Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Förändrad länsindelning m.m.

Betänkande 2005/06:KU12

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
30 november 2005

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Förändrad länsindelning m.m.(pdf, 137 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2005/06:12 Förändrad länsindelning m.m.

Beslut

Heby kommun förs över till Uppsala län (KU12)

Heby kommun förs den 1 januari 2007 över från Västmanlands län till Uppsala län. Frågan om att föra över Heby kommun till Uppsala län har diskuterats under lång tid. Kommunen genomförde en folkomröstning 1998, och en majoritet av de som röstade ville tillhöra Uppsala län.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Delvis bifall till en motion om ändrad länsindelning. Avslag på övriga motioner.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 5
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2005-11-22
Trycklov till Gotab och webb: 2005-11-24
Trycklov: 2005-11-24
Justering: 2005-11-24
Betänkande 2005/06:KU12

Alla beredningar i utskottet

2005-11-08, 2005-11-17, 2005-11-22

Heby kommun förs över till Uppsala län (KU12)

Heby kommun förs den 1 januari 2007 över från Västmanlands län till Uppsala län. Frågan om att föra över Heby kommun till Uppsala län har diskuterats under lång tid. Kommunen genomförde en folkomröstning 1998, och en majoritet av de som röstade ville tillhöra Uppsala län. Konstitutionsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2005-11-30
Stillbild från Debatt om förslag 2005/06:KU12, Förändrad länsindelning m.m.

Debatt om förslag 2005/06:KU12

Webb-tv: Förändrad länsindelning m.m.

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Magnusson (S)
Anf. 50 Göran Magnusson (S)
Herr talman! Man kan lugnt säga att den fråga som riksdagen nu ska debattera och ta ställning till, nämligen Heby kommuns länstillhörighet, har ägnats stor uppmärksamhet under ganska lång tid i konstitutionsutskottet, även i medierna och i andra utskott. Vi har haft flera diskussioner också här i kammaren om saken. Det förutsätts att det är ett enigt förslag som vi nu har, och jag yrkar bifall till det. Det innebär att riksdagen för sin del beslutar att Heby kommun ska tillhöra Uppsala län i stället för Västmanlands län. För att det här ska kunna fullföljas på ett helt korrekt sätt fordras det sedan att regeringen, enligt förvaltningslagen och den lag som finns om indelningsfrågor, fattar beslut som innebär att Heby kommun också flyttas från landstinget i Västmanland till Uppsala läns landsting. Bakom det här ligger en under lång tid pågående diskussion i Heby kommun. Jag skulle känna större tillfredsställelse med det här beslutet om riksdagen genom beslutet faktiskt löste ett problem. Det riksdagen och regeringen åstadkommer är att man tillgodoser en del av Heby kommuns invånare, de som ligger närmast Uppsala, deras önskemål sedan minst 30 år att få tillhöra Uppsala, medan man går emot den del av västra Heby kommun som har ett stort önskemål att få vara kvar i Västmanlands län. De som var missnöjda tidigare kan väl kanske sägas bli nöjda nu, och de som var nöjda tidigare blir i stället missnöjda. Det tycker jag är själva svårigheten med det här beslutet. Här i riksdagen har argumenten inte riktigt legat på den grunden. Där har folkomröstningsresultatet använts som motiv för att genomföra detta. En majoritet i folkomröstningen uttalade sig för att Heby skulle byta län och landsting, medan en kraftig minoritet motsatte sig detta. Det är väl där som själva diskussionspunkten kan ligga. När det finns en kraftig minoritet kan man fråga sig om man mekaniskt ska genomföra resultatet i en folkomröstning, vars förutsättningar och annat också kraftigt kan ifrågasättas - jag ska inte göra det här - och om den då ska komma att gälla. Det har ibland sagts att det är en fråga om demokrati. Javisst, det är det. Men frågan är: demokrati för vem? Det finns anledning att göra den här markeringen, inte för att jag vill markera mitt missnöje med utgången av frågan. Det tycker jag att man får acceptera, det som är möjligt och förutsättningarna. Snarare handlar det om att peka på hur komplicerade indelningsärenden faktiskt ofta är. Det är inte så enkelt att det bara finns ett beslut. Jag blev uppringd i går av Upsala Nya Tidning som ville ha en kommentar kring det här. Jag tyckte att det var angeläget ur min synpunkt och ur socialdemokratisk synpunkt att säga att jag har uppfattningen att staten, och med nuvarande ordning regeringen, har det avgörande inflytandet över hur landet är indelat i kommuner och landsting. Det kan inte vara så att en del av en kommun - jag talar inte om Heby nu, utan det är ett mer teoretiskt resonemang - kräver att den ska få bli egen kommun eller möjligen tillhöra en annan kommun, genomför en folkomröstning och säger att detta folkomröstningsresultat måste regering och riksdag genomföra. Som jag ser det - och det kanske inte är någon som ifrågasätter det - är det staten som ska vara den som har det avgörande inflytandet över indelningen i både län, landsting och kommuner. Ansvarskommitténs arbete kan så småningom leda fram till att den här frågan är överspelad. Man har väl ställt frågan ibland i Västmanland och i Uppsala om det är någon mening att göra det här om vi möjligen får en helt annan regionindelning och frågan är överspelad. Man kan naturligtvis också säga att medborgarna, om man ser det generellt, för länge sedan har avskaffat framför allt länsgränserna men kanske också landstingsgränser och lever på ett helt annat sätt över de här gränserna. Det som ibland är ett problem är att kollektivtrafiken då inte har anpassat sig till resmönstret utan har biljettsystem som inte stämmer överens med att man åker över en länsgräns. Det kan ju vara anledning att också uppmärksamma sådana frågor. Herr talman! Jag vill till sist säga någonting om själva vikten av att man faktiskt har en indelningslag och att det är regeringen som fattar beslut i de här indelningsfrågorna utifrån den utgångspunkten att medborgare och kommunfolk, alltså demokratiskt valda personer i kommunerna, ska kunna ha förutsägbarhet, veta vilka regler som gäller för indelningsfrågor och kunna göra framställningar till regeringen. Det förslag som har diskuterats, att riksdagen skulle vara den som fattar besluten, betyder att ingen egentligen vet på vilka grunder ett beslut kommer att fattas. Poängen med att riksdagen fattar besluten är ju att man inte är bunden av någon lagstiftning. Man kan hela tiden ändra lagstiftningen så att det passar in på just den ståndpunkt man för närvarande har. Det är ju riksdagen själv som stiftar lagarna. Om regeringen har uppdraget att fatta beslut enligt den lagstiftning som riksdagen har fastställt finns det en förutsägbarhet och en demokratisk möjlighet för både medborgare, kommuner och institutioner att göra framställningar till regeringen om förändringar i indelningen. Framställningar till riksdagen kan inte göras av vare sig kommuner eller enskilda individer. I det läget blir man beroende av att det motioneras eller att regeringen lägger fram förslag. Det är en försvagning på den punkten. Herr talman! Det var inte meningen att argumentera kraftfullt mot detta, men jag vill peka på vad som har legat under frågorna i de diskussioner som har varit. Nu kommer det, såvitt jag kan bedöma, att bli klart att Heby byter läns- och landstingstillhörighet. Jag har ingen anledning att säga annat än att jag hoppas att det blir en lyckosam framtid för Heby. Jag skulle kunna säga ännu lyckosammare. Heby är ingen trängd kommun i Västmanland. Det går bra för den kommunen, och det kommer att gå bra för den oberoende av om den tillhör Västmanland eller Uppsala.
Carl-Erik Skårman (M)
Anf. 51 Carl-Erik Skårman (M)
Herr talman! Jag vill uppehålla mig kring två aspekter på detta ärende, nämligen Heby och den allmänna indelningsbakgrunden. Jag vill först säga att jag tycker att det är mycket glädjande att Heby nu får sina önskemål om att få skifta län tillgodosedda. Det har varit en lång kamp för att detta underifråninitiativ skulle nå ända fram. Flera utredningar och många debatter i kammaren och andra ansträngningar ligger bakom. Inte desto mindre är det glädjande att regering och riksdag kan enas om den här lösningen som ska ge Heby möjlighet att byta län. De tio årens kämpande har alltså inte varit förgäves. Många har försökt bistå Heby under resans gång. Själv har jag erfarenhet från bostadsutskottet, som under den förra mandatperioden gjorde storstilade ansträngningar att med hjälp av ett utskottsinitiativ tillgodose Hebys önskemål genom en lagändring. Tiden blev för knapp och processen blev för komplicerad för att det skulle vara möjligt att nå fram på den vägen under mandatperioden. Viljan saknades dock inte. Den andra aspekten på det här ärendet gäller rådande länsindelning. Att 1634 års regeringsform, eller 1634 års förvaltningsstadga som var det ursprungliga namnet, i god mening är en lysande byråkratisk produkt kan ingen tvivla på, särskilt när man kommer i kontakt med länsindelningen. I snart 400 år har den bestått trots revolutioner, nya författningar och klåfingriga ämbetsmän. Där har Ansvarskommittén en utmaning att möta. Jag tror inte att deras förslag kommer att gälla i 400 år framöver. Spåren av regionindelningen i Göteborgsområdet eller Västra Götaland förskräcker. Det var ett snilledrag att redan 1634 ta så mycket hänsyn till ekonomisk, kulturell och näringsmässig geografi att man kunde åstadkomma den länsindelning som har rått. Å andra sidan var underifrånperspektivet inte så dominerande på 1600-talets mitt. Kungen, regeringen, var alltid den givne initiativtagaren. Herr talman! Det tycks mig som om en del av det här fortfarande spökar i vår lagstiftning när det gäller indelningsfrågorna. Man förbehåller regeringen en alldeles särskild roll när det gäller indelningen av Sverige i län, landsting och kommuner. Trots att regeringen har kunnat ta till sig önskemål om förändrad indelning i de här avseendena, exempelvis som när Habo och Mullsjö flyttades till Jönköpings län och Tived fördes till Örebro län, har mycket kraftiga önskemål kommit fram om att sådana förändringar även borde kunna initieras av riksdagen. Det kan te sig som logiskt och motiverat. Riksdagen tar ju avsevärt mindre lokaliseringsbeslut än så, till exempel när man flyttar på regementen runtom i landet. Organisatorisk tillhörighet och namn är viktiga för den lokala identifikationen och för medborgarnas känsla av att kunna påverka överhetens beslut. Frågan om hur medborgarinflytandet och riksdagens roll ska kunna utformas i fråga om landets indelning i län, kommuner och landsting är dock inte löst genom detta ärende. Den frågan får anstå till ett senare tillfälle, vilket också framgår av ett särskilt uttalande i ärendet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Göran Magnusson (S)
Anf. 52 Göran Magnusson (S)
Herr talman! Enigheten är ju total. Det som gav mig anledning att begära ordet var tanken på att det här skulle vara en fråga underifrån. Det är det väl sett ur riksdagens perspektiv, men hur det ser ut i Heby kommun kan väl kraftigt ifrågasättas. Det tänker jag inte gå in på närmare, men man ska nog vara lite försiktig när man talar om hur frågan har hanterats under årens lopp. Det är inte tio års diskussion, Carl-Erik Skårman, utan 30, 40 års diskussion kring detta. Det som också gav mig anledning att begära ordet var Habos överflyttning från Skaraborgs län till Jönköpings län när Västra Götaland bildades. Där löste man ju ett problem. Det var den naturliga utvecklingen, och man var tämligen överens om att det skulle vara på det sättet. Skillnaden mellan Habo och Heby är att man i Heby inte löser ett problem. Det är bara en del av invånarna som tycker att det här är bra. En stor del tycker inte att det är bra. Det tycker jag är en väsentlig skillnad. Jag vill också säga något om indelningslagen. Det finns säkert anledning att se över den, och man kan diskutera vilka faktorer som ska vägas in och på vilket sätt folkviljan och annat ska komma till uttryck i de sammanhangen. Det är jag alldeles övertygad om. Men om riksdagen ska fatta det avgörande beslutet i indelningsfrågor kan man fråga sig hur riksdagen egentligen skulle ha hanterat motioner om att skilja Torslanda kommun från Göteborgs kommun. Göteborgs kommun sade ifrån, att man inte ville vara med om detta, men Torslanda hade en mycket kraftig indikation på att man inte längre ville vara med i Göteborg. Det är klart; ska riksdagen fatta de här besluten kommer man också att ha den typen av frågor på bordet. Sedan får man väl se hur detta kan komma till stånd. Jag ville bara peka på de problem som kan ligga i denna typ av konflikter inom en kommun och hur man ska lösa dem.
Carl-Erik Skårman (M)
Anf. 53 Carl-Erik Skårman (M)
Herr talman! Vad gäller Mullsjö och Habo och Jönköpings län och jämförelsen med Heby kom det önskemål från dessa kommuner om att man inte ville vara med i Västra Götaland, om jag förstått saken rätt. I Heby däremot var det i varje fall ett önskemål från nära nog 60 % av medborgarna om att få byta län. Jag vet inte hur man skulle kunna utläsa ett kommunönskemål på annat sätt än att se till hur många det är som söker. Man får avgöra tvister med demokratiska metoder. Jag tycker att det är mycket glädjande att detta nu har kunnat tillgodoses. Sedan kan jag hålla med om att det inte är alldeles lätt att klara ut hur man skulle lösa Torslandas frågor i Göteborgsområdet. Det är just därför man inte heller redan nu bara kan säga: Enligt den här modellen bör det vara. Detta måste förberedas vidare - hur indelningslagen egentligen ska utformas, vilka roller som ska ges åt medborgarna och riksdagen så att det kan bli ett tillfredsställande system och inte enligt 1634 års modell.
Göran Magnusson (S)
Anf. 54 Göran Magnusson (S)
Herr talman! Vi kanske är ganska överens om att man får vara försiktig och verkligen tänka igenom hur detta egentligen ska läggas upp. Mycket av intresset för att flytta frågorna om indelning till riksdagen har ju inte handlat om principfrågan utan om möjligheten att flytta Hebys läns- och landstingstillhörighet. Carl-Erik Skårman pratar om folkvilja. Det kanske är att hålla på med detaljer, men jag läste i tidningen att vårdcentralchefen i Heby hade skrivit ett brev till sjukvårdsminister Ylva Johansson och önskat hennes hjälp med att vid övergången från Västmanlands landsting till Uppsala landsting få behålla den modell och den arbetsmetodik som hon hade på vårdcentralen i Heby. Hon tyckte nämligen inte att man har ett bra upplägg i Uppsala. Jag säger inte detta för att det ska vara vare sig hit eller dit, men man kan konstatera att folkviljan har sina olika uttryck borta i Heby i den här frågan fortfarande. Det tycker jag är ett väsentligt observandum för dem som nu tror att detta är en klang- och jubelföreställning.
Carl-Erik Skårman (M)
Anf. 55 Carl-Erik Skårman (M)
Herr talman! Tidigare har ju huvudargumentet varit inte så mycket de olika uppfattningarna i olika delar av kommunen utan mera att Sala sjukhus skulle tappa patientunderlag, vilket kanske inte är det mest väsentliga i den här frågan - särskilt inte numera eftersom Sala sjukhus inte alls har samma funktion. Sedan har uppfattningen framförts att om regeringen beslutar om sådana här saker blir det mycket mer förutsägbart vad som ska hända med kommunindelning och länsindelning. Men tittar man på beslut i landet kan man väl knappast säga att regeringen skulle vara mer förutsägbar än vad riksdagen är. Jag tror att det är en överskattning av konsekvens och klokskap hos regeringen.
Liselott Hagberg (Fp)
Anf. 56 Liselott Hagberg (Fp)
Herr talman! Äntligen, skulle jag vilja säga, får Heby byta län från Västmanlands län till Uppsala län. Då handlar det förstås inte om att det är något fel på Västmanlands län, tvärtom. Nej, vad det handlar om är att regeringen äntligen har tagit en majoritet av invånarna i Heby kommun och riksdagens ledamöter på allvar. Efter vissa påtryckningar, förstås, från en majoritet här i riksdagen av folkpartister, moderater, centerpartister, kristdemokrater och miljöpartister har regeringen äntligen lyssnat. Det riktigt förlösande i ärlighetens namn - det vet vi alla - var det tillkännagivande som riksdagen ställde sig bakom för två år sedan i den här salen. Men det har tagit tid. Hela den process som jag tänker prata om startade för 13 år sedan i Heby med en motion i Heby kommunfullmäktige som handlade om att Heby hade en naturligare koppling till Uppsala län än till Västmanlands. År 1998 genomfördes en folkomröstning i samband med de allmänna valen. Det visade sig då, som sagts här tidigare, att en majoritet visade sitt stöd för ett byte av läns- och landstingstillhörighet. Efter utfallet i denna folkomröstning beslutade kommunfullmäktige i Heby att göra en framställan till regeringen om att Heby snarast skulle få överföras till Uppsala län. Det här har säkert dragits många gånger här, men jag drar det igen. Frågan behandlades av Kammarkollegiet, som hämtade in yttranden från berörda landsting och länsstyrelser. Därefter tillsattes en utredning, som föreslog en förändrad länsindelning från den 1 januari 2003. Men när så frågan hamnade på regeringens bord avslog regeringen kommunens ansökan om att få byta län. Herr talman! Vi är många här som är bekymrade över att alltför få människor engagerar sig i samhällsfrågor. Alla politiska partier som är företrädda i den här riksdagen har någon gång från denna talarstol talat om värdet och vikten av väl fungerande demokrati och av engagerade medborgare. Den liberala demokratin sätter enskilda människor i centrum, och inom ramen för det gemensamma beslutsfattandet ska människor ha så stora möjligheter att påverka som möjligt. Ytterst bygger ju människors vilja och lust att engagera sig på att de upplever att de har just möjlighet att påverka. När det gäller Hebyfrågan har det tidigare funnits en ovilja att lyssna på människorna i en av vårt avlånga lands kommuner. Om frågan hade hanterats på ett annat sätt hade hebyborna fått bekräftelse på att det är värt att engagera sig redan för tre år sedan, men som jag sade inledningsvis, herr talman, har detta dragit ut onödigt långt på tiden. Dock har nu äntligen till sist idogt arbete visat sig löna sig. Regeringen har kommit till sans, och i dag kan vi alla glädjas åt att ett enigt utskott tillstyrker Heby kommuns önskan om att få byta län och landsting. Vägen har varit lång, men den har varit mödan värd. Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag.
Göran Magnusson (S)
Anf. 57 Göran Magnusson (S)
Herr talman! Jag tillhör också dem som tycker att det är bra att folk engagerar sig. Hela systemet bygger ju faktiskt på att folk engagerar sig i olika frågor. Nu säger Liselott Hagberg att hebyborna, alla tillsammans, ser att det lönar sig att engagera sig. Ja, 60 % ser att det lönar sig att engagera sig; de andra 40 procenten ser att det inte lönar sig. Det är ju hela dilemmat i den här frågan, såsom jag försökt säga. Likväl håller man fast vid att när 60 % får som de vill har hebyborna fått som de vill. Så är det ju inte! Jag tycker att det finns anledning att säga detta återigen i den här typen av frågor, där motsättningar finns och har funnits under lång tid. Det hjälper inte att beskriva detta som någonting som pågått under 11 år, 14 år eller vad nu Liselott Hagberg tog till. Det är ju 30, 40 eller 50 år av tvister som ligger bakom den här frågan. Jag tycker att flera av riksdagens partier brister i respekt för det problemet.
Liselott Hagberg (Fp)
Anf. 58 Liselott Hagberg (Fp)
Herr talman! Nu tror jag att Göran Magnusson lyssnade med ett halvt öra på mitt anförande. Jag talade om en majoritet i Heby. Enligt min uppfattning är det så ett demokratiskt system fungerar: Alla och envar kan inte få sin vilja igenom, utan demokratin bygger på vad majoriteten kommer fram till för beslut. Jag nämnde också det i mitt anförande. Det fanns med där; det kan Göran Magnusson se i morgondagens protokoll.
Göran Magnusson (S)
Anf. 59 Göran Magnusson (S)
Herr talman! Jag läser med tillförsikt dagens protokoll i morgon kring den här frågan. Vi behöver inte tvista om det. Det är alldeles riktigt att det är majoriteten som bestämmer i en demokrati. Men det är också demokrati att visa stor respekt för minoriteten i allt beslutsfattande. Det är det som jag tycker brister ibland i just den här frågan.
Liselott Hagberg (Fp)
Anf. 60 Liselott Hagberg (Fp)
Herr talman! Jag förutsätter att Göran Magnusson, liksom jag, känner att det här är en glädjens dag, för nu har majoriteten i Heby kommun fått sin vilja tillgodosedd. Det skulle vara positivt att höra Göran Magnusson uttrycka sin glädje över det, över att det har varit värt att engagera sig och över att hårt arbete och folkomröstningsresultat har betydelse.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 61 Ingvar Svensson (Kd)
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Heby kommun och Heby kommuns majoritet till det beslut som vi kommer att fatta i dag. Det har varit lång dags färd på väg mot en positiv lösning. Det är det flera som har omvittnat här under den tidigare debatten. När regeringen sade nej engagerade den här frågan bostadsutskottet, eftersom länsindelningsfrågor ligger på bostadsutskottet. Men så småningom upptäckte vi att det också hade implikationer på indelningslagen och landstingsindelningen. Man skulle kunna uttrycka sig så här om denna fråga: Regeringen har sträckt vapen, och som generösa segrare avstår vi i kammarmajoriteten från att nu föreslå förändringar i indelningslagens regler. Men det är kanske inte en riktig historieskrivning, utan det är väl närmast så att i den här kompromissen låg att man inte skulle införa några sådana förändringar. Det ligger väl närmare sanningen. Bostadsutskottet hanterade frågan först. Jag tog så småningom ett initiativ i konstitutionsutskottet under hösten 2001 om att indelningslagen skulle ändras genom ett utskottsinitiativ. Sedan skulle man kunna fatta de beslut som var nödvändiga för Heby. Men redan då var tidsmarginalerna snäva. Den interna utredning som vi gjorde i KU krävde också remissyttrande. Tiden gick, och det var bara att finna sig i att det inte gick att genomföra detta under våren 2002. De här frågeställningarna är väldigt principiellt intressanta. De handlar om riksdagens inflytande och möjlighet att lägga sig i förvaltningsbeslut, men en sådan möjlighet har inte riksdagen. Beslut enligt indelningslagen ligger ju på regeringen. Riksdagen kan inte överpröva detta. Vi har nu enats om en lösning för Heby, och sedan får vi fortsätta att diskutera hur man ska hitta en lösning på riksdagens inflytande i dessa frågor. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 62 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! Vi från Centerpartiet har synen att Sverige byggs underifrån av människor som sluter sig samman för att lösa gemensamma uppgifter, för att säkra utveckling och en bättre framtid och för att förverkliga sina drömmar. Så har ju våra kommuner, de lokala gemenskaperna och i någon mån också en och annan region växt fram. Det är den aktivitet och närhet som finns i den lokala gemenskapen som bär upp vårt demokratiska system och som i dag kallas för kommuner. Kommunindelningen har justerats från ovan. Regionindelningen var det Oxenstierna som låg bakom, som Carl-Erik Skårman tidigare var inne på. Som framgått tidigare har det också 30-40 år tillbaka i tiden, som Göran Magnusson var inne på, gjorts statliga ingrepp där man har ritat om kartorna. Det visade sig då att människor inte var nöjda. Det hände saker vid den tiden som man från ovan inte kunde hantera. Det framfördes krav på kommundelningar. Med Karl Boo och en borgerlig regering fick vi också möjligheter att genomföra kommunindelningar och förändringar av den från ovan skapade indelningen, en justering av de lokala gemenskaperna som inte passade människorna. Det blev även möjligt att föra över kommuner till en ny region och till ett nytt landsting. En grund var då att människor skulle få säga sin mening genom folkomröstningar. Fullmäktige skulle också få säga sin mening. Man skulle alltså göra såsom man i Heby har gjort. Människorna i Heby har tyckt till. De har sagt vad de önskar. En majoritet, som vi ju normalt sett alltid anser ska vara giltigt för beslut, sade att man ville flytta. Fullmäktige sade också sitt. Man önskade byta län och landsting. Kammarkollegiet som också ska säga sin mening var med - som Liselott tidigare berörde - och uttryckte sin åsikt. Man kom fram till att det var helt okej. Sedan kom då den som enligt dagens ordning ska säga det avgörande ordet, ja eller nej, det vill säga regeringen. Och regeringen - som Göran Magnusson säger är så förutsägbar i sitt beslutsfattande, till skillnad från oss här i riksdagen - sade mycket riktigt nej. Det var måhända förutsägbart, för regeringen, som har haft socialdemokratiskt styre, har nästan alltid sagt nej när det har kommit krav på en förändrad indelning. Men vi från vår sida och från riksdagen har lyssnat på de lokala beslutsfattarna, på medborgarna, och vi från riksdagen har agerat. Vi har också så sent som under innevarande år kunnat se att ett nytt fullmäktigebeslut har fattats i Heby kommun om att man vill byta län. Därför är det bra att vi nu är framme vid den tidpunkt när riksdagen kan säga ja till att Heby får byta län och landsting, inte tack vare regeringen utan trots regeringens önskemål. Och det är bara att gratulera till den förändringen. Herr talman! Det här ärendet handlar också om andra frågor, om hur vi fattar beslut om indelning av kommuner, landsting och regioner i vårt land. Carl-Erik Skårman frammanade en tydlig bild av Axel Oxenstierna och hans göranden och låtanden. Att det inte var fråga om underifrånperspektiv är väl alldeles uppenbart. Då sade man: Undersåtar, rätta er! I dag har vi en annan syn på det här. Det är regeringsmakten som fattar beslut. I och med det ärende som ligger på riksdagens bord i dag görs ingen förändring. Herr talman! Måhända handlar det om att det underlag som togs fram var av den karaktären att det inte var möjligt att fatta beslut. Men i morgon är det möjligt, och med en ny regering är det möjligt att åstadkomma en förändring, ett bättre underlag för ett riksdagsbeslut om en ändrad beslutsprocess för indelningsändringar. Det hoppas jag också att vi ska få uppleva så att vi får en ordning på det här området som syftar till att stärka medborgarnas makt och den kommunala demokratin också när det gäller indelningsärenden. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
Göran Magnusson (S)
Anf. 63 Göran Magnusson (S)
Herr talman! Möjligen hade jag trott att vi skulle kunna expediera det här ärendet lite snabbare, men när Kerstin Lundgren raljerar över mitt resonemang om förutsägbarheten - Carl-Erik Skårman var inne på samma resonemang - tvingas jag faktiskt begära replik. Det här är ju en allvarlig fråga. Det står i regeringsformen att riket styrs under lagarna. Det är precis det jag talar om. Man kan inte larva sig och säga att regeringen inte är förutsägbar. Vad det handlar om är att riksdagen stiftar en lag som regeringen ska följa och som medborgarna kan känna till, och de ska veta på vilka förutsättningar som det fattats beslut. Det är ju grundläggande för hela vårt system. Här får man höra ledamöter i konstitutionsutskottet raljera över detta. Förlåt om jag blir upprörd. När det sedan gäller folkomröstningen i Heby visar minsta lilla studie av den frågan att partierna bestämde sig för att ha en folkomröstning. Fullmäktige genom partierna bestämde sig för att om det blev ett resultat av innebörden att Heby skulle byta länstillhörighet, skulle fullmäktige expediera beslutet. Det var fullmäktiges befattning med detta. De som deltog i kampanjen tyckte att det var en orättvis fördelning av pengar, därför att det fanns inget anslag som man kunde använda, utan det var beroende av frivilliga bidrag. Jag ska inte närmare gå in på detta, men det fanns i varje fall på den ena sidan en person som hade rätt goda möjligheter att lämna frivilliga bidrag. Därför ska man inte ta i för mycket när man talar om detta. Jag vill sedan säga när det gäller Axel Oxenstierna att det som utmärkte honom var väl att han var den som först stod för ett allmänintresse, ett riksintresse. Länsindelningen handlade ju om att ordna försvaret i landet, och det var Axel Oxenstierna som stod för detta samlade riksintresse. Det är möjligt att det kommer att finnas ett riksintresse i kommunindelningsfrågor och i länsindelningsfrågor även i framtiden, även om det då inte i första hand kommer att handla om att ordna landets försvar utan snarare om att ordna genomförandet av välfärdspolitiken.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 64 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! När det gäller förutsägbarhet handlar det inte om att stå här i talarstolen och larva sig, som Göran Magnusson uttrycker det. Det handlar helt enkelt om konstaterandet att regeringen säger nej varje gång ett ärende kommer upp, även om det finns ett tydligt utslag i en folkomröstning och till och med i en fullmäktigeomröstning, om Kammarkollegiet säger ja - alltså om allt underlag säger ja. Då kan man fundera över vad det är för förutsägbarhet vi har där. Då kanske Göran Magnusson säger att lagstiftningen har gett utrymme att göra en självständig bedömning. Javisst, men då säger vi: Om det är den här typen av osäkerhet, låt oss då säkerställa att beslutet fattas av riksdagen, som ju är det direkt valda organet, som har fått mandatet direkt av folket att sköta de här frågorna. Det är därför som vi tycker att indelningsärendena ska hamna här och inte hos regeringen. På det sättet får man möjlighet att göra avvägningen. Det handlar väl inte om mindre riksintresse, herr talman, om riksdagen fattar ett beslut än om regeringen fattar ett beslut. Ska jag tolka Göran Magnusson på det sättet? Sedan har jag bara en kommentar till frågan om folkomröstning. Jag vet ju att Socialdemokraterna och Göran Magnusson är väldigt negativt inställda till folkomröstningar. Men jag tycker att det är lite grann ett lågvattenmärke i diskussionen när man nu börjar ifrågasätta grunderna för folkomröstningen i Heby, som så tydligt manifesterade ett önskemål om byte av länstillhörighet som också de övriga partierna så sent som i år har bekräftat. Även Göran Magnussons eget parti, Socialdemokraterna, har ju ställt sig bakom detta. Inte kan det väl vara någon enskild person som har fått även Socialdemokraterna att hålla sig till linjen att man ska få byta, eller är det så?
Göran Magnusson (S)
Anf. 65 Göran Magnusson (S)
Herr talman! Jag vet inte vad Kerstin Lundgren har för underlag för påståendet att regeringen alltid har handlat fel i förhållande till lagstiftningen. KU har granskat en del indelningsärenden och inte funnit någon anledning att kritisera regeringen för handläggningen av indelningsärendena, så möjligen ska man vara lite försiktigare när det gäller att påstå att det hela skulle vara oförutsägbart och annat. Jag kan gärna stryka ordet "larva". Det kanske var ett överord. Men "raljera" står jag kvar vid. Kerstin Lundgren fortsätter ju att påstå att det bara är regeringen som kan hävda ett riksintresse, inte riksdagen. Riksdagsbesluten, alltså de direkta besluten i de här frågorna, blir ju inte förutsägbara i den meningen att ingen vet vilken lag som gäller när riksdagen ska fatta sitt beslut, därför att riksdagen kan hela tiden ändra i lagar. Det här har ju Lagrådet och några andra lagkloka utrett. Kerstin Lundgren kunde väl ha läst det i stället för att jag ska behöva stå och tala om det här i kammaren igen. När jag talar om folkomröstningen beskriver jag de faktiska omständigheter som var. Socialdemokraterna var med i fullmäktige och sade att man skulle låta folkomröstningen bestämma. Jag har inte tagit något som helst avstånd från detta. Socialdemokraterna var med i fullmäktige också i det senare beslutet. Men med Kerstin Lundgrens folkomröstningsfundamentalism fanns det väl inget utrymme för fullmäktige i Heby att fatta något annat beslut än det som folkomröstningen resulterade i sex sju år tillbaka i tiden, så hela det resonemanget är väl tämligen poänglöst.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 66 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! Det finns inget underlag för att regeringen har handlat fel, säger Göran Magnusson. Jag diskuterade inte den konstitutionella grunden, som KU granskar, för regeringens beslutsfattande, utan jag diskuterade frågan om förutsägbarhet eller inte. Göran Magnusson anser att det är förutsägbart när regeringen fattar beslut. Men det finns ju ett tydligt utrymme för regeringen att göra en egen bedömning, eftersom regeringen, oaktat att alla underlag säger ja, kan landa på slutsatsen nej. Det har man gjort inte en utan flera gånger, inte lagstridigt. Det har jag aldrig påstått. Det finns ingen grund för KU-prickning eller diskussion i den delen. Däremot är det förutsägbart att regeringen inte gillar kommundelning och inte ens lyssnar om fullmäktige och Kammarkollegiet säger ja. Det är ju Göran Magnusson som säger att regeringen och inte riksdagen kan hävda ett riksintresse. Jag menar att det är riksdagen som har det högsta riksintresset, eftersom det är riksdagen som får folkets mandat och är folkets ombud. Då måste det vara rimligt att riksdagen också kan fatta beslut om indelningsärenden, och det gör vi ju, och fatta beslut när det gäller länsindelning. Vi skulle naturligtvis också kunnat fatta beslut i frågor om kommuner och landsting om bara viljan fanns. Är det problem med laggrunden, som Göran Magnusson ser det, låt oss då ta en diskussion i debatten om en kommande grundlag. I så fall må vi måhända hitta en grund för detta beslutsfattande i grundlag. Det som är intressant, som sagt var, är att i dag kommer vi inte att kunna göra någon sådan här förändring, därför att det finns inget underlag från regeringen framme. Men i morgon kommer det att vara möjligt, och jag är övertygad om att då har vi också rätat ut de frågetecken som nu finns till följd av ett bristfälligt underlag i utredningen.
Gustav Fridolin (Mp)
Anf. 67 Gustav Fridolin (Mp)
Herr talman! Salen är fylld till bristningsgränsen - ja, inte den här salen men salen i en liten kärnort i en liten kommun med knappt 14 000 invånare i gränslandet mellan Västmanlands och Uppsala län. Jag frågar en av arrangörerna om det är kvällens föredragshållare, det vill säga jag själv, som ska ta åt sig äran. Hon skrattar, och jag skrattar med henne. Hon har flera gånger berättat för mig att mötena som föreningen ordnar i den lilla kommunen ofta är så här välbesökta. Jag tänker på idrottsföreningar och fritidsgårdssammanslutningar som jag varit med i och finner mig själv stå och vara ganska avundsjuk på att inte samma engagemang gått att uppbåda i Vittsjö eller Sågen. Temat för mitt föredrag är i det här fallet Deltagande, demokrati och lokal förankring. Jag ska tala om det effektiva och demokratiska i att låta medborgare som berörs vara med och fatta beslut genom lokala folkomröstningar och medborgarinitiativ. Här i Heby vet man ju om någonstans hur demokratin i landet fungerar, säger jag. De församlade skrattar. Så påbörjas ett samtal om det som ligger medlemmarna i Föreningen för länsbyte nära. Striden om vilket län Heby kommun ska tillhöra, Västmanland, som det varit, eller Uppsala, som flertalet verkar vilja, är gammal. Den har sin bakgrund i kommunsammanslagningen där en del placerades in i Heby och inte i Uppsala kommun. Sedan dess har namninsamlingar gjorts, möten hållits och diskussioner följt varandra. Det är inte fel att säga att frågan om länstillhörighet har splittrat kommunen. Herr talman! Vilket län en kommun ska tillhöra är vad som i politiken, tyvärr inte sällan nedlåtande, brukar kallas för en "cykelställsfråga". Precis som en frågeställning om var ett cykelställ ska placeras innehåller länstillhörighetsdiskussionen i sig inga ideologiska abrovinker utan enbart praktiska ställningstaganden. Alltså har alla i den lilla kommunen haft en åsikt. De som har bott nära det övriga Västmanland, pendlat till Västerås eller legat på Sala sjukhus har föredragit att fortsätta tillhöra Västmanland. De, något fler till antalet, som på grund av sin egen bosättning är av åsikten att hela kommunen vetter mot Uppland och vill kunna få gagn av pendlarkortet på Upplands lokaltrafik hela vägen hem till Heby har velat byta län. Decennier är lång tid, särskilt för en cykelställsfråga. 1998 lyckades länsbytesförespråkarna få till stånd en folkomröstning. Det verkar inte helt orimligt att en fråga som i huvudsak handlar om olika människors olika praktiska belägenhet och som dryftats så länge faktiskt avgörs genom att hela befolkningen tillfrågas. Folkomröstningen gav ett ganska klart utfall. 58 % röstade för ett länsbyte, 40 % röstade mot. År 1998 tillhörde ändå Heby Västmanlands län. Likadant var det 2002. Det var inte så att de som hade förlorat folkomröstningen i Heby ansåg slaget förlorat. Partierna i fullmäktige hade lovat att respektera folkomröstningsresultatet. Det var från högre ort länsbytet stoppades. Ansökningarna till regeringen om att få byta län avslogs utan några längre motiveringar. I Heby började snacket gå om att det handlade om att det föredragande statsrådet var från Västmanland. Struntprat, förstås, men när man inte blir sedd växer gärna konspirationerna och motsättningarna upp som svampar ur jorden. 1998 fick cykelställsfrågan om vilket län kommunen Heby skulle tillhöra ideologiska förtecken. Nu kom det nämligen att handla om huruvida man ska respektera folkomröstningar eller om statsmakten tror att man vet bättre och har rätt att köra över dessa. Efter omröstningen har frågan om länstillhörighet i princip helt överskuggat alla andra frågor i Heby kommun. Det är till möten om länsbyte medborgarna sluter upp. Det är om länsbyte det diskuteras när kyrkkaffet dricks i Huddunge församlingshem. Det har till och med startats ett lokalt enfrågeparti, Länsbytarpartiet, som vänt majoriteterna över ända och är näst störst i fullmäktige. Det låter för många av oss andra lite som ett skämt, men när man står där och diskuterar demokrati med Hebys engagerade medborgare förstår man att för dem är det givetvis inte det. Det är en högst allvarlig fråga om heder och kränkningar, om att vägra bli överkörd och om att det man säger faktiskt ska tas på allvar. Annars är det liksom ingen mening att säga något, som en av de yngre på mötet uttrycker det. Herr talman! Det finns bara två stadier av delaktighet. Antingen upplever man att man är med eller så är man ställd utanför. I Heby ställdes medborgarna, många av dem, utanför beslutet om vad som skulle hända med den lilla kommunens länstillhörighet. Många ungdomar känner i dag att de inte har möjlighet att påverka, att demokratin är för långt borta, att man inte har någonting att säga till om. I takt med nedskärningar och utanförskap har också det politiska självförtroendet försämrats. I skolklass efter skolklass som jag besökt, där jag ställt frågan om vad eleverna skulle vilja förändra om de fick chansen, har jag mötts av en närmast total oförståelse. Man förstår inte att man själv kan påverka. Man ser inte att man är en politisk aktör. Man upplever inte världen som något som går att förändra. Berlinmurar kan falla, kartor ritas om och nya lagar presenteras men hur som helst är man själv utanför. Känner man sig maktlös inför de små frågorna, att man inte får bestämma vilket smör det ska vara i skolbespisningen, vilket upplägg undervisningen ska ha eller vilket län kommunen ska tillhöra, går det inte att kräva förståelse för att sådant som världsfattigdom, murar och miljöhot också kan påverkas genom gemensamma ansträngningar. Maktlöshetssjukan infekterar den rika världens invånare, och ingen tror sig egentligen kunna förändra någonting. Folkvälde kräver engagemang - fåtalsvälde kräver passivitet, heter det. Det är en sanning i båda led. Ska folket styra kräver det engagemang. Men ska makten bara ligga hos ett fåtal krävs det att människor inte engagerar sig, inte ser sig som demokratiska subjekt och tror sig om att inget kunna göra. En äldre man kommer fram till mig under fikapausen i Heby innan tåget tillbaka till huvudstaden går. Han sträcker fram sin fårade hand. Vi hälsar, och han säger att han har en fråga: "Varför tror du att vi är så många på våra föreningsmöten?" Jag tvekar, säker på att mannen snart kommer med facit. "Kanske för att frågan är så viktig för er", säger jag. Pyttsan", säger mannen. "Det förstår du med. Det är bekvämt om vi tillhör samma län som vi pendlar till, gör våra ärenden i och faktiskt lever i. Förstås. Men frågan om länsbyte är ju lika gammal som Heby storkommun. Varför tror du folk först på senare tid har börjar sluta upp på mötena?" Jag tror mig veta vart mannen vill att samtalet ska leda. Jag tar en tugga av bullen och försöker igen: "För att ni känner sådan vanmakt inför centralapparaten". "Rätt och alldeles fel", säger han, "för att mötena här, träffarna med dig och andra, får vanmakten att omvandlas i delaktighet. Vi har anledning att känna att vi är en del av beslutsfattandet härikring. Vi får vara med. Och det är en oslagbar känsla." Herr talman! Med denna historia vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och markera det särskilda yttrande som finns med.
Per Bill (M)
Anf. 68 Per Bill (M)
Herr talman! Det här är en glädjens dag. Det är en glädjens dag för Hebyborna, men det är faktiskt också en glädjens dag för oss här i riksdagen. Äntligen lyssnar regeringen på vad vi i riksdagen redan bestämde år 2001. En majoritet av de borgerliga partierna och Miljöpartiet sade då att Heby skulle få byta län. Men det skulle ta många år från 2001 innan vi äntligen nådde dit vi är i dag och gör det som borde ha gjorts för minst fyra år sedan. 57,7 % sade ja till länsbyte, 39,9 % sade nej. Ändå skulle det ta så här lång tid. Jag ska inte bli långrandig i min historieskrivning. Liselott Hagberg från Folkpartiet har på ett utmärkt sett redogjort för denna. Men kanske får jag ändå säga att min första kontakt med det här ärendet var 1995 eller 1996. 1997, den 5 oktober, skrev jag en motion om att man skulle låta resultatet av folkomröstningen i Heby tillmätas stor, avgörande betydelse för länstillhörigheten för Heby. Innan själva folkomröstningen motionerade jag alltså om att man skulle följa folkomröstningsresultatet. Det är därför väldigt roligt att sedan kunna bläddra sig fram år från år. 1998, den 28 oktober, har vi sagt att man skyndsamt ska bifalla Heby kommuns framställan om att få tillhöra Uppsala län. Ja, "skyndsamt" - från 1998 till i dag är väl allt annat än skyndsamt. Jag tror, som många av er i talarstolen i dag, på den borgerliga sidan och Miljöpartiet, att det här är en seger för den lokala demokratin. Det är en seger för att människor på lokal nivå går tillbaka till det som egentligen är en kommun, nämligen en gemenskap där man fattar beslut tillsammans. Det känns väldigt roligt, även om jag inte vågar ta ut segern förrän detta eniga betänkande har klubbats, att oddsen ser väldigt bra ut för att vi vid fyratiden i dag kommer att få klubbslaget som innebär att Heby faktiskt får byta län. Det är inte någon "cykelställsfråga". Det är en lokaldemokratifråga. Jag tror att det visar att det finns en borgerlig allians men också att det finns ett miljöparti som är väldigt tydligt i att man ser stora fördelar med att människor tidigt kommer in i ärenden och att man på lokal, demokratisk väg fattar beslut ända upp, att man får det här nedifrån-och-upp-perspektivet. Och så har vi Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som är fast i centralplaneringsmaskinen, den röda centralplaneringsmaskinen. Där är folkomröstningar ett otyg i allmänhet och framför allt ifall de inte kommer fram till exakt det som Socialdemokraterna vill.
Rigmor Stenmark (C)
Anf. 69 Rigmor Stenmark (C)
Herr talman! Välkomna alla medborgare i Heby kommun till Uppsala län! Jag kan inte låta bli att i mitt korta anförande börja med det allra viktigaste. Jag vill också gratulera konstitutionsutskottets ledamöter som nu ror detta ärende i land. Med en viss ödmjukhet säger jag att ledamöterna i detta utskott äntligen har förstått att man aldrig kan nonchalera demokratin. Den segrar till slut. Den är stark. Demokrati handlar ju om människors lika värde och rättigheter. Och i en demokrati får alla vara med och bestämma. Men demokrati är också svårt. Det handlar även om att några får lov att släppa ifrån sig makten medan andra tar den. Några får ge sig. Vi är inte alltid helt överens om sakfrågorna. Och det har verkligen visat sig i den här frågan om Heby kommuns vilja att byta län. Man måste visa respekt för det. Alla kommunmedborgare i Heby ropar inte hurra i dag. Det finns en vånda hos flera att byta län. Att byta det invanda är inte helt lätt. Det kan till och med vara smärtsamt, och det kan till och med ta tid att läka såren efter den stundom hårda debatt som varit i denna fråga. Demokrati kräver lyhördhet och respekt för varandras åsikter. Under de år som gått då jag har varit med och skrivit motioner i det här ärendet har jag haft många samtal med både länsbor från Uppsala och kommunmedborgare från Heby - från båda lägren. Jag tror att den här frågan verkligen har värkt fram till det beslut som ska fattas i riksdagen i dag. Och nu är vi i mål, och jag kan inte låta bli att säga att det känns fantastiskt roligt, även om det har varit en smärtsam process. Jag tänker inte i detalj berätta om alla turer. Jag har tampats med ledamöter. Och det har varit från nästan samtliga partier. Jag har haft mycket svårt att förstå den nästintill omöjliga attityd och den nästintill omöjliga byråkrati som man har försökt måla upp för mig och som alltid har satt käppar i hjulet. Jag har fortfarande svårt att förstå varför det skulle ta så många år. För mig som centerpartist har det hela tiden varit självklart att man ska lyssna till majoriteten i Heby kommun som har velat byta län. Riksdagens uppgift måste ändå vara att hjälpa till att lösa frågorna. Och det hade inte behövt ta denna långa tid. Men jag ska inte gråta över spilld mjölk utan bara vara glad över framtidens möjligheter. Jag hoppas att detta nu blir riktigt bra. Jag har respekt inte minst för Göran Magnusson efter de debatter som vi har haft. Nu går man ändå till riksdagen i sann demokratisk anda och ställer upp som en kvinna och en man i ett gemensamt beslut om att Heby kommun får byta län den 1 januari 2007. Jag vill använda mina sista sekunder för att även framföra en liten varning. I Heby kommun bildades det nämligen ett länsbytarparti. Det tycker jag är en bakläxa till samtliga etablerade politiska partier. Om vi inte ser upp när det gäller demokratifrågorna och vågar vara tydliga, vågar släppa fram medborgarnas krav, lyssnar och använder oss av det förtroende som vi har fått, då kommer vi att få se det ena enfrågepartiet efter det andra. Och de dyker upp, som ni ser, redan nu. Vi måste våga vara tydliga och lyssna till medborgarna. Det är deras förtroende vi har när vi står här i dag. Ingen av oss kan yvas. Men jag vill hälsa till Rörkalle i Östervåla, som jag tror att han lite skämtsamt kallas. Han lyfte fram den här frågan första gången 1970. Jag gratulerar och välkomnar hebyborna till Uppsala län!
Mats Einarsson (V)
Anf. 70 Mats Einarsson (V)
Herr talman! Jag ska gärna gratulera medborgarna i Heby, eller åtminstone majoriteten av dem. Men har jag också skäl att gratulera majoriteten av medborgarna i Uppsala län? Och bör jag gratulera en majoritet i Västmanlands län för att man slipper Heby? Därom vet vi väldigt lite eller ingenting. Det illustrerar problematiken med folkomröstningar. Jag återkommer till det. Det är en enskild sakfråga - en cykelställsfråga har den kallats - som i den här kammaren tidigare har uppträtt i förklädnad, dels i förklädnad av en lagteknisk fråga om hur besluten om indelningsärenden bör fattas, dels i förklädnad av ett vältaligt försvar för lokal demokrati i allmänhet och folkomröstningar i synnerhet, vilket vi har sett i debatten här också. Men detta är fortfarande en enskild sakfråga som vi har att ta ställning till och som regeringen har att ta ställning till. Vänsterpartiet har inte haft någon partiuppfattning i själva sakfrågan, alltså om vilket län som Heby bör tillhöra. Vår partiförening i Heby företrädde linjen att man skulle stanna i Västmanlands län. Å andra sidan finns det ett folkomröstningsresultat i Heby som måhända inte är överväldigande, men det är tydligt. Dessutom är det regeringen som beslutar på grundval av kriterier som finns angivna i lag stiftad av den här riksdagen. Och det är där som det slutliga beslutet ska fattas. Mot den bakgrunden har vi inte funnit anledning att som parti ta ställning i själva sakfrågan. Vi har dessutom tyckt att den gällande ordningen som kommer att fortsätta att gälla har varit förnuftig. Varför? Jag ska ta upp det som jag antydde om folkomröstningar. Är det majoriteten i den berörda kommunen som ska bestämma detta, eller kan man kräva att även majoriteten i det län som får lämna ifrån sig en kommun ska ha något att säga? Och hur är det med det län som ska ta emot en kommun? Låt oss säga att det hade funnits en folkmajoritet i Uppsala län som var emot länsbytet. Vilken majoritet är det då som man ska ta hänsyn till? Det sätt som man har för att lösa den typen av konflikter är att lyfta upp beslutet till en högre nivå. Sedan får man där väga samman olika faktorer och ta ansvar för det inför väljarna. På den centrala nivån finns det, som har påpekats, två instanser - både riksdag och regering - som skulle kunna fatta detta beslut. Men då har vi den andra aspekten som jag inte tycker har berörts så noggrant i den här debatten, nämligen skillnaden mellan å ena sidan normgivningsbeslut och generellt verkande regler, vilket är det som vi framför allt sysslar med här i riksdagen, och å andra sidan förvaltningsbeslut, nämligen beslut i enskildheter som regeringen fattar. Här har en åsikt i en enskild fråga, ett förvaltningsbeslut i den här kammaren, tagit sig uttryck i att man försöker ändra på lagstiftningen för att kunna fatta ett sådant enskilt beslut. Det har jag och Vänsterpartiet vänt oss emot. Problemet är inte särskilt komplicerat, och nu har dessa utredningar, som inte är av låg kvalitet, klart visat att den lagstiftningsmodell som man försökte använda inte är lämplig. Det är ett ganska entydigt resultat av remissbehandling och annat. I den meningen är frågan om hur vi ska göra i den här typen av ärenden löst. Det finns inte några stora oklarheter kvar. Möjligtvis finns det olika uppfattningar om vilken teknik som man ska använda. Men det är alltså inte någon brist i själva beredningen som har lett till att man ännu inte har kunnat gå över till en annan beslutsmodell. Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.
Göran Magnusson (S)
Anf. 71 Göran Magnusson (S)
Herr talman! Jag vill göra två reflexioner. Den ena gäller folkomröstningsresonemangen. Som uttryckts här är det folkomröstningsresultatet som ska gälla och som ska genomföras. Då måste man fråga sig: Vad ska regering och riksdag med de här frågorna över huvud taget? Då kan det väl ordnas i mer administrativ mening, om det är folkomröstningsresultatet som ska genomföras. Det är ju så flera här har argumenterat. Den andra aspekten och det som egentligen fick mig att återigen begära ordet för anförande gäller det som Kerstin Lundgren sade: Det här - riksdagsbeslutet och annat - kommer vi att lösa senare. Det kunde inte göras nu därför att det var en bristfällig utredning. Sture Johansson, som varit utredare i frågan, förtjänar ett bättre omdöme från denna riksdag, i varje fall från Kerstin Lundgren och oss andra, än det att han gjort en bristfällig utredning. Jag har hört resonemanget tidigare. Viktigt i sammanhanget är att säga att Sture Johansson har gjort den utredning som en mycket knapp men dock majoritet i denna kammare beställt. Man talade ju om vad som skulle utredas för att man skulle vara säker på att det skulle bli som man tänkt sig. Sture Johansson har utrett, och det har redovisats för regeringen. Man ska inte säga, inte slänga ur sig, att det är en bristfällig utredning. Det handlar inte om det, utan det handlar om att det är svåra problem som har utretts. Det som var möjligt att lägga fram utifrån gjord beställning ledde inte till någon uppslutning från remissinstanserna utan pekade bara på svårigheterna.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 72 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! Folkomröstningsresultat är naturligtvis viktigt. Men lagstiftningen har i dag också andra inslag, nämligen fullmäktigebeslut och Kammarkollegiets och så småningom regeringens ställningstagande, såsom vi har sagt. Det är klart att det måste väga tungt vad folket i det berörda området tycker eftersom det är den lokala gemenskapen som formas. Å andra sidan har vi kunnat se hur beslut kunnat fattas om sammanläggning av kommuner utan att man över huvud taget bekymrat sig om vad folk tyckt eller utan att man ens brytt sig om att fråga. Sedan vill jag helt kort beröra utredningen. Ja, med utgångspunkt i ett lagförslag som utskottet remitterat till Lagrådet och i Lagrådets yttrande skulle regeringen bereda frågan om beslutsformer och förfarande vid ändringar i Sveriges indelning i län och landsting samt överlämna erforderliga lagförslag till riksdagen. Det finns inte - det tror jag att Göran Magnusson och jag kan vara överens om - bara ett sätt att lösa en sådan uppgift. Och det finns inte bara ett svar på en fråga, utan man kan hitta flera svar på samma fråga. I det här fallet kan vi konstatera, vilket vi också gjorde, att kritiken mot utredningens svar på frågan var mycket tydlig. Men också Sveriges Kommuner och Landsting gav, herr talman, i sitt yttrande en tydlig signal om att här fanns det andra möjligheter, andra vägar att gå. Vi tror att det finns sådana andra vägar, men då måste man naturligtvis våga söka dem. Det är vår förhoppning, och det är vår ambition att göra det om möjlighet gives, herr talman.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2005-11-30
Förslagspunkter: 3, Acklamationer: 3

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Ändrad indelningslag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K259 yrkande 1, 2004/05:K260, 2004/05:K448 och 2005/06:K309.
  2. Ändrad länsindelning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen godkänner regeringens förslag om utvidgning av Uppsala län.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:24 och bifaller delvis motion 2004/05:K259 yrkande 2.
  3. Finansiering av sjukvården i Västmanlands län

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:K1.