Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Författningsfrågor

Betänkande 2006/07:KU11

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
22 februari 2007

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Författningsfrågor(pdf, 292 KB)
PDF
Författningsfrågor(pdf, 292 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2006/07:11 Författningsfrågor

Beslut

Nej till motioner om författningsfrågor (KU11)

Riksdagen sade nej till motioner från allmänna motionstiden 2006 om rikets styrelse. Motionerna handlar till exempel om avskaffandet av monarkin, kommunernas och landstingens roll, personval, rösträtt, skilda valdagar samt folkomröstningar. Riksdagen säger nej till samtliga motioner och hänvisar främst till den grundlagsutredning som pågår.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 30

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2007-01-30
Justering: 2007-02-13
Trycklov till Gotab och webb: 2007-02-14
Trycklov: 2007-02-14
Reservationer: 2
Betänkande 2006/07:KU11

Alla beredningar i utskottet

2007-01-23, 2007-01-30

Nej till motioner om författningsfrågor (KU11)

Konstitutionsutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2006 om olika författningsfrågor. Motionerna handlar till exempel om avskaffandet av monarkin, kommunernas och landstingens roll, personval, rösträtt, skilda valdagar samt folkomröstningar. Konstitutionsutskottet säger nej till samtliga motioner och hänvisar främst till den grundlagsutredning som pågår.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2007-02-22
Stillbild från Debatt om förslag 2006/07:KU11, Författningsfrågor

Debatt om förslag 2006/07:KU11

Webb-tv: Författningsfrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Marianne Berg (V)
Anf. 1 Marianne Berg (V)
Fru talman! Jag inleder mitt anförande med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 1. I denna kammare har vi en mängd viktiga ärenden att besluta om. Tre saker tycker jag är viktigare än andra. Vi ska stifta lagar, vi ska se till att våra gemensamma skattepengar används till rätt verksamheter, och inte minst ska vi främja demokratin och skapa möjligheter för att den ska blomstra i många former och många kulörer. Vi har fått förtroendet från svenska folket att leda Sverige under fyra år. Om väljarna tycker att vi gör ett gott jobb får vi måhända ett nytt förtroende för ytterligare en eller kanske ett par mandatperioder. Men om väljarna tycker att vi har gjort ett dåligt jobb kan de avsätta oss. Det är hårda bud, och det är tufft, men det är bra. Det är precis så som det ska gå till i en demokrati, man sköter sitt uppdrag som representant, och gör man inte det får man ta konsekvenserna. Jag skulle vilja påstå att de flesta i denna kammare tycker att detta system är bra. Men när det kommer till statschefen då förvägrar vi oss själva möjligheten att påverka. Då vill majoriteten i riksdagen att vi ska kunna låta slumpen styra vem som ska få inneha Sveriges högsta ämbete. Inte ens slumpens skörd vill vi påverka i demokratisk riktning. Det är inte som ett jättelikt lotteri bland oss svenska medborgare när vi utser den person som ska bli statschef. Nej, det är endast inom en snäv familjekrets som vi hämtar nästa statschef, nästa drottning eller nästa kung. Hur länge ska vi dras med ett kungahus i Sverige? Det är sannerligen ofattbart att vi inte för många år sedan gjorde upp med vårt feodala förflutna. I sagornas värld finner vi just drottningar, kungar, goda och onda feer och en och annan drake. Just i sagorna hör detta hemma, inte i ett modernt och demokratiskt samhälle. Monarkin är inte utformad på ett sätt som är acceptabelt i dag, dels därför att den är odemokratisk, dels därför att det är omöjligt för befolkningen att tillsätta och avsätta statschefen utifrån hur vi tycker att denna person sköter sitt arbete. Men även ur ett rent demokratiskt och mänskligt perspektiv är monarkin orimlig. Vänsterpartiet anser inte att vi ska ha ett system där vissa personer fråntas sin valfrihet när det gäller en del högst personliga ställningstaganden. Det kan till exempel gälla vilken religion man vill tillhöra och vem man vill leva tillsammans med i partnerskap eller i äktenskap. Likaså är det helt orimligt och stötande att en person tillåts utföra vilka handlingar som helst utan att kunna åtalas för desamma. Fru talman! Systemet borde reformeras. Och det vore rimligt att utse landets statschef genom någon form av val. Hur systemet ska utformas måste man givetvis noga bereda, samtala om och utreda. Jag uppmanar därför kammarens ledamöter nu att stödja Vänsterpartiets reservation och låta Grundlagsutredningen få återkomma till riksdagen med förslag om hur vi ska kunna reformera vårt statsskick i en demokratisk ordning. Fru talman! Ett av demokratins ben handlar om att vi i Sverige ska kunna nyttja vår rätt att delta i val, rösta fram de partier och personer som vi vill ska föra vår talan i kommuner, landsting och riksdag. En del av Vänsterpartiets motioner har skickats vidare till Grundlagsutredningen, bland annat den som handlar om rösträttsåldern. I Sverige har vi bestämt att man ska få rösta när man har fyllt 18 år. Vänsterpartiet har i dagsläget ingen avvikande mening i den frågan. Men vi anser att det är orättvist och orimligt att man ska förvägras sin rösträtt bara därför att man är född sent på året. Vi anser att det ska räcka att man fyller 18 år det år som det är val för att man ska få rösta. Vänsterpartiet anser också att de nya invånarna i detta land som ännu inte har blivit svenska medborgare ska ha samma möjligheter att avlägga sina röster i folkomröstningar, i EU-parlamentsval och i riksdagsval som de har i kommunala val och landstingsval. Vi är övertygade om att det skulle innebära en ökad självkänsla, en ökad känsla av samhörighet och ett ökat valdeltagande bland dessa människor om de kände att de fick fullt förtroende att kunna påverka sin egen vardag genom att tillsätta eller avsätta representanter i dessa församlingar. Vänsterpartiet hoppas naturligtvis, eller rättare sagt tar för givet, att Grundlagsutredningen ska komma fram till en lösning i fråga om ändringar i likhet med våra klart och tydligt demokratiska förslag. Om så inte är fallet anser jag att vi cementerar orättvisorna i samhället.
Mikael Johansson (Mp)
Anf. 2 Mikael Johansson (Mp)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. Självklart står jag bakom även reservation 2, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 1. Betänkandet handlar om olika författningsfrågor. Bland annat tas monarkin upp med anledning av ett antal motioner från socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och folkpartister. "Successionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf." Med dessa ord inleds 1 § i successionsordningen, en av Sveriges grundlagar. Orden låter synnerligen otidsenliga. Det är naturligtvis i det moderna samhället ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, att argumentera för att Sveriges statsöverhuvud med nödvändighet måste hämtas bland det fåtal medborgare som råkar kunna räkna fursten av Ponte-Corvo bland sina förfäder. För övrigt kan vi i riksvapnet framför oss se inslaget från Ponte-Corvo. Det är väl rimligtvis bron i silver. Detta sagt till den som är specialintresserad. Betydligt rimligare vore det om statsöverhuvudet i stället tillsattes genom val och hämtades ur befolkningen som helhet. Kanske någon av oss som sitter här i dag kan vara ett alternativ. Dessa motioner, fru talman, ska inte ses som direkt riktade mot kungen personligen utan mot principen att offentliga ämbeten ska kunna gå i arv. Det ska bli spännande att höra hur debatten artar sig eftersom de borgerliga partierna i valrörelsen gjorde en stor sak av den föregående regeringens utnämningspolitik, till exempel utnämningen av generaldirektörer till myndigheter, och har ifrågasatt om utnämningarna alltid resulterat i att den person som är bäst lämpad för ett visst uppdrag har fått det. Parallellen kan kanske te sig möjlig i detta sammanhang. Med tanke på den vikt de lagt vid detta får man utgå från att de är beredda att tillämpa liknande resonemang även när det gäller landets högsta ämbete. Att tillsätta statschefen genom arv innebär nämligen att personen på rikets högsta ämbete utses genom genetiskt lotteri. Sannolikheten för att den person som är bäst lämpad för uppdraget som statschef råkar vara född till första platsen i successionsordningen är inte speciellt stor. Inte heller har vi några garantier för att det biologiska lotteriet alltid kommer att leda till att en kompetent person får uppdraget. Historien kan möjligtvis tolkas så att det redan har varit fallet med någon eller några av tidigare statschefer. Det finns naturligtvis de som i dagsläget inte skulle hävda att denna risk för ögonblicket är överhängande. Det är naturligtvis bra. Men det är inget bra argument för att behålla ett bevisligen dåligt system. Det är bättre att ta itu med problemet nu, i lugn och ro, än att skjuta frågans lösning på framtiden. Monarkin som den i dag är beskaffad är inte utformad på ett sätt som är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Grundlagen stadgar till exempel att kungen saknar religionsfrihet, att han inte kan åtalas om han skulle begå brottsliga handlingar samt att prinsar och prinsessor inte har rätt att gifta sig utan regeringens godkännande. Det räcker alltså inte med bara synpunkter från föräldrarna. Det är uppenbart att systemet borde reformeras. Det rimliga vore att vi i stället för arvmonarki såg till att utse landets statschef genom någon form av val. De precisa formerna för detta val - ämbetets titel, mandatperiodens längd med mera - kan naturligtvis diskuteras. Men en lämplig tidpunkt för den ärftliga monarkins avskaffande är när vår nuvarande kung uppnår normal pensionsålder, vid 65 år. Eftersom kungen är född år 1946 är det hög tid att tillsätta en utredning om hur vår statschef kan befrias från arvkungadömets principer. Enligt vår gröna övertygelse har alla människor lika värde och samma rättigheter, och ingen kan födas till ett ämbete. Vi har därför svårt att se monarkins plats i ett modernt demokratiskt samhälle. I övrigt, fru talman, innehåller betänkandet ett antal spännande frågor, till exempel om en rotationsprincip för att möjliggöra för nya personer att ta plats i våra beslutande församlingar, om att ta bort spärrarna vid personval, om att snabbare få rösträtt, om skilda valdagar för att få ett ökat intresse kring de olika beslutsnivåerna, om karantänsregler för före detta ministrar och om att underlätta för att få till stånd folkomröstningar. Det mesta känns rimligt, till exempel att - som vi i utskottet föreslår - hänvisa till och invänta Grundlagsutredningens förslag som väntas komma någon gång i slutet av nästa år. Låt oss då se hur diskussionen går kring dessa frågor!
Morgan Johansson (S)
Anf. 3 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Vi behandlar nu konstitutionsutskottets betänkande om författningsfrågor - ett väldigt brett betänkande där väldigt många frågor tas upp. Jag noterar till exempel att en av frågeställningarna i dagens betänkande gäller karantänsregler, det vill säga regler för hur lång tid som ska gå innan ministrar kan ta på sig uppdrag i näringslivet. Med tanke på diskussionen i dessa dagar om Carl Bildt skulle man kanske nästan vilja eftersträva motsatta karantänsregler, det vill säga hur lång tid som ska gå innan en person från näringslivet tar ministeruppdrag. Det hade kanske varit nyttigt för Carl Bildt att sitta i karantän ett tag; det tror jag. Det är alltså en av frågorna här. Men det är också väldigt många andra frågor som diskuteras i det här betänkandet. Samtliga motioner avstyrks, bland annat med hänvisning till pågående arbete i Grundlagsutredningen och i Ansvarskommittén. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet men skulle vilja ta tillfället i akt och lite grann diskutera de grundläggande författningsfrågorna. Från socialdemokratins utgångspunkt anser vi att det nuvarande valsystemet i huvudsak fungerar ganska väl. Det upplevs som rättvist av medborgarna och verkar i alla fall bidra till ett högt valdeltagande. Det är enkelt och lätt överskådligt och leder till en bred representation av folkvalda från hela landet. Amerikanerna har uttrycket If it ain't broken, don't fix it! - om det inte är någonting som innebär stora bekymmer ska man kanske inte gå in och röra alltför mycket i det. Men därmed är det inte sagt att vi inte ska göra en del förändringar. Det bör man kanske göra. Men det är viktigt att det inte sker ogenomtänkt och hafsigt. Författningsfrågorna ska man vara rädd om. Dessa slarvar man inte med. Vi försöker så långt det går att i den svenska diskussionen vara överens om förändringar och söker efter kompromisser på författningsområdet. Det har varit en styrka i svensk demokrati att eftersträva enighet om spelreglerna, att inte träta i onödan och att inte med knappa och tillfälliga majoriteter trumfa igenom stora förändringar av valsystemet. Vi vet ju hur snabbt det kan bli ombytta roller. Vi är, som sagt, ganska nöjda med det nuvarande valsystemet. Men om jag ska peka på något som kan bli ett problem i framtiden så är det valsystemets förmåga att leverera handlingskraftiga regeringar, särskilt i en krissituation. Vi har ju ett valsystem som bygger på en stark proportionalitet. Har ett parti fått 20 procent av rösterna ska det också ha 20 procent av mandaten i riksdagen. Detta har den fördelen att det är enkelt för väljarna att förstå och att det upplevs som rättvist. Men nackdelen är att det kan uppstå situationer där det blir svårt att regera Sverige. Så var det till exempel i början av 1990-talet under den förra borgerliga regeringen som ju tvingades att luta sig mot Ny demokrati. Det innebar att regeringen fick en mycket svag ställning - detta mitt i en stor ekonomisk kris. År 1994 fick vi ett klart valutslag som undanröjde de här problemen. Men jag tror att vi alla bör fråga oss vad som hade hänt om Ny demokrati hade kunnat fortsätta att utnyttja sin skadliga vågmästarroll. Och vad är det som säger att vi inte kan hamna i precis samma situation igen, kanske inte med Ny demokrati - det partiet är lyckligen avsomnat, får man väl säga, och sörjt av kanske ingen; inte ens av Bert Karlsson, tror jag - men kanske med ett annat parti. Vår position i den här frågan är alltså tydlig: Vi vill inte försätta vårt land i en situation där Sverige inte kan regeras under en allvarlig ekonomisk kris. Skulle det inträffa skulle inte bara grundvalarna för välfärdsstaten undermineras, utan hela förtroendet för det demokratiska systemet skulle erodera. Sverige måste kunna regeras också i svåra tider. Just därför behövs det parlamentariska underlag som kan bära upp starka och handlingskraftiga regeringar. Det kan jag som socialdemokrat kosta på mig att säga också i dag med den ställning vi nu har som oppositionsparti. Oavsett vilken färg regeringen har måste den kunna regera när Sverige är illa ute. Regeringsfrågan är alltså viktig för oss. Slutsatsen blir förstås att ska man göra någonting här är det i varje fall inte i riktning mot en ytterligare ökad proportionalitet, snarare tvärtom. Men det är en fråga som vi diskuterar vidare i Grundlagsutredningen. Jag vill bara här markera vår grundinställning i detta avseende. En annan utgångspunkt för socialdemokratin är att vi måste ha ett valsystem som stimulerar till ett ökat valdeltagande eller som i varje fall inte medverkar till att minska det. Därför är vi till exempel ytterst skeptiska mot skilda valdagar. Vi ser också med skepsis på påståendet att ett ökat inslag av personval höjer valdeltagandet. Jag tycker inte att det finns särskilt mycket som tyder på det, snarare tvärtom. I många av de länder som har ett stort inslag av personval och till exempel där man har obligatoriska personval - i Finland, Japan och Polen - är valdeltagandet mycket lågt. I Finland ligger det på 66 procent, i Japan på 56 procent och i Polen på 40 procent. På Irland där väljarna själva rangordnar sina kandidater låg valdeltagandet senast på 62 procent. I länder med strikta partival, till exempel i Norge och på Island, är valdeltagandet däremot ganska högt, 77 procent respektive 87 procent. Sverige är ett mellanting mellan dessa system. Vi har ett partival, men vi har personvalsinslag. Jag tycker inte att någonting tyder på att valdeltagandet har påverkats positivt sedan personvalsinslaget introducerades. Valdeltagandet gick ned 2002 men gick upp 2006, och samtidigt minskade antalet väljare som personröstade. Det har det gjort trendmässigt sedan vi introducerade det. År 2006 var det bara 23 procent som valde att personrösta i riksdagsvalet. Det verkar faktiskt inte finnas något större intresse för personval bland medborgarna. Det verkar nästan som att det är vi politiker själva som är mest intresserade av att prata om det. Jag skulle tro att många väljare tycker att det är lite löjeväckande när en del politiker anstränger sig så för att framhäva just sig själva och sina egna personliga egenskaper. Det kan nästan ge ett lite lätt narcissistiskt intryck när det är som värst. Jag tror att de flesta väljare tycker att det är viktigast att få tydliga politiska alternativ att välja mellan. Vem som företräder partiet är för de flesta svenskar inte särskilt viktigt. Nu vill en del ta bort spärren till personvalen. Det finns också med i betänkandet. Det tror jag vore dumt. Det skulle undergräva partiernas verksamhet, och det skulle också öppna för enskilda kandidater att nästan kunna kuppa sig fram. Vid 2006 års val hade det räckt med 175 personröster för att bli personvald till riksdagen, om det inte hade funnits någon spärr. Det var resultatet av den föredragning vi fick i går av Grundlagsutredningen. 175 personer - det är ju släkten och så några till. Man förstår hur sårbart ett sådant system blir. Dessutom öppnar man för mycket mer av aggressivt beteende av ibland mindre nogräknade kandidater. Det skulle bli mera av smutskastning av andra och också större lockelse att låta andra intressen, till exempel företag eller kanske till och med fackliga organisationer, att finansiera just sin personvalskampanj. Vi har redan de tendenserna i dag, och de skulle stärkas ytterligare om vi skulle gå mot en amerikanisering av politiken. Någon effekt på valdeltagande verkar det alltså inte ha. I själva verket är det helt andra faktorer som bestämmer valdeltagandet. Jag tror att den viktigaste faktorn när det gäller valdeltagandet är känslan av att höra till samhället, att vara en del av demokratin. Det beror i sin tur på hur den sociala situationen ser ut. Det är ingen tillfällighet att valdeltagandet i Sverige steg kraftigt när de sociala klyftorna minskade på 1900-talet - från ett valdeltagande på ungefär 50-60 procent på 20-talet till 60-70 procent på 30- och 40-talen och till 80 och ända upp till 90 procents valdeltagande på 50-, 60- och 70-talen. Klassklyftorna har en stor betydelse. När färre människor marginaliseras ekonomiskt ökar det politiska deltagandet. Därför kan man vara oroad över det som nu händer med de ökade klassklyftorna och det pågående systemskiftet. De som bor i miljonvillorna i Professorstaden hemma i Lund har traditionellt sett ett mycket högt valdeltagande. De får nu skattesänkningar på i genomsnitt 20 000 kronor per hushåll, och det bara i fastighetsskatt. Några kilometer norrut i Norra Fäladens hyreshus, där många är låginkomsttagare eller arbetslösa, får man känna av hur det är att bli utkastad i öppen arbetslöshet och hänvisad till socialbidrag. Där finns redan i dag ett lågt valdeltagande. De som bor där kommer att marginaliseras ytterligare. I Professorstaden är det moroten som gäller, och på Norra Fäladen är det piskan som går fram. Vilka effekter det sedan får för valdeltagandet återstår att se. Det beror förstås mycket på hur vi i socialdemokratin och i andra progressiva partier klarar av att mobilisera de väljare som pressats ut i marginalen. Hur vi lyckas med det får vi veta 2010.
Mikael Johansson (Mp)
Anf. 4 Mikael Johansson (Mp)
Fru talman! Jag tänkte börja med att titta lite historiskt, Morgan Johansson, med anledning av det här med starka majoriteter för regeringen. Om jag minns rätt stödde sig den socialdemokratiska regeringen 1998, utifrån sitt mandat i riksdagen, på endast 130 ledamöter. Jag kan inte riktigt siffrorna på den borgerliga regeringen 1991-1994, men jag tror att den hade stöd från fler än 130 ledamöter. I så fall var den borgerliga regeringen 1991-1994 starkare förankrad här i riksdagen. Sedan fanns det olika sätt att se på det samarbete som skedde med de stödpartier eller samarbetspartier som det var i det senare fallet 1998-2006. För mig är det märkligt att hävda att ett krisläge kan leda till att vi ska ha starka majoritetsregeringar och att vi ska ha ett valsystem som gynnar den utvecklingen. Svåra kriser är till för oss politiker att lösa. Just i ett sådant läge är det upp till oss partier att ta ansvar. Jag kan inte se något parti i den nuvarande riksdagen som inte skulle ta på sig det ansvaret, oavsett situation. Jag tror att vi är sådana partier och sådana politiker. När det gäller skilda valdagar: Menar Socialdemokraterna att skilda valdagar skulle leda till att vi skulle få sämre möjligheter att engagera människor att delta i val? För mig är det en rimlig demokratisk tanke att hävda att vi faktiskt kan engagera de människor som berörs av besluten att koncentrera sig i en diskussion i en valrörelse kring kommunens verksamhet. Då får vi också upp frågorna på bordet mycket tydligare, och det kan också ge utslag i ett kommunalt val.
Morgan Johansson (S)
Anf. 5 Morgan Johansson (S)
Fru talman! För att ta skilda valdagar först är det ett faktum att kommunalvalen hade, när vi hade skilda valdagar, ett mycket lägre valdeltagande. Det är bara att gå tillbaka och se. Man kan också åka till länder där man har skilt valdagarna för att se hur det ser ut i dag. Det är också mycket, mycket lägre deltagande, till exempel i Norge som ligger ganska nära vårt system. Det är otvetydigt så att om man skiljer valdagarna tenderar man att få ett mycket lägre valdeltagande. Det i sig är skadligt, tycker jag, därför att högt valdeltagande har ett egenvärde för demokratin. Sedan är frågan om regeringen 1998 hade svagare stöd än vad den borgerliga regeringen hade 1991-1994. Ja, så var det naturligtvis. Vi hade ett samarbete då, men totalt sett i Sverige hade koalitionsregeringen 1991-1994 ett mycket starkare stöd. Problemet var Ny demokrati som var vågmästare. Jag tror att det förmodligen inte var sista gången vi har en ekonomisk kris i Sverige. Det är förmodligen inte heller sista gången, om vi har kvar detta, som vi riskerar att få vågmästarpartier som inte behöver ta det ansvar som Miljöpartiet ju gjorde under de år då vi samarbetade. Det kan finnas partier som blir vågmästare i Sveriges riksdag som över huvud taget inte vill ta ett ansvar för landets ekonomi framöver. Då riskerar vårt land att hamna i en väldigt svår situation. Det var det jag pekade på. Det var det som inträffade 1991-1994. Den strikta proportionaliteten kan också ha sina sidor när det gäller andra demokratiska synsätt. Vi har i Skåne nu en vågmästarsituation med Sverigedemokraterna, vilket innebar att Miljöpartiet fick göra upp med de borgerliga partierna. Det innebar att ni fick köpa till exempel avgifter i barnsjukvården och gå med på höjda avgifter för kollektivtrafiken. Vem av era väljare hade trott att en miljöpartistisk valsedel skulle innebära höjda avgifter på barnsjukvården och kollektivtrafiken? Där finns också ett demokratiskt problem.
Mikael Johansson (Mp)
Anf. 6 Mikael Johansson (Mp)
Fru talman! Morgan Johansson uttalar sig om att "köpa". Det kanske är lite slarvigt uttryckt, men jag kan gå med på den beskrivningen. Det är just det demokrati handlar om. Det handlar om att kompromissa, att komma fram till ett majoritetsbeslut. Vi kan inte ha en riksdag där vi bara har att välja mellan A och B. Det gynnar en utveckling av att vi har mängder av kompromisser. Stora sammanslutningar brukar leda till kompromisser. Om jag är själv kan jag bestämma helt och hållet. Men om vi är två blir det kompromisser med en gång. Det resonemanget funkar inte. Om vi har vågmästare som inte tar ansvar, om vi nu har en sådan bedömning av partierna i Sveriges riksdag oavsett vilka de är i framtiden, finns det rimligtvis andra partier som det går att samarbeta med. Skåne är ett sådant exempel. Det händer olika saker på grund av inträde av andra partier som har en så kallad vågmästarroll. Sedan det här med skilda valdagar. Jag tror att det hänger på oss som parti. Jag tror att vi inom Miljöpartiet och också en del av de andra partierna kan vara starka nog att kunna sköta valrörelser på kommunal nivå och landstingsnivå och ha dem vid olika tillfällen. Möjligtvis kan det vara så att Morgan Johansson upplever att Socialdemokraterna inte klarar rollen att gå ut i olika valrörelser. För mig är det naturligt och självklart att jag som politiker på riksnivå kan prata om riksgrejerna. Sedan finns det politiker på lokal nivå som har styrkan och självförtroendet att kunna sköta en lokal valrörelse vid ett senare tillfälle. De är inte beroende av att jag är där och pratar i aulan eller för en debatt. För mig handlar det om självförtroendet. Det är möjligt att vi förr hade sämre valresultat, men i dag tror jag att vi är starkare.
Morgan Johansson (S)
Anf. 7 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Återigen: Det är inte bara det att det var sämre förr, utan också i andra länder med detta system är det fortfarande sämre. Jag tror att det med det systemet är mycket svårare att mobilisera väljarna i kommunalval. Det är bara så. Man får lägre valdeltagande och valresultat som inte alltid avspeglar de stämningar som finns. Valdeltagandet i sig har ett egenvärde för demokratin. Dessutom har det ett värde att vi när vi röstar får en helhetsbild av politiken, det vill säga ser den statliga, den regionala och den kommunala nivån i ett sammanhang. Då förstår vi kanske bättre hur det hänger samman. När det gäller frågan om starka regeringar: Vad jag är rädd för är att vi någon gång i framtiden - det behöver inte vara i en avlägsen framtid - hamnar i en situation där vi har ett vågmästarparti som inte är så ansvarstagande som Miljöpartiet har varit, utan spelar ut olika sidor mot varandra och sedan försöker skaffa sig själv en mycket större roll än vad man har haft. Det kan ge Sverige väldigt stora bekymmer. Det är det som ligger bakom de valsystem som man har valt i en del andra länder, där man ser till att valutslaget faktiskt också kan innebära en stark parlamentarisk majoritet. Men det är inte säkert att man ska göra några förändringar. Om man ska göra förändringar är det i vart fall inte i motsatt riktning, det vill säga att splittra upp riksdagen ytterligare. Det har ställts en del krav på det, bland annat när det gäller riksdagsspärrarna.
Eva Bengtson Skogsberg (M)
Anf. 8 Eva Bengtson Skogsberg (M)
Fru talman! Betänkande KU11 berör författningsfrågor. Ett 40-tal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2006 har behandlats. Motionerna gäller bland annat avskaffandet av monarkin, kommunernas och landstingens roll samt olika valfrågor. Det bör påpekas att likalydande motioner har väckts många gånger tidigare år. Utskottet avstyrker de motioner som handlar om att avskaffa monarkin och införa republik med hänvisning till tidigare ställningstagande. Den intresserade som läser hela betänkandet får sig en utförlig historielektion till livs. Den börjar redan på 500-talet och tidig vikingatid och sträcker sig fram till 1974 års regeringsform. Där beskrivs bland annat monarkins olika ställningar under tusen år, svaga som starka. Monarkin bestod efter Torekovskompromissen, men monarken fråntogs allt politiskt inflytande. I dagens regeringsform sägs att all offentlig makt i Sverige utgår från folket, vidare att riksdagen är folkets främsta företrädare och att kungen - eller drottningen - är rikets statschef. Statschefens roll som rikets främste företrädare i förhållande till andra länder anses vara av särskilt intresse, och han röner stor uppskattning för detta. Även de inrikes representationsuppgifterna tycker jag att vår kung och hans ätt sköter på ett förträffligt sätt. Monarkin har en lång kulturhistorisk tradition som ger trygghet i en föränderlig tid. Den är en symbol vi bör slå vakt om och som jag personligen föredrar framför en politiskt vald statschef som byts vart fjärde år. Bland de övriga motionerna finns många bra förslag, som bland annat berör personvalssystemet och skilda valdagar, men de avstyrks av utskottet med hänvisning till Grundlagsutredningens arbete. Utskottet vill inte föregripa den utredningen, som har till uppgift att göra en samlad översyn av regeringsformen och framför allt koncentrera och inrikta sig på att stärka och fördjupa den svenska folkstyrelsen, att öka medborgarnas förtroende för demokratins funktionssätt och att höja valdeltagandet. Vi hoppas här på en bred uppgörelse som kan vitalisera den svenska demokratin. Utskottet vill inte heller föregripa Ansvarskommitténs arbete, vars uppdrag är att undersöka den nuvarande samhällsorganisationens förutsättningar att klara de offentliga välfärdsåtagandena. De två motioner som handlar om landstingens avskaffande avstyrks därför också. Detta kan man utifrån ett moderat perspektiv beklaga, men jag har respekt för kommitténs arbete. Fru talman! Jag avslutar med att yrka bifall till utskottets förslag.
Annie Johansson (C)
Anf. 9 Annie Johansson (C)
Fru talman! Det känns tämligen konstigt, för att inte säga anmärkningsvärt, att vi avstyrker självklara motioner som vi riksdagsledamöter har författat. Jag har i KU i egen hög person avstyrkt min egen motion om en kraftig reformering av det svenska personvalssystemet. Det kändes i höstas för mig som ett ganska osannolikt agerande. Men så har jag nu gjort - av egen fri vilja. I byråkratins tecken avvaktar vi, precis som så många andra har sagt tidigare, Grundlagsutredningens arbete. På ett föredömligt sätt väljer vi att inte föregripa den nu arbetande utredningen, något som känns väldigt logiskt och också konstitutionellt korrekt. I går hade Grundlagsutredningen möte om det svenska valsystemet. Det är med stor förväntan jag och Centerpartiet ser på dess arbete och resultat. Jag har stor förhoppning att man ser över den konstitutionella ordningen och har fokus på en tydlig maktdelning och att makten ska utgå underifrån, från väljarnas och medborgarnas perspektiv. Fru talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i KU:s betänkande. Jag skulle också vilja uppehålla mig vid några saker som man som centerpartist känner någonting alldeles extra för: personvalet, statsråds valbarhet och skilda valdagar. Här finns motioner som vi behandlar och avstyrker i avvaktan på Grundlagsutredningen. Där har jag höga förväntningar på förändringar. 1 383 är ett magiskt tal, i varje fall för Centerpartiet i Jönköpings län. Det var i valet 2006 vår magiska personvalsspärr. Att passera detta tal, som jag gjorde den 19 september, två dagar efter själva valdagen, är nog att jämföra med en förlossning. Det kan jag ärligt säga. Kryssräkningen fortsatte för min del till en bit över 2 000. Men hade 7,99 procent valt att kryssa mig hade de väljare som kryssade mig i första hand för personen Annies skull slängt sina röster i sjön. Partiets förstanamn hade stått kvar, även med ett fåtal eller inga kryss, och fått representera Centerpartiet i Sveriges riksdag. Vi lever i mellanmjölkens land. Lätt & lagom kan man också säga för att fortsätta på mejeritemat. Jag har tidigare pratat om just de här Arlaprodukterna. Vi lever också i ett samhälle där vi gör allt för att vi är nöjda med de strukturer och de system som finns. Det har vi hört i kammaren i dag. Strukturerna - läs eller hör: partierna - ska bestämma vilka som slutligen ska representera medborgarna, inte medborgarna själva. Den kompromiss som nåddes vid den svenska personvalsreformen har en släng av denna gyllene medelväg. Om kandidaten lyckas samla ihop 8 procent av partiets totala röster får väljarna något att säga till om. Annars är det den interna partiordningen som gäller. I kommunvalen räcker det däremot med 5 procent. Det är min och Centerpartiets starka övertygelse att personvalssystemet måste ses över, reformeras och ge mer makt åt medborgarna. För vems skull finns egentligen politiken? För de enskilda partierna eller för medborgarna? Vem ska fälla den avgörande rösten? Detta är kärnfrågorna när man diskuterar det svenska personvalssystemet. Ett valsystem utan spärrar och utan inbördes rangordning mellan kandidaterna finns på Irland, precis som Morgan Johansson sade. Det heter single transferable vote . I detta system får väljarna rangordna kandidater och på Irland till och med välja kandidater från olika partier. Partierna får nominera kandidater som de har förtroende för, men rangordningen bestäms av väljarna. Hela rösten går till förstanamnet på listan. Om förstanamnet inte får tillräckligt stöd och därför inte blir vald tillfaller rösten andranamnet och så vidare. Detsamma gäller om man har valt en mycket populär kandidat; den del av rösten som inte behövdes för att välja förstanamnet går då vidare till namn nummer två. På så sätt blir ingen röst bortkastad. Det handlar om en princip. Det handlar om att sätta människan framför systemet. Vi ska ha ett valsystem med ett tydligt medborgarfokus. Samtliga ledamöter i ett sådant valsystem skulle vara valda på ett personligt mandat och därmed känna ett större behov av att svara på sina väljares frågor och krav. Ett förtroende-ansvarsförhållande skulle bli starkare mellan medborgarna och riksdagen i stället för ett valsystem, som andra talare nämner, som stärker banden upp till regeringen. Det viktigaste är att det blir väljarna och ingen annan som bestämmer vem som representerar just dem. Jag kan också försäkra Morgan att jag är en av de sex personkryssade. Det är varken företag eller fackorganisationer som har finansierat min valkampanj. Jag drev min personvalskampanj från en hyresrätt på just Norra Fäladen i Lund. Det var intressant att du tog upp just det. Fru talman! Det är många frågor som jag skulle vilja belysa. De konstitutionella frågorna är grundläggande för att skapa ett mer nära och enkelt samhälle. Den andra motionen som jag tycker är viktig och som jag kort vill nämna gäller just statsråds valbarhet. Om man inte har varit svensk medborgare i tio år får man inte sitta i regeringen. Inte inom något annat uppdrag finns ett liknande krav på tio år. Vad säger tio års medborgarskap om lämplighet och kunskap? Regeln är en diskriminering mot nysvenskar. Jag hoppas att Grundlagsutredningen ser över detta och att man ger statsministern full rätt att utse sina statsråd och själv bedöma lämpligheten i dessa val. Jag vill också säga något om skilda valdagar. Vi har i dag ett valsystem med ett internationellt sett väldigt högt valdeltagande. Vi har en valrörelse vart fjärde år som fokuserar på nationell politik. Lokal politik hamnar i skymundan. Centerpartiet menar att skilda valdagar skulle stimulera medborgarna att ta en större del i den lokala demokratiska processen. Det skulle tydliggöra ansvaret på respektive nivå och det skulle tydliggöra de reella skillnaderna mellan respektive nivåer. Ett liknande system som man har i Finland skapar tätare valdagar och således också tätare politikerkontakter. Jag kan bara hålla med i Mikael Johanssons resonemang i replikskiftet med Morgan Johansson. Vi ska ha ett samhälle som stärker demokratin. Demokratin stärks definitivt inte av att man lutar sig tillbaka och låter allting vara precis som det alltid har varit. Genom att utveckla och framför allt sätta människan i det centrala objektivet och lägga fokus här skapas en mer vital och aktiv demokrati.
Morgan Johansson (S)
Anf. 10 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Jag undrar om jag verkligen hörde rätt. Sade Annie Johansson att om 7,99 procent hade röstat på Centern och kryssat Annie Johansson hade de rösterna varit bortkastade? Det var väl fortfarande Centerröster? Det kanske inte var så viktigt för Annie Johansson. Det viktigaste var om de var kryssade för henne eller om de var Centerröster. Det är en attitydfråga. Det handlar om vilken inställning man har till politiken. För en del är politiken ett lagarbete, ett arbete som vi sköter tillsammans. Ibland delar vi upp uppgifter och ibland ser vi till att försöka stärka varandra. Det är ett kollektiv. Det är ett lagarbete. För andra är det tydligen ett enmansarbete. Det är bara "jag" som räknas. Jag tror att många medborgare känner sig ganska främmande inför den inställningen. Jag tror att det är därför som antalet personröster trendmässigt faller. Det var ju bara 22 procent av väljarna som valde att kryssa någon. Jag pekade på två risker med att driva personvalet alltför hårt. Den ena var frågan om kandidatfinansiering. Vi kommer att släppa loss krafter som jag inte är riktigt säker på att vi vet var de landar. Jag tror att om man skulle göra detta blir det en lagstiftning kring finansiering av partier och kandidater. Det blir den automatiska följden eftersom det måste regleras så att inte särintressen knyter upp enskilda politiker kring sig. Den andra är risken för kupper. Det räckte, som sagt, med 175 röster för att bli personvald om vi inte hade haft spärren - det är släkten och lite till. Ser inte Annie Johansson de stora riskerna, både när det gäller finansieringen och 175 röster? Vi får en amerikanisering av politiken.
Annie Johansson (C)
Anf. 11 Annie Johansson (C)
Fru talman! Där kom det på slutet: Vi får en amerikanisering av politiken. Det var den meningen jag väntade på. Det är alltid det argumentet man tar upp när man diskuterar sådant som känns främmande och som bryter mot hur det ser ut i dagens Sverige. Inledningsvis vill jag säga att jag tyckte att det var intressant att lyssna på Morgan Johanssons huvudanförande där han tog upp vikten av att ha en stark regering. Jag skulle vilja se en mycket stark riksdag, och jag skulle vilja se en tydlig maktuppdelning mellan regering och riksdag. Det tror jag att vi får om vi har aktiva riksdagsledamöter - mer aktiva riksdagsledamöter som är mer förankrade hemma i sina valkretsar, som har ett större personligt mandat och som känner att man måste uppfylla det man har gått till val på. 2 300 kryssade mig och Centerpartiet i valet. Jag ska följa min centerpartistiska agenda. Om de 2 300 människorna inte känner att jag har levt upp till de centerpartistiska idealen har de i ett renodlat personvalssystem möjlighet att avsätta mig 2010. Om partiet ändå vill hålla mig om ryggen och placera mig på lista 1 och jag inte har några motkandidater får jag ju sitta kvar fyra år till eftersom ingen annan kandidat har lyckats komma upp till åttaprocentsspärren. Jag vill korrigera något som Morgan Johansson sade. Han sade att de röster som tillföll mig, men bara var 7,99 procent var bortkastade. Du missade mitt tillägg, nämligen att de rösterna lades på mig i första hand och Centerpartiet i andra hand. Det tycker jag är viktigt att framhäva. När jag hör de här motargumenten vill jag fråga Morgan Johansson: Vem är politiken till för? Är det för medborgarna eller är det för att upprätthålla partistrukturer?
Morgan Johansson (S)
Anf. 12 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Politiken är självklart till för medborgarna, för att utveckla samhället och för att se till att medborgarnas vilja får genomslag. Det jag noterade var attitydskillnaden mellan att se politiken som ett slags enmansjobb och ett lagarbete. Jag konstaterade att det nog var det som låg bakom felsägningen. Inte menade väl Annie Johansson att rösterna hade varit bortkastade om hon inte hade lyckats komma över åtta procent? Det var bra att hon klarade ut det. Jag har inte fått några svar när det gäller mina farhågor. Hur ser Annie Johansson på riskerna med att släppa loss krafterna kring kandidatfinansieringen? Det är ju ett så stort bekymmer på många håll där man har ett hårt drivet personval. Hur ser Annie Johansson på riskerna för, som jag sade, en mer kuppartad utveckling? 175 röster hade räckt för en person att kryssas in i Sveriges riksdag om man inte hade haft en spärr. Hur ser du på den risken? Hur ser du på valdeltagandet? I sitt huvudanförande exemplifierar Annie Johansson detta med Irland och Finland. Irland har ett valdeltagande på 62 procent. Finland har ett valdeltagande på 66 procent. Det är långt under det svenska valdeltagandet och långt under andra länder som har ett mer stabilt partivalssystem. Det kanske är dit Centern vill komma även med sitt förslag om skilda valdagar. Det kanske inte är så viktigt att ha ett brett politiskt deltagande. Det viktiga är att det är "jag" som kommer fram i politiken.
Annie Johansson (C)
Anf. 13 Annie Johansson (C)
Fru talman! Jag tycker i alla fall att det är viktigt att "jag" någon gång kommer fram i den svenska politiken. Det höga valdeltagandet i Sverige beror ju inte på att man har en gyllene medelväg inom personvalssystemet. Det har ju en lång tradition i att vi har ett engagerat folk som vill bestämma och gå till valurnorna och rösta på vem som ska representera dem. Att Irland och Finland har ett något lägre valdeltagande beror inte heller på att de har ett fullt och renodlat personvalssystem. Det handlar inte om någon attitydskillnad över huvud taget. Det handlar om att flytta makten från system och partier ned till väljarna. Det är de som ska ha den avgörande rösten när det gäller vem som ska representera dem i Sveriges riksdag. Jag vill bemöta det du säger om kandidatfinansiering. Min kandidatur är helt och hållet internt finansierad. Jag skulle tro att din är betydligt mer externt finansierad än vad min har varit. "Kuppartade metoder" är också lite intressant. Vad menar du med kuppartat? Om väljarna i en valkrets väljer en viss kandidat och den kandidaten får flest kryss av dem som var på listan ser jag inget problem över huvud taget med att den personen också representerar väljarna i Sveriges riksdag. Det ska vara väljarna som fäller avgörandet och inte interna partistrukturer.
Mauricio Rojas (Fp)
Anf. 14 Mauricio Rojas (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. I betänkandet tas en hel rad mycket viktiga och intressanta frågor upp. Jag vill kommentera några av dem, och jag börjar med skilda valdagar som har diskuterats här. Det är en svår fråga, och jag är glad att vi har en utredning som tittar på den. Jag delar Morgan Johanssons bekymmer över att många val skulle kunna leda till valtrötthet. Vi skulle de facto få fyra olika val, det vill säga val varje år: till riksdag, landsting, kommun och Europaparlament. Det finns faktiskt en risk för att det skulle vara för mycket. Morgan Johansson säger även att om vi går tillbaka i historien kan vi konstatera att många färre röstade kommunalt när vi hade skilda valdagar. Det stämmer däremot inte. Den bästa jämförelsen vi kan göra är med 1958. Det året hade vi två val vid olika tidpunkter. Den 1 juni var det riksdagsval. Då röstade 77,4 procent. Fyra månader senare var det kommunalval. Väljarna var inte trötta utan fler, 79,2 procent, röstade då. Jag delar alltså din oro, men vi ska vara lite försiktigare med påståenden om hur det har varit. En annan viktig och för mig svår fråga är den om monarkin. Jag är en övertygad republikan. Samtidigt bejakar jag mitt partis ställningstagande att Torekovskompromissen fortfarande ska gälla. Jag delar de argument som republikanerna här har gett uttryck för, samtidigt som jag tycker att det skulle vara ganska meningslöst att göra detta till en dagsaktuell fråga. Vi vet att majoriteten gillar monarkin. Det finns enligt vad vi vet ett mycket starkt stöd för monarkin i vårt land. Man kan diskutera om det är monarken eller monarkin som har stöd, men det är inte så viktigt. Det skulle vara att göra fel fråga till en viktig fråga, och det var det som var Torekovskompromissens kärna. Vi har en majoritet republikaner här: socialdemokrater, vänsterpartister, liberaler och många andra. Samtidigt finns en övertygelse om att det vore att väcka fel fråga när det finns ett så starkt stöd. Jag tror att det är klokt tänkt även om det går emot många av mina principer. Däremot håller det inte att säga att monarkin är odemokratisk. Vi har ju valt demokratiskt att ha det så. Vi kan ogilla det, och vi kan förändra det på demokratisk väg. Att det är odemokratiskt stämmer alltså inte. Personval är en viktig fråga. Reformen har inte fungerat. Färre och färre använder möjligheten. I valet 2006 valdes som du påpekade bara sex personer in och ändrade på partiernas listor via det här systemet. Jag tror att reformen borde gå mot att underlätta personvalsinslaget, vilket också Folkpartiet har uttryckt. Däremot måste man noggrant diskutera om det ska finnas en spärr eller inte. Vilka konsekvenser skulle det få om vi inte hade någon spärr alls? Där är Morgan Johanssons invändningar giltiga i viss mån. Det skulle kunna leda till mycket märkliga saker. Det måste vi tänka på. Det är en svår fråga. Rösträtt för utlänningar bosatta i landet är också en viktig fråga. Där finns motioner från Vänsterpartiet och Miljöpartiet med förslag om att alla utlänningar bosatta i landet skulle få rösträtt i val till riksdagen. Jag och Folkpartiet tycker att det är fel. Vi tycker att medborgarskapet är viktigt och att det är medborgare som ska få denna unika rätt att välja riksdag och kunna bli vald till riksdagen. Om man är konsekvent i den reform som föreslås skulle vi kunna ha utlänningar sittande i den här riksdagen. Rent teoretiskt skulle vi kunna välja en utlänning till statsminister. Det är en intressant tanke, men den är ännu oprövad. Jag känner inte till något land där icke-medborgare kan sitta i riksdagen. Man måste dra alla konsekvenser av detta. Är man beredd att säga det också från Vänsterpartiet och Miljöpartiet får vi en diskussion som är mycket intressant. Däremot tycker jag att kravet om att man ska ha varit medborgare i tio år för att få bli statsråd borde tas bort. Är man medborgare är man medborgare, och då ska det inte finnas några diskriminerande regler. Dessutom är detta statsministerns angelägenhet, och vi borde inte ha kvar dessa formella regler som ett arv från det gamla systemet, där det krävdes inte bara medborgarskap utan också att man skulle vara född i Sverige. Så var det i 1809 års författning. Det finns också ett förslag om att utlänningar av alla sorter skulle likställas i kommunal- och landstingsval. Som vi vet görs i dag skillnad mellan å ena sidan EU-medborgare och nordiska medborgare och å andra sidan andra utlänningar. Jag tycker inte heller att en sådan likställning skulle vara rätt. Vi har samarbetsformer och reciprocitetsformer med EU-länder och nordiska länder som gör det befogat att det finns en skillnad. Inom EU är detta självklart. Även om vi inte bildar en gemensam stat är vi en union där det finns mycket starka ömsesidiga förpliktelser och motsvarande rättigheter som ger medborgare i andra EU-länder en speciell status. Det är en speciell typ av relation vi har med dessa stater. Det är likadant med de nordiska länderna. Där ska ingen ändring göras. Den svåraste och intressantaste frågan är den om folkomröstning. Den pekar på ett problem som vi måste ta i, nämligen att den representativa demokratin har problem i dag. Det återspeglas inte i valdeltagandet, som är mycket högt, men det är tydligt när det gäller partiernas förmåga att rekrytera, mobilisera och - som i gamla dagar - representera folket. Det är allt färre som är med i politiken på det viset. Folkrörelserna, åtminstone de traditionella, drabbas av samma sak. Det är klart att den representativa demokratin är i stort behov av modernisering. Däremot tror jag inte att svaret på problemet är direktdemokrati. Framför allt Miljöpartiet företräder ståndpunkten att vi ska gå in i direktdemokratiska former. Jag tror att den representativa demokratins grund håller, speciellt med tanke på helheten. Folkomröstningar tenderar att handla om speciella frågor där vi går till folket, men dessa frågor är en del av en helhet. En styrka med partisystemet och den representativa demokratin är att vi väljer en helhet - inte delar av något. Tänk om vi enligt Miljöpartiets vilja skulle få en folkomröstning om att lämna EU. Vem skulle administrera det? Var finns helheten för detta? Folkomröstningar är egentligen mycket väl lämpade för populism. Om vi verkligen skulle göra som miljöpartisterna vill och säga att om 5 procent av väljarna i en kommun, ett landsting eller i riket vill ha en folkomröstning ska vi ha en så skulle vi på nolltid få folkomröstningar i nästan varenda kommun i Sverige och i riket om till exempel invandringsfrågan. Det måste hanteras. Jag vet inte om ni har tänkt på detta. Vill ni ha Sjöbofolkomröstningen från 1988 överallt? Det skulle bli konsekvensen. Vapnet att gå till folket och kringgå den representativa demokratins tröghet har mycket stora risker. Trögheten är viktig i demokratin. Direktdemokraterna vill inte ha tröghet utan snabba saker. Jag tror mycket på de gamla klassiska idéerna om att demokratin ska ha tröghet för att undvika populismen och mycket snabba kast i det politiska spelet. De partier som tror på den representativa demokratin måste förbättra och modernisera den och ta de problem vi har på stort allvar men inte falla tillbaka på direktdemokratiska idéer.
Mikael Johansson (Mp)
Anf. 15 Mikael Johansson (Mp)
Fru talman! Jag tänkte fortsätta där Mauricio Rojas slutade och tala om folkomröstningar. Mauricio Rojas talade om att det fanns en risk för snabba kast om man släppte folkomröstningsinstitutet loss ordentligt. Jag tror inte att det kommer att bli så. Det är naturligtvis en bedömning. För mig känns det naturligt att om man folkomröstar om skattenivån i Kalix eller för den delen om utformning centrum i samma kommun är det inte snabba kast som man efterfrågar i den folkomröstningen. Vi måste se vad det är vi kan folkomrösta om. Vad kan vi inte folkomrösta om? Mänskliga rättigheter kan vi knappast folkomrösta om. Det finns vissa grundläggande saker som vi måste reda ut och föra bort från vad som är möjligt att folkomrösta om. Mauricio Rojas talade också mycket om att det handlar om en helhet och att det är vi politiker som ser till att den hela tiden bibehålls och försvaras. Det fanns en risk att folkomröstningar ledde till att vi hela tiden skulle hålla på med små delar av någonting. Jag tror att det är likadant där. Människor i en kommun som begär folkomröstning syftar till och har förmågan att se en helhet oavsett vad frågan gäller i en folkomröstning. Den helheten tar de ställning till vart fjärde år när de röstar på partierna och partiernas representanter på listan. Valmöjligheten har också ökat genom personvalsinslag. Våra väljare och medborgare är vana vid att se till helheten och kan ta ansvar i ett antal folkomröstningar. Jag tror inte heller att det kommer att bli en drös folkomröstningar i en kommun, utan det blir några stycken i olika frågor. Det är ett mycket spännande inslag i en kommunal demokrati.
Mauricio Rojas (Fp)
Anf. 16 Mauricio Rojas (Fp)
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga. Du säger: Vi ska ha den här möjligheten för folket att gå direkt och säga vad det tycker i olika frågor, men sedan ska vi välja vilka frågor det ska vara. Mänskliga rättigheter kan vi inte rösta om. Du kanske vill ha en lång lista med frågor som vi inte ska låta folket säga sitt om. Det är ett mycket märkligt ställningstagande för en direktdemokrat, som borde säga att folket har rätt att säga sitt också om de allra viktigaste frågorna precis därför att de är det. Till exempel skulle Landskrona kommun och många andra få folkomröstningar om de ska ta emot flyktingar genom avtal med Migrationsverket, såsom man gjorde i Sjöbo. Det skulle direkt få den konsekvensen. Om man tittar på Sverigedemokraternas kommunala röstantal fick det ungefär 6 procent. Det fick mindre till riksdagen, men om man tittar kommunalt har det ungefär 6-7 procent. De skulle kunna få fram en riksomfattande folkomröstning om invandringen som de skulle kunna formulera på många olika sätt. På samma sätt skulle vi kunna få folkomröstningar i olika frågor som Estonia. Plötsligt dyker det upp en grupp som får mycket stort stöd hos folket om att nya utredningar om Estonia ska göras. Det går att hitta dessa frågor. Det skulle vara en oerhörd frestelse att just hitta dessa frågor. För partierna skulle det så småningom också bli en frestelse. De skulle ta en fråga som verkar vara populär och så vidare och kasta fram den. Den möjligheten skulle fördärva det system vi har med helhet och ansvar för de beslut vi fattar. I det avseendet tror jag att den representativa demokratin håller och är mycket bättre.
Mikael Johansson (Mp)
Anf. 17 Mikael Johansson (Mp)
Fru talman! Vi partier tar redan i dag ansvar utifrån vad folket vill och vad det vill ha för politisk framtid här i Sverige. Genom att det röstar på oss som partier tar vi sedan ansvar för att försöka genomdriva det vi har fått stöd för bakom oss. Det ansvaret är vi vana vid som politiker. På något sätt handlar frågan om: Vilket självförtroende har vi som partier och politiker att gå fram och ställa viktiga frågor? Det kan nästan gälla vad som helst. Det handlar också om att backa upp det och skapa opinion för det och säga vad vi tycker och tänker om de frågor som människor vill folkomrösta om. Jag tror att vi inte ska backa som partier och försöka sluta oss och säga: Vi har kommit fram till det gemensamt på vår kongress, vår partistyrelse, i riksdagsgrupper och olika församlingar. Vi ska öppna oss och våga möta väljarna i vad de efterfrågar att vi ska tycka till om. Den opinionen och den styrkan ska vi kunna ha. Då är det lite problematiskt ur demokratisynpunkt att inte kunna möta nästan vilken fråga som helst i en folkomröstning. Det gäller oavsett om det gäller kommande konstitution för EU eller om det är en kommunal fråga om skatten och så vidare. Jag tror att vi kan möta det, och vi klarar det alldeles utmärkt. Det kommer att utveckla oss. Det kommer också att utveckla möjligheterna för människor så att de känner att de har ett inflytande. Det är en brist i dag att människor kanske inte känner det riktiga förtroendet för oss politiker att vi tar tag i deras frågor och bestämmer i deras frågor, som de tycker att det är viktigt att vi gör. Vi riskerar också att tappa väljarnas intresse i val. Det gäller oavsett om det är ett gemensamt val med alla val på samma dag eller om vi har skilda valdagar. Låt oss möta väljarna öga mot öga och säga: Vi står för den här åsikten. Tycker ni det, så rösta på mig eller oss som parti.
Mauricio Rojas (Fp)
Anf. 18 Mauricio Rojas (Fp)
Fru talman! Mikael har undvikit att svara på frågan om de faktiska effekterna av det ni föreslår. Sverigedemokraterna skulle till exempel kunna genomdrivna folkomröstningar nästan överallt. Jag frågar detta därför att det bland de teoretiker som finns bakom Sverigedemokraterna och andra finns en mycket väl utarbetad teori om att vi inte längre har någon demokrati. Vi har en "demokratur", som de kallar det, det vill säga en demokratisk diktatur där vi inte frågar folket om invandringen. De tror att folket skulle vara på deras sida och inte på den andra sidan. Teorin om "demokratur" bygger på en typ av populistisk förenkling: Vi går till folket och frågar. Det är en förenkling från en politiker som sitter i riksdagen som förvånar mig. Vi vet hur komplicerade frågorna faktiskt är. Vi vet att det inte är enkelt med alla konsekvenser och allt det som måste överblickas. Därför skulle folkomröstningsförslaget leda till en förenkling som per definition skulle vara populistisk. Hur formulerar du en fråga? Man skriver inte ett betänkande. Man gör inte sådana saker, utan man måste fatta sig kort. Titta bara på våra folkomröstningar här i Stockholm och hur förvirrande de egentligen är. I det avseendet skulle ett sådant system som föreslås leda till att vi får partier och politiker som profilerar sig på detta enkla, populistiska sätt. Det är inte bra. När jag läste det ni föreslog tänkte jag på det gamla citatet av Churchill som säger: Den representativa demokratin är antagligen den sämsta regeringsformen, bortsett från alla andra. Den kritik som ni har är många gånger träffande. Men alternativen skulle inte bli bättre. Jag slutar mitt anförande med Churchills ord i min mun.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 19 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! Vänsterpartiet och Miljöpartiet väljer att köra en traditionell republik- och monarkirunda. De ställer helt klart en mycket berättigad fråga: Ska man i en demokrati kunna ärva ett ämbete? Som huvudprincip bör man inte kunna det. Kristdemokraterna vill ha fortsatt monarki i Sverige. Det finns republikaner i vårt parti, även i vår riksdagsgrupp, och kanske finns det också en och annan principiell rojalist inom partiet. De flesta är nog, liksom jag, pragmatiska i synen på frågeställningen. Jag är principiell republikan men pragmatisk monarkist. Det handlar i hög grad om traditioner. Traditioner har betydelse, även för miljöpartister och vänsterpartister. Även Vänsterpartiet skulle förmodligen protestera om talmannen utlyste ett arbetsplenum på julafton. Det finns inga rationella skäl att säga nej till ett arbetsplenum på julafton, men det finns traditionella skäl. Det gör det även i detta sammanhang. Monarkin är en tradition och den har blivit en symbol för det svenska samhället. Den fungerar. Jag kan ta ett annat exempel: Vår svenska flagga. Om ni tittar noga på den ser ni ett kors på blå botten. Kan man verkligen ha ett kors på blå botten i ett sekulärt samhälle? Det är också tradition. Jag har inte hört någon som har yrkat på att vi ska slopa den svenska flaggan för att den har ett kors. Tradition har betydelse. Man måste göra en avvägning mellan rationella skäl och tradition. Fru talman! Morgan Johansson förlängde den debatt om valsystemet som vi hade i Grundlagsutredningen i går. Vi har inte alls låsta positioner, men vi har förberett diskussionen om valsystemet, och det är ett intressant område. Morgan fokuserade lite väl mycket på handlingskraftiga regeringar. Det är viktigt att valsystemet gynnar detta. Det är ett effektivitetsbegrepp. Men det är inte bara effektivitet som ska gälla i demokratin utan även representativitet, som är viktigt. Det är många komponenter som ska till, inte bara talet om handlingskraftiga regeringar. Jag kan föreställa mig att under den mandatperiod som vi befinner oss i kommer Socialdemokraterna att under många debatter säga att vi har en handlingsförlamad regering, trots att valsystemet har skapat en så kallad handlingskraftig regering. Det kan lätt gå troll i begreppet handlingskraftig. Det fördes också en diskussion om personvalet. För egen del har jag en mycket klar uppfattning. Personvalssystemet har havererat. När 22 procent av väljarna kryssar i riksdagsvalet har systemet havererat. Systemet förutsätter att åtminstone större delen av väljarkåren kryssar. Vi måste hitta ett nytt system. Man kan tänka sig olika lösningar på detta. Man kan gå försiktigt fram. Man kan också göra mer dramatiska förändringar, men det brukar inte vara tillrådigt att göra dramatiska förändringar i den svenska demokratin. Men någon förändring måste ske på den punkten. Det är också viktigt att komma ihåg att hela den konstitutionella kontexten, alltså sammanhanget i sin helhet, måste hänga ihop. Gör man en förändring i ena änden kan det puffa på i den andra, och så blir det problem där. Jag är fascinerad av grundlagsfrågor. Det är väl inte så många i kammaren som är det, men jag hoppas att konstitutionsutskottet är det i alla fall. Det är viktigt att man inser att systemen hänger ihop och att man ser komplexiteten och rättar sig efter det. Jag tror inte på några dramatiska förändringar, men successivt kanske vi via kompromisser - för vi behöver breda överenskommelser - kan komma en bit på väg. Det är bra att åtminstone tre av de ordinarie ledamöterna sitter i Grundlagsutredningen - det hade egentligen behövt sitta fler - för vi kommer kanske, vilket vi ännu inte vet, att behöva genomföra detta under våren 2010. Då behöver vi en god insikt i dessa frågor.
Marianne Berg (V)
Anf. 20 Marianne Berg (V)
Fru talman! Det var intressant att lyssna på Ingvars anförande. Monarkin är en gammal historisk överenskommelse som glider mer och mer i takt med att kungen uttalar sig mer och mer. Det var ett ganska klart och fint exempel att ta upp flaggan, men flaggan är i alla fall tyst. Jag undrar om Ingvar Svensson tycker att det är helt okej att kungen uttalar sig mer och mer. Tycker Kristdemokraterna att det är okej att Sveriges högsta ämbete går i arv på ett så odemokratiskt sätt?
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 21 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! När det gäller principen har jag redan sagt att man inte ska ärva ett ämbete. Men vi befinner oss i en traditionell kontext. Det får vi leva med och göra en avvägning. Den typen av avvägningar får alla partier och politiker göra i alla möjliga sammanhang. När det gäller kungens politiska roll är den mycket liten. Som jag har uppfattat det har kungen hittills inte gjort några övertramp som har föranlett att vi skulle ifrågasätta honom som monark.
Marianne Berg (V)
Anf. 22 Marianne Berg (V)
Fru talman! Jag fick bara svar på den ena frågan. Jo, jag tycker att kungen har uttalat sig i många saker. Bland annat i miljöfrågorna har han uttalat sig mycket, där jag inte tycker att det har varit lämpligt. Ingvar Svensson! Du tog upp att du i grunden är republikan. Jag undrar hur du då kan stötta någonting så odemokratiskt som bevarandet av monarkin.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 23 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! Jag vill inte påstå att det är odemokratiskt eftersom det faktiskt står i våra grundlagar att vi ska ha en monarki. Det är beslutat av Sveriges riksdag, såvitt jag vet, med mellanliggande val. Jag förmodar att Marianne Berg anser att riksdagen representerar demokratin. Vi kan diskutera de här principerna. Jag har försökt anföra att det finns ett avvägningsskäl som har med traditioner och symboler att göra. Jag är som sagt var inte principiell rojalist. Det är väl bra om vi har en monark som är engagerad i olika frågor, men han måste ju känna till sina begränsningar. Såvitt jag vet har han inte överträtt sina befogenheter. Det fanns ett exempel för något år sedan som ledde till att vi granskade inte kungen men hur statsråden hade informerat kungen inför en resa. Men det visade sig att det uttalande som sedan väckte uppmärksamhet i den svenska debatten var det som fanns i det material som kungen hade fått från Utrikesdepartementet.
Morgan Johansson (S)
Anf. 24 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Låt mig först säga att jag uppskattar Ingvar Svenssons sätt att resonera om vikten av att vi är överens om stora förändringar och att vi slår vakt om den tradition vi har i Sverige. Vi hafsar inte fram författningsförändringar, och vi genomför inte stora förändringar utan att vi på det stora hela är överens. Det öppnar naturligtvis för kompromisser på olika områden, och jag tror att det är viktigt att vi gör så. Ingvar Svensson tyckte att jag fäste för stor vikt vid detta att skapa handlingskraftiga regeringar. Men min poäng var att Sverige måste kunna regeras inte bara i tider av solsken utan också när det regnar. Då är det viktigt att man har en ordning som gör att regeringen verkligen kan regera landet. Handlingsförlamning kan inträda av åtminstone två olika skäl. Det ena skälet är om man har en koalitionsregering där man drar åt olika håll och inte kommer överens. Det kanske kommer att inträffa under den här mandatperioden; vad vet jag? Det andra skälet är om regeringen inte får stöd i riksdagen för sina förslag. Det är också en form av handlingsförlamning. Problemet 1991-1994 var att vi hade båda delarna. Vi hade en koalitionsregering som hade svårt att hålla ihop inbördes och som dessutom, ovanpå det, inte hade majoritet i riksdagen. Ny demokrati hade ju en vågmästarställning. När man lägger ihop de två effekterna blir det nästan mer än handlingsförlamning. Det var nästan likstelhet ibland, om man får säga på det sättet. Man kunde inte nå fram för att göra stora förändringar. Till slut fick man söka stöd hos oppositionen, det vill säga den socialdemokratiska oppositionen, som då gjorde två uppgörelser med regeringen. Problemet är att vi helst inte vill hamna i den situationen igen. Det är därför jag lyfter fram detta så tydligt. Om vi nu ska göra någon reform är det snarare i den riktningen, det vill säga genom att skapa parlamentariska förutsättningar för starka regeringar.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 25 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! Morgan Johansson drar upp koalitionsregeringen 1991-1994. Jag vill påminna om s-regeringarna inte heller har varit utan problem under årens lopp. Problemen är legio i den delen. Sedan säger Morgan Johansson att det är viktigt att valsystemet stimulerar till handlingskraftiga regeringar, och han påstår att man måste ha en ordning för detta. Det låter väldigt fint. Men vad är det för ordning han vill ha för att få de här handlingskraftiga regeringarna? Det vore ganska intressant att se. Är det ett majoritetsvalsystem?
Morgan Johansson (S)
Anf. 26 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Det är alldeles riktigt som Ingvar Svensson säger att också socialdemokratiska regeringar har haft bekymmer. Vi kan gå ännu längre tillbaka och se regeringskrisen 1990. Det var en minoritetsregering som inte fick stöd i riksdagen för det krisprogram som man då gick fram med. Sedan kom den borgerliga regeringen som hade sina bekymmer. Jag väljer inte att värdera det. Själva poängen är att oavsett vilken färg regeringen har ska den kunna regera landet också när man har problem. Det var min huvudpoäng. Det var inte min mening att peka finger på det sättet just åt borgerligheten. Annars kan man säga att just nu är det ju inte handlingsförlamning som den här regeringen präglas av. Det är snarare tvärtom att systemskiftet drivs på när det gäller arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och sjukvården. Vi ser kraftigt ökade klyftor som är en följd av den politik som ni för. Det är inte handlingsförlamning vi ser. Jag ser en helt annan form av bekymmer. Vad är jag ute efter? Det finns ju två extremer. Den ena extremen är att ha majoritetsval i enmansvalkretsar. Då tar det största partiet mandatet i en valkrets såsom sker i exempelvis Storbritannien. Den andra extremen är riksproportionalitet, som vi har i dag, med proportionella val där 20 procent av rösterna också ger 20 procent av sätena. Sedan kan man röra sig mellan dessa två extremer. Det finns några saker man kan röra i. Det ena är valkretsarnas storlek, det andra är antalet utjämningsmandat och det tredje är riksdagsspärren, alltså den fyraprocentsspärr som vi har. Jag vill inte ta ställning till vad man ska göra i det här läget. Det är alldeles för tidigt. Låt mig bara säga att jag inte vill ha en ordning där man driver proportionaliteten ännu längre, splittrar upp riksdagen ännu mer och försvagar regeringarna ännu mer.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 27 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! Angående alliansregeringens handlingskraft kan man väl säga att det är bra att det händer någonting. Det är bra att Morgan Johansson tycker att det är bra att det händer någonting. Nu har Morgan Johansson ingen replikrätt, men jag förstår att det vore gefundenes Fressen att få en överrepresentation från de större partierna. Det är ganska intressant, och det kommer väl så småningom att nå offentligheten, att regeringen har gjort en simulering av vad ett majoritetsvalsystem av brittisk modell skulle innebära. Det skulle leda till att vi fick ungefär ett 50-tal moderater och resten socialdemokrater i den här kammaren. Jag förstår att Morgan Johansson skulle tycka att det var väldigt roligt om det blev så, men vi kommer säkert att se till att det inte blir så.
Hans Wallmark (M)
Anf. 28 Hans Wallmark (M)
Fru talman! Jag blir lite bekymrad över Ingvar Svensson. Först pratar han om en kammare som består av 50 moderater och resten socialdemokrater. Det låter rätt obehagligt. Sedan sätter han griller i huvudet på vänstermajoriteten genom att påpeka det självklara, nämligen att Sveriges flagga är en korsfana. Det gör mig lite orolig. Jag tror att det kan riskera att vi i framtiden får förlänga de här lite märkliga debatterna som ifrågasätter monarkin. Debatten om skolavslutningarnas icke-varande i kyrkorna kommer nu att kompletteras med attacker på den svenska och skandinaviska korsfanan. Fru talman! Alliansen gick till val på att Sverige behöver en politik som sätter jobben i centrum. Själv kompletterade jag detta med att Sverige behöver fantasi. Jag gjorde en liten innehållsförteckning så att man kunde jämföra vad de olika kandidaterna i min valkrets tyckte. Jag lovade att jag skulle se till att stopplagen avskaffades och startlagen infördes. Vad jag har förstått av tidningen, fru talman, kommer detta att ske genom ett regeringsbeslut i dag. Man kommer att lägga fram detta utmärkta förslag för kammaren. Jag sade att vi inte ska ha någon flygskatt, och jag sade att jag ska arbeta för monarkins bibehållande. Det är i den sista egenskapen jag nu står här i talarstolen. Jag har märkt att det finns fiender till statsskicket här i kammaren. Vi lyssnade just till Marianne Berg. Hon påpekade detta med demokrati. Gör vi ett dåligt jobb, så avsätt oss. Jajamänsan, Marianne Berg, det var precis det som hände 2006. Ni gjorde ett dåligt jobb, och ni avsattes. Mot er stod en allians som pratade om jobb, mer pengar till dem som arbetar och ökad framtidstro i Sverige. Demokratin fungerar. Sedan undrade hon hur länge vi ska ha monarki. Då är mitt svar till henne att jag hoppas att det ska vara länge. Det är precis som Mauricio Rojas säger, att detta är djupt folkligt förankrat. Detta är en folkmajoritets uppfattning. Jag tycker också att man kan anföra ett rent praktiskt argument. Tittar man på var det finns monarkier är det stabila demokratier generellt, till exempel Sverige, Norge, Danmark, Holland, Spanien och Japan. Däremot kan jag räkna upp ett antal länder som har republik eller partisekreterare som styr, till exempel Nordkorea, Kuba och Zimbabwe. Jag tycker att det är ett gott praktiskt argument för monarkin. Monarki innebär stabilitet men också att det finns en förankring i traditioner. Kungalängden är den svenska historiens ledstång som vi kan hålla oss till i vardagen. Fru talman! Mikael Johansson från Miljöpartiet har gått. Det gör att jag kanske kan avslöja, om ingen berättar det för honom, att jag tyckte att alla hans argument mot Morgan Johansson i replikväxlingen var alldeles utmärkta. Jag funderade ett tag till med på att instämma i det, men jag tänkte att det kanske skulle väcka lite rabalder om en moderat höll med en miljöpartist, så jag gjorde inte det. Jag hoppas, fru talman, att ingen berättar detta för Mikael Johansson. Han sade en sak, nämligen att han inte ser de republikanska åsikterna som riktade mot personen kungen. Nej, de är riktade mot oss alla i folkmajoriteten som är för det svenska statsskicket. Jag tror att monarken, som saknar partitillhörighet, är en samlande och enande gestalt. Morgan Johansson har funderat en del kring stabilitet i regeringsbildningen. Jag tror att det är viktigt att fundera kring stabilitet i landet, och där tror jag att en monark som står bortom partipolitikens snävhet just i en kristid är en viktig samlande symbol. Jag skulle vilja ställa en fråga till er i Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Vad gör ni tillsammans om ni nu mot förmodan skulle få makten 2010? Är det mp:s och v:s linje om nej till monarki som gäller? Mauricio Rojas visar att en alliansregering, även om det finns republikaner där, innebär en fortsättning för detta statsskick i Sverige.
Max Andersson (Mp)
Anf. 29 Max Andersson (Mp)
Fru talman! I likhet med majoriteten av dem som uttalat sig i denna debatt, åtminstone i personlig egenskap, tillhör jag statsskickets fiender. Jag är motståndare till arvkungadömet, och det är naturligtvis Miljöpartiet. Däremot ser jag det inte som den viktigaste frågan att få det socialdemokratiska partiet att även i realpolitiken anta en rimlig ståndpunkt efter att vi har vunnit valet 2010. Det kan vänta till framtiden. Det är min personliga åsikt att det inte är den viktigaste frågan i Sverige just nu. Vad gäller den svenska flaggan kan jag säga att jag tycker att det är helt okej med en skandinavisk korsflagga bara ni inte försöker sätta dit tolv stjärnor på den. Jag kommer inte att ifrågasätta att den ser ut som den gör. Det jag gick upp för att diskutera var frågan om personvalet. Jag tänkte nämligen göra någonting så otroligt som att hålla med alla som uttalat sig i frågan utan att hålla med mitt parti. Jag tillhör nämligen dem som är motståndare till personvalet såsom det ser ut i dag. Miljöpartiet är för någon form av personval. Det var vi redan från början. Vi var inte eniga då, men vi var för någon form av personval redan från början. Jag tillhör den del av Miljöpartiet som ser hur illa detta system fungerar och som ifrågasätter de personkryss som sätts. Det är trots allt fortfarande ett litet antal människor som faktiskt kryssar. Men på vilka grunder är det som människor kryssar? Är det verkligen de bästa grunder man skulle kunna tänka sig som personval genomförs på? Vi ser att människor får kryss därför att de är fantastiskt bra kandidater. Jag tror att en av dem som fick kryss på den grunden precis har lämnat kammaren. Vi ser också att människor får kryss därför att de är kända från tv. Vi ser att människor får kryss därför att de har en stor släkt. Man ska vara väldigt försiktig som politiker med att försöka tolka varför människor röstar som de gör. Vi vet nu att människor har röstat för en borgerlig regering, och då får man anta att de också har röstat för den borgerliga regeringens politik. Man måste anta det, i alla fall som huvudregel. Men man måste också ifrågasätta: Har väljarna verkligen fått den korrekta informationen för att kunna göra ett rationellt val, baserat på fakta? De sloganer som har förekommit i personvalskampanjerna har varit ganska intetsägande. Kan någon av er exempelvis gissa vilket parti det var som hade en kandidat i Göteborg med valsloganen "En politiker som bryr sig och tar ansvar" som var uppsatt överallt? Det kunde ha varit vilket parti som helst - ja, utom Vänsterpartiet förstås, för de driver ju inte personvalskampanjer. Det är en bra slogan som alla skulle kunna använda. Det är problemet. Personvalet fokuserar inte på det som skiljer kandidaterna så mycket åt, som att de lyfter fram enstaka frågor. Det är personvalet när det är som bäst. När det är som sämst fokuserar det på vad som skiljer kandidaterna åt inom samma parti. Säg exempelvis att någon röstar på Mauricio därför att Mauricio är republikan. Det vore ju trevligt! Men tänk om han sedan inte röstar enligt den åsikten! Sveriges demokrati är en partidemokrati. Jag tror att vi måste ändra personvalssystemet på något sätt, eventuellt till det irländska valsystemet, för det är inte belastat med exakt de brister som vårt nuvarande system har.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 30 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Jag har begärt ordet på grund av att jag tycker att Grundlagsutredningen borde få lov att diskutera kungahusets vara eller icke vara. Jag är republikan, men jag tycker att även om man inte självklart är republikan så borde man tycka att det är en demokratisk rättighet för Grundlagsutredningen att diskutera den här frågan. Detta är i princip den enda begränsningen i Grundlagsutredningen - man får inte diskutera kungahusets vara eller icke vara. Man får heller inte diskutera portalparagrafen att all offentlig makt utgår från folket, men det tror jag ingen ifrågasätter. Förutom att jag tycker att det är konstigt att utesluta frågan om kungahuset är det så att det finns en del demokratiska problem. Sedan kan man tycka vad man vill, men det är inte förenligt med de demokratiska principer som gäller för övrigt. Det första, självklara, är att kungen är statschef. Hade han bara varit kung så hade jag haft lite lättare att acceptera det, men han är statschef. Han är alltså Sveriges högste företrädare och står över den folkvalda riksdagen, över statsministern och riksdagens ledamöter. Han är inte vald, och det går inte heller att avsätta honom. Till råga på allt har han åtalsimmunitet. Det innebär att vilka brott han än kan komma att begå, grova eller mindre grova brott, så kan han inte åtalas, han kan inte straffas för brottet, och han kan inte heller skiljas från sitt uppdrag som statschef. Det här är ju rent medeltida regler. Allas likhet inför lagen - är inte det en viktig demokratisk princip som Grundlagsutredningen åtminstone borde få lov att diskutera? Det som är så vansinnigt är inte bara att Grundlagsutredningen inte har i uppdrag att diskutera kungahuset, dess utformning och dess vara eller icke vara utan att man dessutom har ett direkt förbud att diskutera denna fråga. Jag tycker att förbudet åtminstone bör hävas, så att utredningen får lov att diskutera den här frågan om man vill. Det finns ett par andra demokratiska problem. Ett av dem är religionsfriheten. Det är också en grundläggande demokratisk princip att alla svenska medborgare utan några som helst villkor ska få lov att bekänna sig till vilken religion man vill. Man kan uttala sig som ateist, muslim, katolik och så vidare. Men kungafamiljens medlemmar har inte denna rättighet. Det är till och med så att kungen skall skiljas från sitt uppdrag om han bekänner sig till något annat än den rena evangeliska läran, som den kallas - det är alltså en väldigt gammal form av kristendom - och detta gäller även den övriga familjen. En annan absurd sak är att kungens barn och syskon måste fråga om lov när de vill gifta sig. Då är det regeringen tillsammans med kungen som beslutar om detta är acceptabelt och om den partner som man har valt är acceptabel. Kungen själv däremot behöver inte fråga om lov, och det gör ju det hela bara ännu mer motsägelsefullt. Allt det här sammantaget tycker jag pekar mot att det är dags att åtminstone diskutera de här uråldriga reglerna. När det gäller grundfrågan, om man över huvud taget ska vara statschef utan att vara vald och utan att kunna avsättas, kan man göra en liknelse med riksdagens ledamöter. Tänk om det var så att det var våra förstfödda barn som tog över våra riksdagsplatser och, om vi inte fick några barn fick våra närmaste släktingar ta över. Detta hade ju väckt ett ramaskri från svenska folket, och även bland riksdagens ledamöter är jag övertygad om, för det vore ju fullständigt uppåt väggarna vansinnigt. Och då är vi ändå valda en gång. Tänk om vi hade fötts till denna post sedan generationer tillbaka! Allt detta talar för samma sak: Låt åtminstone Grundlagsutredningen diskutera de här frågorna! Det är det mest demokratiska. I detta anförande instämde Marianne Berg och Pernilla Zethraeus (båda v) samt Max Andersson (mp).
Hans Wallmark (M)
Anf. 31 Hans Wallmark (M)
Fru talman! Låt mig påminna om vad Morgan Johansson sade tidigare i den här debatten när det gällde förvaltningsfrågor. Han försvenskade då ett amerikanskt uttryck: Om det inte är sönder, varför fixa det? Jag skulle vilja fråga Hillevi: Vad är det som är sönder? Vad är det du och ditt parti vill fixa? Jag tycker att du kan vara lite tydligare. Nu säger du att du tycker att man kunde ha breddat Grundlagsutredningen, men Hillevi, egentligen vill du mycket mer. Tror inte fru talman också att det är så att Hillevi inte tycker att det är tillräckligt med att Grundlagsutredningen får undersöka statsskickets fundament utan att hon i själva verket vill ifrågasätta det och skulle vilja ha ett annat statsskick än det vi har? Då har jag en fråga till er. Ni är ju tre partier. Ni kanske till och med kan bilda regering om ni får makten efter 2010. Är ni intresserade av att seriöst pröva frågan och att avskaffa det befintliga statsskicket och ersätta det med ett annat? Miljöpartister, vänsterpartister och nu ett antal socialdemokrater har ju varit uppe och vittnat om det. Mauricio Rojas berättade tidigare här i debatten om den mognad som ändå finns inom alliansen och borgerligheten, där det finns principiella republikaner men där man ändå säger att det finns en så överväldigande folkmajoritet för monarkins bibehållande att det inte är en viktig fråga. Med en alliansregering så kommer det nuvarande statsskicket att bibehållas. Så Hillevi, var lite tydligare! Nog är det väl egentligen så att du vill ha mer än en breddning av Grundlagsutredningen? Du vill ha ett avskaffande av monarkin.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 32 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Det låter nästan som om jag är anklagad för ett grovt brott när jag får höra det här. Det är helt riktigt att jag vill mycket mer än så här, men jag tycker att detta är ett väldigt viktigt första steg. För 30 år sedan hade vi en annan grundlagsutredning som också skulle se på grunderna i svensk demokrati och svenskt statsskick. Då vågade man komma fram till en kompromiss kallad Torekovskompromissen, där man avlövade kungen en del av hans maktbefogenheter i alla fall. Det var ett viktigt steg. Det har nu gått 30 år. Kan vi inte låta denna grundlagsutredning få samma rättighet som förra gången så att man åtminstone får lov att diskutera den här frågan? Det är möjligt, om man gett uppdraget till utredningen, att de antingen inte skulle diskuterat frågan eller kommit fram till att vi på grund av folkmajoriteten inte gör någon dramatisk förändring. Kanske hade de uppnått en kompromiss och tagit bort en del av avarterna, till exempel bristen på religionsfrihet och åtalsimmunitet för kungen - vad vet jag. Det hade i alla fall varit ett första steg. Även om Grundlagsutredningen kom fram till att vi avskaffar kungahuset, att vi inte längre kan acceptera det, att det gått för långt och vi lever i ett modernt samhälle, att vi inte kan vänta längre, skulle frågan självklart föreläggas svenska folket för beslut, troligtvis genom en folkomröstning, eftersom den splittrar partierna och av många anses vara viktig. Då skulle folket få tycka till på ett demokratiskt sätt. Det är grunden för hela diskussionen. Det demokratiska är att tillåta Grundlagsutredningen att diskutera frågan. Sedan kan vi fatta beslut i demokratisk ordning. Att svenska folket fick tycka till i frågan tror jag inte heller är något som skulle uppröra dem.
Hans Wallmark (M)
Anf. 33 Hans Wallmark (M)
Fru talman! Precis som Hillevi säger är det här en fråga som möjligtvis splittrar och rister partierna, men den splittrar och rister inte folkflertalet. Jag är ganska övertygad om att det finns en rätt kompakt uppslutning bakom det svenska statsskicket såsom det ser ut i dag. Jag kan inte komma ifrån att Morgan Johanssons ord - han var ju tidigare regeringsmedlem - dallrar tungt i kammaren, fru talman. Han sade två saker, varav det första gällde just förvaltningsfrågor, nämligen: Om det inte är sönder, varför fixa det? Min fråga till Hillevi är därför: Vad är det som är sönder i det svenska statsskicket? Det andra Morgan Johansson sade var att det är viktigt med stabilitet - även om han då talade om en riksdagsmajoritet - och somliga har pekat på vad han ursprungligen avsåg med det. Det handlar snarast om antalet partimandat i kammaren. Jag tycker att stabilitet är ett viktigt argument och vill därför peka på det. Om man ser på de länder som i dag har konstitutionell monarki - låt mig, fru talman, nämna Spanien, Japan, Norge, Danmark, Sverige - vill jag fråga Hillevi om hon inte delar åsikten att just de länderna utmärks av stabilitet och trygghet. Är inte Spanien ett gott exempel på det? De hade på 80-talet problem i kammaren, Cortes, med ett försök till militärkupp. Kung Juan Carlos blev då den enande symbol som kunde mota tillbaka kuppmakarna. Jag tror att monarkin är viktig för stabiliteten. Uppenbarligen är stabiliteten viktig också för Morgan Johansson och Socialdemokraterna.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 34 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! När det gäller opinionen har det faktiskt skett en förskjutning. SOM-institutet i Göteborg mäter opinioner över en längre tid, alltså inte bara vid ett speciellt tillfälle. De mätte ganska nyligen hur stödet för kungahuset hade förändrats hos svenska folket över två år. De ställde frågan: Är republik en dålig eller en bra idé? Det visade sig att 60 procent numera tycker att det är en dålig idé medan 40 procent tycker att det är en bra idé. Det finns alltså fortfarande en tydlig majoritet för kungahuset. Det intressanta är att under de två år man mätte har förskjutningen varit 7 procent, det vill säga 7 procent fler tycker att republik är en bra idé jämfört med två år tidigare. Då är det ändå fråga om en väldigt kort tid. När man frågar ungdomar kan man se att stödet för republik, och därmed mot monarki, är ännu större. Det har alltså skett en mycket tydlig förskjutning. Om man frågar om kungen som person är det naturligtvis fler som tycker att han väl verkar vara en trevlig prick. Om man däremot frågar om statsskicket, som ju är grundfrågan, ifrågasätter allt fler det som en självklar princip. Det vore ju absurt att säga att om en politiker är populär så ska vi ändra statsskicket så att den politikern kan sitta kvar på livstid och inte kunna avsättas. Det är det som diskussionen tenderar att sluta i, nämligen att man säger att de är trevliga som personer. Det handlar emellertid om mycket mer grundläggande demokratiska principer. Kungafamiljen är själva offer för systemet. De saknar grundläggande rättigheter. De har från tidig ålder hjärntvättats in i systemet. Det är en otrolig press på dem med hård massmediebevakning från det att barnen är små. Egentligen har vi ett omänskligt system i Sverige. När det gäller de demokratiska länderna har vi bland annat Tyskland och Finland som är republiker. Vi har Brunei, och vi har Thailand, där för övrigt kungen deltog i en statskupp nyligen. Det är ganska absurt att tala om personliga egenskaper. Det är olika från land till land.
Henrik von Sydow (M)
Anf. 35 Henrik von Sydow (M)
Fru talman! Låt mig tacka för en bitvis mycket spännande diskussion om författningsbetänkandet. Jag skulle vilja bidra med ett par kommentarer till det som gäller Grundlagsutredningens arbete och börja med att påminna om grunderna för att utredningen och kommittén tillsattes. Den tillsattes ju på initiativ av den förre statsministern, Göran Persson, och motiverades bland annat med att det under de 30 år som gått sedan huvuddragen i vår nuvarande regeringsform togs fram skett ett par ganska grundläggande förändringar i den svenska demokratin. En av de uppenbart stora förändringarna i Sverige från 1970 till i dag är att partiernas medlemstal fallit rätt dramatiskt. Detta, fru talman, tror jag har bäring på den diskussion som varit om valsystem och personval. Det är nog så att när partiernas medlemstal faller och vi har ett valsystem som i praktiken, med några få undantag, ger partierna monopol på att utse vilka som ska vara riksdagsledamöter faller också legitimiteten för att ha ett så starkt system. Därmed ökar motivet för ett större inflytande för väljarna, det vill säga för mer personval. Det är en intressant observation som vi diskuterat mycket i Grundlagsutredningen, och jag anser att det är en förändring som våra förslag måste ta fasta på. Beträffande personval har vi haft flera forskningskonferenser och seminarier kring det och då särskilt tittat på våra nordiska grannländer. Vad gäller Finland slår man där fast - och många forskare pekar också på det - att personvalsreformen absolut stärkt banden mellan väljare och valda. Personvalet ökar kännedomen om vilka politiker som företräder en samtidigt som det ökar politikernas, parlamentarikernas, intresse för att ha en dialog med sina väljare. Man ser inget samband med att valdeltagandet i Finland är lågt. Vad gäller ett annat grannland, Danmark, kan man där närmast se det motsatta förhållandet, nämligen att personval fungerar som ett verktyg för att hålla uppe valdeltagandet. Det är till och med så att personvalet i de grupper som i Danmark, liksom i Sverige, har ett lågt valdeltagande - invandrare, nykomlingar i samhället - fungerar som ett verktyg för att öka valdeltagandet i dessa grupper. Det blir ett verktyg mot utanförskap och för delaktighet i vår demokrati. Om vi ser till vår egen svenska historia menar flera forskare, just vad gäller valdeltagande, att betydelsen av hård konkurrens är helt essentiell. Hård konkurrens mellan partier, mellan politiska alternativ, driver upp valdeltagandet. Jag vill påminna om att all-time-high vad gäller svenskt valdeltagande nåddes 1976 när en borgerlig regering tog makten efter ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Också 2006 ökade valdeltagandet utifrån ungefär samma utgångspunkter, efter ett långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Jag tror att dessa erfarenheter, synpunkter och kommentarer är viktiga, och de ska vara vägledande i det arbete som Grundlagsutredningen har framför sig vad gäller att försöka vitalisera den svenska demokratin och det svenska valsystemet.
Morgan Johansson (S)
Anf. 36 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Låt mig bara i all korthet säga att Mauricio Rojas i sitt huvudinlägg förde ett ganska bra resonemang om folkomröstningar, om vikten av att vara noggrann med det instrumentet. Jag tyckte att det var bra. Sedan påstod han att jag skulle ha farit i väg när det gällde noteringen om valdeltagande och skilda valdagar och valde att nämna det enda undantaget under efterkrigstiden, det vill säga 1958. Det är det enda undantaget där valdeltagandet i kommunalvalet var högre än i riksdagsvalet. Under debatten gick jag ut och hämtade statistik för att få noterat i riksdagens protokoll att valdeltagandet i kommunalvalet genomgående har varit mycket lägre under efterkrigstiden. I kommunalvalet 1938 var deltagandet 66 procent. I riksdagsvalet två år senare, 1940, var det 70 procent. I kommunalvalet 1942 var deltagandet 66 procent, och i riksdagsvalet 1944 var det 72 procent. Vi kan gå framåt några decennier till 1960-talet. 1960 var deltagandet i riksdagsvalet 85 procent och 1962 var det 81 procent. I 1964 års riksdagsval var det 84 procent, i kommunalvalet 1966 var det 83 procent, och i riksdagsvalet 1968 var det 89 procent. Genomgående skiljer det 4-5 procentenheter mellan deltagandet i kommunalvalet och i riksdagsvalet. Ryck alltså inte bara ut det årtal som utgör det enda undantaget utan se till helheten! Det är mitt budskap i detta inlägg.
Mauricio Rojas (Fp)
Anf. 37 Mauricio Rojas (Fp)
Fru talman! Vi kan alla hämta statistiken. Jag gjorde det i förväg, och du gjorde det efteråt. Det som du säger stämmer, men du sade att det var en väldigt stor skillnad. Så stor är den inte. Man kan välja år på olika sätt, till exempel 1964 och 1966 då skillnaden var 1,1 procent. Det är ingen dramatisk skillnad. År 1958 är viktigt, för det är det enda året där vi hade två val samma år och där kommunalvalet kom ungefär fyra månader efter riksdagsvalet. Då borde valtröttheten - att det är för många val - ha slagit in. Det är det enda fall vi har, för alla de andra valen är det två år emellan. Därför är 1958 relevant. Det är alltså inte bara ett undantag, utan det är det mest relevanta exempel vi har för att kontrollera om det finns något historiskt belägg för någon sådan trötthet. Jag ville alltså att man inte skulle överdriva idén om jättestora skillnader och sedan ta hänsyn till just det här intressanta exemplet från 1958 där det som Henrik von Sydow pekade på uttrycks, nämligen att valdeltagandet ökar generellt när det är mobiliseringsval. Det är ett mycket intressant påpekande som kanske säger mer om valdeltagandet än om det är många eller få tillfällen. Valet 1976 nämndes tidigare. Vid valet som kom efter, 1982, var det också regeringsbyte. Det handlar alltså kanske inte om vår förmåga att mobilisera. Däremot kan det inte förnekas att risken för valtrötthet kanske skulle vara stor om vi fick fyra olika val. Det var det jag menade.
Morgan Johansson (S)
Anf. 38 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Jag förstod vad Mauricio Rojas menade i sitt inlägg. Vad jag ville säga var bara att valdeltagandet i kommunalvalet genomgående var 4-5 procentenheter lägre. Man kan fundera på om skillnaden är liten eller stor. Om vi skulle ha en situation där valdeltagandet mellan två val plötsligt föll med 4-5 procentenheter skulle vi betrakta detta fall som mycket stort och mycket allvarligt. Man ska alltså inte förringa den effekten. Sedan behöver man inte göra historiska jämförelser, utan man kan jämföra med andra länder. Där kan man se samma effekt. Där valdagarna är skilda åt har man i allmänhet lägre valdeltagande i kommunalvalen, såvida man inte har system med obligatoriska val - det finns ju också länder som har det. Men det är alltså på det sättet. Man kan resonera mycket kring valdeltagandet och vilka faktorer som finns bakom. Jag tror att klara och tydliga politiska alternativ är viktigt. Det är en del som mobiliserar. En annan faktor är den som ni har pekat på - att det finns möjlighet att efter en lång tid få ta över makten igen. Så var det för oss 1982, och så var det för er 1976 och återigen 2006. Naturligtvis är det också viktigt. Ser man dock på den långsiktiga trenden under efterkrigstiden är det de sociala skillnaderna, de sociala klyftorna, som är viktiga. Ju mindre marginaliseringen och de sociala klyftorna blir, desto mer ökar det politiska deltagandet. Detta var ett av budskapen i mitt huvudanförande: Var på er vakt nu när ni ökar de sociala klyftorna så mycket! Fundera lite över vad det kommer att innebära för det politiska deltagandet! Jag tror att det finns mycket stora risker med detta.
Mauricio Rojas (Fp)
Anf. 39 Mauricio Rojas (Fp)
Fru talman! Om man följer Morgan Johanssons logik kan man säga att ni ökade klyftorna mellan 2002 och 2006, och därför minskade valdeltagandet. Kanske var det så. Jag vet inte om man vetenskapligt kan belägga sådana saker. Däremot har du rätt i den stora bilden: Ett mer socialt integrerat samhälle ger ett högre valdeltagande. I Sverige har vi stora problem med att grupper som är dåligt integrerade röstar för lite, så i det avseendet ger jag dig rätt: Vi måste sträva efter en social och kulturell integration så att vi får ett mycket bättre valdeltagande. Slutligen tror jag att det avgörande är om det är många val, inte om det är två olika. Det är i länder med många folkomröstningar och många val som man märker denna trötthet. Därför tycker jag att det var befogat när du pekade på att om vi får många val kan vi också få det här fenomenet.
Morgan Johansson (S)
Anf. 40 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Förutom valdeltagandet finns ju också risken, om vi skiljer valdagarna, att man tappar helheten i politiken, att man tappar de samband som finns mellan kommunerna, regionerna och landstingen samt riksnivån. Detta är egentligen de stora problemen med att skilja valdagarna åt. Vår inställning är att vi inte bör medverka till att genomföra sådana förändringar som tenderar att minska valdeltagandet eftersom valdeltagandet i sig har ett egenvärde. Det har varit mitt huvudbudskap i dag.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2007-02-22
Förslagspunkter: 8, Acklamationer: 7, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Monarkin

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:K210, 2006/07:K287, 2006/07:K311, 2006/07:K320, 2006/07:K352 yrkandena 1-5 och 2006/07:K356.
      • Reservation 1 (v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s845536
      m830014
      c180011
      fp170011
      kd16107
      v01903
      mp01612
      Totalt21841684
      Ledamöternas röster
    2. Kommuner och landsting

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:K314 och 2006/07:K324.
    3. Val till riksdagen m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:K202 yrkande 2, 2006/07:K207, 2006/07:K215, 2006/07:K240, 2006/07:K247, 2006/07:K250, 2006/07:K274, 2006/07:K297, 2006/07:K354 yrkandena 1-3 och 2006/07:K363.
    4. Rösträtt

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:K258, 2006/07:K282, 2006/07:K284, 2006/07:K368 yrkandena 9 och 10 samt 2006/07:A270 yrkande 53.
    5. Skilda valdagar

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:K202 yrkande 1, 2006/07:K214 och 2006/07:K291.
    6. Valbarhet

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:K235, 2006/07:K279, 2006/07:K362 och 2006/07:K368 yrkande 1.
      • Reservation 2 (mp)
    7. Statsråden

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:K236 och 2006/07:K334.
    8. Folkomröstningar och ett råd för folkinitiativ

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:K368 yrkandena 2 och 3.