En europeisk arresteringsorder
Betänkande 2003/04:JUU8
Justitieutskottets betänkande2003/04:JUU8
En europeisk arresteringsorder
Sammanfattning I detta ärende behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder jämte fyra följdmotioner med yrkanden om bl.a. avslag på propositionen. Förslagen i propositionen syftar huvudsakligen till att genomföra det inom EU antagna rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, vilket syftar till att göra utlämningsförfarandet mellan EU:s medlemsstater enklare och mer effektivt. I propositionen föreslås att det skall införas en ny lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder vilken i förhållande till EU:s medlemsstater normalt sett skall ersätta lagen (1957:668) om utlämning för brott. Vidare föreslås ändringar i annan lagstiftning som påverkas av rambeslutet, bl. a. i brottsbalken och sekretesslagen. Den nya ordningen bygger på principen om ömsesidigt erkännande inom unionen av varandras rättsliga beslut. Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, föreslås träda i kraft den 1 januari 2004. Utskottet tillstyrker i huvudsak propositionen, dock med undantag för några justeringar i föreslagen författningstext, samt avstyrker motionerna. Utskottet lägger i ärendet också fram förslag till övergångsbestämmelser om vilka regler som skall gälla i förhållande till de medlemsstater som inte har införlivat rambeslutet i sin lagstiftning den 1 januari 2004. I ärendet finns tre reservationer och ett särskilt yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut 1. Handläggningen av rambeslut Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju8 yrkande 2. Reservation 1 (mp) 2. Avslag på propositionen Riksdagen avslår motionerna 2003/04:Ju7 och 2003/04:Ju8 yrkande 1. Reservation 2 (v, mp) 3. Grundlagsskyddet Riksdagen antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder såvitt avser 2 kap. 1 §. Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:7 i denna del och avslår motion 2003/04:Ju5 yrkande 2. 4. Husrannsakan Riksdagen antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder såvitt avser 4 kap. 7 § med den ändringen att bestämmelsen får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna del. 5. Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju6 yrkandena 1 och 2. Reservation 3 (c) 6. Uppföljning av den nya lagstiftningen Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju5 yrkande 1. 7. Beslut om att inte tillämpa systemet med en europeisk arresteringsorder Riksdagena) avslår regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder såvitt avser 8 kap. 3 § och föreskriver att rubriken närmast före denna paragraf skall utgå,b) antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder såvitt avser 1 kap. 1 § med den ändringen att bestämmelsen får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3.Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna del. 8. Utlämningslagens tillämpningsområde Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott såvitt avser 1 § med den ändringen att bestämmelsen får den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna del. 9. Övergångsbestämmelser Riksdagen beslutar atta) punkten 1 i övergångsbestämmelserna till regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder skall ges den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3,b) det i övergångsbestämmelserna till regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott skall införas en ny punkt, 3, med den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. 10. Lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder i övrigt Riksdagen antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder i den mån det inte omfattas av utskottets förslag i det föregående. Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:7 i denna del. 11. Utlämningslagen i övrigt Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott i den mån det inte omfattas av utskottets förslag i det föregående, dock med den ändringen att ordet "högsta" skall bytas ut mot "Högsta" på två ställen i 20 § första stycket. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna del. 12. Lagen om internationellt polisiärt samarbete Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete, dock med den ändringen att 4 § ges den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:7 i denna del. 13. Lagförslagen i övrigt Riksdagen antar regeringens förslag tilla) lag om ändring i brottsbalken, b) lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,c) lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,d) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),e) lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,f) lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,g) lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,h) lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,i) lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister, j) lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister,k) lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, l) lag om ändring i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,m) lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,n) lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete ocho) lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:7 i denna del. 14. Underrättelse enligt rambeslutet Riksdagen godkänner regeringens förslag till ändring i avgiven underrättelse enligt artikel 13.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:7 i denna del. Stockholm den 9 december 2003 På justitieutskottets vägnar Susanne Eberstein Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Susanne Eberstein (s), Alice Åström (v), Margareta Sandgren (s), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén (s), Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif Björnlod (mp), Hillevi Engström (m), Karin Granbom (fp) och Peter Althin (kd).
Redogörelse för ärendet Bakgrund I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors år 1999 angavs att det formella utlämningsförfarandet borde avskaffas mellan medlemsstaterna när det gäller personer som är på flykt undan rättvisan efter att ha fått sin slutgiltiga dom och ersättas med ett enkelt förfarande för överförande av personerna. Förfaranden för brådskande utlämningsärenden borde också övervägas. Kommissionen uppmanades att lägga fram förslag i frågan (nr 35). Vidare föreslogs ett ökat ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar samt en nödvändig tillnärmning av lagstiftningen för att underlätta samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga skyddet av enskildas rättigheter. Principen om ömsesidigt erkännande borde, enligt rådet, bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området (nr 33). Målsättningarna från Tammerfors upprepades dels i EU:s strategi inför det nya årtusendet om förebyggande och bekämpning av organiserad brottslighet (EGT C 124, 3.5.2000, s. 1), dels i åtgärdsprogrammet för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål (EGT C 12 E, 15.1.2001, s. 10). Kommissionen presenterade den 19 september 2001 ett förslag till rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT C 332 E, 27.11.2001, s. 305). Europeiska rådet kunde vid sitt möte i Laeken den 14-15 december 2001 konstatera att det fanns en politisk överenskommelse kring ett rambeslut om en europeisk arresteringsorder. Europaparlamentet godkände i sitt yttrande den 6 februari 2002 utkastet till rambeslut utan förslag till ändringar. Riksdagen godkände den 22 maj 2002 det inom EU upprättade utkastet till rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (prop. 2001/02:118, bet. JuU29, rskr. 256). Rambeslutet antogs därefter vid EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor den 13 juni 2002 (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1). Ärendet och dess beredning Eftersom riksdagens godkännande krävdes för att Sverige skulle kunna rösta för ett antagande av rambeslutet och då medlemsstaterna skall ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att genomföra bestämmelserna i rambeslutet den 31 december 2003 lade regeringen i godkännandepropositionen inte fram något förslag till lagändringar för genomförande av åtagandena. Däremot lämnades en redogörelse för på vilket sätt rambeslutet ställer krav på lagändringar. Inom Justitiedepartementet har därefter utarbetats en departementspromemoria, Lag om europeisk arresteringsorder och överlämnande för brott inom EU (Ds 2002:62) med förslag till vilka lagändringar som bör vidtas för att Sverige skall uppfylla åtagandena enligt rambeslutet. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2003/111/BIRS). De nu aktuella förslagen bygger på departementspromemorian och remissbehandlingen av den. Lagrådet har granskat regeringens förslag och har därvid haft vissa synpunkter. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2. Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnas förslag till lagändringar i anledning av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, vilket riksdagen godkände den 22 maj 2002. I propositionen föreslås att det skall införas en ny lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Den nya lagen ersätter utlämningslagens bestämmelser om utlämning för brott till medlemsstater i EU. Vidare föreslås ändringar i annan lagstiftning som påverkas av rambeslutet. Den nya lagen reglerar överlämnande från Sverige. Lagen, som i vissa delar motsvarar bestämmelserna i utlämningslagen, innehåller regler för främst åklagares och domstolars handläggning och beslut i ärenden om överlämnande. Beslut om överlämnande skall - till skillnad mot i dag - fattas av tingsrätt som första instans och inte av regeringen. Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätt och, om prövningstillstånd beviljas, till Högsta domstolen. Tingsrättens beslut skall i princip fattas inom 30 dagar från gripandet av den eftersökta personen. Om personen samtycker till överlämnande skall beslutet fattas inom 10 dagar från samtycket. Den som eftersöks för överlämnande har rätt att få en offentlig försvarare. Handläggningen i domstol skall som regel vara muntlig. Den nya lagen innehåller bestämmelser om tvångsmedel som i vissa avseenden avviker från de bestämmelser som gäller i brottmål. Bland annat finns det i lagen en presumtion som innebär att den som eftersöks för överlämnande normalt skall anhållas och häktas. Denna presumtion gäller dock inte om den eftersökte är under 18 år. I likhet med vad som gäller vid utlämning skall det vara möjligt att i samband med överlämnandet av den eftersökte även överlämna föremål som har tagits i beslag. I lagen anges i vilka fall överlämnande skall beviljas. Dessa motsvarar i stora delar vad som gäller vid utlämning. För att överlämnande för lagföring skall kunna beviljas krävs att gärningen, enligt den begärande - utfärdande - medlemsstatens lagstiftning, kan medföra fängelse i ett år eller mer. Överlämnande för verkställighet av straff förutsätter att det har dömts ut en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader. Som huvudregel behålls kravet på dubbel straffbarhet. Överlämnande kan emellertid i vissa fall ske även för gärningar som inte direkt motsvarar något brott enligt svensk lag. För att överlämnande skall få beviljas i ett sådant fall krävs att gärningen omfattas av artikel 2.2. i rambeslutet - den s. k. listan som innehåller 32 olika gärningstyper - vilket också innebär att gärningen skall kunna medföra fängelse i tre år eller mer enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. I sådana fall skall någon kontroll av om det finns dubbel straffbarhet inte ske. I lagen finns motsvarigheter till flera av utlämningslagens avslagsgrunder. Enligt rambeslutet är vissa av avslagsgrunderna tvingande och andra icke tvingande. I lagen anges att överlämnande i vissa fall inte får ske, t.ex. om den eftersökte i Sverige eller i en annan medlemsstat i EU redan är dömd för gärningen, om nåd eller åtalsunderlåtelse för gärningen har meddelats i Sverige eller om lagföring för gärningen pågår i Sverige. Ett annat exempel på när ansökan skall avslås är om gärningen har begåtts i Sverige och antingen inte utgör brott här eller enligt svensk lag är preskriberad. Rambeslutet ger en medlemsstat möjlighet att avslå en begäran om överlämnande för verkställighet av straff, om medlemsstaten åtar sig att verkställa straffet. Det är också möjligt för en medlemsstat att, som villkor för överlämnande för lagföring, kräva garantier om att få tillbaka den som har överlämnats för att han eller hon skall kunna verkställa straffet i sitt hemland. Den nya lagen innehåller därför bestämmelser som innebär att överlämnande i vissa sådana situationer kan vägras för att straffverkställigheten i stället skall ske i Sverige eller att villkor skall ställas upp vid överlämnandet om att den som begärs överlämnad skall återföras till Sverige för att verkställa ett eventuellt straff här. Den nya lagen kräver följdändringar i annan lagstiftning. Ändringar görs i bl.a. brottsbalken, lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) och sekretesslagen (1980:100). Flertalet av dessa ändringar är av redaktionellt slag. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2004.
Utskottets överväganden En europeisk arresteringsorder, m.m. Utskottets förslag i korthet I propositionen lämnas förslag till lagändringar som krävs för att Sverige skall uppfylla sina åtaganden enligt det inom EU antagna rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Regeringen föreslår dels att en ny lag om överlämnande från Sverige enligt en arresteringsorder skall införas, dels vissa ändringar i annan lagstiftning. Utskottet föreslår att riksdagen i huvudsak bifaller propositionen, dock med några justeringar i föreslagen författningstext. Detta innebär att utskottet avstyrker motionsyrkanden om handläggningen av rambeslut, avslag på propositionen, att en uttrycklig hänvisning till grundlagarna skall föras in i den nya lagen, att den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet skall förstärkas samt att en utvärdering av den nya lagstiftningen måste göras. I sistnämnda hänseende aviserar regeringen att den under år 2005 avser att återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur de berörda myndigheterna i Sverige har tillämpat eller på annat sätt berörts av den nya lagstiftningen. Utskottet lägger i ärendet också fram förslag till övergångsbestämmelser om vilka regler som skall gälla i förhållande till de medlemsstater som inte har införlivat rambeslutet i sin lagstiftning den 1 januari 2004. Jämför reservationerna 1 (mp), 2 (v, mp) och 3 (c) samt det särskilda yttrandet (m, fp). Handläggningen av rambeslut I motion Ju8 (mp) väcks frågan om riksdagens behandling av godkännande av rambeslut. Motionärerna anser att frågan om godkännande av rambeslut inom det rättsliga området inte bör behandlas av riksdagen med mindre än att förslag till följdlagstiftning samtidigt läggs fram. Lagrådet kritiserade i sitt yttrande över nu aktuella lagförslag den beredning som föregick propositionen om godkännande av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Enligt Lagrådet skulle det, mot bakgrund av att förslagen är av stor principiell betydelse, t.ex. ha varit önskvärt att propositionen hade föregåtts av sedvanlig remissbehandling. Lagrådet ansåg också att det finns anledning att på ett mer generellt plan överväga hur systemet med rambeslut lämpligen bör hanteras från svensk sida. Regeringen bemötte liknande synpunkter från Lagrådet i proposition 2002/03:38 Straffansvar för terroristbrott. Regeringen framhöll därvid bl.a. följande. Rambeslut blir bindande för EU:s medlemsstater så snart de antagits av regeringarnas företrädare i ministerrådet. I de fall ett rambeslut förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om rambeslutet i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta, krävs därför enligt 10 kap. 2 § regeringsformen att regeringen inhämtar riksdagens godkännande innan den samtycker till att rambeslutet skall bli bindande för Sverige. Det finns ingen möjlighet att vid antagande av ett rambeslut göra förbehåll för ratifikation. För riksdagens godkännande av att rambeslut antas har därför tillämpats en ordning som innebär att riksdagen godkänner ett utkast till rambeslut om vilket det träffats en politisk överenskommelse. För att inte fördröja rambeslutens antagande har godkännandepropositionerna inte innehållit förslag till lagändringar utan i stället en analys av det lagstiftningsbehov som rambeslutet föranleder. Sammanfattningsvis framhöll regeringen att den form för behandling av rambeslut och därav föranledd lagstiftning som används måste anses väl uppfylla de krav som gäller vid lagstiftning i anledning av internationella överenskommelser (s. 25 f). Den genom praxis godtagna ordningen att riksdagen kan godkänna ett rambeslut som ännu inte föreligger i slutligt skick har kommit till klart uttryck genom en ändring i 10 kap. 2 § regeringsformen, som trädde i kraft den 1 januari 2003. I detta sammanhang uttalades inte något krav på att ett godkännande av ett utkast till rambeslut förutsätter att förslag på följdlagstiftning samtidigt läggs fram (bet. 2001/02:KU18, prot. 124, bet. 2002/03:KU6, rskr. 15). Konstitutionsutskottet har därefter genomfört en granskning av regeringens hantering när det gäller inhämtandet av riksdagens godkännande enligt 10 kap. 2 § regeringsformen inför antagandet av rambeslut och andra beslut på andra och tredje pelarens område inom EU. Konstitutionsutskottet uttalade i det sammanhanget att ett traditionellt remissförfarande skall tillämpas vid beredningen av en proposition om godkännande av rambeslut i samma utsträckning som vid lagstiftningsärenden. Konstitutionsutskottet underströk härvid att underhandskontakter med myndigheter kan ersätta remissbehandling av traditionellt slag endast då detta är oundgängligen påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s antagande av en överenskommelse eller i andra undantagssituationer (bet. 2002/03:KU10 s. 63 f). Regeringen vidhåller i den nu aktuella propositionen vad den tidigare anfört samt framhåller att vissa förbättringar gjorts, dels bestäms numera inte någon genomförandetidpunkt i utkast till rambeslut, dels tillämpas en ordning där utkast till godkännandeproposition remitteras för att inhämta synpunkter på om ett rambeslut bör antas. Regeringen anför vidare att den noga kommer att följa dessa frågor och vid behov vidta de åtgärder som krävs för att rambeslut även i fortsättningen skall kunna antas och genomföras på ett ändamålsenligt och konstitutionellt riktigt sätt. Justitieutskottet har i olika sammanhang tagit ställning till frågan om riksdagens handläggning av godkännande av rambeslut och efterföljande lagstiftningsförslag. Principfrågan behandlas i utskottets betänkande 1999/2000:JuU20 s. 5 f. Utskottet framhöll därvid att det inte kunde se något avgörande skäl mot att godta ett rambeslut vid ett tillfälle och fatta beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle. Att avvakta med lagstiftningen bör emellertid inte ske annat än när det är påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslutet. Frågan behandlades också i betänkandet om riksdagens godkännande av det i detta ärende aktuella rambeslutet. Utskottet avstyrkte då liknande motionsyrkanden som det nu aktuella (bet. 2001/02:JuU29 s. 9 f). Det bör i sammanhanget tilläggas att justitieutskottet redan före konstitutionsutskottets granskning, inom ramen för sitt uppföljningsarbete, hade gjort en motsvarande granskning på utskottets område. Granskningen omfattade bl.a. alla rambeslut som riksdagen godkänt under perioden 1995/96-2001/02. Utskottet kunde därvid, vid en jämförelse med de efterföljande lagstiftningsärendena, konstatera att regeringen i godkännandepropositionen gjort en i allt väsentligt korrekt bedömning av lagstiftningsbehovet. Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i frågan. Även om det självklart är eftersträvansvärt med en ordning där godkännande av rambeslut prövas samtidigt som förslag till nödvändiga lagändringar, är en sådan ordning med hänsyn till beslutsprocessen inom EU ofta inte möjlig att upprätthålla. Ansträngningar görs dock för att förbättra handläggningen i dessa ärenden, t.ex. remitteras numera utkast till godkännandeproposition för att inhämta synpunkter på om ett rambeslut bör antas eller inte. I sammanhanget kan också nämnas att beslutsformerna i den tredje pelaren är föremål för översyn i regeringskonferensen om EU:s grundfördrag. Sammanfattningsvis anser utskottet sålunda att motion Ju8 i nu behandlad del bör avslås. Propositionen Inledning Regeringens förslag innebär att det införs en ny lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Därutöver föreslås vissa ändringar i annan lagstiftning, t.ex. i brottsbalken, utlämningslagen och sekretesslagen. Ändringarna syftar huvudsakligen till att genomföra det inom EU antagna rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Enligt artikel 34 i rambeslutet skall medlemsstaterna före den 31 december 2003 ha vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i rambeslutet. Rambeslutet innebär att i princip all utlämning inom EU skall ske genom att systemet med en europeisk arresteringsorder tillämpas. Utlämningskonventionerna från 1957, 1995 och 1996 samt andra bestämmelser om utlämning som i dag gäller inom EU, t.ex. del av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, skall således inte längre tillämpas mellan medlemsstaterna. För svensk del kommer i flertalet fall det nordiska utlämningssamarbetet att kunna undantas från rambeslutets tillämpningsområde. Med en europeisk arresteringsorder avses en begäran från en rättslig myndighet i en medlemsstat (den utfärdande) om att en rättslig myndighet i en annan medlemsstat (den verkställande) skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Denna ordning bygger på att rättsliga myndigheter i medlemsstaterna erkänner varandras bedömningar och beslut i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut. En europeisk arresteringsorder får utfärdas för brott som enligt den utfärdande statens lagstiftning kan medföra en frihetsberövande påföljd om minst ett år. När överlämnande begärs för verkställighet av ett redan utdömt straff krävs en frihetsberövande påföljd om minst fyra månader. Som huvudregel behålls kravet på dubbel straffbarhet. Om den utfärdande staten gjort bedömningen att brottet motsvarar något av de 32 brott eller brottstyper som särskilt anges i rambeslutets s.k. lista och brottet i den utfärdande staten dessutom kan medföra en frihetsberövande påföljd om minst tre år får emellertid krav på dubbel straffbarhet för gärningen inte ställas. Listan omfattar flera av de allvarligaste brottsbalksbrotten som mord, grov misshandel, våldtäkt och rån samt vissa allvarliga brott inom specialstraffrätten, t.ex. narkotikabrott och miljöbrott. På listan finns också vissa brott, t.ex. deltagande i en kriminell organisation, som inte motsvaras av någon brottsbeteckning i svensk lag, men som i praktiken kan innefatta t.ex. vålds- eller hotbrott. Även dessa gärningar torde därför i flertalet fall vara straffbara i Sverige. Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder får inte vägras i andra fall än vad som följer av rambeslutet. Flertalet av rambeslutets avslagsgrunder låter sig beskrivas i uttryckliga regler om att en viss förutsättning skall eller får medföra att överlämnande vägras. Här kan bl.a. nämnas principen om att ingen skall dömas två gånger för samma sak (ne bis in idem) och bristande straffmyndighetsålder i den verkställande staten. Nämnas kan också principen om att pågående lagföring av den eftersökte för samma gärning utgör hinder mot verkställighet (lis pendens). Även att gärningen omfattas av nåd, att påföljd för gärningen har bortfallit på grund av preskription i den verkställande staten eller att gärningen har begåtts på den verkställande statens territorium kan utgöra hinder för överlämnande. Överlämnande får inte heller ske om det skulle strida mot bestämmelser om immunitet och privilegier. Också i rambeslutets beaktandesatser finns bestämmelser som medför att överlämnande i vissa fall kan vägras. Att en europeisk arresteringsorder utfärdats hindrar t.ex. inte medlemsstaterna från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet. Överlämnande får också vägras om det finns skäl att tro att en europeisk arresteringsorder utfärdats i syfte att lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning eller att personens ställning vid ett överlämnande kan skadas av något av dessa skäl. Inte heller påverkar rambeslutet skyldigheten att i det enskilda fallet respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) eller skyldigheten att fullgöra vissa andra internationella förpliktelser. Den verkställande rättsliga myndigheten kan också ställa upp vissa, i rambeslutet angivna, villkor som krav för att verkställa en europeisk arresteringsorder, t.ex. att en person som är medborgare i den staten återförs dit efter rättegången för verkställighet av det straff som ådömts honom i den andra staten. Det nya förfarandet för överlämnande motsvarar till stora delar vad som gäller vid utlämning. Det finns dock några betydande skillnader. En av de viktigare skillnaderna är att det övergripande beslutsansvaret flyttas från regeringen till de allmänna domstolarna. En annan stor skillnad är att den verkställande medlemsstaten inte skall göra någon prövning av om den dom eller det beslut som meddelats i den utfärdande medlemsstaten är korrekt utan skall godta den bedömning som har gjorts i den staten. Detta är en konsekvens av principen om ömsesidigt erkännande. Värt att notera i sammanhanget är också att det för överlämnande enligt en arresteringsorder saknar betydelse hur strängt straff som kan följa i den verkställande medlemsstaten. Det är i stället straffet i den utfärdande medlemsstaten som är avgörande. Enligt regeringen bör förfaranderegleringen och regleringen av avslagsgrunder utformas med utgångspunkt i att bestämmelserna kommer att tillämpas av åklagare och domstolar i ett rättsligt tvåpartsförfarande. Bestämmelserna bör tas in i en ny lag, i vilken förutsättningarna för överlämnande från Sverige uttömmande regleras. Lagen bör också innehålla bestämmelser om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder till Sverige när detta sker i anslutning till eller som en följd av att överlämnande sker enligt rambeslutet samt, i den utsträckning saken inte regleras i andra författningar, övriga bestämmelser som krävs för att införliva rambeslutet i svensk lagstiftning. Bestämmelser i övrigt om överlämnande till Sverige bör däremot regleras i förordning. En utgångspunkt för genomförandet av rambeslutet har för regeringens del varit att åstadkomma en lagstiftning som står i överensstämmelse med respekten för de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i EU-fördraget. Att kunna vägra överlämnande med hänvisning till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) måste därmed vara möjligt. En annan, självklar, utgångspunkt har varit att den nya lagstiftningen skall stå i överensstämmelse med grundlagarna och de grundläggande principerna i svensk straff- och processrätt. Samtidigt har regeringen eftersträvat att i den nya regleringen anknyta till nuvarande erkända och väl fungerande regler och förfaranden som gäller vid utlämning. Det har då varit en målsättning att inte inskränka möjligheterna att överlämna i förhållande till vad som i dag är möjligt vid utlämning. En konsekvens av detta är att vissa fakultativa bestämmelser i rambeslutet inte har tagits in i den svenska lagstiftningen. Detta gäller vissa fall där verkställighet av en arresteringsorder kan vägras samt i vilka fall villkor skall kunna ställas upp i samband med ett överlämnande. Avslag på propositionen I motionerna Ju7 (v) och Ju8 (mp) yrkas avslag på propositionen. Här anförs att lagförslagen inte uppfyller de höga krav på rättssäkerhet som bör ställas i en rättsstat. Utskottet noterar inledningsvis att rambeslutet, efter dess antagande den 13 juni 2002, är bindande för Sverige och att det därmed föreligger en skyldighet att uppfylla de åtaganden som följer av rambeslutet. I samband med riksdagens godkännande av utkastet till rambeslut delade utskottet regeringens bedömning att de fördelar som den europeiska arresteringsordern erbjuder överväger de svårigheter och nackdelar som kan finnas. Bland annat framhölls att rambeslutet på ett bra sätt utvecklar det rättsliga samarbetet och ger avsevärt bättre möjligheter att utreda och beivra brott. Vidare framhölls att rambeslutet innebär ett större inslag av rättslig prövning i förfarandet och tvingar medlemsstaterna att kraftigt minska handläggningstiderna för prövning av framställningar (bet. 2001/02:JuU29 s. 9 f). Utskottet har inte nu någon annan uppfattning, utan delar regeringens bedömning att det bör införas en ny lag som reglerar bestämmelserna om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Lagen bör i huvudsak ges den lydelse som regeringen föreslagit. Utskottet vill härvid anmärka att det, om tillämpningen av lagen skulle visa att förtydliganden krävs eller att möjligheterna till avslag respektive rätten att ställa villkor bör utvidgas, alltid finns en möjlighet för riksdagen att ändra lagen. Detta förutsätter självklart att de i sådana fall aktuella lagändringarna är förenliga med rambeslutet. Utskottet vill i sammanhanget även tillägga att domstolarna vid tillämpningen av den nya lagen har att beakta bestämmelserna i grundlag om bl.a. tryckfrihet och yttrandefrihet. Domstolarna skall även beakta bestämmelserna i Europakonventionen jämte tilläggsprotokoll, t.ex. diskrimineringsförbudet samt rätten till en rättvis rättegång. Mot den bakgrunden anser utskottet att de rättssäkerhetskrav som måste ställas på en lagstiftning av förevarande slag är uppfyllda. Sammantaget innebär det anförda att utskottet i princip tillstyrker propositionen. Motion Ju7 samt motion Ju8 i nu behandlad del bör till följd härav avslås. Till några enskildheter i förslaget återkommer utskottet nedan. Hinder mot överlämnande enligt grundlagarna I motion Ju5 (fp) begärs att det i 2 kap. 1 § den nya lagen skall föras in en uttrycklig hänvisning till regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Som framgår ovan innehåller grundlagarna bestämmelser som kan utgöra hinder mot överlämnande. Av punkten 12 i rambeslutets beaktandesatser följer att rambeslutet inte hindrar att en medlemsstat tillämpar sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Vidare följer av artikel 20.1 i rambeslutet att överlämnande får vägras om den eftersökte har rätt till privilegier eller immunitet avseende rättsliga förfaranden eller verkställighet. Bestämmelser om skydd för föreningsfriheten finns intagna i 2 kap. regeringsformen, medan bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier än tryckta skrifter finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Föreskrifter om immunitet i den mening som avses i rambeslutet finns i bl.a. regeringsformen och riksdagsordningen. Regeringen har övervägt om det bör införas en särskild bestämmelse i lagen som erinrar om grundlagarna. Det kan hävdas att en sådan erinran bör tas in för att uppmärksamma tillämparen på att det i grundlagarna finns bestämmelser som inskränker lagens tillämpning. Regeringen har dock i tidigare lagstiftningsärenden ansett att det som regel inte är lämpligt att tynga lagstiftningen med erinringar om vad som gäller enligt grundlagarna (se t.ex. prop. 1999/2000:111 s. 29). Några skäl för att i detta fall frångå den bedömningen har regeringen inte funnit. Någon särskild erinran om grundlagarna, utöver den generella hänvisningen till annan lag, bör därför inte tas in i den nya lagen. Utskottet finner inte anledning att göra någon annan bedömning än regeringen i denna fråga. Motion Ju5 i nu behandlad del avstyrks. Husrannsakan Om det i en arresteringsorder finns en ansökan om beslag skall lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål tillämpas i den delen. Om det annars påträffas föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, får de även utan en särskild ansökan tas i beslag av åklagare eller den som griper den eftersökte, se 4 kap. 7 § den nya lagen. För att säkerställa möjligheten till beslag har, på initiativ av Riksåklagaren, i paragrafen också införts en bestämmelse om husrannsakan. I de flesta fall torde åklagaren ha möjlighet att ta kontakt med den utfärdande myndigheten och få en ansökan om husrannsakan och beslag från denna innan beslutet fattas. I ett sådant fall tillämpas lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I samband med att den eftersökte frihetsberövas, dvs. då han eller hon grips eller när ett anhållande verkställs, förhåller det sig däremot annorlunda. I den situationen kan det hastigt uppkomma ett behov av husrannsakan. Det kan då vara svårt att hinna kontakta den utfärdande myndigheten. Regeringen anser mot denna bakgrund att det i den nya lagen bör införas en regel som medger att husrannsakan får ske för sökande efter föremål som får tas i beslag, om åtgärden vidtas i samband med att den som eftersöks berövas friheten. Utskottet delar regeringens bedömning att en möjlighet till husrannsakan bör finnas också i de fall den utfärdande myndigheten inte hinner kontaktas för att komma in med en ansökan. Husrannsakan bör i dessa fall få göras såväl av åklagare som av polisman eller tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen. Med hänsyn till att det handlar om tvångsmedel kräver dock möjligheten till husrannsakan en tydlig reglering. Av 4 kap. 7 § bör framgå även vem som får besluta om husrannsakan och under vilka förutsättningar. Rambeslutet utgår från att medlemsstaterna så långt det är möjligt tillämpar nationella processuella bestämmelser i fråga om tvångsmedel. Bestämmelser om husrannsakan finns bl.a. i 28 kap. rättegångsbalken. Beslut om husrannsakan enligt rättegångsbalken fattas normalt sett av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. En polisman får sålunda genomföra en husrannsakan under förutsättning att han har ett förordnande från undersökningsledare, åklagare eller domstol. Är det fara i dröjsmål får polismannen dock göra husrannsakan även utan sådant förordnande (se 28 kap. 4-5 §§ rättegångsbalken). Också en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i vissa situationer en motsvarande rätt att göra husrannsakan, se 26 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen). Nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken om polismans befogenheter att genomföra husrannsakan tillkom efter ett tillkännagivande av utskottet (bet. 1988/89:JuU25, rskr. 313). Utskottet åberopade därvid ett uttalande av Justitiekanslern av innebörd att det förhållandet att en åtgärd kunde företas på ett lättare eller bekvämare sätt för myndigheten inte utgjorde motiv för att tillåta ingrepp mot den enskildes personliga frihet och integritet och att det inte utan starka skäl borde anförtros åt en enskild polisman att själv fatta beslut om husrannsakan. Polismans rätt att själv fatta beslut om husrannsakan borde därför inskränkas till fall då fara är i dröjsmål (s. 29 f). Motsvarande synsätt gjorde sig gällande även vid tillkomsten av smugglingslagens bestämmelser om husrannsakan (prop. 1999/2000:124, bet. 2000/01:JuU2, rskr. 28). Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att husrannsakan i nu aktuella fall normalt sett bör få göras först sedan förordnande om husrannsakan meddelats av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål bör dock en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen få göra husrannsakan även utan ett sådant förordnande. Härigenom bringas regleringen i fråga om behöriga personer i överensstämmelse såväl med vad som gäller för beslag i paragrafens första stycke som med reglerna för gripande i 4 kap. 5 § sista stycket den nya lagen. Utskottet lägger fram ett förslag till förtydligande av lagtexten med denna innebörd, se bilaga 3. Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet I motion Ju6 (c) framhålls att man inom EU måste arbeta för att stärka den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet. Motionären framhåller särskilt att möjligheterna till rättsligt bistånd, t.ex. en svensktalande offentlig försvarare, måste förbättras för svenska medborgare som befinner sig utomlands. I Europakonventionen, som tillträtts av alla EU:s medlemsstater, finns de grundläggande krav som kan ställas på ett rättsligt förfarande, dvs. rätten till en rättvis rättegång. Enligt artikel 6.3 (b) i konventionen har var och en som blivit anklagad för brott bl.a. rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. Konventionen ger också en långtgående rätt att, vid behov, få kostnadsfritt offentligt försvar. Av Europadomstolens praxis följer att en sådan rätt i princip föreligger om det rör sig om en besvärlig rättsfråga eller om personen riskerar ett strängt straff. Därtill har i praxis krävts att rätten till försvarare är sådan att försvararen kan lämna ett reellt bistånd - rätten får inte endast vara formell. Inom EU pågår ett arbete med att ytterligare precisera reglerna i Europakonventionen om rätten till en rättvis rättegång. Kommissionen har som ett första steg inlett ett arbete för att på vissa områden skapa miniminormer gemensamma för hela EU (KOM [2003] 75 slutlig). Det handlar om möjligheten att få rättsligt biträde - både före och efter en rättegång - tillgången till tolkning och översättning, information till misstänkta och tilltalade om deras rättigheter, garantier för att i synnerhet misstänkta och tilltalade från utsatta grupper har ett ordentligt skydd samt hjälp via konsulat till frihetsberövade utlänningar. Enligt lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd (prop. 2002/03:69, bet. JuU16, rskr. 209) kan konsulärt ekonomiskt bistånd lämnas till enskilda utomlands som har råkat i nöd eller annan svårighet i utlandet och därför behöver ekonomisk hjälp. Enligt huvudregeln lämnas sådant bistånd endast till svenska medborgare samt flyktingar och statslösa personer som är bosatta i Sverige (3 §). Undantagsvis kan sådant bistånd dock utgå även till svenska medborgare bosatta utomlands och andra utländska medborgare bosatta i Sverige (4 - 5 §§). En förutsättning för bistånd är att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt och att det är skäligt att bistånd lämnas (6 §). Den som har berövats friheten genom beslut av domstol eller annan myndighet i utlandet kan få konsulärt ekonomiskt bistånd för kostnader som avser utredning, bevisning samt juridiskt biträde och tolk under förundersökning, rättegång eller annat förfarande, om den frihetsberövade av särskild anledning har behov av sådant bistånd. Bistånd får även lämnas till den som inte är berövad friheten, om förfarandet med sannolikhet kan leda till frihetsberövande och det finns särskilda skäl för det (7 §). Enligt förarbetena till bestämmelsen skall frågan, om det i nu nämnda fall finns behov av bistånd, bedömas med beaktande av samtliga omständigheter hänförliga till förfarandet, det eventuellt tillgängliga rättsskyddet i vistelselandet, den sannolika påföljden eller motsvarande och sökandens personliga förhållanden. Som exempel på omständigheter av betydelse i ett fall som gäller misstanke om brott anges om det finns anledning att förvänta en mycket allvarlig påföljd, om den eftersökte är minderårig eller psykiskt sjuk och om den eftersökte inte har rätt till offentlig försvarare enligt landets lag eller om denna rätt finns, men det rättsskydd som erbjuds är sådant att det inte kan godtas (a. prop. s. 53). Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) kan omfatta t.ex. kostnader för ett rättshjälpsbiträde i Sverige, dvs. normalt en advokat eller en biträdande jurist vid en advokatbyrå. Skall den rättsliga angelägenheten behandlas utomlands krävs normalt sett att det finns särskilda skäl (11 § 5). Rätten till rättshjälpsbiträde förutsätter dessutom att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom att den eftersökta personen får en kompetent försvarare enligt det andra landets regler eller enligt den svenska lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd. Något behov av rättshjälp i Sverige för en angelägenhet utomlands torde därför i de allra flesta fall inte finnas. I propositionen konstateras sammanfattningsvis att samtliga medlemsstater har tillträtt Europakonventionen. Dessa stater är således skyldiga att iaktta konventionens bestämmelser om bl.a. rätt till kostnadsfritt offentligt försvar. Om det, i ett särskilt fall, skulle inträffa att en medlemsstat inte erbjuder det rättsskydd som konventionen föreskriver kan konsulärt ekonomiskt bistånd lämnas. Enligt regeringens bedömning innebär detta att den som har överlämnats från Sverige tillförsäkras en försvarare i den andra medlemsstaten, i sista hand genom den svenska lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd. Någon ändring av dessa bestämmelser bedöms inte vara nödvändig. Det finns dock, anför regeringen, anledning att följa upp och utvärdera på vilket sätt personer som har överlämnats från Sverige eller som riskerar att bli föremål för en begäran om överlämnande får sitt behov av försvarare tillgodosett samt om det bör vidtas åtgärder för att på annat sätt förstärka den eftersöktes rättigheter eller möjligheten att få rättshjälp. Utskottet ser för närvarande inte skäl att göra någon annan bedömning än regeringen i denna fråga. Motion Ju6 bör sålunda avslås. Uppföljning av den nya lagstiftningen I motion Ju5 (fp) framhålls att regeringen noggrant skall följa tillämpningen av den nya lagen med beaktande av rättssäkerhetsaspekterna. I samband med att riksdagen godkände rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna begärde riksdagen hos regeringen en översyn av rambeslutet när den kommande lagstiftningen gällt i högst två år (bet. 2001/02:JuU29, rskr. 256). Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att regeringen i samband med de förslag till följdlagstiftning som rambeslutet föranleder borde lämna en redogörelse för hur en uppföljning av tillämpningen av rambeslutet skall ske. Utskottet påtalade därvid att det är viktigt att kontrollera att fattade beslut får avsedd effekt (s. 10). En av nyheterna i det föreliggande förslaget är, som ovan nämnts, att allmän domstol övertar regeringens beslutsfattande roll i ärenden om överlämnande inom EU. För att detta skall kunna ske har den nya lagen anpassats till en sådan prövning. En annan stor nyhet är principen om ömsesidigt erkännande som grund för prövningen i ett ärende om överlämnande. De materiella bestämmelserna, t.ex. regleringen av avslagsgrunder, motsvarar i stora delar vad som i dag gäller vid utlämning. Regeringen anser dock i likhet med riksdagen att det finns skäl att följa upp tillämpningen av rambeslutet, såväl vid överlämnande till Sverige som när någon begärs överlämnad härifrån. Rambeslutet är det första rambeslutet i sitt slag och reglerar en verksamhet som har stor betydelse för brottsbekämpningen inom EU. Genomförandet av rambeslutet ställer höga krav på medlemsstaternas vilja och förmåga att samarbeta kring det nya regelverket. En utvärdering kan mot denna bakgrund bidra till kunskap och slutsatser som är värdefulla både för hur Sverige skall fortsätta tillämpa rambeslutet och hur Sverige skall ställa sig till det framtida straffrättsliga samarbetet inom EU. Det kan i sammanhanget nämnas att Europeiska unionens råd i enlighet med artikel 34 punkten 4 i rambeslutet gjort en utvärdering av bestämmelserna i rambeslutet, särskilt när det gäller den praktiska tillämpningen i medlemsstaterna samt hur Schengens informationssystem (SIS) fungerar. Utvärderingen har presenterats i en rapport av den 19 november 2003 (15009/03 COPEN 115). I rapporten hänvisas också till att kommissionen, enligt artikel 34 punkten 3 i rambeslutet, senast den 31 december 2004 skall överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av rambeslutet, vid behov tillsammans med lagförslag. I detta sammanhang anmärker rådet att eventuella förslag till ytterligare lagstiftningsåtgärder bör bygga på medlemsstaternas erfarenheter från den praktiska tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, på hur SIS fungerar under en representativ period samt på kommissionens rapport. Under alla omständigheter bör resultatet av den praktiska tillämpningen av den europeiska arresteringsordern och översändningen av den genom SIS avvaktas innan åtgärder vidtas för att ändra lagstiftningsramen. Regeringen aviserar i propositionen att den avser att under år 2005 återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur de berörda myndigheterna i Sverige har tillämpat och berörts av den nya lagstiftningen. Redogörelsen torde komma att innehålla uppgifter om bl.a. ärendemängd, kostnadsutveckling och de problem myndigheterna har stött på vid tillämpningen samt en analys av de förändringar som kan vara påkallade. Utskottet konstaterar att regeringen aviserat att den, i enlighet med riksdagens tidigare beslut, avser att under år 2005 återkomma till riksdagen med en utvärdering av lagstiftningen och hur den har tillämpats. Härvid kommer bl.a. tillämpningsproblem som uppstått vid myndigheterna samt kostnadseffekten att belysas. Att olika rättssäkerhetsaspekter beaktas i detta sammanhang ser utskottet som självklart. Någon anledning för riksdagen att göra något särskilt uttalande i denna fråga finns enligt utskottet inte. Motion Ju5 i här behandlad del bör sålunda avslås. Beslut om att inte tillämpa systemet med en europeisk arresteringsorder Enligt punkten 10 i rambeslutets beaktandesatser får tillämpningen av rambeslutet avbrytas i förhållande till en medlemsstat om denna allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 i EU-fördraget, dvs. principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen. Rådet får då på motiverat förslag från en tredjedel av medlemsstaterna, från Europaparlamentet eller från kommissionen med en majoritet på fyra femtedelar av sina medlemmar och efter Europaparlamentets samtycke slå fast att det finns en klar risk för att en medlemsstat gör ett sådant åsidosättande samt lämna lämpliga rekommendationer till denna stat (artikel 7.1 i EU-fördraget i dess lydelse enligt Nicefördraget). Konsekvensen för medlemsstaten kan, om ett åsidosättande konstateras, bli att vissa av de rättigheter som enligt fördraget tillkommer medlemsstaten upphävs. I förevarande fall kan det innebära att tillämpningen av rambeslutet avbryts i förhållande till den aktuella medlemsstaten. Vidare finns i anslutningsfördragen för de tio stater som blir medlemmar i EU den 1 maj 2004 en skyddsklausul på straffrättens och civilrättens område. Skyddsklausulen för rättsliga och inrikes frågor - som omfattar bl.a. rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna - kan aktualiseras om det skulle visa sig att det finns brister i införlivandet, genomförandet eller tillämpningen av instrument som rör ömsesidigt erkännande inom straffrätten eller civilrätten, eller om det finns en överhängande risk för sådana brister. Om en sådan situation skulle uppkomma under de tre första åren efter anslutningen, kan kommissionen på motiverad begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ, och efter att ha samrått med medlemsstaterna, besluta om särskilda villkor för tillämpningen av instrumentet. Sådana villkor kan t.ex. vara att tillämpningen av rambeslutet tillfälligt upphävs i förhållandet mellan en ny medlemsstat och övriga medlemsstater. I en situation där rådet eller kommissionen beslutar om avbrott i tillämpningen av rambeslutet måste även tillämpningsområdet för den svenska lagstiftningen rörande arresteringsordern begränsas. För att åstadkomma en lösning på detta problem har regeringen föreslagit att det i 8 kap. 3 § i den nya lagen införs en möjlighet för regeringen att - i stället för riksdagen - besluta att lagen under viss tid inte skall tillämpas i förhållande till en viss medlemsstat i EU. Utskottet delar regeringens uppfattning att tillämpningsområdet för den nya lagen måste kunna begränsas för det fall rådet eller kommissionen beslutar om avbrott i tillämpningen av rambeslutet. Lagregleringen härav bör emellertid inte ske på det sätt regeringen föreslagit. Mer lämpligt är att lagens tillämpningsområde i stället regleras direkt i 1 kap. 1 §. Utskottet lägger därför fram ett förslag till sådan ändring, se bilaga 3. Utskottets förslag innebär att regeringens förslag till 8 kap. 3 § skall avslås. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att det, om den situationen skulle uppstå att en medlemsstat allvarligt åsidosätter Europakonventionens bestämmelser om mänskliga rättigheter eller grundläggande friheter, torde ta viss tid innan rådet eller kommissionen kan fatta beslut om att avbryta tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den aktuella medlemsstaten. Under denna tid kan en begäran om överlämnande självklart avslås enligt 2 kap. 4 § punkten 2 den nya lagen. Utlämningslagens tillämplighet, m.m. Enligt regeringens förslag till ändring i 1 § utlämningslagen skall denna lag aldrig kunna tillämpas i förhållande till en medlemsstat inom EU. I den situation som beskrivs ovan, dvs. om rådet eller kommissionen beslutar om avbrott i tillämpningen av rambeslutet i förhållande till en medlemsstat, skulle detta emellertid få till konsekvens att det helt saknas en reglering för prövning av utlämningsframställningar från en sådan stat. Enligt utskottet är detta inte tillfredsställande. För det fall lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder inte skall tillämpas i förhållande till en medlemsstat på grund av att Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten bör i stället utlämningslagens bestämmelser i dess nya lydelse kunna tillämpas. Ett tillägg med den innebörden bör sålunda göras i 1 § utlämningslagen, se utskottets lagförslag i bilaga 3. I övrigt görs endast en språklig justering i regeringens förslag till lydelse. Utskottet har av regeringen upplysts om att några medlemsstater inte kommer att ha genomfört rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna till den 1 januari 2004. Så som rambeslutet utformats skall systemet med överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder tillämpas i förhållande till samtliga medlemsstater vid denna tidpunkt och sålunda ersätta nuvarande utlämningssystem. Någon reglering av hur medlemsstaterna skall förhålla sig till varandra om en medlemsstat har misslyckats med att införliva rambeslutet i sin lagstiftning inom utsatt tid finns inte. Detta är enligt utskottet ett olyckligt förbiseende. Systemet med en europeisk arresteringsorder får anses förutsätta att både den ansökande och den verkställande medlemsstaten har införlivat rambeslutet i sin lagstiftning. Konsekvensen av att vissa medlemsstater inte kommer att ha genomfört rambeslutet i tid blir därför att Sverige i förhållande till dessa stater under en övergångsperiod varken kommer att kunna överlämna en person enligt den nya lagen eller utlämna en person enligt utlämningslagen. Detta är otillfredsställande. Enligt utskottets mening bör utlämningslagen i dess nuvarande lydelse kunna fortsätta att tillämpas i förhållande till en sådan medlemsstat till dess att den har införlivat rambeslutet i sin lagstiftning. Detta innebär att den aktuella medlemsstaten försätts i samma läge som innan systemet med en europeisk arresteringsorder infördes. Övergångstiden bör dock inte sträcka sig längre än till den 31 december 2004. Skulle någon medlemsstat vid denna tidpunkt ännu inte ha fullgjort sina åtaganden enligt rambeslutet kan regeringen återkomma till riksdagen i frågan. I annat fall blir utlämningslagen i dess nya lydelse tillämplig. Detta följer av 1 § utlämningslagen i den av utskottet föreslagna lydelsen. För att regleringen skall bli så entydig och klar som möjligt bör övergångsbestämmelser med denna innebörd, dvs. att utlämningslagen i dess nuvarande lydelse och inte lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder skall tillämpas i förhållande till en medlemsstat som inte har genomfört rambeslutet, föras in i båda lagarna. Utskottet lägger här fram förslag till en sådan reglering, se bilaga 3. Den 1 maj 2004 kommer ytterligare 10 stater att bli medlemmar i EU. Beträffande dessa stater är det för närvarande oklart om de kommer att ha hunnit genomföra rambeslutet före sitt inträde i unionen. Om någon av de nya medlemsstaterna brister i införlivandet av rambeslutet kommer kommissionen enligt ett särskilt förfarande att kunna besluta om att rambeslutet tillfälligt upphävs i förhållande till den medlemsstaten, se ovan. I den situationen kommer utlämningslagen i dess nya lydelse att gälla i förhållande till den aktuella medlemsstaten. Beslutsförfarandet hos kommissionen kan dock antas ta viss tid. Under denna tid eller om något sådant förfarande inte inleds bör även de nya medlemsstaterna omfattas av den ovan nämnda övergångsbestämmelsen till lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Detta innebär att den lagen inte skall tillämpas på en medlemsstat som inte genomfört rambeslutet. De nya medlemsstaterna bör däremot inte omfattas av den av utskottet föreslagna övergångsbestämmelsen till utlämningslagen eftersom denna bestämmelse tar sikte på de särskilda bestämmelser om utlämning som gäller i förhållande till nuvarande medlemsstater fram till den 1 januari 2004. I de situationer lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder inte är tillämplig på en av de nya medlemsstaterna skall i stället utlämningslagen i dess nya lydelse tillämpas. Detta följer av 1 § utlämningslagen i den lydelse som utskottet föreslagit. Härigenom försätts den aktuella medlemsstaten i samma läge som före inträdet i EU till dess att nödvändiga åtgärder vidtagits för att genomföra rambeslutet. Utskottet vill slutligen anmärka att det av artikel 34 punkten 2 i rambeslutet följer att medlemsstaterna skall överlämna texten till de bestämmelser genom vilka skyldigheterna enligt detta rambeslut införlivas med deras nationella lagstiftning till rådets generalsekretariat och kommissionen. Enligt utskottet får det ankomma på regeringen att se till att berörda myndigheter i Sverige får del av uppgifterna om när respektive medlemsstat har genomfört rambeslutet. Övrigt Enligt myndigheternas skrivregler (Ds 2001:32) bör Högsta domstolen numera skrivas med stor bokstav. Utskottet anser att det i enlighet härmed bör göras en språklig justering på två ställen i 20 § utlämningslagen. Riksdagen beslutade under våren 2003 om en ändring i 4 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete (prop. 2002/03:66, bet. JuU18, rskr. 226, SFS 2003:589). Lagändringen skulle träda i kraft den dag regeringen bestämde. Regeringen utfärdade den 30 oktober 2003 en förordning om ikraftträdande av lagen (2003:589) om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete. Enligt förordningen trädde den aktuella lagändringen i kraft den 1 december 2003. Detta innebär att av regeringen nu föreslagen ändring i 4 § lagen om internationellt polisiärt samarbete i stället måste göras i paragrafens nya lydelse, se utskottets lagförslag i bilaga 3. Utskottet har i övrigt ingenting att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Reservationer Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet. 1. Handläggningen av rambeslut, punkt 1 (mp) av Leif Björnlod (mp). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om handläggningen av rambeslut. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju8 yrkande 2. Ställningstagande Jag delar till fullo Lagrådets kritik mot den beslutsordning som tillämpas i fråga om rambeslut. Enligt min mening är detta inte en acceptabel lagstiftningsteknik. För att kunna garantera rättssäkerheten för den enskilde bör det innan riksdagen fattar beslut om att godkänna ett rambeslut stå helt klart vilka konsekvenser beslutet kommer att få för den svenska lagstiftningen. Det bör därför vara ett krav att riksdagen i samband med antagande av rambeslut även får ta ställning till de lagändringar som kommer att bli nödvändiga till följd av rambeslutet. Bara genom ett sådant förfarande ges utrymme för såväl ett ordentligt remissförfarande som lagrådsgranskning. Härigenom ges också tid och möjlighet till debatt och analys av förslagens innehåll och konsekvenser för svensk del. Det får ankomma på regeringen att beakta vad jag nu anfört i arbetet med framtida rambeslut. 2. Avslag på propositionen, punkt 2 (v, mp) av Alice Åström (v) och Leif Björnlod (mp). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse: Riksdagen avslår proposition 2003/04:7. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:Ju7 och 2003/04:Ju8 yrkande 1. Ställningstagande Vi anser att det är viktigt att Sverige inte är ett land där det är möjligt att gömma sig undan lagföring eller avtjänande av straff i ett annat land. En förutsättning för att göra ett system för utlämning trovärdigt är dock att rättssäkerheten är god och att det finns möjlighet för såväl den enskilde som för de rättsvårdande myndigheterna att ha kontroll över systemet. Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna tillkom under stor hast och utan möjlighet till normal remissbehandling och debatt. Detta är mycket olyckligt eftersom rambeslutet innehåller flera bestämmelser som kan komma att påverka den enskildes rättssäkerhet. Vi är t.ex. mycket kritiska till att kravet på dubbel straffbarhet delvis tas bort. I och med detta minskar förutsägbarheten och därmed rättssäkerheten för den enskilde, särskilt som det för flera av de brott som omfattas av den s.k. listan saknas samsyn inom EU. Vissa handlanden, t.ex. att gömma en flykting eller att göra abort kan av vissa medlemsstater anses utgöra ett brott enligt listan medan det för andra medlemsstater är helt otänkbart att kriminalisera en sådan gärning. Enligt vår mening är det en grundläggande princip i en rättsstat att den enskilde skall kunna förutse om han eller hon begår en brottslig gärning. Vi är vidare mycket kritiska till att rambeslutet, och därmed den nya lagen, gör det möjligt att överlämna barn mellan 15 och 18 år för lagföring eller verkställighet och att det inte finns någon möjlighet att avslå en sådan begäran t.ex. om den unge riskerar att ställas inför rätta som vuxen i en annan medlemsstat. Inte heller finns några humanitära avslagsgrunder vare sig i rambeslutet eller den föreslagna lagstiftningen. Detta är enligt vår mening otillfredsställande. Av punkten 12 i rambeslutets beaktandesatser följer enligt regeringen en ovillkorlig rätt för medlemsstaterna att tillämpa sina konstitutionella regler. Beaktandesatserna har dock inte någon bindande juridisk verkan, varför vi ifrågasätter vilket skydd punkten 12 egentligen ger åt svensk grundlag. Enligt vår mening är det viktigt att alla lagar är så tydliga som möjligt. Vi finner det därför anmärkningsvärt att det inte tagits in en uttrycklig hänvisning till grundlagarna i den nya lagen. Sammantaget anser vi att den föreslagna lagstiftningen inte uppfyller de rättssäkerhetskrav som måste ställas på en lagstiftning av förevarande slag. Riksdagen bör därför avslå propositionen. 3. Den eftersöktes rättigheter efter överlämnandet, punkt 5 (c) av Johan Linander (c). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om att stärka individens rättstrygghet inom EU. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju6 yrkandena 1 och 2. Ställningstagande Jag är i huvudsak positiv till regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Enligt min mening bör man dock i sammanhanget uppmärksamma frågan om rättssäkerheten och rättstryggheten för människor bosatta inom EU. Särskilt viktigt är det att se till att svenska medborgare som befinner sig utomlands garanteras en fullgod rättstrygghet. Ett grundläggande krav är härvid att svenska medborgare får rätt till ett svensktalande juridiskt ombud som bekostas av den svenska staten. Enligt min mening ger inte Europakonventionen och nu gällande svensk lagstiftning tillräckliga garantier för att svenska medborgare som befinner sig utomlands får erforderligt stöd och bistånd i rättsliga frågor. De svenska bestämmelserna om rättshjälp måste därför ses över och förstärkas. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett förslag till lagstiftning som tillgodoser vad jag nu anfört. Särskilt yttrande En europeisk arresteringsorder m.m. (m, fp) Jeppe Johnsson (m), Torkild Strandberg (fp), Cecilia Magnusson (m), Hillevi Engström (m), och Karin Granbom (fp) anför: Vi var i samband med att rambeslutet godkändes mycket negativa till hur ärendet hade handlagts och ansåg att utskottet borde ha skjutit upp behandlingen av godkännandet till dess att regeringens förslag till följdlagstiftning förelåg. Vi valde därför att inte delta i detta beslut. I regeringens proposition om godkännande av rambeslutet framkom att regeringen skulle återkomma till riksdagen med nödvändiga lagförslag under våren 2003. Föreliggande proposition presenterades emellertid i all hast för riksdagen i oktober 2003 trots att erforderliga ändringar skall vara beslutade innan utgången av året. Detta är inte lämpligt. Mot bakgrund av vad regeringen anfört om genomförandetider m.m. för framtida rambeslut avstår vi dock från att reservera oss i denna fråga. Vi kommer däremot att noga följa handläggningen av framtida rambeslut och, vid behov, återkomma till riksdagen. När det gäller nu aktuella förslag till lagstiftning ställer vi oss positiva till syftet med den europeiska arresteringsordern, nämligen att effektivisera dagens utlämningsförfarande inom EU. De förändringar som görs i förhållande till dagens utlämningsförfarande innebär dock att rättssäkerhetsaspekterna tydligt måste bevakas. Vi ställer oss tveksamma till att det i den nya lagen inte görs en uttrycklig hänvisning till regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Vi menar att det för svenskt vidkommande måste vara ett oåterkalleligt krav att kunna tillämpa de svenska grundlagarna och de där fastslagna rättigheterna gällande bl.a. föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet. Enligt vår mening får det inte föreligga några tveksamheter härvidlag. Mot bakgrund av det nu anförda är det viktigt att regeringen noggrant följer tillämpningen av reglerna med beaktande av rättssäkerhetsaspekterna. Vi kommer därför att noga bevaka att regeringen före utgången av år 2005 återkommer till riksdagen med en sådan uppföljning och utvärdering som utlovats. Om brister då skulle visa sig föreligga i den nya lagen och dess tillämpning avser vi att återkomma till riksdagen i frågan.
Bilaga 1 Förteckning över behandlade förslag Propositionen Proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder: Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, lag om ändring i brottsbalken, lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott, lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister, lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister, lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete, lag om ändring i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete, lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, dels godkänner vad regeringen föreslår om underrättelse enligt artikel 13.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (avsnitt 14). Följdmotioner 2003/04:Ju5 av Johan Pehrson m.fl. (fp): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen noggrant skall följa tillämpningen av den nya lagen med beaktande av rättssäkerhetsaspekter gällande bl.a. undantaget från kravet på dubbel straffbarhet. 2. Riksdagen beslutar att det i 2 kap. 1 § förs in en uttrycklig hänvisning till regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. 2003/04:Ju6 av Johan Linander m.fl. (c): 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka den individuella rättstryggheten för människor bosatta inom EU-området. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad rättshjälp till svenska medborgare som befinner sig utomlands. 2003/04:Ju7 av Alice Åström m.fl. (v): Riksdagen avslår proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 2003/04:Ju8 av Leif Björnlod m.fl. (mp): 1. Riksdagen avslår proposition 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rambeslut och efterföljande lagstiftningsåtgärder bör behandlas i ett sammanhang.
Bilaga 2 Regeringens lagförslag Bilaga 3 Utskottets lagförslag 1. Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder Regeringens förslag Utskottets förslag 1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF1EGT L 190, 18.7.2002, s. 1 (Celex 32002F0584). av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF1 av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Lagen tillämpas inte i förhållande till en medlemsstat om Europeiska unionen genom ett särskilt beslut har avbrutit tillämpningen av rambeslutet i förhållande till den staten. I detta kapitel finns allmänna bestämmelser om en arresteringsorder. I 2 kap. finns bestämmelser om förutsättningar för överlämnande. I 3 kap. finns bestämmelser om särskilda villkor för överlämnande. I 4 kap. finns bestämmelser om utredning och tvångsmedel vid det inledande förfarandet samt bestämmelser om att lagen i vissa fall inte skall tillämpas i förhållande till Danmark och Finland. I 5 kap. finns bestämmelser om beslutsförfarandet vid överlämnande. I 6 kap. finns bestämmelser om verkställighet av ett beslut om överlämnande och om beslut om bl.a. utvidgat överlämnande. I 7 kap. finns bestämmelser om överförande av en frihetsberövande påföljd till Sverige. I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige, om tillstånd till transport genom Sverige och om att regeringen i vissa fall kan besluta att lagen inte skall tillämpas i förhållande till en viss medlemsstat. I 8 kap. finns bestämmelser om återförande av personer som har överlämnats till Sverige och om tillstånd till transport genom Sverige. 4 kap. 7 § Innehåller en arresteringsorder en ansökan om beslag tillämpas i denna del bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Om det påträffas sådana föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, får föremålen även utan en särskild ansökan tas i beslag genom beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte. Har beslag skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den lagen. I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Om det påträffas sådana föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, får föremålen även utan en särskild ansökan tas i beslag genom beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte. Har beslag skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den lagen.I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Förordnande om husrannsakan meddelas av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen göra husrannsakan även utan ett sådant förordnande. ____________________ ____________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. Lagen skall dock inte tillämpas i förhållande till en medlemsstat i Europeiska unionen som när ärendet inleds inte har genomfört rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. 2. Lagen tillämpas inte vid handläggningen av ett ärende om utlämning av den eftersökte till en medlemsstat i Europeiska unionen enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott eller till Danmark eller Finland enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, om ärendet har inletts vid ikraftträdandet. 3. Har någon utlämnats från Sverige till en medlemsstat i Europeiska unionen och begärs tillstånd till en åtgärd som avses i 6 kap. 8 §, skall den bestämmelsen tillämpas. En sådan begäran prövas av Stockholms tingsrätt. 4. Under tiden fram till dess att Schengens informationssystem (SIS) kan överföra all den information som anges i 1 kap. 4 §, skall en registrering av den eftersökte i SIS anses vara likvärdig med en arresteringsorder i avvaktan på att en fullständig arresteringsorder översänds. Detsamma gäller registreringar i SIS som gjorts före den 1 januari 2004, om inte äldre föreskrifter skall tillämpas enligt 2. 2. Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott Regeringens förslag Utskottets förslag 1 §2Senaste lydelse 2001:612. Den som i annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelsen i denna lag. Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Lagen tillämpas inte i förhållande till Island eller Norge eller en medlemsstat i Europeiska unionen. Lagen gäller inte om lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge eller lagen (2003:000) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten. ____________________ ____________________ 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. 2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om utlämning som har inletts vid ikraftträdandet. 3. Äldre bestämmelser gäller i förhållande till en stat som den 1 januari 2004 var medlem i Europeiska unionen och som när ärendet inleds inte har genomfört rådets rambeslut 2002/584/RIF3EGT L 190, 18.7.2002, s. 1 (Celex 32002F0584). av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, dock endast om ärendet har inletts före den 1 januari 2005. 3. Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete Nuvarande lydelse Utskottets förslag 4 §4Senaste lydelse 2003:589 (jfr 2003:756). Om det i en stat som avses med bestämmelsen i 1 § första stycket pågår en utredning om ett brott som kan föranleda utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det. Om det i en stat som avses med bestämmelsen i 1 § första stycket pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det. Under de förutsättningar som anges i första stycket får sådan fortsatt övervakning även ske beträffande en annan person än en misstänkt gärningsman, om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra en misstänkt gärningsman. Övervakningen av en misstänkt gärningsman får ske utan föregående samtycke, om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen mord, dråp, grovt sexualbrott, mordbrand, penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel, grov stöld, grovt häleri, penningtvätt, grovt bedrägeri, utpressning, människorov och tagande av gisslan, olaglig människohandel, människosmuggling, olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen, ödeläggelse genom användande av sprängämnen, olaglig transport av giftigt och skadligt avfall, olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, sådan brottslighet som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott samt terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism. För att övervakningen skall få ske utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av gränsen i samband med övervakningen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart det kan ske, och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen. Övervakningen skall genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning som sägs i tredje stycket skall även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.