Anf. 83 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Som liberal är jag glad för att vi har
den här debatten. Ur demokratisk synvinkel är jag det
därför att vi för en gångs skull diskuterar frågorna i
ett framkantsperspektiv, innan allt är färdigt och vi
måste säga ja eller nej i kammaren. Ur ett justitieut-
skottsperspektiv är jag det i fråga om rättstryggheten
för medborgarna i EU, vilket är viktigt.
Någon tidigare talare har lite hånfullt sagt att fri-
het, säkerhet och rättvisa är sådant som alltid miss-
brukas i politiska högtidstal. Ja, på vissa håll görs det
det. Att vilja en sak är ganska enkelt, men att välja
och fatta konkreta beslut är ganska tufft. Risken är att
om vi inte går vidare med samarbetet, om vi inte ser
till att vi fördjupar och effektiviserar samarbetet till-
sammans med andra europeiska länder med folkvalda
regeringar, folkvalda parlament, kommer vi att se en
utveckling inom Europeiska unionen med mer brott,
mer repression och mer otrygghet. Det tycker jag är
betydligt värre.
De brottsliga nätverken inom Europa, och för den
delen hela världen, profiterar på terrorism, mord,
människohandel, narkotikabrott och penningtvätt. De
är sedan flera år etablerade inte minst inom EU. Från
kriminellt håll utnyttjar man mycket gärna de öppna
gränserna.
Nu finns det mycket oro inför utvidgningen. En
hel del saker kan säkert bli tuffare när anknyt-
ningsländerna så småningom kommer in som fullvär-
diga medlemmar. Det hörde vi inte minst i utskottet
när vi hade en utfrågning med folk som företräder
Rikspolisstyrelsen, Europol och Eurojust.
I ett internationellt perspektiv kommer scenariot
för brottsligheten i Sverige och Europa att avgöras av
ett antal saker. En av de två viktigaste är bland annat
effektiviteten i samarbetet. Hur tar vi i EU:s med-
lemsländer tillsammans ansvar för att sätta tryck på
och ta bort den svaghet som i dag finns med dåligt
fokus och tröghet i att få det praktiska arbetet att
fungera men också att införa de nya lagstiftningsak-
terna? Men det här gäller också nationellt.
Vi i Sverige avgör till stor del själva om Sverige
ska vara en frihamn för allsköns kriminalitet. Det har
ingenting att göra med samarbetet. Det är vi i Sverige
som fortfarande beslutar om vilka tvångsmedel vi ska
ha. Här går det att se att det finns vissa tydliga till-
kortakommanden hos den svenska regeringen. Det
kan gälla buggning. Det kan gälla tydliga avgräns-
ningar vid bevisprovokation. Det kan gälla regler för
infiltration. Sverige ser självmant till att landet utgör
en hamn för dem som vill bedriva kriminell verksam-
het eftersom vi inte har tillräckligt kraftfulla medel att
använda.
I den här debatten är det viktigt att framhålla att
regeringens självbild är något skev. Man vill gärna
framstå som att man varit främst på att driva fram
europeisk interaktion på området, att man jobbar hårt
på att Sverige ska ligga i framkant. Men i praktiken
har man nyligen officiellt tagit ställning och sagt att
det är bra med samarbete och att det ska fördjupas.
Man har tidigare sagt nej, nej till detta, och nu säger
man ja, ja till detta. Det har skett om inte över en natt
så i alla fall över ett halvårsskifte.
De rättsliga frågorna inom Europeiska unionen
har en bakgrund någon gång på 70-talet, när man
insåg att med den alltmer fria marknaden ökade rör-
ligheten och därmed de kriminella nätverken, och för
den delen brottslingar som inte var organiserade och
som utnyttjade gränserna och skillnaderna i nationer-
nas lagstiftning.
Det har varit trångt i beslutsprocessen, och det har
varit segt i effektiviteten. Men nu finns det en ganska
bred insikt om att vi måste gå vidare, och man ska
slopa särlösningen med en tredje pelare, där allting
har skett under mellanstatlighetens lov. Man lämnar
den pelaren därför att det inte har varit effektivt. Det
beror inte på att det har varit så bra, som någon talare
tidigare lyfte fram. Man ser att vi måste göra detta till
ett lika viktigt område som när vi ägnar oss åt han-
delspolitik eller miljöpolitik. Brottsligheten i Europa
påverkar människor varje dag, och det är väldigt
negativt.
Konventet berör ett antal frågor som vi tar upp i
justitieutskottets yttrande till KU och som finns med i
betänkandet. Folkpartiet liberalerna tycker väldigt
mycket på det här området. Vi har valt att skriva ett
ganska övergripande betänkande, där vi lyfter fram
både ja- och nej-positioner och argument. I alla för-
ändringar måste man överväga och avväga vilken väg
man ska gå.
Vi har inte lämnat någon reservation från Folk-
partiet liberalerna. Det betyder inte att vi tycker att
det är jättebra med urvattnade papper. Jag yrkar i alla
fall i detta läge bifall till majoritetens text i betänkan-
det.
Jag ska nu utveckla de liberala positionerna i hu-
vudsak.
Vi tycker att det är bra med nya beslutsformer.
Det är viktigt att man inför möjligheter till kvalifice-
rad majoritet. Det är dock väldigt avgränsat, om man
nogsamt läser vad konventet vill. Det är inte på alla
områden, utan det är sådant som verkligen är gräns-
överskridande, grova brott och som inte minst också
berör unionens intressen. Sedan kan vi gärna från
Folkpartiets håll lämna lite öppet för exakt var den
kvalificerade majoriteten ska placeras. Flera talare har
före mig verkligen framhållit vikten av att man inte
bara funderar på folkmängd utan också ser till att små
stater inte får alldeles för lite att säga till om.
Riksdagens inflytande kommer på ett sätt att
minska. Det formella kommer att minska. Men prak-
tiskt finns det stora chanser att det kan öka, genom att
vi inför ett early warning-system. Justitieutskottet
kommer där, förutsätter jag, att ha chans att tycka till
och säga till åt vilket håll vi ska gå och vad som är
bra och dåligt i olika förslag som läggs. Det är väldigt
viktigt att vi gör det.
Just nu har vi en ordning i vårt parlament där vi
har samlat alla EU-frågorna, som är väldigt många, i
EU-nämnden. Där finns naturligtvis mycket skickliga
och duktiga kolleger till oss, som är samlade här i
salen just nu. Men det är ändå en övermäktig uppgift
för en parlamentariker att ha koll på samtliga rättsom-
råden inom EU. Det är inte möjligt. Därför ser jag
gärna fram mot en ställning där vi själva i parlamen-
tet blir mer aktiva i EU-frågorna, och inte bara låter
konventet bli ett undantag utan jobbar mera med det.
Det kan gälla till exempel hur vi behandlar grön- och
vitböcker.
När det gäller det straffrättsliga samarbetet hand-
lar det om förtroende, om förståelse och om fokus.
Här är det viktiga att vi har upprätthållit tanken på att
ett ömsesidigt erkännande av domar och beslut ska
gälla, att vi har ett förtroende. Det är inte alltid så lätt
att ha detta, men vi måste göra allt vad vi kan och
samlas kring viktiga gemensamma nämnare.
Det betyder inte, vill jag understryka, som talare
tidigare också har sagt, att allting överlåts. Men om
det gäller kamp mot människohandel, penningtvätt,
terrorism och så vidare är det frågor som vi måste
lösa tillsammans. Det går inte att nationerna ensamma
har helt olika lagstiftningar, där människor kan
"shoppa runt" i sin brottslighet och planera sina brott
från de länder som inte täcker in ett visst rekvisit.
När det gäller polis- och åklagarsamarbetet fram-
hålls i betänkandet att det krävs en viss överstatlighet.
Jag tycker att det krävs en tydlig överstatlighet. Här
hade jag gärna gått mycket längre - det kanske hade
varit riktigt att vi från Folkpartiet hade reserverat oss.
Det är självklart viktigt att här krävs beslut som drivs
igenom, där man kommer åt och knäcker de brottsliga
rättsnätverken. Det här är alltså nätverk som orsakar
enormt många brottsoffer varje dag runtom i Europa
och som orsakar enorma rättsförluster. Jag tycker att
samtliga ledamöter i justitieutskottet alltid måste ha
detta i fokus.
Jag tycker också att det är trist att s-regeringen på
flera håll redan har annonserat att man är mycket
tveksam till den möjlighet som finns i framtiden i
konventstanken, att inrätta en europeisk åklagarmyn-
dighet som bara skulle kunna göras med enhällighet.
Rätten finns alltid att säga nej om man inte skulle
vilja. Men möjligheten att försöka planera lite längre
slår man ju bort i detta fall, och det tycker vi är trå-
kigt.
Jag saknar ett antal saker i den här debatten. Det
är ett ganska omfattande brottsförebyggande arbete
som sker inom EU. Vi som var med utskottet på be-
sök i Bryssel och träffade flera företrädare för EU:s
institutioner fick lära oss en hel del om det viktiga
arbetet. Det är minst lika viktigt som det brottsbe-
kämpande arbetet, att man har ett bra brottsförebyg-
gande arbete vad gäller olika program, utbyten och att
värdera bästa praxis. Det är mycket viktigt.
Jag saknar också den tydliga debatten om rättssä-
kerhetsaspekten. Det är inte så att jag bara älskar att
peka på de tvångsmedel som vi i Sverige saknar. Jag
tycker också att rättssäkerhetsaspekterna borde de-
batteras mera. Här är det väldigt tråkigt att man har
en omvänd ordning, att nu pratar vi om de här frågor-
na, men vi vet också att rättssäkerhetsgarantier och
annat redan finns på grönböcker och det finns möjlig-
het att diskutera detta, men vi har valt att inte göra det
i riksdagen. Jag skulle vilja lyfta upp det mera, men
det får bli en annan debatt, herr talman.
Folkpartiet har således inga reservationer, men vi
har tydliga åsikter. Vi har valt att i detta helgarde-
ringsbetänkande inte trycka så mycket på dem. Men
jag kan notera att det finns andra partier som väldigt
mycket mer har behov av att tala om att man i prakti-
ken vill lämna EU. Det är i och för sig en nyttig upp-
lysning till medborgarna.