sig att stödet till barnfamiljerna skall förändras på ett så genomgripande sätt som motionärerna föreslår redan från den 1 juli 1993. Flera av besparingsförslagen avser kommunal verksamhet och påverkar inte statsbudgeten. Visserligen kan staten tillgodogöra sig sådana besparingar genom en minskning av statsbidragen, men görs det i den omfattning som motionärerna förespråkar, mister statsbidragen sin utjämnande effekt.
Ny demokrati har i tidigare motioner om inriktningen av den ekonomiska politiken ställt sig bakom åtgärder för att åstadkomma en bättre fungerande marknadsekonomi. Sådana förslag återkommer också i den nu aktuella motionen. I likhet med vad som sägs i finansplanen pekar t.ex. motionärerna på nödvändigheten av en fortsatt avreglering av arbetsmarknaden. Utskottet konstaterar emellertid att motionärerna i den nu aktuella motionen också förordar att regleringar införs inom två viktiga områden av ekonomin för att föra Sverige ur krisen. Sålunda föreslås att banksystemet förstatligas under en övergångsperiod. Staten skulle därigenom kunna både sänka räntenivån och minska dagens stora skillnader mellan inlånings- och utlåningsräntor.
Vidare förordas, förutom i motion Fi211, även i motionerna Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) och Fi204 av Bert Karlsson (nyd) att riksdagen snarast inför en lag om allmänt lönestopp. I motion Fi204 (nyd) framhålls vikten av att det skapas förutsättningar för statsmakterna att aktivt kunna medverka till en sänkning av lönenivåerna om det skulle befinnas vara oundgängligen nödvändigt.
I motion Fi207 av John Bouvin (nyd) och motion Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslås inrättandet av en kristidskommission som skall föra Sverige ur krisen.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att en räntereglering eller långtgående inkomstpolitiska åtgärder positivt skulle bidra till en lösning av Sveriges ekonomiska problem. Utskottet vill i detta sammanhang påminna om den förra regeringens försök att genom ständigt återkommande prisregleringar stoppa den stigande inflationen under 1980-talet. Effekterna av denna regleringspolitik blev den motsatta. Utskottet avvisar de förslag till regleringsåtgärder som förordas i här aktuella motioner.
Förslaget att inrätta en kristidskommission som skall ta över vissa befogenheter från regering och riksdag avvisas bestämt av utskottet.
Ny demokrati understryker i sin partimotion att partiets förslag till en alternativ inriktning av den ekonomiska politiken måste beaktas i sin helhet. Det underlättar naturligtvis inte möjligheterna att skapa ett starkt stöd för en stram inriktning av den ekonomiska politiken om man från Ny demokratis sida inte är beredd att ställa sig bakom enskilda komponenter i den ekonomiska politiken.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet motionerna Fi204 (nyd) yrkandena 1 och 2, Fi207 (nyd), Fi208 (nyd), Fi210 (nyd) och Fi211 (nyd) yrkandena 1, 5 och 13.
I motion Fi212 (v) framhålls att det våldsamt ökande budgetunderskottet och nödvändigheten av sänkta räntor gör det omöjligt att späda på underskottet ytterligare. I stället måste en kraftfull omfördelning ske så att det stora passiva sparandeöverskott som finns i delar av hushålls- och företagssektorn styrs över till effektiv efterfrågan på konsumtionsvaror, investeringar och kommunala tjänster. Enbart så, menar motionärerna, kan arbetslösheten effektivt bekämpas. I motionen betonas att låg inflationstakt är ett viktigt mål för den ekonomiska politiken, men ännu viktigare är att arbetslösheten nedbringas. De mest effektiva åtgärderna för att bromsa inflationen är fördelningspolitiken. Om man minskar alltför höga inkomster och vinster kan också låginkomsttagare nöja sig med lägre lönekrav. Viktiga inslag i den inriktning av den ekonomiska politiken som Vänsterpartiet förordar är bl.a. höjd skatt för höginkomsttagare, sänkt matmoms, höjda arbetsgivaravgifter och energiskatter, kraftig uppskrivning av anslagen till arbetsmarknadspolitiska åtgärder, en kraftig satsning på ett ROT-program.
I motion Sk388 yrkande 8 av Gudrun Schyman m.fl. (v) återkommer förslaget om en höjning av arbetsgivaravgifterna.
Utskottets ställningstagande till motion Fi212 (v) vad gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken sammanfaller i flera hänseenden med vad utskottet anförde i anslutning till den socialdemokratiska motionen Fi203 om den ekonomiska politiken. På samma sätt som i motion Fi203 (s) tar inte Vänsterpartiet hänsyn till de negativa effekterna som en höjning av marginalskatterna och arbetsgivaravgifterna skulle få på tillväxten. Ej heller observeras kraven på att skapa förutsättningar för att föra över resurser från ekonomiskt skyddad sektor till den konkurrensutsatta. I avsnittet om riktlinjer för 1990-talet förordas i stället en utbyggnad av den offentliga sektorn. Motionärernas förslag om att överföra det man kallar för ett passivt sparandeöverskott till effektiv efterfrågan leder med stor sannolikhet till kraftigt ökad import. Det marginella importinnehållet är erfarenhetsmässigt mycket stort vid ökning av den privata konsumtionen.
Utskottet avstyrker motionerna Fi212 (v) yrkandena 1 och 21 och Sk388 (v) yrkande 8.
Som en viktig del vid utformningen av den ekonomiska politiken ser Vänsterpartiet förslaget i motion Fi715 av Gudrun Schyman m.fl. (v) att stärka den ekonomiska demokratin. I motionen föreslås att en parlamentarisk utredning tillsätts för att upprätta förslag till företagsanknutna löntagarfonder, vidgad placeringsrätt för AP-fonderna och förköpsrätt för de anställdas samlade organisationer om ett företag skall byta huvudägare.
Utskottet vill med anledning av motion Fi715 (v) anföra följande.
Löntagarfonderna avskaffades av riksdagen hösten 1991. Motivet till riksdagens åtgärd var fondernas negativa effekter på utvecklingen av samhällsekonomin. Utskottet ser ingen anledning till att i andra former återuppliva dessa fonder. Förslagen i motion Fi715 (v) avvisas bestämt av utskottet.
ROT-program
I motion Fi209 av Ulla Pettersson och Lars Ulander (s) och i motion Fi212 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 16 föreslås åtgärder som ytterligare förstärker insatserna mot arbetslösheten. I motion Fi209 (s) krävs ett ROT-program för kommunala anläggningar, och i motion Fi212 (v) föreslås tidigareläggning av affärsverkens investeringar.
Som utskottet anfört inledningsvis måste åtgärder för att komma till rätta med det svåra läget på arbetsmarknaden få högsta prioritet. Finansutskottet förordar därför att åtgärder vidtas för att stimulera till ökad ROT-verksamhet under åren 1993 och 1994. Enligt utskottets mening bör åtgärderna ha följande inriktning:
Den outnyttjade arbetskrafts- och produktionskapacitet som finns skall användas för att förhindra ytterligare utslagning.
Åtgärderna skall på sikt bidra till att öka den offentliga sektorns sparande genom att indirekta effekter inräknas.
Åtgärder som kan påräkna en betydande andel privat finansiering bör prioriteras.
Mot denna bakgrund anser utskottet att följande åtgärder bör vidtas:
1. Stöd för reparation och bostadsförbättringsåtgärder
RBF-stödet (dvs. räntestödet för reparation av främst allmännyttans hyreshus) bör förlängas att gälla under åren 1993 och 1994. Förslaget bör träda i kraft den 1 mars 1993. Kostnaden beräknas till 135 miljoner kronor per år.
2. Statlig subvention av underhåll och reparationer av vissa kommunala byggnader
Bidrag skall utgå till kommuner för reparation och underhåll av skolor, sjukhem, ålderdomshem, daghem och vissa kulturlokaler. Idrottsanläggningar, samlingslokaler eller va-nätet bör inte omfattas av bidraget. Bidragsandelen bör vara 30 %. Den totala kostnaden härför får uppgå till 800 miljoner kronor.
3. Räntebidrag för ombyggnad av bostäder
Regeringen bör bemyndigas medge att de ansökningar för ombyggnad av bostäder som inkom så sent under år 1992 att de inte hann behandlas skall omfattas av 1992 års regler. Åtgärderna kommer att omfatta ca 5000 lägenheter. Kostnaden beräknas till 60 miljoner kronor för år 1993.
4. Ombyggnad av äldrebostäder
Satsning i form av direktbidrag till ROT-verksamhet bör göras inom äldrebostäder till en kostnad av 120 miljoner kronor. Utskottet förutsätter att regeringen utformar reglerna.
5. Kulturmiljövård
Riksantikvarieämbetets resurser för kulturmiljövård räknas upp tillfälligt med 50 miljoner kronor.
6. Konstnärlig utsmyckning i bostadsområden
Bidragsramen för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden utökas med 15 miljoner kronor.
7. Avdrag mot fastighetsskatten för vissa underhållsåtgärder
Skattereduktion mot fastighetsskatten medges för villaägare, bostadsföreningar, bostadsrättsföreningar och bostadshyreshusägare för underhålls- och reparationsåtgärder t.o.m. den 31 december 1994.
Avdrag skall medges med 30% av direkta arbetskostnader under förutsättning att åtgärden utförs av momsregistrerat företag. Skattereduktionen medges endast för arbetskostnader som överstiger 2 000 kronor per lägenhet, och skattereduktionen får uppgå till maximalt 10000 kronor, lika för alla. Den totala kostnaden beräknas till 1,5 miljarder kronor.
8. Räntesubventioner
Överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna hösten 1992 om besparingar på bostadssektorn om 3 miljarder kronor såsom de redovisas i finansutskottets betänkande 1992/93:FiU1 (s. 86) ligger fast.
Finansutskottet föreslår i detta betänkande att medel anvisas för underhåll och reparationer av vissa kommunala byggnader (punkt 2, ovan). Utskottet återkommer till detta. Finansutskottet förutsätter att vad utskottet här har anfört om åtgärder för att komma till rätta med det svåra läget på arbetsmarknaden beaktas av övriga utskott vid behandlingen av hithörande frågor under våren 1993. Förslag i dessa frågor bör enligt utskottets mening föreläggas riksdagen under våren. Det bör ankomma på resp. utskott att ange den närmare utformningen av förslagen.
Vad utskottet nu anfört om ROT-åtgärder och med anledning av motionerna Fi209 (s) och Fi212 (v) yrkande 16 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Reparation och underhåll av kommunala fastigheter
När riksdagen hösten 1992 behandlade olika förslag till åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin (prop. 1992/93:50, FiU1, rskr. 134) prövades också frågan om huruvida ytterligare åtgärder borde sättas in för att stimulera till ökad ROT-verksamhet, dvs. reparation samt om- och tillbyggnad. Finansutskottet framhöll därvid att i rådande arbetsmarknadsläge borde sysselsättningsskapande åtgärder inom byggsektorn också kunna inriktas mot vissa upprustningsbehov inom den offentliga sektorn. Vad utskottet närmast avsåg var ett stimulansbidrag för reparation och underhåll av vissa kommunala fastigheter. Inom många kommuner finns ett eftersatt reparations- och underhållsbehov, och att främja sådana åtgärder skulle ge en väsentlig sysselsättningseffekt.
Enligt utskottets mening bör riksdagen nu fatta beslut om en sådan satsning. Under åren 1993 och 1994 bör sålunda ett särskilt stimulansbidrag lämnas till kommuner för reparation och underhåll av skolor, sjukhem, ålderdomshem, daghem samt vissa kulturbyggnader. Såsom utskottet framhöll redan i höstas bör bidraget däremot inte omfatta va-nätet, eftersom reparation och underhåll av detta är en kommunal uppgift, och kommunerna har givits laglig rätt att fastställa va-taxan till en sådan nivå att nödvändiga investeringar kan genomföras. Det av utskottet föreslagna bidraget bör inte heller avse reparation och underhåll av idrottsanläggningar och samlingslokaler.
Bidraget bör utgå med 30% av kostnaden och omfatta reparations- och underhållsarbeten som påbörjas före den 1 juli 1994 och som slutförs senast den 30 juni 1995. Bidraget bör administreras av Arbetsmarknadsstyrelsen, och för ändamålet bör 800 miljoner kronor anvisas. För att markera att det är fråga om sysselsättningsskapande åtgärder av temporär natur, bör medlen anvisas över reservationsanslaget B2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder på Arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel. Medlen bör anvisas på tilläggsbudget för innevarande budgetår.
Vad utskottet här anfört om att stimulera reparation och underhåll av kommunala fastigheter bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Löneram för avtalsrörelsen
I motion Fi201 av Gudrun Norberg (fp) föreslås att riksdagen för varje avtalsrörelse anger en total ram för hela avtalsområdet.
Det är utskottets uppfattning att statsmakternas huvudsakliga uppgift inför löneförhandlingarna är att lägga fast stabila förutsättningar genom den ekonomiska politiken. Lönebildningen bör avgöras av arbetsmarknadens parter i fria förhandlingar utan direkt inblandning av statsmakterna.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion Fi201 (fp).
Penning-, valuta- och statsskuldspolitiken
I motion Fi211 (nyd) anförs stark kritik mot Riksbanken. Motionärerna anser att den korta räntan skall sänkas till under 6 % och att den svenska kronkursen skall fortsätta att flyta. Det finns enligt motionärerna klara bevis på att en sänkt kort ränta även sänker den långa räntan. Riksbankens rädsla för ökad inflation till följd av sänkt kortränta är överdriven, anför man.
Även i motion Fi212 (v) krävs att Riksbanken bör sänka den korta räntan. Med en trovärdig politik för att få bort underskotten kan också den långa ränta falla. Motionärerna anser att regeringen och Riksbanken överdriver riskerna för högre inflation om marginalräntan sänks ytterligare.
Motionärerna hävdar i detta sammanhang också att regeringen överskattar fördelarna och underskattar riskerna med ett svenskt deltagande i EMU. Ett uppfyllande av konvergenskraven skulle låsa den ekonomiska politiken på ett sätt som gör det svårare att få ner arbetslösheten.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande.
Som framhålls i finansplanen innebär beslutet att lämna ecu-anknytningen att penning- och valutapolitiken inte längre binds av kravet att försvara kronkursen. Riksbanken kan påverka de korta räntorna, främst den s.k. dagslåneräntan, men räntepolitiken påverkar också valutakursen. En låg ränta kan pressa ned kronkursen och ge upphov till inflationsimpulser. En expansiv penningpolitik skapar därmed förväntningar om högre inflation i framtiden, vilket driver upp de långa räntorna. Det innebär att de principiella kraven på penning- och valutapolitiken är desamma som tidigare. Räntepolitikens rörelsefrihet begränsas av uppgiften att dämpa inflationen. Låga räntor blir möjliga enbart om penning- och finanspolitiken i förening förmår att skapa förtroende för penningvärdets stabilitet. I finansplanens prognoser ingår en successiv neddragning av räntenivån. En viss sänkning av räntorna har också, som utskottet redovisat tidigare, skett sedan finansplanen och motionerna skrevs.
En förutsättning för att kunna skapa ett fastare europeiskt samarbete är bl.a. att konvergenskraven uppfylls. Det ger systemet enhetlighet och stabilitet. Ett litet land som Sverige med stor utrikeshandel kan knappast utan betydande negativa effekter på ekonomin under en längre tid upprätthålla ett system med rörlig växelkurs. Som utskottet ser det finns det stora fördelar för Sverige med att delta i ett fastare europeiskt valutasamarbete. Det skulle innebära lägre transaktionskostnader, vilket skulle ge betydande kostnadsbesparingar för svenska företag och konsumenter. Det blir lättare att uppnå prisstabilitet. Lönebildningen borde underlättas, eftersom parterna kommer att veta att möjligheten att devalvera inte längre finns. Räntenivån blir densamma i Sverige som i övriga delar inom valutaområdet. Risken för valutakriser och räntechocker elimineras. Utländska investeringar i Sverige underlättas därigenom, vilket leder till fler jobb och högre välfärd.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi211 (nyd) yrkandena 2 och 3 samt Fi212 (v) yrkande 4.
Riksdagen beslutade i december 1992 att avskaffa valutalånenormen. I finansplanen anförs mot denna bakgrund att valutalånenormen bör ersättas med riktlinjer för statens upplåning i valuta för finansiering av statsskulden. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i kompletteringspropositionen i dessa frågor. Dessförinnan avses inte omfattningen av statens skuld i utländsk valuta för finansiering av statsskulden väsentligen utökas på något annat sätt än genom den överföring från Riksbanken till Riksgäldskontoret på 110 miljarder kronor i utländsk valuta som skedde i årets början.
I finansplanen sägs vidare att de stora budgetunderskotten och den allmänna utvecklingen på finansmarknaderna gör att statsskuldspolitiken får en ökad roll. Den snabbt ökande statsskulden innebär en stor refinansieringsbörda. Det finns mot denna bakgrund, anför finansministern, anledning att förlänga löptiden på statsskulden. Statens upplåning bör vara förutsägbar för att bidra till ökad säkerherhet på kreditmarknaden och bättre fungerande marknader. Detta medför på sikt lägre upplåningskostnader för staten. Det är vidare angeläget att begränsa statens risktagande i skuldförvaltningen. Upplåningen, vare sig den sker i kronor eller i utländsk valuta, får inte heller bedrivas så att den försämrar penning- och valutapolitikens verkningsgrad.
Utskottet delar den uppfattning som redovisas i finansplanen och tillstyrker de riktlinjer för statsskuldspolitiken som förordas i finansplanen.
Utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna
I tre motioner behandlas utvecklingen på de finansiella marknaderna under hösten 1992 och riksdagens insyn och inflytande över vad som hände. I motion Fi205 av Lars Andersson(-) anförs att riksdagens insyn och vetskap om vad som föregick beslutet att låta kronkursen flyta är begränsad till ett fåtal personer. Allmänhetens tilltro till vårt politiska system kan bli allvarligt skadat om ingenting görs för att kartlägga valutaturerna. Regeringen bör enligt motionären ges i uppdrag att lägga fram en vitbok om vad som förevarit.
I motion Fi206 av John Bouvin (nyd) behandlas utvecklingen på de internationella finansiella marknaderna. Enligt motionären skapar de stora belopp som förflyttas på dessa marknader en betydande osäkerhet. De är ett hot mot demokratin, anser motionären, och föreslår att en utredning tillsätts för att kartlägga de internationella finansmarknadernas uppbyggnad, omsättning och tillväxt.
I den tredje motionen om dessa frågor, motion K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v), hävdas att Riksbanken, regeringen och riksdagen hösten 1992 hamnade i en utpressningsliknande situation på grund av den oreglerade valutahandeln. Det blev de svenska och utländska valutahandlarnas värderingar som blev styrande för penningpolitiken och den ekonomiska politiken. Möjligheterna att införa någon form av politisk kontroll av valutahandel bör prövas, anser motionärerna. Det representativa styrelsesättet bör förstärkas och kompletteras med beslutsformer som ger ett mer direkt inflytande för samhällsmedborgarna.
Som utskottet redovisat i det föregående hade den finansiella kris som utvecklades under hösten 1992 sitt ursprung i den ekonomiska utveckling som ägde rum i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet. Genom den avreglering av den internationella valutahandeln som ägt rum under senare år kommer obalanser som uppkommer i ekonomierna att få snabbare genomslag på valutaströmmarna än tidigare. Det är enligt utskottets mening varken möjligt eller önskvärt att försöka återinföra valutaregleringar av den typ som förekom under 1980-talet och dessförinnan.
Finansutskottet följde noga den finansiella utvecklingen under hösten 1992. Vid flera tillfällen under hösten hade utskottet överläggningar med riksbankschefen och orienterade sig om läget. Det första tillfället var redan under riksdagens sommaruppehåll i början av september.
Frågan om Riksbankens roll och ställning har utretts av Riksbanksutredningen (dir. 1991:103) som kommer att lämna sitt betänkande i dagarna. Vidare har en annan kommitté som tillsatts för ett par månader sedan fått i uppdrag att studera utvecklingen på kreditmarknaden (dir. 1992:105). Utredningen skall bl.a. analysera den utveckling som lett fram till nuvarande problem på kreditmarknaden och utreda vilka effekter som dessa problem medför för den svenska ekonomin och den ekonomiska politiken. En slutrapport skall lämnas före utgången av år 1994.
Utskottet ser mot denna bakgrund inte någon anledning att vidta några åtgärder med anledning av vad som anförs i motionerna Fi205 (-), Fi206 (nyd) och K207 (v) yrkande 3. Motionerna avstyrks därmed av utskottet.
Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen
Statsfinanserna försämras dramatiskt. På tre år har budgetunderskottet vuxit med mer än 200 miljarder kronor, och en tredjedel av statsbudgetens utgifter finansieras nu med lån. Även om den offentliga sektorns nettoskuld fortfarande är lägre än i många andra länder, har Sverige som en följd härav kommit att inta en särställning bland västvärldens industriländer. I inget annat OECD-land försämras nämligen de offentliga finanserna så snabbt som hos oss. Underskottet överstiger dessutom med bred marginal EMU:s konvergensvillkor som föreskriver att den konsoliderade offentliga sektorns underskott får utgöra högst 3% av BNP. Sverige är också på väg att överskrida konvergenskravet att den offentliga sektorns bruttoskuld skall utgöra högst 60% av BNP. Däremot uppfyller vi det krav som Maastrichtfördraget ställer på högsta tillåtna inflationstakt.
Försvagningen av statsfinanserna har uppkommit trots de mycket omfattande besparingar som tillkommit på initiativ av den nya regeringen. Dessa har emellertid ännu inte fått fullt genomslag, men utgör en god grund för en fortsatt sanering av statsfinanserna. Enbart under 1992 fattades beslut som leder till att de offentliga utgifterna successivt kommer att minska med sammanlagt närmare 70 miljarder kronor under kommande år. I årets budgetproposition föreslås ytterligare besparingar som långsiktigt väntas minska utgifterna med 15 miljarder kronor. Inklusive de åtgärder som aviserades i höstens krisproposition (prop. 1992/93:50) avser besparingarna de ändamål som framgår av tabell 8.
Tabell 8. Förslag i 1993 års budgetproposition samt i aviserade särpropositioner
50>
Underskottet i statsbudgeten är den främsta anledningen till att statsskulden under innevarande budgetår väntas öka med 260 miljarder kronor. Grovt räknat kommer denna skuldökning -- uppkommen under ett år -- att medföra att statens ränteutgifter blir i runt tal 25 miljarder kronor större under en följd av år framöver. Enbart för att behålla statsskulden på oförändrad nivå krävs således besparingar av ungefär samma omfattning som de långtgående utgiftsnedskärningar som föreslås eller aviseras i årets budgetproposition inkl. de nedskärningar som blev resultatet av höstens krisuppgörelser mellan regeringen och Socialdemokraterna.
Eftersom varje nytt år med stora underskott ger upphov till ökade ränteutgifter som på motsvarande sätt måste finansieras med nya besparingar, räcker det inte med att behålla budgetunderskottet på oförändrad nivå. Underskottet måste dessutom minskas, vilket ställer krav på ytterligare utgiftsnedskärningar.
Till detta kommer att även skattetrycket kan behöva sänkas under åren framöver. En tilltagande rörlighet i skatteunderlaget bidrar nämligen till att Sverige i längden inte kan upprätthålla en beskattning som avviker alltför mycket från omgivande länders. Även sådana skattesänkningar måste finansieras med besparingar.
Regeringen räknar i sitt budgetförslag med att utgifterna för statsskuldräntor skall uppgå till 95 miljarder kronor under nästa budgetår. Räntebetalningarna är därmed inte bara den största enskilda utgiftsposten, utan detta anslag är även större än statsbudgetens samlade utgifter för pensioner inkl. åldrings- och handikappomsorg. Statsskuldräntorna motsvarar en sjättedel av statsbudgetens utgifter, och deras andel ökar snabbt.
Mot bakgrund härav ter sig den uppkomna situationen som allvarlig. Förutsättningarna för ytterligare stimulansåtgärder är som utskottet ser det obefintliga, inte minst mot bakgrund av att finanspolitiken redan i utgångsläget är mycket expansiv. Kan inte de stora underskotten bemästras framöver, kommer en allt större andel av statens inkomster att behöva användas till att betala räntor på statsskulden. Mycket snart hamnar vi i en skuldfälla, och vare sig vi vill det eller inte tvingas vi då till drastiska och mycket långtgående nedskärningar inom viktiga utgiftsområden utan att medborgarnas skattebörda för den skull lättar. Den omfördelning av välstånd som en sådan utveckling skulle ge upphov till skulle leda till så allvarliga fördelningspolitiska störningar att de enligt utskottets mening vore helt oacceptabla. Fortsatt stora ansträngningar måste därför inriktas på att snabbt komma till rätta med budgetunderskottet.
Dagens budgetunderskott motsvarar 14% av BNP och är således realt sett av ungefär samma omfattning som det i början av 1980-talet. Då kunde underskottet arbetas bort på några få år, framför allt till följd av en gynnsam konjunkturutveckling samt höga pris- och löneökningar som snabbt ökade statens skatteinkomster. Pris- och löneökningarna drev emellertid också upp kostnadsläget, vilket undergrävde den svenska ekonomin och starkt bidrog till den krissituation som vi nu befinner oss i.
Utgångsläget i dag är därför annorlunda än 1982. Vi kan inte räkna med att bli av med underskottet på samma sätt som då. Arbetslösheten kommer nämligen under flera år framöver att ligga långt över 1980-talets nivåer, vilket driver upp utgifterna och minskar inkomsterna. Även bortsett från denna omständighet kan staten framöver inte påräkna samma automatiska ökning av skatteinomsterna som tidigare, eftersom inflationen pressats tillbaka och progressiviteten i inkomstbeskattningen minskats. Förutsättningarna för direkta skattehöjningar är också starkt beskurna. Vidare kommer fortsatt höga realräntor att driva upp ränteutgifterna för statsskulden ytterligare. Slutligen får man räkna med att finans- och fastighetskrisen även i fortsättningen kan komma att tvinga fram stora statliga utgiftsåtaganden.
Även om förutsättningarna således inte är desamma, är dock även en mindre del av det nuvarande underskottet av övergående natur. I finansplanen redovisas olika beräkningar som belyser hur stor del av underskottet som är konjunkturellt betingat och hur stor del som skulle kvarstå även vid ett konjunkturmässigt mer normalt kapacitetsutnyttjande. Det senare, mer bestående underskottet betraktas som strukturellt. Beräkningarna är gjorda med olika ansatser men visar att ungefär två tredjedelar av statsbudgetens underskott på 162 miljarder kronor under budgetåret 1993/94 kan betraktas som strukturellt och en tredjedel som konjunkturellt. Utan lågkonjunktur skulle således underskottet nästa budgetår ha begränsats till 105--110 miljarder kronor.
Ser man till den konsoliderade offentliga sektorn blir bilden något annorlunda. Häri ingår även upplåning vid sidan av statsbudgeten samt sparandet i socialförsäkringssektorn och kommunsektorn. Både socialförsäkringssektorn och kommunsektorn uppvisar för närvarande ett strukturellt sparandeöverskott. Som en följd härav begränsas det strukturella underskottet i den offentliga sektorn till ca 70 miljarder kronor under såväl 1992 som 1993. Enligt de i finansplanen redovisade beräkningarna utvecklar sig den offentliga sektorns finansiella sparande på följande sätt under åren 1991 till 1994.
Tabell 9. Finansiellt sparande i den offentliga sektorn
Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Regeringen föreslår att riktlinjerna för budgetpolitiken i fortsättningen skall utformas i överensstämmelse med två normer (yrkande 2). Enligt den ena normen skall det strukturella underskottet i de offentliga finanserna avskaffas. Enligt den andra skall de offentliga utgifterna mätt som andel av BNP successivt sänkas.
Regeringen tar fasta på att det strukturella underskottet år 1994 väntas uppgå till 55 miljarder kronor och redovisar i anslutning till vissa beräkningar en plan för hur detta underskott skall kunna avvecklas fram till år 1998. Beräkningarna är gjorda utifrån förutsättningen att den årliga tillväxten skall uppgå till 3,2% samt att den offentliga konsumtionen är realt oförändrad under kommande år. Om man till de besparingar som föreslås i finansplanen för budgetåret 1993/94 lägger ytterligare budgetförstärkningar på 5 miljarder kronor år 1994 samt 10 miljarder kronor under vart och ett av de efterföljande åren skulle, enligt dessa uppskattningar, det strukturella underskottet kunna vara helt avvecklat år 1998.
Mot bakgrunden härav föreslår regeringen att budgetförstärkningarna under åren 1994--1996 skall uppgå till ca 25 miljarder kronor och att den offentliga konsumtionen hålls kvar på en realt oförändrad nivå (yrkande 3). Besparingarna under treårsperioden preciseras inte närmare. I stället förklarar sig regeringen öppen för att diskutera vilka budgetförstärkningar som bör genomföras. Tre tänkbara besparingsområden pekas dock ut. Det gäller för det första sjukförsäkringen och andra delar av socialförsäkringssystemet, där besparingar föreslås kunna ske genom exempelvis sänkta ersättningsnivåer och/eller utflyttning från statsbudgeten i kombination med vissa avgiftsförändringar. Det gäller för det andra bostadssektorns belastning på den offentliga sektorn, där möjligheterna att komma till rätta med detta problem anges öka i takt med sjunkande ränta som i sig dämpar boendekostnaderna. Det gäller slutligen också grundavdraget vid inkomstbeskattningen. Även andra i riksdagen framförda förslag till i första hand minskade utgifter är finansministern villig att diskutera.
Regeringens förslag till utgiftsnorm är tänkt att gälla oberoende av faktiskt konjunkturläge. Innebörden av normen är således att de konjunkturrensade offentliga utgifterna successivt skall minska mätt som andel av en konjunkturrensad BNP. Det förslag till statsbudget som regeringen lagt fram för nästa budgetår tillgodoser detta krav.
Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer
Socialdemokraterna föreslår i motion Fi203 att en kraftig satsning skall göras för att skapa 190000 nya arbets- och utbildningsplatser samt lägga grunden för bättre transportsystem och kommersiella framsteg i svenskt näringsliv. Motionärerna vill tidigarelägga redan inplanerade infrastrukturinvesteringar genom att låta Vägverket och Banverket låna upp ytterligare 17 miljarder kronor vid sidan av statsbudgeten. För ändamålet skall ett räntestöd på 1 miljard kronor anvisas under nästa budgetår.
Till AMS och arbetsmarknadspolitiska åtgärder föreslår motionärerna att ytterligare 6,4 miljarder kronor anvisas nästa budgetår. Det ger enligt deras bedömning möjlighet att placera ytterligare minst 32000 personer i aktiva åtgärder, varav minst 10000 inom byggsektorn och minst 12000 i arbetsmarknadsutbildning.
Motionärerna vill dessutom övergångsvis tillämpa äldre räntebidragsregler m.m. för att på så sätt stimulera reparationer, ombyggnad och underhåll av bostäder och kommunala lokaler för sammanlagt 8,5 miljarder kronor, och sätter i sitt budgetalternativ av 1,6 miljarder kronor för ändamålet. Socialdemokraterna vill höja utbildningsnivån och kompetensen i arbetslivet genom en kraftig utbyggnad av antalet utbildningsplatser. Till en kostnad av 5,1 miljarder kronor skall nästa budgetår 10000 nya platser inrättas inom högskolan, 50000 i gymnasieskolan (ett tredje gymnasieår) samt 20000 inom komvux och folkbildningen.
Forskning och utveckling bör enligt Socialdemokraterna tilldelas ytterligare 1 miljard kronor nästa budgetår. Till ett näringspolitiskt program för små- och medelstora företag samt olika regionalpolitiska insatser vill motionärerna sätta av ytterligare 0,6 miljarder kronor.
De ökade utgifterna skall till en del finansieras genom olika skattehöjningar. Höjningen av brytpunkten i inkomstskatteskalan samt grundavdragets storlek bör sålunda justeras ned med hänsyn till inflationseffekterna av kronans fallande värde. Dessutom bör uttaget av statlig inkomstskatt över brytpunkten höjas fr.o.m. 1994. Skatten på kapitalinkomster m.m. skall även i fortsättningen utgå med 30% och förmögenhetsskatten behållas. Vidare bör arbetsmarknadsavgiften höjas med knappt 1 procentenhet för att finansiera underskottet i Arbetsmarknadsfonden. Energibeskattningen bör läggas om i enlighet med ett av Socialdemokraterna tidigare framfört förslag.
De ökade utgifterna skall till en mindre del (0,8 miljarder kronor) också finansieras genom besparingar. Så t.ex. föreslår Socialdemokraterna besparingar inom försvarets och jordbrukets område. Socialdemokraterna biträder dessutom regeringens förslag till besparingar inom polisväsendet under en treårsperiod, men anser att en större besparing kan tas ut redan under första året och en något mindre under efterföljande år.
Till helt övervägande del förutsätts emellertid de socialdemokratiska satsningarna kunna finansieras med olika dynamiska effekter. Motionärerna hävdar att med den socialdemokratiska politiken kommer sysselsättningsläget att bli så mycket bättre att statens skatteinkomster nästa budgetår ökar med 2,6 miljarder kronor. Då kommer också utgifterna för arbetslöshetsersättning att bli lägre, vilket minskar belastningen på Arbetsmarknadsfonden med 9,8 miljarder kronor.
Sammantaget uppgår dessa dynamiska effekter således till 12,4 miljarder kronor, och de utgör därmed den främsta anledningen till att det socialdemokratiska budgetalternativet framstår som något starkare än regeringens i den sammanställning som finns intagen i motionen. Bortser man från dessa i alla sammanhang ytterst svårbedömbara dynamiska effekter förbyts det överskott på 2,3 miljarder kronor som motionärerna tillgodoräknat sitt budgetalternativ i ett underskott på 10 miljarder kronor.
Till saken hör emellertid också att motionärerna helt förbisett de budgetmässiga effekterna av flera av sina ställningstaganden. De har t.ex. inte tillgodoräknat sig något inkomsttillskott för förslaget till höjd statlig inkomstskatt över brytpunkten. Mer betydelsefullt är emellertid att de inte har beaktat de budgetmässiga konsekvenserna av att de avvisar det besparingsprogram på sammanlagt 11,9 miljarder kronor som regeringen för fram i budgetpropositionen. Något generellt avslagsyrkande framförs visserligen inte i denna del, men i olika socialdemokratiska motioner yrkas avslag på merparten av besparingsförslagen. Sålunda avvisar Socialdemokraterna regeringens förslag att samordna sjuk- och arbetsskadesjukpenningen. De motsätter sig också den föreslagna försämringen av delpensionsförmånerna. De säger vidare nej till förslaget att sänka ersättningsnivån och att återgå till fem karensdagar inom arbetslöshetsförsäkringen. Enbart dessa åtgärder försvagar deras budgetalternativ med ca 6,5 miljarder kronor. Till detta kan dock läggas halvårseffekten av deras förslag till höjd inkomstskatt.
Socialdemokraterna förklarar sig beredda att medverka till utgiftsminskningar på sammanlagt 11,9 miljarder kronor för budgetåret 1993/94, dvs. besparingar av samma omfattning som regeringen föreslagit. Av motionen framgår dock inte vilka besparingar man vill förorda, ej heller inom vilka utgiftsområden de bör ske.
Förfarandet ter sig enligt utskottets mening som ytterst anmärkningsvärt. Motionärerna säger sig alltså vilja medverka till lika stora nedskärningar som regeringen men förkastar samtidigt huvuddelen av de besparingsförslag regeringen för fram utan att på något sätt antyda vilka alternativa lösningar de själva förordar. Några sådana förslag har inte heller förts fram under utskottets beredning av ärendet.
Skall utskottet allsidigt kunna pröva alternativa förslag till budgetpolitiska riktlinjer och de statsfinansiella och samhällsekonomiska effekter förslagen kan väntas ge upphov till, är det självklart att förslagen måste ha en sådan utformning att i vart fall deras allmänna inriktning kan utläsas. Särskilt viktigt är detta i ett läge när kraftfulla åtgärder måste vidtas för att komma till rätta med budgetunderskottet, framför allt genom utgiftsnedskärningar.
Tyngdpunkten i de stimulansåtgärder motionärerna förespråkar ligger i infrastrukturinvesteringar och andra liknande åtgärder som finansieras med lån vid sidan av statsbudgeten. Den direkta belastningen på statsbudgeten under nästa budgetår av dessa åtgärder begränsar sig till 2,6 miljarder kronor. Motionärernas övriga förslag till nya utgiftsåtaganden under nästa budgetår uppgår till 13,3 miljarder kronor. Till detta kommer så effekterna av deras tillbakavisande av regeringens besparingsförslag, ca 6,5 miljarder kronor. Jämfört med regeringens budgetalternativ innebär detta att statsbudgetens utgifter ökar med sammanlagt ca 22,5 miljarder kronor. Utgiftsökningen skall enligt hittills redovisade förslag finansieras genom besparingar på 0,8 miljarder kronor, skattehöjningar på ca 6,5 miljarder kronor och dynamiska effekter på 12,4 miljarder kronor, dvs. sammanlagt närmare 20 miljarder kronor.
Tilltron till motionärernas förslag stärks inte av den svagt underbyggda finansieringen. Det hade enligt utskottets mening varit av större värde om motionärernas budgetalternativ burits upp mer av konkreta förslag till utgiftsnedskärningar än en förlitan på ytterst osäkra uppskattningar av dynamiska effekter.
I samma motion (yrkande 4) föreslås också att regeringen skall ges i uppdrag att utarbeta ett samlat, långsiktigt och hållbart program för besparingar och förstärkta statsfinanser som kan vinna stöd av en majoritet i riksdagen. I programmet skall åtgärder för budgetåret 1993/94 fogas in på ett samhällsekonomiskt hållbart sätt. Samma yrkande med snarlika motiveringar förs också fram i de socialdemokratiska parti- och kommittémotionerna A267, Bo238, Sf268, Sf269 och Sf512. Inte heller i dessa motioner lämnas emellertid någon ytterligare vägledning om lämpliga besparingsområden som skulle kunna komma i fråga i ett sådant program. Lika lite som motion Fi203 (s) kan därför dessa motioner ligga till grund för utformningen av budgetpolitiken.
Med det anförda yrkar utskottet avslag på motionerna Fi203 (s) yrkandena 2 och 4, A267 (s) yrkande 24, Bo238 (s) yrkande 4, Sf268 (s) yrkande 1, Sf269 (s) yrkande 1 samt Sf512 (s) yrkande 1.
Ny demokrati framför i sin motion Fi211 inga yrkanden om budgetpolitikens inriktning.
Vänsterpartiet uppger i motion Fi212 att den bärande tanken i partiets förslag är att pengar skall tas från individer och företag som inte använder dem till konsumtion eller investering och i stället ges till dem som gör det. På så sätt blir det möjligt att minska både arbetslösheten och budgetunderskottet, hävdar motionärerna.
I enlighet med detta synsätt föreslår motionärerna skattehöjningar av en sådan omfattning att statsbudgetens inkomster nästa budgetår ökar med netto 18,5 miljarder kronor. Tillskottet används för att tillsammans med vissa besparingar finansiera nya utgiftsåtaganden på drygt 28 miljarder kronor. Saldomässigt är motionärernas förslag neutralt enligt deras egna uppskattningar.
Skattehöjningarna avser i första hand en höjning av arbetsgivaravgifterna med 3 procentenheter samt en successivt skärpt inkomstbeskattning för alla inkomsttagare med inkomster överstigande 150000 kronor. Det senare uppnås genom att grundavdraget trappas av med början vid denna inkomstnivå samt genom att uttaget av statlig inkomstskatt över brytpunkten skärps, framför allt för dem med årsinkomster överstigande 250000 kronor. Vänsterpartiet vill dessutom bl.a. begränsa avdragsrätten för ränteutgifter, höja stämpelskatten samt skärpa energibeskattningen för såväl hushåll som företag. Motionärernas förslag innefattar också en skattesänkning. Det gäller uttaget av reducerad mervärdesskatt som föreslås bli sänkt till 18% fr.o.m. den 1 juli 1993.
Motionärerna räknar med att deras besparingsförslag skall minska utgifterna med närmare 10 miljarder kronor. Detta uppnås genom att ersättningstaket i sjukförsäkringssystemet minskas från 7,5 till 5,5 basbelopp, genom minskning av försvarets och vissa andra myndigheters anslag, däribland Kriminalvårdsverket, Säkerhetspolisen och Invandrarverket. Nedskärningar skall också göras i väg- och järnvägsanslag med bärighetshöjande eller försvarspolitiskt syfte. Genom att kommunalisera flyktingmottagningen räknar motionärerna med att kunna minska anslagen till förläggningskostnader.
Inkomsttillskottet och de sålunda uppnådda besparingarna vill motionärerna utnyttja för att främja infrastrukturinvesteringar, ROT-program, utveckling av alternativa energislag samt forskning. Betydande resurser skall också avdelas för vuxenutbildning, beredskapsarbeten och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, inkl. medel för att bibehålla arbetslöshetsförsäkringen i sin nuvarande utformning. Utvecklingsbiståndet bör liksom tidigare motsvara 1% av BNI. Vidare vill motionärerna i tre steg dels återinföra ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen, dels höja pensionstillskottet från 55,5% av basbeloppet till ett helt basbelopp. Pensionsåldern bör enligt deras mening dessutom behållas vid 65 år, och ytterligare medel bör tillföras kommunerna för kommunala bostadstillägg (KBT). Med verkan från budgetåret 1994/95 bör kommunerna även återfå de 7,5 miljarder kronor som enligt tidigare riksdagsbeslut dragits in från dem.
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Motionärernas förslag innebär att skatte- och avgiftstrycket höjs kraftigt samtidigt som automatiken inom vissa transfereringssystem ytterligare förstärks. Motionärernas förslag till skärpt inkomstbeskattning skulle helt rasera grundvalen för skattereformen och många av deras förslag till nya utgiftsåtaganden står i direkt strid mot de ansträngningar som uppnåtts under senare år i arbetet med att komma till rätta med obalanserna i statsfinanserna. En politik med sådan inriktning kan utskottet inte ställa sig bakom. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi212 (v) yrkande 2.
Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer för 1993/94 samt program för att stärka statsfinanserna
Utskottet vill sammanfatta sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.
Som utskottet tidigare framhållit är det nödvändigt att snabbt komma till rätta med underskottet i de offentliga finanserna. Situationen kompliceras emellertid av att stora besparingar påverkar efterfrågan i samhället och således kan verka dämpande på den ekonomiska utvecklingen. Åtgärderna måste därför anpassas till den svaga ekonomiska utvecklingen. Besparingarna måste också ges en sådan inriktning att de undanröjer det som verkligen utgör grunden för obalanserna i den offentliga sektorns finanser.
Eftersom drygt en tredjedel av den offentliga sektorns utgifter är transfereringar till hushållen är det ofrånkomligt att även transfereringssystemen måste bli föremål för omprövning. Med återkommande stora budgetunderskott går det inte att spara i ränteutgifter, och offentliga investeringar är ett område som samtliga riksdagspartier är överens om bör prioriteras. Den offentliga konsumtionen måste självklart också begränsas liksom övriga transfereringar, men här har -- särskilt i fråga om den offentliga konsumtionen -- omfattande besparingsprogram genomförts under en lång följd av år. Enligt utskottets mening måste med hänsyn härtill besparingar kunna göras även i sådana transfereringssystem som av gemene man uppfattas som självklara rättigheter. Varje sådan förändring måste emellertid göras med största omsorg och avvägas på ett sådant sätt att man kan upprätthålla den grundläggande tryggheten för de verkligt svaga och svårast utsatta grupperna i samhället.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen besparingar som för nästa budgetår uppgår till 11,9 miljarder kronor. Merparten av dessa förslag avvisas av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Utskottet har bl.a. med hänsyn härtill inte kunnat biträda de båda partiernas förslag till riktlinjer för budgetpolitiken. I stället har utskottet anslutit sig till den budgetpolitik som regeringen förordar. Det innebär att utskottet tillstyrker yrkande 2 i finansplanen.
Båda partierna avvisar också regeringens förslag till besparingsprogram på 25 miljarder kronor för åren 1994--1996. Liksom i frågan om de mer kortsiktigt inriktade besparingarna förklarar Socialdemokraterna i motion Fi203 att de är beredda att genomföra ett långsiktigt besparingsprogram av minst samma omfattning som regeringen, men någon vägledning om var dessa besparingar skall sättas in ges inte. I stället begär de att regeringen skall återkomma med ett förslag i frågan (yrkande 3). Vänsterpartiet redovisar i anslutning till sitt avslagsyrkande i motion Fi212 (yrkande 3) några huvuddrag i de åtgärder man vill genomföra för att fram till år 2000 få bort underskottet. Även i detta sammanhang utgör emellertid skattehöjningar den viktigaste beståndsdelen för Vänsterpartiet.
Läget är som utskottet ser det nu mycket allvarligt. Skall de rådande problemen kunna lösas på ett varaktigt sätt, krävs att saneringen av de offentliga finanserna bedrivs målmedvetet och enligt en i förväg uppgjord plan som sträcker sig över flera år. Trovärdigheten i dessa ansträngningar stärks om en stor parlamentarisk majoritet ställer sig bakom åtgärderna. Enligt utskottets mening bör därför breda lösningar eftersträvas i det fortsatta arbetet med att utforma en långsiktigt inriktad budgetpolitik, och i detta sammanhang bör en stor öppenhet visas för alternativa förslag. Regeringens i finansplanen redovisade inställning tillgodoser denna linje.
Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet yrkande 3 i finansplanen och avstyrker motionerna Fi203 (s) yrkande 3 samt Fi212 (v) yrkande 3.
Inventering av statliga utgifter
Birger Hagård (m) föreslår i motion Fi202 att riksdagen skall påtala nödvändigheten av att inventera samtliga statliga utgifter i syfte att försöka undvika en kris i det svenska folkets krismedvetande. Enligt motionären är förståelsen i Sverige stor för att de offentliga utgifterna måste minskas. Skall det svenska folket tycka att det är rimligt att minska på angelägna utgifter som ersättning till arbetslösa och bistånd till tredje världen krävs att man först slopar eller kraftigt skär ned sådana utgiftsslag, som inte kan försvaras utan svårighet ens under normala ekonomiska omständigheter. Motionären exemplifierar sitt resonemang genom att peka ut några utgiftsområden som han anser bör slopas. Det gäller bl.a. anslaget till arbetsmarknadsråden vid vissa svenska beskickningar i utlandet, stödet till ungdomsrådet, bidrag till korrumperade regimer samt stödet till studieförbund.
I likhet med motionären anser utskottet att det är angeläget att alla utgifter på statsbudgeten blir föremål för en inträngande prövning som innebär att man förutsättningslöst också bedömer om det ursprungliga syftet med anslaget kvarstår. Utskottet utgår från att så sker inte bara när anslagen bereds i resp. departement utan också i budgetdialogen mellan de olika departementen och Finansdepartementets budgetavdelning. En noggrann prövning av anslagen kommer också till stånd under riksdagens beredning av budgetförslaget, varvid riksdagsledamöter har goda möjligheter att påtala vilka anslag de finner omotiverade. Den nu aktuella motionen är ett exempel på detta. Enligt vad utskottet erfarit övervägs för närvarande inom Riksdagsutredningen en utbyggnad av riksdagens uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. I takt med att denna verksamhet förstärks kommer den typ av kontroller som motionären efterlyser att än mer intensifieras. Enligt utskottets mening ter det sig mot denna bakgund inte motiverat att riksdagen gör ett uttalande i frågan. Utskottet avstyrker motion Fi202 (m).
Redovisning av strukturellt saldo
Redovisningen i finansplanen av det strukturella saldot i statsbudgeten (avsnitt 1.4) föranleder ingen kommentar från utskottets sida.
Framtida former för budgetering och redovisning av statens verksamhet
Bruttoredovisning och redovisning av socialförsäkringssektorn
Frågan om redovisningen av socialförsäkringssystemets olika delar i statsbudgeten har aktualiserats vid flera tillfällen. Budgetutredningen (SOU 1973:43) konstaterade (s. 216) att det allmänt sett torde vara av intresse att redovisningen av socialförsäkringsavgifterna sker samlat över den statliga budgeten. Avgifterna är av betydelse från inkomstfördelningssynpunkt och har även ett stabiliseringspolitiskt intresse, anförde utredningen. Att stora delar av systemet ligger utanför den statliga budgeten försvårar överblicken över det. Utredningen föreslog därför att en redovisning av hela socialförsäkringssystemet i informativt syfte skulle ske i en särskild bilaga till budgetpropositionen.
Liknande synpunkter har framförts av Riksdagens revisorer som föreslagit (förs. 1988/89:16) att åtgärder borde vidtas för att få fram en mer rättvisande redovisning och statistik över socialavgifterna. Det gällde såväl redovisningen i statsbudgeten som publiceringen av statistik på området.
Revisorerna framförde i det sammanhanget också att det är viktigt att redovisningen av de olika socialförsäkringsformernas ekonomi är fullständig. Inte bara avgiftsinkomster utan även ränteinkomster och andra viktigare inkomster liksom utgifter och konto-/fondbehållningar bör tas med. Redovisningen av den allmänna sjukförsäkringsfonden bör även omprövas. Revisorerna menade också att möjligheterna att få en klar bild av ekonomin i socialförsäkringarna försvåras av att den nomenklatur som tillämpas är så oenhetlig. Den bristande samstämmigheten vid avgränsningen av socialavgifts- och socialförsäkringsbegreppen i olika redovisningar motiverar en översyn, ansåg revisorerna.
I en motion (1988/89:Fi37) av Daniel Tarschys (fp), som väcktes med anledning av revisorernas förslag, hävdades att riksdagen måste få bättre möjligheter att pröva socialförsäkringssystemets utveckling inom ramen för den ordinarie budgetbehandlingen. Som exempel nämndes statsbidraget till sjukförsäkringen som behandlas i socialförsäkringsutskottets budgetberedning endast till den del som det redovisas som utgift på statsbudgetens utgiftssida, men inte till den del som det redovisas som underskott på inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto.
Finansutskottet anförde i denna fråga att det är angeläget att enhetliga principer tillämpas i budgetredovisningen även vad gäller socialförsäkringsavgifterna. Allmänt vedertagna definitioner bör också användas för begreppen avgifter, socialavgifter och socialförsäkring. Utskottet delade också den uppfattning som kommit till uttryck i den nämnda motionen, att budgetpropositionen bör utformas på ett sådant sätt att en utgift av socialförsäkringskaraktär som nu redovisas som utgift på inkomsttitel prövas i sammband med andra utgifter på utgiftsanslag för samma ändamål.
Riksdagen biföll (1988/89:FiU23, rskr. 169) såväl Revisorernas förslag som motionen.
Budgetpropositionsutredningen fick i uppdrag att beakta vad riksdagen anfört. I betänkandet Ny budgetproposition (SOU1990:83) redovisade utredningen sina överväganden. Utredningen anförde att riksdagen och regeringen fattar en rad beslut om hur de resurser som finns i samhället skall användas. En stor och betydelsefull del av dessa beslut fattas i samband med att den statliga budgeten årligen fastställs. Andra sådana beslut fattas formellt utanför den årliga budgetprocessen men kan ha konsekvenser för budgetanslagen. I själva verket har en utveckling ägt rum som innebär att en allt mindre del av statens samlade inkomster och utgifter ingår i statsbudgeten, konstaterade utredningen.
Enligt Budgetpropositionsutredningens beräkningar minskade statsbudgetens andel av den totala statliga verksamheten från ca 68 % till ca 58 % från 1980 till 1988. Det är inte möjligt, skrev utredningen, att med en enkel skattning av det här slaget ha en bestämd uppfattning om exakt vilka komponenter som slagit igenom. Det är emellertid klart att vissa beloppsmässigt stora avlyft ur budgeten, som bostadslånen, affärsverkens investeringar och studiestödet, har haft avgörande betydelse.
Utredningen föreslog att följande principiella krav skulle vara vägledande för socialförsäkringarnas behandling i statsbudgeten. Principerna har väl så mycket sin grund i en allmän syn på statsbudgetens lämpliga uppbyggnad som på de speciella förutsättningar som gäller på socialförsäkringsområdet.
Utgifter över statsbudgeten bör alltid anvisas som anslag på budgetens utgiftssida eftersom underskott på inkomsttitlar inte blir föremål för budgetprövning i riksdagen. Omföringar mellan inkomsttitlar bör undvikas.
Specialdestinerade avgifter bör ha egna inkomsttitlar och särredovisas på statsbudgetens inkomstsida. De kan då stämmas av mot motsvarande information om utgifterna för resp. ändamål så att det blir klart om avgiftsuttaget stämmer med behovet. Utgifterna bör beslutas genom anslag på statsbudgetens utgiftssida precis som andra statliga utgifter.
Benämningar på avgifter som antyder specialdestination bör bara förekomma om det faktiskt är fråga om specialdestination. Avgifter av annan karaktär bör slås ihop under en mer allmän benämning.
Om fonder används bör det vara fråga om aktiva fonder med fristående förvaltning av den typ AP-fonderna och arbetslivsfonden representerar. Fonder som har karaktär av avräkningskonton bidrar till förvirring om fondbegreppets innebörd. Passiva fonder bör avvecklas. Den praktiska konsekvensen av dessa principiella ställningstaganden är att socialförsäkringsutgifterna, med undantag för ATP, bör behandlas som alla andra transfereringar i riksdagens budgetberedning och budgetbeslut.
Saldot skulle därigenom påverkas "kvalitativt". Det skulle representera en större andel av den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande och därmed i den meningen bli ett mer meningsfullt nyckeltal som underlag för stabiliseringspolitiska beslut.
I budgetpropositionen förra året (1991/92:100 bilaga 6) anfördes med anledning av utredningsförslaget att Riksförsäkringsverket (RFV) och Riksrevisionsverket (RRV) skulle ges i uppdrag att utarbeta förslag till nya principer för redovisningen i statsbudgeten av socialförsäkringens inkomster och utgifter. De av Budgetpropositionsutredningen redovisade principerna skulle vara vägledande för uppdraget.
I årets budgetproposition (1992/93:100 bilaga 6.2) redovisas resultaten av RFV:s och RRV:s arbete. RFV har därutöver i anslutning till uppdraget utarbetat ett eget förslag med innebörd att socialförsäkringen ges en mer fristående finansiell och redovisningsmässig ställning i förhållande till statsbudgeten.
I motion Fi705 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (m) tas flera frågor upp om transfereringssystemen och i synnerhet socialförsäkringen. Motionärernas utgångspunkt är utvecklingen och sambanden av och mellan systemens olika delar. Motionärerna har utifrån dessa utgångspunkter olika synpunkter på redovisningen i statsbudgeten och beslutsunderlaget i allmänhet. Det är en allvarlig brist i finansplanen och i de olika fackdepartementens budgetdokument att de inte på ett tillfredsställande sätt redovisar hur budgetavvikelserna uppkommit, anför motionärerna. Förutom att utgifterna i ett system bestäms av regelsystemets utformning så påverkas de av sambanden mellan olika regler och ändringar i olika men närliggande system.
Motionärerna har tagit del av den redovisning som i år fogats till Socialdepartementets bilaga i budgetpropositionen (bilaga 6.2). Motionärerna konstaterar att denna är det mest omfattande försöket till redovisning av socialförsäkringssektorns olika delar som gjorts. Motsvarande redovisning saknas dock på andra regelstyrda områden som också redovisat avsevärda kostnadsökningar. Motionärerna anser att redovisningen bör byggas ut i dessa avseenden.
I motionen kommenteras RFV:s förslag att ge socialförsäkringen en mer fristående finansiell och redovisningsmässig ställning i förhållande till statsbudgeten. En renodlad redovisning av detta slag är attraktiv för socialförsäkringssystemen, anser motionärerna. Kostnader och intäkter för försäkringen ligger samlade. Vid växande underskott bör åtgärder komma snabbare än om underskotten hanteras i statsbudgeten och täcks genom växande statsbidrag. Utvecklingen inom arbetsmarknadsfonden tyder dock på att det behövs ytterligare mekanismer som snabbt tvingar fram analyser om vilka faktorer som bringar bidragssystemen i obalans. De redovisningsmetoder som RFV föreslagit gällande socialförsäkringssystemen bör därför kombineras med sammanställningar som beskriver sambanden mellan de olika delarna. Systemen kan tänkas överlappa varandra och påverkas av förändringar i angränsande system. Motionärerna ger exempel på hur förändringar i ett system kan påverka andra system. Vidare anser motionärerna att sammanställningar bör göras av effekterna av genomförda regeländringar under den senaste fem- till tioårsperioden. Dessutom bör också beteendeförändringar och de ekonomiska effekterna härav beräknas, dvs. de dynamiska effekterna av förändringar i systemen. Enligt motionärerna skulle RFV:s modell kompletterad på detta sätt kunna bidra till den svåra saneringen av ett alltmer ekonomiskt betungande socialförsäkringssystem.
Utskottet anser liksom tidigare att stora fördelar avseende överblick och möjligheter för riksdagen att agera skulle uppnås om socialförsäkringssystemens olika dela redovisades mer konsekvent och enhetligt över statsbudgeten. De brister och svårigheter som påpekats av riksdagens revisorer, i motionen 1988/89:Fi37 av Daniel Tarschys samt av budgetpropositionsutredningen med instämmande av finansutskottet består alltjämt. Den redovisning som lämnas i budgetpropositionens bilaga 6.2 är värdefull som information till riksdagen om omfattningen och utvecklingen av de olika socialförsäkringssystemen. I likhet med vad som anförs i motion Fi705 (m) anser utskottet att det skulle vara värdefullt om redovisningen kunde utvidgas till att omfatta sambanden mellan olika system och regelförändringarnas effekter på systemets kostnader. Att belysa systemens dynamiska effekter på samhällsekonomin är naturligtvis också intressant men därvid blir sannolikt metodproblemen betydande. Det är därför kanske snarare en uppgift för särskilda utredningar som t.ex. långtidsutredningarna eller för den samhällsvetenskapliga forskningen.
När det gäller redovisningen mot statsbudgeten vill utskottet dock framhålla att utförliga och informativa redovisningar till riksdagen inte kan ersätta en korrekt och rättvisande redovisning över statsbudgeten. Det är som påtalats tidigare inte rimligt att riksdagen, i form av ett anslagsbeslut, endast tar ställning till 15 % av sjukförsäkringens utgifter men inte prövar eventuellt uppkommande underskott för sjukförsäkringen. Hittills har dessa täckts direkt från en inkomstpost på budgetens inkomstsida utan ställningstagande från riksdagens sida. Finansutskottet delar således uppfattningen att utgifter över statsbudgeten skall redovisas över anslag på statsbudgetens utgiftssida, omföringar mellan inkomsttitlar och mellan inkomster och utgifter (nettoredovisning) bör undvikas samt att lagstadgade socialavgifter bör ha egna inkomsttitlar.
Riksdagen godkände hösten 1992 vissa riktlinjer för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen som innebär att dessa skall flyttas ut ur statsbudgeten. Arbetsmarknadens parter bör enligt beslutet ges ansvaret för försäkringarna. Genom att sjuk- och arbetsskadeförsäkringen flyttas ut från statsbudgeten kommer verksamheten att bedrivas i ett system där underskott inte är möjliga. Villkoren måste anpassas till de ekonomiska förutsättningarna. Inledningsvis kommer finansieringen att ske med statsbidrag men dessa kommer att avta i takt med att annan finansiering tillkommer.
Utskottet anser att ett viktigt kriterium för att flytta viss verksamhet vid sidan av budgeten är, som vid nyssnämnda beslut, att underskott i princip inte skall vara möjliga. Utskottet är därför mycket tveksamt till RFV:s förslag till att generellt ge socialförskringssektorn en från statsbudgeten mer fristående ställning. Det kan som utskottet tidigare påpekat leda till att underskott som uppkommer finansieras genom en nettoredovisning eller upplåning vid sidan av statsbudgeten utan att riksdagen får tillfälle att ta ställning till hur verksamheten skall finansieras. Nödvändiga förändringar i regelsystemen försenas därmed. Utvecklingen av arbetsskadeförsäkringen, lönegarantiverksamheten och arbetsmarknadsfonden är exempel på detta.
Av finansplanens avsnitt om Framtida former för budgetering och redovisning av statens verksamhet (Statsbudgeten och särskilda frågor, avsnitt 1.6) framgår att regeringen är väl medveten om de brister som nuvarande former för budgetering och redovisning har. I propositionen sägs att det krävs ett omfattande utvecklingsarbete för att bl.a. precisera principer för den konsoliderade och fullständiga statliga redovisningen och hur den skall göras operativ i budgettermer samt preciseras för riksdagen. Utskottet vill starkt betona värdet av att det uvecklingsarbete som planeras kommer till stånd. Utskottet förutsätter att detta arbete kommer att redovisas successivt och att riksdagen därvid får tillfälle att ta ställning till den fortsatta inriktningen.
Några ytterligare åtgärder med anledning av vad som anförs i motion Fi705 (m) anser inte utskottet motiverade. Motionen avstyrks därför av utskottet.
Redovisning av investeringar i statsbudgeten
I motion Fi701 av Elving Andersson (c) föreslås en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget. I den nuvarande formen för statsbudgeten blandas utgifter för investeringar och utgifter för drift samman på ett olyckligt sätt. Utgifter för investeringar finansieras på samma sätt som löpande utgifter. I ett kärvt budgetläge finns risk för att utgifter för investeringar skjuts på framtiden trots att de kan leda till stora samhällsekonomiska vinster, skriver motionären.
Även i motion Fi717 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) förordas en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget. Förutom de skäl för en uppdelning som redovisas i föregående motion påpekas skillnaden i finansiering av investeringar och driftutgifter. Att finansiera långsiktigt räntabla investeringar med lån är enligt motionärerna både riktigt och välmotiverat, medan driftutgifter i princip bör finansieras med löpande inkomster.
Motionärerna tar också upp frågan om riksdagens inflytande över statliga investeringar som är av stort samhällsintresse. Dessa investeringar bör underställas riksdagen för prövning vad gäller omfattning, inriktning och finansiell ram. Detta sker enligt motionärerna enklast genom att utgifterna för dessa tas upp på statsbudgeten på en kapital- eller investeringsbudget.
Även i motion Fi704 av Margit Gennser och Sonja Rembo (m) hävdas att det är väsentligt att i vissa sammanhang behandla investeringar och kapitalkostnader på ett annat sätt än driftkostnader. Beslutsfattandet om kapitalinvesteringar under lågkonjunktur skulle sannolikt få en mer långsiktigt ekonomiskt rationell utformning, om en eventuell investering inte endast behandlades som en utgift i den aktuella beslutssituationen utan också utvärderades med hänsyn till den framtida nyttan -- de framtida intäkterna -- som investeringarna skulle ge upphov till. Beslutsunderlaget bör i högre grad koncentreras på för- och nackdelar av tidigareläggning av investeringar.
I den socialdemokratiska partimotionen Fi203 (yrkande 7) kritiseras i allmänna ordalag budgetförslagets utformning. Budgeten bör utformas med större överblickbarhet och konsekvens, anför motionärerna.
I finansplanen tas frågan om en uppdelning av utgifterna i drift- och investeringsutgifter upp i anslutning till en redovisning av statsutgifternas förmögenhetseffekter (Statsbudgeten och särskilda frågor, avsnitt 1.5). I denna görs en uppdelning av statsbudgeten och den statliga verksamhetens utgifter på löpande drift i form av resultat i företagsekonomiska termer samt i investeringar. För närvarande finns varken någon sammanhållen förmögenhetsredovisning med balans- och resultaträkningar för hela den statliga verksamheten eller någon förmögenhetsredovisning som kan användas i budgetarbetet. Fr.o.m. redovisningen av budgetåret 1993/94 kommer myndigheterna att upprätta fullständiga årsredovisningar. RRV utvecklar för närvarande en modell för konsolidering av dessa för att ta fram redovisning för hela staten.
Den redovisning som lämnas i finansplanen om statsutgifternas förmögenhetseffekter är värdefull och bör kunna utvecklas ytterligare. Utskottet ser emellertid inte denna typ av redovisning som en lösning på problemen av vad som skall tas upp på statsbudgeten och hur det bör ske. I likhet med vad som anförs i motion Fi704 (m) anser finansutskottet att de redovisningstekniska problemen snarare hänger samman med att statsbudgeten skall utgöra ett styrinstrument på olika nivåer, varför det knappast kan finnas en redovisningsmetod som kan tillfredsställa de olika behoven.
Investeringar i vägar och järnvägar finansieras traditionellt genom årliga anslag på statsbudgeten. Utgångspunkten för vilka investeringar som skall göras är de gällande tioåriga investeringsplanerna för investeringar i riksvägar, stomjärnvägar och länstrafikanläggningar. De årliga investeringsanslagen har sedan slutet av 1980-talet varit ca 4,6 miljarder kronor per år.
Riksdagen beslutade år 1991 att inrätta ett anslag för investeringar i trafikens infrastruktur. Anslaget skulle främst användas för större sammanhållna projekt av nationell betydelse som gagnar tillväxten och miljön och storstadsregionernas trafiksystem. Riksdagen anvisade 10 miljarder kronor till anslaget men utlovade att en påfyllnad med ytterligare 10 miljarder kronor skulle ske senare. För resten av 1990-talet angav riksdagen en planeringsram på 20 miljarder kronor.
I syfte att möta lågkonjunkturen och minska arbetslösheten har riksdagen vid två tillfällen, i december år 1991 och juni år 1992, beslutat om extra medel till transportsektorn. I december 1992 beslutade riksdagen att anslå ytterligare 1,5 miljarder kronor för åtgärder på länsvägar i skogslänen.
I årets budgetproposition (Kommunikationsdepartementet, bilaga 7) föreslås en ny finansieringsmodell för investeringar i vägar, järnvägar (inkl. eldrifts- och telenätsutrustning) och kollektivtrafikanläggningar. De skall enligt förslaget finansieras genom lån som tas upp i Riksgäldskontoret. För att finansiera räntor och amorteringar kommer ett särskilt kapitalkostnadsanslag att inrättas. En total investeringsram och en låneram kommer att fastställas för investeringar i vägar, järnvägar och kollektivtrafikanläggningar för perioden 1994--2003. Utöver ordinarie investeringar kommer ytterligare investeringar för 30 miljarder kronor att göras, varav 10 miljarder kronor avser redan fattade beslut. Förslag kommer senare i vår att lämnas till hur resurserna skall fördelas mellan Vägverket och Banverket.
Som skäl för att införa en ny finansieringsmodell anförs att flera mycket angelägna investeringar inte har gått att finansiera inom hittills anslagna ramar. I finansplanen sägs att genom en övergång till lånefinansiering kan investeringsnivån höjas ytterligare.
Som utskottet redovisat i ett yttrande till TU (1987/88:FiU3y) innebär en övergång till att finansiera investeringar med lån i Riksgäldskontoret (RGK) eller på kapitalmarknaden inte att det skapas något ökat realt utrymme som gör det möjligt att öka investeringarna i samhället. Att finansiera statliga investeringar genom lån i RGK i stället för över anslag skapar inte heller något ökat finansiellt utrymme. Även finansieringen via anslag innebär, i den mån inte statsinkomsterna räcker till, att lån upptas i RGK. Utskottet delar således inte uppfattningen att en finansiering av infrastrukturinvesteringar med lån i RGK skulle göra det möjligt att höja investeringarna utöver vad en finansiering över anslag skulle innebära. Däremot kan en sådan ordning påverka vilket inflytande riksdagen får över besluten om infrastrukturinvesteringarna. Enligt regeringens förslag skulle på statsbudgeten endast tas upp ett kapitalkostnadsanslag som skulle belastas med räntor och amorteringar på upptagna lån. Ett ställningstagande från riksdagens sida till omfattningen av ett eller flera kapitalkostnadsanslag kan inte ersätta ett inflytande över investeringarnas omfattning. Belastningen på kapitalkostnadsanslaget kommer att bestämmas genom en mekanisk framräkning baserad på gjorda investeringar. Det anslaget kan riksdagen i detta skede inte påverka. Ställningstagandet till kapitalkostnadsanslaget blir därför ointressant ur beslutssynpunkt.
Att periodisera utgifterna över investeringens beräknade livslängd, som ett kapitalkostnadsanslag i viss mening kan sägas innebära, kan var värdefullt ur andra synvinklar, t.ex. för att kunna bedöma den statliga sektorns resursförbrukning. En förutsättning härför är emellertid att en sådan periodisering kan göras på någorlunda objektiva grunder. Det är angeläget att redovisningsprinciper utvecklas i enlighet med vad som brukar betecknas som god redovisningssed. Ändringar av principer får omedelbart genomslag på budgetsaldot och bör därför undvikas. I det gamla systemet med en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget avskrevs investeringar direkt till den del de inte kunde förväntas ge monetär avkastning. Det innebar att de till denna del finansierades över driftbudgeten med löpande inkomster. Endast den del av investeringarna som kunde beräknas ge monetär avkastning fick tas upp på kapitalbudgeten och därigenom lånefinansieras. Den gamla drift- och kapitalbudgeten hade som utskottet ser det vissa förtjänster i dessa avseenden men även vissa svagheter. Den var framför allt svåröverskådlig och ofullständig.
De nu redovisade principerna för uppdelningen på en drift- och en kapitalbudget har sin motsvarighet i den företagsekonomiska redovisningskonventionen. Enligt denna konvention får ett företag inte redovisa en investering som tillgång om avkastningen från investeringen inte tillfaller företaget. De framtida inkomsterna från många statliga investeringar tillfaller emellertid inte staten direkt utan andra samhällssektorer.
I själva verket är den kanske viktigaste orsaken till att viss verksamhet kan bedrivas på ett samhällsekonomiskt mer effektivt sätt i offentlig regi än i privat regi att inkomsterna från verksamheten inte tillfaller ägaren utan sprids i samhället. Verksamheter som karaktäriseras av sådana svårigheter för ägaren att -- på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt -- få betalning för tillhandahållna tjänster brukar i ekonomisk teori benämnas kollektiva tjänster. Det anförda, som påpekas i finansplanen, visar att den företagsekonomiska redovisningskonventionen inte i alla delar är lämplig att använda för statlig verksamhet.
Investeringar i staten är av två huvudtyper. Dels är investeringar insatsresurser -- produktionsfaktorer -- för att myndigheterna skall kunna bedriva sin verksamhet (lokaler, datorer, telefonväxlar etc.), dels är investeringar resultat av vissa myndigheters verksamhet som skall utnyttjas av andra än producenten/myndigheten (vägar, järnvägar, telefonväxlar, skyddsrum etc.).
För myndigheter med förvaltningsanslag kan en modell vara att finansiera investeringar som utgör insatsresurser i myndigheterna med lån och låta kapitalkostnaderna belasta förvaltningsanslaget. Ett sådant system föreslås i årets finansplan. Utskottet återkommer till detta. Kapitalkostnaderna i ett sådant system minskar myndigheternas framtida utrymme för löpande utgifter. Myndigheterna får möjlighet att på ett rationellt sätt bedöma investeringarnas värde mot löpande utgifter, eller annorlunda uttryckt, myndigheterna får ta de ekonomiska konsekvenserna av sina investeringsbeslut. Detta resonemang är emellertid inte tillämpbart på infrastrukturinvesteringar, där den förväntade avkastningen inte tillfaller staten i form av inkomster. Av större betydelse är här den samhällsekonomiska bedömningen som kan göras av investeringens värde. Finns det resurser tillgängliga för att öka investeringarna? Vilka blir effekterna på samhällsekonomin i övrigt? Det är frågor som inte kan bedömas och avgöras inom en enskild myndighet eller ett verk.
Finansutskottet yttrade sig våren 1988 över proposition 1987/88:50 om trafikpolitiken på 1990-talet (1987/88:FiU3y). I yttrandet skrev ett enigt finansutskott följande:
Utskottet anser inte att det finns skäl att ändra de principer som slogs fast av 1984/85 års riksdag. För att ett affärsverk skall få finansiera investeringar vid sidan av statsbudgeten direkt via riksgäldskontoret bör liksom hittills gälla att full förräntning kan påräknas på investeringen. För de investeringar där detta inte gäller bör finansieringen liksom hittills ske via anslag på statsbudgeten. I de fall ett affärsverk medges rätt att låna i riksgäldskontoret bör det ske inom en angiven ram. En upplåning som sker på detta sätt skall på lämpligt sätt rapporteras och redovisas som statsskuld för att överblicken och rapporteringen av den totala statsskulden inte skall försvåras.
Utskottet uttryckte förståelse för de motiv som anförts för att införa andra finansieringsformer för investeringar än via anslagsmedel. Det är emellertid viktigt, anförde utskottet, att i detta sammanhang beakta de krav som riksdagen ställer beträffande möjligheter till inflytande och överblick.
Utskottet har alltjämt samma uppfattning och anser sammanfattningsvis att investeringar i infrastruktur bör anvisas över anslag på statsbudgeten. En finansiering över anslag kan väl förenas med utformning av planeringsramar eller investeringsbemyndiganden som gör det möjligt att långsiktigt planera verksamheten. Det kan dock finnas skäl att överväga andra budget- och redovisningsformer för denna typ av investeringar. Det är i vissa sammanhang väsentligt att behandla investeringar och kapitalkostnader på ett annat sätt än driftkostnader.
Utskottet är inte berett att tillstyrka att en drift- och en kapitalbudget åter införs, men anser att frågan om hur investeringarna i infrastruktur skall finansieras, budgeteras och redovisas bör övervägas ytterligare.
Utskottet förutsätter att regeringen i det fortsatta arbetet med dessa frågor uppmärksammar de problem utskottet här påtalat. Motionerna behöver därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionerna Fi203 (s) yrkande 7, Fi701 (c), Fi704 (m) och Fi717 (nyd) yrkandena 1 och 2 avstyrks därför av utskottet.
Statsutgifternas förmögenhetseffekter
Redovisningen i finansplanen av statsutgifternas förmögenhetseffekter föranleder inte något uttalande från utskottets sida utöver vad utskottet redovisat ovan.
Lån till investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar
Budgetåret 1991/92 infördes på försök för vissa myndigheter möjlighet att låna i riksgäldskontoret (RGK) för att finansiera investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning. I årets budgetproposition föreslås att lån i RGK införs fr.o.m. budgetåret 1993/94 som generell metod för finansiering av de statliga myndigheternas samtliga investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål. En förutsättning är att myndigheten upprättar fullständig tillgångsredovisning och bokslut enligt bokföringsförordningen enligt dess lydelse fr.o.m. 1 juli 1991. Samtliga förvaltningsmyndigheter bedöms kunna uppfylla dessa redovisningskrav fr.o.m. budgetåret 1993/94. Regeringen föreslås besluta om en låneram för resp. myndighet och prövar myndigheternas investeringsverksamhet inom ramen för den ordinarie budgetprövningen. Låneramen skall avse den totala skuld som en enskild myndighet får ha till RGK. Lånevillkoren bestäms av RGK på marknadsmässiga grunder. RGK aviserar räntor och amorteringar halvårsvis. Amorteringstiden bör i normalfallet motsvara tillgångens ekonomiska livslängd.
Regeringen föreslås i propositionen inhämta riksdagens bemyndigande att disponera ett låneutrymme i RGK för att fiansiera myndigheternas investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål. Låneutrymmet definieras som en låneram som avser den totala skuld till RGK som regeringen genom myndigheterna sammanlagt får ikläda sig. För att kunna möta oförutsedda behov bör låneramen även inrymma ett belopp som ställs till regeringens disposition. Det i belopp preciserade bemyndigandet föreslås gälla tills vidare. Regeringen förutsätts återkomma till riksdagen när behov av justering av låneramen föreligger. Regeringen begär i propositionen riksdagens bemyndigande att uppta lån i RGK intill ett sammanlagt belopp av 4,5 miljarder kronor.
Regeringen avser att lämna en årlig redovisning till riksdagen som visar utnyttjat låneutrymme föregående år, tilldelat låneutrymme det pågående budgetåret och beräknat lånebehov för det kommande budgetåret fördelat på resp. departementsområde.
Utskottet anser att den föreslagna finansieringsmodellen för investeringar i anläggningstillgångar för förvaltningsändamål bör kunna fungera väl för förvaltningsmyndigheterna. Amorteringstiden bör dock aldrig sättas så att den överstiger tillgångens beräknade ekonomiska livslängd. Vad gäller lånebemyndiganden anser utskottet, i likhet med vad budgetpropositionsutredningen föreslog, att som generell princip bör gälla att dessa skall bestämmas till ändamål, tid och belopp. Regeringen föreslår att det till beloppet preciserade bemyndigandet skall gälla tills vidare och att regeringen när behov av justering av låneramen föreligger skall återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Utskottet kan acceptera den av regeringen nu föreslagna ordningen och tillstyrker att regeringen bemyndigas besluta om lån i RGK för det angivna syftet upp till ett belopp av 4,5 miljarder kronor, men anser att när behov uppkommer om en utvidgning av ramen bör regeringen pröva om en modell med årliga bemyndiganden kan tillgodose det önskade syftet. Riksdagen får därigenom i samband med budgetprövningen möjlighet att bättre överblicka det samlade statliga lånebehovet för nästkommande budgetår.
Utformningen av budgetpropositionen
I motion Fi203 kritiserar Socialdemokraterna regeringen för att den tidigare kraftigt felbedömt omfattningen av budgetunderskottet under innevarande år. Den budgetproposition som regeringen lagt fram finner motionärerna vara uppseendeväckande i sin bristfällighet. Trots att den statsfinansiella situationen dramatiskt avviker från det budgetförslag som lades fram för ett år sedan har regeringen inte lämnat riksdagen någon rimlig förklaring till faktorerna bakom den statsfinansiella krisen, hävdar motionärerna. De kräver därför att regeringen snarast återkommer till riksdagen med en mer genomarbetad redovisning av det statsfinansiella saldot (yrkande 6).
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Under det senaste decenniet har i stort sett varje år det slutliga budgetutfallet kraftigt avvikit från de bedömningar som gjordes när resp. budgetförslag ursprungligen presenterades i budgetpropositionen. Innevarande budgetår skiljer sig inte från detta mönster. Däremot är skillnaden mellan det underskott som nu förutses och de uppskattningar som gjordes ett år tidigare osedvanligt stora. I förra årets budgetproposition beräknades underskottet för innevarande budgetår till 70,8 miljarder kronor. Nu antas samma underskott komma att uppgå till 198,3 miljarder kronor.
Självfallet är det otillfredsställande när det slutliga utfallet på detta sätt kraftigt avviker från de ursprungliga bedömningarna. Under tioårsperiodens första del berodde avvikelserna framför allt på att statsbudgetens inkomster regelmässigt underskattades. Därefter har bilden varit något mer splittrad. Ökningen av budgetunderskottet med 127,5 miljarder kronor under innevarande budgetår beror på en kombination av att inkomsterna försvagats samtidigt som utgiftsbehoven ökat till följd av bl.a. ökade ränteutgifter, ökade arbetsmarknadspolitiska insatser, ökade kostnader för flyktingmottagning samt stödet till bankväsendet.
Utskottet har tidigare kommenterat de båda nya analysmetoder som för första gången redovisas i årets finansplan och vars syfte är att ge en mer inträngande bild av de faktorer som styr budgetutvecklingen. I den ena metoden bedöms från mikronivå hur stor del av budgetunderskottet som är konjunkturellt resp. strukturellt betingat. Enligt den andra metoden görs motsvarande analys utifrån en makroansats.
Utskottet kan självklart hålla med motionärerna om att det är önskvärt att regeringen ger en så fullständig och allsidig bild som möjligt av sitt budgetalternativ. För egen del har utskottet så sent som våren 1992 (1991/92:FiU34) påtalat behovet av en annorlunda redovisning av den särskilda budgetposten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Utskottet har i det sammanhanget sett det som önskvärt att man gör åtskillnad mellan tillkommande inkomster och tillkommande utgifter, eftersom den nuvarande nettoredovisningen förvirrar begreppen och försvårar möjligheterna till analyser. Mot bakgrund av vad föredragande statsrådet framhåller i finansplanen i anslutning till denna budgetpost vill utskottet slå fast att det alltjämt framstår som önskvärt med en sådan uppdelning.
Emellertid kan utskottet inte instämma i den allmänna kritik som motionärerna framför mot regeringens sätt att redovisa sitt budgetförslag. Utskottet finner kritiken vara starkt överdriven och anser för egen del att det inte finns anledning för regeringen att återkomma i frågan på det sätt motionärerna begär.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi203 (s) yrkande 6.
I motion Fi712 begär Lars Biörck (m) klarare information om statens utgifter i budgetpropositionen. Motionären hänvisar till finansplanens bilaga 1.2 där ett sammandrag av Riksrevisionsverkets inkomstberäkning återges. Den där återgivna tabellen har, anser motionären, en lämplig nivå, och den har jämförande kolumner med värden från tidigare års budgetar och resultatutfall. Ett motsvarande tabellverk över statens utgifter bör tas in i kommande budgetar, anser motionären.
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Budgetpropositionens huvuddokument utgörs av ett tabellverk i vilket statsbudgetens samtliga inkomsttitlar och anslagsposter finns uppförda. Uppgifterna avser endast det väntade utfallet på resp. post under det kommande budgetåret. Någon jämförelse bakåt i tiden av det slag motionären efterlyser görs inte i detta sammanhang. Det görs däremot i anslutning till att resp. anslag redovisas i de olika departementens bilagor till budgetpropositionen. Där återges dels hur stor anslagsförbrukningen har varit under det senast avslutade budgetåret, dels vilket belopp riksdagen anvisat på anslaget under det aktuella budgetåret, dels hur stort belopp regeringen föreslår skall anvisas för efterföljande budgetår.
Utskottet vill också erinra om att Riksrevisionsverket flera gånger årligen gör prognoser över budgetutfallet och att dessa prognoser innehåller olika typer av tabellsammandrag som belyser utvecklingen på resp. anslag. Efter varje avslutat budgetår redovisar Riksrevisionsverket också statsbudgetens utfall i tämligen detaljerade tabellsammanställningar.
Med hänsyn härtill finner utskottet det inte påkallat med någon utbyggd tabellredovisning av statsbudgetens utgifter. Utskottet avstyrker motion Fi712 (m).
Statliga garantier
Redovisningen i finansplanen av verksamheten med statliga garantier m.m. för budgetåret 1991/92 (avsnitt 1.7) föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
Översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av rundgången i ekonomin
I den socialdemokratiska partimotionen Fi203 (s) yrkande 9 kräver motionärerna att en parlamentarisk beredning skall tillsättas med uppgift bl.a. att presentera en klarläggande översyn av kommunernas ekonomi och lägga fram förslag till begränsning av den skadliga rundgången i ekonomin.
Enligt motionärerna kommer utrymmet för en expansion av de kommunala utgifterna under lång tid framöver att vara starkt begränsat. En effektiv användning av skattemedel och andra resurser är därför nödvändig. I motionen erinras om att Socialdemokraterna i samband med de kommunalekonomiska besluten 1992 avvisade regeringens förslag att fr.o.m. 1993 dra in 7,5 miljarder från kommunerna och landstingen. Genom denna åtgärd, sägs det, ökar den finansiella rundgången eftersom neddragningen innebär att en del av budgetunderskottet vältras över på kommunsektorn. Detta leder i sin tur till stor del till ökad arbetslöshet, vilket ökar statens utgifter via A-kassorna och arbetsmarknadsfonden.
Finansutskottet vill erinra om att riksdagen så sent som i december månad 1992 avvisade ett motsvarande krav från socialdemokratiskt håll (prop. 1992/93:50, bet. FiU1). Enligt utskottets då intagna ståndpunkt var minskningen av statsbidragen ett nödvändigt sparkrav på kommunsektorn. Inte heller ansåg utskottet det motiverat att tillsätta en utredning med de föreslagna uppgifterna.
Utskottet är för sin del väl medvetet om att arbetslösheten innebär omfattande finansiella konsekvenser för den offentliga sektorn i form av såväl minskade skatteinkomster som ökade bidrag. Detta är särskilt märkbart i samband med en djup konjunkturnedgång av det slag som vi nu upplever. Samtidigt måste sådana strukturella förändringar vidtas som långsiktigt är nödvändiga. Det är inte minst mycket angeläget att den kommunala verksamheten utvecklas på ett sätt som är förenligt med samhällsekonomisk balans.
Utskottet vill samtidigt understryka att det givetvis är väsentligt att fortlöpande analysera bl.a. de statsfinansiella nettoeffekterna av besparingar i olika transfereringssystem eller försäkringssystem. En liknande fråga som nu tas upp när det gäller kommunsektorn har aktualiserats i motion Fi705 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (m) gällande effekterna av besparingar i sjukförsäkringen. Utskottet utgår från att dessa och likartade frågeställningar är föremål för uppmärksamhet inom regeringskansliet och att regeringen när så bedöms lämpligt redovisar resultaten till riksdagen.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi203 (s) yrkande 9.
Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna
Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader
Riksdagen godkände vid behandlingen av finansplanen förra året vissa riktlinjer beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (prop. 1991/92:100, bet. FiU20, rskr. 128--129). Riktlinjerna innebär att en ram för myndigheternas samlade förvaltningsutgifter och inte endast för enskilda resursslag läggs fast. I årets finansplan anges tre huvudsakliga syften med de nya budgeteringsprinciperna.
Det första syftet är att myndigheternas verksamhet skall prövas som en helhet och att anslagsnivån är ett uttryck för beslutad och förväntad ambitionsnivå i verksamheten. Ett särskilt utrymme beräknas som skall användas för att möta kostnadsökningar för samtliga resursslag under löpande verksamhetsår. Utrymmet kommer att ligga som en permanent buffert i myndighetens anslag.
Det andra syftet med nya principer för statsmakternas budgetering är att den allmänna prisutvecklingen inom den konkurrensutsatta sektorn skall utgöra utgångspunkt vid fastställandet av kompensationen för kostnadsutvecklingen inom samtliga resursslag. Härigenom uppnås en stabilitet och långsiktighet i kompensationen och en följsamhet mot den övriga ekonomin.
Det tredje syftet är att klart skilja statsmakternas ansvar inom ramen för den statliga budgetprocessen från frågor som det ankommer på staten som arbetsgivare att förhandla om i likhet med andra parter på arbetsmarknaden.
Statsmakterna bör avstå ifrån att direkt reglera priser på enskilda varor och tjänster, så även i fråga om löner, anförs det i propositionen. Som arbetsgivare inom det statliga området bör statsmakterna därför endast ange allmänna arbetsgivarpolitiska riktlinjer. Statsmakterna måste således avstå ifrån att försöka tillgodose sitt arbetsgivarintresse genom att via budgetpolitiken bedriva inkomstpolitik på det statliga avtalsområdet.
De nya budgeteringsprinciperna bör enligt föredragande statsrådet tillämpas på samtliga myndigheter, oavsett anslagstyp.
I propositionen (bilaga 8 Finansdepartementet) lämnas förslag till en ny utformning av statens centrala arbetsgivarorganisation. Det innebär att Statens arbetsgivarverk ombildas till en myndighet som finansieras med avgifter från de anslutna myndigheterna. Arbetsgivarorganisationen får i och med denna konstruktion en i förhållande till regeringen mer självständig ställning. På detta sätt skapas enligt föredragande statsrådet förutsättningar för en självständig statlig arbetsgivarorganisation som på ett mer jämbördigt sätt kan samverka med andra arbetsgivarorganisationer på arbetsmarknaden. De statsanställdas organisationer får då också en enda tydlig motpart. Det är enligt föredraganden viktigt att myndigheterna och arbetstagarorganisationerna tar på sig ett fullt ansvar för alla typer av kostnader som följer av ett avtal. Endast de s.k. huvudavtalen och MBA-R kommer att underställas statsmakterna för godkännande. Övriga kollektivavtal som arbetsgivarorganisationen sluter bör inte behöva slutas under förbehåll av riksdagens och regeringens godkännande.
Finansmakten kommer med den föreslagna ordningen att utövas på ett bättre sätt än i dag, anför föredragande statsrådet, nämligen genom i förväg fastställda ramar för förvaltningskostnaderna och ett direkt ställningstagande till myndigheternas anslag i statsbudgeten, utan att dessa i efterhand räknas upp på grundval av träffade avtal. Om systemet med tydliga ramar för myndigheternas förvaltningskostnader införs, behöver avtalen inte längre träffas med förbehåll för riksdagens och regeringens godkännande.
Utskottet har inget att erinra mot den utformning av ramar för myndigheternas förvaltningskostnader som redovisas i finansplanen. Det är värdefullt att resp. myndighet så tidigt som möjligt känner till den ekonomiska ramen i dess helhet inför ett aktuellt budgetår. Därigenom ökar myndigheternas möjligheter att förbereda och vidta åtgärder för att kunna uppnå de av statsmakterna uppställda målen för verksamheten. Inom de angivna ramarna bör myndigheterna ges stora finansiella friheter. De produktivitetsvinster som kan frigöras i verksamheten får disponeras av myndigheterna. Beslut om effektivisering skall i så hög utsträckning som möjligt kunna fattas av myndigheterna själva inom givna ekonomiska ramar, utan att statsmakternas godkännande behöver inhämtas. Det är dock angeläget att slå fast att förändringar i verksamheternas inriktning eller omfattning på sedvanligt sätt måste underställas riksdagen.
Finansutskottet delar föredragandens uppfattning att med det föreslagna systemet -- med i förväg fastställda ramar för myndigheternas förvaltningskostnader och ett direkt ställningstagande till myndigheternas anslag i statsbudgeten -- kommer riksdagens finansmakt att kunna utövas bättre än med nuvarande ordning. Behovet av att sätta av särskilda poster i budgetförslaget i form av särskilda täckningsanslag för löner kommer att bortfalla i takt med att myndigheterna inordnas i systemet. Stadgandet i 9 kap. 11 § regeringsformen om finansutskottet och dess rätt att på riksdagens vägnar godkänna avtal i frågor rörande anställningsvillkor för statens arbetstagare bör således kunna tas bort. Det får ankomma på regeringen att återkomma med förslag härom. Ändringar i regeringsformen bereds i riksdagen av konstitutionsutskottet.
I motion Fi707 av Inga-Britt Johansson och Anders Nilsson (s) hävdas att det nya systemet med ramar för förvaltningskostnader påverkar förutsättningarna för förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer. Det är viktigt, anför motionärerna, att ramanslagstekniken kan fungera utan att samtidigt hindra den fria förhandlingsrätten på det statliga området. Regeringen måste snarast klara ut med de centrala fackliga organisationerna formerna för hur förhandlingarna skall genomföras utan inskränkningar i den fria förhandlingsrätten.
Utskottet vill med anledning härav anföra att det är de centrala parterna på den statliga arbetsmarknaden som liksom tidigare ansvarar för lönebildningen i fria förhandlingar. Beslut om konfliktåtgärder sker i likhet med vad som gäller i dag centralt. De centrala parterna har möjlighet att centralt besluta att delegera förhandlingarna men inte konflikträtten till lokal nivå. Skillnaden för parterna i och med de nya budgeteringsprinciperna är att de redan vid ingången av förhandlingarna vet att den budgetkompensation myndigheterna kommer att få baseras på lönekostnadsutvecklingen inom den konkurrensutsatta sektorn oavsett vad de statliga avtalen kostar. Principerna innebär att alla kostnader skall finansieras inom det fastställda utrymmet, inkl. eventuella avtal som medför att kostnaden för centralt framförhandlade åtgärder förs upp på statsbudgeten. Kostnaden för sådana åtgärder kommer att räknas av mot utrymmet.
Några åtgärder med anledning av vad som anförs i motion Fi707 (s) är enligt utskottet inte påkallade. Motionen avstyrks. Finansiell styrning
Riksdagen begärde hösten 1992 att regeringen för riksdagen skulle redovisa de hittillsvarande erfarenheterna av den nya budgetprocessen samt redovisa förslag till eventuell modifiering av budgetrutinerna (bet. 1992/93:FiU4, rskr. 29). En redogörelse av det slag som riksdagen begärde lämnas nu i finansplanen. Regeringen informerar i anslutning därtill om ett antal åtgärder som vidtagits eller som övervägs inom området finansiell styrning.
Arbetet med den nya budgetprocessen bygger på riktlinjer som riksdagen fastställde i anslutning till behandlingen av 1988 års kompletteringsproposition. Riktlinjerna innebär bl.a. att statsmakterna bör ange mål och inriktning av verksamheten, att förutsättningar måste skapas för en fördjupad analys och bättre styrning av verksamhetens inriktning samt att kraven på redovisning, uppföljning och utvärdering måste skärpas. Ett centralt inslag i den förändrade budgetprocessen var att en fördjupad redovisning och prövning skulle ske vart tredje år. På myndighetsnivå innebär den nya styrningsfilosofin att myndigheterna skall ges ökade befogenheter och ett ökat ansvar, inte minst i finansiellt hänseende.
Regeringen har successivt avrapporterat erfarenheterna av det nya systemet till riksdagen. Det har skett i 1991 och 1992 års budgetpropositioner samt i 1992 års kompletteringsproposition. I årets finansplan redovisas erfarenheterna av de fördjupade anslagsframställningarna från budgetcykel 3 och erfarenheterna av årsredovisningarna från budgetcykel 1. Regeringen anger också med utgångspunkt från gjorda erfarenheter vissa riktlinjer för det fortsatta utvecklingsarbetet. Det gäller bl.a. behovet av metodutveckling och av att stärka den ekonomiadministrativa kompetensen hos myndigheterna samt nödvändigheten att göra budgetcykelindelningen mer flexibel. En översyn av vissa författningar på området behöver vidare göras. Regeringen pekar också på behovet av fortbildning inom regeringskansliet för att stärka kompetensen inom området finansiell styrning.
Regeringen anmäler också att man avser att uppdra åt Statskontoret att följa upp organisations- och strukturförändringarna inom statsförvaltningen. Det sker främst mot bakgrund av de uttalanden som riksdagen gjorde i samband med ställningstagandet våren 1991 till programmet för omställning och minskning av den statliga administrationen (prop. 1990/91:150 del II, bet. FiU37, rskr. 390). Finansutskottet pekade därvid på behovet av en samlad och kontinuerlig uppföljning av programmets effekter.
Utskottet konstaterar för sin del att tyngdpunkten i de förändringar som är kopplade till den nya budgetprocessen givetvis rör relationen mellan regeringen och myndigheterna. Det är naturligt med hänsyn till regeringens förvaltningsledande uppgifter. Samtidigt påverkas också riksdagens och utskottens arbete i inte oväsentlig grad. Det gäller såväl i samband med den förändrade budgetprövningen med fördjupad prövning vart tredje år som den pågående förändringen av utskottens arbete mot ett ökat inslag av uppföljning och utvärdering.
Utskottet vill understryka det som sägs i propositionen om behovet av att stärka kompetensen i regeringskansliet. I sin budgetprövning är riksdagen och dess utskott starkt beroende av det beslutsunderlag som man genom propositionerna får från regeringen. Riksdagen har i olika sammanhang ställt krav på regeringen att i ökande grad redovisa konsekvensanalyser i propositionerna. Detta behov accentueras enligt utskottets mening i samband att riksdagen vart tredje år förväntas ta ställning till inriktningen och omfattningen av en verksamhet för en hel treårsperiod.
Ett viktigt inslag i den nya ekonomiska styrningen av statsförvaltningen utgör de skärpta kraven på resultatredovisning från myndigheterna. Det är riksdagens uppgift att ange den huvudsakliga inriktningen av verksamheten, formulera de resultat som förväntas samt bevilja erforderliga medel. Det är därför angeläget att resultatinformation från den statliga verksamheten återförs till riksdagen. Det bör i första hand ske i anslutning till att riksdagen tar ställning till en verksamhet i samband med en fördjupad budgetprövning. Men den nya mål- och resultatstyrningen innebär även ett ökat intresse från riksdagens sida för att fortlöpande följa resultatutvecklingen inom olika verksamhetsområden. Utskottet vill peka på att myndigheternas redovisningar därigenom även kan komma att få en viktig roll i den uppföljande och utvärderande verksamhet som riksdagens utskott fortsättningsvis förväntas ha. Utskottet har i övrigt inget att erinra mot vad regeringen anför i finansplanen om finansiell styrning (avsnitt 2.1).
Tekniska justeringar av anslag för budgetåret 1993/94
I finansplanen redogörs för de förändringar av teknisk natur som skall göras av anslagen inför budgetåret 1993/94. Underlag för justeringarna har emellertid inte kunnat inhämtas i sådan tid att de har kunnat beaktas vid beräkningen av anslagen i budgetpropositionen. Justeringar kommer därför att behöva göras senare. Avsikten är att de skall framgå av myndighetens regleringsbrev. Anslagen i förslaget till statsbudget avseende myndigheternas förvaltningsanslag har därför endast kunnat beräknas preliminärt. För dessa anslag görs därför i budgetpropositionen följande generella förbehåll vid beräkningen av resp. anslag.
Anslaget för X-myndigheten har budgeterats utan hänsyn till de tekniska justeringar som måste göras till följd av ändringen av nivån på lönekostnadspålägget, den ändrade finansieringsformen för Statshälsan, övergången till lån i Riksgäldskontoret samt de nya principerna för budgetering av anslagen. Riktlinjerna för dessa förändringar har tidigare denna dag redovisats av chefen för Finansdepartementet (bilaga 1, Statsbudgeten och särskilda frågor, avsnitt 2.2). Det belopp som kommer att ställas till X-verkets disposition kommer slutligt att fastställas enligt de nu redovisade riktlinjerna och kan därför avvika från det nu budgeterade beloppet.
Förändringarna är kortfattat följande:
Lönekostnadspålägget kommer att justeras ned med hänsyn till att riksdagen i höstas beslutade sänka arbetsgivaravgifterna med 4,30 procentenheter. Samtidigt beslutades att en karensdag skall införas i sjukförsäkringen. Dessa åtgärder påverkar storleken på det statliga lönekostnadspålägget. I propositionen föreslås att åtgärderna skall gälla från budgetårsskiftet i den statliga sektorn.
Arbetsgivarinträde och buffertutrymme. Arbetsgivarinträdet slopas, vilket betyder att myndighetens kostnader för sjukersättning bortfaller fr.o.m. den 15:e sjukdagen. Myndigheterna ges ett buffertutrymme inom den ram för förvaltningskostnaderna som kommer att fastställas för varje myndighet. Den skall vara procentuellt lika stor för alla myndigheter. Totalt sett motsvarar buffertutrymmet de utgifter som bortfaller för myndigheterna till följd av att arbetsgivarinträdet slopas.
Ny finansieringsform för Statshälsan. Myndigheter som i framtiden är anslutna till Statshälsan skall betala avgifter direkt till Statshälsan inom ramen för tilldelade medel. Hittills har medel till Statshälsan anvisats över ett särskilt anslag. I övergången kommer de berörda myndigheterna att tillföras medlen från anslaget.
Justering med anledning av övergången till lån i Riksgäldskontoret. Införandet av lån i Riksgäldskontoret för finansiering av förvaltningsmyndigheternas anläggningstillgångar innebär att enbart utgifter för räntor och amorteringar, och inte investeringsutgifter, skall belasta statsbudgeten. Nuvarande investeringsutrymme under anslagen dras bort men kompensation för räntor och amorteringar lämnas i stället.
Trygghetsåtgärder för anställda. I ramavtal om löner m.m. 1991--1993 för statstjänstemän m.fl. har 0,4 % av lönesumman avsatts till Trygghetsstiftelsen fr.o.m. den 1 juli 1992. Anslagen kommer justeras med hänsyn härtill.
Justeringarna är neutrala både på statsbudgetnivå och för den enskilda myndigheten.
Finansutskottet har från sina utgångspunkter inte något att erinra mot att dessa tekniska justeringar görs av förvaltningsanslagen för budgetåret 1993/94. Riksdagen bör därför i avvaktan på de slutligt beräknade anslagen anvisa de budgeterade beloppen enligt förslaget till statsbudget eller enligt förslag i särproposition. Det är naturligtvis önskvärt att regeringen gör de redovisade justeringarna så snart som möjligt för att myndigheterna och riksdagen i god tid före budgetårets början skall veta vilka finansiella ramar som kommer att gälla för verksamheten. Utskottet utgår från att regeringen i nästa års budgetförslag vid jämförelser mellan budgetåren anger de faktiskt anvisade beloppen enligt regleringsbreven.
De statliga löneavtalen för 1991--1993
Den redovisning av löneavtalen som lämnas i bilaga 8 Finansdepartementet föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
Beräkning av anslagen för budgetåret 1993/94
Beräkningen av anslagen för budgetåret 1993/94 som den redovisas i finansplanen (avsnitt 2.2.2) föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
Räntebeläggning av statliga medelsflöden
Regeringen begär i finansplanen (avsnitt 2.3) ett bemyndigande att få räntebelägga statliga medelsflöden (yrkande 7). Räntebeläggningen skall genomföras fr.o.m. budgetåret 1993/94 och omfatta de medel som myndigheterna disponerar i den egna verksamheten. Varje myndighet skall tilldelas ett konto i Riksgäldskontoret till vilket en tolftedel av anslagsmedlen förs varje månad. Till kontot kopplas också en kredit motsvarande myndighetens anslag inkl. det belopp myndigheten har rätt att låna från efterföljande budgetårs anslag enligt föreskrifterna för ramanslag, dvs. normalt 5% av anslaget. Myndigheternas dragningsrätt mot statsverkets checkräkning avskaffas samtidigt för de anslagsmedel som räntebeläggs. Även för avgiftsfinansierad verksamhet kommer dragningsrätten att ersättas med en utökad kredit i Riksgäldskontoret. Mot bakgrund härav begär regeringen även ett bemyndigande att få besluta om myndigheternas kreditutrymme (yrkande 8).
Enligt finansutskottets mening är det angeläget att på olika sätt effektivisera myndigheternas medelshantering. Regeringens förslag att räntebelägga de medel myndigheterna disponerar för den egna verksamheten ser utskottet som ett viktigt inslag i detta arbete. Utskottet noterar att regeringen har för avsikt att senare återkomma till frågan om räntebeläggning av även andra medelsflöden. Med det anförda tillstyrker utskottet yrkandena 7 och 8 i finansplanen.
Anslagstyper på statsbudgeten
Regeringen föreslår i finansplanen (avsnitt 2.7) att dispositionsrätten till reservationsanslag och ramanslag ändras i vissa avseenden.
Medel på reservationsanslag som inte förbrukats får disponeras efter budgetårets slut. Grundregeln är därvid att medlen får utnyttjas i ytterligare tre år efter det att anslaget fanns uppfört på statsbudgeten. Eventuellt återstående reservationer skall därefter återföras från anslaget till statsbudgeten. Skall anslaget användas för att finansiera investeringar får dock reserverade medel användas för avsett ändamål under obegränsat antal år, förutsatt att projektet påbörjats inom tre år från den tidpunkt då anslaget först kunde disponeras.
De olika reglerna försvårar hanteringen och har lett till att reservationer inte kommit att återföras till statsbudgeten trots att dispositionsrätten till medlen formellt upphört. Mot bakgrund härav föreslår regeringen att enhetliga regler införs. Oavsett ändamålet bör således dispositionsrätten till reserverade medel alltid upphöra tre år efter det att anslaget senast fanns uppfört på statsbudgeten. Medlen bör därefter återföras till statsbudgeten utan särskilt regeringsbeslut. Rör det sig om investeringsmedel som behöver utnyttjas även efter treårsperiodens slut skall regeringen föreslå riksdagen att på nytt föra upp anslaget på statsbudgeten.
Utskottet biträder detta förslag.
Utskottet har i ett tidigare avsnitt tillstyrkt regeringens förslag att införa ramar för myndigheternas förvaltningskostnader. Eftersom myndigheterna i detta system inte kommer att medges någon kompensation för kostnadsökningar under året utöver vad som beaktats i budgeteringen, finns det behov av att utöka deras möjligheter att låna av efterföljande års anslag. Regeringen föreslår därför att den s.k. anslagskrediten på ramanslag utökas till högst 7% av anslagsbeloppets storlek. Normalt skall regeringen dock tillämpa en snävare kreditgräns på 5% av anslagsbeloppet.
Utskottet biträder även denna ändring.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet tillstyrker yrkande 12 i finansplanen.
Riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten
I finansplanen (avsnitt 2.6) begär regeringen riksdagens godkännande av vissa generella riktlinjer för hur risk- och skadehanteringen i staten bör utformas. I anslutning därtill tar regeringen upp frågan om ett särskilt försäkringsskydd vid statliga tjänsteresor. På båda områdena har regeringens överväganden och förslag föregåtts av särskilda utredningar. Utredningarnas förslag har remissbehandlats.
Regeringen föreslår att varje myndighet själv skall få välja system för sin riskfinansiering. Varje myndighet skall dessutom vara skyldig att genomföra riskanalyser. Ansvaret för stöd i myndigheternas arbete med risk- och skadehantering föreslås förläggas till Kammarkollegiet. Det skall därvid ankomma på Kammarkollegiet att utarbeta allmänna råd för myndigheterna i detta arbete. Regeringen föreslår vidare att alla anställda och uppdragstagare hos staten skall få ett försäkringsskydd eller motsvarande skydd vid tjänsteresor.
I motion Fi716 av Per Olof Håkansson (s) förordas att riksdagen bör godkänna de föreslagna riktlinjerna för statens risk- och skadehantering men med den ändringen att verksamheten inte bör byggas ut vid Kammarkollegiet utan etableras inom Statens räddningsverk. Enligt motionären saknar Kammarkollegiet i huvudsak i dag verksamhet av den nu föreslagna arten. Frågeområdet har däremot nära anknytning till Statens räddningsverk och aktiviteter som pågår där. En lokalisering till Räddningsverket borde därför ge betydande vinster.
Utskottet vill för sin del betona att förslaget att myndigheterna själva skall få välja system för riskfinansiering är ett led i arbetet med att delegera ansvar och befogenheter till myndighetsnivå. Den nya ordningen är en del av den ändrade finansiella styrningen av myndigheterna. Övervägande skäl talar därför för att stöduppgifter av det aktuella slaget bör förläggas till en myndighet som har till uppgift att ge administrativt stöd till andra myndigheter och inte till en sektorsmyndighet.
Utskottet noterar samtidigt att regeringen i budgetpropositionens bilaga 5 förordat att Försvarets Civilförvaltning (FCF) skall läggas ned den 30 juni 1994 och att delar av FCF:s juridiska enhet senast vid samma tillfälle skall inordnas i Kammarkollegiet. Det gäller främst den skaderegleringsverksamhet som bedrivs enligt förordningen (FFS 1991:10) om skadereglering inom försvarsmakten m.m. och enligt trafikskadelagen (1975:1410). Verksamheten förutsätts även i fortsättningen vara lokaliserad till Karlstad. FCF har i likhet med Räddningsverket sina lokaler i Karolinen. Av det sagda framgår att det bör finnas goda praktiska möjligheter till samordning mellan Kammarkollegiets och Räddningsverkets verksamheter. Därigenom skulle också en stor del av de samordningsvinster som motionären pekar på kunna tillgodoses.
Med det anförda tillstyrker utskottet yrkande 11 i finansplanen och avstyrker motion Fi716 (s).
Övriga frågor
Utvecklingen av statens betalningssystem och Postgirot
Riksdagen har vid flera tillfällen under senare år behandlat frågor om det statliga betalningssystemet och Postgirot. Riksdagen har därvid ställt sig bakom följande krav på det statliga betalningssystemet. Förmedlingen av de statliga betalningarna skall ske på ett för staten kostnadseffektivt sätt, ränteförluster minimeras och fördröjningar undvikas. Vidare måste statens informationsbehov tillgodoses och valfrihet skapas för såväl allmänhet som myndigheter. Även säkerheten för betalningarna skall beaktas. Förändringar i det statliga betalningssystemet måste enligt utskottets mening genomföras på ett sådant sätt att de krav som riksdagen ställt på systemet uppfylls.
Riksdagen gav för ett år sedan regeringen rätt att besluta om avveckling av Postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna (prop. 1991/92:100 bil. 1, bet. FiU20, rskr. 128). Denna fråga regleras i en förordning från 1974 om statlig myndighets skyldighet att anlita Riksbanken eller Postgirot, som utfärdats av regeringen. I förra årets budgetproposition angavs bl.a. att förslaget om avveckling förutsatte en utveckling av det statliga betalningssystemet. Regeringen avser att ge RRV i uppdrag att bygga ut det statliga koncernkontosystemet CassaNova så att det även kan kommunicera med banksystemet.
En annan fråga som togs upp i förra årets finansplan var frågan om Postgirots verksamhetsområde. En avreglering av den kvarvarande ensamrätten på de statliga betalningarna bör göras på ett sätt som säkerställer konkurrensen mellan de två förekommande betalningssystemen, Postgirot och Bankgirot, anfördes det i propositionen. Denna konkurrens har bidragit till att det svenska betalningssystemet är mycket effektivt med internationella mått mätt. Det är angeläget, anfördes det i propositionen, att denna konkurrens främjar utvecklingen av det svenska betalningssystemet även i framtiden. I förra årets finansplan anfördes att frågan om vilka förutsättningar som säkerställer Postgirots möjligheter att konkurrera på betalningsmarknaden behöver utredas ytterligare och bli föremål för samlad prövning.
I årets budgetproposition, bilaga 7 Kommunikationsdepartementet, anförs att utvecklingen av den svenska girerings- och betalningsmarknaden mot ökad konkurrens och förbättrad effektivitet bäst torde uppnås genom att två olika betalningssystem, Postgirot och bankerna/Bankgirot, bevaras. Emellertid bör befintliga barriärer mellan de båda systemen reduceras för att uppnå en konkurrens på jämbördiga villkor. Som exempel på barriärer nämns dels den subventionering som Postgirot uppbär genom den kvarvarande ensamrätten till statliga betalningar, dels de svårigheter som Postgirot har att erbjuda autogirolösningar till privatpersoner eftersom man inte tillåts få tillgång till alla affärsbankers lönekonton.
I årets finansplan (s. 134) sägs att den översyn som gjorts visar att Postgirot inte är i behov av utökade befogenheter att driva verksamhet för att konkurrera på betalningsmarknaden. De minskade intäkter som kan bli följden av ökad konkurrens om statliga betalningar bör kunna kompenseras med ökade avgiftsintäkter. I den mån postgirorörelsen anser sig behöva komplettera betalningsförmedlingstjänsterna med andra rena banktjänster, bör detta lösas i samarbete med andra banker, anförs det i finansplanen.
Postgirot har vid uppvaktning inför utskottet och i skrivelse påtalat att en förutsättning för konkurrens på lika villkor inom betalningsförmedlingen är att Postgirot garanteras tillgång till bankernas konton för autogirotjänster. Autogirot betraktas av både Postgirot och bankerna som en av framtidens mest effektiva betalningsrutiner för både betalare och betalningsmottagare. Enligt Postgirot har bankerna redan monopol på löneutbetalningarna till privatpersoner. Om Postgirot inte får tillträde till bankernas autogirolösning uppstår ett nytt monopol på privatpersoners betalningar till företag via autogiro. Överläggningarna mellan Postgirot och bankerna har enligt Postgirot varit resultatlösa. Postgirot har vidare begärt ändringar i Postgirots regelverk så att möjlighet skapas att lämna 360-dagars checkräkningskredit, ränta och betalningsutjämningskrediter för privatpersoner.
I motion T819 av Georg Andersson m.fl. (s) hävdas att förslagen i budgetpropositionen innebär att Postgirot får svårare att konkurrera på betalningsmarknaden. Postgirot har begärt att få utvidgade verksamhetsramar för att kunna utforma och erbjuda exakt den typ av tjänster som statliga myndigheter kommer att efterfråga. Denna begäran avvisas emellertid av regeringen. Med hänsyn till den ökade konkurrensen om de statliga betalningarna bör förutsättningar skapas för en konkurrens på lika villkor. Postgirots begäran om utökade verksamhetsförutsättningar bör därför tillgodoses eller i vart fall genomgå en förnyad prövning, anför motionärerna.
I motion Fi212 (v) yrkas att Postgirots monopol på statliga betalningar inte skall upphöra och att regeringen inte skall bemyndigas att genomföra de förändringar av det statliga betalningssystemet som regeringen föreslagit i propositionen.
Utskottet vill med anledning av vad som här redovisats om det statliga betalningssystemet anföra följande. Genom en avveckling av Postgirots kvarvarande monopol på statliga betalningar skapas förutsättningar för ökad konkurrens på betalningsmarknaden, vilket gynnar effektiviteten. Effektiv konkurrens förutsätter emellertid jämbördiga villkor. Som påpekas i budgetpropositionen (bil. 7 s. 146) hämmas effektiviteten i betalningssystemet av att vissa systemlösningar, exempelvis sådana som förutsätter att Postgirot får rätt att verkställa betalningar genom debiteringar på banklönekonton, inte har kunnat genomföras.
Utskottet anser det vara av stor vikt från konkurrenssynpunkt att Postgirot kan förmedla betalningar till och från banksystemet genom krediteringar och debiteringar av bankkonton. Regeringen har den 18 februari 1993 givit Riksrevisionsverket i uppdrag att i samband med upprättande av avtal om statens betalningsförmedling beakta denna aspekt och utan fördröjning rapportera till regeringen om hinder för den avsedda utvecklingen uppkommer. Utskottet anser att regeringen i kompletteringspropositionen bör redovisa för riksdagen hur dessa frågor utvecklas. Syftet med avvecklingen av Postgirots monopol på statliga betalningar är att skapa ökad konkurrens som främjar effektiviteten i systemet. Denna konkurrens måste ske på lika villkor. Frågan om Postgirots möjligheter att ge 360-dagars krediter och ränta på innestående medel även till privatpersoner bör kunna övervägas när Postgirots kvarvarande monopol på statliga betalningar avskaffats.
Vad utskottet nu anfört innebär att yrkande 2 i motion T819 (s) i huvudsak är tillgodosett. Någon ytterligare åtgärd med anledning av motionen är därför inte påkallad, varför den avstyrks av utskottet.
Utskottet avstyrker motion Fi212 (v) yrkandena 19 och 20 med hänvisning till vad utskottet anfört ovan om avveckling av Postgirots monopol på statliga betalningar.
Utskottet har i detta sammanhang inte tagit upp frågan om vilken betydelse Postgirots förändrade konkurrenssituation kommer att få för Postens möjligheter att ge rikstäckande betalningsservice. Finansutskottet förutsätter att dessa frågor behandlas av trafikutskottet i samband med beredningen av anslaget till Ersättning till Postverket för rikstäckande betalningsservice.
Budgetkonsekvenser av EES-avtalet
Redovisningen i finansplanen av budgetkonsekvenser av EES-avtalet (avsnitt 3) föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
Den ekonomiska politiken
1. beträffande internationellt samarbete att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi203 yrkande 5, res. 1 (s)
2. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Fi203 yrkande 1, 1992/93:Fi204 yrkandena 1 och 2, 1992/93:Fi207, 1992/93:Fi208, 1992/93:Fi210, 1992/93:Fi211 yrkandena 1, 5 och 13, 1992/93:Fi212 yrkandena 1 och 21 samt 1992/93:Sk388 yrkande 8 godkänner vad som förordats i proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 2 (s) res. 3 (nyd) men. (v) - delvis
3. beträffande den ekonomiska demokratin att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi715, men. (v) - delvis
4. beträffande ROT-program att riksdagen med bifall till vad utskottet anfört och med anledning av motionerna 1992/93:Fi209 och 1992/93:Fi212 yrkande 16 beslutar om åtgärder för att stimulera till ökad ROT-verksamhet under åren 1993 och 1994 och som sin mening ger regeringen detta till känna, men. (v) - delvis
5. beträffande reparation och underhåll av kommunala fastigheter att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under tionde huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel (1992/93:FiU1, rskr. 134) -- anvisar ett reservationsanslag på 800000000 kr samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. beträffande löneram för avtalsrörelsen att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi201,
7. beträffande penning- och valutapolitiken att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Fi211 yrkandena 2 och 3 samt 1992/93:Fi212 yrkande 4, res. 4 (nyd) men. (v) - delvis
8. beträffande statsskuldspolitiken att riksdagen godkänner de riktlinjer för statsskuldspolitiken som förordats i proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande 4,
9. beträffande utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Fi205, 1992/93:Fi206 och 1992/93:K207 yrkande 3, res. 5 (nyd) men. (v) - delvis
Budgetpolitiken
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Fi203 yrkandena 2 och 4, 1992/93:Fi212 yrkande 2, 1992/93:A267 yrkande 24, 1992/93:Bo238 yrkande 4, 1992/93:Sf268 yrkande 1, 1992/93:Sf269 yrkande 1 och 1992/93:Sf512 yrkande 1 godkänner vad som förordats i proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 6 (s) men. (v) - delvis
11. beträffande besparingsprogram för åren 1994--1996 att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Fi203 yrkande 3 och 1992/93:Fi212 yrkande 3 godkänner det program för budgetförstärkningar på 25000000000 kr i 1994 års priser för åren 1994--1996 som förordats i proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 3, res. 7 (s) men. (v) - delvis
12. beträffande inventering av statliga utgifter att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi202,
13. beträffande redovisning av strukturellt saldo att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 14 till handlingarna,
Framtida former för budgetering och redovisning av statens verksamhet
14. beträffande bruttoredovisning och redovisning av socialförsäkringssektorn att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi705,
15. beträffande framtida former för budgetering och redovisning av statens verksamhet att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 16 till handlingarna,
16. beträffande redovisning av investeringar i statsbudgeten att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Fi203 yrkande 7, 1992/93:Fi701, 1992/93:Fi704 och 1992/93:Fi717 yrkandena 1 och 2, res. 8 (nyd)
17. beträffande statsutgifternas förmögenhetseffekter att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 15 till handlingarna,
18. beträffande lån till investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkandena 9 och 10
dels godkänner riktlinjerna för finansiering av myndigheternas investeringar för förvaltningsändamål,
dels bemyndigar regeringen att besluta om lån i Riksgäldskontoret till investeringar för myndigheternas anläggningstillgångar upp till ett belopp av 4500000000 kr,
19. beträffande myndigheternas lånebehov för finansiering av anläggningstillgångar att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande21 till handlingarna,
20. beträffande utformningen av budgetpropositionen att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Fi203 yrkande 6 och 1992/93:Fi712, res. 9 (s)
21. beträffande statliga garantier att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 17 till handlingarna,
22. beträffande översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av rundgången i ekonomin att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi203 yrkande 9, res. 10 (s)
Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna
23. beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Fi707 godkänner de i proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 6 förordade riktlinjerna för budgetering av myndigheternas förvaltningskostnader, res. 11 (s)
24. beträffande finansiell styrning att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 18 till handlingarna,
25. beträffande tekniska justeringar av anslag för budgetåret 1993/94 att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande20 till handlingarna,
26. beträffande de statliga löneavtalen för 1991--1993 att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 8 punkt 6 till handlingarna,
27. beträffande beräkning av anslagen för budgetåret 1993/94 att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande19 till handlingarna,
28. beträffande räntebeläggning av statliga medelsflöden m.m. att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkandena 7 och 8 bemyndigar regeringen att dels genomföra räntebeläggning av statliga medelsflöden, dels besluta om myndigheternas kreditutrymme i Riksgäldskontoret,
29. beträffande anslagstyper på statsbudgeten att riksdagen godkänner de i proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande 12 förordade förändringarna i dispositionsrätten till vissa anslagstyper på statsbudgeten,
30. beträffande riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Fi716 godkänner de i proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande11 förordade riktlinjerna för risk- och skadehantering i staten, res. 12 (s)
Övriga frågor
31. beträffande förändringar av det statliga betalningssystemet att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 13 och med avslag på motionerna 1992/93:Fi212 yrkandena 19 och 20 samt 1992/93:T819 yrkande 2 bemyndigar regeringen att genomföra redovisade förändringar av det statliga betalningssystemet, men. (v) - delvis
32. beträffande Postgirot och utvecklingen av det statliga betalningssystemet att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 23 till handlingarna,
33. beträffande budgetkonsekvenser av EES-avtalet att riksdagen lägger proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande24 till handlingarna.
Stockholm den 25 februari 1993
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson
I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Hans Gustafsson (s), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Lars Leijonborg (fp), Roland Sundgren (s), Per Olof Håkansson (s), Tom Heyman (m), Lisbet Calner (s), Stefan Attefall (kds), Bo G Jenevall (nyd), Arne Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c), Sonia Karlsson (s) och Lars Ulander (s).
Vid behandlingen av:
avsnitten ROT-program (mom. 4) och Reparation och underhåll av kommunala fastigheter (mom.5) har Lennart Hedquist (m) ersatt Tom Heyman (m) och Carin Lundberg (s) ersatt Lisbet Calner (s),
avsnittet Redovisning av investeringar i statsbudgeten (mom. 16) har Lennart Hedquist (m) ersatt Tom Heyman (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
Reservationer
1. Internationellt samarbete (mom.1)
Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med "Utskottet är" och slutar med "motion Fi203 (s)" bort ha följande lydelse:
Ett internationellt samarbete krävs kring en politik för ökad tillväxt och fler jobb. Tjugo miljoner människor är nu arbetslösa i Västeuropa. Så gott som alla länder lider av svag tillväxt och växande arbetslöshet. Förutsättningarna torde vara bättre än på lång tid att nu kunna åstadkomma ett brett samarbete kring den gemensamma uppgiften att öka tillväxten och nedbringa arbetslösheten.
Utskottet anser därför i likhet med motionärerna att det måste vara ett starkt svenskt intresse att alla möjligheter till sådant samarbete tas till vara. Regeringen bör i alla de internationella organ där den företräder Sverige verka pådrivande i arbetet på att få till stånd ett samarbete för tillväxt och arbete. Det gäller framför allt i OECD och i samarbetet med EG. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande internationellt samarbete att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi203 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om internationellt samarbete,
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.2)
Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med "I motion" och slutar med "OECD:s prognosverksamhet" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med rubriken "Den förda ekonomiska politiken" och på s. 41 slutar med "motion Fi203 (s)" bort ha följande lydelse:
Den ekonomiska politikens mål och inriktning
De övergripande målen för den ekonomiska politiken skall även framgent vara full sysselsättning, ökad tillväxt, stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och god miljö.
Det omedelbara syftet med den ekonomiska politiken måste emellertid vara att förhindra den depression som Sverige närmar sig och som leder till en omfattande utslagning av företag, förödande massarbetslöshet och underminerade statsfinanser. En fortsatt ekonomisk tillbakagång innebär att vi inte utnyttjar vårt lands produktionsförmåga och människors vilja till arbete. En depression skulle ge bestående sociala och samhällsekonomiska skador för lång tid framöver. Detta måste förhindras.
Den ekonomiska politiken måste därför inriktas mot att på en och samma gång hejda utslagningen och öka tillväxten genom att
bromsa utslagningen av produktionsresurser öka tillväxtmöjligheterna och skapa nya arbetstillfällen återställa förtroendet för och restaurera finanssektorn hävda den uppnådda prisstabiliteten på god europeisk nivå sanera statsfinanserna få till stånd en lägre räntenivå
Regeringens ekonomiska politik. Konsekvensen av den förda politiken
Den tidigare inriktningen av den ekonomiska politiken, att både bekämpa inflationen och arbetslösheten, avbröts vid regeringsskiftet. Den nya regeringen genomdrev och för alltjämt en politik som i flera avseenden är avpassad för ett läge med överhettning och starka inflationsförväntningar. Åtgärderna har inriktats mot bostadsinvesteringarna, den privata konsumtionen och kommunerna, som tillsammans motsvarar mer än två tredjedelar av den samlade inhemska efterfrågan.
I det konjunkturläge som rådde vid regeringsskiftet fick dessa åtgärder depressiv verkan. Den internationella utvecklingen gav ingen draghjälp åt den svenska ekonomin. Den svaga efterfrågan medförde att de kraftiga skattesänkningarna på förmögenheter, aktiehandel och annat, som regeringen nu drivit igenom, har blivit helt utan effekt på tillväxten, investeringarna eller exporten. Skattesänkningspolitikens enda resultat har blivit allvarligt försämrade statsfinanser.
Regeringens politik har följaktligen förstärkt en hemmagjord nedåtgående spiral, med en större nedgång än som föranletts av konjunkturutvecklingen.
Utvecklingen i fastighetssektorn, som gått ned kraftigt till följd av minskande inflation, pressades ned ytterligare, vilket bidragit till att finanskrisen förvärrades så att hela betalningssystemet hotades.
De planerade åtgärderna mot kommunerna genomfördes trots den ekonomiska nedgången, vilket i sin tur bidragit till att fördjupa denna nedgång. Av den s.k. valfrihetsrevolutionen blev det nedläggningar, indragningar och arbetslöshet för den offentliga sektorns personal. Besparingseffekten uteblev, eftersom de avskedade löntagarna inte kunde finna anställning i någon expanderande privat sektor.
Försäljning av statliga företag och naturtillgångar skulle i detta läge ha dränerat marknaden på det riskvilliga kapital som företagen är i trängande behov av. På samma sätt skulle försäljning av statens fastigheter ytterligare ha fördjupat fastighetskrisen med uppenbara följder för finanssektorn.
Det visade sig med andra ord att det saknades reala eller annorlunda uttryckt marknadsekonomiska förutsättningar för den politik som sades vara den enda vägens politik.
Alternativet till den förda politiken
Som utskottet ser det präglas finansplanens beskrivning av det ekonomiska förloppet i Sverige under det senaste årtiondet av partipolitiska övertoner. Någon saklig ekonomisk analys görs inte. Det hade varit värdefullt om 1980-talets erfarenheter -- såväl positiva som negativa -- bättre hade kunnat tas till vara vid utformningen av regeringens ekonomiska politik.
Som framgår av utskottets redovisning av det ekonomiska läget i Sverige kommer år 1993 att bli det tredje året i rad som den totala produktionen minskar. Trots den kraftiga exportuppgång som kan förväntas ske under de närmaste två åren kommer Sverige, med den ekonomiska politik som regeringen avser att föra, alltjämt att ha den sämsta BNP-utvecklingen både i år och år 1994 jämfört med våra viktigaste konkurrentländer. Ökningen av exporten är med andra ord inte tillräcklig för att kompensera den svaga inhemska efterfrågan.
Den låga aktiviteten i ekonomin leder till minskad sysselsättning och ökad arbetslöshet. På bara ett år har antalet sysselsatta sjunkit med 236 000 personer. Arbetslösheten var i januari i år uppe i 322 000 personer enligt SCB, en ökning med 125000 per år. Mellan åren 1990 och 1993 beräknas sysselsättningen minska med uppåt 450000 personer. Det innebär att 450000 personer ofrivilligt blir en utgift för staten och kommunerna. Arbetslösheten har nu nått en sådan omfattning att ekonomins tillväxtmöjligheter skadas. Antalet långtidsarbetslösa ökar, och risken för en omfattande och permanent arbetslöshet är överhängande. Detta skulle inte bara vara socialt katastrofalt, utan även samhällsekonomiskt förödande. I en framtida konjunkturuppgång skulle Sverige riskera att tidigt slå i kapacitetstaket med flaskhalsar, löneglidning och inflation som följd, och utan att arbetslösheten minskar nämnvärt. De långsiktiga tillväxtmöjligheterna försämras och inflationsbekämpningen försvåras.
Det statliga budgetunderskottet kommer enligt regeringen att uppgå till 13,8% av BNP för innevarande budgetår. Samtidigt beräknas statens upplåningsbehov uppgå till 230 miljarder kronor för budgetåret 1992/93. Orsakerna till de underminerade statsfinanserna skall sökas i den försvagade inhemska efterfrågan, det låga kapacitetsutnyttjandet, finanskrisen, den stigande arbetslösheten samt en svag regeringspolitik. Utskottet återkommer till frågor om statsfinansernas utveckling i avsnittet om riktlinjer för budgetpolitiken.
Av den bakgrunden framgår att den ekonomisk-politiska uppgift Sverige står inför är större och svårare än på mycket länge.
Utskottet delar till fullo den uppfattning som framförts i motion Fi203 (s) att det behövs en ny ekonomisk politik.
De ekonomisk-politiska åtgärderna måste kännetecknas av långsiktighet, stabilitet och förutsägbarhet. Politiken bör under de närmaste åren inriktas på att få upp den ekonomiska tillväxten till över 3% per år, pressa ned arbetslösheten mot 3%, och att fortsättningsvis hävda den uppnådda prisstabiliteten på god europeisk nivå. Den ekonomisk-politiska strategi som därvid krävs måste ha följande inriktning:
Sveriges engagemang i internationella sammanhang skall intensifieras för att få till stånd ett samarbete för tillväxt och arbete. Det gäller såväl i Norden som i Europa och OECD.
Inriktningen av den ekonomiska politiken måste innefatta både en kraftfull stimulans för produktion och investeringar under 1993--1994, när den allmänna efterfrågan är svag, och ett uthålligt program för att anpassa de offentliga utgifterna till inkomsterna under hela 1990-talet.
Inom ramen för en stram utgiftspolitik måste utrymme skapas för offensiva satsningar på starkt tillväxtfrämjande och konkurrensförstärkande åtgärder såsom infrastruktur, utbildning samt forskning och utveckling.
En flexibel arbetsmarknad måste bibehållas genom att arbetslinjen hävdas, långtidsarbetslösheten bekämpas och uppkomsten av inflationsdrivande flaskhalsar förhindras.
Ett produktions- och investeringsvänligt klimat måste skapas genom att hävda ett internationellt konkurrenskraftigt skattesystem, infrastrukturen samt yrkesutbildning och högre utbildning i takt med 1990-talets internationella krav måste byggas ut och ett fungerande system för näringslivets försörjning med riskkapital och krediter till rimliga villkor måste komma till stånd.
En långsiktig omställning av produktion, konsumtion och energiförsörjning bör genomföras i syfte att åstadkomma en bättre balans mellan ekonomi och ekologi.
Den förda ekonomiska politiken skall bygga på rättvisa och solidaritet, och bördorna av den ekonomiska krisen får inte ensidigt läggas på dem som är arbetslösa, sjuka och handikappade.
Enligt utskottets mening är nu den centrala uppgiften för den ekonomiska politiken att med all kraft bekämpa den dramatiskt ökande arbetslösheten. Det måste ske på ett sätt som ligger i linje med den långsiktiga strävan att åstadkomma ekonomisk tillväxt, produktiva och varaktiga arbeten samt sunda statsfinanser. Därför måste politiken innefatta åtgärder som kraftfullt bidrar till att höja produktiviteten, dvs. produktionen per arbetstimme och investeringskrona, som gör det möjligt att vidmakthålla en flexibel arbetsmarknad. Det program som förordas i motion Fi203 (s) för arbete och tillväxt i syfte att snabbt skapa 190000 nya arbets- och utbildningsplatser, bättre transportsystem samt tekniska och kommersiella framsteg i svenskt näringsliv måste snarast verkställas.
Programmet består av följande delar:
Tidigareläggning av angelägna och redan inplanerade investeringar i infrastruktur på sammanlagt 17 miljarder kronor.
Riktade stimulanser för att få i gång reparationer, ombyggnader och underhåll av bostäder och av kommunala lokaler.
Höjning av utbildningsnivån och kompetensen i arbetslivet genom ett brett och långsiktigt program för yrkesutbildning och högre utbildning. 85000 utbildningsplatser bör kunna komma till stånd redan under det kommande läsåret.
En snabb teknisk förnyelse genom ett kraftfullt och uthålligt progam för att överföra ny teknologi till Sverige och ge bred spridning till tekniska framtidsidéer i hela näringslivet, men särskilt till de mindre och medelstora företagen.
Ett säkerställande av att sunda och livskraftiga företag får tillgång till riskkapital och krediter. Utvecklingsfonderna måste därvid spela en viktig roll i den regionala näringspolitiken samtidigt som AP-fonderna ges möjlighet att placera ytterligare 10 miljarder kronor som aktiekapital.
Ett Europaprogram bör genomföras för 500 miljoner kronor riktat till små och medelstora företag. Programmet bör innehålla ett handfast kunskapsstöd och stimulans till småföretag att komma ut på Europamarknaden.
En etablering av en effektiv ledning av statens ägarengagemang i näringslivet genom att återupprätta AB Fortia.
En annan avvägning mellan produktivt arbete och kontantstöd måste komma till stånd. Regeringens ingrepp i den kommunala ekonomin har lett till att ett underskott i statsbudgeten har förts över till kommunsektorn, som i sin tur återfört det via A-kassorna till staten; denna finansiella rundgång har gått ut över skolan, sjukvården samt barn- och äldreomsorgen. Utskottet kräver att regeringen låter göra en snabbutredning av denna rundgång och återkommer med förslag som korrigerar skadeverkningarna.
Genom detta progam för arbete och tillväxt avlastas arbetsmarknadspolitiken samtidigt som utgifterna för passivt kontantstöd sänks. På så sätt hävdas åter arbetslinjen. Utskottet återkommer till de frågor som dels rör omfattningen av ROT-programmet, dels rör finansieringen av här föreslagna åtgärder.
Utskottet vill understryka att den svenska industrins framtid bara kan garanteras genom ett aktivt samspel mellan stora och små företag och mellan svenskägda och utlandsägda företag i Sverige och andra länder. Näringsklimatet måste upplevas som attraktivt för de stora företagen samtidigt som de små och medelstora företagen kan känna framtidstro och ges möjlighet att utvecklas och växa.
Effekter av utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken på produktion och sysselsättning
Här redovisade förslag till utformning av den ekonomiska politiken syftar till att minska lågkonjunkturens påfrestningar på hushållens och företagens ekonomi och att förhindra onödig utslagning av mänskliga och reala resurser. Dessa resurser skall i stället sättas in för att främja tillväxt och förnyelse. Utrymme skall finnas för en god tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn, när de marknadsmässiga förutsättningarna för detta nu är på väg.
Förslagen i motion Fi203 (s) leder till bättre utveckling av den inhemska efterfrågan och till att produktion och sysselsättning utvecklas starkare (jfr tabellen nedan).
Förslagen till ökade investeringar leder till att fallet i investeringarna kraftigt reduceras i år och att nivån också nästa år blir klart över vad regeringens politik förutses leda till. Förslagen om kraftfulla satsningar på utbildning inom universitet, högskolor och gymnasier innebär att den offentliga konsumtionen utvecklas gynnsammare.
Investerings- och utbildningssatsningarna leder via en ökad sysselsättning till att hushållens inkomster och därmed den privata konsumtionen blir något högre i år än enligt regeringens politik. Denna effekt begränsas dock något av att en stor del av de personer som berörs övergår från A-kassa till lön eller utbildningsbidrag. För år 1994 påverkas hushållens ekonomi av flera förslag i denna motion. Höjningen av arbetsgivaravgiften begränsar löneutrymmet något. Det gynnsammare arbetsmarknadsläget bör leda till en något lägre sparkvot än enligt regeringens politik. Till detta bidrar också att ränteavdragens värde förblir 30%.
Tabell. Försörjningsbalans och nyckeltal för Sverige Procentuell förändring (om inte annat anges)
___________________________________________________________________ Mdkr Med regeringens Med Social- politik demokraternas politik _________________________________________ 1991 1993 1994 1993 1994 ___________________________________________________________________
Privat konsumtion 773 -3,2 0,0 -2,6 0,6 Offentlig konsumtion 387 -0,5 -0,8 0,2 0,5 Bruttoinvesteringar 271 -9,5 -3,0 -5,3 -4,5 Lagerinvesteringar -25 0,2 0,5 0,2 0,5
Export 405 5,0 8,0 5,0 8,0 Import 382 -0,5 3,5 -0,3 3,6 BNP 1433 -1,4 1,6 -0,2 2,0
Konsumentpriser 5,1 2,8 5,1 2,9 Disponibel inkomst -3,7 0,1 -3,2 -0,5 Sparkvot, % nivå 5,6 5,7 5,6 4,7 Arbetslöshet, % nivå 6,2 7,2 4,5 4,0 ___________________________________________________________________
Sammantaget beräknas de olika förslagen medföra att den kraftiga nedgång i BNP som regeringen räknar med för år 1993 i stort sett skulle utebli. Den högre produktionsnivån jämfört med regeringens politik består också år 1994. Med denna inriktning av politiken blir resurstillväxten ca 25 miljarder kronor högre än med regeringens politik.
Arbetslösheten skulle därigenom kunna nedbringas till under 5% i år och runt 4% år 1994. Det innebär att vägen tillbaka mot full sysselsättning skulle kunna påbörjas i motsats till vad som är fallet med regeringens politik, som enligt finansplanens prognoser leder till fortsatt ökad arbetslöshet.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i finansplanen och tillstyrker förslaget i motion Fi203 (s) yrkande 1.
Ny demokratis och Vänsterpartiets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken
dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med "Ny demokrati" och slutar med "ekonomiska politiken" bort utgå,
dels att utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Utskottets ställningstagande" och på s. 44 slutar med "privata konsumtionen" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar i stort den syn på arbetslöshetens problem som framförs i motion Fi212 (v). Detta gäller även i långa stycken den inriktning av åtgärder för att minska arbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden som föreslås i motionen. Däremot kan inte utskottet ställa sig bakom finansieringen av förslagen. I avsnittet om en tänkbar utveckling på längre sikt förordar Vänsterpartiet en betydande ökning av den offentliga konsumtionen. Utskottet vill här upprepa att utgiftspolitiken på längre sikt måste inriktas på att successivt sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. Det innebär att en stram utgiftspolitik måste bibehållas. Utrymmet för nya långsiktiga utgiftsåtaganden är mycket begränsat. De konkurrensutsatta delarna av vår ekonomi och då främst industrisektorn måste ges tillfälle till expansion när industriinvesteringarna återigen börjar öka.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1992/93:Fi204 yrkandena 1 och 2, 1992/93:Fi207, 1992/93:Fi208, 1992/93:Fi210, 1992/93:Fi211 yrkandena 1, 5 och 13, 1992/93:Fi212 yrkandena 1 och 21 samt 1992/93:Sk388 yrkande 8 godkänner vad som förordats i motion 1992/93:Fi203 yrkande 1 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.2)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med rubriken "Den förda ekonomiska politiken" och på s. 39 slutar med rubriken "Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken" bort ha följande lydelse:
Bakgrund för ett ställningstagande till den ekonomiska politiken
Regeringen har kommit en bit på väg med arbetet att rätta upp den svenska ekonomin men utskottets uppfattning är att man måste gå snabbare fram. Detta kräver en stramare finanspolitik. Den av regeringen i budgetpropositionen föreslagna besparingen på 12 miljarder kronor räcker inte ens till räntan på ökningen av statsskulden varför kraftigare besparingar och ökade intäkter fordras. Den offentliga sektorn måste bantas och transfereringssystemet behöver kraftiga förändringar. Här måste vi skära hårt, framför allt genom att göra systemen enklare och rättvisare.
Regeringens tilltro till att endast den exportbaserade industrin vid nästa högkonjunktur skall rätta till obalanserna i det strukturella budgetunderskottet är inte realistiska. Detta beror främst på två faktorer. Dels har industrin flyttat en stor del av sin produktion utomlands, dels utgör den produktiva sektorns andel av BNP en allt mindre del.
Enligt utskottets mening måste det vara en av politikernas största uppgift att se till att trenden vänds och att industrins andel av BNP ökar. Det är härifrån vår välfärd skapas. Staten har i dag för stora åtaganden och kostnader i förhållande till vilket värde samhället skapar genom arbete och produktion. Kostnader som det inte går att banta sig ur under en lågkonjunktur.
De exportinriktade företagen och deras underleverantörer har fått ett gott utgångsläge genom att arbetsgivaravgiften sänkts och att kronan flyter. Alla medelstora och små företag som är mera beroende av den inhemska marknaden måste emellertid få möjlighet att expandera också för att denna del av ekonomin skall kunna ta över personal när den offentliga sektorn nu skall bantas och effektiveras. För detta krävs expansion samt ändrade arbetsrättsregler, så att de svenska företagen vågar nyanställa.
Som utskottet ser det är den viktigaste uppgiften nu att skapa framtidstro. Den psykologiska faktorn är oerhört viktig inom ekonomin. Framtidstron kan bara skapas om privata sektorn får förutsättningar att åter bli så stor att ekonomin kan balanseras. Det är den privata sektorn som skapar välfärd, vi politiker kan endast i viss mån fördela densamma.
Försörjningsstrukturen 1 000-tal personer
1970 1992
1 Sysselsatta i offentlig sektor 954 1 666 2 Ålderspensionärer 947 1 540 3 Förtidspensionärer 188 360 4 Sjukskrivna 262 270 5 Föräldraförsäkring 28 170 6 Asylsökande 10 78 7 Sysselsatta av AMS 66 240 8 Öppet arbetslösa 59 340
9 Summa 2 514 4 655
10 Verksamma i privat sektor 2 737 2 050
Försörjningsfaktorn 9/10 0,92 2,28
Denna tabell anger vilka som huvudsakligen är sysselsatta med att skapa ett ökat förädlingsvärde på en vara, produkt eller tjänst i Sverige, dvs. grupp 10. De övriga grupperna som drar nytta av detta förädlingsvärde upprätthåller andra viktiga funktioner för ett samhälle eller försörjs. Det finns inget orätt i det som grupperna 1 till 8 producerar. Varje samhälle har dessa funktioner. Frågan är emellertid hur stora dessa grupper skall vara och hur mycket de får kosta. Försörjningsfaktorn säger oss att år 1970 fick en person inom privata sektorn utöver sin egen arbetsinsats även "försörja" 0,9 personer inom grupperna 1--8. År 1992 skall samma person försörja 2,3 personer. Utskottet vill understryka att detta inte längre är hållbart. Denna "försörjningssituation" är den grundläggande orsaken till Sveriges obalanser inom ekonomin. Försörjningsfaktorn måste pressas ned från nuvarande 2,28 till i första hand 1,75. Målet bör vara 1,25.
Minskningen och effektiviseringen av den offentliga sektorn måste kunna ske genom väl övervägda åtgärder och inte som i dag genom ständigt återkommande panikåtgärder orsakade av att statsfinanserna skenar. Det är självfallet lättare att genomföra en neddragning av den offentliga sektorn om de personer som på detta sätt friställs kan få arbete inom industrin. Då erhålls också bättre effekt på ekonomin. Politiken måste inriktas så att man samtidigt både kan bromsa det kostsamma och expandera den nödvändiga dvs. industrin.
Alternativet till regeringens inriktning av den ekonomiska politiken
I motion Fi211 (nyd) framhålls att Sveriges ekonomi är i svår kris. Ansvaret för det som skett ligger hos det politiska etablissemanget, som under årtionden drivit igenom den politik som nu enligt motionärerna avslöjas. Systemet måste ändras. I motionen föreslås bl.a. betydande ändringar och nedskärningar i transfereringssystemen, en ny företagsbeskattning, kraftigare satsningar på ROT-sektorn, ett påskyndat och utökat genomförande av infrastrukturinvesteringar, kraftig sänkning av turistmomsen och konkurslagar som anpassas till krisen. Omedelbar sänkning av räntenivån och räntemarginalerna ses som en förutsättning för att kunna dra Sverige ur krisen. Vidare förordar motionärerna med hänsyn till det prekära läge som Sveriges ekonomi nu befinner sig i att regeringen bedriver en aktiv inkomstpolitik. För att de i motionen föreslagna åtgärderna utan dröjsmål skall kunna genomföras kräver motionärerna att en kristidskommission tillsätts för att leda Sverige ur krisen. Ny demokrati understryker att de framförda förslagen måste beaktas i sin helhet.
Utskottet förordar att de förslag till åtgärder som framförs i motion Fi211 (nyd) bör ligga till grund för riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I det följande redovisar utskottet den konkreta innebörden av dessa riktlinjer för olika politikområden.
En snabb räntesänkning är en avgörande åtgärd för att föra Sverige ur krisen. Penningpolitiken måste läggas om. Den korta räntan måste sänkas och kronan bör fortsätta att flyta. Utskottet återkommer till dessa frågor i avsnittet om penning- och valutapolitiken.
Utformningen av den svenska transfereringsekonomin är inte längre hållbar. Den enda vägen att åstadkomma ett väsentligt bidrag till en sanering av den offentliga sektorns finanser är att reformera socialförsäkringssystemet.
Ett nytt socialförsäkringssystem bör införas som har enhetliga villkor och ersättningsnivåer för sjukfrånvaro, vård av sjukt barn, arbetsskada, arbetslöshet och garantilön vid konkurser.
En ny familjepolitik måste utformas som är enkel, behovsprövad (vid höga inkomster får man inga bidrag alls) och ger familjerna valfrihet. Stora besparingar kan också göras genom att ansvaret för trafikskadorna helt läggs på trafikförsäkringen i stället för att täckas av den allmänna sjukförsäkringen.
Genom att skapa en allmän arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla och ersätter det fyrtiotal A-kassor som finns i dag, kan staten göra stora besparingar. Den nya arbetslöshetsförsäkringen skulle betalas till en tredjedel vardera av arbetsgivarna, arbetstagarna och staten. Egenavgifterna måste höjas men skattetrycket kan på sikt sänkas.
Arbetsskadebegreppet bör skärpas ytterligare och arbetsskadeförsäkringen snarast privatiseras.
Här angivna förändringar i socialförsäkringssystemet kommer att innebära betydande besparingar. Besparingseffekterna sammanfattas i följande tabell.
Sammanfattning av förslagen
Besparingar jämfört med regeringen (mdkr) _____________________
Enhetliga nivåer 17 (-4*) Ny familjepolitik 24 Allmän arbetslöshetsförsäkring 8 Omläggning av trafikförsäkringen 6 (*4 mdkr mindre med nyd:s familjepol.)
Totala besparingar 51 mdkr
Dessutom blir resultatet av här föreslagna åtgärder stora långsiktiga besparingar som ej angivits i ovanstående tabell. Dessa är följande:
Ny indexering (ny definition av basbelopp) Privatisering av arbetsskadeförsäkringen Minskat bidragsfusk (kraftiga besparingar i transfereringssystemen där fusket är som störst)
Det är utskottets uppfattning att åtgärder snarast måste vidtas för att vi skall få en bättre fungerande arbetsmarknad. Den nödvändiga inriktningen av åtgärderna kan sammanfattas på följande sätt.
Påskynda avregleringen av arbetsrätten. Ta initiativ till att ett lärlingssystem enligt tysk modell införs. Skapa en obligatorisk allmän arbetslöshetsförsäkring som finansieras till lika delar av staten, arbetsgivarna och arbetstagarna. Förändra hela arbetsmarknadspolitiken bl.a. genom att rationalisera Arbetsmarknadsverket och verklighetsanpassa arbetslivsutvecklingen. Ge kommunerna bättre möjligheter att permittera vid arbetsbrist. Pröva förutsättningarna för samhällstjänst som en möjlighet att aktivera de arbetslösa.
När det gäller skatte- och finanspolitiken måste enligt utskottets mening den ekonomiska politiken främst inriktas på att skapa goda förutsättningar för våra företag att kunna verka och utvecklas. Lägre skatter och minskad byråkrati är viktiga medel för att skapa bättre konkurrensförutsättningar och därmed lägga grunden för ökad sysselsättning. Momsen måste sänkas för att stimulera efterfrågan, skapa arbete och framtidstro. Skatteojämlikheten mellan egenföretagare och aktiebolag måste bort. Allmänt gäller att lagar och regler i större utsträckning måste anpassas till små och medelstora företags arbetsförhållanden. Fåmansbolagslagen har snedvridande effekter och måste därför omprövas.
Under förutsättning att föreslagna besparingar genomförs bör följande förslag till skattesänkningar genomföras. Förslagen till skattesänkningar som utskottet förordar sammanfattas i följande tabell.
Åtgärder på skatteområdet
Minskad matmoms -15,0 mdkr Minskad turistmoms - 1,5 mdkr Skatteminskningar för småföretagare - 5,2 mdkr Minskat taxeringsvärde på fastighetsmark - 0,5 mdkr Slopad flyttskatt - 1,7 mdkr Minskad skatt på alkoholhaltiga drycker för H & Rest. - 0,5 mdkr
Summa minskade skatter: - 24,4 mdkr
Genom att prioritera infrastrukturen förbättrar vi vår internationella konkurrenskraft samtidigt som vi lättar på den höga arbetslösheten. Utskottet välkomnar regeringens satsningar men vill gå längre på järnvägssidan. För upprustning av järnvägsnätet är det utskottets uppfattning att årliga investeringar om 5,8 miljarder under en tioårsperiod måste genomföras. Färdigställandet av motorvägstriangeln mellan våra tre största städer bör prioriteras bland vägsatsningarna. Miljön bör skyddas genom teknikutveckling och projektering som skyddar kulturminne och vildmark.
Avsikten med de åtgärder som utskottet här har föreslagit är att snabbt få en ökning av tillväxten i ekonomin och samtidigt påbörja en sanering av den offentliga sektorns finanser som är värd namnet. Inräknas även de besparingar som föreslås i motion Fi211 (nyd) och som har utskottets stöd inom områdena bistånds- och flyktingpolitiken, försvaret och den politiska sektorn minskar budgetunderskottet med 43 miljarder i jämförelse med regeringens förslag.
En av de viktigaste orsakerna till den för ekonomin pågående och förödande bankkrisen är krisen på fastighetsmarknaden. Denna kris kommer att fortsätta. Mycket talar för att det är kommunerna som står på tur med stora borgensåtaganden. Flera allmännyttiga bostadsbolag riskerar att komma på obestånd. Detta kan få mycket allvarliga konsekvenser på hela samhällsekonomin. Som utskottet ser det måste därför regeringen snarast och med hjälp av kvalificerade bedömare utreda hur fastighetsmarknaden kan stabiliseras. I utredningens direktiv måste ingå att föreslå sänkning av fastighetsskatten samt att se över möjligheterna att skjuta på försämringarna i bostadssubventionerna till dess att fastighetsmarknaden stabiliserats och räntorna sjunkit.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrker utskottet den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i finansplanen och tillstyrker förslaget i motion Fi211 (nyd) yrkandena 1, 5 och 13.
Utskottet har här gjort en översiktlig redogörelse av förslag till ekonomisk-politiska åtgärder som utan dröjsmål måste genomföras. För en ytterligare konkretisering av åtgärderna hänvisar utskottet till Ny demokratis separata motioner inom här angivna områden.
I motionerna Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) och Fi204 av Bert Karlsson (nyd) föreslås att riksdagen snarast inför en lag om allmänt lönestopp. I motion Fi204 (nyd) framhålls vikten av att det skapas förutsättningar för statsmakterna att aktivt kunna medverka till en sänkning av lönenivåerna om det skulle befinnas vara oundgängligen nödvändigt.
Utskottet delar motionärernas uppfattning. I Sveriges nuvarande krissituation måste en regering ha möjlighet att införa ett allmänt lönestopp. Utskottet tillstyrker motionerna Fi204 (nyd) yrkandena 1 och 2 samt Fi210 (nyd).
I motion Fi207 av John Bouvin (nyd) och motion Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslås inrättandet av en kristidskommission som skall föra Sverige ur krisen.
De åtgärder som utskottet här föreslagit innebär bl.a. mycket stora förändringar i transfereringssystemen men också i andra regelverk, som exempelvis de lagar och författningar som gäller för arbetsmarknaden. För att kunna få en allmän uppslutning kring dessa förslag och för att kunna genomföra dessa genomgripande åtgärder bör en kristidskommission inrättas. Utskottet tillstyrker sålunda motionerna Fi207 (nyd) och Fi208 (nyd).
Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "I motion Fi211" och på s. 43 slutar med "och 13" bort utgå,
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1992/93:Fi203 yrkande 1, 1992/93:Fi212 yrkandena 1 och 21 samt 1992/93:Sk388 yrkande 8 godkänner vad som förordats i motionerna 1992/93:Fi204 yrkandena 1 och 2, 1992/93:Fi207, 1992/93:Fi208, 1992/93:Fi210 och 1992/93:Fi211 yrkandena 1, 5 och 13 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Penning- och valutapolitiken (mom.7)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Som framhålls" och på s. 48 slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförs i motion Fi211 (nyd) anser utskottet att ett av Sveriges största problem är den höga räntan. En lägre räntenivå är en förutsättning för att sätta fart på industrin och investeringarna. Det minskar antalet konkurser och ökar sysselsättningen. Det skulle också öka statsinkomsterna och minska utgifterna för statsskuldsräntor. Utskottet delar inte riksbankens uppfattning att räntorna måste hållas uppe för att inte inflationen skall sätta fart igen. Enligt utskottets uppfattning är det efterfrågetryck som skulle kunna driva upp inflationen utomordentligt svagt. Den privata konsumtionen fortsätter att falla i år och någon ökning förutses inte heller för år 1994. Stimuleras inte ekonomin kommer med stor sannolikhet deflation att uppstå.
En förutsättning för en stabil växelkurs i ett litet öppet land är en god ekonomi, dvs. ha balans eller överskott i bytesbalans och statsbudget. I nuvarande läge måste kronkursen få fortsätta att flyta och sjunka till den nivå som motsvarar dess värde, dvs. till dess bytesbalansen ger ett sådant överskott att det likvidiserar marknaden och bidrar till att pressa ned räntorna. För att inte tvinga kronkursen att sjunka onödigt mycket bör vi minska budgetunderskottet genom att minska utgifterna och höja inkomsterna. Sannolikt räcker det inte med att sänka utgifterna för att uppnå balans.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi211 yrkandena 2 och 3 (nyd) bör riksdagen som sin mening ge regeringen och fullmäktige i Riksbanken till känna. Därmed tillgodoses även yrkande 4 i motion Fi212 (v).
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande penning- och valutapolitiken att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi211 yrkandena 2 och 3 samt med avslag på motion 1992/93:Fi212 yrkande 4 som sin mening ger regeringen och fullmäktige i Riksbanken till känna vad utskottet anfört,
5. Utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna (mom.9)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 49 som börjar med "Som utskottet" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
Den finansiella utvecklingen under hösten 1992 var mycket dramatisk. Regeringen valde till en början strategin att inte göra någonting alls men genom händelseutvecklingen tvingades man så småningom att handla desto snabbare och kraftfullare. Det finns all anledning att ta lärdom av vad som hände och försöka undvika att något liknande upprepas: att regeringen står oförberedd på vad som händer. I sådana lägen finns stor risk att åtgärderna blir felaktiga och strider mot långsiktiga strategier. Mot bakgrund härav anser utskottet att en grundlig genomgång bör göras av vad som hände under hösten 1992 på det finansiella området. Vilka var de bakomliggande faktorerna och hur agerade Riksbanken, regeringen och riksdagen? Hur fungerade eller fungerade inte samspelet mellan dessa olika maktcentra?
Utskottet delar uppfattningen i motionerna Fi205 (-), Fi206 (nyd) och K207 yrkande 3 att dessa frågor bör klarläggas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Fi205 och 1992/93:Fi206 samt med anledning av motion 1992/93:K207 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10)
Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Statsfinanserna försämras" och på s. 58 slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Statsfinanserna försämras dramatiskt. På tre år har budgetunderskottet vuxit med mer än 200 miljarder kronor, och 1/3 av statsbudgetens utgifter finansieras nu med lån. Sverige har som en följd härav kommit att inta en särställning bland västvärldens industriländer. I inget annat OECD-land försämras nämligen de offentliga finanserna så snabbt som hos oss.
Finanspolitiken måste under de närmaste åren bedrivas med sådan kraft och konsekvens att budgetunderskottet arbetas bort och statens lånebehov minskar.
Obalanser i de offentliga finanserna kan inte accepteras på längre sikt. Stora underskott har allvarliga effekter på ekonomin. Statsskulden ökar, vilket i sin tur belastar budgeten i form av ökade ränteutgifter som tränger ut andra angelägna utgifter ur statsbudgeten och driver upp räntorna.
Finanspolitiken bör under de närmaste åren inriktas på att sänka utgiftskvoten. Det kan bara ske genom en ekonomisk politik som ökar tillväxten, vilket i sin tur leder till ökade skatteintäkter. Därutöver måste utgiftsnedskärningar och inkomstförstärkningar vidtas.
Folkhushållet står inför ett dubbelt sparbeting under resten av 1990-talet: dels måste budgetunderskottet tas ned, dels måste investeringarna öka.
För att klara denna dubbla uppgift krävs att den ekonomiska politiken är brett förankrad och bygger på principen om rättvis fördelning mellan olika grupper. En finanspolitik som ensidigt drabbar redan utsatta grupper kan inte accepteras.
Någon möjlighet att långsiktigt sanera statsfinanserna enbart genom besparingar existerar inte. Alltför stora besparingar sänker efterfrågan och fördjupar lågkonjunkturen och finanskrisen. Sparbetinget måste därför kombineras med en långsiktig politik för ökad tillväxt.
Genom satsningar på investeringar i infrastrukturen och genom utbyggd utbildning ökar tillväxten. Det i sin tur vidgar skattebasen och staten erhåller ökade skatteinkomster. Därmed minskar budgetunderskottet.
Socialdemokraterna redovisar i sin motion Fi203 en handlingsplan för ökad sysselsättning. Genom den minskar statens utgifter för arbetslösheten. För varje procentenhet som arbetslösheten pressas ned minskar kostnaderna med 5,5 miljarder kronor och ökar intäkterna med 2,2 miljarder kronor.
Men detta räcker inte för att sanera statsfinanserna. Enligt utskottets mening måste utgifterna minskas med sammanlagt 11,9 miljarder kronor för budgetåret 1993/94, dvs. i samma omfattning som regeringen föreslagit. Regeringens besparingsprogram kan utskottet dock inte godta, ej heller det program för budgetförstärkningar på 25 miljarder kronor för åren 1994--1996 som regeringen lagt fram. Utskottet gör ingen annan bedömning än regeringen när det gäller det fortsatta behovet av besparingar men vill starkt ifrågasätta det föreslagna besparingsprogrammets inriktning. Mot det kan riktas invändningar både från socialpolitisk och arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Bördorna för att sanera statsbudgeten får inte på det sätt regeringen föreslagit ensidigt läggas på de arbetslösa, sjuka och handikappade. Denna inriktning av politiken underminerar möjligheterna att få ett brett folkligt och parlamentariskt stöd för en uthållig politik för sunda statsfinanser. Utskottet anser att regeringen bör utarbeta ett samlat, långsiktigt och hållbart program för besparing och förstärkta statsfinanser, som kan vinna stöd av en majoritet i riksdagen. I detta samlade program skall åtgärder för budgetåret 1993/94 fogas in på ett samhällsekonomiskt riktigt sätt. Förslag av denna innebörd framförs inte bara i motion Fi203 (s) utan också i de socialdemokratiska parti- och kommittémotionerna A267, Bo238, Sf268, Sf269 och Sf512.
Ett beslut om ett långsiktigt program för sunda statsfinanser bör enligt utskottets mening fattas av riksdagen under våren tillsammans med ett program för arbete, utbildning och tillväxt av det slag som redovisats av Socialdemokraterna. Programarbetet måste utgå från sådana principer som står i samklang både med tillväxtpolitiken och fördelningspolitiken. Bördorna får alltså inte ensidigt läggas på dem som är arbetslösa, sjuka och handikappade. Det är viktigt att alla som är friska och starka, har arbete och inkomst får ta en stor del av bördorna.
En huvudlinje i besparingsprogrammet måste vara att arbetslinjen skall hävdas, dvs. att politiken inriktas på att erbjuda arbete, utbildning och rehabilitering i stället för kontantstöd och förtidspensionering. En annan huvudlinje skall vara att fullfölja de ambitioner som Socialdemokraterna gav uttryck för i förslaget till ny sjukförsäkring. Det innebär att utgifterna i statsbudgeten på några års sikt kraftigt reduceras och att den försäkringsmässiga karaktären i systemet blir tydligare. En tredje huvudlinje bör vara att se över systemen när det gäller ersättningsnivåer, incitament och indexering på ett sådant sätt att försäkringarna både ger den enskilde trygghet i livets olika skeden och uppfyller kraven på kostnadseffektivitet.
Det är viktigt att de förändringar som måste genomföras sätts in i en långsiktig plan så att både enskilda medborgare, arbetsmarknadens parter och näringslivet får tid på sig att anpassa sina egna dispositioner till nya villkor. Det är också nödvändigt att förändringarna får bred uppslutning och blir väl förankrade i riksdagen.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder det i motion Fi203 (s) yrkande 2 framlagda förslaget till riktlinjer för budgetpolitiken. Utskottet tillstyrker också det i samma motion yrkande 4 samt i motionerna A267 (s) yrkande 24, Bo238 (s) yrkande 4, Sf268 (s) yrkande 1, Sf269 (s) yrkande 1 samt Sf512 (s) yrkande 1 framförda förslaget att det bör ankomma på regeringen att utarbeta ett samlat, långsiktigt och hållbart program för att stärka statsfinanserna. Utskottets ställningstagande innebär samtidigt att utskottet avstyrker bifall till finansplanen yrkande 2 samt till motion Fi212 (v) yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motion 1992/93:Fi212 yrkande 2 godkänner vad som förordats i motionerna 1992/93:Fi203 yrkandena 2 och 4, 1992/93:A267 yrkande 24, 1992/93:Bo238 yrkande 4, 1992/93:Sf268 yrkande 1, 1992/93:Sf269 yrkande 1 och 1992/93:Sf512 yrkande 1 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ett nytt besparingsprogram,
7. Besparingsprogram för åren 1994--1996 (mom.11)
Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 58 som börjar med "Båda partierna" och slutar med "Fi212 (v) yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Av vad utskottet tidigare anfört framgår att utskottet delar regeringens bedömning av behovet av besparingar under kommande år. Utskottet kan dock inte ansluta sig till den föreslagna inriktningen på besparingsprogrammet. Regeringen bör därför återkomma med ett mer genomarbetat förslag till budgetförstärkningar för åren 1994--1996 med en inriktning som överensstämmer med vad utskottet anfört.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet avstyrker bifall till yrkande 3 i finansplanen. Utskottets ställningstagande innebär samtidigt att utskottet även avstyrker motion Fi212 (v) yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande besparingsprogram för åren 1994--1996 att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi203 yrkande 3 samt med avslag på proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 3 och motion 1992/93:Fi212 yrkande 3 hos regeringen begär ett nytt, mer genomarbetat program för budgetförstärkningar på 25 miljarder kronor under åren 1994--1996,
8. Redovisning av investeringar i statsbudgeten (mom.16)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som börjar med "Utskottet är inte" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser mot denna bakgrund att regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan om hur investeringar bör hanteras i statsbudgeten och därvid utveckla former för en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget. Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna Fi203 (s) yrkande 7, Fi701 (c), Fi704 (m) och Fi717 (nyd) yrkandena 1 och 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande redovisning av investeringar i statsbudgeten att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Fi203 yrkande 7, 1992/93:Fi701, 1992/93:Fi704 och 1992/93:Fi717 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och hos regeringen begär en utredning om hur investeringar bör redovisas i statsbudgeten,
9. Utformningen av budgetpropositionen (mom.20)
Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.69 börjar med "Utskottet får" och på s.70 slutar med "Fi203 (s) yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i den kritik som Socialdemokraterna riktar mot budgetpropositionens utformning. Aldrig tidigare har det förekommit så stora avvikelser som nu mellan det ursprungligt beräknade budgetutfallet och det utfall man nu förutser. Avvikelsen för innevarande budgetår uppgår enligt Riksrevisionsverkets senaste budgetprognos till 129,1 miljarder kronor, vilket motsvarar 1/5 av statsbudgetens samlade utgifter. Trots det har det i finansplanen inte lämnats någon rimlig förklaring till den statsfinansiella krisen, vilket utskottet finner häpnadsväckande. Förfarandet bekräftar bara att regeringen saknar strategi för hur de eroderande statsfinanserna skall saneras.
Budgetpropositionen med tillhörande finansplan är riksdagens viktigaste beslutsdokument för budgetpolitiken. Vilken utformning denna skall ha är i hög grad avhängigt tidigare års budgetutveckling. Skall riksdagen rätt kunna pröva denna fråga är det således av största vikt att den redovisning som lämnas ger en korrekt och klar bild av de faktorer som ligger bakom den aktuella utvecklingen. Eftersom så inte är fallet bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med en genomarbetad redovisning av det statsfinansiella saldot. Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder motion Fi203 (s) yrkande 6.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande utformningen av budgetpropositionen att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi203 yrkande 6 samt med avslag på motion 1992/93:Fi712 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att regeringen bör återkomma till riksdagen med en mer genomarbetad redovisning av det statsfinansiella saldot,
10. Översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av rundgången i ekonomin (mom.22)
Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 71 börjar med "Finansutskottet vill" och på s. 72 slutar med "yrkande 9" bort ha följande lydelse:
Enligt finansutskottet är det angeläget att den i motion Fi203 (s) yrkande 9 föreslagna parlamentariska beredningen omgående tillsätts.
Riksdagens beslut våren 1992 innebar att statens bidrag till kommunsektorn permanent reducerades med 7,5 miljarder kronor. Denna åtgärd innebär direkt och indirekt att mellan 35 000 och 40 000 arbetstillfällen år 1993 går förlorade i kommuner och landsting. Detta leder i sin tur till minskade skatteintäkter, ökad belastning på arbetslöshetskassorna och större behov av arbetsmarknadspolitiska insatser samt ökade utgifter för socialbidrag och bostadsbidrag.
Därtill skall läggas de välfärdspolitiska förlusterna i form av färre och försämrade tjänster inom vård, omsorg, utbildning samt kultur- och fritidsverksamhet.
Utskottet kan för sin del inte dela regeringens uppfattning att indragningen från kommunsektorn skulle innebära en besparing. I stället ökar den finansiella rundgången genom att en del av statens budgetunderskott vältras över på kommunsektorn. Den av utskottet förordade parlamentariska beredningen bör få till uppdrag att redovisa hur skadorna av denna rundgång skall kunna begränsas.
Beredningen bör dessutom få till uppgift att utarbeta ett förslag till ett rättvist statsbidragssystem på grundval av en grundlig analys av kommunernas finanser. En annan angelägen uppgift är att föreslå åtgärder som kan stimulera en tidigareläggning av sådana investeringar som kan bidra till att hålla tillbaka de kommunala driftskostnaderna.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi203 (s) yrkande9.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av rundgången i ekonomin att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi203 yrkande 9 hos regeringen begär att en parlamentarisk beredning tillsätts med uppgift att presentera en klarläggande översyn av kommunernas ekonomi och lägga fram förslag till begränsning av den skadliga rundgången i ekonomin m.m.,
11. Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (mom.23)
Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 73 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "underställas riksdagen" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det vara värdefullt att resp. myndighet så tidigt som möjligt känner till den ekonomiska ramen i sin helhet inför ett aktuellt budgetår. Därigenom ökar myndigheternas möjligheter att förbereda och vidta åtgärder för att kunna uppnå de av statsmakterna uppställda målen för verksamheten. Inom dessa angivna ramar bör myndigheterna ges finansiell frihet att fördela sina resurser. Huvuddelen av myndigheternas utgifter avser emellertid löner. Den uppräkning som görs av anslagen får därmed direkta konsekvenser för löneutrymmet. I finansplanen sägs att långsiktigt kommer kostnadsutvecklingen inom den konkurrensutsatta sektorn att ligga till grund för kompensationen för kostnadsutvecklingen för myndigheterna. I den mån de statliga löneavtalen kommer att avvika från kostnadsutvecklingen inom den konkurrensutsatta sektorn kommer det att påverka resursfördelningen inom myndigheterna. Om ökningstakten skulle komma att variera kraftigt mellan åren uppstår svårigheter att beräkna kompensationen, framför allt kan beräkningen i budgetförslaget komma att avvika från det faktiska, vilket skapar eftersläpningsproblem. Det kan få effekter på myndigheternas möjligheter att fullgöra sina uppgifter. Utskottet vill därför understryka att förändringar i verksamheternas inriktning eller omfattning på sedvanligt sätt måste underställas riksdagen.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 74 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförs i motion Fi707 anser utskottet att det är viktigt att ramanslagstekniken fungerar utan att inskränka den fria förhandlingsrätten. Som utskottet redovisat kan ramanslagstekniken om anslagsuppräkningen och avtalsutvecklingen utvecklas i otakt komma att få effekter på myndighetens resursfördelning och möjlighet att fullgöra sina uppgifter. Det är därför angeläget att regeringen snarast med de centrala fackliga organisationerna klarar ut formerna för hur förhandlingarna skall genomföras utan att de innebär inskränkningar i den fria förhandlingsrätten. Detta bör riksdagen med anledning av motion Fi707 (s) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi707 samt med anledning av proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 6 godkänner vad utskottet anfört om budgetering av myndigheternas förvaltningskostnader och som sin mening ger regeringen detta till känna,
12. Riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten (mom.30)
Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 79 börjar med "Utskottet vill" och på s. 80 slutar med "motion Fi716" bort ha följande lydelse:
Utskottet noterar inledningsvis att Kammarkollegiet är en central förvaltningsmyndighet för frågor om statlig och kyrklig egendom samt rikets indelning. Kollegiet svarar för medels- och fondförvaltning, bevakar vissa ärenden om statens rätt och allmänna intressen i vissa mål samt ger service till små och medelstora myndigheter.
Utskottet vill för sin del betona att förslaget att myndigheterna själva skall få välja system för sin riskfinansiering är ett led i arbetet med att delegera ansvar och befogenheter till myndighetesnivå. Det är vidare angeläget att, som också betonas i propositionen, bygga upp en service- och stödverksamhet för de verk och myndigheter som av olika skäl behöver detta. En sådan verksamhet omfattar många olika moment av riskbedömningar och riskhantering m.m.
Verksamheten inom Kammarkollegiet har i huvudsak en annan inriktning. Den föreslagna verksamheten har emellertid många beröringspunkter med Statens räddningsverks ansvarsområde och verksamhet. Den är också delvis överlappande det som redan bedrivs inom Räddningsverket. En lokalisering av den föreslagna verksamheten till Statens räddningsverk bör därför kunna ge betydande vinster. Dessa vinster skall självfallet tas till vara.
Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att riksdagen skall godkänna de av regeringen föreslagna riktlinjerna för risk- och skadehanteringen i staten men med den ändring som följer av att verksamheten inte byggs ut vid Kammarkollegiet utan etableras inom Statens räddningsverk. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten
att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 11 och motion 1992/93:Fi716 godkänner vad utskottet anfört om riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten samt som sin mening ger regeringen detta till känna.
Särskilda yttranden
1. Den ekonomiska demokratin (mom.3)
Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Lars Ulander (allas) anför:
Löntagarfonderna avskaffades mot vår vilja hösten 1991. Även om vi i likhet med Vänsterpartiet anser att AP-fonden bör få en vidgad placeringsrätt är det vår uppfattning att det inte nu är meningsfullt att begära en parlamentarisk utredning om dessa och närliggande frågor.
2. ROT-program (mom. 4)
Hans Gustafsson, Roland Sundgren, Per Olof Håkansson, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Lars Ulander och Carin Lundberg (allas) anför:
Ett system med direkta bidrag för vissa underhållsåtgärder har en rad fördelar framför ett system med avdrag mot fastighetsskatten.
1. Ett bidragssystem ger en snabbare och kraftigare stimulanseffekt för sysselsättningen. Genom att pengarna kan betalas ut i omedelbar anslutning till att underhållsåtgärderna har genomförts blir det en direkt knytning mellan stödet och det utförda arbetet. Med ett avdrag kommer kompensationen däremot inte att betalas förrän tidigast året efter. För reparationsutgifter under 1993 får fastighetsägaren kompensation först i december 1994, och för reparationsutgifter 1994 kommer kompensationen först i december 1995. För fastighetsägare med låga taxeringsvärden kan en del av kompensationen t.o.m. komma att fördröjas ytterligare. I nuvarande krissituation på arbetsmarknaden är den fördröjda stimulanseffekten en mycket allvarlig svaghet med avdragssystemet.
2. Att välja ett system med avdrag i stället för bidrag innebär att man alldeles i onödan krånglar till skattesystemet. Ett skatteavdrag strider mot skattereformens principer om att bredda skattebasen, begränsa avdragen och förenkla reglerna. Det blir knappast möjligt att hantera avdraget inom ramen för den förenklade självdeklarationen, vilket får den beklagliga konsekvensen att allt färre kan använda den förenklade deklarationen.
3. Ett avdragssystem innebär att kontrollen riskerar att bli i det närmaste obefintlig. Redan ett bidragssystem ställs inför kontrollproblem som är betydande. Men det som gör kontrollen särskilt svår inom ramen för skattesystemet är följande:
a) Till skillnad från ett bidragssystem som kan administreras av t.ex. länsstyrelsen eller Boverket, så anser Riksskatteverket att det i ett avdragssystem är otänkbart av administrativa skäl att kräva att den skattskyldige till deklarationen bifogar ett kvitto eller lämnar uppgift om betalningsmottagaren. I och för sig skall kvitto kunna uppvisas vid anfordran, men någon kontroll av vilka reparationsåtgärder som faktiskt utförts sker endast i sällsynta undantagsfall.
b) Om avdragsrätten skall finnas även 1994 uppstår stora problem vid 1995 års taxering med hänsyn till det nya deklarationsförfarandet som då skall tillämpas för första gången.
c) Med den ekonomiska ram som finns för skatteförvaltningen i budgetpropositionen måste 1500 årsarbetskrafter bort från skatteförvaltningen fram till 1996. I stort sett alla län kommer skatteförvaltningen att tvingas säga upp folk.
4. Ett bidragssystem kan göras rättvisare än det föreslagna avdragssystemet. En märklig konsekvens av det tilltänkta avdragssystemet är att människor i glesbygden kan få vänta på sin fullständiga kompensation ett eller två år längre än folk i Danderyd och andra kommuner med genomsnittligt höga taxeringsvärden.
5. Ett bidragssystem är betydligt lättare att utforma så att man får neutralitet mellan upplåtelseformerna.
6. Med ett avdragsystem har man betydligt sämre kontroll över budgeteffekterna än med ett bidragssystem som utgår från ett reservationsanslag.
Vi förutsätter att berörda utskott får tillfälle att närmare pröva det här omnämnda stödet till underhålls- och reparationsåtgärder.
3. ROT-program (mom. 4)
Lars Tobisson, Bengt Wittbom och Lennart Hedquist (alla m) anför:
Vi har ställt oss bakom tanken på stöd till reparation och underhåll av byggnader. Det konkreta förslaget angående stimulansbidrag för vissa kommunala fastigheter, vilket ligger inom finansutskottets ansvarsområde, har vårt fulla stöd. Beträffande de förordade åtgärderna på bostadsområdet har vi inte haft tillfälle att kontrollera alla detaljer, däribland de statsfinansiella kostnaderna, varför vi förutsätter att justeringar kan göras i berörda utskott.
4. ROT-program (mom. 4)
Bo G Jenevall (nyd) anför:
Ett enigt finansutskott (1992/93:FiU1 s. 92) stod bakom det tillkännagivande till regeringen om ROT-verksamheten som riksdagen gjorde den 18 december 1992. Under beredningen av frågan utlovades att regeringen skulle återkomma med förslag i budgetpropositionen. Det var därför ytterst anmärkningsvärt när utskottets beställning inte effektuerades i budgetpropositionen. Ny demokrati har därför mycket aktivt i olika sammanhang, i ett antal motioner, debatter och framför allt i utskottsarbetet föreslagit att åtgärder måste vidtas för att få i gång ROT-verksamheten. En hel samhällssektor är på väg att slås ut. Byggnadsarbetare tvingas gå arbetslösa fastän det finns arbeten att utföra. De ersättningar som betalas ut kan användas bättre för produktivt arbete, till nytta för både byggnadsarbetare, byggföretag och samhället. Det är ett enormt slöseri med resurser som för närvarande pågår.
Även om det i vissa delar är en dålig kompromiss ser vi positivt på att åtgärder nu äntligen kommer i gång.
Vi står därför bakom det paket som nu framlagts. Vi vill inte bidra till att ytterligare försena en igångsättning, men anser liksom i höstas att det är fel att nu dra ner bostadssubventionerna. Det har verksamt bidragit till att minska aktiviteten på bostadsmarknaden. Det har dessutom förstärkt fastighetskrisen, vilket får återverkningar in i den finansiella sektorn. Denna punkt är dock ett resultat av den överenskommelse som träffades mellan regeringen och Socialdemokraterna i krispaket II, hösten 1992, i vilken vi inte var delaktiga.
5. Handläggning av ekonomisk-politiska frågor i riksdagen
Bo G Jenevall (nyd) anför:
Det ekonomiska läget, inte minst det statsfinansiella läget, är utomordentligt allvarligt. Den samlade produktionen faller i år för tredje året i rad. Det svenska folkhushållet får därmed vidkännas en standardsänkning på över 60 miljarder kronor. Statsfinanserna har försämrats i en takt som skulle ansetts som helt osannolik för bara ett år sedan. För ett år sedan bedömdes budgetunderskottet för budgetåret 1992/93 bli 70 miljarder kronor. I årets finansplan har prognosen höjts till 200 miljarder kronor. Statsskulden beräknas öka med 260 miljarder kronor i år. Finansieringen av budgetunderskottet kräver att Riksgäldskontoret nu lånar över fem miljarder per vecka! Mot denna bakgrund hade det varit naturligt att finansutskottet vid sina överläggningar på ett djupare sätt tagit upp frågan om hur vi skall göra för att komma till rätta med de skenande statsfinanserna.
Vi har i våra motioner lagt förslag om besparingar på betydligt större belopp än regeringen eller något annat parti. Vi anser att det rätta nu hade varit att finansutskottet lagt ut besparingsbeting på de olika utskottens områden i syfte att när budgetarbetet skall summeras i slutet av sessionen kunna för medborgarna, näringslivet och andra som har att bedöma Sveriges ekonomi klargöra framtidsinriktningen.
Jag har när jag föreslagit sådana diskussioner i utskottet blivit avvisad med hänvisning till att finansutskottet inte kan gå in på andra utskotts beredningsområden. Jag anser att det statsfinansiella läget kräver att någon tar det övergripande ansvaret och anser att det åligger finansutskottet att ta sådana initiativ. Den överenskommelse som nu träffats om ROT-programmet visar att finansutskottet ändå har ett övergripande ansvar och kan ta initiativ i dessa frågor. Jag beklagar för riksdagens och den svenska ekonomins skull att finansutskottet inte tagit sitt ansvar för den långsiktiga saneringen av den svenska ekonomin.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Den ekonomiska politiken
Den svenska ekonomin är sedan drygt ett och ett halvt år inne i en nedåtgående spiral med konkurser av en aldrig tidigare skådad omfattning, kreditåtstramning, fallande efterfrågan och ökande arbetslöshet.
Arbetslösheten hamnar enligt regeringens prognos och med regeringens politik på 7% nästa år. Färskare bedömningar pekar mot ännu högre siffror. Detta är oacceptabelt och måste förhindras. Alla erfarenheter från andra länder visar att en arbetslöshet på 7--10% under några år snabbt blir permanent. Många av dem som slås ut från arbetsmarknaden kommer inte tillbaka. Människor tappar självförtroendet, blir deprimerade och fungerar inte ens som det latenta konkurrenshot gentemot de arbetande som de skall utgöra enligt nyliberal ekonomisk teori.
Arbetslöshet är också ett socialt gift som förstör samhället på alla nivåer: socialt och ekonomiskt. Långsiktigt och samhällsekonomiskt räknat kostar arbetslösheten dubbelt i form av skattebortfall, A-kassa, socialbidrag, AMS-åtgärder, sämre folkhälsa m.m. jämfört med vad det kostar att hålla kvar folk i arbete. Bekämpandet av arbetslösheten måste vara det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Sänkta räntor gör det omöjligt att spä på underskottet ytterligare. I stället måste en kraftfull omfördelning ske så att det stora passiva sparandeöverskottet som finns i delar av hushålls- och företagssektorn styrs över till effektiv efterfrågan på konsumtionsvaror, investeringar och kommunala tjänster. Enbart så kan arbetslösheten effektivt bekämpas.
De åtgärder som Vänsterpartiet föreslår på det arbetsmarknadspolitiska området och utbildningsområdet, samt för regionalpolitiken, infrastrukturinvesteringar och stöd till kommunerna framgår av sammanfattningen av vår motion Fi212 (v) i reciten till detta betänkande. Enligt min mening bör dessa åtgärder nu förberedas och utan dröjsmål genomföras.
Jag vill också särskilt fästa uppmärksamheten på att kommunerna nu planerar att ytterligare dra ner på sin personal. Denna arbetslöshet kommer främst att drabba kvinnor. Mot denna bakgrund bör en "kommunakut" inrättas enligt de förslag som kommit från ett antal kommuner. Förslaget innebär att kommunsektorn får tillbaka de 7,5 miljarder som decemberbeslutet berövade dem. Kommunerna skall enligt detta förslag redan nu kunna söka dessa pengar och få besked i tid före de kommunala budgetbesluten i slutet av detta år.
Som jag ser det finns det inte någon motsättning mellan låg inflation och full sysselsättning. Jag delar uppfattningen att det naturligtvis är önskvärt med en låg inflationstakt. Det är dock ännu viktigare att arbetslösheten bringas ned, vilket kräver dels åtgärder av den typ som angetts ovan, dels lägre räntor.
Tidigare erfarenheter visar att det är oerhört svårt att göra riktiga inflationsprognoser. Den typ av inflationsmål som regeringen sätter upp har inte heller någon verkan om de inte kombineras med konkreta förslag till åtgärder om inflationsmålet spräcks. De mest effektiva åtgärderna för att bromsa inflationen är fördelningspolitiska. Om man minskar alltför höga inkomster och vinster kan också låginkomsttagare nöja sig med lägre löne- och inkomstkrav.
Den ekonomiska demokratin
En viktig del av den ekonomiska politiken är att utveckla den ekonomiska demokratin. Som framhålls i vår motion Fi715 (v) visar utvärderingar som gjorts av den ekonomiska utvecklingen i bl.a. USA, Tyskland och Japan att ekonomisk demokrati är samhällsekonomiskt lönsamt.
En parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda och lägga förslag på följande områden:
1. Företagsanknutna löntagarfonder bör införas.
2. AP-fonderna bör ges vidgad placeringsrätt i enlighet med de förslag som tidigare lagts av socialdemokratin och Vänsterpartiet i riksdagen.
3. Förköpsrätt för de anställdas samlade organisationer bör införas om ett företag skall byta huvudägare.
ROT-program
De åtgärder som föreslås av regeringen och Socialdemokraterna för att stimulera till ökad ROT-verksamhet är i allt väsentligt i linje med de förslag Vänsterpartiet fört fram tidigare. Det är beklagligt att vi inte fick gehör för dessa förslag redan i höstas, men det är självklart positivt att beslut kan tas nu snarast. Enbart på två väsentliga punkter vill vi anmäla avvikande mening: ur både fördelningssynpunkt och effektivitetssynpunkt är förslaget om avdragsrätt mot fastighetsskatten för vissa underhållsåtgärder occeptabelt. Vi vill här i stället ha direkta bidrag till sådana åtgärder. Vidare står vi fast vid våra egna motionsförslag när det gäller de minskade räntebidragen. Vi anser också att där finns en rad oklarheter när det gäller begrepp och kostnadskalkyler som måste klaras ut.
Eftersom Vänsterpartiet saknar rätt att lägga egna nya förslag i utskotten kommer vi att presentera ett alternativt förslag till stöd åt reparationer och underhåll i bostäder i enlighet med de förslag vi lagt i våra motioner. Vi vill ha en inriktning av stödet som innebär att ett bidrag betalas ut. Totalramen bör liksom för avdraget vara 1,5 miljarder kronor. Bidraget bör inriktas mot miljonprogrammets bostadsområden med hänsyn tagen till regionalpolitiska aspekter.
Penning- och valutapolitiken
Det är glädjande med det räntefall som kommit den senaste månaden. Men det bör nu vara möjligt att stegvis sänka marginalräntan och därmed de korta räntorna ytterligare. Även den långa räntan kan falla mer om man bara dels för en trovärdig politik inriktad på att få bort underskotten på sikt, dels håller inflationen under kontroll. Besvikelse över alltför långsamma räntesänkningar kan försvaga valutan ytterligare eftersom räntor på dessa höga nivåer förlänger lågkonjunkturen och därmed också strukturproblemen. Det är min bestämda uppfattning att regeringen och Riksbanken överdriver riskerna för inflation om marginalräntan sänks ytterligare.
Jag vill kraftigt understryka att en räntesänkning snabbt måste komma till stånd. Sker inte detta kommer ytterligare industrikapacitet att slås ut i en utsträckning som det kommer att ta mycket lång tid att ta tillbaka. Det arbete som nu pågår inom ramen för den kommande bankakutens ansvarsområde koncentreras för närvarande till frågor om på vilket sätt bankerna skall stå till svars för sin ansvarslösa förvaltning av insättarnas medel under slutet av 1980-talet. Detta anser jag vara mycket viktiga frågor. Bankernas privata ägare måste tvingas ta ett maximalt ansvar innan staten skjuter till pengar. Och dessa pengar måste på sikt återvinnas till skattebetalarna. Men arbetet får inte innebära att ansträngningarna att åter bygga upp en fungerande kreditmarknad försenas. Finner regeringen att det inte inom rimlig tid går att restaurera det svenska bankväsendet och samtidigt återvinna statliga stödpengar måste det övervägas om de banker som inte uppfyller kapitaltäckningskravet skall förstatligas.
Utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna
Den utveckling som ägde rum på de finansiella marknaderna under hösten 1992 försatte Riksbanken, regeringen och riksdagen i en utpressningsliknande situation. Aktörerna på penning- och valutamarknaden kunde ensamma dirigera den svenska ekonomin. Jag anser att möjligheterna att införa någon form av politisk kontroll av valutahandeln bör prövas.
Budgetpolitiken
Den bärande tanken bakom Vänsterpartiets budgetförslag är att pengar skall tas från individer och företag som inte använder dem till konsumtion eller investering för att i stället ges till dem som gör det. På så sätt är det möjligt att minska både arbetslöshet och budgetunderskott.
Vi föreslår höjd skatt för dem som tjänar mer än 200 000 kronor om året och som har hög sparbenägenhet. Vi föreslår sänkt matmoms och avvisar de av regeringens förslag som ger arbetslösa, lågavlönade, sjuka och låginkomstpensionärer -- dvs. grupper med hög konsumtionsbenägenhet -- sämre privatekonomi. Vi föreslår höjda arbetsgivaravgifter och energiskatter och använder pengarna till lån dels till riktade investeringar där de ger många arbeten och god miljöprofil och till utbildning, dels till kommuner som inte kan finansiera nuvarande sysselsättning.
Vårt budgetförslag syftar till att minska arbetslösheten och budgetunderskottet också på längre sikt. Det krävs då att effektiviteten i den offentliga sektorn förbättras samt att de offentliga inkomstöverföringarna blir fördelningspolitiskt mer träffsäkra. Vi föreslår minskade transfereringar och höjda skatter fram till år 2000 på sammantaget 55 miljarder kronor.
En starkare fördelningspolitik är inte bara nödvändig av moraliska skäl, den är också nödvändig för att det skall bli möjligt att genomföra de besparingar som långsiktigt är nödvändiga. Majoriteten av svenska folket kommer nämligen aldrig att acceptera att dra åt sina egna svångremmar om börsklippare och direktörer med fallskärmsavtal går fria.
Besparingsprogram för åren 1994--1996
Vänsterpartiet anser att det strukturella budgetunderskottet lättast kan opereras bort om det sker i kombination med kraftigt minskad arbetslöshet och en starkt utjämnande fördelningspolitik.
De tunga posterna när det strukturella underskottet skall bantas måste bli en kombination av minskade transfereringar inom socialförsäkringssystemen och bostadssubventioner samt höjda skatter för dem med höga inkomster och förmögenheter. Kan man få ner arbetslösheten och åstadkomma en jämnare inkomstfördelning försvinner också automatiskt en del av dessa inkomstöverföringar.
Vårt syfte är att rikta transfereringarna inom socialförsäkringssektorn mer effektivt till dem som verkligen behöver dem. En metod vi redan nu använder är att minska de tak som finns i dessa system.
Förändringar av det statliga betalningssystemet
Det är som jag ser det naturligt att staten utvecklar ett eget betalningssystem och därvid utnyttjar Postgirot som är en mycket effektiv betalningsförmedlare. Postgirots verksamhet har mycket stor betydelse för Postens möjligheter att upprätthålla en rikstäckande betalningsservice.
Vänsterpartiet inser behovet av konkurrens i betalningssystemen. Men det skall i så fall vara en konkurrens på lika villkor. Bankerna har redan monopol på löneutbetalningar till privatpersoner. Om Postgirot inte får tillträde till bankernas autogirosystem uppstår ett nytt monopol: Privatpersoners betalningar till företag via autogiro.
Det har av utskottets behandling framgått att bankerna inte kommer att släppa in Postgirot i sitt kontosystem för autogirotransaktioner. Om riksdagen nu beslutar att Postgirots monopol på statens betalningar skall upphöra tappar man det enda effektiva påtryckningsmedlet för att få bankerna att släppa sina monopol. Därför anser jag att förändringen inte nu skall genomföras.
Med hänvisning till vad jag här har redovisat anser jag att utskottets hemställan borde ha haft följande lydelse under mom. 2, 3, 4, 7, 9, 10, 11 och 31:
Den ekonomiska politiken
2. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1992/93:Fi203 yrkande 1, 1992/93:Fi204 yrkandena 1 och 2, 1992/93:Fi207, 1992/93:Fi208, 1992/93:Fi210, 1992/93:Fi211 yrkandena 1, 5 och 13 godkänner vad som förordats i motionerna 1992/93:Fi212 yrkandena 1 och 21 och 1992/93:Sk388 yrkande 8 och som sin mening ger regeringen detta till känna,
3. beträffande den ekonomiska demokratin att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi715 hos regeringen begär en parlamentarisk utredning inom de områden som förordats i motionen,
4. beträffande ROT-program att riksdagen med bifall till vad utskottet anfört och motion 1992/93:Fi212 yrkande 16 samt med anledning av motion 1992/93:Fi209 beslutar om åtgärder för att stimulera till ökad ROT-verksamhet under åren 1993 och 1994 och som sin mening ger regeringen till känna vad i det ovanstående anförts om bidrag för reparationer,
7. beträffande penning- och valutapolitiken att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Fi211 yrkandena 2 och 3 godkänner de riktlinjer för penning- och valutapolitiken som förordats i motion 1992/93:Fi212 yrkande 4 samt som sin mening ger fullmäktige i Riksbanken och regeringen detta till känna,
9. beträffande utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:Fi205 och 1992/93:Fi206 som sin mening ger regeringen till känna vad i motion 1992/93:K207 yrkande 3 anförts om politisk kontroll av valutahandeln,
Budgetpolitiken
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen att riksdagen med avslag på proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 2 samt motionerna 1992/93:Fi203 yrkandena 2 och 4, 1992/93:A267 yrkande 24, 1992/93:Bo238 yrkande 4, 1992/93:Sf268 yrkande 1, 1992/93:Sf269 yrkande 1 och 1992/93:Sf512 yrkande 1 godkänner vad som förordats i motion 1992/93:Fi212 yrkande2 och som sin mening ger regeringen detta till känna,
11. beträffande besparingsprogram för åren 1994--1996 att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi212 yrkande 3 avslår proposition 1992/93:100 bilaga 1 yrkande 3 och motion 1992/93:Fi203 yrkande 3,
Övriga frågor
31. beträffande förändringar av det statliga betalningssystemet att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:100 bilaga1 yrkande 13 och motionerna 1992/93:Fi212 yrkandena 19 och 20 samt 1992/93:T819 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i det ovanstående,
Innehåll Innehåll
Sammanfatting1 Inledning5 Propositionens förslag6 Motionsyrkandena7 Propositionen11 Motionerna14 Socialdemokraternas partimotion Fi20314 Ny demokratis partimotion Fi21118 Vänsterpartiets partimotion Fi21221
Utskottet24 Den ekonomiska politiken24 Den internationella utvecklingen24 Internationellt samarbete30 Den svenska ekonomins utveckling31 De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken36 Den förda ekonomiska politiken36 Oppositionspartiernas alternativa riktlinjer för den ekonomiska politiken39 ROT-program44 Reparation och underhåll av kommunala fastigheter46 Löneram för avtalsrörelsen46 Penning-, valuta- och statsskuldspolitiken47 Utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna48 Budgetpolitiken49 Budgetutvecklingen49 Regeringens förslag till budgetpolitiska riktlinjer53 Oppositionspartiernas förslag till budgetpolitiska riktlinjer53 Utskottets förslag till budgetpolitiska riktlinjer för 1993/94 samt program för att stärka statsfinanserna57 Inventering av statliga utgifter59 Redovisning av strukturellt saldo59 Framtida former för budgetering och redovisning av statens verksamhet59 Bruttoredovisning och redovisning av socialförsäkringssektorn59 Redovisning av investeringar i statsbudgeten64 Statsutgifternas förmögenhetseffekter68 Lån till investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar68 Utformningen av budgetpropositionen69 Statliga garantier71 Översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av rundgången i ekonomin71 Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för myndigheterna72 Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader72 Finansiell styrning74 Tekniska justeringar av anslag för budgetåret 1993/9476 De statliga löneavtalen för 1991--199377 Beräkning av anslagen för budgetåret 1993/9477 Räntebeläggning av statliga medelsflöden77 Anslagstyper på statsbudgeten78 Riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten79 Övriga frågor80 Utvecklingen av statens betalningssystem och Postgirot80 Budgetkonsekvenser av EES-avtalet82 Hemställan83
Reservationer
1. Internationellt samarbete (mom.1) (s)87 2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.2) (s)87 3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.2) (nyd)93 4. Penning- och valutapolitiken (mom.7) (nyd)99 5. Utredning om utvecklingen på de finansiella marknaderna (mom.9) (nyd)99 6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10) (s)100 7. Besparingsprogram för åren 1994--1996 (mom.11) (s)102 8. Redovisning av investeringar i statsbudgeten (mom.16) (nyd)103 9. Utformningen av budgetpropositionen (mom.20) (s)103 10. Översyn av kommunernas ekonomi och begränsning av rundgången i ekonomin (mom.22) (s)104 11. Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (mom.23) (s)105 12. Riktlinjer för risk- och skadehanteringen i staten (mom.30) (s)106
Särskilda yttranden 1. Den ekonomiska demokratin (mom. 3) (s)108 2. ROT-program (mom. 4) (s)108 3. ROT-program (mom. 4) (m)109 4. ROT-program (mom. 4) (nyd)109 5. Handläggning av ekonomisk-politiska frågor i riksdagen (nyd)110
Meningsyttring av suppleant (v) (mom. 2, 3, 4, 7, 9, 10, 11 och 31)111
Tabeller
1. Internationella förutsättningar24 2. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder26 3. Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder27 4. Arbetslöshetens utveckling i vissa OECD-länder30 5. Försörjningsbalans31 6. Nyckeltal32 7. Bruttoinvesteringar efter näringsgren34 8. Förslag i 1993 års budgetproposition samt i aviserade särpropositioner50 9. Finansiellt sparande i den offentliga sektorn52