Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Fastighetsrätt

Betänkande 2011/12:CU9

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
1 februari 2012

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Fastighetsrätt(pdf, 210 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2011/12:9 Fastighetsrätt

Beslut

Nej till motioner om fastighetsrätt (CU9)

Riksdagen sa nej till motioner om fastighetsrätt från den allmänna motionstiden 2011. Förslagen handlar bland annat om tomträtt, kommunal förköpsrätt och expropriation. Riksdagen hänvisar bland annat till pågående arbete, tidigare ställningstaganden och nyligen genomförda reformer. 

Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 12

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2011-11-08
Justering: 2011-12-08
Trycklov till Gotab och webb: 2011-12-15
Trycklov: 2011-12-15
Reservationer: 4
Betänkande 2011/12:CU9

Alla beredningar i utskottet

2011-11-08

Nej till motioner om fastighetsrätt (CU9)

Civilutskottets föreslår att riksdagen säger nej till motioner om fastighetsrätt från den allmänna motionstiden 2011. Förslagen handlar bland annat om tomträtt, kommunal förköpsrätt och expropriation. Utskottet hänvisar bland annat till pågående arbete, tidigare ställningstaganden och nyligen genomförda reformer.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2012-01-25
Stillbild från Debatt om förslag 2011/12:CU9, Fastighetsrätt

Debatt om förslag 2011/12:CU9

Webb-tv: Fastighetsrätt

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Katarina Köhler (S)
Anf. 157 Katarina Köhler (S)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 som gäller förköpslagen som avskaffades 2010. Denna lag gav kommunerna förköpsrätt vid försäljning av vissa fastigheter. Lagen gav även kommunerna det de behövde för nyexploatering eller större genomgripande förändringar när det gällde till exempel äldre bebyggelseområden. Detta var för att kunna skapa förutsättningar för att utveckla bostadsområden runt om i kommunerna. Regeringen menade att den här lagen har spelat ut sin roll som medel för kommunerna i den här planeringen. Under remissförfarandet inför borttagandet av lagen ansåg Boverket och många av våra kommuner runt om i landet i sina remissvar att lagen behövs och borde få vara kvar. Många av dem förordade i sina remissvar att man i stället borde se över lagen och göra förenklingar i den, därför att man tror att lagen kommer att behöva användas ännu mer i framtiden. Men så blev det alltså inte, utan lagen togs bort i april 2010. Vi socialdemokrater delar naturligtvis inte heller regeringens uppfattning och syn på det här. Vi menar också att lagen skulle fylla sin funktion för kommunernas bästa för att ge kommunerna möjlighet att styra och planera bebyggelseutvecklingen och göra långsiktiga planer. Vi tror till och med att lagen har stor betydelse för kommunernas möjlighet att ta sitt lagstadgade ansvar när det gäller bostadsförsörjningen. Än större betydelse tror vi att den skulle ha i framtiden. Sedan den moderatledda regeringen tillträdde 2006 har stora delar av bostadspolitiken avpolitiserats. I stället har många delar överlåtits till den privata marknaden att sköta. Det här har resulterat i extremt låga siffror för nybyggande av bostäder, kanske framför allt för hyresrätter. Det i sin tur innebär att kommunerna får allt svårare att kunna ta ansvar för bostadsförsörjningen. I ungefär hälften av Sveriges kommuner säger man att man har bostadsbrist av olika slag. I vissa kommuner har man brist på studentbostäder. I andra har man brist på små lägenheter för unga eller äldre. Många kommuner säger att de har en generell brist på bostäder. Vi socialdemokrater menar att Sverige inte kan fortsätta denna nedmontering av den del av välfärden som kanske är den viktigaste, det vill säga rätten till ett eget hem. Det går inte att försvara det som sker nu. Människors möjligheter till utbildning och arbete runt om i landet minskar för varje dag i takt med att bostadsbristen ökar. Det är svårt att finna en bostad, särskilt i storstadsregionerna. Om vi ska kunna råda bot på det här menar vi att kommunerna ute i landet måste få fler verktyg att använda i sin samhällsplanering. Man måste ge dem möjlighet att planera på lång sikt. Att då kunna återinföra en form av förköpslag skulle underlätta för frivilliga avtal om fastighetsköp. Det skulle bli enklare och lättare, och det skulle bli ett bra komplement till den lagstiftning som redan finns, till exempel expropriationslagen. Det här skulle innebära, menar vi, en snabbare handläggning. Det skulle kunna bli billigare och skapa mindre administration. På så sätt skulle de här frågorna kunna lösas snabbare. Konsekvensen av det blir att kommunerna enklare kan göra sin långsiktiga planering när det gäller bostäder och samhälle över huvud taget. Därför, herr talman, vill vi socialdemokrater att man sätter i gång ett arbete med att se över vilka förutsättningar som finns för att skapa en ny, modern och enklare lagstiftning som ger kommunerna möjlighet till förköp av fastigheter i vissa lägen. Det skulle ge kommunerna ytterligare ett bra verktyg för sin framförhållning.
Marianne Berg (V)
Anf. 158 Marianne Berg (V)
Herr talman! Först av allt vill jag ta upp att vid justering av detta betänkande blev det en miss som jag nu rättar till och yrkar bifall till reservation 1. I dagens Sverige när många människor saknar ett eget boende, när ungdomar inte kan flytta hemifrån på grund av att det inte finns några hyresrätter att tillgå i många kommuner, för det är ju inte givet att alla kan eller vill köpa en bostadsrätt, då väljer regeringen att försvåra för denna grupp ännu mer genom att upphäva förköpslagen med en simpel motivering att den har spelat ut sin roll. Vänsterpartiet delar inte den åsikten, utan vi menar att lagen fyllde en funktion för kommunernas möjlighet att planera och styra bebyggelseutvecklingen. Borttagandet av lagen har i vissa kommuner försvårat otroligt mycket för ett ökat bostadsbyggande, vilket drabbar och slår hårt specifikt mot bostadslösa och ungdomar. Till detta kommer också Alliansens motto om arbetslinjen. Jo, jag tackar! Men att inte bygga bostäder skapar inga fler jobb, och det skapar definitivt ingen trygghet för den som i dag saknar en bostad. Det skapar oro, och det skapar utanförskap, för arbete och bostad är grunden till att kunna känna sig delaktig i ett samhälle. Det brukar företrädarna för högeralliansen också anse, men då har ni inte menat ett ord av vad ni har sagt, för ni håller ju på att rasera det ena efter det andra. Som regeringen agerade när de bara tog bort lagen är inte ansvarsfull politik. Kommunerna behöver nämligen redskap för att kunna uppfylla sitt ansvar när det gäller bostadsförsörjningen. Ett redskap kan vara förköpslagen. Då ges kommunerna möjlighet att förköpa mark, vilket i sin tur medför att kommunansvariga kan genomföra realistiska samhällsplaneringar som gynnar bostadsproduktionen. Inte minst gynnar det människorna. Vänsterpartiet anser att beslutet bör rivas upp, göras om och göras rätt. Utred frågan om hur vi kan förbättra en förköpslag och förenkla den i samma veva så att det blir ett redskap för kommunerna inför planering och bostadsbyggande! Herr talman! Nu hoppar jag över till fastighetsmäklarnas roll. Den har jag debatterat tidigare i denna kammare, men utan något positivt resultat. Övriga riksdagspartier i denna kammare röstade ned vårt förslag om en översyn av fastighetsmäklarens roll. Vänsterpartiet står dock inte ensamt när det gäller synen på mäklarnas roll. När propositionen om detta var ute på remiss under hösten 2010 var det många som tog upp och delade Vänsterpartiets syn på mäklarens roll som opartisk och oberoende mellanperson. Samma åsikt hade man när det gäller att säljaren och köparen har olika intressen. Det är en näst intill omöjlig situation för en mäklare att vara neutral och objektiv, och den som drar det kortaste strået i denna luddiga och förvillande opartiskhet är alltid köparen. Herr talman! Vänsterpartiet anser att remissvaren från Kungliga Tekniska Högskolan och bostadsrättsorganisationen SCB med flera hade starka, bärande argument i frågan om mäklarens opartiskhet. Vi anser att ett tydligt partsförhållande skulle ge alla inblandade en realistisk uppfattning om vad fastighetsförmedling innebär, vilket i sin tur skulle leda till en klarare och tydligare bild och ett bättre utgångsläge för hur parterna ska agera. Det skulle kort och gott ge ett tydligare partsförhållande. Det skulle med all sannolikhet gynna konsumentintresset, men också stärka mäklarens yrkesetiska status. Vänsterpartiet anser att en utredning bör tillsättas och se över bland annat de punkter jag har tagit upp i mitt anförande här. Jag passar på att yrka bifall till reservation 2 i detta betänkande.
Eva Bengtson Skogsberg (M)
Anf. 159 Eva Bengtson Skogsberg (M)
Herr talman! I betänkande CU9 behandlas motioner som har väckts i fastighetsrättsliga frågor. Många är återkommande från tidigare år, en del rör frågor som nyligen har fått ny lagstiftning och några frågor är under utredning. Alla motioner avstyrks därför, och jag vill redan nu, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vi inom Alliansen har delat upp de olika rubrikerna mellan oss, och det föll tyvärr inte på min lott att bemöta vare sig Katarina Köhler eller Marianne Berg. Jag kommer att hålla mig till punkterna 2 och 6. Jag börjar med störningsservitut. Det är i den kommunala samhällsplaneringen viktigt att ha en klok markanvändning som tar hänsyn till hälsa, trygghet och miljö. Vilka störningar ska tålas av närboende? Det händer ofta att nya grannar klagar på redan befintliga anläggningar, till exempel idrottsplatser, ridhus och djurstallar. Nyinflyttade ska inte kunna ställa krav på att sådana verksamheter måste flytta. Detta leder i förlängningen till att byggförbud införs inom visst avstånd från verksamheter som orsakar olika störningar, buller eller lukt. Det medför i sin tur att andra, som inte störs av sådan verksamhet, inte får bygglov. Trafikbuller och luftkvalitet motverkar också önskad förtätning i stadsmiljöer. I flera motioner föreslås en möjlighet att belasta fastigheter som ligger inom gränsen med en bullerstörning. Man vill kunna friskriva både den störande verksamheten och kommunen från ansvar gällande buller, och undantag bör kunna prövas för dem som vill etablera en verksamhet inom bullerzonen vid exempelvis ett skjutfält. Det är en inskrivning som då givetvis ska följa fastigheten. Reglerna i plan- och bygglagens grundläggande bestämmelser ger kommunerna ganska vida möjligheter till olika ställningstaganden i intressekonflikter. Men utskottet anser inte att det finns skäl att ta initiativ till vidare överväganden då de gränser som sätts för buller i första hand syftar till att boende inte ska utsättas för hälsoskadliga störningar. Vi fortsätter emellertid att följa problematikens olika infallsvinklar, särskilt när det gäller byggnation kring flygplatser och militära övningsfält. Jag går nu över till att tala om jordförvärv. I början av 1900-talet inskränktes juridiska personers möjlighet att förvärva jord- och skogsbruksfastigheter. Det gjordes för att förhindra att stora skogsbolag köpte upp privatpersoners skogsmark. Vid den omfattande avregleringen 1991 berördes inte juridiska personer. Det ansågs viktigt att balansen mellan olika ägarkategorier behölls. Motionären i frågan föreslår ändringar i jordförvärvslagens begränsningar av juridiska personers rätt att förvärva jord- och skogsbruksfastigheter. Liknande motioner har behandlats flera gånger sedan den senaste större förändringen av jordförvärvslagen kom 2005. De huvudsakliga ändringarna då var bestämmelserna om tillstånd vid förvärv av lantbruksegendom i glesbygd och bestämmelserna om juridiska personers förvärv av lantbruksegendom. Vid de senaste behandlingarna har utskottet ansett att det var för tidigt att överväga förändringar i lagstiftningen. Så blev beslutet även nu, men vi anser att en översyn bör göras inom en snar framtid för att se om möjligheter finns för juridiska personer att förvärva familjejordbruk. Att driva dessa i aktiebolagsform skulle underlätta både driften och generationsväxlingar. Slutligen, herr talman, ser jag att jag hinner beröra även fastighetsinformationen. Lantmäteriets e-tjänst ska utvecklas, tycker motionären. Med e-tjänsten kan fastighetsägare kostnadsfritt få information om ägarförhållanden, inteckningar och taxeringsvärde liksom bestämmelser för markanvändning och servitut som berör fastigheten. Där finns också länkar till detaljerade akter som visar areal, lagfarter, inskrivningar och mycket annat. För att skapa goda möjligheter för myndighetsövergripande samordning beslutade regeringen 2009 att inrätta en delegation för e-förvaltning som årligen ska lämna delrapporter och slutrapport vid slutet av 2014. Det pågår alltså ett omfattande arbete för att hela tiden utveckla e-förvaltningen. Riksdagen bör därför avvakta denna slutrapport.
Jan Ertsborn (FP)
Anf. 160 Jan Ertsborn (FP)
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut och avslag på samtliga reservationer i betänkandet. Jag tänkte inleda med att säga några ord om tomträttsinstitutet, som infördes i början av 1900-talet och som framför allt skapade mängder med tomträtter mellan 1940 och 1960. Det var ett bostadspolitiskt instrument som gjorde det möjligt för i stort sett varje familj att bygga sig en villa eftersom man slapp köpa tomten och därmed kostnaden för denna. På den tiden sattes tomträttsavgälderna också till mycket låga belopp. Sedan dess har fastighetsförvaltningen och markvärdena förändrats mycket. Tomträttsavgälderna har blivit ett mycket stort problem för många tomträttsinnehavare. Det finns exempel där man från ett år till ett annat har fått en höjd tomträttsavgäld från 5 000 kronor per år till 50 000 kronor per år. Det är förhoppningsvis det mest skrämmande exemplet. I dag finns det ungefär 50 000 tomträtter i Sverige. För 20 år sedan fanns det ca 90 000. Detta beror i sin tur på att många kommuner har låtit villaägarna köpa in sina tomter. Nu har regeringen tillsatt en utredning för översyn av tomträttsinstitutet. Det är oerhört glädjande. Utredningen ska inte bara titta på hur man ska fastställa tomträttsavgälden, utan den ska också titta på möjligheterna att lagstifta om eventuella friköp för dem som äger byggnaderna på mark som är upplåten med tomträtt. Detta ställer vi oss bakom, och vi hoppas med tiden få se ett förslag på området. Jag vill betona att den motion som vi från Folkpartiet har lämnat in och det som jag nu har sagt avser tomträtter där det finns en en- eller tvåfamiljsvilla. Det finns också tomträtter både för hyreshus och för kommersiella byggnader, men de omfattas inte alls av vare sig det jag har sagt eller av vår motion. Låt mig säga lite om fastighetsmäklarens roll. Det är inte mer än något år sedan en ny lagstiftning trädde i kraft. Man gjorde på sedvanligt sätt i Sverige en omfattande utredning om fastighetsmäklarens ställning och vägde för- och nackdelar beträffande systemet att mäklaren är en opartisk mellanman. Det är en något annorlunda konstruktion, men vi har haft det så i Sverige så länge vi kan minnas, och det har fungerat. Det finns skäl för en annan modell. Då blir dock fastighetsmäklaren ombud för säljaren, och köparen lämnas därhän. Även om köparen har möjlighet att skaffa sig ett eget ombud är det inte säkert att köparen gör det. Då uppstår med en gång en obalans i dessa viktiga frågor om köp och försäljning av villafastigheter. De överväganden som både utredningen och regeringen gjorde och som riksdagen ställde sig bakom visade tydligt fördelarna med att fortsätta med systemet med mäklaren som en opartisk mellanman. Det var ett bra alternativ som var väl värt att fortsätta med och fullfölja. Man kan titta på hur det ser ut i mäklarkåren i dag. Det tyckte i alla fall jag var intressant. Vid årsskiftet fanns det 6 772 mäklare. För att anknyta till den tidigare debatten var 42,5 procent kvinnor. I åldersgruppen under 30 år var andelen kvinnor 61 procent. Mot dessa 6 772 mäklare kom det in 306 anmälningar till Fastighetsmäklarnämnden om att mäklare inte skött sitt uppdrag. Av dessa anmälningar resulterade 87 i en varning till den aktuella mäklaren. 87 av 6 772 mäklare varnades. Det är ett bra bevis på att vi har ett system som fungerar med en tillfredsställande tillsyn från Fastighetsmäklarnämnden, som i fortsättningen ska heta Fastighetsmäklarinspektionen. Jag ser inte att det finns någon anledning att ifrågasätta vare sig mäklarens roll som opartisk mellanman eller mäklarens utbildning. Därför yrkar vi avslag på de motionerna.
Ola Johansson (C)
Anf. 161 Ola Johansson (C)
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. Jag kommer i huvudsak att koncentrera mig på frågan om förköpslagens återinförande. Jag inser att det åtminstone i teorin har funnits en möjlighet för kommuner att bedriva vad vi kallar för en aktiv markpolitik genom att använda skattemedel för att förse sig med markområden för olika ändamål. Det kan handla om att hålla på marken tills en möjlighet ges för ett markbyte med ett privat byggbolag, att bebygga den själv med förskolor, äldreboenden, idrottsplatser eller andra anordningar för kommunal verksamhet, att göra verksamhetsområden, till exempel områden för företag, eller att sälja den vidare till privata eller allmännyttiga bostadsföretag som en markanvisning. Det skulle vi kunna kalla för en aktiv markpolitik. Eftersom jag har jobbat med kommunpolitik ganska länge har jag själv varit med och fört in detta i otaliga kommunala handlingsprogram för Centerpartiet som ett förslag på hur man åstadkommer en ökad samhällsbyggnad. Sedan snart två år är denna lag borta. Trots att jag så sent som i går, när jag förberedde mig för detta anförande, googlade på ordet förköpsrätt hittade jag inga träffar daterade senare än våren 2010, det vill säga i den vevan som lagen om förköpsrätt slutade att gälla. Det var nog så det förhöll sig. Det var en bra lag som gav kommuner långtgående rättigheter men som få utnyttjade och ingen saknar. Det är svårt att hitta belägg för att den har bidragit till tillkomsten av några bostäder över huvud taget. Rätta mig gärna om jag har fel. Att som Katarina Köhler och Marianne Berg påstå att förköpslagen är en förutsättning för byggandet i Sverige är att tillmäta den större betydelse än den förtjänar. Regeringen ansåg att byråkratin i lagen översteg nyttan. Dessutom försvårade förköpslagen avsevärt helt vanliga markaffärer som inte över huvud taget behövde vara föremål för ett allmänintresse. Det skapade en osäkerhet hos säljare och köpare samtidigt som det blev en ganska stor arbetsbörda för kommunernas exploateringsavdelningar när de skulle bereda underlag för självklara kommunala beslut att inte utnyttja förköpsrätten. Det vanligaste är ju att företag och privatpersoner handlar med mark och bebygger den och på det sättet bidrar till bostadsförsörjningen. Jag har svårt att se att vi i Sverige 2012 skulle återinföra en ordning där det allmänna, kommunerna, använder skattebetalarnas pengar för att ge sig in på fastighetsmarknaden och spekulera i kommande markanvändning och exploatering. Jag ser hellre att kommunerna använder det utrymme som plan- och bygglagen ger för att förmå markägare och exploatörer att se till att bostadsbyggandet är i linje med efterfrågan och behovet i den egna kommunen och att de allmännyttiga bostadsföretagen används på sådant sätt att de kan agera på en fri marknad som byggare och förvaltare av såväl nyproducerat som befintligt bestånd - och det sista är inte minst viktigt. De flesta kommuner är nog tacksamma över att få lägga kraften på det man har och inte ständigt behöva fundera över möjligheten att skaffa sig mera. Förköpslagen är borta. Länge leve en aktiv kommunal bostads- och samhällsbyggnad! Vi i riksdagen ska hålla vår klåfingrighet så långt borta från detta som möjligt och se till att kommuner, byggföretag, markägare och fastighetsägare får långsiktigt hållbara förutsättningar att verka för ett bättre och mer effektivt bostadsbyggande. Herr talman! Mina partikamrater Anders Åkesson och Kenneth Johansson har för andra året motionerat om expropriationsersättningar. Jag bifaller något motvilligt förslaget att avslå motionen och låter mig nöjas med att nya regler ger högre ersättningar för markägare vid expropriation. 25 procent över marknadsvärdet är inte så tokigt. Dessutom ligger det i ambitionens riktning att även kunna reglera ersättning som påverkats av lönsamheten i den verksamhet som har dragit fördel av expropriationen. När man talar om vinster i detta sammanhang reses självklart frågan om variabeln också ska påverkas av förluster i verksamheten. Detta lär vi få återkomma till. Vad motionärerna egentligen skjuter in sig på är den samverkande effekten av flera intrång, det vill säga när ledningarna för vatten och avlopp, el, bredband etcetera inte samförläggs utan vart och ett av intrången ersätts för sig enligt i och för sig marknadsmässiga principer men där den sammantagna effekten av flera intrång blir att fastigheten helt eller till stor del förlorar sitt brukningsvärde. Herr talman! Detta kunde ha kommenterats bättre, men jag utgår från att motionärerna återkommer i frågan och att det också blir belyst i kommande utredningar.
Katarina Köhler (S)
Anf. 162 Katarina Köhler (S)
Herr talman! Jag tycker att du är oförsiktig med vad du säger, Ola. I ditt anförande låter det som att kommuner köper upp mark för skattepengar. Det låter vidlyftigt och oansvarigt. Jag vill påstå att du inte riktigt har läst in dig på lagen. Det är tydligt att det finns ett antal punkter som gör att kommuner har möjlighet till förtur för att köpa mark vid försäljning. Det är inte något tvångsförfarande. När mark ska försäljas har kommunerna i vissa fall rätt till förtur för köpet. Det måste klargöras. I den gamla lagstiftningen anger man skäl som framtida utveckling för tätbebyggelse, att egendomar behöver rustas upp, bostadsförsörjning och sådant. Det var alltså villkorat. När du pratar som du gör om skattemedel och hur vi slarvar med dem känns det som en fortsättning av privatiseringen av det som förut var ett viktigt politiskt område. Nu tar man bort alla möjligheter att bedriva politik när det gäller bostadsförsörjning och bostadsbyggande. Av det du säger tycks detta innebära en fortsättning av det. Har jag uppfattat det rätt?
Ola Johansson (C)
Anf. 163 Ola Johansson (C)
Herr talman! Katarina Köhler måste inse att kommunen inte förfogar över några andra pengar än skattepengar. Med den tillmätelse ni ger förköpslagen får man intrycket att det här är en verksamhet som kommunerna har ägnat sig åt väldigt mycket. Sanningen är att man inte har gjort det. Det är därför förköpslagen har avskaffats. Ett köp av mark, även om det handlar om en mindre summa pengar, förutsätter att kommunen har planer och kapacitet att förädla marken på ett eller annat sätt. Jag gav tidigare några exempel. Man behöver inte förädla den själv. Man kan överlåta marken till någon annan. Man kan sälja den vidare och kanske göra sig en hacka på det. Det är ett instrument som kommunerna fortfarande förfogar över genom plan- och bygglagen och det som vi kallar för planmonopolet, det vill säga att man kan se till att den mark som planläggs bebyggs på det sätt man önskar för att åstadkomma den utveckling och samhällsbyggnad som man anser sig behöva. Det ni gör är egentligen att inskränka det kommunala självbestämmandet.
Katarina Köhler (S)
Anf. 164 Katarina Köhler (S)
Herr talman! Vi tycker inte alls att det är fråga om det. Vi ser i dag vilka problem framför allt storstadsområdena har när det gäller att hitta mark att bebygga för att skapa fler bostäder i ett Sverige där de privata företagen inte bygger i den omfattning vi vill, och när de bygger bygger de inte tillräckligt med hyresrätter. Vi pratar om att återinföra en lagstiftning som gör att kommunerna har möjlighet att ta del av mark för bostadsbyggande och för att förädla marken. Vi gör det i skenet av vad som händer i dag och av hur det ser ut på byggproduktionsområdet. Det här är verkligen att stämma för framtiden. Det är nog riktigt att det inte är så många kommuner som har använt sig av lagen de senaste åren, men de som gjorde det hade behov av det och hade då lagen som skydd. Om vi återinför en sådan lagstiftning kommer kommuner, kanske framför allt i storstadsområden, att känna att man har ytterligare ett verktyg för en konstruktiv och långsiktig samhälls- och bostadsplanering.
Ola Johansson (C)
Anf. 165 Ola Johansson (C)
Herr talman! Det råder olika förutsättningar i olika kommuner. I kommuner där priset på råmark är lågt är också den kommunala insatsen för att köpa mark låg. Om det handlar om storstadsområden kan vi verkligen snacka om att vi gräver djupa hål i kommunernas kassor när vi börjar handla med mark. I mitt anförande bad jag om exempel på när förköpslagen på något sätt under senare år har bidragit till ett ökat bostadsbyggande någonstans. Jag fick inga sådana exempel - inte i det här replikskiftet heller. Jag fick snarare ett erkännande av att det inte har lett till så mycket mer bostadsbyggande än när privata företag köper och förädlar mark.
Otto von Arnold (KD)
Anf. 166 Otto von Arnold (KD)
Herr talman! För att komplettera bilden av förköpslagen kan jag säga att den alltid innebar en osäkerhet för köparen, vilket säkert förhindrade många affärer. Kommunerna står inte utan redskap i dag. De har ju expropriationslagen. Den finns om de skulle vilja använda den. Det är ytterligare två skäl till att inte återinföra lagen. Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. I motionen om fideikommiss anser motionärerna att det ska avskaffas utan undantag. I dag finns det 30 fideikommiss i fast egendom, i lösöre och i ren penningfideikommiss. Fideikommissrätten är inte en rätt att fritt disponera egendom, utan en form av nyttjanderätt. Genom avvecklingslagen från 1963 avvecklas fideikommissinstitutet, och allmänna arvsregler införs när nuvarande innehavare avlider. För nationen har fideikommissen spelat stor roll som lokala arbetsgivare, inte bara inom jord- och skogsbruket utan också inom gruvnäringen. De har haft en viktig roll som bärare av stora kulturhistoriska värden när det gäller att bevara värdefulla samlingar och visa vårt historiska arv. Tidigare socialdemokratiska regeringar har insett att detta var värdefullt. Nu säger lagen att man kan förlänga fideikommiss om det finns speciella omständigheter. Det verkar som om motionärerna vill ta bort denna möjlighet. Det tycker inte jag. Det finns möjlighet att bevara dessa värden, och det är av nationellt intresse. I övrigt gäller det som lagen säger, att de avvecklas i behörig ordning. Jag ska också säga något om historiska arrenden. Jag noterar att motionären finns här i salen. Motionen har varit uppe flera gånger. Man kan notera att historiska arrenden är arrenden som har varit i samma familj sedan ungefär år 1900. Det är det enda kriteriet. Vi ser i dag en ganska stor strukturomvandling i det svenska jordbruket. De historiska arrendena blir färre och färre. Den problematik som finns i normala arrendeförhållanden finns också när det gäller historiska arrenden. Det finns goda relationer mellan jordägare när det gäller historiska arrenden. Det är den övervägande majoriteten. Att frågan har blivit aktuell beror på att det finns ett fåtal ställen där historiska arrenden diskuteras. Det handlar om relationen mellan privata jordägare och arrendatorer. När det gäller relationen mellan kyrkan och staten finns inte den problematiken. Vid Uppsala universitet är man inte alls inne på att förespråka någon friköpsrätt. Samma sak gäller också Lunds stift som är en stor markägare. Där befarar man till och med att det skulle bli ett slag i luften eftersom markpriserna skulle bli mycket höga om man skulle införa friköpsrätt. Lagstiftningsfrågan har utretts vid flera tillfällen. Ett förslag om lag om friköpsrätt fanns redan 1991 och utarbetades av 1990 års arrendekommitté. Regering och riksdag kom till slutsatsen att friköpsrätt inte var motiverad. Som skäl härför anfördes att lagändringen om stärkt arrendatorsställning och om friköpsrätt inte skulle tillgodose något allmänintresse. Vidare kom man också fram till att friköpsrätten inte skulle vara förenlig med egendomsskyddet i regeringsformen. Däremot kan man göra en internationell betraktelse när det gäller detta och notera att många arrendatorer ute i Europa har fått överta gårdar. Det har skett i Frankrike efter revolutionen, och det har också skett i Tyskland och i Danmark och på flera andra ställen. Det är intressant att ställa frågan: Varför har detta inte skett i Sverige? I forskning från bland annat Kungl. Skogs- och Lantbruksakademin har man noterat att relationen mellan jordägare och arrendatorer har varit betydligt bättre i Sverige och att det därför inte har funnits någon anledning att genomföra kraftiga jordreformer. Denna relation är någonting som vi ska vara stolta över. Det är intressant att denna motion återkommer. Men nu har den varit uppe så många gånger att den väl egentligen är rätt överflödig.
Katarina Köhler (S)
Anf. 167 Katarina Köhler (S)
Herr talman! Jag ska försöka fatta mig kort. Men jag måste få säga att jag tycker att ni är lite slarviga när ni beskriver dessa två lagstiftningar, förköpslagen och expropriationslagen. Det är just av det skälet som vi säger att en form av förköpslag borde finnas. Expropriationslagen är faktiskt en tvångslagstiftning, medan förköpslagen innebar att det var två parter som vid en försäljning kom överens om ett pris och att man gjorde upp om detta köp. Jag tycker därför att det är viktigt att ni inte blandar bort korten i er iver att få det att låta som att vi på något sätt vill slarva i väg kommuners pengar. Det är viktigt att se dessa skillnader. När man i expropriationslagen talar om pengar handlar det om ett markvärde plus 25 procent. Det överklagas, och det tar lång tid. Det är mycket både administrativt arbete och överklaganden och så vidare. Enligt den gamla förköpslagen var det helt enkelt så att i vissa fall när en markägare ville sälja kunde kommunen gå in och säga att man ville köpa, och då hade kommunen rätt att vara så att säga först. Men detta skedde genom frivilliga avtal. Detta är viktigt att komma ihåg.
Otto von Arnold (KD)
Anf. 168 Otto von Arnold (KD)
Herr talman! Vad som är frivilligt kan diskuteras och hur man ser på detta, och det är uppenbart att vi har olika syn på detta. Om någon går in och tar över en egendom som någon annan har förväntat sig att få förvärva med stöd av lagen, är det inte tvång? Om Jan Ertsborn och jag ska köpa ett hus och du, Katarina Köhler kommer och säger att du vill ha det och tar det, och vi går miste om det med stöd av lagen, är det då inte tvång? Jag är förvånad över att ni har denna gammalmodiga syn på äganderätten.
Katarina Köhler (S)
Anf. 169 Katarina Köhler (S)
Herr talman! Jag vidhåller min uppfattning. I remissvaren och i diskussionerna om borttagandet av förköpslagen var det många som påpekade det faktum att en förköpslag skulle innebära ytterligare ett verktyg för kommuner att kunna skapa en god samhällsplanering och ett bra bostadsbyggande. Man ansåg att man kan göra detta mycket enklare vid denna frivilliga försäljning och frivilliga överenskommelse om penningsummor och så vidare. Jag ser expropriationslagen som en helt annan lagstiftning och som en tvångslagstiftning.
Otto von Arnold (KD)
Anf. 170 Otto von Arnold (KD)
Herr talman! Det är trots allt så att när man övertar någonting från någon annan utan dennes vilja och bryter ett avtal är det tvång. Jag tycker också att förköpslagen är obsolet. Den har inte använts. Varför skulle man återinföra någonting som inte fungerar? Däremot är expropriationslagen effektiv. Den ger en kompensation - dessa 25 procent - för den tvångsåtgärd som man vidtar. Det är ganska rättvist, och det har utredningarna kommit fram till.
Christer Adelsbo (S)
Anf. 171 Christer Adelsbo (S)
Herr talman! I dag är Sverige ett av världens mest utvecklade länder när det gäller demokrati, jämställdhet, offentlig insyn och andra saker som vi förknippar med ett modernt samhälle. Men man måste fråga sig: Är vi ett så modernt och demokratiskt land som vi tror när regler från 1700-talet ännu blockerar rätten till enskilt ägande för befolkningen i hela bygder? Det är lika häpnadsväckande som oförståeligt. Det handlar om rätten, eller snarare avsaknaden av rätten, för jordbruksarrendatorer att friköpa de gårdar som de i generationer har bebyggt, bebott och brukat under adligt förmyndarskap. Inget annat land i Europa har sedan demokratin infördes tillåtit fortsatt osjälvständighet för en jordbruksbefolkning under feodalt grundade ägarsystem. Vad jag talar om är historiska arrenden med minst 100 år gamla arrenden som har gått i arv i generationer. Det handlar om mark som adel och storgodsägare aldrig själva har brukat. Arrendatorerna har själva fått svara för investeringar och för hela riskkapitalet och därmed fått bära den totala företagsekonomiska risken för växtodling och djurhållning. Herr talman! Henric Ankarcrona, som är ordförande i riddarhusdirektionen, uttalade för en tid sedan att "fideikommissinnehavarna inte äger utan förvaltar från generation till generation", vilket han menar inte framkommer i medierna. Det tror jag att han ska vara mycket tacksam över. Skulle medierna granska vad den så kallade förvaltningen innebär skulle de finna att den bygger på beskattningsrätt från 1600- och 1700-talet. Det hela började med att staten för att förbättra sin svaga statskassa började sälja beskattningsrätter till adeln. Skatten och hyran som dessa bönder betalt till staten tillföll nu adeln. Men adeln såg sig samtidigt som ägare av jorden även om affären formellt sett hade gällt rätten att driva in skatt och hyra. Detta faktum gör frälsebondefrågan särskilt pikant. De bönder som i dag brukar arrenden under fideikommissen kan vara ättlingar till statens tidiga bortbytingar - offren då staten lade ut skatteindrivning på adlig entreprenad. Staten, regeringen och riksdagen vägrar att göra upp med sitt förflutna. Man har nöjt sig med att senkommet göra vissa förbättringar men inte vågat åtgärda grundproblemet. Herr talman! Den 30 november 1989 tog riksdagen med stor majoritet beslut om att avskaffa denna orättvisa kvarleva. Detta var ett beslut som väckte förhoppningar inte minst hos den yngre generationen av arrendatorer. 1990 års arrendekommitté följde upp riksdagsbeslutet genom att enhälligt förorda en friköpslag som skulle omfatta bönder under adel, kyrkan, Domänverket samt universiteten. Vad vi nu 22 år senare kan konstatera är att någon sådan, trots riksdagsbeslut och klara förord för friköpsrätt från Arrendekommittén, fortfarande inte har införts. Vi kan vidare konstatera att storbönder och adeln inte minst genom sin egen intresseförening Jordägareförbundet har lyckats med sitt lobbyarbete. Den senaste statliga utredningen om historiska arrenden är från 2003. Där kom man fram till att det fanns spår av obalans, ojämn erfarenhet av tvister och ekonomisk ojämlikhet i fråga om att driva mål vidare till högre rättsinstanser. Trots detta kommer man fram till slutsatsen att man inte kan se att det finns ett allmänt intresse att en lag om friköp av historiska arrenden införs för det fåtal, och alltjämt minskande antal, individer som en friköpslag för historiska arrenden skulle beröra. Utredningens slutsats är väldigt svår att förstå. Man säger i princip att de som drabbas är så få så att vi inte behöver göra något åt situationen. Skulle vi föra samma resonemang så fort det handlar om minoritetsgrupper undrar jag vad vi skulle få för samhälle. Herr talman! Ett argument som ofta kommer fram i debatten är att Europarådskonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna skulle vara ett hinder. Jordägareförbundet brukar hävda att friköp skulle vara ett ingrepp i äganderätten, vilket inte får göras annat än i det allmännas intresse. Detta stämmer inte - det är snarare tvärtom. Europeiska domstolen konstaterade i en dom bland annat följande: "De nationella organen är principiellt bättre skickade än domstolen att avgöra vad som skall anses vara i det allmännas intresse." Det är alltså upp till riksdagen att pröva om det är ett angeläget allmänt intresse att lösa den fråga som har diskuterats och påtalats i över 300 år. I detta sammanhang kan vi konstatera att Danmark hade samma situation som vi, men de gjorde något åt detta 1919. Man kan också konstatera att frågan inte anses särskilt viktig i utskottet. Det är inte mycket man har skrivit om detta ärende, men man har skrivit i sitt motiv till avslag på motionen att antalet historiska arrenden har minskat kraftigt sedan 1980-talet och att en del av minskningen beror på att arrendatorerna har fått friköpa sina arrendeställen. Visst har det gjorts vissa frivilliga överenskommelser där arrendatorn getts rätten av stat och kyrka att köpa loss det land man brukat i århundraden, men kartläggningen visar att förhållandena är tvärtom för adel och storgodsägare. De medger i princip inga friköp. Eller som Carl af Petersens uttalade sig i Björn Af Kleens bok Jorden de ärvde : "Vår grundprincip är att vi aldrig säljer mark." Vi måste inse faktum - adeln och storbönderna har en grundprincip. Man säljer aldrig mark, och man avvecklar arrendatorer i allt snabbare takt. Det vi kan se nu är att jordägare på flera håll har chockhöjt arrendeavgifterna. Många jordägare försöker komma åt kontrollen av de stödrätter som tillhör brukarna. Banker har börjat kräva högre säkerhet för kredit eftersom människor inte äger sin egen fastighet. Att det råder obalans mellan adeln, storgodsägarna och arrendatorerna är det ingen tvekan om. Ett fall från min egen kommun är ganska slående. Det handlar om en gård som familjen har arrenderat i nästan 200 år. De senaste 35 åren har greven inte satsat en enda krona, medan arrendatorerna har satsat miljonbelopp på bland annat en ny hölada, siltorn, maskinhall, värmesystem och en totalrenovering av bostadsenheten. Man har också röjt 60 000 kubikmeter sten så att åkrarna kan brukas. När man lyfte frågan om friköp sade - självklart - greven nej. Däremot ville han höja arrendet med 42 procent och tog 33 procent av EU-bidraget för biologisk mångfald. Herr talman! Denna aggressiva attityd hos adeln och storgodsägarna är djupt oroande. Man har klart deklarerat att grundprincipen är att inte självmant bevilja några friköp. Vad vi mer och mer ser är i stället att man inte ens godkänner släktövertagande längre. Jag kan inte påstå att jag är förvånad över att Moderaterna och i viss mån även Kristdemokraterna inte är särskilt intresserade av att fullfölja det förslag Sveriges riksdag antog 1989. De ställer sig självklart bakom adeln och storgodsägarna i denna fråga. Att Centern, Folkpartiet och framför allt oppositionspartierna inte har kraften att sätta sig in i denna fråga ordentligt och inte vågar driva den gör mig dock riktigt besviken. Vi måste faktiskt vakna och börja reagera på det som håller på att ske. Det börjar hasta med att införa den historiska reformen om det ska finnas några kvar att rädda till enskilt ägande. Detta är i allra högsta grad en klasskampsfråga. Vi pratar om Davids kamp mot Goliat, det vill säga den lilles kamp mot den store starke greven och storgodsherren. Jag önskar inget hellre än att denna historia får samma slut som just Davids kamp mot Goliat. Men då krävs det att vi i Sverige inför det man gjorde i Danmark 1919, det vill säga en laglig rätt till friköp av historiska arrenden. Att avskaffa de sista resterna av ett gammalt feodalt system borde vara en självklarhet. Avslutningsvis vill jag bara säga att Jorden de ärvde av Björn af Kleen är någonting samtliga i detta utskott borde ta del av. Detsamma gäller Willands Arrendeförenings skrift om just frälsebönder. Jag tror att ni har fått den; de har skickat ut den. Jag vet inte hur von Arnold uttryckte sig - att det inte behövdes en sådan här motion längre. Den behövs i allra högsta grad. Det är hög tid att vi gör någonting åt denna situation. I detta anförande instämde Kerstin Engle (S).
Otto von Arnold (KD)
Anf. 172 Otto von Arnold (KD)
Herr talman! Det är trots allt så, först och främst, att det var Laila Freivalds som socialdemokratisk minister som inte ville låta friköpslagstiftningen gå igenom. Jag tror också att det är väldigt viktigt att se hur den moderna arrendelagstiftningen fungerar. Den moderna arrendelagstiftningen innehåller syn, och den innehåller möjlighet för arrendatorn att få sina investeringar avräknade en tid efter att han eller hon slutar. Det är också viktigt att se på fideikommissen som sådan. De äger inte sin jord, utan de förvaltar den bara. Det kommer med tiden att lösa sig på naturliga sätt även i Villands härad. Det kan väl vara en tröst för Christer Adelsbo att det är så. Sedan kan man fråga sig: Hur många rör det sig om? Kan vi ha en speciallagstiftning som kan riskera att bli fälld i EU-domstolen för ett fåtal? Jag betvivlar detta. Vad säger Christer Adelsbo om det?
Christer Adelsbo (S)
Anf. 173 Christer Adelsbo (S)
Herr talman! Jag är väldigt glad att du begärde replik mot mig i denna fråga, Otto von Arnold, så att jag får chansen att prata ännu mer om detta. Visst, det var Laila Freivalds; det vet jag också. Jag är inte mindre besviken på mitt eget parti i denna fråga. Det handlar om att man inte är tillräckligt insatt. Du frågar: Hur många är det? Ja, det är klart - frågan har diskuterats oerhört länge, och de blir färre och färre. Men det beror mycket på att det är väldigt svårt för den yngre generationen att våga satsa på någonting som inte är deras eget. Vi har exempel också i Skåne där man faktiskt har sagt nej efter fyra generationer. När det skulle lämnas över till den femte generationen, som hade levt hela sitt liv för att ta över, sade greven nej. Han skulle nämligen bruka jorden själv. När det gäller att förlora i EU-domstolen och så vidare hade man som sagt ett förslag, och man röstade för det i riksdagens kammare 1989 med stor majoritet. Det hade föregåtts av en stor utredning. Arrendekommittén tittade också på detta och var enhällig i sitt beslut om att detta med friköp skulle göras. Vi vet att lobbygrupperna för Jordägareförbundet är mycket starkare än vad de små arrendeföreningsgrupperna är. De har varit mycket starkare. Det är dock helt orimligt att brukare sedan generationer, på självständiga gårdar som en gång i tiden hamnat under fideikommiss med flera historiskt betingade ägarkategorier, för all framtid ska vara fråntagna rätten att bli fria och kunna utveckla sina jordbruk. Anser du att detta är rimligt?
Otto von Arnold (KD)
Anf. 174 Otto von Arnold (KD)
Herr talman! Som jag sade tidigare är fideikommissen under avveckling. Det känner vi ju väl till. Det kommer då av naturliga skäl att lösa sig. Sedan måste vi se det här som ett generellt problem. Vi kan inte bara titta på det enskilda fallet. Är det generaliserbart till Sverige, och krävs det en lagstiftning för detta? Mitt eget svar på frågan är nej, absolut inte, för i de allra flesta fall har de stora ägarna, som är kyrkan, staten och de privata, väldigt goda relationer till sina arrendatorer. Och det är många jordägare som själva är arrendatorer. Det har hänt väldigt mycket på det här området. Vi får inte blanda bort korten i de här sammanhangen. Därför tror jag att det är väldigt viktigt att skilja ut den historiska biten och se detta företagande som viktigt på landsbygden. Det är inte produktivt att hålla på att träta om det här, utan vi ska se framåt på vad vi har för möjlighet att utveckla bra företag och ge detta som grund. Är det inte det, Christer Adelsbo, som är det viktiga? Att gräva ned sig i gamla relationer för inte den svenska jordbruksnäringen framåt, inte ens i Villands härad.
Christer Adelsbo (S)
Anf. 175 Christer Adelsbo (S)
Herr talman! Att gräva ned sig i det gamla - Otto von Arnold talar så klart i egen sak i den här frågan. Den här skriften är ett jättebra exempel, och jag tror att ni har fått den skickad till er. Där tar Willands Arrendeförening upp vad som egentligen har hänt under alla år. Visst förekommer det bra förhållanden, men det är långt ifrån så på alla håll. Du pratar om fideikommissens avveckling. Det har ju inte med historiska arrenden att göra. Egentligen kan man fråga sig om det verkligen är en förbättring för arrendatorerna, eftersom det helt plötsligt blir ett ägande. Nu äger man det inte, utan det är fideikommissen som äger det. Nu blir det ett privat ägande, men det är fortfarande samma problem med historiska arrenden. Vi pratar alltså om jord som man aldrig själv har brukat. Man fick den på 1600- eller 1700-talet som en beskattningsrätt. Ofta har man inte ens lagt några av kronorna själv, utan det är jordbrukaren själv som har gjort alla investeringar och alla de insatser som behövs. Som jag sade är jag besviken. Jag kan förstå Moderaterna och till viss del Kristdemokraterna, men inte att mitt eget parti och alla oppositionspartierna och framför allt Centern i denna fråga alltid tar parti för adeln och storgodsägarna i stället för att se till den lille bonden, vilken situation man har och vad man har för förutsättningar när man lever som frälsebonde. Detta är något gammalt historiskt som det egentligen är en skam att vi har kvar. Så länge som jag är i riksdagen kan du tycka vad du vill, att det är överflödigt och så vidare, men jag kommer att strida mot det här, för jag tycker att det är någonting som det är otroligt att vi har kvar.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2012-02-01
Förslagspunkter: 11, Acklamationer: 10, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Avskaffande av tomträttsinstitutet

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2011/12:C222.
    2. Störningsservitut m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2011/12:C228, 2011/12:C253 och 2011/12:C393.
    3. Expropriationsersättning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2011/12:MJ299 yrkandena 3 och 5.
    4. Återinförande av en förköpslag

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2011/12:C349 yrkande 14.
      • Reservation 1 (S)
    5. Skymmande vegetation

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2011/12:C334.
    6. Jordförvärv

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2011/12:C274.
    7. Fastighetsmäklarens roll

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2011/12:C332 yrkande 1.
      • Reservation 2 (V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S103108
      M102005
      MP22003
      FP24000
      C17006
      KD18001
      SD19000
      V01702
      -0001
      Totalt30518026
      Ledamöternas röster
    8. Fastighetsmäklares utbildning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2011/12:C332 yrkande 2.
      • Reservation 3 (V)
    9. Fideikommiss

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2011/12:C284.
    10. Friköp av historiska arrenden

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2011/12:C322.
    11. Fastighetsinformation m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2011/12:C307.
      • Reservation 4 (MP)