Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

En modernare kriminalvårdslag

Betänkande 2005/06:JuU33

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
19 maj 2006

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
En modernare kriminalvårdslag(pdf, 1 MB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2005/06:33 En modernare kriminalvårdslag

Beslut

Övergången från fängelse till frihet ska bli bättre (JuU33)

Övergången från livet i anstalt till livet i frihet ska bli bättre och mer strukturerad. Utslussningen ska anpassas till vad varje intagen behöver för att förbättra förutsättningarna för att han eller hon ska klara sig i samhället efter frigivningen utan att återfalla i brott. Det ska finnas fyra typer av utslussningar: Frigång: Innebär att den intagne under dagtid arbetar, deltar i undervisning, får behandling eller deltar i någon annan sysselsättning utanför anstalten. Vårdvistelse: Innebär en utökning av den möjlighet som i dag finns att vistas utanför anstalt för vård mot missbruk. Vistelse i halvvägshus: Innebär att den intagne är placerad i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och tillsyn. Utökad frigång: Innebär att den intagne under kontrollerade former avtjänar sista delen av fängelsestraffet i sin bostad. Villkorlig frigivning ska även i fortsättningen normalt ske när den intagne har avtjänat två tredjedelar, men minst en månad, av strafftiden. Om det vid den tidpunkten finns synnerliga skäl mot att den intagne ska friges villkorligt, till exempel att han eller hon allvarligt misskött sig, ska den villkorliga frigivningen skjutas upp. Lagändringarna börjar gälla 1 januari 2007.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 56
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2006-04-25
Justering: 2006-05-11
Trycklov till Gotab och webb: 2006-05-12
Trycklov: 2006-05-12
Reservationer: 45
Betänkande 2005/06:JuU33

Alla beredningar i utskottet

2006-04-25

Övergången från fängelse till frihet ska bli bättre (JuU33)

Övergången från livet i anstalt till livet i frihet ska bli bättre och mer strukturerad. Utslussningen ska anpassas till vad varje intagen behöver för att förbättra förutsättningarna för att han eller hon ska klara sig i samhället efter frigivningen utan att återfalla i brott. Det ska finnas fyra typer av utslussningar:

  • Frigång: Innebär att den intagne under dagtid arbetar, deltar i undervisning, får behandling eller deltar i någon annan sysselsättning utanför anstalten.

  • Vårdvistelse: Innebär en utökning av den möjlighet som i dag finns att vistas utanför anstalt för vård mot missbruk.

  • Vistelse i halvvägshus: Innebär att den intagne är placerad i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och tillsyn.

  • Utökad frigång: Innebär att den intagne under kontrollerade former avtjänar sista delen av fängelsestraffet i sin bostad.

Villkorlig frigivning ska även i fortsättningen normalt ske när den intagne har avtjänat två tredjedelar, men minst en månad, av strafftiden. Om det vid den tidpunkten finns synnerliga skäl mot att den intagne ska friges villkorligt, till exempel att han eller hon allvarligt misskött sig, ska den villkorliga frigivningen skjutas upp. Lagändringarna börjar gälla 1 januari 2007. Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2006-05-19
Stillbild från Debatt om förslag 2005/06:JuU33, En modernare kriminalvårdslag

Debatt om förslag 2005/06:JuU33

Webb-tv: En modernare kriminalvårdslag

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Jeppe Johnsson (M)
Anf. 18 Jeppe Johnsson (M)
Fru talman! Vi står bakom samtliga våra 19 reservationer och fyra särskilda yttranden. Mängden tyder väl på att vi har olika uppfattningar om både stora och små saker. Men jag yrkar bifall endast till reservation 1. Fru talman! Kriminalvården i Sverige har stora problem. Det finns en rad offentliga rapporter där man har kritiserat bristerna i verksamheten, och återfallsstatistiken talar sitt tydliga språk när det beträffande vissa brott är 80 % som återfaller i brott innan tre år gått. Inom kriminalvården har regeringens misslyckande med att skapa ett fungerande rättsväsende särskilt tydligt kommit i dager. Statens ansvar för brottsligheten tar ju inte slut när brottslingen dömts till fängelse. Det är tvärtom då som den verkliga utmaningen börjar - att genom frihetsberövandet både straffa och återanpassa en dömd brottsling. Fru talman! I SEKO-Nytt från den 6 februari i år står det så här: "För att få kriminalvården att fungera i enlighet med uppdraget, ge personalen bra förutsättningar att arbeta och en hygglig arbetsmiljö, får inte beläggningen överstiga 85-90 %." Fru talman! Jag instämmer i SEKO:s uppfattning. Kriminalvården håller visserligen på att bygga ut antalet platser, men det räcker inte. Ska vi ha en kriminalvård värd namnet "vård" - det heter ju kriminal vård - måste vi lösa platsbristen. Under mars var medelbeläggningen på Sveriges häkten 106 %. De slutna anstalterna hade en beläggning på 101 %. De öppna klarade sig visserligen med 96 %, men också det är för högt. Trots detta lägger vi ned anstalter. Jag tänker bland annat på det som för någon vecka sedan stod i medierna om Roxtuna som ska läggas ned nu vid halvårsskiftet. På Roxtuna skriver till och med internerna till justitieminister Bodström och säger att de vill ha kvar anstalten. Enligt TT skriver de: "Roxtuna är en av de få anstalterna som har en fungerande drogterapi." Fru talman! Varför lägger man ned Roxtuna? Ja, det gör man inte därför att den är dålig, utan därför att den ska finansiera en annan anstalt. Men antalet platser netto blir inte vad man kunde förvänta sig. Nej, svaret på frågan om varför Roxtuna läggs ned är att de satsningar som Bodström och ni socialdemokrater påstår att ni gör inte på långa vägar räcker till. Fru talman! Jag ska inte sjunga som jag först hade tänkt göra utan säger bara: Släpp fångarne loss, det är trångt! Så tolkar jag detta betänkande. Vi är inte bortskämda med att förslag från regeringen kommer snabbt. Men det gjorde detta förslag. Det har ju inte gått ett år sedan Kriminalvårdsutredningen lade fram sitt förslag. I stället för att komma med ett helt genomarbetat förslag lyfter regeringen ut de delar som eventuellt kan lätta lite på trycket. Som vi ser detta är många av förslagen en återgång till någon form av halvtidsfrigivning. I ett debattsvar nu i vår i tidningen Folkbladet uttalar sig Bodström under rubriken "Vi kortar inte straffen av ekonomiska skäl." Vad är då skälet? Jag undrar om ni socialdemokrater anser att vi har för långa straff och att ni därför vill korta ned dem. Jag kan ge två exempel som jag tycker att ni ska ta med er. Strafftiden för grov misshandel är ett-tio år. Men senaste statistik som jag fått tag på visar att medelstrafftiden för detta brott var 18 månader. För grov kvinnofridskränkning - ett brott som möjligtvis skulle kunna få er att reagera - varierar strafftiden mellan sex månader och sex år. Den utdömda medelstrafftiden för detta brott var tio och en halv månad. Det vet både ni socialdemokrater och vi moderater, och ni socialdemokrater tycker ju att det är bra, att straffskalorna inte används. Flertalet påföljder ligger längst ned i botten på straffskalan eller till och med under straffskalan. Fru talman! Regeringens förslag om vistelse i halvvägshus samt utökad frigång öppnar i praktiken för en halvering av vissa strafftider, som redan i dag av väldigt många uppfattas som korta. Detta motsätter vi oss. Det har vi också skrivit i reservationer. Jag har en fråga till majoriteten. Många som är dömda för ekonomisk brottslighet eller vissa sexualbrott brukar ju sköta sig riktigt, riktigt bra i fängelserna. Tycker ni att det är lämpligt att också de får avtjäna stora delar av sin strafftid med utökad frigång, det vill säga i sin egen bostad? Och hur ska ni kontrollera att man inte återupptar sin brottsliga verksamhet? Man kanske till och med ska hem och bo i den bostad där ett eventuellt brottsoffer finns. Nu utgår jag från att det inte blir på det sättet, men möjligheterna öppnas ju. Fru talman! Vår grundinställning är att utdömt fängelsestraff ska avtjänas och att villkorlig frigivning ska kunna bli möjlig när man har avtjänat två tredjedelar av strafftiden. I vårt förslag finns en morot. I ert förslag finns möjligtvis en liten, liten piska. Moroten i vårt förslag är att sköter du dig, ja, då blir du villkorligt frigiven efter två tredjedelar av strafftiden. Det skulle ge, är vi helt övertygade om, ett mycket bättre klimat på våra fängelser, både för de intagna och för de anställda, vilket skulle möjliggöra en helt annan vård och behandling. Oavsett om vi är riksdagsledamöter eller fängslade, är vi oerhört mottagliga för incitament som kan påverka vår framtid. Alla är det inte, det vet jag, men de allra flesta är det. Vid bedömningen av om det ska bli aktuellt med en frigivning ska det naturligtvis tas väldigt stor hänsyn till hur man har skött sig under tiden i fängelset - hur man har deltagit i sin programverksamhet, hur studierna har fortskridit, hur man har skött permissionerna och om man har varit drogfri. Det är oerhört viktigt att hela strafftiden gäller vid allvarlig misskötsel. Vet man det från början när papperen är klara, vet man också vilka spelregler som gäller. Då är det en morot, och jag tror att det kommer att förbättra kriminalvården. Fru talman! När Bodström presenterade propositionen kunde man få uppfattningen att nu var det hårda tag som gällde. Jag kommer ihåg att när jag såg det på text-tv nästan rös jag av hur ruskigt det skulle bli för dem som inte skötte sig. Om man inte skötte sig kunde man få sitta längre än två tredjedelar av strafftiden. Så här sade Bodström enligt tidningen City den 31 januari: "Samtidigt är det viktigt att de som missköter sig på olika sätt - bråkar, använder droger eller rymmer - också ska få konsekvenser av det. I stället för de 15 dagar som ges i tillägg i dag, ska tillägg kunna ges upp till sex månader." Det är ruskigt, det är tufft, det är hårt. Men läser man sammanfattningen i dagens betänkande på första sidan kan man ju få en helt annan uppfattning, och jag tror att det är den som gäller. Där står det: "Villkorlig frigivning skall som huvudregel även fortsättningsvis ske när två tredjedelar, dock minst en månad, av strafftiden avtjänats. Om det vid den tidpunkten finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning skall den skjutas upp." Synnerliga skäl är på juristspråk, har i alla fall jag fått lära mig, väldigt tungt. Jag tror att de allra flesta kommer att friges efter två tredjedelar av strafftiden, även om de strular ganska ordentligt. Och på s. 16 står det att det bara är de som riktigt, riktigt allvarligt har misskött sig som ska få längre strafftid. Så den här piskan är väldigt liten. Vår morot hade varit mycket, mycket bättre och hade smakat mycket bättre, det lovar jag. Fru talman! Många som sitter på våra fängelser har drogproblem. Den som döms till fängelse ska kunna erbjudas hjälp att sluta med både droger och kriminalitet. Han eller hon ska vara bättre rustad då straffet är avtjänat. Vi bejakar möjligheten att kunna avtjäna sitt straff helt eller delvis på behandlingshem. Men som vi alla vet avbryter i dag de allra flesta sin vård när två tredjedelar av straffet är avtjänat. Detta är inte bra. Vi anser att hela behandlingen ska genomföras. Har det bedömts att man behöver en behandling en viss tid är det faktiskt minimum för att klara av att bli drogfri. Man ges inte en chans om man på eget val kan avbryta behandlingen när två tredjedelar av tiden har gått. Vi ser möjligheten att avtjäna delar av ett fängelsestraff på ett vårdhem eller motsvarande som en förmån. Den bör ses som en ömsesidig överenskommelse mellan den som behöver vården och samhället. Man kommer överens helt enkelt, och sedan är det detta som gäller. Och det är viktigt att man kommer överens, för annars kanske inte den riktiga viljan finns hos den som ska ha vården. Då tycker jag att vi kanske ska satsa ännu mer på några andra som är motiverade och verkligen vill. Då tror jag att vi når bäst resultat. Därför bör man ställa upp villkor som innebär att man helt enkelt är skyldig att genomgå hela vårdvistelsen, även om den så att säga faller bortom de två tredjedelarna av strafftiden. Villkorlig frigivning bör alltså inte komma i fråga innan den avtalade vårdtiden är genomförd. Den som avbryter behandlingen i förtid ska enligt vår uppfattning inte heller få tillgodoräkna sig tiden som avtjänad strafftid. Avbrottet ska till och med kunna räknas som en form av misskötsel. Fru talman! Det är viktigt att tiden i fängelse används på ett riktigt sätt. Programverksamheten ska naturligtvis hålla hög kvalitet. Många behöver förbättra sin utbildning. Då avser jag både studier och yrkesutbildning. Vi vill återupprätta arbetslinjen inom kriminalvården. Kriminalvården ska ha en tydlig arbetslinje. Det är mycket viktigt. Många interner har inte normala rutiner. Man behöver lära sig att laga mat, tvätta, städa, läsa tidningen, med mera - enkla, banala saker för oss. Det är viktigt att man lär sig detta, och där tror jag att vi är överens. Fru talman! Avslutningsvis ska jag kort nämna några av förslagen som förts fram i motioner. För mig är det självklart att den som har dömts till utvisning efter avtjänat straff ska sätta undan pengar av det man tjänar under fängelsetiden till hemresan. För mig är det självklart att fängelsedömda inte ska ha tillgång till sitt pass då de sitter i fängelse. Jag tycker också att det borde vara möjligt att övervaka vissa dömda med elektronisk fotboja under permission, till exempel de som är dömda för grov kvinnofridskränkning. I dagens Sverige är det inga problem att övervaka, i stort sett på metern när, var fiskare och fiskebåtar befinner sig. Det borde inte heller vara omöjligt att hålla koll på dömda brottslingar under permission - om viljan hade funnits. Det gör den inte hos nuvarande riksdagsmajoritet.
Karin Granbom (Fp)
Anf. 19 Karin Granbom (Fp)
Fru talman! När det finns omfattande system i samhället som inte fungerar tillsätts det ofta en parlamentarisk offentlig utredning för att tänka igenom och diskutera vad man kan göra åt problemet. Utredningens uppgift är att förbereda ett lagförslag. Under närmare två och ett halvt år jobbade Kriminalvårdskommittén med att få fram ett förslag till en ny kriminalvårdslag. Jag var själv med i utredningen, liksom några till som sitter här i dag. Det var högt i tak och vi var många som med stor entusiasm tog oss an uppgiften. Förslag på hur kriminalvården skulle kunna förbättras lades till andra förslag. Till slut blev det två hela böcker på 1 100 sidor. För er som inte har sett dem kan jag visa hur de ser ut. Utgångspunkten i betänkandet var att skapa drivkrafter för varje enskilt intagen att förändra sig och att det skulle bli ett bättre klimat på anstalterna. Slutprodukten blev ett omfattande förmånssystem som innebär att intagna som följer sin verkställighetsplan och som i övrigt rättar sig efter regler får förmåner och har möjlighet att flyttas upp i ett nivåsystem som reglerar innehållet i verkställigheten. Misskötsamhet skulle kunna medföra att den intagne flyttades ned i samma system, och konsekvenser skulle snabbt följa på olika handlingar. Folkpartiet står bakom den här typen av individanpassat system i anstalt som bygger på incitament för de intagna att sköta sig och utvecklas i en positiv riktning. Problemet med det förslag som vi debatterar i dag, regeringens proposition En modernare kriminalvårdslag , är att regeringen har lyft ut Kriminalvårdskommitténs förslag om utökad utslussning separat utan att det ses som en del av ett större förmånssystem. Jag står bakom att det måste bli bättre utslussningsmöjligheter än i dag för dem som suttit i fängelse under en lång tid. Men det är fel att enbart plocka ut det förslag som var det mest långtgående som kommittén föreslog. Att få utökad frigång, det vill säga att kunna vistas helt utanför fängelset efter halva tiden utan fotboja, var tänkt som den största belöningen för en person som varit klanderfritt skötsam under en längre tid. Under den tiden tills personen skulle kunna uppnå denna stora förmån skulle han eller hon ha fått många mindre belöningar på vägen. Kriminalvårdskommittén föreslog dessutom att utökad frigång enbart skulle vara för dem med minst ett år i fängelse och alltså tidigast kunna komma i fråga efter det att någon hade suttit minst sex månader. Regeringen tycker att dömda med sex månaders fängelse och uppåt ska kunna ta del av utslussningsmöjligheterna. Därmed räcker det med att dessa intagna varit enbart tre månader i fängelse. Det är för kort tid för att visa att man verkligen förtjänar att komma ut efter halva tiden. Dessutom handlar det knappast om utslussning. Utslussning är viktigt vid längre straff. Det handlar kort och gott om en belöning för den som varit skötsam och att regeringen får loss platser i kriminalvården. Förslaget är ytterligare ett i raden av förslag som kommit på sista tiden om hur man på olika sätt kan omvandla fängelsepåföljder som domstolarna dömt ut till något annat. Att personer döms till sex månaders fängelse och är ute efter halva tiden utan att man vågar tala om halvtidsfrigivning för vissa är att komplicera allt och riskera att urholka domar och rubba allmänhetens förtroende. Därför yrkar jag bifall till reservation 7. Det har sedan en tid varit möjligt med utslussning med fotboja vid längre straff. Det tycker vi i Folkpartiet är bra. Då får en intagen vänja sig vid friheten samtidigt som kriminalvården kan uppfylla sitt övervakningsansvar på ett riktigt sätt. Men utökad frigång, att få vistas utanför anstalt utan boja före villkorlig frigivning, kan vi inte säga ja till, särskilt inte när kvalificeringstiden är så kort. Den andra delen av propositionen handlar om den villkorliga frigivningen som normalt infaller efter två tredjedelar av påföljden. Missköter sig en intagen kan den villkorliga frigivningen flyttas fram med 15 dagar. Regeringen tycker nog med all rätta att det blivit ett stort problem att den villkorliga frigivningen flyttas fram så ofta med resultatet att intagna blir kvar i anstalt. Platser upptas som behövs till andra, och det hela blir dyrt. I stället för att se att senareläggning av villkorlig frigivning är följden av ett råare anstaltsklimat med många som missköter sig och göra något åt det problemet ser regeringen i stället till att minska möjligheterna till senareläggning av villkorligt frigivning. Det är den i stort sett enda reaktionen på felaktiga beteenden. Nu ska det krävas synnerliga skäl för att frigivningen ska flyttas fram. Enstaka fall av misskötsamhet ska inte få någon konsekvens. Om någon i enstaka fall vägrar delta i anvisad sysselsättning eller vid enstaka tillfälle är aggressiv ska inget hända. Detta är fel. All misskötsamhet måste få en konsekvens, någon direkt reaktion. Framflyttning av villkorlig frigivning är inte ett bra incitament att hejda misskötsamhet. Men det är den enda negativa konsekvens vi har att ge, eftersom regeringen inte vill möjliggöra något annat. Då måste vi ha kvar möjligheten att efter varje misskötsamhet kunna besluta om senareläggning. Hur kommer det annars att bli på anstalterna? Är det okej att var och varannan någon gång ibland beter sig som den vill? Jag vet att personalen inte ser fram emot att varje intagen kan tillåta sig att i enstaka fall vara aggressiva och ifrågasätta regler. Men att rymma någon enstaka gång ska enligt regeringens förslag kunna föranleda senarelagd villkorlig frigivning. Då ska framflyttningen kunna bli mer än 15 dagar som det är i dag. Vi i Folkpartiet tycker att det är bra att regeringen skärper konsekvensen av rymning. Men vi tycker inte att det som föreslås är det som behövs. Vi vill se att rymning i sig själv utgör ett brott. Bara för att det står någon och öppnar dörren har man väl inte rätt att ge sig av från fängelset utan att det kommer en konsekvens av detta? Man har inte heller rätt att ge sig av från häktet. Minns ni fritagningen vid Västerås tingsrätt i fredags då två killar fritog en häktad under rättegång? Vad ska han få för påföljd? Han kan inte få framflyttad villkorlig frigivning. Se till att kriminalisera rymning från både häkte och anstalt. Regeringen kallar sin proposition, sitt förslag, En modernare kriminalvårdslag. Det är i huvudsak den vi har behandlat i utskottet, och därför heter också betänkandet så. Men betänkandet innehåller också en hel del motionsförslag. Hade några av de förslag som handlar om förbättrat innehåll i kriminalvården, såsom ökade möjligheter till arbete och behandling av till exempel psykisk störning, biträtts, hade vi kanske börjat kunna kalla betänkandet för modernt. Men utskottsmajoriteten tar inte chansen att göra en enda förbättring, utan biträder bara regeringen. Det är synd när vi vet att det inte står bra till i kriminalvården. Regeringen har tyvärr inte någon sammanhållen strategi för att göra någonting åt det. Förslaget som vi debatterar i dag är tråkigt nog bara ytterligare en lapp i ett lapptäcke. Av Kriminalvårdskommitténs omfattande förslag bidde det bara en tumme.
Olle Sandahl (Kd)
Anf. 20 Olle Sandahl (Kd)
Fru talman! Först vill jag tacka för fru talmannens godhjärtade beslut att släppa in mig i debatten som stand-in för Peter Althin. Visst delar jag regeringens och justitieutskottets bedömning att det behövs en modernare kriminalvård. Inget behov kan vara mer uppenbart. Återfallsfrekvensen och brottsfrekvensen är fullständigt förlamande. Om någon utveckling har skett i modern tid är det en utveckling till det sämre. Så för all del, en reformering är högst motiverad och angelägen. Problemet är att den föreslagna reformen inte bidrar till lösning av de problem kriminalvården har, möjligen tvärtom. En viktig del i påföljdssystemet är brottsoffrets trygghet och upprättelse. Ett syfte är att gärningsmannen döms till påföljd som skyddar brottsoffret under en tid av berättigad trygghet. Många brottsoffer ser med bävan fram emot den dagen då gärningsmannen släpps fri. Föreliggande förslag innebär att tiden på anstalt kortas väsentligt. Detta görs utan att det planeras någon alternativ fungerande skyddsmetod eller att någon ny mer effektiv och tidsbesparande behandling med bättre prognos föreslås som därigenom skulle kunna skapa en kompensatorisk trygghet. Inga nya förslag till verkningsfull behandling som ger den dömde bättre prognos för att förändra sitt liv föreslås. Bara de interner som allvarligt missköter sig ska enligt regeringens förslag hindras från tidigarelagd utslussningsåtgärd. Det jag nu sagt ska inte tolkas som att jag motsätter mig förberedelser för frigivning genom ordnad bostad, ekonomi, arbete och annat. Tvärtom: Jag ser det som en förutsättning för lyckad frigivning. Föreliggande förslag riskerar att ytterligare skada ett redan bottennoterat förtroende för svenskt rättsväsende hos allmänheten. Kristdemokraterna anser att tydlighet i påföljdssystemet är viktigt. Påföljder ska vara förutsägbara både i vad gäller art, innehåll och utsträckning. Med det nya förslaget om utslussning efter halva fängelsetiden kommer tiden i fängelse att avvika ytterligare från vad som står i domen jämfört med dagens system. Vi tror att brottsoffren kommer att uppleva detta som en orättfärdig utveckling. Det är missvisande att någon döms till exempelvis tio års fängelse när personen i själva verket kommer att flyttas från fängelset redan i halvtid för att slutligen bli villkorligt frigiven efter drygt sex och ett halvt år. Även samhället ska mena vad det säger och säga vad det menar. En påföljd måste vara förutsägbar både för den dömde och för brottsoffret. När den dömde ges frihet i förtid planeras det visserligen ske i en viss kontrollerad form, men effektiviteten i denna kontroll kan ifrågasättas. Det finns en i systemet inbyggd risk att den dömde tidigare än i dag kommer att återgå till tidigare umgängen och vanor. Kristdemokraterna menar att mindre kontakt med den destruktiva delen av det tidigare livet ger större chans till en utveckling mot ett liv utan brott. Ingen evidensbaserad kunskap eller annan kunskapsgrund har presenterats som skulle tala för att det föreslagna systemet där interner släpps ut tidigare utan adekvat behandling och utan ordnad social plattform är framgångsrikt. Den väl kända trängseln på överfulla fängelser kan osökt leda till misstanken att det möjligen finns andra drivkrafter bakom förslaget - andra drivkrafter än förbättrad rehabilitering och minskad återfallsfrekvens. Man skulle kunna misstänka att det egentliga syftet med regeringens förslag är att skapa plats på fängelserna. Det är i och för sig nödvändigt. Vi har lagt resurser i vår budget och förslag för att åstadkomma detta. Men plats får inte skapas till priset av en sämre vård. Det är i så fall en ovärdig politik - både för de intagna, som inte får kvalificerad behandling och därmed en ärlig chans att förändra sina liv, och för de brottsoffer som har rätt att vänta sig samhällets skydd. Kriminalvården ska, som namnet antyder, ge vård - kriminalvård. Kristdemokraterna har i många år varit det parti som har stått upp för verklig kriminalvård. I alltför stor utsträckning är kriminalvården i dag en förvaring i väntan på frigivning. Det behövs mer behandling vad avser både kvalitet och volym, annars kommer brottsligheten inte att minska. Hela påföljdstiden måste naturligtvis utnyttjas enligt en fortlöpande, reviderad, individuell behandlingsplan. All vård måste planeras och bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Självklart måste också missbruksbehandlingen, som ofta är kärnan i situationen, bygga på evidensbaserad kunskap. Misslyckas missbruksbehandlingen kommer återfallen i brott som ett brev på posten. Från första dagen i fängelse måste fokus ligga på en god utslussning och ett icke-kriminellt liv efter behandlingsperioden. Regeringens förslag tillgodoser inget av detta. Fru talman! Institutet med halvvägshus verkar mer vara ett sätt att åtgärda kriminalvårdens egna problem än de problem som kriminalvården egentligen ska lösa. Idén tycks vara att den dömde under andra halvan av fängelsestraffet under inga omständigheter ska vistas i fängelse eller, för den delen, i annan ordnad struktur där vård kan ske. Som har framgått ifrågasätter Kristdemokraterna syftet och effektiviteten. Personal "bör regelbundet finnas på plats i halvvägshusen", skriver regeringen. Naturligtvis måste en person som är dömd till fängelse ha bättre tillsyn - och framför allt vård - än vad som kan rymmas under denna tunna formulering. Hur nära nog obehandlade interner utan personal, placerade tillsammans i halvvägshus framgångsrikt, på egen hand, skulle minska frekvensen av återfall i brottslighet och därmed frekvensen av brottsoffer återstår att förklara. Utökad frigång är den utslussningsform där regeringen går längst från det ordinarie fängelsestraffet. Det är också längst från uppdraget att ge rehabilitering och behandling. Det innebär att den intagne avtjänar fängelsestraffet i sin bostad. Det gäller även dem som har dömts för relationsvåld, men i dessa fall, skriver regeringen lugnande, bör verkställigheten inte ske i det gemensamma hemmet. Fattas bara! Men inget hindrar att gärningsmannen bor precis i närheten. Detta kan inte sägas uppfylla brottsoffrets berättigade krav på trygghet. Brottsoffrens situation måste ändå komma i första hand. Regeringen menar att frigången genom kontrollsystem leder till så ingripande moment att den inte upplevs som en urholkning av det utdömda fängelsestraffet. Påföljden ska nu inte bara vara upplevt straff. En minst lika viktig komponent är den ambitiösa behandlingen, som i det här systemet försvagas. Med detta sagt vill jag, fru talman, yrka bifall till reservation 2 och avslag på propositionen. För tids vinnande yrkar jag bifall bara till denna reservation, även om jag och övriga kristdemokrater står bakom alla våra reservationer.
Alice Åström (V)
Anf. 21 Alice Åström (V)
Fru talman! I dag tar vi faktiskt viktiga steg i riktning mot en mer individanpassad kriminalvård. Det är en kriminalvård som vågar se de problem som finns när man ska gå från anstalt ut i frihet. Detta är ett förslag som förbättrar möjligheterna att minska återfallen, och det förbättrar möjligheterna för den enskilda individen att på ett säkrare sätt och under längre tid få en möjlighet att sakta återanpassa sig till samhället. Nu förbättrar vi möjligheterna till utslussning. Vi inför möjligheter till frigång, där du utanför anstalten på dagtid får en möjlighet till studier, arbetsträning eller behandling. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att möjligheten till behandling också finns med på det här området. Som många av de tidigare talarna har pekat på i sina inlägg är det viktigt att få vård och behandling och en möjlighet till återanpassning. Här öppnar vi ännu mer för denna möjlighet. Man förbättrar också möjligheten till vårdvistelse. Det är det som i dag kallas § 34-vård. Där har det funnits massiv kritik även från de borgerliga partierna mot att man har använt sig av § 34, med andra ord att den intagne i stället får vistas på ett behandlingshem och få vård och behandling, i för liten utsträckning. Det har också berott på att detta bara har kunnat göras mot slutet av straffen, och kommunerna har varit tvungna att skriva på en ansvarsförbindelse att betala för återstoden av vården. Detta har varit ett problem. Det har varit ojämlikt över landet. Vissa kommuner har tagit ett större ansvar medan andra kommuner har vägrat. Det har inneburit att vi inte har kunnat individanpassa denna åtgärd, utan vi har varit beroende av kommunernas välvilja. Nu öppnar man en möjlighet för ett område som kallas vårdvistelse, där man under en mycket längre del av straffet ska kunna vistas på ett behandlingshem där staten och kriminalvården tar sitt ansvar för kostnaderna. Detta möjliggör en mer rättssäker påföljd. Man är inte beroende av kommunens välvilja. Man kan också i större utsträckning använda den kompetens som finns i behandlingssfären, utanför anstalterna. Fru talman! Sedan ser vi också möjligheterna för dem som har kommit en bra bit på väg att få en vistelse under friare förhållanden i ett halvvägshus. Det innebär att den intagna är placerad i ett kriminalvårdens kontrollerade hem som är anpassat för att ge de intagna särskilt stöd och tillsyn. Det här innebär stora framsteg. Vi vet att det finns många på anstalterna som skulle kunna pröva ett annat sätt att bo och leva och sakta slussas ut. Den möjligheten finns inte i dag, men här öppnar man för att den intagna ska kunna ta ett större ansvar i ett boende samtidigt som det finns stöd och hjälp. Dessutom kan man ha kontroll över den intagna. Det sista som införs är utökad frigång. Det innebär att den intagna under kontrollerade former avtjänar sista delen av fängelsestraffet i sin bostad. Fru talman! I debatten har det låtit som om man släpper allting helt fritt här. Men det finns olika kontrollåtgärder som man kan vidta utifrån den enskilda individens situation. Övervakning med elektronisk fotboja är ett av de alternativ som man kan använda under den här tiden. Jag tror att det i många fall kommer att vara det sätt man väljer för att kontrollera dessa personer. Det som är bra med den här lagstiftningen är att den är modern. Man vågar titta på vad som fungerar för den enskilda individen och vad som är bäst i olika situationer. Fru talman! Med detta tror jag att vi ökar möjligheterna för fler interner att återanpassa sig till samhället och att vi faktiskt kan minska återfallen. Med den här lagstiftningen kan Sverige återigen börja ta steg mot att vara ett land som kan stå för en modern och human kriminalvård. Sverige har varit ett föregångsland i många år, men andra länder har haft modet att gå vidare och utveckla detta. Kanada är ett sådant land. Många länder har system som innebär att folk inte sitter av hela strafftiden, men det låter inte så i debatten. Man tittar inte på vilka möjligheter det finns till frigivning och så vidare i nästan alla de länder som man ofta brukar jämföra oss med när det gäller strafftiderna. Man kan konstatera att Sverige inte alls har de korta straffen. Vi har snarare tappat när det gäller att utveckla kriminalvården, men nu tar vi viktiga steg. Fru talman! Som tidigare talare också poängterat finns det många fler saker att göra. Vi är absolut inte klara med att utveckla kriminalvården. Kriminalvårdsutredningen har en mängd bra förslag som fortsätter att beredas. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan de kommer. Vi i Vänsterpartiet är positiva till ett förmånssystem - piska och morot, som många kallar det i debatten. Men vi är också lite oroade över vad ett sådant system kan innebära eftersom man som intern blir väldigt utlämnad till personalen. Det är andra som gör bedömningen av vad man har lyckats uppnå eller inte lyckats uppnå. Därför kopplar vi ett sådant här system till att man inför en fångombudsman. Därmed yrkar jag bifall till reservation 32. Det finns många internationella konventioner som reglerar förhållandena på fängelserna och skyddet för mänskliga rättigheter för interner. Vår grundlag tar också upp flera rättigheter som också gäller dem som sitter i våra fängelser. Detta finns i andra länder, och i Storbritannien har det införts en fångombudsman som arbetar med dessa frågor. Det har faktiskt fått positiva effekter för internerna och även för anstaltsledningarna. Alla säger att systemet i Storbritannien har bidragit till att få en bättre fungerande verksamhet för alla parter. Därför anser vi att det är viktigt att ett förmånssystem där man kan mista förmåner och få förmåner också är kopplat till skyddet av den enskildes rättssäkerhet så att man har möjlighet att få sin sak prövad om man upplever att man har blivit orättvist behandlad. Fru talman! Det finns också andra saker som är viktiga att ta upp. Vi behöver ha en debatt om vilka krav som är rimliga att ställa på kriminalvården. Ibland när jag lyssnar på debatten undrar jag vad det är vi förväntar oss att kriminalvården ska uppnå. Människor som hamnar i anstalt, och som kanske är 20, 22 eller 23 år, har oftast en dokumenterad historia som kan ha börjat redan i småbarnsåldern. Sedan har barnavårdscentralen, förskolan, skolan, socialtjänsten, arbetslivet och psykiatrin misslyckats. Inte någonstans har man kunna lösa problemen. Den sista konsekvensen blir att man hamnar i anstalt. Sedan kräver vi att kriminalvården ska kunna lösa problemen på fyra månader, två år, tre år eller fem år. När människorna inte klarar sig när de kommer ut från anstalten utan återfaller i sitt gamla beteende, säger vi: Kriminalvården har misslyckats. Titta på återfallsfrekvensen! Allting är helt kasst inom kriminalvården. Personalen är inte tillräckligt utbildad. Behandlingsprogrammen är kassa. Allt är misslyckat. Jag tror inte att det är rimligt att förvänta sig att kriminalvården ska kunna lösa det som vi inte har kunnat lösa i alla andra instanser. Därför är det farligt med debatten om hur mycket kriminalvården misslyckas och hur återfallsfrekvensen ser ut. Då ser vi inte alla andra delar. När vi nu individanpassar och ställer större och större krav på internerna att de måste ta ett ansvar för sin egen situation vill vi i Vänsterpartiet också ställa frågan: Vilka krav kan vi ställa på samhället? Vill samhället verkligen ha tillbaka den intagna? I dag stänger vi fler och fler arbetsplatser för dem som är dömda. I debatten hör vi gång på gång att har man blivit dömd för det ska man inte få jobba med det och ska man inte få finnas där eller där. Vi ska ställa krav på internerna, men vi måste också ställa krav på att samhället är berett att ta sitt ansvar och ta emot dem som vi försöker rehabilitera inom kriminalvården. När det inte lyckas är det inte kriminalvårdens misslyckande, utan det är samhällets misslyckande. Fru talman! Jag ser att jag egentligen har dragit över tiden något, men jag vill ändå ställa några frågor till de borgerliga partierna efter att ha läst motionerna. Jag vill fråga Moderaterna: Varför lyfter man upp i motionen, och även i debatten, att inom vissa brottskategorier återfaller 80 % när man vet att det är extremt? Vill man utmåla kriminalvården och de kriminella som ett ständigt misslyckande? Det är inte den sanna bilden. Jag tycker att man som lagstiftare och ansvarig för området inte ska späda på myter och fortsätta att sprida en bild som inte är sann. Jag har också en fråga till Kristdemokraterna. Jag blev ganska förvånad när jag läste i motionen att problemen med uppror och narkotika på anstalterna är stora och att rymningar och fritagningar är vanliga. Jag vill fråga Kristdemokraterna: Vilket statistiskt underlag har ni för att säga något sådant? Jag vill gärna höra den statistik som visar att detta är en sanning. Annars ska man ta ansvar för att man återigen sprider myter som är farliga på det här området. Sedan har jag en fråga till Centerpartiet. Den kan jag kanske få svar på i talet. Den gäller möjligheten till halvtidsfrigivning som Vänsterpartiet har slagits för tidigare, men den här gången avstår vi. Vi vill se hur det här systemet som nu träder i kraft fungerar. De skriver att för att det här ska vara möjligt måste vi ställa krav på en perfekt skötsamhet efter att man har fått halvtidsfrigivningen. Ser inte Centerpartiet vilket klientel vi har på våra anstalter? De flesta har en diagnos eller psykiska störningar. Vi måste också kunna ställa krav som är rimliga att uppfylla, för annars inför vi saker som inte är möjliga att uppfylla. Att välja den vägen kommer att skapa frustration och en farligare situation på våra anstalter.
Johan Linander (C)
Anf. 22 Johan Linander (C)
Fru talman! I dag debatterar vi åter kriminalvården. Det är knappast första gången under mandatperioden som vi gör det, men i dag är det faktiskt en skillnad, för nu har vi några konkreta förslag att ta ställning till. Regeringen har lämnat en proposition som man har döpt till En modernare kriminalvårdslag . Det finns en del av de förslagen som Centerpartiet står bakom, och detta återkommer jag till. Men jag tänkte börja med att svara Alice Åström. Först slås man i Alice Åströms anförande av hur hon totalt glömmer bort individens ansvar för sina egna handlingar. Vi har som individer och som medborgare ansvar för vad vi själva gör. Visst kan vi ha haft en mycket svår barndom, vara narkotikamissbrukare och ha psykiska problem, men i grunden måste man utgå från den egna individens ansvar. Man kan prata om samhällets ansvar och samhällets misslyckande, men man måste i slutändan komma tillbaka till att när människor begår brott får de stå för sina handlingar och också ta det straff som utdömts. När det gäller halvtidsfrigivning lät det på Alice Åström som att Centerpartiet står bakom att införa halvtidsfrigivning, men så är inte fallet. Det vi har föreslagit är att domstol i vissa extraordinära fall ska kunna utdöma möjlighet till halvtidsfrigivning. Det handlar om fall då man redan från första början kan säga om den som dömts att det inte är fråga om en vanebrottsling som kommer att begå brott igen. Jag kan ge ett exempel på en situation: En kvinna som efter kanske årtionden av misshandel från sin man gör det hon inte borde göra - hon slår ihjäl honom. Hon måste dömas till ett ganska långt fängelsestraff, men redan från första början kan man säga att den här kvinnan inte kommer att gå ut och slå ihjäl fler personer. Då menar jag att domstolen skulle kunna sätta upp i domen att om man sköter sig perfekt ska man kunna frigivas efter halva tiden. Men det gäller alltså extraordinära fall, och det handlar inte om att varje intagen skulle få den här möjligheten - långt därifrån. I övrigt står vi fortfarande bakom två tredjedelars villkorlig frigivning. För Centerpartiet är den centrala målsättningen med kriminalvården att de intagna inte ska återfalla i brott efter frigivningen. Redan från första dagen i fängelse ska man ha en individuell planering för sin tid i anstalten och hur man ska få rehabilitering, kanske vidareutbildning eller lära sig ett yrke för att man, den dagen man kommer ut, ska kunna leva ett laglydigt liv. Samtidigt har också fängelsestraff en allmänpreventiv betydelse som man inte får glömma bort. Alla ska veta att brott straffar sig. Det är viktigt att inte urholka betydelsen av ett fängelsestraff. Utöver detta kan det helt enkelt finnas ett skyddsbehov för samhället, det vill säga att en människa helt enkelt är farlig så länge han är ute i samhället med oss andra och därför behöver sitta inne i fängelse för att samhället ska få sitt skydd tillgodosett. Det krävs alltså en mycket noga övervägd gräns mellan vad vi kan göra för att de intagnas rehabilitering till ett laglydigt liv ska bli så bra som möjligt och vad vi kan göra för att fängelsestraffet ändå inte ska urholkas och allmänhetens förtroende inte ska minska. Dessutom får det inte finnas en urholkning av det allmänna skyddet för allmänheten. Även om Centerpartiet verkligen betonar behovet av alternativa strafformer och förbättrade utslussningsmetoder tycker jag att den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har gått för långt i den här propositionen. De nu föreslagna åtgärderna riskerar faktiskt att urholka betydelsen av fängelsestraffet och därmed minska allmänhetens förtroende. De riskerar också att medföra att fler brott kommer att begås under den tid då man avtjänar sitt straff. Centerpartiet står bakom de två första förslagen, om vi tar dem i den ordning som de står i den nya lagstiftningen, nämligen de som gäller frigång och vårdvistelse. Dessa två, som vi kan kalla utslussningsåtgärder, är ju inte speciellt nya, utan de innebär en modernisering av de utslussningsåtgärder som redan finns. Vi kan också från Centerpartiets sida ställa upp på så kallade halvvägshus, men vi ställer vissa krav. Vi menar att halvvägshus kan vara en fördel. Efter sin avtjänade tid ute i samhället är det bra om man kan ta steg mot att leva nära det liv som man sedan ska ut och leva när man inte längre är en intagen. Men samtidigt får det inte finnas någon risk för att den intagne ska fortsätta att begå brott. Regeringen har valt att föreslå att det inte ska finnas någon "beaktansvärd risk" för att den intagne ska "begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig". Detta förslag lägger man fram trots att Kriminalvårdskommittén lagt fram samma förslag som vi i Centerpartiet nu föreslår, det vill säga att det inte ska finnas någon risk alls. Jag tycker att det är konstigt att regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte lyssnar på Kriminalvårdskommittén. Det var ett väl avvägt förslag som man lade fram. Att lägga till ordet "beaktansvärd" gör att betydligt fler intagna kan komma i fråga för de här åtgärderna, och det ökar också risken för att någon ska begå nya brott, rymma eller allvarligt missköta sig. Det är inte bra för allmänhetens förtroende. Det är just sådana här åtgärder som kan urholka betydelsen av fängelsestraff. Detta har till exempel Brottsoffermyndigheten påpekat på samma sätt som vi i Centerpartiet gör. Det finns ytterligare ett problem med förslaget om halvvägshus, och det är att vistelsen i halvvägshuset kan ske utan elektronisk övervakning. Den kan förenas med elektronisk övervakning, men kriminalvården kan också besluta sig för att det inte behövs någon sådan övervakning. Vi menar att om allmänhetens förtroende ska upprätthållas är det viktigt att man vet att den person som finns i halvvägshuset och ju kan vara ute i samhället i en stad eller vad som helst är kontrollerad från kriminalvårdens sida. En person kan inte smita ut från det här huset när som helst och begå nya brott utan att kriminalvården ser var de rör sig. Detta är inte något som bara jag står här och tycker. Det är till exempel också något som Åklagarmyndigheten har skrivit i sitt remissvar. Risken är att det blir det tidigare brottsoffret som får lida för att den som sitter i halvvägshuset har en möjlighet att röra sig fritt utan kontroll. Fru talman! Vi i Centerpartiet ställer oss alldeles negativa till den utökade frigång som majoriteten föreslår. Utökad frigång innebär i klartext att den intagne får lämna fängelset efter halva tiden för att avtjäna resterande tid i hemmet, med eller kanske utan elektronisk övervakning. Är den dömde dömd till ett riktigt långt fängelsestraff kan den nya regeln med utökad frigång innebära nästan två års kortare tid på anstalt än med dagens regler. Det tycker jag är att gå för långt, och det är också flera remissinstanser som ställer sig tveksamma till det här förslaget, till exempel Åklagarmyndigheten, Frivårdsföreningen, Kriminalvårdsstyrelsen och Brottsförebyggande rådet. I stället borde man ha kvar de utslussningsmöjligheter med fotboja som redan finns i dag. Reglerna ändrades så sent som i april 2005, och att redan nu avskaffa de reglerna känns märkligt. Förslaget om utökad frigång innebär faktiskt ingen stor förändring jämfört med nuvarande regler för dem som avtjänar korta eller medellånga straff om den utökade frigången beslutas i kombination med elektronisk övervakning. Det är för dem med riktigt långa straff som det blir en stor skillnad, och frågan är om det är rätt prioritering att en person som sitter av ett 10-14 år långt straff, till exempel för ett riktigt grovt narkotikabrott, ska få en kortare tid i fängelset. Jag har dragit över min tid - ursäkta, fru talman! Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 8 under punkt 8 om intensiv övervakning med elektronisk kontroll.
Alice Åström (V)
Anf. 23 Alice Åström (V)
Fru talman! Jag är helt överens med Johan Linander om individens eget ansvar för de handlingar man gör. Det är därför vi har straffsystemet. Det är därför man har fått påföljden. Man måste ta ansvar för sina handlingar. Men man får heller inte vara blind för samhällets ansvar. Man får heller inte vara blind för vilka möjligheter individen har att ta ett fullt ansvar. Man måste kunna göra också dessa avvägningar och våga diskutera det. När vi vet att väldigt många av dem som sitter på våra anstalter har adhd, psykiska störningar och så vidare måste vi också ställa frågan: Hur kan samhället ta sitt ansvar, och hur stort och på vilken nivå ska det vara, för att se till att vi får denna balansgång och får det att fungera? Men individen måste givetvis alltid ta ansvar för sina egna handlingar, och därför har vi ett straffsystem. När vi nu diskuterar barnmisshandel och vet hur många barn som växer upp under hemska förhållanden - här är vi alla engagerade - ska vi också veta att väldigt många av de barn vi inte ser kommer att hamna på våra anstalter. Vågar vi inte se den kopplingen utan då börjar prata om individens fulla ansvar för sina handlingar tycker jag att vi har misslyckats. Min fråga till Johan Linander blir därför: Måste man inte, även om man pratar om individens ansvar, våga se den här helhetsbilden och säga att det inte är riktigt så enkelt och så svart eller vitt som det kan låta?
Johan Linander (C)
Anf. 24 Johan Linander (C)
Fru talman! Jo, visst är det så. Jag håller helt med Alice Åström. Utöver individens eget ansvar måste vi från samhällets sida se till att det finns möjligheter. Det ska finnas utbildning, hjälp att få när man är sjuk och så vidare. Det är klart att samhället har ett stort ansvar för att man som medborgare ska kunna ta sitt eget ansvar. Där är vi kanske lite överens. Jag tyckte bara att Alice Åström betonade samhällets ansvar så otroligt mycket medan hon glömde bort individens eget ansvar. Jag tycker också att man som intagen ska få större chanser. Första gången man sitter i fängelse ska man ha större chanser och större möjligheter. Sedan kan det finnas de som väljer att inte ta till sig den rehabilitering som borde finnas men som det inte är så mycket med just nu eftersom överbeläggningen på fängelserna, som bland annat Vänsterpartiet är ansvarigt för, gör att behandlingsmetoderna inte fungerar som de borde göra. Om någon har fått den hjälp som samhället erbjuder men ändå väljer att fortsätta att begå brott och komma tillbaka får vi ju säga att samhället har försökt ta sitt ansvar men att individen väljer att inte sköta sig som man borde. Då minskar också möjligheterna för samhället att hjälpa till, och då ökar såklart individens eget ansvar.
Alice Åström (V)
Anf. 25 Alice Åström (V)
Fru talman! Jag tycker ändå att det är att förenkla. Innan jag hamnade i riksdagen var jag behandlingsarbetare, och jag vet att det inte är så enkelt som att säga: Nu har du fått den här hjälpen, och du har gjort det här valet. Det är inte så enkelt att förändra människor och människors historia, bakgrund och psykiska status. Det kan handla om missad skolgång och missad träning i social kompetens under de här åren. Det är inte så enkelt som att säga: Nu har vi gjort det här, och du har gjort ditt eget val och får ta det fulla ansvaret. Jag önskar att det vore så enkelt, men det är det ju inte. Ska man jobba med dessa frågor tror jag att man måste våga se den här komplexa situationen. Aftonbladet hade i en av sina artiklar ett reportage om en pojke som hade blivit misshandlad under hela sin uppväxt och som sedan själv blev misshandlare och kriminell. Han kunde inte hantera sin aggressivitet och så vidare, och det kommer att vara en lång process innan han kan det. Frågan är: Hur mycket eget ansvar kan man säga att han måste ta för varje gång han inte klarar av att hantera detta? Och hur lång var processen när han blev utsatt för det här övergreppet? Jag önskar att det gick att prata om svart eller vitt, men vi måste se båda bitarna. Sedan har jag ännu en fråga till Johan Linander. Det handlar om detta med elektronisk fotboja och att man inte skulle behöva ha det i halvvägshuset. Är inte detta ett typiskt exempel på det Centerpartiet säger om halvtidsfrigivning för vissa grupper - kvinnan som hade slagit ihjäl sin man eller kvinnor som har en helt annan bakgrund? Här har man den individuella möjligheten. Det är kanske just den gruppen som inte behöver elektronisk fotboja. Centerpartiet är ju berett att införa halvtidsfrigivning utan halvvägshus för den här gruppen. Så här kan man faktiskt använda detta. Jag tror att det är viktigt att se det på det sättet. Där är egentligen Centerpartiet och majoriteten överens.
Johan Linander (C)
Anf. 26 Johan Linander (C)
Fru talman! Så där väldigt överens kanske vi inte är. Det finns en stor skillnad. Varför ska den här kvinnan i så fall sitta på ett halvvägshus? Det finns inget skyddsbehov från samhället, hon sköter sig perfekt under tiden hon är intagen och det finns över huvud taget ingenting som talar för att hon ska fortsätta att begå brott. Varför ska hon då sitta i halvvägshus? Då är det väl bättre att hon sitter hemma och är fri. Därför tycker vi att domstolen ska ha denna möjlighet att bevilja halvtidsfrigivning och att det inte ska ligga på kriminalvården att ta det som ett administrativt beslut. Jag ställer mig också frågande till Alice Åströms beskrivning av chans på chans. Visst - vi får aldrig ge upp en människa. Självklart är det så. Men låt oss säga att en intagen får möjlighet till halvvägshus utan elektronisk övervakning, och så fort han får chansen sticker han ut och ger sig på det tidigare brottsoffret eller kanske ett vittne som har vittnat i rättegången. Då åker han såklart in igen, och då är det inte halvvägshus i fortsättningen. Så blir han frisläppt och fortsätter att begå brott. När denna person då åter sitter i fängelse, ska han få nya chanser till halvvägshus? Ska han få nya chanser till utökad frigång fast han misskötte det förra gången? Jag tycker inte att vi kan offra detta brottsoffer eller detta vittne ytterligare en gång. Då måste man se till samhällets skyddsintresse före denna persons möjlighet till ytterligare utslussningsåtgärder. Jag tycker inte att det är så lätt som att bara säga att man ska få nya och nya chanser. Det finns också andra människor i samhället som vi måste ta hänsyn till.
Leif Björnlod (Mp)
Anf. 27 Leif Björnlod (Mp)
Fru talman! Jag sitter och lyssnar med stort intresse på den här debatten. Jag har hört mycket. Vi har pratat om och arbetat mycket med kriminalvårdsfrågor under de år som jag har haft glädjen att vara här i riksdagen. Vi tillsatte en särskild grupp - s, v och mp - som under hösten satt och arbetade med och tittade på kriminalvårdsfrågor, och jag tycker faktiskt att vi har kommit fram till någonting som vi lite stolt kan säga är en modernare kriminalvårdslag. Jag tycker att den har moderniserats. När jag lyssnar på debatten tycker jag också, med få undantag, att vi har fått in en humanistisk och vårdande tanke i resonemanget. Undantaget är möjligtvis Jeppe Johnssons vi-och-de-tänkande och strafftänkande. Jag tycker att Johan Linanders sista inlägg var lite fascinerande. Han funderade över den här kvinnan som satt i hemmet och hade begått ett brott. Hon skulle inte kunna begå några fler brott, och hon skötte sig exemplariskt. Då säger du: Varför skulle hon sitta i fängelse? Då kan hon väl vara hemma i stället. Ja, det vore ganska spännande om vi tittade på kriminalvården på samma sätt som på sjukvården. Uppgiften är alltså att få folk att låta bli att begå brott och fungera som bra samhällsmedborgare. Då har vi ett litet aber, Johan Linander. Ska man få slå ihjäl en annan person på grund av att man har utsatts för väldigt svåra övergrepp, komma in och sköta sig alldeles utmärkt i 14 dagar, försäkra att man aldrig kommer att slå ihjäl honom igen och sedan släppas ut? Vi har ett litet dilemma här, skulle jag vilja säga. Vad vill vi ha kriminalvården till? Vi vill faktiskt ha den lite grann som en sjukvård. Vi vill att de människor som har begått brott ska avhålla sig från att göra det i framtiden. De ska inse felaktigheterna i sitt handlande, och de ska lära sig att hantera och klara av sitt liv i samhället som positiva, bra, konstruktiva samhällsmedborgare. Det är vi helt och hållet överens om. När jag läser i yttrandena som finns och när jag hör er resonera blir det, som jag syftade på förut, Jeppe Johnssons vi-och-de-tänkande: Det finns en del som alltid begår brott, och dem måste vi spärra in för att skydda samhället. Ja, det finns människor som samhället av olika skäl måste skydda sig mot. Det är ett fåtal människor, och de människorna ska vi ge en så dräglig tillvaro som möjligt. Jag tror att de nog har den tyngsta bördan att bära själva gentemot sig själva. De allra flesta människor som döms för brott i det här landet begår inga fler brott. Ett litet fåtal människor, den grupp som Alice Åström nämner, människor med olika typer av diagnoser, människor som har störningar och problem, återkommer ganska så ofta. De människorna behöver vi hjälpa på ett så bra sätt som möjligt. Vi kan faktiskt inte klumpa ihop människor och bara säga: Du har begått det brottet, så du ska ha så många år. Lås in dem! Det hjälper ingenting. Det visar historien. Det är det som gör mig så positiv till det förslag som ligger nu, nämligen att vi har förändrat lite grann i det historiska synsättet på hur vi ska betrakta människor som bryter mot lagen. Den individualiserade ingrediensen som vi har i detta anser jag är väldigt viktig. Den kurativa delen som vi har i kriminalvårdslagen är också väldigt viktig. Jag vill gärna understryka att vi använder ordet påföljd i stället för straff. Det tycker jag också känns väldigt viktigt. Jag vill att kriminalvården ska vara mer flexibel. Johan Linander! Jag delar uppfattningen när det gäller de människor som inte riskerar att begå brott. Men vi måste faktiskt, som du nämnde, på något sätt understryka att vissa handlingar inte är acceptabla. Då får vi finna någon annan väg för det. Jag vet inte om det är den bästa vägen att låsa in de människorna. Men på något sätt måste vi göra det. Fru talman! Miljöpartiet har här åtta särskilda yttranden där vi betonar frågeställningar som vi anser är synnerligen viktiga. Vi pratar mycket om sysselsättningen inne i fångvården. Vi pratar om ansvarsuppträningen i form av arbete och självförvaltning som vi anser vara väldigt viktigt. Vi har dessutom tre reservationer. Vi har riktat en av reservationerna till barn till brottslingar. Den reservationen, nr 20, ber jag att få yrka bifall till. Människor som hamnar i kriminalitet är ofta inte ensamma. De kan vara föräldrar, och de kan vara anhöriga på annat sätt till människor som också drabbas. I det här fallet har samhället ett stort ansvar att skydda de barn till intagna som finns. Därför har vi i vår reservation yrkat på att det ska finnas en tydlig och klar kontakt mellan polis, socialförvaltning och andra redan vid ett häktningstillfälle. Om man vet att det finns barn i bilden behöver de barnen stöd för att klara av att mamma eller pappa har gjort något som har varit så fel. Därför anser vi att det är viktigt att man på ett så tidigt stadium som möjligt tar kontakt och upplyser socialförvaltning och andra lämpliga personer om att hjälpa och stödja de här barnen. Brottsoffren är en annan grupp människor som drabbas av kriminalitet. De förtjänar också stort stöd så att de inte ska behöva känna ängslan och oro. Jag tycker att det ska finnas en möjlighet för brottsoffer och förövare att mötas och reda ut problemen. Jag begär inte att man ska tvinga folk i denna situation. Här måste det handla om frivillighet. Men jag tror att det är viktigt att på det sättet avväpna hotet som annars kan finnas i själva handlingarna. I stora drag, fru talman, tycker jag att vi har tagit ett steg. Vi har många steg kvar att ta. En del av dessa steg har vi att ta i den här kammaren. Då ska vi rikta det mot samhället i stort. Samhället har onekligen ett mycket stort ansvar på två områden, nämligen att förhindra att brott begås, men när det har begåtts gäller det att minska skadeverkningarna för brottoffren så mycket som möjligt. Det tredje och största ansvaret är att se till att det inte upprepas. Ge människor de instrument som de behöver ha för att kunna hantera samhället i framtiden utan kriminalitet! Jag vet att droger, diagnoser och andra svagheter eller tillkortakommanden gör att man behöver ha stöd och hjälp så man kommer därifrån. Jag anser att det är vår uppgift att arbeta för det.
Johan Linander (C)
Anf. 28 Johan Linander (C)
Fru talman! Jag ska börja med att förtydliga att jag eller Centerpartiet aldrig har talat om att släppa ut någon utan att de ska få sitt straff. Alla som begår brott ska få sitt straff, och i nästan alla fall ska de avtjäna minst två tredjedelar av tiden. Om de missköter sig ska de avtjäna ännu större del av sin utdömda tid, kanske hela tiden. Men i extraordinära fall ska domstol kunna döma ut möjligheten till halvtidsfrigivning. Det är det vi har föreslagit. Det brukar annars vara Leif Björnlod som talar om att stänga fängelserna och släppa fångarna loss. Det kanske är lite naivt. Jag skulle vilja höra vad Leif Björnlod säger till den kvinna som har blivit misshandlad av sin sambo och mannen blir dömd för detta men sedan ska sitta i ett så kallat halvvägshus i samma stad och dessutom utan elektronisk övervakning. Hade det inte varit enklare att tvinga fram elektronisk övervakning om så bara för den här kvinnans upplevda trygghet? Även om det inte finns något reellt hot kan även en upplevd otrygghet vara oerhört jobbig.
Leif Björnlod (Mp)
Anf. 29 Leif Björnlod (Mp)
Fru talman! Det var ju bra att jag fick se dig igen, Johan Linander. Jag blev nästan lite glad när jag hörde dig tala om den här kvinnan och du ställde frågan: Varför ska hon då sitta där? Det kändes väldigt humanistiskt. Men nu hör jag att Strafe und Order kommer tillbaka här. Det märker vi. Det står verkligen för den så kallade mesalliansen. Där avslöjade du dig igen. Jag vill inte ha något straff över huvud taget, för jag lägger in andra värden i ordet straff. Jag vill ha vård, jag vill ha behandling och jag vill ha kurativ verksamhet och preventiv verksamhet för att undvika att brotten begås. Det är det viktigaste. När det gäller kvinnan som bor i den stad där hennes misshandlande sambo sitter i ett halvvägshus utan elektronisk övervakning är jag helt övertygad om att man gör en mycket nogsam bedömning av riskerna för upprepad misshandel innan den mannen hamnar i den situationen. Jag känner i det fallet stort förtroende för de myndigheter och instanser som har gjort den bedömningen och att det fungerar. Sant är dock att detta har försökts, och det har vid några tillfällen misslyckats. Det är sant. Det är tillkortakommanden, så jag vill att den prövning man genomför i det här fallet ska vara mycket grannlaga. Det är riktigt. Sedan ska man naturligtvis ge kvinnan det stöd hon behöver.
Johan Linander (C)
Anf. 30 Johan Linander (C)
Herr talman! Man blir lite skrämd av Leif Björnlods tal om att det inte ska finnas några straff och att det bara är vård som gäller. Man kan ha två reaktioner på detta. Först och främst: Vilket skydd ska medborgare i övrigt ha? När människor begår brott mot dig, mig eller samhället är det klart att de ska bestraffas. De ska få en påföljd. Det är dels för att de ska veta att de inte ska begå brott, dels för att det finns ett skyddshänseende mot övriga medborgare. Vi vet alla hur det ser ut i kriminalvården i dag. Det är överbeläggningar och dubbelbeläggningar. Det har utdömts vite mot kriminalvården för att man inte klarar av att sätta alla intagna i var sin cell. Det är inte så länge sedan kriminalvårdens generaldirektör sade att om kriminalvården hade varit ett privat företag hade det försatts i konkurs för länge sedan. Alla som pratar om kriminalvården säger att det inte går att utföra den behandling och rehabilitering som borde göras eftersom det finns alldeles för lite resurser, för lite personal, för dåligt utbildad personal och för att det är alldeles för trångt i fängelserna. Sedan står Leif Björnlod här och pratar om att det inte ska vara straff utan bara vård. Vänsterkartellen är ansvarig för hur kriminalvården ser ut i dag, och det innebär att det är sämre vård, behandling och rehabilitering på fängelserna än det har varit på mycket länge.
Leif Björnlod (Mp)
Anf. 31 Leif Björnlod (Mp)
Herr talman! Det är därför vi lägger fram förslag om en modernare kriminalvårdslag. Det är för att förbättra situationen. Det är viktigt. Apropå att vara skrämmande: Johan Linander skrämmer mig när han sätter likhetstecken mellan skydd av medborgare och straff. Är enda sättet att skydda medborgare att straffa någon förövare? Det ser jag som ett tillkortakommande. Jag kan absolut inte se att straffet på något sätt, någon gång, har avhållit någon från kriminalitet. Det gamla medeltida, primitiva, systemet att bunta ihop fångar, låsa in dem och sedan släppa ut dem har inte minskat kriminaliteten i samhället. Vi ska ha fullkomligt klart för oss att det inte fungerar. Jag tror, Johan, att det här beror på att vi lägger in olika betydelse i ordet straff. Att förhindra brottslingar att begå brott kan ske bland annat med hjälp av inlåsning. Men enligt min uppfattning är det inte samma sak som straff. Det kan vara problemet. Straff är något annat. Det ligger nära hämnd och vedergällning. Det är vi alldeles för utvecklade för att tänka på.
Helena Frisk (S)
Anf. 32 Helena Frisk (S)
Herr talman! I dag debatterar vi regeringens förslag om en modernare kriminalvårdslag. Jag har sagt det tidigare i kammaren, och det tål att sägas igen, att när det gäller kriminalpolitiken är vårt självklara mål att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. I det ligger att skapa ett samhälle för alla med en politik som minskar avståndet mellan människor. Skolpolitiken, familjepolitiken och socialpolitiken är viktiga delar i det kriminalpolitiska arbetet. Det spelar ingen roll hur bra kriminalvård vi har om det inte finns något att komma ut till. Många har åsikter om dagens kriminalvård, och dessa skiftar i allra högsta grad. En del hävdar att vi har en kriminalvård i kris där de intagna inte behandlas på ett värdigt sätt. Andra menar att våra intagna i mångt och mycket har det alldeles för bra. Inget av detta ger en rättvisande bild av hur svensk kriminalvård faktiskt ser ut. Det är viktigt att komma ihåg. Eftersom jag vet att justitieutskottets ledamöter har ett stort och äkta engagemang i frågorna hoppas jag att vi i dag kan föra en seriös debatt om detta. Det tror jag att alla tjänar på. Utan tvivel är vi i mångt och mycket överens om målen för kriminalvården. Våra förslag på hur vi ska nå dit skiljer sig dock en hel del åt. Det är det vi ska diskutera här och nu. En av kriminalvårdens viktigaste uppgifter är att rehabilitera dömda, det vill säga förbereda dem för ett icke kriminellt liv. Nu återfaller en alltför stor del av dem som sitter i fängelse i ny brottslighet när de kommer ut. Det finns förstås inga enkla lösningar på detta. Däremot kan vi alla bidra till att föra utvecklingen i rätt riktning. Det handlar om att öka våra kunskaper och söka de bästa åtgärderna. Vi behöver engagerade människor som bryr sig om, och vi behöver insatser på många plan. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord kommer inte heller att lösa alla problem. Men det är ett steg framåt, och det tycker jag är bra. Förslaget går i korthet ut på att skapa en mer individualiserad och flexibel kriminalvårdslag där den intagnes egen vilja till förändring spelar en större roll än i dag. Det handlar, som tidigare har sagts, om fyra olika utslussningsalternativ. Det är frigång, som vi har redan i dag. Vårdvistelse är ett nytt begrepp och går ut på att i högre grad än i dag låta den intagne vistas utanför anstalt för till exempel vård för sitt missbruk. För intagna som är i behov av extra stöd inför frigivningen införs vistelse i halvvägshus. Det innebär att den intagne bor i ett av kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge den intagne särskilt stöd och särskild tillsyn. Utökad frigång innebär att den intagne under kontrollerade former - märk väl under kontrollerade former - avtjänar sista delen av sitt straff i sin bostad. Jag vet att önskemålen om att redan nu införa ett så kallat förmånssystem finns, men där är vi inte riktigt ännu. Men jag är säker på att vi kommer att återkomma till det framöver. Det finns många och bra förslag i Kriminalvårdskommitténs betänkande som är väl värda att arbeta vidare med. Jag vet det eftersom jag satt med i den utredningen. Jag är helt övertygad om att kriminalvården måste individanpassas på ett helt annat sätt än i dag. Det behövs tydliga och enkla regelsystem, och det efterlyser alla - inte minst de intagna själva. Som vanligt tas mycket upp i reservationerna som det redan jobbas med både på departementet och inom kriminalvården. Det är jätteviktiga frågor, och många är väl värda att tas upp till diskussion. Det gäller bland annat vikten av utbildning och vidareutbildning av kriminalvårdens personal. Ett bra exempel är den utbildning som pågår i Sala, men där är också förutsättningarna något bättre. Där utbildas nu personal för fullt, och personalen är med från början när verksamheten i Sala startas. De är utbildade och klara när de intagna väl kommer dit. Så tror jag att man måste jobba mer framöver, men det är inte så enkelt - förstås. Utbildning och sysselsättning för de intagna behöver fortsätta att utvecklas utifrån den enskildes behov. Det gäller även programverksamheten. Att man nu inriktar sig på kvalitet i stället för kvantitet i programmen är förstås bra. När det gäller situationen för kvinnor och barn till fängelsedömda krävs särskilda insatser. Därför har kriminalvården beslutat att senast den 1 september ska en funktion med speciellt ansvar för barnfrågor finnas på varje häkte och anstalt samt inom frivården. Det är oerhört viktigt för barnen att ha en god kontakt med sin mamma eller pappa. Särskilda besökslägenheter är förstås en viktig del i detta så att familjer kan träffas under något så när vettiga förhållanden. Självförvaltning har nämnts i debatten. Den används mer och mer inom kriminalvården. Det är saker som kan tyckas självklara för många av oss men som kan vara nog så tuffa utmaningar för många av våra intagna. Det handlar om vardagsnära saker för att göra livet på anstalt mer likt det som finns utanför murarna. Det kan handla om att laga sin mat, lägga upp sin egen budget och planera sina matinköp. Det är jätteviktigt. Ett gissel och något vi alltid måste ha för ögonen är narkotikan på våra anstalter. Regeringen har därför inom ramen för narkotikahandlingsplanen avsatt 120 miljoner 2005-2007 för att bekämpa narkotikan. Det arbetet börjar nu ge resultat. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Lars Nylén kommer det in mindre mängder narkotika på våra anstalter i dag. Flera har fått möjlighet att delta i påverkansprogram, och antalet narkotikafria platser ökar. Vi får inte slå oss till ro med detta. Kampen mot narkotikan måste ständigt föras. Det är naturligtvis oerhört viktigt att våra anstalter är narkotikafria. När det gäller säkerhet och kontroll gäller det förstås att hitta en rimlig balans. Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Jag tycker att de åtgärder vi har vidtagit för förbättrad säkerhet och kontroll också ger kriminalvården relativt goda möjligheter att förhindra att narkotika kommer in på våra anstalter. Att hermetiskt tillsluta våra anstalter tror jag inte på. Det gör det bara ännu svårare för de intagna att komma tillbaka till samhället igen. Jag har sagt det här i kammaren flera gånger förut, men jag säger det igen: Jag tror att samhället behöver komma in på våra anstalter, för kriminalvården kommer inte ut. Samverkan mellan myndigheter inför och efter frigivningen är absolut nödvändig för att man över huvud taget ska nå resultat. Det är ju tyvärr så att om man har suttit i fängelse står man inte precis högst upp på någons prioriteringslista. Arbetsgivarna och hyresvärdarna står inte direkt i kö för att erbjuda sin hjälp. Vi måste, som har sagts här tidigare, lägga ett större ansvar på samhället i stort. Där har vi ett gemensamt ansvar. Även om den särskilda narkotikasatsningen har bidragit till bland annat förbättrade vårdkedjor finns det fortfarande oerhört mycket kvar att göra. Därför har kriminalvården i uppdrag att upprätta samverkansavtal med kommunerna när det gäller både kontraktsvård och placeringar på behandlingshem. Syftet är alltså att i ökad utsträckning ge intagna möjlighet till vård och behandling. En bra, human och effektiv kriminalvård betyder otroligt mycket. När det fungerar som bäst ger det en verklig chans till ett nytt liv - ett liv utan brott. Därför är det otroligt viktigt hur samhället - vi alla - ser på de dömda. Tror vi att kriminella kan rehabiliteras är också möjligheten att åstadkomma det mycket större. Herr talman! Vi socialdemokrater vill förebygga brott genom en politik mot ekonomisk utslagning och socialt utanförskap. Vi vill bekämpa brott genom att arbeta för ett effektivt rättsväsende, en socialt medveten poliskår och kompetenta domstolar. Vi vill förhindra återfall i brott genom en progressiv kriminalvård som syftar till att återföra brottslingar till ett vanligt liv. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Jeppe Johnsson (M)
Anf. 33 Jeppe Johnsson (M)
Herr talman! I mitt anförande sade jag att jag, när jag hörde Thomas Bodström presentera den här propositionen, nästan rös över hur hårda tag det skulle bli mot dem som misskötte sig. När man skrapar lite på ytan ser både Helena och jag vad ni är ute efter. Det handlar inte om att någon ska sitta inne längre. På s. 16 står det: Vad gäller villkorlig frigivning ska huvudregeln alltjämt vara att sådan frigivning ska ske när två tredjedelar av straffet har avtjänats. Det ska råda en stark presumtion för att så sker. De flesta intagna bör även i framtiden friges vid denna tidpunkt. För att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp bör det krävas att den intagne allvarligt har misskött sig. Jag sade tidigare att det också ska krävas synnerliga skäl. Både Helena Frisk och jag vet att det är ganska mycket. Hur mycket ska man då få missköta sig och ändå få nåden och ynnesten att gå efter två tredjedelar av tiden, om man befinner sig i fängelset efter två tredjedelar, eller man kanske redan är hemma?
Helena Frisk (S)
Anf. 34 Helena Frisk (S)
Herr talman! Det förslag som ligger på riksdagens bord i dag handlar om att man ska få möjlighet att under väldigt kontrollerade former komma ut tidigare. Det tror jag är oerhört viktigt. Man ska successivt släppas ut under kontrollerade former. För mig handlar det mycket om vilken människosyn man har. Såvitt jag kan bedöma skiljer sig vår syn på människan mycket åt när det gäller de här frågorna. Jag tror att de intagna har större möjlighet att komma tillbaka i samhället om de successivt släpps ut än om de tvingas sitta hela fängelsestraffet och släpps ut utan förberedelser över huvud taget. Det är där jag tror att vi misslyckas mycket i dag. Exakt hur mycket man ska missköta sig ska inte jag bedöma. Jag tycker ändå att det är viktigt att det i det nya systemet finns en möjlighet att förlänga straffet med sex månader innan man kan bli villkorligt frigiven. Det lönar sig därför att sköta sig bättre.
Jeppe Johnsson (M)
Anf. 35 Jeppe Johnsson (M)
Herr talman! Det var som jag misstänkte. Jag misstänkte att ni inte alls hade tänkt igenom hur mycket man skulle behöva missköta sig. Det hade ju varit bra om ni hade vetat det när ni nu lägger fram ett sådant förslag. Jag tycker inte alls att ert förslag innebär att det ska löna sig att sköta sig. I stort sett alla ska släppas ut tidigare oavsett vad de hittar på där inne. Vi är överens om att det är viktigt med vårdvistelse. Det är många som behöver det. Helena Frisk har ju suttit i Kriminalvårdskommittén tillsammans med mig bland annat. Där kom vi fram till att om man avbryter vårdvistelsen tidigare än man kommit överens om ska man inte få tillgodoräkna sig en tredjedel av tiden. Vi tycker att om man får chansen att samhället satsar på vård och man får vistas utanför fängelset och få ganska dyrbar vård ska man fullfölja. Man ska inte ha det fria valet att bara sticka därefter. Hur kan det komma sig att Helena Frisk har bytt fot från när hon satt i Kriminalvårdskommittén och i stället tycker så här: Regeringen föreslår i propositionen att tid som den intagne vistats utanför anstalt genom en utslussningsåtgärd ska räknas in i verkställighetstiden? Helena sade, vilket jag håller med om, att kriminalvården ska individanpassas. Ni har ju haft makten i snart tolv år. Om man ska kunna individanpassa kan man inte ha så trångt i fängelserna som vi har i dag. Ni brukar ju vara stolta men inte nöjda och ni brukar vara på väg mot någon vision. Vilken är er vision? Hur stor beläggningsfrekvens ska vi ha i fängelset? Kan ni ge något besked om när ni når målet?
Helena Frisk (S)
Anf. 36 Helena Frisk (S)
Herr talman! Det stämmer inte att man får bete sig hur som helst på anstalt. Det får man inte. Det finns bra sanktionssystem redan i dag. Det kommer att finnas ytterligare sanktionssystem när det här förslaget genomförs. Jag bad i mitt anförande att vi ska vara seriösa och sakliga i den här debatten. De här frågorna är så viktiga att de kräver det. Jag hoppas att Jeppe också tycker det. Vård och behandling måste påbörjas på ett mycket tidigare stadium än i dag. Min förhoppning är naturligtvis att man ska ha fullföljt sin vård och behandling när den villkorliga frigivningen träder in. Jag håller med om att det är olyckligt att man avbryter sin behandling tidigare. Därom är vi hyfsat överens.
Johan Linander (C)
Anf. 37 Johan Linander (C)
Herr talman! Jag har några frågor till Helena Frisk. Om vi utgår ifrån att de som ska få utökad frigång faktiskt också har elektronisk övervakning, vilket jag hoppas att de kommer att få, skiljer det sig inte så mycket mot dagens utslussningssystem med fotboja för dem som är dömda till korta och medellånga straff. Det blir ungefär lika lång tid som man kan ha fotboja i utökad frigång som nu i utslussning med intensiv övervakning. Den stora skillnaden blir för dem som är dömda till riktigt långa straff för riktigt grova brott. Då pratar vi framför allt om grova narkotikabrottslingar. Det är ju de som får de längsta straffen. Det kanske i någon mån också gäller mord och dråp, om man inte är dömd till livstid för mord. Är det en medveten prioritering från Socialdemokraternas sida att man ska korta tiden för dem som är dömda till riktigt långa straff för verkligt grova brott? Det är faktiskt inte där som återfallsfrekvensen är minst, utan det är de som sitter på halvlånga straff som har störst möjlighet att komma tillbaka till samhället till ett laglydigt liv. Vore det inte bättre att sätta in prioriteringarna där i stället?
Helena Frisk (S)
Anf. 38 Helena Frisk (S)
Herr talman! Nej, det handlar definitivt inte om att korta strafftiderna. Jag tror att ett system där vi låter människor sakta men säkert återanpassas till samhället i övrigt spelar en väldigt stor roll, jämfört med dagens system, där man ofta tyvärr släpps ut till ett samhälle där ingen egentligen vill ta emot en någonstans. Vi vet ju hur det ser ut för människor som släpps ut i dag. Med de här utslussningsalternativen finns det möjligheter att jobba med den enskilde individen i tid. Det är det jag tror att vi måste göra, även om det naturligtvis är så som Alice Åström sade i debatten, att det inte bara är ett ansvar för kriminalvården, utan vi måste få in hela samhället och se till att vi alla tar vårt ansvar i de frågorna.
Johan Linander (C)
Anf. 39 Johan Linander (C)
Herr talman! Men hur man än vrider och vänder sig blir det nästan två års kortare tid på anstalt med de förslag ni lägger i dag för dem med de allra grövsta brotten. Då har jag räknat på 14 års tidsbestämt fängelsestraff, som är det längsta man kan få, till exempel för grovt narkotikabrott. Nu blir det nästan två års kortare tid på anstalt om man får de nya utslussningsalternativen jämfört med de alternativ som finns i dag. Den andra frågan som jag tänkte ställa, som jag också ställde till Leif Björnlod, handlar om den kvinna som tidigare har blivit hotad och misshandlad och som får veta att förövaren ska sitta i ett halvvägshus i samma stad och inte ens ska ha elektronisk övervakning. Vore det inte lämpligare att säga att det ska vara elektronisk övervakning i de här fallen, bara för att kvinnan, brottsoffret, ska kunna uppleva att det åtminstone finns en viss kontroll? Det gäller även den upplevda tryggheten. Även om bedömningen är att den här mannen inte kommer att begå några nya brott är den upplevda tryggheten viktig. Jag skulle också vilja höra något ord om förändringen från "risk" till "beaktansvärd risk". Som jag har förstått det satt Helena Frisk i Kriminalvårdskommittén, där man lade fram förslaget att det inte ska finnas någon risk för återfall i brott för att man ska få de nya möjligheterna med halvvägshus och utökad frigång. Men när förslaget kom till regeringen ändrade man det till att det inte ska finnas någon beaktansvärd risk. Vad är det som har gjort att Helena Frisk och Socialdemokraterna nu accepterar att det finns en viss risk för återfall i brott?
Helena Frisk (S)
Anf. 40 Helena Frisk (S)
Herr talman! Det går inte att fullständigt utesluta risker. Vi måste naturligtvis minimera dem, men att utesluta dem helt tror jag är omöjligt. Där det finns behov av elektronisk övervakning även i halvvägshus ska det finnas. Man måste lita till de bedömningar som görs. Vi utgår från att de som får möjligheten att komma ut i halvvägshus också har en vilja att komma tillbaka till samhället. Det är det som är utgångspunkten för mig. Jag har en fråga: Vilka människor vill vi egentligen möta på gatan när vi är ute och går? Vill vi möta en människa som efter fängelsestraffet har fått möjligheten att på ett så bra sätt som möjligt återanpassas? Var vi än befinner oss i landet ska vi ju möta de här människorna. Det är ju så med alla straff att vi inte låser in människor och kastar bort nyckeln, utan en dag ska de finnas bland oss ute i samhället igen. Hur vill vi då att de ska se ut? Det är där jag sätter min utgångspunkt, och jag tror på ett system där man sakta men säkert slussas ut i samhället igen.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2006-05-19
Förslagspunkter: 54, Acklamationer: 49, Voteringar: 5

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Avslag på propositionen

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju28 yrkande 1 och 2005/06:Ju31.
    • Reservation 1 (m)
    • Reservation 2 (kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1020042
    m039016
    fp360012
    kd002112
    v21007
    c120010
    mp16001
    -0002
    Totalt1873921102
    Ledamöternas röster
  2. Frigång

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju28 yrkande 3.
  3. Vårdvistelse

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju28 yrkande 2.
    • Reservation 3 (m)
  4. Riskbedömning vid vistelse i halvvägshus

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt såvitt avser 57 § andra stycket.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:123 i denna del och avslår motion 2005/06:Ju29 yrkande 4.
    • Reservation 4 (c)
  5. Fotboja vid vistelse i halvvägshus

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju29 yrkande 5.
    • Reservation 5 (c)
  6. Utslussningsboenden

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:So698 yrkande 6.
    • Reservation 6 (kd)
  7. Utökad frigång

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen godkänner vad utskottet anfört om utökad frigång.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:123 i denna del och avslår motionerna 2005/06:Ju29 yrkande 2 och 2005/06:Ju30 yrkande 2.
    • Reservation 7 (c, fp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 7 (c, fp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1020042
    m390016
    fp037011
    kd200013
    v21007
    c012010
    mp16001
    -0002
    Totalt198490102
    Ledamöternas röster
  8. Intensivövervakning med elektronisk kontroll

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju29 yrkande 1, 2005/06:Ju459 yrkande 26 och 2005/06:Ju529 yrkande 29.
    • Reservation 8 (c, fp, kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 8 (c, fp, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1020042
    m390016
    fp037011
    kd021012
    v21007
    c012010
    mp16001
    -0002
    Totalt178700101
    Ledamöternas röster
  9. Förbättrad utslussningsverksamhet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju28 yrkande 11 och 2005/06:Ju398 i denna del.
    • Reservation 9 (m)
  10. Uppföljning av utslussningsåtgärder

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju529 yrkande 31.
    • Reservation 10 (c, fp)
  11. Uppskjuten villkorlig frigivning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju30 yrkande 1.
    • Reservation 11 (fp)
  12. Halvtidsfrigivning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju378 yrkande 4, 2004/05:Ju424 yrkande 18, 2005/06:Ju29 yrkande 3, 2005/06:Ju366 yrkande 2, 2005/06:Ju532 yrkande 35 och 2005/06:Ju562 yrkande 15.
    • Reservation 12 (c)
    • Reservation 13 (mp)
  13. Skötsamhet krav för villkorlig frigivning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju263, 2005/06:Ju308 yrkandena 1 och 2, 2005/06:Ju410 yrkande 13 i denna del och 2005/06:Ju530 yrkande 4.
    • Reservation 14 (m)
  14. Elektronisk fotboja vid villkorlig frigivning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju314 yrkande 3.
  15. Lagförslagen i övrigt

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till
    a) lag om ändring i brottsbalken och
    b) lag om ändring i lagen (1974:302) om kriminalvård i anstalt i den mån det inte omfattas av utskottets förslag i det föregående.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:123 i denna del.
  16. Kvaliteten inom kriminalvården

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju459 yrkande 1.
    • Reservation 15 (c, kd)
  17. Samverkan med andra myndigheter

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju459 yrkandena 27 och 28 samt 2005/06:Ju529 yrkande 28.
    • Reservation 16 (c, fp, kd)
  18. Verkställighetsplanering

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju459 yrkande 19 och 2005/06:Ju529 yrkande 1.
    • Reservation 17 (m, c, fp, kd)
  19. Anstalter för utvisningsdömda

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju201.
  20. Kvinnor i kriminalvården

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju366 yrkande 6, 2005/06:Ju380 yrkande 7, 2005/06:Ju529 yrkande 10, 2005/06:Ju560 och 2005/06:Ju562 yrkande 11.
    • Reservation 18 (fp)
  21. Barn till intagna

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju366 yrkandena 7 och 8, 2005/06:Ju529 yrkande 11, 2005/06:Ju562 yrkande 12 och 2005/06:So556 yrkande 8.
    • Reservation 19 (c, fp, kd)
    • Reservation 20 (v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 20 (v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1020042
    m390016
    fp103611
    kd002112
    v02107
    c001210
    mp01601
    -0002
    Totalt1423769101
    Ledamöternas röster
  22. Självförvaltning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju459 yrkande 2 och 2005/06:Ju562 yrkande 5.
    • Reservation 21 (kd)
  23. Förmånssystem

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju28 yrkande 4, 2005/06:Ju459 yrkande 20, 2005/06:Ju529 yrkandena 6, 7 och 9 samt 2005/06:Ju562 yrkandena 8 och 9.
    • Reservation 22 (m, c, fp, kd)
  24. Arbetsdrift

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju28 yrkande 5.
    • Reservation 23 (m, fp)
  25. Sysselsättning m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju512, 2005/06:Ju529 yrkande 8, 2005/06:Ju562 yrkande 3 och 2005/06:Ub384 yrkande 3.
    • Reservation 24 (m, c, fp)
  26. Behandling

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju28 yrkande 6, 2005/06:Ju381 yrkande 7, 2005/06:Ju410 yrkande 13 i denna del, 2005/06:Ju529 yrkandena 2-4, 2005/06:Ju532 yrkande 34 och 2005/06:Ju562 yrkandena 17 och 18.
    • Reservation 25 (m, c, fp)
  27. Rehabilitering och återanpassning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju562 yrkandena 1 och 6.
  28. Motivationsanstalter

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju459 yrkande 4.
    • Reservation 26 (kd)
  29. Psykiatrisk vård inom kriminalvården

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju281 yrkande 12, 2004/05:Ju460, 2004/05:So518 yrkande 5 och 2005/06:Ju529 yrkandena 35 och 36.
    • Reservation 27 (c, fp)
  30. Neuropsykiatriska funktionshinder

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju484 yrkande 4.
    • Reservation 28 (kd)
  31. Kostnad för utvisads hemresa

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju206 och 2005/06:Ju459 yrkande 16.
    • Reservation 29 (m, c, fp, kd)
  32. Tillgång till pornografi

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju297 och 2005/06:Ju350 yrkande 3.
  33. Tillgång till pass

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju205 och 2005/06:Ju459 yrkande 18.
    • Reservation 30 (m, c, kd)
  34. Kontrollåtgärder i anstalt

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju28 yrkande 7, 2005/06:Ju459 yrkandena 29 och 30, 2005/06:Ju469 yrkande 2, 2005/06:Ju480 yrkande 15 och 2005/06:Ju529 yrkandena 19, 24 och 25.
    • Reservation 31 (m, c, fp, kd)
  35. Fångombudsman m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju366 yrkandena 4 och 5.
    • Reservation 32 (v)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 32 (v)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1020042
    m390016
    fp370011
    kd210012
    v02107
    c120010
    mp16001
    -0002
    Totalt227210101
    Ledamöternas röster
  36. Kriminalisera rymning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju30 yrkande 3, 2005/06:Ju235, 2005/06:Ju251, 2005/06:Ju271 yrkande 1, 2005/06:Ju283, 2005/06:Ju308 yrkande 3, 2005/06:Ju340, 2005/06:Ju343, 2005/06:Ju459 yrkande 17, 2005/06:Ju469 yrkande 1 och 2005/06:Ju529 yrkande 26.
    • Reservation 33 (c, fp, kd)
  37. Elektronisk fotboja vid permission

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju271 yrkande 2, 2005/06:Ju366 yrkande 9, 2005/06:Ju459 yrkande 14 och 2005/06:Ju529 yrkande 30.
    • Reservation 34 (m, fp, kd)
  38. Långtidspermission

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju562 yrkande 14.
    • Reservation 35 (mp)
  39. Kriminalvårdens personal

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju28 yrkande 9, 2005/06:Ju366 yrkande 1, 2005/06:Ju398 i denna del, 2005/06:Ju459 yrkandena 5 och 22, 2005/06:Ju494, 2005/06:Ju529 yrkande 27 i denna del, 2005/06:Ju532 yrkande 32 och 2005/06:Ju562 yrkande 2.
    • Reservation 36 (m, c, fp, kd)
  40. Psykiater i kriminalvården

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Ju466 yrkande 2, 2005/06:Ju459 yrkande 3 och 2005/06:Ju529 yrkande 5.
    • Reservation 37 (c, fp, kd)
  41. Spetskompetens inom kriminalvården

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju562 yrkande 7.
  42. Kriminalvårdsutbildning i Sala

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju511.
  43. Sekretess för kriminalvårdens personal

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju529 yrkandena 21 och 22.
    • Reservation 38 (fp)
  44. Entreprenörskap inom kriminalvården

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju28 yrkande 10, 2005/06:Ju410 yrkande 14, 2005/06:Ju450 yrkandena 1-3, 2005/06:Ju459 yrkande 23 och 2005/06:Ju562 yrkande 4.
    • Reservation 39 (m, c)
  45. Behandling för sexualbrottsdömda

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju350 yrkandena 1 och 2 samt 2005/06:Ju459 yrkandena 11 och 12.
    • Reservation 40 (m, kd)
  46. Behandling för män som misshandlar kvinnor

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju306 yrkande 3, 2005/06:Ju378 yrkande 6, 2005/06:Ju380 yrkande 23, 2005/06:Ju422 yrkande 7 och 2005/06:Ju427 yrkande 2.
    • Reservation 41 (m, c, fp, kd)
  47. Överförande av verkställighet av fängelsestraff

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju28 yrkande 8, 2005/06:Ju207, 2005/06:Ju410 yrkande 12, 2005/06:Ju486 yrkandena 1 och 2, 2005/06:Ju529 yrkande 39 och 2005/06:Ju550.
    • Reservation 42 (m, c, fp)
  48. Ersättning till lekmannaövervakare

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju459 yrkande 10 och 2005/06:Ju529 yrkande 27 i denna del.
    • Reservation 43 (m, c, fp, kd)
  49. En ny europeisk fängelsekonvention

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju529 yrkande 40.
    • Reservation 44 (c, fp)
  50. Diskriminering inom kriminalvården

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju562 yrkande 13.
  51. Nationellt underrättelsecentrum

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju529 yrkande 20.
    • Reservation 45 (fp)
  52. Endast häktade i häkte

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju384 yrkande 10.
  53. Häktet i Västerås

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju481 yrkande 6.
  54. Andlig vård inom kriminalvården

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju249 och 2005/06:Kr334 yrkande 27.