Den ekonomiska politiken
Betänkande 1990/91:FiU10
Finansutskottets betänkande
1990/91:FIU10
Den ekonomiska politiken (prop. 1990/91:39 och skr. 1990/91:50)
Innehåll
1990/91 FiU10
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande både regeringens proposition om den ekonomiska politiken på medellång sikt och skrivelsen om åtgärder för att stabilisera ekonomin. Med utgångspunkt i båda dessa dokument anger utskottet förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken.
Utskottet konstaterar att det i flera avseenden råder stor enighet mellan vad som sägs i propositionen och vad som uttalas i motionerna från moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna om vilka huvudproblemen är i den svenska ekonomin och hur den ekonomiska politiken skall utformas för att uppnå en tillfredsställande ekonomisk utveckling i det medellånga perspektivet. Det råder sålunda inga delade meningar om att inflationsbekämpningen måste prioriteras. Vidare tycks överensstämmelse finnas om att detta innebär att en stram finanspolitik måste föras, att de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten (BNP) måste minska så att därmed förutsättning skapas för att sänka skattetrycket. Ej heller råder det några skiljaktiga uppfattningar om att den konkurrensutsatta sektorn skall vara löneledande och att ansvaret för lönebildningen ytterst måste åvila arbetsmarknadens parter.
En överensstämmelse återfinns också mellan vad som anförs i propositionen och i här nämnda motioner när det gäller krav på reformer i den offentliga sektorn och utformningen av tillväxtpolitiken. Den viktiga uppgiften när det gäller den offentliga sektorn är att under de närmaste åren bryta den snabba kostnadsutvecklingen. Utskottet tillbakavisar med bestämdhet att regeringen har övergivit den fulla sysselsättningen som det främsta målet för den ekonomiska politiken. Att inflationsbekämpningen nu lyfts fram motiveras av att inflationen i Sverige måste pressas ned till samma nivå som hos våra konkurrentländer om den fulla sysselsättningen på sikt skall kunna försvaras. Utskottet konstaterar att för att undvika en för svenska förhållanden oacceptabel arbetslöshet krävs att lönekostnadsökningarna växlas ned till en väsentligt lägre takt än den vi haft det senaste decenniet. Det stabiliseringsavtal som Rehnbergkommissionen eftersträvar kan få en avgörande betydelse i detta sammanhang.
Utskottet konstaterar vidare att de åtgärder som redovisas i skrivelsen är betydelsefulla för att kunna vända den ekonomiska utvecklingen, men ytterligare åtgärder kommer att bli nödvändiga.
Det krävs en fortsatt stram finanspolitik innebärande bl.a. att ökningen av den offentliga konsumtionen och transfereringarna motverkas. Det är ytterst angeläget att alla nya utgifter är ansvarsfullt finansierade, anför utskottet. I annat fall försvagas statsbudgeten med efterföljande negativa verkningar på ekonomin.
Moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna anger i en gemensam reservation en alternativ inriktning av den ekonomiska politiken och centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna avger var sin reservation.
Vad gäller samarbetet mellan Sverige och EG hänvisar utskottet till den behandling dessa frågor fått i utrikesutskottets betänkande (1990/91:UU8).
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1990/91:39 om den ekonomiska politiken på medellång sikt,
dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1990/91:Fi7 av Bengt Westerberg m.fl. (fp), 1990/91:Fi8 av Lars Werner m.fl. (v), 1990/91:Fi9 av Inger Schörling m.fl. (mp), 1990/91:Fi10 av Carl Bildt m.fl. (m), 1990/91:Fi11 av Olof Johansson m.fl. (c),
dels regeringens skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna,
dels de med anledning av skrivelsen väckta motionerna 1990/91:Fi14 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m,fp), 1990/91:Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c), 1990/91:Fi16 av Lars Werner m.fl. (v), 1990/91:Fi17 av Inger Schörling m.fl.(mp), 1990/91:Fi18 av Claes Roxbergh m.fl. (mp), 1990/91:Fi19 av Claes Roxbergh m.fl. (mp), 1990/91:Fi20 av Claes Roxbergh m.fl. (mp), 1990/91:Fi21 av Ove Karlsson m.fl. (s), 1990/91:Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. (s), 1990/91:Fi23 av Margareta Gard (m), 1990/91:Fi24 av Jens Eriksson m.fl. (m), 1990/91:Fi25 av Ove Karlsson m.fl. (s), 1990/91:Fi26 av Erling Bager och Kenth Skårvik (fp), 1990/91:Fi27 av Ylva Annerstedt (fp), 1990/91:Fi28 av Gunhild Bolander (c), 1990/91:Fi29 av Paul Ciszuk m.fl. (mp), 1990/91:Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp) och 1990/91:Fi31 av Eva Goës m.fl. (mp).
Proposition 39 och skrivelse 50
I proposition 1990/91:39 föreslår regeringen (finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Allan Larsson --
1. att riksdagen mottar den inom finansdepartementet upprättade promemorian Svensk ekonomi,
2. att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts om den ekonomiska utvecklingen under åren 1990--1992,
3. att riksdagen godkänner inriktningen av den ekonomiska politik som förordas för att stabilisera ekonomin,
4. att riksdagen godkänner riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt.
I regeringens skrivelse 1990/91:50 föreslår regeringen (finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Allan Larsson -- att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i skrivelsen anförts.
Motionsyrkandena
Riktlinjerna för den ekonomiska politiken
1990/91:Fi7 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt,
2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om riktlinjer för stabiliseringspolitiken.
1990/91:Fi8 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politik som förordas för att stabilisera ekonomin,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en näringspolitisk kommission,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts i avsnitt 2.3 om en skärpt konkurrenslagstiftning.
1990/91:Fi9 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt,
2. att riksdagen hos regeringen begär en plan på hur vår materiella förbrukning kan minskas för att vi skall komma till rätta med såväl våra ekonomiska som ekologiska problem,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att snarast få i gång internationella förhandlingar för att begränsa kapitalets fria rörlighet.
1990/91:Fi10 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i motionen.
1990/91:Fi11 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt,
3. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om inriktningen av den ekonomiska politik som förordas för att stabilisera ekonomin.
1990/91:Fi14 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken.
1990/91:Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen med anledning av regeringens skrivelse 1990/91:50 som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktning och omfattning av nödvändiga åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående omställning av energisystemet,
1990/91:Fi16 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts med anledning av regeringens skrivelse om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna.
1990/91:Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige icke skall förändra den svenska kronans status som betalningsmedel i Sverige,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i samband med eventuellt förändrade relationer till EG icke kommer att acceptera inskränkningar i den suveräna beskattningsrätten,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i samband med eventuellt förändrade relationer till EG icke kommer att acceptera inskränkningar i regeringens och riksdagens suveräna rätt att genom under- resp. överbalansering av statsbudgeten bedriva en aktiv, sysselsättningsbefrämjande konjunkturpolitik,
1990/91:Fi18 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av och metoderna att reformera den offentliga sektorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det bör tillsättas en parlamentarisk utredning av ATP-systemet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att medel till arbetet med asylsökande i Sverige inte bör tas från anslagen till biståndsverksamheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hemspråks- och specialundervisning.
1990/91:Fi19 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av och metoderna för att minska den materiella förbrukningen för att minska inflationstrycket i ekonomin,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken inte får överges,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det måste upprättas planer för hur en lågkonjunktur skall kunna mötas genom utbyggnad av spårburen kollektivtrafik och investeringar i energieffektivisering och nya miljövänliga energisystem.
1990/91:Fi20 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnkraftens avveckling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktiva åtgärder måste sättas in för att på alla områden minska energiförbrukningen med i genomsnitt 2% om året fram till år 2025,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att användningen av fossila bränslen skall minskas med 85% av dagens nivå fram till år 2025,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör sätta i gång ett arbete för en omdaning av svensk industri för att göra den och dess produkter ekologiskt acceptabla,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen inom GATT, OECD och EG snabbt verkar för konkurrens på lika villkor så att såväl miljödumpning som social dumpning förhindras,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av konkurrens på lika villkor inom livsmedelsområdet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att momsen på basmaten slopas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken inte får överges,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagfästa rätten till sänkt arbetstid (sextimmarsdagen),
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den lagfästa normalarbetstiden successivt skall sänkas till 35 timmar per normal arbetsvecka senast år 2000.
1990/91:Fi29 av Paul Ciszuk m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning rörande sex timmars arbetsdag i två skift inom offentlig samhällssektor.
Sverige och EG
1990/91:Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges framtida relationer med EG.
1990/91:Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall verka för att Europasamarbetet skall vara öppet inom Europa på så sätt att gränser för människors rörelsefrihet skall rivas på jämlikt sätt i hela världsdelen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall verka för att Europasamarbetet skall vara öppet mot omvärlden på så sätt att inga icke-européer får svårare att komma in i Samarbetseuropa än det är för dem att i dag komma till de liberalaste europeiska länderna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall verka för att Europasamarbetet icke skall ta formen av en militärallians,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall verka för att Europasamarbetet skall stärka demokratin och gynna regionalt självbestämmande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall verka för att Europasamarbetet skall högprioritera stärkt miljöskydd och minskning av sociala klyftor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall verka för att Europasamarbetet skall gynna mångfald och motverka politisk likriktning, bl.a. genom att länder och regioner stimuleras att fungera som förebilder genom mer avancerat miljöskydd eller bättre social trygghet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att initiativ skall tas för att påbörja byggandet av ett permanent alleuropeiskt samarbetsnätverk, en sorts "Europas FN",
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en detaljerad redogörelse skall lämnas för hur de problem som redovisats i regeringens "Probleminventering EES" har hanterats under de pågående EES-förhandlingarna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en "Probleminventering EG", dvs. en probleminventering typ "Probleminventering EES" med inriktning på analys av problem som följer av fullt medlemskap i EG och därav svenskt antagande av 80000 sidor acquis communautaire, snarast offentliggörs,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det fastställs minimikrav som icke får underskridas utan nytt riksdagsbeslut inför fortsatta överläggningar med EG om framtida samarbetsrelationer,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medlemskap i EG under alla förhållanden är uteslutet så länge EG inte internt löst problemet med det s.k. demokratiska underskottet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att svenskt medlemskap i EG under alla förhållanden är uteslutet om EG utvecklas till en militärpakt,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att svenskt medlemskap i EG under alla förhållanden är uteslutet om EG skulle upphäva Romtraktatens paragraf 223 och därmed omöjliggöra för enskilda stater att själva kontrollera sin vapenproduktion och vapenhandel,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medlemskap i EG icke är förenligt med nu gällande lydelse av regeringsformen 10:5,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att eventuella förhandlingar om medlemskap i EG i vart fall inte kan inledas så länge icke ny lydelse av regeringsformen trätt i kraft som tillåter sådant medlemskap,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de förslag till grundlagsändring som enligt remissvar av högsta domstolen och regeringsrätten är erforderliga för att göra ett eventuellt EES-avtal förenligt med regeringsformen under alla förhållanden måste ha trätt i kraft innan eventuellt EES-avtal kan ingås för Sveriges del,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att folkomröstning bör anordnas om frågan om svenskt medlemskap i EG.
Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse
1990/91:Fi21 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omorganisation av byggnadsstyrelsen.
1990/91:Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att finansieringen av flyktingmottagandet framöver inte skall belasta biståndsanslaget utan att en återgång till nuvarande finansiering över förslagsanslaget D2 -- arbetsmarknadsdepartementet -- bör ske snarast möjligt.
1990/91:Fi23 av Margareta Gard (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kärnkraften skall behållas och användas i full utsträckning så länge den uppfyller högt ställda säkerhetskrav.
1990/91:Fi24 av Jens Eriksson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den svenska avregleringen med hänsyn till EFTA-avtalet bör ske i samma takt som övriga EFTA-länders, vilket bl.a. innebär att de s.k. fiskerilånen inte avskaffas förrän tidigast i samband med en internationell överenskommelse.
1990/91:Fi25 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av hur de från miljö- och natursynpunkt angelägna områdena, som i dag ägs av vattenfall, efter en bolagisering skall vårdas, ägas och förvaltas.
1990/91:Fi26 av Erling Bager och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den svenska avregleringen med anledning av EFTA-avtalet sker i samma takt som övriga EFTA-länders, vilket innebär att slopandet av fiskerilånen inte sker nu.
1990/91:Fi27 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Ing 1 skall bevaras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att befintliga verksamheter på Almnäs skall få vara kvar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdrag åt regeringen att utreda förutsättningarna för ett bättre utnyttjande av Ing 1 och Almnäsområdet.
1990/91:Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det olämpliga i att koncentrera investeringsmedel till större vägprojekt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ytterligare motorvägsprojekt tills vidare ej skall genomföras i landet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att samhällsekonomiska bedömningar som tar stor hänsyn till miljö ges ett avgörande inflytande för prioriteringen av olika investeringsprojekt i trafikens infrastrukturer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att anslaget till köp av interregional persontrafik på järnväg inte bör minskas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ökning av anslaget till köp av interregional persontrafik på järnväg.
1990/91:Fi31 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att nuvarande skola måste förändras och integreras med förskolan för att möjliggöra en flexibel skolstart.
Tillsättande av en låginkomstutredning
1990/91:Fi8 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en låginkomstutredning.
Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen
1990/91:Fi28 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livsmedelshjälp till Sovjetunionen.
Proposition 39 jämte partimotioner
Proposition 39
I propositionen anger regeringen inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt. I en bilaga till propositionen redovisas en prognos för den svenska ekonomins utveckling under åren 1991 och 1992. Sammanfattningsvis förväntas den totala produktionen (BNP) under år 1991 öka med mindre än 1 %. I det s.k. höglönealternativet förväntas tillväxten t.o.m. bli negativ. Om löneökningarna emellertid kan hållas tillbaka bör såväl exporten som investeringarna kunna utvecklas positivt innebärande en tillväxt på ca 1,5% av BNP för år 1992. Läget på arbetsmarknaden försämras emellertid. I slutet av år 1990 förväntas arbetslösheten bli omkring 2% och för år 1992 i höglönealternativet nära 3,5%. Även om importökningen på grund av den förväntade mycket låga tillväxten blir klart mindre än tidigare kommer bl.a. de stigande oljepriserna att innebära en fortsatt försämring av bytesbalansen. Underskottet i bytesbalansen år 1992 anges i propositionen till 4% av BNP.
Under förutsättning att resurserna under 1990-talet är fullt utnyttjade och att en snabb kostnadsanpassning uppnås bör den svenska ekonomin kunna växa med ca 2% per år. Tillväxten antas i huvudsak bäras upp av ökade resursinsatser medan produktivitetstillväxten sedd i ett historiskt perspektiv väntas bli låg.
De riktlinjer för den ekonomiska politiken som redovisas i propositionen kan sammanfattas på följande sätt.
För att trygga sysselsättningen och välfärden måste kraftfulla åtgärder vidtas för att få ned inflationen. Detta ses i propositionen som den ekonomiska politikens främsta uppgift. Finanspolitiken måste vara fortsatt stram och någon förändring i den fasta växelkursen kan aldrig komma i fråga. Det understryks att någon generell efterfrågestimulans inte kommer att vidtas för att motverka en uppgång i arbetslösheten. Målet för arbetsmarknadspolitiken ligger emellertid fast; varje person som blir arbetslös skall ges samhällets stöd för att komma tillbaka till arbetslivet.
Vad gäller penningpolitiken framhålls i propositionen att efter en tioårsperiod med avregleringar på det finansiella området och stora förändringar i vår omvärld bör riksbankens ställning utredas. Syftet är att skapa en klar och ändamålsenlig ram för den framtida penningpolitiken.
Inriktningen av reformerna inom den offentliga sektorn bör vara att hävda välfärden inom ramen för en politik som leder till att de offentliga utgifternas andel av BNP minskar. Åtgärder som särskilt nämns är nytt system för bostadsfinansiering, förnyelse av skolan, en ändring av ansvarsfördelningen mellan huvudmännen vad avser service och vård för äldre och handikappade, åtgärder för att förbättra och utveckla barnomsorgen och sjukvården samt åtgärder för att effektivisera och minska kostnaderna för socialförsäkringssystemen.
I propositionen understryks att utvecklingen i vår omvärld och då främst i Europa ställer höga krav på en fortsatt snabb omvandling av den svenska ekonomin. Utformningen av tillväxtpolitiken är därför av central betydelse för den kommande utvecklingen. Det framhålls att skattereformen är den enskilt viktigaste reformen för ökad tillväxt. Vad gäller energipolitiken understryks vikten av att de kommande energipolitiska besluten måste stå sig över valperioderna för att ge goda planeringsförutsättningar för industri, hushåll, kraftproducenter och myndigheter.
Partimotionerna
I motion Fi10 (m) anförs att regeringen hela tiden har underlåtit att ta itu med de problem som kännetecknat svensk ekonomi. Den tredje vägens politik har misslyckats. Att bygga en politik på en devalvering samt skattehöjningar och därutöver bara vädja om lugnare avtalsförhandlingar och delat samhällsansvar i ett försök att lämna över ansvaret för den ekonomiska politiken till arbetsmarknadens parter räcker inte. Enbart det faktum att regeringen inte lyckats dra nytta av den gynnsamma internationella utvecklingen visar att den förlorat greppet över situationen.
Moderata samlingspartiets inriktning av den ekonomiska politiken innebär, enligt motionärerna, en rejäl kursändring och baseras framför allt på följande åtgärder.
Inflationsbekämpning. En låg inflationstakt är en central förutsättning för en balanserad ekonomisk utveckling med hög sysselsättningsgrad och god tillväxt. Den ekonomiska politiken måste bygga på en fast växelkurs, ett ökat ansvarstagande hos arbetsmarknadens parter, en stram finanspolitik samt en målinriktad och konsekvent sänkning av det totala skattetrycket.
Ett återupprättande av marknadsekonomin. Det är särskilt viktigt att eliminera restriktioner på ekonomins utbudssida. Skatter på arbete, sparande och företagande sänks i detta syfte. Oöverskådliga och komplexa regelverk avskaffas eller förenklas, marknader avregleras, rörligheten på arbetsmarknaden förbättras och lönebildningen marknadsanpassas. Ekonomins spelregler måste ligga fast för att inte skapa investeringshämmande osäkerhet.
Hushållssparandet stimuleras, framför allt vad gäller långsiktigt bundet sparande såsom pensions- och bosparande. Offentligt sparande skall i motsvarande utsträckning begränsas. Pensionsskatten avskaffas liksom fastighetsskatten. Riskvilligt sparande i näringslivet stimuleras.
De offentliga monopolen bryts upp, samtidigt som den offentliga sektorn effektiviseras. Detta sker genom att privata alternativ får arbeta på lika villkor. Detta ökar konkurrensen och vidgar medborgarnas samt de anställdas valfrihet och välfärd. Kostnadseffektiva alternativ till dagens offentliga produktion uppmuntras också genom att privata entreprenörer konkurrerar om driftsansvar.
Huvudlinjen i den moderata skattepolitiken för 1990-talet är strävan att successivt och säkert sänka det totala skattetrycket ner mot de nivåer som gäller i motsvarande andra västeuropeiska länder. Riktlinjen skall vara att sänka skattetrycket med i genomsnitt en procentenhet per år under denna period. Takten kan av naturliga skäl komma att variera under olika skeden. Den samlade ekonomiska utvecklingen och de politiska förutsättningarna spelar här en viktig roll.
Energipolitiken skall präglas av klarhet och grundas på rationella överväganden. Kärnkraften skall behållas så länge de säkerhetsmässiga kraven kan upprätthållas. För att säkerställa långsiktig ekonomisk tillväxt måste svensk industri kunna erbjudas elpriser som är internationellt konkurrenskraftiga.
Klara besked i den centrala Europafrågan är nödvändiga. Sverige måste snarast ansöka om medlemskap i EG med sikte på konkreta förhandlingar i början av 1993. Ett godkänt förhandlingsresultat i samband med riksdagsvalet 1994 innebär att målet om fullt medlemskap kan nås vid mitten av 1990-talet.
I motion Fi7 (fp) framhålls att den svenska ekonomin nu försämras i snabb takt. Efter att under lång tid gradvis ha halkat efter andra västeuropeiska ekonomier håller Sverige nu på att gå in i en direkt kris.
Regeringen har valt en märklig ordning för att i riksdagen få stöd för sina förslag: i mitten av oktober lades den nu aktuella propositionen och i slutet av oktober presenterades innehållet i en kommande skrivelse, det s.k. krispaketet. Folkpartiets synpunkter på de konkreta förslagen kommer därför att redovisas i anslutning till behandlingen av skrivelsen. I denna motion redovisas partiets uppläggning av den ekonomiska politiken i stort.
Sverige behöver en kraftfull ledning och en ekonomisk politik som återskapar vitaliteten och växtkraften i svensk ekonomi.
Europapolitiken är central. Sverige bör omedelbart efter riksdagsvalet 1991 ansöka om medlemskap i EG.
Så snabbt som möjligt bör Sverige söka en anslutning till det västeuropeiska valutasamarbetet. Ett steg i dag är att i likhet med Norge knyta kronan till EG-valutan ecu.
En långsiktigt hållbar energipolitik grundad på rationella överväganden måste läggas fast. Någon förtida avveckling av kärnkraften bör inte ske.
Det enskilda ägandet och sparandet måste stärkas. Socialistiska förslag om utbyggt kollektivt ägande måste avvisas.
Vinstdelningssystem på företagsnivå skall uppmuntras, lägenheter i allmännyttan säljas och ägandet i statliga företag spridas till anställda och allmänhet.
En samlad strategi för minskade offentliga utgifter måste läggas fast. Det kräver både introduktion av konkurrens i den offentliga verksamheten och omfattande förändringar av socialförsäkringssystemen.
Transfereringssystemen måste göras om så att det lönar sig att arbeta.
Det totala skattetrycket måste sänkas. Sedan skattereformen vid kommande årsskifte har trätt i kraft är det en huvuduppgift att under kommande år successivt sänka det totala skattetrycket. Lägre moms och lägre arbetsgivaravgifter framstår som mest angelägna att genomföra.
Stabiliseringspolitiken måste inriktas på en kraftfull anti-inflationspolitik. Detta kräver en stram finanspolitik genom utgiftsbegränsningar. Motionärerna tar avstånd från nya former av s.k. överbryggningspolitik.
En ekonomisk politik efter dessa riktlinjer är, sägs det i motionen, det enda sättet att skapa de resurser som krävs för en rättvis fördelningspolitik, regional balans och de omfattande och nödvändiga miljöinsatserna.
I motion Fi11 (c) understryks att centern tar läget i svensk ekonomi på största allvar. Samhällsekonomin är krisdrabbad och har fundamentala obalanser. Resultatet borde, menar motionärerna, vara ett annat efter sju år av högkonjunktur. Utsikterna för ekonomin inför de närmaste åren ger anledning till stigande oro. Den ekonomiska politiken måste mot denna bakgrund ges en ny inriktning. De närmaste åren måste inriktas på en aktiv krisbekämpning kombinerad med kraftfulla strukturåtgärder och långsiktiga investeringar för framtiden.
Centern kommer i en motion under allmänna motionstiden att redovisa sitt alternativ till regeringens förslag. Beträffande utsikterna för ekonomin de närmaste åren, som behandlas i proposition 39, finner motionärerna att det inte är realistiskt att löneökningarna skulle kunna dämpas till 3% i enlighet med långtidsutredningens scenario med tidig lönedämpning. Inte heller regeringens alternativ med tidig lönedämpning finner motionärerna realistiskt.
Arbetsmarknadsläget kan inte väntas ha den starka effekt på den nominella löneökningstakten som räknas med i långtidsutredningen och i propositionen. De för svensk ekonomi yttre trovärdighetsproblemen synes däremot vara en viktig påverkansfaktor på ekonomin i det korta perspektivet.
Sammanfattningsvis anser centern att långtidsutredningens scenario med långsam löneanpassning och en sämre internationell utveckling samt propositionens alternativ med långsam löneanpassning ligger närmast den troliga utvecklingen. Tillväxten kommer av allt att döma att bli negativ under 1991. Om inte den ekonomiska politiken läggs om kan arbetslösheten vara uppe i 3% i slutet av 1991 och 4% i slutet av 1992.
I motionen understryks att ekonomi och ekologi hör ihop. En i verklig mening framgångsrik ekonomisk politik möjliggör en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Centern anser därför att den ekonomiska politiken på kort och medellång sikt också måste ta hänsyn till förutsättningarna i det långa perspektivet.
Under de närmaste åren anser motionärerna att åtgärder med följande inriktning är nödvändiga för att stabilisera den svenska ekonomin:
Högsta prioritet för en aktiv inflationsbekämpning Satsning på arbetslinjen Ökad vikt vid ekonomiska strukturfrågor Förnyelse av den offentliga sektorn Sänkt skattetryck och skatt efter bärkraft Satsning på infrastruktur, utbildning och forskning Öppenhet mot omvärlden Personligt ägande och sparande Omställning av energisystemet Produktivitet och tillväxt Tillvaratagande av hela landet Fungerande marknader Gott företagsklimat Fast valuta
Med denna inriktning av den ekonomiska politiken på medellång sikt läggs enligt motionärerna grunden för en hållbar utveckling i ett längre perspektiv. Den svenska ekonomin vinner i självständighet och styrka. Det innebär minskad sårbarhet i en alltmer internationaliserad värld. De grundläggande strukturproblemen i ekonomin angrips. Förutsättningar ges därmed för att stabilisera ekonomin i det medellånga perspektivet.
Under de åtta år den socialdemokratiska regeringen har haft makten har, sägs det i motion Fi8 (v), klyftorna i samhället vidgats, inflationen och räntorna skjutit i höjden, underskotten i bytesbalansen nått rekordnivåer och produktivitetstillväxten avstannat. Regeringen som tidigare sagt sig vilja prioritera målet om full sysselsättning avskaffar nu denna paroll samtidigt som arbetslösheten stiger.
Regeringspolitiken har under åttiotalet, och i synnerhet det senaste året, varit helt underställd aktörerna på de internationella och nationella kapital- och finansmarknaderna. Vänsterpartiets alternativ till ekonomisk politik utgår därför från att Sveriges ekonomi skall vara självständig mot de internationella kapitalblocken, oavsett medlemskap i EG eller om Sverige står utanför. Självständigheten från de verkliga ekonomiska maktmonopolen -- de imperialistiska blocken -- är en huvuduppgift för svensk arbetarrörelse och svensk ekonomis framtid. Försvaret av fördelningspolitikens grundläggande idéer om rättvisa, jämlikhet och solidaritet är av avgörande betydelse för att bygga ett bra samhälle.
I motionen sammanfattas vänsterpartiets alternativ till regeringens politik på medellång sikt på följande sätt. Övergång från inflationslöner till reallöner kräver, tvärtemot vad regeringen och nyliberal politik syftar till, att priserna pressas för att minska kraven på lönekompensation. Därigenom kan lägre löneökningar leda till reallöneökning. Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett rättvist utfall av avtalsrörelsen underlättas genom att momsen på mat sänks och de högavlönades skatt skärps genom att grundavdraget för dessa slopas.
Inflationsbekämpning genom prispress skall kombineras med åtgärder mot inflationsdrivande monopol, t.ex. inom byggbranschen och livsmedelssektorn.
Tillväxten i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling med ekologiska förtecken. Miljö- och energipolitik skall göras till redskap i en för Sverige sund tillväxtpolitik. Satsning på bred kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö och demokrati i arbetslivet är grundpelare i en demokratisk tillväxtpolitik.
Nyinvesteringar för ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas kapital skall användas för denna utveckling.
Kommunernas kris löses inte genom regeringens svältkurer utan kräver speciella insatser till vård, omsorg, skola, social service och kultur. Värnande om dessa sektorer är ett led i en rättvis fördelningspolitik och grunden för en sund tillväxt.
En framgångsrik politik på nittiotalet kräver rättvisa och självständighet. En låginkomstutredning bör ligga till grund för åtgärder för rättvisa och jämlikhet i samhället, och en näringspolitisk kommission bör tillsättas för att kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp riktlinjer för nödvändiga satsningar och förändringar i näringslivet.
I motion Fi9 (mp) anförs att vi nu är i en situation som fordrar att vi tar ansvar för utvecklingen i Sverige och internationellt solidariskt ansvar. Den ekonomiska politiken måste präglas av de kunskaper som vi har och av våra grundläggande humanistiska värderingar. I motionen konstateras att den inriktning av den ekonomiska politiken som regeringen föreslår är osolidarisk och orealistisk såväl på kort som på lång sikt. Dess politik innebär en fortsatt och ökande förslitning av människor och natur. Den är utmanande med tanke på de kunskaper som vi har om tillståndet i världen och om hur produktionsförmågan i de biologiska systemen minskar, inte minst med tanke på de långa tidsperspektiv som borde ligga bakom den ekonomiska politiken. Som motionärerna ser det säger regeringen i proposition 39 i praktiken farväl till en demokratisk och solidarisk framtid.
Miljöpartiets alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken sammanfattas i motionen på följande sätt.
Sveriges ekonomiska politik på medellång sikt måste kännetecknas av:
klar medvetenhet om den pågående miljöförstöringen och förstörelsen av de biologiska systemens produktionsförmåga,
insikten om den stora befolkningsökningen i världen med en förväntad fördubbling på 50 år. Det kan här nämnas att tidsperspektivet, enligt motionärerna, i långtidsutredningarna är för kort för att kunna belysa sådana viktiga frågor som hänger ihop med befolkningsökningen och miljöproblemen,
att vi i Sverige börjar minska den materiella förbrukningen av såväl ekologiska som ekonomiska skäl och öka återanvändning och återbruk. Minskad inhemsk förbrukning minskar inflation och därmed krav på stigande löner. Sparande och återbetalning av gamla konsumtionsskulder spelar här en stor roll. Sänkta arbetsgivaravgifter dämpar inflation. De bör växlas mot skatt på energiråvaror, som stimulerar till hushållning och effektivisering,
att demokratin och dess institutioner försvaras med ett nej till EGs odemokratiska uppbyggnad och beslutsstruktur samtidigt som Sverige öppnas för hela Europa med en möjlighet för alla att på sikt komma hit och verka på svenska villkor,
att de stora kapitalägarnas makt över politiken begränsas. Sverige måste internationellt verka för begränsningar av kapitalets totala frihet,
att marknadsekonomin görs funktionsduglig med gröna avgifter och gröna skatter (miljöavgifter och miljöskatter) och att internationell konkurrens främjas på lika villkor med hänsyn till människor och miljö i en decentraliserad struktur. Varje region bör öka sin självtillit vad gäller grundläggande behov,
att Sverige ställs om till ett ekologiskt land genom att bl.a. minska energianvändningen med 3% om året de närmaste åren, avveckla kärnkraften med start allra senast år 1995, bygga ut och modernisera spårburen kollektivtrafik och slopa moms på kollektivtrafik till lands och sjöss, reformera energibeskattningen med skatt på icke förnybara energiråvaror, slopa moms på inhemska förnybara energier, genomföra kampanjer för energihushållning och energieffektivisering, överge planerna på bro över Öresund, sänka hastigheterna på vägarna samt slopa moms på basmaten,
att den offentliga sektorn reformeras så att investeringar i kunskaper, institutioner och infrastrukturer kan användas betydligt bättre utan att äventyra vårt sociala ansvar för bl.a. dem som bor i glesbygden och låginkomsttagare samt att en omstrukturering sker av försvaret med hänsyn till den säkerhetspolitiska utvecklingen,
att fördelningssystemen förändras så att onödig byråkrati tas bort och att systemen ger en god grundtrygghet för alla.
Regeringens skrivelse 50 jämte partimotionerna
Skrivelse 50
Under hösten har ett omfattande utflöde av valuta förekommit. En konsekvens av den oro som rått på valutamarknaden blev en kraftig uppgång i det svenska ränteläget. Regeringen har mot denna bakgrund beslutat att presentera ett omfattande åtgärdsprogram för att stabilisera den svenska ekonomin, förbättra ekonomins funktionssätt och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna.
I skrivelsen framhålls att om goda tillväxtbetingelser skall etableras för svenskt näringsliv måste ökad klarhet skapas när det gäller Sveriges roll i Europa. Regeringen eftersträvar därför ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av den europeiska gemenskapen.
Den svenska ekonomins pris- och lönekostnadsutveckling måste brytas om välfärden och sysselsättningen skall kunna värnas. Inflationsbekämpningen måste därför överordnas andra ambitioner och krav. Att den svenska ekonomin nu stagnerar är, sägs det i skrivelsen, en konsekvens av de under en följd av år alltför stora kostnadsökningarna. Kostnadsproblemen har skärpts på grund av den svaga produktivitetsutvecklingen. Den svenska industrins konkurrenskraft har successivt urholkats. Vidare framhålls att lönebildningssystemet under de betingelser som rått under de senaste 15 åren inte fungerar väl, att konkurrensen är otillräcklig inom viktiga delar av industrin, att den offentliga sektorn -- liksom den privata tjänstesektorn -- bidragit till inflationen genom att produktivitetsutvecklingen har varit lägre än i industrin och att den offentliga sektorns verksamhetsanspråk bidragit till överhettningen. I skrivelsen understryks att om inflationen med framgång skall kunna bekämpas måste de långsiktiga, strukturella problemen i ekonomin angripas. Produktivitetstillväxten måste stimuleras, sparandet måste bli högre och de offentliga utgifternas expansion måste dämpas.
Regeringens avsikt är dels att nå en balanserad budget för nästa år, dels att på sikt dämpa expansionen i existerande utgiftssystem. Detta måste främst ske genom strukturella åtgärder av det slag som redovisas i denna skrivelse. Det måste vidare ske genom besparingar i det löpande budgetarbetet.
Bland de utgiftsnedskärningar som är aktuella kan bl.a. nämnas följande.
Insatserna för att dämpa utgiftsexpansionen inom sjukförsäkringssystemen, som bl.a. innebär sänkt ersättningsnivå och samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna, leder till en kraftig besparing på ca 6 miljarder kronor.
På utrikes- och försvarsdepartementens område görs besparingar på sammanlagt 1,2 miljarder kronor. Det gäller bl.a. en omläggning av kostnadsansvaret för asylsökande som i fortsättningen kommer att belasta biståndsanslaget samt besparingar i repetitionsövningarna.
Inom industri-, kommunikations-, jordbruks- och utbildningsområdet görs besparingar i storleksordningen 3 miljarder kronor. Det gäller bl.a. följande: minskade anslag till SJ för köp av interregional tågtrafik, minskade utgifter för hemspråksundervisningen samt sänkta bidrag till skogsvård och beredskapslagring.
Det krävs grundläggande förändringar i de offentliga transfereringssystemen och i de offentliga verksamheterna. Följande strukturreformer föreslås.
Omställning och neddragning av den statliga administrationen Omläggning av sjukförsäkringen och samordning med arbetsskadeförsäkringen Åtgärder för en effektivare sjukvård och sjukförsäkring Flexibel skolstart och samordnat ansvar för skola och barnomsorg Konkurrenskraftig högre utbildning Effektivare statlig förmögenhetsförvaltning
Internationaliseringen ställer nya krav på näringspolitiken. Åtgärder måste bl.a. vidtas som stärker infrastrukturen. Livsmedelspolitiken måste läggas om i konsumentvänlig riktning. En stabil energipolitik som långsiktigt tryggar energiförsörjningen är en förutsättning för att målen om ekonomisk och social utveckling skall kunna nås. Energipolitiken måste emellertid utformas med hänsyn till vad natur och miljö kan bära. I skrivelsen hänvisas till att överläggningar har inletts mellan socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet om en långsiktig energipolitik.
Partimotionerna
Skrivelse 50 kan ses som en uppföljning av de riktlinjer för den ekonomiska politiken så som den presenteras i proposition 39. Därav följer också att partimotioner som väckts med anledning av skrivelsen i vissa avseenden innehåller upprepningar av vad som framfördes i motionerna Fi7--Fi11 men också en uppföljning av de förslag som framfördes i dessa motioner.
I motion Fi14 (m, fp) anförs att det i skrivelsen inte går att finna några konkreta förslag. De åtgärdsförslag som nu måste arbetas fram bör ha följande inriktning.
1. Ansökan om EG-medlemskap under 1991 och en anknytning till det västeuropeiska valutasamarbetet.
2. Det totala skattetrycket skall sänkas successivt. När Sverige alltmer europeiseras kommer det på många områden, t.ex. beträffande mervärdeskatten och löneskatten, inte att vara möjligt att bibehålla skattenivåer som radikalt skiljer sig från det övriga Europa.
3. De offentliga utgiftsökningarna måste hållas tillbaka och utgifterna på vissa områden minskas. En antiinflationspolitik förutsätter en stram finanspolitik. Socialförsäkringarna och bostadssubventionerna har i detta sammanhang en nyckelroll.
4. Den monopoliserade sociala tjänstesektorn måste avregleras. Det som måste göras är att med utgångspunkt i system med gemensam finansiering låta pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde själv träffar. Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.
5. Det enskilda ägandet och det enskilda sparandet måste stärkas, t.ex. skall löntagarfonderna och förmögenhetsskatten på arbetande kapital i små och medelstora företag avskaffas. Utbyggnaden av AP-fonderna skall stoppas. Vinstdelningssystem skall uppmuntras, bostadsägandet spridas och ett stort antal statliga företag säljas ut.
6. Energipolitiken måste grundas på rationella överväganden. Någon förtida avveckling av kärnkraftsreaktorer är inte aktuell om inte säkerhetsskäl motiverar det. Sverige måste kunna erbjuda sin industri både trygg energiförsörjning och elpriser som är internationellt konkurrenskraftiga.
I motion Fi15 (c) framhålls att de åtgärder som presenteras i skrivelsen knappast kommer att vara tillräckliga för att åstadkomma avgörande positiva effekter på ekonomin. Det alternativ som föreslås i motionen har följande inriktning.
1. Åtgärder för att sänka statliga utgifter
Treårigt program för en reduktion av statlig administration och myndighetsväsendet (skr.50) Samordning av arbetsskade- och sjukförsäkringen (skr.50) Arbetsgivarperiod och sänkning av högsta ersättningsnivån i sjukförsäkringen Höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen Nytt bostadsfinansieringssystem med en bassubvention lika för alla Försvaret. Tidsbegränsad neddragning av repetitionsövningarna. Utgifterna för försvarets centrala myndigheter sänks med 100milj.kr.
2. Förstärkt konkurrenskraft
Lönebildningen. Stöd till det pågående arbetet med att få till stånd stabiliseringsavtal på arbets- och hyresmarknaden. Incitament måste skapas för låga avtal med bl.a. sänkt skattetryck. Statlig näringsverksamhet. Utförsäljning av statliga företag. Ombildning av Vattenfall till ett moderbolag och fem regionala dotterbolag. Livsmedelspolitiken. Riksdagens jordbrukspolitiska beslut måste ligga fast. Gränsskyddet skall endast avskaffas i takt med omvärldens. Investeringsfrämjande åtgärder. Frisläpp av investeringsfonderna med undantag för de områden som omfattas av investeringsskatten. Tioårsprogram för omfattande järnvägsinvesteringar för att förbättra infrastrukturen.
3. Sänkt skatt på nödvändig konsumtion
Sänkt mervärdeskatt på basmat och tjänster som avser byggnads- och anläggningsentreprenad. Finansiering genom besparingar i offentliga utgifter och vissa skattehöjningar.
4. Marknadssignaler (för att fastlägga spelreglerna i ekonomin)
Devalvering avvisas. Såväl statlig som privat maktkoncentration skall avvisas. Ökningen av antalet fusioner i näringslivet måste brytas. Klarhet måste skapas om energipolitiken. Avveckling av kärnkraften när det är praktiskt och juridiskt möjligt. År 2010 definitivt slutdatum för den sista reaktorn. Stor satsning på miljövänliga alternativ.
5. Europafrågan
Sverige bör pröva medlemskap i EG med utgångspunkt från vårt behov av oberoende. Den frågan bör inte behandlas i anslutning till ett stabiliseringsprogram för ekonomin.
Vänsterpartiet anför i sin motion Fi16 (v) att det är mer än oroande att den socialdemokratiska regeringen nu överger den fulla sysselsättningens politik. Det understryks i anslutning till diskussionen om en svensk EG-anslutning att följande två utgångspunkter måste vara avgörande:
att Sverige så långt det är möjligt måste försvara sina möjligheter att bestämma sin egen ekonomiska utveckling
att nationellt och internationellt verka för en ny ekonomisk världsordning för att skapa rättvisa mellan rika och fattiga länder.
I motionen sammanfattas den förordade inriktningen av den ekonomiska politiken på följande sätt.
1. Övergång från inflationslöner till reallöner kräver en effektiv prispress. Ett rättvist utfall av avtalsrörelsen underlättas genom att momsen på mat sänks och de högavlönades skatt skärps genom att grundavdraget för dessa slopas.
2. Inflationsbekämpning genom prispress skall kombineras med åtgärder mot inflationsdrivande monopol, t.ex. inom byggbranschen och livsmedelssektorn. Pris- och hyresstopp nödvändiga såväl från stabiliseringspolitisk som från fördelningspolitisk synpunkt.
3. Miljö- och energipolitik skall göras till redskap i en för Sverige sund, ekologiskt riktig tillväxtpolitik.
4. Nyinvesteringar för ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas kapital skall användas för denna utveckling på ett nytt sätt genom att de lokala arbetarkollektiven ges ökad makt över sparande och investeringar. Infrastruktursfond bör skapas för att bygga ut de spårbundna transporterna.
5. Kommunernas kris kräver speciella insatser till vård, omsorg, skola, social service och kultur. Värnande om dessa sektorer är ett led i en rättvis fördelningspolitik och grunden för en sund tillväxt.
6. En framgångsrik politik på 1990-talet kräver rättvisa och självständighet. En låginkomstutredning bör ligga till grund för åtgärder för rättvisa och jämlikhet i samhället och en näringspolitisk kommission bör tillsättas för att kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp riktlinjer för nödvändiga satsningar och förändringar i näringslivet.
7. Energipolitiken. Kärnkraften måste avvecklas. Två reaktorer stängs 1995/96. Fyrpartiuppgörelse om stor satsning på alternativ för att få stabilitet i energipolitiken.
Miljöpartiet redovisar i motionerna Fi17--Fi20 (mp) sin syn på politiken. Motionerna är mycket brett upplagda -- de innehåller totalt 38 yrkanden -- och tar upp frågor som inte vanligen behandlas i anslutning till den ekonomiska politiken. De områden som miljöpartiet ser som särskilt viktiga kan sammanfattas på följande sätt.
1. Besparingar i och omstrukturering av den offentliga sektorn
Allmänt. En offentlig sektor som kräver att skatteunderlaget växer med minst 2% per år (LU90) innebär en ekologiskt orimlig tillväxt. Grundskyddslinje. Socialförsäkringarna måste begränsas och bygga på principen om skydd för god grundstandard, lika för alla, med vissa inkomstprövade bidrag.
ATP-system, folkpension, pensionstillskott och KBT ersätts av en grundpension. Parlamentarisk utredning bör tillsättas. Sjukförsäkringen. Sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör samordnas. En viss sänkning av ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen bör genomföras. Omstrukturering av offentliga tjänster innebärande bl.a. behovsprövning och ett ökat inslag av informellt obetalt arbete. Statlig verksamhet. Stöder regeringens förslag till ett treårigt bantningsförslag av administrationen och myndighetsväsendet. Lägg ned JAS-projektet, minska antalet brigader och ersätt den allmänna värnplikten med en värntjänst. Resurstillskott till sjukvård och äldreomsorg nödvändiga men förebyggande åtgärder (hälsovård, miljöåtgärder) kan minska behoven. Annan kommunal verksamhet. Hård omprövning där samhället för närvarande stöder olika verksamheter (t.ex. skötsel av idrottsanläggningar, fritidsgårdar m.m. bör i ökad utsträckning göras av direkt berörda), ökad avgiftsfinansiering.
2. Energipolitiken
Kärnkraften. Avvecklingen måste åtminstone följa fattade riksdagsbeslut och helst gå snabbare. Minska energianvändningen genom minskad materiell förbrukning. Öka användningen av förnybara energislag.
3. Arbetsmarknadspolitiken
En ekonomisk politik med inriktning mot minskad materiell förbrukning innebär också sänkt arbetstid. Lagfäst rätt till sänkt arbetstid (sextimmarsdagen) måste genomföras. Detta är även ett medel för att bekämpa en ökning av arbetslösheten.
4. Europapolitiken
Ekonomisk-politiska överväganden får inte ensidigt dominera ett ställningstagande till ett medlemskap i EG. Ett eventuellt medlemskap i EG måste föregås av en folkomröstning. Ekonomisk-politiska aspekter: Svenska kronans status som betalningsmedel får inte ifrågasättas, inskränkningar i den suveräna beskattningsrätten måste avvisas, en aktiv, sysselsättningsbefrämjande konjunkturpolitik får inte omöjliggöras genom medlemskap i EG.
Utskottet
Den internationella ekonomiska utvecklingen
Utvecklingen i det korta perspektivet
I juli i år förutsåg OECD-sekretariatet (OECDs Economic Outlook nr 47) en årlig tillväxt för OECD-länderna på ca 3 % för de två första åren av 1990-talet. En sådan utveckling innebar en avmattning i jämförelse med 1980-talets sista år men ändå en fortsatt god utveckling. Den bakomliggande förklaringen till avmattningen var främst en minskning av tillväxten i Förenta Staterna. De faktorer som skulle kunna ytterligare bromsa denna utveckling var enligt sekretariatet desamma som varit för handen under senare delen av 1980-talet, dvs. obalanser i handeln mellan Japan, Förenta Staterna och Västtyskland och svårigheterna att komma till rätta med budgetunderskottet i Förenta Staterna.
Den bedömning som nu redovisas av den internationella utvecklingen i proposition 39 innebär en betydande nedrevidering i förhållande till OECDs juliprognos. En sammanfattning av prognosen redovisas i tabell 1.
Tabell 1. Den ekonomiska utvecklingen i OECD-området
Årlig procentuell förändring
25>
I OECDs juliprognos antogs priset på råolja år 1990 stanna vid 17 dollar per fat och därefter stiga i takt med inflationen. Krisen i Persiska viken har ändrat förutsättningarna. För år 1990 antas i propositionen oljepriset vara 24 dollar per fat för att under de två följande åren stiga till 27 dollar per fat. Det högre oljeprisantagandet förklarar till stor del neddragningen av tillväxtprognosen till 2,5 % för OECD-området. Det bör framhållas att effekterna av höstens uppgång i oljepriset antas bli betydligt lindrigare än vad som var fallet vid mitten av 1970-talet. Orsaken till detta är att oljeberoendet i industriländerna har minskat genom en effektivare energianvändning och genom att lagren är större samtidigt som konjunkturen i utgångsläget är starkare. Av tabell 1 framgår även att inflationen förväntas öka till 5,5%. Det antagna oljepriset på 27 dollar per fat kan kanske i dagsläget förefalla vara ett för lågt antagande. Som framhålls i propositionen förklaras dock prisförändringarna för närvarande främst av marknadens nervositet och inte av någon fysisk brist på olja. Det bör även observeras att det angivna priset 27 dollar per fat är ett genomsnittspris för leveranserna för åren 1991 och 1992. Det pris som noteras i dagspressen dag för dag, det s.k. spotpriset, kan ligga väsentligt högre och påverka kontraktspriserna på längre sikt.
Som framgår av tabell 1 går den amerikanska ekonomin nu in i en lågkonjunktur. Den bakomliggande förklaringen till den lägre tillväxten är främst att den privata konsumtionsökningen bromsas upp. En viktig faktor är därvid att hushållens förmögenhetssituation påtagligt har försämrats genom fallande aktiekurser och kraftigt sjunkande fastighetspriser.
Tyskland och de nordiska länderna är de viktigaste marknaderna för svensk export. Tyskland fortsätter att fungera som motor i den europeiska konjunkturen. Det första halvåret i år har inneburit en tillväxt i bruttonationalprodukten (BNP) på drygt 4%. Återföreningen av de båda tyska staterna bör innebära ett betydande tillskott av arbetskraft till den "västtyska" ekonomin samtidigt som finanspolitiken väntas bli expansiv. I propositionen bedöms tillväxten uppgå till 3 % såväl 1991 som 1992.
I de nordiska länderna har Finland under såväl 1988 som 1989 legat närmast över genomsnittet för OECD-Europa. I Danmark och Norge synes den ekonomiska situationen vara på väg att förbättras. År 1989 innebar för Danmarks del att tillväxten för första gången sedan 1987 blev positiv. Även underskottet i bytesbalansen har minskat. År 1986 utgjorde underskottet 5,5 % av BNP. År 1989 har underskottet minskat till 1,5 % av BNP. För 1990 förutses ett överskott i bytesbalansen för första gången på 27 år. Den årliga tillväxten för åren 1991 och 1992 bedöms uppgå till 2 %. De åtgärder som vidtagits för att stabilisera den danska ekonomin har emellertid haft ett högt pris. Arbetslösheten som mildrades något under de två sista åren av 1980-talet närmar sig nu åter 10 %.
För Norges del bedöms tillväxten under 1990-talets tre första år ligga något högre än under 1989 (2% per år). Arbetslösheten tycks vara svår att pressa tillbaka och bedöms ligga på 5% år 1990. För Finland blir tillväxten betydligt lägre efter en ekonomisk politisk åtstramning orsakad av att inflationen ökar och att bytesbalansen snabbt försämras. Den innebär att arbetslösheten successivt stiger till drygt 4%.
Det är givet att krisen i Persiska viken är det främsta hotet mot en någorlunda stabil utveckling i OECD-området. Om krisen övergår till väpnad konflikt är det svårt att se hur kraftiga oljeprishöjningar med bl.a. svåra ekonomiska problem som följd skall kunna undvikas.
Det råder ingen tvekan om att utvecklingsländerna är de som på grund av oljeprishöjningarna utsätts för de svåraste påfrestningarna. Problemen förstärks för de skuldtyngda länderna på grund av det höga ränteläget och fallande råvarupriser.
Det bör även understrykas att en kraftig ökning av oljepriserna förutom de direkta effekterna på priser, löner, bytesförhållanden samt nationalinkomsten även leder till mer indirekta och svårkvantifierade konsekvenser. Som exempel kan nämnas fallande aktiekurser och oro på de finansiella marknaderna. Genom förmögenhetseffekterna får detta följder på den privata konsumtionen och företagens finansieringskostnader. Detta dämpar deras investeringsvilja.
Utvecklingen i ett tioårsperspektiv
De senaste fem åren har OECD-området kännetecknats av att inflationen har hållits under kontroll och att den årliga tillväxten legat på en nivå på ca 3,5 %. Även om arbetslösheten har gått ned under de två senaste åren är den alltjämt hög. De kvardröjande finansiella obalanserna mellan de tre största industriländerna kan alltjämt vara en faktor som skapar osäkra förutsättningar för en fortsatt god tillväxt.
Långtidsutredningens syn på den internationella utvecklingen i ett längre perspektiv kan sammanfattas på följande sätt.
På lång sikt bestäms den ekonomiska utvecklingen av tillgången på produktionsfaktorer och deras produktivitet. Befolkningstillväxten förutses mattas av något. Samtidigt finns det utrymme för att öka arbetskraftsutbudet dels genom en uppgång av kvinnornas förvärvsfrekvens, dels genom en fortsatt invandring till industriländerna från andra delar av världen. Produktiviteten beräknas under 1990-talet öka med 2 % per år. Det framhålls i utredningen att den höga investeringsnivån under de senaste åren nu borde resultera i en förbättrad produktivitetstillväxt och en högre produktionskapacitet. Som en grund för den här angivna positiva utvecklingen anges också de strukturella förändringar som genomförts i flera av OECD-länderna för att effektivisera resursanvändningen. Som exempel kan nämnas skattereformer och avregleringar. I samma inriktning verkar den pågående integrationen i Europa. Sammantaget anges i utredningen den årliga BNP-tillväxten under 1990-talet till 3 %. Världshandeln beräknas öka med 5--6 % per år.
Hoten mot den relativt ljusa bild av den internationella utvecklingen på längre sikt som tecknas i LU90 är i stort sett desamma som här angivits för utvecklingen i det korta perspektivet, dvs. risk för kraftig höjning av oljepriset och svårigheterna att parera de störningar som uppkommer på grund av de externa obalanserna i OECD-området. Tecken finns emellertid på att dessa obalanser kommer att minska. Det framhålls också att ökad protektionism kan leda till kännbara negativa effekter på världsekonomin. I detta sammanhang nämns de tendenser som i dag finns till regionalisering av världshandeln. Under senare år har bilaterala och regionala handelsavtal kommit att spela en allt större roll samtidigt som icke-tariffära handelshinder blivit allt vanligare. Problemen att avlägsna handelshinder illustreras av de svårigheter som i dag tornar upp sig inför avslutningen av den pågående GATT-rundan.
I likhet med vad som gäller för utvecklingen i det korta perspektivet är utvecklingsbilden för de skuldtyngda utvecklingsländerna mycket oroande. Ett stigande oljepris och ett fortsatt högt ränteläge kan bl.a. leda till att flera av dessa länder kan tvingas att ställa in sina betalningar.
Utvecklingen i Sverige
Utvecklingen i det korta perspektivet
Som framgår av tabell2 förutses i proposition 39 att den svenska ekonomin kommer att stagnera under åren 1990 och 1991. I alternativet2 med timlöneökningar på 7% år 1991 och 5% år 1992 kan det inte uteslutas att den totala produktionen minskar år 1991.
Tabell 2. Försörjningsbalans
______________________________________________________________________________
Procentuell volymförändring ______________________________________________________________
1989 1990 1991 1992 __________________________________________
Alt. 1* Alt. 2 Alt. 1 Alt. 2 ______________________________________________________________________________
BNP 2,1 0,8 (0,8)** 0,3 (0,9) -0,2 (0,5) 1,4 0,4 Import 6,8 2,7 (4,1) 3,0 (4,0) 2,0 (3,5) 3,8 2,5 Tillgång 3,4 1,3 (1,7) 1,1 (1,8) 0,4 (1,4) 2,1 1,0 Privat konsumtion 0,7 0,8 (1,1) 1,0 (1,5) 1,5 (2,3) 1,5 1,5 Offentlig konsumtion 1,9 1,7 (1,5) 1,0 (0,8) 0,5 (0,4) 1,2 0,8 Stat 0,8 2,3 (2,4) 0,7 (0,4) 0,5 (0,4) 0,5 0,5 Kommuner 2,3 1,5 (1,2) 1,1 (1,0) 0,6 (0,3) 1,5 1,0 Bruttoinv. 9,5 1,6 (2,6) 0,0 (2,0) -3,3 (-1,0) 2,0 -1,8 Lagerinv.*** 0,6 -0,1 (-0,1) -0,2 (-0,3) -0,2 (-0,3) 0,0 0,0 Export 3,4 1,9 (2,4) 2,4 (3,5) 1,5 (2,9) 3,6 2,1 Användning 3,4 1,3 (1,7) 1,1 (1,8) 0,4 (1,4) 2,1 1,0 ______________________________________________________________________________
*Innebörden av alternativen framgår av tabell 3. **Siffrorna inom parentes anger motsvarande uppgifter i 1990 års reviderade finansplan. ***Förändringar i procent av föregående års BNP.
I jämförelse med prognosen i årets reviderade finansplan är utvecklingsbilden nu mörkare. Skillnaden förklaras till en del av krisen i Persiska viken.
Som nämnts får olika löneantaganden ett betydande genomslag i prognosen. Om Rehnbergkommissionens arbete leder fram till en prolongering av löneavtalen kan den genomsnittliga ökningen av timlönen mellan helåren 1990 och 1991 bli ca 4% och för år 1992 3%. Det innebär, i jämförelse med ett höglönealternativ, att utvecklingen av den svenska ekonomin blir väsentligt bättre. Redan under år 1991 erhålls den effekten att den privata konsumtionens tillväxt hålls tillbaka till förmån för en starkare investeringsutveckling. Den lägre lönekostnadsökningen innebär också att den svenska industrins andelsförluster på världsmarknaden bromsas upp, vilket ger en exportökning som är 1 procentenhet högre än i höglönealternativet. Som framgår av tabell3 påverkas bytesbalansunderskottets storlek knappast alls av de två alternativa löneantagandena. I båda fallen kommer underskottet år 1992 att uppgå till över 4% av BNP. En dämpad löneutveckling leder emellertid till att investeringarna ökar och att inflationen pressas ned, vilket är avgörande förutsättningar för att bytesbalansunderskottet skall kunna elimineras.
Tabell 3. Nyckeltal Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)
______________________________________________________________________________
1989 1990 1991 1992 ________________________________________
Alt. 1 Alt. 2 Alt. 1 Alt. 2 ______________________________________________________________________________
Timlön, kostnad 9,1 9,9 4 (3)* 7 (8) 3 5 KPI, dec. - dec. 6,7 11,1 7,2 (6,2) 8,7 (9,4) 1,6 3,0 KPI, årsgenomsnitt 6,5 10,3 9,0 10,0 2,0 3,5 Disponibel inkomst 2,1 2,2 2,3 3,2 2,3 2,2 Sparkvot (nivå, %) -3,6 -2,2 -0,9 -0,5 -0,2 0,2 Industriproduktion 2,3 -1,7 0,0 -1,0 2,5 1,0 Arbetslöshet (nivå, %) 1,4 1,5 2,1 2,5 2,4 3,3 Handelsbalans (mdr. kr.) 14,8 11,2 5,9 7,5 1,6 5,2 Bytesbalans (mdr. kr.) -21,8 -39,6 -51,1 -53,4 -63,5 -65,4 Bytesbalans (% av BNP) -1,8 -2,9 -3,6 -3,7 -4,3 -4,3 ______________________________________________________________________________
* Siffrorna inom parentes anger motsvarande uppgifter i 1990 års reviderade finansplan.
Vad gäller inflationen kan konstateras att de höjda oljepriserna nu gradvis slår igenom i konsumentledet. Under loppet av år 1990 väntas inflationen enligt proposition 39 uppgå till ca 11%, varav 2,9procentenheter kan hänföras till finansieringen av skattereformen och ca 1 procentenhet till den tillfälliga höjningen av mervärdeskatten. Nästa år bedöms inflationen avta, trots att finansieringen av skattereformen ger ett bidrag på ca 3,5procentenheter till konsumentprisindex. Särskilt markant antas uppbromsningen bli i alternativet med låga löner. Under 1992 faller effekterna av den tillfälliga höjningen av mervärdeskatten och av skattereformen bort, vilket tillsammans med förväntade lägre löneökningar kraftigt drar ned prisstegringarna, mätt som tolvmånadersavtal. Dämpningen av prisutvecklingen räknad månad för månad kommer att framgå redan i början av år 1991.
I jämförelse med den låga arbetslösheten år 1990 på 1,5% kommer arbetsmarknadsläget under åren 1991 och 1992 att försämras kraftigt såväl i låg- som i höglönealternativet. Som framgår av tabell3 kommer arbetslösheten år 1992 i höglönealternativet att närma sig 3,5%.
I motionerna Fi10 (m) och Fi11 (c) diskuteras prognoserna för den svenska ekonomins utveckling under de första åren av 1990-talet.
I motion Fi10(m) presenteras ett alternativ till bedömningen i proposition 39. Avvikelsen gentemot bedömningen i propositionens alternativ2 gäller främst konsumtions- och investeringsprognoserna. Den privata konsumtionen antas få en kraftigare tillväxt. Sålunda ökar den privata konsumtionen år 1991 med 2% att jämföra med propositionens 1,0%. Den neddragning av ökningen i den kommunala konsumtionen år 1991 till 0,6% som anges i alternativ 2 (se tabell2) anser inte motionärerna vara en möjlig utveckling med utgångspunkt från den nuvarande ekonomiska politiken. Tillväxten i den kommunala konsumtionen kommer att överstiga 1 %.
I motsats till vad som anges i propositionen görs den bedömningen att tillväxten i investeringarna kommer att hållas väl uppe under år 1990 men bli kraftigt negativ år 1991. I motionen framhålls att den ekonomiska utvecklingen ändrar karaktär genom att investeringar och offentlig konsumtion faller tillbaka under år 1991 och att den privata konsumtionen i stället kommer att svara för den största expansionen. Utvecklingen liknar, sägs det i motionen, situationen åren 1985--1988 men nu faller investeringarna av strukturella skäl samtidigt som den offentliga konsumtionen bromsas av en förhållandevis stram finanspolitik och ett kommunalt skattestopp.
I motion Fi11 (c) framhålls att det är regeringens alternativ 2 som ligger närmast verkligheten. Motionärerna befarar emellertid att arbetslösheten kan öka mer än vad som anges i propositionen eller till 3 % år 1991 och 4 % år 1992.
I skrivelsen redovisas ingen reviderad prognos för utvecklingen av den svenska ekonomin. Det framhålls emellertid att det framlagda åtgärdspaketet bör få positiva effekter på investerings-och exportutvecklingen redan i det korta perspektivet.
I motion Fi14 (m, fp) understryks att det inte finns några indikationer på att ekonomin i det korta perspektivet skulle påverkas positivt genom skrivelsens åtgärdsprogram. Centern framför i motion Fi15 (c) samma uppfattning. Vänsterpartiet framhåller i motion Fi16 (v) att det är ett orimligt påstående att en förbättring av budgetsaldot med de i propositionen angivna 13,2 miljarder kronorna inte kommer att få några som helst negativa effekter på aktiviteten i ekonomin. En viss försvagning av den svenska ekonomin under nästa år är ofrånkomlig, menar motionärerna.
Utskottet vill med anledning av vad som i motionerna anförts om utvecklingen av den svenska ekonomin under 1990-talets första år anföra följande.
Utskottet delar den uppfattning som framförts i motionerna Fi10 (m) och Fi11 (c) att problemen blir svårare att hantera om alternativ 2 (jfr tabell 2) i regeringens bedömning infrias. Att motionärerna ser alternativ 2 som den bästa utveckling som med dagens förutsättningar över huvud taget kan uppnås har sin förklaring i att motionärerna utesluter möjligheten av att man genom Rehnbergkommissionens arbete skall kunna pressa ned löneökningstakten till 4% år 1991 och 3% år 1992. I Fi10 (m) hävdas att Rehnbergkommissionens ansträngningar att få ned löneökningen aldrig kan leda till ett positivt resultat. I centermotion Fi11 (c) framhålls att även om kommissionen skulle ha en viss framgång i sitt arbete kommer löneglidningen att omöjliggöra att löneökningarna blir så låga som anges i alternativ 1.
Utskottet återkommer senare i betänkandet till Rehnbergkommissionens arbete men vill här understryka att det nu borde finnas goda möjligheter att växla över till ett system med lägre löneökningar som leder till att nominella löneökningar kan ge reala löneökningar. Vad gäller lönebildningen finns det, som också framhålls i propositionen, en rad faktorer som i dag verkar i riktning mot en lägre löneökningstakt. Läget på arbetsmarknaden försämras successivt och antalet lediga platser sjunker, vilket medför att överhettningen på arbetsmarknaden avtar. Produktivitetstillväxten har sjunkit och företagens vinstmarginaler har pressats påtagligt. Kommunernas och landstingens utrymme för att ta på sig ökade kostnader begränsas av deras ekonomiska ställning. Det mesta tyder på att de lönedämpande krafterna blir än starkare under åren 1991 och 1992. Den underliggande inflationstakten avtar och det råder kommunalt skattestopp. Dessutom kommer skattereformen att medföra en mycket märkbar förstärkning av de disponibla inkomsterna, samtidigt som priserna kommer att stiga långsammare när finansieringen av skattereformen har genomförts. De här nämnda faktorerna bör förstärka möjligheterna att nå ett stabiliseringsavtal.
Utskottet betraktar sålunda inte, som motionärerna gör, alternativ 1 som ett orealistiskt alternativ vad gäller utvecklingen fram till år 1992. Utskottet delar följaktligen inte de synpunkter som framförs i motion Fi11 (c) yrkande 1.
I motionerna Fi14 (m, fp), Fi15 (c) och Fi16 (v) anförs som nämnts att det i skrivelsen framlagda åtgärdspaketet inte får några positiva effekter på samhällsekonomin. Utskottet delar inte denna uppfattning. Det finns här skäl att erinra om att regeringen presenterade detta åtgärdsprogram mot bakgrund av det omfattande utflöde av svensk valuta som skedde under veckorna 41 och 42. Utflödet medförde en kraftig räntehöjning. Effekterna på ekonomin av skrivelsens åtgärdspaket bör jämföras med den situation som skulle ha varit för handen om regeringen förhållit sig helt passiv. Det senare alternativet skulle enligt utskottets mening bl.a. ha inneburit ett högre ränteläge än det vi har i dag. I motsats till vad som framförs i motionerna finner utskottet det rimligt att åtgärdspaketet med den jämförelsen bör påverka industriinvesteringarna gynnsamt, samtidigt som en positiv effekt på exporten bör kunna uppnås redan på kort sikt. Givetvis är de samlade effekterna på ekonomin relativt begränsade, men som anförs i skrivelsen är ett åtgärdspaket med den nu angivna inriktningen en nödvändig förutsättning för att den svenska ekonomin skall kunna styras in på en bättre utvecklingsbana. Utskottet delar uppfattningen att ytterligare åtgärder kan bli erforderliga. Kostnadsökningstakten måste anpassas till de förhållanden som råder i våra konkurrentländer. Som framhålls i skrivelsen är det också mot denna bakgrund av stor vikt för den svenska ekonomin att framgång nås i strävandena att få till stånd stabiliseringsavtal på den svenska arbetsmarknaden.
Den svenska ekonomins utveckling i ett medellångt perspektiv
I LU90 redovisas ett flertal alternativa utvecklingsvägar för den svenska ekonomin. Det alternativ som presenteras i propositionen innebär att en snabb kostnadsanpassning uppnås. Innebörden av detta är att löneutvecklingen från samhällsekonomisk synpunkt blir gynnsam. År 1991 antas sålunda lönerna öka med 3%, och under de följande fyra åren kommer löneökningarna att ligga i intervallet 5--5,5%. Arbetskraftsutbudet antas växa med 0,7% om året, varvid hänsyn då har tagits till bl.a. skattereformens effekter på arbetskraftsutbudet och att trenden mot fler sjukskrivna och förtidspensionerade bryts. Produktiviteten antas växa i samma takt som genomsnittet för perioden 1974--1988, dvs. med ca 1,8% per år. Investeringstillväxten blir i detta alternativ återigen positiv år 1993 och ligger på något mer än 6% under de följande åren, vilket bl.a. innebär en ökning av industriinvesteringarna med drygt 10% under åren 1993 och 1994. Sammantaget ger denna utveckling en tillväxt i BNP på drygt 2% per år. En viktig förutsättning är härvid att resurserna i ekonomin antas vara fullt utnyttjade, vilket bl.a. innebär lika låga arbetslöshetstal som noterats för den svenska ekonomin under de sista åren av 1980-talet.
I motion Fi10(m) framhålls att LU90 är orealistiskt optimistisk när det gäller takten för normaliseringen av pris- och löneutvecklingen. Vidare understryker motionärerna att den offentliga sektorn måste upphöra att absorbera huvuddelen av de nytillkommande på arbetsmarknaden om en någorlunda god utveckling skall kunna uppnås. Den konkurrensutsatta sektorn i svenskt näringsliv måste få möjlighet att expandera. Långtidsutredningens antagande om en offentlig konsumtionsökning med drygt 1,6% per år är mot den bakgrunden en omöjlighet. Vidare måste förutsättningarna för näringslivet förbättras genom en sänkning av skattetrycket.
I motion Fi11(c) betraktas det scenario som presenteras i propositionen som orealistiskt. Närmare verkligheten ligger, enligt motionärerna, långtidsutredningens alternativ med långsam löneanpassning och en sämre internationell tillväxt. Detta alternativ innebär bl.a. en låg BNP-tillväxt på 0,8% per år och en arbetslöshet som framåt mitten av 1990-talet närmar sig 4,5%.
Som utskottet ser det är avsikten med det avsnitt i propositionen som behandlar utvecklingen av den svenska ekonomin i ett medellångt perspektiv inte att presentera en "realistisk" prognos. Avsikten är i stället att ange vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att man under de närmaste åren skall kunna få en ekonomisk utveckling, som när det bl.a. gäller arbetsmarknadsläget och investeringsutvecklingen inte alltför mycket avviker från utvecklingen under senare delen av 1980-talet. Som framgått kräver detta dels en väsentligt högre produktivitetstillväxt än dagens, dels att pris- och löneökningarna växlar ned till omvärldens nivåer.
I det alternativ som redovisas i propositionen kommer en positiv utveckling av industriinvesteringarna att komma till stånd redan under år 1993. Men detta kräver bl.a. en nedväxling av den nominella löneökningstakten. Om löneökningarna bromsas till 3--4% redan år 1991 undviks en fortsatt vinstnedgång och ett investeringsfall begränsas. Då behöver heller inte löneanpassningen föregås av en markant ökning av arbetslösheten. Som framhålls i LU90 är det dock nödvändigt, för att inte inflationen åter skall stiga över nivån i omvärlden, att efterfrågan på arbetskraft inte är lika stor som idag. Mot den bakgrunden delar utskottet uppfattningen som framförs i motion Fi10(m) att den i LU90 förutsatta ökningen i den offentliga konsumtionen på 1,6% per år kan motverka att den konkurrensutsatta sektorn i ekonomin får tillgång till arbetskraft utan att detta leder till en omedelbar överhettning på arbetsmarknaden.
Inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt
I den redogörelse för inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt som lämnas i propositionen anges tre områden som särskilt viktiga -- inflationsbekämpningen, reformer inom den offentliga sektorn och tillväxtpolitiken. Traditionellt brukar den ekonomiska politiken på medellång sikt främst koncentreras till frågor som rör tillväxtpolitiken. I propositionen sammanfattas de krav som ställs på en ur samhällsekonomisk synvinkel effektiv tillväxtpolitik på följande sätt:
ett aktivt svenskt deltagande i den europeiska integrationen, insatser för avreglering och konkurrens i ekonomin och för att stimulera nyskapande och företagande, en energipolitik som gör det möjligt att långsiktigt trygga energiförsörjningen till konkurrenskraftiga priser, en väl utbyggd infrastruktur, reformer och förnyelse inom den offentliga sektorn, en aktiv arbetsmarknadspolitik som underlättar anpassningen på arbetsmarknaden och som är inriktad på att ta vara på individernas vilja och förmåga till arbete, en god arbetsmiljö som tar till vara arbetstagarnas resurser och motverkar utslagning från arbetslivet, stimulans till teknisk forskning och utveckling, ett bra utbildningssystem, ett rättvist skattesystem som undanröjer snedvridningar och stimulerar till en effektiv användning av arbete och kapital, en miljöpolitik som värnar människors hälsa och säkrar en uthållig användning av naturresurser, en aktiv regionalpolitik som bidrar till ett effektivt utnyttjande av produktiva resurser i hela landet, åtgärder för att stimulera sparandet så att ekonomins framtida produktionskapacitet kan säkras.
Som utskottet ser det är förutsättningen för en uthållig balanserad tillväxt att man för en stabiliseringspolitik som så långt möjligt motverkar störningar av sådant slag som en växande arbetslöshet, hög inflation och obalans i utrikeshandeln. All erfarenhet visar att när en ekonomi råkar i svår obalans sätts de långsiktiga målen för den ekonomiska politiken på undantag. Detta motiverar att inflationsbekämpningen ges hög prioritet i den ekonomiska politiken.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att det i flera avseenden råder stor enighet mellan vad som sägs i propositionen och vad som uttalas i motionerna Fi7 (fp) och Fi10 (m) om vilka huvudproblemen är i den svenska ekonomin och hur den ekonomiska politiken skall utformas för att uppnå en tillfredsställande ekonomisk utveckling i det medellånga perspektivet. Det råder sålunda inga delade meningar om att inflationsbekämpningen måste prioriteras. Vidare tycks överensstämmelse finnas om att detta innebär att en stram finanspolitik måste föras, att skattetrycket måste sänkas och att de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten (BNP) måste minska. Ej heller råder det några skiljaktiga uppfattningar om att den konkurrensutsatta sektorn skall vara löneledande och att ansvaret för lönebildningen ytterst måste åvila arbetsmarknadens parter.
En överensstämmelse återfinns också mellan vad som anförs i propositionen och i här nämnda motioner när det gäller krav på reformer i den offentliga sektorn och utformningen av tillväxtpolitiken. Den viktiga uppgiften när det gäller den offentliga sektorn är att under de närmaste åren bryta den snabba kostnadsutvecklingen. Utskottet vill också vad gäller reformeringen av den offentliga sektorn hänvisa till utskottets i oktober avgivna betänkande om den offentliga sektorn (1990/91:FiU2).
Av denna genomgång av propositionen och motionerna Fi7 (fp) och Fi10 (m) framgår att det inom flera områden råder en betydande samstämmighet om huvuddragen i den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt. Vid en konkretisering av vilka specifika åtgärder som krävs går emellertid på många punkter uppfattningarna isär. Utskottet återkommer till detta senare i betänkandet vid behandlingen av skrivelse 50 och därtill hörande motioner.
I tidigare propositioner om den ekonomiska politiken på medellång sikt har föredragande statsrådet redovisat vilka målen är och motiven för dem. Utskottet tolkar utelämnandet av måldiskussionen så att frågor rörande målen full sysselsättning, hög tillväxt, fast penningvärde, balans i utrikesbetalningarna, regional balans, jämn fördelning av levnadsstandarden och vidmakthållandet av en god miljö inte längre ses som kontroversiella. Målen är accepterade av en bred riksdagsmajoritet. Utskottet ser därför inga motiv till att i detta betänkande föra en diskussion om innebörden av dessa mål (jfr FiU 1987/88:5). I motion Fi10 (m) framhålls emellertid att när regeringen väljer att peka ut inflationen som den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken så blir det oklart om regeringen alltjämt ser den fulla sysselsättningen som det högst prioriterade målet.
Utskottet vill bestämt avvisa att regeringen har övergivit den fulla sysselsättningen som det främsta målet för den ekonomiska politiken. Att inflationsbekämpningen nu sätts i främsta rummet motiveras av att inflationen i Sverige måste pressas ned till samma nivå som hos våra konkurrentländer om den fulla sysselsättningen på sikt skall kunna försvaras. Det bör här understrykas att den kanske viktigaste faktorn vid bedömningen av välfärden är omfattningen av arbetslösheten och andelen långtidsarbetslösa. Sverige har till skillnad från många andra i-länder lyckats undgå en kraftig och i många fall bestående hög arbetslöshet.
I ett flertal andra länder har som framhålls i LU90 den höga arbetslösheten lett till fattigdom och "marginalisering" för stora grupper. Arbetslöshet innebär en välfärdsförlust i flera avseenden. Samhällsekonomiskt innebär den att alla resurser inte utnyttjas fullt ut. För den enskilde medför den inte bara inkomstbortfall utan också ökade risker för social utslagning, sjukdom och ohälsa. Men välfärdsaspekterna på arbetsmarknaden gäller inte bara den välfärdsförlust som drabbar de arbetslösa. En hög arbetskraftsefterfrågan och låg arbetslöshet ökar valfriheten på arbetsmarknaden och därmed möjligheterna för de enskilda att påverka sin inkomst. En stark arbetsmarknad innebär också en maktförskjutning till arbetstagarens förmån. I LU90 betonas att det knappast är någon tillfällighet att t.ex. arbetsmiljöfrågorna fått ökad aktualitet under de senaste åren.
Det är mot denna bakgrund man enligt utskottets uppfattning skall se regeringens ansträngningar att trots låga arbetslöshetstal försöka åstadkomma en nedväxling till lägre nominella löneökningar och en inflation i paritet med omvärldens. I motion Fi10 (m) ironiseras över regeringens försök att genom Rehnbergkommissionens pågående arbete och tidigare genom Haga- och Rosenbadrundorna få till stånd den nämnda nedväxlingen. Enligt motionärerna skall man i stället uteslutande lita till marknadskrafterna på en fri arbetsmarknad.
Utskottet är av samma mening som motionärerna så till vida att oöverskådliga regelverk måste avskaffas, att marknader bör avregleras och att rörligheten på arbetsmarknaden måste förbättras. Detta är, som nämnts, viktiga delar av tillväxtpolitiken. Det är emellertid utskottets bestämda övertygelse att enbart åtgärder som syftar till att skapa en friare arbetsmarknad inte räcker för att bibehålla den fulla sysselsättningen. Det stabiliseringsavtal som Rehnbergkommissionen eftersträvar kan få en avgörande betydelse för att en kraftigt växande arbetslöshet nu skall kunna undvikas. En viss ökning av arbetslöshetstalen från de senaste årens låga nivå kan sannolikt inte undvikas om marknadsandelsförlusterna slår igenom och efterfrågan viker. För att undvika en för svenska förhållanden oacceptabel arbetslöshet krävs att lönekostnadsökningarna växlas ned till en väsentligt lägre takt än den vi haft det senaste decenniet.
Av centerns motion Fi11 (c) framgår att även centern ger en bild av den svenska ekonomins problem som inte på någon väsentlig punkt avviker från propositionens. Detta gäller också den övergripande redovisningen av hur den ekonomiska politiken skall utformas på medellång sikt. Utskottet noterar med tillfredsställelse att centern ger sitt fulla stöd till Rehnbergkommissionens arbete med att nå ett stabiliseringsavtal.
I motion Fi8 (v) riktas skarp kritik mot regeringens politik. Kritiken avser främst fördelningspolitiken men också att regeringen, enligt motionärerna, nu inte längre prioriterar målet om full sysselsättning. Utskottet har tidigare i betänkandet bemött detta påstående. Det alternativ till uppläggning av den ekonomiska politiken som presenteras i motionen har utskottet på många avgörande punkter svårt att tolka innebörden av. För att pressa ned inflationen förordas att staten garanterar löntagarna reallöneökningar vid låga nominella avtal. En förutsättning sägs därvid vara ett generellt och, såvitt utskottet förstår, långvarigt pris- och hyresstopp. Utskottet delar så till vida uppfattningen att pris- och hyresutvecklingen måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet har emellertid svårt att se hur motionärernas förslag kan inordnas i en öppen marknadsekonomi av Sveriges typ. Utskottet kan ej heller se att tillsättandet av en näringskommission för statlig styrning av främst industriinvesteringar skulle kunna befrämja tillväxten i ekonomin. Att väsentligt öka den offentliga konsumtionen nu genom att tillföra kommunerna mer resurser med hjälp av specialdestinerade bidrag vill utskottet bestämt avvisa. Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi8 yrkande 2.
Vid utformningen av en ekonomisk politik på medellång sikt måste, enligt vad som sägs i motion Fi9 (mp), utgångspunkten vara en minskad materiell förbrukning. Vidare måste man vid framtagandet av varor utforma produkter, välja material och tillverkning, förpackningar och distributionssätt så att allt mer går att återanvända och återbruka. Om inte dessa krav är uppfyllda går det inte, enligt motionärerna, att klara miljöproblemen och åstadkomma en hållbar utveckling. För att uppnå dessa mål måste "marknadsekonomin göras funktionsduglig" genom ett införande av miljöavgifter och miljöskatter. Arbetsgivaravgifterna skall sänkas och växlas mot skatt på energiråvaror. Någon form av valutareglering måste återinföras.
Den utformning av den ekonomiska politiken som förordas av miljöpartiet saknar, enligt utskottets mening, tillräcklig verklighetsanknytning. Den välfärd som vi i dag uppnått har till stora delar sin grund i vår ekonomis öppenhet. En fortsatt tillväxt av vår handel med omvärlden, fortsatta möjligheter för svenska företag att etablera sig i utlandet och utländska företag att etablera sig i Sverige är några av de viktigaste förutsättningarna för en positiv utveckling av den svenska ekonomin. Att avskärma den svenska ekonomin genom att införa en långtgående valutareglering och förorda en produktion av specifika varor innebär att den ekonomiska politiken ges en inriktning som utskottet bestämt vill avvisa. Utskottet avstyrker med det anförda den inriktning av politiken på medellång sikt som förordas i motion Fi9 yrkande 1.
Stabiliseringspolitikens inriktning
I skrivelsen redovisar regeringen sin syn på vilka som är de grundläggande problemen i den svenska ekonomin. Inflationen är betydligt högre i Sverige än i våra närmaste grannländer. Kostnadsökningarna har varit betydande och den svenska konkurrenskraften har urholkats kraftigt. Detta har lett till spekulation mot den svenska kronan. Produktivitetsutvecklingen har varit mycket svag de senaste åren. Detta har också bidragit till att kostnaden per producerad enhet stigit betydligt kraftigare i Sverige än i våra konkurrentländer.
Regeringen anger också mer långsiktiga, strukturella förklaringar till den höga inflationen i Sverige. Lönebildningssystemet har inte fungerat tillfredsställande under de senaste åren då produktivitetsutvecklingen varit betydligt lägre än tidigare. Vissa delar av den svenska ekonomin är alltjämt hårt reglerad och konkurrensen otillräcklig. Vidare anges att den offentliga sektorn genom en lägre produktivitetstillväxt än inom industrisektorn och stora resursanspråk bidragit till överhettning och hög inflation.
För att inflationen skall kunna bekämpas måste de långsiktiga, strukturella problemen i ekonomin angripas, sägs det i skrivelsen. Produktivitetstillväxten måste stimuleras, sparandet bli högre och de offentliga utgifternas expansion måste dämpas. I skrivelsen redovisas ett antal åtgärder för att begränsa utgiftstrycket i den offentliga sektorn. Vidare anges förslag som kommer att föreläggas riksdagen senare för att skapa bättre tillväxtbetingelser för svenskt näringsliv.
I motion Fi14 (m, fp) instämmer man i stort med den beskrivning av de grundläggande problemen i den svenska ekonomin som görs i skrivelsen och i propositionen. Motionärerna välkomnar också vissa delar av krispaketet som har likheter med förslag som de själva framfört tidigare. Men som helhet är programmet otillräckligt, anser man. Det är för litet och kommer för sent. Motionärerna kritiserar också regeringen för att se Sveriges ekonomiska problem som i första hand en fråga om budgetsaldot. Den förbättring av saldot som skett beskrivs som budgetteknisk och i själva verket har regeringen misslyckats med att få den offentliga utgiftsökningen under kontroll. Besparingarna som anges i skrivelsen är otillräckliga, sannolikt överskattade beloppsmässigt och några är av engångskaraktär.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Ett väsentligt inslag i ett program för att stabilisera den svenska ekonomin måste vara att motverka utgiftstrycket i den offentliga sektorn. Därmed kan det också bli möjligt att sänka skatterna. Genom att minska den offentliga sektorns reala resursanspråk minskar det totala efterfrågetrycket och den press på inflation och kostnadsutveckling som det innebär. Ett utrymme skapas för ökade investeringar i industrin.
Utskottet vill därför inte se den redovisning som lämnas i skrivelsen för hur utgifterna skall minskas som en överbetoning av budgetfrågorna. Det är inte i första hand kravet på starka statsfinanser som motiverar åtgärderna för att minska statsutgifterna utan fastmer behovet att vända den samhällsekonomiska utvecklingen i form av ökande bytesbalansunderskott och hög inflation.
Förbättringen av budgetunderskottet under 1980-talet har, som framgår av motion Fi14 (m, fp), skett genom att vissa utgifter lyfts ut från statsbudgeten. Det gäller bl.a. bostadslånen och studielånen samt utgifter för affärsverkens investeringar.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att dessa förändringar inte kan jämställas med besparingar i reala utgifter. Detta har heller inte hävdats av utskottet. Dessa s.k. avlyft från statsbudgeten skall självfallet inte ses som jämförbara med reala utgiftsbegränsningar. Dessa åtgärder har i sig lika liten finanspolitisk åtstramningseffekt som t.ex. utförsäljningar av statliga tillgångar. Åtgärder av detta slag motiveras i stället av andra skäl, främst en strävan att effektivisera och förenkla långivningen till bostäder, för studier samt för affärsverkens investeringar.
Att vissa utgifter lyfts ut ur statsbudgeten och i stället finansieras genom lån på kreditmarknaden kan dock inte förta det faktum att det därutöver skett ett omfattande och kraftfullt besparingsarbete i syfte att minska de reala utgifternas ökningstakt.
Utskottet kan således inte dela uppfattningen att regeringen inte har lyckats få den offentliga utgiftsutvecklingen under kontroll. Det är dock utskottets uppfattning att ett mödosamt arbete återstår för att fortsätta hålla tillbaka de offentliga utgifterna. Utskottet vill uttala sitt stöd för regeringens program där den statliga administrationen genom produktivitetsförbättringar och strukturella förändringar under en treårsperiod skall reduceras med 10%.
Utskottet konstaterar att man även i motion Fi14 (m, fp) ställer sig bakom strävandena att hålla tillbaka de offentliga utgiftsökningarna och att minska utgifterna på vissa områden. Socialförsäkringarna och bostadssubventionerna har en nyckelroll i detta sammanhang, anförs det. Motionärerna nämner att inom sjukförsäkringssystemet bör en sänkning ske av ersättningsnivån lika för alla. Vidare bör en arbetsgivarperiod införas.
Utskottet anser också att transfereringssystemet måste ses över och effektiviseras i syfte att motverka automatiska utgiftsökningar och minska vissa utgifter. Sjukförsäkringen och bostadssubventionerna är betydelsefulla områden för detta arbete.
Regeringen har i två propositioner föreslagit vissa förändringar i ersättningsnivån i sjukförsäkringen (prop. 1990/91:59) resp. ett nytt bostadsfinansieringssystem (prop. 1990/91:34). Förslagen och de med anledning därav väckta motionerna behandlas av socialförsäkringsutskottet resp. bostadsutskottet. Finansutskottet har därför inte anledning att gå närmare in på förslagen. Utskottet förutsätter att beredningen i resp. utskott syftar till att förenkla och effektivisera systemen i syfte att dra ned de totala utgifterna. En samstämmig uppfattning tycks vara att ersättningsnivån i sjukförsäkringen bör sänkas. Förslaget om en arbetsgivarperiod har fördelen att det skapar incitament för arbetsgivaren att reducera korttidsfrånvarons orsaker samt att resurser frigörs hos försäkringskassan för att underlätta rehabiliteringen av långtidssjuka. Dessa effekter kan också uppnås om man inför ökade möjligheter till arbetsgivarinträde under de första 14 dagarna av ett sjukfall. I skrivelsen aviseras att regeringen avser att föreslå sådana åtgärder. Det ankommer på socialförsäkringsutskottet att göra den slutliga avvägningen mellan de olika förslagen.
Krav på reformering av arbetslöshetsförsäkringen framförs i motioner från såväl moderata samlingspartiet och folkpartiet som centerpartiet. Bl.a. föreslås att egenavgifterna skall höjas.
Regeringen har nyligen (den 8 november 1990) beslutat tillsätta en utredning rörande arbetslöshetsförsäkringen. I uppdraget ingår att utvärdera finansieringssystemet och analysera konsekvenserna samt föreslå former för en höjning av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen. Att föreslå förändringar som skulle öka statens utgifter för försäkringen ingår inte i uppdraget.
I motion Fi14 (m, fp) krävs vidare att välfärdspolitiken måste reformeras. En viktig uppgift är att avreglera och avskaffa monopolen i den sociala tjänstesektorn. Med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering bör pengarna följa de val som den enskilde själv träffar. Därigenom skapas också en större valfrihet.
Utskottet vill i detta sammanhang nämna de åtgärder för en effektivare sjukvård och sjukförsäkring som aviseras i skrivelsen. Försök pågår också inom flera landsting där ansvaret för produktionen och finansieringen skiljs åt. Regeringen avser också att under våren 1991 föreslå en försöksverksamhet inom sjukvården som omfattar en samordning av sjukvårdens och sjukförsäkringens finansiella resurser.
En sådan samordning bör som utskottet ser det kunna leda till ett bättre utnyttjande av resurserna och bidra till att ge en bättre service till medborgarna.
Utskottet ser inte anledning att i detta sammanhang närmare beröra frågorna om ett gemensamt ansvar för barnomsorg och skola eller den flexibla skolstarten. Utskottet återkommer senare till de motionsyrkanden som väckts med anledning av skrivelsen i denna del.
Utskottet har i det föregående behandlat flera av de frågor motionärerna i Fi14 (m, fp) tar upp om sparandet i samhället. Utskottet delar inte motionärernas syn på sparandet i AP-fonderna och löntagarfonderna. Avgörande bör vara omfattningen av det totala sparandet i samhället. Ett alltför lågt sparande totalt sett innebär kortsiktigt ett alltför högt efterfrågetryck som bidrar till en högre inflationstakt. På längre sikt innebär ett för lågt sparande en alltför svag kapitalbildning och därmed sämre ekonomisk tillväxt och välfärdsutveckling för framtida generationer.
Om man, som motionärerna förespråkar, eftersträvar ett lägre offentligt sparande, vilket skulle möjliggöra en snabbare sänkning av det totala skattetrycket, måste det privata sparandet vara högre än för närvarande. Utskottet anser det angeläget att skapa goda förutsättningar för det privata sparandet. Direkta skattesubventioner, som förespråkas i motionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet, leder till motsvarande försämring av det offentliga sparandet och bidrar således inte till att lösa problemet med ett för lågt totalt sparande. Motionärerna anser vidare att Sverige så snart som möjligt skall söka en anslutning till det västeuropeiska valutasamarbetet. Ett steg är enligt motionärerna att i likhet med Norge knyta kronan till EG-valutan ecu. Motionärerna ser de pågående diskussionerna om en politisk och monetär union snarare som ett argument till stöd än ett hinder för Sverige att söka medlemskap i EG.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att en anslutning till det västeuropeiska valutasamarbetet skulle ha vissa fördelar. Det är utskottets bestämda uppfattning att avsteg från valutapolitikens mål om en fast växelkurs är uteslutet. En fast valutakurs är nödvändig för att upprätthålla vårt anseende i det internationella samarbetet och för att skapa större disciplin i löne- och prisbildningen. Ett led i att skapa trovärdighet för en sådan politik kan vara att binda valutakursen till en sådan växelkursnorm. Erfarenheterna av det europeiska växelkurssamarbetet är i huvudsak positiva. Genom att utgöra en fast norm för den ekonomiska politiken tycks det europeiska valutasamarbetet ha medverkat till en dämpning av den genomsnittliga inflationstakten och en minskad spridning av inflationstakten länderna emellan. Valutasamarbetet är emellertid inte den enda orsaken härtill utan det är främst den strama finans- och penningpolitiken som har bidragit till denna utveckling. I Norge har inflationstakten sjunkit påtagligt under senare tid, vilket i Norges fall skapade en möjlighet att med trovärdighet anknyta den norska kronan till den europeiska valutan, ecu. Sverige ligger alltjämt väsentligt över den inflationsnivå som etablerats i de flesta västeuropeiska länderna. Utskottet anser att det är först när inflationen kommit ner på en lägre nivå som en svensk anknytning kan skapa tilltro till den ekonomiska politiken.
I motion Fi14 (m, fp) hävdas beträffande energipolitiken att någon förtida avveckling av kärnkraftsreaktorer inte är aktuell. Utskottet anser i likhet med vad som sägs i skrivelsen och i motionen att en stabil energipolitik måste utformas som långsiktigt tryggar energiförsörjningen. Detta är viktigt för sysselsättning, industriproduktion och välståndsutveckling. Energipolitiken måste också utformas med hänsyn till vad natur och miljö kan bära.
Den närmare utformningen av energipolitiken kommer efter överläggningar mellan socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet att presenteras i en särskild proposition i februari 1991.
Regeringen aviserar i skrivelsen en tillfällig höjning av fastighetsskatten på kontor, butiker och andra kommersiella lokaler till 3,5% av taxeringsvärdet under 1991 och 1992. Förslag härom har därefter lagts fram i en särskild proposition (1990/91:56).
Förslaget till höjd fastighetsskatt avvisas i motionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet och centern. Som motiv anförs att förslaget höjer skattetrycket ytterligare. Miljöpartiet de gröna ställer särskilda villkor för hur skatten skall användas för att acceptera förslaget. Intäkterna av skatten skall enligt motionärerna användas för investeringar i miljövänlig kollektivtrafik.
Den privata tjänstesektorn, som främst berörs av förslaget om den höjda fastighetsskatten, är inte lika utsatt för internationell konkurrens som industrin. I tjänstesektorn finns därför inte samma återhållande krafter på priser och löner som i industrisektorn. I ett program för att stabilisera den svenska ekonomin bör därför åtgärder ingå för att dämpa överhettningen även i tjänstesektorn. Utskottet anser det mot denna bakgrund motiverat att tillfälligt höja fastighetsskatten för kontor, butiker och andra kommersiella lokaler. Det ankommer på skatteutskottet att lägga förslag härom.
Utskottet vill sammanfattningsvis med anledning av motionerna från moderata samlingspartiet och folkpartiet anföra följande. Det finns som framgått en viss samsyn i den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken, framför allt vad gäller behovet av en stram finanspolitik, även om de konkreta förslagen skiljer sig åt. De olika åtgärdsförslagen kommer att prövas av riksdagen i annat sammanhang. Något ställningstagande i dessa delar krävs därför inte för närvarande, men det kan inte uteslutas att förslagen kan behöva utvecklas och anpassas till olika intressen för att kunna få ett brett stöd i riksdagen. Det övergripande syftet måste likväl vara att motverka den offentliga utgiftsökningen och minska utgifterna på vissa områden. Eftersom utskottet, som framgått, inte kan ställa sig bakom motionernas förslag i dess olika delar anser utskottet att riksdagen bör avslå de förslag till inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i motionerna Fi7 (fp) yrkandena 1 och 2, Fi10 (m) samt Fi14 (m, fp).
Även i motion Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c) hävdas att regeringens åtgärdsförslag är otillräckliga för att åstadkomma avgörande effekter på den reala ekonomin. Även de beräknade effekterna av åtgärderna ifrågasätts.
Motionärerna aviserar att man i sitt budgetalternativ som presenteras i januari kommer att lägga fram mer långtgående förslag till besparingar än regeringen. Regeringens program för att begränsa den statliga administrationen tillstyrker motionärerna. Likaså tillstyrks en samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. I vissa frågor, t.ex. förändringar i sjukförsäkringen, kommer motionärerna att redovisa sitt ställningstagande först när förslagen presenteras i resp. propositioner. I andra fall aviserar man alternativ, t.ex. vad gäller besparingar inom utrikesförvaltningen och försvaret.
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Flera av de frågor motionärerna tar upp har utskottet redan berört i anslutning till motionerna från moderata samlingspartiet och folkpartiet. Utskottet har t.ex. redovisat sin syn på budgeteffekterna. Det är självfallet svårt att bedöma effekterna av förslagen när dessa inte är kända till hela sitt innehåll. En närmare bedömning av besparingseffekterna måste därför anstå till dess förslagen i sin helhet presenterats för riksdagen. Detsamma gäller för de besparingsalternativ som aviseras i centermotionen.
Motionärerna avvisar prisstopp, förhandlad inkomstpolitik och lagstiftning mot löneökningar. Lönebildningen skall enligt motionärerna ske i fria förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
Samtidigt förordar motionärerna direkta ingrepp i förhandlingarna genom att hävda att löneökningarna skall fördelas så att de motverkar kompensationskrav och att en samordning av avtalsperioderna bör eftersträvas. Dessutom skall löneavtalen underlättas genom en rad skattesänkningar: låg skatt på nödvändig konsumtion, sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt skattetryck totalt.
Utskottet anser det svårt att ta ställning till dessa motstridande förslag så länge inte trovärdig finansiering redovisas som sammantaget kan utgöra en del i en stram finanspolitik. Motionärerna avvisar också höjningen av fastighetsskatten och föreslår skatteavdrag för visst hushållssparande. Som skattehöjningar föreslås slopad avdragsrätt för arbetstagares och arbetsgivares medlemsavgifter samt en lägre indexjustering av skatteskalan än som tidigare beslutats.
Utskottet anser att i avsaknad av fullständigt finansieringsalternativ bör riksdagen avslå den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i motionerna Fi11 (c) yrkandena 2 och 3 samt Fi15 (c) yrkandena 1 och 2.
I motion Fi16 (v) redovisas en kritisk inställning till regeringens åtgärdspaket och motiven för det. Motionärerna avvisar förslagen om att minska utgifterna för sjukförsäkringen, skolan och inom utrikesdepartementets område. Stor tveksamhet uttalas till förändringar inom sjukvården. Omfattande statliga investeringar bör enligt motionärerna genomföras för att bygga ut de spårbundna transporterna.
Motionärerna delar inte regeringens uppfattning om att åtgärdspaketet kommer att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen. Effekterna på räntenivån förutses bli försumbar. Försämringen av sjukersättningen leder till att hushållens köpkraft reduceras. Såväl sparande som konsumtion väntas härigenom bli lägre, anför man. Motionärerna delar inte uppfattningen att en neddragning av offentlig konsumtion och investeringar kan skapa utrymme för privata investeringar. Totalt sett kommer paketet enligt motionärerna att leda till en försvagning av aktiviteten i den svenska ekonomin nästa år. Åtgärderna kan också förväntas försvåra avtalsförhandlingarna.
Som framgått av vad utskottet anfört tidigare anser utskottet att en omstrukturering av den offentliga sektorn är nödvändig för att kunna vända den ekonomiska utvecklingen. En politik i enlighet med motionärernas förslag skulle förvärra den ekonomiska situationen och förstärka den negativa utvecklingen. Efterfrågetrycket skulle snarare förstärkas och driva upp inflationstakten. Bytesbalansförsämringen skulle fortgå i oförminskad takt. Utskottet kan inte se att motionärernas ställningstagande som helhet skulle kunna bidra till att bromsa denna negativa utveckling. Utskottet vill därför avvisa den inriktning den ekonomiska politiken föreslås få i motionerna Fi8 (v) yrkandena 1, 4 och 5 samt Fi16 (v).
I motioner från miljöpartiet förordas en kraftig omstrukturering av den offentliga sektorn (motion Fi18) samt åtgärder för att minska och förändra den materiella förbrukningen i syfte att minska inflationstrycket i ekonomin (motion Fi19). Vidare förordas omläggningar av närings-, livsmedels- och arbetsmarknadspolitiken med inriktning på att minska energianvändningen och lägga om produktionen så att det blir lönsamt att producera på ett ekologiskt acceptabelt sätt (motion Fi20). Vidare bör den minskade materiella förbrukningen kompletteras med en sänkt arbetstid. Normalarbetstiden bör minskas till 35 timmar/vecka och alla ges rätt till sänkt arbetstid (sextimmarsdag).
I motion Fi19 redovisas ett intressant och omfattande bakgrundsmaterial om den svenska ekonomin, innehållande jämförelser mellan olika länder och över tiden. Utskottet har i det föregående i anslutning till ställningstagandet till miljöpartiets inriktning av den ekonomiska politiken på medellång sikt redovisat sin syn på betydelsen av internationellt samarbete och utbyte. Miljöpartiets uttalade syfte är att minska den materiella förbrukningen, dvs. det materiella välståndet. Miljöpartiets politik skulle leda till omedelbart sänkt levnadsstandard. Detta skulle sannolikt skapa stora fördelningspolitiska spänningar och orättvisor. Utrymmet för statsmakterna att kompensera och stödja särskilt utsatta grupper skulle därmed minska drastiskt. Den omläggning miljöpartiet förordar är i vissa avseenden så långtgående att konsekvenserna inte går att överblicka ens i det korta perspektivet. Riskerna för ekonomisk utarmning är emellertid uppenbara. Utskottet är därför för sin del inte berett att på grundval av det underlag som motionärerna redovisar förorda den inriktning av den ekonomiska politiken som anges i motionerna Fi9 yrkandena 2 och 3, Fi17 yrkandena 12--14, Fi18, Fi19, Fi20 och Fi29 (alla mp). De bör därför avslås av riksdagen.
Utskottet vill sammanfattningsvis anföra följande beträffande behovet av åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin.
Enligt regeringens bedömningar av den svenska ekonomin i proposition 39, kommer bytesbalansen fortsätta att försämras de närmaste åren. Från ett underskott på 22 miljarder kronor år 1989 växer underskottet till 40 miljarder för år 1990 och beräknas för år 1991 till 51--53 miljarder kronor beroende på antaganden om pris- och löneutvecklingen. För år 1992 förutses underskottet växa till 63--65 miljarder kronor. Räknat som andel av BNP kommer underskottet att fördubblas från knappt 2% år 1989 till drygt 4% år 1992. Det innebär en motsvarande nedgång i det totala finansiella sparandet.
Även med beaktande av de åtgärder som regeringen aviserar i sin skrivelse kommer underskotten i bytesbalansen att vara betydande de närmaste åren. Detta är en utveckling som inte kan fortgå. Det krävs därför långtgående och kraftfulla åtgärder för att vända denna utveckling. De åtgärder som redovisas i skrivelsen är enligt utskottet betydelsefulla för att kunna vända denna utveckling, men ytterligare åtgärder kommer att bli nödvändiga. Kostnadsökningarna måste, så länge produktivitetsutvecklingen inte positivt skiljer sig från omvärldens, anpassas till de förhållanden som råder i våra konkurrentländer. Det är därför av stor vikt för den svenska ekonomin att framgång nås i strävandena att få till stånd stabiliseringsavtal på den svenska arbetsmarknaden. Därtill krävs en fortsatt stram finanspolitik och att ökningar av den offentliga konsumtionen och av transfereringarna måste motverkas.
Det är ytterst angeläget att alla nya utgifter är ansvarsfullt finansierade. I annat fall försvagas statsbudgeten med efterföljande negativa verkningar på ekonomin. Inriktningen av de offentliga utgifterna kan i sig leda till en lägre aktivitet i ekonomin. Åtgärderna verkar dock återhållande på räntenivån och kostnadsutvecklingen. Därigenom skapas en positiv effekt för investeringar och produktion inom industrin. Ökningen av arbetslösheten bör därigenom kunna hejdas. Exporten underlättas om försämringen av kostnadsläget gentemot omvärlden kan hejdas. På sikt bör bytesbalansen återigen förbättras. Det är således utskottets uppfattning att med ett stabiliseringsavtal och en stram finanspolitik som grund finns förutsättningar att bryta den negativa utvecklingen för bytesbalansen.
Motioner om Sverige och EG
I motion Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) diskuteras och föreslås olika direktiv för inriktningen av EG-samarbetet och för de pågående EES-förhandlingarna. Även i motion Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c) framförs vissa synpunkter på EG-samarbetet. Utrikesutskottet har så sent som den 22 november 1990 tagit ställning till ett stort antal frågor rörande Sveriges förhållande till de västeuropeiska integrationssträvandena (1990/91:UU8). Riksdagen avser att behandla betänkandet den 11 december 1990.
I sitt betänkande framhåller utrikesutskottet bl.a. att förutsättningarna nu är väsentligt annorlunda än tidigare vad beträffar Sveriges förhållande till EG bortom de pågående EES-förhandlingarna. Ett svenskt medlemskap i EG bör därför kunna förenas med de krav som även fortsättningsvis måste ställas på neutralitetspolitikens utformning. Sverige bör enligt utrikesutskottet eftersträva att med bibehållen neutralitetspolitik bli medlem i EG. Endast som medlem kan vårt land fullt ut delta i och få inflytande på samarbetet i EG. Efter en samlad bedömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna och efter samråd i utrikesnämnden bör regeringen kunna lämna in en svensk ansökan om medlemskap, framhåller utrikesutskottet som finner det sannolikt att så kan ske under år 1991. Utrikesutskottet ser det som självklart att man i denna bedömning tar hänsyn till den fortsatta utvecklingen i Europa, inkl. EGs regeringskonferenser, EES-förhandlingar och säkerhetspolitiskt viktiga skeenden inom ESK. Hänsyn måste därvid också tas till samarbetet med de nordiska länderna och de övriga EFTA-länderna, anför utrikesutskottet.
Det finns mot denna bakgrund inte anledning för finansutskottet att nu ta upp de frågor som aktualiseras i motionerna till förnyad behandling. Enligt utskottets mening bör således motionerna Fi15 yrkande 3 samt Fi17 yrkandena 1--11 och 15--20 inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. De bör därför avslås av riksdagen.
Enskilda motionsyrkanden med anknytning till skrivelsen
I den skrivelse som redovisats för riksdagen lämnas inte några förslag som kräver något ställningstagande från riksdagens sida. I skrivelsen aviseras förslag som regeringen senare kommer att förelägga riksdagen i särskilda propositioner. Förslag om förändringar i sjukförsäkringen och om höjd fastighetsskatt har efter det att skrivelsen presenterades lagts fram för riksdagen. Ytterligare förslag kommer att läggas fram i budgetpropositionen eller i särskilda propositioner senare i vår. Regeringen kommer bl.a. att lägga fram vissa förslag om förändringar i finansieringen av flyktingmottagandet, slopande av lån för fiskets rationalisering, nedläggning av Ing 1 m.m.
Dessa förslag, liksom de därav föranledda motionerna, kommer senare att beredas av resp. fackutskott innan riksdagen fattar beslut i frågan.
Utskottet anser mot denna bakgrund att de motionsyrkanden som nu väckts med anledning av regeringens skrivelse 50 och som redovisas i följande sammanställning inte bör sakbehandlas i detta sammanhang. De bör därför enligt utskottets uppfattning utan ställningstagande i sakfrågan i nuvarande läge avslås av riksdagen.
Motion, motionär Ämne ________________________________________________________________________
Fi21 av Ove Karlsson m.fl. (s) Omorganisation av byggnadsstyrelsen
Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. (s) Finansiering av flyktingmottagandet
Fi23 av Margareta Gard (m) Användningen av kärnkraft
Fi24 av Jens Eriksson m.fl. (m) Avskaffandet av fiskerilånen
Fi25 av Ove Karlsson m.fl. (s) Förvaltning av vissa skyddsvärda områden som ägs av Vattenfall
Fi26 av Erling Bager och Avskaffandet av fiskerilånen Kenth Skårvik (fp)
Fi27 av Ylva Annerstedt (fp) Bevarande av Ing 1
Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp) Infrastrukturinvesteringar
Fi31 av Eva Goës m.fl.(mp) Flexibel skolstart ________________________________________________________________________
Övriga yrkanden
I motion Fi8 av Lars Werner m.fl. (v) begärs att en låginkomstutredning tillsätts för att bl.a. kartlägga dagens sociala och ekonomiska klyftor.
Utskottet vill erinra om att de frågor som en sådan utredning skulle behandla belyses kontinuerligt i den officiella statistiken och i olika undersökningar. Av särskilt intresse är därvid att riksdagen så sent som våren 1990 uttalade sig för att en ny levnadsnivåundersökning borde genomföras (1989/90:SoU19, rskr. 333). Socialutskottet, som beredde detta ärende, påpekade att någon motsvarande undersökning inte hade genomförts sedan år 1981 och ansåg med hänsyn härtill att en levnadsnivåundersökning skulle vara av stort värde, bl.a. för forskningen på det sociala området. Vidare har en kommitté tillkallats med uppdrag att följa och rapportera kring olika effekter av 1990--1991 års skatteomläggning. En av de viktigaste frågor kommittén har att belysa gäller skatteomläggningens effekter på fördelningen av inkomster och förmögenheter. Mot bakgrund av det anförda är det enligt finansutskottets mening för närvarande inte påkallat att tillsätta en särskild låginkomstutredning. Utskottet avstyrker följaktligen motion Fi8 (v) yrkande 3.
I motion Fi28 av Gunhild Bolander (c) anförs att bristen på livsmedel redan i vinter kan leda till en flyktingström från Sovjetunionen till Sverige och andra länder. Motionären anser att riksdagen skall göra ett tillkännagivande om att Sverige bör ha beredskap för att ge livsmedelsbistånd till Sovjetunionen.
Utskottet får med anledning härav erinra om att statsrådet Lena Hjelm-Wallén den 20 november 1990 besvarade en fråga i kammaren om livsmedelshjälp till Sovjetunionen. Av statsrådets svar framgår att regeringen stöder de internationella strävandena att söka ge bistånd till Sovjetunionen. Statsrådet framhöll också att regeringen bevakar utvecklingen noga och att den självfallet inte kommer att vara overksam om en verklig hungerkatastrof skulle utbryta i landet.
Eftersom regeringen sålunda redan har sin uppmärksamhet riktad på problemet är det enligt utskottets mening inte nu påkallat med något uttalande från riksdagens sida. Motion Fi28 (c) avstyrks därför av utskottet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken att riksdagen med anledning av regeringens proposition 1990/91:39 och skrivelse 1990/91:50 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi7, 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi10, 1990/91:Fi11, 1990/91:Fi14, 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Fi16, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 godkänner vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till känna, res. 1 (m,fp) res. 2 (c) res. 3 (v) res. 4 (mp)
2. beträffande Sverige och EG att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi15 yrkande 3 och 1990/91:Fi17 yrkandena 1--11 och 15--20, res. 5 (v) res. 6 (mp)
3. beträffande övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi21, 1990/91:Fi22, 1990/91:Fi23, 1990/91:Fi24, 1990/91:Fi25, 1990/91:Fi26, 1990/91:Fi27, 1990/91:Fi30 och 1990/91:Fi31,
4. beträffande tillsättande av en låginkomstutredning att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi8 yrkande 3, res. 7 (v, mp)
5. beträffande livsmedelsbistånd till Sovjetunionen att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi28.
Stockholm den 4 december 1990
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s), Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick (mp), Sonia Karlsson (s) och Maria Hed (s).
Reservationer
Reservationer
1. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som framgår" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:
Tillväxten i den svenska ekonomin kommer att falla från en relativt måttlig takt år 1989 till en svagare takt 1990 och 1991. Det finns som utskottet ser det tydliga stagnationstendenser i ekonomin. Den måttliga ökningen år 1989 hölls uppe av en kraftig investeringsökning samt förhållandevis hög offentlig konsumtion. Den privata konsumtionen ökade jämförelsevis litet efter flera års relativt stark utveckling. Under år 1990 kommer tillväxten att avta men hållas uppe främst av den privata konsumtionen och av bruttoinvesteringarna.
År 1991 finns en uppenbar risk att BNP stagnerar. Industrin väntas skära ned sina investeringar i Sverige. Svenska företag investerar i ökad omfattning i utlandet medan utländska investerare är betydligt mer försiktiga i Sverige. Den offentliga konsumtionen kommer att bromsas upp 1991 av en förhållandevis stram finanspolitik samt ett kommunalt skattestopp. Endast den privata konsumtionen kommer att öka i snabbare takt.
Utskottet har därvid utgått från mer realistiska lönekostnadsökningar än vad regeringen gör i sitt alternativ. Utskottet tror inte att ens en prolongering av avtalen från 1990 och beslutade avtalshöjningar med anledning av prisutvecklingen kan inrymmas i dessa tal. Därtill har nivåerna på grund av löneglidning och annat höjts för mycket redan vid ingången av år 1991.
Bytesbalansen kommer att försämras med ytterligare närmare 20 miljarder kronor i år, och det är utskottets bedömning att en ytterligare lika stor försämring kommer att ske nästa år. Om den ekonomiska politiken inte ändras kommer svensk ekonomi att gå in i en förhållandevis djup recession med stor arbetslöshet och höga räntor. Risken blir uppenbar för devalveringsrykten som kommer att sätta press på den svenska kronan, vilket i sin tur medför att försvaret av den fasta växelkursen kan kräva stora uppoffringar.
Det är utskottets uppfattning att den ekonomiska politiken måste läggas om så att vitaliteten och växtkraften i svensk ekonomi återskapas. Med en långsiktig politik, som inte påtagligt avviker från den i våra konkurrentländer, kan investeringar och företagande lockas tillbaka till Sverige för att möjliggöra en stabil tillväxt. Det krävs ett långvarigt och mödosamt arbete med betydande strukturförändringar och uppoffringar för att åter ge Sverige en ekonomi i balans.
Den ekonomiska politiken på medellång sikt
Långtidsutredningen 1990 (LU90) syftar till att ge underlag för den ekonomiska politiken. LU90 påvisar att ekonomins tillväxt under 1980-talet möjliggjorts genom devalveringarna 1981 och 1982 samt genom den utdragna internationella högkonjunkturen. Den utrikeshandelsledda expansionen efter devalveringarna avbröts emellertid tidigt i uppgångsfasen då industrins kapacitetsutnyttjande slog i taket. Ökningen av antalet offentliganställda fortsatte, samtidigt som arbetsmarknaden överhettades. Lönekostnadsutvecklingen översteg hela tiden den i våra konkurrentländer samtidigt som produktiviteten avtog. Därmed vändes efterfrågan från utländsk till inhemsk. Kapitalbildningen började ge ett negativt bidrag till tillväxten samtidigt som konsumtionen ökade starkt. Resultatet blev en trendmässig försämring av bytesbalansen.
Utskottets slutsats av politiken är att devalveringarna 1981 och 1982 helt misslyckades med att uppnå sitt huvudsyfte, nämligen att vara strukturpåverkande. Detta blev särskilt tydligt efter 1985. Devalveringarna har endast bidragit till att dölja behovet av genomgripande förändringar och därigenom bidragit till att förstärka stagnationstendenserna.
I LU90 anges att den svenska ekonomin kännetecknas av för hög pris- och lönekostnadsökning, för låg produktivitetsökning och för lågt sparande.
Med nuvarande inriktning av den ekonomiska politiken består dessa problem de närmaste åren. Inflationen väntas vara väsentligt högre än omvärldens, tillväxten och produktivitetsökningen väsentligt lägre och underskottet i bytesbalansen (det totala sparandeunderskottet) väntas öka. Räntan förblir hög. Arbetslösheten väntas öka.
Utskottet kan instämma i propositionens inledande problembeskrivning. I propositionen utlovas riktlinjer för inflationsbekämpning, reformer inom den offentliga sektorn och tillväxtpolitik. Utskottet tvingas emellertid konstatera att trots en i stora stycken korrekt analys drar inte regeringen de naturliga slutsatser som följer av analysen. Flera exempel på detta återges också i motionerna Fi7 (fp) och Fi10 (m).
Utskottets slutsats av den analys som görs i långtidsutredningen och den tolkning som görs härav i propositionen är att den ekonomiska politiken måste läggas om och att det krävs omfattande åtgärder för att åstadkomma en kursändring.
Den svenska ekonomin har inte förmått att utvecklas på samma sätt som ekonomierna i vår omvärld. För att öka tillväxten och lägga grunden för framtidens välstånd måste den svenska ekonomin ges en ny utvecklingskraft. Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionerna Fi7 (fp), Fi10 (m) och Fi14 (m, fp) att följande sex punkter bör ingå i ett program för att åstadkomma balans i den svenska ekonomin.
1. Europapolitiken är central. Sverige måste redan 1991 ansöka om medlemskap i EG. Detta bör kunna resultera i att Sverige kan vara fullvärdig medlem i mitten av 1990-talet.
Sverige bör så snabbt som möjligt söka en anslutning till det västeuropeiska valutasamarbetet. Ett steg i dag är att i likhet med Norge knyta kronan till EG-valutan ecu.
Utskottet är väl medvetet om den snabba utveckling mot en politisk och monetär union som EG nu drar upp riktlinjerna för. Det ser utskottet inte som ett hinder, utan tvärtom som ytterligare ett argument för att Sverige måste söka medlemskap. Sverige måste tillhöra dem som är pådrivande i den europeiska integrationen.
Utskottet vill i likhet med motionärerna med skärpa slå fast att växelkursförändringar är uteslutna som medel för att försöka lösa Sveriges strukturella problem. Ytterligare devalveringar skulle enbart vara ett bevis för att Sverige inte förmår genomföra en intern anpassning, och det skulle starkt försvåra medlemskap i EG.
2. Även skattepolitiken är av största vikt. Den viktigaste uppgiften är att under kommande år successivt sänka det totala skattetrycket. Om Sverige i framtiden skall kunna klara konkurrensen med andra länder kan vi inte ha skatter som väsentligt avviker från dessa. Efter den nu beslutade sänkningen av marginalskatten och återinförandet av det automatiska inflationsskyddet framstår enligt utskottet sänkt mervärdeskatt och sänkta arbetsgivaravgifter som angelägna åtgärder. Utskottet anser även att den totala nivån på kapitalbeskattningen är för hög, inte minst med tanke på kapitalets internationella rörlighet. Särskilt brådskande är därvid att avskaffa förmögenhetsskatten på de mindre och medelstora företagens arbetande kapital.
Avdragsrätten vid beskattningen för medlemsavgifter till fackliga organisationer och arbetsgivarföreningar måste avskaffas. Enligt utskottet skulle framtida löneförhandlingar underlättas om staten avstod från att med skattemedel subventionera uppbyggnaden av fackliga konfliktfonder.
Utskottet vill i detta sammanhang instämma i motionärernas tveksamhet i fråga om effekterna av den s.k. Rehnbergkommissionens arbete. Enligt utskottet har den typ av "mjuk inkomstpolitik" som regeringen genom kommissionen driver små utsikter att nå ett stabiliseringsavtal. Lönebildningen påverkas främst av samspelet mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden.
Det kommunala skatteuttaget får inte öka.
Utskottet delar likaså motionärernas uppfattning att den av regeringen i en särskild proposition föreslagna höjningen av fastighetsskatten på s.k. kommersiella lokaler måste avvisas.
3. De offentliga utgiftsökningarna måste hållas tillbaka och utgifterna på vissa områden minskas. Det är en förutsättning för att det skall vara möjligt att sänka skattetrycket. Om kostnadsökningar och inflation skall pressas ned, förutsätter det nämligen en stram finanspolitik.
En stram finanspolitik krävs också för att avlasta penningpolitiken. En räntenivå som med flera procentenheter överstiger utlandets räntor är inflationsdrivande och verkar dessutom hämmande på företagens investeringar.
Ett väsentligt inslag i en stram finanspolitik bör enligt utskottet vara att utgifterna för socialförsäkringarna och bostadssubventionerna begränsas. Detta bör ske både genom direkta minskningar i ersättningsnivåer och genom de indirekta minskningar som följer av minskad frånvaro på grund av sjukdom, förtidspension o.d.
Inom sjukförsäkringssystemet bör en sänkning av ersättningsnivån, lika för alla, kombineras med en arbetsgivarperiod, dvs. med att arbetsgivarna under ett par veckor betalar sjuklön till de anställda. Samtidigt med att offentliga utgifter på detta sätt överförs till den privata sektorn måste arbetsgivaravgifterna sänkas. Därmed skapas incitament både för den enskilde att inte stanna hemma i onödan och för arbetsgivare att reducera korttidsfrånvarons orsaker. Dessutom kan då den omfattande byråkratin i försäkringssystemet angripas och resurser frigöras för rehabiliteringsinsatser. Som ett räkneexempel vill utskottet nämna att en minskning av det s.k. sjuktalet till den nivå som rådde för fem år sedan skulle ge utrymme för en sänkning av momsen med nära tre procentenheter.
Även arbetsskadeförsäkringen och reglerna för deltidspensioneringen behöver ges förändrad utformning.
Arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras, bl.a. genom att en större del av "försäkringspremien" erläggs av de enskilda löntagarna. Utskottet finner det också intressant att pröva en utveckling av arbetslöshetsförsäkringen så att den svarar för en större del av de arbetsmarknadspolitiska insatser som i en lågkonjunktur kan bli nödvändiga.
Den lagstadgade semestern bör vara fem veckor. Det innebär att den utvidgning med två dagar som riksdagen beslutade om i våras bör återgå sedan alla fått ut de dagar de redan har tjänat in.
Bostadssubventionerna bidrar till att driva upp byggkostnaderna och måste därför successivt minskas. Dessutom krävs en genomgripande avreglering av byggsektorn.
Den reducering av transfereringsutgifterna som utskottet ovan förordar bör enligt utskottet ge utrymme både för nödvändiga och önskvärda skattesänkningar och en satsning på investeringar i infrastruktur. Under senare år har både investeringar i väl fungerande kommunikationsnät och grundläggande forskning och utbildning blivit eftersatta. Sveriges förmåga att hävda sig i den internationella konkurrensen är beroende av att denna eftersläpning återtas.
4. Välfärdspolitiken måste reformeras också i andra avseenden. En av de allra viktigaste uppgifterna under 1990-talet är att avreglera den i dag monopoliserade sociala tjänstesektorn.
Utskottet anser att med utgångspunkt i system med gemensam finansiering bör pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde själv träffar. Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.
Detta innebär en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken. Genom att bryta upp de offentliga monopolen skapas helt nya möjligheter såväl för dem som arbetar inom vård, omsorg och utbildning att själva välja mellan olika alternativa verksamhetsformer och arbetsgivare som för dem som är beroende av dessa tjänster att själva fatta sådana viktiga beslut som berör barnomsorg, sjukvård och skola.
Utskottet vill också understryka vad motionärerna anför om att avreglering och ökad konkurrens leder till bättre utnyttjande av de totala resurserna, dvs. till ökad effektivitet. Därmed kan köer och brister i dagens system angripas utan krav på stora resurstillskott.
Utskottet är övertygat om att en välfärdspolitik med denna inriktning kommer att ge en bättre service för alla och envar.
5. Det enskilda ägandet och det enskilda sparandet måste stärkas. En dynamisk ekonomi kräver ett spritt enskilt ägande och ett spritt enskilt sparande. Det ger trygghet åt individer och familjer, och det ger styrka och utvecklingskraft åt samhället.
Utskottet avvisar det socialdemokratiska påståendet att medborgarrätt står mot äganderätt. I själva verket är enskild äganderätt en förutsättning för marknadsekonomin som i sin tur är en förutsättning för demokrati och ett öppet samhälle.
Utskottet avvisar därmed den tydligt socialistiska strävan hos dagens socialdemokrati att genom bl.a. AP-fonderna bygga ut det kollektiva ägandet och att genom olika former av kollektivt sparande successivt tränga undan det enskilda sparandet. Löntagarfonderna skall avskaffas.
Som utskottet ovan anfört måste förmögenhetsskatten på arbetande kapital i små och medelstora företag avskaffas för att ge dessa bättre utvecklingsmöjligheter. Om Sverige skall kunna återindustrialiseras beror det i hög grad på hur dessa företag utvecklas.
Motionärerna framför flera förslag för att sprida ägande och enskilt sparande. Utskottet instämmer i dessa. Sålunda bör vinstdelningssystem på företagsnivå uppmuntras, bostadsägandet spridas genom att s.k. allmännyttiga bostadsföretag uppmuntras att sälja ut sina lägenheter till de boende som så önskar, och ägandet spridas av ett stort antal i dag statliga företag och andra tillgångar genom ett omfattande utförsäljningsprogram.
6. Den svenska energipolitiken måste äntligen grundas på rationella överväganden. Någon förtida avveckling av kärnkraftsreaktorer är enligt utskottets mening inte aktuell om inte säkerhetsskäl motiverar det. Sverige måste kunna erbjuda sin industri både trygg energiförsörjning och elpriser som är internationellt konkurrenskraftiga -- annars fortsätter investeringsflykten.
Det är utskottets uppfattning att dessa riktlinjer måste ligga till grund för den ekonomiska politik som nu måste föras. De redovisade åtgärderna kommer inte att snabbt kunna ta Sverige ur krisen. Men det gör det bara än mer nödvändigt att snarast möjligt lägga om kursen. Det är enligt utskottet endast en ekonomisk politik efter dessa riktlinjer som kan skapa förutsättningar för att det åter skall bli intressant för såväl svenskar som utlänningar att investera och verka i Sverige, vilket är nödvändigt för en fortsatt välståndsökning.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det inte kan bli tal om något slags överbryggningspolitik. Som motionärerna påtalar är erfarenheterna av sådan politik under 1970-talets mitt negativa. Den då förda politiken medverkade enbart till att förstärka obalanserna och försvåra inflationsbekämpningen.
Regeringens skrivelse
Regeringens skrivelse (1990/91:50) om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna utmynnar i att riksdagen bereds tillfälle att ta del av de synpunkter som framförts.
Konkreta förslag saknas helt. I den mån sådana kommer att föreläggas riksdagen för beslut kommer detta, enligt skrivelsen, att ske successivt och i särskilda propositioner. Merparten av övriga förslag sägs komma i budgetpropositionen eller senare under våren 1991. Tidpunkter för ikraftträdande ligger i flera fall flera år fram i tiden.
Det är utskottets uppfattning att på grund av skrivelsens utformning och bristen på tydliga åsikter och konkreta åtgärder, finns det för närvarande ingen möjlighet eller anledning att närmare kommentera och ta ställning till de olika tankar som där framförs. Sådana ställningstaganden måste anstå till dess regeringen har presenterat de färdiga förslagen.
Det finns visserligen inslag i "krispaketet" som utskottet välkomnar och som i många fall har sitt ursprung i förslag som tidigare har framförts från moderata samlingspartiet och folkpartiet. Men som helhet är programmet otillräckligt. Det är för litet och kommer för sent.
Det är t.ex. pinsamt för Sverige att det först är under trycket av en akut ekonomisk kris som regeringen förmår att skruva upp sina ambitioner vad gäller svenskt medlemskap i EG.
Skrivelsen framhäver betydelsen av att de aviserade åtgärderna skall leda till positiva effekter på utgiftstryck och statsbudget, såväl kort- som långsiktigt. Av formuleringarna att döma ges lätt intrycket att regeringen ser Sveriges ekonomiska problem som i första hand en fråga om budgetsaldot. De samhällsekonomiska effekterna av "paketet" försöker den avhandla på skrivelsens sista sida.
Regeringen anför inledningsvis att den varit lyckosam i ansträngningarna att minska de offentliga utgifternas andel av BNP. Som framgår av motion Fi14 (m, fp) har regeringen i själva verket misslyckats med att få den offentliga utgiftsökningen under kontroll.
Detta var sannolikt också bakgrunden till regeringens i ett tidigare skede offentliggjorda ambitioner att minska utgifterna med i storleksordningen 25 miljarder kronor. Beloppet krympte snabbt till 15 miljarder kronor. I skrivelsen minskas beloppet ytterligare. Där påstås att budgetsaldot förbättras med 13,2 miljarder kronor för budgetåret 1991/92. Av dessa svarar höjd skatt för 700 milj. kr. På två veckor halverades sparambitionerna. Av besparingarna är dessutom vissa sannolikt överskattade beloppsmässigt och några är av engångskaraktär.
För innevarande budgetår uppgår besparingarna till netto en dryg miljard kronor.
Mot bakgrund av vad som ovan sagts kan utskottet konstatera att regeringen misslyckats även från sina egna mer kamerala utgångspunkter.
Till detta kommer att de aviserade åtgärderna i liten omfattning är ägnade att lösa de strukturella problem svensk ekonomi brottas med. Regeringen påstår i skrivelsen att "åtgärdsprogrammet" skulle dämpa pris- och kostnadsutvecklingen och skapa förutsättningar för en lägre räntenivå i Sverige. Den hävdar att investeringarna skulle stimuleras, särskilt inom industrin, och exporten öka redan 1991. Det finns inga indikationer på att detta skulle bli fallet. Den föreslagna skatten på kommersiella lokaler verkar i stället i motsatt riktning, eftersom den är inflationsdrivande och investeringshämmande. Höjda avkastningskrav som tas ut i form av högre priser för konsumenterna ger samma effekt och vägs inte upp av andra åtgärder i motsatt riktning. Det förändrade förslaget vad gäller sjukförsäkringen ger mindre positiva effekter än ett förslag om arbetsgivarperiod kombinerat med sänkt ersättningsnivå.
Resonemangen i skrivelsen är motsägelsefulla och inkonsekventa. Den visar med stor tydlighet att regeringen inte förmår lägga fram de förslag som är nödvändiga om Sveriges grundläggande ekonomiska problem skall kunna lösas.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi7 (fp), Fi10 (m) och Fi14 (m, fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet avstyrker med det anförda propositionens förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken. Utskottet anser inte heller att skrivelsens allmänna redovisning kan utgöra grund för några riktlinjer för den ekonomiska politiken.
I motionerna Fi11 (c) och Fi15 (c) yrkandena 1--2 finns flera uttalanden och förslag som utskottet kan ställa sig bakom men förslagen som helhet är enligt utskottets mening inte tillräckligt långtgående varför motionerna avstyrks av utskottet.
I motionerna Fi8 (v) yrkandena 1, 2, 4 och 5, Fi9 (mp), Fi16 (v), Fi17 yrkandena 12--14, Fi18--20 (mp) och Fi29 (mp) förordas bl.a. skattehöjningar och utgiftsökningar som utskottet inte kan ställa sig bakom. Motionerna bör därför avslås av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken a) att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi7 och 1990/91:Fi10 samt med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi11, 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Fi16, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 godkänner vad som förordas i motion 1990/91:Fi14 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till handlingarna,
2. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som nämnts" och på s. 28 slutar med "svenska arbetsmarknaden" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "I motion Fi10 (m)" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:
Svensk ekonomi befinner sig i fundamental obalans vilket ter sig märkligt efter sju år av högkonjunktur. Utsikterna för ekonomin inför de närmaste åren ger därför anledning till stor oro. Regeringens oförmåga att driva en aktiv och trovärdig finanspolitik är en viktig orsak till de ekonomiska problemen.
I likhet med vad som sägs i motion Fi11 (c) finner utskottet det inte realistiskt -- med den av regeringen föreslagna politiken -- att räkna med att lönerna skulle kunna dämpas så kraftigt som regeringen förutsätter i proposition 39. Även om Rehnbergkommissionen skulle lyckas uppnå ett stabiliseringsavtal, vilket i hög grad är önskvärt, måste man nämligen utgå från att löneglidningen kommer att omöjliggöra att timlönekostnaderna ökar med endast 4%.
Den ekonomiska politiken måste med hänsyn till detta ges en ny inriktning. Det är som utskottet ser det nödvändigt att under de närmaste åren inrikta politiken på en aktiv krisbekämpning, på kraftfulla strukturåtgärder och på långsiktiga investeringar för framtiden. Det är viktigt att näringslivet ges goda möjligheter till utveckling och långsiktiga investeringar. Den offentliga sektorn måste effektiviseras för att med begränsade resurser kunna ge godtagbar service.
Skall svensk ekonomi kunna stabiliseras måste enligt utskottets mening följande åtgärder vidtas: Högsta prioritet för en aktiv inflationsbekämpning. Satsning på arbetslinjen. Ökad vikt vid ekonomiska strukturfrågor. Förnyelse av den offentliga sektorn. Sänkt skattetryck och skatt efter bärkraft. Satsning på infrastruktur, utbildning och forskning. Öppenhet mot omvärlden. Personligt ägande och sparande. Omställning av energisystemet. Produktivitet och tillväxt. Tillvaratagande av hela landet. Fungerande marknader. Ett gott företagsklimat. Fast valuta.
Med en sådan inriktning på den ekonomiska politiken läggs grunden för en hållbar utveckling i ett längre perspektiv. Den svenska ekonomin vinner därmed i självständighet och styrka, vilket ger minskad sårbarhet i en alltmer internationaliserad värld.
Under oktober drabbades svensk ekonomi av en akut kris på grund av regeringens oförmåga att bedriva en aktiv och trovärdig finanspolitik. Valuta uppgående till sammanlagt 16 miljarder kronor strömmade ut ur landet under två veckor. Det motsvarar ca 20% av den totala valutareserven. Riksbanken tvingades höja räntan i två omgångar med sammanlagt 5 procentenheter för att vända valutaströmmarna.
Krisen föranledde regeringen att i en skrivelse (1990/91:50) översiktligt redovisa ett åtgärdsprogram vars detaljer kommer att presenteras mer ingående när de läggs fram i särskilda propositioner. Utskottet finner därför inte anledning att nu närmare ta ställning till varje enskilt förslag i regeringens program.
För budgetåret 1991/92 räknar regeringen med att de redovisade åtgärderna skall förstärka budgetsaldot med 13,2 miljarder kronor. Förstärkningen består både i utgiftsminskningar och skattehöjningar. Enligt utskottets mening kan regeringens beskrivning av de finansiella effekterna av paketet sättas i fråga. Mycket talar för att saldoförstärkningen blir lägre än vad som anges i skrivelsen. Skrivelsens åtgärdsförslag lär inte heller vara tillräckliga för att åstadkomma någon avgörande effekt på den reala ekonomin i det korta och medellånga perspektivet.
Enligt utskottets bedömning bör de offentliga utgifterna begränsas med i runt tal 20 miljarder kronor under budgetåret 1991/92. Samtidigt är det, som utskottet ser det, angeläget att minska skattetrycket, i första hand genom sänkt mervärdeskatt på nödvändig konsumtion. Förslag av denna innebörd redovisas i motion Fi15 (c). Utskottet ansluter sig till de i denna motion redovisade förslagen som innebär att budgeten för 1991/92 förstärks med netto sammanlagt ca 15 miljarder kronor. I likhet med centern anser utskottet således att den ekonomiska politiken på kort sikt bör riktas in på följande fem huvudområden, nämligen på att sänka de offentliga utgifterna, på att förstärka konkurrenskraften, på att sänka skatten på nödvändig konsumtion, på att öka hushållssparandet och på att genom marknadssignaler lägga fast klara spelregler för ekonomin.
Följande åtgärder bör vidtas för att sänka de offentliga utgifterna: Ett treårigt program för att minska den statliga administrationen, främst de centrala ämbetsverken. En samordning av arbetsskade- och sjukförsäkringen. Arbetsgivarinträde under de första 14 dagarna av varje sjukperiod samt sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen. Skärpt prövning av sjukpenning under tid för rehabilitering och för utbildning. Höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen från 5% till 10%. Nytt bostadsfinansieringssystem med en bassubvention lika för alla. Översyn av sjukvårdens framtida organisation, verksamhet och finansiering. Tidsbegränsad neddragning av repetitionsövningarna inom försvaret samt neddragning av utgifterna för försvarets centrala myndigheter med 100 milj.kr.
En stärkt konkurrenskraft är nödvändig för att bromsa försämringen av handelsbalansen, åstadkomma ökade investeringar inom Sveriges gränser och förhindra en kraftig uppgång i den öppna arbetslösheten. Följande åtgärder bör vidtas för att åstadkomma en stärkt konkurrenskraft: Löneökningar som ligger inom samhällsekonomins ramar bör främjas genom att stöd lämnas till strävandena att få till stånd stabiliseringsavtal på arbets- och hyresmarknaden. På det näringspolitiska planet bör statliga företag säljas ut och Vattenfall ombildas till ett moderbolag och fem regionala dotterbolag. Riksdagens jordbrukspolitiska beslut måste ligga fast och gränsskyddet bör avskaffas i takt med vad som sker i omvärlden. Investeringsfonderna bör frisläppas för alla typer av investeringar. I de delar av Storstockholms- och Uppsalaområdet som omfattas av investeringsskatten bör frisläpp dock bara medges för miljöinvesteringar. Ett tioårsprogram bör tillskapas för omfattande järnvägsinvesteringar för att förbättra infrastrukturen. Satsningen på högskoleutbildning bör öka.
Skattereformen medför att konsumentprisindex kommer att stiga med ca 3% under 1990 och ca 3,5% under 1991. Detta är olyckligt i ett läge där landets största samhällsekonomiska problem är de alltför höga pris- och kostnads- ökningarna. Utskottet ser det därför som angeläget med sänkt mervärdeskatt på nödvändig konsumtion. Mervärdeskatten på basmat liksom byggmomsen bör sålunda utgår med 60% av ordinarie påläggssats. Därmed sänks konsumentpriserna och kompensationskraven i lönerörelsen kan dämpas. Skattesänkningen bör finansieras dels genom besparingar i de offentliga utgifterna, dels genom begränsade skattehöjningar som inte är större än att det totala skatteuttaget minskar. I enlighet härmed föreslår utskottet att skattereduktionen för fackföreningsavgifter slopas och att arbetsgivares avdrag för medlemsavgift avskaffas. Enligt utskottets mening bör investeringsbidrag till byggande inte införas och skatteskalan inte justeras upp utöver inflationsskydd. Det finns enligt utskottets mening inte heller motiv för att höja fastighetsskatten ytterligare, såsom föreslås i skrivelsen.
Ett ökat sparande är angeläget för att öka utrymmet för investeringar och minska underskottet i bytesbalansen. Utskottet anser att hushållssparandet måste prioriteras framför offentligt sparande. För att främja hushållssparandet bör personliga investeringskonton införas enligt den modell som centerpartiet förordat.
Tydliga marknadssignaler, såväl till inhemska aktörer som till omvärlden, är nödvändigt för att påverka förväntningsbilden, minska pressen på den svenska valutan och för att kunna sänka räntan. Spelreglerna i ekonomin måste vara kända, entydiga och ligga fast över längre perioder för att enskilda och företag skall våga göra långsiktiga ekonomiska val såsom investeringar. Mot denna bakgrund vill utskottet bl.a. slå fast följande. Avsteg från valutapolitikens mål är helt uteslutna; en devalvering av den svenska kronan är således inte aktuell. Ökningen av antalet fusioner i näringslivet måste brytas och såväl statlig som privat maktkoncentration motverkas. Klarhet måste skapas om energipolitiken, och avvecklingen av kärnkraften skall inledas så snart det är praktiskt och juridiskt möjligt. Den sista reaktorn måste tas ur drift senast år 2010 i enlighet med folkomröstningens resultat och riksdagens beslut. En stor satsning bör göras på effektivare energianvändning och på inhemska, förnybara och miljövänliga energialternativ.
Folkpartiet liberalerna och moderata samlingspartiet har i motioner framfört många synpunkter och förslag som till väsentliga delar överensstämmer med vad utskottet har anfört ovan.
I folkpartiets ekonomiska politik saknas dock en fördelningspolitiskt acceptabel finansiering, vilket ger ökat bidragsbehov med åtföljande ökat skatteuttag och höjt skattetryck. Moderata samlingspartiet redovisar inte på ett tillfredsställande sätt hur föreslagna besparingar skall genomföras och vilka effekter de ger upphov till. Utskottet yrkar därför avslag på samtliga motioner från moderata samlingspartiet och folkpartiet.
I vänsterpartiets och miljöpartiet de grönas motioner framförs en rad förslag som enligt utskottets mening inte utgör en realistisk grund för en sund ekonomisk politik. Motionerna avstyrks.
Vad utskottet här anfört om riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör riksdagen som sin mening ge till känna för regeringen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken a) att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna 1990/91:Fi7, 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi10, 1990/91:Fi14, 1990/91:Fi16, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 godkänner vad som förordas i motionerna 1990/91:Fi11 och 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till handlingarna,
3. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som nämnts" och på s. 28 slutar med "svenska arbetsmarknaden" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "I motion Fi10" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:
Inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt
I proposition 39 om inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt behandlas främst frågor som rör den svenska ekonomins utveckling under de allra första åren av 1990-talet. I detta avseende skiljer sig till innehållet proposition 39 från tidigare propositioner i detta ämne. Långtidsutredningarna har alltid varit utgångspunkten för regeringarnas ställningstagande till de krav som måste ställas på den ekonomiska politiken i ett längre perspektiv. I proposition 39 hänvisas pliktskyldigast till LU90, men en analys av de mer långsiktiga övervägandena lyser med sin frånvaro i propositionen. Som utskottet ser det är det en allvarlig brist att, som regeringen gör, låta de kortsiktiga problemen helt dominera utformningen av den ekonomiska politiken. Följden blir att sådana avgörande frågor som rör exempelvis fördelnings- och miljöpolitiken inte tas upp till en seriös behandling i propositionen.
Utöver proposition 39 behandlar utskottet i detta betänkande även regeringens skrivelse om åtgärder för att stabilisera ekonomin. Eftersom propositionen och skrivelsen, som nämnts, tar upp frågor rörande den ekonomiska politiken som främst rör utvecklingen i det korta perspektivet, behandlas propositionen och skrivelsen under samma rubrik.
Enligt utskottets uppfattning framstår det nu helt klart att den s.k. tredje vägens politik aldrig på lång sikt skulle kunna eliminera obalanser i den svenska ekonomin och trygga den fulla sysselsättningen. I stället har klyftorna i samhället vidgats, inflationen och räntorna skjutit i höjden, underskotten i bytesbalansen nått rekordnivåer och produktivitetstillväxten avstannat. Det som utskottet ser som mest allvarligt i detta sammanhang är att regeringen, som tidigare sagt sig vilja prioritera målet om full sysselsättning, nu överger detta mål. Detta sker samtidigt som arbetslösheten stiger. Det finns också skäl att här framhålla att regeringen med skattereformen och avregleringen på valutamarknaden i själva verket har drivit upp inflationstakten och underskottet i bytesbalansen. Det går därför inte att komma ifrån att det är den förda politiken som indirekt orsakade den räntekris som tvingade regeringen att i all hast utarbeta ett stabiliseringspaket.
Det är inte enbart investeringarnas totala omfattning som i det längre perspektivet skall möjliggöra en god tillväxt. Lika viktigt är investeringarnas inriktning. Det är utskottets uppfattning att tredje vägens devalveringspolitik har hämmat nytänkande och offensiva framtidsinvesteringar. Det är det kapitalistiska näringslivets felsatsningar som inneburit en fastlåsning av investeringarna i den traditionella industristrukturen, vilket utgör en viktig förklaring till den låga produktivitetstillväxten. Dessutom bör påpekas att bristerna i arbetsmiljön, som medfört utslagning från arbetsmarknaden, avsaknaden av demokratiskt inflytande och makt för de anställda i arbetslivet, samt avsaknaden av en bred kunskapsuppbyggnad hos de anställda, sammantaget är viktiga faktorer som förklarar den låga tillväxten.
Det förslag till utformning av riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen förordar i propositionen och i skrivelsen löser enligt utskottets mening inte de bakomliggande problemen i ekonomin. Det alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill förorda framgår av följande redovisning.
Övergång från inflationslöner till reallöner kräver att priserna pressas för att minska kraven på lönekompensation. Därigenom kan lägre löneökningar leda till reallöneökning. Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett rättvist utfall av avtalsrörelsen underlättas genom att momsen på mat sänks och de högavlönades skatt skärps genom att grundavdraget för dessa slopas. Utskottet vill understryka att lönearbetarna måste tillerkännas rätten att få kompensation för prisökningarna. Om huvudansvaret för inflationen läggs på företag och myndigheter som sätter priser samt på dem som fattar politiska beslut om räntor, skatter, avgifter, taxor m.m. kan prisökningarna hållas nere och löneökningarna bli måttliga, men ändock ge reallöneförbättringar.
Inflationsbekämpning genom prispress skall kombineras med åtgärder mot inflationsdrivande monopol, t.ex. inom byggbranschen och livsmedelssektorn. Pris- och hyresstopp är nödvändiga såväl från stabiliserings- som från fördelningspolitisk synpunkt.
Tillväxten i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling med ekologiska förtecken. Miljö- och energipolitik skall göras till redskap i en för Sverige sund tillväxtpolitik. Satsning på bred kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö och demokrati i arbetslivet är grundpelare i en demokratisk tillväxtpolitik.
Nyinvesteringar för ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas kapital skall på ett nytt sätt användas för denna utveckling bl.a. genom att de lokala arbetarkollektiven ges ökad makt över sparande och investeringar. En infrastrukturfond med tillräckliga resurser måste därutöver inrättas, genom att de största företagen åläggs en infrastrukturskatt, för att bygga ut bl.a. de spårbundna transporterna.
Kommunernas kris löses inte genom regeringens ständigt återkommande svältkurer utan kräver speciella insatser till vård, omsorg, skola, social service och kultur. Värnande om dessa sektorer är ett led i en rättvis fördelningspolitik och grunden för en sund tillväxt.
En framgångsrik politik på 1990-talet kräver rättvisa och självständighet. En låginkomstutredning bör ligga till grund för åtgärder för rättvisa och jämlikhet i samhället och en näringspolitisk kommission bör tillsättas för att kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp riktlinjer för nödvändiga satsningar och förändringar i näringslivet.
Ett oavvisligt krav på energipolitiken är att kärnkraften avvecklas. Två reaktorer måste stängas 1995/96. En fyrpartiuppgörelse innebärande en stor satsning på alternativ är nödvändig för att få stabilitet i energipolitiken.
En effektiv statlig förmögenhetsförvaltning måste eftersträvas. En effektivisering skall ske utifrån ett helhetsperspektiv, vilket innebär att en strategi måste fastställas för affärsverk, bolag, stiftelser och myndigheter innan några omfattande åtgärder vidtas.
Regeringens och de borgerliga partiernas förslag till inriktning av den ekonomiska politiken är med några få undantag identiska. Utskottet avvisar därför även de förslag till utformning som redovisas i motionerna Fi7 (fp), Fi10 (m), Fi11 (c), Fi14 (m, fp) och Fi15 (c).
I motionerna Fi9 (mp), Fi17--20 (alla mp) och Fi29 (mp) framförs flera synpunkter på miljöpolitikens utformning som utskottet i många stycken kan dela. Som utskottet ser det är emellertid förslagen till inriktning av den ekonomiska politiken ofta vagt utformade och saknar i flera avseenden en tillräcklig insikt om det nationella och internationella kapitalets roll och maktposition. Mot den bakgrunden avvisas även förslagen till inriktning av den ekonomiska politiken i här nämnda motioner.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi8 (v) yrkandena 1, 2, 4 och 5 samt motion Fi16 (v).
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken a) att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna 1990/91:Fi7, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi10, 1990/91:Fi11, 1990/91:Fi14, 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 godkänner vad som förordas i motionerna 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5 och 1990/91:Fi16 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till handlingarna,
4. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som nämnts" och på s. 28 slutar med "svenska arbetsmarknaden" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "I motion Fi10" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:
Tidsperspektivet vid fastläggande av riktlinjer för den ekonomiska politiken på längre sikt
En effektiv ekonomisk politik måste bygga på klart formulerade målsättningar och en välgrundad bedömning av hur vår omvärld och vår egen ekonomi kommer att utvecklas på lång sikt. Det tidsperspektiv som måste anläggas är beroende av vilka frågor som skall belysas. Den, som utskottet ser det, mest centrala frågan i dag -- utformningen av miljöpolitiken -- ställer krav på ett mycket långt tidsperspektiv.
Kravet som ställs i Brundtlandrapporten på en politik som ger en uthållig utveckling framställs ofta som en ledstjärna i framtidsarbetet. Under en historiskt mycket kort tid har vi i de industrialiserade länderna, oavsett om vi har levt under marknadskapitalistiska förhållanden eller under kommunistisk statskapitalism, slitit svårt på natur, miljö och människor för att öka den materiella förbrukningen. Vi ser det i dag i form av döende och skadade skogar och hav, allergier och förslitningar hos människor, sjunkande produktionsförmåga i de biologiska systemen, ökenutbredning, skador på skyddande ozonskikt och ökad uppvärmning av jorden på grund av överstor användning av fossila bränslen m.m. Kunskaperna om dessa förlopp är väl kända. Vi har problemen inpå oss också i Sverige. Vårt sätt att leva och sköta vår produktion av varor och tjänster innebär att vi är en av de största förorenarna räknat per innevånare. Vi vet att det brådskar med åtgärder för att stoppa förödelsen och för att kunna börja återställa det som har förstörts.
Om vi med uthållig utveckling menar tidsperspektiv bara bortom ett hundratal år ställer redan det utomordentligt höga krav på återhållsamhet i resursanvändningen. Tas dessutom hänsyn till att merparten av jordens befolkning lever i en fattigdom som är ofattbar för de flesta av oss och att jordens befolkning kan komma att fördubblas på 50 år blir slutsatsen att våra levnadsmönster av solidariska skäl måste genomgå stora förändringar.
I proposition 39 om inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt behandlas främst frågor som rör den svenska ekonomins utveckling under de allra första åren av 1990-talet. Tidsperspektivet är här mycket kort. I detta avseende skiljer sig till innehållet proposition 39 från tidigare propositioner i detta ämne. Långtidsutredningarna har alltid varit utgångspunkten för regeringarnas ställningstagande till de krav som måste ställas på den ekonomiska politiken sett i ett tioårsperspektiv. I proposition 39 hänvisas pliktskyldigast till LU90, men en analys av de mer långsiktiga övervägandena lyser med sin frånvaro i propositionen. Som utskottet ser det är det en allvarlig brist att, som regeringen gör, låta de kortsiktiga problemen helt dominera utformningen av den ekonomiska politiken. Följden blir att sådana avgörande frågor som rör miljöpolitiken och även fördelningspolitiken inte tas upp till en seriös behandling i propositionen.
Prioritering av miljömålen
I regeringens proposition och skrivelse, i här aktuella borgerliga partimotioner och även i viss utsträckning i vänsterpartiets partimotion är det de rent ekonomisk-politiska målen som står i förgrunden vid utformningen av politiken på längre sikt. Detta synsätt innebär, enligt utskottets mening, att den nödvändiga restaureringen av vår miljö endast kan komma till stånd om den totala produktionen av varor och tjänster med i stort sett nuvarande inriktning ständigt ökar. Som utskottet ser det är detta ett oacceptabelt sätt att närma sig en lösning på de miljöpolitiska problemen. De miljöpolitiska målen måste i stället sättas i främsta rummet. Detta sätter ovillkorligen gränser för bl.a. produktionens omfattning och inriktning. Samtidigt innebär denna prioritering av miljömålen restriktioner för med vilka medel de traditionella målen för den ekonomiska politiken -- dvs. full sysselsättning, fast penningvärde, balans i utrikeshandeln, regional balans och jämn fördelning av levnadsstandarden -- kan uppnås. Denna prioritering av miljöpolitiken som utskottet här förordar innebär att de övergripande riktlinjer för den ekonomiska politiken som anges i skrivelsen och här nämnda motioner måste avvisas.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill förorda står i överensstämmelse med de riktlinjer som anges i motionerna Fi9 (mp) och Fi17--Fi21 (mp). Den centrala innebörden av denna politik är att åtgärder måste vidtas för att minska den materiella förbrukningen.
Det finns emellertid i detta sammanhang skäl att understryka att en omställning till minskad materiell förbrukning inte automatiskt innebär att den ekonomiska tillväxten minskar. Tillväxten kommer att öka i de delar av ekonomin som står för återbruk och återanvändning men också inom områden som inte skadar miljö och människor.
Vi måste sålunda välja ut de områden där ekonomisk tillväxt kan tillåtas öka och inom vilka områden den måste minska. Detta är det enda sättet att klara våra långsiktiga ekologiska och ekonomiska problem. Utskottet vill understryka att en sådan kvalificering av tillväxtens innehåll skyndsamt måste komma till stånd.
När det gäller miljöpolitiken vill utskottet särskilt framhålla att den aktivt måste bidra till:
att minska störningarna från den materiella förbrukningen, att återställa förstörd miljö, att förstörelsen av de biologiska systemens produktionsförmåga upphör, att de biologiska systemens produktionsförmåga återställs, att energihushållning och energieffektivitet främjas i syfte att minska den totala energianvändningen med 3% om året de närmaste åren, att spårburen kollektivtrafik byggs ut och moderniseras, att större delen av det långväga godset går på järnväg år 2000, att det inte byggs bro över Öresund, att kärnkraftens avveckling påbörjas allra senast år 1995, att merparten av energialstringen från kärnkraftsreaktorer är avvecklad fram till år 2000, att inhemska förnybara energier gynnas med utvecklingsmedel och slopad mervärdeskatt, att biobränslen produceras utan tillförsel av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel på arealer som nu inte behövs för matproduktion, att ett ambitiöst program för småskalig vindkraft tas fram och verkställs fram till år 2000, att ekonomiska styrmedel i form av gröna skatter och gröna avgifter införs för att miljö- och samhällskostnader skall komma in i företagens kalkyler och priser.
I skrivelsen berörs vissa frågor som har anknytning till uppläggningen av en mer långsiktig ekonomisk politik. Utskottet vill i anslutning till skrivelsen här särskilt ange de riktlinjer som bör gälla för omstrukturering av den offentliga sektorn och arbetsmarknadspolitiken.
1. Besparingar i och omstrukturering av den offentliga sektorn
Allmänt. En offentlig sektor som kräver att skatteunderlaget växer med minst 2% per år (LU90) innebär en ekologiskt orimlig tillväxt. Grundskyddslinje. Socialförsäkringarna måste begränsas och bygga på principen om skydd för god grundstandard, lika för alla, med vissa inkomstprövade bidrag.
ATP-system, folkpension, pensionstillskott och KBT ersätts av en grundpension. Parlamentarisk utredning bör tillsättas. Sjukförsäkringen. Sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör samordnas. En viss sänkning av ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen bör genomföras. Omstrukturering av offentliga tjänster innebärande bl.a. behovsprövning och ett ökat inslag av informellt obetalt arbete. Statlig verksamhet. Utskottet stöder regeringens förslag till ett treårigt bantningsförslag av administrationen och myndighetsväsendet. Lägg ned JAS-projektet, minska antalet brigader och ersätt den allmänna värnplikten med en värntjänst. Resurstillskott till sjukvård och äldreomsorg nödvändiga men förebyggande åtgärder (hälsovård, miljöåtgärder) kan minska behoven. Annan kommunal verksamhet. Hård omprövning där samhället för närvarande stöder olika verksamheter (t.ex. skötsel av idrottsanläggningar, fritidsgårdar m.m. bör i ökad utsträckning göras av direkt berörda), ökad avgiftsfinansiering.
2. Arbetsmarknadspolitiken
En ekonomisk politik med inriktning mot minskad materiell förbrukning innebär också sänkt arbetstid. Lagfäst rätt till sänkt arbetstid (sextimmarsdagen) måste genomföras. Detta är även ett medel för att bekämpa en ökning av arbetslösheten.
Med det anförda tillstyrker utskottet här nämnda motioner från miljöpartiet de gröna och avvisar den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i propositionen och partimotionerna från de borgerliga partierna och vänsterpartiet. Vad gäller förslaget i motion Fi8 (v) om tillsättandet av låginkomstutredning återkommer utskottet senare i betänkandet till denna fråga. Detta gäller även den utförliga behandlingen i motion Fi17 (mp) av inriktningen av Europapolitiken.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken a) att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna 1990/91:Fi7, 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi10, 1990/91:Fi11, 1990/91:Fi14, 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:Fi16 godkänner vad som förordas i motionerna 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till handlingarna,
5. Sverige och EG (mom. 2)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med "I sitt betänkande" och slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till uppfattningen i reservation 6 till utrikesutskottets betänkande om Sverige och EG (1990/91:UU8) i vilken vänsterpartiet redovisar en rad skäl som alla talar mot att Sverige ansöker om medlemskap i EG. Inte minst viktigt är att EG syftar till att bli en västeuropeisk superstat. Sverige kan som alliansfri nation under inga omständigheter ansluta sig till något sådant.
Världsekonomin genomgår en mycket snabb internationalisering. Bakom denna utveckling döljer sig framför allt de transnationella bolagens alltmer växande makt över världsekonomin.
De transnationella bolagen agerar övernationellt. Samtidigt håller tre geografiska maktcentra på att utvecklas: ett "dollarcentrum" kring USA/Canada, ett "yencentrum" kring Japan/NIC-länderna i Ostasien och ett EGs "ECU-centrum". Mellan dessa olika imperialistiska krafter pågår en kamp om makt och inflytande över råvaror och marknader.
EG-ländernas företag och organisationer deltar i plundringen av den tredje världens resurser. Många fattiga stater har dessutom stora lån tagna i olika EG-länder. Skuldkrisens effekt är att de fattiga staternas befolkningsmajoritet dras ned i allt djupare misär.
Världsekonomins internationalisering har dessutom medfört att varje enskilt land också i det rika Nord har svårigheter att föra en självständig ekonomisk politik, vilket bekräftas av höstens räntekris och åtföljande regeringsskrivelse 50. EGs planer på en gemensam centralbank med stora maktbefogenheter kommer för dess medlemsstater att innebära att den tendensen förstärks.
Enligt utskottet bör två utgångspunkter vägleda förhållandet till EG:
1. att så långt det någonsin är möjligt försvara Sveriges möjligheter att bestämma sin egen ekonomiska utveckling, bl.a. genom nyinvesteringar i näringslivet som minskar beroendet av det internationella kapitalet,
2. att nationellt och internationellt verka för en ny ekonomisk världsordning för att skapa rättvisa mellan Nord och Syd.
Utskottet är positivt inställt till ett EES-avtal mellan EG och EFTA. Förutsättningen för att ett sådant avtal skall accepteras är dock att vårt lands suveränitet respekteras i den meningen att riksdagens beslutsrätt över lagar och skatter, och våra domstolars självständighet att döma, inte överlåts till överstatliga och odemokratiska institutioner.
Självklart måste Sveriges grundlag respekteras. Det innebär att beslut om ett EES-avtal, på grund av dess eventuella konflikt med grundlagen, inte kan fattas innan avtalet är färdigt.
Ett EES-avtal får inte innebära försämringar av svenska fackliga rättigheter, arbetarskydds-, hälso- och miljölagar och sociala rättigheter.
Utskottet avvisar därmed att riksdagen i ett nytt uttalande skall klargöra Sveriges intresse av att söka medlemskap i EG.
Utskottet vill anföra fyra huvudinvändningar mot medlemskap i EG:
Konstitutionellt: Innan beslut om medlemsansökan kan fattas måste grundlagen ändras, eftersom ett EG-medlemskap kommer att innebära att riksdagen överlåter beslutsrätt till överstatliga organ. Enligt EG-kommissionens president, Delors, kommer det framtida EG att fatta upp till 80% av de beslut som tidigare fattats av nationella parlament. En så allvarlig försämring av landets suveränitet kan inte få ske utan omfattande diskussion. Ännu saknas en bred och omfattande EG-debatt i Sverige. Beslut om medlemsansökan kan därför inte pressas fram i stor hast. Det beslut som fattas -- oavsett vilket -- måste vara ett resultat av en bred debatt där hela folket getts möjlighet att delta.
Utrikes- och säkerhetspolitiken: EG har redan fattat beslut om att samordna sin utrikes- och säkerhetspolitik. En snar svensk medlemsansökan är att meddela hela världen att vi avser att inom några år överge vår hittills självständigt förda utrikespolitik. En sådan signal i dagens värld präglad av tilltagande spänning mellan Nord och Syd vore djupt olycklig. Den skulle allvarligt skada Sveriges anseende och roll i världspolitiken, framför allt bland den tredje världens utsugna och förtryckta stater.
Bunden anpassningspolitik: Att i nuläget ansöka om medlemskap vore också att meddela att vi avser att ge upp alla svenska lagar och regler som strider mot EGs regelverk. På ett flertal områden innebär detta försämringar som drabbar både människa och miljö.
Felaktig tidpunkt: Oavsett vad man anser om EG kan man konstatera att EG inte avser att ta in nya medlemmar förrän den första centrala integrationsprocessen avslutats l993. Efter 1993 kan det vara aktuellt med nya medlemmar. Sverige har därför ingen anledning att jäkta fram.
Att avvakta beslut om medlemsansökan innebär dessutom att bilden av EG klarnar. År 1993 vet vi mycket mer om vilken typ av EG vi har att ta ställning till. Det kommer också att underlätta den politiska diskussionen om EG och det definitiva ställningstagandet till medlemskap. Det finns således enligt utskottet inga skäl att under stor tidspress nu hasta fram ett beslut.
Utskottet vill för övrigt uttala att ett nej till svenskt EG-medlemskap inte grundar sig på någon inskränkt nationalism. Tvärtom, just därför att vi i Sverige är internationalister är utskottet emot ett EG medlemskap.
Europa består av mer än de tolv stater som utgör EG. Sverige skall vara för ett öppet och samarbetande Europa, innefattande öst och väst. EG har inga planer på att få med Östeuropas stater som medlemmar inom överskådlig tid.
Vi svenskar är inte bara européer -- utan också världsmedborgare. Vi har alla ett ansvar för att lösa världens stora problem.
De stora problemen finns inte i Europa -- utan i den utsugna tredje världen, där 40000 barn varje dag svälter ihjäl. Att lösa Nord--Syd-konflikten är den i särklass viktigaste uppgiften i dagens värld. Denna uppgift finns inte ens omnämnd bland EGs grundläggande målsättningar.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande Sverige och EG att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi15 yrkande 3 och 1990/91:Fi17 yrkandena 1--11 och 15--20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Sverige och EG (mom. 2)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med "I motion Fi17" och slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
I motion Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) diskuteras olika aspekter på de europeiska integrationssträvandena. Utgångspunkten för de synpunkter som där förs fram är att Europasamarbetet skall vara öppet inte bara för Europas alla nationer utan också mot resten av världen. Samarbetet får inte leda fram till en "Fästning Europa".
Utskottet delar motionärernas uppfattning och ansluter sig även i övrigt till de förslag som förs fram i motionen. Dessa förslag vill utskottet sammanfatta i följande punkter.
Sverige bör verka för att Europasamarbetet skall vara öppet inom Europa på så sätt att gränser för människors rörelsefrihet skall rivas på jämlikt sätt i hela världsdelen. Europasamarbetet måste också vara öppet mot omvärlden på så sätt att inga icke-européer får svårare att komma in i Samarbetseuropa än det är för dem att i dag komma till de liberalaste av de europeiska länderna. Europasamarbetet får inte ta formen av en militärallians. Europasamarbetet måste stärka demokratin och gynna regionalt självbestämmande. Europasamarbetet måste högprioritera stärkt miljöskydd och minska sociala klyftor. Europasamarbetet måste gynna mångfald och motverka politisk likriktning. Bl.a. måste länder och regioner stimuleras att fungera som förebilder genom mer avancerat miljöskydd och bättre social trygghet. Regeringen bör ta initiativ som syftar till att bygga upp ett permanent alleuropeiskt samarbetsnätverk, ett sorts "Europas FN". Regeringen bör lämna en detaljerad redogörelse för hur de problem som redovisats i regeringens Probleminventering EES har hanterats under de pågående EES-förhandlingarna. Regeringen bör snarast lägga fram en skrift, kallad Probleminventering EG, som är inriktad på att analysera de problem som skulle uppkomma om Sverige beviljades fullt medlemskap i EG och tvingades anta 80000 sidor acquis communautaire. Riksdagen bör inför de fortsatta överläggningarna med EG om framtida samarbetsrelationer lägga fast vissa minimikrav som icke får underskridas utan nytt riksdagsbeslut. Ett medlemskap i EG måste under alla omständigheter vara uteslutet a) så länge EG inte internt löst problemet med det s.k. demokratiska underskottet, b) om EG utvecklas till en militärpakt, c) om EG skulle upphäva Romtraktatens §223 och därmed omöjliggöra för enskilda stater att själva kontrollera sin vapenproduktion och vapenhandel. Ett medlemskap i EG är inte förenligt med nu gällande lydelse av regeringsformen 10:5. Eventuella förhandlingar om medlemskap i EG får inte inledas innan regeringsformen erhållit en ny lydelse som tillåter ett sådant medlemskap. De förslag till grundlagsändring som enligt remissvar från högsta domstolen och regeringsrätten erfordras för att göra ett eventuellt EES-avtal förenligt med regeringsformen måste under alla förhållanden ha trätt i kraft innan eventuella EES-avtal kan ingås för Sveriges del. En folkomröstning bör anordnas om frågan om svenskt medlemskap i EG.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande Sverige och EG att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi17 yrkandena 1--11 och 15--20 samt med anledning av motion 1990/90:Fi15 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om Europasamarbetet,
7. Tillsättande av en låginkomstutredning (mom.4)
Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Utskottet vill" och på s. 43 slutar med "Fi8 (v) yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i de synpunkter som framförs i motion Fi8 (v) om behovet av en ny låginkomstutredning. Under 1980-talet har de sociala och ekonomiska klyftorna ökat, vilket lett till utslagning och därav föranledda oönskade kostnader. I enlighet med vad som föreslås i motionen bör en låginkomstutredning ges i uppdrag att kartlägga dagens sociala och ekonomiska klyftor och föreslå åtgärder för att vända utvecklingen.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande tillsättande av en låginkomstutredning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi8 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av en ny låginkomstutredning,
Särskilda yttranden
1. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anför:
I regeringens skrivelse aviseras i mer eller mindre vaga ordalag ett antal kommande förslag, de flesta utanför finansutskottets beredningsområde. Något ställningstagande i sak sker därför inte nu. Ett sådant aviserat förslag gäller finansiering av flyktingmottagandet i Sverige med biståndsmedel. Mot denna tanke har redan betydande invändningar rest, bl.a. från kyrkorna. I en situation där behovet av bistånd är omfattande, inte minst till följd av Gulfkrisen, och möjligheterna att stödja en demokratisk utveckling i många länder förbättrats vore det utmanande att skära ned u-landsbiståndet och därmed ytterligare urholka enprocentsmålet.
Enligt vår mening borde den väl grundade kritik som riktats mot dessa planer leda till att regeringen avstår från att lägga fram ett sådant förslag. Om regeringen emellertid trots allt skulle presentera ett sådant förslag för riksdagen kommer det att avvisas av folkpartiet liberalerna.
2. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)
Lars-Ove Hagberg (v) anför:
Regeringens strategi för hur infrastrukturen skall finansieras leder till privatiseringar av både väg- och järnvägsutbyggnaden. Den leder också till att projekt i triangeln Stockholm--Göteborg--Malmö kommer att gynnas på bekostnad av övriga delar av landet.
Vänsterpartiet anser att ett kraftigt utbyggt och moderniserat spårbundet system skall utgöra stommen i marktransporterna. För detta behövs en infrastrukturfond. Fonden skall byggas upp bl.a. genom att de största företagen åläggs en infrastrukturskatt.
Vad beträffar frågan om tidigarelagd skolstart avvisar vänsterpartiet det förslag som regeringen presenterar i skrivelsen. Vi anser inte att Sveriges möjligheter att ta sig ur den ekonomiska krisen är avhängigt hur gamla barnen är när de börjar skolan. De argument som regeringen för fram som stöd för en flexibel skolstart är irrelevanta.
Vänsterpartiet motsätter sig bestämt regeringens förslag att föra över resurser från utvecklingsbiståndet till flyktingmottagandet. Det innebär att regeringen ställer dessa båda uppgifter mot varandra. Vi anser att Sverige skall fortsätta att föra en solidarisk flykting- och biståndspolitik.
Vänsterpartiet godtar inte heller regeringens förslag att slopa lånen för fiskets rationalisering. Yrkesfisket är visserligen inte någon omfattande näring i Sverige men har stor betydelse vid vissa kuststräckor. En regionalpolitisk satsning är därför motiverad. Det har också ett egenvärde att ursprungliga näringar får leva vidare.
3. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)
Carl Frick (mp) anför:
Under här angiven rubrik i utskottsbetänkandet behandlas vissa enskilda frågor som tagits upp i motioner med anledning av skrivelsen. Jag vill i detta sammanhang särskilt uppmärksamma vissa trafikpolitiska frågor, motion Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp) och det i skrivelsen aviserade förslaget om flexibel skolstart, motion Fi31 av Eva Goës m.fl. (mp).
Avsnittet "En starkare infrastruktur" i regeringens skrivelse kan inte tolkas på annat sätt än att de pengar som finns tillgängliga för vägar och järnvägar i än högre grad än nu skall satsas på motorvägar och ett fåtal järnvägsprojekt i ett fåtal tillväxtregioner, främst Stockholm, Mälardalen och västkusten. Det betyder rimligen att det blir mindre pengar till vägar och järnvägar i resten av landet.
Förslaget i skrivelsen att minska anslaget för köp av persontrafiken på järnvägen kommer att medföra en alltmer urholkad regionalpolitik, sämre miljö, fler trafikolyckor, ökat energislöseri och sämre samhällsekonomi.
Det är min bestämda uppfattning att de i skrivelsen aviserade trafikpolitiska förslagen måste avvisas. En sådan inriktning av trafikpolitiken skulle nämligen utarma stora delar av landet. Jag anser att betydligt större satsningar bör göras, främst i järnvägsinvesteringar i landets alla delar. Som miljöpartiet de gröna vid ett flertal tillfällen framhållit bör 65 miljarder kronor avsättas under 1990-talet för nyinvesteringar i järnvägar.
I likhet med motionärerna vill jag understryka att det samhällsekonomiska synsättet vid planering och prioritering av investeringar i trafikens infrastrukturer skall stärkas. Detta bör leda till kraftigt ökade satsningar på järnvägar.
Jag delar även den uppfattning som framförs i motion Fi31 med anledning av vad som sägs i skrivelsen om att införa en flexibel skolstart att det är att använda barnen i ett politiskt spel, i ett krispaket med kortfristiga ekonomiska vinster för ögonen utan att göra en konsekvensanalys.
Om vi skall utgå från barnens bästa måste själva skolformen förändras, förskollärare och lärare fort- och vidareutbildas och undervisningen anpassas till sexåringarna -- inte tvärtom. Som jag ser det förhindrar skolans nuvarande betoning på kunskapsinhämtande utvecklingen av barnens övriga förmågor såsom känsla, kreativitet, praktiska färdigheter och värderingsförmåga.
I regeringens skrivelse aviseras i mer eller mindre vaga ordalag ett antal kommande förslag, de flesta utanför finansutskottets beredningsområde. Något ställningstagande i sak sker därför inte nu. Ett sådant aviserat förslag gäller finansiering av flyktingmottagandet i Sverige med biståndsmedel. Mot denna tanke har redan betydande invändningar rests, bl.a. från kyrkorna. I en situation där behovet av bistånd är omfattande, inte minst till följd av Gulfkrisen, och möjligheterna att stödja en demokratisk utveckling i många länder förbättrats vore det utmanande att skära ned u-landsbiståndet och därmed ytterligare urholka enprocentsmålet.
Enligt min mening borde den väl grundade kritik som riktats mot dessa planer leda till att regeringen avstår från att lägga fram ett sådant förslag. Om regeringen emellertid trots allt skulle presentera ett sådant förslag för riksdagen kommer det att avvisas av miljöpartiet de gröna.
4. Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen (mom.5)
Carl Frick (mp) anför:
Livsmedelssituationen i Sovjetunionen förvärras enligt alla samlade uppgifter som nu föreligger. Detta gäller också i våra nära grannländer i Baltikum.
Samtidigt har vi i Sverige utomordentligt stora överskott av kött och säd, förnödenheter som vi har för avsikt att sälja billigt på den internationella marknaden. Det talas också om att elda upp säd.
Det är stötande att inte utnyttja våra stora överskott till att hjälpa våra nära grannar. Ett hjälpprogram som ser till att livsmedelshjälp når de behövande i Baltikum måste snabbt tas fram.
Innehåll
Sammanfattning 1 Inledning 3 Proposition 39 jämte partimotioner 10 Proposition 39 10 Partimotionerna 11 Regeringens skrivelse 50 jämte partimotionerna 16 Skrivelse 50 16 Partimotionerna 18
Utskottet 22 Den internationella ekonomiska utvecklingen 22 Utvecklingen i det korta perspektivet 22 Utvecklingen i ett tioårsperspektiv 24 Utvecklingen i Sverige 25 Utvecklingen i det korta perspektivet 25 Den svenska ekonomins utveckling i ett medellångt perspektiv 29 Inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt 30 Stabiliseringspolitikens inriktning 33 Motioner om Sverige och EG 41 Enskilda motionsyrkanden med anknytning till skrivelsen 41 Övriga yrkanden 42 Låginkomstutredning 42 Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen 43 Hemställan 43
Reservationer 1. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (m,fp) 45 2. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (c) 52 3. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (v) 56 4. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (mp) 59 5. Sverige och EG (mom.2) (v) 62 6. Sverige och EG (mom.2) (mp) 64 7. Tillsättande av en låginkomstutredning (mom.4) (v,mp) 66
Särskilda yttranden 1. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3) (fp) 67 2. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3) (v) 67 3. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3) (mp) 68 4. Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen (mom.5) (mp) 69
Tabeller
1. Den ekonomiska utvecklingen i OECD-området 22 2. Försörjningsbalans 25 3. Nyckeltal 26