Ersättningsrättsliga frågor
Betänkande 1995/96:LU20
Lagutskottets betänkande
1995/96:LU20
Ersättningsrättsliga frågor
Innehåll
1995/96 LU20
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som gäller olika skadestånds- och försäkringsrättsliga frågor. Motionerna har väckts under den allmänna motionstiden 1995. De skadeståndsrättsliga motionsspörsmålen rör det allmännas skadeståndsansvar, utmätning av ersättning för frihetsinskränkning, skadestånd till efterlevande och skadeståndsansvar vid nödvärn. De försäkringsrättsliga frågorna gäller obligatorisk ansvarsförsäkring för sjöfart och luftfart, utvidgat ansvar för trafikförsäkringen och försäkringsersättning till dem som försökt stoppa brott.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats två reservationer (fp).
Motionerna
1994/95:L601 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skadestånd till myndighetsoffer.
1994/95:L602 av Stig Grauers och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagen ändras så att skadestånd kan återkrävas och bli utmätningsbara när samma person senare döms.
1994/95:L603 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förtydligande av skadeståndsregleringen vid nödvärnsrätten.
1994/95:L604 av Håkan Strömberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagstadgad ansvarsförsäkring förutom för vägtrafik införs för såväl sjö- som luftfart.
1994/95:L607 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning om överföring av kostnadsansvaret för trafikolycksfall till trafikförsäkringen.
1994/95:L608 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av gällande lagstiftning rörande försäkringsbolagens ersättning vid misshandel och skadegörelse.
1994/95:Ju714 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av skadeståndsreglerna vad gäller efterlevande.
Utskottet
Skadeståndsrättsliga frågor
Det allmännas skadeståndsansvar
Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL). Detta lagrum innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan. SkL innehåller särskilda regler om arbetsgivares s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är arbetsgivare ansvarig för skada som vållas av hans arbetstagare genom fel eller försummelse i tjänsten.
Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap. SkL. Den som har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 1 § få ersättning både för ekonomisk skada och för s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomtsförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden, medan lyte och men omfattar bestående lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.
Arbetsgivares principalansvar enligt 3 kap. 1 § SkL omfattar inte endast enskilda arbetsgivare utan också de offentliga. Är det fråga om myndighetsutövning sträcker sig statens och kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares. I enlighet härmed svarar det allmänna inte bara för person- och sakskada utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller försummelse begåtts vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § SkL). Däremot utgår i princip inte ersättning för ideell skada enligt sistnämnda lagrum.
SkL gäller om inte annat är föreskrivet. Vid sidan av SkL finns vissa specialregler som ålägger det allmänna ett längre gående skadeståndsansvar. Dels är det fråga om regler som gäller oavsett om en skada uppstått vid myndighetsutövning eller ej, t.ex. skadeståndsreglerna i miljöskadelagen (1986:225) och datalagen (1973:289), dels finns det regler som ålägger det allmänna ett ansvar för fel - i objektiv mening - som begåtts vid myndighetsutövning. Här förutsätts alltså inte som enligt SkL:s regler att någon varit försumlig. Som exempel kan nämnas lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Enligt lagen har bl.a. den som på grund av misstanke om brott varit berövad friheten som häktad eller under mer än 24 timmar i sträck varit anhållen eller underkastad reseförbud, rätt till ersättning av staten, om t.ex. frikännande dom meddelas eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller beslutet om frihetsinskränkning upphävs. Även den som undergått fängelsestraff som påföljd för brott har rätt till ersättning av staten om exempelvis frikännande dom meddelas. Det krävs i nu nämnda fall inte att beslutet i sak är oriktigt för att ersättning skall kunna utgå. I lagen finns vidare en särskild bestämmelse om rätt till ersättning av staten vid s.k. administrativa frihetsberövanden, dvs. frihetsberövanden efter beslut av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Här föreligger emellertid rätt till ersättning endast om det är uppenbart att frihetsberövandet var utan grund.
Våren 1989 förordade utskottet med anledning av motioner att frågan om det allmännas ansvar för fel eller försummelse i samband med myndighetsutövning blev föremål för en utredning vid vilken ämnets olika aspekter förutsättningslöst och omsorgsfullt borde belysas. Vad utskottet anförde gav riksdagen med anledning av de då aktuella motionerna regeringen till känna (bet. 1988/89:LU31).
Med anledning av riksdagsbeslutet tillkallade regeringen en kommitté (Ju 1989:03) med uppgift att se över reglerna om det allmännas skadeståndsansvar. Utredningen har år 1993 presenterat resultatet av sina överväganden i betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar. Betänkandet har remissbehandlats.
I betänkandet föreslås inte någon förändring av den grundläggande bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § SkL. Kravet på fel eller försummelse bör således alltjämt gälla som en principiell avgränsning av detta ansvar. Utredningen har också funnit att begreppet myndighetsutövning i fortsättningen bör användas för att avgränsa de skadefall som omfattas av det allmännas skadeståndsansvar.
Bengt Harding Olson anser i motion L601 att det är hög tid att modernisera skadeståndsreglerna vid felaktig myndighetsverksamhet. Det nuvarande regelsystemet för skadestånd vid felaktig myndighetsutövning är otillfredsställande från de drabbades synpunkt. En reform bör bygga på det förslag som Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar lämnat. Ansvaret bör dock utvidgas. Motionären föreslår också vissa andra ändringar i utredningens förslag, bl.a. att möjligheterna till nedsättning av ett skadeståndsanspråk skall vidgas. I motionen yrkas ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om skadestånd till s.k. myndighetsoffer.
Utskottet kan inte finna annat än att de förslag som Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar lagt fram ligger i linje med motionsönskemålen. I kommitténs betänkande föreslås sålunda en ny regel i 3 kap. 3 § SkL om ansvar för felaktig myndighetsinformation. Regeln syftar till att förbättra möjligheterna till ersättning för enskilda som drabbas när en myndighet vållar skada genom att lämna felaktig eller missvisande information. Utredningen lämnar också förslag till en ny lag om skadestånd på grund av vissa myndighetsåtgärder, som skall ersätta lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. Enligt utredningen finns det skäl att förbättra möjligheterna till ersättning för enskilda som utsätts för frihetsinskränkningar och vissa andra allvarliga ingrepp. Det gäller här myndighetsåtgärder som kränker den enskildes personliga integritet och som innebär en inskränkning av de rättigheter som han är tillförsäkrad enligt grundlagen. Utredningen föreslår att det allmänna i flera fall än i dag åläggs ett strikt ansvar för skador orsakade av sådana ingrepp. Jämfört med gällande regler innebär utredningens förslag att den som på grund av misstanke om brott varit anhållen alltid bör kunna få ersättning av staten även om frihetsberövandet bara pågått under kort tid. Ersättning skall vidare kunna medges vid alla former av frihetsinskränkningar, oavsett om de grundas på misstanke om brott eller beslutas enligt någon administrativ författning. Det kan sålunda gälla den som gripits eller ålagts reseförbud, den som omhändertagits eller den som fått en föreskrift om viss vistelseort. Vid de s.k. administrativa frihetsberövandena skall den enskilde kunna få ersättning när den vidtagna åtgärden vid en bedömning i efterhand visar sig ha varit oriktig. Detta innebär en skärpning av ansvaret i förhållande till gällande rätt. En viss utvidgning föreslås också beträffande vad skadeståndet får omfatta. Lagförslaget innehåller även en ny ansvarsregel som innebär att staten skall ersätta person- och sakskada som uppkommer vid polisens m.fl. myndigheters användning av lagligt våld. Den som skadas av sådant våld skall ha rätt till ersättning om han inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot honom eller mot hans egendom. För att inte lagens ersättningsregler skall leda till oskäliga resultat föreslår utredningen vidare en regel som tydligare än i dag anger när ersättning kan vägras eller sättas ned. Slutligen föreslås i den nya lagen om skadestånd på grund av vissa myndighetsåtgärder en särskild regel om förkortad preskriptionstid - sex månader - när det gäller krav på ersättning enligt lagen.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det fortsatta beredningsarbetet av betänkandet avvaktas. Något tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens sida kan för närvarande inte anses påkallat. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L601.
Utmätning av ersättning för frihetsinskränkning
Enligt 5 kap. 7 § utsökningsbalken får skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, inte utmätas så länge skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Skyddet gäller oavsett om skadeståndet innestår hos skadevållaren, försäkringsanstalt eller annan ansvarig. I 12 § i nämnda kapitel ges dessutom en frist av innebörd att utmätning inte får äga rum samma dag som medlen har utbetalats utan först nästa dag. Enligt andra stycket i 5 kap. 7 § kan föreligga skydd mot utmätning även efter det att medlen har betalats ut, enligt två regler. Förutsättning enligt den ena regeln är att medlen hålls avskilda och att medlen skall tillgodose ett försörjningsbehov som alltjämt kvarstår. Den andra regeln förutsätter också att medlen hålls avskilda men uppställer därjämte bara en tidsgräns. Utmätning får sålunda, även om försörjningsbehov saknas, inte utmätas förrän två år har förflutit från det att medlen betalades ut. Skälet till utmätningsskyddet beträffande skadestånd är den personliga karaktären hos en fordran på skadestånd. I fråga om förutsättningen försörjningsbehov enligt 7 § andra stycket har framhållits att här är fråga om skadeståndets syfte. Härav har ansetts följa, att när ett skadestånd uppfyller förutsättningen skall skadeståndet i sin helhet tas undan från utmätning även om beloppet kan anses överstiga vad gäldenären skäligen behöver för sin försörjning.
I motion L602 av Stig Grauers och Ingvar Eriksson (båda m) kritiseras att skadestånd i vissa fall inte kan utmätas och återkrävas. Enligt motionärerna är det mycket otillfredsställande att personer, som tillerkänts skadestånd på grund av exempelvis ett felaktigt frihetsberövande, kan få behålla skadeståndet trots att de senare ådöms ansvar för brottsligheten. Motionärerna efterlyser lagändringar för att komma till rätta med missförhållandet. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom.
Utskottet har förståelse för att det i motionen berörda förhållandet kan uppfattas som stötande i vissa fall. I sammanhanget kan nämnas att Justitiekanslern i en framställning till regeringen nyligen tagit upp frågan om införande av en ny regel i lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. Innebörden av den nya bestämmelsen är att en person som erhållit ersättning enligt lagen och sedan döms för brottet kan bli skyldig att återbetala vad han redan utbekommit. Utskottet förutsätter mot denna bakgrund att regeringen inom ramen för den beredning som pågår av frågor om det allmännas skadeståndsansvar även uppmärksammar den i motionen aktuella problemställningen. Något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med motionens önskemål kan för närvarande inte anses erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L602.
Skadestånd till efterlevande
Om en personskada lett till döden, kan de efterlevande erhålla skadestånd. Enligt 5 kap. 2 § SkL utgår sålunda ersättning för begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet (t.ex. sorgkläder och resor). Vidare utgår ersättning för förlust av underhåll. Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest, på annat sätt än genom t.ex. sjukpenning eller pension enligt den allmänna försäkringen, själv bidra till sin försörjning. Liksom i fråga om inkomstförlust skall från ersättning för förlust av underhåll vissa förmåner avräknas, bl.a. förmåner från socialförsäkring och ersättning från sådan pensionsförsäkring som utgör en anställningsförmån (5 kap. 3 § SkL).
Som framgår omfattar skadestånd till efterlevande enligt 5 kap. 2 § SkL inte ideell skada. I rättspraxis har emellertid ersättning för sveda och värk tillerkänts den som drabbats av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig blivit uppsåtligen dödad. Högsta domstolen uttalade i rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II att när en person, såsom i förevarande mål, har dödats genom en uppsåtlig handling, är psykiska besvär hos de närstående en typisk och närliggande skadeföljd. Starka billighetsskäl talar enligt domstolen för att skadestånd skall kunna utgå om det visas att sådana besvär har uppstått. I rättsfallen tillerkändes de anhöriga skadestånd för sveda och värk med anledning av de psykiska besvär som de tillfogats. Skadeståndet uppskattades till 25 000 kr för var och en av de skadelidande anhöriga.
I hovrättspraxis finns nyare exempel på att skadestånd också utdömts i fall då den dödande handlingen varit så grovt vårdslös att den varit att likställa med uppsåtligt dödande. Däremot torde rättsläget tills vidare vara det att psykiska besvär, som åsamkas någon genom underrättelsen om att en nära anhörig har dödats genom en vårdslös handling eller genom en handling som någon svarar för oberoende av eget vållande, inte är ersättningsgilla. Detsamma gäller när den nära anhörige har tillfogats personskada som inte har lett till döden, vare sig det skett genom en uppsåtlig handling eller ej.
Enligt motion Ju714 av Ingbritt Irhammar och Görel Thurdin (båda c) måste skadeståndsbeloppen för efterlevande som åsamkats personskada vid en nära anhörigs död stå i rimlig proportion till det lidande som den efterlevande drabbas av. Motionärerna konstaterar att i dag i dylika fall normalt utgår ett skadestånd om 25 000 kr. Enligt motionen är det viktigt att samhället markerar ett ställningstagande för den skadelidande genom storleken på skadeståndet. Motionärerna anser därför att grunderna för när skadestånd kan utgå liksom skadeståndets storlek bör ses över. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom (yrkande 2).
Utskottet erinrar om att Kommittén om ideell skada, som tillkallades år 1988, tagit upp frågor som gäller bl.a. skadestånd till efterlevande. I sitt slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning för ideell skada vid personskada konstaterar utredningen, att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 § SkL, om nära anhörigas rätt till skälig ersättning för kostnader till följd av den skadelidandes död, i senare rättspraxis tillämpats i en för de skadelidande liberal riktning. Kommittén räknar med att denna utveckling kommer att fortsätta utan att bestämmelsen behöver ändras. Skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll bör enligt kommittén liksom hittills bestämmas så att de efterlevande i princip garanteras en bibehållen standard. Underhållsbehovet bör kunna uppskattas efter sådana schabloner som har utbildats i den praktiska tillämpningen, för så vitt det inte i det enskilda fallet visas att detta behov avviker från schablonen. Beträffande verkan av den skadelidandes död föreslår kommittén att rätten till skadestånd för ideell skada vid personskada och för kränkning genom brott vid den skadelidandes död går över på arvingarna, om krav på sådan ersättning har framställts dessförinnan. En bestämmelse av detta innehåll föreslås tas in i 6 kap. SkL.
Enligt kommitténs mening bör man vara generös när det gäller ersättning för anhörigas kostnader och andra ekonomiska förluster med anledning av den skadelidandes skada. Det kan gälla exempelvis utgifter för besök och andra insatser för omvårdnad av den skadade. För att markera att en utvidgning av de nuvarande ersättningsmöjligheterna beträffande sådana kostnader är önskvärd föreslås att bestämmelsen i 5 kap. 1 § SkL om skadestånd för kostnader ändras så, att den skadelidandes rätt till skadestånd avser i skälig omfattning också kostnader för den som står honom särskilt nära.
Beträffande frågan om skadestånd för psykiska besvär bör enligt kommittén rätten till skadestånd till följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling inte begränsas till fall då dödandet har skett uppsåtligen (jfr Högsta domstolens ovan redovisade avgöranden). Skadestånd bör kunna utgå även när dödsfallet har vållats genom vårdslöshet eller när skadeståndsansvaret vilar på strikt grund. Endast den som genom släktskap, samboende eller liknande stod den avlidne särskilt nära bör vara berättigad till skadestånd för sin personskada. En bestämmelse med nu angiven innebörd bör enligt kommittén tas in i 5 kap. 2 § SkL. Den föreslagna bestämmelsen reglerar inte det fallet att någon har åsamkats psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling. Kommittén framhåller emellertid att regeln inte får läsas så att den utesluter en rätt till skadestånd i fall som liknar dem som har lagreglerats. Frågan i vad mån skadestånd skall kunna utgå i sådana fall får avgöras i rättstillämpningen.
Kommittén anser vidare att en rätt till skadestånd för kränkning inte bör införas för efterlevande till den som har dödats genom en brottslig handling. Inte heller bör en rätt till skadestånd för sorg och saknad för efterlevande till den som har dödats genom en skadeståndsgrundande handling införas.
När det gäller ersättningsbelopp konstaterar kommittén att den som tillfogats ersättningsgilla psykiska besvär, liksom vid annan personskada, bör ha rätt till skadestånd för kostnader och inkomstförlust med belopp som svarar mot den verkliga förlusten och för ideell skada med belopp som framgår av de normer vilka tillämpas vid sådan skada. I de flesta fall då någon tillerkänts ersättning för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt har ersättningen gällt sveda och värk under den akuta tid som besvären pågått. Kommittén hänvisar till att Högsta domstolen i de ovan redovisade rättsfallen uttalat att denna ersättning skulle uppskattas med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag. Enligt kommittén utgör rättsfallen knappast stöd för att skadestånd för sveda och värk i sådana fall som det var fråga om i dessa rättsfall skall utgå med ett visst schablonbelopp.
Enligt utskottets mening bör riksdagen inte nu föregripa regeringens ställningstaganden till de förslag som lagts fram av Kommittén om ideell skada. I avvaktan på den vidare beredningen av kommitténs betänkande anser utskottet sålunda att riksdagen inte bör vidta någon åtgärd i ämnet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Ju714 yrkande 2.
Skadeståndsansvar vid nödvärn
I 24 kap. brottsbalken finns allmänna regler om ansvarsfrihet. Här anges de omständigheter som fritar någon från ansvar för en annars straffbelagd gärning. En sådan omständighet är att någon handlat i nödvärn (1 §). Bestämmelsen innebär att en gärning som någon begår i en nödvärnssituation och som håller sig inom gränserna för nödvärnsrätten inte skall medföra ansvar. Nödvärnsrätt föreligger enligt paragrafen i fyra olika situationer. Först anges det fallet att någon söker avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. I en andra punkt nämns den situationen att någon söker betvinga den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning. Den tredje nödvärnssituationen gäller att någon söker hindra annan att olovligen tränga in i rum, hus, gård eller fartyg. Slutligen föreskrivs att nödvärnsrätt föreligger då någon söker att från utrymmen av nyss nämnt slag avlägsna någon annan, som trängt in olovligen eller, om det är bostad, annars vägrar att på tillsägelse lämna denna. Som en förutsättning för att ansvarsfrihet skall föreligga i de angivna situationerna gäller att den gärning som begås inte med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.
De allmänna reglerna om ansvarsfrihet har förhållandevis nyligen varit föremål för en viss översyn av närmast redaktionell art. Denna har inneburit bl.a. att nödvärnsbestämmelsen i 24 kap. 1 § brottsbalken, utan att ändras i sak, förtydligats med verkan fr.o.m. den 1 juli 1994 (se prop. 1993/94:130, bet. JuU27, rskr. 321).
Bengt Harding Olson (fp) tar i motion L603 upp frågan om skadeståndsansvar vid nödvärn. I motionen hänvisas till översynen av den straffrättsliga regleringen av nödvärn. Motionären beklagar att översynsarbetet inte också omfattat nödvärnsrättens betydelse i fråga om skadeståndsansvaret eftersom rättsläget här är oklart. Medborgarna bör, anser motionären, ha rätt att veta om de riskerar att drabbas av skadestånd när de handlar i nödvärn. Ett förtydligande är enligt motionärens mening ett angeläget behov, och i motionen yrkas ett tillkännagivande härom.
Utskottet vill med anledning av vad som anförts i motionen peka på att det finns vissa grundläggande skillnader mellan straffrättens och skadeståndsrättens uppbyggnad. Inom straffrätten gäller legalitetsprincipen, som innebär att det krävs ett stadgande i lag eller i annan författning för att en handling skall utgöra brott och således kunna leda till utdömande av en straffrättslig påföljd. På grund härav föreligger behov av en detaljerad reglering även av de omständigheter, t.ex. nödvärn, som utesluter straffrättsligt ansvar. Inom skadeståndsrätten gäller inte legalitetsprincipen på samma sätt som inom straffrätten. Skadeståndsansvarets yttersta omfattning bestäms av allmänna rättsprinciper och generella ansvarsregler. Bedömningen i ett enskilt fall av frågan om skadeståndsskyldighet föreligger får ske med hänsyn till det ansvar som enligt författning eller allmänna rättsprinciper kan utkrävas. I linje härmed torde inte heller de omständigheter som utesluter skadeståndsansvar närmare kunna preciseras i lag, även om utgångspunkten för bedömningen i många enskilda fall kan tas i den straffrättsliga regleringen av grunderna för ansvarsfrihet.
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet för sin del inte finna skäl för en sådan översyn som begärs i motion L603. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Försäkringsrättsliga frågor
Ansvarsförsäkring för sjöfart och luftfart
Sjölagen (1994:1009) innehåller omfattande bestämmelser om skadeståndsansvar för redaren, bl.a. för personskada som drabbar passagerare och för skada på resgods. Beträffande flygtrafik finns motsvarande bestämmelser för fraktföraren i luftfartslagen (1957:297). Svensk rätt innehåller inte något krav på obligatorisk ansvarsförsäkring vid sjöfart eller luftfart.
I motion L604 av Håkan Strömberg m.fl. (s) kritiseras förhållandet att det inte finns något krav på obligatorisk ansvarsförsäkring inom sjöfarten och luftfarten. Motionären menar att det alltid finns ett antal mindre seriösa ägare till båtar och flygplan som inte bryr sig om något försäkringsskydd. Därmed kan stora förluster för enskilda och samhället uppkomma vid olyckor. Det är otillfredsställande att en moped inte får framföras utan ansvarsförsäkring medan ett motsvarande krav inte gäller för luftfarten och sjöfarten. I motionen yrkas ett tillkännagivande om att obligatorisk ansvarsförsäkring skall införas på dessa båda områden.
Den i motionen väckta frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring inom sjöfarten behandlades av justitieministern i ett frågesvar i riksdagen i oktober 1994. Justitieministern konstaterade därvid att det i flertalet sjöfartsnationer inte finns några regler om sådan försäkring. Att svensk rätt saknar generella krav på ansvarsförsäkring vid sjöfart beror, anförde justitieministern vidare, inte på att frågan i något avseende skulle vara mindre betydelsefull. Skälet synes i stället vara att det inte har påvisats något praktiskt behov av en lagreglering på den yrkesmässiga sjöfartens område, t.ex. när det gäller stora passagerarfärjor. Det förhåller sig nämligen så att de svenska redarna praktiskt taget alltid tecknar ansvarsförsäkringar frivilligt. Den som har skadats vid en färjeolycka får därför regelmässigt ut den ersättning som han eller hon har rätt till enligt sjölagen. Justitieministern framhöll dock att fartygsägarnas ansvar är begränsat till vissa belopp. Sverige arbetar nu aktivt på det internationella planet för att få till stånd en kraftig höjning av dessa begränsningsbelopp. I det sammanhanget har också frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring kommit upp. Eftersom sjöfarten till den klart övervägande delen består av internationell trafik är det enligt justitieministern i högsta grad angeläget att man försöker uppnå breda internationella lösningar. Det finns därför, anförde justitieministern, anledning att något avvakta den internationella utvecklingen innan man överväger en nationell särlösning för svensk del. Justitieministern ville därför inte ställa någon omedelbar lagstiftning i utsikt.
Orsaken till att det inte heller för den yrkesmässiga luftfartens del finns något lagstadgat krav på obligatorisk ansvarsförsäkring torde vara densamma som för sjöfarten. Lufttrafikföretagen tecknar nämligen frivilligt ansvarsförsäkringar i betydande utsträckning. Därtill kommer att Luftfartsverket inte meddelar tillstånd att bedriva luftfart i förvärvssyfte utan att det finns tillfredsställande försäkringsskydd eller annan säkerhet för ersättning för skador på passagerare och resgods.
För fritidsbåtarnas del har frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. Med anledning av ett riksdagsbeslut hösten 1995 (se bet. 1994/95:TU12, rskr. 232) har regeringen tillkallat en särskild utredare i vars uppdrag ingår att belysa frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare av fritidsbåtar. Enligt direktiven (dir. 1995:131) bör utredaren klarlägga om förhållandena är sådana att en obligatorisk ansvarsförsäkring behövs för att garantera att den skadelidande får en fullgod ersättning. Om utredaren finner att så är fallet bör enligt direktiven nödvändiga åtgärder föreslås. Uppdraget skall redovisas senast den 15 oktober 1996.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats anser utskottet att några särskilda åtgärder från riksdagens sida inte för närvarande kan anses påkallade med anledning av motion L604. Motionen avstyrks.
Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen
Genom trafikskadelagen (1975:1410) eläggs varje motorfordonsägare att ha trafikförsäkring för sitt fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så snart någon i fordonet skadats. Både förare och passagerare har rätt till ersättning. Dessutom utgår ersättning ur trafikförsäkringen till andra, t.ex. cyklister och fotgängare, som skadas i följd av trafik med fordonet. Full ersättning utgår för alla personskador, oberoende av om någon har skuld till olyckan eller inte. Ersättning till förare och passagerare betalas ur det egna fordonets trafikförsäkring även om skadorna skulle ha uppkommit vid en kollision med ett annat fordon. Om skadorna har orsakats genom vållande i samband med förandet av ett annat fordon, kan det försäkringsbolag som har betalat ut ersättningen kräva den tillbaka från försäkringen för det andra fordonet.
Den ersättning som skall utgå från trafikförsäkringen skall bedömas med ledning av vad som föreskrivs i 5 kap. SkL och lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Detta innebär bl.a. att trafikskadeersättning till den som orsakats personskada i följd av trafik med motordrivet fordon skall omfatta ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter, inkomstförlust samt ideell skada. Av 5 kap. 3 § SkL följer emellertid att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust skall avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller någon annan likartad förmån. Avräkning skall också göras för pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är en anställningsförmån.
I motion L607 av Roland Larsson (c) behandlas frågan om ansvaret för kostnaderna för vård och rehabilitering av trafikskadade. Motionären anför att ett överförande av kostnadsansvaret från den offentliga sektorn till trafikförsäkringen skulle innebära ett mer samordnat ansvar för de kostnader trafiken orsakar och att kostnaderna i högre grad får bäras av dem som orsakar olycksfallen. En sådan nyordning torde också medföra en större satsning på rehabilitering av trafikskadade. I motionen yrkas ett tillkännagivande om en utredning med angiven inriktning.
Våren 1993 behandlade utskottet två motioner med liknande krav på utvidgning av trafikförsäkringen (bet. 1992/93:LU35). Utskottet konstaterade därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande att motionärernas förslag innebar en genomgripande förändring, inte bara när det gäller det nuvarande trafikförsäkringssystemet, utan också på ett flertal andra områden. Vidare hänvisade utskottet till att regeringen avsåg att ge Vägverket och Finansinspektionen i uppdrag att tillsammans med försäkringsbolag se över möjligheterna att använda trafikförsäkringarna som ett incitament för att förbättra trafiksäkerheten. Enligt utskottet borde resultatet av den planerade utredningens arbete avvaktas i syfte att få till stånd underlag för ställningstaganden till förändringar i trafikförsäkringssystemet i det aktuella hänseendet. Utskottet avstyrkte med det anförda bifall till motionerna.
Utskottet kan nu konstatera att regeringen i december 1993 beslutat om det ovan angivna uppdraget. I uppdraget ingår att Vägverket och Finansinspektionen, tillsammans med företrädare för försäkringsbolagen, skall se över möjligheterna att använda fordonsförsäkringarna för att förbättra trafiksäkerheten. Uppdraget är ännu inte redovisat.
Enligt vad utskottet erfarit har en arbetsgrupp inom Försäkringsförbundet utarbetat ett förslag angående försäkringsbranschens möjligheter att ta över vissa av de kostnader för trafikskador som i dag det allmänna ansvarar för. Försäkringsförbundet har presenterat arbetsgruppens överväganden i en rapport den 31 januari 1996 som ingetts till Finansdepartementet. Enligt rapporten är det ett realistiskt alternativ att trafikförsäkringsbolagen övertar det ekonomiska ansvaret dels för inkomstförlust vid personskada under yr- kesaktiv tid, dels för sådan rehabilitering som syftar till att den skadelidande i största möjliga utsträckning skall kunna bidra till sin försörjning under den yrkesaktiva tiden. Däremot bör enligt rapporten samhället även i fortsättningen stå för sjukvårdskostnaderna. Det utökade ansvaret för trafikförsäkringen bedöms i rapporten få en rad positiva effekter samt skapa större klarhet om trafikens kostnader. Därutöver förbättras möjligheterna att använda försäkringen i trafiksäkerhetsarbetet. I rapporten görs vidare vissa ekonomiska bedömningar om skadekostnadsökningar för försäkringsbolagen och vilka höjningar av trafikförsäkringspremien som skulle behövas.
Utskottet ser positivt på att frågor om försäkringars möjligheter att ge incitament till skadeförebyggande åtgärder aktualiserats i olika sammanhang under senare år. När det gäller den nu aktuella frågan bör enligt utskottets mening resultatet av den fortsatta behandlingen inom regeringskansliet av Försäkringsförbundets rapport avvaktas. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L607.
Försäkringsersättning till dem som försökt stoppa brott
Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (båda s) kritiserar i motion L608 försäkringsbolagen för att inte betala ut försäkringsersättning i erforderlig omfattning till personer som har skadats i samband med att de sökt stoppa misshandel och skadegörelse. I motionen yrkas ett tillkännagivande om en översyn av gällande lagstiftning.
Någon lagstiftning som direkt reglerar rätten till försäkringsersättning i sådana fall som motionärerna tar upp finns inte. Både i lagen (1927:77) om försäkringsavtal och konsumentförsäkringslagen (1980:38) finns emellertid bestämmelser om vad som skall gälla vid framkallande av försäkringsfall från den försäkrades sida. Enligt försäkringsavtalslagens regler, vilka dock inte är tvingande, är försäkringsbolaget fritt från ansvar mot försäkrad som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. Undantag föreskrivs dock om den försäkrade var under 15 år eller psykiskt störd eller om han handlat i en nödsituation (18-20 §§). Också konsumentförsäkringslagen fritar försäkringsbolaget från ansvar när den försäkrade framkallat försäkringsfallet med uppsåt men innehåller något avvikande bestämmelser när det gäller vårdslöshet.
På försäkringsavtalsrättens område pågår sedan länge ett omfattande nordiskt reformarbete. Till grund för arbetet i Sverige ligger Försäkringsrättskommitténs båda betänkanden (SOU 1986:56) Personförsäkringslag och (SOU 1989:98) Skadeförsäkringslag. Inom Justitiedepartementet har kommitténs förslag omarbetats, bl.a. med hänsyn till den internationella utvecklingen och till vad som framkommit vid remissbehandlingen av kommittéförslagen. Resultatet av arbetet har redovisats i departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny försäkringsavtalslag, vari föreslås en försäkringsavtalslag som skall ersätta både försäkringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen.
I promemorian föreslås en särskild bestämmelse för personförsäkring som innebär att försäkringsbolaget inte får åberopa reglerna om framkallande av försäkringsfall, om den försäkrade har handlat i en nödliknande situation. Ett motsvarande förslag fanns också i Försäkringsrättskommitténs betänkande om en personförsäkringslag. Den föreslagna bestämmelsen innebär att även den som har förstått att han måste bli skadad genom de åtgärder han vidtog har rätt till ersättning från sin personförsäkring, om hans handlande framstår som försvarligt. Bestämmelsen förutsätts gälla inte bara om den försäkrade försöker bistå någon annan, utan även när han handlar för att skydda sig själv.
Våren 1994 behandlade utskottet en liknande motion av samma motionärer (bet. 1993/94:LU27). Utskottet delade därvid motionärernas uppfattning om vikten av att personer som är försäkrade får ut berättigad ersättning i sådana situationer som beskrivs i motionen och hänvisade till att de förslag som lagts fram i departementspromemorian om en ny försäkringsavtalslag låg i linje med motionärernas önskemål. I avvaktan på den fortsatta beredningen av en ny försäkringsavtalslag kunde utskottet inte se något direkt behov av åtgärder från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte med det anförda bifall till den då aktuella motionen.
Utskottet finner nu inte skäl till något annat ställningstagande och avstyrker bifall till motion L608.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande det allmännas skadeståndsansvar
att riksdagen avslår motion 1994/95:L601,
res. 1 (fp)
2. beträffande utmätning av ersättning för frihetsinskränkning
att riksdagen avslår motion 1994/95:L602,
3. beträffande skadestånd till efterlevande
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju714 yrkande 2,
4. beträffande skadeståndsansvar vid nödvärn
att riksdagen avslår motion 1994/95:L603,
res. 2 (fp)
5. beträffande ansvarsförsäkring för sjöfart och luftfart
att riksdagen avslår motion 1994/95:L604,
6. beträffande utvidgat ansvar för trafikförsäkringen
att riksdagen avslår motion 1994/95:L607,
7. beträffande försäkringsersättning till dem som försökt stoppa brott
att riksdagen avslår motion 1994/95:L608.
Stockholm den 12 mars 1996
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Tanja Linderborg (v), Sven- Erik Österberg (s), Tomas Högström (m), Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s), Anders Ygeman (s) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m).
Reservationer
1. Det allmännas skadeståndsansvar (mom. 1)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med Utskottet kan och på s. 4 slutar med motion L601 bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning att det nuvarande regelsystemet för det allmännas skadeståndsansvar är otillfredsställande från de enskildas synpunkt. Det förslag till skärpning av ansvaret som Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar lade fram för några år sedan är därför välkommet. Resultatet av utredningens överväganden innebär på det hela taget att den enskilde får en klart förbättrad rättsställning. I vissa avseenden är emellertid förslaget otillräckligt. Det allmännas skadeståndsansvar bör på dessa punkter gå längre i vidgande riktning. Sålunda anser utskottet att ett strikt ansvar bör - liksom vid anhållande - gälla även vid ett frihetsberövande i form av gripande. En mer generös inställning till möjligheterna att få ersättning för kostnader som uppkommit för den enskilde för att han skall komma till sin rätt är också påkallad. Utskottet förordar vidare att den möjlighet till ersättning för kränkning genom brott som stadgas i 1 kap. 3 § SkL utvidgas till att omfatta även ämbetsbrott.
Som anförs i motionen är det hög tid att modernisera skadeståndsregleringen vid felaktig myndighetsverksamhet. Målsättningen i ett rättssamhälle måste vara att de som drabbats av felaktig myndighetsutövning eller felaktig myndighetsinformation skall hållas ekonomiskt skadeslösa. En reform av det allmännas skadeståndsansvar som bygger på utredningens förslag men med väsentliga skärpningar av ansvaret i enlighet med vad utskottet förordar är nödvändigt för att nämnda målsättning skall uppfyllas.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L601 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande det allmännas skadeståndsansvar
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L601 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Skadeståndsansvar vid nödvärn (mom. 4)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med Utskottet vill och slutar med till motionen bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av de förtydliganden som kommit till stånd inom straffrätten finns det enligt utskottets mening skäl att också inom skadeståndsrätten åstadkomma en allmän reglering av de fall där skadeståndsansvar kan uteslutas på grund av nödvärn. Som anförts i motion L603 bygger nu gällande skadeståndsrätt i nödvärnsfallen på allmänna rättsprinciper om frihet från skadestånd och regler om jämkning av skadestånd vid medvållande. Rättsläget är emellertid synnerligen oklart. Utskottet delar motionärens uppfattning att medborgarna bör ha rätt att veta om de riskerar att drabbas av skadestånd när de handlar i nödvärn. Det torde enligt utskottets mening mycket väl gå att i lag ange de skadeståndsrättsliga riktlinjerna för nödvärnsfallen. Mot denna bakgrund är ett rättsligt förtydligande av skadeståndsansvaret vid nödvärn ett angeläget behov.
Utskottet tillstyrker med hänsyn till det anförda motion L603.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande skadeståndsansvar vid nödvärn
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L603 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 2 Skadeståndsrättsliga frågor 2 Det allmännas skadeståndsansvar 2 Utmätning av ersättning för frihetsinskränkning 4 Skadestånd till efterlevande 5 Skadeståndsansvar vid nödvärn 7 Försäkringsrättsliga frågor 8 Ansvarsförsäkring för sjöfart och luftfart 8 Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen 10 Försäkringsersättning till dem som försökt stoppa brott 11 Hemställan 12 Reservationer 13 1. Det allmännas skadeståndsansvar (fp) 13 2. Skadeståndsansvar vid nödvärn (fp) 14 Gotab, Stockholm 1996