Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Folkrätt

Betänkande 2003/04:UU11

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
6 maj 2004

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

DOC
Folkrätt(doc, 785 KB)
PDF
Bilaga: bet_200304_uu_11(pdf, 2 MB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2003/04:11 Folkrätt

Beslut

Motioner om folkrätt (UU11)

Riksdagen sade nej till motioner om folkrätt. Motionerna handlar bland annat om avvägningen mellan människors säkerhet och staters suveränitet. Andra motioner handlar om Internationella brottmålsdomstolen och folkrättsliga frågeställningar kring konflikten Israel-Palestina. Ett antal motioner handlar om specifika FN-konventioner. Motionerna lämnades in bland annat under allmänna motionstiden 2002 och 2003.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottet
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 38

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2004-03-18
Justering: 2004-04-22
Trycklov till Gotab och webb: 2004-04-30
Trycklov: 2004-04-30
Reservationer: 14
Betänkande 2003/04:UU11

Alla beredningar i utskottet

2004-02-05, 2004-02-17, 2004-03-02, 2004-03-18

Motioner om folkrätt (UU11)

Utrikesutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner om folkrätt. Motionerna handlar bland annat om avvägningen mellan människors säkerhet och staters suveränitet. Andra motioner handlar om Internationella brottmålsdomstolen och folkrättsliga frågeställningar kring konflikten Israel-Palestina. Ett antal motioner handlar om specifika FN-konventioner. Motionerna lämnades in bland annat under allmänna motionstiden 2002 och 2003.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2004-05-05
Stillbild från Debatt om förslag 2003/04:UU11, Folkrätt

Debatt om förslag 2003/04:UU11

Webb-tv: Folkrätt

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Kenneth G Forslund (S)
Anf. 104 Kenneth G Forslund (S)
Herr talman! Engagemanget för de mänskliga rättigheterna och folkrätten är starkt i Sverige och i svensk utrikespolitik. Sverige fäster sedan gammalt stor vikt vid att alla länder respekterar folkrätten och menar att det är särskilt viktigt för små och medelstora länder att folkrätten upprätthålls. Det internationella samfundet och folkrätten står efter det kalla krigets slut inför nya utmaningar. Den klassiska folkrätten och FN-stadgan är i stora delar formulerade för att ta sikte på mellanstatliga förhållanden, inte minst konflikter, medan dagens globala utmaningar ofta handlar om konflikter och situationer då individers rättigheter och staters suveränitet kommer i motsatsställning. I arbetet med det betänkande om folkrätt som nu ska debatteras och som det ska fattas beslut om har utrikesutskottet gjort ett omfattande arbete för att hämta in kunskap och kartlägga området. Utskottet har fått en föreläsning av professor Inger Österdahl från Uppsala universitet om folkrätten och folkrättens grunder. Vidare har utskottet i samband med beredningen av ärendet fått en föredragning av ambassadör Krister Kumlin, generalsekreterare för konferensen Stockholms Internationella Forum: Att förebygga folkmord, och om resultaten från denna konferens. Utskottet har också fått en föredragning av ämnesråden Marie Jacobsson och Pål Wrange från Utrikesdepartementet om så kallade humanitära interventioner och om rapporten International Commission on Intervention and State Sovereignty , ICISS. I betänkandet behandlas 76 motioner om folkrättsfrågor som väckts under den allmänna motionstiden år 2002 respektive år 2003 samt 6 motionsyrkanden med anledning av regeringens skrivelse Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik . Frågorna rör bland annat avvägningen mellan människors säkerhet och staters suveränitet. Vidare behandlas motioner om Internationella brottmålsdomstolen och folkrättsliga frågeställningar kring konflikten Israel-Palestina. Ett antal motioner rör specifika FN-konventioner. I betänkandet finns det 14 reservationer och 6 särskilda yttranden. Till betänkandet fogas också som bilaga en förteckning över länder som ratificerat FN:s konventioner på området mänskliga rättigheter.
Göran Lindblad (M)
Anf. 105 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Jag inleder med att yrka bifall till reservation nr 1. Vi har i dag en ny hotbild med terrorism som verkar gränsöverskridande och i nätverksform. Samtidigt ökar risken för att terrororganisationer ska skaffa sig massförstörelsevapen. Sverige och andra FN-medlemmar är förpliktigade att verka efter FN:s principer. Det innebär främst en skyldighet att förhindra eller motverka angreppskrig, folkmord eller folkfördrivning. Därför ska vi främja FN:s säkerhetsråd och dess ansvar för internationell fred och säkerhet. Artikel 39 i FN-stadgan ålägger säkerhetsrådet att fastställa förekomster av varje hot mot freden, fredsbrott eller aggression, och rekommendera eller besluta om åtgärder. Det centrala problemet, som tydligast kom till uttryck vid folkmordet i Rwanda, är vad som händer när säkerhetsrådet inte uppfyller sitt ansvar på grund av passivitet. Det var alltså fallet i Rwanda. I andra fall kan det vara på grund av ren oförmåga att fatta beslut. Herr talman! Problemen uppstår alltså när säkerhetsrådet självt inte uppfyller FN-stadgans principer. Det övergripande ansvaret måste vara att följa FN-stadgans principer och säkra att internationell rätt inte grovt åsidosätts. Folkrätten behöver förtydligas och kodifieras vad gäller humanitär intervention, särskilt vad avser skyldigheten att förhindra folkmord och folkfördrivning. Herr talman! Årets tioårsjubileum är någonting som alla helst vill glömma. Men det är utomordentligt viktigt att vi alla påminner varandra om hur hela världen tittade åt ett annat håll och inte lyssnade när befolkningen i Rwanda slaktades. Det får aldrig hända igen - så låter ett slitet citat om Förintelsen. Dessvärre visar historien sedan andra världskrigets slut fram till i dag att uppmaningen "aldrig igen" inte kan upprepas nog ofta. Herr talman! Vad gäller kriget i Irak vidhåller vi, liksom en majoritet av EU:s medlemsländer, ståndpunkten att folkrätten har följts. Särskilt Storbritannien, som är mycket noga med den folkrättsliga legitimiteten, hävdar att Irakaktionen har ett starkt stöd i de FN-resolutioner som säkerhetsrådet har utfärdat om Irak - inklusive den sista innan aktionen, alltså nr 1441, som utfärdades i november 2002. Den baserades på den omfattande militära styrkeuppbyggnad som USA och Storbritannien då gjorde i regionen och vars tydliga syfte var att möjliggöra ett militärt ingripande. Storbritanniens tolkning har bestridits av främst Frankrike, Ryssland och Kina med instämmande av ett antal länder, däribland Tyskland, Belgien och Sverige. Inget annat land i Norden eller Baltikum delar Sveriges ståndpunkt. Storbritanniens tolkning har en uttalad eller tyst accept av ett stort flertal av FN:s medlemsländer. FN ställde entydiga krav på Iraks regim och dess aggression mot Kuwait, Saudiarabien och Israel. Herr talman! Redan för tio år sedan stod det klart att regimen i Irak inte avsåg att uppfylla FN-kraven. Trots det fortsatte FN med sanktioner som var avsedda för en kortare period. Därmed hamnade FN i en orimlig situation. Sanktionerna skadade Iraks folk, men ett upphävande av sanktionerna skulle ha givit regimen ett internationellt erkännande, och man skulle ha riskerat ytterligare folkmord och folkförföljelser och kanske ytterligare aggressioner. Båda alternativen och båda handlingslinjerna för FN - fortsatta sanktioner eller ett upphävande av sanktionerna - skulle ha fått orimliga följder: antingen fortsatt utarmning av Irak eller förnyat hot mot kurder, grannländer och Israel, fortsatt förtryck och kamp mot fredsprocessen. USA och Storbritannien kunde inte heller förväntas att i fortsättningen ge ett dagligt skydd under ytterligare många år åt norra Irak - det vi kallar Kurdistan. Herr talman! Utvecklingen i Irak kommer att få stor betydelse - inte bara för landet självt utan för Mellanöstern och arabvärlden i stort. För omvärlden är det viktigt att stödja demokratiutvecklingen i Irak. Jag utgår från att vi alla här i kammaren kan enas om att stödja och verka för en demokratisk och fredlig utveckling i Irak. Det borde vara lätt att bli överens om det. Utöver när det gäller Irak bör Sverige och EU samarbeta med USA för att driva frågan om demokratiutveckling i hela Mellanöstern, eller egentligen det område som vi kan kalla wider Middle East. Herr talman! Det centrala målet för fredsprocessen i Mellanöstern vad avser Israel och Palestina är att såväl Israel som Palestina ska kunna leva i fred och att en palestinsk stat upprättas så snart som möjligt. Man ska kunna leva inom säkra och erkända gränser. Den palestinska staten måste erkänna ett Israel med trygga gränser. Så måste även Syrien, Libanon och andra stater i regionen göra. Den fredsprocess som startade efter Gulfkriget 1991 såg efter bakslag och förseningar ut att kunna fullbordas vintern 2001. Då hade vi haft en palestinsk stat redan 2002. Herr talman! Jag tror för egen del att det har varit ett misstag att man inte har verkat för att snabbt få en palestinsk stat till stånd så att det finns en motpart som man kan ställa till ansvar för vad den gör. Det skulle vara betydligt lättare än att arbeta med den korrumperade myndighet som nu styr - eller möjligen inte styr - över de palestinska områdena. Parterna stod närmare varandra än någonsin när fredsprocessen avbröts av en andra intifada i september 2002. Ansvaret vilar tungt på PLO och Yassir Arafat. Förhandlingarna avlöstes av terrorattacker och övervåld. Den politiska tyngdpunkten hos båda parter försköts mot oförsonlighet, och de grupperingar som motarbetar fredsprocessen stärktes. De palestinska terrororganisationerna förnekar Israels rätt att existera och motsätter sig fredsprocessen. Även på den israeliska sidan finns krafter - speciellt bland bosättarna - som förnekar palestinierna rätt till en egen stat. Herr talman! PLO har utvecklat en korrupt diktatur som hårt har drabbat det palestinska folket. Brister på demokratisk utveckling bidrog sannolikt till att fredsprocessen stoppades. Eftersom parterna verkar oförmögna att tillsammans återuppta processen bör omvärlden sätta målet att en demokratisk palestinsk stat som erkänner Israel och som erkänns av Israel etableras, helst redan nästa år, parallellt med att Arabförbundet och dess medlemsstater erkänner Israel. Jag har med mig ett papper i bänken från kvartetten, som är skrivet i New York i går. Där är man inne lite grann på samma linje, nämligen att man så snart som möjligt ska kunna etablera en palestinsk stat. Likadant var det med ett underutskott till Europarådet som sammanträdde i Istanbul för en månad sedan. Där diskuterades det här, och officiella representanter både för den palestinska myndigheten och för Israel var där. Från båda sidor tyckte man att detta nog vore det bästa, och att det har varit ett misstag att under så lång tid inte ge möjligheter för den statsbildningen. Herr talman! FN bör uppdra åt någon tillräckligt stark utomstående organisation som har båda parters förtroende att bidra till säkerheten för de båda staterna. Den enda organisation med kraft som jag kan tänka på i det sammanhanget är naturligtvis Nato. Vi kan jämföra med situationen på Balkan och i Kosovo där hela aktionen sker under Natobefäl. Herr talman! I förra veckan höll Europarådet sin andra session för året. Givetvis diskuterades det försämrade läget i Kosovo. I gårdagens morgonsoffa gav försvarsministern glädjande nog signaler om att man nu äntligen ska börja diskutera syftet med Sveriges insats. Det är verkligen på tiden att vi diskuterar vilka insatser som ska göras och hur samordningen ska ske. Regeringen har till exempel talat om betydelsen av polisinsatser och polisiär närvaro trots att Sverige bara har en enda polis på plats. Det gäller att återställa ordningen fort så att Kosovos status därefter kan komma upp på dagordningen. Det är oacceptabelt att man har en så lång process där statusen inte är fastslagen. Vid sessionen i Strasbourg uttalades också ett tydligt beklagande över folkomröstningsresultatet på den grekiska sidan om enande vad gäller Cypern. Man skriver profoundly disappointed , vilket är ett rätt kraftfullt uttryck. Trots att åtminstone mina partikamrater Pougurides och Klerides gjorde vad de kunde får man samtidigt en känsla av att den europeiska unionen kanske blev dragen vid näsan. Samtidigt uttalade Europarådet sin uppskattning för omsvängningen som har skett på den turkiska sidan, där turkar och turkcyprioter har kastat prestigen och faktiskt visat en god förhandlingsvilja. Herr talman! Slutligen vill jag åter påminna om betydelsen av att folkrätten, som är under ständig utveckling, förtydligas och kodifieras.
Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 106 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservation nr 7. I arbetet med det här betänkandet i utrikesutskottet har det varit många livliga och intressanta diskussioner. När man läser igenom betänkandet efter en tids arbete och efter en tids paus tror jag att det trots allt finns en tämligen likartad syn på problemen och på de dilemman som finns här. Jag tänker begränsa mig till att betona de punkter där Folkpartiet liberalerna har en avvikande åsikt. Min uppgift underlättas av att Göran Lindblads framställning här alldeles nyss i mångt och mycket var sådan att jag kan instämma i det som där sades. Det kalla kriget har gjort det möjligt att avvika från den starka betoningen på staternas suveränitet och förbudet, om jag uttrycker mig så, för omvärlden att lägga sig i deras inre angelägenheter. I stället har det skett en förskjutning till förmån för en diskussion om och ett fokus på individens rättigheter. Det vi i Folkpartiet liberalerna har betonat i vår reservation är att folkrättens långsiktiga mål bör vara ett entydigt stöd, inte ett hinder, för att skydda enskilda individers grundläggande mänskliga rättigheter, och det vill jag understryka. Det andra som jag vill ta upp var Göran Lindblad också inne på, nämligen folkrätten och Irak. Där finns det åtminstone två tolkningar. Det finns i alla fall inte en entydig tolkning av vad som är rätt och vad som är fel. Storbritannien, Danmark och en lång rad andra länder, goda FN-medlemmar, gör en annan tolkning än den socialdemokratiska regeringen i Sverige och andra partier i denna kammare. Göran Lindblad har varit inne på detta. Jag ska inte upprepa vad han har sagt, utan jag vill bara illustrera detta med att vi i utrikesutskottet träffade två olika kompetenta folkrättsjurister som hade två olika uppfattningar om vad folkrätten egentligen sade i fråga om alliansens inmarsch i Irak. Det grundar sig egentligen på en viktig aspekt, nämligen om de resolutioner som antogs av FN i början av 1990-talat ska anses gälla fortfarande eller om de har förfallit allteftersom tiden har gått. Om de fortfarande ska anses gälla, vilket Storbritannien, Danmark och andra länder anser eftersom de inte har blivit uppfyllda, finns det ett folkrättsligt stöd för alliansens inmarsch, till skillnad från vad som gäller med den andra tolkningen. Den tredje punkten gäller det som vi anser vara fel i balansen i beskrivningen av konflikten mellan Israel och Palestina. Vår reservation på den punkten finns på s. 47 och 48 i det här betänkandet. Jag tror att man med rätta ständigt återkommer till att Israel bör uppfylla folkrättens principer och uppträda på ett folkrättsligt korrekt sätt. Nu kan man av formella skäl inte ställa riktigt samma krav på den andra parten i konflikten, men vi menar att folkrättens anda bör genomsyra agerandet även hos den palestinska myndigheten och de andra icke-statliga organisationer, om jag uttrycker mig försiktigt, som har den faktiska makten i Gazaremsan och på Västbanken. Där tycker vi att det finns ett drag av dubbel bokföring i den text som utskottsmajoriteten står bakom. Det finns stora krav på den ena parten, men man avstår från att ha några mer specifika folkrättsliga krav på den andra parten. Den här barriären mellan Israel och Palestina är en väldigt allvarlig folkrättskränkning. Där har vi velat ha en snävare tolkning av det folkrättsliga brottet, nämligen när barriären uppförs på palestinskt territorium, och inte ha den vidare definition som ligger inbäddad i den text som majoriteten har samlat sig bakom.
Holger Gustafsson (Kd)
Anf. 107 Holger Gustafsson (Kd)
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till vår reservation nr 3. Den mest debatterade folkrättsliga frågan för närvarande upplever jag vara humanitära interventioner och komplexiteten med detta. Vad gör världssamfundet då folkrättens principer krockar med de mänskliga rättigheternas principer? Det är vårt stora dilemma. Vad gör vi när FN:s säkerhetsråd inte är enigt? När har vi rätt att genomföra en så kallad humanitär intervention med i huvudsak militära medel? Vissa nöjer sig med att hävda säkerhetsrådets överhöghet och därmed också ansvar för att avgöra när något är legitimt eller inte. Andra ser en möjlighet till en folkrättslig tolkning för att hitta en lösning på problemet. Låt oss konstatera att det traditionellt finns två allmänt accepterade undantag från FN:s våldsförbud, nämligen rätten till självförsvar och ingripanden auktoriserade av FN:s säkerhetsråd. I den bästa av världar är säkerhetsrådets medlemmar helt överens om när en konflikt eller en kris är så allvarlig att det finns motiv för ett ingripande. Vi kristdemokrater vet att människan är ofullkomlig. Historien har inte gett oss anledning att ändra denna uppfattning. Vi är inte ensamma om den åsikten, och därför ser vi också att humanitära interventioner förekommer. En viktig humanitär intervention genomfördes av Nato i Kosovo på 1990-talet. Den var sent initierad och fick mycket allvarliga konsekvenser för den serbiska civila befolkningen. Det är delvis på grund av denna humanitära intervention som det i dag kan föras debatter kring vad som är folkmord och vad som inte är folkmord. Var går gränsen för folkmord? Det är visserligen en annan fråga, men det är ändå en till humanitära interventioner starkt förknippad fråga som vi måste reda ut. Herr talman! Folkmordet i Rwanda är det internationella samfundets och FN:s allra största skamfläck. Det som gör denna tragedi än mer obegriplig är att den kunde ha förhindrats, eller åtminstone lindrats med en intervention. Folkrättens fundamentalister är de som väljer att stillatigande titta på eller vända ryggen till när människor kränks, bara folkrätten följs. För oss kristdemokrater är det en grundläggande plikt för alla demokratiska stater att verka för alla människors rätt till mänskliga fri- och rättigheter. Detta arbete bygger i allt väsentligt på civila och fredliga medel. Men det är fortfarande omöjligt att demokratisera i krigszoner. Det är oerhört svårt att skapa ekonomisk utveckling i djupa konfliktlägen. Den väpnade interventionen behövs i extrema fall för att sätta stopp, kyla ned och skapa en utgångspunkt för något som är bättre. Det finns inga goda krig, men det har funnits och kommer att finnas humanitära interventioner som var och är nödvändiga. Herr talman! Vanligtvis bedöms om det finns en legitim rätt att ingripa eller inte. I själva verket borde frågan vara: När har vi skyldighet att ingripa? Detta är huvudbudskapet i en rapport som heter The Responsibility to Protect och presenterades av en kanadensisk organisation i december 2001. Rapporten omkonstruerar begreppet suveränitet. Vill en stat ha suveränitet måste den också ikläda sig det fulla ansvaret att skydda det eller de folk som ryms inom statens gränser. Skyddar man inte folket åtnjuter staten inte suveränitet, och då måste principen om icke-inblandning stå tillbaka för omvärldens skyldighet att skydda de utsatta. Skyldigheten att skydda ger således en skyldighet att ingripa. Dessa tankegångar är så angelägna ur mänskliga rättigheters perspektiv att jag hoppas att vi får anledning att återkomma till dem i riksdagens fortsatta arbete kring folkrättens konsekvenser. Herr talman! I det betänkande vi nu debatterar har vi ägnat stort utrymme åt den arabisk-israeliska konflikten. Kristdemokraternas huvudsakliga ställningstaganden till denna konflikt ligger fasta. Men ändå: Ofta utpekas endera sidan som helt ansvarig för konflikten. Försöken att reda ut konflikten genom härledningar till olika avlägsna historiska skeenden är otaliga. Detta tillvägagångssätt har år ut och år in visat sig vara lönlöst. I stället måste vi lyfta fram och belysa situationen för helt vanliga israeler och palestinier, för de människor som vill kunna gå till jobbet, skolan eller restaurangen utan att riskera att bli bombade, beskjutna eller trakasserade. Vi anser att bägge parter i konflikten är ansvariga för att få ett slut på konflikten. Vi anser att Sverige genom EU ska verka för en balanserad hållning till parterna i konflikten och uppmuntra parterna att uppnå ett fullständigt och varaktigt fredsfördrag genom nya förhandlingar. Vägen till långsiktig och stabil fred är en tvåstatslösning. Sveriges roll i denna konflikt bör vara att som opartisk aktör bidra med stöd och ställa krav på bägge parters efterlevnad av folkrätten, av mänskliga rättigheter samt av de åtaganden man faktiskt har gjort i tidigare avtal. Det är av grundläggande betydelse att den svenska Mellanösternpolitiken bygger på och upprätthåller goda relationer till konfliktens alla parter. Sverige och EU ska fördöma alla våldshandlingar vare sig de manifesteras i terrordåd av självmordsterrorister eller i form av repressalier med anledning av terrordåden. Det så kallade Genèveinitiativet är enligt Kristdemokraterna extra intressant eftersom det i betydande grad bygger på de bägge folkens vilja. Detta initiativ kan vara ett komplement till färdkartan för fred. Slutligen måste omvärldens politiska och ekonomiska stöd till parterna relateras till den vilja att uppnå fred i regionen som verkligen nås, de framsteg som verkligen görs på fälten. Med detta menar jag viljan att följa och respektera vägkartan för fred, den israeliska statens upphörande av bosättarpolitiken och att den palestinska myndigheten måste sätta stopp för terrordåden. Till sist, herr talman: Detta måste vara ovillkorliga krav på parterna. Dessutom måste upprättandet av en palestinsk statsbildning kombineras med långtgående politiska och ekonomiska reformer för att nå ett demokratiskt statsskick.
Sermin Özürküt (V)
Anf. 108 Sermin Özürküt (V)
Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till våra reservationer 4 och 11. Givetvis står jag också bakom Vänsterpartiets särskilda yttrande. Jag ska här lyfta fram frågan om folkrätten inför framtiden. Folkrätt är synonymt med internationell rätt och associeras inte enbart till mänskliga rättigheter utan täcker hela rättssystemet. Det påstås att det internationella samfundet och folkrätten efter det kalla krigets slut står inför nya globala utmaningar som sätter individers rättigheter och staters suveränitet i motsats till varandra. Faktum är att staters suveränitet tillhör den klassiska folkrätten, och FN-stadgan är byggd på staters suveränitet. Suveräna stater är aktörer i folkrätten, det vill säga den internationella rätten, och FN är den högsta folkrättsliga instansen, uppbyggd just på suveräna stater. En viktigare fråga för regeringen verkar vara hur man ska åstadkomma en förändring av folkrätten så att den i stället gräver i staters territoriella suveränitet. En sådan förändring av folkrätten kan ske antingen genom ändringar av FN-stadgan eller genom en utveckling av folkrätten. För förändring av FN-stadgan krävs två tredjedels majoritet. Vidare måste förändringen ratificeras av två tredjedelar av medlemsstaterna inklusive de fem permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet. Dessutom krävs att förändringen accepteras av det internationella statssamfundet i dess helhet. Utskottet konstaterar att det är svårt att förändra FN-stadgan på det viset och väljer i stället en utveckling av folkrätten. Diskussionen om utvecklingen av folkrätten har sin bakgrund i Natos militära ingripande 1999 mot Folkrepubliken Jugoslavien. Natoländerna med USA i spetsen angav humanitära motiv för sitt ingripande mot Folkrepubliken Jugoslavien. Ingripandet hade inget stöd i FN:s säkerhetsråd. Utskottets syn på utvecklingen i Kosovo före Natos ingripande har en stark inriktning mot att acceptera Natoländernas beskrivning av situationen i Kosovo som ett självklart historiskt faktum. Vad beträffar den diskussion som uppstått till följd av Natos intervention i Kosovo är det ett faktum att historieskrivningen kring detta exempel är omdiskuterad. Den historiska utvecklingen av vad som hände i Kosovo efter Natoangreppet har beskrivits av flera kritiska journalister men också av fredsförhandlaren och OSSE:s representant i Belgrad överste Bo Pellnäs. Enligt representanten för organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, det vill säga OSSE:s representant, var situationen i Kosovo inte alls så enkel och självklar att den motiverade ett omedelbart ingripande. Massflykten från Kosovo inleddes inte förrän bombningarna av Folkrepubliken Jugoslavien påbörjats. Man bör vara ytterst försiktig med att föra långtgående resonemang om folkrätten kring detta enda fall. Det är av största vikt att det inte omvandlas till ett prejudikat eller ges en plats i folkrätten. Det skulle underminera respekten för FN-stadgan. USA och dess allierade har senare genomfört ytterligare ett sådant här krig utan FN:s mandat. Som bekant rättfärdigades inte USA:s och dess allierades folkrättsvidriga krig i Irak med hänvisning till de mänskliga rättigheterna utan med förekomsten av, som det senare visade sig, obefintliga massförstörelsevapen. Angreppet på Irak genomfördes inte med hänvisning till grova brott mot mänskliga rättigheter utan med hänvisning till falska uppgifter om innehav av massförstörelsevapen och till att Saddam Hussein gav skydd åt terrornätverket al-Qaida. Bägge uppgifterna visade sig enligt USA:s utrikesminister Colin Powell vara felaktiga. Militarismen i USA:s ledning utsatte Irak för sanktioner som kostade två miljoner människor livet. Man bombade landets infrastruktur sönder och samman och anföll sedan landet i tron att man därigenom införde demokrati i landet. Det man kan fråga sig om Saddam Husseins tid vid makten är: Vad gjorde USA och dess allierade för att understödja motståndet mot honom? Vad gjorde man för att understödja demokratiska krafter i landet? Man gjorde ingenting. Tvärtom samarbetade man med honom. Saddam Hussein betraktades som en hedervärd bundsförvant i kriget mot Iran, som också kostade miljoner människor livet. President Bush, hans administration och Storbritannien har försökt framställa sitt krig som en kamp för demokratin. Det är obegripligt hur man kan förvänta sig trovärdighet när man tidigare har betraktat demokratins värsta fiende som en vapenbroder och bundsförvant. Till sist vill jag säga att staternas territoriella suveränitet, med andra ord neutralitetsrätten, tillhör det klassiska området i internationell rätt. Folkrätten är mellanstatlig, det vill säga det finns ingen under- och överordning. Internationell rätt täcker hela rättssystemet med FN i ledet. Vi anser att folkrättsbetänkandet tyvärr är grunden för ett försök att legitimera den rådande maktordningen i världen. I stället för att åsidosätta FN-stadgan borde regeringen lägga all sin kraft på att FN med sin legitimitet ska stå som garant för att rätt ska gå före makt och godtycklighet i världspolitiken.
Göran Lindblad (M)
Anf. 109 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Det är intressant att se att kommunismen nu visar sitt rätta ansikte och att Sermin i sitt enorma USA-hat inte ens kan se till den verklighet som finns. Jag tror inte Sermin Özürküt lyssnade ordentligt när jag pratade om Kosovo. Jag sade nämligen att problemen uppstår när säkerhetsrådet självt inte uppfyller FN-stadgans principer. FN-stadgans principer är viktigare än vad som finns skrivet i stadgan som sådan. De är viktigare än vad säkerhetsrådet beslutar. Stadgans principer står över allt. En humanitär intervention, som man gjorde i Kosovo, var i det läget alldeles nödvändig. Tvärtemot vad Sermin Özürküt påstår var det många som flydde. Jag känner själv ett stort antal kosovoalbaner, bland annat en läkare som numera jobbar i Sverige, som har beskrivit de förfärliga övergrepp som serberna begick mot kosovoalbanerna. Det här är absolut nu inget försvar för att kosovoalbaner senare ska fördriva serber. Situationen är ingalunda enkel i Kosovo. Vi lär inte kunna diskutera statusen - det sade jag också i mitt huvudanförande - för Kosovo förrän vi har klarat ut och fått en stabil situation där olika minoriteter garanteras möjlighet att vara på plats. Det är konstigt i fråga om Mellanöstern och Irak. Sermin Özürküt och jag har varit på samma möten i Washington i vintras, där man konstaterade att George Bush och hans administration är den första amerikanska administration som satsar på att införa demokrati och mänskliga rättigheter och inte samarbetar med vilka diktatorer som helst.
Sermin Özürküt (V)
Anf. 110 Sermin Özürküt (V)
Herr talman! Det är inte något USA-hat, däremot är det en fördjupad känsla för fred och för att lösa konflikter med fredliga medel i världen. Angående Irak, Kosovo och så vidare kan jag säga att dagens globala utmaningar handlar om militarism och terrorism. Det är vi överens om. Det finns ett samspel mellan de två. Vi kan inte prata om preventiva interventioner utan att nämna de två hoten mot nationalstaterna, särskilt i det stora Mellanöstern. Det ena hotet utgörs av militära interventioner och ockupation, som kan sluta i att nationalstater smulas sönder. Därmed öppnas vägen för omfattande kontroll av naturtillgångar. Det andra hotet utgörs av religiös fundamentalism, både i kristen och muslimsk form. Den ser sin identifikation inte i nationalstaten utan i religionen. Båda hoten har en benägenhet att sudda ut nationsgränserna och nationella administrationer. Det ena lägger grunden för terrorism, och det andra skapar terrorister. På det viset skapar kriget, militära interventioner, mot terrorism mer terrorism. Så tycker vi i Vänsterpartiet.
Göran Lindblad (M)
Anf. 111 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Sermin Özürküt och jag hade en debatt för någon månad sedan om mänskliga rättigheter. Då frågade jag om Sermin Özürküt bekände sig till kommunismen. Då svarade hon ja. Det vore intressant att få veta om det fortfarande är så. Då klingar det falskt att tala om att använda fredliga medel, att förhandla i stället för att angripa, att vara mot folkmord. Man representerar då en ideologi som står bakom de värsta folkmorden i hela världens historia någonsin under sovjetkommunismen. När det gäller nationalstaterna i wider Middle East kan vi konstatera att inte ett enda av arabländerna, inte heller Iran, är demokratier. Är det inte på tiden att vi försöker tillsammans, Europa och USA, "promota" och se till att vi får en demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter? Det är väl det vi ska göra i stället för att tala om nationalstaternas suveränitet. Det är gammal sovjetretorik som jag hoppades att vi inte skulle behöva höra i den här kammaren någonsin mer.
Sermin Özürküt (V)
Anf. 112 Sermin Özürküt (V)
Herr talman! När argumenten tryter tar man fram kommunistiska övergrepp. Jag kan upprepa vad jag sade den dagen jag stod här. Jag sade att jag också kan kalla mig kommunist, inte i den bemärkelsen att det skulle handla om förtryck men i den bemärkelsen att jag tror på socialismen. Jag ser inget hinder för att upprepa detta. Sedan var det frågan om wider Middle East -projektet. Vem bestämmer om, vem har monopol på, demokratibegreppet? Mellanöstern har varit centrum för tre stora världsreligioner. Mellanöstern har inte varit den delen av världen som har enbart ett problem. Varför kommer nyliberaler in i bilden och utövar monopol på demokratibegreppet?
Lotta N Hedström (Mp)
Anf. 113 Lotta N Hedström (Mp)
Herr talman! Låt mig börja med att notera vilka reservationer som jag yrkar bifall till. Det är nr 9 om Israel och Palestina och nr 12 om tilläggsprotokoll till ESK-konventionen. Folkrätt är ett vitt begrepp, och ibland är definitionen något sladdrig i kanten. Internationell offentlig rätt enligt Röda Korset inbegriper mänskliga rättigheter, flyktingrätt och humanitär rätt samt i viss mån nedrustningsarbetet. Handelsrätt står i en klass för sig. Dessutom finns sedvanerätt, som äger giltighet och tillämpning oavsett om alla stater skrivit på eller inte. Numera är således även de mänskliga rättigheterna på individnivå inbegripna. Därmed är folkrätt detsamma som summan av FN:s alla konventioner och resolutioner, Genèvekonventionerna samt i viss mån praxis sedd som tillämpning över tid. Tyvärr har uppdelningen i utskottets båda betänkanden om folkrätt, det vill säga staters angelägenheter, och mänskliga rättigheter - kallat MR i fortsättningen - inte blivit helt glasklar. Poängen är emellertid att det inte längre i dagens värld håller att enbart beakta staters rättigheter som incitament för ingripande av världssamfundet. Man måste också väga in individers, det vill säga människors, rättigheter. Komplikationen är att om man helt överger den klassiska folkrättsdefinitionen kan en alltför vid dörr öppnas för att andra länder, utan ett hållbart mandat, tar sig för att intervenera på eget bevåg och åberopa ett försvar av mänskliga rättigheter. Därför behöver regelverket något modifieras, och därför behövs en avvägd nulägesanpassning. MR-interventioner ska likafullt alltid vara FN-mandaterade, menar vi. Nödvändigheten att värna FN:s status och samtidigt göra de nödvändiga reformerna för effektivitet och handlingskraft i världsorganisationen är krav som måste resas i samma andetag. Inte minst ett reformerat säkerhetsråd med bättre representativitet än i dag är nödvändigt. Utan ett respekterat och starkt FN är nämligen ingen folkrätt möjlig. De stora MR-konventionerna är utomordentligt viktiga i vår värld, och det är en triumf att mänskligheten har kunnat samla sig till och formulera dem. Vi behandlade dem i UU9 för en månad sedan. Av de sex viktigaste har fem ett så kallat tilläggsprotokoll av olika kaliber, men gemensamt för dem är att de står för en möjlighet för individer och grupper att klaga på sin regering över hur denna uppfyller de förpliktelser som finns ratificerade i fördraget. En sådan möjlighet finns redan i dag när det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna. Även konventionerna mot tortyr, rasdiskriminering och diskriminering av kvinnor har en individuell klagomöjlighet. Det skulle också tvinga fram en rättspraxis på området. Ett tilläggsprotokoll även till ESK-konventionen, alltså konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, skulle vara värdefullt i den bemärkelsen. Herr talman! Sveriges agerande under den 57:e sessionen av FN:s människorättskommission i Genève i fjol var emellertid minst sagt förvånande. Våra representanter blockerade där ett sådant tilläggsprotokoll till ESK-konventionen fast det, som sagt, är bara den som saknar det. Om konventionsrättigheterna kränks, exempelvis vad gäller individers rätt till utbildning och arbete, rätten att bilda fackförbund, rätten till mat och bostad, rätten till hälsa och en tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet, borde man kunna få vända sig till FN:s granskningskommitté för konventionens efterlevnad, den så kallade ESK-kommittén. Rätten till mat hör exempelvis till de grundläggande mänskliga rättigheterna och är själva förutsättningen för all annan utveckling. Förutom klagomöjligheten skulle en tilläggskonvention också bidra till förståelsen och tillämpningen av de här rättigheterna, och det skulle för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna vara ett värdefullt steg att få bort den tveksamma gradering som ibland har gjorts mellan olika kategorier av rättigheter. Det diskuterade vi bland annat i det förra betänkandet om mänskliga rättigheter. Sverige, som traditionellt har varit ett föregångsland vad gäller mänskliga rättigheter, borde i stället för att motarbeta och förneka det här ta en ledande roll för att ett sådant här tilläggsprotokoll för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna skrivs. Herr talman! Runt den internationella brottmålsdomstolen tycks numera råda en tämligen stor enighet i denna kammare. Men för bara tre år sedan, i samband med att USA stod i begrepp att åberopa en uttänjd självförsvarsrätt genom att bomba världens fattigaste land, därför att några galningar kört in med flygplan i World Trade Center, höjdes blott förvånade ögonbryn från regeringshåll och från borgerligt håll när Miljöpartiet hävdade att terrorism lämpligen bekämpas med polisiära och brottsbekämpande metoder à la ICC, det vill säga Internationella brottmålsdomstolen, snarare än på ett militärt sätt. Då fanns inte Brottmålsdomstolen på plats, men det hade definitivt varit rätt första instans, i stället för ett reflexmässigt bombande av Afghanistan för att komma till rätta med terroristerna. Terrorbekämpningen har för övrigt i alltför stor utsträckning dessutom tillåtits bli alibi för allehanda inskränkningar i demokratiska friheter och medborgerliga rättigheter, men för det kommer det nog att bli ett stopp. Man kan inte försvara demokratin med icke-demokrati. Medlen måste rimma med målen. Det här är vi alltfler som blir medvetna om. Statsterrorism, som nämns i betänkandet tack vare Miljöpartiet, kan man bara komma till rätta med om den pekas ut och nämns vid namn av omvärlden. I dag menar vi alla att ICC, Brottmålsdomstolen, är ett värdefullt tillskott till instrumenten för att följa upp efterlevnaden av internationella överenskommelser och straffa förbrytelser mot mänskligheten. Det är tur att världen ändå går framåt. Så, herr talman, slutligen till sorgebarnet - hela världens värsta, farligaste och mest högexplosiva konflikt. Ingen folkrätt tycks längre gälla. Ingen respekt för mänskligt liv, värdighet eller rättigheter syns till i Det heliga landet, bara skräck, demonisering och vedergällningsspiraler. "Tio israeler döda i självmordsattack." "Tio palestinier dödade av bulldozers som malt ner bostadshus." Ledare som öppet och på rad mördas av en stat. Dag efter dag matas vi med dessa rapporter. Blair flinar, och Bush nickar. Persson glider. Nästa vecka träffar jag B'Tselem och Gush Shalom, freds- och MR-organisationer från Israel som inger hopp, liksom de israeliska befäl som vägrar lyda och de aktivister, enskilda personer, som åker ned för att vittna och skydda som mänskliga sköldar. Världens ledare gör det inte. Mot bakgrund av att världssamfundet inte har agerat tillräckligt tydligt och effektivt mot ockupationsmaktens övervåld har civila medborgare från hela världen i stället valt att agera på egen hand. Fredsrörelsen och enskilda fredsaktivister har velat ta det ansvar som deras regeringar inte tagit. Men deras närvaro ersätter inte världssamfundets. Det palestinska folket är i stort behov av det internationella samfundets hjälp, närvaro och övervakning. Sedan hösten 2000, då den andra intifadan inleddes och den israeliska ockupationen av Palestina och våldet mot palestinierna eskalerade, har palestinierna bett det internationella samfundet om sådan hjälp, närvaro och övervakning. Syftet har varit att på ett rättvist och rättskipande sätt skydda den palestinska civilbefolkningen från den israeliska arméns övertramp. Det är beklagligt att denna vädjan inte har hörsammats. Den svenska regeringen borde kraftfullt höja sin röst och kräva att Israel respekterar de internationella fredsaktivisternas närvaro och deras mänskliga rättigheter. Det finns med andra ord ett stort behov av en stadig internationell närvaro inom FN:s ram för att säkerställa att den israeliska armén inte kränker palestinier. Herr talman! Enskilda människor går ofta vilse och förleds till våld och felsteg i rädsla och förvirring, men när hela statsapparaten rusar i blindo som mordmaskiner måste väl omvärlden till sist reagera? Eller gäller omvärldens tillrättavisningar bara hutuer, kosovoalbaner, västafrikaner och kongoleser? I Mellanöstern har alla låtit allting pågå för länge och för opåtalat. Vi har varit för undfallna. Varför underkastas inte Israel atomorganet IAEA:s inspektioner? Hur kan de slippa all sådan insyn, när alla vet att de är en atomvapennation? Hur kan Bush legitimera bosättningspolitiken och Sharons framfart? Varför plockas inte helt sonika den fula muren ned? Hur kan "färdplanen" bara tillåtas haverera? Vilka mänskliga rättigheter, herr talman, gäller nu för Mordechai Vanunu när han efter 18 år släppts ut från fängelse, sedan han avslöjade kärnvapenprogrammet, och har säkerhetstjänsten med repressalier i hälarna? Vit världsmedelklass omfattas tydligen inte av sanktionssystemen i folkrätten. Miljöpartiet menar att Palestina förblir den svagare parten. Låt vara att den också är korrupt och internt för försvagad för att klara av att hålla terrorister, extremister och sina desperados kort. Men de saknar en armé. De saknar stormaktsstöd. De saknar det mesta. De saknar rättigheter som stat, eftersom de inte har erkänts som stat, och civilbefolkningen saknar den elementäraste mänskliga rättigheten - den till sitt liv. Herr talman! Jag är trött på att stå här år ut och år in i talarstolen och vara ett lamt vittne till folkmord och folkfördrivning i Mellanöstern. Man talar om w ider Europe och g reater Middle East och allt vad det heter på stormaktspolitikens språk. Vad det handlar om är bigger and bigger greed och e normous ambitions for power .
Göran Lindblad (M)
Anf. 114 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Lotta Nilsson Hedström började väldigt bra, tycker jag, men sedan var det några saker som gav mig anledning att begära replik. Det gäller frågan om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Tycker verkligen Miljöpartiet att de är lika viktiga som de politiska rättigheterna, rätten till liv och rätten att inte torteras och så vidare? Vill man verkligen gradera det på så sätt att man likställer det, vilket är risken om man antar det här tillägget? Menar Lotta Nilsson Hedström att man inte ska använda militära medel över huvud taget mot terrorister? Jag tänker på kommentaren om Afghanistan. Efter att FN hade krävt att talibanregimen skulle utlämna Usama bin Ladin och terroristerna och man vägrade att göra det var det ju folkrättsligt fullständigt korrekt att anfalla landet. Det hade vilken stat som helst kunnat göra. Nu var det egentligen bara USA som hade förmågan. Tycker inte Lotta Nilsson Hedström att det är en rimlig hållning att man ändå bekämpar terrorism med alla till buds stående medel? Polisiära metoder i all ära, men man kanske måste göra både-och. Sedan gäller det Israel-Palestina-konflikten. Kan vi bli överens om att det kanske är en sådan kraftfull organisation som Nato som måste finnas på plats för att garantera två staters säkra gränser? Men ska man ha det måste samtliga arabstater erkänna Israels gränser, och Israel måste erkänna Palestinas. Tycker inte Lotta Nilsson Hedström att det skulle kunna vara bra om man åtminstone börjar med Sharonplanen och utrymmer Gaza? Det är många palestinier, bland annat dem som jag träffade i Istanbul, som har sagt till mig att det är bra om man börjar med det, så att man har någon startpunkt.
Lotta N Hedström (Mp)
Anf. 115 Lotta N Hedström (Mp)
Herr talman! Jag kommer inte att hinna svara på alla frågorna på den här korta stunden. Vad det gäller tilläggsprotokollet till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter säger jag: Ja, de är likvärdiga. Det är inte någon privat åsikt som jag eller Miljöpartiet hyser, utan det menar folkrättsexperter. De sex stora konventionerna och de här grupperingarna av rättigheter ska vara ömsesidigt understödjande och likvärdiga. Det är så som man lär ut, och det är så det ska vara. Den diskussionen hade vi i samband med MR-betänkandet. Det är vår ståndpunkt, och vi delar den med väldigt många andra. I dagens läge är det obsolet att gradera dem. Så tyvärr: Mitt svar är inte bejakande till din ståndpunkt. Jag tycker att de är likvärdiga. Jag tycker att det skulle vara ett oerhört kraftfullt och bra instrument att faktiskt ha ett tilläggsprotokoll så att vanliga människor och grupper kan hävda sin rätt. I dag har staterna ett övertag på det här området. Det är kanske inte minst viktigt i utvecklingsländer som har korrupta regimer. Sedan var det den mycket viktiga frågan om militära metoder. Det vi har sett under senare år är att det finns en reflexmässighet. Det är någon sorts teknologiskt imperativ, som det brukar kallas i andra sammanhang, nämligen att finns prylarna så använder man dem. Vi menar att i terrorismbekämpningen är de militära metoderna naturligtvis de som man använder sist. Först börjar man med diplomatiska, politiska påtryckningar. Möjligheterna till smarta, riktade sanktioner är i dag mycket bättre utarbetade än de kanske var under den tid när Iraksanktionerna var i full svang. Visar det sig att man inte över huvud taget kommer till rätta med terrorister kan man överväga militära medel, men då måste de vara oerhört väl mandaterade. Det är ju mandatet som är den kritiska frågan. När det sedan gäller vem som bär upp mandatet kan det vara Nato, och det kan vara andra styrkor. Men man sätter inte i gång med alla till buds stående medel första dagen och pangar och bombar var än man behagar, ibland med dolda motiv.
Göran Lindblad (M)
Anf. 116 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Det var ju klarläggande om de här ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Jag har svårt att förstå det resonemanget. Sedan gäller det Afghanistan och användande av militära medel. Eftersom FN hade försökt och krävt att man skulle få terroristerna utlämnade och det inte fungerade måste vi väl vara överens om att den yttersta metoden då är att använda just militära medel. Det borde väl vara någonting som vi kan enas om i det här sammanhanget.
Lotta N Hedström (Mp)
Anf. 117 Lotta N Hedström (Mp)
Herr talman! Så här var tågordningen när det gällde Afghanistankonflikten: Anledningen till att USA inriktade sig på Afghanistan var att man åberopade självförsvarsrätten enligt FN-stadgan. Man ansåg sig vara angripen. Man ansåg sig vara i krig. Man ville använda rätten att försvara sig med eller utan ett större FN-mandat. Så småningom slängde man in bekämpandet av talibaner, som jästen efter degen. Man skyndade sig att också lägga in någon sorts vällovligt alibi, nämligen att alla tyckte illa om talibaner. Det var den tågordning som var, och det finns dokumenterat på väldigt många ställen. I dag talar man om vilken välgärning det var. Läget i Afghanistan är inte stabilt. Det visar sig att detta bombande naturligtvis var mer destruktivt än välgörande för alla parter på alla nivåer. Man har inte uppnått någonting. Man har inte krossat al-Qaida. Man har inte hittat Usama bin Ladin. Det var en dålig metod. Så är det. Du bad också om svar när det gäller Israel och Palestina. Det handlar ju om att säkra gränser. Det handlar om att Israel har förgripit sig på palestiniernas gränser ända sedan 1967. Självklart ska en tvåstatslösning bygga på säkra gränser och ett erkännande av båda parters rätt till existens. Jag tror att vi är ganska eniga om det. Det som jag menar i grunden gör Israel-Palestina-debatten infekterad är att man inte riktigt vågar erkänna att de inte är jämbördiga parter. Den ena är inte en stat. Den ena har inte en armé. Palestinierna är alltså i underläge, och detta måste man se när man bedömer den här konflikten.
Kent Härstedt (S)
Anf. 118 Kent Härstedt (S)
Herr talman! Låt mig inleda med att säga ett par ord om Göran Lindblad, som ju har varit flitig och aktiv i talarstolen i dag. Jag har suttit och ruvat på ett antal repliker som jag gärna skulle ha velat ha sagda långt tidigare. Göran Lindblad gör som moderater ofta gör. För honom är det backspegeln som gäller, och ibland blir den där backspegeln lite immig när man tittar in i den. Det är flera beskrivningar av historien och av vad det är som har hänt. Jag måste säga att jag inte känner igen mig i Göran Lindblads beskrivningar. Jag tänkte bara kort reflektera över tre av dem, eftersom jag snabbt måste komma vidare till mitt eget anförande. Det första gäller beskrivningen av stödet för USA:s intervention i Irak. Jag tycker att Göran Lindblad glömmer att USA:s agerande skedde utan stöd av EU, utan stöd av Nato och utan stöd av FN. Med den beskrivning som Göran Lindblad gav till känna här tidigare var det precis som om alla ställde upp bakom USA. Så var det inte, så försök inte att beskriva historien i några andra ordalag. Det andra jag reagerar mot är Göran Lindblads rosenskimrande beskrivning av hur processen mot demokrati löper i Irak. Nog läser också Göran Lindblad tidningar, ser på TV, lyssnar på radio och följer händelseförloppet i Irak. Nog är Göran Lindblad medveten om den turbulens som präglar situationen i Afghanistan i dag. Jag tycker inte att vi ska förmildra de svårigheter som vi står inför. Däremot är vi helt överens om att vi nu ska anstränga oss gemensamt, tillsammans inom Världssamfundet och också med svenska bilaterala ansträngningar, för att demokratin ska hitta sin plats och att freden ska infinna sig i Irak också på riktigt. Jag var i Irak på Palestine Hotel i Bagdad vid den tid som George Bush förklarade kriget avslutat. Det var en märklig fred som hade infunnit sig. Vi stod där i ljudet av skottlossningar mitt inne i centrala Bagdad, och skottlossningarna har som bekant fortsatt. Det tredje är Israel-Palestina-konflikten. Det är nog bara Göran Lindblad som kan kritisera obalansen i vårt betänkande. Han kritiserar dem som gör uppror mot en ockupation men förmår sig inte med all sin vältalighet att beskriva ockupationsmaktens grymhet mot de ockuperade. Snacka om att vända på steken - att säga att vi är obalanserade och sedan prata sig varm för ockupanterna. Det påminner om den tid då unga moderater kritiserade oss unga socialdemokrater för att vi stödde terrorister när vi stödde ANC. Sedan vet jag att det var Carl Bildt som fick ta emot Nelson Mandela när han blev president i Sydafrika. Engagemanget för de mänskliga rättigheterna och folkrätten är starkt i Sverige. Det sade inledningsvis min kollega Kenneth G Forslund. Man kan utan överdrift hävda att synen och tolkningen av folkrätten varit central i mycket av den internationella politiken de senaste åren i krigen i forna Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Jag tror att engagemanget i Sverige bygger på våra grundläggande värderingar och vår djupt rotade känsla för rättvisa och vår syn på fred och säkerhet, global utveckling och fattigdomsbekämpning. Det bygger också på demokratins och rättsstatens idéer, de mänskliga rättigheterna och folkrätten. Det är värderingar som vi försöker manifestera genom att vara tillskyndare av ett starkt och effektivt Förenta nationerna. Inledningen till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna beskriver det koncist, enkelt och med tydlighet: "Alla människor är födda lika i värde och rättigheter." Universella värden kräver ett universellt tydligt regelverk, vilket i sin tur kräver ett starkt FN. Det är en enkel logik men inte fullt så enkel att genomföra. Säkerhet kan inte byggas isolerat från omvärlden. Det tål att sägas även en dag som denna, då vi välkomnar flera nya medlemmar i EU, att säkerheten inte heller enbart kan byggas i Europa. Vi får inte bli närsynta. Det räcker inte med att vi omges av trygga och säkra demokratier. I dagens sammanflätade värld är vi beroende av en effektiv multilateralism för vår gemensamma säkerhet. Vi påminns ständigt om detta - i dag genom bombdåden i Aten, för någon månad sedan genom de fruktansvärda attentaten i Madrid. En effektiv multilateralism kan skapas enbart genom ett starkt FN. Ett starkt FN betyder att den globala tryggheten och säkerheten stärks så att orättvisorna minskar. Herr talman! Frågeställningarna kring humanitära interventioner är viktiga och principiella. Jag vill tacka också de andra partier som har motionerat i de här frågorna. Även om vi yrkar avslag på motionerna är många av dem tänkvärda, och det finns mycket konstruktivt i de motionerna. Samtidigt är många av de frågeställningar som motionärerna lyfter upp inte oproblematiska. Å ena sidan har vi FN-stadgans våldsförbud och en betoning av säkerhetsrådets auktoritet, å andra sidan nödvändigheten av att förhindra humanitära katastrofer och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Samtidigt måste det belysas att det finns en skillnad mellan rätten att intervenera och skyldigheten att skydda enskilda individer och deras säkerhet. Denna debatt har aktualiserats med anledning av kriget i Irak. Insikten att FN har en central roll för att föra utvecklingen i Irak framåt och för att Irak ska bli ett fritt och demokratiskt samhälle delas till fullo av oss socialdemokrater. Säkerhetsläget, den humanitära situationen och behovet av återuppbyggnad gör det tydligt att inte ens världens mäktigaste nation klarar av att hantera så stora och komplexa frågor utan FN. Konsekvent, genom hela Irakkrisen, har Sverige drivit FN-linjen. Det innebär ett bestämt ställningstagande om att det bara kan vara FN som har rätt att besluta om militära aktioner. När kriget började var vi tydliga med att beslutet att invadera Irak utan en resolution i FN:s säkerhetsråd stod i strid med folkrätten. Det väckte en del kritik. Nu kan vi konstatera att processen med att skapa säkerhet och stabilitet och en tryggad fred i Irak mer och mer återvänt till FN. Insikten växer också i USA om att FN:s legitimitet och bredd behövs för att skapa en varaktig fred. Vi är alla lättade över att diktatorn Saddam Hussein nu är fångad och sitter bakom lås och bom. Där hör han hemma. Men det löser inte problematiken med att skapa fred i Irak. Att vinna kriget är inte detsamma som att vinna freden. FN behövs i detta arbete om vi ska lyckas. Herr talman! Den internationella terrorismen utgör ett växande hot mot vår säkerhet, vår frihet och våra rättigheter. Vi får ständigt rapporter om ohyggliga terrordåd. Sverige deltar aktivt i det internationella samarbetet, som är en förutsättning för att bekämpa terrorismen. Respekten för de mänskliga rättigheterna och för folkrätten är avgörande för att den kampen ska bli framgångsrik. Vår gemensamma kamp mot terrorismen måste intensifieras med alla de demokratiska medel som står till vårt förfogande. Samtidigt måste vi värna att den sker i enlighet med rättsstatens principer. Sverige har betonat att statssuveräniteten också innefattar skyldigheter gentemot den egna befolkningen och att det internationella samfundet måste vara berett att agera om regeringar inte tar detta ansvar. Sverige har i FN vid flera tillfällen lyft fram ståndpunkten att statssuveräniteten inte får utnyttjas som en sköld mot massiva kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är flera ledamöter från andra partier som har tagit upp denna viktiga fråga. Jag ska avsluta med att säga några ord om Mellanöstern. Det är en nödvändighet att vara tydlig i fråga om konflikten i Mellanöstern. I Mellanöstern skördas dagligen nya offer, ofta barn, i den allt intensivare konflikten. En till synes oändlig våldsspiral snurrar allt snabbare med självmordsattacker, vedergällningsaktioner och utomrättsliga avrättningar. Den folkrättsstridiga barriären fortsätter att byggas av Israel, och när parterna inte vill eller inte förmår att uppfylla färdplanens krav är det tydligt att det behövs mer av multilateralism. Fred mellan Israel och Palestina är en viktig faktor i kampen mot terrorismen. Terroristattacker kan aldrig rättfärdigas. Fortsatt våld i regionen ger inga fördelar åt någon sida. Vi måste fördöma alla våldshandlingar mot oskyldiga civila, vare sig det är palestinier eller israeler som drabbas. Palestinska självmordsbombningar kan aldrig ursäktas av något skäl. De måste upphöra för att israeler och palestinier ska kunna leva i fred och gemenskap. Likväl ser vi med stort allvar på israeliska anfall mot palestinska mål. Sverige har flera gånger krävt att Israel ska upphöra med de utomrättsliga avrättningarna av palestinska ledare, vilket på senare tid har upprepats. Förvärv av territorium med våld är oacceptabelt. Den israeliska ockupationen måste få ett slut. Bosättningspolitiken och byggandet av det så kallade säkerhetsstängslet, eller säkerhetsmuren, på ockuperad mark utgör uppenbara brott mot folkrätten och ger inte heller Israel någon större säkerhet. Nu behövs internationell närvaro för att skapa förutsättningar för den palestinska befolkningen och det annonserade israeliska tillbakadragandet från Gaza. Hur det blir med den saken är skrivet i stjärnorna efter folkomröstningen i Israel. Vid slutmålet måste de allra flesta vara överens om att två demokratiska stater, en israelisk och en palestinsk stat, ska leva i fred sida vid sida.
Göran Lindblad (M)
Anf. 119 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Det är lite udda att företrädare för majoritetspartiet tar replik på ett anförande som hölls långt innan. Men jag ska gärna svara på de frågor som Kent Härstedt ställde. En backspegel, Kent Härstedt, kan vara himla bra ibland. Särskilt om man som Kent Härstedt och hans parti ofta går baklänges in i framtiden kunde det ha varit bra att ha något att titta i. Jag använder min för att dra erfarenheter av det som har varit så att vi inte göra samma fel en gång till. Kent Härstedt måste ha selektiv hörsel. När det gäller Irak sade jag att det var en gemensam aktion ledd av Storbritannien och USA. Och det var de brittiska argumenten som jag använde mig av. Särskilt Storbritannien är noga med den folkrättsliga legitimiteten. Tycker inte Kent Härstedt att Tony Blair har rätt, eller är han alldeles fel ute i detta sammanhang? Det är ändå en partikamrat till Kent Härstedt. Jag sade inte ett dugg om att demokratiutvecklingen i Irak gick bra. Tvärtom ville jag att vi skulle samarbeta kring utvecklingen i Irak, och jag sade att jag utgår från att vi alla här i kammaren kan enas om att stödja och verka för en utveckling mot demokrati i Irak. Att det inte har lyckats fullständigt är vi väl alla helt överens om också. Även i Israel-Palestina-frågan har jag faktiskt inte på något sätt varit ensidig, utan jag sade: Förhandlingarna avlöstes av terrorattacker och övervåld, och den politiska tyngdpunkten hos båda parter försköts mot oförsonlighet. Sedan konstaterade jag att det finns oförsonlighet både bland israeliska bosättare och bland palestinska terrorister. Brist på balans är det alltså inte här. Det är det däremot i betänkandet. Slutligen kan vi väl bli överens om multilateralismen. Jag sade i mitt anförande att det vore bra om till exempel Nato tog hand om säkerheten när man väl hade fått dessa säkra och garanterade gränserna. För övrigt var det en folkomröstning inom Likud, inom Sharons parti. Såvitt jag förstår finns det en majoritet bland den israeliska befolkningen för att man ska utrymma Gaza, så det hoppas jag verkligen blir av.
Kent Härstedt (S)
Anf. 120 Kent Härstedt (S)
Herr talman! Det är härligt vad ett replikskifte kan göra nytta. Jag tycker att Göran Lindblad den här gången var betydligt mer balanserad. Han talade om att man inte skulle göra samma fel en gång till. Nej, det tror jag inte. Men när det gäller Irak måste jag anse att det var ni som gjorde en annan bedömning. Jag tror att det var ni som tolkade USA:s rätt att agera i Irakfrågan. Såvitt jag har tolkat den internationella bedömningen så fanns det väl inga massförstörelsevapen i Irak. Det är i alla fall vad de flesta av oss i dag är ganska ense om. När det gäller vem det är som ska övervaka en eventuell särskillnad mellan israeler och palestinier tror jag att det vore bra om det över huvud taget gavs utrymme för någon att övervaka någon form av fredsavtal där en palestinsk stat skulle bli till. Det är inte så himla viktigt för mig om det skulle bli Nato eller någon styrka som formeras av EU, Ryssland, FN och USA eller om det är genom FN:s försorg, utan jag tycker att vi är ganska långt därifrån. Israelerna motsätter sig varje form av internationell styrka som skulle övervaka någon form av särskillnad mellan israeler och palestinier i dagsläget. Det kan Göran Lindblad inte vara helt omedveten om. Om det skulle vara så att vi kommer i ett läge där man har ett fredsavtal och israeler och palestinier skiljs åt och det är Nato som erbjuder sig att övervaka den freden, kan jag inte se att det från socialdemokratiskt håll skulle vara ett jätteproblem. Men vi är långt därifrån. Det handlar om att komma fram till ett fredsavtal.
Göran Lindblad (M)
Anf. 121 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Att jag föreslår Nato beror på att det är den enda militära organisationen som har kraft nog. FN var på plats redan före kriget 1967 och drog sig ur på grund av att man inte hade eldkraft och resurser för att förhindra konflikter och krig. Även den FN-operation som nu pågår i Kosovo är faktiskt en Natooperation. Det är alltså bara av praktiska skäl som jag föreslår Nato. Jag har inget ideologiskt skäl att hävda just det. Så där kan vi kanske vara överens. Men jag är fullt klar över att Israel inte vill ha någon sådan övervakning. Men likaväl som vi sätter press på palestinierna om vissa saker, måste vi väl som världssamfund sätta press på israelserna om det här. Det är väl inget konstigt i det? På samma sätt är vi överens om att den här barriären till vissa delar är byggd på fel ställe, och så vidare. Men det här måste vi som världssamfund arbeta med. Men åter till Irakkonflikten och argumenten där. Nej, Kent Härstedt, jag lutade mig faktiskt mot de argument som framfördes av Storbritannien. Både jag och Carl B Hamilton framförde i debatten tidigare att dessa argument bygger på tidigare antagna FN-resolutioner och där dessa FN-resolutioner fortfarande gäller. Det har inte ett dugg med massförstörelsevapen att göra, utan det är ett strikt juridiskt resonemang att man följer resolutionerna bakåt till tiden före Kuwaitkriget och konstaterar att det är vilket land som helst som har rätt att gå in och intervenera utifrån de beslut som redan är tagna i säkerhetsrådet. Det är detta resonemang som Tony Blair för, och det är det som jag undrar om Kent Härstedt är emot.
Kent Härstedt (S)
Anf. 122 Kent Härstedt (S)
Herr talman! I det avseendet delar jag inte min partibroder Tony Blairs uppfattning, och det gör nog inte Sverige heller och inte heller så många andra socialdemokratiska partier runtom i Europa. Beträffande den här tolkningen får vi komma ihåg hur det egentligen gick till. USA ville få fram en ny resolution i säkerhetsrådet. Och hur gick det då till? Man åkte från land till land och försökte övertyga dem om att rösta för den nya resolutionen. Återigen är det bara att här ta fram den där backspegeln som Göran Lindblad ofta har och titta. Sedan fick man inte majoritet bland de länder som skulle rösta i säkerhetsrådet. Och då kom man på: Nej, nu stoppar vi klockan och säger att vi nog inte behöver någon ny resolution, vi kör på de gamla. När vi i utrikesutskottet lyssnade på folkrättsjuristerna - jag tror att Göran Lindblad också var närvarande då eftersom han har använt dem som referenspunkt - sade de att det möjligen kan vara så att man kan använda gamla resolutioner under förutsättning att det inte finns ett uttalat motstånd hos en majoritet i säkerhetsrådet eller hos någon av de stater som sitter i säkerhetsrådet och som har vetorätt. Och i det här fallet var det uppenbart att man inte hade stöd i säkerhetsrådet. Och därför kan man inte ta gamla resolutioner som är tio år eller äldre för att tolka in att man ska agera på nytt.
Lena Ek (C)
Anf. 123 Lena Ek (C)
Herr talman! Ärade ledamöter! Ärade åhörare! Vi har under de senaste åren sett en utveckling av folkrätten, dess betydelse, dess uttolkning och debatten om det folkrättsliga regelkomplexet. Jag tycker att det är viktigt att i det här sammanhanget säga att den klassiska folkrätten som är inriktad på mellanstatliga förhållanden faktiskt har utvecklats väldigt mycket under de senaste decennierna. Det finns många som har en pessimistisk syn på folkrättens betydelse. Men det är inte längre sedan än när jag var student på juristlinjen i Lund som man inte kunde lägga sig i andra staters inre angelägenheter för att diskutera mänskliga rättigheter. Och det första genombrottet i suveränitetsprincipen på detta område kom med en Ekosocresolution om gross and massive violations of human rights . Det är inte så länge sedan. Ändå finns det fortsatt ett oerhört stort behov av att utveckla folkrätten och främst i relation till mänskliga rättigheter och till den humanitära rätten, det vill säga de regler som gäller konflikter inom och mellan stater. Den instabilitet som vi upplever i dag och de hot som finns kommer mera sällan från konflikter mellan länder, som är den klassiska situationen. I stället handlar det om konflikter då individernas rättigheter och staters suveränitet kommer i motsatsförhållande. Dagens hot kommer i allt högre grad från grupper av människor, grupper av aktivister. Den kamp mot terrorismen som pågått sedan den 11 september 2001 har paradoxalt nog i vissa fall lett till mindre skydd för mänskliga rättigheter och förlorat förtroende för folkrättens förmåga att bidra till ordning och reda på den här planeten. I det fortsatta arbetet att förhindra att terrorism uppstår och att motverka terroristattacker får inte de mänskliga rättigheterna bli lidande. Vi behöver ha en mycket tydligare diskussion om hur åtgärder mot terrorismen konfronterar regler om mänskliga rättigheter och var den riktiga och adekvata gränsen går. Och vi kan konstatera att man under de första månaderna efter attacken mot World Trade Center faktiskt på flera håll överträdde denna mycket viktiga gräns. Vi är också alla överens om att det är av största vikt att alla länder respekterar folkrätten. Vidare är vi överens om att det är särskilt viktigt för små och medelstora länder att folkrätten upprätthålls. Sverige hade förr traditionellt en oerhört stark ställning i detta att samla små och medelstora länder just runt förstärkning av folkrätten och rule of law. Det är en ledande roll som vi inte längre har, något som jag beklagar djupt. Det märks i FN-sammanhang och i olika internationella organisationer. Det märks också inom EU i till exempel diskussionen om omröstningsregler och olika länders tyngd i ministerrådet. Samtidigt finns den en väldigt grundläggande enighet om folkrättens betydelse. Man kan fråga sig: Varför efterlevs inte dessa regler? Det finns exempel som har nämnts i den här debatten i eftermiddag när vi i det här huset har varit oense om folkrättens betydelse. Jag tänker på hanteringen av Irakkrisen och det påföljande kriget, behandlingen av fångar i Irak och fångarna i Guantánamo Bay. Centerpartiet var emot koalitionens krig mot Irak, eftersom vi ansåg att det inte fanns folkrättsligt stöd för det. Det fanns andra som inte tolkade saken på samma sätt som vi, vilket vi också hört i debatten. Vi ville att FN:s säkerhetsråd skulle fatta beslut om saken och att FN skulle vara i ledning för en eventuell operation. Så blev det tyvärr inte. Nu är vi i en situation där diskussionen fokuseras på hur detta krig ska avslutas och hur mänskliga rättigheter och demokrati ska förstärkas i Irak. Det förs en oerhört viktig diskussion om den så kallade Bushdoktrinen, där jag tycker att vi ska vara oerhört skeptiska. Herr talman! Vi har de senaste dagarna nåtts av besked om kränkningar begångna av såväl brittiska som amerikanska soldater. De misstänks för brott mot fångar i Irak enligt Genèvekonventionens regler. Det är en sak som jag tagit upp i utskottet vid de tillfällen jag varit där. Det är nu väldigt länge sedan Henri Dunant kom ridande morgonen efter slaget vid Solferino och upptäckte de sårade soldater som ingen hade tagit hand om. De låg utspridda i gräset utan medicinsk hjälp, utan vård av något slag och ens tillgång till vatten eller någon annan lindring av de plågor som sårade utsätts för. Sedan dess har ICRC bildats - Internationella Röda Korset - och de fyra Genèvekonventionerna har utvecklats. Hela tiden under förra århundradet har reglerna stärkts och deras roll stärkts i det internationella samfundet, fram till nu. Det är min bedömning. Det är en mycket allvarlig utveckling. Konventionerna handlar om hur civilbefolkningen ska behandlas och skyddas i en konflikt, hur krigsfångar ska skyddas och behandlas i en konflikt och hur sårade ska skyddas och behandlas i en konflikt. Det är inte tillåtet att sparka, slå eller att tortera fångar. Konventionen är mycket tydlig på denna punkt. Klarar inte soldater i ett krig av att visa medmänsklighet och respekt för tillfångatagna människor ska de inte finnas med i militära operationer. Det är varje lands lednings ansvar att se till att dess soldater respekterar de mänskliga rättigheterna och de internationella konventioner som ingåtts. Länder har gränser, men principer har inga gränser. Det finns inga gränser på någon karta som visar var en princip tar slut och en annan börjar. Om vi håller oss till den tanken borde respekten för mänskliga rättigheter finnas och erkännas i alla länder på denna jord. Om vi tror på de mänskliga rättigheterna och människors lika värde borde vi skrika högt när de principerna bryts. Varför hörs så få och så lågmälda åsikter om fånglägret i Guantánamo Bay? När kommer regeringen att höja sin röst så högt att det hörs ända in i Vita huset till den enligt hörsägen trevlige presidenten där om att vi inte längre tolererar eller accepterar att det sitter människor som berövats sin frihet i ett fångläger? De fångar som sitter på Guantánamo Bay har nekats rättigheter som krigsfångar och också civila fångar har. De har inte åtalats för något brott. Herr talman! Dostojevskij skrev, i översättning: "You can only know the nature of a civilisation by visiting it's prisons." Man kan bara känna en civilisations rätta natur genom att besöka dess fängelser. Av alla de prov som en civilisation kan utsättas för är användandet av makt över de maktlösa det största provet. Här har tyvärr flera stater visat en oerhörd brist på respekt för de regler som finns. Jag vill veta när den svenska medborgare som sitter inlåst på Guantánamo Bay kommer att friges. Jag vill också höra att den svenska regeringen använder den inom diplomatin och folkrätten urgamla rätten om jus protectionis , det vill säga rätten för en stat att intervenera till skydd för sina medborgare, på ett tydligt sätt. Herr talman! Jag har inte berört konflikten i Israel och Palestina. Det är likadant där. Vi anser att den konflikten måste lösas mot bakrund av rule of law och respekt för folkrätten. Vi har inte berört den internationella brottmålsdomstolen. Jag vill påpeka att det är ytterst beklagligt att USA inte har ratificerat stadgan. Varken domstolen eller de särskilda tribunaler som har satts upp de senaste åren för att klara av både forna Jugoslavien och Rwanda hade haft några personer att fysiskt lagföra om det inte hade funnits soldater i närheten som rent fysiskt tillfångatagit dessa för krigsbrott anklagade personer. Det tycker jag att Miljöpartiet ska fundera över. Om vi menar allvar med alla vackra tal om människors lika rätt och lika värde måste detta också innefatta sexuell läggning och könstillhörighet. FN:s roll måste stärkas. Jag har i utskottet också diskuterat varför folkrätten inte efterlevs. Jag tror att en förklaring är att många länder gör som vi beklagligtvis gör i Sverige. Vi återrapporterar inte och diskuterar resultatet i de särskilda traktattillsatta kommissioner som finns. Vi har inte någon debatt här i kammaren när Sverige har fått kritik i Barnkommittén, i Kvinnokommittén eller i Tortyrkommittén. En sådan diskussion skulle stärka respekten för folkrätten också i Sverige. Vi har inte någon reservation. Jag har varit på begravning när utskottssammanträdet hölls, och Agne Hansson var på resa med utrikesutskottet. Jag skulle ändå vilja yrka bifall till partimotionen 2002/03:U212 yrkande 7.
Kent Härstedt (S)
Anf. 124 Kent Härstedt (S)
Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Jag glömde att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2004-05-06
Förslagspunkter: 9, Acklamationer: 4, Voteringar: 5

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Folkrätten i framtiden

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U212 yrkande 7, 2002/03:U276 yrkandena 2 och 3, 2002/03:U280 yrkandena 4, 7 och 10, 2002/03:U322 yrkande 17, 2003/04:U15 yrkande 1, 2003/04:U215, 2003/04:U238 yrkande 1, 2003/04:U246 yrkandena 5 och 6, 2003/04:U282 yrkandena 8 och 9, 2003/04:U289 yrkande 1, 2003/04:U335 yrkande 10 och 2003/04:U352 yrkande 2.
      • Reservation 1 (m)
      • Reservation 2 (fp)
      • Reservation 3 (kd)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s1300014
      m04708
      fp00462
      kd00285
      v23016
      c00193
      mp12014
      Totalt165479542
      Ledamöternas röster
    2. Kampen mot terrorismen

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U212 yrkandena 10-12, 2002/03:U228 yrkandena 5 och 6, 2002/03:U249 yrkandena 5 och 7, 2002/03:U277 yrkande 1, 2002/03:U304 yrkande 3, 2003/04:U282 yrkandena 5 och 6 och 2003/04:U352 yrkande 10.
      • Reservation 4 (v)
      • Reservation 5 (mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (v)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s1300014
      m47008
      fp45012
      kd28005
      v02406
      c11065
      mp00134
      Totalt261242044
      Ledamöternas röster
    3. Israel och Palestina

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U231 yrkandena 1-8, 2002/03:U245 yrkandena 1, 2 och 5, 2002/03:U275 yrkandena 1 och 2, 2002/03:U283 yrkande 2, 2003/04:U259 yrkandena 1-4, 2003/04:U289 yrkandena 5 och 6, 2003/04:U302 yrkande 1, 2003/04:U311 yrkandena 1 och 2, 2003/04:U313 yrkandena 1-4 och 2003/04:U340 yrkandena 3-5.
      • Reservation 6 (m)
      • Reservation 7 (fp)
      • Reservation 8 (kd)
      • Reservation 9 (mp)
      Omröstning i motivfråganUtskottets förslag mot reservation 7 (fp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s2600028
      m109316
      fp424554
      kd005610
      v480012
      c38006
      mp013129
      Totalt3895816685
      Ledamöternas röster
    4. Internationella brottmålsdomstolen

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U258 yrkande 2, 2002/03:U297 yrkandena 2, 5, 6 och 8, 2003/04:U14 yrkande 9, 2003/04:U16 yrkande 2 och 2003/04:U282 yrkandena 11 och 12.
      • Reservation 10 (m)
    5. Traktaträtt

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U313 yrkande 23, 2003/04:U15 yrkande 4, 2003/04:U282 yrkande 16, 2003/04:U317 yrkande 2 och 2003/04:U352 yrkande 1.
    6. Tilläggsprotokoll till Europakonventionen

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju278 yrkande 2.
      • Reservation 11 (v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 11 (v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s1300014
      m47008
      fp45003
      kd28005
      v02406
      c19003
      mp01304
      Totalt26937043
      Ledamöternas röster
    7. Tilläggsprotokoll till FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2003/04:U16 yrkande 1 och 2003/04:U243.
      • Reservation 12 (v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 12 (v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s1300014
      m47008
      fp46002
      kd28005
      v12306
      c19003
      mp01304
      Totalt27136042
      Ledamöternas röster
    8. FN:s konvention om migrantarbetares och deras familjers rättigheter

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2003/04:U321.
      • Reservation 13 (mp)
    9. Sexuell läggning och könstillhörighet

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2002/03:U287 yrkande 1, 2003/04:K418 yrkande 1, 2003/04:L350 yrkande 20, 2003/04:U16 yrkande 4, 2003/04:U282 yrkande 19 och 2003/04:U337 yrkande 2.
      • Reservation 14 (fp, v, mp)