Det allmännas skadeståndsansvar, m.m.
Betänkande 1997/98:LU27
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU27
Det allmännas skadeståndsansvar, m.m.
Innehåll
1997/98 LU27
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition om det allmännas skadeståndsansvar (prop. 1997/98:105) jämte tre med anledning av propositionen väckta motioner. Därutöver behandlas sex motionsyrkanden i olika skadestånds- och ersättningsrättsliga frågor från den allmänna motionstiden år 1997. I propositionen föreslås dels att en ny lag - lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder - skall ersätta den nu gällande lagen om ersättning vid frihetsinskränkningar, dels att det i skadeståndslagen införs en bestämmelse om det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation. Den föreslagna ersättningslagen innebär att möjligheterna för den som fått sin frihet inskränkt att få ersättning från staten utökas för vissa fall. Den föreslagna ändringen i skadeståndslagen innebär en ny bestämmelse om att staten eller en kommun skall ersätta skada som har orsakats en enskild medborgare genom fel eller försummelse när en myndighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare för Justitiedepartementet. Utskottet har inhämtat justitieutskottets yttrande över propositionen och de motioner som väckts med anledning av propositionen. Yttrandet är fogat som bilaga 5 till betänkandet. Propositionen och de med anledning av propositionen väckta motionerna har remissbehandlats. Remissvaren har tagits in som bilaga 6 till betänkandet. Med anledning av tre motionsyrkanden (m, fp, v) förordar utskottet en ändring i den föreslagna lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Den föreslagna ändringen innebär ökade möjligheter till ersättning från staten för den som varit anhållen kortare tid än 24 timmar. I övrigt tillstyrker utskottet bifall till de i propositionen framlagda lagförslagen och avstyrker motionerna. Till betänkandet har fogats 13 reservationer och två särskilda yttranden.
Propositionerna I proposition 1997/98:105 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, 2. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207). Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet. I proposition 1997/98:96 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet - såvitt nu är i fråga (lagförslag 2.9) - att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Lagförslaget, som av justitieutskottet överlämnats till lagutskottet, återfinns i bilaga 2 till betänkandet. Övriga lagförslag i proposition 1997/98:96 behandlas av justitieutskottet i betänkande 1997/98:JuU21.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1997/98:105 1997/98:L24 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att ?under minst 24 timmar i sträck? bör utgå ur lagtexten ur den föreslagna 2 § andra och tredje stycket lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om rätt till skadestånd vid oriktiga beslut om frihetsinskränkningar och andra tvångsåtgärder mot enskilda, 3. att riksdagen beslutar att 5 § i lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder skall ha följande lydelse: Den som varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ har rätt till ersättning om åtgärden var oriktig, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av vem som lämnat felaktig information hos en myndighet. 1997/98:L25 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att slopa den s.k. 24- timmarsregeln vid frihetsinskränkningar i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadsmässiga konsekvenser till följd av regeringens förslag. 1997/98:L26 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning vid felaktigt gripande, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning vid felaktig myndighetsinformation, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning vid ämbetsbrott, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning vid lagligt skadegörande handling, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kortare preskriptionstid, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättningens omfattning, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rimlig bevisbörda, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidgad jämkningsregel, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning för rättegångskostnader, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av lagstiftningens tillämpning.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 1997/98:L601 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av regressrätt för utgiven sjuklön i fall där sjuklön utgivits till en arbetstagare på grund av att en annan person uppsåtligen skadat arbetstagaren. 1997/98:L603 av Charlotta L Bjälkebring (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i trafikskadelagen att även häst- ekipage omfattas av gällande lagstiftning. 1997/98:L604 av Lennart Fremling (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av skadeståndsansvaret vid trafikolyckor där husdjur är inblandade. 1997/98:K530 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökat ansvar enligt skadeståndslagen. 1997/98:Ju932 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring som i motionen anförts om en ny ersättningspost för sorg och saknad i 5 kap. skadeståndslagen. 1997/98:N223 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översynen av atomansvarighetslagen.
Utskottet
Inledning Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Detta lagrum innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet (culpa) vållar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan. Skadeståndslagen innehåller särskilda regler om arbetsgivares s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är arbetsgivare ansvarig för person- eller sakskada som vållas av hans arbetstagare genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren svarar också för ren förmögenhetsskada i de fall då arbetstagaren vållat skadan genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Arbetsgivares principalansvar enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen omfattar inte endast enskilda arbetsgivare utan också de offentliga. Är det fråga om myndighetsutövning sträcker sig statens och kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares. I enlighet härmed svarar det allmänna inte bara för person- och sakskada utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller försummelse begåtts vid myndighetsutövning (3 kap. 2 §). Vid sidan av skadeståndslagen finns vissa specialregler som ålägger det allmänna ett mer långtgående skadeståndsansvar. Enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning har, oavsett någons fel eller försumlighet, den som bl.a. på grund av misstanke om brott varit berövad friheten som häktad, eller under mer än 24 timmar i sträck varit anhållen eller underkastad reseförbud, rätt till ersättning av staten, om exempelvis frikännande dom meddelas eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Även den som undergått fängelsestraff som påföljd för brott har rätt till ersättning av staten om exempelvis frikännande dom meddelas efter resning. Det krävs i nu nämnda fall inte att beslutet i sak varit oriktigt för att ersättning skall kunna utgå. Bestämmelserna om statens och kommunernas skadeståndsansvar har länge varit föremål för kritik som gått ut på att enskilda många gånger har ett alltför dåligt skydd när skada drabbar dem i samband med myndighetsutövning. Våren 1989 förordade lagutskottet med anledning av ett antal motioner att frågan om det allmännas ansvar för fel eller försummelse i samband med myndighetsutövning blev föremål för en utredning vid vilken ämnets olika aspekter förutsättningslöst och omsorgsfullt borde belysas. Vad utskottet anförde gav riksdagen med anledning av de då aktuella motionerna regeringen till känna (bet. 1988/89:LU31). Frågan om det allmännas skadeståndsansvar har därefter vid åtskilliga tillfällen behandlats med anledning av motioner (bet. 1989/90:LU10 och 14, 1990/91:LU27, 1992/93:LU41, 1995/96:LU20 och 1996/97:LU9). Också spörsmål rörande rätten till ersättning vid frihetsinskränkningar har varit föremål för uppmärksamhet i motioner. Våren 1996 gav riksdagen regeringen som sin mening till känna att lagstiftningen bör ändras på sådant sätt att det blir möjligt att återkräva ersättning som utgått enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränkning, om den som tagit emot ersättningen senare blir dömd för brottet (bet. 1995/96:JuU15). Även Justitiekanslern har hos regeringen tagit upp frågan om återkrav av ersättning i sådana fall. Med anledning av 1989 års riksdagsbeslut tillkallade regeringen en kommitté (Ju 1989:03) med uppgift att se över reglerna om det allmännas skadeståndsansvar. Utredningen presenterade år 1993 resultatet av sina överväganden i betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar. Betänkandet har remissbehandlats. Till grund för förslagen i förevarande proposition ligger bl.a. utredningsbetänkandet om det allmännas skadeståndsansvar och den nämnda framställningen från Justitiekanslern. I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare för Justitiedepartementet. Lagutskottet har inhämtat justitieutskottets yttrande över propositionen och de motioner som väckts med anledning av propositionen. Yttrandet är fogat som bilaga 5 till betänkandet. Propositionen och de motioner som väckts med anledning av propositionen har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Riksåklagaren, Svea hovrätt, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Kammarrätten i Jönköping, Handens tingsrätt, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Ekobrottsmyndigheten, Datainspektionen, Riksförsäkringsverket, Vägverket, Kammarkollegiet, Riksskatteverket, Generaltullstyrelsen, Patent- och registreringsverket, Konsumentverket, Statens räddningsverk, Lantmäteriverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Polismyndigheten i Södermanlands län, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Landstingsförbundet, Skattebetalarnas förening, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Industriförbund och Svensk Handel. Remissvaren har tagits in som bilaga 6 till betänkandet. Utskottet kommer nedan - efter en redovisning av propositionens huvudsakliga innehåll - att under skilda rubriker närmare behandla de frågor i propositionen som aktualiserats i de med anledning av propositionen väckta motionerna eller som annars tilldragit sig utskottets uppmärksamhet. I betänkandets avslutande avsnitt behandlar utskottet ett antal andra motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år 1997 i olika skadestånds- och ersättningsrättsliga frågor.
Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås dels att en ny lag - lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder - ersätter den nuvarande lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning, dels att det i skadeståndslagen införs en bestämmelse om det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation. Den nya lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder innebär att möjligheterna för den som har fått sin frihet inskränkt att få ersättning från staten utökas för vissa fall. Det gäller i första hand när någon grips eller anhålls kortvarigt på grund av misstankar om brott. Ersättning skall betalas om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Detsamma gäller när någon frihetsberövas i administrativ ordning. Däremot behålls enligt propositionens förslag den s.k. 24-timmarsregeln för anhållande och liknande frihetsinskränkningar. Det innebär att det allmänna har ett strikt ansvar bara om frihetsinskränkningen varat minst 24 timmar. Enligt förslaget införs det en bestämmelse som möjliggör att ersättning vägras eller sätts ned, om den skadelidande själv har betett sig på ett sådant sätt att han eller hon har föranlett frihetsinskränkningen. Den nya lagen innehåller vidare bestämmelser som innebär att en person som har fått ersättning enligt lagen under vissa förutsättningar kan bli skyldig att betala tillbaka pengarna. Den nya lagen innehåller slutligen en bestämmelse om att den som har åsamkats skada på grund av att polisen m.fl. har använt lagligt våld i vissa angivna situationer kan få ersättning, om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det har varit påkallat att använda våld mot honom eller henne eller vederbörandes egendom. I dag finns inte någon sådan ersättningsrätt. I propositionen föreslås också att det i skadeståndslagen införs en ny bestämmelse om det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation. Enligt bestämmelsen skall staten eller en kommun ersätta skada som har orsakats en enskild medborgare genom fel eller försummelse när en myndighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när upplysningarna eller råden lämnades. Den nya lagen om ersättning för skada vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder samt den nya bestämmelsen i skadeståndslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Det allmännas ansvar vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder I regeringsformen finns bestämmelser som försäkrar varje medborgare ett antal grundläggande fri- och rättigheter gentemot det allmänna, bl.a. skydd mot frihetsberövande, kroppsvisitation, husrannsakan och hemlig telefonavlyssning (2 kap. 5-8 §§ regeringsformen). Enligt 2 kap. 12 § kan vissa fri- och rättigheter begränsas genom lag. I regeringsformen stadgas därvid bl.a. att begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och att begränsningen aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Samhällsnyttan, i form av exempelvis krav på en effektiv brottsbekämpning, måste vägas mot den enskildes krav på skydd för hans mänskliga och medborgerliga rättigheter. Att tvångsmedel tillgrips är ofta en förutsättning för att ett brott skall kunna beivras och användningen av olika tvångsmedel är därför av stor betydelse för en effektiv brottsbekämpning. Möjligheten att tillgripa tvång kan också, exempelvis inom vården, vara en nödvändig förutsättning för att kunna skydda både den sjuke själv och andra medborgare. Reglerna om tvångsmedlens användning drar upp gränserna för när och hur sådana medel får användas. Åtgärder som står i strid med dessa regler kan föranleda straffansvar för enskilda tjänstemän och skadeståndsansvar för det allmänna. Bland de integritetskränkande åtgärder som det allmänna har rätt att vidta mot enskilda medborgare utgör frihetsinskränkningar den allvarligaste formen av ingrepp. När det gäller skada orsakad av frihetsinskränkningar har särskilda regler om strikt skadeståndsansvar, dvs. skadeståndsansvar oberoende av vållande, gällt sedan mycket länge i svensk rätt. När skadeståndslagen (1972:207) kom till år 1972 ansåg man, med hänsyn till att den lagen utformats med vållandeprincipen som grund, att det var lämpligast att hålla de särskilda reglerna om ersättning vid frihetsinskränkning utanför. Man valde därför att behålla ordningen med en särskild lag om ersättning för dessa fall. Enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning omfattar begreppet frihetsinskränkning dels vad som betecknas som frihetsberövanden, dvs. åtgärder som innebär att den enskilde är fängslad eller genom inspärrning eller övervakning eller på något motsvarande sätt faktiskt är hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område, dels andra frihetsinskränkningar som inte innebär några sådana hinder men som ändå inskränker den enskildes rätt att röra sig fritt. Exempel på det senare är beslut om reseförbud och besöksförbud. I 1974 års lag skiljer man också mellan judiciella och administrativa frihetsinskränkningar. Judiciella frihetsinskränkningar utgör led i en brottmålsprocess, och omfattar de straffrättsliga reglerna om frihetsberövande som påföljd för brott samt vissa straffprocessuella tvångsmedel. Övriga frihetsinskränkningar sammanförs under beteckningen administrativa frihetsinskränkningar. Enligt 1 § i 1974 års lag har den som på grund av misstanke om brott varit häktad, eller under mer än 24 timmar i sträck varit anhållen, underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen för rättspsykriatisk undersökning eller intagen i förvar, rätt till ersättning av staten i vissa fall (den s.k. 24-timmarsregeln). Bestämmelsen gäller om frikännande dom meddelas, om åtalet avvisas eller avskrivs, om förundersökning avslutas utan att åtal väckts eller beslutet om frihetsinskränking upphävs eller ersätts med ett beslut om en mindre ingripande åtgärd. Enligt 2 § har bl.a. den som avtjänat fängelsestraff rätt till ersättning av staten, om frikännande dom meddelas. Det allmännas skadeståndsansvar är i de fall som regleras i 1 och 2 §§ strikt och förutsätter alltså inte att det förekommit fel eller försummelse. Beslutet behöver inte heller ha varit i sak oriktigt, utan det räcker att beslutet om frihetsinskränkning har upphävts eller ersatts av ett annat beslut. Ersättning skall således betalas exempelvis när en anhållen släpps och det därefter inte väckts något åtal, när den som är häktad frikänns av domstolen och när en fängelsedömd efter resning blir frikänd. Den som i annat fall än som anges i 1 och 2 §§ till följd av beslut vid myndighetsutövning har varit berövad friheten har enligt 3 § rätt till ersättning av staten, om frihetsberövandet uppenbart varit utan grund. Bestämmelsen omfattar enbart frihetsberövanden, dvs. främst olika former av omhändertaganden för vård. Även i fråga om sådana administrativa frihetsberövanden kan ansvaret sägas vara strikt. Det krävs inte att någon tjänsteman har begått ett fel eller varit oaktsam. Rätt till ersättning föreligger emellertid endast om ?det finnes uppenbart att frihetsberövandet var utan grund?, vilket i praktiken är ett betydligt strängare krav än oaktsamhet. Av 4 § framgår att någon rätt till ersättning inte föreligger, om den som har varit utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett den. Ersättning kan vägras eller sättas ned, om det i vissa situationer med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning betalas. Kvarstående misstanke om brott får dock inte föranleda att ersättning vägras eller sätts ned. Ersättning utgår enligt 5 § för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Om ersättning har betalats ut har staten rätt att träda in i den ersättningsberättigades rätt till skadestånd av annan. Lagen innehåller inga bestämmelser om rätt till ersättning för den som drabbas av en skada på grund av ett lagligt myndighetsingrepp vars riktighet det saknas anledning att ifrågasätta, exempelvis när polisen i brottsbekämpande syfte tvingas förstöra egendom som tillhör en utomstående oskyldig person. Den i propositionen föreslagna lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder innebär att den som har varit berövad friheten till följd av ett beslut om myndighetsutövning skall ha rätt till ersättning från staten i de fall då staten inte har ett strikt ansvar och det står klart att beslutet om frihetsberövandet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Förslaget innebär vidare att 24-timmarsregeln behålls vid statens strikta ansvar. Bestämmelsen härom (2 §) föreslås omfatta fall då någons frihet har inskränkts på grund av att någon straffprocessuell åtgärd har använts mot honom eller henne, nämligen beslut om frihetsinskränkning i form av häktning, anhållande, reseförbud, anmälningsskyldighet, intagning för rättspsykiatrisk undersökning samt förvarstagande av befälhavare på fartyg eller luftfartyg. En person som har varit häktad skall enligt förslaget vara ersättningsberättigad, om han sedermera frikänns från ansvar för de brott som legat till grund för häktningen. Detsamma föreslås gälla om åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Rätten till ersättning finns även om häktningsbeslutet i sig är oantastligt. Anledningen till den frikännande domen, avvisnings- eller avskrivningsbeslutet eller beslutet att lägga ned förundersökningen saknar betydelse. Ersättningsskyldighet kan också uppkomma i vissa fall om den häktade fälls till ansvar endast för viss brottslighet. Om exempelvis den misstänkte är häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för grov misshandel och snatteri men sedermera fälls till ansvar endast för det senare brottet kan denna regel bli tillämplig. I 2 § föreslås vidare att en häktad person skall vara ersättningsberättigad om häktningsbeslutet upphävs efter överklagande eller överprövning eller ersätts av en mindre ingripande åtgärd. I den föreslagna 2 § regleras också anhållandefallen. I paragrafen föreslås en bestämmelse som innebär att vad som föreskrivs beträffande häktade också skall gälla den som varit anhållen under minst 24 timmar i sträck. Dessutom föreslås att den som varit anhållen under minst en sådan tid skall vara berättigad till ersättning om beslutet om anhållande upphävs genom avslag på en häktningsframställning. Vad som föreslås beträffande häktning skall också gälla vid vissa andra beslut om frihetsinskränkningar såsom reseförbud, anmälningsskyldighet, intagning för rättspsykiatrisk undersökning och förvarstagande. Som en generell förutsättning skall härvid också gälla att frihetsinskränkningen varat minst 24 timmar. Bestämmelserna i den föreslagna 2 § föreslås också bli tillämpliga då någon på grund av en svensk myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande eller utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande utomlands (3 §). Enligt den föreslagna 4 § har den som avtjänat fängelsestraff eller förvandlingsstraff för böter rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelats frikännande dom eller dömts ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma föreslås gälla den som efter beslut av domstol ha varit intagen för rättspsykiatrisk vård. I samtliga tre motioner som väckts med anledning av propositionen framställs yrkanden som innebär att 24-timmarsregeln skall slopas. I motion L24 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att regeringens inställning är lättvindig i fråga om skyddet för den enskildes integritet gentemot statsmakten. Motionärerna vill att riksdagen ändrar regeringens lagförslag så att 24-timmarsregeln tas bort. I motionen yrkas att riksdagen beslutar att orden ?under minst 24 timmar i sträck? utgår ur lagtexten i den av regeringen föreslagna 2 § andra respektive tredje stycket (yrkande 1). Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför i motion L25 att även om ett anhållande är kortvarigt torde ofta redan själva ingripandet vara chockerande och omtumlande för den enskilde. Att anhålla någon är ett mycket allvarligt ingrepp i den enskildes frihet. Möjligheterna till ersättning bör därför, enligt motionärernas mening, vara mer generösa för det fall någon åsamkas skada genom ett anhållande som inte leder till åtal eller fällande dom. Riksdagen bör mot denna bakgrund hos regeringen begära förslag om att 24-timmarsregeln slopas (yrkande 1). I motion L26 anför Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) att det strikta ersättningsansvaret bör gälla även vid gripande (yrkande 1 delvis), och det innebär att 24-timmarsregeln slopas (yrkande 1 delvis). I motionen begärs tillkännagivanden härom. De nu aktuella motionerna ligger delvis i linje med vad Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar föreslagit. Liksom motionärerna ifrågasatte kommittén den begränsning av rätten till ersättning som 24-timmarsregeln innebär. Kommittén anförde därvid att även om ett anhållande är kortvarigt torde redan själva ingripandet inte sällan vara omtumlande och smärtsamt för den enskilde. En effektiv brottsbekämpning förutsätter att man kan tillgripa denna typ av tvångsåtgärder. Det förefaller emellertid, fortsatte kommittén, knappast acceptabelt att den enskilde som blivit utsatt för en sådan frihetsinskränkning, och därefter inte blir åtalad eller blir frikänd, måste bevisa att det förekommit fel eller försummelse från myndigheterna för att han skall vara berättigad till ersättning för uppkomna skador. Att låta anhålla någon är ett allvarligt ingrepp i den enskildes frihet och det finns därför särskild anledning att se allvarligt på dessa fall och att vara generös när någon därigenom åsamkas skada. Kommittén föreslog sålunda att den s.k. 24- timmarsregeln skulle upphävas och att därmed den som på grund av misstanke om brott har varit anhållen alltid skulle kunna få ersättning även om frihetsberövandet bara pågått under kort tid (SOU 1993:55 s. 186). Flera av de myndigheter som yttrat sig till utskottet över propositionen och motionerna anser att ett avskaffande av 24-timmarsregeln skulle medföra åtskilliga problem. Justitiekanslern anser att redan förslaget i propositionen medför att antalet frihetsinskränkningsärenden kommer att stiga väsentligt, även om avsikten är att det skall ske en restriktiv bedömning. Tillgodoses motionärernas önskemål blir, enligt Justitiekanslern, ökningen än mer påtaglig. Med kommitténs beräkningar - som får anses vara ett minimum - skulle slutsiffran bli omkring 13 000 ärenden, som enbart rörde frihetsberövanden enligt rättegångsbalkens regler. Kostnaden för varje ärende skulle, anför Justitiekanslern, inte bli lägre än den totala kostnad på 5 000 kr som kan beräknas i dag, en utgift som skall ställas i relation till den ersättning som kan tänkas utgå vid kortvariga frihetsberövanden. Vid sådana frihetsberövanden måste, enligt Justitiekanslern, givetvis ersättning utgå med ett väsentligt lägre belopp än vad som i dag utbetalas, annars torde det gå inflation i systemet så att ersättningarna vid frihetsberövanden över 24 timmar måste höjas. Justitiekanslern konstaterar att i dag brukar, om inga särskilda förhållanden föreligger, ersättning utbetalas med 2 000 kr för lidande vid en eller två dagars frihetsberövande och sedan i stigande skala med 500 kr för varje dag därutöver. Med hänvisning till det anförda vill Justitiekanslern ifrågasätta det rimliga i en ordning där ersättning i det enskilda fallet kan utgå endast med ringa belopp till priset av stora kostnader för handläggningen av varje ärende. Justitiekanslern framhåller vidare att den stora mängden ärenden som blir följden av vidgade ersättningsregler av lätt insedda skäl inte kan handläggas av Justitiekanslern. Handläggningsuppgifterna måste därför anförtros andra myndigheter. Det måste vidare, enligt Justitiekanslern, beaktas att domstolarnas arbetsbörda kan påverkas negativt av en utvidgad rätt till ersättning vid frihetsberövanden. Särskilt i ett övergångsskede kan det finnas anledning att tro att enskilda inte kommer att godta de handläggande myndigheternas beslut och därför för frågan vidare till prövning i domstol. Riksåklagaren anser att regeringens förslag är en rimligare avvägning mellan olika intressen än motionärernas. En i princip obegränsad ersättningsrätt, oberoende av om någon försummelse kan konstateras eller ej, kan enligt Riksåklagaren inte förenas med de krav på effektivitet som man - med rätta - ställer på de brottsbekämpande organen från såväl statsmakternas som de enskilda medborgarnas sida. De ersättningsbelopp som med utgångspunkt från nuvarande praxis kommer att utgå vid korta frihetsberövanden kommer med all sannolikhet att bli förhållandevis blygsamma. Beloppen kan knappast av den enskilde uppfattas som en fullgod kompensation. Mot detta skall enligt Riksåklagaren vägas avsevärt utökade kostnader för utredning av om ersättningsfall föreligger eller inte. Rikspolisstyrelsen menar att mycket kortvariga judiciella frihetsberövanden - kortare än 24 timmar - i likhet med vad som nu gäller inte bör omfattas av en reglering om ersättning vid frihetsinskränkning. Den skadelidandes intressen får, enligt Rikspolisstyrelsens mening, anses tillgodosedda genom bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen, enligt vilken denne har rätt till ersättning när en skada har orsakats genom fel eller försummelse. Justitieombudsmannen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har inte någon erinran mot propositionens förslag i nu aktuell del. Flera remissinstanser ställer sig positiva till att 24-timmarsregeln upphävs. Kammarrätten i Jönköping, Handens tingsrätt, Polismyndigheten i Södermanlands län och Svensk Handel anser att 24-timmarsregeln bör slopas i enlighet med vad kommittén föreslog och motionärerna nu förordar. Samma uppfattning har Brottsförebyggande rådet som anför att regeringen som motiv för att behålla 24- timmarsregeln inte tillräckligt beaktar det lidande och den kränkning ett anhållande innebär för den enskilde, utan uteslutande åberopar praktiska, ekonomiska och principiella skäl. Motivet att polis och åklagare ?måste ha en viss marginal när det gäller kortvariga frihetsberövanden? motsäger enligt rådets uppfattning inte att staten har en generös inställning i fråga om ersättning till personer som varit frihetsberövade. Även Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är rimligt att utvidga möjligheterna till skadestånd för anhållna genom att slopa 24-timmarsregeln. Anhållanden kan även om de varat en kortare tid vålla beaktansvärd skada för den enskilde. Ett frihetsberövande i form av anhållande beslutas under relativt lugna förhållanden av åklagare och på ett annat beslutsunderlag än exempelvis gripanden. Länsstyrelsen anser att det är en rimlig avvägning mellan individens rätt till frihet och integritet och statens plikt att ingripa att upphäva 24- timmarsregeln. Justitieutskottet har i sitt yttrande i denna del anfört följande.
Utskottet vill till att börja med påminna om att det sedan länge råder ett strikt ansvar för staten när det gäller frihetsberövande genom häktning eller anhållande som haft en viss varaktighet, om de lagliga förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Härom råder ingen oenighet. I en rättsstat är det naturligt att det finns noga preciserade regler för under vilka omständigheter staten får beröva någon friheten och att statens ansvar för sådana åtgärder sträcker sig långt om det visar sig att en åtgärd varit omotiverad. Utskottet vill först understryka att utskottet känner en betydande sympati för här aktuella motionsförslag. På ett mer principiellt plan är det inte orimligt att staten skall ta ett ekonomiskt ansvar för alla i lagens mening omotiverade frihetsberövanden. Det går emellertid inte att bortse från andra intressen som också gör sig gällande. Dessa är måhända i första hand av praktisk natur. Icke desto mindre är det angeläget att ersättningsreglerna får en sådan utformning att de inte riskerar att verka hämmande på polisens och åklagarens arbete. Regelsystemet måste också väcka förtroende hos allmänheten och får inte leda till stötande resultat. Till sist måste det göras en rimlig avvägning mellan de kostnader för utredning m.m. som reglerna föranleder och den ersättning som kan förväntas i det enskilda fallet. Enligt utskottets mening har regeringen lyckats väl i den avvägning som sålunda måste göras. Utskottet anser att man också i detta sammanhang bör hävda en proportionalitetsprincip. Det ter sig inte rimligt att bygga upp en omfattande organisation för handläggning av ansökningar som måste komma att avse relativt obetydliga belopp. Samtidigt kan man naturligtvis inte heller rutinmässigt betala ut ersättning utan att först undersöka om anspråket är berättigat. Detta gäller särskilt som man får räkna med en större andel obefogade ansökningar om även korta anhållanden skall omfattas. Härtill kommer att ett borttagande av 24-timmarsregeln innebär att utredning av ersättningsanspråk kommer att prioriteras framför det brottsförebyggande och brottsutredande arbetet hos polis och åklagare. Utskottet som här också vill hänvisa särskilt till Justitiekanslerns, Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens synpunkter delar således regeringens bedömningar i här aktuella frågor. Utskottet anser att 24-timmarsregeln bör behållas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna L24, L25 och L26 i aktuella delar. Lagutskottet vill för sin del först erinra om de uttalanden som gjordes från utskottets sida i samband med tillkomsten av 1974 års lag. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1974:25 uttalade lagutskottet att det kunde te sig i viss mån förvånande att den begränsning av rätten till ersättning som 24- timmarsregeln innebär behållits från den gamla lagen från 1945, särskilt med hänsyn till den principiella syn som lagförslaget byggde på, och till att det i propositionen framhållits att lagen borde innehålla generösa ersättningsregler. Enligt utskottets mening kunde det dock vara motiverat att ersättning inte skulle utgå vid kortvariga anhållanden eller liknande frihetsberövanden. När polisen vid razzia eller liknande griper ett flertal personer som är misstänkta för brott kan det sålunda, anförde utskottet, ta tid att höra samtliga och att få fram utredning om deras förhållanden. Vidare kan det hända, anförde utskottet, att den som anhålls är så påverkad av alkohol eller narkotika att han inte kan höras förrän efter åtskilliga timmar. Om rätt till ersättning skulle finnas i dessa fall skulle detta kunna binda polisens verksamhet på ett olyckligt sätt. Man kan, fortsatte utskottet, dock inte bortse från att det kan finnas fall där anhållandet uppenbart varit utan grund och där det skulle vara rimligt att den anhållne fick ersättning. Utskottet förutsatte att regeringen med hänsyn till frågans vikt följde utvecklingen på området. Vid bedömningen av i vilken utsträckning enskilda medborgare skall ha rätt till ersättning när myndigheter har beslutat om åtgärder som innebär tvång mot den enskilde måste en rimlig avvägning göras mellan den enskildes och samhällets intressen. Även om ett anhållande är kortvarigt torde, som motionärerna framhåller, redan själva ingripandet inte sällan vara omtumlande och smärtsamt för den enskilde. Att låta anhålla någon är ett allvarligt ingrepp i den enskildes frihet, och det finns därför enligt utskottets mening särskild anledning att se allvarligt på dessa fall och att vara generös när någon därigenom åsamkas skada. I enstaka fall kan det också inträffa att en kortvarig åtgärd orsakar betydande ekonomisk skada. Utskottet vill även framhålla att en åtgärd trots att den är kortvarig även kan vålla den enskilde ideell skada i form av kränkning och lidande. Vid bestämmandet av den lämpliga avgränsningen av statens ersättningsansvar i dessa fall är det vidare av betydelse vilka möjligheter som ges att i enskilda fall vägra eller sätta ned ersättningen därför att resultatet annars med hänsyn till övriga omständigheter skulle te sig mindre rimligt eller t.o.m. stötande. Utifrån de principiella skäl som motionärerna anfört kan man sålunda enligt utskottets mening finna goda argument för att utvidga ersättningsansvaret för staten på det sätt som föreslås i motionerna. Vid avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen måste naturligtvis beaktas de effekter ett utvidgat skadeståndsansvar för det allmänna får på de brottsutredande myndigheternas arbete liksom de ökade kostnader för det allmänna som kan bli följden. Utskottet har förståelse för de farhågor som framförts att ett avskaffande av 24-timmarsregeln skulle få besvärande konsekvenser för de brottsutredande myndigheternas arbete och innebära en belastning på de ersättningsprövande myndigheterna. Av betydelse härvidlag är enligt utskottets mening hur gränsen dras för de tvångsåtgärder som skall omfattas av ett strikt ansvar. Som framgått gjorde kommittén i detta hänseende åtskillnad mellan å ena sidan anhållande, häktning och frihetstraff samt vissa därmed jämställda frihetsberövanden, som föreslogs omfattade av det strikta ansvaret, samt å andra sidan andra ingrepp, exempelvis gripande, där den enskilde skulle kunna få ersättning först när den vidtagna åtgärden vid en bedömning i efterhand visar sig ha varit oriktig. Av kommitténs egna beräkningar, som torde ha giltighet även i dag, framgår sålunda att en reform som jämställer gripanden med häktning och anhållande skulle medföra en mångdubbling av antalet ersättningsanspråk. Det finns enligt utskottets mening skillnader mellan gripande och anhållande som kan motivera att man behandlar dem på olika sätt. Ett anhållningsbeslut är ett mer formellt beslut som fattas av åklagare efter en bedömning av samtliga omständigheter, medan ett gripande ofta sker snabbt och direkt på platsen av polis. Ett gripande kan inte överprövas utan upphävs alltid genom att den gripne antingen släpps eller blir anhållen. Ett anhållande varar i regel sex timmar eller mer, medan gripandet är en tillfällig åtgärd som i det stora flertalet fall upphävs eller övergår i ett anhållande inom några få timmar. Ett anhållande måste därmed, typiskt sett, anses mera ingripande och kränkande än ett gripande, och ett anhållande innebär också att den enskilde tydligare stämplas som brottsling. Utskottet vill också framhålla att möjligheten att gripa den som misstänks för brott utgör det kanske viktigaste ledet i polisens brottsutredande arbete, och det finns därför skäl att vara tveksam inför en ordning som kan medföra att polisen inte vågar använda detta tvångsmedel fullt ut. Därtill kommer att 24-timmarsregeln framstår som onödigt formalistisk i förhållande till den föreslagna utvidgade jämkningsmöjligheten i 5 § som innebär att ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidande själv har betett sig på ett sådant sätt att han eller hon har föranlett frihetsinskränkningen. Enligt utskottets mening medför denna jämkningsmöjlighet - särskilt i det utvidgade skick den har enligt regeringens förslag - att 24- timmarsregeln kan undvaras. Vad som nu anförts leder utskottet till den slutsatsen att 24-timmarsregeln bör avskaffas när det gäller anhållanden. En ändring av regeringens lagförslag med nu angiven inriktning är enligt utskottets mening möjlig att utföra inom ramen för detta lagstiftningsärende. Utskottet föreslår sålunda med anledning av motionerna L24 yrkande 1, L25 yrkande 1 och L26 yrkandena 1 i denna del att 2 § andra stycket i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ändras i enlighet med vad som framgår av bilaga 3. Utskottets ställningstagande innebär att yrkande 1 i motion L26 såvitt avser gripande avstyrks. Som tidigare redovisats innebär 3 § i 1974 års lag att den som varit berövad friheten på administrativ grund kortare tid än 24 timmar är berättigad till ersättning endast ?om det finnes uppenbart att frihetsberövandet var utan grund?. De frihetsberövanden som avses är således endast administrativa frihetsberövanden. Uppenbarhetsrekvisitet innebär att Justitiekanslern och domstolarna intar en mycket restriktiv hållning med att tillerkänna någon ersättning. Däremot omfattas inte judiciella frihetsberövanden - exempelvis gripande på grund av brottsmisstanke och kortvariga anhållanden - av bestämmelsen. För ersättningsansvar i sådana fall krävs att den enskilde kan visa att staten begått fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Regeringen anser i propositionen - i likhet med kommittén - att det finns skäl att sänka kravet för ersättning vid oriktiga beslut. Sålunda föreslås i den nya lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder att den som har varit berövad friheten till följd av ett beslut vid myndighetsutövning skall ha rätt till ersättning från staten i de fall då staten inte har ett strikt ansvar och det står klart att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt (5 §). Den föreslagna bestämmelsen är således avsedd att tillämpas vid frihetsberövanden som inte ersätts enligt 2 - 4 §§ och gäller såväl judiciella som administrativa frihetsberövanden. Att judiciella frihetsberövanden föreslås omfattas är en nyhet jämfört med vad som gäller enligt 1974 års lag. Det innebär exempelvis att den som har blivit gripen kan få ersättning enligt paragrafen. Detsamma gäller den som har varit anhållen i mindre än 24 timmar. Exempel på administrativa frihetsberövanden är olika former av tvångsvård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Enligt den föreslagna bestämmelsen inträder ersättningsskyldigheten, som tidigare nämnts, om det står klart att frihetsberövandet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med detta avses att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Det behöver inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. I detta hänseende innebär förslaget att statens ansvar går längre än ansvaret för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Kravet att beslutet skall ha vilat på felaktiga grunder innebär däremot en skärpning av ansvarsförutsättningarna. Också detta förslag har blivit föremål för kritik i ett par av de motioner som väckts med anledning av propositionen. I motion L24 av Gudrun Schyman m.fl. (v) föreslås att förutsättning för ersättningsansvar då staten inte har ett strikt ansvar skall vara att ?åtgärden var oriktig?. I motionen yrkas att riksdagen beslutar en ändring i 5 § regeringens lagförslag med denna innebörd (yrkande 3). Motionärerna föreslår vidare att ersättningsskyldighet skall kunna uppkomma vid fler slag av frihetsinskränkningar och andra tvångsåtgärder, såsom medtagande och hämtning till förhör, husrannsakan, kroppsvisitation och hemlig avlyssning. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära lagförslag om en utvidgad rätt till skadestånd i enlighet med det anförda (yrkande 2). Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) anför i motion L26 att beviskravet inte får ställas så högt att det i praktiken blir omöjligt eller mycket svårt för den skadelidande att få ersättning vid oriktiga beslut om tvångsåtgärder. I stället bör man visa generositet även vid bevisprövningen. Enligt motionen är det angeläget att denna inställning kommer till uttryck i motivtexten, och i motionen yrkas ett tillkännagivande härom (yrkande 7). Yrkandena 2 och 3 i motion L24 överensstämmer med vad Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar föreslog. Enligt kommittén finns det i och för sig ingenting som tyder på att enskilda skadelidande gått miste om ersättning på grund av en restriktiv tillämpning av bestämmelsen. Ett något sänkt beviskrav skulle ändå enligt kommittén innebära en markering av viljan till en generösare inställning, kanske främst i sådana fall där det visar sig att det råder osäkerhet om innebörden av gällande rätt. Kommittén föreslog därför att en ny ersättningsregel ges den lydelsen att ersättning skall utgå ?om åtgärden var oriktig?. Samtidigt föreslog kommittén att ansvaret skulle utvidgas även på så sätt att fler slags frihetsinskränkningar och åtgärder som kan innefatta tvång gentemot en enskild omfattas. Det gäller t.ex. medtagande och hämtning till förhör, administrativa frihetsinskränkningar samt vissa processuella tvångsmedel såsom husrannsakan, kroppsvisitation, hemlig teleavlyssning och teleövervakning samt undersökning av brev. Vidare föreslog kommittén att frihetsberövande i form av gripande skulle omfattas av bestämmelsen. Riksåklagaren framhåller i sitt yttrande till utskottet att det, för att åklagarverksamheten skall kunna bedrivas effektivt, i många fall krävs beslut om tvångsmedel som ofta måste fattas i inledningsskedet av en utredning och under stark tidspress. Det är därför enligt Riksåklagaren naturligt att be- sluten i efterhand kan komma att framstå som oriktiga med hänsyn till omständigheter som inte var kända vid beslutstillfället utan som kommit fram under utredningens gång. Enligt Riksåklagarens mening är det inte befogat med ett så långtgående skadeståndsansvar som förutsätts i motion L24. Rikspolisstyrelsen anser för sin del att ett utvidgat ersättningsansvar för nu aktuella slag av frihetsberövanden kan leda till en alltför långtgående återhållsamhet när det gäller polisiärt befogade ingripanden och därmed till en minskad effektivitet i brottsbekämpningen. En ytterligare konsekvens av förslaget blir ett inte oväsentligt administrativt merarbete såväl för den ersättningsprövande myndigheten som för myndigheter inom polisväsendet. Därav följer, framhåller Rikspolisstyrelsen, att betydande resursförstärk-ningar torde behövas hos de myndigheter som skall hantera dessa ersättningsärenden. Sådana resurser skulle med fördel i stället kunna utnyttjas till att förbättra de rent polisiära insatserna till medborgarnas fromma. Vidare bör enligt Rikspolisstyrelsen beaktas att de ersättningsbelopp som skulle bli aktuella i dessa fall av kortvariga frihetsberövanden trots allt skulle bli ganska små. Rikspolisstyrelsen framhåller vidare att de invändningar som i denna del kan riktas mot regeringens förslag blir väsentligt tyngre mot de förslag till generösare regler som framförs i motion L24. Justitieutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet konstaterat att ett syfte med den nya regleringen i 5 § jämfört med den som gäller enligt 3 § 1974 års lag är att lätta på bevisbördan för den som begär ersättning. Detta finner justitieutskottet positivt och anser att motion L26 i denna del härigenom får anses tillgodosedd. Justitieutskottet är emellertid inte berett att gå så långt som förespråkas i motion L24 utan ställer sig bakom de resonemang regeringen i denna del för i propositionen. Justitieutskottet förordar med det anförda att motionerna L24 och L26 i aktuella delar avstyrks. I sitt yttrande har justitieutskottet vidare förklarat sig inte vara berett att förorda något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion L24 yrkande 2. Till de skäl regeringen anfört har justitieutskottet tillfogat att utskottet just genomfört en fördjupad granskning av användningen av hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning (se bet. 1997/98:Ju10). Vid denna granskning framkom ingenting som enligt justitieutskottets bedömning skulle kunnat medföra ersättningsskyldighet. Den försiktiga slutsats justitieutskottet drar är att regelsystemet och tillämpningen av det är sådana att risken för misstag är liten åtminstone när det gäller de mest integritetskränkande straffprocessuella tvångsåtgärderna. Lagutskottet vill först erinra om att departementschefen i samband med tillkomsten av 1974 års lag uttalat att det rent principiellt kunde finnas skäl att låta lagens regler omfatta även andra frihetsinskränkningar än egentliga frihetsberövanden. Han konstaterade dock att det skulle föra mycket långt att låta ersättningsrätten gälla generellt vid alla administrativa åtgärder som innefattar ett mått av frihetsinskränkning, och att en sådan reform skulle kunna innebära en hård belastning på de ersättningsprövande myndigheterna. Departementschefen menade vidare att det skulle kunna uppstå besvärliga gränsdragningsproblem vid bedömningen av om ett visst administrativt beslut har en frihetsinskränkande effekt eller inte. Dessa fall tedde sig också, enligt hans mening, mindre behjärtansvärda än de fall där någon utsatts för ett egentligt frihetsberövande, och den enskildes intressen borde därför normalt få anses tillgodosedda genom möjligheten att få ersättning enligt skadeståndslagen (prop. 1974:97 s. 62). Utskottet är av samma uppfattning som regeringen om att även kortvariga judiciella frihetsberövanden bör omfattas av skadeståndsansvar. Fråga är därefter hur förutsättningarna för ersättning i nu aktuella fall, då staten inte har ett strikt ansvar, bör formuleras. Enligt regeringens förslag begränsas ersättningsskyldigheten för staten till sådana fall där det står klart att beslutet om frihetsberövande vilat på felaktiga grunder och därför är oriktigt. Med detta avses att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Det behöver alltså inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. Regeringen uttalar att som utgångspunkt får den skadelidande anses ha bevisbördan för de omständigheter som gör att åtgärden skall anses vara oriktig. Vilka krav som bör ställas på bevisningen beror ofta på hur förutsättningarna för myndighetsåtgärden är utformade. Den som råkar ut för en straffprocessuell åtgärd såsom misstänkt för brott behöver inte bevisa att han är oskyldig. Men han måste, anför regeringen, visa att åtgärden vilade på felaktiga grunder och därför var oriktig. Kan den frihetsberövade exempelvis visa att ett avgörande vittne ljög eller att dokument som låg till grund för frihetsberövandet var förfalskat, har han rätt till ersättning om vittnet resp. dokumentet var av avgörande betydelse för ingripandet. Det räcker inte, framhålls det i propositionen, med enbart ett påstående att det brast i fråga om en avgörande förutsättning. Ett annat exempel som nämns i propositionen är att polisen ingriper vid en sammankomst där det förekommer olaglig verksamhet med flera inblandade. Om polisen därvid skulle gripa ett större antal personer, varav vissa inte fortsättningsvis lagförs, innebär bestämmelsen inte att dessa kan få ersättning. Gripandet var i ett sådant fall helt korrekt. I likhet med regeringen anser utskottet att det finns skäl att sänka kravet för ersättning, samtidigt som regleringen bör uttrycka en viss restriktivitet framför allt av skälet att det måste finnas ett visst utrymme för frihetsberövanden som senare av olika skäl kan ifrågasättas. Utan ett sådant utrymme försvåras de ifrågavarande myndigheternas arbete avsevärt. Mot denna bakgrund kan utskottet inte finna annat än att den föreslagna bestämmelsen fått en lämplig utformning. Det anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag till reglering av ersättningsansvaret då staten inte har ett strikt ansvar (5 §) samt avstyrker bifall till motion L24 yrkandena 2 och 3. Utskottet förutsätter att regeringen ägnar uppmärksamhet åt bestämmelsens tillämpning och noga följer den utveckling den föreslagna bestämmelsen kan föranleda. Mot bakgrund av de ställningstaganden som nu gjorts finns enligt utskottets mening inte utrymme för några uttalanden från riksdagens sida i enlighet med vad som begärts i motion L26 yrkande 7, och utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet. Enligt nuvarande regler i 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning föreligger inte, såsom tidigare redovisats, rätt till ersättning, om den som har varit utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett den. Den som har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller undandragit sig förundersökning eller lagföring kan få ersättning endast om det finns synnerliga skäl. Ersättning kan vidare vägras eller sättas ned, om det i andra situationer med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning betalas. I den praktiska tillämpningen har uppmärksammats att rätten att få ersättning i anledning av ett frihetsberövande ibland kan ge resultat som ter sig stötande. I diskussionerna har därvid ofta nämnts det s.k. Lindomefallet. En äldre man mördades i samband med att två personer gjorde inbrott hos honom. Det kunde inte med tillräcklig grad av säkerhet utredas vem av dem som var skyldig till mordet. Justitiekanslern beviljade ersättning enligt 1974 års lag till den som var huvudmisstänkt och som varit berövad friheten på grund av brottsmisstanken. I propositionen anför regeringen att det är uppenbart oskäligt att ersättning betalas av statliga medel till en misstänkt i ett fall som det nämnda. I propositionen föreslås därför i den nya lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder en utvidgad jämkningsmöjlighet (6 §). Innebörden av denna är att skadestånd på grund av frihetsinskränkning skall kunna vägras eller sättas ned (jämkas), om den drabbades eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. I motion L26 anför Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) att jämkningsmöjligheten bör utvidgas ytterligare. En lämpligt formulerad regel är enligt motionärerna att ersättning skall kunna jämkas om den skadelidande själv medverkat till skadan. I motionen begärs ett tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 8). Justitieutskottet har i sitt yttrande konstaterat att motionsförslaget ligger väl i linje med det förslag till ökade möjligheter till jämkning som förts fram i propositionen. Någon åtgärd med anledning av yrkandet behövs inte enligt justitieutskottets mening. Lagutskottet har för sin del ingen annan uppfattning än justitieutskottet och regeringen. Enligt lagutskottets mening torde regeringens förslag till utformning av en utvidgad jämkningsbestämmelse väl täcka de fall då jämkning är befogad på grund av den skadelidandes eget beteende, och utskottet kan inte finna annat än att den av regeringen föreslagna jämkningsregeln fått en ändamålsenlig utformning som också torde omfatta sådana situationer som avses i motionen. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna del (6 §) och avstyrker bifall till motion L26 yrkande 8. I fråga om ersättningsgill skada ersätts enligt 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Det är alltså fråga om ersättning för - förutom lidande - ren förmögenhetsskada. Eventuella person- eller sakskador ersätts inte enligt 1974 års lag. Regeringen föreslår inte någon ändring härvidlag. Av 7 § i den föreslagna lagen framgår att ersättning liksom nu skall lämnas för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Med lidande avses icke-ekonomisk skada. Åtskilliga omständigheter inverkar därvid på frågan om skadeståndets storlek, och några generellt giltiga normer att lägga till grund för prövningen finns inte. Regeringens ställningstagande kritiseras av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann i motion L26. Motionärerna anser att ersättning bör utgå även för person- och sakskada. Det är enligt motionärerna inte något hållbart argument att sådana skador är ovanliga vid myndighetsutövning. I motionen yrkas ett tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 6). Också i denna fråga innebär motionsönskemålen att kommitténs förslag skall leda till lagstiftning. Justitieutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet i denna del förklarat sig inte ha någon annan uppfattning än den som förts fram i propositionen och ansett att motionsyrkandet bör avslås. Lagutskottet anser för sin del att de särskilda skadeståndsreglerna för frihetsinskränkning främst bör syfta till att kompensera den enskilde medborgaren för den ekonomiska förlust och det lidande som frihetsinskränkningen har inneburit för honom. Enligt utskottets mening finns det därför inte skäl att utvidga ansvaret till att omfatta även person- och sakskador. Därtill kommer att det är mycket ovanligt att frihetsinskränkningar orsakar sådana skador. I det fåtal fall personskada eller sakskada uppkommit torde det regelmässigt ha förekommit fel eller försummelse vid myndighetsutövning varvid den skadedrabbade alltid har möjlighet att få skadestånd med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag beträffande ersättningsgill skada (7 §) och avstyrker bifall till motion L26 yrkande 6. Utskottet övergår härefter till att behandla lagförslaget såvitt gäller ersättning vid laglig våldsanvändning. Som en allmän bakgrund bör nämnas följande. Enligt bestämmelser i polislagen (1984:387) får en polisman i vissa situationer använda våld mot person. Polisen får också i brottsförebyggande syfte eller brottsutredande verksamhet förstöra eller skada egendom. Även i tullens och kronofogdemyndighetens verksamhet kan det uppstå situationer när våld mot person eller egendom får användas. Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar har uppmärksammat ett behov av särskild reglering vad gäller person- och sakskador som kan uppkomma när främst polisen använder sig av lagligt våld mot person eller egendom. Kommittén föreslog att det införs en bestämmelse om ett strikt ansvar för det allmänna gentemot den som utan egen skuld åsamkas person- eller sakskada vid användandet av lagligt våld mot person eller egendom. Regeringen lämnar i propositionen ett i huvusak likalydande förslag (8 §). Den våldsanvändning som avses är, förutom polismans rätt att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, förrättningsmans rätt enligt utsökningsbalken att vid exempelvis utmätning under vissa förutsättningar använda våld mot egendom eller person vid genomsökandet av hus och rum samt tullmyndighets rätt enligt tullagen (1994:1550) att vid undersökning av gods av olika slag få använda våld mot egendom. Ersättning skall dock enligt förslaget inte utgå, om den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom. I motion L26 anför Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) att ersättningsrätten bör utvidgas till att omfatta även skador på egendom i samband med kriminalteknisk undersökning (yrkande 4). Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande till utskottet föreslagit en komplettering av den föreslagna bestämmelsen så att ersättning även kan utgå till ett brottsoffer som åsamkats sakskada till följd av en kriminalteknisk undersökning som ingått som ett nödvändigt led i en brottsutredning. Justitieutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet förklarat sig i och för sig ha förståelse för motionsyrkandet men ansett sig kunna dela regeringens uppfattning och förordar därför att motion L26 yrkande 4 avstyrks. Lagutskottet vill framhålla att åtgärder i form av våldsanvändning mot person eller egendom i vissa fall kan orsaka avsevärd person- eller sakskada. Vanligtvis förekommer i dessa fall inte något fel eller försummelse från polisens sida. Den som drabbats av skada kan därför stå utan möjlighet att få ersättning. En sådan laglig våldsanvändning som här diskuteras är en form av allmännyttig åtgärd som kan drabba en enskild, utan att denne på något sätt bär skuld till att åtgärden måst vidtas. Den enskilde som drabbas av skadan har visserligen ett allmänt intresse av att brott förhindras eller beivras, men det ter sig stötande att han eller hon ensam skall bära följderna av sådana åtgärder. Som anförs i propositionen kan en ordning som innebär att oskyldigt drabbade får ersättning bidra till ett ökat förtroende för polisen. Mot denna bakgrund har utskottet givetvis ingen erinran mot att det införs en bestämmelse om strikt skadeståndsansvar för det allmänna gentemot den som utan egen skuld åsamkas person- eller sakskada vid viss enligt polislagen laglig våldsanvändning. Motsvarande behov finns när lagligt våld i vissa fall används av kronofogdemyndigheten eller tullen. När det gäller motionsönskemålet att ersättning också skall kunna tillerkännas den som drabbats av sakskada i samband med kriminalteknisk undersökning anser utskottet att en sådan utvidgning skulle innebära att man avlägsnade sig från anknytningen till viss närmare bestämd laglig våldsanvändning. Utskottet är därför inte berett att i förevarande sammanhang förorda en sådan utvidgning av ersättningsrätten som motionärerna önskar. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens lagförslag i nu behandlad del (8 §) och avstyrker bifall till motion L26 yrkande 4. För skadeståndsanspråk i allmänhet gäller tio års preskriptionstid enligt preskriptionslagen (1981:130). I 1974 års lag finns inga särskilda regler om preskription, vilket innebär att den allmänna tioåriga preskriptionstiden gäller. Någon särskild preskriptionstid för anspråk enligt den nya lagen om ersättning vid frihetsinskränkning och andra tvångsåtgärder föreslås inte heller införd. I motion L26 begär Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) ett tillkännagivande att preskriptionstiden för anspråk enligt den nya lagen skall vara tre månader (yrkande 5). Frågan om preskriptionstidens längd har berörts av några remissinstanser. Riksåklagaren framhåller i sitt yttrande att det är en fördel att ersättningsanspråk av nu angivet slag görs gällande inom sådan tid att omständigheterna går att utreda utan alltför stor omgång. Från den synpunkten är enligt Riksåklagaren förslaget i motionen om en förkortad preskriptionstid om tre månader bra. Enligt Polismyndigheten i Södermanlands län föreligger skäl att införa en betydligt kortare preskriptionstid än den allmänna preskriptionstiden för de nu aktuella anspråken. Som skäl härför anför polismyndigheten att det inte är rimligt att samhällsresurser används till att söka utröna vad som hänt flera år tillbaka i tiden, att de skador som kan bli följden av exempelvis en oriktig frihetsinskränkande åtgärd torde uppkomma i mer eller mindre omedelbar anslutning till den åtgärd som skulle berättiga den drabbade till ersättning samt att preskriptionstiden i våra grannländer i dessa fall är förhållandevis kort. Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar föreslog en förkortad preskriptionstid om sex månader. Till stöd för förslaget anförde kommittén att det utvidgade ersättningsansvaret kommer att leda till en ökning av antalet ersättningskrav, och för att dessa skall kunna utredas på ett tillfredsställande sätt krävs att skadetillfället inte ligger för långt tillbaka i tiden. De skador som kan bli följden av t.ex. en frihetsinskränkning torde också, anförde kommittén, uppkomma i mer eller mindre omedelbar anslutning till den åtgärd som berättigar den skadelidande till ersättning. Lagutskottet kan konstatera att de utvidgningar av ersättningsansvaret för frihetsinskränkningar som föreslås i propositionen inte är lika långtgående som kommitténs förslag, vilket minskar behovet av en särskild preskriptionsregel. Enligt utskottets mening bör man vara återhållsam med att föreskriva avsteg från vad som gäller angående skadeståndsanspråk i allmänhet. Endast när det finns starkt vägande skäl för en särskild preskriptionsregel bör en sådan införas. Den enskilde medborgarens intresse av att inte behöva gå miste om ersättning enbart på grund av en särskild förkortad preskriptionstid måste, såsom också regeringen framhållit, anses väga tungt. De skäl som motionärerna anfört är inte, enligt utskottets mening, av den art eller styrka att det är motiverat att införa en särskild preskriptionstid. Också justitieutskottet har förklarat sig inte ha någon annan uppfattning i fråga om preskriptionstidens längd och ansett att motion L26 i förevarande del bör avstyrkas. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet L26 yrkande 5. Utskottet övergår därmed till att behandla en lagteknisk fråga. I regeringens proposition 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet föreslås införande av en ny påföljd för unga lagöverträdare, sluten ungdomsvård. Propositionens lagförslag 9 innehåller ett förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning med ikraftträdande den 1 januari 1999. Enligt förslaget får den som varit föremål för sluten ungdomsvård rätt till ersättning i samma utsträckning som övriga frihetsberövade. Eftersom förslaget i proposition 1997/98:105 innebär att 1974 års lag skall upphöra att gälla den 1 januari 1999 bör lagförslag 9 i proposition 1997/98:96 arbetas in i förslaget till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Mot denna bakgrund framlägger utskottet i bilaga 3 ett eget förslag till ny lydelse av 4 § i den nya ersättningslagen.
Det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen har staten och kommunerna vid myndighetsutövning ett längre gående skadeståndsansvar än andra arbetsgivare. I enlighet härmed svarar det allmänna inte bara för person- och sakskada utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller försummelse begåtts vid myndighetsutövning. Vad som föreskrivs om kommun gäller även landsting, kommunalförbund, församling och kyrklig samfällighet. Uttrycket ?vid myndighetsutövning? omfattar enligt förarbetena till skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 502) alla sådana beslut och åtgärder som antingen självständigt utgör myndighetsutövning, dvs. den offentliga verksamhet som är ett uttryck för samhällets makt över medborgarna, eller står i ett nära samband med myndighetsutövningen. Uttrycket innefattar sålunda åtgärder som ingår endast som ett led i myndighetsutövningen men som är reglerade av offentligrättsliga föreskrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för den enskilde. Även vissa andra handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen innefattas i uttrycket. Däremot utesluts sådana skador som visserligen har uppkommit vid offentlig verksamhet men där denna verksamhet inte uppvisar några karaktäristiska offentligrättsliga drag. Högsta domstolen har i några avgöranden prövat huruvida information från en myndighet har lämnats vid myndighetsutövning. Ett fall, NJA 1985 s. 696 I, gällde frågan om skadeståndsansvar för staten på grund av ett felaktigt besked per telefon angående en försäkrads rätt till föräldrapenning. I domskälen uttalades att övervägande skäl talar för att det felaktiga beskedet inte har utgjort endast en sådan allmän upplysning som faller utanför 3 kap. 2 § skadeståndslagen utan att beskedet har haft så nära anknytning till ett ärende om föräldrapenning att det måste anses ha lämnats vid myndighetsutövning. Staten ålades därför att betala skadestånd till den skadelidande. I andra fall har utgången blivit den motsatta. I rättsfallen NJA 1985 s. 696 II, som gällde en felaktig upplysning om en fastighet som lämnats av ett gatukontor, och NJA 1987 s. 535, som gällde ett pressmeddelande från Konsumentverket som innehöll missvisande uppgifter rörande värdet av vissa lackskyddsmedel för bilar, ansåg Högsta domstolen att gjorda uttalanden saknade det erforderliga sambandet med myndighetsutövning. Det medförde att det allmänna i dessa fall gick fritt från skadeståndsskyldighet. Även Justitiekanslern har i ett antal ersättningsärenden tagit ställning till om upplysningar från en myndighet har ett tillräckligt starkt samband med myndighetsutövning. Bl.a. har Justitiekanslern prövat frågan om statens ersättningsskyldighet för felaktiga upplysningar från Riksförsäkringsverket och från försäkringskassor. Enskildas anspråk har i många sådana ärenden bifallits med motivering att beskedet, med hänsyn till omständigheterna, måste anses ha lämnats vid myndighetsutövning. I andra fall har utgången blivit den motsatta, bl.a. i ersättningsärenden som har föranletts av ofullständiga uppgifter om reglerna för föräldraförsäkringen i en av Riksförsäkringsverket utgiven broschyr. Under hänvisning till att uppgifterna inte har lämnats vid myndighetsutövning har enskilda i dessa fall vägrats ersättning. Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar konstaterade att kravet på anknytning till myndighetsutövning i vissa fall har medfört att den enskilde blivit ställd utan ersättning, trots att myndigheterna begått fel och trots att den enskilde varit i hög grad beroende av de råd och upplysningar som lämnats. Kommittén föreslog en ny bestämmelse i skadeståndslagen som ålägger staten eller en kommun att ersätta ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse när en myndighet lämnar upplysningar, råd eller andra meddelanden. Härigenom skulle skadeståndsansvaret kunna täcka in sådana fall då information lämnas utan att det sker vid myndighetsutövning. I propositionen föreslås en ny regel i 3 kap. 3 § skadeståndslagen av innebörd att staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse när en myndighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det finns särskilda skäl. Vid bedömningen av om det i det enskilda fallet finns särskilda skäl skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnats. Av propositionen framgår att det endast är tänkt att ansvaret skall kunna göras gällande i ett begränsat antal fall och det understryks att den enskilde själv har att visa att de rekvisit som uppställs i bestämmelsen är uppfyllda, liksom att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan informationen och skadan samt skadans storlek m.m. Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) anför i motion L26 att kravet på ?särskilda skäl? för skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation innebär en alltför stark begränsning av ersättningsrätten. En bättre modell för att uppnå en rimlig begränsning av skadeståndsansvaret är, menar motionärerna, att ersättning kan jämkas vid medvållande från den skadelidandes sida. I motionen begärs ett tillkännagivande med detta innehåll (yrkande 2). I motion K530, som väckts under den allmänna motionstiden år 1997 av Agne Hansson m.fl. (c), anförs att det allmännas skadeståndsansvar bör skärpas så att felaktigheter och försummelser i informationen från myndigheterna bättre än nu kan omfattas av skadeståndsansvaret. Vad i motionen sålunda anförts om utökat skadeståndsansvar bör riksdagen ge regeringen till känna (yrkande 3 delvis). Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion L24 att motiveringen till den nya bestämmelsen bör nyanseras. I motionen anförs att frågan om vem på en myndighet som lämnat en viss information inte bör tillmätas större vikt i sammanhanget, eftersom det kan vara mycket svårt för den enskilde att närmare känna till myndighetens interna organisation och vem som i olika fall är behörig att lämna information. Vad sålunda i motionen anförts bör riksdagen ge regeringen till känna (yrkande 4). Justitiekanslern anser att regeringens förslag i denna del är tillfredsställande och pekar på att bestämmelsens utformning leder till att det överlämnas åt rättspraxis att närmare dra upp gränserna för ansvaret. Justitieombudsmannen, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Datainspektionen, Riksförsäkringsverket, Vägverket, Riks-skatteverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Polismyndigheten i Södermanlands län och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har inte någon erinran mot regeringens förslag till utformning av den nya bestämmelsen om utvidgat informationsansvar. Patent- och registreringsverket framhåller att det inte är idealiskt att lagtexten i så hög grad lämnar öppet hur långt ersättningsskyldigheten sträcker sig. Å andra sidan har skadeståndsrättsliga regler traditionellt lämpat sig för uttolkning av domstolar, och de motivuttalanden som gjorts bör enligt verket kunna ge stöd för en rimlig utveckling av praxis. Kammarrätten i Jönköping, Brottsförebyggande rådet, Konsumentverket, Malmö kommun och Landstingsförbundet anser att regelns innebörd måste klargöras ytterligare. Svensk Handel ställer sig bakom de synpunkter på regelns utformning respektive tillämpning som framförs i motionerna. Enligt Industriförbundet finns det inte tillräckligt starka motiv för att begränsa det allmännas ansvar för felaktig information genom att införa ett krav på ?särskilda skäl?. Det förhållandet att den enskilde har förlitat sig på lämnad information måste, tillsammans med att allmänna skadeståndsrättsliga principer är uppfyllda, vara tillräckligt för skadeståndsansvar. Kammarkollegiet anser att regeringens förslag till utformning av 3 kap. 3 § skadeståndslagen är att föredra framför kommitténs genom att det som en förutsättning för ansvar skall krävas ?särskilda skäl?. Kollegiet anser emellertid att motiven inte tillräckligt klargör när sådana särskilda skäl skall anses föreligga. Självfallet måste enligt kollegiet grundregeln vara den att den som vill göra gällande rätt till ersättning skall visa såväl att förutsättningar för ersättning föreligger som skadans storlek. Kravet på bevisning kan emellertid enligt kollegiet inte sättas alltför högt. I många fall torde det vara mycket svårt för den skadelidande att prestera en fullödig utredning om vilka uppgifter som utväxlats mellan parterna. Detta gäller inte minst vid rådgivning. För rätt till ersättning bör, framhåller kollegiet, samma krav på utredningen ställas som i skadeståndstvister där omständigheterna är omstridda respektive i tvister om försäkringsersättning i konsumentförhållanden, dvs. normalt bör det räcka om det framstår som mer antagligt att en skadeståndssituation inträffat än att så inte är fallet. Enligt Svenska kommunförbundet innebär propositionens förslag om ett utvidgat ansvar för det allmänna för felaktig myndighetsinformation orealistiska krav på myndigheternas service, eftersom förslaget kan leda till att myndighetsföreträdare, vid hot om skadestånd, helt avböjer att ge ett råd och i stället hänvisar den enskilde till att kontakta privata konsulter i ärendet. En sådan utveckling stämmer illa med de från statsmakterna under senare år betonade kraven på myndigheterna att förbättra sin service till medborgarna. Skattebetalarnas Förening anser att det är uppenbart att den av regeringen föreslagna utformningen av den nya bestämmelsen innebär så stora krav på den enskilde individen i bevishänseende att bestämmelsen inte kommer att få någon praktisk betydelse. Föreningen delar därför uppfattningen i motion L26 att de motivuttalanden som lämnats angående beviskravet måste nyanseras. Utskottet delar regeringens uppfattning att statens och kommunernas ansvar för felaktig myndighetsinformation bör skärpas. En särskild regel för ansvar i denna bemärkelse bör därför införas som - till skillnad från skadeståndsansvaret i övrigt enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen - inte förutsätter att informationen skall ha lämnats vid myndighetsutövning. När det gäller den närmare utformningen av en bestämmelse anser utskottet i likhet med regeringen att det särskilt bör markeras att skadeståndsansvar inte kommer i fråga i samtliga fall då en myndighet lämnar felaktig information som orsakar skada. Det är nämligen, enligt utskottets mening, inte minst av de skäl som framförts av bl.a. kommunförbundet nödvändigt med en viss begränsning och avgränsning av ansvaret. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom förslaget i motion L26 vars konsekvenser skulle bli svåra att överblicka. Som regeringen föreslår bör det krävas att det finns särskilda skäl för att skadeståndsansvaret skall utlösas. I sammanhanget måste ockå beaktas att bestämmelsen med nödvändighet måste ges en allmän utformning som leder till att det överlämnas till rättspraxis att närmare dra upp gränserna för ansvaret. Härvid ställs naturligtvis stora krav på domstolarna. Skadeståndsrätten har emellertid historiskt sett, som också Lagrådet anfört, visat sig vara ett sådant område där en utveckling genom rättspraxis fungerat väl. Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens lagförslag i denna del och avstyrker motion L26 yrkande 2. Ställningstagandet innebär att önskemålen i motion K530 yrkande 3 i denna del är tillgodosedda. Vad därefter gäller motion L24 vill utskottet peka på att det av propositionen framgår att särskilda skäl för skadeståndsansvar i regel kräver att informationen inte kan fås varifrån som helst. Om exempelvis uppgiften utan problem kan kontrolleras någon annanstans av den som tagit emot den, är det enligt regeringen en omständighet som talar mot ett skadeståndsansvar. Det har också, anför regeringen, betydelse vem hos en myndighet som lämnar informationen. Visserligen svarar det allmänna för information som ges oberoende av informationslämnarens tjänsteställning eller befattning vid myndigheten. Men det finns enligt regeringen självfallet större anledning att förlita sig på information som lämnas av t.ex. en ansvarig handläggare än av en sekreterare utan ansvar för något särskilt sakområde vid myndigheten. Utskottet har inte någon erinran mot vad regeringen sålunda uttalat i frågan om hur den föreslagna bestämmelsen skall tillämpas. Några ytterligare uttalanden från riksdagens sida kan inte anses erforderligt. Utskottet förutsätter att en utvärdering av den föreslagna reformen kommer till stånd när den nya bestämmelsen varit i kraft en tid. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L24 yrkande 4.
Ersättning för ideell skada vid myndighetsutövning Skadestånd för skada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning omfattar ersättning för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap. skadeståndslagen. Den som har tillfogats personskada kan enligt 1 § få ersättning för både ekonomisk skada och s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser i huvudsak fysiskt och psykiskt lidande som skadan fört med sig under den akuta sjuktiden. Lyte och annat stadigvarande men omfattar lidande eller obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes invaliditet kan bedömas som varaktig. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan såsom allmänna besvär av skadan i arbetet och förhöjda levnadsomkostnader, t.ex. extra utgifter för transporter och särskilda kostnader för rekreation och förströelse. Skadestånd för sveda och värk samt lyte och men fastställs i praktiken av tabeller som upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador. De tabeller som allmänt används har utarbetats av Trafikskadenämnden. I vissa fall kan ideell skada ersättas även om någon direkt personskada inte föreligger. Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen skall sålunda bestämmelserna om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Syftet med regeln om ersättning för personligt lidande är att gottgöra den integritetskränkning som följer med de brott som avses med regeln. Ersättningen kan också utgöra kompensation för den oro och det obehag som kan bli följden av ett brottsligt angrepp på den personliga integriteten. I propositionen gör regeringen bedömningen att någon ändring av gällande ordning för ersättning för ideell skada som vållats vid myndighetsutövning nu inte bör göras. I motion L26 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann ifrågasätts om regleringen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen är tillräcklig för att omfatta skadeståndsansvar för alla tjänstefelsbrott. I motionen yrkas därför en utvidgning av skadeståndsansvaret enligt nämnda bestämmelse (yrkande 3). Liknande inriktning har motion K530 av Agne Hansson m.fl. (c). Enligt motionärerna är nuvarande reglering inte tillräcklig ur rättssäkerhetssynpunkt och ger inte i erforderlig omfattning kompensation till den skadelidande som drabbas. I motionen yrkas ett tillkännagivande om utökat ansvar enligt skadeståndslagen (yrkande 3 delvis). I uppdraget till Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar ingick att undersöka om ersättning som det allmänna skall betala till enskilda på grund av skador som uppkommit i samband med myndighetsutövning bör bestämmas under hänsynstagande till andra omständigheter än sådana som har rent ekonomisk betydelse. Anledningen till uppdraget i denna del var främst att det hade förekommit kritik för att den gällande ordningen ansetts innebära att den enskilde inte fått full kompensation för sin skada vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Kommittén konstaterade att kritiken inte enbart gällt frågan om ersättning för lidande utan i lika hög grad avsett omfattningen och beräkningen av ersättning för ekonomisk skada (SOU 1993:55 s. 256). Även om kommittén inte funnit att personer som skadats av felaktiga myndighetsåtgärder sällan får full kompensation, menade kommittén dock att det förekommer att enskilda skadelidande, med nuvarande regler, inte blir fullt ut ersatta för uppkomna skador. Kommittén noterade att det egentliga syftet med att på vissa områden införa lagregler om ersättning för ideell skada varit att åstadkomma en önskad nivå på ersättningen för ekonomisk skada. Enligt kommittén skulle man mot den bakgrunden kunna tänka sig att på motsvarande sätt, genom införandet av generella regler om ersättning för ideell skada vid felaktig myndighetsutövning, göra det möjligt att kompensera enskilda skadelidande även för svårbedömda ekonomiska skador. Kommittén ville emellertid inte förorda en sådan metod när det gäller det allmännas skadeståndsansvar. Enligt kommittén borde ersättning för ideell skada i detta sammanhang förbehållas dem som blivit utsatta för en kränkning av sin person eller av sin personliga integritet eller som råkat ut för ett angrepp mot ett intresse eller en rättighet av ideellt slag. Ersättning för ideell skada borde avse skador som inte är av ekonomiskt slag och som inte egentligen kan värderas i ekonomiska termer. Kommittén konstaterade vidare att det inte föreligger hinder mot att medge ersättning för ideell skada till den som blir kränkt av ett tjänstefelsbrott, men att den närmare tillämpningen av regeln i 1 kap. 3 § skadeståndslagen har överlämnats till rättsutvecklingen. Kommittén övervägde om det fanns skäl att öka möjligheten till ersättning för ideell skada på grund av myndighetsåtgärder jämfört med bestämmelserna i 1 kap. 3 §. Enligt kommittén ryms de fall där ett ansvar för ideell skada bör kunna utkrävas vid myndighetsutövning i allt väsentligt under 1 kap. 3 § skadeståndslagen, och redan i dag kan sålunda vissa tjänstefelsbrott, anförde kommittén, ge rätt till ersättning för ideell skada. Kommittén om det allmännas skadeståndsansvar övervägde också om det finns skäl att införa en specialreglering av det allmännas ansvar så att utöver personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada också ideell skada alltid skulle ersättas enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Det finns emellertid enligt kommittén en risk att processer om bagateller uppmuntras om man inför en allmän rätt till ideellt skadestånd på grund av felaktig myndighetsutövning. I den nu aktuella propositionen förklarar sig regeringen dela kommitténs uppfattning och anser att utgångspunkten för regleringen bör vara att ersättning för ideell skada skall avse skador som inte är av ekonomiskt slag och som inte i egentlig mening kan värderas i ekonomiska termer. Regeringen delar också kommitténs bedömning att sådan ideell skada som kan uppkomma vid myndighetsutövning inte bör särregleras utan även fortsättningsvis bedömas enligt de allmänna bestämmelserna om ideell skada. Utskottet har ingen annan uppfattning än kommittén och regeringen samt vill i sammanhanget peka på att det inte torde föreligga någon oenighet om att bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen om skadestånd för kränkning genom brott möjliggör ersättning för tjänstefelsbrott. Därutöver vill utskottet erinra om att Kommittén om ideell skada i sitt delbetänkande (SOU 1992:84) Ersättning för kränkning genom brott lagt fram förslag till en bestämmelse som innebär att den som kränker annan genom brott mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta det lidande som kränkningen medför. Som regeringen anfört torde möjligheten till ersättning för ideell skada vid myndighetsutövning komma att vidgas ytterligare om förslaget genomförs. Enligt vad utskottet erfarit bereds betänkandet om ideell skada tillsammans med kommitténs slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning för ideell skada vid personskada för närvarande inom Regeringskansliet med sikte på en allmän reform av reglerna om ideell skada. Enligt utskottets mening finns det ingen anledning för riksdagen att nu föregripa regeringens ställningstaganden, och utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L26 yrkande 3 och K530 yrkande 3 i denna del.
Rättegångskostnader Bestämmelser om ersättning för rättegångskostnader i allmän domstol finns i rättegångsbalken. I tvistemål är huvudregeln att den förlorande parten åläggs att svara för den vinnande partens kostnader. I förvaltningsprocessen gäller inte som i allmän domstol någon huvudregel om ersättningsskyldighet för förlorande part och rätt till ersättning för vinnande part. Förvaltningsprocesslagen (1971:291) innehåller över huvud taget inte några bestämmelser i frågan. På vissa områden finns det dock särbestämmelser. Ett viktigt exempel är regleringen i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. En enskild part kan i ett skattemål under vissa förutsättningar, bl.a. om han vinner målet, tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader. När den enskilde processar mot det allmänna är det oftast fråga om förvaltningsrättsliga mål, och då finns det som framgått nyss sällan någon möjlighet för den enskilde att få ersatt uppkomna kostnader även om han vunnit framgång i saken. Detsamma gäller i förvaltningsärenden i allmänhet. I vissa fall kan dock ersättning utgå enligt rättshjälpsreglerna eller, som angetts, enligt de särskilda reglerna i 1989 års lag om ersättning för kostnader i skattemål m.m. I motion L26 anför Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) att riksdagen i förevarande sammanhang bör uttala sig principiellt om vikten av att anlägga ett generöst perspektiv och att en särregel om skadeståndsansvar för rättegångskostnader vid myndighetsutövning skall införas (yrkande 9). Utskottet vill erinra om att frågan om enskildas rätt till ersättning för kostnader i förvaltningsrättsliga mål och ärenden har varit föremål för överväganden under en lång följd av år. Det har därvid ofta ansetts att frågan haft nära anknytning till skadestånd eller t.o.m. att den borde betraktas som skadestånd. Denna uppfattning hänger samman med att en enskild part som åsamkas rättegångskostnader ibland kan få ersättning för dessa kostnader i form av skadestånd. För att rättegångskostnader skall kunna utkrävas som skadestånd förutsätts dock i regel att det förekommit fel eller försummelse från det allmännas sida. Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar ansåg att utformningen av enskildas rätt till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsprocessen i första hand bör betraktas som en processrättslig fråga. Rättegångskostnadsfrågan borde således enligt kommittén övervägas och lösas inom ramen för reformarbetet rörande förvaltningsprocessen i allmänhet. Kommittén avstod därför från att lägga fram några förslag i denna del. I förevarande proposition anser regeringen att det processuella alternativet bör ha företräde. Det är då enligt regeringen naturligt att frågan får behandlas i ett annat sammanhang. Av propositionen framgår att regeringen avser att ta upp saken i samband med en genomgång av vissa förvaltningsprocessuella frågor. I avvaktan på regeringens ställningstaganden i frågan anser utskottet att det nu inte finns skäl till något särskilt riksdagens initiativ i ämnet. I sammanhanget bör påpekas att möjligheterna för den enskilde att få ersättning för sina kostnader i ett skaderegleringsärende som handläggs av Justitiekanslern ökat genom införandet av förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Enligt denna förordning, som den 1 januari 1996 ersatte 1972 års kungörelse om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall, kan ersättning utgå av allmänna medel för biträde och för utredning i ärendet, inte bara som tidigare när anspråket grundas på 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning utan även när det grundas på bl.a. 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L26 yrkande 9.
Kostnadsmässiga konsekvenser, m.m. Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar gjorde bedömningen att föreslagna reformer kunde förväntas medföra kostnadsökningar på uppskattningsvis 10-12 miljoner kronor årligen, vilka till största delen skulle komma att få bäras av staten. De utvidgningar som föreslås i propositionen är inte lika långtgående som de som kommittén föreslog. Det finns dock enligt regeringens bedömning en viss risk för kostnadsökningar. Risken härför vad avser ersättning vid lagenliga och korrekta myndighetsingripanden har av kommittén beräknats till 1 milj. kr. Den ökningen berör huvudsakligen polisen och inte kommunerna. Kostnaderna för den utvidgade ersättningsmöjligheten vid kortvariga frihetsberövanden kan enligt regeringen förväntas bli blygsam, allra högst en halv miljon kronor. Kostnadsökningen för det utvidgade informationsansvaret är enligt regeringen svår att bedöma. Kommittén antar att dess förslag i den delen inte kommer att få några märkbart negativa samhällsekonomiska konsekvenser. Regeringen framhåller att dess förslag genom kravet på särskilda skäl för ansvar kan sägas vara snävare än kommitténs och därför inte innebära en lika stor risk för kostnadsökningar. Enligt regeringen finns det därför anledning anta att de samlade förslagen endast medför begränsade kostnadsökningar. Det gäller såväl för staten som för kommunerna. I motion L25 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs att regeringens beräkningar är tveksamma. Man måste enligt motionärerna ta med i beräkningen att ett ökat skadeståndsansvar för det allmänna också utgör ett viktigt incitament för myndigheterna att fatta korrekta beslut redan från början. Reformen torde därför medföra en allmän kvalitetshöjning av myndigheternas verksamhet. I dagsläget är det enligt motionen svårt att förutse såväl de enskildas behov som vilka kvalitativa effekter förslagen kommer att få på myndigheternas verksamhet. Mot denna bakgrund är det, enligt motionärernas mening, angeläget att regeringen noggrant följer vilka de kostnadsmässiga konse- kvenserna blir för staten och kommunerna (yrkande 2). Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna och anser således att det är svårt att närmare förutse de samlade kostnadsmässiga konsekvenserna av reformen. Vid en sammanställning av kommitténs beräkningar och vad regeringen anfört kan utskottet dock inte komma till någon annan slutsats än att reformen endast kommer att medföra begränsade kostnadsökningar för såväl staten som kommunerna. Som framhållits i motionen kan det finnas anledning att också ta med i beräkningen att reformen bör medföra att myndigheterna och kommunerna förbättrar sina rutiner och höjer sin kvalitet i syfte att undvika oriktiga beslut och att felaktig och vilseledande information lämnas, vilket rimligtvis bör leda till att många skadeståndsärenden kan undvikas i framtiden. Denna besparingseffekt torde emellertid vara mycket svår att uppskatta. Mot bakgrund av de osäkerheter som föreligger när det gäller reformens kostnadsmässiga konsekvenser och med beaktande av de ändringar utskottet förordat beträffande 24-timmarsregeln när det gäller anhållande är det, enligt utskottets mening, angeläget att regeringen noggrant följer de kostnadsmässiga konsekvenserna av reformen samt i lämpligt sammanhang redovisar sina beräkningar för riksdagen. Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan att något formellt tillkännagivande från riksdagens sida behöver komma till stånd och avstyrker därför bifall till motion L25 yrkande 2. I motion L26 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann yrkas ett tillkännagivande om att reformen skall följas upp. En sådan uppföljning är enligt motionärerna särskilt angelägen när förslagen nu inte är lika långtgående som kommitténs förslag. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom (yrkande 10). Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det är angeläget att reformen följs upp också från andra än kostnadsmässiga utgångspunkter. Särskilt viktigt är därvid, enligt utskottets mening, att söka utröna om de nu föreslagna reglerna fått en sådan utformning att de i den praktiska tillämpningen medfört att oskyldigt frihetsberövade personer får en rimlig ersättning för vad frihetsberövandet inneburit. Utskottet har också vid behandlingen ovan av de olika delarna av förslaget i flera fall förutsatt att regeringen är uppmärksam på tillämpningen av den nya lagstiftningen. Härigenom och med beaktade av vad lagutskottet nu uttalat får önskemålet i motion L26 yrkande 10 anses vara tillgodosett, och utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Vissa andra skadestånds- och ersättningsrättsliga frågor I detta avsnitt behandlar utskottet sex motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år 1997 som gäller vissa andra skadestånds- och ersättningsrättsliga frågor, nämligen regressrätt för utgiven sjuklön, trafikskadelagen, skadestånd till efterlevande samt atomansvarighetslagen. Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap. skadeståndslagen. Den som har tillfogats personskada kan enligt 1 § få ersättning för både ekonomisk skada och s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust skall enligt 3 § avräknas vissa förmåner som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till, bl.a. ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, pension eller sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön, om förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är en anställningsförmån. Sjuklönelagen, som trädde i kraft den 1 januari 1992, innebär att en arbetstagare ges rätt att under den första tiden av varje sjukdomsfall (sjuklöneperiod) - numera 14 dagar - behålla en viss andel av den lön och andra anställningsförmåner som han annars skulle ha gått miste om till följd av sjukdomen. Bestämmelserna om avräkning bygger på principen att skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten. Varken under- eller överkompensation skall uppstå. Bestämmelserna bygger vidare på grundsatsen att avräkningen skall ske enligt en nettometod. Denna innebär att skadeståndsbeloppet skall bestämmas så att det motsvarar endast den del av förlusten som avräkningsförmånerna inte täcker. För sådan ersättning som skall avräknas föreligger över huvud taget inte skadeståndsskyldighet. Detta medför att någon regressrätt inte föreligger beträffande avräkningsförmånerna. Den som utgett en avräkningsförmån kan därför inte av skadevållaren återkräva vad som utgetts. Skadevållaren behöver därför i regel bara betala en mindre del av skadan. Nämnda effekter av nuvarande regler har varit föremål för kritik i återkommande motioner. Våren 1997 behandlade utskottet en motion vari hemställdes att riksdagen hos regeringen skulle begära förslag om införande av regressrätt för arbetsgivaren för utgiven sjuklön när annan person uppsåtligen eller genom vårdslöshet skadat arbetstagaren (bet. 1996/97:LU9). Utskottet hänvisade därvid till att frågan om avräkning för sjuklön och arbetsgivares regressrätt tagits upp i ett lagstiftningsärende våren 1995 som gällde avräkning för ersättning för inkomstförlust från vissa personförsäkringar (prop. 1994/95:229, bet. 1995/96:LU3), vari utskottet förklarat sig vara ense med regeringen i fråga om en översyn av reglerna om samordning mellan å ena sidan skadeståndet för personskada och å andra sidan försäkring och andra förmåner med anledning av skadan. Frågan om regressrätt för utgivna förmåner var av central betydelse vid en sådan översyn, och utskottet utgick från att regeringen i lämpligt sammanhang tog initiativ till en sådan översyn. Vid den förnyade behandlingen av motionsspörsmålet våren 1997 i betänkandet 1996/97:LU9 utgick utskottet från att de i motionen aktualiserade spörsmålen alltjämt var föremål för uppmärksamhet inom Regeringskansliet och förutsatte att den allmänna översyn av samordningsreglerna som regeringen förutskickat år 1995 kom till stånd inom en inte alltför avlägsen framtid. Något initiativ eller annan åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen var då enligt utskottet inte behövligt. Motionen avstyrktes därför. I den nu aktuella motion L601 återkommer Gullan Lindblad m.fl. (m) med begäran att regeringen skall lämna förslag om införande av regressrätt för utgiven sjuklön när annan person uppsåtligen eller av vårdslöshet skadat arbetstagaren. Enligt vad utskottet nu erfarit övervägs inom Justitiedepartementet direktiv för en utredning om en allmän översyn av reglerna om samordning mellan skadestånd för personskada samt försäkring och andra förmåner i anledning av skadan. Utskottet förutsätter att regeringen i samband med utformningen av direktiven beaktar vad som anförts i motionen och finner därför inte anledning att nu förorda något initiativ från riksdagens sida. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L601. Skadeståndslagen gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom trafikskadelagen (1975:1410), som innehåller bestämmelser om trafikförsäkring och om ersättning vid trafikskada. Genom trafikskadelagen åläggs varje motorfordonsägare att ha trafikförsäkring för sitt fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så snart någon i fordonet skadas. Dessutom utgår ersättning ur trafikförsäkringen till andra, t.ex. cyklister och fotgängare, som skadas i följd av trafik med fordonet. Ersättning till förare och passagerare betalas ur det egna fordonets trafikförsäkring även om skadorna skulle ha uppkommit vid en kollision med ett annat fordon. Om skadorna har orsakats genom vållande i samband med förandet av ett annat fordon, kan det försäkringsbolag som har betalat ut ersättningen kräva den tillbaka från försäkringen för det andra fordonet. Om ett motorfordon eller egendom som befordras med ett sådant fordon skadas vid singelolycka, utgår ingen ersättning från fordonets egen trafikförsäkring. Har skadorna däremot vållats genom ett annat fordon i samband med kollision, ersätts skadorna från det andra fordonets trafikförsäkring. Dessa regler innebär att den som vill ha full täckning för vagnskador får teckna en frivillig försäkring. Uppstår skador på egendom som tillhör utomstående och som inte befordras med motorfordon utgår ersättning från försäkringen för det fordon varigenom skadorna orsakats. Ersättning utgår oavsett om fordonet har förts oaktsamt eller inte. I 18 § andra stycket trafikskadelagen föreskrivs att skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelsen har sin grund i trafikförsäkringens objektiva ansvar för person- och sakskada som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik. Mot bakgrund härav har det framstått som följdriktigt att jämkning skall kunna ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning från en utomstående för sakskada oavsett vållande på deras sida eller bristfällighet hos fordonet (prop. 1975/76:15 s. 84). I praxis har jämkningsbestämmelsen kommit att innebära att, när en utomstående ensam har vållat en skada på ett motorfordon, skadeståndet som regel jämkats till hälften men att undantag härifrån gjorts när det förelegat särskilda omständigheter (se rättsfallen NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s. 749 och NJA 1990 s. 569). Nuvarande ordning kritiseras i motion L604 av Lennart Fremling (fp). Enligt motionen leder gällande regler till ett orimligt skadeståndsansvar för fordonets ägare eller förare i de fall husdjur är inblandade i trafikolyckor utan att föraren varit vållande till olyckan. I motionen begärs en översyn av trafikskadelagen i detta hänseende. I motion L603 av Charlotta L Bjälkebring (v) påpekas att om en häst vid en trafikolycka orsakar skada på ett motordrivet fordon, dess förare eller passagerare finns det inte någon trafikförsäkring för hästen som kan ersätta skadorna. Enligt motionären bör det vara möjligt att trafikförsäkra även hästar så att ett acceptabelt ekonomiskt skydd åstadkoms för bl.a. medtrafikanter. Regeringen bör därför lämna förslag till ändring i trafikskadelagen med denna inriktning. Utskottet vill erinra om att trafikskadelagens jämkningsbestämmelse har behandlats i departementspromemorian (Ds 1996:25) Jämkning av skadestånd enligt trafikskadelagen, trafikförsäkringsavgifter m.m. I promemorian föreslås bl.a. att det inte längre skall vara en huvudregel att skadeståndet skall jämkas när motorfordon i trafik eller egendom som befordras med sådan egendom skadas. I stället skall, enligt förslaget, skadeståndet kunna jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor, de särskilda risker för skador som finns vid trafik med motordrivet fordon och omständigheterna i övrigt. Promemorian är remissbehandlad, och frågan om jämkning av skadestånd enligt trafikskadelagen bereds för närvarande i Justitiedepartementet. Utskottet anser, med hänsyn till pågående beredning av frågan, att motion L604 inte nu bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen. Utskottet förutsätter att även spörsmålet i motion L603 behandlas inom ramen för de pågående övervägandena om ändringar i trafikskadelagen. Därmed avstyrker utskottet motionen. Om en personskada lett till döden, kan de efterlevande erhålla skadestånd. Enligt 5 kap. 2 § SkL utgår sålunda ersättning för begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet exempelvis sorgkläder och resor. Vidare utgår ersättning för förlust av underhåll. Skadestånd till efterlevande omfattar enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen inte ideell skada. I rättspraxis har emellertid ersättning för sveda och värk tillerkänts den som drabbats av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig blivit uppsåtligen dödad, likaså när närstående dödats genom grov vårdslöshet som legat mycket nära ett uppsåtligt handlande (se rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II respektive NJA 1996 s. 373). I motion Ju932 av Johan Lönnroth m.fl. (v) föreslås att det i skadeståndslagen införs en särskild ersättningspost för sorg och saknad när det gäller skadestånd till efterlevande till en nära anhörig som dödats genom en brottslig handling (yrkande 2). Utskottet vill erinra om att frågan om skadestånd till efterlevande behandlades av utskottet våren 1996 med anledning av en motion (bet. 1995/96:LU20). Som utskottet då påpekade har Kommittén om ideell skada, som tillkallades år 1988, tagit upp frågor som gäller bl.a. skadestånd till efterlevande. I sitt slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning för ideell skada vid personskada konstaterar utredningen att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 § SkL, om nära anhörigas rätt till skälig ersättning för kostnader till följd av den skadelidandes död, i senare rättspraxis tillämpats i en för de skadelidande liberal riktning. Kommittén räknar med att denna utveckling kommer att fortsätta utan att bestämmelsen behöver ändras. Beträffande frågan om skadestånd för psykiska besvär bör enligt kommittén skadestånd, till följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling, kunna utgå även när dödsfallet har vållats genom vårdslöshet eller när skadeståndsansvaret vilar på strikt grund (jfr tidigare redovisade rättsfall). En bestämmelse med denna innebörd bör enligt kommittén tas in i 5 kap. 2 § SkL. Den föreslagna bestämmelsen reglerar inte det fallet att någon har åsamkats psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling. Kommittén framhåller emellertid att regeln inte får läsas så att den utesluter en rätt till skadestånd i fall som liknar dem som har lagreglerats. Frågan i vad mån skadestånd skall kunna utgå i sådana fall får avgöras i rättstillämpningen. Kommittén anser vidare att en rätt till skadestånd för kränkning inte bör införas för efterlevande till den som har dödats genom en brottslig handling. Inte heller bör enligt kommittén en rätt till skadestånd för sorg och saknad för efterlevande till den som har dödats genom en skadeståndsgrundande handling införas. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte heller beträffande detta motionsspörsmål föregripa regeringens ställningstaganden till de förslag som lagts fram av Kommittén om ideell skada. Enligt vad utskottet erfarit är en lagrådsremiss på grundval av kommitténs förslag aviserad till hösten 1998. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion Ju932 yrkande 2. Regler om ansvar för skador som uppkommer i samband med verksamhet inom atomanläggningar finns i atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger på två internationella konventioner. Den ena konventionen är 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område, som föreskriver att innehavaren av en atomanläggning är ansvarig för atomskador oberoende av vållande, dvs. innehavarens ansvar är strikt. Den andra konventionen är en i Bryssel år 1963 avslutad tilläggskonvention till Pariskonventionen, som innehåller regler om supplerande statsansvar för atomskador. Enligt Pariskonventionen kan anläggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR). En dragningsrätt motsvarar ungefär tio svenska kronor. Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta riktvärde. Innehavaren måste ha en försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker det ansvarighetsbelopp som har bestämts. Genom tilläggskonventionen finns numera ett extra ersättningssystem enligt vilket supplerande ersättning av statsmedel betalas om ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte räcker till full ersättning åt de skadelidande. Systemet enligt tilläggskonventionen verkar i flera steg. Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det första steget. Det andra steget betalas av den stat där anläggningen är belägen och löper från gränsen för första steget, dvs. anläggningshavarens ansvar, upp till 175 miljoner SDR. Till det tredje steget, som löper i intervallet mellan 175 miljoner SDR och 300 miljoner SDR, skall de stater som är anslutna till tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater) gemensamt betala efter en särskild formel. Atomansvarighetslagen innehåller de regler som föranletts av de båda konventionerna. Sedan den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:134, bet. LU25, rskr. 304) gäller att anläggningshavaren svarar upp till 175 miljoner SDR. Det betyder att de två första stegen i konventionerna har reducerats till ett och att det är anläggningshavaren som står för detta. I intervallet 175-300 miljoner SDR svarar svenska staten gemensamt med övriga Brysselstater. År 1982 infördes i atomansvarighetslagen ytterligare ett steg. Enligt denna bestämmelse, 31 a §, skall svenska staten, i de fall en anläggningshavare här i landet är ansvarig, betala ersättning med sammanlagt 3 miljarder kronor. I detta belopp är ersättningarna enligt de tidigare stegen inräknade. Om det ansvarsbelopp som gäller enligt de ovan redovisade stegen inte räcker till ersättning för uppkommen skada, skall enligt 33 § gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som fastställs genom särskild lagstiftning. I motion N223 av Carl Bildt m.fl. (m) anförs, med hänsyn till att anläggningshavarnas ansvar är begränsat, att det bör införas en rätt för staten att från anläggningshavaren återkräva medel som staten betalat ut i kompletterande ersättning med anledning av en atomolycka. I motionen begärs ett tillkännagivande om en översyn av atomansvarighetslagen med denna inriktning (yrkande 18). Utskottet vill erinra om att frågan om kraftföretagens ersättningsskyldighet vid atomskador behandlats av regeringen och riksdagen vid åtskilliga tillfällen. Våren 1995, i samband med riksdagens beslut att höja anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador från 1,2 miljarder kronor till ca 1,925 miljarder kronor (175 miljoner SDR), behandlade utskottet ett stort antal motioner som innefattade olika långt gående krav på en ytterligare höjning av anläggningshavarnas skadeståndsansvar. Med anledning av motionerna uttalade utskottet som sin grundinställning att ansvaret för atomskador i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin. Däremot ifrågasatte utskottet om det var förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna ett obegränsat ansvar. Mot bl.a. den bakgrunden avstyrkte utskottet då aktuella motioner men ansåg det samtidigt angeläget att regeringen noga följer utvecklingen på området och, efter hand som förhållandena medger ett ytterligare ökat skadeståndsansvar för anläggningshavarna, återkommer med förslag till riksdagen i saken. Utskottet framhöll också det angelägna i att regeringen även verkar på det internationella planet och tar till vara de möjligheter som finns till förbättringar av ansvarssystemet vid atomskador (bet. 1994/95:LU25). Då frågan om skadeståndsansvar vid atomskador senast behandlades av riksdagen med anledning av en motion våren 1997 pekade utskottet på att justitieministern i oktober 1996 beslutat att ge en utredare i uppdrag att utreda vissa frågor om ett utökat skadeståndsansvar enligt atomansvarighetslagen för atomskador i följd av en atomolycka (bet. 1996/97:LU9). Bl.a. skulle förutsättningarna för ett obegränsat ansvar för anläggningshavarna utredas. I avvaktan på resultatet av det pågående utredningsarbetet ansåg utskottet att några särskilda åtgärder från riksdagens sida inte borde komma till stånd med anledning av motionen, och motionen avstyrktes. Utskottet kan nu konstatera att det ovannämnda uppdraget redovisats i departementspromemorian (Ds 1997:55) Ändringar i atomansvarighetslagen. Mot bakgrund av en tolkning av Paris- och Brysselkonventionerna konstateras i promemorian att det inte torde föreligga något hinder på grund av konventionsåtagandena att i atomansvarighetslagen införa regler om ett obegränsat skadeståndsansvar för innehavare av anläggningar i Sverige. I promemorian föreslås att lagens regler om anläggningshavarens ansvar ändras och att anläggningshavaren i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer får bära ett sådant obegränsat ansvar. Vidare föreslås att anläggningshavaren åläggs att täcka sin skadeståndsskyldighet genom försäkring till ett belopp om lägst 300 miljoner SDR. Promemorian har remissbehandlats. Övervägande delen av remissinstanserna har emellertid avstyrkt förslaget om ett obegränsat ansvar för anläggningshavaren. Därvid har åberopats i första hand att ett obegränsat ansvar strider mot Pariskonventionen på så sätt att anläggningshavaren enligt konventionen skall teckna en ansvarsförsäkring för att täcka ansvarigheten, och det är inte möjligt att teckna en ansvarsförsäkring för ett obegränsat ansvar. Enligt vad utskottet erfarit anordnade Justitiedepartementet den 8 maj 1998 ett möte med företrädare för berörda myndigheter och organisationer angående ändringar i atomansvarighetslagen. I en promemoria som var bifogad inbjudan anförs, helt i linje med vad utskottet uttalade våren 1995, att det inte torde vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna ett obegränsat ansvar, eftersom det synes vara uteslutet att få teckna en ansvarsförsäkring till ett obegränsat belopp. Ytterligare en aspekt att ta i beaktande är, enligt vad som upplyses i promemorian, att man står i begrepp att revidera Pariskonventionen. Mot bakgrund av vad som nu sagts kan det enligt promemorian ifrågasättas om inte ett eventuellt införande av regler om ett obegränsat ansvar bör anstå, i varje fall till dess att revisionsarbetet är avslutat. En annan möjlighet som nämns är att höja ansvarsbeloppet, och i promemorian anses att förutsättningarna härför bör utrönas. Enligt utskottets mening bör riksdagen nu i första hand avvakta resultatet av det pågående arbetet inom Regeringskansliet och inte ta något initiativ i enlighet med motionsönskemålet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion N223 yrkande 18.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande 24-timmarsregeln att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:L24 yrkande 1, 1997/98:L25 yrkande 1 och 1997/98:L26 yrkande 1 i denna del antar 2 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 3 som Utskottets förslag betecknade lydelse, res. 1 (s) 2. beträffande gripande att riksdagen avslår motion 1997/98:L26 yrkande 1 i denna del, res. 2 (fp) 3. beträffande oriktiga beslut att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L24 yrkandena 2 och 3 samt motion 1997/98:L26 yrkande 7 antar 5 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, res. 3 (fp, v, mp) 4. beträffande jämkningsmöjligheten att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L26 yrkande 8 antar 6 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, res. 4 ( fp, mp) 5. beträffande ersättningsgill skada att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L26 yrkande 6 antar 7 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, res. 5 ( fp, mp) 6. beträffande laglig våldsanvändning att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L26 yrkande 4 antar 8 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, res. 6 (fp) 7. beträffande preskription att riksdagen avslår motion 1997/98:L26 yrkande 5, res. 7 (c, fp) 8. beträffande ersättningslagen i övrigt att riksdagen med anledning av proposition 1997/98:96 i denna del och med bifall till proposition 1997/98:105 i denna del antar det i sistnämnda proposition framlagda förslaget till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan med den ändringen att 4 § erhåller i bilaga 3 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
9. beträffande felaktig myndighetsinformation att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L24 yrkande 4, 1997/98:L26 yrkande 2 och 1997/98:K530 yrkande 3 i denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207), res. 8 (m, c, fp, mp) res. 9 (v) 10. beträffande ideell skada vid myndighetsutövning att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L26 yrkande 3 och 1997/98: K530 yrkande 3 i denna del, res. 10 (c, fp, mp) 11. beträffande rättegångskostnader att riksdagen avslår motion 1997/98:L26 yrkande 9, 12. beträffande kostnadsmässiga konsekvenser att riksdagen avslår motion 1997/98:L25 yrkande 2, 13. beträffande uppföljning att riksdagen avslår motion 1997/98:L26 yrkande 10, res. 11 (c, fp) 14. beträffande regressrätt för utgiven sjuklön att riksdagen avslår motion 1997/98:L601, res. 12 (m) 15. beträffande trafikskadelagen att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L603 och 1997/98:L604, 16. beträffande skadestånd till efterlevande att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju932 yrkande 2, 17. beträffande atomansvarighetslagen att riksdagen avslår motion 1997/98:N223 yrkande 18. res. 13 (m)
Stockholm den 15 maj 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Roy Ottosson (mp).
Reservationer
1. 24-timmarsregeln (mom.1) Anita Persson, Bengt Kronblad, Carin Lundberg, Rune Berglund, Karin Olsson, Eva Arvidsson, Anders Ygeman och Kerstin Kristiansson (alla s) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Vid bedömningen? och på s. 13 slutar med ?bilaga 3? bort ha följande lydelse: Utskottet anser för sin del att man utifrån de principiella skäl som motionärerna anfört kan finna argument för att utvidga ersättningsansvaret för staten på det sätt som föreslås i motionerna. Det torde vara en allmän uppfattning att varje frihetsberövande, även om det är kortvarigt, för den enskilde kan upplevas som mycket ingripande och att en sådan åtgärd också kan orsaka skada och lidande. I enstaka fall kan det också inträffa att en kortvarig åtgärd orsakar betydande ekonomisk skada. Vid bedömningen av i vilken utsträckning enskilda medborgare skall ha rätt till ersättning när myndigheter har beslutat om åtgärder som innebär tvång mot den enskilde måste emellertid, såsom regeringen också anfört, en rimlig avvägning göras mellan den enskildes och samhällets intressen. En utgångspunkt måste därvid vara att reglerna skall överensstämma med vad som från allmänna utgångspunkter kan anses rimligt. Om 24-timmarsregeln upphävs blir en konsekvens att ersättning i betydligt fler fall än nu skulle betalas, även om ingripandet i det ögonblick det görs i sak är oantastligt. Enligt utskottets mening torde det finnas ett brett allmänt stöd för att polis och åklagare i sin brottsbekämpande verksamhet måste ha ett visst utrymme för sitt agerande när det gäller kortvariga frihetsberövanden. Ett utvidgat ersättningsansvar enligt motionärernas förslag skulle med all säkerhet leda till besvärande konsekvenser för de brottsutredande myndigheternas arbete och innebära en för långtgående återhållsamhet när det gäller befogade ingripanden och därmed till en minskad effektivitet i brottsbekämpningen. I vissa fall skulle den av motionärerna förordade ordningen få direkt stötande resultat. Som Rikspolisstyrelsen anfört i sitt yttrande utsätts här i landet varje år tiotusentals kvinnor för misshandel och sexualbrott. I många fall handlar det om brott som begås av en man som är närstående till kvinnan. I sådana fall där kvinnan anmäler mannen för att ha utsatt henne för våld eller för hot om våld händer det inte sällan att det rättsliga förfarandet avslutas utan att någon fällande dom har meddelats. En återkommande anledning härtill är att kvinnan frånfaller sina uppgifter och att polisen inte lyckas få fram tillräcklig bevisning i övrigt. Att kvinnan inte står fast vid sina uppgifter kan i sin tur tänkas bero på påtryckningar från mannens sida. Om statens strikta ansvar skall omfatta också frihetsberövanden som understiger 24-timmar, torde flera män bli ersättningsberättigade, trots att frihetsberövandet i många fall varit berättigat. Andra exempel där den av motionärerna föreslagna ordningen skulle få icke önskvärda konsekvenser har getts i justitieutskottets yttrande. Polisens insatser mot exempelvis rasistiska demonstrationer eller s.k. fotbollshuliganer skulle kunna, anser justitieutskottet, råka i fara om polisen vid varje ingripande först måste överväga risken för framtida ersättningsanspråk. Enligt lagutskottets mening kan detsamma gälla insatser mot s.k. mc-brottslighet. Till det anförda kommer, såsom också framgår av bl.a. Justitiekanslerns och Rikspolisstyrelsens yttranden, att den av motionärerna föreslagna utvidgningen av skadeståndsansvaret skulle innebära en betydande belastning på de ersättningsprövande myndigheterna. Justitiekanslern anser att en ny myndighet måste inrättas för att kunna pröva och utbetala ersättning. Enligt utskottets mening går det dessutom inte att bortse från den kostnadsökning för det allmänna, främst staten, som prövningen av ett betydligt högre antal ersättningsanspråk tillsammans med det ökade antalet utgivna ersättningar skulle innebära. Om ersättningsbeloppen skall betalas från polismyndigheternas ramanslag kommer detta givetvis att påverka resurserna för brottsbekämpningen. Sammantaget anser utskottet i likhet med regeringen att det varken från principiella eller praktiska utgångspunkter finns tillräckliga skäl att nu föreslå en utvidgning av statens strikta ersättningsansvar genom att slopa 24- timmarsregeln. Därtill kommer att frågan om den närmare utformningen av ett strikt ansvar för staten för vissa frihetsinskränkningar inte en gång för alla behöver vara given, och utskottet förutsätter att regeringen noga följer tillämpningen av reglerna. Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till 2 § lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder samt avstyrker motionerna L24 yrkande 1, L25 yrkande 1 och L26 yrkande 1 i denna del. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande 24-timmarsregeln att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L24 yrkande 1, 1997/98:L25 yrkande 1 och 1997/98:L26 yrkande 1 i denna del antar 2 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
2. Gripande (mom. 2) Bengt Harding Olson (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottets ställningstagande? och slutar med ?gripande avstyrks? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är det en självklar utgångspunkt i det fortsatta lagstiftningsarbetet när det gäller statens ansvar vid frihetsberövanden att anhållna respektive gripna personer behandlas lika. Som framhålls i motion L26 är det från den enskildes synpunkt av underordnad betydelse om ingripandet mot honom tar formen av ett gripande eller ett anhållande. Det avgörande är att den enskilde utsätts för ett frihetsberövande, kanske i arbetskamraters och grannars närvaro, och stämplas som en brottsling. Många gånger är det, som anförts i motionen, också en tillfällighet om den enskilde grips eller om han eller hon anhålls omedelbart. Enligt utskottets uppfattning skulle en regel om strikt ansvar även för gripande öka allmänhetens förtroende för polisen. Vid överväganden om att införa ett strikt ansvar för staten även för gripande måste man självfallet ta hänsyn till vilka de kostnadsmässiga och administrativa konsekvenserna blir av en sådan utvidgning av ersättningsansvaret. Vid en sammanvägning av de motstående intressen som gör sig gällande anser utskottet att hänsynen till den enskildes integritet och rättsskydd väger så tungt att en regel om strikt ansvar bör införas även för gripande. Samtidigt bör framhållas att man genom att utnyttja möjligheten till jämkning kan undvika resultat som i enskilda fall kan te sig stötande. Det får ankomma på regeringen att skyndsamt utreda och lämna ett förslag till riksdagen om införande av ett strikt ansvar även för gripande. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande 1 i denna del som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande gripande att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 1 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Oriktiga beslut (mom. 3) Bengt Harding Olson (fp), Tanja Linderborg (v) och Roy Ottosson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I likhet? och slutar med ?och 3? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det finns starka skäl att sänka kravet för skadestånd när det gäller oriktiga beslut. Enligt utskottets mening är regeringens förslag till utformning av 5 § lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder mot denna bakgrund alltför restriktiv. Som framhålls i motion L24 måste skyddet för grundläggande mänskliga rättigheter och den enskildes integritet väga tungt. Utskottet kan, i likhet med motionärerna, inte heller dela farhågorna att en mer generös regel skulle hämma polisarbetet. En ersättningsregel om statens ansvar för oriktiga beslut bör sålunda utformas såsom föreslagits i motion L24. Enligt utskottets mening är det vidare, såsom anförts i motion L24, angeläget att ersättningsskyldighet skall gälla alla typer av frihetsinskränkningar och tvångsåtgärder. Exempel på sådana åtgärder är hämtning till förhör, husrannsakan, kroppsvisitation och hemlig avlyssning. Det får ankomma på regeringen att framlägga ett sådant lagförslag. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion L24 yrkande 2, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande oriktiga beslut att riksdagen dels med bifall till motion 1997/98:L24 yrkande 3 och med avslag på motion 1997/98:L26 yrkande 7 antar 5 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 4 som Reservanternas förslag betecknade lydelse, dels med bifall till motion 1997/98:L24 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Jämkningsmöjligheten (mom. 4) Bengt Harding Olson (fp) och Roy Ottosson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Lagutskottet har? slutar med ?yrkande 8? bort ha följande lydelse: Lagutskottet anser för sin del att möjligheterna till jämkning av det allmännas skyldighet att utge ersättning till skadelidande i dag är otillfredsställande. Det förslag till jämkningsregel (6 §) som regeringen lämnar i propositionen förbättrar situationen men är, som framhålls i motion L26, inte tillräckligt. Möjligheterna till jämkning bör därför utökas. Samtidigt måste regeln preciseras för att underlätta tillämpningen och därmed förbättra rättssäkerheten. Mot denna bakgrund delar utskottet uppfattningen i motion L26 att utgångspunkten för en undantagsregel bör vara att jämkning skall kunna ske om den skadelidande varit medvållande till skadan. Innebörden av en på så sätt utformad regel är givetvis att en skadelidande som sökt försvåra sakens utredning eller sökt undandra sig förundersökning eller lagföring inte har rätt till ersättning. Det bör, i enlighet med vad som anförs i motionen, också understrykas att principen även i fortsättningen skall vara att ersättningen inte får jämkas på grund av att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. Det får enligt utskottets mening ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett lagförslag med nu angiven inriktning. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande jämkningsmöjligheten att riksdagen dels med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels antar 6 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
5. Ersättningsgill skada (mom. 5) Bengt Harding Olson (fp) och Roy Ottosson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Lagutskottet anser? och slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse: Lagutskottet anser för sin del att den nya lagen om ersättning för frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder bör omfatta även person- och sakskada. Som framhålls i motion L26 är det inte något godtagbart skäl för att undanta sådana skador från ansvar att skadetypen är ovanlig vid myndighetsutövning. För den enskilde som drabbas är det enligt utskottets mening rimligt att han eller hon kompenseras även för en person- eller sakskada med skälig ersättning. Det anförda innebär att den nya lagen bör ändras så att även person- och sakskada omfattas av ansvaret vid myndighetsutövning och att de belopp som utgår uppfattas som acceptabla av de drabbade. Det får ankomma på regeringen att utarbeta förslag till lagändring i linje med det anförda och lägga fram förslaget för riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande ersättningsgill skada att riksdagen dels med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels antar 7 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
6. Laglig våldsanvändning (mom. 6) Bengt Harding Olson (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?När det? och på s. 20 slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse: Utskottet anser i likhet med motion L26 att det är beklagligt att förslaget i propositionen (8 §) inte omfattar det mycket vanliga fallet att någon utan egen skuld drabbas av en sakskada i samband med kriminalteknisk undersökning. Enligt utskottets mening bör regeringen snarast utarbeta ett förslag till lagändring med denna inriktning. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande laglig våldsanvändning att riksdagen dels med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels antar 8 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
7. Preskription (mom. 7) Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Birgitta Carlsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Lagutskottet kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse: Som framhållits i motion L26 och av flera remissinstanser är det en fördel att krav på ersättning vid frihetsinskränkningar görs gällande inom sådan tid att omständigheterna går att utreda utan alltför stor omgång. Dessutom torde det förhålla sig så att att de skador som kan bli följden av exempelvis en oriktig frihetsinskränkande åtgärd uppkommer i mer eller mindre omedelbar anslutning till den åtgärd som skulle berättiga den drabbade till ersättning. Utskottet vill därutöver peka på att preskriptionstiden i våra grannländer är förhållandevis kort. Med hänsyn till det anförda finns det enligt utskottet skäl att i fråga om ersättningsanspråk av nu angivet slag frångå den allmänna preskriptionstiden och införa en kortare preskriptionstid. Enligt utskottets mening är en preskriptionstid om tre månader, som föreslås i motionen, en lämplig avgränsning. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med erforderliga lagförslag. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande preskription att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Felaktig myndighetsinformation (mom. 9) Agne Hansson (c), Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Bengt Harding Olson (fp), Tomas Högström (m), Birgitta Carlsson (c), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Roy Ottosson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?är tillgodosedda? bort ha följande lydelse: Utskottet delar regeringens uppfattning att statens och kommunernas ansvar för felaktig myndighetsinformation bör skärpas. En särskild regel för ett sådant ansvar bör därför införas som - till skillnad från skadeståndsansvaret i övrigt enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen - inte förutsätter att informationen skall ha lämnats vid myndighetsutövning. När det gäller den närmare utformningen av bestämmelsen anser utskottet att kravet på ?särskilda skäl? i regeringens förslag innebär en alltför kraftig begränsning, som hotar att göra regeln verkningslös. Som framhålls i motion L26 är det, för att erhålla rimliga resultat i de enskilda fallen, en mer framkomlig väg att utnyttja möjligheten till jämkning vid medvållande från den skadelidandes sida. Det får ankomma på regeringen att återkomma med ett lagförslag som innebär att begränsningen till särskilda skäl tas bort ur lagtexten. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L26 yrkande 2 och K530 yrkande 3 i denna del som sin mening ge regeringen till känna. I avvaktan på ett kompletterande lagförslag i enlighet med det anförda, som torde kunna framläggas redan i höst, bör riksdagen enligt utskottets mening tills vidare godta lagförslaget i denna del. dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande felaktig myndighetsinformation att riksdagen dels med bifall till motionerna 1997/98:L26 yrkande 2 och 1997/98: K530 yrkande 3 i denna del samt med avslag på motion 1997/98:L24 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels antar regeringens förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207).
9. Felaktig myndighetsinformation (mom. 9) Tanja Linderborg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Vad därefter? och på s. 25 slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening innebär regeringens uttalanden i propositionen beträffande den nya bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen att alltför stora krav ställs på den enskilde att bevisa att förutsättningar för skadestånd föreligger. Sålunda bör den omständigheten att vem på myndigheten som lämnat en viss information inte tillmätas större betydelse vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger. Som framhålls i motion L24 kan det nämligen vara mycket svårt för den enskilde att känna till en myndighets organisation och vem som i enskilda fall är behörig och kompetent att lämna information. Den enskilde som söker råd och upplysningar måste kunna förlita sig på att den som lämnar informationen har erforderlig behörighet och kompetens utan att han eller hon skall behöva göra särskilda efterforskningar i saken vid äventyr att rätten till skadestånd går förlorad. Genom vad utskottet sålunda anfört om betydelsen av informationslämnaren får önskemålet i motion L24 yrkande 4 anses vara tillgodosett. dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande felaktig myndighetsinformation att riksdagen dels med bifall till motion 1997/98:L24 yrkande 4 godkänner vad utskottet anfört om informationslämnaren, dels med avslag på motionerna 1997/98:L26 yrkande 2 och 1997/98:K530 yrkande 3 i denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207).
10. Ideell skada vid myndighetsutövning (mom. 10) Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson (fp), Birgitta Carlsson (c) och Roy Ottosson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?denna del? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening omfattar nuvarande reglering i 1 kap. 3 § skadeståndslagen inte alla de fall där krav på skadestånd till följd av ideell skada vid tjänstefelsbrott kan aktualiseras. Som framhållits i motionerna L26 och K530 borde det vara en självklarhet att en enskild som utsätts för en kränkning vid ett tjänstefelsbrott alltid får ersättning. Annars riskeras medborgarnas tilltro till myndigheternas verksamhet. Med hänsyn till det anförda bör möjligheterna till ersättning för kränkning och lidande vid myndighetsutövning utvidgas. Regeringen bör vid det fortsatta beredningsarbetet avseende en reform av reglerna om ideell skada beakta det nu sagda. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L26 yrkande 3 och K530 yrkande 3 i denna del som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande ideell skada vid myndighetsutövning att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L26 yrkande 3 och 1997/98:K530 yrkande 3 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Uppföljning (mom. 13) Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Birgitta Carlsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?till motionsyrkandet? bort ha följande lydelse: Som framhålls i motion L26 är det angeläget att reformen följs upp också från andra än kostnadsmässiga utgångspunkter. Särskilt viktigt är därvid, enligt utskottets mening, att söka utröna om de nu föreslagna reglerna fått en sådan utformning att de i den praktiska tillämpningen medfört att oskyldigt frihetsberövade personer får en rimlig ersättning för vad frihetsberövanden inneburit. Som framhålls i motion L26 är en uppföljning av lagstiftningen särskilt angelägen när reformen nu innebär vissa begränsningar av ersättningsrätten i förhållande till vad Kommittén om det allmännas skadeståndsansvar föreslog. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande 10 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande uppföljning att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Regressrätt för utgiven sjuklön (mom. 14) Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?Enligt vad? och slutar med ?motion L601? bort ha följande lydelse: Utskottet har nu erfarit att man inom Justitiedepartementet överväger direktiv för en utredning om en allmän översyn av reglerna rörande samordning mellan skadestånd för personskada samt försäkring och andra förmåner i anledning av skadan. Den kommande utredningen bör, enligt utskottets mening, inriktas på att föreslå införande av en regressrätt för arbetsgivare för utgiven sjuklön. Regeringen får därefter förelägga riksdagen erforderligt förslag till ändring i skadeståndslagen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L601, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande regressrätt för utgiven sjuklön att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L601 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. Atomansvarighetslagen (mom. 17) Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ?Enligt vad? och på s. 36 slutar med ?yrkande 18? bort ha följande lydelse: Utskottet anser för sin del att regeringen i det pågående arbetet om ändringar i atomansvarighetslagen bör överväga införande av en rätt för staten att från anläggningshavaren återkräva medel som staten betalat ut i kompletterande ersättning med anledning av en atomolycka. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion N223 yrkande 18 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande atomansvarighetslagen att riksdagen med bifall till motion 1997/98:N223 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Beviskravet vid det allmännas skadeståndsansvar Bengt Harding Olson (fp) anför: Jag vill framhålla att det är viktigt att en reform inte blir verkningslös därför att det i praktiken visar sig bli mycket svårt för den enskilde att påvisa att förutsättningar föreligger för skadestånd. Beviskraven får därför i enskilda fall inte sättas för högt, utan inställningen från tillämpande myndigheters sida måste vara generös.
2. Skadestånd till efterlevande Tanja Linderborg (v) anför: Jag utgår från att regeringen i det pågående lagstiftningsarbetet om en reform av reglerna om ideell skada beaktar de synpunkter som förts fram i motion Ju932 yrkande 2 och har därför inte funnit skäl att reservera mig i denna denna fråga.
I proposition 1997/98:105 framlagda lagförslag
1 Förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller ersättning från staten för skador som orsakas av frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
2 § Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning, 1. om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks, 2. om det för en viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks, och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten, 3. om något brott i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats, 4. om beslutet om frihetsinskränkning efter överklagande eller över-prövning upphävs eller ersätts av ett beslut om en mindre ingripande åtgärd, eller 5. om beslutet om frihetsinskränkning undanröjs utan att det beslutas om ny handläggning. Vad som sägs i första stycket gäller också den som på grund av misstanke om brott har varit anhållen under minst 24 timmar i sträck. Den som har utsatts för en sådan frihetsinskränkning har också rätt till ersättning, om beslutet om anhållande upphävs efter avslag på en häktningsframställning. Vad som sägs i första stycket 1, 2, 4 och 5 gäller också den som på grund av misstanke om brott under minst 24 timmar i sträck har varit underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen för rättspsykiatrisk undersökning eller tagen i förvar av befälhavare på fartyg eller luftfartyg.
3 § Bestämmelserna i 2 § tillämpas också då någon på grund av en svensk myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande eller utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande utomlands.
4 § Den som har avtjänat fängelsestraff eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård.
5 § Den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndig- hetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ har rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.
6 § Den skadelidande har inte rätt till ersättning enligt 2-5 §§, om den skadelidande själv uppsåtligen har föranlett åtgärden. Om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller om den skadelidande vid misstanke om brott har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring, lämnas ersättning endast när det finns synnerliga skäl. Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget be-teende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. Om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen sättas ned efter vad som är skäligt.
7 § Ersättning enligt 2-5 §§ lämnas för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande.
8 § Den som åsamkas personskada eller sakskada genom våld som utövas med stöd av 10 § eller 23 § första stycket första meningen polislagen (1984:387), 2 kap. 17 § utsökningsbalken eller 57 § tullagen (1994:1550) har rätt till ersättning, om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom.
9 § Anspråk på ersättning enligt denna lag får inte överlåtas innan ersätt- ningen blivit slutligt bestämd.
10 § Om ersättning betalas enligt denna lag och den ersättningsberättigade har rätt till skadestånd av någon annan, inträder staten i motsvarande mån i den ersättningsberättigades rätt.
11 § Den som har varit utsatt för en frihetsinskränkning på grund av misstanke om brott och fått ersättning enligt denna lag är skyldig att betala tillbaka det mottagna beloppet, om han eller hon senare döms för gärningen och till följd av domens innehåll inte skulle ha haft rätt till ersättning vid en prövning enligt 2 § 3. Återbetalningsskyldigheten får jämkas, om det finns särskilda skäl. ____________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999, då lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning upphör att gälla. 2. Den nya lagen tillämpas även i fråga om åtgärder som har vidtagits före ikraftträdandet men inte har upphört före denna tidpunkt.
2 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) skall ha följande lydelse.
------------------------------------------------------- |Nuvarande lydelse |Föreslagen lydelse | ------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------- | 3 kap. | | 3 §[1] | ------------------------------------------------------- | | Staten eller en kommun| | |skall er-sätta ren| | |förmögenhetsskada som| | |vållas av att en myndighet| | |genom fel eller| | |försummelse lämnar| | |felaktiga upplysningar| | |eller råd, om det med| | |hänsyn till| | |omständigheterna finns| | |särskilda skäl. Därvid| | |skall särskilt beaktas| | |upplysningarnas eller| | |rådens art, deras samband| | |med myndighetens| | |verksamhetsområde och| | |omständigheterna när de| | |lämnades. | ------------------------------------------------------- ____________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
**FOOTNOTES**
[1]: Senaste lydelse 1989:926. I proposition 1997/98:96 framlagt lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning[2]1 skall ha följande lydelse.
------------------------------------------------------- |Nuvarande lydelse |Föreslagen lydelse | ------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------- | 2 §[3] | ------------------------------------------------------- |Den som har undergått | Den som har undergått| |fängelse, |fängelse, sluten| |förvandlingsstraff för |ungdomsvård, | |böter eller utegångsförbud |förvandlingsstraff för| |enligt lagen (1986: 644) |böter eller utegångsförbud| |om disciplinförseelser av |enligt lagen (1986:644) om| |krigsmän, m.m. har rätt |disciplinförseelser av| |till ersättning av staten, |krigsmän, m.m. har rätt| |om efter fullföljd av |till ersättning av staten,| |talan eller anlitande av |om efter fullföljd av| |särskilt rättsmedel |talan eller anlitande av| |frikännande dom meddelas |särskilt rättsmedel| |eller mindre ingripande |frikännande dom meddelas| |påföljd ådöms eller dom |eller mindre ingripande| |eller beslut som legat |påföljd ådöms eller dom| |till grund för |eller beslut som legat| |verkställigheten undanröjs |till grund för| |utan förordnande om ny |verkställigheten undanröjs| |handläggning. Detsamma |utan förordnande om ny| |gäller den som efter |handläggning. Detsamma| |förordnande av domstol |gäller den som efter| |enligt 31 kap. 3 § |förordnande av domstol| |brottsbalken har genomgått |enligt 31 kap. 3 §| |rättspsykiatrisk vård. |brottsbalken har genomgått| | |rättspsykiatrisk vård. | ------------------------------------------------------- ____________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
**FOOTNOTES**
[2]:1 Lagen omtryckt 1980:422.
[3]: Senaste lydelse 1991:1146. Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
------------------------------------------------------- |Regeringens förslag |Utskottets förslag | -------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------- | 2 § | -------------------------------------------------------- |Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott| |har rätt till ersättning, | | 1. om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas| |eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan| |att åtal väcks, | | 2. om det för en viss del av brottsligheten meddelas| |frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller| |förundersökningen avslutas utan att åtal väcks, och det| |är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha| |beslutats endast för den övriga brottsligheten, | | 3. om något brott i domen hänförs till en mildare| |straffbestämmelse och det är uppenbart att| |frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte| |skulle ha beslutats, | | 4. om beslutet om frihetsinskränkning efter| |överklagande eller över-prövning upphävs eller ersätts| |av ett beslut om en mindre ingripande åtgärd, eller | -------------------------------------------------------- |5. om beslutet om frihetsinskränkning undanröjs utan| |att det beslutas om ny handläggning. | ------------------------------------------------------- |Vad som sägs i första | Vad som sägs i första| |stycket gäller också den |stycket gäller också den| |som på grund av miss-tanke |som på grund av miss-tanke| |om brott har varit |om brott har varit| |anhållen under minst 24 |anhållen. Den som har| |timmar i sträck. Den som |utsatts för en sådan| |har utsatts för en sådan |frihetsinskränkning har| |frihetsinskränkning har |också rätt till| |också rätt till |ersättning, om beslutet om| |ersättning, om beslutet om |anhållande upphävs efter| |anhållande upphävs efter |avslag på en| |avslag på en |häktningsframställning. | |häktningsframställning. | | -------------------------------------------------------- |Vad som sägs i första stycket 1, 2, 4 och 5 gäller| |också den som på grund av misstanke om brott under| |minst 24 timmar i sträck har varit underkastad| |reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen för| |rättspsykiatrisk undersökning eller tagen i förvar av| |befälhavare på fartyg eller luftfartyg. | -------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------- | 4 § | ------------------------------------------------------- |Den som har avtjänat | Den som har avtjänat| |fängelsestraff eller |fängelsestraff, sluten| |förvandlingsstraff för |ungdomsvård eller för-| |böter har rätt till |vandlingsstraff för böter| |ersättning, om det efter |har rätt till ersättning,| |överklagande eller |om det efter överklagande| |anlitande av särskilt |eller anlitande av| |rättsmedel meddelas |särskilt rättsmedel| |frikännande dom eller döms |meddelas frikännande dom| |ut en mindre ingripande |eller döms ut en mindre| |påföljd eller om den dom |ingripande påföljd eller| |som har legat till grund |om den dom som har legat| |för verkställigheten |till grund för| |undanröjs utan beslut om |verkställigheten undanröjs| |ny handläggning. Detsamma |utan beslut om ny| |gäller den som efter |handläggning. Detsamma| |beslut av domstol enligt |gäller den som efter| |31 kap. 3 § brottsbalken |beslut av domstol enligt| |har varit intagen för |31 kap. 3 § brottsbalken| |rättspsykiatrisk vård. |har varit intagen för| | |rättspsykiatrisk vård. | ------------------------------------------------------- Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
Reservation 3 (mom. 3)
------------------------------------------------------- |Regeringens förslag |Reservanternas förslag | ------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------- | 5 § | ------------------------------------------------------- |Den som har varit berövad | Den som har varit| |friheten till följd av |berövad friheten till| |beslut vid myndig- |följd av beslut vid| |hetsutövning utan att ha |myndig-hetsutövning utan| |rätt till ersättning |att ha rätt till| |enligt 2-4 §§ har rätt |ersättning enligt 2-4 §§| |till ersättning, om det |har rätt till ersättning,| |står klart att beslutet |om åtgärden var oriktig. | |vilade på felaktiga | | |grunder och därför var | | |oriktigt. | | -------------------------------------------------------
Justitieutskottets yttrande
1997/98:JuU11y
Det allmännas skadeståndsansvar
Till lagutskottet
Bakgrund Lagutskottet har den 23 april 1998 beslutat bereda justitieutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens proposition 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar jämte motionerna 1997/98:L24-L26 som väckts med anledning av propositionen.
Utskottet
Inledning I propositionen lägger regeringen fram bl.a. ett förslag till ny lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Frågor i anslutning härtill inom utskottets beredningsområde tas upp i motionerna L24 yrkandena 1-3 (v), L25 yrkande 1 (m) och L26 yrkandena 1 och 4-7. Utskottet begränsar sitt yttrande till att avse dessa frågor. Hösten 1989 tillsattes Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar. Kommitténs huvuduppgift var att göra en förutsättningslös och allsidig analys av i vilken utsträckning det allmänna bör vara ersättningsskyldigt för skada som orsakas enskilda medborgare i samband med myndighetsutövning. I betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55) redovisade kommittén sina ståndpunkter. Betänkandet har remissbehandlats. I propositionen behandlas också ett tillkännagivande till regeringen som utskottet gjorde år 1996 (bet. 1995/96:JuU15) som gick ut på att lagstiftningen borde ändras så att det blir möjligt att i vissa fall återkräva ersättning som utbetalats för frihetsberövande. Justitiekanslern har aktualiserat samma fråga i en skrivelse till regeringen (dnr Ju 96/889). Skrivelsen har remissbehandlats. Förslagen i propositionen bygger, såvitt här är aktuellt, på det angivna underlaget. Lagförslaget har granskats av Lagrådet. Utskottet har under ärendets beredning också haft tillgång till de remissvar som lagutskottet inhämtat över propositionen och motionerna. I den utsträckning utskottet i det följande hänvisar till innehållet i remissvar är det dessa remissvar som avses om inget annat anges.
Gällande rätt, m.m. Enligt den grundläggande regeln om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) har den som vållats skada genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning rätt till ersättning. Denna generella reglering kompletteras inom vissa områden med särskilda regler. Sådana särskilda regler gäller t.ex. när den enskilda medborgaren åsamkas skada till följd av vissa frihetsinskränkningar. Här gäller sedan länge ett strikt ansvar för det allmänna. Enligt huvudfallet i 1 § lagen om ersättning vid frihetsinskränkning (LEF) skall ersättning utgå bl.a. om någon på grund av misstanke om ett eller flera brott varit häktad eller om han under mer än 24 timmar i sträck varit anhållen, underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet om frikännande dom meddelas, åtalet avvisas eller avskrivs, förundersökningen avslutas utan att åtal väcks eller om beslutet om frihetsinskränkning ändrats så att det upphävts eller gjorts mindre ingripande efter t.ex. ett överklagande eller om en häktningsframställning ogillats. Motsvarande gäller enligt 1 a och 2 §§ LEF i några andra liknande fall. För rätt till ersättning förutsätts inte att beslutet fattades på felaktiga grunder eller att någon gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Det handlar alltså om ett strikt ansvar. Ersättning skall alltså utbetalas t.ex. när en anhållen släpps och det därefter inte väcks åtal, när en häktad frikänns eller när den som avtjänat fängelsestraff blir frikänd efter resning i målet. Den som i annat fall än vad som framgår i 1, 1 a och 2 §§ LEF till följd av beslut vid myndighetsutövning har varit berövad friheten har, enligt 3 §, rätt till ersättning av staten om frihetsberövandet uppenbart varit utan grund. Lagrummet har i den praktiska tillämpningen använts vid aministrativa frihetsberövanden. Även här föreligger något som liknar en form av strikt ansvar; det krävs alltså inte att någon tjänsteman gjort fel eller varit oaktsam för att ersättning skall utgå. Däremot är rätten till ersättning mer begränsad än enligt tidigare angivna lagrum eftersom rätt till ersättning endast föreligger om ?det finnes uppenbart att frihetsberövandet skett utan grund?. LEF innehåller vidare i 4 § inskränkningar i rätten till ersättning, t.ex. om den som varit utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett den. Ersättningen kan också vägras eller sättas ned i vissa fall när det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ersättning utgår. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. Enligt 5 § LEF utgår ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. I 6 och 7 §§ LEF slutligen finns ytterligare några regler som här saknar intresse. Frågor om ersättning enligt LEF handläggs av Justitiekanslern. Hos Justitiekanslern handläggs varje år omkring 800 ärenden om ersättning enligt LEF. Varje ärende utreds och remitteras till polisen eller åklagaren eller båda. Justitiekanslerns genomsnittliga kostnad för handläggningen uppgår till 1 800 kr per ärende. Om sökanden har ombud stiger kostnaden inklusive ombudsarvode till 5 000 kr. Ersättningsbeloppen bestäms med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet. Om inga särskilda förhållanden föreligger brukar ersättning utbetalas med 2 000 kr för lidande vid en eller två dagars frihetsberövande och sedan i en stigande skala med 500 kr för varje dag därutöver.
Lagförslaget Regeringen föreslår alltså att en ny lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder skall ersätta LEF. I fråga om rätten till ersättning vid häktning, anhållande, reseförbud, anmälningsskyldighet, m.m. innebär förslaget i princip oförändrade regler (2-4 §§ förslaget respektive 1, 1 a, 2 §§ LEF). Det kan tilläggas att det beslut om frihetsinskränkning som ligger till grund för ersättningsrätten enligt nu nämnda lagrum som regel fattas av rätten eller, när det gäller anhållande och i vissa fall reseförbud, av åklagaren. Regeringen föreslår vidare att rätt till ersättning skall föreligga för den som utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ förslaget varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Förslaget innebär en ökad möjlighet till ersättning i dessa fall men ger alltjämt uttryck för restriktivitet jämfört med ersättningsrätten enligt 2-4 §§ förslaget (5 § förslaget respektive 3 § LEF). Samtidigt utsträcks möjligheten till ersättning till att omfatta också mer kortvariga judiciella frihetsberövanden, t.ex. gripande som sker med stöd av 24 kap. 7 § rättegångsbalken eller anhållanden som varat kortare tid än 24 timmar. Regeringen föreslår vidare att ersättning skall kunna vägras eller sättas ned (jämkas) om den drabbades eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Förslaget innebär ett förtydligande samtidigt som jämkningsmöjligheten utvidgas något (6 § förslaget respektive 4 § LEF). När det gäller ersättningsgill skada föreslås oförändrade regler. Detta innebär att ersättning kan utgå för ren förmögenhetsskada och för lidande medan ersättningsrätten inte omfattar person- eller sakskador (7 § förslaget respektive 5 § LEF). Regeringen föreslår vidare en ny rätt till ersättning för person- eller sakskador som åsamkats genom våld som utövats med stöd av bl.a. 10 § eller 23 § första stycket första meningen polislagen (1984:387) under förutsättning att den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom. Ersättningsrätten omfattar situationer där polisen varit tvungen att använda våld för att t.ex. avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön (8 § förslaget). Regeringen föreslår slutligen en möjlighet att under vissa förutsättningar återkräva utbetald ersättning om den som fått ersättningen senare döms för gärningen (11 § förslaget). - Genom förslaget i denna del tillgodoses det önskemål som riksdagen tidigare framfört och som redovisats ovan. Slutligen finns i 9 och 10 §§ förslaget regler som motsvarar dem i 6 och 7 §§ LEF.
Överväganden
Inledning Frågor om ersättning enligt LEF har under senare år uppmärksammats vid åtskilliga tillfällen. Det är mot den bakgrunden glädjande att ett förslag nu föreligger som tillgodoser många av de synpunkter som förts fram inte endast av utskottet utan också mer allmänt i den offentliga debatten. Utskottet har alltså en i huvudsak positiv inställning till regeringens förslag både när det gäller utvidgningen av rätten till ersättning och de begränsningar som föreslås för andra fall. I det följande kommer utskottet att begränsa sitt yttrande till de frågor som aktualiserats motionsvägen och där det alltså finns motförslag till förslagen i propositionen. I samband därmed kommer utskottet också i erforderlig utsträckning att redogöra för remissinstansernas synpunkter på lagförslaget och motionsyrkandena.
Ersättning vid frihetsberövande m.m.
Propositionen och motionerna I motionerna L24 yrkande 1 (v), L25 yrkande 1 (m) och L26 yrkande 1 (fp) föreslås att kravet på att anhållandet haft en viss varaktighet skall tas bort. Motionärerna förordar med andra ord en ordning som innebär att ersättning precis som vid häktning alltid skall utgå vid anhållande under givna förutsättningar. I motion L24 yrkande 1 (v) begärs härutöver att 24-timmarsgränsen tas bort också när det gäller reseförbud och anmälningsskyldighet, m.m. I motion L26 yrkande 1 (fp) begärs vidare att förutsättningarna för ersättning enligt 5 § skall vara desamma som enligt 2 § när det gäller personer som grips av polisen. Däremot accepterar motionärerna 5 § i den del regleringen avser administrativa frihetsberövanden. Motionsönskemålet innebär att samma strikta ansvar som föreslås beträffande fall enligt 2 § skulle tillämpas också på vissa frihetsberövanden enligt 5 § och att möjligheten till ersättning enligt 5 § alltså skulle utökas väsentligt beträffande sådana frihetsberövanden som omfattas av yrkandet. Samtidigt föreslås i yrkande 8 att större möjligheter till jämkning av ersättningen beslutas. Härutöver begär motionärerna i yrkande 7 att det beviskrav som skall uppfyllas för att ersättning skall utgå sätts på en rimlig nivå. Slutligen begärs i motion L24 (yrkande 3) (v) att ersättning enligt 5 § förslaget skall utgå om åtgärden var oriktig. Kravet på att åtgärden dessutom skall vila på felaktiga grunder bör alltså enligt motionärerna tas bort. Enligt regeringen bör en utgångspunkt vara att ersättningsreglerna skall överensstämma med vad som från allmänna utgångspunkter kan anses rimligt. Regeringen anser (prop. s. 16 f) bl.a. att ett upphävande av 24-timmarsregeln skulle få till konsekvens att ersättning i betydligt fler fall än för närvarande skulle betalas även om ingripandet i sak var oantastligt. Regeringen framhåller att det torde finnas ett brett stöd för att polis och åklagare måste ha en viss marginal när det gäller kortvariga frihetsberövanden. Regeringen hänvisar vidare till att en del remissinstanser på kommitténs betänkande anförde att ett avskaffande av 24-timmarsregeln skulle få besvärande konsekvenser för de brottsutredande myndigheternas arbete. Man kan också, enligt regeringen, befara att ett slopande av 24-timmarsregeln skulle innebära en betydande belastning på de ersättningsprövande myndigheterna. Sammantaget anser regeringen att det varken från principiella eller praktiska utgångspunkter finns tillräckliga skäl att nu föreslå en utvidgning av statens strikta ersättningsansvar för bl.a. anhållanden genom att slopa 24- timmarsregeln. I fråga om rätten till ersättning i andra fall anser regeringen att det finns skäl att sänka de krav som enligt gällande rätt ställs för att ersättning skall utgå. Regeringen understryker dock att det är av stor vikt att regleringen uttrycker viss restriktivitet. En sådan restriktivitet är enligt regeringen påkallad framför allt av det skälet att det måste finnas ett visst utrymme för frihetsberövanden som senare av olika skäl kan ifrågasättas. Utan ett sådant utrymme försvåras de ifrågavarande myndigheternas arbete avsevärt, men restriktivitet är också påkallad av det skälet att en prövning annars kan bli mycket resurskrävande. Regeringen erinrar i sammanhanget också om att den enskilde enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen alltid har rätt till ersättning som orsakas av fel eller försummelse vid myndighetsutövning; här diskuteras alltså ett ansvar som går längre än det som följer av skadeståndslagen. När det gäller utvidgningen i 5 § bör den enligt regeringen göras så att rätten till ersättning begränsas till sådana fall där det står alldeles klart att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför är oriktigt. På så sätt tar staten på sig risken för att det i efterhand visar sig att det fanns en grundläggande brist av mer påtagligt slag. Det skall alltså vara fråga om klara fall av bristande förutsättningar. Samtidigt blir det lättare för den enskilde att visa att förutsättningar för ersättning föreligger med de krav som ställs upp i 5 § förslaget än med de krav som nu gäller enligt 3 § LEF.
Remissinstanserna Remissinstanserna har i denna del vitt skilda uppfattningar. Här skall sammanfattningsvis nämnas följande. Ett avskaffande av 24-timmarsregeln förordas av Kammarrätten i Jönköping, Brottsförebyggande rådet, Handens tingsrätt, Polismyndigheten i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Stockholms län och Svensk handel. Sistnämnda organisation tar klart ställning för motionsförslagen såväl när det gäller 24-timmarsregeln som när det gäller rätten till ersättning enligt 5 § förslaget. Även Polismyndigheten i Södermanlands län är positiv till motionsförslagen. Dessa remissinstanser anför i huvudsak principiella skäl för sina ställningstaganden: Förtroendet för rättsstaten kräver att staten har en generös inställning när det gäller ersättning till personer som varit frihetsberövade i onödan. Att ersättningsrätten kan försvåra de brottsutredande myndigheternas arbete och orsaka betydande hanteringskostnader är inget skäl till att ersättning inte skall utgå. Kammarrätten i Jönköping och Handens tingsrätt tillstyrker propositionen i övrigt. De framför alltså ingen kritik när det gäller avvägningarna i 5 § förslaget, medan Brottsförebyggande rådet inte yttrar sig i den delen och Länsstyrelsen i Stockholms län är negativ till en utvidgning enligt motionsförslaget. Justitieombudsmannen och Domstolsverket tillstyrker propositionens förslag. Ekobrottsmyndigheten anser att regeringsförslaget är en väl avvägd kompromiss, medan Svea hovrätt anför att man begränsat sitt yttrande till att avse sådana frågor som en lagrådsgranskning skall avse. Från den utgångspunkten har hovrätten inga erinringar mot regeringens förslag. Inte heller Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det finns anledning till kritik mot regeringsförslaget från rättsteknisk synpunkt. Justitiekanslern anför att det inte är hans uppgift att i sak motsätta sig en lösning som innebär att statsmakerna vill utöka ersättningsrätten till enskilda i samband med vissa frihetsberövanden. Han ser det dock som sin skyldighet att peka på vilka praktiska effekter förslagen kan väntas få vid sin tillämpning. Han uppehåller sig därvid vid det stora antal ärenden som skulle bli följden av att 24-timmarsregeln slopas, i synnerhet om ersättning på samma grunder skall utbetalas vid gripanden, och pekar på att ersättningen i dessa fall rimligen måste sättas till ett väsentligt lägre belopp än vad som nu utbetalas (se ovan) medan handläggningskostnaden inte kan förväntas minska. Med hänvisning härtill ifrågasätter han det rimliga i en ordning där ersättning i det enskilda fallet kan utgå endast med ringa belopp till priset av stora kostnader för handläggningen av varje ärende. Han ifrågasätter också huruvida den enskilde som varit föremål för ett frihetsberövande upplever det som meningsfullt att mera slentrianmässigt tillerkännas ett ringa belopp som plåster på såret. Avslutningsvis anför Justitiekanslern att den stora mängd ärenden som skulle bli följden av vidgade ersättningsregler av lätt insedda skäl inte kan handläggas av honom. Riksåklagaren framför att han i och för sig är tveksam redan till förslagen i propositionen men kommer ändå fram till att propositionsförslagen innebär en mer rimlig avvägning mellan olika intressen än motionsförslagen gör. Han anför att en i princip obegränsad ersättningsrätt oberoende av om någon försummelse kan konstateras eller ej inte kan förenas med de krav på effektivitet som man med rätta ställer på de brottsbekämpande organen från såväl statsmakternas som de enskilda medborgarnas sida. De ersättningsbelopp som med utgångspunkt i nuvarande praxis kommer att utgå vid korta frihetsberövanden kommer med all sannolikhet att bli förhållandevis blygsamma emedan det av olika skäl inte kan anses rimligt att höja beloppen. Dessa kan alltså knappast uppfattas som en fullgod kompensation av den enskilde. Mot detta skall vägas de ökade utredningskostnaderna. Rikspolisstyrelsen anser för sin del att frågan om ersättningsskyldigheten för det allmänna bör avgöras med utgångspunkt i om beslutet om frihetsberövande var riktigt med tanke på de omständigheter som var kända när beslutet fattades. Styrelsen vänder sig alltså mot tanken att ersättningsskyldighet skall inträda om en efterhandskontroll visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som senare blivit kända inte borde ha fattats. Rikspolisstyrelsen anser att kortvariga judiciella frihetsberövanden (under 24 timmar) inte bör omfattas av en reglering om ersättning och hänvisar i denna del till skadeståndslagens regler. Styrelsen pekar på att en utvidgad ersättningsrätt skulle leda till minskad effektivitet i polisarbetet och ett inte oväsentligt administrativt merarbete som kommer att kräva extra resurser. Inte minst befarar styrelsen en anhopning av obefogade ersättningsansökningar. Styrelsen har begärt 15 handläggartjänster enbart för att klara av de förslag som väckts i propositionen. Resursbehovet blir än större om motionsförslaget beträffande 5 § genomförs. Styrelsen avslutar med att anföra att det kan befaras att den motionsvägen föreslagna ändringen av 5 § kommer att innebära att det i fler fall än för närvarande kommer att utgå ersättning i fall där detta ter sig stötande.
Överväganden Utskottet vill börja med att påminna om att det sedan länge råder ett strikt ansvar för staten när det gäller frihetsberövande genom häktning eller anhållande som haft en viss varaktighet om de lagliga förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Härom råder ingen oenighet. I en rättsstat är det naturligt att det finns noga preciserade regler för under vilka omständigheter staten får beröva någon friheten och att statens ansvar för sådana åtgärder sträcker sig långt om det visar sig att en åtgärd varit omotiverad. Utskottet vill också understryka att utskottet känner en betydande sympati för här aktuella motionsförslag. På ett mer principiellt plan är det inte orimligt att staten skall ta ett ekonomiskt ansvar för alla i lagens mening omotiverade frihetsberövanden. Det går emellertid inte att bortse från andra intressen som också gör sig gällande. Dessa är måhända i första hand av praktisk natur. Icke desto mindre är det angeläget att ersättningsreglerna får en sådan utformning att de inte riskerar att verka hämmande på polisens och åklagarens arbete. Regelsystemet måste också väcka förtroende hos allmänheten och får inte leda till stötande resultat. Till sist måste det göras en rimlig avvägning mellan de kostnader för utredning m.m. som reglerna föranleder och den ersättning som kan förväntas i det enskilda fallet. Enligt utskottets mening har regeringen lyckats väl i den avvägning som sålunda måste göras. Utskottet anser att man också i detta sammanhang bör hävda en proportionalitetsprincip. Det ter sig inte rimligt att bygga upp en omfattande organisation för handläggning av ansökningar som måste komma att avse relativt obetydliga belopp. Samtidigt kan man naturligtvis inte heller rutinmässigt betala ut ersättning utan att först undersöka om anspråket är berättigat. Detta gäller särskilt som man får räkna med en större andel obefogade ansökningar om även korta anhållanden skall omfattas. Härtill kommer att ett borttagande av 24-timmarsregeln innebär att utredning av ersättningsanspråk kommer att prioriteras framför det brottsförebyggande och brottsutredande arbetet hos polis och åklagare. Utskottet som här också vill hänvisa särskilt till Justitiekanslerns, Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens synpunkter delar således regeringens bedömningar i här aktuella frågor. Utskottet anser att 24-timmarsregeln bör behållas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna L24, L25 och L26 i aktuella delar. Med detta ställningstagande kan utskottet inte godta tanken på en kraftigt utvidgad rätt till ersättning enligt 5 § förslaget som skulle bli följden av ett bifall till motion L26 yrkande 1 (fp) i denna del. Utskottet vill för sin del särskilt uppmärksamma att ett strikt ansvar vid gripanden - vilket är innebörden i yrkandet - lätt skulle kunna undergräva tilltron till hela ersättningssystemet. Det skulle enligt utskottets mening leda till ersättningar i en lång rad fall där detta inte skulle vara berättigat. Som Rikspolisstyrelsen anför skulle det t.ex. kunna innebära att en man som grips av polisen för hustrumisshandel och som senare släpps när hustrun återtar sin anmälan skulle ha rätt till ersättning trots att gripandet i sak var helt korrekt. Ett annat slående exempel är att polisens insatser mot t.ex. rasistiska demonstrationer eller fotbollshuliganer skulle kunna råka i fara om polisen vid varje ingripande först måste överväga risken för ersättningsanspråk. Det här antydda problemet skulle i och för sig kunna åtgärdas genom en omfattande jämkningsmöjlighet. Det skulle å andra sidan göra rätten till ersättning illusorisk. Utskottet föredrar en mer rätlinjig lösning i enlighet med regeringsförslaget som innebär att ersättning kan utgå också vid mycket kortvariga frihetsberövanden - men bara i de fall detta framstår som klart motiverat. Utskottet som alltså ställer sig avvisande till motionsförslaget vill ändå här notera att det inte på något sätt är klarlagt vilka polisingripanden som i sådana fall skulle omfattas av ersättningsbestämmelsen. Här finns enligt utskottets mening gränsdragningsproblem, t.ex. mellan gripande enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken och de skyldigheter som åligger den som kallats eller hämtats till förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken. Vidare torde det krävas en grundläggande studie för att klarlägga hur den organisation skulle se ut som skulle få ta sig an den stora mängd ärenden som kunde förväntas vid ett bifall till motionen. Utskottet avstyrker bifall till motion L26 i aktuell del. I motion L26 yrkande 7 (fp) framförs också ett önskemål om att den ersättningsberättigades bevisbörda vid anspråk på ersättning enligt 5 § skall mildras. I motion L24 yrkande 3 (v) begärs som framgått att det skall vara tillräckligt att en åtgärd varit oriktig för att ersättning enligt 5 § skall utgå - motionärerna vill alltså att kravet på att beslutet dessutom ?vilat på felaktiga grunder? skall tas bort. Med detta rekvisit avses enligt propositionen (s. 53) att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet. Innebörden är att det skall stå klart att rätten till ersättning skall bedömas restriktivt. Bestämmelsen i 5 § är enligt propositionen avsedd för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonfallande sätt framstår som felaktig. Utskottet konstaterar att ett syfte med den nya regleringen i 5 § jämfört med den som gäller enligt 3 § LEF (se prop. s. 18) är att lätta på bevisbördan för den som begär ersättning. Detta finner utskottet positivt och anser att motion L26 i denna del härigenom får anses tillgodosedd. Utskottet är emellertid inte berett att gå så långt som förespråkas i motion L24 utan ställer sig bakom de resonemang regeringen i denna del för i propositionen. Utskottet avstyrker motionerna L24 och L26 i aktuella delar.
Ersättningens storlek, m.m. I motion L26 yrkande 8 (fp) framförs önskemål om utökade möjligheter till jämkning. I fråga om jämkning anför regeringen (prop. s. 26) att det i den praktiska tillämpningen uppmärksammats att rätten att få ersättning i anledning av ett frihetsberövande ibland kan ge resultat som ter sig stötande. Efter angivande av några exempel anför regeringen att regleringen i 6 § förslaget måste vara så utformad att det framgår att ersättning skall vägras i situationer där den frihetsberövade till följd av sitt eget handlande har stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom varit klart motiverat. I övrigt bör jämkningsmöjligheterna vara oförändrade. Regeringen understryker särskilt att jämkning inte heller i fortsättningen får ske på den grunden att brottsmisstanken kvarstår efter frigivningen. Utskottet konstaterar att motionsförslaget ligger väl i linje med det förslag om ökade möjligheter till jämkning som förs fram i propositionen. Någon åtgärd med anledning av yrkandet behövs inte, och utskottet avstyrker bifall till motionen i denna del. I motion L26 yrkande 6 (fp) aktualiseras också frågan om ersättning för person- och sakskada vid sidan av den ersättning för förmögenhetsskada och lidande som utgår såväl enligt gällande regler som enligt 7 § förslaget. Regeringen hänvisar i propositionen (s. 21 f) dels till skadeståndslagens regler som kan ge rätt till ersättning vid fel eller försummelse från myndighetens sida, dels till att det torde vara ovanligt att frihetsinskränkningar orsakar person- eller sakskador. Utskottet konstaterar att detta är en fråga i första hand för lagutskottet. Justitieutskottet har inte någon annan uppfattning än den som framförs i propositionen. Motionsyrkandet avstyrks alltså. I motion L26 yrkande 5 (fp) förespråkas en preskriptionstid på tre månader vid krav på ersättning enligt lagförslaget. För närvarande gäller den normala tioåriga preskriptionen. Regeringen föreslår ingen ändring härvidlag. Regeringen anför som skäl för sitt ställningstagande (prop. s. 27) att man bör vara återhållsam med att göra avsteg från vad som gäller för skadeståndsanspråk i allmänhet. Den enskilde medborgarens intresse av att inte riskera rättsförlust i sammanhanget väger tyngre än de praktiska skäl som kan anföras för en kortare preskriptionstid. Riksåklagaren har i sitt remissvar framfört att han inte har några invändningar mot motionsförslaget medan Svensk handel anser att sex månader skulle vara en lämplig preskriptionstid. Utskottet delar regeringens uppfattning och avstyrker motion L26 i denna del.
Övriga frågor I motion L24 yrkande 2 (v) framförs önskemål om ett tillkännagivande till regeringen om rätt till ersättning också vid andra straffprocessuella åtgärder än de som tas upp i lagförslaget. Det handlar t.ex. om åtgärder som hemlig teleavlyssning, kroppsvisitation och husrannsakan. Frågan behandlades i det betänkande som ligger till grund för propositionen, och kommittén lade fram ett förslag om ersättning i en rad fall som inte täcks av regeringsförslaget. Regeringen anför i propositionen (s. 17) att kommitténs förslag är principiellt välgrundat men att det är förenat med ett flertal nackdelar främst av praktiskt slag. Man kan också på goda grunder ifrågasätta hur stort det praktiska behovet är. Regeringen hänvisar också till att en ersättningsrätt skulle kunna verka hämmande på polisens arbete och medföra både en hård arbetsbelastning på de ersättningsprövande myndigheterna och en svåröverblickbar kostnadsökning för det allmänna. Sistnämnda farhågor bekräftas av de synpunkter Riksåklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen framför. Polismyndigheten i Södermanland är å andra sidan positiv till förslaget. Till de skäl regeringen anför vill utskottet tillfoga att utskottet just genomfört en fördjupad granskning av användningen av hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning (se bet. 1997/98:JuU10). Vid denna granskning framkom ingenting som enligt utskottets bedömning hade kunnat medföra ersättningsskyldighet. Den försiktiga slutsats utskottet drar är att regelsystemet och tillämpningen av det är sådant att risken för misstag är liten, åtminstone när det gäller de mest integritetskränkande straffprocessuella tvångsåtgärderna. Utskottet är således inte berett att förorda något initiativ från riksdagens sida. Motion L24 i denna del avstyrks. I motion L26 yrkande 4 (fp) framförs ett annat önskemål om utvidgning av rätten till ersättning. Det gäller här sakskador i samband med kriminalteknisk undersökning. Motionsyrkandet anknyter till den nya ersättningsrätt som föreslås i 8 § när det gäller skador i samband med t.ex. polisens lagliga våldsanvändning. Yrkandet stöds av Rikspolisstyrelsen. Regeringen hänvisar (prop. s. 25) till gränsdragningsproblem och avstår från att nu lägga fram något förslag. Utskottet som i och för sig har förståelse för motionsönskemålet delar regeringens uppfattning. Utskottet avstyrker motion L26 i denna del.
Stockholm den 12 maj 1998
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).
Avvikande meningar 1. Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnson (m), Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Vi anser att den del av utskottets yttrande som rör 24-timmarsregeln och som börjar med ?Enligt utskottets? och slutar med ?aktuella delar? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening har regeringen inte helt lyckats vid denna avvägning. Utskottet förordar för sin del att gränsen mellan fall med strikt skadeståndsansvar för staten i 2 § förslaget och övriga fall i 5 § förslaget dras på ett annat sätt. I stället för att enbart ägna uppmärksamhet åt den tid som åtgärden varat bör man enligt utskottets mening se till vem som fattat beslutet. I praktiken finns en avsevärd skillnad mellan beslut som fattats av rätten eller av åklagare och övriga beslut. När det gäller den förstnämnda gruppen fattas besluten av domare eller av åklagare som är vana vid de bedömningar som måste göras och som har tid för eftertanke, medan beslut om gripande fattas av polismän i många gånger svårkontrollerade och upphetsade situationer där utrymmet för eftertanke av naturliga skäl är avsevärt mycket mindre. Utskottet anser alltså att reglerna i 2 § förslaget bör tillämpas även på anhållanden som varat kortare tid än 24 timmar. Utskottet kan däremot inte finna att en frihetsinskränkning som begränsar sig till reseförbud eller anmälningsskyldighet i mindre än 24 timmar är så betungande att den bör föranleda rätt till ersättning. Inte heller är utskottet berett att förorda ersättningsrätt för den som varit intagen för rättspsykiatrisk undersökning kortare tid än ett dygn. Det sagda innebär att utskottet med anledning av motionerna L24 yrkande 1 (delvis), L25 yrkande 1 och L26 yrkande 1 (delvis) föreslår en ändring med ovan angiven innebörd i 2 § andra stycket förslaget medan utskottet avstyrker motion L24 yrkande 1 i övrigt.
2. Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Vi anser att den del av utskottets yttrande som rör bevisbördan och som börjar med ?Utskottet konstaterar? och slutar med ?i aktuella delar? bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att ett syfte med den nya regleringen i 5 § jämfört med den som gäller enligt 3 § LEF är att lätta på bevisbördan för den som begär ersättning. Regeringens förslag går emellertid inte tillräckligt långt. Utskottet ser snarare en lösning i linje med förslaget i motion L24, och utskottet föreslår att lagutskottet med anledning av de båda motionerna L24 och L26 i aktuella delar företar den ändring i regeringens förslag som där förordas. 3. Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anför: Vi anser att den del av utskottets yttrande som rör jämkningsgrunden och som börjar med ?Utskottet konstaterar? och slutar med ?denna del? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening bör de utökade möjligheterna till ersättning samtidigt föranleda att jämkningsgrunderna utökas och preciseras. Annars finns risk för obefogade utbetalningar. Regeringen bör alltså med anledning av motion L26 i denna del få i uppdrag att återkomma med ett förslag inom något år i linje med vad som anförs i motionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
4. Siw Persson (fp) anför: Jag anser att den del av utskottets yttrande som rör preskriptionstidens längd och som börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?denna del? bort ha följande lydelse: Utskottet anser emellertid att det av flera skäl vore bättre med en kortare preskriptionstid. Framför allt är det lämpligt med en tillnärmning till de korta preskriptionstider som gäller i övriga Norden. En preskriptionstid på tre månader förefaller därvid lämplig. Utskottet förordar alltså med anledning av motion L26 i denna del att ett tillägg görs i regeringsförslaget i linje med vad utskottet nu anfört.
5. Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför: Vi anser att den del av utskottets yttrande som rör ersättning vid andra straffprocessuella åtgärder och som börjar med ?Till de skäl? och slutar med ?del avstyrks? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är det inte tillfredsställande att regeringen så lätt ger avkall på viktiga principer av praktiska skäl, även om utskottet i och för sig kan se att de farhågor som framförs av Riksåklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen inte är obefogade. Detta är emellertid i första hand en fråga om att på ett korrekt sätt utforma de regler som behövs. Regeringen bör alltså med anledning av motion L24 få i uppdrag att inom något år återkomma med ett förslag i denna del i linje med vad som anförs i motionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
6. Siw Persson (fp) anför: Jag anser att att den del av utskottets yttrande som rör ersättning vid kriminalteknisk undersökning och som börjar med ?Utskottet som? och slutar med ?denna del? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening bör de gränsdragningsproblem regeringen hänvisar till närmare studeras. Det handlar ju här om att hitta en lämplig lagteknisk lösning. Detta bör inte vara omöjligt. Regeringen bör alltså med anledning av motion L26 i denna del återkomma till riksdagen inom något år med ett förslag i linje med vad som anförs i motionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Remissyttranden över proposition 1997/98:105 jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna 1997/98:L24 - L26 På lagutskottets begäran har yttrande över propositionen och motionerna avgivits av Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Riksåklagaren, Svea hovrätt, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Kammarrätten i Jönköping, Handens tingsrätt, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Eko- brottsmyndigheten, Datainspektionen, Riksförsäkringsverket, Vägverket, Kammarkollegiet, Riksskatteverket, Generaltullstyrelsen, Patent- och regi- streringsverket, Konsumentverket, Statens invandrarverk, Statens räddningsverk, Lantmäteriverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Polismyndigheten i Södermanlands län, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Malmö kommunstyrelse, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Skattebetalarnas Förening, Sveriges Industriförbund och Svensk Handel. Remissinstanserna har därvid anfört följande.
Riksdagens ombudsmän
Sedan lagutskottet anhållit om yttrande från Riksdagens ombudsmän över propositionen och de med anledning av propositionen väckta motionerna får jag anföra följande. Jag har inget att erinra mot det som anförs i propositionen.
Justitiekanslern
Inledning
Riksdagens lagutskott har med en skrivelse den 23 april 1998 anhållit att bl.a. Justitiekanslern skall avge yttrande över proposition 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna 1997/98:L24-26. Justitiekanslern vill i anledning härav redovisa följande synpunkter för lagutskottet. Betänkandet (SOU 1993:55) av Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar lades fram under våren 1993. Kommitténs förslag blev under hösten samma år föremål för sedvanlig remissbehandling. Justitiekanslern avgav den 15 mars 1994 ett yttrande över betänkandet där kommitténs olika förslag togs upp och kommenterades med viss utförlighet. Jag bilägger en kopia av yttrandet för lagutskottets kännedom, se bilaga 1. Låt mig till en början framhålla att jag i allt väsentligt delar de synpunkter på kommitténs förslag som min företrädare gav uttryck för i sitt remissyttrande. Det finns inte anledning att nu upprepa dessa synpunkter men yttrandet belyser bl.a. Justitiekanslerns inställning till flera av de frågor som tas upp i motionerna men som inte berörs i propositionen.
Propositionen
Regeringen har i propositionen tagit fasta på flera av kommitténs förslag till ändringar och förbättringar i reglerna om det allmännas skadeståndsansvar. Andra förslag av kommittén har inte fått regeringens gehör. Remissbehandlingen av kommitténs förslag har varit omfattande och remissinstanserna har naturligen haft skilda synpunkter på värdet och ändamålsenligheten i de olika förslagen. Förslagen i propositionen enligt min mening sägas innefatta en rimlig avvägning mellan de motstående intressen som kommit till uttryck under remissbehandlingen. Det nu sagda skall emellertid inte undanskymma det faktum att Justitiekanslern gärna sett en annan lösning på en del frågor som behandlats i lagstiftningsärendet. Som ett exempel kan jag framhålla att Justitiekanslern för sin del förordar en väsentligt kortare preskriptionstid i fall som gäller ersättning vid frihetsberövanden m.m., jfr t.ex. motion 1997/98:L26 punkt 8.6 och Justitiekanslerns remissyttrande till regeringen s. 12ö. Denna inställning grundas på erfarenheter vunna här inom ramen för den frivilliga skaderegleringen där svårigheterna att efter mycket lång tid (upp till 10 år) söka utreda ett visst sakförhållande många gånger ter sig mycket påtagliga. Jag ser det dock inte som min uppgift att nu polemisera mot de förslag som lagts fram i propositionen. Det parlamentariska läget är inte sådant att det finns stöd för en mer restriktiv inställning till frågorna om det allmännas skadeståndsansvar.
Närmare om vissa av förslagen i propositionen
Förslagen i propositionen rör två huvudfrågor, en delvis ny reglering av systemet för ersättning till enskilda i samband med vissa typer av frihetsinskränkningar och en utvidgad möjlighet att erhålla skadestånd på grund av felaktig information även då denna inte har samband med myndighetsutövning.
Ansvaret för felaktig myndighetsinformation
För att behandla frågorna i omvänd ordning vill jag först framhålla att jag inte nu har några avgörande invändningar att föra fram mot förslaget i denna del oaktat att Justitiekanslern tidigare ställt sig skeptisk till kommitténs förslag i motsvarande ämne, se Justitiekanslerns remissyttrande s. 3-7. Förslaget har varit föremål för en noggrann beredning i Regeringskansliet och bl.a. behandlats vid en särskilt anordnad hearing där remissinstanserna beretts tillfälle att under hand framföra synpunkter på det modifierade förslag till lösning som nu förelagts riksdagen. Med beaktande av vad jag nyss understrukit om vikten av att anlägga ett samlat perspektiv på möjligheterna att nå en tillfredsställande lösning på basis av remissbehandlingen menar jag att förslaget i denna del får anses tillfredsställande. Det kan noteras att även Lagrådet vid sin granskning av förslaget kommit till denna slutsats, se prop. s. 84-85. I sammanhanget vill jag också hänvisa till vad Lagrådet anfört om att bestämmelsens utformning leder till att det överlämnas åt rättspraxis att närmare dra upp gränserna för ansvaret. Jag kan mot den bakgrunden inte anse det behövligt med något sådant motivuttalande som yrkas (yrkande 4) i motion L24. I det sagda ligger också att jag avstyrker de förslag i denna fråga som förs fram i motion L26, yrkande 2. Det kan anmärkas att Justitiekanslern inte primärt berörs av uppgiften att inom ramen för statens frivilliga skadereglering handlägga sådana skadeståndsanspråk som kan komma att riktas mot staten på grundval av förslaget, då det här rör sig om s.k. faktiska skador och inte om beslutsskador, jfr 3 och 5 §§ förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Jag övergår därmed till den andra huvudfrågan i propositionen - ersättningen i samband med frihetsinskränkningar.
Det allmännas ansvar vid frihetsberövanden m.m.
Justitiekanslern har i sitt remissvar redovisat sin inställning till kommitténs förslag i denna del, se s. 7-9. Förslaget i propositionen kan sägas representera ett mellanting eller en kompromiss mellan kommitténs förslag och den nuvarande ordningen. Å ena sidan bibehålls den s.k. tjugofyratimmarsregeln vid anhållanden å andra sidan vidgas möjligheterna till ersättning vid gripanden, kortare anhållanden och andra frihetsberövanden som vid en prövning i efterhand kan visa sig vara oriktiga. De i motionerna L24 och L25 framförda förslagen innebär att 24-timmarsregeln skall slopas, ett förslag som också återfinns i motion L26 kombinerat med att det strikta ansvaret även skall gälla gripanden. Självfallet är det inte Justitiekanslerns uppgift att i sak motsätta sig en lösning som innebär att statsmakterna vill utöka ersättningsrätten till enskilda i samband med vissa frihetsberövanden. Jag ser det däremot som min skyldighet att peka på vilka praktiska effekter som förslagen kan väntas få vid sin tillämpning. Såvitt Justitiekanslern har sig bekant finns det inte någon samlad statistik över hur många gripanden resp. korta anhållanden som skulle kunna ligga till grund för anspråk på ersättning med de föreslagna reglerna. Kommittén räknade med ca 3 000 fall av anhållanden och ytterligare ca 10 000 fall av gripanden som kunde bli aktuella för ersättning. Det har nu gått ytterligare ca fem år och de fall det rör sig om har sannolikt inte blivit färre sedan år 1993. Enligt uppgifter som inhämtats från Rikspolisstyrelsen blir 51 000 personer gripna, 25 000 personer anhållna och 8 500 personer häktade per år. Hur många av dessa personer som sedan döms för den gärning som föranlett frihetsberövandet är dock okänt. Antalet gripna som skulle kunna tänkas vilja framföra skadeståndsanspråk kan möjligen uppgå till (51 000 ./. 25 000) eller 26 000 personer. Härtill kommer frihetsberövanden som beslutas enligt annan lagstiftning än rättegångsbalken. Hos Justitiekanslern handläggs varje år ca 800 ärenden enligt gällande regler om ersättning vid frihetsberövanden. Varje ärende måste utredas och remitteras till polis och/eller åklagare. Hanteringen av ärendena måste givetvis även i övrigt vara trovärdig hos allmänheten inte minst eftersom handläggningen hos Justitiekanslern är ett alternativ till att direkt i allmän domstol väcka talan mot staten. Den genomsnittliga handläggningskostnaden för varje ärende uppgår till ca 1 800 kr vartill kommer de kostnader som uppkommer hos remissmyndigheterna. I många ärenden företräds sökanden av advokat och normalt utgår drygt 2 000 kr i ombudskostnader. Den totala kostnaden i ett ärende där ett ombud är engagerat kan beräknas uppgå till 5 000 kr. Detta är alltså enbart utgifter för handläggningen. Till detta skall läggas de ersättningar som utbetalas i skadestånd. Ersättningsbeloppen bestäms med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet. Om inga särskilda förhållanden föreligger brukar ersättning utbetalas med 2 000 för lidande vid en eller två dagars frihetsberövande och sedan i en stigande skala med 500 kr för varje dag därutöver. Redan förslaget i propositionen medför att antalet frihetsinskränknings- ärenden kommer att stiga väsentligt, även om avsikten är att det skall ske en restriktiv bedömning. Tillgodoses motionärernas önskemål blir ökningen än mer påtaglig. Med kommitténs beräkningar - som får anses vara ett minimum - skulle slutsiffran bli ca 13 000 ärenden som enbart rörde frihetsberövanden enligt rättegångsbalkens regler. Kostnaden för varje ärende skulle inte bli lägre än i dag, en utgift som skall ställas i relation till den ersättning som kan tänkas utgå vid kortvariga frihetsberövanden. Vid sådana frihetsberövanden måste givetvis ersättning utgå med ett väsentligt lägre belopp än vad som i dag utbetalas. I annat fall torde det gå inflation i systemet så att ersättningarna vid frihetsberövanden över 24 timmar måste höjas. Med hänvisning till det anförda vill jag ifrågasätta det rimliga i en ordning där ersättning i det enskilda fallet kan utgå endast med ringa belopp till priset av stora kostnader för handläggningen av varje ärende. Jag vill också ifrågasätta huruvida den enskilde som varit föremål för ett frihetsberövande upplever det som meningsfullt att mera slentrianmässigt tillerkännas ett ringa belopp som plåster på såret. Till det anförda vill jag lägga att den stora mängden ärenden som blir följden av vidgade ersättningsregler av lätt insedda skäl inte kan handläggas av Justitiekanslern. Jag vill härvid hänvisa till vad som anförts i Justitiekanslerns remissyttrande över kommitténs förslag (se s. 9 f.). Handläggningsuppgifterna måste därför anförtros andra myndigheter. Det måste vidare beaktas att domstolarnas arbetsbörda kan påverkas negativt av en utvidgad rätt till ersättning vid frihetsberövanden. Särskilt i ett övergångsskede kan det finnas anledning att tro att enskilda inte kommer att godta de handläggande myndigheternas beslut och därför för frågan vidare till prövning av domstol.
Motionerna i övrigt
Jag har inledningsvis redovisat min inställning till hur jag ser på min uppgift i samband med avgivandet av detta yttrande till riksdagen och anser mig därmed inte ha anledning att i detalj gå in på de olika yrkandena i de remitterade motionerna. Detta gäller särskilt de förslag som framförs i motion L26 och som speglar de tankegångar som funnits inom kommittén. Flera av dessa förslag skulle för övrigt ytterligare komplicera regelsystemet och medföra att antalet processer inför domstol ökade.
Riksåklagaren
I prop. 1997/98:105 läggs fram förslag till en ny lag - lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder - som ersätter den nu gällande lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Enligt förslaget behålls den nuvarande s.k. 24-timmarsregeln för anhållande och liknande frihetsberövanden. Regeln innebär att staten har ett strikt ansvar om frihetsberövandet varat minst 24 timmar. För frihetsberövanden som varat kortare tid skall ersättning kunna utgå, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. I fråga om nu angivna ersättningsanspråk skall den allmänna tioåriga preskriptionen gälla. I propositionen föreslås också ett utvidgat ersättningsansvar för det allmänna för skada som vållats en enskild medborgare genom fel eller försummelse när en myndighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd. I sådana fall skall ersättning kunna utgå, om det finns särskilda skäl. Till grund för förslagen ligger betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar, avgivet av Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar. I vissa hänseenden föreslog kommittén ett gentemot den enskilde generösare skadeståndsansvar. I motion L24 föreslås att 24-timmarsbegränsningen upphävs. I motionen hemställs också att ersättning skall utgå även vid andra typer av frihetsinskränkningar, om åtgärden var oriktig. Även motion L25 behandlar 24-timmarsregeln och rätten till ersättning vid kortare frihetsberövanden. Det föreslås att 24-timmarsregeln upphävs. I motion L26 hemställs att statens strikta skadeståndsansvar skall gälla även vid gripande och att begränsningen till frihetsberövanden som varat mer än 24 timmar skall upphävas. I motionen tas också upp frågor om bl.a. jämkning av skadestånd, bevisbörda och preskriptionstid. Gemensamt för motionerna är att de yrkanden som framställs innebär ett närmande till förslagen i betänkandet. Som framgår av redovisningen i propositionen av remissvaren ställde sig Riksåklagaren - dåvarande bitr. Riksåklagaren Axel Morath - i flera hänseenden skeptisk till utredningsförslagen i fråga om vidgad ersättning för kortare frihetsberövanden och andra frihetsinskränkningar. Enligt yttrandet var det nuvarande skadeståndsansvaret förhållandevis väl avvägt. Från Riksåklagarens sida framhölls bl.a. att ett så långtgående ansvar som kommittén föreslog skulle verka hämmande på den brottsutredande verksamheten, vilket från mera allmänna utgångspunkter inte ligger i samhällets intresse, samt att förslagen sannolikt skulle medföra betydligt ökade utredningskostnader bl.a. för åklagarväsendet. Jag vill tillägga att de ökade kostnaderna inte kan antas bli uppvägda av motsvarande nytta för den enskilde. Även om regeringsförslaget innebär begränsningar i förhållande till utredningsförslagen, innehåller propositionen som framgått förslag till mera generösa regler för den enskilde i jämförelse med gällande rätt. I princip kan jag ansluta mig till de synpunkter som framfördes i Riksåklagarens remissyttrande över utredningsbetänkandet. Jag är således i och för sig tveksam till förslagen i propositionen. Samtidigt innefattar dessa förslag i förhållande till motionerna begränsningar i ersättningsrätten som ligger i linje med vad som tidigare framförts från Riksåklagarens sida. Enligt min mening innebär propositionsförslagen en mera rimlig avvägning mellan olika intressen. En i princip obegränsad ersättningsrätt oberoende av om någon försummelse kan konstateras eller ej kan enligt min mening inte förenas med de krav på effektivitet som man - med rätta - ställer på de brottsbekämpande organen från såväl statsmakternas som de enskilda medborgarnas sida. De ersättningsbelopp som med utgångspunkt i nuvarande praxis kommer att utgå vid korta frihetsberövanden kommer med all sannolikhet att bli förhållandevis blygsamma. Att på något mera påtagligt sätt höja beloppen kan av olika skäl inte anses rimligt. Beloppen kan knappast av den enskilde uppfattas som en fullgod kompensation. Mot detta skall vägas avsevärt utökade kostnader för utredning av om ersättningsfall föreligger eller inte. Även när det gäller förslaget i motion L24 om ersättning vid andra former av frihetsinskränkningar än direkta frihetsberövanden vill jag hänvisa till vad som framfördes från Riksåklagarens sida under remissbehandlingen av betänkandet. För att åklagarverksamheten skall kunna bedrivas effektivt krävs i många fall beslut om tvångsmedel som ofta måste fattas i inledningsskedet av en utredning och under stark tidspress. Det är därför naturligt att besluten i efterhand kan komma att framstå som oriktiga med hänsyn till omständigheter som inte var kända vid beslutstillfället utan som kommit fram under utredningens gång. Enligt min mening är det inte befogat med ett så långtgående skadeståndsansvar som förutsätts i denna del av motionen. Från de utgångspunkter som jag har att beakta förordar jag således propositionens förslag. I fråga preskription av ersättningsanspråk föreslås i motion L26 en särskild, förkortad preskriptionstid på tre månader. Det är en fördel att ersättningsanspråk av nu angivet slag görs gällande inom sådan tid att omständigheterna går att utreda utan alltför stor omgång. Från den synpunkten är motionsförslaget bra och jag har inga invändningar mot det. I övrigt föranleder propositionen och motionerna inte några synpunkter från min sida.
Svea hovrätt
Riksdagens lagutskott har genom remiss den 23 april 1998 anhållit om Svea hovrätts yttrande över rubricerade proposition och motioner. Som svar på remissen får hovrätten lämna följande synpunkter. I propositionen föreslås dels att en ny lag - lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder - ersätter den nu gällande lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning, dels att det i skadeståndslagen införs en bestämmelse om det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation. Förslagen i propositionen bygger på förslag som i maj 1993 redovisades i betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar. Betänkandet har remissbehandlats. Remissmyndigheter var bl.a. Svea hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Vidare har Justitiedepartementet anordnat en hearing angående utformningen av den föreslagna nya regeln om det allmännas skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation. I ärendet har Lagrådets yttrande inhämtats. Lagrådet godtog i huvudsak de dit remitterade lagförslagen men föreslog vissa justeringar och lämnade andra synpunkter. Regeringen följde Lagrådets förslag. Den granskning som en domstol i egenskap av remissmyndighet bör göra på detta stadium av ett lagstiftningsärende inskränker sig enligt hovrättens mening till sådana frågor som en lagrådsgranskning enligt 8 kap. 18 § tredje stycket regeringsformen skall avse. Det innebär att hovrätten avstår från att yttra sig över förslagen i propositionen och motionerna såvitt de innefattar politiska ställningstaganden utan endast uttalar sig över hur förslagen förhåller sig till grundlagen och rättsordningen i övrigt, hur förslagens föreskrifter förhåller sig till varandra, hur förslagen förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om förslagen är så utformade att lagbestämmelserna kan antas tillgodose angivna syften samt vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Från de synpunkter som hovrätten således har att beakta finns ingen anledning till erinran mot förslagen i propositionen och motionerna.
Domstolsverket
Domstolsverket har ingen erinran mot regeringens ställningstaganden eller motiven för dessa. Innehållet i motionerna föranleder inte någon förändrad ståndpunkt från Domstolsverkets sida.
Rikspolisstyrelsen
I propositionen föreslås bl.a. att en ny lag - lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder - skall ersätta den nu gällande lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. I den nya föreslagna ersättningsregeln i 5 § sägs att den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ har rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Paragrafen föreslås omfatta såväl judiciella som administrativa frihetsberövanden. Därav följer att t.ex. den som har blivit gripen eller medtagen till förhör som misstänkt för brott kan få ersättning enligt paragrafen. Detta föreslås gälla, även om frihetsberövandet i och för sig varit motiverat och oavsett om detta understigit 24 timmar. Rikspolisstyrelsen anser för sin del att frågan om ersättningsskyldighet för det allmänna i ett fall av angivet slag bör avgöras med utgångspunkt i om beslutet om frihetsberövande var riktigt med tanke på de omständigheter som var kända när beslutet fattades. Styrelsen vänder sig alltså mot tanken att ersättningsskyldighet skall inträda, om en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som senare blivit kända inte borde ha fattats. Som exempel kan anges det fallet att polisen kommer till platsen för en grov misshandel, varvid en närvarande uppgiftslämnare pekar ut en gärningsman, som grips och förs till polisstationen. Enligt styrelsens uppfattning har poliserna i ett fall som detta i princip förfarit korrekt. Visar det sig senare att uppgiftslämnaren avsiktligt pekat ut fel gärningsman, kan staten - med den föreslagna lösningen - bli ersättningsskyldig för frihetsberövandet, trots att det alltså i princip var korrekt när det beslutades. Styrelsen anser att en sådan ordning är principiellt felaktig. Eventuell ersättningsskyldighet i ett fall som detta bör enligt styrelsens uppfattning - enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer - vara en fråga mellan den utpekade gärningsmannen och uppgiftslämnaren. Rikspolisstyrelsen anser att ett utvidgat ersättningsansvar för nu aktuella slag av frihetsberövanden kan leda till en för långtgående återhållsamhet när det gäller polisiärt befogade ingripanden och därmed till en minskad effektivitet i brottsbekämpningen. Detta är allvarligt och den tyngsta invändningen mot förslaget. Risken för en sådan konsekvens blir särskilt tydlig, om ersättningsbeloppen dessutom skall betalas från polismyndigheternas ramanslag. När det gäller att öka effektiviteten i kriminalpolisarbetet kan för övrigt nämnas att Rikspolisstyrelsen bl.a. har intensifierat sitt metodutvecklingsarbete med inriktning på att förbättra förstahandsåtgärderna i brottsutredningar. En ytterligare konsekvens av förslaget blir ett inte oväsentligt administrativt merarbete för såväl den ersättningsprövande myndigheten som för myndigheter inom polisväsendet. Om man utgår från att det blir Rikspolisstyrelsen som skall pröva ersättningsfrågan i de fall någon har frihetsberövats av Polisen, kommer styrelsen att i varje ärende inom ramen för sin egen handläggning höra den berörda polismyndigheten. Det är svårt att beräkna den framtida ärendemängden i det tänkta systemet. Det står emellertid klart att antalet ärenden kommer att bli väsentligt högre än antalet ersättningsberättigade personer. Man kan nämligen på goda grunder förvänta sig att ett relativt stort antal personer kommer att begära ersättning trots att de vid den slutliga bedömningen kommer att visa sig inte vara berättigade till det. Även dessa ärenden måste utredas. Sammantaget kommer, som nämnts, handläggningen av alla de ärenden som förslaget ger upphov till att skapa ett betydande merarbete. Därav följer att betydande resursförstärkningar torde behövas hos de myndigheter som skall hantera dessa ersättningsärenden. Sådana resurser skulle med fördel i stället kunna utnyttjas till att förbättra de rent polisiära insatserna till medborgarnas fromma. Vidare bör beaktas att de ersättningsbelopp som skulle bli aktuella i dessa fall av kortvariga frihetsberövanden trots allt skulle bli ganska små. Styrelsen vill även peka på att förarbetsuttalandena till bestämmelsen inte ger någon närmare ledning i fråga om när ersättning bör utgå och att det därför kan förutses tillämpningssvårigheter. Rikspolisstyrelsen anser på anförda skäl att mycket kortvariga judiciella frihetsberövanden - kortare än 24 timmar - i likhet med vad som nu gäller inte bör omfattas av en reglering om ersättning vid frihetsinskränkning. Den skadelidandes intressen får anses tillgodosedda genom bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen, enligt vilken denne har rätt till ersättning när en skada har orsakats genom fel eller försummelse. Om den föreslagna regleringen beslutas, kommer polisväsendet, som sagt, att få ökade kostnader främst för själva hanteringen av ärenden om ersättning. Om inte polisväsendet kompenseras för dessa ökade kostnader, kommer det att gå ut över övrig polisverksamhet. Rikspolisstyrelsen anser för sin del att de kostnadsmässiga konsekvenserna hanteras med alltför lätt hand i propositionen. Där sägs således att kostnaderna inte kan antas bli särskilt märkbara i anledning av den nu diskuterade utvidgningen. Propositionsuttalandet bör ställas mot kommitténs beräkning (bet. s. 210) att ytterligare 12 000-15 000 gripna och ungefär 3 000 anhållna personer skulle bli ersättningsberättigade. Kommittén utgår då visserligen från att ersättning skulle utgå, om gripandet/anhållandet inte följs av fällande dom. Styrelsen har inte haft möjlighet att göra någon egen beräkning av hur många ersättningsärenden som propositionsförslaget kan komma att generera. Om man utgår från kommitténs beräkningar och därtill lägger att ett stort antal icke ersättningsberättigade personer kommer att begära ersättning, torde det stå klart att det rör sig om åtskilliga tusen nya ärenden varje år. I det budgetunderlag som lämnades in till regeringen den 24 februari 1998 har därför styrelsen - som utgår från att ersättningsfrågorna skall prövas här - begärt medel för 15 handläggare av dessa ersättningsärenden. Härtill kommer polismyndigheternas merarbete med de aktuella ärendena.
Motionerna 1997/98:L24-26
I motionerna förordas bl.a. att den så kallade 24-timmarsregeln slopas och att statens strikta ersättningsansvar skall omfatta anhållanden eller till och med gripanden och fall av reseförbud och anmälningsskyldighet. De invändningar som i denna del kan riktas mot regeringens förslag blir väsentligt tyngre mot de sålunda aktualiserade lagändringarna. Styrelsen vill tillägga att redan det i propositionen framlagda förslaget till 5 § kan befaras medföra att det i fler fall än för närvarande kommer att utgå ersättning trots att detta kan te sig som stötande. Lagförslaget i propositionen innehåller visserligen regler om jämkning av ersättning, men det är att märka att det förhållandet att misstanke om brott kvarstår i princip inte utgör skäl för jämkning. Stötande resultat torde exempelvis kunna uppkomma i fall av våld mot kvinnor. Som bekant utsätts här i landet varje år tiotusentals kvinnor för misshandel och sexualbrott. I många fall handlar det om brott som begås av en man som är närstående till kvinnan. I sådana fall där kvinnan anmäler mannen för att ha utsatt henne för våld eller för hot om våld händer det inte sällan att det rättsliga förfarandet avslutas utan att någon fällande dom har meddelats. En återkommande anledning härtill är att kvinnan frånfaller sina uppgifter och att polisen inte lyckas få fram tillräcklig bevisning i övrigt. Att kvinnan inte står fast vid sina uppgifter kan i sin tur tänkas bero på påtryckningar från mannens sida. Om statens strikta ansvar skall omfatta också frihetsberövanden som understiger 24 timmar, torde fler män bli ersättningsberättigade i situationer som den beskrivna. När det gäller den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen om skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation anser styrelsen att det uppställda kravet på att det skall finnas särskilda skäl för ett ersättningsansvar skall behållas. Styrelsen anser avslutningsvis att den föreslagna bestämmelsen i 8 § lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder bör kompletteras så att ersättning även kan utgå till ett brottsoffer som åsamkats sakskada till följd av en kriminalteknisk undersökning som ingått som ett nödvändigt led i en brottsutredning.
Kammarrätten i Jönköping
I yttrande den 28 februari 1994 över betänkandet (SOU 1993:55) - Det allmännas skadeståndsansvar - delade kammarrätten kommitténs uppfattning att den s.k. 24- timmarsregeln skulle tas bort. De argument för ett bibehållande som i förevarande proposition förs fram föranleder inte kammarrätten att ändra uppfattning. De övriga ändringar som regeringen gjort i förhållande till kommittéförslaget lämnar kammarrätten utan erinran, dock lämnas följande synpunkter. Vad gäller det i propositionen framlagda förslaget till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder noterar kammarrätten att Lagrådet haft vissa synpunkter på lagtextens utformning. Kammarrätten önskar för egen del göra följande påpekanden. Den nya bestämmelsen i 11 § - om återbetalningsskyldighet - bör eventuellt förtydligas. Innebörden av paragrafen med förevarande ordalydelse, vad avser hänvisningen till 2 § 3 p, kan vara svår att omedelbart förstå. Vidare noterar kammarrätten att det på sidan 28 i propositionen hänvisas till 2 § istället för till 2 § 3 p. vilket torde vara en felskrivning. Vad gäller förslaget i propositionen - om myndigheternas skadeståndsansvar och den föreslagna 3 § i 3 kap. skadeståndslagen - har en viss avgränsning av det skadeståndsgrundande ansvaret gjorts. Enligt kammarrättens bedömning kan bestämmelsen ändå medföra vissa problem och viss osäkerhet hos myndigheterna rörande dokumentationen i samband med att råd och upplysningar lämnas (jfr SOU 1993:55, särskilt yttrande av Harald Dryselius). Detta särskilt med tanke på att en tioårig preskriptionstid föreslås gälla.
Handens tingsrätt
Tingsrätten anser alltjämt att den s.k. 24-timmarsregeln bör slopas. De skäl som anförs i propositionen för ett behållande av regeln är enligt tingsrätten inte så starka att de överväger de skäl som såväl kommittén som motionärerna anfört för ett slopande av regeln. Vad gäller den nya regeln i skadeståndslagen om rätt till ersättning när en myndighet lämnat felaktiga råd eller upplysningar är de i propositionen angivna skälen för en sådan regel så övertygande att tingsrättens tidigare uttalade tveksamhet numera är undanröjd. Tingsrätten vill dock instämma i vad som sägs i motionen 1997/98:L24 under rubriken 5 Ett utvidgat informationsansvar. Beträffande övriga förslag i propositionen tillstyrks dessa av tingsrätten.
Kriminalvårdsstyrelsen
Anmodad att avge yttrande över rubricerad proposition får Kriminalvårdsstyrelsen anföra följande.
Statens ersättningsansvar vid frihetsinskränkningar
Kriminalvårdsstyrelsen avstyrkte i sitt remissvar kommitténs förslag om att införa en ersättningsskyldighet för staten vid oriktiga beslut om vissa självständiga tvångsåtgärder såsom bl.a. kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar. Skälet härtill är att kriminalvården, i kampen mot det drogmissbruk som de som verkställer fängelsestraff har, genomför ett stort antal sådana ingrepp. Det är inte särskilt vanligt att de intagna klagar på att dessa tvångsåtgärder vidtas varför Kriminalvårdsstyrelsen anser att det finns anledning att anta att dessa beslut är fattade på riktiga grunder. Kriminalvårdsstyrelsen gjorde i remissvaren den bedömningen att bara möjligheten att begära ersättning gör att, om kommitténs förslag införs, det finns risk för att intagna kan komma att ställa ett stort antal anspråk av andra skäl än att de lidit en faktisk skada. I sådant fall kan detta komma att medföra stora administrativa problem. Kriminalvårdsstyrelsen menar därför att det inte finns behov att införa en ersättningsskyldighet för staten avseende denna typ av tvångsåtgärder. Kriminalvårdsstyrelsen vidhåller således sin inställning.
Skadeståndsansvar för felaktigt lämnad information
Kriminalvårdsstyrelsen menade i sitt remissvar att det finns principiella fördelar med kommitténs förslag i denna del. Kriminalvårdsstyrelsen pekade dock på att den föreslagna lagtexten medförde gränsdragningsproblem. Kriminalvårdsstyrelsen anser dock att det i propositionen angivna förslaget på ett bättre sätt tydliggör det skyddade intresset varför Kriminalvårdsstyrelsen numera inte har något att erinra mot den föreslagna lydelsen av en ny bestämmelse i skadeståndslagen.
Brottsförebyggande rådet
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) begränsar sitt yttrande till nedanstående två punkter.
4.3 Statens ersättningsansvar vid frihetsinskränkningar
Att slopa 24-timmarsregeln (s. 15)
BRÅ anser att regeringen som motiv för att behålla 24-timmarsregeln inte tillräckligt beaktar det lidande och den kränkning ett felaktigt anhållande innebär för den enskilde, utan uteslutande åberopar praktiska, ekonomiska och principiella skäl. Motivet att polis och åklagare ?måste ha en viss marginal när det gäller kortvariga frihetsberövanden? motsäger enligt BRÅ:s uppfattning inte att staten har en generös hållning i fråga om ersättning till personer som på felaktiga grunder varit frihetsberövade.
5.2 Ett utvidgat informationsansvar (s. 32)
BRÅ är positivt till förslaget om ett utvidgat skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation, trots svårigheterna att precisera tillämpningsområdet för detta ansvar. I likhet med många remissinstanser bedömer BRÅ att förslaget, vid en lösare knytning till myndighetsutövning, kan innebära bl.a. avsevärda gränsdragnings- och bevissvårigheter. När det gäller frågan vem som inom en myndighet lämnar information så innebär förslaget enligt BRÅ:s mening att alltför stort ansvar läggs på den enskilde om han/hon vid informationsinhämtandet måste utröna vederbörandes tjänsteställning.
Ekobrottsmyndigheten
Ekobrottsmyndigheten (EBM) har följande att anföra över rubricerad proposition m.m. EBM begränsar sitt yttrande till några allmänna synpunkter av mer övergripande natur om hur man bör se på det allmännas ansvar i dessa sammanhang. Den ståndpunkt som man intar i den frågan torde nämligen till stor del styra hur enskildheterna i förslaget bör utformas. Lagstiftningen tillåter att straffprocessuella tvångsåtgärder får tillgripas även i de fall då graden av brottsmisstanke är relativt låg. Det torde inte råda några delade meningar om att en sådan ordning är en förutsättning för en effektiv brottsbekämpning. En naturlig konsekvens av detta blir emellertid att det alltid kommer att finnas beslut som i efterhand visar sig vara oriktiga i den meningen att den som drabbats av åtgärden t.ex. inte blir föremål för något åtal. Det torde inte heller råda några delade meningar om att detta förhållande måste accepteras. Den fråga som man kan ha olika uppfattningar om är i vilken utsträckning det skall vara möjligt för den enskilde att få ersättning från staten i situationer som de ovan angivna. Beroende på om man ser frågan ur principiell eller praktisk synvinkel kan man komma till helt olika slutsatser. Detta framgår inte minst av innehållet i det remitterade underlaget. En sak torde emellertid stå helt klart och det är att det inte finns något givet svar på frågan. Ytterst måste det handla om en helhetsbedömning där de olika alternativens fördelar och nackdelar vägs mot varandra. Det framstår som självklart att det allmänna skall ha ett strikt ansvar för frihetsinskränkningar av viss varaktighet. För EBM är det dock inte lika självklart att varje inskränkning hur obetydlig den än må vara skall omfattas av det strikta ansvaret. Enligt EBM:s uppfattning framstår det därför oundvikligt att dra en gräns vid en viss nivå trots att en gräns alltid kan uppfattas som principiellt felaktig och formalistisk oavsett på vilken nivå den läggs. Det är en grannlaga uppgift att lägga fast normerna för den enskildes möjligheter till ersättning när friheten inskränkts på något sätt. Enligt EBM:s uppfattning framstår förslaget till ny lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder som en väl avvägd kompromiss mellan de olika ståndpunkter som har redovisats. EBM förordar således propositionens förslag. I sammanhanget vill EBM också framhålla att redan de utvidgade möjligheter till ersättning som där föreslås kommer att utgöra en belastning för åklagare och polis. När det gäller förslaget till ny bestämmelse i skadeståndslagen (ansvar för felaktig myndighetsinformation) har EBM inte några invändningar.
Datainspektionen
Datainspektionen har i sitt tidigare remissyttrande över betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar haft synpunkter som har tillgodosetts i propositionen. Inspektionen har - med utgångspunkt i sitt verksamhetsområde - inga ytterligare synpunkter.
Riksförsäkringsverket
Riksdagens lagutskott har anhållit om Riksförsäkringsverkets yttrande över propositionen och motionerna. Verket begränsar sitt yttrande till att avse de förslag i propositionen som har anknytning till verkets ansvars- och verksamhetsområde. Riksförsäkringsverket har i sitt remissyttrande den 16 februari 1994 till Justitiedepartementet avstyrkt att den i betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen om ett utvidgat ansvar för felaktig myndighetsinformation införs. Motiven härtill framgår av remissyttrandet. Regeringen har nu i proposition 1997/98:105 föreslagit ett sådant utvidgat informationsansvar. I förhållande till kommitténs förslag innehåller den föreslagna bestämmelsen vissa begränsningar med avseende på den information som kan grunda rätt till skadestånd för den enskilde. Med dessa inskränkningar bortfaller de invändningar som verket haft mot förslaget att utvidga myndigheters informationsansvar. Verket har därför inget att invända mot den föreslagna utformningen av bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen. Verket har inte heller i övrigt något att invända mot de överväganden som görs i propositionen och som berör verkets ansvars- och verksamhetsområde.
Vägverket
Avsnitt 5 - Det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation
Vägverket avstyrkte i yttrande den 24 februari 1994 kommitténs förslag om ett utvidgat informationsansvar men uttalade att det finns skäl att särskilt beakta felaktigheter i sådan skriftlig information som sprids till allmänheten på myndighetens eget initiativ. Den nu föreslagna utformningen, med uttalandena om vad som kan vara särskilda skäl, undanröjer i viss mån de tveksamheter som låg till grund för verkets remissvar 1994. Mot den bakgrunden har verket inga avgörande invändningar mot förslaget i propositionen. Verket vill dock lämna några kommentarer till skälen för förslaget. Verket delar regeringens grundläggande synpunkter i fråga om behovet av en regel om skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation men ifrågasätter bedömningen att problemen inte torde ändra karaktär genom utvidgningen. Antalet skadeståndsärenden torde öka, i vart fall initialt och till dess en domstolspraxis hunnit utvecklas. Såsom Lagrådet anfört leder bestämmelsens utformning till att det överlämnas till rättspraxis att närmare dra upp gränserna för ansvaret. Verkets erfarenhet är att den enskilde i många skadeståndsärenden hänför sig till påstådda felaktiga upplysningar från myndigheter som ett moment i sina krav. När det gäller kretsen av ersättningsberättigade anser verket att regeringen underskattar de svårigheter som följer av förslaget. Det kan visserligen hävdas att frågan om medelbart orsakade skador (tredjemansskador) och principen om skyddade intressen bereder vissa problem i dag men verkets bedömning är att förslaget rymmer problem av ytterligare dimensioner i dessa avseenden. Det hade därför varit motiverat att i propositionen beröra och analysera frågor med anknytning till allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Verket vill inte avfärda risken för en försämrad service till allmänheten men gör ändå bedömningen att regeringen har fog för sin uppfattning att förslaget kan få vissa positiva effekter i fråga om förbättrade rutiner och höjd kvalitet. Utfallet torde bero av flera faktorer varav information och utbildning av personalen är viktiga. Kunskap och klara riktlinjer - främst genom rättspraxis - ökar säkerheten och därmed kvaliteten.
Avsnitt 6 - Vissa andra frågor som behandlats av kommittén
Verket delar regeringens bedömningar.
Övriga avsnitt
Verket har inte funnit skäl att behandla frågorna om ansvar vid frihetsberövanden m.m.
Kammarkollegiet
Kammarkollegiet begränsar sig till frågan om Det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation. Kammarkollegiet ifrågasatte i sitt remissyttrande över betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55) hur informationsansvaret avgränsades i förslaget och förordade att ansvaret skulle begränsas till upplysningar om sakförhållanden. Lagförslaget i propositionen tillgodoser inte kollegiets synpunkter, men är ändå att föredra framför kommitténs. Kollegiet fäster därvid avseende vid dels begreppet ?andra meddelanden? utgått, dels att ansvaret inskränkts på det sättet att ?särskilda skäl? skall föreligga för rätt till ersättning. Kollegiet anser inte att informationsansvaret bör kopplas till frågan om myndighetsutövning utan att ansvar bör kunna inträda i alla de situationer när en myndighet kan antas ha särskild auktoritet att uttala sig. Typiskt sett är detta fallet då en myndighet uttalar sig om gällande rätt eller omständigheter i sak inom verksamhetsområdet, dvs. fakta i någon mening. Kollegiets tveksamhet om ett informationsansvar där en myndighet på förfrågan lämnar råd eller synpunkter på hur den som ställer frågan skall agera kvarstår. I dessa situationer bör en myndighet inte ha ett mer omfattande ansvar än som generellt gäller vid rådgivning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Den förklaring av begreppet Särskilda skäl som lämnas i lagtexten ger ingen konkret vägledning. I propositionen framhålls att särskilda skäl kan vara om den enskilde förlitat sig på ett auktoritativt besked och till följd därav utan egen skuld fått sin ekonomi märkbart försämrad. Det sägs vidare att det finns större anledning att det allmänna skall bära ett skadeståndsansvar när en myndighet lämnar konkret och preciserad information om innehållet i olika former av bestämmelser än om det är fråga om allmänt hållna upplysningar. Likaså finns det anledning till ansvar om uppgifter sprids på ett sådant sätt att de får särskild genomslagskraft. Kollegiet kan instämma i dessa tankegångar. Det är enligt kollegiets uppfattning eftersträvansvärt att dessa bedömningar och preciseringar om möjligt kommer till uttryck i lagtexten - eller om detta inte fullt ut är möjligt - i varje fall på något sätt återspeglas i denna. Kollegiet känner tvekan inför synpunkten att det normalt för rätt till ersättning skall finnas några konkreta omständigheter som gör att det finns särskild anledning att i det enskilda fallet lita på att informationen är korrekt. Kollegiet har inte heller någon förståelse för synpunkten att om uppgifterna utan problem kan kontrolleras någon annanstans, är detta en omständighet som talar emot ett skadeståndsansvar. Meningen måste dock vara att om en medborgare vänder sig till en myndighet och där får svar skall detta vara tillfyllest. Han eller hon skall kunna lita på uppgiften och inte lägga ned ytterligare arbete på frågan. Det kan inte heller enligt kollegiets uppfattning spela någon roll vem hos myndigheten som lämnat informationen. De nu relaterade uttalandena i propositionen anser kollegiet således vara olyckliga och bör inte styra rättsutvecklingen. I propositionen anförs (s. 38n - 39ö) en rad omständigheter, närmast av processuell karaktär, som skall föreligga för att ersättning skall utgå. Självfallet måste grundregeln vara att den som vill göra gällande rätt till ersättning skall visa såväl att förutsättningar för ersättning föreligger som skadans storlek. Kravet på bevisning kan emellertid inte sättas alltför högt. I många fall torde det vara mycket svårt för den skadelidande att prestera en fullödig utredning om vilka uppgifter som utväxlats mellan parterna; detta gäller inte minst vid rådgivning. För rätt till ersättning bör samma krav på utredningen ställas som i skadeståndstvister där omständigheterna är omstridda respektive i tvister om försäkringsersättning i konsumentförhållanden, dvs. normalt bör det räcka om det framstår som mer antagligt att en skadeståndssituation inträffat än att så inte är förhållandet (jfr bl.a. NJA 1981 s. 622, 1984 s. 501 samt 1986 s. 3 och 358). Beviskravet kan också uttryckas på det sättet att om ett visst sakförhållande är klart mer sannolikt än ett påstående om motsatsen bör ersättning utgå (jfr NJA 1991 s. 481). Sedan Kammarkollegiet yttrat sig över kommitténs förslag 1994 har det inträtt väsentligt ändrade förhållanden när det gäller statliga myndigheters hantering av risker i verksamheten och ansvar för skador. Enligt förordningen (1995:1300) om statliga myndigheters riskhantering skall myndigheter under regeringen genomföra riskanalys. Vidare kan Kammarkollegiet enligt samma förordning mot ersättning överta myndigheternas risker i ekonomiskt avseende och vid inträffad skada reglera denna och svara för ersättningen. Kollegiet administrerar ett internt statligt riskfinansieringssystem i vilket ingår ett verksamhetsskydd. Cirka 170 myndigheter har träffat överenskommelse med kollegiet om verksamhetsskydd. Kammarkollegiet är av den uppfattningen att informationsskador inte bör jämställas med skadeståndskrav enligt 3 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen utan bör ses som en särskild ersättningsgrund som kan omfattas av verksamhetsskyddet, jfr 4 § första stycket 2 nyss angiven förordning; se även förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Det kan ses som en fördel om myndigheter under regeringen inte själva utreder ersättningsanspråk på grund av felaktig information utan att sådana anspråk hanteras av kollegiet inom verksamhetsskyddets ram. Den ökade riskexponeringen som förslaget om ansvar för informationsskador innebär skall myndigheterna uppmärksamma i sina riskanalyser. De skall också vidta lämpliga åtgärder för att begränsa riskerna och förebygga skador eller förluster. Om detta kommer att leda till en förbättrad information (högre kvalitet) eller en sämre service (exempelvis obenägenhet hos enskilda handläggare att lämna information eller strikta och resurskrävande rutiner vid förfrågningar) går det inte att ha någon uppfattning om. Det går inte heller att bedöma hur många och omfattande ersättningsanspråk som kan uppkomma. Med avseende på skaderegleringen utgår kollegiet från att ersättning endast skall utgå för ren förmögenhetsskada och att ideell skada inte skall ersättas. Även så och med nyanserade krav på utredningen bedömer kollegiet att skaderegleringen kommer att bli resurskrävande. Det kan förutsättas att parterna många gånger har motstridiga uppfattningar och det kommer i stor utsträckning att saknas skriftligt utredningsmaterial. Till detta kan komma svårigheterna att bestämma skadans storlek. Inte sällan torde ett ersättningsanspråk komma att formuleras som skillnaden mellan en faktisk utveckling och vad som skulle ha inträffat om riktig information lämnats. Kollegiet utgår dock från att skaderegleringen i allt väsentligt skall kunna ske genom frivilliga överenskommelser och att det endast undantagsvis kommer att bli nödvändigt att hänskjuta ersättningsanspråken till domstolsprövning.
Riksskatteverket
Riksskatteverket (RSV) har endast funnit anledning att yttra sig över de delar av rubricerad proposition respektive rubricerade motioner som behandlar förslaget om utvidgat ansvar för felaktig myndighetsinformation. RSV har inget att invända mot den föreslagna lydelsen av 3 kap. 3 § skadeståndslagen. RSV anser det önskvärt med ett förtydligande av vad som sägs i propositionen (s. 39) beträffande ikraftträdande. ?I enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer bör den tillämpas i fråga om skadefall som inträffar efter ikraftträdandet.? Motsatsvis bör bestämmelsen således inte tillämpas i fråga om skadefall som inträffat före ikraftträdandet. Det är dock enligt RSV:s mening oklart om bestämmelsen skall tillämpas i de fall den felaktiga informationen lämnats före ikraftträdandet men skadan inträffat först efter ikraftträdandet.
Generaltullstyrelsen
Förslaget till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
Till 8 §
Enligt förslaget skall den som åsamkas personskada eller sakskada genom våld som utövas med stöd av bl.a. 57 § tullagen (1994:1550) ha rätt till ersättning om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom. Tullagen 57 § ger tullmyndighet befogenhet att undersöka viss egendom och vissa områden för att kontrollera att deklarations- och uppgiftsskyldigheten enligt tullagstiftningen fullgjorts riktigt och fullständigt. Motsvarande befogenheter finns i 7 § lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen för att kontrollera att anmälningsskyldigheten enligt lagen, eller enligt lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från ett land som är medlem i Europeiska unionen fullgjorts riktigt och fullständigt. Befogenheterna gäller även kontroll av att gällande villkor för in- och utförsel av vissa varor i 3 § uppfyllts. Med hänvisning till ovanstående föreslår Generaltullstyrelsen att 8 § i den föreslagna lagen kompletteras med en hänvisning till 7 § lagen (1996:701). Det finns även anledning att nämna att enligt propositionen 1997/98:100 Förbättrade möjligheter till punktskattekontroll m.m. föreslås tullmyndigheterna få befogenhet att kontrollera att punktskattepliktiga varor transporteras i enlighet med gällande regler. Befogenheterna gäller transporter som är eller kan antas vara yrkesmässig vägtransport (transportkontroll). Vid transportkontroll får tullmyndighet undersöka transportmedel, lådor, behållare eller andra utrymmen i transportmedel, containrar eller tankar där punktskattepliktiga varor kan förvaras under transport. När transportkontroll genomförs får tullmyndigheten öppna transportmedel, containrar och andra utrymmen som är låsta eller har tillslutits på annat sätt. Det kan inte uteslutas att sakskada uppkommer gentemot någon utan att denne person själv har skuld i skadan. Om riksdagen beslutar att godkänna lagförslaget enligt proposition 1997/98:100 bör 8 § i den föreslagna lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (prop. 1997/98:105) innehålla en hänvisning till den föreslagna lagen enligt förstnämnda proposition.
Patent- och registreringsverket
Patent- och registreringsverket (PRV) besvarade den 25 februari 1994 Justitiedepartementets remiss av betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55). PRV begränsade sig till att kommentera de delar av betänkandet som gällde ersättningsansvar enligt 3 kap. skadeståndslagen, särskilt förslaget till en bestämmelse om ersättningsskyldighet vid felaktig myndighetsinformation. PRV avstod alltså från att ge synpunkter på överväganden och förslag som rörde ersättning vid frihetsberövande. PRV gör nu som då bedömningen att förslagen till särskild lagreglering av frågor om ersättning vid tvångsåtgärder ligger utanför det område som PRV har direkt intresse av att bevaka. Det får antas att utskottet inte förväntar sig synpunkter från PRV på de delarna av propositionen. Vad gäller frågan om skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation vill PRV framföra följande. I betänkandet (SOU 1993:55) hade föreslagits en ny 3 § i 3 kap. skadeståndslagen. Paragrafen hade formulerats så att staten och kommunerna skulle ersätta allmän förmögenhetsskada som vållats genom fel eller försummelse när en myndighet lämnat upplysningar, råd eller andra meddelanden, och det inte skett inom ramen för affärsverksamhet, egendomsförvaltning, undervisning, vård eller omsorg. I sitt yttrande över förslaget riktade PRV kritik mot utformningen av den föreslagna lagregeln. Enligt PRV:s mening borde det vara en grundförutsättning för skadeståndsansvar att det fanns något relevant samband mellan den berörda myndighetens egentliga uppgifter och en uppkommen skada. PRV illustrerade också med egna exempel att undantagen för vissa verksamheter kunde leda till nya gränsdragningssvårigheter. PRV ansåg att olägenheterna skulle bli väsentligt mindre, om lagstiftaren höll fast vid ett krav om att det skadevållande förfarandet skulle ha en viss anknytning till myndighetsutövning. PRV ifrågasatte därför att det alls skulle finnas behov av en särskild bestämmelse om ersättningsansvar för felaktig myndighetsinformation. Ett förslag till en ny 3 § 3 kap. skadeståndslagen återkommer nu i propositionen. PRV kan konstatera att bestämmelsen fått en rimligare utformning än i betänkandet. Ersättningsansvaret för felaktig myndighetsinformation villkoras enligt första meningen av att det ?med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl?. Och bestämmelsen har kompletterats med en andra mening till hjälp för benämningen av vad som ska anses utgöra särskilda skäl. PRV anser att en bestämmelse med den lydelse som nu föreslagits kan godtas. Det är visserligen inte idealiskt att lagtexten i så hög grad lämnar öppet hur långt ersättningsskyldigheten sträcker sig. Å andra sidan har, som Lagrådet också påpekat, skadeståndsrättsliga regler traditionellt lämpat sig för uttolkning av domstolar. Och de motivuttalanden som gjorts (avsnitt 5.2 och 8.2) bör kunna ge stöd för en rimlig utveckling av praxis. Bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen och författningskommentarerna i propositionen har, såvitt kan bedömas, formulerats med stor omsorg. Enligt PRV:s mening är det väsentligt att inga textändringar görs, som ytterligare vidgar förutsättningarna för ersättning vid oriktig myndighetsinformation.
Konsumentverket
Lagutskottet har begärt Konsumentverkets yttrande i ärendet. Den del som behandlar frågor om ersättning vid frihetsinskränkning har inte någon beröring med verksamheten här varför verket avstår från att yttra sig i denna del. Verket har i sitt yttrande över betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar ställt sig positivt till förslaget att utvidga skadeståndsansvaret inom den offentliga verksamheten. I yttrandet framhöll verket emellertid att de avgränsningar i ansvaret som kommittén föreslog kunde leda till ovisshet om vilken verksamhet som skulle omfattas av det utökade ansvaret. Verket är alltjämt positivt inställt till att skadeståndsansvaret utökas till att gälla även s.k. informationsskador. Det är vår uppfattning att utgångspunkten för skadeståndsansvaret bör, som också föreslås, bygga på en sedvanlig culpabedömning. I den nu framlagda propositionen föreslås en begränsning; ersättning skall endast utgå om det föreligger särskilda skäl. Särskilda skäl kan, framhålls det, föreligga om den enskilde har förlitat sig på ett auktoritativt besked från en myndighet och till följd härav fått sin ekonomi märkbart försämrad. Därefter redogörs närmare för under vilka förutsättningar skadestånd skall kunna utgå. I motion 1997/98:L26, avsnitt 8.3, anförs att dessa förutsättningar leder till att ersättningsrätten blir en chimär. I motion 1997/98:L24, avsnitt 5, framhåller motionärerna att man inte kan, som anförs i propositionen, kräva av den enskilde att göra någon distinktion mellan det fall informationen lämnats av en ansvarig respektive en tjänsteman utan ansvar för något särskilt område. Motionärerna menar att en sådan omständighet inte skall tillmätas någon större vikt vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger. Enligt vår mening måste omständigheterna i varje särskilt fall ligga till grund för bedömningen om den enskilde haft rätt att lita på beskedet. Allmänt sett får det dock ligga i den enskildes intresse att se till att han vänder sig till rätt person alltefter frågeställningens karaktär och innehåll. I propositionen omnämns som ett annat exempel när begränsat skadeståndsansvar blir aktuellt nämligen den situation när lämnad information lätt kan kontrolleras på annat håll. Vad som avses med detta är oklart och kan vid en strikt tolkning leda till att skadestånd mera sällan skulle kunna utgå. Motivuttalandena bör i det senare fallet klargöra att det rör sig om lättillgänglig information som i sig föranleder den enskilde att inte fästa tilltro till uppgifterna. När det gäller de kostnadsmässiga konsekvenserna så synes dessa för verkets del, inte minst mot bakgrund av att vår verksamhet i stor utsträckning har betydelse för näringslivet, vara svåra att uppskatta. Här kan nämnas att i rättsfallet NJA 1987 s. 535 (uppgifter i pressmeddelande) uppgick skadeståndsyrkandet till 566 000 kr jämte ränta. En annan aspekt på det allmännas ansvar för informationsskador är den att sådan information inte sällan lämnas i sådana former som torde omfattas av tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen. Grundlagarna är exklusiva. Skadestånd kan således i allmänhet endast utgå om det finns uttryckligt stöd härför i dessa grundlagar. Verket tog upp frågan om tryckfrihetsförordningens tillämpning i sitt yttrande över kommitténs betänkande. Någon närmare analys av om bestämmelserna i respektive grundlag kan ha någon betydelse för skadeståndsansvaret har emellertid inte gjorts i propositionen utan utgångspunkten synes vara att skadeståndsansvar skall inträda oavsett i vilken form information lämnas, se s. 36. Enligt vår uppfattning bör denna fråga, som såvitt är känt för oss inte heller uttryckligen har behandlats i praxis, jfr NJA 1987 s. 535, JK 96 C 11 (uppgift i pressmeddelande) samt JK 86 A 10 och 86 C 20 (uppgifter i broschyr), övervägas i den fortsatta beredningen. I övrigt föranleder framlagda förslag inte någon särskild kommentar från vår sida.
Statens invandrarverk
Invandrarverket instämmer i det förslag som redovisas i proposition 1997/98: 105 Det allmännas skadeståndsansvar.
Statens räddningsverk
Statens räddningsverk har av lagutskottet anmodats yttra sig över rubricerade proposition och motioner. Räddningsverket avstår med hänvisning till sitt ansvarsområde från att kommentera förslaget till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Med anledning av vad som anförs i propositionen om ersättning vid laglig våldsanvändning (avsnitt 4.5) vill Räddningsverket endast peka på att liknande frågor även behandlats i samband med regleringen av befogenheten att besluta om ingrepp i annans rätt enligt 45 § räddningstjänstlagen (prop. 1985/86:170 s. 54-55, FöU 1986/87:2 s. 28-29). I fråga om det utvidgade informationsansvaret har regeringen i propositionen sökt möta den kritik som remissinstanserna riktade mot kommittéförslaget i betänkandet SOU 1993:55, Det allmännas skadeståndsansvar. Med de ändringar som gjorts i förhållande till kommitténs förslag och utifrån de bedömningar som redovisas i propositionen, anser Räddningsverket att det utvidgade informationsansvaret bör kunna införas. Det riktas inte heller i motionerna någon väsentlig kritik mot förslaget. Räddningsverket har därför ingenting ytterligare att tillägga i denna fråga. När det gäller de övriga frågor som behandlas under avsnitt 6 i propositionen stannar regeringen med olika motiveringar för att inte lägga fram några ändringsförslag. Räddningsverket kan dela regeringens bedömningar även i dessa fall.
Lantmäteriverket
I anledning av Lagutskottets hemställan om yttrande får Lantmäteriverket anföra följande. Lantmäteriverket uppehåller sig endast kring frågor om det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation. Lantmäteriverkets verksamhet berörs i stor omfattning av den föreslagna regleringen om vidgat ansvar för felaktig myndighetsinformation. Lantmäteriverket bedriver verksamhet där information, främst landskaps- och fastighetsinformation, samlas in, sammanställs, förädlas och distribueras till olika användare i samhället. Även fastighetsbildningsverksamheten berörs av förslaget. För denna verksamhet gäller emellertid särskilda ansvarsregler. Två konkreta exempel lämnas i syfte att något illustrera i vilka situationer den föreslagna regeln kan beröra Lantmäteriets verksamhet. 1. Lantmäteriverket framställer kartor och annan landskapsinformation i analog och digital form. Användningsområdet är vidsträckt. Den geografiska informationen förekommer i såväl enkla som komplicerade nyttjandesituationer. Lanskapsinformation finns t.ex. i JAS-Gripens navigationssystem och utgör beslutsunderlag för piloten. 2. I fastighetsregistret finns uppgifter om fastigheter. Registrets främsta ändamål är att utgöra en lättillgänglig källa för aktuell information om fastigheter i landet. Uppgifterna i registret har sitt ursprung i de ärenden som över tiden berört fastigheterna. Uppgifterna förs över från besluten i ärendena till registret. I registret finns t.ex. arealuppgifter. Dessa är av mycket olika kvalitet och ålder. Uppgift om areal är av särskild betydelse för en säljare och en köpare i en försäljningssituation. I båda exemplen är det fråga om information som lämnats ut från Lantmäteriet. Tillhandahållandet sker formellt på olika sätt. Kartografisk landskapsinformation tillhandahålls i regel genom en upplåtelse av rättigheter i ett civilrättsligt licensavtal. I ett sådant avtal regleras även ansvarsfrågor. Fastighetsinformation tillhandahålls dels på sätt som framgår av författningar om fastighets- och inskrivningsregistren, dels genom avtal där motparten på olika sätt kan få tillgång till fastighetsinformation. I författningarna finns särskilda regleringar av statens ansvar för skador till följd av vissa fel. Staten har således ett strikt ansvar för skador som uppkommer som en följd av tekniska fel i fastighetsdatasystemet. Genom den nu föreslagna regleringen kommer staten i princip att få ett ansvar för att information om arealuppgifter är riktiga, trots att de i många fall är oriktiga på grund av att de utgör resultat av äldre otillfredsställande mätmetoder. Den nu beskrivna verksamheten träffas av specialregleringar av ansvaret i registerförfattningarna, av den nuvarande regleringen i skadeståndslagen, främst 3 kap. 1 § (principalansvaret) och 2 § (ansvar vid myndighetsutövning), av kontraktsrättsliga ansvarsregler samt i framtiden möjligen i viss utsträckning även av den föreslagna regeln (jfr 1 kap. 1 § skadeståndslagen). Lantmäteriverket kommer, med den föreslagna lagstiftningen, att behöva hantera situationer som beskrivs ovan angående t.ex. arealuppgifter genom utökad information vid utlämnandet. Lantmäteriverket anser att den föreslagna regleringen är lämplig. Genom den får den enskilde möjligheter att erhålla ekonomisk gottgörelse i de fall felaktig information från en myndighet leder till förluster och merkostnader. Lantmäteriverket har inga kommentarer i anledning av Vänsterpartiets och Moderaternas motioner (L24-25). I anledning av Folkpartiets motion (L26) anser Lantmäteriverket att det är rimligt att det allmänna har ett relativt långtgående ansvar för klart felaktiga upplysningar och råd som rör myndighetens verksamhetsområde och som ges till enskilda. Den föreslagna regeln har ett vitt tillämpningsområde. Samtidigt bör en sådan vid reglering vara balanserad i den meningen att det allmännas ansvar begränsas i rimlig utsträckning. Lantmäteriverket anser att det föreslagna begränsande kriteriet ?särskilda skäl? är ett lämpligt uttryck för en sådan balans.
Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen har anmodats yttra sig över regeringens proposition 1997/98:105 om det allmännas skadeståndsansvar och de med anledning av denna väckta motionerna 1997/98:L24-26. Länsstyrelsen har under hand inhämtat synpunkter från Polismyndigheten i Stockholms län. Länsstyrelsen tillstyrker att skadeståndsansvaret - utom vad avser 24- timmarsregeln - utformas enligt regeringens förslag i propositionen. Med anledning av vad Länsstyrelsen ansett i sitt yttrande över betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar, SOU 1993:55, (bilaga 1) och de avgivna motionerna vill Länsstyrelsen anföra följande.
Ansvaret för felaktig myndighetsinformation
Länsstyrelsen har i sitt tidigare yttrande uttalat sin tveksamhet inför en utvidgning av skadeståndsskyldigheten för stat och kommun när det gäller felaktiga upplysningar och råd. Regeringen har emellertid utformat sitt förslag så att det ska krävas särskilda skäl för att utlösa skadeståndsansvaret för det allmänna. Med ett sådant krav, vars närmare innebörd utvecklats i propositionen, minskar risken för att en eventuell skadeståndsskyldighet ska urholka den allmänna serviceplikt myndigheter har enligt förvaltningslagen genom att myndigheterna medvetet inskränker sin information till allmänheten. Länsstyrelsen tillstyrker därför regeringens förslag i denna del.
24-timmarsregeln
I sitt tidigare yttrande har Länsstyrelsen anslutit sig till förslaget att avskaffa 24-timmarsregeln och anfört bl.a. att endast oriktiga frihetsberövanden ska ge rätt till ersättning och att därför antalet ärenden där ersättning ska utgå bör kunna stanna på en låg nivå. Länsstyrelsen anser alltjämt att det är rimligt att utvidga möjligheterna till skadestånd får anhållna genom att slopa 24-timmarsregeln. Anhållanden kan även om de varat kortare tid vålla beaktansvärd skada för den enskilde. Ett frihetsberövande i form av anhållande beslutas under relativt lugna förhållanden av åklagare och på ett annat beslutsunderlag än t.ex. gripanden. Länsstyrelsen anser att det är en rimlig avvägning mellan individens rätt till frihet och integritet och statens plikt att upphäva 24-timmarsregeln.
Gripanden
I motion L26 hävdas att när det gäller möjligheten till skadestånd är det orimligt att göra skillnad mellan den som anhålls och den som grips, eftersom det kan vara tillfälligheter som avgör om en person blir anhållen omedelbart eller gripen. Länsstyrelsen konstaterar att anhållande och gripande är helt skilda rättsinstitut, vars tillämpning ska ske på skilda grunder och av skilda myndigheter. Beslut om gripanden, som polismyndighet har ansvar för, sker ofta under stark tidspress och besvärliga förhållanden varför det måste finnas viss marginal för felbedömningar. Om strikt skadeståndsansvar införs även för gripanden finns stor risk för att polisens möjligheter att ingripa effektivt på fältet försämras kraftigt. Länsstyrelsen anser att den utvidgade ersättningsskyldighet i förhållande till skadeståndslagen som regeringen föreslagit ska gälla för gripanden är tillräcklig och väl avvägd.
Kostnadsmässiga konsekvenser
Regeringens förslag om strikt skadeståndsansvar för staten gentemot den som utan egen skuld åsamkas person- eller sakskada vid viss enligt polislagen laglig våldsanvändning är väl motiverat från allmän synpunkt. Eftersom den lagliga våldsanvändningen troligen ofta kommer att medföra ersättningsgilla skador för t.ex. grannar och hyresvärdar, vill Länsstyrelsen påpeka att polisen kommer att få ökade kostnader för skadestånd i inte oväsentlig utsträckning.
Polismyndigheten i Södermanlands län
Riksdagens lagutskott har med hemställan om polismyndighetens yttrande översänt rubr. proposition. Efter en inledande kommentar till framlagt lagförslag, berör polismyndigheten nedan de delar i propositionen som från polisiär synpunkt befunnits vara särskilt angelägna att kommentera. I övriga delar har polismyndigheten ej något att anföra utöver lagt lagförslag.
1 Allmänt
En av en rättsstats viktigaste uppgifter är att värna om medborgarnas fri- och rättigheter samt att lämna skydd mot brott, maktmissbruk och andra ingripanden från såväl staten som från enskilda. Även om vårt samhälle i dessa avseenden i stort fungerar väl, kan - och bör - skyddet för den enskilde gentemot staten i flera avseenden förstärkas. Det måste vara en högt prioriterad fråga för statsmakterna att söka förbättra den nuvarande lagstiftningen, i så motto att i de fall enskild person, utan egen förskyllan, drabbas negativt av myndighetsutövning (såväl felaktig som korrekt sådan), staten skall hålla denne skadeslös. Som grund för regeringspropositionen ligger ett kommittébetänkande från 1993, Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55), i vilket en allmän översyn av reglerna om det allmännas skadeståndsansvar i samband med myndighetsutövning görs. Även om föreliggande regeringsförslag i mycket bygger på kommittéförslaget, kan rubr. proposition i några viktiga avseenden sägas inta en restriktivare hållning än vad kommittéförslaget gör, till bl.a. ersättning till enskild för felaktig tvångsanvändning. Det är särskilt i dessa avseenden som polismyndigheten har funnit det angeläget att lämna synpunkter, enär det är av stor vikt, för allmänhetens förtroende för staten och dess myndigheter, att lagstiftningen ej lämnar oskyldigt drabbade utan ersättning för skada som åsamkats dem genom oriktig tvångsåtgärd eller genom felaktig upplysning/råd.
2 Det allmännas ansvar vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
2.1 Regeringens förslag om införande av en ny lag som skall ersätta lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkningar (prop. punkt 4.2).
Nu gällande lagstiftning på området (LEF) reglerar ej förhållandet då polisen, i samband med ett både lagligt och polistaktiskt sett helt korrekt tjänsteingripande, skadar utomstående och av polisingripandet i övrigt ej berörd persons egendom. Polismyndigheten ser därför positivt på att denna ?lucka? i rättssystemet nu täpps till. En oskyldig skadelidande skall ej behöva vara beroende av om regeringen beslutar om ersättning ex gratia eller ej. Förtroendet för staten och polisverksamheten kommer med nu föreslagen lagändring att höjas väsentligt. Med hänvisning till det ovan anförda tillstyrkes regeringens förslag till lagändring.
2.2 Statens ersättningsansvar vid frihetsinskränkningar (prop. punkt 4.3).
Enligt gällande lagstiftning (LEF) har den som varit föremål för frihetsinskränkande åtgärd, bl.a. anhållande, under minst 24 timmar, rätt till ersättning om frikännande dom meddelas, åtal läggs ner, förundersökning avskrivs etc. Kommittén har i sitt betänkande dels föreslagit att ersättningsskyldighet skall åligga staten även vid oriktigt beslut rörande andra tvångsåtgärder än frihetsinskränkningar (t.ex. kroppsvisitation, husrannsakan etc.), dels att den s.k. 24-timmarsregeln i LEF slopas. Regeringen anser, i likhet med de remissinstanser som i övrigt avstyrker detta kommittéförslag, att man utifrån de principiella skäl som kommittén anför, kan finna goda argument för att utvidga ersättningsansvaret för staten på det sätt som kommittén föreslår. Emellertid framhåller regeringen samt vissa remissinstanser en rad omständigheter som sammantagna bedöms väga över för ett avstyrkande av kommittéförslaget. Bl.a. framhålls följande som skäl mot ett enligt kommittéförslaget utvidgat ersättningsansvar.
* Från allmän synpunkt ej rimligt att inte polis/åklagare skall kunna ha ?viss marginal? när det gäller kortvariga frihetsberövanden, som visserligen kan visa sig ha varit oriktiga, dock utan att myndigheten gjort sig skyldig till fel/försummelse. * Besvärande konsekvenser för det brottsutredande arbetet (menligt för polisverksamheten om inte polisen skulle våga genomföra åtgärder som bedöms polisiärt nödvändiga). * Betydande belastning på förvaltningsapparaten (de myndigheter som skall pröva ersättningsyrkanden). * Kostnader för staten/omotiverat resursslöseri.
Enligt polismyndighetens uppfattning måste dock målet för ett rättssamhälle alltid vara att enskilda människor, som utan egen förskyllan blir föremål för en myndighets åtgärd som inskränker vederbörandes grundlagsskyddade fri- och rättigheter, skall hållas skadeslösa, oavsett om statens handlande har skett genom fel/försummelse eller ej. Av erfarenhet vet polismyndigheten att den enskilda människans tilltro till den offentliga makten utgår ifrån - inte att fel aldrig begås - men väl att, när ett fel har begåtts av en myndighet, den som drabbats av felet och dess konsekvenser också blir kompenserad av samhället. En lagstiftning med en sådan grundsyn torde ej i första hand komma att påverka polisarbetet i hämmande avseende, vilket påstås i propositionen, utan kommer snarare att höja respekten för och tilltron till alla de polisinsatser som varje timme året runt genomförs i vårt land på ett helt korrekt sätt medelst laga tvång/våld. De mer pekunjära och resursmässiga överväganden som gör sig gällande i rubr. proposition, bör således inte tillmätas avgörande betydelse beträffande en lagstiftning som det i detta fall är fråga om. Med hänvisning till det ovan anförda tillstyrker polismyndigheten att, i enlighet med kommittéförslaget, ersättningsskyldighet skall kunna föreligga även vid oriktiga beslut rörande vissa självständiga straffprocessuella tvångsåtgärder som inte rör frihetsinskränkningar (t.ex. husrannsakan, hemlig avlyssning etc.), att, i enlighet med kommittéförslaget, ett utvidgat ansvar för flera slag av frihetsinskränkningar (t.ex. gripande, medtagande och hämtning till förhör) genomförs samt att, i enlighet med kommittéförslaget, den s.k. 24-timmarsregeln slopas.
2.3 Ersättningsgill skada m.fl. förslag (prop. punkt 4.4-4.9)
Beträffande propositionens förslag rörande ersättningsgill skada, ersättning vid laglig våldsanvändning, jämkning av ersättning, återbetalning av ersättning samt utdrag ur kriminalregistret, har polismyndigheten inget att erinra. Beträffande propositionens förslag om att den allmänna tioåriga preskriptionstiden skall gälla även i rubr. lagförslag, vill polismyndigheten, i likhet med remissinstanserna JK och Regionåklagarmyndigheterna i Göteborg, Kalmar och Västerås, anföra att skäl föreligger att införa en betydligt kortare preskriptionstid än vad regeringen föreslår genom bibehållandet av den allmänna preskriptionstiden. Motiven för polismyndighetens ställningstagande i denna fråga är: att, det ej är rimligt att samhällsresurser används till att söka utröna vad som hänt flera år tillbaka i tiden, att, de skador/olägenheter, som kan bli följden av t.ex. en oriktig frihetsinskränkande åtgärd, torde uppkomma i mer eller mindre omedelbar anslutning till den åtgärd som skulle berättiga den drabbade till ersättning samt att, preskriptionstiden i våra grannländer Norge (3 månader) och Danmark (2 månader) är förhållandevis kort och att därför en preskriptiontid på 6 mån-ader (förslag från kommittén) eller 3 månader (förslag från vissa remissinstanser) rimligen ej kan anses vara otillbörligt kort i detta sammanhang.
2.4 Det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation (prop. punkt 5).
Lagförslaget innebär ett vidgat ansvar för felaktig myndighetsinformation. Även om viss grund finns för att argumentera mot att rekvisitet ?särskilda skäl? för ersättning i samband med felaktig myndighetsinformation föreslås, inser polismyndigheten nödvändigheten av att inte samtliga situationer, där felaktig myndighetsinformation lämnas, skall kunna vara skadeståndsgrundande. I likhet med den övervägande andelen remissinstanser, tillstyrker polismyndigheten regeringens lagförslag. Härutöver har polismyndigheten inget ytterligare att anföra i detta ärende.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
Juridiska fakultetsnämnden, som beretts tillfälle att yttra sig i rubricerade ärende, får härmed anföra följande. Det aktuella lagförslaget innehåller två principiella nyheter som rör det allmännas ansvar. Lagförslagen, som beretts under lång tid, får från rättsteknisk synpunkt anses väl underbyggda och de betänkligheter som regeringen framfört och som föranlett att den s.k. 24-timmarsregeln för anhållande och liknande frihetsinskränkningar bibehålls kan från samma rättstekniska utgångspunkt inte heller kritiseras. Vad gäller den andra stora frågeställningen, nämligen ett utvidgat informationsansvar, får de överväganden regeringen gjort anses väl genomtänkta. Den kritik som framförs i motion 1997/98:L24 föranleder inte att fakultetsnämnden gör annan bedömning. Från rent skadeståndsrättslig utgångspunkt får lagförslaget i dess helhet anses väl underbyggt.
Malmö kommunstyrelse
Sammanfattning av propositionens förslag:
I propositionen framläggs förslag till en lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Lagen innebär viss utvidgning av ansvaret i förhållande till nu gällande lag om ersättning vid frihetsinskränkning. Bl.a. införs en rätt till ersättning till den som åsamkats personskada eller sakskada genom våld som utövas med stöd av polislagen, utsökningsbalken eller tullagen. Vidare föreslås i propositionen en ny bestämmelse i skadeståndslagen om det allmännas skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation.
Synpunkter
Lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ger liksom nu gällande lag om ersättning vid frihetsinskränkning den enskilde rätt att under vissa förhållanden få ersättning av staten vid oriktiga ingripanden. Lagen berör den kommunala verksamheten endast perifert. Det finns visserligen t.ex. i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) exempel på tillfälliga administrativa frihetsberövanden som kan omfattas av lagens bestämmelser men dels är framställningar om ersättning för sådana frihetsberövanden enligt uppgift under hand från justitiekanslersämbetet ytterst sällsynta om de över huvud taget förekommer, dels är det staten som betalar ersättningen. Kommunen har därför inte någon anledning att framföra erinringar mot propositionens förslag i denna del. Då är den föreslagna bestämmelsen i skadeståndslagen av större intresse för den kommunala förvaltningen. Bestämmelsen innebär att ersättningsskyldigheten för ren förmögenhetsskada utvidgas till att gälla icke blott vid felaktig myndighetsutövning utan även vid felaktiga upplysningar som lämnas av myndighet utan begränsning till myndighetsutövning. Bestämmelsen har ett vällovligt syfte att skydda enskilda personer som gör förmögenhetsförluster genom oskicklig upplysnings- och rådgivningsverksamhet från myndighetens sida. Men som bestämmelsen utformats kan den från vissa synpunkter diskuteras. Begreppet myndighet torde i likhet med vad som gäller för bestämmelserna om allmänna handlingar omfatta alla enheter inom den offentliga sektorn, även sådana som inte bedriver myndighetsutövning utan bara ren förvaltning. Eftersom någon koppling till ?myndighetsutövning? inte gjorts kan bestämmelsen komma att bli tillämplig även på situationer där myndigheterna företräder staten eller kommunen i rent ?privatekonomiska? sammanhang som t.ex. fastighetsägare eller verksamhetsbedrivare. Detta kommer att medföra att myndigheten och dess motpart inte i avtals- eller förhandlingssituationer kommer att inta en jämbördig ställning skadeståndsrättsligt. Det är möjligt att lagstiftaren inte avsett att sådana situationer skall omfattas av bestämmelsen men detta har inte kommit tillräckligt tydligt till uttryck i lagtexten eller kommentarerna till denna. I lagtexten anges att det för tillämpning av bestämmelsen skall finnas särskilda skäl och att man skall beakta upplysningarnas eller rådens art, samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades. Dessa begränsningar är otydligt utformade och ger alltför stort utrymme för godtyckliga tolkningar. Sammantaget bedöms förslaget till ny bestämmelse i skadeståndslagen inte i sin nuvarande utformning kunna ligga till grund för lagstiftning.
Landstingsförbundet
Det allmännas skadeståndsansvar
Landstingsförbundet har beretts tillfälle avge yttrande över prop 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar och motionerna i anslutning till den L24-26. Förbundet anför följande. Under arbetets gång med den nu föreliggande propositionen har förbundet efterlyst en analys av hur de föreslagna reglerna om det allmännas skadeståndsansvar harmoniserar med det komplex av regler som gäller för hälso- och sjukvården. Så har dessvärre ej skett. Det är utomordentligt otillfredsställande för sjukvårdshuvudmännen att detta område inte har analyserats. Är avsikten att ett felaktigt besked från en landstingsanställd läkare till en patient och som leder till förmögenhetsskada för patienten skall omfattas av den nya regeln eller ej? För närvarande finns det särskilda bestämmelser om ersättningar till patienter som skadas inom hälso- och sjukvården - oavsett om den bedrivs i offentlig eller privat regi - i patientskadelagen (1996:799). Det vore av värde om utskottet uttalade att ev. skadeståndskrav med anledning av en felaktig upplysning av en landstingsanställd läkare inte skall omfattas av den föreslagna regeln, eftersom hälso- och sjukvård kan bedrivas såväl i offentlig som privat regi. När det gäller den föreslagna lagen om ersättning vid frihetsberövanden konstaterar förbundet att inte heller här nämns den lagstiftning som berör sjukvårdshuvudmännen, nämligen lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) resp. smittskyddslagen. En patient får hindras lämna en vårdinrättning under 24 timmar enligt reglerna i 6 § LPT. Det är en medicinsk prövning som ligger till grund för ett sådant frihetsinskränkande beslut. Det kan visa sig att patienten efter 24 timmar inte uppfyller kriterierna för beslut om tvångsvård och därför ej blir föremål för sådant beslut. Om det är så att alla beslut enligt LPT skall omfattas av den föreslagna bestämmelsen vore det mer ändamålsenligt om det framgick att bestämmelsen avser frihetsinskränkning som varar mer än 24 timmar. Det är av vikt för sjukvårdshuvudmännen att veta om beslut enligt 6 § LPT skall omfattas av föreslagen bestämmelse eller ej så att patienterna kan få korrekt information om sina rättigheter.
Svenska Kommunförbundet
Då Svenska Kommunförbundet beretts tillfälle att avge yttrande över rubricerade skrivelser, får vi härmed anföra följande. I yttrandet berörs inte det förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden som lagts fram i propositionen och inte heller de motioner som väckts beträffande sistnämnda fråga. Sedan 1972 gäller ett särskilt skadeståndsansvar för det allmänna för skador som vållats av en myndighet genom fel eller försummelser vid myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning tolkades ursprungligen i skadeståndssammanhang, så att endast beslut och ingripanden och därmed jämförliga åtgärder riktade mot enskilda ansågs kunna grunda skadeståndsansvar. Så småningom har emellertid rättspraxis utvecklats därhän att även vissa typer av upplysningar, t.o.m. muntliga sådana överbringade per telefon, kommit att räknas till myndighetsutövning. Jfr NJA 1985 sid. 696I. Den nu föreslagna nya paragrafen i skadeståndslagen, 3 kap. 3 §, lagfäster en rätt till skadestånd vid felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Förslaget innebär en betydande utvidgning av det offentliga skadeståndsansvaret och medför orealistiska krav på myndigheternas service. Sveriges förvaltning har av hävd en tradition med öppenhet och tillgänglighet. Offentlighetsprincipen är ett uttryck för detta. Myndigheterna har en upplysnings- och rådgivningsskyldighet och medborgarna har rätt att kräva service från våra myndigheter. Skyldighet att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar finns i förvaltningslagen och ett flertal andra speciallagar på skilda områden. Där ges myndigheterna uppgift att ge råd i olika ärenden, upplysa om frågor som rör myndighetens eget område samt även på annat sätt se till att den enskildes rätt blir tillgodosedd. Till yttermera visso skall detta ske snabbt. Enligt förvaltningslagen 4 §, skall frågor från enskilda besvaras så snart som möjligt. Denna serviceskyldighet är en viktig komponent i ett rättssamhälle. Det nu framlagda lagförslaget kan få en mycket allvarlig följd vad gäller myndigheternas servicevilja. Hotet om skadestånd, tillsammans med de ökade krav på effektivitet och specialisering som kan anas inom den offentliga förvaltningen, kan leda till en större byråkratisering, t.ex. krav på att frågor framförs skriftligen för att minska riskerna för överföringsfel. Detta kommer i sin tur att leda till långsammare handläggning och att de enskilda medborgarna inte får den service lagstiftaren avsett. Denna utveckling stämmer illa med tidigare av lagstiftaren redovisade intentioner. Kravet på myndigheterna att förbättra servicen till sina medborgare har understrukits allt oftare i de senaste årens lagstiftningsarbete inom det offentligrättsliga området. Plan- och bygglagstiftningen har under senare år genomgått en rad ändringar. I förarbetena har framhållits betydelsen av att medborgarna får den hjälp de kan behöva med de ofta tekniskt och juridiskt komplicerade frågor som uppstår kring ett bygg- eller planärende. Se t.ex. prop. 1985/86:1 sid. 84. ?En av Byggnadsnämndens viktigaste uppgifter är att vara ett serviceorgan för den enskilde. Nämnden skall ge råd samt upplysa om och förklara de regler som den byggande måste följa. Inriktningen på service bör givetvis prägla nämndens hela verksamhet, även den där nämnden har en myndighetsfunktion.? Denna rådgivningsverksamhet har, i plan- och bygglagen, fått en ökad betydelse genom att de tidigare detaljerade tekniska kraven på byggnader och anläggningar nu ersatts av funktionskrav som endast uttalar att en viss funktion måste uppfyllas av den som bygger men inte hur detta skall göras. Ett sådant nytt förhållningssätt kräver betydligt större sakkunskap hos de som bygger och när denna sakkunskap saknas, måste myndigheten vägleda och upplysa i ökad utsträckning. Rådgivningen blir också därmed betydligt mer kvalificerad, eftersom funktionskraven medför att bestämmelser måste tolkas i större utsträckning än tidigare av myndighetens personal. Detta kan leda till att myndighetsföreträdare, vid hot om skadestånd, helt avböjer att ge råd och i stället hänvisar den enskilde till att kontakta privata konsulter i ärendet. Tendensen, att lagstiftaren på skilda specialområden kräver mer av offentliga ämbetsutövare, kan skönjas även inom andra lagstiftningsområden. Exempel kan hämtas från skolområdet, miljöområdet och det sociala området. Lagstiftaren bör beakta att vi i Sverige, av tradition, har lagt en stor mängd uppgifter på våra myndigheter, i synnerhet på kommunerna. Ofta är det uppgifter som i andra länder, med andra rättstraditioner omhänderhas av enskilda rättssubjekt. Till detta hör t.ex. konsumentrådgivning. Inom detta område har vi i Sverige sedan länge en statlig styrning av konsumentbevakningen. Då Konsumentverkets resurser skurits ned har det blivit vanligt att den rätts- och hjälpsökande allmänheten av tjänstemän vid verket hänvisats till den kommunala konsumentrådgivningen. Denna, i och för sig icke obligatoriska men förhållandevis vanliga instans i kommunerna, får ta emot de mest vittomfattande frågor ofta av juridisk och svårbedömbar natur. Det kan gälla allt vad den enskilde medborgaren har att ta ställning till i olika köp- och andra avtalssituationer. Ofta förekommande frågor är exempelvis reglerna beträffande köp av fast och lös egendom, bank- och budgetrådgivning och kravärenden. Skuldsanering är ett speciellt område där kommunerna givits särskilda åligganden bland vilka ingår att hjälpa den enskilde till rätta, biträda vid upprättande av ansökan m.m.. Att frågor om skuldsanering blivit ett omfattande rättsområde visas av all domstolspraxis som utvecklats. Ett annat ämne som under senare tid fått förnyad aktualitet är energirådgivningen. Det är givet, och följer redan av beteckningen ?rådgivning? att det bara skall vara fråga om rådgivning, dvs. inte myndighetsutövning, mot en enskild. Med den utformning lagtexten och dess förarbeten nu fått finns inga spärrar mot att enskilda riktar krav mot myndigheter på grund av något som myndigheten meddelat endast som ett råd. Ett råd kan t.ex. vara att isolera en byggnad på ett visst sätt för att spara energi. Ska en fastighetsägare kunna yrka skadestånd av en kommun för att dess energirådgivare givit ett råd om viss isolering men rådets åsyftade besparingseffekt inte uppnåtts? Eller ska SYO-konsuletens råd till en elev om val av utbildningsväg skadeståndsbeläggas om det visar sig att eleven inte klarar av att fullfölja den föreslagna utbildningen? Bertil Bengtsson framhöll redan i en departementspromemoria från Justitiedepartementet Ds 1989:12, Det allmännas ansvarighet enligt skadeståndslagen, följande på sid. 27. ?Att ålägga det allmänna ansvar för alla felaktiga råd och upplysningar från myndigheternas sida kan visserligen knappast komma i fråga, av skäl som skall utvecklas i det följande.? Vidare ansåg Bengtsson att vid enbart rådgivande eller hjälpande verksamhet ?t.ex. av en kurator eller vid sexualupplysning, kan inte det allmänna bli ansvarigt enligt paragrafen. Om däremot t.ex. en kronofogde i samband med exekutiv auktion på en fastighet ger en felaktig upplysning om jordförvärvslagen, får efter lagändringen 3:2 anses tillämplig.? Sammanfattningsvis anser vi att en utvidgning av det skadeståndsrättsliga ansvaret som funnits i rättspraxis inte bara är onödigt utan också direkt olämpligt med hänsyn till den inverkan den kan väntas få på den praktiska verksamheten. Det har tidigare framhållits att det inte är skadeståndsrättsligt motiverat att utvidga det skadeståndsrättsliga området på sätt som nu föreslås. Det är framför allt en aspekt som utredningen inte synes ha beaktat och det är risken för allt mer ohämmat skadeståndsprocessande liknande det som redan finns i t.ex. USA. I författningskommentarerna, i propositionens 8 kap., finns vissa ytterligare förtydliganden till de olika rekvisit som anges i 3 kap. 3 §. Lagstiftaren anger här att en omständighet som kan ha betydelse är vad mottagaren skall använda informationen till och vad informationslämnaren inser om detta. Ett exempel ges med en presumtiv fastighetsköpare som kontaktar en tjänsteman vid en kommuns byggnadsnämnd med förfrågan om fastigheten. I detta sammanhang har inte alls berörts, i lagförslaget, att myndigheterna inte får efterforska vem som begär utlämnande av en viss uppgift och för vilket ändamål denna begärs utlämnad.
Skattebetalarnas Förening
Vårt yttrande begränsar sig till den fråga som vi i vår verksamhet i första hand kommer i kontakt med, nämligen skador som uppkommer i skattemyndigheters informationsverksamhet genom att felaktiga råd och upplysningar lämnas. Det är positivt att regeringen nu lägger fram ett förslag om ett utvidgat ansvar för sådana skador. Vi är dock tveksamma till den utformning som regeln fått genom de omfattande krav som ställs för att ersättning skall utgå. Den som tar kontakt med en skattemyndighet och ber om upplysningar i en skattefråga skall kunna lita på att ett sådant råd lämnas av en behörig person, att denna person har erforderliga kunskaper för att inneha den posten och inte minst tillräckligt lång erfarenhet för att kunna avgränsa frågeställningar; på skatteområdet går det sällan att lämna ett entydigt svar på en ställd fråga utan kompletterande upplysningar måste inhämtas för att lämna ett korrekt svar. I likhet med vad som anges i motion 1997/98:L24 i denna del anser vi att om råd eller svar lämnas av en tjänsteman på en myndighet skall den frågande inte behöva ta reda på vilken funktion den personen har. Det är enligt vår mening självklart att myndigheten skall ha ett ansvar för råd och upplysningar som samtliga anställda på myndigheten lämnar. När det gäller den bevisbörda som den skadelidande har för att visa att den föreslagna regeln är tillämplig noterar vi att den skadelidande skall kunna visa: 1) att den felaktiga informationen har lämnats på grund av fel eller försummelse och att 2) i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer den skadelidande kan föra i bevis att viss felaktig information har orsakat den påstådda skadan och att det orsakssambandet är adekvat. 3) Det åligger också den enskilde skadelidande att i görligaste mån begränsa sin skada. 4) Slutligen måste - i sista hand - domstolen övertygas om att det i det enskilda fallet finns särskilda skäl som motiverar ersättningsskyldighet.
Redan omfattningen av de uppräknade rekvisiten visar att departementschefen kraftigt inskränkt möjligheterna till ersättning. Med sådana uttalade krav på den skattskyldiges agerande förutser vi att det kommer att bli mycket svårt för den enskilde medborgaren att leda i bevis att en ersättningsgill skada har uppstått. Den rådgivningsverksamhet som bedrivs hos skattemyndigheterna omfattar hundratusentals kontakter varje år. Det är därför anmärkningsvärt att departementschefen inte på ett mer utförligt sätt har preciserat hur skadeståndsregeln skall tillämpas i en sådan verksamhet och framför allt vad som avses med ?särskilda skäl? vid bedömningen av skador som uppstår på grund av fel eller försummelse i skattemyndigheters verksamhet. Risken är enligt vår mening uppenbar att den skadeståndsregel som nu införs ställer så stora krav på den enskilde individen i bevishänseende att den inte kommer att få någon praktisk betydelse. Det blir då tyvärr mera fråga om en kosmetisk åtgärd än en ambition att förstärka den enskilde individens ställning gentemot myndigheterna. Vi delar därmed de farhågor som uttalas i motion 1997/98:L26 och tillstyrker det förslag som lämnas där att justeringar måste göras av motivtexten.
Sveriges Industriförbund
Industriförbundet har beretts tillfälle att yttra sig över angivna proposition och motioner och vill med anledning därav lämna följande synpunkter. Inledningsvis vill Industriförbundet hänvisa till sitt remissyttrande 1994-- 03-04 över betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55). I remissyttrandet uttrycker Industriförbundet bl.a. särskild tillfredsställelse med förslaget som ålägger stat och kommun skadeståndsansvar omfattande ren förmögenhetsskada vid lämnande av felaktig myndighetsinformation. Även i propositionen föreslås att det allmännas skadeståndsansvar utvidgas till att omfatta ren förmögenhetsskada orsakad av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd. Lagförslaget överensstämmer i princip med det förslag som presenterades i betänkandet. Till skillnad från betänkandet föreslås dock i propositionen att rätt till skadestånd föreligger endast om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. I lagtexten anges omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger särskilda skäl. Därvid nämns upplysningarnas och rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades. Enligt Industriförbundet finns det en uppenbar fara med att införa ett ytterligare rekvisit för skadeståndsansvar. Faran består i att skadeståndsansvaret får en mer begränsad omfattning i rättspraxis än vad som är motiverat. Det finns redan allmänna skadeståndsrättsliga principer som begränsar ansvaret. Några exempel är att informationen skall ha lämnats p.g.a. fel eller försummelse, att det skall föreligga ett adekvat orsakssamband, att bevisbördan för orsakssamband och skadans storlek åvilar skadelidande och att den skadelidande är skyldig att begränsa sin skada. Industriförbundet anser att det inte finns tillräckligt starka motiv för att ytterligare begränsa skadeståndsansvaret. Det faktum att den enskilde har förlitat sig på lämnad information måste, tillsammans med att allmänna skadeståndsrättsliga principer är uppfyllda, vara tillräckligt för skadeståndsansvar. Många av de omständigheter som enligt lagförslaget skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger särskilda skäl utgör enligt Industriförbundet frågor som myndigheterna måste lösa internt. Exempel på sådana frågor är vilken information som en myndighet skall lämna och vilken handläggare som skall lämna informationen. Enligt Industriförbundet är det en central uppgift för myndigheterna att bygga upp lämpliga rutiner för sin information till allmänheten. Avslutningsvis vill Industriförbundet fästa uppmärksamheten på att ordet ?vållas? i den föreslagna lagtexten till 3 kap. 3 § skadeståndslagen är ett olyckligt ordval. Inom skadeståndsrätten används ordet ?vållande? som gemensam beteckning för uppsåt och oaktsamhet. Eftersom uttrycket ?fel och försummelse? finns med i föreslagen lagtext föreslår Industriförbundet att ?vållas? byts ut mot ?orsakas?.
Svensk Handel
Sveriges Köpmannaförbund har beretts tillfälle att yttra sig. Förbundet ingår numera i den nya organisationen för handel i Sverige, Svensk Handel, tillsammans med Grossistförbundet Svensk Handel och Handelsarbetsgivarna. En av de viktigaste funktionerna för en rättsstat är att skydda medborgarna mot övergrepp från bl.a. statens sida. Det torde i praktiken vara oundvikligt att en medborgares fri- och rättigheter ibland trädes för när av bl.a. staten och detta är något som de flesta människor har förståelse för och som också accepteras. För att upprätthålla respekten för det offentligas verksamhet är emellertid en förutsättning för denna attityd att det, när sådana fel begås, finns en reell möjlighet för den drabbade att bli ekonomiskt kompenserad av det offentliga. Det är inte rimligt att den enskilde personligen skall få betala vid fel från myndigheternas sida. Nuvarande regler är inte tillräckligt långtgående och följden blir att människors förtroende för statsmakten undergrävs. Det förslag regeringen lämnat i sin proposition för inte utvecklingen i riktning mot en förstärkning av den enskildes ställning gentemot staten vid fel och försummelse från den senares sida och är enligt Svensk Handels bedömning otillräckligt. Att en reform i mer långtgående riktning skulle medföra ökade kostnader för staten utgör för övrigt inget bärande skäl att undvika att ta nödvändiga steg i rätt riktning för att öka förtroendet för rättsstaten. Svensk Handel tillstyrker däremot helt de förslag som lämnas i motionerna. Dock anser Svensk Handel att förslaget i motion 1997/98:L26 att inskränka preskriptionstiden till tre månader är alltför inskränkande. En preskriptionstid om sex månader bör i stället övervägas för det fall ersättningsreglerna blir mer långtgående än enligt det föreliggande förslaget.
Innehållsförteckning
Sammanfattning......................................1 Propositionerna.....................................2 Motionerna..........................................2 Motioner väckta med anledning av proposition 1997/98:1052 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19973 Utskottet...........................................3 Inledning.........................................3 Propositionens huvudsakliga innehåll..............5 Det allmännas ansvar vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder6 Det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation21 Ersättning för ideell skada vid myndighetsutövning25 Rättegångskostnader..............................27 Kostnadsmässiga konsekvenser, m.m................28 Vissa andra skadestånds- och ersättningsrättsliga frågor30 Hemställan.......................................36 Reservationer......................................38 1. 24-timmarsregeln (s)..........................38 2. Gripande (fp).................................39 3. Oriktiga beslut (fp, v, mp)...................40 4. Jämkningsmöjligheten (fp, mp).................41 5. Ersättningsgill skada (fp, mp)................41 6. Laglig våldsanvändning (fp)...................42 7. Preskription (c, fp)..........................42 8. Felaktig myndighetsinformation (m, c, fp, mp).43 9. Felaktig myndighetsinformation (v)............44 10. Ideell skada vid myndighetsutövning (c, fp, mp)44 11. Uppföljning (c, fp)..........................45 12. Regressrätt för utgiven sjuklön (m)..........45 13. Atomansvarighetslagen (m)....................46 Särskilda yttranden................................46 1. Beviskravet vid det allmännas skadeståndsansvar46 2. Skadestånd till efterlevande..................47 Bilaga 1 I proposition 1997/98:105 framlagda lagförslag48 Bilaga 2 I proposition 1997/98:96 framlagt lagförslag51 Bilaga 3 Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder 52 Bilaga 4 Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder 53 Bilaga 5 Justitieutskottets yttrande 1997/98:JuU11y54 Bilaga 6 Remissyttranden..........................66