Anf. 102 Catharina Bråkenhielm (S)
Herr talman! Först måste jag komma ihåg att yrka bifall till Miljöpartiets reservation 1. Det får inte glömmas bort.
Sedan måste jag genast haka på vår kära näringsminister och då inte sälla mig till grupptrycket eller den förväntade konsensusgruppen. Vi har konsensus om att bra världshandel är bra. Det tycker vi allihop. Det tror jag verkligen att vi kan säga. Men vi måste också komma överens om vad som är bra och skillnaden mellan retorik och praktik. Jag tycker att det är det som den här diskussionen borde handla om.
Nu talar jag till allihopa. Man vet inte riktigt om man ska vända sig till utskottet, riksdagen, regeringen, EU eller WTO självt när man pratar om de här frågorna, för de tycker ungefär lika. Protektionismen är ju inte problemet. Det är inte protektionismen vi sida upp och sida ned i utskottets betänkande måste värja oss emot, utan det är bristen på effektiv fattigdomsbekämpning där världshandelsinstrumentet skulle kunna vara det allra bästa. Där ska problemställningen ligga. Jag och Miljöpartiet tycker inte att betänkandet speglar det, inte heller regeringens skrivelse, agerandet i EU eller agerandet i WTO. Även om det är en Doharunda så har inte utfallet för de fattiga länderna och deras möjlighet att kapa åt sig bättre välstånd över huvud taget kommit dit där det skulle vara.
Jag hade egentligen tänkt att börja i den djungel som WTO är av förkortningar, processer, underavtal, motstridiga fakta och en hel världs tyckande. Jag hade tänkt att börja med tre korta avsnitt ur UNDP:s årsrapport om
human development
, alltså mänsklighetens utveckling, med bärighet på det här. De säger på s. 24 i den korta versionen: Afrika söder om Sahara har marginaliserats ytterligare - det här är alltså under rubriken Handel. I dag står regionen och dess befolkning på 689 miljoner människor för en mindre andel av världsexporten än Belgien med sina 10 miljoner gör.
På s. 27 står det: I dag spenderar rika länder en dryg miljard dollar per år på bistånd till fattiga länders jordbruk och en knapp miljard dollar om dagen på att subventionera överproduktion i det egna jordbruket.
Här ligger problemen, mina vänner. Detta är problemet, inte protektionismen.
Det tredje avsnittet, kära ministern - kul om du lyssnar: Bomullsodlare i Burkina Faso konkurrerar med amerikanska bomullsproducenter som varje år tar emot mer än 4 miljarder dollar i stöd, en summa som är större än Burkina Fasos bnp.
Det är de här orättvisorna som vi har att brottas med och som jag skulle önska att den svenska riksdagen var lite mer medveten om. Jag sitter inte i det här utskottet och är inte riktigt familjär med hur ni bygger upp era betänkanden, så jag har till exempel inte riktigt klart för mig vilken status kompletterande uppgifter har och vad som är utskottets genuina värderingar. Men jag ser att gång på gång, på s. 11, s. 16 och s. 47, kommer detta credo, denna trosbekännelse om hur viktig frihandel är. Javisst, det är väl viktigt, men då måste den fria handeln vara rättvis. Den måste gå ut på att de som ska spela på samma spelplan har samma förutsättningar. Det här är innebörden av att inte ställa upp på det väldiga konsensusbekännandet om att frihandeln är viktigast. Jag saknar lite mer bett från till exempel Kristdemokraterna som också i grunden har förstått den här problematiken, alltså konsekvenserna av den världshandelsordning som vi har nu.
Det handlar om vilken bild man har av vad som sker. Jag har några siffror. De går faktiskt allihop ut på att de flesta WTO-avtal inte gynnar de fattiga länderna. 96 % av jordbruksstöden i världen går till 4 % av bönderna, alltså är jordbruket den svåraste biten, nyckelbiten, den som antingen bör angripas först eller tills vidare lyftas ur eftersom den låser de andra underförhandlingarna.
År 2003 var det de allra fattigaste länderna, som man kallar för MUL på svenska eller LDC,
Least Developed Countries
, på engelska som bara hade 0,4 % av bidraget, som alltså bidrog så lite till världshandeln. Tullmurarna i världen kostar 700 miljarder för alla under en tioårsperiod. Så det är stora summor som det handlar om, och obalanserna är stora. Så sent som i somras skrev 41 afrikanska stater ett långt brev till Lamay och deklarerade sitt missnöje med vart WTO-processen i sin helhet barkar hän. Då undrar man varför det svenska etablissemanget ändå ställer upp så mycket på tron på att det är frihandelsmodellen enligt WTO i dag som är okej.
Jag har ytterligare några siffror. Center of Economic Policy Research i Washington säger: Om TRIPS-avtalet skulle implementeras fullt ut skulle det kosta de fattigaste länderna mer än vad ett bättre marknadstillträde för jordbruket skulle ge dem.
Allt är sagt för att visa att vi måste ha samma världsbild för att kunna landa i samma åtgärder. Kriget mot protektionismen är då inte det viktigaste, utan kriget mot fattigdomen. En internationell rättsordning, näringsministern, är precis vad vi vill och bör ha. Vi bör stödja WTO som institution. Det är helt rätt. Men det kan inte vara den starkes rätt inom WTO. Det har ju varit så. Processen inom WTO har inte gjort att de fattiga länderna har kommit till tals.
Synen på att kollapsen i Cancún var till nackdel för de fattiga är fullständigt tondöv. Det handlar om att de fattiga länderna - låt oss säga MUL, även om det är ogiltigt som kategori - själva menar att processen inte går deras väg. Därför backade man ur. Nu har syd - om jag säger så i stället för de fattiga länderna - börjat vakna.
Vad vi kan hoppas på inför Hongkong är att vi jämnar ut spelplanen lite mer och börjar lägga en vettigare grund.
Jag har en del konkreta punkter, förut dem som Ingegerd tog upp och som jag naturligtvis håller med om.
Det behövs en tidtabell för avskaffandet av exportsubventionerna, inte bara en deklaration och en deklaration som bara är luft. De 70 utlovade procenten nedskärningar ska inte stå för att man boxar om och plockar ned i den trevliga gröna boxen det som förut var i den mindre trevliga blåa boxen av handelsstörande subventioner och man ska inte räkna sådant som man inte har utnyttjat.
Vi har en schweizisk modell för tullsänkningar som inte fungerar. Handelsministrarna i AVS-länderna, alltså de gamla koloniländerna, har sagt att det här kommer att leda till en avindustrialisering och minskade statsinkomster.
Man bör i stället fundera på att ta bort tullar och kvoter för de fattiga länderna. Man borde också sluta med korsförhandlingar, det vill säga att på den ena sektorn och det ena underavtalet göra erbjudanden eller hot som ska tas ut på ett annat område. Värst är det när man dessutom blandar in hot om indraget bistånd till exempel i WTO-förhandlingarna.
Allt detta är orimligheter i hela WTO-processen som de fattiga länderna har vänt sig emot. Det är det som är vårt problem.
Det har ordats en hel del om GATS. Man kan spekulera i om det är fråga om en privatiseringsprocess eller inte. Det är i alla fall fråga om att exponera för konkurrens.
Det som har hänt, och som flera har sagt här, är att det står var och en fritt att erbjuda vad man vill, men nu kommer det en modell som Sverige och Thomas Östros ställer sig bakom. Det kallas
bench marking
och innebär att det inte alls står var och en fritt längre. Sverige tycker - och det står i skrivelsen - att kvaliteten på de bud som har givits är för dålig. Det betyder i korthet: Vi vill ha mer exponerat för konkurrens. Erbjud mer och sätt ribban gemensamt, alltså en ytterligare press på fattiga länder.
Vatten har varit en av de mycket kritiska frågorna i GATS-förhandlingarna och den har kommit upp gång på gång. Något annat som har nämnts i dag, och som Moderaterna gärna får tala om varför det är så bra, är att öppna upp för finansiella tjänster.
Jag, och många av de duktiga kritiska NGO:er som kan mycket av det här, menar att finansiella tjänster som exponeras genom GATS-ramen skulle kunna bli förödande i små fattiga länder.
Vem tycker, i dag på aidsdagen, att TRIPS har hjälpt till för att få fram bättre aidsmediciner? Man försenar och förhalar en reformering av TRIPS-avtalet. Till och med UNDP säger att TRIPS är ett utvecklingshinder, för att inte tala om det som TRIPS gör för att inte underlätta valet mellan människa och miljö. TRIPS patenträtt är tyvärr viktigare än vad skyddet av miljön är. Det visar sig tydligast på området om konventionen för biologisk mångfald.
Det som vi inte har hunnit säga nu kanske vi kan ta på flyget till Hongkong.