Färnebofjärdens nationalpark
Betänkande 1997/98:JoU28
Jordbruksutskottets betänkande
1997/98:JOU28
Färnebofjärdens nationalpark
Innehåll
1997/98 JoU28
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar jordbruksutskottet proposition 1997/98:91 om inrättande av Färnebofjärdens nationalpark. Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker en med anledning av propositionen väckt motion. Nedre Dalälven är ett av landets värdefullaste områden från naturvårdssynpunkt och Färnebofjärden är den del som är minst påverkad av vattenregleringar, skogsbruk och bebyggelse. Den föreslagna nationalparken omfattar en areal om ca 10 100 ha, varav 5 990 ha är land och 4 110 ha är vatten. Översvämningar sätter sin prägel på naturen. Naturliga älvängar och lövskogar med stort inslag av grova träd är karaktäristiska för området. Området visar på en mångfacetterad blandning av syd- och nordsvensk natur på grund av dess belägenhet i ett biologiskt gränsområde. Djurlivet är artrikt och särskilt fågellivet har få motsvarigheter i landet när det gäller skogs- och våtmarksberoende fåglar. Ett stort antal arter trädlevande insekter gynnas av den rika förekomsten av lövskog med stort inslag av döda och döende träd.
Propositionen
Regeringen (Miljödepartementet) föreslår i proposition 1997/98:91 att riksdagen i enlighet med de riktlinjer som angetts medger att den mark som staten nu äger eller kommer att förvärva inom angivet område i Sala, Heby, Sandvikens och Avesta kommuner avsätts till Färnebofjärdens nationalpark.
Motionen 1997/98:Jo42 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att förena en farled i Dalälven med Färnebofjärdens nationalpark.
Utskottet
Bakgrund Sverige ratificerade vid Riokonferensen 1992 konventionen om biologisk mångfald. Ett av konventionens huvudmål är att bevara den biologiska mångfalden. Det svenska arbetet för att uppnå detta mål presenterades i den strategi för biologisk mångfald som återfinns i proposition 1993/94:30. Vid behandlingen av denna proposition fastslog riksdagen att bevarandet av den biologiska mångfalden och fungerande livskraftiga system är en av de viktigaste uppgifterna i det framtida miljöarbetet (bet. 1993/94:JoU9, s. 10). Mer preciserat kan de viktigaste åtagandena enligt konventionen anses vara krav på att integrera bevarandet av biologisk mångfald inom alla samhällssektorer, att identifiera och övervaka mångfald samt att vidta åtgärder för att bevara den både i dess livsmiljöer och utanför. I regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) framgår att skyddet av den biologiska mångfalden tillsammans med bl.a. bevarandet av natur- och kulturlandskapet utgör viktiga delmål inom ramen för målet att skydda miljön. Målet att skydda miljön är i sin tur ett av de tre delmål som tillsammans med målen effektiv användning och hållbar försörjning utgör grunden för regeringens strategi för en långsiktig ekologisk hållbarhet som presenterades i den ekonomiska vårpropositionen 1997. Regeringen har för avsikt att utveckla de olika miljömålen i den miljöpolitiska propositionen som är aviserad till april 1998. Utöver målfrågorna kommer propositionen, enligt ovannämnda skrivelse, att innehålla förslag om förstärkta åtgärder för biologisk mångfald såsom bl.a. fler nationalparker. Inrättandet av nationalparker utgör tillsammans med de andra former av områdesskydd som regleras i naturvårdslagen (NVL; 1964:822) ett av de viktigaste instrumenten för bevarande av såväl den biologiska mångfalden som ett ursprungligt natur- och kulturlandskap. Enligt 4 § NVL är syftet med nationalparker att bevara större sammanhängande områden av en viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. En förutsättning för att nationalpark skall kunna inrättas är att marken tillhör staten. Bestämmelserna om inrättande av nationalpark överförs fr.o.m. den 1 januari 1999 till 7 kap. miljöbalken. I dag gällande regler förtydligas i miljöbalken dels genom att det uttryckligen anges att vattenområden kan avsättas som nationalpark, dels erinras om att regeringens beslut om nationalpark förutsätter riksdagens medgivande. Inrättandet av nationalparker är ett långsiktigt arbete som grundar sig på den nationalparksplan som år 1989 presenterades av Naturvårdsverket. Planen bygger på ett urval av särskilt skyddsvärda områden som bör bli nationalparker. Vid planens tillkomst fanns det 20 nationalparker i Sverige samt förslag på inrättandet av ytterligare 20. Under den tid som förflutit sedan planens tillkomst har fem av de planerade områdena erhållit status som nationalpark. Dessa är Djurö (1991), Björnlandet (1991), Tyresta (1993), Haparanda skärgård (1995) och Trestickla (1996). Enligt uppgifter från Naturvårdsverket är även planerna på inrättande av nationalparker långt framskridna vad gäller Fulufjället i Dalarnas län och Söderåsen/Skäralid i Skåne län.
Färnebofjärdens nationalpark Som ett led i det fortsatta arbetet med att genomföra gällande nationalparksplan föreslår regeringen att ett område vid nedre Dalälven benämnt Färnebofjärden avsätts som nationalpark. Området omfattar drygt 10 000 ha och är beläget i gränsområdet mellan de fyra kommunerna Heby, Sala, Avesta och Sandviken. Dalarnas, Västmanlands och Gävleborgs län berörs därmed av den föreslagna nationalparken. Syftet med nationalparken är att bevara ett unikt älvlandskap med omgivande värdefulla skogar och våtmarker i väsentligen orört skick. I syftet bör ingå att bevara områdets vegetation och skyddsvärda djurliv så långt möjligt i sitt naturliga tillstånd. Vidare bör ingå att bibehålla naturliga vattenståndsväxlingar och att så långt möjligt skydda vattenmiljön från föroreningar. Vissa kulturhistoriskt intressanta miljöer bör bibehållas och allmänhetens möjlighet att uppleva områdets natur underlättas i lämplig grad. Av propositionen och nationalparksplanens beskrivning av området framgår att nedre Dalälvsområdet tillhör ett av de mest bevarandevärda naturområdena i Sverige. Området hyser såväl värden på artnivå som kräver ett långtgående skydd i syfte att bevara den biologiska mångfalden som ett särpräglat landskap med unika naturgeografiska kvaliteter. Den aktuella älvsträckan avviker på ett påtagligt sätt från andra älvsträckor i landet. Den ringa fallhöjden i kombination med låglänt omgivande terräng ger älven ett lugnt flöde genom ett mosaikartat skogslandskap. Älvsträckan består till viss del av flera stora grunda sjöar, varav Färnebofjärden är en. Sjöarna är beströdda av hundratals mindre öar, kobbar och skär och har en sönderbruten strandlinje. Områdena närmast älven utsätts för periodiska översvämningar vilket i hög grad bidrar till områdets höga bevarandestatus. Här skapas naturliga älvängar och svämskogar med betydande inslag av gammal aspskog samt flera björk- och alkärr. Landskapets speciella karaktär förstärks även av att nedre Dalälvsområdet sedan länge betraktats som en biologisk gräns mellan Norrland och övriga landet. Här möter de norrländska arternas sydligaste utbredningsområden de mer sydliga arternas nordligaste utposter, vilket skapar en i många avseenden unik artsammansättning. Färnebofjärden är den del av nedre Dalälvsområdet som är minst påverkad av vattenregleringar, skogsbruk och bebyggelse. Detta bidrar till områdets naturliga karaktär och därtill knutna biologiska värden. Det särpräglade landskapet i området kring Färnebofjärden hyser således en rik fauna och flora. Många arter har en begränsad utbredning på andra platser i landet och ett tryggande av deras fortlevnad genom inrättandet av den föreslagna nationalparken bidrar på ett positivt sätt till att målet med att bevara den biologiska mångfalden kan uppnås. Utskottet vill i likhet med regeringen särskilt framhålla områdets betydelse för vissa fågelarter. Dess heterogent sammansatta lövskogsbiotoper utgör en idealisk miljö för hålbyggande arter som hackspettar och ugglor. Samtliga sju svenska hackspettsarter är representerade i området däribland den hotade vitryggiga hackspetten. Slaguggla och fiskgjuse anges ha sina tätaste populationer i området med mellan 20 och 25 respektive 25 och 30 par vardera. Även många andra vatten- och våtmarksbundna arter förekommer i området, däribland trana, storlom, ljungpipare och havsörn. Under vårvintern fungerar de isfria lugnvattnen som viktiga rastplatser för bl.a. ett stort antal sångsvanar. Lövskog i olika ålders- och nedbrytningsstadier fungerar även som hemvist för många arter ur den lägre faunan. Den miljö som vedlevande insekter föredrar utgör också viktiga livsmiljöer för många sällsynta lavar och svampar. Bland däggdjuren återfinns i området förutom starka stammar av älg, mård, rådjur och hare även mer sporadiska inslag av björn och sannolikt även utter. Av de större rovdjuren som observerats i området bör även lo nämnas. Området är väl lämpat för extensivt utnyttjande av typen strövande och naturstudier. Förekomsten av starka stammar av vissa fiskarter gör även området intressant ur fritidsfiskesynpunkt. Detta gäller kanske särskilt i anslutning till de forssträckor som återfinns uppströms och nedströms själva Färnebofjärden. Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det föreslagna området väl fyller de kvalitetskriterier som bör ställas på ett område som skall avsättas som nationalpark. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag om inrättandet av Färnebofjärdens nationalpark. Utskottet accepterar i och med detta även vad som i propositionen har anförts om att den mindre andel mark som ännu inte är i statlig ägo men som föreslås ingå i nationalparken genom ett regeringsbeslut om smärre gränsjusteringar i ett senare skede kan inkluderas. Ett liknande förfarande tillämpades i samband med inrättandet av Skuleskogens nationalpark (bet. 1979/80:JoU15). I motion Jo42 (c) anförs att regeringen (Kommunikationsdepartementets skrivelse 1997-03-03) givit Sjöfartsverket i uppdrag att ta fram underlag rörande en farled i Dalälven mellan Siljan och Östersjön. I en förstudie som presenterades i december 1997 har Sjöfartsverket tagit hänsyn till att Färnebofjärden är särskilt känslig och därför föreslagit anläggandet av en kanal söder om Gysinge vid Mattön. Kanalen skall förläggas så att fors och selsträckor blir opåverkade. I förstudien framkommer även att fördjupade miljöstudier av projektet bör vidtas. I motionen föreslås att regeringen ger Sjöfartsverket i uppdrag att fortsätta utredningen av en farled mellan Siljan och Östersjön för att belysa möjligheterna att kombinera Färnebofjärdens nationalpark med den föreslagna farleden. Kommunikationsministern meddelade i ett brevsvar daterat den 13 oktober 1997 att regeringen för närvarande inte hade några planer på att föreslå en utbyggnad av Dala kanal, men att man genom Sjöfartsverkets förstudie vill skaffa sig ett underlagsmaterial i frågan. Förstudien övervägs för närvarande inom Regeringskansliet, och frågan om ett fortsatt utredande av en farled genom Dalälven är ännu inte avgjord. Utskottets uppfattning är att regeringens ställningstagande i frågan bör inväntas. Ett riksdagens tillkännagivande i enlighet med vad som föreslås i motion Jo42 (c) är därför inte erforderligt. Motionen avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande Färnebofjärdens nationalpark att riksdagen medger att de i propositionen angivna områdena i Sala, Heby, Sandvikens och Avesta kommuner avsätts till Färnebofjärdens nationalpark, 2. beträffande farled genom Dalälven att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo42.
Stockholm den 21 april 1998
På jordbruksutskottets vägnar
Lennart Daléus
I beslutet har deltagit: Lennart Daléus (c), Inge Carlsson (s), Göte Jonsson (m), Kaj Larsson (s), Leif Marklund (s), Alf Eriksson (s), Ingemar Josefsson (s), Carl G Nilsson (m), Ann-Kristine Johansson (s), Maggi Mikaelsson (v), Åsa Stenberg (s), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall (mp), Lennart Brunander (c), Michael Hagberg (s), Peter Weibull Bernström (m) och Lennart Fremling (fp).