Förnyad behandling av villkorlig frigivning, m.m.
Betänkande 1992/93:JuU19
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU19
Förnyad behandling av villkorlig frigivning, m.m.
Innehåll
1992/93 JuU19
Sammanfattning
I detta ärende behandlar utskottet ett regeringsförslag om villkorlig frigivning som innebär en återgång till systemet med två tredjedelsfrigivning. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget med det tillägget att villkorlig frigivning skall kunna komma i fråga först efter det att minst två månader avtjänats. Utskottet avstyrker vidare ett antal motioner som väckts dels med anledning av propositionen, dels under den allmänna motionstiden i år och förra året. I ärendet föreligger två reservationer och ett särskilt yttrande (s) samt en särmening (v).
Ärendet
I betänkandet 1992/93:JuU11 behandlade justitieutskottet proposition 1992/93:4 om villkorlig frigivning, m.m. Vid kammarbehandlingen den 10 december 1992 av betänkandet beslutade riksdagen att återförvisa ärendet till utskottet för ytterligare beredning.
Utskottet tar i detta betänkande upp hela ärendet till förnyad behandling.
Propositionen
I proposition 1992/93:4 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att anta av Lagrådet granskade förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
5. lag om ändring i passlagen (1978:302),
6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Lagförslagen har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1992/93:Ju1 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkorlig frigivning.
1992/93:Ju2 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att upphäva systemet med villkorlig frigivning,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att villkorlig frigivning får komma i fråga först efter det att minst tre fjärdedelar av strafftiden har avtjänats,
3. att riksdagen beslutar att 26 kap. 6 § brottsbalken ändras så att villkorlig frigivning inte får ske förrän verkställigheten pågått minst tre månader,
4. att riksdagen beslutar att villkorlig frigivning av den som dömts till fängelse i lägst två år endast får komma i fråga om synnerliga skäl talar för det,
5. att riksdagen beslutar att särbehandling i fråga om villkorlig frigivning vid dom på fängelse i lägst två år inte bör gälla för den som dömts för skattebrott och annan liknande ekonomisk brottslighet som är riktad mot staten.
1992/93:Ju3 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1992/93:4.
1992/93:Ju4 av John Andersson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i brottsbalken,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i rättegångsbalken,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att se över straffskalorna enligt vad i motionen anförts om alternativ till fängelse m.m.
1992/93:Ju5 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:4,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkorlig frigivning.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992
1991/92:Ju819 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förverkande av villkorligt fängelsestraff.
1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993
1992/93:Ju633 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen beslutar upphäva reglerna om villkorlig frigivning.
1992/93:Ju841 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.
1992/93:Ju846 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.
Utskottet
Inledning
Fram till den 1 juli 1983 gällde ett system för den villkorliga frigivningen från fängelsestraff som i princip innebar att frigivning var möjlig efter det att två tredjedelar av straffet avtjänats. Frågan om frigivning skulle prövas i varje enskilt fall; det var med andra ord fråga om fakultativ villkorlig frigivning. År 1983 ändrades reglerna om villkorlig frigivning på så sätt att obligatorisk halvtidsfrigivning infördes för den stora majoriteten av de intagna som omfattas av reglerna. Debatten om det straffrättsliga påföljdssystemet har sedan dess dominerats av frågan om villkorlig frigivning från fängelsestraff. Flera utredningar har behandlat frågan eller anslutande frågor.
Fängelsestraffkommittén föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott en övergång till obligatorisk frigivning efter två tredjedelar av avtjänad strafftid. Förslaget kombinerades med förslag om sänkta straffskalor i syfte att motverka att de ändrade reglerna skulle leda till generellt längre anstaltstider.
I förra årets budgetproposition (1991/92:100 bil. 3 s. 46) uttalade justitieministern att kommitténs förslag inte var ägnade att läggas till grund för en långsiktig och varaktig lösning av den villkorliga frigivningen. Det var hennes avsikt att föreslå regeringen att tillkalla en utredning som bl.a. skulle ha till uppgift att ta fram underlag för och lämna förslag till hur frågan om den villkorliga frigivningen skulle lösas på sikt. Hon uttalade samtidigt att det var hennes uppfattning att det inte var möjligt att bibehålla de nuvarande reglerna i avvaktan på utredningens förslag och beredningen av dessa. Hon avsåg i stället att redan under våren 1992 lägga fram förslag som i princip innebär en återgång till den reglering som gällde innan halvtidsreformen genomfördes år 1983.
Under våren 1992 upprättades inom Justitiedepartementet en promemoria innehållande förslag till en återgång till den ordning för villkorlig frigivning som gällde före den 1 juli 1983. En hearing i ärendet hölls i mitten av april månad.
Även Påföljdsutredningen (Ju 1990:02) har behandlat vissa frågor om verkställighet av fängelsestraff i sitt betänkande (SOU 1991:45) Påföljdsfrågor. Det gäller bl.a. frågan om frigivningspermission och övervakning efter villkorlig frigivning. Betänkandet har remissbehandlats.
Regeringen tillsatte under våren 1992 en utredning för översyn av vissa frågor som rör påföljdssystemet (dir. 1992:47). Kommittén, som antagit namnet Straffsystemkommittén, skall enligt sina direktiv lägga fram förslag till vad som i ett längre perspektiv bör gälla för frigivning från fängelsestraff. Kommittén skall därvid pröva om systemet med villkorlig frigivning skall behållas och hur detta i så fall bör vara utformat. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat senast den 1 oktober 1993.
Den ovannämnda promemorian och vad som framkom under hearingen jämte delar av det ovan nämnda utredningsarbetet ligger till grund för den nu aktuella propositionen.
Under ärendets beredning har utskottet hållit en utfrågning om anstaltsbeläggningen m.m. med företrädare för kriminalvården.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den obligatoriska halvtidsfrigivningen skall avskaffas. Huvudregeln om tidpunkten för villkorlig frigivning föreslås bli att minst två tredjedelar av strafftiden skall ha avtjänats. Villkorlig frigivning föreslås bli fakultativ, och prövning av frigivningen skall kunna göras i varje enskilt fall. Vid prövningen av om den villkorliga frigivningen bör senareläggas skall särskilt beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.
Alla som döms till tidsbestämt fängelse i minst en månad föreslås kunna friges villkorligt. Undantag görs för fängelse som utgör förvandlingsstraff för böter och för fängelse som har ådömts tillsammans med skyddstillsyn.
För långtidsdömda föreslås särskilda regler. Har någon dömts till fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig brottslighet, får han inte friges förrän två tredjedelar av tiden avtjänats, om det finns en påtaglig risk att han kommer att återfalla i sådan brottslighet. I övriga fall med utdömda straff på två år eller mer kan frigivning få ske tidigare, dock inte förrän halva tiden har avtjänats. För fängelsestraff på mellan ett och två år föreslås en särskild reglering så att tröskeleffekter undviks.
Prövning av frågan om villkorlig frigivning skall göras av Kriminalvårdsnämnden. För den som avtjänar fängelsestraff på kortare tid än två år fordras dock att Kriminalvårdsstyrelsen eller annan, som styrelsen bestämmer, särskilt påkallar att nämnden skall pröva frågan.
Möjlighet till frigivningspermission öppnas för alla som avtjänar fängelse från och med den dag då villkorlig frigivning tidigast kan komma i fråga.
Övervakning efter villkorlig frigivning skall kunna ske av dem som friges från straff på minst två månader.
Överföring av verkställighet till annat land av brottmålsdom föreslås kunna prövas av regeringen om särskilda skäl föranleder det.
De lagändringar som berör villkorlig frigivning föreslås träda i kraft den 1 juli 1993 och övriga den 1 januari 1993.
Villkorlig frigivning
Historik
Villkorlig frigivning infördes i svensk rätt år 1906 (prop. 1906:49, LU 33, rskr. 71). Från början begränsades tillämpningen till sådana fall där två tredjedelar av verkställighetstiden och minst två år hade avtjänats. Den aktuella bestämmelsen var fakultativ. En mängd faktorer, bl.a. sannolikheten av att den dömde på fri fot skulle förhålla sig väl samt dennes tidigare vandel och uppförande under fängelsetiden, inverkade på frågan om villkorlig frigivning.
År 1918 utsträcktes möjligheten till villkorlig frigivning avsevärt genom att den minsta strafftid som måste ha avtjänats sänktes till ett år (prop. 1918:375, LU 74, rskr. 390).
År 1943 antogs en ny lag om villkorlig frigivning (prop. 1943:252, 1LU 49, rskr. 352). I lagen skildes mellan obligatorisk och fakultativ villkorlig frigivning. Obligatorisk frigivning skulle för den som undergick tidsbestämt frihetsstraff på minst sex månader ske efter fem sjättedelar av strafftiden. Kvotdelen för fakultativ villkorlig frigivning skulle fortfarande vara två tredjedelar. Den minsta strafftid som den dömde skulle ha avtjänat sänktes dock från ett år till åtta månader. Förutsättningen för fakultativ frigivning var att den skulle kunna antas främja den dömdes anpassning i samhället. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesinriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.
År 1961 sänktes den minsta tid som den dömde skulle ha avtjänat för att få fakultativ villkorlig frigivning till fyra månader (prop. 1961:125, 1LU 32, rskr. 230).
Reglerna om villkorlig frigivning i 1943 års lag överfördes i allt väsentligt till brottsbalken (BrB).
Kort tid efter BrB:s ikraftträdande år 1965 ändrades reglerna om villkorlig frigivning (prop. 1965:159, 1LU 37, rskr. 378). Obligatorisk villkorlig frigivning avskaffades. Den fakultativa villkorliga frigivningen ändrades på det sättet att möjlighet öppnades till villkorlig frigivning efter halva tiden. Som förutsättning för halvtidsfrigivning uppställdes att särskilda skäl skulle föreligga. Den tidigare gällande förutsättningen för villkorlig frigivning att den skulle kunna antas främja den dömdes anpassning i samhället slopades.
År 1974 gjordes en ändring i fråga om de omständigheter som skall särskilt beaktas vid prövningen av fråga om villkorlig frigivning (prop. 1974:20, JuU2, rskr. 99). Sådana omständigheter blev efter ändringen verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Ändringen innebar alltså bl.a. att den dömdes uppförande under anstaltstiden inte längre nämns bland de omständigheter som skall beaktas särskilt vid prövningen.
I samband med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades med verkan fr.o.m. år 1980 genomfördes också vissa ändringar av institutet villkorlig frigivning. Bl.a. sänktes den tid som den dömde minst skulle ha avtjänat för att få villkorlig frigivning från fyra till tre månader (prop. 1978/79:212, JuU38, rskr. 408).
Vidare gjordes i samband med att interneringspåföljden avskaffades år 1981 viss ändring när det gäller förutsättningarna för att bevilja villkorlig frigivning. Ändringen innebar att vid prövning av fråga om villkorlig frigivning av den som avtjänar fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet, som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa, större vikt än annars skulle tillmätas frågan om det fanns påtaglig risk för att den dömde efter frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag (prop. 1980/81:76, JuU25, rskr. 211).
År 1982 sänktes den minsta tid som den dömde måste ha avtjänat för att få villkorlig frigivning från tre till två månader (prop. 1981/82:153, JuU51, rskr. 279).
De nuvarande bestämmelserna om villkorlig frigivning infördes genom den s.k. halvtidsreformen år 1983 (prop. 1982/83:85, JuU26, rskr. 241). Den ordning som gällde dessförinnan kan sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Den som undergick fängelse på viss tid fick friges villkorligt när två tredjedelar eller, om särskilda skäl förelåg, halva tiden avtjänats. Verkställigheten måste dock alltid ha pågått minst två månader innan villkorlig frigivning fick ske. Om flera fängelsestraff verkställdes samtidigt, bildade den sammanlagda fängelsetiden utgångspunkt för tidsberäkningen. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Avtjänade den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa skulle frågan om det fanns påtaglig risk för att han efter frigivningen skulle fortsätta med brottslighet av samma slag ges större vikt vid prövningen än annars. Fråga om villkorlig frigivning prövades av övervakningsnämnd om strafftiden inte översteg ett år och i annat fall av Kriminalvårdsnämnden.
Den praxis som utbildades beträffande tidpunkter för villkorlig frigivning är återgiven i Fängelsestraffkommitténs delbetänkande (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning (s. 73 f). Kort kan den sammanfattas enligt följande. De som dömdes till fängelse i kortare tid än ett år frigavs i allmänhet inte förrän två tredjedelar av straffet avtjänats. För dem som dömdes till långa straff medgavs däremot i allmänhet halvtidsfrigivning. Som långa straff räknades i dessa sammanhang tider på två år och sex månader eller mera. För det unga klientelet -- till vilket räknades dem som ännu inte fyllt 23 år vid tiden för brottets begående -- ansåg Kriminalvårdsnämnden en strafftid på ett år och sex månader eller mera som en lång tid. Samma principer tillämpades för det äldsta klientelet. Någon fast åldersgräns för detta fanns inte. Principen tillämpades ibland redan från 50-årsåldern. För att förebygga orättvisa tröskeleffekter togs särskild hänsyn till dem som dömts till fängelsestraff under den gräns som normalt tillämpades för halvtidsfrigivning. Det faktiska frihetsberövandet jämfördes därvid med den tid en intagen med strafftid på två år och sex månader resp. ett år och sex månader skulle avtjäna om han frigavs på halvtidsdagen. Undantag från den praxis som nu har redovisats gällde för dem som dömts för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och för vilka det bedömdes finnas en påtaglig risk för återfall i brottslighet av samma slag.
Gällande ordning
Huvudregeln om villkorlig frigivning är enligt 26 kap. 6 § BrB att den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff skall friges villkorligt när halva tiden har avtjänats. Den villkorliga frigivningen är i huvudsak obligatorisk. Från fängelsestraff på två månader eller kortare tid får villkorlig frigivning inte ske. För längre straff gäller att minst två månader måste ha avtjänats. Undantag från huvudregeln om villkorlig frigivning gäller enligt den nämnda bestämmelsen dels för fängelsestraff som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn och för förvandlingsstraff på böter, dels under vissa omständigheter för det fall att den dömde själv vill avtjäna längre tid av straffet.
Den som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa får, enligt 26 kap. 7 § BrB, inte friges villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats om det bedöms föreligga en påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag. Ett beslut om villkorlig frigivning från straff på två år eller mer fattas av Kriminalvårdsnämnden. Vid prövning av frågan om villkorlig frigivning skall ske senare än vid tvåtredjedelstid skall, förutom återfallsrisken, beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. I praktiken brukar frigivning ske på tvåtredjedelsdagen.
Förslaget
Allmänna utgångspunkter
Regeringsförslaget innebär att den obligatoriska halvtidsfrigivningen avskaffas genom en huvudsaklig återgång till de regler som gällde före den 1 juli 1983. Den nuvarande rätten till villkorlig frigivning ersätts med en möjlighet till frigivning som i princip förutsätter en prövning i det enskilda fallet. Systemet med villkorlig frigivning efter viss del av den utmätta strafftiden behålls således tills vidare.
I motion Ju2 och Ju633 begärs att ordningen med villkorlig frigivning skall avskaffas och att hela straffet skall avtjänas.
Som framgått ovan skall Straffsystemkommittén enligt sina direktiv lägga fram förslag till vad som i ett längre perspektiv bör gälla för frigivning från fängelsestraff. Kommittén skall därvid pröva om systemet med villkorlig frigivning skall behållas och hur detta i så fall bör vara utformat.
Utskottet vill i denna del framhålla vad som anförs i propositionen (s. 20), nämligen att ordningen med villkorlig frigivning från fängelsestraff är en central del i det straffrättsliga reaktionssystemet och att den har ett nära samband med påföljdssystemets utformning i övrigt. En mer långsiktig och varaktig lösning kräver överväganden som inte endast tar sikte på den villkorliga frigivningen som sådan. Den villkorliga frigivningen måste ses i sitt samband med reaktionssystemet i övrigt. Härvid är det bl.a. viktigt att försäkra sig om att rättsväsendets resurser används på ett kriminalpolitiskt så ändamålsenligt och effektivt sätt som möjligt och att eventuella nya resurser verkligen satsas på de områden där de har störst möjlighet att göra nytta. Utskottet är inte berett att i nuvarande beredningsläge ta ställning till frågan om den villkorliga frigivningen på sikt skall behållas eller inte. I denna del bör Straffsystemkommitténs arbete och beredningen av det avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till nu berörda yrkanden i motionerna Ju2 och Ju633.
I motionerna Ju3, Ju4, Ju5, Ju841 och Ju846 begärs avslag på propositionen såvitt gäller förslagen om den villkorliga frigivningen. I motion Ju5 kritiseras ordningen med att nu införa ett provisorium i avvaktan på en mera genomarbetad lösning, och det begärs uttryckligen att Straffsystemkommitténs förslag i frågan och beredningen av det bör avvaktas innan en ändring av den gällande ordningen genomförs.
Som justitieministern anför i propositionen har halvtidsreformen efter sitt genomförande utsatts för en omfattande och berättigad kritik, och det finns nu en bred politisk enighet om att systemet i princip bör avskaffas. Kritiken har bl.a. gått ut på att den stora skillnaden mellan utmätt straff och faktisk anstaltstid som gäller vid halvtidsfrigivning kan framstå som obegriplig för allmänheten och därmed rubba förtroendet för rättsväsendet (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1982/83:85 s. 143 f).
Mot den här angivna bakgrunden kan det, enligt utskottets uppfattning, inte anses försvarligt att låta nuvarande system fortsätta att gälla i avvaktan på Straffsystemkommitténs förslag och beredningen av detta, utan det är klart angeläget att snarast möjligt avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigivningen. Med hänsyn till att beredningsunderlag för närvarande saknas för en mer förutsättningslös prövning av vad som bör gälla på längre sikt är den åtgärd som i det korta perspektivet är möjlig enligt utskottets mening en återgång till i huvudsak den ordning som gällde före halvtidsreformen år 1983. Utskottet vill särskilt peka på att den ordningen tillämpades under en relativt lång period utan att tillnärmelsevis utsättas för den kritik som riktats mot halvtidsfrigivningen. En återgång till den ordningen tillgodoser också i betydande utsträckning den strävan efter en större enhetlighet inom de nordiska länderna som låg bakom lagstiftningen dessförinnan. Erfarenheterna av det gamla systemet talar för att det bör finnas goda förutsättningar för att det nu föreslagna likartade systemet skall fungera tillfredsställande även under tiden fram till dess att en helt genomarbetad lösning av hur den villkorliga frigivningen bör vara utformad kan träda i kraft. Utskottet ställer sig således i princip bakom förslaget i propositionen och avstyrker bifall till yrkandena i motionerna Ju3, Ju4, Ju5, Ju841 och Ju846 om avslag på densamma.
Till enskilda frågor i regeringsförslaget återkommer utskottet i det följande.
I motionerna Ju5, Ju833 och Ju846 krävs på sikt ett system med obligatorisk villkorlig frigivning, och motionärerna förespråkar en ökad användning dels av andra påföljder än fängelse, t.ex. samhällstjänst och kontraktsvård, dels av frigivningspermission.
När det gäller motionsspörsmålen om huruvida den villkorliga frigivningen på sikt skall vara obligatorisk eller fakultativ anser utskottet, i likhet med justitieministern, att den inte bör styras genom helt obligatoriska regler. Det bör finnas en möjlighet att beakta individuella förutsättningar vid prövningen av om villkorlig frigivning skall beviljas. Även med ett system med fakultativa regler finns det emellertid anledning att överväga om den villkorliga frigivningen bör medges tämligen regelmässigt eller om särskilda skäl skall krävas. Mer påtagliga förändringar av möjliga tidpunkter och villkor för villkorlig frigivning förutsätter i sin tur att en lång rad andra frågor tas upp till en mer förutsättningslös prövning. En sådan prövning av institutet villkorlig frigivning skall göras av Straffsystemkommittén, som enligt sina direktiv bl.a. skall pröva om villkorlig frigivning skall ha olika obligatoriska inslag.
Såvitt gäller önskemålen om ökad användning av icke frihetsberövande påföjder m.m. vill utskottet erinra om att Straffsystemkommittén också skall se över frågan om ett framtida system med villkorlig frigivning skall kombineras med t.ex. frigivningspermission, och enligt direktiven skall kommittén också se över hur olika alternativ till fängelse såsom kontraktsvård och samhällstjänst lämpligen kan utformas och inordnas i påföljdssystemet. Enligt direktiven bör inriktningen här vara att öka utrymmet för alternativ till fängelse genom att öppna möjligheter till andra icke frihetsberövande påföljder än de som nu finns och att ytterligare utveckla redan tillgängliga påföljder.
Utskottet anser att Straffsystemkommitténs arbete inte heller i denna del bör föregripas. I sammanhanget vill utskottet erinra om att riksdagen under förra riksmötet antog lagförslag om en utvidgning till hela landet av påföljdsformen samhällstjänst (1991/92:JuU24). Utskottet avstyrker bifall till nu aktuella delar av motionerna Ju5, Ju833 och Ju846.
Tidpunkten för villkorlig frigivning
Enligt regeringsförslaget skall huvudregeln vara att alla som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff i minst en månad skall kunna friges villkorligt tidigast efter två tredjedelar av strafftiden. Villkorlig frigivning skall dock inte heller i fortsättningen kunna ske från förvandlingsstraff för böter eller från fängelse som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn. För att eliminera tröskeleffekter föreslås en särskild regel för dem som avtjänar fängelsedomar på mellan ett och två års strafftid. Dessa skall avtjäna minst åtta månader samt en tredjedel av den resterande strafftiden som överstiger ett år.
Villkorlig frigivning från fängelsestraff på lägst två år föreslås även i fortsättningen kunna ske efter avtjänandet av halva strafftiden. Undantag skall dock, liksom för närvarande, gälla vid särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns en påtaglig risk för återfall. Denna särreglering omfattar enligt gällande rätt endast brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. I propositionen föreslås att särregleringen utökas med brott som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. I dessa fall får villkorlig frigivning inte meddelas förrän två tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats, om det föreligger en påtaglig risk att den dömde efter frigivningen återfaller i brottslighet av sådant allvarligt slag.
Den villkorliga frigivningen skall kunna senareläggas efter den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning. Vid den bedömningen skall särskilt beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter. Kriminalvårdsnämnden skall alltid pröva frågan om villkorlig frigivning beträffande dem som dömts till fängelse i minst två år. I övriga fall skall nämnden pröva frågan om detta påkallas av kriminalvården.
I motion Ju2 hemställs om en ordning som innebär att fakultativ villkorlig frigivning blir aktuell först efter det att tre fjärdedelar av straffet, dock minst tre månader, har avtjänats. I motionen framförs också åsikten att de som dömts till fängelse lägst två år skall kunna erhålla villkorlig frigivning endast om synnerliga skäl föreligger. Den regeln skall dock inte gälla för intagna som gjort sig skyldiga till ekonomisk brottslighet eller annan brottslighet som riktat sig mot staten; dessa skall kunna villkorligt friges efter trefjärdedels tid.
I motion Ju1 riktas kritik mot att halvtidsfrigivning kan komma i fråga för långtidsdömda. Denna ordning bör, enligt motionärerna, på sikt utmönstras ur lagstiftningen då systemet ger felaktiga signaler.
Som redan framgått delar utskottet justitieministerns uppfattning om att en återgång till i princip den gamla ordningen nu bör genomföras med en huvudregel som innebär att minst två tredjedelar av det utdömda straffet skall avtjänas innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. Utskottet godtar också den föreslagna särskilda beräkningsgrunden för villkorlig frigivning från fängelsestraff på mellan ett och två år. Denna ordning gör att olämpliga tröskeleffekter undviks i förhållande till att de som döms till fängelse lägst två år tills vidare skall kunna erhålla halvtidsfrigivning, en ordning som utskottet inte har någon erinran mot i nuläget. Häri ligger att utskottet inte kan ställa sig bakom kravet i motion Ju2 om att villkorlig frigivning skall kunna ske tidigast efter avtjänandet av tre fjärdedelar av strafftiden. Här vill utskottet dock anmärka att det nu förordade systemet ger möjlighet till senareläggning av den villkorliga frigivningen efter den tidpunkt då den enligt förslaget tidigast kan komma i fråga. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i nu behandlad del och tillstyrker bifall till propositionen i motsvarande del.
I motion Ju2 aktualiseras frågan om att en viss minimitid av ett fängelsestraff måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. I motionen föreslås att denna tid skall vara tre månader. Här vill utskottet anföra följande.
Som framgått i det föregående har en förutsättning för villkorlig frigivning, alltsedan sådan frigivning infördes, varit att en viss minsta tid av straffet måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. Den tiden är sedan år 1982 två månader, tvåmånadersregeln. Regeln förändrades inte i samband med att halvtidsfrigivningen infördes år 1983. Den har kritiserats främst med avseende på de tröskeleffekter som den medfört. Utdömda straff på två resp. fyra månader medför nämligen samma tid i anstalt. Justitieministern anser att kritiken är befogad. Hon anför i propositionen att tröskeleffekten visserligen minskar genom en övergång till tvåtredjedelsfrigivning men att det inte är tillräckligt. Det bör, anser hon, vara så att skillnader i strafftid -- som hänger samman med hur allvarligt domstolen bedömt brottsligheten -- så långt som är rimligt också återspeglas när det gäller den faktiska anstaltstiden. Hon drar slutsatsen att villkorlig frigivning bör kunna medges från alla utom de allra kortaste fängelsestraffen.
Utskottet har för sin del, som framgår av utskottets tidigare ställningstagande i denna fråga (se 1992/93:JuU11 s. 11), förståelse för här redovisade tankegångar i propositionen. Som utskottet nu ser det måste dock även vissa andra överväganden göras. Utskottet tänker bl.a. på effekten av att villkorlig frigivning skulle komma att medges från de korta fängelsestraff som av främst allmänpreventiva skäl döms ut för t.ex. grovt rattfylleri och misshandel. Likaså måste hänsyn tas till effekterna på den allmänna brottsnivån av att ett stort antal dömda, i många fall med betydande återfallsrisk, blir frigivna tidigare än vad som för närvarande är fallet. Utskottet utgår från att Straffsystemkommittén, som har i uppdrag att ta ställning till om den dömde bör avtjäna en viss minsta tid innan villkorlig frigivning får ske, i det sammanhanget kommer att behandla här aktualiserade frågor.
Utskottet anser för sin del att Straffsystemkommitténs överväganden i denna del bör avvaktas innan ställning tas till om tvåmånadersregeln bör avskaffas eller ej. I avvaktan på kommitténs överväganden bör någon förändring av tvåmånadersregeln inte göras. Utskottet anser således att den nuvarande regeln att villkorlig frigivning inte kan komma i fråga förrän minst två månader av straffet har avtjänats tills vidare bör behållas.
Utskottets nu gjorda ställningstaganden med anledning av propositionen och motion Ju2 medför att vissa ändringar bör göras i de av regeringen framlagda förslagen till ändring i BrB och i lagen om beräkning av strafftid m.m. (se bilagorna 2 och 3).
Som framgått ovan anser utskottet i likhet med justitieministern att de som dömts till fängelse lägst två år tills vidare skall ges möjlighet till villkorlig frigivning efter halva strafftiden. Även med den nya ordningen bör dock, som föreslås i propositionen, undantag gälla vid vissa typer av särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns en påtaglig risk för återfall. Utskottet kan här ställa sig bakom förslaget i propositionen om att utöka den grupp av brott som omfattas av särregleringen, och utskottet vill påpeka att den föreslagna ordningen i detta avseende innebär en betydande skärpning i förhållande till gällande ordning genom att särregleringen kommer att gälla även brott som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. Här vill utskottet anmärka att förslaget i motsats till vad som nu gäller innebär att den som dömts för ett våldsbrott inte kommer att kunna friges innan två tredjedelar har avtjänats, även om det inte finns någon påtaglig risk för återfall i sådan brottslighet men väl i en grövre organiserad egendomsbrottslighet. Av det anförda framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom yrkandet i motion Ju2 av innebörd att villkorlig frigivning för långtidsdömda skall kunna ske endast om synnerliga skäl föreligger.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i här behandlad del och tillstyrker bifall till propositionen i motsvarande del.
I motion Ju1 framförs, som nyss framgått, uppfattningen att möjligheten till halvtidsfrigivning för långtidsdömda på sikt bör utmönstras ur lagstiftningen. Utskottet instämmer i att det kan ifrågasättas om halvtidsfrigivning i sådana fall är en lämplig ordning. Utskottet utgår från att Straffsystemkommittén överväger denna fråga. Kommitténs arbete bör inte föregripas, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Vissa resursfrågor
Utskottets ställningstaganden i det föregående aktualiserar också vissa spörsmål om resurser till kriminalvården.
Enligt beräkningar som gjorts i Justitiedepartementet skulle antalet intagna per dag vid ett genomförande av propositionens förslag öka med omkring 300 (prop. s. 35). Enligt vad som anförs i propositionen kommer platstillskottet i huvudsak att ske genom om- och tillbyggnader av befintliga anstalter. Kostnaden beräknas av Justitiedepartementet i januari 1993 till omkring 120 miljoner kronor. Behållandet av tvåmånadersregeln kommer enligt uppgift från Justitiedepartementet att medföra behov av plats för ytterligare 210 intagna per dag till en årlig kostnad av omkring 95 miljoner kronor. Sammantaget kommer således den dagliga beläggningen att öka med omkring 510 intagna. Den årliga kostnaden härför kan beräknas till 215 miljoner kronor.
Här bör nämnas att regeringen i november förra året fattade beslut om nybyggnad av 192 slutna platser i sex paviljonger invid befintliga anstalter. Totalt har planerats en utökning med 275 slutna och 50 öppna platser. De slutna platserna kommer att tas i bruk successivt med början under budgetåret 1994/95 medan de öppna platserna finns tillgängliga när de nya reglerna träder i kraft.
Vad som nu sagts måste ses också i belysning av den redan höga anstaltsbeläggningen. Kriminalvårdsstyrelsen har sålunda i en skrivelse till regeringen den 25 januari 1993 angett beläggningsgraden under senare delen av år 1992 vid resp. mättillfälle den 1 september till 93%, den 1 oktober till 100 %, den 1 november till 97 % och den 1 december till 96 %. Den 1 januari sjönk, enligt vad utskottet inhämtat, beläggningsnivån till 86 %. Minskningen synes vara att hänföra till normala säsongsvariationer. Kriminalvårdsstyrelsen har beslutat att under våren 1993 ta i bruk 207 tillfälliga platser; likväl räknar den med en beläggning den 1 mars 1993 som överstiger 95 %.
Det finns flera faktorer som kan förklara utvecklingen. Bl.a. har Brottsförebyggande rådet i en rapport, Fängelsedomar 1975--1992 (BRÅ-rapport 1992:5), konstaterat att domstolarna under de tre första kvartalen 1992 avvikit från tidigare mönster vad avser fängelsestrafftidernas längd. Ökningen av den totalt utdömda fängelsestrafftiden för år 1992 uppskattas till 14 %. Vidare har Kriminalvårdsstyrelsen noterat att andelen (och antalet) intagna som efter beslut av Kriminalvårdsnämnden avtjänar två tredjedelar av strafftiden har ökat under de senaste budgetåren.
Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen, senast förra våren (1991/92:Ju22 s. 9), uttalat att beläggningsnivån bör ligga omkring 85% för att möjliggöra differentiering av olika intagna samtidigt med ett gott resursutnyttjande. Mot den bakgrunden ser utskottet med oro på den höga anstaltsbeläggningen. Utskottet vill här konstatera att det ingår i Straffsystemkommitténs uppdrag att vidareutveckla användningen av olika alternativ till fängelsestraff. Vidare har Väg- och sjöfyllerikommittén i sitt betänkande (SOU 1992:131 s. 103 f) kommit med förslag om enklare och billigare lösningar för anstaltsvården som skulle kunna tillämpas för vissa grupper av korttidsdömda. Åtgärder av den här angivna karaktären skulle minska belastningen på anstaltsorganisationen och öka utrymmet för differentiering, något som utskottet finner i hög grad angeläget.
Även om det alltså förekommer ett långsiktigt arbete som syftar till en normal beläggningsnivå måste det emellertid till också kortsiktiga åtgärder. De i detta ärende förordade förändringarna av villkorlig frigivning leder till ett successivt ökande resursbehov. Regeringen bör därför få i uppdrag att under våren återkomma i kompletteringspropositionen med förslag till budgetreglering. Samtidigt bör en långsiktig konsekvensanalys presenteras för riksdagen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Övriga motionsspörsmål
Under detta avsnitt tar utskottet upp några motionsyrkanden som inte direkt tar sikte på förslagen i propositionen.
I motion Ju819 hemställs att möjligheterna att förverka villkorligt medgiven frihet utökas.
För den som friges villkorligt gäller enligt 26 kap. 10 § BrB en prövotid på ett år eller, om han undergår fängelse på två år eller mera, en prövotid på lägst ett och högst tre år. Vid återfall i brott kan den villkorligt medgivna friheten förverkas. Bestämmelser härom finns i 34 kap. BrB. Bestämmelserna innebär att den som återfaller i brott under prövotiden kan få den villkorligt medgivna friheten helt eller delvis förverkad. Vid bedömande av om förverkande bör beslutas skall beaktas om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om brottsligheten i båda fallen är allvarlig samt om den nya brottsligheten är svårare eller lindrigare än den tidigare. Vidare skall beaktas den tid som förflutit mellan brotten.
Regleringen fick sin nuvarande utformning genom de nya bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval som antogs av riksdagen år 1988 (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404).
Straffsystemkommittén skall enligt sina direktiv bl.a. behandla regleringen av återfall i brottslighet och i det sammanhanget se över reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Detta arbete bör inte föregripas. Motion Ju819 avstyrks i nu behandlad del.
I motion Ju4 hemställs om en översyn av straffskalorna för att anpassa dem bättre till gärningars straffvärde i dagens samhälle.
BrB:s regelsystem har tämligen nyligen varit föremål för en genomgripande översyn av Fängelsestraffkommittén, som avgett bl.a. betänkandena (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott. Här har straffskalorna både i BrB och inom vissa delar av specialstraffrätten setts över. Riksdagen behandlar för närvarande ett regeringsförslag vilket som utgångspunkt har Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande (prop. 1992/93:141, JuU16). Härutöver kan nämnas att Straffsystemkommittén enligt sina direktiv är oförhindrad att föreslå förändringar när det gäller straffskalorna.
Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för riksdagen att nu uttala sig för ytterligare en straffskaleöversyn. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju4 i nu behandlad del.
Ikraftträdande m.m.
I propositionen föreslås några språkliga justeringar i rättegångsbalken som avstyrks i motion Ju4. Utskottet finner för sin del inte anledning till erinran mot förslaget och tillstyrker, med avslag på motion Ju4 i den delen, bifall till det.
De i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna avseende den nya regleringen i BrB innebär i enlighet med allmänna straffrättsliga principer att övergångsvis det för den dömde mest förmånliga systemet för villkorlig frigivning kommer att tillämpas. Mot bakgrund av utskottets förslag om behållande av tvåmånadersregeln kan övergångsbestämmelserna ges den enklare utformning som framgår av bilaga 2 utan att den nyssnämnda principen frångås.
Vissa av regeringsförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993, en tidpunkt som har passerats. Ikraftträdandet för samtliga lagförslag bör bestämmas till den 1 juli 1993.
I övrigt föranleder propositionen och motionerna inget uttalande från utskottets sida.
Hemställan
1. beträffande avskaffande av villkorlig frigivning att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju2 yrkande 1 och 1992/93:Ju633,
2. beträffande avslag på propositionen såvitt avser villkorlig frigivning att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4, 1992/93:Ju5 yrkande 1, 1992/93:Ju841 yrkande 3 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 delvis, res. 1 (s) men. (v) delvis
3. beträffande obligatorisk villkorlig frigivning på sikt m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju833 yrkande 12, 1992/93:Ju5 yrkande 2 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 delvis, res. 2 (s)
4. beträffande tidpunkten för villkorlig frigivning att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkande 2 godkänner vid utskottet anfört,
5. beträffande minimitid för villkorlig frigivning att riksdagen med anledning av propositionen och motion 1992/93:Ju2 yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört,
6. beträffande vissa lagbestämmelser om villkorlig frigivning att riksdagen antar de genom propositionen framlagda förslagen till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 6, 9 och 11 §§ samt 20 § förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. med den ändringen att lagrummen ges i bilagorna 2 och 3 som utskottets förslag betecknade lydelse,
7. beträffande särreglering för långtidsdömda att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkandena 4 och 5 antar det i moment 4 nämnda lagförslaget såvitt avser 26 kap. 6 a §,
8. beträffande villkorlig frigivning på sikt för långtidsdömda att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju1,
9. beträffande resurser till kriminalvården m.m. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. beträffande förverkande av villkorligt medgiven frihet att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju819 yrkande 8,
11. beträffande översyn av straffskalorna att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju4 yrkande 5, men. (v) delvis
12. beträffande förslaget till lag om ändring i brottsbalken i övrigt att riksdagen antar det i moment 4 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående med den ändringen att övergångsbestämmelserna ges i bilaga 2 som utskottets förslag betecknade lydelse:
13. beträffande beräkning av strafftid m.m. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående,
14. beträffande förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju4 yrkande 2 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken, dock med den ändringen att ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1993,
15. beträffande överförande av verkställighet utomlands att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, dock med den ändringen att ikraftträdandet bestäms till den 1 juli 1993,
16. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till a) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, b) lag om ändring i passlagen (1978:302).
Stockholm den 11 mars 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Anders Svärd (c), Kjell Eldensjö (kds) och Alf Eriksson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Avslag på propositionen såvitt avser villkorlig frigivning (mom. 2)
Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Mot den" och på s. 9 slutar med "på densamma" bort ha följande lydelse:
Som nyss framgått råder enighet om att halvtidsfrigivningen bör avskaffas. Frågan är då i vilken ordning och vid vilken tidpunkt detta bör ske.
Straffsystemkommittén arbetar som ovan redovisats med frågan hur systemet med villkorlig frigivning skall vara utformat på sikt. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat redan den 1 oktober 1993. Utskottet anser i likhet med vad som framförs i motion Ju5 att det i rådande beredningsläge finns anledning att ifrågasätta om det är lämpligt att, som föreslås i propositionen, nu ändra reglerna och införa ett provisorium som skulle gälla endast till dess att Straffsystemkommitténs genomgripande översyn och beredningen därav har genomförts. Utskottet känner stor tveksamhet inför en sådan lösning från såväl rättspolitiska som samhällsekonomiska synpunkter. Svårigheter kan förutses vid tillämpningen innan praxis av det nu aktuella förslaget har hunnit stabiliseras. Med hänsyn till att det på kort tid skall genomföras ytterligare ändringar i systemet finns också en risk för att viss rättsosäkerhet kan uppstå. Härtill kommer de svårigheter som kan bli en följd av att flera olika regelsystem i övergångsskedena skall tillämpas samtidigt. I detta sammanhang vill utskottet i likhet med vad som framförs i motion Ju5 understryka att strafflagstiftning inte passar för tillfälliga ad hoc-lösningar. Det kan vidare starkt ifrågasättas om det i dagens ansträngda ekonomiska läge är rimligt att satsa ökade resurser på att förlänga tiden i anstalt. En övergång till frigivning vid två tredjedelstid borde sålunda enligt utskottets mening förenas med åtgärder för att åstadkomma en ökad användning av andra påföljder än fängelse. Till denna fråga återkommer utskottet i det följande. Utskottet har också andra synpunkter på regeringsförslaget.
Regeringen förordar en ordning med fakultativ villkorlig frigivning där frigivningen görs beroende av den dömdes uppförande under anstaltstiden eller andra omständigheter hänförliga till den dömdes situation, t.ex. risken för återfall. Fängelsestraffkommittén förordade, som framgått ovan, en obligatorisk villkorlig frigivning där frigivningen i princip sker automatiskt vid en viss tidpunkt. Utskottet delar för sin del Fängelsestraffkommitténs uppfattning. Kritiken mot en fakultativ ordning har nämligen fog för sig. Utskottet vill här särskilt peka på att det finns risk för godtycke vid tillämpningen av en fakultativ ordning. Det finns dessutom stor risk för att reglerna främjar social orättvisa. En intagen med en i övrigt välordnad social situation skulle premieras med kortare verkställighetstid. Härtill kommer bl.a. också risken för dubbelbestraffning vid misskötsamhet under anstaltstiden; regeringsförslaget öppnar nämligen i sådana situationer för att bestraffning i disciplinär ordning förenas med senareläggning av den villkorliga frigivningen. Ett fakultativt system kan också allvarligt försämra klimatet i fängelserna, och det blir också krångligare och dyrare att administrera. Till sist vill utskottet i detta sammanhang också peka på svårigheten att göra tillförlitliga prognoser avseende återfallsbenägenheten. Sammanfattningsvis innebär regeringsförslaget enligt utskottets mening en återgång till en ordning som präglas av möjligheter till godtycke och social orättvisa. Detta kan utskottet inte tillstyrka.
Utskottet är sålunda starkt kritiskt mot regeringsförslaget, och utskottet är, i linje med vad som framförs i motionerna Ju3, Ju4, Ju5, Ju841 och Ju846, inte berett att tillstyrka förslagen i propositionen om en ändring av reglerna om villkorlig frigivning.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande avslag på propositionen att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4 samt 1992/93:Ju5 yrkande 1, 1992/93:Ju841 yrkande 3 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 delvis avslår propositionen utom såvitt avser förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken och förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
2. Obligatorisk villkorlig frigivning m.m. på sikt m.m. (mom.3)
Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "och Ju846" bort ha följande lydelse:
Frågan om den villkorliga frigivningens framtida utformning bör, enligt utskottets mening, ses i ett större sammanhang. Arbete härmed pågår inom Straffsystemkommittén. Utskottet anser att kommitténs arbete, i linje med vad som framförs i motion Ju5, bör präglas av ambitionen att också framgent försöka minska användningen av de för den enskilde nedbrytande och för samhället kostsamma frihetsstraffen. Arbetet bör också vara inriktat på att den framtida villkorliga frigivningen skall vara obligatorisk. Ett införande av ett nytt system med obligatorisk villkorlig frigivning måste således kombineras med en ökad användning av alternativa påföljder som t.ex. samhällstjänst och kontraktsvård. Frågan om någon form av frigivningspermission bör också prövas. Det får ankomma på regeringen att genom tilläggsdirektiv till Straffsystemkommittén ge utredningsarbetet en ny inriktning med det innehåll som utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju833 och Ju5 uttalat om den framtida villkorliga frigivningen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande obligatorisk villkorlig frigivning m.m. på sikt att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju833 yrkande 12, 1992/93:Ju5 yrkande 2 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 5)
Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Alf Eriksson (alla s) anför:
Vi vill i denna del hänvisa till vår ovan i reservationerna 1 och 2 angivna inställning till frågan om villkorlig frigivning.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Enligt min mening bör användningen av fängelsestraff begränsas så mycket som möjligt, och en satsning bör göras på öppna strafformer. Det finns alltså ingen anledning att i princip godta regeringsförslaget som syftar till ökade verkställighetstider.
Också starka sakliga skäl talar mot regeringsförslaget. Sålunda finns det ingenting som tyder på att längre verkställighetstider skulle i ett längre perspektiv minska brottsligheten i samhället. Vidare är anstalterna redan i dag överfulla -- en nära hundraprocentig beläggning förhindrar den för vården nödvändiga differentieringen. Självklart finns det inte heller plats för de intagna som på grund av regeringsförslaget skulle få förlängda verkställighetstider. Här måste alltså till en omfattande nybyggnad, och driften av de nya platserna kommer att kosta betydande summor varje år. De resurser som krävs för att införa tvåtredjedelsfrigivning skulle bättre kunna användas t.ex. för en utbyggnad av alternativa påföljder som samhällstjänst eller för att förbättra vården av psykiskt störda lagöverträdare.
När det gäller propositionen i den del den avser villkorlig frigivning anser jag sålunda att riksdagen med bifall till motion Ju4 och med anledning av motionerna Ju3, Ju5, Ju841 och Ju846 bör avslå förslaget.
En översyn av straffskalorna har nyligen gjorts; riksdagen behandlar för närvarande en proposition i ämnet. Enlig min mening är de där aktuella förslagen inte tillräckligt långtgående, och en översyn av straffskalorna bör göras. Straffskalorna bör bättre anpassas till gärningarnas straffvärde i dagens samhälle. Så borde t.ex. det generella förhållandet mellan egendomsbrottens och våldsbrottens straffvärde justeras så att våldsbrott betraktas som allvarligare än egendomsbrott. Däremot ser jag ingen anledning att generellt öka strafftiderna. Riksdagen bör med anledning av motion Ju4 som sin mening ge regeringen till känna vad som nu anförts.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 2 och 11 borde ha hemställt:
2. beträffande avslag på propositionen såvitt avser villkorlig frigivning att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4 och med anledning av motionerna 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju5 yrkande 1, 1992/93:Ju841 yrkande 3 och 1992/93:Ju846 yrkande 11 avslår propositionen utom såvitt avser förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken och förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
11. beträffande översyn av straffskalorna att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju4 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Bilaga 1
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken Bilaga 2
Propositionens förslag Utskottets förslag
26 kap. 6 §3
Den som avtjänar Den som avtjänar fängelse på viss tid, fängelse på viss tid minst en månad, får får medges villkorlig medges villkorlig frigivning. frigivning. Villkorlig Villkorlig frigivning får frigivning får dock inte dock inte ske från ske från fängelse som fängelse som har dömts har dömts ut enligt 28 kap. ut enligt 28 kap. 3 § eller 3 § eller från ett från ett förvandlingsstraff för förvandlingsstraff för böter. böter.
Om strafftiden är högst Om strafftiden är högst ett år, får villkorlig ett år, får villkorlig frigivning ske tidigast när frigivning ske tidigast när två tredjedelar av två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats.
Om strafftiden är längre än ett år men kortare än två år, får villkorlig frigivning ske tidigast när åtta månader samt en tredjedel av den tid som överstiger ett år har avtjänats.
Om strafftiden är två år eller mer och annat inte följer av 6 a §, får villkorlig frigivning ske tidigast när halva strafftiden har avtjänats.
Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas till senare tidpunkt än som följer av andra--fjärde styckena.
9 §6
Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst två år prövar Kriminalvårdsnämnden frågan om villkorlig frigivning från straffet eller, om annat straff samtidigt verkställs, från den sammanlagda strafftiden.
Kriminalvårdsstyrelsen Kriminalvårdsstyrelsen eller annan som styrelsen eller annan som styrelsen efter regeringens bemyndigande efter regeringens bemyndigande föreskriver får föreskriver får påkalla att påkalla att Kriminalvårdsnämnden Kriminalvårdsnämnden även i annat fall prövar även i annat fall prövar frågan om villkorlig frågan om villkorlig frigivning. Påkallas inte frigivning. Påkallas inte prövning skall den dömde prövning skall den dömde friges när han avtjänat friges vid den tidpunkt då två tredjedelar av tiden villkorlig frigivning enligt 6 eller den kortare tid efter § andra och tredje styckena vilken villkorlig frigivning tidigast kan ske. tidigast kan ske.
Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkställighet kan ändras, om den dömde begär att frigivningen skall uppskjutas eller det annars föranleds av ändrade förhållanden.
3 Senaste lydelse 1983:240 6 Senaste lydelse 1983:240.
Propositionens förslag Utskottets förslag
11 §7
I anslutning till att I anslutning till att villkorlig frigivning äger villkorlig frigivning äger rum eller senare kan beslutas rum eller senare kan beslutas att den som avtjänar ett att den villkorligt frigivne fängelsestraff på mer skall stå under än två månader och övervakning, om det friges från detta skall bedöms som påkallat. stå under övervakning, Beslut om övervakning om det bedöms som meddelas av påkallat. Beslut om frivårdsmyndighet i övervakning meddelas av Kriminalvårdsverket. Har frivårdsmyndighet i övervakning beslutats men Kriminalvårdsverket. Har bedöms därefter att övervakning beslutats men övervakning inte längre bedöms därefter att är påkallad, får övervakning inte längre övervakningsnämnden är påkallad, får besluta att övervakningen övervakningsnämnden skall upphöra. besluta att övervakningen Övervakningen skall utan skall upphöra. något särskilt beslut Övervakningen skall utan upphöra sedan ett år av något särskilt beslut prövotiden har upphöra sedan ett år av förflutit, om inte annat prövotiden har följer av 18 §. förflutit, om inte annat följer av 18 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 2. Bestämmelserna i 26 kap. 6--9 §§ i deras äldre 6--9 §§ i deras äldre lydelse skall fortfarande lydelse skall fortfarande gälla för den som gälla för den som före ikraftträdandet före ikraftträdandet dömts till fängelse dömts till fängelse på viss tid eller ålagts på viss tid eller ålagts förvandlingsstraff för förvandlingsstraff för böter. Detta gäller dock böter. inte bestämmelsen i 26 kap. 6§ första stycket andra meningen om minimitiden för villkorlig frigivning. Villkorlig frigivning från fängelsestraff som uppgår till en månad men understiger tre månader skall ske först när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Villkorlig frigivning får inte ske från straff som understiger en månad.
Verkställs gemensamt efter ikraftträdandet fängelse som ådömts dessförinnan och fängelse som ådömts därefter, skall första stycket tillämpas på det förra straffet.
3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.
7 Senaste lydelse 1983:240.
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Bilaga 3
Propositionens förslag Utskottets förslag
20 §
För den som har börjat För den som har börjat avtjäna fängelse på avtjäna fängelse på viss tid skall viss tid skall Kriminalvårdsstyrelsen Kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske så snart det kan ske fastställa dagen för fastställa dagen för strafftidens slut. Om strafftidens slut. Om strafftiden uppgår till en strafftiden överstiger månad eller mer, skall två månader skall styrelsen därvid även styrelsen därvid även fastställa den tidigaste fastställa den tidigaste tidpunkt då villkorlig tidpunkt då villkorlig frigivning kan komma i frigivning kan komma i fråga samt tidpunkten fråga samt tidpunkten för prövotidens för prövotidens utgång. Är det fråga utgång. Är det fråga om ett sådant fall som om ett sådant fall som avses i 26 kap. 9 § avses i 26 kap. 9 § första stycket första stycket brottsbalken, skall i brottsbalken, skall i stället den eller de dagar stället den eller de dagar anges, som är av betydelse anges, som är av betydelse för tillämpningen av för tillämpningen av bestämmelserna om sådan bestämmelserna om sådan frigivning, samt den strafftid frigivning, samt den strafftid som då återstår. som då återstår.
När omständigheterna ger anledning till det, skall ett beslut enligt första stycket ändras.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Ärendet 1 Propositionen 1 Motioner 2 Motioner väckta med anledning av propositionen 2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993 3 Utskottet 3 Inledning 3 Propositionens huvudsakliga innehåll 4 Villkorlig frigivning 5 Historik 5 Gällande ordning 7 Förslaget 8 Vissa resursfrågor 12 Övriga motionsspörsmål 14 Ikraftträdande m.m. 15 Hemställan 15 Reservationer 17 1. Avslag på propositionen såvitt avser villkorlig frigivning (mom. 2) 17 2. Obligatorisk villkorlig frigivning m.m. på sikt m.m. (mom. 3) 18 Särskilt yttrande Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 5) 19 Meningsyttring av suppleant 19 Bilaga 1. Propositionens lagförslag 21 Bilaga 2. Utskottets förslag till lagändring 32 Bilaga 3. Utskottets förslag till lagändring 34