EU-frågor

Anf. 36 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! Känner ni hur det vibrerar i luften? Känner ni hettan och engagemanget i den svenska EU-debatten? Nej, om vi ska vara riktigt ärliga mot oss själva är väl det snällaste vi kan säga om den svenska EU-debatten just nu och under senaste tiden att den är ljum. Jag tror att det har sina naturliga orsaker. Det handlar för det första om politiska prioriteringar. Alla politiska partier har naturligtvis sitt ansvar för att se till att det förs en engagerad, livlig och framåtinriktad Europadebatt. Men det största partiet, tillika regeringspartiet, Socialdemokraterna har ett särskilt ansvar. Frågan är om Socialdemokraterna tar det ansvaret. Vi ser att ett antal ministrar i den socialdemokratiska regeringen deltar - om vi får uttrycka det lite försiktigt och lite snällt - relativt sparsamt i Europeiska unionens ministerrådsmöten. Funderar vi på hur den svenske Europaministern Bosse Ringholm sköter sitt jobb är han relativt okänd ute i Europa. De allra flesta ministrar som jobbar med Europafrågor tror att det är Lars Danielsson som är Sveriges Europaminister. Det är betecknande för hur den svenska socialdemokratiska Europapolitiken ser ut. Det är väldigt lite av visioner, väldigt lite av engagemang och väldigt lite av vilja att ta upp de svåra, viktiga och avgörande frågorna. Det handlar för det andra om en vilja att våga vara visionär och att våga vara stridbar. Här har alla partier sitt ansvar. Men Socialdemokraterna har ett särskilt ansvar som största parti och som regeringsparti. Det handlar om att våga inta tydliga och klara positioner. Det är först när de olika alternativen står i bjärt konstrast till varandra som det verkligen blir debatt. Det låter självklart. Om alla framstår som att de är överens i den politiska debatten finns inget att debattera och ingenting att diskutera. Då får man heller inget engagemang bland de medborgare som man företräder. Då hjälper det inte att göra som den socialdemokratiska regeringen nu verkar vilja göra, att inrätta en ny myndighet för att ge bidrag till organisationer för att skapa EU-debatt bland medborgarna. Medborgarna ställer sig naturligtvis den grundläggande och väldigt naturliga frågan: Om landets politiker, landets riksdagsledamöter och landets ledande företrädare inte debatterar EU-frågor, varför ska då vi debattera EU-frågor? Fru talman! Här framför er står en passionerad europé. Jag är lika stolt europé som jag är stolt smålänning, svensk och världsmedborgare. Jag tror på ett Europa där vi tillsammans försöker lösa de gemensamma problem som finns framför oss som vi inte kan lösa på egen hand. Det handlar om de globala miljöproblemen, kampen mot den internationella brottligheten och många andra frågor. Jag tror på ett Europa som bygger på decentralisering och mångfald. Jag tror på ett Europa där vi inte bestämmer mer på europeisk nivå än vad som är absolut nödvändigt, där de enskilda länderna försöker lösa problem som de enskilda länderna kan lösa. Det handlar naturligtvis om välfärdspolitik, socialförsäkringar, kulturfrågor, forskningsfrågor och mycket annat. Där ska de enskilda länderna sköta politiken. Det ska man inte göra på Europanivån. Jag tror på ett Europa där medborgarna har makten och inte ett Europa där de stora viktiga frågorna görs upp av ministrar i slutna sammanträdesrum utan insyn. Fru talman! Jag tvekar inte att kalla mig för federalist. För mig handlar federalism just om de tre sakerna. Vi ska möta de stora avgörande frågorna gemensamt, tillsammans, därför att vi inte klarar dem på egen hand. Vi ska se till att vi har en decentraliserad struktur och lägsta möjliga nivå för de beslut som behöver fattas. Medborgarna ska också ha det avgörande inflytandet och inte ministrar och indirekt valda politiker. Min fråga är: Var finns Socialdemokraternas vision om det framtida Europa? Jag har redovisat min och Folkpartiets vision om framtidens Europa. Var finns Socialdemokraternas vision av framtidens Europa? Fru talman! I betänkandet tar utskottet upp många olika frågor. Det tar upp de principiella frågor som jag har försökt att beröra. Det tar också upp ett antal frågor som vi har haft att behandla med anledning av den allmänna motionstid som varit. Det handlar bland annat om skydd mot diskriminering i EU-samarbetet. Där finns en reservation från bland annat Folkpartiet och flera andra partier om att vi måste driva på för att stärka kampen mot diskriminering i Europasamarbetet. Trots att arbetet har gått framåt under flera år finns det fortfarande regler och bestämmelser som är diskriminerande för homo- och bisexuella. Det måste vi rätta till. Här måste Sverige inta en aktivare roll än vad Sverige hittills har gjort. Det gäller också frågan om hur den svenska EU-kommissionären ska utses. Våren 2005 hade vi en granskning i utskottet om hur den nomineringsprocessen hade gått till. Ett enigt utskott konstaterade att det inte fanns skäl att rikta kritik mot regeringen på formella grunder. Några formella fel hade inte begåtts när regeringen utsåg Margot Wallström till kommissionärsposten. Samtidigt är det något egendomligt. Jag tror att det för de allra flesta svenskar framstår som ett något knepigt sätt att hantera en av de absolut viktigaste frågorna i EU-samarbetet. Det gäller vem som ska vara svensk EU-kommissionär och som har ett enormt stort inflytande över EU-kommissionen, som är det organ som tar initiativ till lagar och lagstiftning. När man ska utse kandidat till den posten krävs inget samråd med riksdagen och riksdagens EU-nämnd. Det är något egendomligt att i många andra frågor som behandlas i EU-samarbetet tvingas regeringen att samråda med EU-nämnden och lyssna på vad den har att säga, men i just den här frågan måste inte regeringen göra det. Det är egendomligt att så inte är fallet i dag. Jag och Folkpartiet menar att det är centralt att den här frågan faktiskt utreds och granskas. Kan vi göra så att vi får en formell reglering av hur den posten ska utses? Det råder vissa oklarheter huruvida den grundlagsutredning som i dag sitter verkligen får granska EU-frågorna och utreda hur de ska hanteras i förhållande till den nya svenska författningen. Jag och Folkpartiet menar att vi ska undanröja denna oklarhet genom att ge Grundlagsutredningen tilläggsdirektiv som går ut på att utredningen ska granska om det behövs en formell reglering av hur den svenska EU-kommissionären ska utses och hur den regleringen i så fall ska se ut. Det är ett högst rimligt krav mot bakgrund av den granskning som utskottet tidigare har gjort. Avslutningsvis, fru talman, står jag naturligtvis bakom samtliga de reservationer till betänkandet som bär Folkpartiets namn. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.

Anf. 37 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Ordet passion nämndes i det föregående inlägget i förhållande till EU och att man ser sig som europé. Det kanske inte är just det ordet som jag skulle vilja använda i det här sammanhanget, utan mer tala om engagemang. Om man går 20 år tillbaka i tiden och om någon då hade sagt till mig att jag under en stor del av mitt politiska liv kommer att arbeta med EU-frågor skulle jag ha skrattat åt vederbörande. Jag skulle ha sagt: Nej, jag är en typisk inrikespolitiker, och jag kommer inte att ägna mig åt detta. Men i dag vet vi alla att EU-frågorna är en del av vardagspolitiken. Vi träffar på dem i de olika utskotten och i hela det politiska arbetet. EU-medlemskapet som sedan 1995 är ett faktum påverkar oss hela tiden i det vardagspolitiska arbetet. Diskussionen om hur man ska gå vidare med EU är intressant. Jag satt i likhet med Kenneth Kvist, som finns här, och Lennmarker, som icke är här, i konventet som arbetade fram underlaget för det nya fördraget som sedan något justerades av herrar regeringschefer. Det var kanske en och annan dam med också. Det intressanta är att processen stoppades upp när vi fick problem med några medlemsstaters ratificering av detta. Då sade man att man skulle ägna sig åt en reflexionsperiod eller tankepaus. För mig framstår det i den svenska debatten som om det har blivit en paus i tänkandet. Tobias var ju också inne på detta. Det är inte bra. Man kan inte bara kritisera regeringen för detta, utan vi måste nog vända blickarna mot oss som politiska partier över huvud taget. Vi visar alldeles för lite engagemang i EU-frågorna - möjligtvis med undantag för de så kallade nej-partierna, som ofta tar upp de här frågorna i tid och otid. Men ett nej är inte särskilt konstruktivt när det gäller framtiden. Det är bekymmersamt att vi inte har utnyttjat tankepausen eller reflexionsperioden till att ta en ordentlig debatt om de här frågorna. Tobias kritiserade att man stimulerar EU-debatten med hjälp av statliga bidrag. Jag ser inget större fel i detta. Men samtidigt måste man säga att det verkligen behövs krafttag från partierna för att ta tag i detta. Jag kan ifrågasätta om vi verkligen gjorde rätt som avstod från ratificeringsprocessen och lade hela det konstitutionella fördraget i frysboxen. Nu ser vi att Estland går vidare. Enligt information som jag fick för ett par veckor sedan förväntas även Finland ratificera fördraget oavsett hur man hanterar reflexionsperioden. Jag tror att vi skulle behöva fördjupa och bli mer engagerade i den här debatten. Detta är oerhört viktiga frågor. Jag noterar att det finns några konstigheter i reservationerna. Det gäller dock inte vår reservation. Reservationen om skydd mot diskriminering är väldigt konstig. Man vill i ett tillkännagivande tala om för regeringen att den ska göra vad som redan står i regeringsformen att den ska göra. Det är verkligen ett stort slag i luften. Den stadga om mänskliga rättigheter som antogs som ett politiskt dokument i Nice innehåller ju också de antidiskrimineringsåtgärder som eftersträvas i reservationen. Ett område som är intressant är frågan om hur man remissbehandlar rambesluten. Det gäller över huvud taget remisshanterandet av EU-frågorna. Det är en fråga som man bör fundera ytterligare på. Det säger ju också utskottet här. En sak som jag har funderat på är vad som händer när frågorna angår kommuner och landsting. I dag är det ett dåligt förankringsarbete. Där behöver det skapas nya strukturer för att få in synpunkter från kommuner och landsting - allt för att kunna hantera processen på ett bra sätt. I tidigare kontakter med representanter för det dåvarande Kommunförbundet - beredningarna var förresten gemensamma - kom det fram att de var oroliga för att det inte förekom ordentliga kontakter inför beslut som påverkar kommuner och landsting. Där finns ytterligare saker att fundera på för framtiden. Det är intressant att Folkpartiet i ett motionsyrkande fångar upp en tanke som jag väckte under granskningsärendet om en svensk kommissionär. Nu räknar vi väl med att Grundlagsutredningen kommer att ta tag i frågorna om relationerna mellan riksdag och regering, inte minst när det gäller den här typen av frågor. Det är inte tillfredsställande att regeringen inte ens behöver informera riksdagen om nomineringen av en svensk kommissionär. Vi förutsätter att det tas upp, och det behövs därför inget särskilt tillkännagivande. Fru talman! Vi har en reservation, men den är i så kallad förenklad ordning. Därför avstår jag för tids vinnande från att yrka bifall till den.

Anf. 38 Mats Einarsson (V)

Fru talman! I detta betänkande behandlas som sagt några EU-frågor som har hamnat hos, eller remitterats till, konstitutionsutskottet. Merparten av yrkandena är sådana som har framställts och behandlats tidigare. De behandlas därför i förenklad form. För Vänsterpartiets del står vi givetvis bakom dessa yrkanden även nu. De finns listade i reservation 7. Men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till den reservationen. Däremot yrkar jag bifall till reservation nr 2, bakom vilken jag och Gustav Fridolin står. I den tar vi upp tre frågor. Jag börjar med den andra, fortsätter med den tredje och avslutar sedan lite utförligare med den första. I den andra punkten i vår reservation säger vi att regeringen måste respektera och konstatera att den tilltänkta EU-konstitutionen, eller det konstitutionella fördraget om man så vill, har fallit i enlighet med de regler som gäller. Den krävde samtliga medlemsländers ratificering. Två länder har valt att inte ratificera. Därmed har projektet upphört. Det bör regeringen deklarera klart och tydligt. Det tredje stycket i vår reservation innebär en uppmaning till regeringen att i EU ta initiativ till en diskussion om hur ett alleuropeiskt samarbete på en annan grund än dagens EU skulle kunna se ut. Jag tycker att det är viktigt att understryka att Vänsterpartiets kritik mot EU - vårt motstånd mot medlemskapet - inte grundas på en underskattning av, och än mindre på ett motstånd mot, ett internationellt och europeiskt samarbete på många politiska områden. Tvärtom menar vi att EU är ett hinder för ett sådant samarbete på en demokratisk grund. Det är en av våra viktigaste punkter i vår kritik mot EU; EU försvårar och till och med förhindrar det viktiga samarbete som vi skulle vilja se i Europa och i världen. Vänsterpartiet var, som känt är, motståndare till medlemskapet. Vi var aktiva i kampanjen inför folkomröstningen 1994 på nej-sidan. De argument som vi hade då är fortfarande giltiga och har snarast stärkts. De är, mycket kort: EU bygger murar mot omvärlden. EU-systemet som sådant fyller inte minimikraven på en demokrati. EU inskränker medlemsländernas suveränitet och därmed demokratin i medlemsländerna, vilket är det viktiga. EU är konstruerat för att implementera en nyliberalt inspirerad ekonomisk högerpolitik. EU innebär en kontinuerlig centralisering av politisk makt. I det här sammanhanget är naturligtvis ett nej en mycket konstruktiv politik. Vi konstaterar att vi tyvärr fortfarande har rätt i den här kritiken. Därför har vi ingen anledning att ompröva vår principiella ståndpunkt i medlemskapsfrågan. Däremot respekterar vi beslutet som fattades efter folkomröstningen. En majoritet av folket sade ja till ett medlemskap. Riksdagen beslutade om medlemskapet, och i den omröstningen röstade Vänsterpartiet ja till medlemskap av respekt för folkomröstningsresultatet. Det har aldrig rått någon tvekan om detta. Därav följer också att om Sverige skulle gå ut ur EU eller väcka frågan om utträde kräver det en ny folkomröstning. Vänsterpartiet har hittills inte självt drivit frågan om en ny folkomröstning. Vi har i stället inriktat oss på EMU-frågan där vi fick en folkomröstning och där nej-sidan, den konstruktiva sidan, vann. Det resultatet respekteras, såvitt jag förstår, av dem som stod på ja-sidan. Vi har inriktat oss på att få ett stopp för den tilltänkta EU-konstitutionen, och där fick vi hjälp av folkmajoriteten i Frankrike och Nederländerna. Vi har dock aldrig uteslutit möjligheten att väcka frågan om en folkomröstning också om medlemskapet. Vi har, i likhet med till exempel LO, ifrågasatt medlemskapet om det skulle visa sig att EU undergräver eller raserar kollektivavtalssystemet och den så kallade svenska modellen. Nu har frågan ändock lagts på bordet genom ett initiativ från Miljöpartiet. Då är det naturligtvis nödvändigt för Vänsterpartiet att förhålla sig till detta. Jag menar att utifrån vår principiella inställning till EU och EU-medlemskapet och utifrån vårt krav på ett annat mer demokratiskt alleuropeiskt samarbete kan vi givetvis inte rösta emot ett förslag om en ny folkomröstning eller ens lägga ned våra röster utan att allvarligt riskera att skapa förvirring om vad som är Vänsterpartiets ståndpunkt i EU-frågan. Därför är det också naturligt för oss att nu yrka bifall till reservation nr 2. Det finns en hel del andra frågor som berörs i det här betänkandet, men jag har koncentrerat mig på denna mer grundläggande och principiella ståndpunkt. Sedan är det naturligtvis så att vi i Grundlagsutredningen, där jag ingår, kommer att ta upp - det kan vi inte undvika - många av de frågor som reses med anledning av det svenska medlemskapet och som också har bäring på den svenska regeringsformen. Jag förutsätter att Grundlagsutredningen kommer att göra ett gott arbete där.

Anf. 39 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! I den reservation som Mats Einarsson står bakom säger Mats Einarsson och Gustav Fridolin att Sverige bör lämna EU, och Mats Einarsson sade just från talarstolen att det är Vänsterpartiets principiella ståndpunkt. Samtidigt säger Mats Einarsson i reservationen att Sverige ska ta initiativ till en förändring av det europeiska samarbetet. Min enkla fråga till Mats Einarsson är följande: Hur ska Sverige kunna ta initiativ till förändringar av Europasamarbetet om Sverige inte är med i EU?

Anf. 40 Mats Einarsson (V)

Fru talman! Den formulering vi använder i reservationen är denna: "Vi uppmanar därför regeringen att i EU ta initiativ till en diskussion om hur ett alleuropeiskt samarbete på en helt annan grund än dagens EU skulle kunna se ut." Det bygger naturligtvis på det antagandet att det tar en viss tid innan Sverige har lämnat EU. Jag menar att den här frågan, och det är Vänsterpartiets ståndpunkt, inte i första hand handlar om det svenska medlemskapet eller icke-medlemskapet, utan den handlar om det europeiska samarbetet. Där vill vi se ett annat samarbete, en helt annan typ av samarbete, än det som EU utgör. I den processen, i kampen om ett annat alleuropeiskt samarbete, kan också ett svenskt utträde vara en del. Men det är inte det som är det prioriterade för Vänsterpartiet. Det är inte så att bara vi slipper vara med i EU får de andra göra vad de vill. Vi ser detta i ett europeiskt perspektiv. Vi tror att till exempel en folkomröstning om ett utträde skulle kunna vara ett led i en sådan demokratiseringsprocess av det europeiska samarbetet.

Anf. 41 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! Nu blir jag något konfunderad. Både i reservationen och i det anförande som Mats Einarsson höll framhöll han med stor kraft och stor tydlighet att Vänsterpartiet inte har ändrat uppfattning i frågan om Sverige ska vara medlem av Europeiska unionen eller inte. Nu ägnar Mats Einarsson sin replik åt att tala om de förändringar som Vänsterpartiet vill genomföra inom ramen för dagens Europeiska union eller som ett slags utveckling av det europeiska samarbete som i dag finns. Vad är egentligen Vänsterpartiets uppfattning? Ska Sverige vara medlem i EU eller ska Sverige inte vara det? Om Sverige inte ska vara medlem i EU, hur ska då Sverige kunna påverka utvecklingen inom Europeiska unionen och det europeiska samarbetets framtid?

Anf. 42 Mats Einarsson (V)

Fru talman! Det är lite olika saker som vi pratar om. Vi har det som kan göras inom ramen för det nuvarande medlemskapet och det nuvarande fördraget. Där är Vänsterpartiet mycket aktivt i EU-parlamentet och på andra håll för att göra vad som går att göra inom denna ram och se till att de beslut som nu fattas inom EU blir så bra som möjligt. Det andra är diskussionen om hur EU-systemet kan förändras. Där har vi - det är helt riktigt - krav på förändringar som är så långtgående att om de realiserades kan man inte längre prata om att det är ett EU eller att det är en förändring inom EU-systemets ram. Jag menar att det finns en principiell skillnad mellan ett alleuropeiskt samarbete baserat på suveräna länder och det överstatliga EU-systemet. Om vi lyckas, och en mycket kraftfull svensk regering tillsammans med andra regeringar som har kommit på bättre tankar genomför den här förändringen, innebär detta i praktiken att EU upphör att finnas i den mening som vi nu menar med EU. Därmed faller naturligtvis också frågan om ett svenskt utträde, eftersom EU har upphört att finnas.

Anf. 43 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Det var väldigt fint och ödmjukt när Mats Einarsson sade att vi har rätt i analysen av EU. Den här reflexionsperioden har man inte använt alls, utan man säger bara nej. Hade jag kunnat sjunga skulle jag ha sjungit den här: Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske. Nu säger Mats Einarsson att EU är ett hinder för samarbetet. Det var ett väldigt intressant konstaterande. I repliken till Tobias Krantz säger han också att han vill se en helt annan typ av samarbete. Det är ju att stiga rätt in i dimman. Kan Mats Einarsson utveckla detta med en helt annan typ av samarbete lite grann? Det är väldigt lätt sagt, men väldigt svårt att konstruera. Sedan pekar han på detta med centralisering. Går man in i ett internationellt samarbete avhänder man sig beslutsbefogenheter. Det är ju vitsen med det internationella samarbetet. Hur ser han på den centralisering som innebär att vi är skyldiga att följa FN-stadgans regler? Sedan skulle jag också vilja fråga hur Mats Einarsson ser på bristen på demokrati i EU. Om man tänker sig det typiskt demokratiska systemet, är det ett parlament som har faktisk beslutanderätt och som tillsätter en regering. Är det att parlamentet inte har tillräckligt inflytande och kan tillsätta något slags EU-regering som han avser när han säger att det är brist på demokrati i EU? Vad menar Mats Einarsson med bristen på demokrati?

Anf. 44 Mats Einarsson (V)

Fru talman! På två minuters repliktid klarar man inte allt. Jag får hänvisa till den motion som här finns behandlad där vi har försökt utveckla detta lite grann. Men jag ska säga något i alla fall. Vad det gäller en helt annan typ av arbete tror jag att den grundläggande skillnaden i vår syn på samarbetet handlar om den nationella självständigheten, alltså möjligheten för det nationella parlamentet, i vårt fall riksdagen, att fatta de slutliga besluten. Jag förnekar inte att det finns behov av harmonisering av lagstiftning på europeisk nivå, ibland på vidare nivå än så. Det måste naturligtvis finnas, och det finns också processer för hur man utarbetar en sådan harmoniserad lagstiftning. Men jag menar att det sista beslutet ändå måste kunna fattas i de enskilda parlamenten. Jag är alltså motståndare till att man överlämnar överstatlig makt till en nivå som inte kan vara demokratisk. Då kommer det federalistiska argumentet: Låt oss göra ett riktigt europeiskt parlament som är folkvalt och som utser en europeisk regering! Det är naturligtvis alldeles utmärkt på papperet. Jag har inga som helst svårigheter ur principiella utgångspunkter med en sådan modell, men problemet med den är att det är en pappersmodell. Europa ser inte ut så att detta skulle fungera. Det är, menar jag, en utopi. När man ändå försöker att gå i den riktningen går man de facto inte i riktning mot mer demokrati utan bara i riktning mot mer av överstatlighet utan att demokratin följer med. Det är vår grundläggande principiella kritik av EU-systemet i dag.

Anf. 45 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Det var väl inte mycket till svar egentligen på vad som menades med bristen på demokrati. Jag har inte talat för ett federalistiskt system i den mening som Mats Einarsson var inne på här. Jag bara undrade vad han själv menade med bristen på demokrati. Det tycker jag verkar något oklart. Jag för min del tror att den maktpolitiska hybrid som EU i dag är bör vara gällande även i framtiden. Det är intressant med internationellt samarbete med bevarande av den nationella självständigheten. Det är en ganska intressant principiell frågeställning. Man vill både ha kakan och äta upp den. Man kan inte ha båda sakerna samtidigt. Allt samarbete som fungerar innebär att någon uppger någon av sina befogenheter för att samarbetet ska existera. Det gäller inte bara på det internationella planet utan även på det nationella. Till exempel att Vänsterpartiet samarbetar med regeringen innebär att man på vissa punkter ger upp sin egen självständighet, just för att få ett samarbete till stånd. Man driver inte igenom sin politik helt och hållet. Man kan inte det, men man kan komma en bit på väg genom samarbetet. Det betyder inte att man har uppgivit sina målsättningar som politiskt parti. Det är ett väldigt diffust och märkligt sätt att resonera. Det är egentligen detsamma som gäller vårt förhållande till FN. I och med att vi har accepterat FN-medlemskapet måste vi stå bakom FN-stadgan och följa konsekvenserna av den i vårt agerande. Då kan man inte börja tala om nationell självständighet och nationella befogenheter.

Anf. 46 Mats Einarsson (V)

Fru talman! Jag trodde inte att det var kontroversiellt att påpeka att det finns ett så kallat demokratiskt underskott inom EU-systemet. Det brukar vara allmänt erkänt även av dem som försvarar den hybrid - som Ingvar Svensson uttrycker det - som EU förvisso är. Internationellt samarbete utan överstatlighet finns det gott om exempel på, till exempel inom Europarådet. Hur långt kan det utvecklas och på vilka områden? Det kan naturligtvis diskuteras, men där finns fortfarande möjligheten kvar för det nationella parlamentet att ratificera eller inte ratificera, att gå in i ett samarbete eller att inte gå in i ett samarbete på de olika politiska områdena. Jag ser inga konstigheter med det. Jämförelsen med Vänsterpartiets samarbete med regeringen och Miljöpartiet är något märklig. Denna morgon har Vänsterpartiets partistyrelse med röstsiffrorna tolv-tre beslutat att godkänna den framförhandlade vårproposition som nu föreläggs riksdagen i vår. Det beslutet fattades fullständigt självständigt av vår partistyrelse. Om vi ska jämföra med EU-systemet skulle väl det innebära att Socialdemokraternas partistyrelse och Miljöpartiets partistyrelse skulle kunna besluta för Vänsterpartiets räkning att vi ska stå bakom denna budget. Det är väl snarast så EU-systemet fungerar.

Anf. 47 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det är ett kvartal kvar ungefär tills vi får höra statsministern stå här i riksdagens talarstol och återberätta vad som har förevarit på det möte i Europeiska rådet som ska göra någon form av avslut på den tankepaus som har varit. Mot den bakgrunden skulle man kunna tro att det betänkande som vi nu ska diskutera, fru talman, vore omfångsrikt, kraftfullt och inspirerande för lite olika utvecklingstankar. Det här betänkandet är smalt men knappast vasst. Det är en restprodukt av diverse motioner som inte har behandlats i andra sammanhang under 2003, 2004 och 2005. Från Centerpartiets sida vill vi se ett EU som är både smalt och vasst, ett EU som är demokratiskt, öppet för hela Europa, byggt underifrån på federalismens grundprinciper. För att möjliggöra det kan man välja lite olika vägar. Man kan välja krokiga vägar. Man kan ha smygvägar, man kan ha bakvägar eller ett öppet spår med tydliga strukturer. Fru talman! Jag hoppas att vi ska få den sistnämnda modellen för att utveckla vårt fortsatta EU-samarbete, att vi ska slippa smygvägarna, bakvägarna och de krokiga vägarna som så mycket har präglat det hittillsvarande samarbetet. Då krävs det naturligtvis att vi vågar gå vidare med ett konstitutionellt fördrag. Visst har vi haft en tankepaus. Regeringen säger sig ha tänkt, förmodar jag. Åtminstone kommer det att återrapporteras till kammaren på det sättet. Man tänkte så långt att man gav ett uppdrag till - föga förvånande, fru talman - en myndighet. Den skulle samla ihop det tänkande som finns och rapportera så att vi kan berätta vad Sverige tycker till de andra EU-länderna. Vi beklagar att vi inte har fått en bredare debatt än detta myndighetsspår, detta smala spår som blev regeringens väg. Från Centerpartiets sida valde vi och föreslog kammaren en annan lösning. Vi talade om ett konvent som skulle kunna vara öppet och fånga upp också den här debatten. Det hänvisar jag till i ett särskilt yttrande i detta betänkande. Jag vill beröra några andra punkter också. Skydd mot diskriminering i HBT-frågor för vi upp i en reservation. Det kan sägas att vi har frågorna i regeringsform och att det finns i olika EU-dokument, men det är att notera, fru talman, att det fortfarande förekommer regler som särbehandlar homo- och bisexuella negativt. Det gäller anhörigförhållanden och andra familjrelaterade bestämmelser som vi har kunnat se. Vi vet att det dessutom finns mycket runtomkring EU att göra på det här området. Därför anser vi att Sverige bör ta ett särskilt ansvar för de här frågorna, för likabehandlingsfrågor och jobba med de frågorna i EU, globalt men också med EU:s röst i den globala miljön. Det är viktigt, och det pekar vi på i en reservation tillsammans med några andra partier i kammaren. Jag vill säga något kort om rambeslut. Det ligger mycket i vad som anförs från Moderaterna. Dock kan man konstatera, tycker jag, att vi redan från konstitutionsutskottets sida har betonat att det traditionella remissförförandet alltjämt ska gälla som normaltillstånd. Det ska tillämpas precis som vid lagstiftningsärenden på olika godkännanden av rambeslut eller andra beslut i EU. Det är viktigt att den signalen finns från utskottet också i det här betänkandet. Det normala tillståndet ska vara en remissrunda. Andra varianter ska inte få gå in i dess ställe. Mot den bakgrunden har vi valt att inte stödja Moderaternas reservation. Vi tycker att den delvis slår in öppna dörrar. Något liknande gäller beträffande EU-kommissionären. Jag delar i mångt och mycket åsikterna i Tobias Krantz tidigare inlägg om att det är viktigt att man fångar upp de här frågorna och gör det i Grundlagsutredningen. Att döma av de skrivningar som finns i utskottets betänkande på den här punkten och de andra uttalanden som har gjorts finns det en bred samsyn om att också de här frågorna ska finnas med och kommer att finnas med i Grundlagsutredningen. Slutsatserna är inte därmed givna, men att frågorna kommer att beröras är nog alldeles klart. Mot den bakgrunden har vi valt att inte heller backa upp den reservationen. Fru talman! Även om jag har ytterligare någon reservation som jag naturligtvis står bakom yrkar jag bara bifall till reservation 3 under punkt 2.

Anf. 48 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! En annan värld är möjlig, en värld där ingen människa behöver svälta, en värld där inga krig längre råder, en värld där mänskliga rättigheter är något mer än papperet de är skrivna på, en värld där kvinnor och män har jämställda förutsättningar, en värld där de ekonomiska klyftorna har utraderats, en värld där den du föds av eller det land du föds i inte avgör din framtid. En annan värld är möjlig, fru talman, men det förutsätter mycket. Det förutsätter mycket av oss människor. Det förutsätter att vi samarbetar med varandra. Det förutsätter att vi träffas och möts. Det förutsätter att vi engagerar oss och bygger den här världen tillsammans. De stora demokratiska framsteg som gjorts under de gångna århundradena bygger just på människors organisering, samarbete och verksamhet. Det måste fortsätta också i vårt århundrade. Fackförbund måste samarbeta över nationsgränserna. Folkrörelser måste fortsätta byggas. Föreningsliv måste stärkas i lokalsamhället. Människor måste ges plats att bygga en framtid, och jag deltar gärna i alla debatter som handlar om hur detta ska ske, fru talman. Fru talman! Låt mig ta ett citat. "Denna storslagna kontinent, som i stort sett omfattar jordens skönaste nejder, där kulturen nått sin höjdpunkt, och som kan glädja sig åt ett tempererat och jämnt klimat, är hemvist för alla den västerländska världens stora ursprungliga folk. Det är den kristna trons och etikens vagga. Det är grogrunden för det mesta av såväl äldre tiders som våra dagars kultur, konst, filosofi och vetenskap." Så lät det, fru talman, när Winston Churchill 1946 erbjöds att hålla ett anförande vid universitetet i Zürich om den kontinent som vid tiden låg i ruiner efter nazismens härjningar. Churchill höll sitt anförande i ett Europa i förändring. Det var inte bara det att kriget var över - kolonialismen var på väg att nå sitt slut, nationalismen var på tillbakagång, och några decennier senare skulle de sista europeiska fascistdiktaturerna falla. Hans tal kom också att utgöra startskottet för en väldigt viktig organisation i kampen för de mänskliga rättigheterna, Europarådet. Men vi kan nu fundera på om den brittiske statsmannen blickade framåt eller bakåt. Han hade förlorat sin premiärministerpost, och som oppositionspolitiker vände han sig till dem som ville bevara det stora imperiet och behålla de brittiska kolonierna. Att döma av sitt anförande hade han inte blivit ett med en värld där Europa var en av flera aktörer, där FN gavs globalt våldsmonopol och där krigets lärdomar fick jordens ledare att ansluta sig till de krav som vi nu uppfattar som självklara. Ännu var för honom Europa kulturernas höjdpunkt, etikens vagga och till och med grogrunden för all kultur. Dessutom hade vi ett gott klimat och den skönaste av alla nejder. I den där schweiziska seminariesalen kan vi tänka oss att världens övriga delar framstod som rätt ointressanta. Asiens, Afrikas och Latinamerikas lott var att fungera som koloniala tjänare, Nordamerika var den europeiska civilisationens utpost i väster, Australien detsamma i öster. Att krutet uppfanns i Kina, alfabetet och siffersystemet kom från Mellanöstern och att muslimer och judar använde sig av kommersiell bokföring långt före de europeiska köpmännen - ja, på något sätt tror jag inte att Winston Churchill nämnde det, där i Zürich 1946. Han ville se sin världsdel lämna kriget bakom sig för att gå en ny, heroisk tid till mötes i linje med upptäcktsresandenas, härförarnas och de stora statsmännens bedrifter. Jag tror också att han glömde nämna att när Vasco da Gama en gång i tiden rundade Godahoppsudden så upprepade han bara vad perser, etiopier, javaneser, indier och kineser gjort före honom. Storbritanniens förre ledare var fortfarande en del av den koloniala historieskrivning som omfattades av Europa under flera sekel. Den nationalistiska hyllningen till en kontinent sargad av krig går självklart inte att fördöma ett halvt sekel senare, och det ska heller inte göras. Kolonialism och nationalism var de drömmar som hade färgat och fångat européerna länge. Det var den verklighetsbeskrivning som hade rått och som rådde. Så här lät de flesta tal på den tiden. Fru talman! När Carl Bildt 2003 skulle författa en argumentationsbok för EMU inledde han med det upplästa citatet av Winston Churchill. Det är inte en varning om nationalismens faror, även om Carl Bildt är en man som i mycket högre grad än de flesta av oss har sett dem. Det är inte heller ironi. Det är en bild av Europa som den främsta av världsdelar, en Euronationalism, om man så får uttrycka det, och det är en del av en trend. Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman är en av dem som följer samma trend, fast från vänster. I sin bok Europa - ett oavslutat äventyr utropar han att det är Europa som kan rädda världen från kapitalets makt att spela ut länder och människor mot varandra: "Bara här finns den erfarenhet av konfliktlösning, mångfald och välfärdsbygge som kan ligga till grund för ett Alternativ", säger han. Bara här. Bara i Europa - ingen annanstans finns lösningen för framtiden. Här är frälsningen, här är framtiden, ropas det. Tillåt mig problematisera, fru talman. Om vi ser ut över Europa i dag så ser vi ett Warszawa där det gröna partiets lokal i lördags utrymdes sedan den blivit hemvist för landets HBT-rörelse och radikala konstnärer, ett Vilnius där Prideparaden i somras förbjöds, ett Lissabon där kvinnor som utför abort fortfarande kan fängslas, ett Malta där skilsmässor är förbjudna, ett Paris där den som fick näst flest röster i förra presidentvalet var en person som förnekar Förintelsen och ett Köpenhamn och ett Wien där högerpopulistiska partier har fått mängder av röster. Jag tror att det är för mycket att säga att Europa är det enda alternativet för framtiden. Jag tror att vi européer behöver lära oss att ha ett visst mått av självkritik när vi formulerar vår världsbild. Vi måste lära oss det av kolonialismen och de andra farsoter som plågat vår världsdel. Jag ser ett annat alternativ, fru talman. Det alternativet bygger på den grundläggande idén om att världen bara förändras när människor sluter upp tillsammans och när människor gör saker tillsammans, och att makten därför ska ligga på så låg nivå som över huvud taget är möjligt. När jag i dag kämpar för ett miljöbättre samhälle vill inte jag att ett torskfiskestopp ska kunna stoppas av EG-domstolen. När jag i dag kämpar för att vi ska bygga upp ett samhälle där vi i Sverige är generösa mot den fattiga världen så vill inte jag att det ska stoppas av att EU skaffar sig en gemensam flyktingpolitik eller förbjuder länder att momsbefria rättvisemärkta varor. När jag i dag kämpar för en gemensam välfärdspolitik och för att bevara den skandinaviska modellen så vill inte jag vara rädd för att EG-domstolen hindrar det. Mitt alternativ bygger på det som i konventet så fint beskrevs med orden "förenade i mångfald", mångfalden i att människor sluter sig samman, gör saker tillsammans, jobbar tillsammans, driver folkrörelser och agerar tillsammans. Denna lägsta möjliga nivån för beslutsfattande är sällan Europa, men ibland är den betydligt högre än nationalstaten. Jag värnar FN. Jag tycker att det är lite tragiskt att vi i Europa är så väldigt fokuserade vid den europeiska utvecklingen och EU:s utveckling, samtidigt som reformarbetet i FN springer så snabbt. Vi kan glädja oss åt att äntligen ha fått en internationell brottmålsdomstol. Vi kan glädja oss åt att Sveriges nye utrikesminister leder ett reformarbete inom FN där till och med gamla heliga kor som vetorätten äntligen börjar ifrågasättas. Här har vi ett organ för att skydda de värden som måste slås fast för övernationell nivå - grundläggande mänskliga rättigheter och gränsöverskridande miljöproblem. Fru talman! Konstitutionen föll. Ingen som respekterar de regler som det har fattats beslutat om enligt gällande regler kan hävda någonting annat när två länder i demokratiska folkomröstningar röstade nej. Konstitutionen, som arbetades fram av många duktiga personer varav vi har några här i kammaren, föll. Nu har vi en möjlighet att fundera på vilken typ av samarbete vi vill ha. Det ska vi göra på europeisk nivå. Inom EU tycker jag att frågan bör ställas om det inte är dags för ett nytt konvent där man arbetar fram en kompetenskatalog som kraftigt begränsar EU:s uppgifter till bara de sant gränsöverskridande, kanske ett direktvalt sådant. Det vore nog rimligt om man vill vinna folkets förtroende för det. På nationell nivå kan vi återigen ställa oss frågan vilken typ av förhållande vi vill ha till EU. Jag vill se en ny folkomröstning om EU-medlemskapet. Jag tycker att vi nu kan konstatera att det EU som svenskarna röstade om 1994 inte längre existerar. Till detta EU har nya fördrag som Nicefördraget och Amsterdamfördraget lagts till. Nya regler har arbetats fram. EU har fått mer makt. Svenskarna borde återigen få frågan om de vill vara med i detta EU. I den folkomröstningen kommer jag att rösta ja. Jag kommer att rösta ja till ett svenskt utträde ur EU. Jag tror nämligen att Sverige utanför EU skulle kunna ha större makt att påverka världen - genom exemplets makt, genom att gå före på miljöområdet, genom att agera för rättvisa över världen, genom att återigen avskaffa de tullmurar som återinfördes när Sverige gick in i EU och genom en generös och human flyktingpolitik. Jag kommer att rösta ja därför att jag tror på internationellt samarbete och tror att världen är större än EU, inte tvärtom.

Anf. 49 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! Jag noterar att Gustav Fridolin använde en stor del av sitt anförande till att angripa Winston Churchill. Det är ju en person som av naturliga skäl inte har möjlighet att ta replik i denna kammare. Min fråga gällde dock huvudsakligen ett annat spår. Både Gustav Fridolin och jag vet att miljöfrågorna är en av vår tids stora utmaningar. Inom Europeiska unionen pågår i dag ett konkret och handfast samarbete för att komma till rätta med miljöproblemen. Vi kan vara kritiska mot att det inte går tillräckligt långt och att det ibland fattas dåliga beslut. På samma sätt kan jag rikta den kritiken mot en del beslut som fattas i Sverige i dag på olika punkter. Miljöpartiet vill avveckla Europeiska unionen och därmed det konkreta och handfasta samarbete i miljöpolitiken som i dag finns. Min konkreta och enkla fråga till Gustav Fridolin är följande: Hur blir Europas miljö bättre av att Europeiska unionen avvecklas och att det konkreta och handfasta samarbete som i dag finns också avvecklas?

Anf. 50 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Jag ber om ursäkt till Winston Churchill om han känner sig orättvist behandlad i riksdagens kammare. Jag tyckte nog att man kunde ta upp och diskutera de stora statsmän som varit med och format den verklighet vi lever i och hur de uttryckte sig, även om de tyvärr inte längre är i livet. Den danska miljörörelsen är intressant. Det var en av de rörelser som en gång ville att Danmark skulle ansluta sig till EG, detta för att de ur ett snävt miljömässigt perspektiv såg att Danmark nog kunde få bättre miljöregler med ett medlemskap i dåvarande EG. Tilläggas bör att ganska många av dem har ändrat sig nu, men det hör inte hit. De kämpade för ett danskt EG-medlemskap. Samma människor åkte när frågan kom upp i Sverige över sundet och kampanjade tillsammans med mig i Skåne mot ett svenskt EU-medlemskap. Varför det? kan man fråga sig. Jo, de sade att viktigare än små miljöstandarder, möjligen bättre eller sämre, är att något land kan gå före, att något land kan visa att miljöomställningen är möjlig, att det finns exempel att peka på: Titta där, det går att förbjuda antibiotika i djurfoder! Titta där, det går att momsbefria miljöriktiga varor! Titta där, det går att över tid stoppa torskfisket för att få upp torskbeståndet i våra hav igen! Titta, det går! Inom EU är allt detta omöjligt. Inom EU existerar inte det som vissa har kallat för miljögaranti, rätten att gå före på miljöområdet. Inom EU hindras vi att vara exemplets makt. Jag tror att vi skulle ha större möjligheter att faktiskt agera internationellt för miljön om Sverige inte var medlem i den europeiska unionen.

Anf. 51 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! Jag tycker att Gustav Fridolin på ett mycket egendomligt sätt försöker undvika den fråga som jag försöker ställa. Min fråga gällde följande. Vi har i dag stora miljöproblem i Europa. Vi har stora miljöproblem internationellt. Väldigt många miljöproblem är i dag internationella. Om svenska fabriker gör utsläpp i Sverige påverkar det inte bara den svenska miljön utan också miljön i Baltikum, Danmark och kanske också andra länder. Om danska fabriker gör utsläpp i Danmark påverkar det på motsvarande sätt ytterst vår miljö. Därför behövs det ett internationellt samarbete, ett globalt samarbete. Vi kan vara mycket kritiska mot punkter i det samarbete som i dag pågår inom Europeiska unionen, men det är det enda samarbete för att bekämpa internationella miljöproblem som finns som har någon kraft. Detta samarbete finns här och nu, i dag. Då säger Miljöpartiet: Vi vill avveckla Europeiska unionen. Det innebär att det konkreta och handfasta samarbete som i dag finns, som inte handlar om olika beslut som länder kan fatta enskilt utan om gemensamma beslut för att tvinga länder att skärpa sin miljöpolitik, vill Miljöpartiet avveckla. Då är min enkla fråga till Gustav Fridolin, som jag ännu inte fått svar på men som jag hoppas att Gustav nu kan svara på i sin replik: Hur blir Europas miljö bättre av att Europeiska unionen avvecklas och därmed det konkreta och handfasta samarbete för att bekämpa miljöproblemen som finns?

Anf. 52 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Jag lämnade ett svar på hur Sverige internationellt kan driva på för en bättre miljöpolitik där jag sade att jag tror att vi har större möjligheter till detta utanför än innanför den europeiska unionen. Det andra svaret på Tobias Krantz fråga, eftersom han nu inte var nöjd med det första, är att vi också använder andra internationella organ, de mellanstatliga organ som finns på det internationella planet, för att jobba för miljöfrågor. Jag nämnde i mitt anförande just dessa två olika delar - dels folkrörelsearbetet, det nationella arbetet, exemplets makt, dels det internationella samarbetet, det globala samarbetet. I sin replik kallade Tobias Krantz EU för globalt. Jag gissar att det var ett misstag. Det är ju trots allt bara 25 länder. Världen har ett antal fler länder och några fler världsdelar än Europa. Detta globala samarbete byggs rimligen upp inom just det organ som flyttat fram positionerna på miljöområdet - FN. FN har trots motstånd från USA och en flat inställning från EU lagt fram ett Kyotoprotokoll som kraftigt kan begränsa växthusutsläppen i världen. FN är också det organ som byggt upp en internationell brottmålsdomstol som borde kompletteras med en miljödomstol med kraft att döma stater och multinationella företag som inte ställer upp på de miljöregler vi arbetar fram tillsammans. Jag är inte principiell motståndare till överstatlighet. Jag är motståndare till när makt flyttas längre ifrån människor än nödvändigt, som den gör på många områden inom EU. Gränsöverskridande miljöproblem ska behandlas gränsöverskridande. Just därför, fru talman, försöker vi så länge Sverige är med i EU också använda just detta organ för att trycka på för en bättre miljöpolitik. Vi gör vad vi kan inom EU-parlamentet. Vi har en representant; vi har haft fler tidigare. Vi jobbar ihop med andra progressiva krafter i den gröna gruppen, Europeiska fria alliansen, för att få en bättre miljöpolitik. Tyvärr är vi dock oftast inte lyckosamma. Den europeiska miljörörelsen uppmanade som bekant de europeiska medborgarna att rösta nej till det konventsförslag som lades fram och som nu äntligen har fallit.

Anf. 53 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag hoppas att Gustav Fridolin kan vara ense med mig om att EU kommer att fortsätta även om Sverige skulle lämna EU. Det verkar ju, fru talman, som om väldigt många av Europas länder söker sig till EU. Vi blev för inte länge sedan ytterligare tio medlemmar i EU. Förhandlingar pågår för att öppna EU för hela Europa. Den nya konstitutionen vill vissa använda som ett medel för att göra detta möjligt. Andra säger: Låt oss säga nej till den konstitutionen därför att då stoppar vi utvidgningen av EU. Varför vill Gustav Fridolin sälla sig till dem som vill stoppa möjligheten för hela Europa att vara med i EU? Fru talman! När Gustav Fridolin och Miljöpartiet säger att man vill säga ja till utträde, vad är det utträde till? Vad är alternativet för Gustav Fridolin? Vad innebär det för Sverige?

Anf. 54 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Stoppa möjligheterna för de länder som vill ansluta sig till EU - det är ju befängt att påstå att jag vill något sådant, Kerstin Lundgren. Miljöpartiet har inte motionerat mot anslutning av nya länder till EU. Alla länder som i demokratisk ordning fattar beslut om att de vill vara med i den organisationen har givetvis den fulla rätten att vara det. Men jag förbehåller mig rätten att ha en åsikt såväl i Sverige som hos mina vänner i de gröna partierna i många av EU:s nya länder som gärna vill se en annan form av samarbete och med andra samarbetsorganisationer i andra länder. EU kommer att fortsätta, säger Kerstin Lundgren. Det är väl troligt, även om det är en ganska intressant politisk linje. Så här ska det vara. Så kommer det att fortsätta att vara. Därför ska vi ha det så. Det innehåller liksom inget argument. Men om EU nu kommer att fortsätta, låt oss diskutera vilket EU vi vill ha i fortsättningen. Jag tror att EU också skulle bli bättre om något land vågade säga: Om ni fortsätter på den inslagna vägen, om ni fortsätter flytta makt längre och längre bort, vill vi inte vara med längre. Jag tror att ett svenskt utträde eller något annat lands utträde hade varit en kraftig väckarklocka för makten i Bryssel - en väckarklocka som de så väl behöver, för de verkar inte vakna trots att folken i EU i folkomröstning efter folkomröstning underkänner EU:s utveckling, vare sig det handlar om EMU i Sverige, den nya konstitutionen i Frankrike och Nederländerna eller Nicefördraget på Irland. Vad skulle det innebära med ett utträde? Vad går vi ut till? Vi går ut till självständiga möjligheter att forma vår politik, möjligheter till internationellt samarbete i Europarådet, genom avtal med EU och andra länder i FN. Vi har möjligheten att föra en självständig linje i FN på alla de internationella områden vi i dag är tysta med hänvisning till EU-linjen. Vi har möjlighet att kritisera Kinas övergrepp i Tibet, en fråga där vi varit tysta med hänvisning till Frankrikes handelsintressen. Vi har möjligheten att stoppa svensk vapenexport till länder som vi inte vill exportera vapen till. Vi har möjligheten att vara en aktiv och pådrivande kraft för miljö, mänskliga rättigheter och rättvisa över världen som tyvärr har försvagats genom EU-medlemskapet.

Anf. 55 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det är spännande att lyssna till Gustav Fridolin, som säger: Låt oss säga till EU att om ni fortsätter . Men, fru talman, är det inte oss det handlar om? Är det inte den här kammaren som bestämmer? Är det inte vi som har makten att dela med oss makt till EU, därför att vi på det sättet ger Sverige en starkare röst i utvecklingen för Europas framtid och för EU? Vi vill inte stoppa något land som vill bli medlem i EU, säger Gustav Fridolin. Men just bristen på en ordnad struktur för detta, som öppnar vägen så som den nya konstitutionen skulle ha kunnat göra, innebär ju att man stoppar. Man vet att på det sättet kan man spjärna emot. Det är precis enligt den modellen som man har sett de nationalistiska rörelserna och andra grupperingar agera i andra länder. Man ser konstitutionen som ett hot mot det egna självbestämmandet på alla punkter, och man ser framför allt att man inte vill ha vissa länder med. Fru talman! Gustav Fridolin talade om en annan värld som möjlig. Javisst, den är möjlig. Men då måste vi ha modet att våga samarbeta, våga ge upp beslutsrätt på vissa ställen för att vinna mer. Det är just det som EU handlar om, fru talman, och det är mot den bakgrunden märkligt att Gustav Fridolin inte vill vara med. Men det låter lite grann som om Miljöpartiets relation till EU är ungefär som Miljöpartiets relation till regeringsfrågan. Ska man bestämma allt själv och stå där ståtligt och visa sin fana, eller ska man kliva in och ta ansvar också för lite jobbigare beslut? I regeringsfrågan verkar Gustav Fridolin ha bestämt sig för att ta den andra vägen. Varför inte göra det också när det gäller EU, för Sveriges, Europas och för den delen för de globala möjligheternas skull?

Anf. 56 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Vi tar med oss den gröna fanan in på Rosenbad. Parallellen håller inte, Kerstin Lundgren. Det håller inte heller att avfärda all kritik mot EU-konstitutionen och EU:s utveckling som trångsynt och nationalistisk. Är franska Attac nationalister? Är norska Senterpartiet nationalister? Är den europeiska miljörörelsen med över en miljon medlemmar i vår världsdel nationalister? Är de nederländska väljarnas majoritet nationalister? Är de franska väljarnas majoritet nationalister? Är de svenska väljarnas majoritet i EMU-omröstningen nationalister? Nej, det är människor som fattar kloka beslut, funderar, överväger och kommer fram till ett ställningstagande. Det finns säkert nationalister bland dem, men de flesta är inte det. De flesta är nog globalister som tror på en annan värld än det EU som nu håller på att byggas upp. Det finns en brittisk liberal, en intressant tänkare, Timothy Garton Ash. Han sade så här en gång: Det finns en bild av ett Europa som om det inte går framåt mot enandet är dömt att gå bakåt. Han kallade den teorin för trampcykelteorin. Europas ledare verkar tro att om man inte fortsatte trampa föll cykeln omkull. Men, sade han, Europa är ingen cykel. Och dessutom: Alla som kan cykla vet att det bara är att sätta ned foten. Och så förklarade han: Vi har alla möjligheter vi vill. Vi kan bygga det Europa vi vill. Vi kan välja olika samarbetsformer om vi vill. Vi kan välja att samarbeta med olika länder i olika frågor. Vi kan välja att riva murarna som EU har byggt upp. Vi kan välja att ha en annan handelspolitik om vi vill. Och det är just det valet jag vill göra. Jag tror att vi har större möjlighet att göra det valet om vi inte har medlemskapet i EU. Så länge vi är medlemmar kämpar vi för att EU gemensamt ska göra det valet.

Anf. 57 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Det var intressanta punkter som Gustav Fridolin tog upp. Min första fråga är närmast retorisk. Hur verkningsfullt är ett lokalt nationellt torskförbud i Östersjön? Redan där torskade Gustav Fridolin. Nu började Fridolin väldigt storstilat med Churchill och anknöt till Carl Bildt och så vidare. Men varken Churchill eller Storbritannien var ju initiativtagare till EU, så det var något märkligt att börja en EU-debatt på det sättet. Storbritannien har snarast släpats in i EU och är fortfarande väldigt kritiskt till exempel mot Europakonventionen, ett dokument som är juridiskt bindande för Europarådets arbete. Nej, de som skapade EU, skapade idén, insåg att nationalismen var det som var hindret. Därför skapade de en organisation som innebar ett samarbete där man släpper en del av den nationella självständigheten för att få till stånd ett samarbete just i syfte att skapa fred i ett sargat Europa. Det var utgångspunkten och inte nationalismen, som Gustav Fridolin försöker säga, eller imperialismen. Det intressanta är att Gustav Fridolin när han nu ska kritisera EU ger sig på och kritiserar olika delar i olika medlemsländer; problem där och problem där. Ja, Gustav Fridolin, är det inga problem i Sverige? Vi kan själva se att det är massor av problem i Sverige. En britt, en tysk eller en fransman skulle kunna hitta jättemånga problem i Sverige. Är det ett skäl emot ett samarbete? Jag får återkomma i min andra replik till ännu en sak som jag skulle vilja ta upp.

Anf. 58 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Man kan när man lyssnar på ett anförande välja att försöka lyssna och förstå och komma med invändningar där man inte håller med. Eller också kan man välja att lyssna och missförstå och använda missförstånden till att angripa den som höll anförandet. Torskförbudet kan vi diskutera i sak. Jag tyckte att det var bra. Men det intressanta i den här debatten är att en majoritet i den här kammaren var beredd att säga att under några år ska Sverige inte fiska upp torsken i Östersjön så att vi kan få ett ordentligt fiskbestånd och livet kan återkomma till Västerhavet, som det faktiskt var och inte Östersjön. Då säger EG-domstolen: Nej. Det får ni inte. Ni är skyldiga att fiska upp er kvot. Ska jurister i EG-domstolen, ett övernationellt organ, ha rätt att säga att vi inte får stoppa vårt torskfiske i Sverige? Jag tycker inte det. Sedan angriper Ingvar Svensson att det var just Churchill jag citerade. Det intressanta var inte - och det sade jag, Ingvar - att Churchill sade det i en tid när alla talade ungefär så. Det intressanta var att detta var det som lyftes fram när Carl Bildt skulle argumentera för EMU i vår tid. Jag tyckte att det var bra - och det är nog ingen som säger något annat nu - att Europa enades efter kriget. Kol- och stålunionen var ett bra initiativ. Samarbetet som följde därefter var ett bra initiativ. Men i dag håller ett annat EU på att växa fram. EU håller på att stöpa sig in i samma nationalism som dåtidens ledare ville komma ifrån. Den nationalismen är tillbaka men nu i EU-tappning. Vi har en euronationalism. Är den då berättigad? Är det berättigat att säga som Zygmunt Bauman, nämligen att bara här finns erfarenhet av konfliktlösning, mångfald och välfärdsbygge som kan ligga till grund för ett alternativ? Nej, menar jag, det är inte berättigat. Jag tog upp dessa exempel. Jag kunde också ha nämnt Stockholm, där Prideparader utsätts för hatbrott, klyftorna ökar och hemlösheten är ett svårt problem. Visst, vi har problem i Europa. Dem måste vi lösa gemensamt över världen, mellan folkrörelser och i våra länder.

Anf. 59 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Det gäller att förstå. Det intressanta är att Carl Bildt blandas in i debatten. Han är inte här i kammaren och kan inte svara för sig. Det intressanta är utgångspunkterna för när EU och EG bildades. Vi måste gå på grunderna och inte bara vad en och annan politiker på vägen har debatterat och ansett. Gustav Fridolin säger att det var bra med Kol- och stålunionen. Kanske var Romfördraget 1957 också bra. Något senare har det gått snett. Men var går gränsen för när det går snett? Det är ingen konst att peka på problem inom EU-organisationen eller EG. Det är fortfarande två fördrag att ta hänsyn till. Det finns massor med problem. Hur är det i politiken? Är vi inte i politiken för att lösa problemen? Eller vad ska vi syssla med? Klia varandra på ryggen, eller? Vi kan diskutera EU:s konstruktion och så vidare. Men att den finns är väl ingen nackdel? Det är ett samarbete för att komma en bit på väg. Gustav Fridolin talade tidigare varmt om lägsta möjliga nivå. Det anknyter väl till subsidiaritetsprincipen. Men han betonade lägsta, inte möjliga! Man måste ha båda de leden med i bilden. Det handlar om ändamålsenligheten, det vill säga att vi ska fungera och lösa gemensamma problem tillsammans. Allt är inte bra i EU. Gustav Fridolin är inte motståndare till internationellt samarbete, men han ger inga som helst bilder av hur detta samarbete skulle kunna vara som ett alternativ till EU-konstruktionen.

Anf. 60 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! När jag berättar om FN:s reformering och det nya FN som växer fram visar jag alltså ingen bild av ett alternativ? Men, Ingvar, jag visar en bild av ett alternativ. Du kan tycka att det är ett dåligt alternativ eller att det inte är ett tillräckligt alternativ, men upprepa inte att det inte finns ett alternativ. Det är inte ärlig debatteknik. Det är inte heller ärligt att angripa att man citerar böcker. Jag kommer ut med en bok i juli. Jag hoppas att den kommer att användas i riksdagsdebatterna även efter det att jag inte finns här. När man skriver en bok är det väl tänkt att den ska läsas även när man inte är närvarande, just för att kunna analysera och ta en debatt. Var går gränsen när samarbetet inte längre är positivt och bra? Gränsen går nog när samarbetet utbyts till union, när det inte längre handlar om att jag och Barbro träffas för att lösa problem tillsammans utan jag och Barbro säger: Nu ska vi gå in i en union där Mats, Billy, Tobias och Ingvar kan bestämma över oss, där en majoritet kan köra över oss. Där tror jag att gränsen ofta går. Gränsen går när makten flyttas i frågor som faktiskt kan avgöras på en lägre nivå. För mig är betoningen på det lägsta. Jag tror att besluten blir bäst när de ligger på lägsta möjliga nivå. Därför tycker jag att EU har tagit på sig för mycket makt i dag. Jag tycker att centraliseringen av beslutsbefogenheter inom Europa är en farlig utveckling som gör det svårare att förändra den politiska verkligheten, vare sig det handlar om flyktingfrågor, global rättvisa eller miljöpolitik. Jag skulle gärna se att makten decentraliserades, åternationaliserades, och flyttades också inom Sverige. Jag tror att gränsen går när samarbetsorganet får ett värde i sig, när det inte längre är innehållet i samarbetet som är intressant utan själva strukturen, när man övergår från att vi måste lösa vissa problem tillsammans till att till och med bygga murar mot omvärlden på det sätt som EU gör i dag. Det är därför jag vill ta upp euronationalismen. Det är därför jag tycker att det är dags att börja diskutera hur man i dag försvarar Europa med ungefär samma argument som man förr försvarade sina nationalstater. Jag tror att vi klarar oss utan nationalism vare sig den är europeisk eller svensk. Jag tror på globalt samarbete, jag tror på samarbete mellan människor, och jag tror inte att EU i dagens tappning har en bra funktion.

Anf. 61 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Vi debatterar nu ett antal EU-frågor som har sin grund i motioner som har väckts. Jag ska lite senare göra några korta kommentarer till de reservationer som finns. Men innan dess tänkte jag delge några mer personliga reflexioner. Det har länge stört mig att så fort vi har en diskussion eller debatt om EU blir den snabbt polariserad. Det blir antingen svart eller vitt. I min värld är det sällan så kristallklart att en fråga är antingen himmel eller helvete. Nästan alltid finns det både plus och minus. Ibland ställer jag mig frågan: Är det alldeles omöjligt att föra ett lugnt samtal om EU, och finns det förutsättningar att försöka se vad som är bra och vad som är mindre bra eller till och med dåligt? Om vi skulle se både plusen och minusen borde vi kunna diskutera: Vad är det som överväger? Finns det hot och möjligheter som har större tyngd än andra? Det är nog inte så lätt att det bara är att räkna upp fördelar respektive nackdelar och sedan summera för att få fram vad som väger tyngst. I diskussionen om för- respektive nackdelar bör vi också försöka väga in vilka de realistiska alternativen är. Vi kan önska oss en värld, men den blir inte så intressant om vi inte försöker kapa till den till hur det faktiskt ser ut. Då måste vi diskutera vad som kan vara möjligt att göra. Om jag skulle sätta en etikett på mig själv skulle jag beskriva mig själv som kritiskt positiv. Jag anser att jag kan vara för EU men samtidigt vara kritisk till vissa inslag och företeelser. Jag menar att man kan vara både-och, men man måste ta ställning för vilket som överväger. Anledningen till att jag har en positiv grundsyn på EU är att jag tycker att det finns några grundläggande möjligheter som väger tyngre tillsammans än nackdelarna. För mig finns det åtminstone fyra grundläggande möjligheter som gör att jag tror att detta ändå är att föredra i förhållande till att vi skulle lämna unionen. I en alltmer globaliserad värld ställs arbetare mot arbetare. Man utnyttjar en underbudskonkurrens. Ska löntagarnas ställning stärkas är det min övertygelse att vi måste ha möjlighet att fatta politiska beslut som går över nationsgränserna. Då utgör EU en möjlighet till det. Den andra möjligheten är följande. Gustav beskrev situationen efter andra världskriget. Under förra århundradet drabbades Europa av två förödande världskrig. Det är lätt att bli överens om att det inte får hända en gång till. Då är det min övertygelse att länder som ingår i en frivillig gemenskap inte kommer att starta krig med varandra. Den tredje grundläggande möjligheten handlar om den organiserade brottsligheten, som vi läser om varje dag, som vi kan ta del av i nyhetssändningar, som hittar mer och mer sofistikerade sätt. Ska vi kunna möta det tror jag att vi måste ha ett motvapen, och det motvapnet kommer vi inte att kunna ha på ett bra sätt om vi är för oss själva. Vi måste hitta ett bra sätt, och där tror jag att EU kan vara en del. Det fjärde handlar om miljöfrågor. Miljöförstöringen i luft och vatten gör inte halt vid våra nationsgränser. Det är min övertygelse att om vi ska kunna lämna över en värld till våra barn och barnbarn som vi kan ta ansvar för måste vi få ett bättre fungerande internationellt samarbete. Även här tror jag att EU har en roll att spela. Detta bygger också på att jag i grunden har uppfattningen att vi möter framtiden bäst tillsammans. Och vägen tillsammans är inte att gå baklänges. Fru talman! Jag ska sluta med att säga några korta ord om några av reservationerna. Reservation 1 från Folkpartiet har jag två kommentarer till. Inledningsvis - där tror jag att Tobias Krantz är överens med mig - är den delvis överspelad. Man tar sikte på hur den så kallade tankepausperioden skulle användas, och den lider nu mot sitt slut. Ett uttalande i den delen är lite sent i tid. I övrigt ser inte jag att vi har så våldsamt olika uppfattningar. Låt mig bara ta det här med en särskild myndighet för att fördela pengar, som Tobias nämnde i sitt anförande. I samband med att man behandlade förslaget från EU 2004-kommittén lade regeringen det åt sidan och har inte inrättat någon sådan myndighet. Jag tror alltså att reservation 1 är delvis överspelad men att det inte är så våldsamt stor skillnad i sak. Reservation 2 från Vänsterpartiet och Miljöpartiet är inte helt förvånande. Man kan konstatera att vi i grunden har olika uppfattningar om EU-medlemskapet. Det mest grundläggande är den första delen i reservationen. Mats delade in den i tre delar, men jag tycker att den första delen är den grundläggande. Den syftar till att Sverige ska lämna EU, och där har vi helt olika uppfattningar. Den frågan handlar om att vara eller inte vara. Mot den här bakgrunden är det en ganska logisk reservation, även om jag naturligtvis inte delar uppfattningen i sak. Jag kan se de problem som Gustav Fridolin så retoriskt skickligt beskrev från olika städer i medlemsländerna. Jag tror att Gustav och jag också kan reagera på ungefär samma sätt. Däremot begriper inte jag på vilket sätt problemen undanröjs genom att vi går ur EU. Där skiljer sig våra uppfattningar. Fru talman! Reservation 3 kommer från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern och handlar om diskrimineringsfrågorna. Även här måste jag konstatera att vi i sak egentligen inte har särskilt olikartade uppfattningar. Skillnaden är möjligen att jag är trygg i förvissningen om att svenska företrädare i EU och andra internationella sammanhang för fram den uppfattning som det finns en bred uppslutning om i den svenska riksdagen och i det svenska samhället, i fråga om synen på diskrimineringsfrågorna. Vad har vi för anledning att misstänka att man skulle ha en uppfattning här och sedan inte föra fram den i EU-sammanhang? Det förstår inte jag. Jag menar att den reservationen, om ett tillkännagivande, är att slå in öppna dörrar. Jag ska sluta med reservation 5 från Folkpartiet som handlar om nominering av EU-kommissionär. Det blir möjligen lite tjatigt. Jag har ingen principiell invändning mot den, Tobias. Jag tror att det kan vara så att det finns ett värde i att se över och eventuellt också formalisera ett förfarande vid nominering av svensk EU-kommissionär. Jag ser att den typen av behov kanske finns. Däremot skiljer vi oss i uppfattningen om det skulle krävas ett tillkännagivande. Jag tror att det var Kerstin Lundgren som var inne på - jag delar den uppfattningen - att det mot bakgrund av de uttalanden med mera som har gjorts finns all anledning att utgå från att Grundlagsutredningen på eget initiativ kan ta upp och diskutera den här frågan och att det ryms inom ramen för uppdraget, även om det inte framgår explicit. Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 62 Mats Einarsson (V)

Fru talman! Billy Gustafsson började med att slunga pragmatikerns universalargument tillbaka mot oss EU-kritiker: Det ni säger låter fint, men det är inte möjligt. Med anledning av detta skulle jag vilja citera Vänsterpartiets partiprogram. Jag vet inte vilken auktoritet det har i den här kammaren, men det är i alla fall tänkvärt. "Politik är det möjligas konst men vänstern får aldrig kapitulera inför de existerande maktstrukturerna. - - - I sin kamp kan rörelser och partier förflytta samhällets ideologiska balanspunkt. Därmed flyttas gränsen mellan 'omöjligt' och 'möjligt'. - - - Varje viktigt steg framåt i historien har tagits av människor som vägrat acceptera den dominerande uppfattningen om vad som är möjligt och tillåtet." Jag tänkte använda min replik till att exercera lite formallogik enligt denna modell: Om A och B, så C. Jag påstår att A och B är förhanden, och alltså C, enligt denna modell. För att ett nytt konstitutionellt fördrag för EU ska bli giltigt krävs det att samtliga medlemsländer ratificerar det. Det är den första premissen. Den andra premissen: Två av medlemsländerna, Frankrike och Nederländerna, har efter folkomröstning valt att inte ratificera. Slutsats: Förslaget till nytt konstitutionellt fördrag har fallit. Är, Billy Gustafsson, någon av premisserna felaktig? Eller är slutsatsen i någon mening logiskt ogiltig?

Anf. 63 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Jag har nog inte den retoriska talangen att kunna dela upp det här i A, B, C och D eller hur du gjorde. Låt mig emellertid kommentera det ungefär på det här sättet. Det är riktigt uppfattat att ingången var att för att det konstitutionella fördraget skulle bli gällande krävdes det ett ja-beslut av samtliga medlemsländer. Vem hade bestämt det? Som jag uppfattar det var det EU som hade bestämt det inför processen. Sedan fick man de här två nejen. Då sade man: Det gäller nu att hantera den här situationen. Man sade: Nu stannar vi upp med den här processen och genomför en dialog i de olika medlemsländerna, och sedan stämmer vi av det. Jag tror att det ska ske någon gång i juni detta år. Jag antar att EU då kommer att diskutera hur vi ska hantera den här situationen. Nyckeln till det, om man ska gå vidare med det gamla fördraget, det fördrag som det röstades nej till i Frankrike och Nederländerna, är de två länderna. Jag vet inte vilken syn de har. De säger: Nu har vi haft en dialog där vi känner att vi i dag skulle kunna få ett ja till förslaget till nytt fördrag. Inte vet jag. Annars kommer man väl fram till att vi nu får börja om och ta fram förslag till ett nytt fördrag. Däri har jag inte någon insikt för ögonblicket.

Anf. 64 Mats Einarsson (V)

Fru talman! Det är i någon mening riktigt att det var EU själv som hade bestämt att det krävdes ratificering av samtliga medlemsländer. Men det grundar sig i sin tur på internationell fördragsrätt och folkrätt, så jag tror inte att det ens teoretiskt hade varit möjligt att ha någon annan ordning där. Om jag tolkar Billy Gustafsson rätt innebär det i princip att man vid lämplig tidpunkt ska fortsätta att fråga Frankrikes och Nederländernas befolkning: Var ni inte egentligen för detta? Man håller sedan på så tills man får ett ja. Då klappar man till och genomför detta. Vilken demokratisyn speglar det? Om man tänker sig möjligheten att göra på det sättet, varför inte göra på motsvarande sätt i de länder där man sade ja till det konstitutionella fördraget som Spanien, Luxemburg och en del andra? Nu känner vi att opinionen har svängt så nu kör vi en ny folkomröstning. Var det inte så att ni egentligen var emot detta? Då kanske det blir nej i Luxemburg till exempel. Så kan man ju inte hantera folkomröstningsinstrumentet. Vi fick tyvärr inte möjlighet att använda det i Sverige. Det är inte respekt för demokratin att tänka sig att man fortsätter att ställa frågan tills man får "rätt" svar.

Anf. 65 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Jag är helt överens med Mats Einarsson. Det ligger en oerhörd fara i att driva krav om folkomröstningar i samma fråga för att invänta rätt beslut. Är det inte precis det ni begär i reservationen? Hur många gånger ska vi rösta om det svenska medlemskapet? Tills Mats Einarsson har fått rätt, antar jag, annars hade ni väl inte skrivit reservationen. Det jag försökte säga - jag kanske var väldigt otydlig - var att medlemsstaterna själva äger hur man ska gå vidare i processen. Det var min poäng.

Anf. 66 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! Inledningsvis vill jag tacka för det klargörande som Billy Gustafsson gjorde om den nya så kallade EU-myndigheten. Jag tycker att det är bra att Billy Gustafsson tar avstånd från tanken att det ska inrättas en ny myndighet för att stimulera EU-debatten. Det är jag, Billy Gustafsson och politiska debattörer i kontakt med medborgarna som ska stimulera EU-debatten, inte en myndighet. Det var i de flesta stycken ett alldeles utmärkt anförande som Billy Gustafsson höll. Det var passionerat. Det var engagerat. Det tog upp de stora centrala framtidsfrågor som Europa står inför. Jag skulle önska att fler socialdemokrater, inklusive Billy Gustafssons partikamrater i regeringen, höll fler anföranden av den typ som Billy Gustafsson just höll. Det var dessutom alldeles utmärkt med betoningen av fredstanken. Mycket av den här debatten har ju ägt rum nästan utan att vi har reflekterat över att EU grundades därför att vi skulle undvika nya krig och konflikter på vår kontinent. Detta har glömts bort. Jag är glad att Billy Gustafsson har tagit upp det i debatten. Det som Billy Gustafsson säger framstår som väldigt intressant när man tar del av de synpunkter som Gustav Fridolin och Mats Einarsson för fram i debatten. Det är uppfattningar som diametralt strider mot dem som Billy Gustafsson just har framfört. Det handlar ju om att gå ur EU, att svartmåla det europeiska samarbetet och att inte se det europeiska samarbetets möjligheter. Samtidigt pågår en diskussion om att Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska ingå i en kommande regering, om Socialdemokraterna och dess samarbetspartier får makten efter valet. Hur går det ihop? Hur ska ni kunna regera tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet med så diametralt skilda uppfattningar i en av Europas viktigaste framtidsfrågor, det vill säga det europeiska samarbetets existens?

Anf. 67 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Jag kan uppfatta det som att jag får stöd av Tobias Krantz för att det är viktigt att Socialdemokraterna gör ett mycket starkt och bra val. Det kommer ju att avgöra hur och på vilka villkor vi kan föra diskussionerna om ett framtida regeringssamarbete och vilken tyngdpunkt den framtida regeringens politik ska ha. Ju starkare stöd vi socialdemokrater får, desto starkare kan vi hävda det som bland annat jag har hävdat, och som Tobias Krantz instämmer i. Valrörelsen har börjat. Jag trodde aldrig att jag skulle få stöd av Tobias Krantz i mina strävanden att i bästa fall få en majoritet att rösta på Socialdemokraterna. Min uppfattning i den fråga som vi exklusivt diskuterar här har jag oberoende av framtida diskussioner om ett regeringssamarbete med Gustavs parti, Miljöpartiet, och Mats vänsterparti.

Anf. 68 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! Den socialdemokratiska valkampanjen får Billy Gustafsson bedriva helt på egen hand. Jag lovar att inte delta i den kampanjen. Jag tänker delta i en annan kampanj för att vi ska få en ny regering. Den intressanta frågan ska inte Billy Gustafsson få smita ifrån så lätt. Socialdemokraterna har en uppfattning i EU-frågan som jag respekterar och tycker är utmärkt. Billy Gustafsson pläderar nu engagerat för att vi ska ha ett starkt europeiskt samarbete. Vi vet inte något om valresultatet. Valet äger ju rum i september, och sedan får vi se hur det ser ut. Det är väl ändå ganska troligt att Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att behövas för att stödja en eventuell kommande socialdemokratisk regering. Diskussionen förs just nu i medierna. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tydligt talat om att de vill sitta med i en kommande regering. Såvitt jag har förstått har den nuvarande regeringschefen inte stängt dörren för den möjligheten. Då uppkommer den fråga som många väljare nu vill ha svar på: Vilken EU-politik ska den nya regeringen föra? Ska det vara den Europapolitik som Billy Gustafsson förespråkar där man tror på det europeiska samarbetets möjligheter och Europaprojektet som ett fredsprojekt och som en möjlighet att bekämpa miljöförstöring och internationell brottslighet? Är det den Europapolitik som Gustav Fridolin och Mats Einarsson förespråkar där vi ska avveckla det europeiska samarbetet och inte samarbeta kring kampen mot den internationella brottsligheten eller kampen mot miljöförstöring? Vilken Europapolitik kommer en sådan ny regering att föra? Den frågan måste Billy Gustafsson kunna svara på före valet. Det är Billy Gustafsson skyldig väljarna.

Anf. 69 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Jag måste erkänna att det är ett skickligt retoriskt grepp. Tobias Krantz ställer en fråga till mig om hur en framtida regeringspolitik kommer att se ut byggd på förutsättningen att vi socialdemokrater bildar regering tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. När du ställer den frågan vet du att jag inte kommer att kunna föra en regeringsförhandling här om den politik som vi tre i så fall ska föra. Den måste jag diskutera med Mats och Gustav, inte med Tobias Krantz. Jag redovisar vilken politik vi socialdemokrater vill föra. Det är den politiken vi går till val på. Det är den politiken jag vill få mandat för. Om vi, när valet väl är över, hamnar i den situationen att vi ska bilda koalitionsregering är det min förhoppning, övertygelse och vetskap att Göran Persson i den här kammaren, och förmodligen i den här talarstolen, kommer att läsa upp regeringsförklaringen. Då kommer du att ha på papper vilken Europapolitik den framtida socialdemokratiskt ledda regeringen kommer att föra.

Anf. 70 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Det var en intressant diskussion på slutet. Det måste vara roligt för Billy Gustafsson att få stöd av Tobias Krantz för sin EU-politik. Det är ju en stor grupp av hans egna väljare som inte ger honom och partiet stöd i EU-politiken. Till dem kan man säga att om man vill att det ska vara en grön tonvikt i den kommande rödgröna regeringen och om man vill att regeringen ska driva en EU-politik som utvecklar ett alternativt samarbete i Europa kan man rösta på Miljöpartiet. Billy Gustafssons inlägg började så bra. Det kändes så skönt att någon sade det självklara att det inför alla frågor finns plus och minus och att det aldrig är bara svart eller vitt. Det blir lätt så i alla frågor där man har en debatt som företräder olika linjer och slutsatser. Billy började räkna upp plusen med EU. Det blev ett, två, tre och fyra. Sedan skulle han börja räkna minusen, men då tappade han nog papperen för det kom aldrig några minus. Om du nu själv erkänner att det finns plus och minus med EU-samarbetet, vad är bristerna med EU-samarbetet? Vad är problemen med EU-samarbetet? Vad är problemen med det svenska EU-medlemskapet i EU?

Anf. 71 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att man skiljer på EU som ett verktyg och hur det verktyget används. Ibland blir det en sammanblandning. Att det finns inslag i EU-politiken som jag inte tycker om beror ju på att det är fel politiska krafter som är för dominerande i EU. Jag kan inte därför döma ut EU som företeelse och institution. Det var därför jag räknade upp möjligheterna som det som överväger och är det viktiga för mig. Men jag har inte så svårt att ge Gustav Fridolin några exempel där jag tycker att EU-politiken är fel. Exempelvis jordbrukspolitiken tycker jag är katastrofal. Jag tycker inte att det var särskilt listigt och genomtänkt att inrätta globaliseringsfonden som kom till stånd härförleden. Det finns inslag av protektionism i EU som jag inte tycker är bra. Och, Gustav, jag tycker att det finns ett demokratiskt underskott. Men jag drar inte slutsatsen att man då ska vända EU ryggen. Jag ser nämligen möjligheterna så att vi inte en gång till hamnar i ett förödande världskrig i Europa. Det överväger för mig.

Anf. 72 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Där tror man att Billy Gustafssons bästa retoriska motståndare är Billy Gustafsson. Först säger Billy Gustafsson att det finns fördelar och att det finns nackdelar med EU-medlemskapet och att man sunt ska utvärdera dem och väga plus och minus och komma till en slutsats. Och han förklarar sin slutsats som att plussidan överväger. Sedan säger han i en replik till mig: Utan EU nya världskrig. Jag vill vara kvar i EU, annars riskerar unionen och Europa ett nytt världskrig. Hade det varit så hade väl varenda europé velat vara kvar i EU, och då hade väl varenda svensk velat vara kvar i EU? Det är väl ingen som vill ha ett nytt världskrig. Jag vill inte ha det, Billy - det kan jag intyga. Men jag tror att vi kan ha andra samarbetsformer och andra möjligheter än just bara EU-medlemskapet som förhindrar den utvecklingen. Jag tror att vi växer så pass samman. Och jag ser tyvärr problem med just EU:s militarisering och EU:s arméuppbyggnad för den framtida fredspolitiken globalt också utanför vår världsdel. Det är spännande när man hör att det inte är några fel på verktyget utan bara på det politiska innehållet. Jag tror nämligen, fru talman, att verktyget och innehållet hänger ihop. Jag tror att när makten flyttar så långt från medborgarna att medborgarna har svårt att nå den, greppa den eller ens delta i valen och inte når fram till dem som fattar besluten blir besluten sämre. Jag tror att det fanns en anledning till att Sverige hade avskaffat sina tullmurar med en öppen och ordentlig debatt i Sverige men att EU fortfarande inte förmått göra det. Jag tror att det finns en anledning till att miljöpolitiken blir sämre i EU än i de enskilda medlemsländerna därför att makten ligger så långt bort och därför att möjligheterna att påverka är så beskurna. Det är därför som jag är decentralist. Det är därför som jag tror att makten ska vara så nära människorna som möjligt. Och det är därför som jag kämpar för en ny folkomröstning om EU-medlemskapet, inte för att vi ska rösta tills jag har fått rätt, utan därför att EU i dag är någonting helt annat än vad EU var när svenskarna röstade 1994. EU i dag har lagt till två nya fördrag på varandra. EU i dag har mycket mer makt än vad EU hade 1994. Och många av de premisser som då gällde, att den svenska alkoholpolitiken inte skulle utmanas, att EU aldrig skulle militariseras och att EU aldrig skulle få en gemensam valuta, gäller inte längre.

Anf. 73 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Jag måste börja med att ärligt be om ursäkt, Gustav. Om jag sade att EU var enda garanten för att det aldrig skulle uppstå några världskrig ska jag modifiera mig lite grann. Jag hävdar fortfarande att EU är ett fredsprojekt, och det var det som jag lyfte fram. Det var viktigt för mig. För någon annan, för Gustav, kanske det inte är viktigt. Jag har aldrig påstått att du vill ha krig, Gustav, absolut inte. Jag ville bara lyfta fram denna dimension som jag menar är ganska överordnad andra dimensioner i EU-samarbetet, nämligen just att det är ett fredsprojekt. Du sade att det var ett annorlunda EU nu än 1994 när omröstningen skedde. Jag är då rädd för att när det nu kommer krav på en ny folkomröstning om kärnkraften kommer Gustav Fridolin att kräva att vi ska ha det därför att det ser annorlunda ut i dag än 1980. Hur troligt är det att ett annorlunda samarbete skulle kunna fungera? Först säger vi från Sverige att vi går ur EU, eftersom det är vad vi vill om vi följer Mats och Gustav. Men dagen efter att vi har gått ur EU antar jag att vi vill ha samarbete framför allt med de länder som ligger nära oss. Då ska vi gå till de 24 länder som är kvar och säga att vi har gått ur EU och nu vill diskutera något helt nytt. Hur sannolikt är det då att de säger att de inte hade tänkt på det och att de då skapar något helt nytt nu när vi har gått ur? Hur sannolikt är det att det kommer att bli på det sättet? Jag betvivlar det.

Anf. 74 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag kan hålla med Billy Gustafsson i fråga om hans tvivel om vad som skulle hända om vi lämnade EU såsom Miljöpartiet och Vänstern förordar. Jag kan också hålla med Billy Gustafsson om att EU är ett verktyg. Och frågan är hur det ska användas. Beträffande fel politik tycker vi att det bedrivs fel politik även här i Sverige och skulle vilja ändra innehållet i den. Men det innebär inte att vi vill lämna Sverige eller säga upp Sverige. Det lät ett tag nästan som om det fanns de som tyckte det, dock icke Billy Gustafsson. Jag skulle vilja ställa två frågor till Billy Gustafsson. Den ena är: Om väljarna ger er möjlighet att bilda regering med Miljöpartiet och Vänstern, bedömer då Billy Gustafsson att Vänstern och Miljöpartiet får igenom sitt krav på en folkomröstning om EU, eller kommer de att få ge sig? Den andra frågan gäller tankepausen. Billy Gustafsson har beskrivit att det nu är en tankepaus. Den upphör om ungefär två månader då det är europeiskt rådsmöte och ska klaras ut vad vi tycker. Det är inte så långt kvar i förhållande till hela historien som har varit. Jag skulle därför vilja fråga Billy Gustafsson: Har Socialdemokraterna tänkt åtminstone preliminärt färdigt under den här pausen? Och var står Socialdemokraterna i frågan om vad som ska hända med det konstitutionella fördraget?

Anf. 75 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Jag tror att jag kan fatta mig ganska kort. Den första frågan om huruvida Miljöpartiet och Vänsterpartiet får igenom kravet på folkomröstning innehöll två hypotetiska förutsättningar, nämligen en hypotes om hur valet faller ut, och sedan skulle jag ha en uppfattning om den hypotetiska frågeställningen om man får igenom det. Jag vet inte ens om man i dessa sammanhang kommer att driva detta krav. Jag får nog avvakta med det beskedet. Jag kan inte göra bedömningen. Sedan handlade det om tankepausen och vad socialdemokratin har för idéer. De kommer vi att redovisa bland annat i det samråd som kommer att vara mellan riksdagen och regeringen inför regeringskonferensen som är någon gång i mitten av juni.

Anf. 76 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag tror helt klart att Billy Gustafsson har förmågan att tänka och svara på hypotetiska frågor. Jag konstaterar att han inte vill. Måhända drar han slutsatsen att Miljöpartiet och Vänstern inte har någon möjlighet att få igenom sitt förslag utan att det bara är ett spel för gallerierna. Men den andra frågan borde man kunna ge ett bättre svar på från Socialdemokraterna här i kammaren än att just hänvisa till det samråd som ska vara i EU-nämnden strax före Europeiska rådets möte. Om ni nu har haft den här breda debatten inom socialdemokratin och om ni nu har tänkt, borde man här i kammaren få del av någon liten bild av vad som kommer ut.

Anf. 77 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Låt mig först slå fast vilka som är ansvariga för diskussionen, debatten och engagemanget visavi medborgarna. Det är kommissionen och respektive medlemsland. Kommissionen har gett ut en vitbok, och riksdagen fick häromdagen en faktapromemoria från regeringen. Det skisseras framför allt på processen. Och det återstår två månader av den. Och jag tycker att det vore att föregripa den processen att nu sätta ned ett antal fötter i sak. Även om Kerstin Lundgren tycker att jag borde göra det, kommer jag ändå att avstå.

Kenneth Kvist (V)

Anf. 78 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Vänsterpartiet, som jag representerar, vill att Sverige ska lämna EU och har nu tillsammans med Miljöpartiet i en reservation uttryckt att man anser att en ny folkomröstning bör aktualiseras och anordnas om Sveriges fortsatta EU-medlemskap. Jag vill deklarera att jag i denna fråga inte längre alls delar Vänsterpartiets åsikter. Jag kommer därför inte att kunna stödja bifallet till reservation 2. Jag vill göra följande förklaring. EU är en historisk realitet. Det grundlades i en historisk situation då Europa var en politiskt delad kontinent. EU:s stater har med utvecklingen i världen och i Europa mödosamt och steg för steg förändrat och utvecklat sitt samarbete. Det är något av en illusion att tro att samma stater som byggt upp, anslutit sig till och vidareutvecklat sitt förbund skulle upplösa detta för att helt börja om från början. Europas länder har många gemensamma problem som kräver gemensamma lösningar. Under arbetet som suppleant i konventet om Europas framtid kom jag där, från en negativ hållning till EU-samarbetet och med all den svåra inre brottning som en omprövning innebär, fram till att samarbetet inte bara är nödvändigt utan också önskvärt - ja, en förutsättning för att vi på sikt ska kunna få till stånd positiva förändringar, hävda välfärdssamhället och utveckla en kraft med en globalt betydande styrka för mänskliga rättigheter, global utveckling och utjämning samt en god livsmiljö. Ett nytt fördrag som den vilande konstitutionen som förtydligar EU-samarbetets regler och organisation var och är nödvändigt för att tydliggöra unionssamarbetets funktion och syften och inte minst för att möjliggöra ett öppet EU som tar emot ännu fler av Europas stater. En konstitution är med nödvändighet en kompromiss mellan olika intressen och mellan olika politiska riktningar därför att den fastlägger villkoren för det politiska arbetet - i detta fall ett arbete som också sker mellan stater. Det har ändå varit möjligt att inom ramen för arbetet med den här konstitutionen, som ännu är vilande, åstadkomma betydande landvinningar som om de kommer till genomförande är väsentliga för EU och internationellt samarbete över huvud taget. Internationellt samarbete före EU har mest varit så kallat mellanstatligt arbete, det vill säga en affär för regeringar och deras diplomater. EU söker en ny form där demokratiska principer och öppenhet blir en del av samarbetet. I förslaget till konstitution vill man därtill även öppna för och ta de första stegen mot en deltagande demokrati, det vill säga en direkt folkaktivitet i ett internationellt samarbete. Detta är en oerhörd landvinning och ett spännande projekt. Det gäller att finna nya former för internationellt samarbete med demokrati och öppenhet för att möta de företeelser som redan vuxit över nationsgränsernas horisont eller de internationella förhållanden som varje europeisk stat var för sig är för liten att möta. Själva konventsformen, fru talman, där ett stort internationellt avtal grundläggs genom arbete i full öppenhet är en historiskt banbrytande innovation. Konstitutionen skulle om den genomförs göra det gemensamma lagstiftningsarbetet i ministerråden fullt öppet för insyn. Den skulle skapa regler som möjliggör unionens utvidgning. Den skulle stärka det demokratiska momentet genom enklare beslutsregler och en tydligare roll för EU-parlamentet. Den skulle ge de nationella parlamenten en uttrycklig och mera aktiv roll utan att gå in i deras självständiga bestämmande över sitt eget arbete. Den skulle stärka de mänskliga rättigheternas position i Europa. Den skulle genom stadgarna om att jämställdhet och ett socialt ansvar ska känneteckna alla politikområden inom unionen kraftigt mildra de drag av nyliberalism som finns i nu, och ännu, gällande fördrag. Nejen i Frankrike och Nederländerna har stoppat upp ratificeringsprocessen. Det ska utnyttjas till en reflexionspaus, och EU-kommissionen vill använda detta till en tid av dialog och diskussion. Detta är ett konstruktivt och ödmjukt sätt att möta kritik och missnöje. Historien bär på alltför många exempel på att styrande svarat på missnöje på ett annat sätt. Vi har här ett ansvar att ta. Vi har att ta upp denna stafettpinne och att föra en dialog och ett aktivt brett politiskt samtal. Vad vill vi med vår kontinent? Vad vill vi med Europa? Hur ska vi, Europas folk, tillsammans kunna bevara och utveckla sysselsättning och välfärd och spela en ännu starkare roll för demokrati, mänskliga rättigheter, global rättvisa och en god livsmiljö för människorna? Vi kan inte låtsas som att varje land i Europa kan börja gå sin egen väg igen med allt vad det kan innebära och åter öppna för motsättningar och konflikter. Därtill är våra öden numera alltför sammanlänkade - detta genom faktorer som till stor del verkar helt oavsett den politiska viljan. Hur ska vi då finna former för att demokratin ska återta makten över de företeelser som nu verkar oavsett nationsgränser? Hur ska vi gemensamt staka ut vägen för ett jämlikt, jämställt, demokratiskt och fredligt Europa som spelar en roll för en fredligare och rättvisare värld? Däri ligger utmaningen, inte i det nationalistiskt snöda nej-sägeriet. Därför ställer jag mig bakom utskottsmajoritetens yttrande men vill samtidigt uttala viss sympati för de formuleringar i den folkpartistiska reservationen som uppfordrar till aktiv diskussion.

Anf. 79 Tobias Krantz (Fp)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Kenneth Kvist för ett mycket inspirerande och engagerande anförande som mynnar ut i en ståndpunkt som jag tycker är mycket klok - en ståndpunkt som för en vänsterpartist i den svenska debatten är relativt unik men som i ett europeiskt perspektiv inte är så unik utan i stort sett är gängse i den europeiska debatten. Det är ju så i den europeiska debatten att från höger till vänster ser de allra flesta politiskt engagerade Europaprojektet som ett sätt att skapa en ny politisk arena för att hantera frågor som inte längre kan hanteras av nationalstaterna, de enskilda länderna, själva. Det är inte så att politikerna från höger till vänster är överens om det politiska innehållet. Men man är överens om att man behöver den här arenan för att kunna hantera olika former av europeiska problem. Inte minst har den europeiska vänstern varit mycket pådrivande i detta arbete just genom att se att den här nya politiska arenan skapar nya politiska möjligheter. Jag skulle vilja fråga Kenneth Kvist hur det kommer sig att skillnaden i sättet att se på det europeiska samarbetets möjligheter är så stor mellan det svenska Vänsterpartiet och den samlade europeiska vänstern.

Kenneth Kvist (V)

Anf. 80 Kenneth Kvist (V)

Fru talman! Det var en komplicerad fråga, som det tar längre tid än två minuter att svara på. Jag tror att en faktor som faktiskt har spelat roll är att Vänsterpartiet i sin tradition tidigt började slå in på vad som då kallades för en eurokommunistisk ståndpunkt och började betona att man ville gå den nationellt suveräna vägen framåt mot ett socialistiskt samhälle. Man ville därmed så att säga markera sin nationella suveränitet oerhört starkt. I fråga om detta fanns det från början i Vänsterpartiet liksom i arbetarrörelsen över huvud taget en tveksamhet till EU. Denna väldigt starka koncentration på den nationella självbestämmanderätten och den egna nationella vägen mot progressiva förändringar tror jag har spelat en stark ideologisk roll för att partiet avviker till exempel från partier söderut i Europa.