Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Ersättnings- och insolvensrättsliga frågor

Betänkande 2010/11:CU16

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
6 april 2011

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Ersättnings- och insolvensrättsliga frågor(pdf, 131 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2010/11:16 Ersättnings- och insolvensrättsliga frågor

Beslut

Nej till motioner om ersättnings- och insolvensrättsliga frågor (CU16)

Riksdagen har sagt nej till motioner från allmänna motionstiden 2010 om ersättnings- och insolvensrättsliga frågor. Insolvens innebär att en person inte längre klarar av att betala sina skulder. Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare ställningstaganden. Motionerna handlar bland annat om skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor, trafikförsäkringsavgifter och trafikskadeersättning till barn. Andra motioner handlar om en översyn av insolvensrätten, förbehållsbelopp vid utmätning och Kronofogdemyndighetens försäljning av utmätt fast egendom.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 12

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2011-02-03
Justering: 2011-03-17
Trycklov till Gotab och webb: 2011-03-23
Trycklov: 2011-03-23
Trycklov: 2011-03-28
Reservationer: 3
Betänkande 2010/11:CU16

Alla beredningar i utskottet

2011-02-03

Nej till motioner om ersättnings- och insolvensrättsliga frågor (CU16)

Civilutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2010 om ersättnings- och insolvensrättsliga frågor. Insolvens innebär att en person inte längre klarar av att betala sina skulder. Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare ställningstaganden. Motionerna handlar bland annat om skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor, trafikförsäkringsavgifter och trafikskadeersättning till barn. Andra motioner handlar om en översyn av insolvensrätten, förbehållsbelopp vid utmätning och Kronofogdemyndighetens försäljning av utmätt fast egendom.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2011-04-06
Stillbild från Debatt om förslag 2010/11:CU16, Ersättnings- och insolvensrättsliga frågor

Debatt om förslag 2010/11:CU16

Webb-tv: Ersättnings- och insolvensrättsliga frågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Hannah Bergstedt (S)
Anf. 33 Hannah Bergstedt (S)
Fru talman! I denna debatt behandlar vi motioner från allmänna motionstiden. Jag vill börja med att yrka bifall till våra två reservationer rörande trafikskadeersättningen och försäkringsskyddet när det gäller barn, reservationerna 2 och 3. Trafikskadelagen är från 1975, och när det gäller beräkningen av framtida inkomstbortfall för barn har det varit tydligt från lagstiftarens sida att det inte ska förekomma några beräkningar utifrån den sociala närmiljön eller utifrån ett socialgruppstänkande, alltså vilken bakgrund man har. Svensk skadeståndsrätt bygger på en individuell bedömning i varje enskilt fall utifrån beräknat framtida inkomstbortfall. När det gäller vuxna är det lättare att beräkna, men när det gäller barn har det visat sig vara svårare att göra rättvisa bedömningar. Tyvärr visar det sig i ett flertal ärenden hos Trafikskadenämnden att nämnden fortfarande tar hänsyn till familjeförhållanden. Nämnden har också i vissa ärenden tittat på vilken utbildningsnivå som barnets föräldrar och syskon har. Dessa fall har kallats "barn med karriäreffekt" - trots den tydliga markeringen från lagstiftaren. Det är en rättvisefråga att barn ska få lika förutsättningar i livet oavsett hur utbildade deras föräldrar är. Principen om alla människors likhet inför lagen och alla människors lika värde är grundläggande. Vi kan inte tala om "barn med karriäreffekt"! Om lagstiftningen ger utrymme för att ersätta barn olika beroende på barnets grundläggande förutsättningar och sociala bakgrund måste vi som lagstiftare agera. I dag har ca 70 procent av barnen i Sverige en individuell försäkring. För 25 år sedan var det bara ett fåtal som hade en särskild barnförsäkring. Samtidigt saknar många barn en försäkring. Orsakerna är framför allt ekonomiska. Barn helt utan försäkring finns i dag främst i invandrargrupper. Fru talman! Ett annat problem när det gäller barnförsäkringar är att bara 75 procent av ansökningarna beviljas utan några förbehåll och att 7 procent av alla barn får avslag. Adoptivbarn och barn som har låg födelsevikt eller är för tidigt födda är bara några exempel på barn som brukar få nej från försäkringsbolagen. Barn med ärftliga sjukdomar och medfödda fel brukar inte heller få teckna en försäkring. Men olika bolag har olika riskbedömningar. Ett barn som har fått avslag hos ett visst bolag kan få möjlighet att teckna en försäkring hos ett annat. Alla barns lika värde borde i dag vara en självklarhet. Det borde också gälla alla barns möjligheter att få tillgång till ett rimligt försäkringsskydd. I dag resulterar försäkringsbolagens värderingar av barns ohälsa vid ärftliga sjukdomar i ett försämrat försäkringsskydd för många barn. Det är orimligt. Men det finns även andra komplikationer. En vanlig kritik är att bolagens vanor att begära in journaler har påverkat personalens journalföring på barnavårdscentralerna. Många undviker att skriva om sina reflexioner kring ett barn för att inte ställa till problem för familjerna i försäkringssammanhang, Mot bakgrund av att vissa grupper av barn riskerar att helt stå utan möjlighet till ett rimligt försäkringsskydd bör man se över möjligheterna för hur fler barn ska få tillgång till en barnförsäkring. I detta anförande instämde Jonas Gunnarsson och Carina Ohlsson (båda S) samt Marianne Berg (V).
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 34 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Civilutskottets betänkande 16 om ersättnings- och insolvensrättsliga frågor tar upp många olika frågor som är intressanta. Hannah Bergstedt har argumenterat väl för två av reservationerna, så jag tänker i mitt anförande hålla mig till att argumentera för reservation 1, som handlar om kärntekniska olyckor. Jag yrkar också bifall till reservation 1. Skadeståndsansvarets omfattning är av mycket stor betydelse för den som överväger att investera i ny kärnteknisk verksamhet av något slag. Men skadeståndsansvarets omfattning är även av stor betydelse för den som drabbas om en olycka skulle vara framme. Det är inte ovanligt att de som drabbas av olyckor känner sig lurade när den trygghet de trodde sig ha genom till exempel en försäkring innebär att inte mer än bråkdelar av de kostnader som uppstår täcks. Oftast är orsaken till överraskningen att de som drabbas inte har haft möjlighet eller kunskap att inse hur omfattande kostnaderna blir när det man inte vill ska ske ändå ibland inträffar. Det är en erfarenhet som många har gjort exempelvis vid arbetslöshet, vid långvarig eller kronisk sjukdom, efter en trafikolycka eller efter en brand i bostaden eller sommarstugan. Men väldigt få svenska medborgare har erfarenhet av hur obefintligt ersättningsskyddet är vid en olycka i en anläggning där radioaktivt material är inblandat - kanske ingen. Bristen på erfarenhet beror i stor utsträckning på att väldigt få olyckor av det slaget har inträffat och att många av de olyckor som har inträffat faktiskt har hemlighållits. År 1952 skedde en explosion i en reaktor i Chalk River i Kanada, med en partiell härdsmälta som resultat. År 1957 exploderade en tank med radioaktivt avfall i upparbetningsanläggningen i Kysjtym i Uralområdet i Ryssland. År 1973 skedde en stor explosion i Windscales upparbetningsanläggning, som i dag kallas Sellafield. Den innebar att mycket stora områden skadades allvarligt. År 1977 inträffade en kortslutning i två högspänningsledningar i kärnkraftverket i Gundremmingen i Tyskland, med konsekvensen att en hel reaktor står fylld med kraftigt radioaktivt vatten. År 1979 skedde olyckan i Three Mile Island utanför Harrisburg i USA. Resultatet även där var en partiell härdsmälta. Utsläppen uppges ha blivit små men inte obetydliga. År 1986 skedde så olyckan i Tjernobyl, den kanske hittills allvarligaste olyckan i en kärnreaktor. Olyckan pågår fortfarande - det glömmer många - och torde pågå under överskådlig framtid. Här handlar det om en fullständig härdsmälta med omfattande läckage till omgivningen. Över 600 000 personer kommenderades ut till räddningsarbete på grund av att strålningsnivåerna gjorde att många arbetsuppgifter kunde utföras endast under någon eller några få minuter innan arbetaren hade fått sin livsdos av strålning. År 1999 startade en okontrollerad kedjereaktion i bränslefabriken i Tokaimura som ledde till mycket stora radioaktiva utsläpp. År 2006 var en av reaktorerna i Forsmark strömlös i 23 minuter. Temperaturen hann inte nå upp till farliga nivåer för härden innan kylningen lyckligtvis kom i gång igen. Hur nära en friläggning av härden man var har inte redovisats. Den 12 mars i år skedde så en stor explosion i en reaktor i Fukushima i Japan. Totalt har fyra reaktorer skadats. Två ytterligare reaktorer ingår i anläggningen. Konsekvenserna är det ännu för tidigt att uttala sig om, men ingen tidigare olycka har förmodligen varit så omfattande som denna. Om det visar sig att en total härdsmälta inte går att undvika kommer konsekvenserna kanske att bli till och med större än vid olyckan i Tjernobyl. Av de olyckor jag har räknat upp känner de flesta till tre eller möjligen fyra. Ändå är dessa olyckor långt ifrån alla de olyckor som har inträffat i kärntekniska anläggningar runt om i världen. Förutom de uppräknade har kärnkraftsindustrin drabbats av ytterligare ett par hundra större olyckor. Alla olyckor är unika, och varje reaktor är unik till konstruktionen, så erfarenheter är svåra att ta med sig från en olycka till en annan olycka. Eftersom det ständigt sker utsläpp från alla kärntekniska anläggningar under normal drift och det till detta kommer ett antal hemliga olyckor med utsläpp som sprids över hela jordklotet är det i det närmaste omöjligt att på ett rättvisande sätt jämföra skadade områden och skadade personer med helt opåverkade områden och opåverkade personer, eftersom sådana referenser knappast existerar längre. Hur ser då ersättningsansvaret eller skadeståndsansvaret ut i Sverige? Om en så kallad radiologisk olycka skulle inträffa i en kärnkraftsanläggning i Sverige är det lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor - som vi debatterade för något mindre än ett år sedan och som antogs av riksdagen förra våren - som gäller. Enligt den lagen har en reaktorägare ett så kallat obegränsat ansvar. Det låter bra, men i praktiken är det obegränsade ansvaret inte mycket värt eftersom reaktorägaren i Sverige är ett litet separat bolag för varje kärnkraftsanläggning. Det bolaget har i princip inga andra tillgångar än sina reaktorer, som ju efter en olycka inte torde ha något större värde. Att det är på det viset är nog alla överens om. Därför innehåller lagen också en paragraf, närmare bestämt § 30, som reglerar den ekonomiska säkerhet som de här bolagen måste se till att de har. För kärnreaktorer är den satt till 1 200 miljoner euro och för andra kärntekniska anläggningar till 700 miljoner euro. Omräknat i svenska pengar innebär det ca 12 miljarder kronor för en kärnkraftsreaktor och 7 miljarder för andra kärntekniska anläggningar. Det kan för den normala samhällsmedborgaren tyckas som ett väl tilltaget belopp som säkerhet, men i förhållande till de kostnader som olyckor skapar är det ändå väldigt lite. Tidigare erfarenheter av olyckor vid kärntekniska anläggningar visar att enbart kostnaderna för att stabilisera den skadade anläggningen och säkerställa att utsläpp som kan förorena omgivningen inte fortsätter att spridas från olycksplatsen kan hamna på över 100 miljarder svenska kronor. Kostnader för personskador, vård, produktionsbortfall, skador på kommande generationer och allt annat är naturligtvis oerhört svåra att beräkna. Men försök till uppskattningar har redan gjorts när det gäller den nu aktuella olyckan i Fukushima. Där har den typen av kostnader för alla typer av skador utanför själva reaktoranläggningen, på människor och allt material som drabbas, försiktigt uppskattats till över 800 miljarder. Man inser lätt att så som lagen, som vi antog för mindre än ett år sedan, är utformad utgör den en omfattande subvention av kärnkraften. Det blir samhället som får ta den överväldigande delen av kostnaderna för det ekonomiska ansvaret vid en olycka. Att lagen dessutom är utformad så att individen måste ställa sina krav på ersättning inom tio år för annan skada än personskada och inom 30 år efter det att olyckan inträffat när det gäller personskador innebär även det en form av kraftig subvention för den här tekniken. Både på grund av det kaos som kan uppstå, som vi också har sett, vid den här typen av olyckor och på grund av själva skadornas karaktär kan det ta betydligt längre tid än tio år att fastställa omfattningen av sakskador, och personskador kan ju påverka i generationer. I vår reservation i det här betänkandet kräver vi ett ansvarsgenombrott, fru talman, så som lagen är konstruerad i exempelvis Tyskland och Japan. Det betyder att ägarna bakom kärnkraftsbolaget tvingas stå till ansvar med alla sina tillgångar. Som lagstiftningen ser ut i dag tvingas Vattenfall stå till ansvar med alla sina tillgångar om en olycka inträffar i någon av Vattenfalls kärnreaktorer i Tyskland. Om en likadan, identisk, olycka inträffar i Sverige går Eon, Vattenfall och Fortum, som ju är de stora ägarna, helt skadeslösa ur den händelsen. Tycker ni att det är rimligt att det är på det sättet? Argumentet mot vårt förslag är att det skulle innebära att alla aktiebolag i Sverige skulle få orimliga villkor med ansvarsgenombrott. Men vi har inte föreslagit att lagen om ansvarsgenombrott ska utformas så att den omfattar andra bolag än dem som bedriver kärnteknisk verksamhet. Den här frågan är faktiskt utredd, och det är fullt möjligt att införa ansvarsgenombrott för företag med specifik verksamhet utan att aktiebolagslagen för den skull måste omformas på ett sådant sätt att den regeln, om ansvarsgenombrott, spiller över på all annan företagsamhet. Företrädare för regeringen har de senaste veckorna talat vitt och brett om att vi lär oss mycket av olyckan i Japan och att vi ska ta vara på de lärdomarna. Man kan då på goda grunder fråga sig varför inte den här inställningen, om att ta vara på lärdomar, också skulle kunna gälla i fråga om ersättningsansvaret vid olyckor. I den verklighet som vi kan ta lärdom av gäller kostnadsnivåer på hundratals miljarder för drabbade, skador och produktionsbortfall. Att då bara garantera 12 miljarder som täckning innebär att man medvetet väljer att leva med ett enormt hål av underskott. Vi miljöpartister anser att det är viktigt med en rättvisande bokföring. Vi anser att det är falsk marknadsföring att tala om obegränsat ansvar när det i själva verket är kraftigt begränsat. Mot den bakgrunden yrkar vi, fru talman, bifall till reservation 1 i betänkandet. Självklart står vi även bakom de övriga två reservationerna i betänkandet, men för tids vinnande avstår jag från att argumentera för dem, och det tror jag att många ledamöter är glada för, och jag avhåller mig även från att yrka bifall till dem. Slutligen vill jag bara påminna kammaren om att det är väldigt bråttom att starta bygget av dubbelspåret mellan Falun och Borlänge.
Marianne Berg (V)
Anf. 35 Marianne Berg (V)
Fru talman! Jag tänker ta upp och belysa en punkt i detta betänkande. Det handlar om barnförsäkringar. Alla barns lika värde i Sverige måste vara en självklarhet, men om vi tittar på barnförsäkringar ser vi att det inte är det. Det görs verkligen skillnader. Det är inte bara sorgligt och bedrövligt, utan det är helt förkastligt. I dag vet vi att 70 procent av barnen i Sverige har en individuell försäkring. Det är alltså en hel del barn som står helt utanför. Varför blir det så? Jo, det kan bero på att föräldrarna inte har råd eller på att de inte har kunskap om att det här finns att tillgå. Det mest häpnadsväckande är att försäkringsbolagen ger avslag på grunder som att barnet är adopterat eller för tidigt fött. Det här är några exempel. Om det finns en misstanke om ärftliga sjukdomar eller om det finns medfödda fel brukar detta också leda till ett avslag på ansökan. Detta ska inte få förekomma i ett välfärdsland - vi slår ju oss för bröstet och säger att Sverige är det. Är det rimligt att avslå en ansökan på grund av att det kan medföra en för stor försäkringsrisk? Nej, jag anser inte det. Mig veterligen är inte försäkringsbolagen precis fattiga. De står definitivt inte på bar backe. Fru talman! Det finns naturligtvis undantag från detta. Olika bolag tycks gå efter olika kriterier och göra olika riskbedömningar, vilket betyder att man, om man fått avslag hos ett, kan bli beviljad en försäkring hos nästa. Men ska föräldrarna söka sig till det ena efter det andra bolaget för att kanske till sist ha turen att ett bolag säger ja till att ge deras barn en försäkring? Jag anser, fru talman, att detta verkligen är snudd på kränkning. Som Hannah Bergstedt tidigare tog upp är det många bolag som i samband med en ansökan begär in journaler från bvc. Detta vet personalen många gånger om, och de försöker då att undvika att skriva in vad de känner till för att just inte ställa till det för familjerna i försäkringssammanhang. Detta är naturligtvis inte okej men helt begripligt och förståeligt. Är detta uppochnedvända världen? Ja, det tycks vara så med de bestämmelser vi har i dag. Är inte alla barns lika värde en självklarhet? Jo, svarar nog de flesta. Okej, säger jag, men då måste vi väl först se till att det blir en verklighet. En bra början till detta är att rösta för reservation 3 i detta betänkande och inte bara luta sig tillbaka, som högeralliansen gör, och lita på att regeringen i framtiden kommer att göra en översyn. Vänsterpartiet anser att arbetet med en översyn bör påbörjas nu. Det handlar om att utreda och se över hur många barn som i dag fått avslag och hur många av dessa barn som ska kunna teckna en försäkring i framtiden. Något annat är inte rimligt. Fru talman! Det finns tre reservationer i detta betänkande. Jag yrkar bifall till samtliga.
Maria Abrahamsson (M)
Anf. 36 Maria Abrahamsson (M)
Fru talman! Civilutskottets betänkande nr 16 behandlar ett dussin yrkanden från den allmänna motionsperioden om ersättnings- och insolvensrättsliga frågor. I allt väsentligt gäller dessa motionsyrkanden sådant som utskottet tidigare har behandlat och avstyrkt, i flera fall med hänvisning till pågående arbete i Regeringskansliet. Utskottet ser inga skäl att frångå sina tidigare ställningstaganden och föreslår att samtliga motionsyrkanden avslås. Icke desto mindre är det på sin plats att komplettera med några klargöranden kopplade till reservationerna i betänkandet. Alla följer vi räddningsarbetet i Japan, där kärnkraftskatastrofen är en av flera tragiska konsekvenser efter jordbävningen med efterföljande tsunami som har drabbat det japanska folket. Därför är det nästan en händelse som ser ut som en tanke att Vänstern och Miljöpartiet på nytt har begärt ett i princip obegränsat ansvar för reaktorägarna. Det vill man åstadkomma genom att alla bolag inom den svenska kärnkraftsindustrin ska bli solidariskt ansvariga för varandras skulder i händelse av en kärnkraftsolycka, så kallat ansvarsgenombrott. För så har man det i Tyskland, framhålls det i Vänsterpartiets motion, och vi hörde det från Miljöpartiet här i kammaren. Fru talman! Sverige ligger redan i topp i världen när det gäller att kräva ut ekonomiskt ansvar för reaktorinnehavare. De flesta länder som har kärnkraft har valt att begränsa ansvaret till minimibeloppet som Pariskonventionen kräver, det vill säga 700 miljoner euro. I Sverige går vi längre och kräver, enligt den nya lag om obegränsat ansvar som riksdagen antog så sent som förra sommaren, att reaktorinnehavarna tecknar försäkring eller ställer finansiell säkerhet på sammanlagt 1,2 miljarder euro, mer än 12 miljarder kronor. Det är det högsta belopp som det för närvarande har ansetts meningsfullt att kräva av bolagen, med undantag för Vänstern och Miljöpartiet. Samtidigt ska man komma ihåg att det obegränsade ansvaret för ägarna till viss del är en illusion. När bolagens egna tillgångar och utställda säkerheter är förbrukade finns det inget mer att ta oavsett vilka regler man har om att ansvaret ska vara obegränsat. Därför är det kraven på beloppsmässig säkerhet som är det avgörande, och där ligger som sagt var Sverige redan i topp i världen. Tyskland är ett specialfall. Den tyska staten har som villkor för reaktortillstånd krävt att alla bolag inom kärnkraftskoncernen - dotterbolag såväl som moderbolag - ska teckna ömsesidiga solidaritetsförklaringar. Det är det som i Västerns motion kallas ansvarsgenombrott. Men i Sverige är tillståndet redan utdelat och kan inte i efterhand villkoras i syfte att tvinga på bolagen solidariskt betalningsansvar. Fru talman! Riksdagen har nyligen beslutat att strama upp regelverket för när försäkringsbolag får begära in samtycke i akt och mening att vaska fram integritetskänsliga hälsouppgifter. Från och med den första juli i år får samtycket inte som hittills inhämtas slentrianmässigt utan bara om det av någon särskild anledning är nödvändigt för försäkringsprövningen. Före jul konstaterade en enig riksdag att detta innebär förstärkt integritetsskydd på försäkringsområdet. Det får särskild betydelse när det gäller barnen. Av hänsyn till försäkringskollektivets intresse att inte belastas av alltför höga premier är det i och för sig rimligt, och en bärande försäkringsrättslig princip, att en försäkringsgivare kan neka teckna försäkring där risken för att försäkringen ska falla ut är mycket stor. I sådana fall kan, som också framhålls i Vänsterns, Miljöpartiets och Socialdemokraternas reservation, försäkringstagaren vända sig till ett annat bolag - det är lösningen på problemet - och där begära att få en försäkring, kanske med en förhöjd premie som motsvarar den högre risken. Det är så försäkringsrätten fungerar. Regeringen har hur som helst aviserat en översyn av rätten att teckna personförsäkringar och då särskilt barnförsäkringar. I det läget har jag väldigt svårt att se att riksdagen kan göra någonting annat än att avstyrka motionen och reservationen. Detsamma gäller motionsyrkandet angående trafikskadeersättning till barn, där motionärerna vill ha en mer schablonmässig bedömning av vilka ersättningsbelopp som ska utgå i stället för den individuella prövning av barnets framtida inkomstförlust som i vissa fall nu tillämpas. I detta fall pågår redan ett beredningsarbete inom Socialdepartementet, och precis som utskottet säger bör det arbetet inte föregripas av riksdagen. Fru talman! Jag avslutar med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motionsyrkanden. I detta anförande instämde Thomas Finnborg (M).
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 37 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Jag begärde replik när Maria Abrahamsson påstod att Sverige är det land som har gått längst när det gäller att skapa ekonomiska förutsättningar för att ansvariga vid en olycka i en kärnteknisk anläggning ska kunna ta det ansvaret. Det betyder att man från regeringshåll inte värderar ansvarsgenombrottet till någonting. Maria Abrahamsson påpekade att dessa 1 200 miljoner euro skulle vara mest. I Tyskland har man en garanti på 2 500 miljoner euro, det vill säga drygt dubbla beloppet. Påståendet att garantibeloppet skulle vara mest i Sverige är fel. Det har under drygt en vecka förekommit ganska mycket kritik i medierna - i radio, tv, tidningar och i debatter - mot begreppet obegränsat ansvar. När vi debatterade frågan för knappt ett år sedan var mycket av den kritik vi hade mot begreppet obegränsat ansvar. Vi tycker att det är ett sätt att föra medborgarna bakom ljuset att påstå att man lagstiftar om ett obegränsat ansvar när det i lagstiftningen är väldigt övertydligt begränsat. Vore det inte dags att åtminstone skriva om den delen? Det är viktigt att politiken kommunicerar med medborgarna på ett sätt som medborgarna kan förstå. Man bör i stället ha en lag med ett begränsat ansvarstagande, eftersom det är vad det handlar om. Har ni inte tagit intryck av den kritiken?
Maria Abrahamsson (M)
Anf. 38 Maria Abrahamsson (M)
Fru talman! Jag var ganska tydlig med att påpeka att detta med obegränsat ansvar för ägarna till viss del är en illusion. Desto märkligare blir det att Miljöpartiet självt så aggressivt hävdar det stora ansvarsgenombrott som ni vill se. Där ska ägarna ta ett betydligt större ansvar för sådant som egentligen är en illusion och inte går att leva upp till. Det Sverige har gjort är att det utställt en säkerhet som är i särklass störst, och där ligger Sverige i topp. Sedan är det en annan sak att ni tycker att man ska kunna gå in i efterhand och avkräva ägare som har fått koncession en ersättningsskyldighet som inte var villkorad när koncessionerna delades ut. Det är en helt orimlig tanke och skulle försätta Sverige i ett otroligt skarpt läge när det gäller att utsättas för skadeståndsanspråk från ägare. Det skulle ytterst belasta skattebetalarna, för att inte tala om vad det skulle innebära av risk för vår energipolitik.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 39 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Det sista påståendet är lite märkligt. När det gäller lagstiftningen enligt Reach för gifter har vi till och med en kölista. Där sker en ständig förändring. Företag som har fått tillstånd att använda vissa preparat får lov att ta bort dem allteftersom man flyttar fram positionerna. Varför skulle man inte kunna göra det på andra områden? Det gör vi när det gäller gränsvärden i livsmedel. Vi har på alla möjliga områden lagstiftning där vi förändrar allteftersom vi lär oss. Det vore inte konstigt att göra det här också. Vi förespråkar ingen illusion. Det är ni som förespråkar illusionen. Vi vill ta bort beteckningen obegränsat ansvar. Vi hävdar inte att ett ansvarsgenombrott är ett obegränsat ansvar. Vi använder inte den formuleringen. Vi talar om ett ansvarsgenombrott. Naturligtvis vet vi att företagen har begränsade tillgångar. Självklart kommer man även efter ett ansvarsgenombrott att ha begränsade resurser att ställa till förfogande. Dessutom tycker vi - detta förde vi fram när lagen i fråga antogs - att det beträffande de 1 200 miljoner euro som nämns i lagen borde vara samma belopp som i Tyskland. Vi förstår inte varför det ska vara skillnad mellan villkoren för en tysk ägare att driva en reaktor i Sverige och villkoren för en svensk ägare att driva en reaktor i Tyskland. Det tycker vi är ett politiskt ingripande i marknadsekonomin som det är svårt att förstå. I takt med att kablar byggs mellan vår del av världen, den nordiska kontinenten, och Europa kommer mer och mer el att kunna skickas fram och tillbaka. Då borde de ekonomiska villkoren för att driva kärnreaktorer vara något så när likartade. Jag tycker fortfarande att ni måste tänka på begreppet "obegränsat ansvar". Att kommunicera det fungerar inte. Vi försöker inte kommunicera någon illusion, utan vi försöker tala om de faktiska tillgångar som finns för att användas vid en olycka.
Maria Abrahamsson (M)
Anf. 40 Maria Abrahamsson (M)
Fru talman! Tyskland är, som jag tidigare sagt, ett specialfall. Tyskland ställde som villkor, innan de delade ut sina tillstånd, att man skulle gå med på den här typen av solidaritetsförklaring. Det gjorde ägarna. I Sverige har vi inte det systemet. Att tala om Tyskland som om det inte existerade är att stoppa huvudet i sanden, något som man i Miljöpartiet ibland gör. Det är inte seriöst att ta den här diskussionen utifrån de premisser som du, Jan Lindholm, här bollar fram. Sverige har ganska tydligt visat att man är beredd att utställa säkerheter - det väsentliga i frågan. Man kommer att stå för skador och kostnader. Jag förstår inte riktigt poängen i det du, Jan Lindholm, säger och lär inte få något svar eftersom tiden för våra repliker är slut.
Jan Ertsborn (Fp)
Anf. 41 Jan Ertsborn (Fp)
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut och avslag på samtliga reservationer i betänkande CU16. Jag ska ta tillfället i akt och tala om ett par av de punkter som avhandlas i betänkandet och börjar med frågan om solidariskt skadeståndsansvar för barn. Det handlar här om unga upp till 18 års ålder. Det finns skäl för att behålla det solidariska ansvaret. Det finns också skäl för att upphäva det. Frågan är absolut inte ny, utan den har funnits med under de två mandatperioder jag suttit i riksdagen. Det är framför allt från Barnombudsmannen som man driver frågan om att upphäva det solidariska skadeståndsansvaret. Skälet för ett solidariskt skadeståndsansvar är att brottsoffer ska få sin ersättning, helst så snart som möjligt efter en dom. Skälet för att upphäva det solidariska skadeståndsansvaret är naturligtvis att öka möjligheterna att återföra en ung brottsling eller skadevållare på rätt väg och se till att vederbörande gör rätt för sig och betalar för vad han eller hon ställt till med. Det blir betydligt svårare med ett solidariskt skadeståndsansvar. Folkpartiet har för flera år sedan tagit ställning i brottsofferfrågan och sagt att vi när det gäller personskador och individuellt skadestånd för sveda och värk, lyte och men samt kränkning tycker att staten ska gå in och betala skadeståndet till brottsoffret så snart det finns en lagakraftvunnen dom. Sedan ska staten kräva ut skadestånd av den som vållat skadan. Med ett sådant system skulle brottsoffren skyddas betydligt bättre än som är fallet i dag. Då skulle man också kunna öppna för möjligheten att speciellt för ungdomar lösa upp det solidariska betalningsansvaret. Om man kunde göra det skulle det - det är jag helt övertygad om - vara till nytta för en hel del ungdomar. Några har här tidigare tagit upp frågan om trafikskadeersättning till barn när det gäller framtida inkomstförlust. Jag förstår inte riktigt att detta kan vara så upprörande som några talare här gjort gällande. I socialförsäkringarna finns ju en inkomstbortfallsprincip som vi i det politiska Sverige i mycket hög grad är överens om. Att man inte individuellt skulle kunna pröva inkomstförluster även för barn förstår jag inte. Däremot förstår jag att det är förenat med mycket stora svårigheter om barn exempelvis i tre- till fyraårsåldern skadas. Skadas man uppåt tonåren och när man är närmare 18 år är det inte så svårt. Under min tid som advokat har jag handlagt ett antal sådana ärenden som varit i Trafikskadenämnden där antaganden gjorts om framtida inkomstförluster. Jag har inte sett att det varit några speciella svårigheter i det avseendet utan tycker att det fungerar bra som det är just nu. Trafikskadenämnden hanterar sådana här ärenden på ett mycket bra sätt. Slutligen ska jag säga några ord om insolvensrätten - en fråga som också finns med i betänkandet - dock utan att upprepa vad vi i dag på morgonen här talat om. Redan 2002 när jag kom till riksdagen stod det i verksamhetsplanen för Justitiedepartementet att en översyn skulle göras av utsökningsbalken, av utmätningsförfarandet. Så stod det alltså 2002. Sedan gick år efter år utan att något hände. Men 2007 tillsattes Insolvensutredningen. Därmed hände i alla fall någonting på området. Samtidigt blev man hos Kronofogdemyndigheten lite otålig och började göra en hel del egna utredningar och lägga fram förslag - i många fall mycket bra förslag och även mycket bra rapporter. Även om det går långsamt händer successivt saker och ting beträffande hela insolvensrätten. Förutom det vi i dag avhandlat beträffande skuldsaneringen kommer i en närtid förändrade regler om löneutmätning, något som jag tycker är mycket angeläget. Det kommer också förändrade regler om hur egendom ska försäljas i samband med utmätningar, och Regeringskansliet arbetar med Insolvensutredningens slutbetänkande, framför allt om företagsrekonstruktioner och ackord - frågor som också är angelägna. Naturligtvis kan man ibland bli lite otålig. Men personligen har jag förståelse för att vi får ta frågorna stegvis, på det sätt som regeringen nu gör. Jag hoppas att vi så småningom får en helt modern insolvensrätt i likhet med vad många länder i Europa under de senaste tio åren har åstadkommit. Vi i Sverige är lite sena, men det finns all anledning att tro att vi kan komma i kapp och få moderna regler på området.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 42 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Jan Ertsborn är en ledamot som har hög integritet, som formulerar sig mycket väl och som man med stor behållning lyssnar på - en ledamot som jag tycker på ett mycket bra sätt kan kommunicera politik. Därför skulle jag vilja ställa en fråga som jag tidigare ställt. Det har nu gått nästan ett år så jag skulle vilja veta om Jan Ertsborn inte tycker att det är dags att börja fundera på om detta med att kommunicera obegränsat ansvar och de 12 miljarderna är ett problem. Är det inte dags att börja fundera på ett bättre sätt att beskriva den lagstiftning vi har på området? Det är min enkla fråga.
Jan Ertsborn (Fp)
Anf. 43 Jan Ertsborn (Fp)
Fru talman! Jag ställde mig bakom den lagändring som vi för ett år sedan genomförde och har inte haft anledning att fundera vidare på om förändringar ska göras. Man kan alltid diskutera om beloppet i sammanhanget är rätt. Vad jag däremot funderar ganska mycket över är frågan om ansvarsgenombrott, alltså om man ska kunna ålägga en ägare ansvar för en verksamhet även om den bedrivs i aktiebolagsform. Där är jag av den uppfattningen att jag absolut inte tycker att vi ska gå längre än vi redan har gjort i svensk lagstiftning. Vi borde snarare gå åt det andra hållet och vara rädda om aktiebolagsformen. Sedan förstår jag att Jan Lindholm tycker att kärnkraftverken är en speciell angelägenhet som kanske kräver speciell lagstiftning, men jag har inga funderingar på att göra några förändringar i förhållande till den lagstiftning vi fick på plats för ett år sedan.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 44 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Med detta svar när det gäller tankarna kring ansvarsgenombrott blir det för mig ännu märkligare att Jan Ertsborn, som jag tycker kommunicerar politik så väl, inte ifrågasätter begreppet obegränsat ansvar. Just inom de verksamheter som Jan Ertsborn ofta refererar till här i talarstolen, sina tidigare verksamheter, har jag svårt att förstå hur man kan använda begreppet obegränsat ansvar med en lagstiftning som så klart och tydligt anger en beloppsgräns. Den står i euro i lagstiftningen, åtminstone i det beslut vi tog för ett år sedan. Det jag är intresserad av är att kommunicera politiken. Hur kan man koppla obegränsat ansvar till ett fast belopp?
Jan Ertsborn (Fp)
Anf. 45 Jan Ertsborn (Fp)
Fru talman! Det går naturligtvis inte ihop att samtidigt som man talar om obegränsat ansvar sätta ett belopp i sammanhanget. Med obegränsat ansvar menar man dock i detta sammanhang, om jag kommer ihåg rätt, att ägaren till ett kärnkraftverk svarar med all sin egendom för den skada som kan uppstå. Då blir det obegränsat. Beloppet kan jag nu inte erinra mig riktigt hur man kom fram till, men det är speciellt för kärnkraften. Jag måste alltså erkänna att jag inte till fullo kan besvara Jan Lindholms fråga.
Per Lodenius (C)
Anf. 46 Per Lodenius (C)
Fru talman! I betänkandet vi nu debatterar behandlar civilutskottet totalt tolv motionsyrkanden. Inte helt ovanligt präglas detta motionsbetänkande från civilutskottet av en ganska spretig läggning, vilket är en utmaning när man ska debattera. Jag tänkte dock koncentrera mig på två av rubrikerna i motionsbetänkandet. I motionsyrkandet om trafikskadeersättning till barn begärs ett tillkännagivande om att se över frågan om trafikskadeersättning till barn och att sådan bör utgå med ett schablonbelopp, eller att det på annat sätt säkerställs att alla barn behandlas lika. Det framhålls att barn som skadas i trafikolyckor i dag ersätts av försäkringsbolagen utifrån den beräknade framtida inkomsten. Jag kan till viss del sympatisera med motionen men erkänner samtidigt att det är en knivig fråga. Å ena sidan anser jag att det är viktigt att värna den nuvarande principen om ersättning av inkomstförlusten. Å andra sidan är det mycket viktigt att vi undviker godtycklig särbehandling av just trafikskadade barn. Kärnan i problemet ligger i att vi faktiskt inte på ett rättvist sätt kan räkna ut hur inkomstförlusten kommer att se ut för ett barn eller en ungdom som råkar ut för en allvarlig olycka. Den som skadas vid en trafikolycka har rätt till ekonomisk ersättning från en obligatorisk privat trafikförsäkring. Ersättningen omfattar den inkomstförlust som kan drabba den skadade till följd av att man inte kan inbringa samma inkomst som före olyckan. Den skadades rätt till ersättning är alltså inte begränsad till något schablonbelopp, utan ersättningen ska fullt ut täcka förlusten. Rättvisan i systemet ligger i att den drabbade har rätt till full kompensation för sina förluster. Exakt hur inkomstförlusten ska beräknas finns inte beskrivet i trafikskadelagen eller i skadeståndslagen, utan det är upp till de rättstillämpande myndigheterna. När barn skadas i trafiken kan det dock uppstå situationer där det framtida inkomstbortfallet ska beräknas utifrån barnets förutsättningar och förmodade val i livet. Principen om inkomstbortfall när det gäller barn är som vi nog alla kan förstå mycket svår att tillämpa. Vilket yrke barnet skulle ha valt om det inte skadats är ju i praktiken helt omöjligt att avgöra. I förarbetena till de lagar som gäller i dag sägs tydligt att man inte ska ta hänsyn till den sociala närmiljön när ersättning beslutas. Det är upp till de rättstillämpande myndigheterna att hantera detta. I de flesta fall baseras ersättningsnivåer på någon form av förväntad genomsnittsinkomst. Men vi vet också att Trafikskadenämnden i vissa fall kan anta att det skadade barnet skulle ha kunnat få en högre inkomst än genomsnittet. Då kan också ersättningen landa på en högre inkomstnivå. Jag kan vara tveksam till att vi i Sverige ska ha en princip om individuell prövning av ett barns inkomstförlust gällande trafikskadeersättning. Om Trafikskadenämnden bedömer ersättningen efter den sociala miljö som barnet växer upp i är vi naturligtvis inne på fel väg. Regeringen arbetar med frågan kring trafikskadeförsäkringen. Jag vill inte föregripa det arbetet utan ser fram mot resultatet av beredningen och vad detta resultat kommer att ge. Fru talman! Som Centerpartist och anhängare av Alliansens energiöverenskommelse vill jag också kommentera skadeståndsansvaret vid radiologiska olyckor. Frågan är ju högaktuell i dessa tider när kärnkraften visar sig från sin allra värsta sida. Centerpartiet fick mycket kritik när vi för två år sedan gick med på att våra tio befintliga kärnreaktorer får ersättas, men det är också under förutsättning att elbolagen inte får statliga subventioner och samtidigt får ett kraftigt utökat skadeståndsansvar. Jag har länge tillhört dem som tycker att reaktorägarnas ansvar för kärnkraftens risker kraftigt behövt skärpas och tydliggöras. Den som har ansvar för en verksamhet ska också svara för verksamhetens miljökostnader. Jag välkomnar därför den utveckling som nu sker med införandet av ett så kallat obegränsat skadeståndsansvar. Tidigare hade reaktorägarna låga krav på att garantera ersättning vid olyckor, men sedan riksdagen antog den nya lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor har vi tydliggjort ansvaret för kärnkraftens risker. Den nya lagen innebär bland annat att det har införts ett så kallat obegränsat ansvar för innehavare av kärntekniska anläggningar, utan någon finansiell begränsning. Ansvaret vid en reaktorolycka blir strikt och obegränsat, det vill säga gäller utan förbehåll och för samtliga tillgångar hos reaktorägarna. Det ställs dessutom krav på finansiella säkerheter för minst 1,2 miljarder euro, men detta utgör alltså ingen gräns för ansvaret. Tvärtom kommer till exempel det nya kravet om att reaktorägaren ska vara förmånstagare för sakförsäkringen att frigöra större belopp än så för att ersätta skador för samhället. Det obegränsade ansvaret är en viktig framgång för Centerpartiet. Det utgår från den miljörättsliga principen att förorenaren betalar, det vill säga att anläggningshavaren i ökad utsträckning får bära sina kostnader. Det ger en tydlig signal till industrin att det inte finns någon gräns för när det ekonomiska ansvaret efter en olycka upphör. Därigenom skapas också ytterligare drivkrafter för säkerhetsarbetet inom kärnkraftsindustrin. För skadelidande i händelse av en allvarlig olycka innebär förslaget att de utöver den finansiellt säkerställda ersättningen även kan få ersättning från anläggningshavarens övriga tillgångar. Införandet av ett obegränsat ansvar i Sverige innebär också till viss del en harmonisering mellan Tyskland, Sverige och Finland av förutsättningarna på den nordeuropeiska elmarknaden. Det tyska så kallade ansvarsgenombrottet, som motionären vill införa i Sverige, är inte kopplat till ansvarsbeloppet utan till om dotterbolaget kommer på obestånd. Den svenska aktiebolagslagen tillåter inte att detta obegränsade skadeståndsansvar överförs direkt till moderbolaget, vilket är vad ett ansvarsgenombrott skulle innebära. I tidigare utredningar och diskussioner har det heller inte ansetts nödvändigt att införa en särlagstiftning just för kärnkraften när det gäller det aktiebolagsrättsliga perspektivet. I utredningen som föregick den nya lagen om skadeståndsansvar har det inte heller förordats något införande av bestämmelser om aktiebolagsrättsligt ansvarsgenombrott för att säkerställa anläggningshavarens ekonomiskt obegränsade ansvar. Fru talman! Med den nya lagen får Sverige ansvarsregler med högre krav än i de allra flesta andra kärnkraftsländer. Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 47 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Jag har ställt frågor till de två tidigare företrädarna för partierna i regeringskoalitionen och dem som är ansvariga för den lagstiftning vi har när det gäller ersättningsvillkoren vid en eventuell kärnteknisk olycka i Sverige. Jag vill därför ställa frågan även till Per Lodenius om det inte är så att den period som har gått - det är inte riktigt ett år - och kanske framför allt i skuggan av den olycka som har hänt i Japan gör att man kan börja fundera över formuleringen "obegränsat ansvar". Hur kommunicerar man det när ansvaret ändå så tydligt är begränsat? Nu säger man att det är obegränsat för reaktorägaren, men som jag redogjorde för i mitt anförande har vi ju ett ägarbolag i var och en av de tre kärnkraftsanläggningarna, om vi nu håller oss till dem i diskussionen. Det finns andra kärntekniska anläggningar, men låt oss hålla oss till dessa i första hand. Dessa bolag har inte andra tillgångar än just reaktoranläggningen, som efter en olycka inte torde ha något större värde. Andra tillgångar är det som ska säkerställas antingen försäkringsvägen, som Per Lodenius påpekade, eller på något annat sätt. Det ska garanteras av någon, försäkringsbolag eller ägarna. Det är ändå begränsade möjligheter till ersättning. När vi vet att skillnaden mellan de här beloppen och dem som är aktuella är så oändligt stor tycker jag att begreppet "obegränsat ansvar" är väldigt märkligt. 12 miljarder eller i någonting i den storleksordningen, säger man, och det kanske finns andra tillgångar i företaget. Men när det handlar om hundratals miljarder i verkligheten tycker jag att det är märkligt.
Per Lodenius (C)
Anf. 48 Per Lodenius (C)
Fru talman! Jan Lindholm svarade till viss del själv på sina frågor. Att ansvaret vid en reaktorolycka blir strikt och obegränsat innebär att det gäller utan förbehåll och samtliga tillgångar hos reaktorägaren. Då finns det ett krav på att det ska finnas säkerhet på minst 1,2 miljarder euro, men det kan finnas mer tillgångar än så. Precis som Jan Lindholm tar upp kommer nu det nya kravet att reaktorägaren ska vara förmånstagare för sakförsäkringen. Då kommer det att frigöras ännu större belopp för att ersätta skadorna i samhället. På det sättet finns det ingen begränsning eller inget tak för vad ersättningarna ska kunna bli. Återigen: Det här gäller för säkringarna, och det finns ett krav på finansiella säkerheter på minst 1,2 miljarder euro. Men det kan finnas bra mycket mer tillgångar att ta till i det här fallet. Det innebär att reaktorägaren, företaget som har kärnkraften, har väldigt stora krav på sig. I princip är det obegränsat, det finns inget tak för vilka krav som vi ska kunna ha på att de ska kunna ersätta vid en olycka.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 49 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Det är ett mycket märkligt resonemang att det inte skulle finnas något tak på tillgångarna när taket är 12 miljarder. Det handlar om en oerhörd diskrepans mellan de summor som vi talar om i samband med en olycka av något slag och de här beloppen. Att då använda begreppet "obegränsat ansvar" tycker jag är märkligt. Jag tänker avstå från att ställa samma fråga till den sista av representanterna för de fyra partierna. Jag vill bara säga att jag tycker att det är beklagligt att ni inte har funderat över att ändra formuleringen till något mer smakligt. Jag tycker att det är sorgligt att politiker försöker slå blå dunster i allmänhetens ögon genom den typen av ordval. När det gäller det faktum att man i Tyskland har ett belopp som är dubbelt så stort och det här ansvarsgenombrottet kan vi diskutera vad det i praktiken innebär, men de flesta bedömare som jag har hört tala om de här sakerna anser att ansvarsgenombrottet i Tyskland garanterar oändligt mycket större resurser vid en eventuell olycka och att Vattenfalls situation i Tyskland är helt annorlunda än här. Att det skulle råda någon sorts marknadsneutralitet mellan Tyskland och Sverige som elproducentländer är inte alls vad aktörerna på marknaden själva anser. Jag tycker att det här är sorgligt, och det är bara att konstatera att det tydligen tar längre tid för partierna på regeringssidan att inse att ordvalet inte är särskilt lämpligt.
Per Lodenius (C)
Anf. 50 Per Lodenius (C)
Fru talman! Jag tycker att det är en intressant debatt. När vi skärper kraven på ägarna av kärnkraftsanläggningar och när vi ger dem ännu större ansvar tycker Miljöpartiet att det är märkligt. Miljöpartiet har stöttat de övriga vänsterpartierna i den politik som den tidigare socialdemokratiska regeringen har drivit och där man inte kommit fram på det här området. Nu har vi lyckats få fram en, som jag tycker, jättebra lag. Det handlar om att reaktorägarna är de som har ansvaret vid en olycka. Sedan hoppas jag och tror att vi med den nya överenskommelsen inte kommer att få så mycket mer ny kärnkraft, utan vi satsar på förnybar energi. Men kärnkraften kommer att finnas kvar inom en överskådlig framtid, och vi har med de nya lagarna gett reaktorägarna ännu större ansvar vid en eventuell olycka.
Otto von Arnold (Kd)
Anf. 51 Otto von Arnold (Kd)
Fru talman! Det är positivt att notera att det finns ett antal lagförslag under bearbetning i Regeringskansliet under 2011 och 2012 som kommer att besvara många av de motioner som behandlas i betänkandet, dock inte Jan Lindholms fråga. Trots att oppositionen har dragit ned mycket på Regeringskansliets resurser finns där en ambition att ständigt förbättra för medborgarna. När nu detta är sagt tänker jag gå in lite närmare på ett par av motionerna. Vi ser att utsökningsrätten som en del av insolvensrätten är under bearbetning. Vi har pratat insolvensrätt tidigare i dag. När det gäller kronofogdens försäljning av utmätt fast egendom är det i undantagsfall så att den säljs under hand, i annat fall säljs den på offentlig auktion. Här finns problem då man inte kan nå en tillräckligt stor marknad för att få en korrekt marknadsprissättning. Därför är det positivt att Regeringskansliet ser över den lagstiftningen. Förhoppningsvis kan vi få lite modernare säljmetoder även i fråga om utsökningsrätten. Det andra som jag vill lyfta fram berör löneutmätning gällande föräldrar som har delad vårdnad och den ene är bidragsskyldig. Det har varit problem vid löneutmätning för dessa att ha råd att umgås med sitt barn. Här ser Regeringskansliet på möjligheten att öka levnadsutrymmet för den förälder som inte har barnet boende hos sig. Det ser vi positivt på. En stor fråga som berör en hel del gäller de bilmålvakter som har funnits. En person har fått stå som ägare för någon annans bil och kanske inte betalat vare sig parkeringsavgifter eller fordonsrelaterade skatter och avgifter. Det finns exempel där man har haft flera miljoner i obetalda böter utan att Kronofogdemyndigheten har kunnat göra någonting åt det. Det som är intressant här är att nu kan kronofogden lösa in egendomen som pant för böterna. Det kommer att bli ett relativt kort tidsförlopp för att det ska kunna verkställas. Vi ser fram emot att få bort det här ofoget i samhället. Slutligen en viktig fråga som jag uppmanar Regeringskansliet att följa gäller information vid försäkringsfall. Det finns i dag risk att en försäkringstagare eller dennes dödsbo när det gäller livförsäkring går miste om ersättningen som man har inbetalt till försäkringsbolaget under flera år. Det finns ingen absolut informationsplikt för försäkringsbolaget, trots att vi har alldeles ypperliga datasystem och så vidare. Det borde vara ganska enkelt. Jag anser att det är viktigt för Regeringskansliet att noga följa den nya försäkringsavtalslagens utveckling. Med dessa ord tillstyrker jag förslaget i betänkandet och yrkar avslag på samtliga motioner.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2011-04-06
Förslagspunkter: 10, Acklamationer: 7, Voteringar: 3

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2010/11:C260.
      • Reservation 1 (MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S950017
      M100007
      MP02302
      FP17007
      C20003
      SD20000
      KD18001
      V01801
      Totalt27041038
      Ledamöternas röster
    2. Solidariskt skadeståndsansvar

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2010/11:Ju245 yrkande 2.
    3. Trafikförsäkringsavgift

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2010/11:C279.
    4. Trafikskadeersättning till barn

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2010/11:C285.
      • Reservation 2 (S, MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (S, MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S095017
      M100007
      MP02302
      FP17007
      C20003
      SD20000
      KD18001
      V01801
      Totalt175136038
      Ledamöternas röster
    5. Barnförsäkringar

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2010/11:C263.
      • Reservation 3 (S, MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (S, MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S096016
      M100007
      MP02302
      FP17007
      C20003
      SD20000
      KD18001
      V01801
      Totalt175137037
      Ledamöternas röster
    6. Information vid försäkringsfall

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2010/11:C307.
    7. Översyn av insolvensrätten

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2010/11:C227 och 2010/11:C317.
    8. Så kallade bilmålvakter

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2010/11:C289.
    9. Förbehållsbelopp vid utmätning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2010/11:C265 och 2010/11:C331.
    10. Kronofogdemyndighetens försäljning av utmätt fast egendom m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2010/11:C241.