Ersättningsrättsliga frågor
Betänkande 1996/97:LU9
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU09
Ersättningsrättsliga frågor
Innehåll
1996/97 LU9
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner från den allmänna motionstiden år 1996 om olika skadestånds- och försäkringsrättsliga spörsmål. Motionsyrkandena rör det allmännas skadeståndsansvar, utmätning av ersättning för frihetsinskränkning, regressrätt för utgiven sjuklön, skadeståndsansvar vid atomskador samt obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare av fritidsbåtar. Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har fogats tre reservationer.
Motionerna
1996/97:L212 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre skadeståndsregler vid felaktig myndighetsverksamhet.
1996/97:L601 av Ola Karlsson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på myndigheters saklighet och opartiskhet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökad skadeståndsskyldighet.
1996/97:L602 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skadestånd till myndighetsoffer, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handläggning med förtur.
1996/97:L603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av regressrätt för utgiven sjuklön i fall där sjuklön utgivits till en arbetstagare på grund av att en annan person uppsåtligen skadat arbetstagaren i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:L604 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta bort ansvarsgränsen i atomansvarighetslagen och införa ett obegränsat strikt ansvar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att krav på det egna kapitalets storlek och/eller på motsvarande ekonomiska garantier uttrycks i lag, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett ömsesidigt nationellt skadeståndsansvar för kärnkraftsindu- strin i Sverige, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bilaterala riskdelningsavtal för att täcka kärnkraftsindustrins skadeståndsansvar vid atomolyckor, 5. att riksdagen hos regeringen begär utredning av en svensk reaktorolyckas totala kostnader.
1996/97:L605 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk ansvarsförsäkring för fritidsbåtar.
1996/97:Ju902 av Kia Andreasson och Annika Nordgren (mp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utbetalade skadestånd skall vara utmätningsbara om ny dom har bevisat den anklagade skyldig, när samma personer döms att betala skadestånd till offren.
Utskottet
Det allmännas skadeståndsansvar
Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL). Detta lagrum innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada är skyldig att ersätta skadan. SkL innehåller särskilda regler om arbetsgivares s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är arbetsgivare ansvarig för person- eller sakskada som vållas av hans arbetstagare genom fel eller försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren svarar också för ren förmögenhetsskada i de fall då arbetstagaren vållat skadan genom brott. Med ren förmögenhetsskada avses sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Arbetsgivares principalansvar enligt 3 kap. 1 § SkL omfattar inte endast enskilda arbetsgivare utan också de offentliga. Är det fråga om myndighetsutövning sträcker sig statens och kommunernas ansvar längre än andra arbetsgivares. I enlighet härmed svarar det allmänna inte bara för person- och sakskada utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller försummelse begåtts vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § SkL). SkL gäller om inte annat är föreskrivet. Vid sidan av SkL finns vissa specialregler som ålägger det allmänna ett längre gående skadeståndsansvar. Som exempel kan nämnas lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Här förutsätts inte som enligt SkL:s regler att någon varit försumlig. Enligt lagen har bl.a. den som på grund av misstanke om brott varit berövad friheten som häktad eller under mer än 24 timmar i sträck varit anhållen eller underkastad reseförbud, rätt till ersättning av staten, om t.ex. frikännande dom meddelas eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Även den som undergått fängelsestraff som påföljd för brott har rätt till ersättning av staten om exempelvis frikännande dom meddelas. Det krävs i nu nämnda fall inte att beslutet i sak är oriktigt för att ersättning skall kunna utgå. Våren 1989 förordade utskottet med anledning av ett antal motioner att frågan om det allmännas ansvar för fel eller försummelse i samband med myndighetsutövning blev föremål för en utredning vid vilken ämnets olika aspekter förutsättningslöst och omsorgsfullt borde belysas. Vad utskottet anförde gav riksdagen med anledning av de då aktuella motionerna regeringen till känna (bet. 1988/89:LU31). Med anledning av riksdagsbeslutet tillkallade regeringen en kommitté (Ju 1989:03) med uppgift att se över reglerna om det allmännas skadeståndsansvar. Utredningen har år 1993 presenterat resultatet av sina överväganden i betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar. Betänkandet har remissbehandlats. I betänkandet föreslås inte någon förändring av den grundläggande bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § SkL. Kravet på fel eller försummelse bör således alltjämt gälla som en principiell avgränsning av detta ansvar. Utredningen har också funnit att begreppet myndighetsutövning i fortsättningen bör användas för att avgränsa de skadefall som omfattas av det allmännas skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § SkL. I kommitténs betänkande föreslås vidare en ny regel i 3 kap. 3 § SkL om ansvar för felaktig myndighetsinformation. Regeln syftar till att förbättra möjligheterna till ersättning för enskilda som drabbas när en myndighet vållar skada genom att lämna felaktig eller missvisande information. Utredningen lämnar också förslag bl.a. till en ny lag om skadestånd på grund av vissa myndighetsåtgärder, som skall ersätta lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. Enligt utredningen finns det skäl att förbättra möjligheterna till ersättning för enskilda som utsätts för frihetsinskränkningar och vissa andra allvarliga ingrepp. För att inte lagens ersättningsregler skall leda till oskäliga resultat föreslår utredningen vidare en regel som tydligare än i dag anger när ersättning kan vägras eller sättas ned. Slutligen föreslås i den nya lagen om skadestånd på grund av vissa myndighetsåtgärder en särskild regel om förkortad preskriptionstid - sex månader - när det gäller krav på ersättning enligt lagen. I flera motioner tas frågan om det allmännas skadeståndsansvar upp. Bengt Harding Olson (fp) anser i motion L602 att det är hög tid att modernisera skadeståndsreglerna vid felaktig myndighetsverksamhet eftersom det nuvarande regelsystemet är otillfredsställande. En reform bör enligt motionären bygga på det förslag som Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar har lämnat. Ansvaret bör dock utvidgas. Motionären föreslår också vissa andra ändringar i utredningens förslag, bl.a. att möjligheterna till nedsättning av ett skadeståndsanspråk skall vidgas. Vidare är motionären kritisk till att ärendet har dragit ut på tiden. I motionen begärs tillkännagivanden dels om skadestånd till myndighetsoffer (yrkande 1), dels om att ärendet bör handläggas med förtur (yrkande 2). Även i motion L212 av Bengt Harding Olson (fp) begärs ett tillkännagivande om för de skadelidande förbättrade skadeståndsregler vid felaktig myndighetsverksamhet (yrkande 7). I motion L601 av Ola Karlsson (m) påpekas att kraven på myndigheterna när det gäller att iaktta saklighet och opartiskhet bör skärpas. Myndigheternas skadeståndsansvar bör enligt motionären gälla även verksamhet som inte har samband med myndighetsutövning, såsom spridande av felaktig information. Motionären begär tillkännagivanden om vad som sålunda anförts. Utskottet erinrar om att ett motionsyrkande i huvudsak motsvarande de nu aktuella behandlades våren 1996 i betänkandet 1995/96:L20. Utskottet kunde då inte finna annat än att de förslag som Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar lagt fram låg i linje med motionsönskemålen. Enligt utskottets uppfattning borde resultatet av det fortsatta beredningsarbetet av betänkandet avvaktas. Något tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens sida kunde enligt utskottet inte anses påkallat. Den då aktuella motionen avstyrktes. Utskottet vidhåller nu sin uppfattning att regeringens ställningstaganden till de förslag som framlagts av Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar bör avvaktas. Enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen senare i vår att besluta en lagrådsremiss i ämnet. I sammanhanget kan vidare nämnas att regeringen år 1995 har tillsatt en kommission för att analysera om nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsenliga och lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med strukturförändringar i förvaltningen bör bedrivas (dir. 1995:93). Kommissionen har antagit namnet Förvaltningspolitiska kommissionen. Som ett led i arbetet har kommissionen lämnat ut uppdrag att utarbeta underlag för ställningstaganden i ett antal delfrågor. I en nyligen avlämnad rapport, (SOU 1996:173) När makten gör fel. Den offentliga tjänstemannens ställning och ansvar, redovisas överväganden och förslag i fråga om offentliga tjänstemäns rättsliga ställning och ansvar. Kommissionens slutbetänkande kommer att avlämnas senare i vår. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L212 yrkande 7, L601 och L602.
Utmätning av ersättning för frihetsinskränkning
Regler om undantag från utmätning finns i 5 kap. utsökningsbalken (UB). Enligt 7 § får skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, inte utmätas så länge skadeståndet innestår hos den som skall utge det. I 12 § ges dessutom en frist av innebörd att utmätning inte får äga rum samma dag som medlen har utbetalats utan först nästa dag. Enligt 7 § andra stycket föreligger skydd mot utmätning i två fall även efter det att medlen har betalats ut. Det ena fallet är när medlen hålls avskilda och medlen skall tillgodose ett försörjningsbehov som alltjämt kvarstår. Det andra fallet förutsätter också att medlen hålls avskilda men uppställer därjämte bara en tidsgräns. Utmätning får sålunda, även om försörjningsbehov saknas, inte ske förrän två år har förflutit från det att medlen betalades ut. Skälet till utmätningsskyddet beträffande skadestånd är den personliga karaktären hos en fordran på skadestånd. I fråga om förutsättningen Sförsörjningsbehov enligt 7 § andra stycket har framhållits att här är fråga om skadeståndets syfte. Härav har ansetts följa, att när ett skadestånd uppfyller förutsättningen skall skadeståndet i sin helhet tas undan från utmätning även om beloppet kan anses överstiga vad gäldenären skäligen behöver för sin försörjning. I motion Ju902 av Kia Andreasson och Annika Nordgren (båda mp) kritiseras det förhållandet att skadestånd i vissa fall inte kan återkrävas och utmätas. Enligt motionärerna är det stötande att personer, som tillerkänts skadestånd på grund av ett felaktigt frihetsberövande, kan få behålla skadeståndet trots att de senare ådöms ansvar för brottsligheten. Motionärerna yrkar ett tillkännagivande om att utbetald ersättning för frihetsinskränkning skall vara utmätningsbar om den misstänkte senare döms till ansvar för brottet och dessutom döms att betala skadestånd till målsäganden (yrkande 3). Också när det gäller detta motionsyrkande vill utskottet hänvisa till de ställningstaganden utskottet gjorde våren 1996 i betänkandet 1995/96:LU20. Utskottet behandlade då ett liknande motionsspörsmål som det nu aktuella och uttalade därvid förståelse för att det förhållande som berördes i den då aktuella motionen kunde uppfattas som stötande i vissa fall. I betänkandet påpekades att Justitiekanslern i en framställning till regeringen tagit upp frågan om införande av en ny regel i lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. Innebörden av den föreslagna bestämmelsen var att en person som erhållit ersättning enligt lagen och sedan döms för brottet kan bli skyldig att återbetala vad han redan utbekommit. Utskottet förutsatte mot denna bakgrund att regeringen, inom ramen för den beredning som pågick av frågor om det allmännas skadeståndsansvar, även uppmärksammade den då aktuella problemställningen. Något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med motionens önskemål ansåg utskottet inte vara erforderligt. Enligt vad utskottet nu erfarit kommer det av Justitiekanslern aktualiserade spörsmålet att behandlas inom ramen för ärendet som rör det allmännas skadeståndsansvar. Något tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens sida är därför inte erforderligt. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkande 3 i motion Ju902.
Regressrätt för utgiven sjuklön
Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap. skadeståndslagen (SkL). Den som har tillfogats personskada kan enligt 1 § få ersättning för både ekonomisk skada och s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust skall enligt 3 § avräknas vissa förmåner som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till. Sålunda skall avräknas ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller någon annan likartad förmån. Vidare skall avräknas pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är en anställningsförmån. Lagrummet erhöll sin nuvarande lydelse efter riksdagens beslut hösten 1995 (prop. 1994/95:229, bet. 1995/96:LU3, rskr. 7). Bestämmelserna om avräkning bygger på principen att skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten. Varken under- eller överkompensation skall uppstå. Bestämmelserna bygger vidare på grundsatsen att avräkningen skall ske enligt en nettometod. Denna innebär att skadeståndsbeloppet skall bestämmas så att det motsvarar endast den del av förlusten som avräkningsförmånerna inte täcker. För sådan ersättning som skall avräknas föreligger över huvud taget inte skadeståndsskyldighet. Detta medför att någon regressrätt inte föreligger beträffande avräkningsförmånerna. Den som utgett en avräkningsförmån kan därför inte av skadevållaren återkräva vad som utgetts. En annan metod för avräkning är den s.k. bruttometoden. Skadeståndet bestäms då till ett belopp som motsvarar hela skadan. När förmåner som är förenade med regressrätt betalas ut till den skadelidande före skadeståndsersättningen minskar hans skadeståndsfordring i motsvarande mån. Om den skadelidande blir ersatt genom skadestånd har han därför inte rätt att uppbära en förmån för motsvarande förlust, om förmånen är förenad med regressrätt. Det innebär t.ex. att försäkringsgivarens ansvar för förlusten vid skadereglering minskar, om försäkringstagaren väljer att kräva skadestånd i stället för att begära försäkringsersättning och den skadeståndsskyldige betalar ut skadeståndet. Som skäl för nettometoden har anförts att den underlättar skaderegleringar och att parterna redan från början med säkerhet kan beräkna skadeståndets storlek. I förarbetena har vidare framhållits att en regressrätt beträffande de förmåner som skall avräknas oftast har ringa ekonomisk betydelse för den som betalar ut förmånen (prop. 1975:12 s. 128). Dessutom har det varit en strävan att utforma bestämmelserna så att man ökar betydelsen av sådana generella förmåner som utgår oberoende av den tillfälliga omständigheten om rätt till skadestånd föreligger. Att skadeståndsrättens betydelse på personskadeområdet minskas har ansetts vara en fördel (prop. 1975:12 s. 125). En av de förmåner som skall avräknas är således sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön. Sjuklönelagen, som trädde i kraft den 1 januari 1992, innebär att en arbetstagare ges rätt att under den första tiden av varje sjukdomsfall (sjuklöneperiod) behålla en viss andel av den lön och andra anställningsförmåner som han annars skulle ha gått miste om till följd av sjukdomen. Den 1 januari 1997 förlängdes sjuklöneperioden från 14 dagar till 28 dagar (prop. 1995/96:209, bet. 1996/97:SfU4, rskr. 22). Rätten till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring gäller inte under sjuklöneperioden. Lagen om sjuklön är tvingande till arbetstagarens förmån. En följd av den nuvarande samordningen mellan skadeståndet för personskada å ena sidan och försäkring och andra förmåner med anledning av skadan å andra sidan är, som framgått av redovisningen ovan, att regressrätten är begränsad. Skadevållaren behöver därför i regel bara betala en mindre del av skadan. Denna effekt har varit föremål för diskussion vid flera tillfällen och tas nu också upp i motion L603 av Gullan Lindblad m.fl. (m). I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av regressrätt för arbetsgivaren för utgiven sjuklön när annan person uppsåtligen eller genom vårdslöshet skadat arbetstagaren. Enligt motionärerna bör regressrätt föreligga gentemot skadevållaren och trafikförsäkringen. I motionen anförs att den fr.o.m. den 1 januari 1997 förlängda sjuklöneperioden gör införande av en regressrätt än mer motiverat. Hösten 1991 behandlade utskottet en motion som gällde frågan om regressrätt för utbetald sjuklön. Utskottet konstaterade att den lagstadgade rätt till sjuklön för arbetstagare i allmänhet som skulle införas fr.o.m. år 1992 var en nyhet i svensk lagstiftning. Ett ställningstagande till den då aktuella motionen krävde enligt utskottet - mot bakgrund av innehållet i 5 kap. 3 § SkL i dess dåvarande lydelse - ett klarläggande av huruvida den lagstadgade sjuklönen utgjorde en avräkningsförmån eller inte. Enligt utskottet borde det ankomma på regeringen att överväga den principiella frågan om avräkning för sjuklön och arbetsgivares regressrätt samt framlägga förslag till de lagstiftningsåtgärder som erfordrades. Vad utskottet anförde gavs regeringen till känna (bet. 1991/92:LU8, rskr. 45). Regeringen tog därefter upp frågan år 1995 i proposition 1994/95:229 om vissa avräkningsfrågor vid personskadeersättning. I propositionen gjorde regeringen den bedömningen att lagtexten och de tankegångar som ligger bakom samordningsreglerna i 5 kap. 3 § SkL samt vissa systematiska hänsyn ger stöd för att också sjuklön enligt 1991 års lag skall avräknas från skadeståndet och regressrätt således inte föreligga. Enligt regeringens mening borde frågan bedömas mot bakgrund av hela det ersättningssystem som skall skydda den skadelidande vid personskada. Regeringen pekade därvid på att de väsentligaste dragen i 1975 års ersättningssystem alltjämt kvarstår, och enligt regeringen kunde det inte då komma i fråga att ändra de grundläggande principerna för ersättningssystemet. Inte heller borde det, enligt regeringens mening, komma i fråga att särbehandla sjuklön. Det skulle, anförde regeringen, vara ett främmande inslag i det nuvarande systemet för samordning mellan skadestånd och andra förmåner att i fråga om sjuklön frångå nettometoden när skadeståndet bestäms. Enligt regeringen kunde det dock finnas anledning att så småningom göra en mer allmän översyn av reglerna om samordning mellan å ena sidan skadeståndet för personskada och å andra sidan försäkring och andra förmåner med anledning av skadan. Vad som sålunda anfördes i propositionen föranledde inga erinringar från utskottets sida. Utskottet var ense med regeringen i fråga om en översyn av samordningsreglerna och ansåg att frågan om regressrätt för utgivna förmåner var av central betydelse vid en sådan översyn. En övergripande utredning av här avsett slag, fortsatte utskottet, får anses påkallad med hänsyn till att grundprinciperna på området gällt sedan mycket lång tid och inte övervägts närmare mot bakgrund av den utveckling som skett på bl.a. försäkringsområdet. Utskottet utgick från att regeringen i lämpligt sammanhang tog initiativ till en sådan översyn (bet. 1995/96:LU3). I sammanhanget bör också upplysas att en arbetsgrupp inom Försäkringsförbundet utarbetat ett förslag angående försäkringsbranschens möjligheter att ta över vissa av de kostnader för trafikskador som i dag det allmänna ansvarar för. Försäkringsförbundet har presenterat arbetsgruppens överväganden i en rapport som i januari 1996 ingetts till Finansdepartementet. Enligt rapporten är det ett realistiskt alternativ att trafikförsäkringsbolagen övertar det ekonomiska ansvaret dels för inkomstförlust vid personskada under yrkesaktiv tid, dels för sådan rehabilitering som syftar till att den skadelidande i största möjliga utsträckning skall kunna bidra till sin försörjning under den yrkesaktiva tiden. Vid behandlingen våren 1996 av ett motionsyrkande om ett utvidgat ansvar för trafikförsäkringen ansåg utskottet att resultatet av den fortsatta behandlingen inom Regeringskansliet av Försäkringsförbundets rapport borde avvaktas och den då aktuella motionen avstyrktes (bet. 1995/96:LU20). Utskottet utgår från att de i motionen aktualiserade spörsmålen alltjämt är föremål för uppmärksamhet inom Regeringskansliet och förutsätter att den allmänna översyn av samordningsreglerna som regeringen förutskickade år 1995 kommer till stånd inom en inte alltför avlägsen framtid. Något initiativ eller annan åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion L603 är enligt utskottet för närvarande inte behövligt. Motionen avstyrks därför.
Skadeståndsansvar för atomskador
Regler om ansvar för skador som uppkommer i samband med verksamhet inom atomanläggningar finns i atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger på två internationella konventioner. Den ena konventionen är 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område, ändrad genom tilläggsprotokoll senast år 1982. Konventionen föreskriver att innehavaren av en atomanläggning är ansvarig för atomskador oberoende av vållande, dvs. innehavarens ansvar är strikt. Den andra konventionen är en i Bryssel år 1963 avslutad tilläggskonvention till Pariskonventionen, ändrad genom tilläggsprotokoll senast år 1982. Denna konvention, som brukar kallas tilläggskonventionen, innehåller regler om supplerande statsansvar för atomskador. Både Pariskonventionen och Brysselkonventionen har tillkommit inom ramen för verksamheten inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Sverige är anslutet till båda konventionerna. Pariskonventionen har därutöver tillträtts av Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Turkiet och Tyskland. Av dessa är samtliga utom Grekland, Portugal och Turkiet också anslutna till tilläggskonventionen. Enligt artikel 7 i Pariskonventionen kan anläggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR); en dragningsrätt motsvarar ungefär tio svenska kronor. Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta riktvärde men får inte i något fall understiga 5 miljoner SDR. Enligt artikel 10 måste innehavaren ha en försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker det ansvarighetsbelopp som har bestämts i enlighet med artikel 7. Anläggningshavarnas ersättningsansvar har i Parisstaterna kommit att variera kraftigt under de år som har gått sedan Pariskonventionen trädde i kraft. Vissa stater har höjt nivåerna med betydande belopp medan andra stater har kommit att ligga kvar i närheten av de miniminivåer som konventionen anger. Mot denna bakgrund antog OECD:s atomenergiorgan NEA (Nuclear Energy Agency) år 1990 en rekommendation enligt vilken staterna bör sträva efter att, i sina nationella lagstiftningar, höja anläggningshavarnas ersättningsansvar till 150 miljoner SDR. Genom tilläggskonventionen finns numera ett extra ersättningssystem enligt vilket supplerande ersättning av statsmedel betalas om ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte räcker till full ersättning åt de skadelidande. Systemet enligt tilläggskonventionen verkar i flera steg. Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det första steget. Det andra steget betalas av den stat där anläggningen är belägen och löper från gränsen för första steget, dvs. anläggningshavarens ansvar, upp till 175 miljoner SDR. Till det tredje steget, som löper i intervallet mellan 175 miljoner SDR och 300 miljoner SDR skall de stater som är anslutna till tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater) gemensamt betala efter en särskild formel. Atomansvarighetslagen innehåller i 17 och 28-31 §§ regler som föranletts av de båda nyssnämnda konventionerna. Sedan den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:134, bet. LU25, rskr. 304) gäller att anläggningshavaren svarar upp till 175 miljoner SDR. Det betyder att de två första stegen i konventionerna har reducerats till ett och att det är anläggningshavaren som står för detta. I intervallet 175-300 miljoner SDR svarar svenska staten gemensamt med övriga Brysselstater. År 1982 infördes i atomansvarighetslagen ytterligare ett steg. Enligt denna bestämmelse, 31 a §, skall svenska staten, i de fall en anläggningshavare här i landet är ansvarig, betala ersättning med sammanlagt 3 miljarder kronor. I detta belopp är ersättningarna enligt de tidigare stegen inräknade. Lagens tillämpningsområde varierar för de olika stegen. I steget upp till 175 miljoner SDR, dvs. det steg som innehavare av en atomanläggning i Sverige svarar för, ersätts atomskador till följd av atomolyckor i Sverige oavsett var i världen skadan uppkommit (3 § andra stycket). Regeringen kan enligt 3 § tredje stycket bestämma att ersättning inom det steget inte skall betalas för skada i en stat som inte är konventionsstat, om inte ersättning i den staten skulle ha betalats för en skada i Sverige (reciprocitetsprincipen). Denna möjlighet har inte utnyttjats. I steget mellan 175 och 300 miljoner SDR betalas ersättning för skador som har uppkommit i Sverige eller i andra Brysselstater, på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som är registrerade i Sverige eller i andra Brysselstater, på eller över det fria havet i annat fall om skadan har tillfogats en Brysselstat eller en medborgare i en sådan stat samt för skador på fartyg eller luftfartyg om de är registrerade i en sådan stat (29 §). Om det ansvarsbelopp som gäller enligt de ovan redovisade stegen inte räcker till ersättning för uppkommen skada, skall enligt 33 § gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som fastställs genom särskild lagstiftning. Bestämmelsen är inte begränsad till det fall att skadorna har orsakats av en atomolycka för vilken innehavaren av en atomanläggning i Sverige är ansvarig (prop. 1981/82:163 s. 50 - 51 och 65). Pariskonventionen jämte de olika tilläggen syftar till en regional reglering i Västeuropa av atomansvarighetsfrågorna. Ett mera världsomfattande syfte har den atomansvarighetskonvention som antogs vid en konferens i Wien år 1963 och som utarbetats inom IAEA (International Atomic Energy Agency). Wienkonventionen har hittills tillträtts av 24 stater. Liksom Pariskonventionen föreskriver Wienkonventionen ett strikt ansvar för anläggningshavaren. De båda konventionerna överensstämmer i många avseenden, men det finns också åtskilliga skillnader mellan dem. Sverige har inte tillträtt Wienkonventionen av främst den anledningen att ett tillträde till både den och Pariskonventionen skulle medföra rättstekniska problem som inte vägdes upp av Sveriges intresse att tillträda Wienkonventionen (se prop. 1968:25 s. 58). År 1988 tillkom i Wien ett protokoll som länkar samman Wien- och Pariskonventionerna. Protokollet har hittills undertecknats av ett tjugotal stater, däribland av Danmark, Finland, Norge och Sverige. Genom protokollet utvidgas tillämpningsområdet för de båda konventionerna på så sätt att ansvaret enligt den ena konventionen gäller också till förmån för de skadelidande i stater som är anslutna till det andra konventionssystemet. I protokollet har intagits en lagvalsregel som anger vilken av konventionerna som skall tillämpas vid varje särskilt skadefall. Riksdagen beslutade hösten 1991 att godkänna det gemensamma protokollet rörande tillämpningen av Wienkonventionen och Pariskonventionen (prop. 1991/92:31, LU12). I motion L604 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs i fem skilda yrkanden tillkännagivanden, främst om ett utökat skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin. Om kärnkraftsindustrin ålades ett obegränsat skadeståndsansvar i händelse av en reaktorolycka skulle enligt motionärerna kärnkraftsindustrins samhällsekonomiska kostnader bli bättre belysta. Motionärerna anser därför att ansvarsgränsen i atomansvarighetslagen bör tas bort (yrkande 1) och att särskilda krav på företagets eget kapital eller ekonomiska garantier bör anges i lag (yrkande 2). Vidare anser motionärerna att ett solidariskt skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin i Sverige bör införas (yrkande 3), liksom att initiativ till bilaterala avtal med framför allt Tyskland och USA bör tas för att få till stånd riskspridning mellan kärnkraftsföretag i flera länder (yrkande 4). Slutligen yrkas i motionen att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt kommission ges uppdrag att utreda totalkostnaderna för en svensk reaktorolycka (yrkande 5). Våren 1995, i samband med riksdagens beslut att höja anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador från 1,2 miljarder kronor till ca 1,925 miljarder kronor (175 miljoner SDR), behandlade utskottet ett stort antal motioner som innefattade olika långt gående krav på en ytterligare höjning av anläggningshavarnas skadeståndsansvar. Med anledning av motionerna underströk utskottet att det självfallet är angeläget att skadeståndsreglerna på atomansvarighetsområdet är utformade så att de som drabbas av en olycka inom kärnkraftsindustrin får full ersättning för sina skador. Vidare uttalade utskottet som sin grundinställning att ansvaret för atomskador i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin. Däremot ifrågasatte utskottet om det var förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna ett obegränsat ansvar. Mot bl.a. den bakgrunden avstyrkte utskottet då aktuella motioner, men ansåg det samtidigt angeläget att regeringen noga följer utvecklingen på området och, efter hand som förhållandena medger ett ytterligare ökat skadeståndsansvar för anläggningshavarna, återkommer med förslag till riksdagen i saken. Vidare utgick utskottet från att regeringen verkar för att även framtida kapacitetsökningar på försäkringsmarknaden främst kommer att ställas till förfogande för höjningar av ansvarsförsäkringarna och därmed också möjliggöra en höjning av det belopp med vilket anläggningshavaren svarar. Slutligen framhöll utskottet det angelägna i att regeringen även verkar på det internationella planet och tar till vara de möjligheter som finns till förbättringar av ansvarssystemet vid atomskador (bet. 1994/95:LU25). Utöver vad som utskottet sålunda uttalade våren 1995 vill utskottet erinra om att Energikommissionen i december 1995 avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1995:139) Omställning av energisystemet. I betänkandet har kommissionen granskat de pågående energipolitiska programmen för omställning och utveckling av energisystemet och analyserat behovet av förändringar och ytterligare åtgärder. I uppdraget ingick också att bl.a. analysera förutsättningarna för den ersättningsskyldighet som åvilar kärnkraftsföretagen enligt atomansvarighetslagen och redovisa förutsättningarna för utveckling av det internationella regelverket. Kommissionen föreslog att frågan om ett utökat ansvar för kärnkraftsföretagen skulle ses över. I oktober 1996 beslutade Justitieministern att ge en utredare i uppdrag att utreda vissa frågor om ett utökat skadeståndsansvar enligt atomansvarighetslagen för atomskador i följd av en atomolycka. Bl.a. skall förutsättningarna för ett obegränsat ansvar för anläggningshavarna utredas. I en promemoria från Justitiedepartementet i anledning av beslutet sägs bl.a. att det övergripande intresset skall vara att tillgodose de krav som skadelidande med fog kan ställa, och att andra intressen, såsom kärnkraftsindustrins, bör komma i andra hand. Uppdraget skall enligt beslutet vara slutfört senast den 31 januari 1997 och redovisningen bör åtföljas av förslag till erforderliga lagändringar. Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats och i avvaktan på resultatet av det pågående utredningsarbetet anser utskottet att några särskilda åtgärder från riksdagens sida inte bör komma till stånd med anledning av motion L604. Motionen avstyrks.
Ansvarsförsäkring för ägare av fritidsbåtar
Frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare av fritidsbåtar tas upp i motion L605 av Lisbet Calner m.fl. (s). Motionärerna anser att krav på en obligatorisk ansvarsförsäkring bör införas snarast möjligt. Enligt motionärerna bör en sådan försäkring täcka person- och sakskador som drabbar annan person. I motionen begärs ett tillkännagivande härom. Utskottet vill först peka på att svensk rätt inte innehåller något krav på obligatorisk ansvarsförsäkring vid sjöfart. Spörsmålet har dock behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. Med anledning av ett riksdagsbeslut hösten 1995 (se bet. 1994/95:TU12, rskr. 232) fick en särskild utredare regeringens uppdrag att belysa bl.a. frågan om en obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare av fritidsbåtar. Enligt direktiven (dir. 1995:131) skulle utredaren klarlägga om förhållandena är sådana att en obligatorisk ansvarsförsäkring behövs för att garantera att den skadelidande får en fullgod ersättning. Om utredaren fann att så är fallet skulle enligt direktiven nödvändiga åtgärder föreslås. I december 1996 avlämnade utredaren betänkandet (SOU 1996:170) Fritidsbåten och samhället. I betänkandet konstateras att de flesta större fritidsbåtar - det gäller ca 250 000 båtar - redan i dag har en separat försäkring som innehåller en ansvarsdel. Under de senaste fem åren har dessutom endast ett mindre antal personskador och ersättningsbelopp förekommit där ansvarsförsäkringen varit aktuell. Vidare påpekas att Sveriges grannländer inte har några krav på obligatorisk ansvarsförsäkring. I betänkandet föreslås mot denna bakgrund inte något krav på obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare av fritidsbåtar. Enligt utredarens uppfattning bör dock Sjöfartsverket följa frågan i nära samarbete med försäkringsbolagen och båtorganisationerna. Betänkandet kommer inom kort att bli föremål för remissbehandling. Enligt utskottets mening bör resultatet av det fortsatta beredningsarbetet inom Regeringskansliet med anledning av betänkandet Fritidsbåten och samhället avvaktas innan några ställningstaganden från riksdagens sida kommer till stånd. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L605.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande det allmännas skadeståndsansvar att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L212 yrkande 7, 1996/97: L601 yrkandena 1 och 2 samt 1996/97:L602 yrkandena 1 och 2, res. 1 (m, fp, mp) 2. beträffande utmätning av ersättning för frihetsinskränkning att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju902 yrkande 3, 3. beträffande regressrätt för utgiven sjuklön att riksdagen avslår motion 1996/97:L603, res. 2 (m) 4. beträffande skadeståndsansvar vid atomskador att riksdagen avslår motion 1996/97:L604 yrkandena 1-5, res. 3 (c, mp) 5. beträffande ansvarsförsäkring för ägare av fritidsbåtar att riksdagen avslår motion 1996/97:L605.
Stockholm den 21 januari 1997
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Karl-Erik Persson (v).
Reservationer
1. Det allmännas skadeståndsansvar (mom. 1)
Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Yvonne Ruwaida (mp) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med Utskottet vidhåller och slutar med och L602 bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att nuvarande regelsystem för det allmännas skadeståndsansvar är otillfredsställande från de enskildas synpunkt. Nya regler om myndigheters ansvar vid fel och försummelse bör införas snarast. Inte minst gäller detta tjänstemäns och myndigheters ansvar vid spridande av felaktig information där nuvarande regler inte medger tillräcklig kompensation för de enskilda som drabbas. Det förslag till skärpning av ansvaret som Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar lade fram för några år sedan är enligt utskottets mening mot denna bakgrund välkommet. Resultatet av utredningens överväganden innebär på det hela taget att den enskilde får en klart förbättrad rättsställning. I vissa avseenden är emellertid förslaget otillräckligt. Det allmännas skadeståndsansvar bör på dessa punkter gå längre i vidgande riktning. Sålunda anser utskottet att en mer generös inställning till möjligheterna att få ersättning för kostnader som uppkommit för den enskilde för att han skall komma till sin rätt är påkallad. Utskottet förordar vidare att den möjlighet till ersättning för kränkning genom brott som stadgas i 1 kap. 3 § SkL utvidgas till att omfatta även ämbetsbrott. Målsättningen i ett rättssamhälle måste vara att de som råkat illa ut skall hållas ekonomiskt skadeslösa när fel har begåtts, vare sig det gäller fel i samband med myndighetsutövning eller vid felaktig myndighetsinformation. Utskottet konstaterar att Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar redan år 1993 presenterade resultatet av sina överväganden och att utredningens betänkande alltjämt är föremål för beredning. En ytterligare fördröjning av detta ärende är enligt utskottets mening inte acceptabel utan arbetet med erforderliga lagförslag bör, i enlighet med vad utskottet nu anfört, ges högsta prioritet. Enligt utskottet bör en proposition föreläggas riksdagen redan innevarande vår. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L212 yrkande 7, L601 och L602 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande det allmännas skadeståndsansvar att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:L212 yrkande 7, 1996/97:L601 yrkandena 1 och 2 samt 1996/97:L602 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Regressrätt för utgiven sjuklön (mom. 3)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S Järrel och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med Utskottet utgår och slutar med avstyrks därför bort ha följande lydelse: Hösten 1995 uttalade utskottet att en översyn av samordningsreglerna borde inbegripa frågan om regressrätt för utgivna förmåner. Frågan har nu enligt utskottet fått ytterligare och förnyad aktualitet. Den förlängda sjuklöneperioden medför nämligen att ett införande av regressrätt blivit än mer motiverad eftersom kostnadsrisken för arbetsgivarna har ökat högst påtagligt. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till sådan ändring av skadeståndslagen så att regressrätt för arbetsgivare för utgiven sjuklön föreligger gentemot skadevållaren samt gentemot trafikförsäkringen. Vad utskottet nu anfört om införande av regressrätt för arbetsgivare bör riksdagen, med bifall till motion L603, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande regressrätt för utgiven sjuklön att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L603 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Skadeståndsansvar vid atomskador (mom. 4)
Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med Mot bakgrund och slutar med Motionen avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet anser för sin del att utgångspunkten bör vara att kärnkraftsindustrin till fullo skall bära kostnaderna vid en eventuell olycka och att allmänheten skall hållas skadeslös. I enlighet med det synsättet borde anläggningshavarens ansvar vara obegränsat. Det är således enligt utskottets mening inte tillfredsställande att ansvaret, som nu är fallet, helt upphör vid den beloppsnivå där statsansvaret tar vid, dvs. vid gränsen för försäkringsmarknadens kapacitet. Denna ordning innebär nämligen i praktiken att anläggningshavarens totala tillgångar i vart fall inte direkt berörs om en olycka skulle inträffa och att det allmänna får ta det ekonomiska ansvaret för den del av skadorna som ligger utanför den försäkringsbara sfären. Ägaren av en kärnkraftsanläggning bör, enligt utskottets mening, ansvara även med de ytterligare tillgångar som han förfogar över. Ansvaret bör omfatta det ekonomiska värdet av samtliga tillgångar. Särskilda krav på företagets eget kapital eller ekonomiska garantier bör anges i lag. Utskottet ser med tillfredsställelse på att frågan om anläggningshavarnas ansvar nu är föremål för utredning och förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen med lagförslag i enlighet med vad utskottet nu anfört. Vidare finns enligt utskottets mening anledning att utreda frågan om ett solidariskt ansvar för kärnkraftsindustrin i Sverige och det finns även skäl att ta initiativ till bilaterala avtal med andra länder för att få till stånd riskspridning mellan kärnkraftsföretagen. Kunskapen om kostnaderna för en svensk reaktorolycka är i dag mycket knapphändig. Enligt utskottet är det därför av stor vikt att en utredning av totalkostnaderna för en sådan olycka snarast kommer till stånd. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L604 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande skadeståndsansvar vid atomskador att riksdagen med anledning av motion 1996/97:L604 yrkandena 1-5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.