Drivkrafter för minskad sjukfrånvaro

Anf. 2 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! I en dagstidning för några dagar sedan kunde vi läsa om ett upprop från arbetsgivare angående den proposition och det förslag som vi nu ska diskutera, nämligen om medfinansiering av sjukskrivningar. Arbetsgivare ska betala 15 % av sjukpenningen. Så här säger företagarna i det här uppropet: "Regeringen anser att vi företagare ska anstränga oss mer för att våra anställda inte ska bli sjukskrivna. Men vi har inga maktmedel. Det är läkarna som skriver intyg och vi får inte ens veta diagnosen. Vi bara betalar. Eftersom försäkringskassorna inte utövar normal försäkringsmässig kontroll har sjukskrivningarna blivit för dyra för staten. Det är väl där skon klämmer. Nu vill regeringen att vi företagare ska vara med och betala för den sjukskrivning kassorna är ansvariga för genom att i evighet betala 15 procent av sjukpenningen." Jag kan ta ett exempel på en företagare som jag har mött. Han har 25 anställda, och han är förtvivlad för att han inte kan göra något åt när flera anställda har upprepad korttidsfrånvaro och en anställd var borta längre tid i olika omgångar. Han har försökt ha en dialog med personerna i fråga, men de anser inte att han har med saken att göra. Han har försökt få hjälp av facket men utan framgång. Det rör sig om ett tjänsteföretag i transportbranschen. Paketen måste leveras i dag och inte i morgon och inte om en vecka, säger han. I värsta fall slutar det med att han själv och ekonomichefen får ställa sig vid paketeringen. Oavsett hur problemen löses blir det dyrt, och företaget kommer att fungera sämre. Sämre fungerande företag betyder sämre ekonomi för alla anställda, för orten och för ekonomin i sin helhet. Särskilt drabbade av sjukfrånvaroproblematiken är naturligtvis tjänsteföretagen. Enligt det här förslaget ska chefen också bli rehabiliteringsexpert och ägna sig kanske ännu mindre åt det som han borde, att leda företaget. Jag förstår varför arbetsgivare blir så förtvivlade när de inte kan påverka sjukskrivningsprocessen. Den enskilda läkaren och försäkringskassan påverkar sjukskrivningsprocessen, som är det som på kort sikt påverkar sjukfrånvaron. Förslaget om medfinansiering ger arbetsgivare inga nya medel att gripa in i förloppet när en anställd sjukskriver sig. Försäkringskassan ska visserligen enligt förslaget återkomma senast inom två veckor med rehabiliteringsförslag, och avstämningsmöten ska genomföras, står det på papperet. I verkligheten har försäkringskassan redan mer än fullt upp. Arbetsgivare får inte ens veta vad den anställde lider av men förväntas nu rehabilitera. Försäkringskassan bestämmer om sjukskrivning, men arbetsgivaren ska vara med och betala. Det är bara beloppet en arbetsgivare kan överklaga, aldrig sjukskrivningsbeslutet. Vi moderater tror på ekonomiska drivkrafter för dem som kan påverka sjukfrånvaron. OECD rekommenderar till och med att skifta en del av sjukförsäkringskostnaden till arbetsgivare. De menar att det på sikt innebär att arbetsgivarna kan bidra till att minska sjukfrånvaron. Men vad gäller Sverige anser de att reglerna på den svenska arbetsmarknaden och den låga rörligheten medför att effekten inte blir en minskad frånvaro utan enbart höjda kostnader för att ha anställda, det vill säga en försämrad arbetsmarknad och färre jobb. Det blir svårare att byta jobb. En trängre arbetsmarknad och högre lönekostnad slår särskilt mot låglönearbeten. För att motverka kostnaden kommer arbetsgivare att bli ännu mer noggranna än de redan är att välja medarbetare som har liten risk att bli frånvarande på grund av sjukdom. Arbetsmiljön påverkar säkert sjukskrivningarna i det längre perspektivet. Bättre trivsel och bättre ledarskap kan säkert minska frånvaron. Det finns säkert många svenska arbetsplatser, till exempel inom den offentliga sektorn, som kan göra mycket i det här avseendet. Sambandet mellan arbetsmiljö och sjukskrivningar är emellertid inte tydligt. Sverige har den högsta sjukfrånvaron i Europa. Men det är få, tror jag, som skulle påstå att vi har Europas sämsta arbetsmiljö. Förklaring till den höga sjukfrånvaron och de många förtidspensioneringarna måste sökas på annat håll. Ett annat skäl till arbetsgivares förtvivlan är att de knappast kan påverka de anställdas livsstil eller förhållanden utanför arbetsplatsen som familjesituation eller fritidsintressen. Ska jag förbjuda mina anställda att åka skidor eller delta i innebandy? frågar sig en luttrad arbetsgivare. Förslaget om medfinansiering, herr talman, är en alltför enkel lösning för att försöka komma bort från ett problem som regeringen själv har skapat. Att skylla på arbetsgivare ligger helt inom regeringens bekvämlighetszon. Regeringen blir fången i sina resonemang om att man till varje pris ska tillbaka till samma arbete och samma arbetsplats. Vad många behöver är sannolikt tvärtom, att byta arbete. Arbetslivsinstitutet visade i en undersökning att när de sjukskrivna fick byta arbete blev 70 % genast friska, även om arbetet inte alls hade samma villkor som det arbete man lämnade. Vi moderater föreslår att man ska underlätta för tidigare sjukskrivna att skaffa nytt arbete genom sänkt arbetsgivaravgift. Förslagsvis skulle arbetsgivaravgiften halveras för samma period som sjukskrivningen varat. Om man har varit sjukskriven i tre månader skulle arbetsgivaravgiften halveras i tre månader. Detta skulle kombineras med provanställning och tjänstledighet under samma period. Som sagt: Vi moderater tror på ekonomiska drivkrafter. Erfarenheter från vetenskapliga undersökningar visar att ersättningsnivåer påverkar sjukskrivningarna. Vi anser att regeringens förslag att kombinera medfinansiering med höjning av ersättningsnivån ger precis motsatt effekt mot det uppgivna syftet med drivkrafter för minskad sjukfrånvaro. Det blir i stället drivkrafter för ökad sjukfrånvaro. Vi tycker att det är bra att förtidspensionerna nu regelmässigt ska omprövas. Det uppdraget har i och för sig försäkringskassan redan tidigare men utför det inte. Frågan är återigen: Hur ska detta gå till när försäkringskassan redan har fullt upp? Särskilt bör den automatiska förtidspensioneringen efter ett års sjukfrånvaro genast avskaffas. Risken är emellertid nu att många arbetsgivare kommer att få intresse av att sjukfrånvaroproblemen löses med förtidspensionering. Herr talman! Förslaget om medfinansiering skapar fler problem än vad det löser. Det upprop som jag nämnde inledningsvis började så här: Riksdagsledamöter! Rösta nej! Det gör vi moderater tillsammans med övriga borgerliga när vi yrkar avslag på medfinansieringsförslaget. Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till reservationen 2.

Anf. 3 Linnéa Darell (Fp)

Herr talman! Så närmar sig då sanningens minut. Har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tagit intryck av debatt, utfrågning, information från arbetsgivare och budskapen från människor som känner stor oro för att inte längre anses gångbara på arbetsmarknaden när urvalet blir allt hårdare? Jag yrkar först bifall till två reservationer, nämligen reservationerna nr 2 och 13. Jag står naturligtvis också bakom övriga folkpartireservationer, men jag nöjer mig med dessa båda. Herr talman! Det är dags för regeringen att ta sitt ansvar och inse att sjukskrivningarna är beroende av ett flertal komplexa mekanismer. Längden på sjukskrivningarna beror bland annat på vårdköer, väntetider för medicinsk behandling och rehabilitering, långa handläggningstider på försäkringskassan, attitydförskjutning vad gäller sjukdomsbegreppet och bristande rörlighet på arbetsmarknaden. Dessutom behövs en reformering av sjukförsäkringssystemet, vilket vi från Folkpartiet krävt i åratal. Regeringen tycks ha insett att något behöver göras men vågar inte ta steget fullt ut och starta ett grundläggande arbete utan väljer ett halvt steg, vars resultat ska redovisas först om två år. I Folkpartiet har vi tre starka skäl för att avvisa förslaget om arbetsgivarnas medfinansieringsansvar. Sveriges företagare behöver inte nya pålagor, skattemedlen gör bättre nytta om kommuner och landsting kan sätta in fler händer i vården i stället för att återbetala utlovade statsbidrag till staten, och sist men inte minst är en ökad selektering och utslagning ett slag i ansiktet på människor som redan har det kärvt på arbetsmarknaden. Med förslaget om medfinansiering pekar regeringen och samarbetspartierna direkt ut arbetsgivarna som orsak till de ökade sjukskrivningarna. Vi vet att sjukskrivningsproblematiken är mer komplex än så, varför förslag som straffar arbetsgivarna och missgynnar dem som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden aldrig kan accepteras. Jag har i tidigare debatter i denna fråga mött kommentaren att liberaler brukar gilla ekonomiska drivkrafter. Ja, det gör vi. Skillnaden mellan oss som är äkta liberaler och dem som försöker leka liberaler är dock att vi vet hur ekonomiska drivkrafter ska användas för att göra nytta. Det gör de när de riktas mot aktörer som kan påverka det som behöver förändras. Men i det här fallet används drivkrafterna fel genom att de riktas mot den part i systemet som minst kan påverka utvecklingen, nämligen arbetsgivarna. Dessutom kommer förslaget att slå väldigt olika mot olika arbetsgivare. Vården och tjänstesektorn, som är mycket personalintensiv, kommer att kraftigt påverkas. Här räcker den sänkta arbetsgivaravgiften inte långt som kompensation. Det är också här som arbetsgivarna nu börjar säga upp folk som bedöms vara i riskzonen för mer omfattande sjukfrånvaro. Det är nästan ofattbart att den svenska arbetarrörelsen personifierad av socialdemokrater och vänsterpartister kan utsätta människor på arbetsmarknaden för det som nu har börjat hända. Det gäller människor som redan är utsatta och som redan sliter för att kunna få ett arbete eller för att få möjlighet att byta jobb när det inte fungerar där de är. Och jag undrar, socialdemokrater och vänsterpartister: Hur känns det när ni står där på första maj med era plakat och talar om solidaritet, när ni genom ett beslut i riksdagen under vintern här har bidragit till att göra det än hårdare för människor som redan är utsatta på arbetsmarknaden? Nej, herr talman, det finns annat som behöver åtgärdas för att minska sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Alla som följt sjukskrivningens utveckling vet att vårdköer och väntan på behandling och rehabilitering är ett stort problem. Ett annat som hänger ihop med sjukvården är att läkarna inte har tid att diskutera igenom patientens situation och än mindre att ha kontakt med arbetsgivaren i de fall där det skulle vara nödvändigt för avgörande om sjukskrivning eller inte. Förslag finns sedan mer än ett år tillbaka om att ge sjukvården incitament. Där skulle det vara bra med drivkrafter. Sjukvården kan påverka sjukskrivningsutvecklingen. Att ge sjukvården incitament för att minska sjukpenningkostnader har också tillstyrkts från olika håll, bland annat från Landstingsförbundet. Detta tycks dock ha hamnat i någons skrivbordslåda på departementet. Ett annat exempel på lyckad drivkraft vore ett utvecklat Finsam. Den magra verksamhet som regeringen kallar Finsam och som denna kammares majoritet godkänt skulle kunna utvecklas betydligt mer. Det finns ett gott exempel i en av Sveriges kommuner, Finspång, där sjukpenningkostnaderna sänkts åtskilligt mer och långt tidigare än i riket i övrigt. Återkommande vittnas om att åtskilliga långtidssjukskrivna som har jobbat tidigare skulle kunna jobba, om de fick hjälp att byta jobb. Nu - efter sju år - säger regeringen att nästa stora utmaning är att lösa detta problem. Borde inte det ha varit en av de första utmaningarna? Det har ju varit känt ganska länge att byta jobb är en av lösningarna för väldigt många av dem som går långtidssjukskrivna. Herr talman! Jag vill återkomma lite till signalerna om den ökade utslagning på arbetsmarknaden som förslaget riskerar att medföra. Det är inte en bild som vi som opposition målar upp utan den oron delas av bland annat handikapporganisationer, och den styrks av vittnesmål om alltmer ökande krav på hälsointyg vid rekrytering. Redan efter införandet av den tredje sjuklöneveckan började alltfler hälsointyg begäras. Nu när arbetsgivarna får en obegränsad skyldighet att utbetala sjuklön ökar riskerna påtagligt. Varken nuvarande lagsstiftning om diskriminering eller högriskskydd minskar den utsattheten. Högriskskyddet, som regeringen och samarbetspartierna beskriver som ett utökat skydd, är samma skydd som gäller redan i dag. Det har samma kriterier för dem som omfattas av det, och det gäller för samma grupper. Den påstådda utökningen är att det blir möjlighet att få ett högriskskydd också i samband med medfinansieringen, men det är väl en självklarhet. Det vore ju ynkligt annars. Sammanfattningsvis är det beklagligt att konstatera att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte lyssnat på remissinstanserna tidigare i år. Lika beklagligt är det att samma partier inte tycks ha tagit till sig någon av alla de synpunkter som kommit in från företag, från kommuner och landsting, från personer som jobbar med rehabilitering, från handikapporganisationer och från enskilda. Utskottets utfrågning för en månad sedan gav många kloka insikter, men dessa tycks ha gått utskottsmajoriteten spårlöst förbi. Att de tre partierna saknar en verklighetsförankring när det gäller orsakerna till ohälsoproblematiken liksom förmåga att ta itu med de frågor som skulle kunna leda till genomgripande och långsiktiga effekter är uppenbart.

Anf. 4 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Den 9 november ordnade socialförsäkringsutskottet en offentlig utfrågning kring regeringens förslag om drivkrafter för minskad sjukfrånvaro. Vi var med om tre intressanta och avslöjande timmar i andrakammarsalen. Inför debatten i dag har jag skummat igenom utskriften av frågor och svar från den 9 november. Jag har också tittat en gång till på de sammanfattade remissvaren på propositionen. Det är verkligen långt mellan instämmandena även i regeringens problemanalys, och det är ännu längre mellan instämmandena i regeringens förslag till lösning på problemen. Det är sällan, herr talman, man möter en så måttlig entusiasm för ett förslag. Sanningen är den att det inte är många, utöver Hans Karlsson och hans regeringskolleger, som tror på att det här förslaget ska lämna något märkbart bidrag till att minska ohälsotalen och kostnaderna. Både remissvaren och uppteckningen av vår hearing är en avslöjande lösning, skulle jag vilja säga. Vad leder nu dagens förslag till när det gäller att minska sjukfrånvaron? Det vore väl ändå rimligt att begära något slags seriös bedömning av effekterna. Ingen sådan återfinns egentligen i propositionen. Där sägs att sjukfrånvaron bör minska på sikt men att det är svårt att kvantifiera, att effekterna kan bli betydande på sikt. Det står inte "kanske", men ordet kanske lyser tydligt i undertexten. Jag kan inte undanhålla kammaren en mening på s. 78 i propositionen. Där står det så här, lyssna: "Antalet sjukskrivna personer kommer att minska vilket leder till att antalet personer som kan arbeta ökar." Det är svårt att invända mot denna slutsats och svårt att tro något annat, men omfattningen? Regeringen måste väl ändå bygga sitt förslag på något slags beräkning och något slags analys. Var finns de? Även Lagrådet har uttryckt en ganska uppseendeväckande skepsis i sitt yttrande. Man säger att förslaget "egentligen inte presenterar några konkreta hållpunkter - till exempel resultat av inhemska eller utländska undersökningar eller sammanställningar av erfarenheter - som skulle kunna göra det lättare att uttala sig med någon säkerhet om betydelsen för sjukfrånvaron av den föreslagna lagen". Lagrådet konstaterar också att det finns "skäl till tvekan om den föreslagna lagstiftningen kan anses uppfylla rimliga krav på ändamålsenlighet". Det är i klarspråk ett tydligt ifrågasättande av regeringens förslag. Lagrådet påpekar också något som regeringen har så svårt att ta till sig, nämligen att sjukfallen ibland kan röra sig om faktorer som är utanför arbetsgivarens kontroll. De höga juristernas insikter borde vara värda att ta till sig. Men, herr talman, en absolut grundläggande förutsättning för att en åtgärd ska ge resultat är ju trots allt att de som är närmast berörda tror på åtgärden. Temo har ställt frågor till 401 företagare om förslaget om drivkrafter. Det visar sig att 85 % av dessa företagare, som är de närmast berörda av förslaget, inte tror på medfinansieringsförslaget. De tror inte att det kommer att minska sjukfrånvaron. Tror regeringen själv på fullt allvar på detta, eller är förslaget helt enkelt ytterligare ett sätt att flytta kostnaderna från statskassan till företagen? Det dominerande intrycket av politiken är att regeringen ägnar det mesta av sin kreativitet åt att fundera över vem som ska betala den skenande notan för ohälsan. Det är de 263 000 sjukskrivna och de 528 000 förtidspensionerade som är en dramatiskt ökande kostnadspost i statens budget. Nu gäller det att hitta några som kan göras till medfinansiärer av de här utgifterna. Nu ska det skapas så kallade drivkrafter för att pressa tillbaka sjukfrånvaron - som om det skulle saknas drivkrafter hos landets 215 000 arbetsgivare i dag för att hålla sina anställda så friska man bara kan? Vilket ansvar har då arbetsgivarna i dag för ohälsans kostnader? Man bär ett ansvar inte minst genom att betala 25 miljarder kronor i sjuklön varje år till sina anställda och bära en total kostnad för sjukfrånvaron på beräknade 170 miljarder. Men det görs också mycket annat för arbetsmiljön i företag och organisationer. Naturligtvis finns det mer att göra. Detta gäller naturligtvis inte minst de offentliga arbetsgivarna inom vården och omsorgen. Just där är också ohälsotalen förfärande höga. Vi kristdemokrater är inte ute efter att befria arbetsgivare från ansvar. Men vi tror att de allra flesta seriösa arbetsgivare inser att de anställda är den viktigaste tillgångsposten i företaget - en tillgång som man måste vårda om man ska hävda sig på marknaden och i konkurrensen. Arbetsmiljön är en viktig konkurrensfaktor. Herr talman! Den allvarligaste kritiken mot föreslaget gäller ändå selekteringen på arbetsmarknaden, alltså risken för en ytterligare sortering av människor på en redan tuff arbetsmarknad. Å ena sidan talar regeringen om att riva hinder och öppna arbetsmarknaden för flera. Å andra sidan lägger man fram förslag som så uppenbart leder till ökad selektering. Tala om målkonflikt! I den utfrågning som utskottet ordnade, som jag nämnde tidigare, svarade statssekreteraren i Näringsdepartementet att politiken vimlar av målkonflikter. Så är det förvisso. Men i det här fallet är det ju regeringen som skapar den konflikten genom att lägga fram ett kontraproduktivt förslag. Konflikten är med andra ord självförvållad. Handikappförbunden befarar, på goda grunder, att enskilda arbetsgivare kommer att välja bort arbetstagare som bedöms löpa risk för ohälsa. Det leder då till en större utslagning från arbetsmarknaden med ytterligare ökad ohälsa som följd - för att citera direkt från utskottets utfrågning. Kommun- och Landstingsförbunden understryker det som handikapporganisationerna säger, och jag citerar fortfarande från vår hearing: "Vi från Kommun- och Landstingsförbunden är ganska övertygade om att det kommer att slå mot grupper som har en svag förankring på arbetsmarknaden. Vi tror att det kommer att ha betydelse när det gäller nyanställningar, och vi tror också att det kommer att påverka arbetsklimatet på de befintliga arbetsplatserna." Herr talman! Redan i dag pekar en undersökning gjord av Riksförsäkringsverket på en kraftig ökning av uttaget av så kallade hälsointyg. Anledningen till det är att arbetsgivaren kräver ett sådant i samband med en anställningsintervju. Det är förklarligt mot bakgrund av regeringens politik. Men är det verkligen en utveckling som vi önskar? Är det en utveckling som de svagaste och mest utsatta på arbetsmarknaden önskar? Det är knappast förvånande att handikapporganisationerna är oroliga. Regeringens förslag om drivkrafter för minskad sjukfrånvaro skapar tyvärr fler problem än det löser. Nu vidgas förtroendeklyftan mellan å ena sidan de företagare som arbetar seriöst och genom sitt arbete bidrar till välfärden och å andra sidan den regerande makten. Det är inte bra för välfärden, och det är inte bra för samhällsklimatet. Förslaget är inte bra för någon. Frågan är om det ens är bra för statskassan, i varje fall inte i ett längre perspektiv. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 7.

Anf. 5 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation nr 1 som innebär avslag på propositionen, men står självklart bakom alla övriga reservationer där Centerpartiet finns med. Ämnet för dagens debatt är drivkrafter. Jag måste erkänna att jag har mycket svårt att förstå vilka drivkrafter som har förmått Hans Karlsson att baxa fram den här propositionen ända till beslut, för få förslag har rönt ett så samstämmigt motstånd från remissinstanser och sakkunniga. Visst finns det några tjänstvilliga myndigheter som troget slutit upp kring regeringens förslag - föga förvånande med Göran Perssons informella socialförsäkringsminister Anna Hedborg och hennes riksförsäkringsverk i spetsen. Men i övrigt finns det inte mycket i remissvaren som kan ha styrkt Hans Karlsson i hans uppfattning. Att de fackliga organisationerna skulle stödja regeringens förslag om att arbetsgivarna ska betala 15 % av sjukersättningen, vilket ministern försöker göra gällande i propositionstexten, är verkligen en sanning med modifikation. SACO:s kritiska ton är tydlig och TCO:s stöd milt sagt villkorligt. LO vägrar att ge sitt samtycke utan säger att de ska ta ställning till förslaget först när det är genomfört och man ser huruvida det fungerar. Jag tycker att det är ett märkligt sätt att skriva en remiss. Men i praktiken måste det väl innebära att LO är oroat av förslagets konsekvenser och inte kan tillstyrka det. Det hade varit modigare om LO hade tagit sina medlemmars parti och rakt ut sagt att förslaget är dåligt. Jag vet inte om Wanja Lundby-Wedins flathet i denna fråga har något att göra med Hans Karlssons historia som gammal avtalssekreterare på LO eller om det handlar om respekt för ordergången inom arbetarrörelsen, för den utgår ju som bekant från Rosenbad. Likväl tolkar jag det som en tydlig missnöjessignal. Allvarligast är naturligtvis den samstämmiga kritik som kommit från handikapprörelsen och från företrädare för personer med kroniska sjukdomar därför att det är deras medlemmar som nu kommer att få ännu svårare att få fäste på arbetsmarknaden. Det är de som kommer att få obehagliga och kränkande frågor på anställningsintervjuerna, och det är deras arbetsgivare som kommer att ställas inför det sorgliga valet att välja mellan att få sjukliga anställda förtidspensionerade eller att bära tunga kostnader som kanske hotar företagets överlevnad. Jag vet att många småföretagare känner ångest över att behöva stå inför den här typen av frågeställningar. Och det är i grunden också därför som företagarnas organisationer säger nej till förslaget. De vill ha en bra och förtroendefull relation till de anställda - inte agera hälsospioner. Det är inte bara funktionshindrade och personer med kronisk sjukdom som kommer att få svårare på arbetsmarknaden med regeringens förslag. Även personer som varit alkohol- eller drogmissbrukare och personer med få referenser och liten arbetserfarenhet, som många nya svenskar, riskerar att drabbas av en ökad försiktighet från arbetsgivarnas sida. Frivilligorganisationer, till exempel Situation Stockholm, som arbetar med att hjälpa tidigare hemlösa och missbrukare tillbaka till arbetsmarknaden, har uppgett att förslaget kommer att försvåra deras arbete. Det är väl för att bemöta den kritiken som regeringen har kastat in förslaget att personer med diagnostiserade kroniska besvär ska undantas från arbetsgivarnas nya ansvar för sjukpenningen på samma sätt som gäller arbetsgivarnas skyldighet att betala sjuklönen för de första fjorton dagarna. Tydligen inser inte regeringen hur tomt detta ekar. Det undantaget har beviljats 102 personer i hela landet. Det är därför inte många som kan räkna med den trösten. Nej, herr talman, jag är tror inte heller att det ökade arbetsgivaransvaret ger drivkrafter till minskad sjukskrivning, tvärtom. Propositionen ger drivkrafter till en trång arbetsmarknad där människor med problem inte får plats, där fler människor som har funktionshinder, kroniska sjukdomar eller en historia av till exempel missbruk över huvud taget inte kommer in. Den ger drivkrafter till att fler människor inte får möjlighet att försörja sig genom eget arbete. Den ger drivkrafter till fortsatta eller fler förtidspensioneringar. Det är inte drivkrafter till något bättre utan drivkrafter som förvärrar de problem vi redan ser. Det är helt osannolikt att riksdagen skulle rösta emot regeringens förslag, så det tjänar egentligen inte mycket till att vädja till miljöpartister och vänsterpartister att revoltera mot Hans Karlssons förslag. Jag inser att det ingår i byteshandeln inom vänsteralliansen och att sakskäl inte väger särskilt tungt i den handeln. Men det finns en öppning som jag hoppas att Hans Karlsson beaktar. LO - hans gamla uppdragsgivare - har, som jag var inne på tidigare, krävt att det nya arbetsgivaransvaret ska följas upp och att drivkrafterna ska upphävas om de inte fyller sitt syfte. Det är inte ofta som jag och Centerpartiet uppmanar regeringen att lyssna på LO, men om du, Hans Karlsson, nu inte tar reson av vad vi - och nästan alla andra - säger i den här frågan, lyssna då ändå på din gamla chef. Ta Wanjas räddningsplanka, Hans Karlsson, och gör det fort! Hittills har regeringens politik för att, som man säger, halvera sjukskrivningarna riktat in sig på statistiken. Genom snabba förtidspensioneringar minskar verkligen antalet personer som står bokförda som sjukskrivna, och regeringens rent statistiska mål att halvera sjukskrivningarna kan uppnås utan att fler personer kommer tillbaka i arbete och utan att det totala antalet personer som försörjs via socialförsäkringarna minskar. I remissdebatten för snart två månader sedan kallade jag regeringens sifferexcercis för Operation sopa sjukskrivningarna under mattan. Centerpartiet har krävt att denna manöver avbryts. Vi har inte råd att vräka ut 70 000 personer från arbetsmarknaden varje år. Vi har inte råd att neka dem rehabilitering. Vi måste ha en ny politik för att fler människor ska kunna komma tillbaka i arbete och egen försörjning. Huvudnumret för Centerpartiet är att få till stånd en rehabiliteringsgaranti som ger alla sjukskrivna en rehabiliteringsplan och en rehabiliteringslots senast efter två månader. Det förutsätter bland annat att försäkringskassan själv tar ansvaret för att hålla i papperen när rehabiliteringsutredningen görs. Det kräver också en bättre samordning, bland annat finansiell, av försäkringskassa, sjuk- och hälsovård och i många fall arbetsförmedling. Men det krävs också en mer grundläggande förändring av Sverige: En arbetsmarknad där det efterfrågas arbetskraft och där det följaktligen går att byta jobb när man vantrivs och mår dåligt på sin gamla arbetsplats, en arbetsmarknad där även personer med problem efterfrågas. Det förutsätter drivkrafter i form av bättre villkor för företagarna. Hela politiken påverkar ohälsan och sjukfrånvaron. Den höga sjukfrånvaron är på så vis det kanske tydligaste kvittot på regeringens arbete. Priset får betalas av alla dem som inte får plats. Men till dem vill jag säga att det finns ett alternativ: I september 2006 kan ni byta regering och skapa bättre drivkrafter för Sverige.

Anf. 6 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Ärade ledamöter av denna kammare! Jag tänkte inledningsvis säga att jag är lite förvånad över tonen. Detta utskott är känt för att förvisso ha frejdiga debatter men ändå en gemensam drivkraft om att se till att vi har väl fungerande socialförsäkringssystem. Men när Linnéa Darell raljerar ganska fränt över första maj och hånar fackligt förtroendevalda eller när Birgitta Carlsson i sitt anförande hånar Anna Hedborg eller Wanja Lundby-Wedin måste jag säga att jag är lite förvånad över tonen. Jag tror att det är viktigt att vi i denna kammare ändå behåller en relation och ett sakläge även om vi kan tycka olika sak. Jag tänker själv inte delta i den pajkastningen. Jag tycker att Anna Hedborg, Wanja Lundby-Wedin och människor som arbetar fackligt är värda all heder, även om de ibland inte delar alla de uppfattningar som ni kanske har. Jag förutsätter att det gäller även er. Detta om tonen i debatten. Nu till sakfrågan. Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på alla reservationer. Förslaget om medfinansiering är en av de åtgärder som vi genomför för att vända den utveckling som vi har sett under senare år med en ökad ohälsa, inte minst i arbetslivet men också i samhället i stort. Det är en ökning som knappast har sin orsak i ett radikalt ökat antal benbrott eller förkylningar, vilket man ibland kan tro när man hör debatten, utan som faktiskt till stor del står att finna i den dramatiska förändring som skedde i arbetslivet och i samhället under 90-talet. En tydlig effekt av detta, vilket LO visar i sin senaste rapport, är att den faktiska pensionsåldern fortsätter att bli allt lägre. Efter 50 års ålder är redan i dag var femte arbetare förtidspensionerad. Särskilt utsatta, som vanligt, är kvinnor i 45-64 års ålder där vi fortfarande ser en tydlig ökning av belastningsskador, utmattningsdepressioner och stressyndrom. I vårt arbete - Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet - har vi vidtagit en mängd åtgärder för att vända denna utveckling, alltifrån förändrad sjukskrivningsprocess till nya resurser för samordnad rehabilitering. Men vi har också kunnat konstatera att det likväl finns en ganska tydlig utslagning från stora delar av arbetslivet på grund av bristande rutiner för de sjukskrivna, bristande möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet och bristande möjligheter och bristande rättigheter för människor att faktiskt få den rehabilitering som de behöver. Och vi vet hur oerhört viktigt det är att efter en tids sjukfrånvaro kunna komma tillbaka. Ju längre tiden går, desto sämre är förutsättningarna för att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Tydligen är inte drivkrafterna eller incitamenten för arbetsgivare, arbetsliv, arbetskamrater och andra aktörer tillräckliga när det gäller att skapa möjligheter för människor att komma tillbaka. Detta vittnar också väldigt många sjukskrivna om. En studie som RFV gjorde för inte så länge sedan visade att 65 % av de långtidssjukskrivna trodde att de skulle kunna komma tillbaka i arbete om de bara fick möjligheter och om man omorganiserade eller kunde ge dem ett hjälpmedel i arbetet. I grunden handlar det om vår syn på vårt socialförsäkringssystem där två viktiga beståndsdelar är den enskildes skydd och arbetslinjen. Jag som socialdemokrat uppskattar ett system som ger ett ordentligt skydd mot inkomstbortfall. Det ska vara en ersättning som är på en sådan rimlig nivå att man inte behöver gå från hus och hem bara för att man har varit sjuk en längre tid. Det är viktigt att nämna i ett läge där åtminstone Moderaterna i denna kammare föreslår mycket kraftigt sänkta ersättningsnivåer till 65 % och ytterligare karensdagar. Systemet innebär också att vi ger största möjlighet för människor att komma tillbaka i arbete, vilket jag tycker är viktigt. Det är arbetslinjen. Det är från arbete man har sjukskriven och till arbete man ska komma tillbaka. Det måste prägla hela sjukskrivningsprocessen genom tidiga insatser, avstämningssamtal och rehabiliteringsutredningar. Allt detta görs i syfte att hellre se till arbetsförmågan än till arbetsoförmågan. Vi har också goda erfarenheter av att det kan fungera så. Det går faktiskt att få tillbaka fler sjukskrivna i arbete. Hela förslaget om medfinansiering syftar till att understödja den processen och att öka drivkrafterna för arbetsgivarna att få tillbaka människor efter lång sjukskrivning. Det handlar om att inte acceptera att en undersköterska i 50-årsåldern ska trilla ur arbetslivet efter en tids sjukskrivning bara på grund av brist på rehabiliteringsansvar hos kommunen eller landstinget. Det gäller att ge ett verktyg för huvudskyddsombudet eller till folket på personalavdelningen så att de tillsammans kan övertyga platschefen om att det faktiskt är lönsamt att ge människor en möjlighet att komma tillbaka. Jag har själv erfarenhet av att arbeta med rehabilitering av långtidssjukskrivna inom industrin. Jag har på det sättet lyckats få fler bra projekt som gör att vi får tillbaka människor. Det går bara man har fungerande rutiner. Många sjukskrivna säger i dag att de inte får den rätten eller möjligheten att komma tillbaka och inte får det bemötandet. Många av de skyddsombud och facklig aktiva jag i dag möter har förtvivlat sett hur arbetsmiljöarbetet har sjunkit tillbaka under 90-talet. De har sett hur pressen i arbetslivet hårdnat och hur lite stöd och möjligheter som i dag erbjuds människor som varit sjukskrivna några veckor. Många är också de arbetsgivare och företagare jag träffat som stolt visat upp en bra arbetsmiljö. De har fungerande rutiner för sjukskrivningar och ett gott samarbete med företagshälsovården eller med försäkringskassan. Det är företagare som skakar lite lätt på huvudet åt andra företag och organisationer som inte alltid lever upp till högtidstalen om att medarbetarna är vår största tillgång. Det är så det ser ut i dag. Det finns många bra arbetsplatser som har låg sjukfrånvaro och väl fungerande rutiner. Av de småföretag vi har tror jag att ungefär 90 % inte ens kommer att beröras av förslaget om ekonomiska drivkrafter eftersom de har så pass låg sjukfrånvaro redan i dag. I detta fall är småföretagare goda förebilder. För dem kommer inte medfinansieringen att innebära några problem. Där finns en god relation till medarbetaren, och där finns ofta väl utarbetade rutiner. Jag tror inte heller medfinansieringen blir ett bekymmer för Stora Enso Fors eller för andra större företag som har fungerande rutiner där människor kan få återkomma på deltid eller få rätt till rehabilitering. Många hänvisar till vår utfrågning och hävdar att den var en utskåpning av förslaget. Det genomgående temat vid vår utfrågning var att väldigt många ställde sig bakom förslaget. En som var väldigt tydlig, vilket jag uppskattade, var Johnny Johnsson, Svenska Företagsläkarföreningens ordförande. Han visade på flera goda exempel på hur man kan klara detta. Jag ska citera honom. Han sade: "Skulle Sverige se ut som Stora Enso Fors, Skoghall eller Kvarnsveden - - - skulle vi vara så där 150 miljarder rikare." Nu är det inte riktigt så generösa med pengarna vi är i den här propositionen, men förslaget är väl tydligt. Med det förslag vi sätter i sjön kommer arbetsgivarna att få en sänkt sjukförsäkringsavgift. De kommer att slippa betala den tredje sjuklöneveckan som de kritiserat så hårt. Totalt innebär detta att över 2 miljarder kronor tillförs till arbetsgivarsektorn. Det är inte ökade kostnader för arbetsgivare. Det är en omfördelning av kostnaderna. Det är inte så att vi gör någon statsbudgetvinst på detta som kan läsas ut nästa eller nästnästa år. Den stora poängen är givetvis omfördelning av kostnader och att det sedan totalt sett kommer att leda till samhälleliga vinster. Visst kommer vissa företag att få bekymmer med förslaget. Så är det. Det är de företag och organisationer som i dag inte alls bryr sig om att ha rutiner för sjukskrivningar eller erbjuda människor en möjlighet att kunna få rehabilitering. Det är någonting som är lagstadgat i dag. Jag behöver för den delen inte läsa upp arbetsmiljölagen för er. De kommer i och för sig att få sänkt sjukförsäkringsavgift. De kommer att slippa att betala tredje sjuklöneveckan. Men de kommer också att få förmånen att betala 15 % av sjukpenningskostnaderna, såvida de inte erbjuder den sjukskrivna möjlighet att komma tillbaka på deltid eller få en rehabilitering. Självklart kommer ett sådant förslag att ha effekt. Det blir ett tydligt incitament för att vara aktiv och göra det som Stora Enso Fors, Fresh eller många småföretag eller andra redan gör i dag. Vi kompletterar medfinanseringen med ett högkostnadsskydd om 4 % av lönesumman och ett fribelopp på 12 000 kr. Därmed ser vi till att det finns ett skydd för tillfälligt höga kostnader. Det är viktigt inte minst för småföretagare. Vi kommer naturligtvis också att följa utvecklingen och se om det behövs korrigeringar i förslaget. Jag ser fram emot att ha en dialog med många av dem som nu varit oroliga inför det system vi sätter i sjön och se om det behövs förbättringar. Dessutom kommer inte arbetsgivarens medfinansieringsansvar att gälla för dem som omfattas av det särskilda högriskskyddet. Det är personer som riskerar återkommande eller längre sjukperioder på grund av kronisk sjukdom eller liknande. Även här slipper arbetsgivaren att betala medfinansieringen. Den senare delen - det vet ni - är vårt sätt att svara på den kritik som finns mot risken för selektering på arbetsmarknaden. Låt mig ändå vara tydlig här. Det är inte högriskskyddet som löser problemen med selektering eller diskriminering på arbetsmarknaden. Det påpekades tydligt av Handikappombudsmannen vid den utfrågning vi hade. Från borgerliga partier men också från Svenskt Näringsliv, Företagarna och andra organisationer har jag senaste månaderna hört en ständig oro och omsorg om människor med funktionshinder och svag ställning på arbetsmarknaden. Sällan har väl dessa grupper omhuldats så mycket som under debatten om förslaget. Jag tycker att det är glädjande, men det känns också förvånande. Samtidigt kan vi i dag se hur människor med funktionshinder diskrimineras på arbetsmarknaden. Vi kan se hur fackliga organisationer och handikapporganisationer vittnar om ett hårdare klimat för människor med funktionshinder under hela 90-talet. Om denna omsorg nu var allvarligt menad - och det hoppas jag verkligen att den är - kan vi kanske tillsammans medverka till att återställa anställningstryggheten och slippa se hur långtidssjukskrivna sägs upp först av alla vid varsel och omställningar. Flera av er här i de borgerliga partierna har medverkat till att försämra lagen om anställningsskydd genom att turordningsreglerna ändrades. Det har haft en tydlig effekt inte minst för människor med återkommande sjukskrivningar och funktionshinder. Här har ni chansen att göra någonting gott. Handikappombudsmannen föreslog också följdriktigt lagstöd för krav på anpassningsåtgärder från arbetsgivarens sida. Han hänvisade till studier som visade att 100 000 personer i dag inte får det stöd på arbetsplatsen de har rätt till. Ni är varmt välkomna att föreslå stärkt anställningstrygghet och att återställa de försämringar som gjordes i turordningsreglerna. Det vore i sanning att gå från ord till handling för att undvika den diskriminering och selektering som finns för funktionshindrade i arbetslivet. Avslutningsvis är jag övertygad om att åtminstone några företrädare för de borgerliga partierna här i dag kommer att ändra sig i den här frågan. Det kommer de inte att göra nu och inte innan valet, men så småningom. Precis som sina borgerliga kolleger i Norge kommer de att se att det nog finns en poäng att införa olika former av incitament i sjukförsäkringen inte bara för den enskilde utan också för arbetsgivaren. Eftersom den ändrade inställningen sannolikt inte kommer före valet finns det ändå en poäng så här i halvtid att fundera på vad det samlade borgerliga alternativet skulle kunna vara. Vi har reformerat sjukskrivningsprocessen, infört avstämningsmöten och krav på rehabiliteringsutredningar. Vi har tillfört resurser till arbetsmiljöarbete och skyddsombudens utbildningar. Vi har gjort det möjligt för försäkringskassan, länsarbetsnämnd, kommuner och landsting att kunna organisera finansiell samordning och använda 5 % av hela sjukpenningsanslaget för gemensamma rehabiliteringsinsatser. Det är nästan 2 miljarder kronor som finns till förfogande där. Vi inför nu en medfinansiering i sjukförsäkringen. Vi kommer nästa år att återkomma med förslag som rör hur vi stärker och bygger upp en bättre företagshälsovård. Vi har dessutom förstatligat försäkringskassan så att vi får en samlad statlig myndighet på det här området. Vi tillför nu i budgeten 508 miljoner kronor i ökade anslag. Vi ser glädjande nog en minskning i tillströmningen till antalet sjukskrivna i försäkringen, vilket också är väldigt viktigt. Allt detta - kanske inte resultaten, men alla förslagen - har oppositionen protesterat mot och opponerat sig emot. Ibland har argumenten varit att regeringen inte gjort tillräckligt och att den är handlingsförlamad. Ibland har de gällt att det går för fort och att regeringen kommer med för många förslag på en enda gång. Alltsomoftast har det varit ett stort nej - nej till nästan samtliga förslag! Man har sagt nej till Finsam, nej till att förstatliga försäkringskassan, nej till den tredje sjuklöneveckan och nu nej till kravet på medfinansiering. Däremot accepterar man glatt en medfinansiering eller ekonomisk drivkraft för den enskilde, som ska stå med en självrisk på 20-40 % genom sänkt ersättning. Den fråga som jag skulle vilja ställa innan jag står till förfogande för era eventuella frågor gäller samtliga högeralliansens partier: Hur låga kommer ersättningsnivåerna att bli? Kommer ni att gå med på Moderaternas 65 %? Med all respekt för övriga partier är Moderaterna ändå lika stort som de övriga borgerliga partierna tillsammans. Man kan väl tänka sig att de vid en eventuell borgerlig regering skulle ha visst inflytande över den frågan. Kommer ni att acceptera 65-procentiga ersättningsnivåer? Och framför allt: Blir det selektiva nivåer? Fredrik Reinfeldt har ju varit ute och talat om att vi nog bör undanta folk med stroke och cancer. Då kommer vi i ett läge där man beroende på diagnos ska ha olika försäkringsskydd. Från Centerpartiet har vi tidigare hört förslag om att man ska ha sämre sjukförsäkring om man inte har barn. Om man däremot har barn ska man ha ett högre ersättningsbelopp. Det här kallas selektiv välfärd, och inte generell välfärd. Är det den vägen vi ska gå? Det är min öppna retoriska fråga till högeralliansens partier. Nu kommer jag till den sista frågan. Med tanke på engagemanget för människor med funktionshinder som har svårt att komma in på arbetsmarknaden är jag oerhört oroad över detta. Jag ser den hårdnande pressen i arbetslivet, inte bara i Sverige utan i hela Västeuropa. Jag är givetvis inte heller alldeles säker på i vilken utsträckning sjukförsäkringssystemen har förutsättningar att helt och hållet hantera detta. Men är ni då beredda att stärka anställningstryggheten för människor på arbetsmarknaden? Kan ni se till att man inte vid rationaliseringar och omställningar gör sig av med människor som är långtidssjukskrivna eller har funktionshinder, utan att det är de traditionella reglerna om turordning som gäller? Ni har ju tidigare medverkat till en försämring av anställningstryggheten. Nu har ni chansen att återta detta. Ni är välkomna att svara på frågorna. Jag tycker att förslaget om medfinansiering är en viktig del i att stärka arbetslinjen i socialförsäkringen. Arbete är egentligen grunden för hela välfärdssystemet, så jag hoppas och tror att detta är ett förslag som kommer att stärka både rättvisan i landet och, framför allt, människors möjligheter att komma tillbaka i arbete efter en tids sjukskrivning.

Anf. 7 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Man får alltså inte kritisera framstående socialdemokrater för deras åsikter eller brist på åsikter. Då hånar man dem. Jag tycker att det enbart är ett försök från Tomas Eneroths sida att få fokus på någonting annat än vad debatten egentligen handlar om - att skjuta över kostnader som i dag inryms i socialförsäkringssystemet på våra svenska företag. Tomas Eneroth pratar sig varm för sin omsorg om alla de människor som genom förslaget kommer att få det bra mycket svårare på arbetsmarknaden. Jag tycker att jag tydliggjorde vad jag tycker i mitt anförande, och jag tror inte alls att det som Tomas Eneroth visar här kommer att innebära några förbättringar i det förslag som regeringen har lagt fram. Han ställde också frågor tillbaka till oss om vi vill återställa turordningsreglerna. Tomas Eneroth vet mycket väl om att det var viktigt för företagen att inte alltid följa principen sist in - först ut. Det fanns många företag som var starkt beroende av senare anställd personal. På de arbetsplatser som jag känner till har det inte alls berott på att människor har varit för mycket sjuka eller handikappade att de har fått gå. Det har berott på att företagen har behövt ha de personer som är en viktig kugge i maskineriet trots att de har blivit anställda senare. Det är viktigt att det fungerar på företagen. Det förslag som föreligger i dag tycker vi är bra. Det handlar om två personer, och jag tycker inte att det finns någon anledning att återställa detta. När det gäller ersättningsnivåerna har vi ett förslag som jag tycker är bra. De personer som har ett försörjningsansvar för barn ska inte drabbas. Mycket annat i samhället i dag - andra bidrag och så vidare - påverkas ju av och beror på människors försörjningsansvar.

Anf. 8 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Vi får väl läsa protokollet. Jag uppfattade Birgitta Carlssons anförande som relativt raljerande över både Anna Hedborg och Wanja Lundby-Wedin. Angrip gärna deras åsikter - det är helt okej! Men raljera inte över dem på det sättet. Det var punkt ett. När det gäller punkt två så skjuter vi inte över kostnaderna på arbetsgivarna. Det är en omfördelning; det är 2 miljarder som direkt tillförs arbetsgivarkollektivet och sedan omfördelas resurserna mellan dem som har låg sjukfrånvaro och dem som i dag har hög sjukfrånvaro. Punkt tre handlar om anställningstryggheten. Detta är intressant. Jag får regelbundna rapporter om att vid varsel och omställningar är det människor som är sjukskrivna ofta eller som har funktionshinder som man oftast vill plocka undan. Själva poängen med försämringen av turordningsreglerna var ju just att inte gå på turordningen utan att plocka undan några. Därmed öppnas en möjlighet, och den har utnyttjats på arbetsmarknaden, att kunna undanta så att människor med funktionshinder är de som i stället blir av med jobbet. Om man verkligen vill värna dessa grupper så har man möjlighet att återta den försämring av anställningstryggheten som detta innebär, inte minst på mindre arbetsplatser. Sedan kommer vi till principen om barnlösa. Visst finns det delar i våra trygghetssystem där man premierar människor med barn genom generella barnbidrag och liknande, men i socialförsäkringen har vi hittills aldrig haft en princip där vi säger att vi beaktar människors ersättningsnivåer olika beroende på försörjningsbörda. Här skulle vi då ha ett system där människor som är barnlösa får en lägre sjukpenning än människor som har barn. Jag har mycket svårt att se att det ska vara socialförsäkringen och försäkringsskyddet som ska vara del av den diversifieringen. Det bör rimligtvis vara andra samhälleliga stödsystem. Vilka signaler sänder Centern i ett läge där vi vet att vi behöver ökat barnafödande när man säger att barnlösa ska få sämre sjukpenning? Jag tycker att det är en underlig princip att föra in i sjukförsäkringen.

Anf. 9 Birgitta Carlsson (C)

Herr talman! Jag kan lyfta upp en fråga till som Tomas Eneroth pratade sig varm för. Det gällde det här med att man kan bli undantagen om man är sjuk. Bara för några månader sedan visade det sig i en undersökning att 102 personer var undantagna när det gäller arbetsgivarinträdet. Vad är det i detta förslag som kommer att göra att det blir fler personer som får nytta av detta? När det gäller ersättningsnivåerna så är det inget obekant för Tomas Eneroth att vi förordar en grundtrygghetsmodell i vårt socialförsäkringssystem. Vi ska ha en grundtrygghet som är lika för alla, och sedan kan man försäkra upp sig själv i det förslag som vi har beroende på vilken ersättning man vill ha. Det handlar faktiskt om omsorg om de kostnader som vi ändå har. När vi är uppe i 120 miljarder för förtidspensioneringar och sjukförsäkringar är det viktigt att vi har förslag som innebär rejält minskade kostnader på det området. Detta slår ju ut så mycket annan verksamhet i vårt land i dag, och vi skulle kunna använda pengarna till mycket bättre saker. Jag ser fram emot klokare förslag än det som vi har fått i dag. Som jag nämnde i mitt anförande hoppas jag verkligen också att det kommer att dras tillbaka när det visar sig att det inte får de effekter som man hade trott.

Anf. 10 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Jag tror att det kommer att bli en ökad användning av högriskskyddet. Det är inte tillräckligt känt; det är den erfarenhet som jag har haft. Jag tror att det kommer att bli ett ökat intresse för detta. Birgitta Carlsson säger något väldigt intressant. Centern förespråkar alltså en grundtrygghetsmodell, det vill säga en lägre generell ersättningsnivå där man sedan ska försäkra upp sig själv. Vi har den tydliga erfarenheten av detta från andra länder i Europa att det är just människor med funktionshinder, med svag ställning på arbetsmarknaden, med diabetes, med ärftliga sjukdomar eller tidiga handikapp som inte får möjligheten att teckna försäkringarna. Vi vet allihop vad som hände när vi i mitten på 90-talet hade sänkta ersättningsnivåer. Då var det många som ville teckna privata försäkringar, men försäkringsbolagen nekade dem. De var inte lönsamma; de skulle hälsoprövas. Flera klarade inte av den hälsoprövningen. Vad händer med generell välfärd när man hänvisar stora grupper i samhället till kompletterande privata försäkringar? Risken att klyftorna ökar är uppenbar. Det blir inte vår gemensamma finansiering för människor som har olika risker, utan du betalar för dig själv. Det är budskapet. Det innebär att man står där inför försäkringsbolaget med sin sjukdomshistorik och sina handikapp och ska försöka förhandla om premiens storlek. Jag gillade inte förslag om ökade privata försäkringsmodeller. Jag gillar inte grundtrygghetsmodellerna. Detta kommer vi gärna att ta en ideologisk strid om med Centerpartiet.

Anf. 11 Linnéa Darell (Fp)

Herr talman! Tomas Eneroth säger att det är kvinnor som slås ut och att det är belastningsskadorna som är den stora orsaken. Så har det ju varit ända fram till nu, när Arbetsmiljöverket för några veckor sedan redovisade sin årliga undersökning. Där konstaterar man att 40 % av sjukskrivningarna är arbetsrelaterade. Man säger att den näst vanligaste orsaken till besvären hos kvinnor är belastningsskador beroende på arbetsställningar och tunga lyft. Jämfört med föregående år är det en signifikant nedgång. Däremot är det en fördubbling sedan knappt tio år tillbaka av stress och andra psykiska påfrestningar hos kvinnor. Vi vet att de allra flesta kvinnor som är sjukskrivna finns i den offentliga sektorn. Mot bakgrund av den här rapporten från Arbetsmiljöverket och den kunskap vi har sedan tidigare är det väl rimligt att tycka att kommuner och landsting borde få behålla den skatt man tar in och de statsbidrag man får efter beslut i den här kammaren för att se till att arbetsmiljön blir bättre. 60 % av sjukfrånvaron beror på situationer utanför arbetsmarknaden, men om man tar de 40 % som är arbetsrelaterade beror de förmodligen på att kvinnor är ganska pressade i sin arbetssituation. Det har varit besparingar och indragningar. Jag vet exempel på kommuner där det förslag som vi diskuterar i dag kommer att kosta 5 miljoner. Då är min fråga till Tomas Eneroth: Vore det inte bättre att dessa 5 miljoner fick användas till 15-20 underskötersketjänster i äldreomsorgen?

Anf. 12 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Detta är intressant, Linnéa Darell. Jag noterade också rapporten som tyder på att nu har belastningsskador trillat ned på andra plats och stress ligger på första. De har ju tävlat om att ligga överst på listan. Någon har till och med här i debatten hänvisat till att slalom och benbrott skulle vara den stora ohälsorisken. I en debatt som jag hade med företrädare för Svenskt Näringsliv var det plastikoperationer som var det stora bekymret. Vi bör komma ihåg att den dominerande ohälsoorsaken och sjukskrivningsorsaken är stress som har fördubblats, och det påpekade Linnéa Darell mycket riktigt. Men även belastningsskador är en stor orsak. Om jag skulle ge mig på en gissning varför belastningsskadorna har minskat tror jag inte att det har att göra med att arbetsmiljön blivit radikalt förbättrad. Det har snarare att göra med att flera av de äldre kvinnor som har arbetat i den typen av yrken nu har fått sjukersättning och förtidspension och inte längre är kvar på arbetsmarknaden. Det är också en sorglig utveckling. Vi kan konstatera att den faktiska pensionsåldern har sänkts. För de offentliga arbetsgivarna, för många kommuner, kommer det här systemet att ha tydliga effekter. Det är precis som Linnéa Darell påpekar. För kommunerna i Kronobergs län som jag kommer ifrån är inte detta någon stor pålaga eftersom de har ett väl fungerande arbete med sjukskrivningar. De ser till att människor får goda möjligheter att komma tillbaka. För vissa kommuner kommer detta att bli kännbart. Jag tycker att det vore en väldigt defensiv linje att tro att man löser det genom att anställa några fler. Det är väl ungefär detsamma som att strunta i de människor som i dag är anställda i kommunen och som är sjukskrivna. Det vettigaste sättet borde väl vara att göra bådadera, dels skjuta till resurser till kommunen, vilket vi gör i budgeten, dels se till att kommunen, precis som alla andra arbetsgivare, tar sitt ansvar och inte accepterar att undersköterska efter undersköterska får gå från arbetet utsliten. Jag tycker att det är ett av de viktigaste förslagen vi kan genomföra. Men hur var det med anställningstryggheten för människor som är funktionshindrade, Linnéa Darell?

Anf. 13 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Jag tycker fortfarande, trots Tomas utläggning om hur det här slår, att det bästa sättet att stödja kommuner och landsting är att se till att de slipper betala tillbaka en del av statsbidragen i form av 15 % på sjukskrivningarna. När det gäller Tomas frågor om vår politik konstaterar jag att han inte har läst våra motioner. I så fall skulle han inte vara okunnig om att vi inte föreslår sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen. Vi har inte heller sagt nej till Finsam. Är det något vi säger ja till är det väl Finsam, men det ska vara ett Finsam som är till nytta. Vi skriver också i våra motioner att vi vill ha ett utvecklat Finsam. Vi tycker att finansiell samordning också är den form som har diskuterats bland annat av Landstingsförbundet om att ge sjukvården drivkrafter. Där skulle det vara till nytta med drivkrafter för att tillsammans med sjukförsäkringen hålla tillbaka sjukskrivningarna eller sänka antalet sjukskrivningar. Vi är för ett Finsam värt namnet, och vi är för en sjukförsäkringsnivå på 80 %.

Anf. 13 Linnéa Darell (Fp)

Anf. 14 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Jag är mycket väl medveten om att Folkpartiet vill ha en sjukpenningnivå på 80 %. Det jag frågade, med tanke på Folkpartiets opinionsställning och relationen till Moderaterna, som ändå är större än de övriga tre borgerliga partierna gemensamt, var om det kommer att innebära att ni sedan viker er när det gäller att skapa en samlad högerallianspolitik och gå med på sänkta ersättningsnivåer. Svaret är intressant. Tidigare har vi fått svar från Leijonborg att han inte tänker vika sig. Det innebär automatiskt att finansieringen av moderata skattesänkningar försvinner. Om det är så att Folkpartiet håller på att ändra sig och börjar ge efter för att, inom ramen för högeralliansens arbetsgrupper, kunna acceptera sänkta ersättningsnivåer, uppstår ju ett nytt politiskt läge. Det var därför jag ställde frågan. Jag noterade att Linnéa Darell har varit positiv till förslaget om Finsam. Men jag noterade också att man ändå inte tyckte att förslaget var bra när vi debatterade frågan i kammaren. Man vill ha en annan modell eller i en annan riktning. Det har jag respekt för. Låt oss återkomma till debatten om finansiell samordning. Jag tycker att det är angeläget att de nästan 2 miljarder i sjukpenningsanslaget som vi har avsatt för samordningsinsatser ska användas. Jag tycker att det är viktigt att kommuner, landsting, försäkringskassor och länsarbetsnämnder antar den utmaningen. Låt oss gemensamt se till att de gör det. Avslutningsvis vill jag återigen säga: Låt inte de kommunanställda som är sjukskrivna fortsätta att vara sjukskrivna länge utan att någon insats görs med argumentet från Linnéa Darell att man i stället ska skjuta till resurser. Vi måste se till att även kommunerna tar det ansvar man förväntas göra som arbetsgivare, nämligen att erbjuda de sjukskrivna rehabilitering och en möjlighet att komma tillbaka. Då slipper man också sin medfinansiering på 15 %.

Anf. 15 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Jag vill fråga Tomas Eneroth hur arbetsgivare ska kunna påverka sjukskrivningsprocessen. Hur ska det gå till? I sitt anförande hänvisade han till försäkringskassan och avstämningsmöten och rehabiliteringsarbete i försäkringskassorna. Vid vår hearing sade Johnny Johnsson att han såg det som ett stort problem att försäkringskassan nu ska bestämma när rehabiliteringen ska genomföras och hur den ska gå till. Åtminstone i hans fall riskerar detta tvärtom att fördröja rehabiliteringen ordentligt. Arbetsgivarna behöver verktyg för att kunna vara med i sjukskrivningsprocessen. Hur anser Tomas Eneroth att det ska gå till?

Anf. 16 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Johnny Johnsson sade väldigt mycket. Han visade på direkta erfarenheter av hur det går till och hur man faktiskt gör. Han visade hur Stora Enso Fors och andra företag lyckas i dag trots att det uppenbarligen enligt Anna Lilliehöök ska vara så väldigt svårt att ha ett fungerande samarbete med försäkringskassan. Där lyckas man. Där når man goda resultat. Min egen erfarenhet av att ha lett precis ett sådant projekt är också att vi nådde goda resultat eftersom vi hade ett väl fungerande samarbete med såväl försäkringskassan som fackliga organisationer och företagshälsovård. Jag är inte så oroad på den punkten. Det som oroar mig är att vi skulle acceptera en utveckling där arbetsgivare kan röja i sjukskrivningssekretessen. Den utvecklingen vill jag inte ha. Jag tycker att Johnny Johnsson genom sina exempel gav en god beskrivning av hur väl det skulle kunna fungera. Eftersom Moderaterna är de som hårdast av alla har talat för att vi inte ska ha några drivkrafter för arbetsgivarna utan snarare ha drivkrafter enbart för den enskilde vill jag ställa en fråga tillbaka: Hur tror Anna Lilliehöök att människor som får ytterligare sänkt sjukersättning - ned till 65 % - reagerar? Blir de friskare? Ökar incitamenten att komma tillbaka? Vad är det som gör att en människa som har en svår sjukdom eller behöver genomgå rehabilitering känner: Nu får jag sänkt ersättning. Nu vill jag verkligen komma tillbaka i arbetet. När kommer listan på vilka diagnoser det i så fall är som ska undantas? Fredrik Reinfeldt har talat om cancer och stroke, men det lät på Reinfeldts uttalande som om fler diagnoser ska med på listan. Vilka mer är det som ska undantas från Moderaternas kraftiga besparingar i sjukpenningen?

Anf. 17 Anna Lilliehöök (M)

Herr talman! Jag vill naturligtvis återupprepa frågan till Tomas Eneroth: Vilka verktyg har arbetsgivare att påverka sjukskrivning? Stora Enso och Johnny Johnsson, som är en utmärkt företagsläkare med god övertalningsförmåga, övertalar faktiskt många av dem som har sjukskrivit sig - till exempel för att de har en alltför stor konflikt mellan arbetet och de fritidsåtaganden de har - att komma tillbaka till jobbet. Så jobbar han. Hur kan en vanlig arbetsgivare som kanske inte har Johnny Johnsson som redskap få veta hur han ska rehabilitera när han inte vet vilken sjukdom den anställde har? Hur ska vi ge arbetsgivarna redskap? Det är en seriös och grundläggande fråga. Om de inte har några redskap faller ju hela förslaget. Det är därför arbetsgivarna känner sig så övergivna av regeringen, som jag ser det. De kan inte påverka. Jag återkommer till frågan om den enskildes drivkrafter, något som Johnny Johnsson också påpekade är väldigt viktigt. Jag vill först få ytterligare ett svar av Tomas Eneroth på frågan: Hur ska arbetsgivare kunna påverka sjukskrivningen och få tillbaka den sjukskrivne till jobbet om man inte har tillgång till Johnny Johnssons utmärkta retoriska förmåga?

Anf. 18 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Det är ju inte så att Johnny Johnssons retorik är det enda verktyg man använt på Stora Enso Fors. Det är rutiner som har att göra med dels en fungerande företagshälsovård, vilket vi tyvärr kan notera att många företag ännu inte har, dels att man erbjuder människor möjlighet att komma tillbaka på deltid. Man ser vikten av att upprätthålla relationen med arbetsplatsen, det vill säga att man inte accepterar att människor är borta länge utan att man ska komma tillbaka om det till en början så bara är för att fika och sedan kunna komma tillbaka. Det är viktigt att man har avstämningssamtal. Det är därifrån vi har fått inspirationen till att mer reglera möjligheten till avstämningssamtal. Det är också viktigt att man gör ordentliga rehabiliteringsutredningar och tittar på arbetsförmågan. Verktygen finns där. Det säger Johnny Johnsson också i utfrågningen i riksdagen. Det finns goda möjligheter att göra det. Jag tror att också en moderat har respekt för att vi inte tycker att det är alldeles okomplicerat att lätta på sjukskrivningssekretessen med hänvisning till människors integritet. Min direkta erfarenhet är inte att det är det stora bekymret. Kom ihåg att det stora bekymret är belastningsskador och människor med stress. Det är där den stora volymen arbetsrelaterad ohälsa ligger. Det är där det finns goda möjligheter att göra något. Jag noterar att Moderaterna inte svarar på frågan om vilka diagnoser som undantas. Vi kommer att fortsätta att ställa den frågan vid väldigt många tillfällen eftersom det är angeläget att folk får besked om vad som kommer att bli högeralliansens politik framöver. Moderaterna är ju det dominerande partiet i det borgerliga blocket.

Anf. 19 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Tomas Eneroth hemfaller åt samma taktik som statsrådet Hans Karlsson gjorde när vi remissdebatterade det här förslaget, nämligen att försöka vända debatten ifrån det det handlar om till någonting annat. Jag förstår att det inte är speciellt muntert att behöva försvara det här förslaget. Jag ska kort svara på frågan om nivåerna. Kristdemokraterna har varit väldigt tydliga när det gäller vilken nivå vi vill ha i sjukförsäkringen. Jag är inte speciellt orolig för hur vi ska kunna hantera det i en borgerlig allians. Jag har inget minne av att de partier som nu talar sig samman kring budget och andra frågor för den debatten här i kammaren. Det tycker jag inte att vi heller behöver göra. Men, som sagt, jag är inte orolig för utfallet. Om Tomas Eneroth ursäktar skulle jag vilja vända tillbaka till det som debatten handlar om i dag. Det föreligger en uppenbar målkonflikt mellan regeringens ambitioner att öppna arbetsmarknaden och göra den tillgänglig för flera och det förslag som ligger här i dag. Att den målkonflikten föreligger bejakade till och med statssekreteraren vid vår utfrågning. Med ena handen vill regeringen öppna arbetsmarknaden, med den andra handen stänger man den. Även om vi kan ha en selektiv hörsel på en utfrågning var ju ändå budskapet att det får den här effekten entydigt och tydligt från handikapporganisationerna, från Kommun- och Landstingsförbunden och många andra. Jag skulle vilja att Tomas Eneroth här och nu kommenterade det förhållandet. Målkonflikter kan uppstå i det politiska arbetet, men i det här fallet går regeringen faktiskt med öppna ögon in och skapar målkonflikten. Hur kan detta försvaras?

Anf. 20 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! Att vi har selektiv hörsel vid hearingarna noterar jag i flera anföranden. Vi vänder inte debatten genom att undvika att prata om vårt förslag, men vi känner skyldighet som politiker att peka på alternativen. Jag känner lite frustration över att vi under två års tid har haft borgerliga företrädare som har sagt nej, nej och åter nej till många av de förslag vi presenterar men är väldigt sega med att komma med egna förslag. När vi frågar vad alternativen är svarar man: Vi kommer inte att här föra en öppen diskussion om vilka ersättningsnivåer det blir. Det gör vi i stängda arbetsgrupper. Det tycker jag är bekymmersamt. Jag skulle vilja att ni mer öppet redovisade vilken politik högeralliansen kommer att föra. Vi i samarbetspartierna gör ju det genom att lägga förslag som vi gemensamt står upp för här i riksdagen. Målkonflikten finns. Den skapas inte av detta förslag. Målkonflikten har funnits under lång tid. Den är väldigt tydlig. Jag är bekymrad över hur arbetsmarknaden under hela 1990-talet och framöver har sett ut för människor som har svag ställning, inte minst på grund av funktionshinder. Därför kommer vi så småningom med en arbetslivsproposition som tittar på inte minst hur lönebidragsinstrumentet ska kunna användas i bättre utsträckning. Vi kommer också, vilket jag har påpekat tidigare, att följa upp reformen och se på effekterna. Det är oerhört viktigt. Om man nu visar den omsorgen - det är jag övertygad om att Sven Brus också gör - hur är det då med anställningstryggheten för människor som har en svag ställning på arbetsmarknaden? Sven Brus är ju delansvarig för att försämra anställningstryggheten för människor. Effekten blir vid omställningar att människor som är sjukskrivna sägs upp. Människor som är funktionshindrade sägs upp. Vore det inte rätt att återta försämringen i anställningstryggheten och turordningsreglerna och visa att ni inte accepterar att människor med en svag ställning på arbetsmarknaden ska vara de som plockas undan vid omställningar, utan att det är sist in först ut och lokala fackliga förhandlingar som gäller?

Anf. 21 Sven Brus (Kd)

Herr talman! Jag behöver inte förbruka min korta talartid med att upprepa det svar som Birgitta Carlsson gav på den frågan tidigare. Jag tycker att det var utmärkt beskrivet. Tomas Eneroth säger att de samarbetspartier som i dag står bakom regeringspolitiken för samtal och sedan redovisar sina förslag här i kammaren. Det jag sade var att de samtalen inte förs här i kammaren. Vi tänker inte heller föra samtal här i kammaren. Vi kommer också att redovisa våra förslag. Jag är inte alls orolig för innehållet i dem. Jag går trots allt, med en dåres envishet, tillbaka till dagens fråga. Nu läggs ett förslag som innebär en målkonflikt. Tomas Eneroth säger att målkonflikten inte uppstår här. Nej, det gör den förvisso inte, men den förstärks. Den förstärks alldeles tydligt genom det här förslaget. Om man nu ska få ett genomslag för ett sådant här förslag krävs väl ändå ett slags tilltro till det hos dem som närmast berörs? Tomas Eneroth säger att det sker en omfördelning i arbetsgivarkollektivet. Det här är ingen ytterligare pålaga. Det är en omfördelning. Är det så att 85 % av arbetsgivarna över huvud taget inte har förstått att denna omfördelning sker? Man är ju så oerhört skeptisk till förslaget och har inte tilltro till det. Menar Tomas Eneroth att man inte har förstått det, och menar han att det ska få genomslag och effekt när i stort sett alla arbetsgivare tvivlar på det? Vad är förutsättningarna för att detta ska få genomslag?

Anf. 22 Tomas Eneroth (S)

Herr talman! De där 85 procenten kommer från en opinionsundersökning. I opinionsundersökningar kan man ställa frågor så att man får precis de svar man känner för. I den dialog vi haft under de här månaderna med företagare och företrädare för olika organisationer på arbetsgivarsidan är det också uppenbart att man ibland inte heller läst förslaget. Man har inte haft klart för sig att vi sänker sjukförsäkringsavgiften eller att man blir kompenserad genom att vi tar bort tredje sjuklöneveckan. Man har bara sett att det blir en pålaga i form av medfinansiering. Det är klart; är det den selektiva information man har fått kan jag förstå att man blir upprörd. Jag träffar väldigt många långtidssjukskrivna när jag är ute, inte bara arbetsgivare eller fackliga organisationer. Där har jag fått starkt gensvar för de här förslagen. De säger: Vad bra! Nu får vi äntligen möjlighet att komma tillbaka. Man kan ju ta de här 15 procenten och räkna ut hur mycket pengar det kostar för arbetsgivarna att inte göra någonting. De resurserna kan man använda i aktiva åtgärder för att faktiskt komma tillbaka. Nu har inte Sven Brus rätt till någon ytterligare replik, men den motfråga jag annars skulle ha ställt var just om inte Sven Brus faktiskt känner att vi med detta förslag ändå ger en drivkraft som gör att sjukskrivna får rätten att komma tillbaka. Det är nämligen vad jag känner. Låt oss följa upp förslaget! Låt oss se hur det kommer att gå! Jag är övertygad om att flera av er kommer att tycka att detta är ett bra förslag framöver eftersom det så tydligt talar om det ansvar man i dag redan har - rehabiliteringsansvaret och ansvaret att ha en god arbetsmiljö. Att det kommer att leda till både mänskliga och samhällsekonomiska vinster är jag också övertygad om.

Ulla Hoffmann (V)

Anf. 23 Ulla Hoffmann (V)

Fru talman! Vi har tidigare haft en remissdebatt om de ekonomiska drivkrafterna. Vänsterpartiet har inte funnit anledning att ändra uppfattning trots den kampanj som Svenskt Näringsliv har bedrivit. Vårt svar till Svenskt Näringsliv blir också detsamma som till de borgerliga partierna. Svensk arbetsmarknad har genomgått en omfattande strukturomvandling de senaste årtiondena. Tidigare fanns det ofta reträttarbetsplatser som personer med viss nedsatt arbetsförmåga fick tillgång till. Med outsourcing , privatiseringar och ökat konkurrenstryck har utrymmet för personer med nedsatt arbetsförmåga minskat. Stödfunktioner har lagts ut på entreprenad och då blivit kärnverksamhet i ett annat företag med nya prestationskrav. Många människor har ställts utanför den reguljära arbetsmarknaden. De har svårigheter oavsett konjunkturläge. Att Svenskt Näringsliv nu äntligen uppmärksammar detta problem är vällovligt. Förslag såsom försämrad arbetsrätt och minskad sjukersättning tror dock inte vi kommer att leda till en bättre situation för dessa utsatta grupper. Vi hoppas att Svenskt Näringsliv kommer med bättre förslag kring detta stora samhällsproblem. Vi behöver nämligen Svenskt Näringslivs engagemang för utsatta grupper på arbetsmarknaden även när vi inte diskuterar ekonomiska drivkrafter. Finansieringen av sjukersättningen sker i dag via sjukförsäkringsavgift och via sjuklön. När arbetsgivare betalar sjuklön och sjukförsäkringsavgift görs ingen skillnad på sjukfrånvarons orsaker. Nu inför vi en rörlig del på 15 % av sjukpenningkostnaden för heltidssjukskrivna. Hela 85 % av kostnaden är således fortfarande orörlig i förhållande till den enskilda arbetsplatsens sjukfrånvaro. Arbetsgivarkollektivet får full kompensation för den särskilda sjukförsäkringsavgiften. Efter årsskiftet blir alltså arbetsgivaravgiften något lägre då en person anställs. Ett fribelopp och högkostnadsskydd för arbetsgivare införs också vilket förnyas varje år. Hade detta system funnits år 2002 hade cirka nio av tio företag med färre än 20 anställda inte behövt betala någon avgift. Sedan dess har också sjuktalen minskat. Fokus sätts nu på den långa och kostsamma sjukfrånvaron i stället för den korta. Den tredje sjuklöneveckan tas bort. Målet är att anställda som under en längre tid varit sjukfrånvarande ska komma tillbaka till arbetsplatsen, detta oavsett frånvarons orsaker. Det är då arbetsgivaren som har den största möjligheten att anpassa arbetsplatsen eller arbetsorganisationen så att frånvarons längd kan minskas. Om en anställd kommer tillbaka på deltid eller beslut om rehabiliteringspeng fattas upphör betalningsskyldigheten. Ett högriskskydd för personer som riskerar en eller flera längre sjukperioder införs. Med det nya systemet ställs ökade krav på försäkringskassan. I samband med införandet av ekonomiska drivkrafter får också kassorna en ny organisation. Meningen med den är att det ska bli en bättre styrning av organisationen och att man ska bli mer effektiv. Den nya myndigheten ska särskilt arbeta för att förbättra kontakterna med arbetsgivarna. För att hela processen ska fungera är det då också viktigt att arbetsgivare snabbt kommer in med ett bra rehabiliteringsunderlag då detta behövs. Innan en långtidsfrånvaro uppstår har den ofta föregåtts av flera korta sjukskrivningar. Genom bra samarbete kan anställda och arbetsgivare stödja denna process. Sekretessbeläggning av den anställdes sjukdomsdiagnos är ytterst ovanlig. Oftast väljer den anställde att berätta om orsaken till att han eller hon är hemma. Genom ett förbättrat arbete kring den långa och både mänskligt och ekonomiskt dyra sjukfrånvaron ges utrymme för att ytterligare sänka sjukförsäkringsavgiften i framtiden. De förändringar som svenskt arbetsliv genomgått de senaste årtiondena beror inte på planerna om att införa ekonomiska drivkrafter för att minska sjukfrånvaron från kommande årsskifte. Det rör sig om mycket större processer. Vi måste seriöst kunna hantera både arbetsmarknadsproblemen och långtidssjukfrånvaron samtidigt. Nästa stora uppgift för samarbetspartierna på detta område är att ge långtidssjuka bättre möjligheter att byta yrke eller arbetsplats. Vi förbereder även en proposition - eller om Sven Brus så önskar: samtal - som rör arbetshandikappades arbetsmarknad. Vänsterpartiet kommer då att återigen bland annat kräva att lönebidragstaket höjs och att Samhall ges bättre villkor. Vi kommer också att jobba för att sjukvården får mer resurser så att man kan minska köerna till olika behandlingar. Propositionen om ekonomiska drivkrafter för att minska sjukfrånvaron är en överenskommelse mellan samarbetspartierna som Vänsterpartiet kommer att hålla. Fru talman! Vad vi säger är att det ska löna sig för en arbetsgivare att vara aktiv och bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete för att förebygga arbetsskador och arbetssjukdomar. Det ska löna sig för en arbetsgivare att anpassa arbetsplatsen så att en medarbetare kan vara sjukskriven på deltid och arbeta resten av tiden. Det ska löna sig för en arbetsgivare att aktivt delta i medarbetarens rehabilitering genom att tillsammans med försäkringskassan, läkaren, den sjukskrivne och eventuellt facket se till att en sådan kommer till stånd. De beräkningar som har gjorts visar att vårt förslag är väl avvägt. Syftet är också att det ska vara sådana ekonomiska drivkrafter som tillsammans med en aktiv försäkringskassa, företagshälsovård, läkare och inte minst den sjukskrivne själv ska leda till ett friskt arbetsliv men också till minskade utgifter för statskassan därför att det ska löna sig för aktörerna med ett friskt arbetsliv. Det är först när alla parter samarbetar som vi kan åstadkomma det.

Anf. 24 Anna Lilliehöök (M)

Fru talman! Jag vill fråga Ulla Hoffmann hur hon ser på möjligheten för personer med sjukdomshistoria eller funktionshinder att få arbete med det här förslaget. Kan Ulla Hoffmann kommentera möjligheten till högriskskydd? Det kommer vad vi förstår att beröra knappt 200 personer.

Ulla Hoffmann (V)

Anf. 25 Ulla Hoffmann (V)

Fru talman! När det gäller högriskskyddet var Tomas Eneroth inne på det tidigare. Det är riktigt att de siffror som nu finns visar att ungefär 200 personer omfattas av det. Vad vi har förstått känner dock inte arbetsplatserna eller den sjuke till möjligheten att be att få ett högriskskydd. Vår uppfattning är att med rätt information från försäkringskassan kommer alltfler att omfattas av och också begära att omfattas av högriskskyddet. För oss är det dock viktigt att det är den sjukskrivne, alltså arbetstagaren, som begär det. Personen i fråga ska inte bli tvingad av sin arbetsgivare att gå och begära det. När det gäller möjligheten för kroniskt sjuka och människor med funktionshinder att få arbete vill jag påminna om att när man i Holland införde att arbetsgivarna skulle ta hela ansvaret för betalningen av sjukförsäkringen kunde man inte se någon ökad selektering. Att lägga ut hela det ekonomiska ansvaret skulle man kunna kalla en större drivkraft än de som vi inför i dag. Där kunde man i varje fall inte märka någon ökad selektering. Sedan vill jag faktiskt citera vad Handikappombudsmannen säger: "Jag tänkte kommentera ordet selektering. Ibland har jag en känsla av att när man säger 'selektering' finns i bakgrunden tanken om diskriminering. Det är ju så att i den mån det handlar om att selektera en person för att personen har ett funktionshinder och därmed skulle kunna riskera att vara sjukfrånvarande i stor utsträckning så är det inte tillåtet i dag." Det är vad Handikappombudsmannen sade vid vår hearing.

Anf. 26 Anna Lilliehöök (M)

Fru talman! Väldigt många kvinnor arbetar på offentliga arbetsplatser där man har en högre sjukfrånvaro än genomsnittet. Hur ser Ulla Hoffmann på att det här förslaget eventuellt kan bli en kvinnofälla i det att det kanske blir svårare för kvinnor att få arbete när arbetsgivare eventuellt till och med kan diskriminera på grund av sjukdomshistoria? Det finns relaterat i arbetsförmedlingens tidning att redan nu är sjukdom den grund som gör arbetsgivare väldigt försiktiga med att anställa. Hur ser Ulla Hoffmann på förslagets verkan för kvinnor? Och hur ser Ulla Hoffmann att det här förslaget kan leda till att de offentliga arbetsplatserna kommer att få en bättre organisation och lägre sjuklighet bland just kvinnor?

Ulla Hoffmann (V)

Anf. 27 Ulla Hoffmann (V)

Fru talman! Låt mig börja med att säga att om det här förslaget skulle kunna bli en kvinnofälla kan jag inte se den koppling som Anna Lilliehöök gör. Däremot finns den diskriminering som kvinnor i dag utsätts för på arbetsmarknaden redan genom att arbetsgivaren vid anställningsintervjun ställer frågor som det egentligen inte är tillåtet att ställa - har du för avsikt att skaffa barn? - och det som kvinnor utsätts för genom att de tar ett större ansvar för hem och barn. Därför menar vi att en individualiserad föräldraförsäkring skulle kunna leda väldigt långt när det gäller att ge kvinnor möjligheten att slippa bli diskriminerade på arbetsmarknaden. Vi har förstås också andra lösningar. Vad gäller offentlig sektor är det precis som Tomas Eneroth sade, att stressen nu har gått upp. Den offentliga sektorn har bantat ett antal miljarder. Man har skurit ned, och färre människor arbetar. Vad är det man säger: Färre ska arbeta och se till att fler får det bra. Det har förstås drabbat barnomsorgen. Det har drabbat också äldreomsorgen. Det gör ju att de kvinnor som är beroende av den offentliga sektorn - det är ju även de som arbetar inom offentlig sektor - har fått det mycket besvärligare. Då menar vi att en sak som vi ska göra, precis det som har sagts tidigare, är att se till att kommuner och landsting får mer pengar så att man kan anställa fler. Men det hjälper ju inte dem som redan är sjukskrivna. Därför måste vi se till att få in dem i rehabilitering. Sedan har vi ett förslag som vi önskar att kammarens ledamöter skulle ställa sig bakom. Det är att vi ska införa sex timmars arbetsdag. Det är jag övertygad om kommer att vara en av de bästa lösningarna för att vi ska slippa långtidssjukskrivna.

Mona Jönsson (Mp)

Anf. 28 Mona Jönsson (Mp)

Fru talman! Nu är vi vid vägs ände och ska fatta beslut om ekonomiska drivkrafter för minskad sjukfrånvaro. Sedan vi hade remissdebatten om denna proposition har jag själv varit på flera seminarier, läst rapporter, svarat på frågor och varit med i debatter. Vi har också haft utfrågningar i utskottet som har handlat om drivkrafterna. Jag tycker att vi har haft bra diskussioner där vi har vänt ut och in på det mesta av förslagen i betänkandet. Jag har också fått telefonsamtal och frågor från arbetsgivare. Jag har blivit uppmärksammad på att väldigt många arbetsgivare inte känner till vilka regler som gäller i sjukförsäkringen i dag. Från årsskiftet kommer de att få ytterligare hjälp om de behöver genom att de kan ringa till två call center . Man ska inte behöva ringa runt till olika personer för att få svar på sina frågor. Redan nu finns på försäkringskassans webbsida svar. Där kan arbetsgivarna få reda på hur det är. Ute i landet har det kommit i gång mycket bra arbetsmiljöarbete, både privat och offentlig verksamhet. Det finns många sätt att arbeta på. Ett sätt som praktiserats med gott resultat är den så kallade AHA-metodiken, som AFA och Karolinska institutet stöttar arbetsplatser i. Arbetssättet innebär i korthet en systematisk kartläggning av medarbetares hälsa, livsstil och psykosociala arbetsmiljö med hjälp av ett vetenskapligt frågeformulär. Medarbetarna får dels en personlig återkoppling på sina svar, dels sker en återkoppling på gruppnivå. Därefter genomförs förebyggande och rehabiliterande insatser både på individ- och gruppnivå. Man har sett att mellan 70 och 80 % av dem som ändrade livsstil eller arbetssituation har behållit förändringen vid projektets slut. Den tydligaste förändringen ser man på de arbetsplatser där man jobbat med den psykosociala arbetsmiljön. Många av dessa arbetsplatser har upprättat konkreta handlingsplaner för förändring. Främst handlar det om inflytande över arbetssituationen, ledarskap, organisationsklimat och engagemang i företaget. Flera arbetsgivare har upprättat riktlinjer för rehabilitering och aktivt arbete med långtidssjukskrivna, nya arbetsformer med försäkringskassan och arbetsförmedlingen och strukturerade arbetsplatsträffar. Man har också satsat stort på arbetsmiljö-, chefs- och ledarskapsutbildningar och sett över sina avtal med företagshälsovården. Ett företag som varit med är Frigoscandia. Man räknade ut att 2003 kostade sjukfrånvaron för dem totalt 31 miljoner kronor. Då har man räknat in nyrekrytering, produktionsbortfall och framtida rehabiliteringsinsatser. För varje procentenhet som deras sjukfrånvaro sjunker beräknar de att spara 4,3 miljoner kronor. Fru talman! Det här är arbetssätt där man tar helhetsgrepp både för arbetsgivare och för de anställda själva som individer. Bara genom att lyfta fram behovet av systematiskt arbetsmiljöarbete och ge goda exempel bidrar alla till ett bra förebyggande arbete, förebyggande i syfte att fler personer håller sig friska men också att fler arbetsplatser blir friska arbetsplatser. Jag har här en rapport från Arbetslivsinstitutet som heter Arbetsmiljö och arbetsmiljöarbete i mindre tillverkningsföretag i Dalarna . Den kom för inte så länge sedan. Jag ska läsa en del av sammanfattningen i den. Krav på arbetsgivare att organisera ett systematiskt arbetsmiljöarbete har funnits infört i arbetsmiljölagen sedan 1991. Trots detta har ett sådant organiserat arbetssätt med arbetsmiljöfrågor införts på alltför få arbetsplatser. När Arbetslivsinstitutet inledde en samverkan med Dalarnas län med syfte att bedriva forskarstödd utveckling inom mindre tillverkningsföretag stod det tidigt klart att insatser för att stärka arbetsmiljöarbetet var angelägna. Utgångspunkten var inte i första hand att minska arbetsrelaterad sjukdom utan man hade konstaterat svårigheter i att nyrekrytera arbetskraft. Arbetsmiljön var en viktig faktor som var orsak till minskat intresse bland ungdomar att arbeta inom tillverkningsindustrin. Resultaten visade att 18 av de 27 företag som de hade kontaktat inte alls hade infört systematiskt arbetsmiljöarbete. Det var endast 17 av företagen som hade något avtal med företagshälsovården. Jag tycker att man i den pågående debatten bara har gett den ena sidan av saken. Med mitt inlägg har jag velat ge en mer nyanserad bild av vad som händer ute på våra arbetsplatser och som bidrar till att minska kostnader för arbetsgivare och lidande för arbetstagare. Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 29 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Innan jag går in lite närmare på det förslag som vi ska diskutera och ta beslut om i kammaren i dag när det gäller ekonomiska drivkrafter och medfinansieringen finns det anledning att något uppehålla sig vid alternativet. Det riktas skarp kritik från oppositionen mot vårt förslag till medfinansiering som en ekonomisk drivkraft. Det är en drivkraft som vi tycker att man kan rikta mot arbetsgivaren, för att stimulera, öka trycket på och göra arbetsgivaren observant på att det finns mer att göra när det gäller att hjälpa och stödja sjukskrivna att komma tillbaka till arbetet eller att motverka att sjukdomar och arbetsskador uppstår på en arbetsplats. Vi tycker att det är en rimlig drivkraft att utveckla tryggheten för löntagarna. Oppositionen, framför allt Moderaterna, tycker att det är rimligare med en annan ekonomisk drivkraft, nämligen den som riktar sig till enskilda individer, till de sjukskrivna. Det är en ekonomisk drivkraft som Moderaterna inte drar sig för att torgföra, med 65 % ersättningsnivåer för sjukskrivna. Dessutom ska det gälla också för förtidspensionerade och a-kassan. Ovanpå det, som om inte det andra vore nog, föreslår man också att det ska införas strejkförbud, som innebär att det blir ett tryck nedåt på lönerna. Därmed kommer 65 % att vara värt ännu mindre i Moderaternas framtidsvärld. Sedan är frågan vad som blir verklighet av det alternativ som finns som relief till vårt förslag. Det ska naturligtvis förhandlas mellan partierna. Hur stor sänkningen av ersättningarna blir återstår att se. Men precis som Tomas Eneroth säger är det rimligt att tro att Moderaterna har ett ganska stort inflytande över det den dag det ska bestämmas. Det är alltså viktigt att se vad som är alternativet när vi nu ska diskutera och ta beslut om vårt system. Alternativet handlar om att avveckla trygghet för enskilda individer mot att utveckla tryggheten och öka stödet för enskilda individer i sin anställning. När den mandatperiod inleddes som det nu har gått två år av har regeringen intensifierat arbetet med att bekämpa ohälsan. Som en del av det elvapunktsprogram som formulerades redan före den här mandatperioden fullföljer regeringen nu en rad åtgärder, där allting hänger ihop på olika sätt. Sedan den intensifieringen för två år sedan kan det vara intressant att titta på resultatet. Inflödet av sjukskrivna minskar. Det är färre som är sjukskrivna i dag; mellan 40 000 och 50 000 färre är sjukskrivna. De långtidssjukskrivna fick jag debattera i kammaren för ett år sedan med skarpa frågor från oppositionen, som sade att det minskar inflödet men inte antalet långtidssjukskrivna. Nu får jag inte längre några frågor om det, för nu minskar också långtidssjukskrivningarna. Antalet personer som är sjukskrivna mer än ett år har minskat från 135 000 personer för något år sedan till 116 000 i dag. Det är en ganska ordentlig minskning av långtidssjukskrivningarna. Ohälsotalet minskar. Utvecklingen när det gäller ohälsa, inklusive förtidspensioneringarna - antalet förtidspensioneringar ökar just nu - visar att den totala ohälsan minskar, inte så mycket men ändå. Den fortsätter att minska - det är en stadig nedgång. Deltidssjukskrivningarna har ökat. Det har ökat rehabiliteringspenningen på försäkringskassorna. Det är ganska bra resultat. Det är ingenting som tyder på att det skulle brytas, snarare tvärtom. Trenden är bruten; vi har en tydlig riktning nedåt när det gäller den sammanlagda ohälsan i landet. Vi har genomfört en rad åtgärder för att försöka åstadkomma detta. Nu kommer ytterligare en åtgärd, och det är medfinansieringen. Alla de åtgärder vi vidtar har det gemensamt att de tar sikte på att tillvarata människors arbetsförmåga. Vi vill öka insatserna för att tillvarata arbetsförmågan hos människor. Också denna medfinansiering har det syftet. Vi inför inte medfinansieringen därför att vi har en dålig arbetsmiljö eller därför att det är 30, 40 eller 50 % av sjukdomarna som är arbetsrelaterade. Det är inte det som är poängen. Poängen är att det är på arbetsplatsen man kan göra mycket mer för att minska sjukfrånvaron. Till och med jag har diskuterat med mig själv och med andra för och emot en sådan här reform. Det finns skäl som talar för att göra det, och det finns skäl som talar mot. Jag har vägt det fram och tillbaka under lång tid i min egen process. Jag ser att det som för arbetsgivarna är relevant att vara orolig för är den ökade risk som detta medför för arbetsgivarna. Jag kan se det och förstå det. Men det som har övertygat mig om att vi nu har en bra åtgärd på gång är alla de goda exempel som vi kan se på så många arbetsplatser som visar att om man systematiskt tar sig an frågan om att minska sjukskrivningarna lyckas man förvånansvärt bra på väldigt kort tid. Det finns en potential. Om jag ska använda något mått är det att det går att minska sjukfrånvaron med en fjärdedel med ganska enkla medel. Det krävs inga stora investeringar. Det krävs inga sofistikerade åtgärder. Det krävs ett engagemang på en arbetsplats, och det krävs att arbetsgivaren intresserar sig för frågan. Då får man de goda resultaten. Det är den potentialen som vi vill förstärka med medfinansieringen. Jag har följt åtskilliga av de goda exemplen, och de har övertygat mig om att här finns något att göra som inte görs i tillräckligt hög grad. Det duger inte att bara 50, 100 eller 200 företag jobbar intensivt med detta. Det krävs att alla gör det. Nu får vi ett system som gör att alla måste intressera sig för detta mycket mer. Jag är helt övertygad om att de kostnader som upphör för arbetsgivaren om en person kommer tillbaka på deltid kommer att ha betydelse. Det kommer att betyda att man på arbetsplatsen förändrar arbetsinnehåll och förändrar arbetsuppgifter så att det blir möjligt att jobba lite grann i stället för att vara sjukskriven på heltid. Det kommer att ha betydelse att arbetsgivaren slipper medfinansieringen om försäkringskassan beslutar om rehabiliteringspenning, alltså att arbetsgivaren snabbt uppfyller sin skyldighet att göra en rehabiliteringsutredning och att försäkringskassan sedan kan ta ett beslut om rehabiliteringspenning. Det kommer att ha betydelse. Det kommer också, fru talman, att ha betydelse att vi har ett högkostnadsskydd för kroniskt sjuka. Det kommer att bli en sådan diskussion vid de avstämningsmöten som kommer att äga rum - det kommer att bli fler sådana möten nu - omkring den som är sjukskriven. Där kommer frågorna att ställas och funderingarna att göras på vilka sätt och med vilka verktyg kan man mildra kostnaden samtidigt som man ökar möjligheten för människor att arbeta och att tillvarata arbetsförmågan. Jag är helt övertygad om att det här kommer att leda till att vi får fler möten med försäkringskassan, med läkaren och med arbetsgivaren med fokus på individen. Jag är alldeles övertygad om att vi kommer att få en bättre dialog mellan dels skyddsombuden och de fackliga organisationerna, dels arbetsplatserna för att formulera åtgärdsplaner för att minska sjukfrånvaron. Jag är alldeles övertygad om att vi kommer att få i gång ett bättre förebyggande arbetsmiljöarbete på arbetsplatserna. Fru talman! Det här är ett väl avvägt förslag. Det är kostnadsneutralt. Det medför inte, som har sagts, en ökad kostnad som vi inför av budgetskäl. Det här är kostnadsneutralt. Det innehåller ett högkostnadsskydd för småföretagarna som jag har varit väldigt angelägen om att kunna införa, för risken är större för småföretag. Jag känner mig nöjd med det förslag som ska behandlas i kammaren i dag när det gäller högkostnadsskyddet för småföretagen. Jag är alldeles övertygad om, fru talman, att också kraven på staten, på försäkringskassan, kommer att öka. Vi får arbetsgivare som kommer att engagera sig mer i de här frågorna och också rikta relevanta, rimliga, skäliga krav på förbättrad administration på försäkringskassorna och i våra system. Det ska vi som vill ha den här reformen svara upp mot. Vi måste serva företagen på ett bra sätt så att det här blir en reform som kommer att uppskattas så småningom - även om den inte gör det just för ögonblicket, när vi ska rösta om den i kammaren. Fru talman! Jag tror väldigt starkt på förslaget om medfinansiering.

Anf. 30 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Statsrådet säger att långtidssjukskrivningarna minskar. Det är förvisso sant. Men det han glömde att säga, eller möjligen underlät att säga, är att de i princip har flyttat till en annan kolumn, nämligen till förtidspensioneringar. Sedan säger Hans Karlsson att det finns två alternativ. Det ena alternativet är att diskutera ersättningsnivåerna för enskilda, alltså de enskildas drivkrafter. Det andra alternativet är att diskutera medfinansiering för arbetsgivarna. Egentligen är det ett häpnadsväckande och avslöjande tecken på det tunnelseende som regeringen har när det gäller den här problematiken att ställa de två sakerna mot varandra. Det talar för sig självt. Nu skulle jag vilja ställa en fråga till statsrådet. När man läser propositionen ser man, som jag sade i mitt anförande, att det egentligen saknas en analys av vad det här får för effekter. Det står att sjukfrånvaron bör minska på sikt. Det är svårt att kvantifiera. Effekterna kan bli betydande. Det finns ett slags "kanske, möjligen och vi får se" i det här. Då undrar jag: Hur kan regeringen lägga fram ett förslag som är så dåligt analyserat och underbyggt när det gäller dess konsekvenser att det inte ens i propositionen finns en antydan till ett svar på vad effekterna blir av detta?

Anf. 31 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Nej, Sven Brus, det är inte så att långtidssjukskrivningarna minskar enbart för att förtidspensioneringarna ökar. Det beror på förtidspensioneringarna också . Det beror på två saker. Det är färre som blir långtidssjukskrivna på grund av att det är färre som kommer in i sjukskrivningen, och det är fler som blir förtidspensionerade i dag för att vi har haft många långtidssjukskrivna. Så är det. Hur kan regeringen lägga fram en proposition som inte innehåller en analys, eller vad det nu var Sven Brus sade? Den innehåller många bra analyser om på vilket sätt man kan få i gång ett systematiskt arbete för att minska sjukfrånvaron på arbetsplatser, för att förebygga skador och sjukdomar på arbetsplatser och för att öka arbetsförmågan, ta till vara arbetsförmågan. Vi kan naturligtvis inte veta, och vi gör inte anspråk på att veta, exakt hur det blir. Vi gör anspråk på att bli trodda när det gäller att vi själva är övertygade om att det här är en bra reform som kommer att få effekt. Låt oss se hur det blir. Det är inte första gången i världshistorien, Sven Brus, som vi lägger fram förslag som verkligheten får visa om de är bra eller dåliga. Det vore ju dumt om vi skulle hålla fast vid ett förslag, vid en ordning, som inte fungerar på arbetsmarknaden. Det kommer vi inte att göra. Sven Brus kan vara alldeles lugn för det. Jag tror inte att risken finns för att inte detta skulle fungera, och det kommer definitivt inte att fungera så illa som oppositionen nu förespeglar människorna. Låt oss återkomma till det den dag det är aktuellt. Jag ska gärna försvara detta också om det visar sig att det innehåller delar som fungerar mindre bra. Då ska jag stå rakryggad och ta den debatten med Sven Brus.

Anf. 32 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Det är fortfarande så, Hans Karlsson, att merparten av dem som har gått från långtidssjukskrivning har gått till förtidspensionering. Om jag tolkar Hans Karlssons svar på min fråga rätt står ordet "kanske" som ett slags undertext både i propositionen och i svaret. Egentligen är det här ett lotteri. Det kan gå bra och det kan gå riktigt dåligt. Det är på den grunden som regeringen lägger fram detta mycket genomgripande förslag. Mer analys finns inte bakom. Det kan lyckas och det kan lika gärna misslyckas. Vi får se hur det blir. Det är vad statsrådet säger. Det är intressant, tycker jag. Sedan skulle jag också vilja ta upp det här med målkonflikten även med Hans Karlsson. Regeringen säger att vi vill öppna arbetsmarknaden för fler. Och så lägger man ett förslag som är kontraproduktivt och stänger arbetsmarknaden. Även det tyder ju på en mycket undermålig analys. Det är så uppenbart. Jag vet att politiken innehåller målkonflikter, men att så uppenbart vara med och skapa en målkonflikt tycker jag är häpnadsväckande.

Anf. 33 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Om man tittar på debatten ser man att många arbetsgivare är rätt tysta nu trots en ganska intensiv kampanj från Svenskt näringsliv och trots oppositionens misskreditering av detta förslag. Många arbetsgivare har nu upptäckt att det här ger en möjlighet att minska kostnaderna. Jag träffar ju också dem. Det där är ett gammalt retoriskt trick som vi brukar använda när vi ska debattera: Jag har minsann träffat dem som tycker tvärtemot vad någon annan påstår. Men det stämmer också i det här fallet. Det är många som ser detta. Jag träffar arbetsgivare som säger: Jaja, var det inte värre än så. När man sitter ned och diskuterar och förklarar detta säger de: Jaha, är det på det sättet. Är det så att vi sänker sjukpenningsavgiften. Är det så att vi minskar kostnaden för tredje veckan. Jaha, är det inte värre. Det kommer att innebära att vi tjänar på det. De flesta säger: Vad bra, vi kommer att tjäna på det. Det är faktiskt sant. Kommunerna gör det inte, men 75 % av alla företag med över 200 anställda kommer att tjäna på detta förslag. De har upptäckt det. De är jättetysta. De säger ingenting numera. Det här med selekteringen är en svår fråga. Jag har funderat mycket på det. Jag tycker att det stora problemet är att vi i dag har en selektering som slår ut väldigt många. Problemet är inte att det blir. Problemet är att vi har detta. Låt oss hjälpas åt, när ni nu är så engagerade, att försöka lösa det problem som vi faktiskt redan har och har haft länge.

Anf. 34 Linnéa Darell (Fp)

Fru talman! Jag har några frågor som rör möjligheterna för arbetsgivarna att påverka så att man inte skulle behöva betala dessa 15 %. Vi har väl alla fått olika exempel. Ett exempel som jag har leder också till en annan fråga eftersom regeringen nu har blivit så intresserad av ekonomiska drivkrafter. Exemplet är ett städföretag som har en anställd som har fått en skada i sin ena arm. När man väl kommer till sjukvården visar det sig ganska snabbt att det behövs en enkel operation och ett par veckors rehabilitering. Men väntetiden har varit 14 månader. Då kan man ju säga att det kanske hade varit möjligt att hitta något annat för den personen att göra. Men vi måste ju ändå vara medvetna om att väldigt många små företag med i stort sett en enda arbetsuppgift inte har så många möjligheter till omplacering under så lång tid. Alltså skulle, om 15-procentaren hade varit genomförd, det här företaget ha medfinansierat sjuklönen i 14 månader därför att det är kö till sjukvården. Då finns det ju ett annat förslag som verkligen skulle handla om drivkrafter åt rätt håll, nämligen det förslag som jag nämnde i mitt anförande och som jag vet finns någonstans i något departement - det kom upp för över ett år sedan - nämligen att sjukvården skulle ha ett visst ansvar för att med hjälp av försäkringspengar korta sjukvårdsköerna. Jag skulle vilja fråga: Hur ska en arbetsgivare i den här situationen hantera det? Är det ändå inte så att man i det läget bara har att betala? Och var ligger förslaget om att öka drivkrafterna för sjukvården att korta köerna?

Anf. 35 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Det kan vara så att en arbetsgivare bara har att betala. Men dessvärre är det ju så det går till i dag. I dag betalar arbetsgivaren snällt sin sjukförsäkringsavgift, sin arbetsgivaravgift, och så väntar man, och folk är sjukskrivna. Nu gör vi kostnaden synlig på den arbetsplats och i det företag där detta inträffar. Det gör att arbetsgivaren kommer att intressera sig för också väntetiden. I den bästa av världar skulle det hända som jag vill ska hända, nämligen att arbetsgivaren då kontaktar försäkringskassan, ser till att man får ett avstämningsmöte, tar en diskussion med läkaren och med den sjukskrivne och diskuterar vad som kan göras under tiden man väntar. Är det så att man faktiskt kan göra någonting annat? Låt en sådan prövning ske. Så går man igenom alla de möjligheter som kanske finns, och arbetsgivaren kommer säkert också att utöva påtryckning mot sjukvården. Jag är inte alls främmande för det. Vi kommer att få en ny röst tack vare det här systemet, som gör att arbetsgivarna kommer att utveckla energi i de här frågorna. Det är alldeles riktigt - det ska de göra. Det kommer alltså att bli en bättre prövning, inte bara passivitet, som har rått i dag. Det kommer att bli aktivitet för att undersöka möjligheterna till arbete också under väntan på vård. Sedan frågar Linnéa Darell om vi ska göra något åt drivkrafter för sjukvården. Jag vet att det debatteras. Jag följer den debatten med intresse, men tänker inte binda mig för någon som helst uppfattning. Jag ska ta del av alla de synpunkter, kloka och mindre kloka, som finns i den debatten, så får vi se vad det kan leda till i framtiden.

Anf. 36 Linnéa Darell (Fp)

Fru talman! Man kan tolka svaret så att i väntan på att statsrådet och regeringen följer debatten om sjukvårdens misslyckanden så ska arbetsgivarna bli de som ser till att det blir fart på sjukvården. Det är kanske så det måste gå till. Jag har en annan fråga. Jag ställde en skriftlig fråga till statsrådet här för några veckor sedan om den enskildes integritet i samband med frågan om sjuklönen. Det handlade alltså om att arbetsgivaren inte alltid får veta. Vi är överens, statsrådet och jag, om att den enskildes integritet är jätteviktig. Det får inte ske en uppluckring av den för att arbetsgivaren nu får ett ökat ansvar. Men svaret jag fick var att det här inte har varit något problem hittills. Det är väldigt få tvister, säger statsrådet i svaret. Min fråga handlade ju om på vilket sätt ni möter frågan om att kraven sannolikt kan öka nu. Väldigt många arbetsgivare säger att de inte alltid får veta, och hur ska de då kunna göra en rehabiliteringsplan som är lämplig och bra? Det finns exempel på att människor är sjukskrivna av personliga skäl. Det står "krisreaktion" på läkarintyget och sedan är man fullt sjukskriven, och det är inte så väldigt mycket mer man från arbetsgivaren kan göra. Tror statsrådet inte att det finns en risk för att arbetsgivarkraven på de anställda i ett sådant läge kommer att öka?

Anf. 37 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Jag tror att intresset ökar för vilken åkomma en person har som är anställd av en arbetsgivare - det ska öka, och jag hoppas att det gör det. Jag är väldigt noga med att vi inte har lagt fram ett förslag som innebär att man skrider över gränsen för den personliga integriteten när det gäller vilka sjukdomar man har. Det är inte kunskap som arbetsgivaren ska ha. Jag tror emellertid att den ordning som vi nu inför, med medfinansiering kopplad till en förstärkt skyldighet för försäkringskassan att kalla till avstämningsmöte och därmed också en möjlighet för arbetsgivaren att använda sig av det samtalet, kommer att innebära att man får en bättre dialog om åtgärder som kan vidtas för att underlätta återkomst med hänsyn tagen till den sjukdom som den enskilde har och att det kan ske i ett lugnt samtal mellan de berörda. Normalt är människor i allmänhet villiga att berätta rätt mycket om hur man har det. Man ska inte tvingas till det om man inte vill. Men jag tror att den dialogen kommer att betyda en hel del. Jag tycker att den där frågan är lite teoretisk. Jag möter inte ett problem i verkligheten som innebär att människor inte talar om eller visar sitt läkarintyg och vad man har för diagnos. Jag har snarare, ska jag säga Linnéa Darell, tyckt att människor är väldigt frikostiga med att berätta vad de har för sjukdom. Jag har snarare tyckt att det har varit ett litet bekymmer, men det är ju upp till var och en.

Anf. 38 Anna Lilliehöök (M)

Fru talman! Arbetslivsministern är ytterligt nöjd med den utveckling man haft bland annat vad gäller försäkringskassan och pekar på hur försäkringskassan nu ska kunna stödja arbetsgivarna. Det är det som är arbetsgivarnas redskap för att kunna minska sjukfrånvaron: att kunna få stöd och hjälp från försäkringskassan med att få i gång en rehabiliteringsplan och avstämningsmöten. Men sanningen är ju att redan i dag är försäkringskassan fullt upptagen. Dessutom kommer nu ytterligare sjukfall att passera genom försäkringskassan, nämligen under den tredje sjuklöneveckan, så de kommer att få ännu mer att göra. I dag är det väl så - det beskriver ministern själv i sin redogörelse - att möjligen 8-10 % av de långtidssjukskrivna har fått någon typ av rehabilitering. Avstämningsmöten äger knappast rum över huvud taget. Jag har lite svårt att se att man kan vara så nöjd. Min fråga är naturligtvis: Vilken revolution har ministern tänkt sig vad gäller försäkringskassans sätt att arbeta? Jag vill också följa upp förra frågan om arbetsgivarnas redskap att kunna påverka sjukskrivningarna. Vilka redskap har ministern givit arbetsgivarna att påverka sjukskrivningsprocessen? Den ligger ju faktiskt i händerna på den enskilde läkaren och försäkringskassan. Hur ska arbetsgivaren kunna påverka denna process? Ja, vi fick ett redskap här. Arbetsgivarna ska uppenbarligen påverka sjukvårdens prioriteringar, och det förslaget tackar vi för, men jag skulle vilja ha några fler redskap för hur det här ska gå till.

Anf. 39 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Om jag förstod Anna Lilliehöök rätt var det ett problem för Moderaterna att vi nu avskaffar den tredje sjuklöneveckan, därför att det blir ytterligare arbete för försäkringskassan. Var det så jag skulle uppfatta det? Jag trodde att det var någonting som ni gillade. Vi som vill att den här reformen ska bli bra och lyckas, som jag sade i mitt anförande, är väldigt angelägna om att försäkringsadministrationen fungerar. Vi skapar särskilda enheter som ska serva arbetsgivarna med uppgifter och kunskap om det som är nytt i detta, och det ska ske med respekt och stor professionalitet gentemot arbetsgivarna. Jag kan mycket väl tänka mig att jag kan få en och annan fråga och interpellation i riksdagen på nyåret som handlar om att det på något ställe inte har fungerat friktionsfritt. Vi får stå ut med det. Så är den här världen. Däremot är det min fasta övertygelse att detta är en drivkraft som träffar både arbetsgivare och som kommer att rikta större, ökade krav på oss själva och försäkringskassan - vi vill ha det, tycker inte att det är så tokigt och att det till och med är riktigt bra. Vi måste bli effektivare, inte därför att arbetsgivarna nödvändigtvis ska bli glada utan därför att människor som är sjukskrivna ska få den bästa hjälp och snabbaste behandling som man kan begära. Det träffar oss också. Jag kommer att vara en ivrig anhängare av att ta ansvar för att försäkringskassan kan klara den arbetsuppgiften. Jag ska träffa dem redan i dag på eftermiddagen.

Anf. 40 Anna Lilliehöök (M)

Fru talman! Jag ifrågasätter om det här egentligen är ett så väl avvägt förslag som ministern påstår. Vad som hade varit ett väl avvägt förslag är att ge arbetsgivarna möjlighet att påverka, att utnyttja drivkrafter också för andra i processen. Hur ser ministern på förslaget att höja ersättningen i sjukpenningen? Är det en drivkraft för att minska sjukfrånvaron? Vi moderater, som faktiskt vill minska sjukfrånvaron, har föreslagit att ersättningen ska sänkas och framför allt att taket sänks till 80 %. I dag, herr minister, får vissa till och med mer än lönen när de är sjukskrivna. Först 90 % ersättning från stat och avtal och därtill kommer semesterersättning på 13 %. Summa summarum: 102 % - med ministerns förslag om 80 % ersättning. När det var 77,6 hamnade man i princip på 100 %. Hur ser ministern på drivkrafterna för den enskilde i sammanhanget?

Anf. 41 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Vi vill höja till 80 % därför att 80 % är en rimlig nivå med hänsyn till det standardskydd vi vill uppnå. Det kanske till och med skulle vara lite högre. Standardskyddet inkomstbortfallsprincipen är för oss en nivå vid vilken man kan behålla i allt väsentligt det liv man hade innan man blev sjukskriven. Man ska inte behöva göra stora uppoffringar och stora förändringar i livet. Det ska inte gå ut över barnens födelsedagar eller vad det kan vara. Vi tycker att 80 % svarar mot ett standardskydd. Jag tror inte att det är ett problem att ha högre än 80 %. Hur påverkar det människors beteende? Jag tror att människor är angelägna om att ha ett standardskydd. Det är olika. Det finns högre nivåer i andra länder. Vad som dramatiskt påverkar är om man gör som Moderaterna vill, nämligen sänker till 65. Då händer något väldigt dramatiskt. Då kommer detta att inträffa att människor måste gå från hus och hem när de blir sjukskrivna. Det vill vi inte vara med om. Nedåt har nivån naturligtvis en väldig betydelse. Det kommer att betyda att sjuka i högre grad kommer att arbeta, och de som tvingas vara hemma ändå kommer att få ett betydligt sämre ekonomiskt skydd med Moderaternas förslag än med vår höjning till 80 %.

Anf. 42 Birgitta Carlsson (C)

Fru talman! Hans Karlsson uttrycker sin glädje över att långtidssjukskrivningarna minskar. Vi kan konstatera att i takt med att långtidssjukskrivningarna minskar har i stället förtidspensioneringarna ökat med över 70 000. Det är till och med så att en hel del personer inte ens registreras som långtidssjukskrivna förrän de går in i förtidspension. Det är absolut inte en utveckling vi kan vara nöjda och tillfredsställda med. Hans Karlsson nämnde de kroniskt sjuka som kan få undantag från arbetsgivarinträdet. När det är så få som 102 personer kan det inte ha fungerat hitintills. Hur kommer man att jobba för att fler personer verkligen ska vilja registrera sig som i princip svåra människor att ha som anställda? Den som anställer personer gör det för att få arbetskraft som kan tillföra eller arbeta så mycket som möjligt. Jag tror inte att det kommer att underlätta om någon berättar att denne kommer att vara sjuk mycket men att det innebär att arbetsgivaren slipper att betala. Det är därför som många har valt att inte registrera sig på det sättet. Kommer Hans Karlsson att lyssna på LO:s uppmaning att snabbt upphäva förslaget om drivkraften att minska sjukfrånvaron inte fungerar?

Anf. 43 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Förtidspensioneringarna ökar. En förklaring till det är att många har varit långtidssjukskrivna. En annan förklaring är att det är få i gruppen förtidspensionerade som går ur förtidspensionering på grund av ålderspensionering vid 65. Det är grupperna som är födda före 1940. De är få. De som går in i förtidspensionering ungefär tio år innan ålderspensionering - typiskt sett, så har det varit under lång tid - är de som fyllde 55 år år 2000. Det är de stora 1940-1945-årsgrupperna. Det går in fler än det går ur. Så är det, och så kommer det att vara. Då kan man göra allt för att minska detta. Medfinansiering är ett sätt att minska vandringen mot förtidspensionering genom att vi försöker avbryta de långa sjukskrivningarna tidigare. Det är ett demografiskt problem, och det är ett problem som har uppstått på grund av ett hårdnande arbetsliv och liv i övrigt under 1990-talet och att många kvinnor i 55-årsåldern har dubbelarbetat ett helt yrkesliv. Det är få personer som har möjlighet att få högriskskyddet. Jag tror att de kommer att bli fler. De kommer att i första hand diskuteras vid avstämningsmöten. Jag tror att ett normalt förlopp blir att en arbetsgivare vill ha ett avstämningsmöte. Arbetsgivaren och läkaren träffar försäkringskassan. Sedan blir det diskussion om vad som kan göras. Då kommer säkert frågan upp om huruvida arbetsgivaren kan befrias på grund av att en person har en kronisk sjukdom.

Anf. 44 Birgitta Carlsson (C)

Fru talman! Hans Karlsson pratar sig varm för just vikten att införa drivkrafter för företagen. Men varför är man inte lika angelägen om att ha drivkrafter för dem som är anställda? Det råder inget tvivel om att företag med färre anställda kommer att genom detta få en utökad administration. Även om kostnaden sänks är det fråga om ett merarbete som kommer att ge ökade kostnader i företaget på annat sätt. Hans Karlsson talar om företag med 200 anställda. Jag tror inte heller att de företagen har så pass stor administration i dag. De klarar det merarbete som förslaget kommer att innebära. Det är de mindre företagen som kommer att få problem. Jag fick inte svar på om Hans Karlsson är beredd att riva upp förslaget om det visar sig att det försvårar för de små företagen i Sverige och dessutom om fler företag väljer att inte anställa fler i personalen.

Bengt-Anders Johansson (M)

Anf. 45 Hans Karlsson (S)

Fru talman! Det skulle vara mycket korkat av mig att som företrädare för regeringen säga att trots att en reform på arbetsmarknaden inte fungerar, vare sig för LO eller för småföretagare, ska vi ändå ha den kvar. Om något inte skulle fungera ska vi naturligtvis ändra på det. Dummare än så är vi inte. Jag lovar att vi ska göra det.

Anf. 46 Bengt-Anders Johansson (M)

Fru talman! Låt mig inledningsvis fundera över statsrådet Karlssons utsagor om att Moderaternas förslag om en neddragning av sjukpenningen till 65 % efter ett antal dagar skulle innebära att folk fick gå från gård och grund; så tror jag att statsrådet uttryckte det. Vi kommer förmodligen ganska snart att få se effekterna av detta, eftersom friåret, med exakt samma nivå på ersättningen, inom kort tar sin början. Fru talman! Anledningen till att jag begärde ordet var att jag i måndags träffade ett antal företrädare för småföretagare från Gnosjöregionen. Jag kommer själv från den trakten och kände att det fanns skäl att delge kammaren deras uppfattning, som är väldigt utbredd, och som man just i detta småföretagarområde känner oerhört starkt för. Jag är alldeles övertygad om att förslaget om medfinansiering är ytterligare en del i ett tillväxthämmande förslag, något som Socialdemokraterna snart är experter på. Principen om medfinansieringsresonemanget är först och främst mycket grumlig eftersom den på inget sätt har den nära koppling till just arbetsmiljön som den vill göra gällande. Förslaget kan alltså ses som en desperat handling från Socialdemokraterna när välfärdssystemet krackelerar i andra ändar. Då måste extraordinära åtgärder vidtas. Detta är en av dem. Förslaget saknar i stor utsträckning både förankring och legitimitet. En generell undersökning säger att åtta av tio företagare är beredda att ta sitt ansvar för det som är arbetsmiljörelaterat. Åtta av tio kommer att i fortsättningen vara mer försiktiga vid anställning. Nio av tio kommer att öka kontrollen av dem som de ska anställa. Det har också gjorts en speciell undersökning i Jönköpings län, där Gnosjöregionen ligger. Där säger 100 % att sjukfrånvaron inte kommer att minska med anledning av detta förslag. Möjligen kan det ske genom selektionen av anställningar, det vill säga att man skiljer ut dem som kan vara presumtivt sjukdomsbenägna. Genom att skilja ut dem kanske frånvaron bland dem som är anställda kommer att minska, men inte generellt sett. 96 % av de tillfrågade i Jönköpings län säger att de kommer att bli försiktigare vid anställning. Självklart kommer företagen att parera. Småföretagarna i Gnosjöregionen har inte överlevt alla variationer av konjunkturer på grund av att de suttit stilla. Nej, de har överlevt tack vare att de är duktiga på att parera oavsett varifrån hoten kommer. Så sker redan. De lägger ut mängder av arbeten till andra länder varenda dag, tro mig. Socialdemokraterna säger att nu ökar exporten. Nu går det bra. Enligt de uppgifter jag får från företagsledarhåll beror det just på att de lägger ut arbeten och därigenom åker produkterna ut ur landet - möjligtvis kommer de också tillbaka - och på så sätt blir exportsiffran uppblåst. Det finns inte någon realitet bakom detta. Effekten blir minskade arbetstillfällen i Sverige. Arbetena flyttas ut i ännu snabbare takt. När Saab i Trollhättan är föremål för en eventuell nedläggning rusar regeringen åstad per omgående och stryper infrastruktursatsningar runtom i landet för att fokusera på endast ett område. Men när "ett Saab i Trollhättan" sakta, försiktigt och lugnt dagligdags flyttar ut från Gnosjöregionen är det ingen socialdemokrat som reagerar. Ingen reagerar. Detta, mina vänner, är väsentligt mycket större än jag tror att ni kan ana. Jag tog med mig två uttalanden från mötet i måndags. Det första lyder: Det är roligt att anställa, men i dag ser jag efter varje möjlighet att minska antalet anställda. Det andra lyder: Som företagare ska jag naturligtvis göra det som jag är bra på. Efterföljande resonemang gick ut på att nu kommer ännu en administrationsåtgärd som företagaren ska ikläda sig. Den samlade administrationskostnaden för svenska företag är i storleksordningen 50-55 miljarder per år, och detta är ytterligare en pinne på ryggen. Orkar ni den, så orkar ni den, så orkar ni den. Min fråga till statsrådet Karlsson är: Känner inte statsrådet en viss oro inför detta? Jag tyckte mig se att det fanns en viss osäkerhet i resonemanget i den interpellationsdebatt som var. Jag skulle vara osedvanligt orolig om jag vore i statsrådets kläder. Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 2.

Bengt-Anders Johansson (M)

Anf. 47 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Bengt-Anders Johansson kommer från ungefär samma region som jag. Där har vi en låg arbetslöshet. Det har vi i Gnosjöregionen, och det har vi i Kronoberg. Den är ungefär 2,7 %, och vi noterar att en så låg arbetslöshet hade vi inte under den tid det var borgerlig regering och Moderaterna styrde arbetsmarknadspolitiken. Då var den flerdubbelt högre. Bengt-Anders hävdar att förslaget om ekonomiska drivkrafter saknar legitimitet och hänvisar, precis som en del tidigare talare, till en opinionsundersökning som jag tror att Svenskt Näringsliv beställt. Enligt den gillade åtta av tio inte riktigt förslaget. Med anledning av det vill jag fråga: Tror Bengt-Anders Johansson att ett moderat förslag om sänkt sjukersättningsnivå till 65 % har legitimitet? Tror Bengt-Anders Johansson att det finns ett stöd hos svenska folket för att så dramatiskt sänka ersättningsnivån för människor som är sjuka så att de får gå från hus och hem?

Anf. 48 Bengt-Anders Johansson (M)

Fru talman! Nu var det inte jag som sade att människor skulle få gå från gård och grund. Det var statsrådet Karlsson som använde det uttrycket. Jag bara kontrade med att friåret, som har samma ersättningsnivå, i så fall borde ge exakt samma effekt. Jag har aldrig sagt att människor ska behöva gå från gård och grund för att nivån sänks till 65 %. Det är riktigt som sägs att vi har låg arbetslöshet i vår hemtrakt. Där finns alltså en mycket nära relation mellan företagsledare och medarbetare, och väldigt lite hierarkier. Nu vet jag att det för många socialdemokrater är ett obekvämt konstaterande, eftersom de alltid rör sig med storföretag. Vi hörde statsrådet Karlsson hänvisa till att ett antal procent av de företag som har fler än 200 anställda skulle tjäna på detta. Men hur många företag här i landet har över 200 anställda? Det är ett mycket litet antal. 97 % av landets företag har färre än 20 anställda - färre än 20. Alltså måste de 200 utgöra en eller annan procent. Det är dem som Socialdemokraterna slår vakt om. Sedan hänvisar Tomas Eneroth till den borgerliga regeringen i början av 90-talet. Jag trodde, Tomas Eneroth, att vi hade rett ut orsakerna till problemen i början av 90-talet. Om inte, rekommenderar jag ett samtal med Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson, som på ett föredömligt sätt erkände sitt ansvar i den kris som uppstod på grund av avregleringar.