Försvar samt beredskap mot sårbarhet - budgetåret 2004

Anf. 58 Ola Sundell (M)

Herr talman! Tack, Peter, för de vänliga orden i avslutningen. Jag ska försöka göra mitt bästa för er, för ministern och för er uppe på åhörarläktaren. Det förra betänkande som behandlades i kammaren gällde ju regionalpolitiken. Men jag vill nog påstå att det vi har framför oss under det kommande året är den verkliga regionalpolitiken, i varje fall när man hör signalerna från olika håll runtom i landet. Jag börjar i alla fall med att yrka bifall till reservation 2 i betänkandet, som gäller uppdelningen av anslagen 6:1 och 6:2. Jag tror inte att budgetdebatten om försvaret 2003 låter som någon kioskvältare av det större formatet. Alla går som väntat och ser på det stora avgörande som kommer nästa år, försvarsbeslutet 2004. Det blir sannolikt det stora dragplåstret, i varje fall inom försvarspolitiken. Jag säger "sannolikt" med tanke på de rykten som når ens öra om att allt inte står rätt till med nödvändiga förberedelser och underlag som håller måttet. Är det något som man som försvarspolitiker önskar sig inför framtiden är det att historien från det förra försvarsbeslutet inte upprepar sig. Man önskar att den proposition som någon gång under hösten nästa år når riksdagens bord är ett underlag som man kan betrakta som genomarbetat och som ger förutsättningar för balans där det vi vill åstadkomma med olika förmågor svarar väl mot de resurser som vi politiker ställer till förfogande för uppgiften. Hellre ett material som håller måttet i det avseendet, vad gäller realism och genomförbarhet, men som kanske dröjer en aning än ett material som levereras i tid men som i övrigt inte står pall för verkligheten. Jag uppmanar verkligen ministern att lyssna till vad jag just har sagt: Det gäller att leverera ett material som håller måttet, som har en kvalitet, som vi kan stå på inför framtiden, och inte att jäkta fram något som kommer att bli ett hopkok som så småningom resulterar i ett elände ute i förbanden med mera. Spåren från det förra försvarsbeslutet förskräcker. Det var ett orealistiskt beslut som innehöll för många uppgifter och hade för stor kostym i förhållande till tilldelade resurser. Taktiken att använda sig av försvarsanslaget som budgetregulator var viktigare än att fråga sig vilka uppgifter vi vill att försvaret ska lösa och sedan skapa förutsättningar för att göra detta möjligt. Balans mellan förmåga och tilldelade resurser måste vara vägledande vare sig regeringen väljer att gå Miljöpartiet till mötes, som ligger på minus 6 miljarder kronor, eller att närma sig oss moderater, som ligger på plus 3 miljarder kronor. Om regeringen väljer nedrustningspartierna som samarbetspartner måste ju fler förband läggas ned och mindre resurser gå till forskning och utveckling. De utvärderingar som har gjorts av förra beslutet visar ju på betydande brister i genomförandet. Dessa har till stor del sin grund i för mycket och för lite, det vill säga nya uppgifter, omställning och minskade anslag. Ekvationen går inte ihop. På grund av ett dåligt beslutsunderlag, och därmed ett orealistiskt försvarsbeslut, det förra beslutet, har Försvarsmakten hamnat i en förtroendekris. Regeringen och dess samarbetspartner har försatt Försvarsmakten i denna förtroendekris. Ansvaret vilar på regeringen. Resultatet ser vi nu. Förmågan att försvara Sverige är begränsad eller kan, som utredaren påpekar, inte anses godtagbar. Vidare har man på eget bevåg utbildat färre värnpliktiga än vad riksdagsbeslutet innebär. För vårt lands bästa, för långsiktigheten, för hållbarheten i beslutet, för arbetsron för tusentals anställda med familjer och för framtiden borde tiden vara mogen för Socialdemokraterna att söka kontakt med oss moderater hellre än med vänsterpartierna. Som ny i försvarspolitiken, en riktig rookie skulle jag vilja beteckna mig, tycker jag att det är anmärkningsvärt att regeringspartiet inte söker uppgörelser där det största oppositionspartiet, Moderaterna, finns med. Jag skulle vilja fråga försvarsministern vad regeringens strategi är när det gäller att söka breda, långsiktiga och uthålliga lösningar på försvarspolitiken. Försvarsmakten har för närvarande också att utreda fyra olika anslagsnivåer och fylla dessa nivåer med förmågor som svarar mot var och en av dem. Av dessa nivåer är en oförändrad, en minus 3 miljarder, en minus 6 miljarder och en plus 3 miljarder. Det jag hört är att man ska utreda och rejält finräkna på den oförändrade nivån samt på minus 3- och minus 6-nivån. Men just vår nivå, den på plus 3, har man tänkt lämna därhän. Det är anmärkningsvärt att man tillsammans med Miljöpartiet finräknar på ett minus 6-alternativ, men lämnar vårt alternativ, plus 3, utanför. Därför vill jag fråga ministern om det rykte som påstår detta endast är en fabel eller om det finns någon sanning i det. Det har nämligen ryktats om att man inte kommer att finräkna på plus 3-alternativet. Jag skulle vilja säga att det för oss parlamentariker är utomordentligt viktigt, när det gäller den fortsatta behandlingen av försvarsunderlaget, att få alla fyra alternativen grundligt redovisade. På så sätt kan vi gaffla in det som ska bli Sveriges organisation i nästa försvarsbeslut. Är ryktet sant eller inte? Jag förväntar mig att ministern svarar på detta. Herr talman! Låt mig göra några reflexioner kring vilka omvärldsfaktorer och andra förutsättningar som styrt den moderata säkerhets- och försvarspolitiken dit där den nu befinner sig. Den yttre säkerheten - försvarsförmågan - och den inre säkerheten - polismakten - är områden där staten ska stå stark. Jag lämnar brotten, medborgargardena och polisbristen därhän, eftersom jag tror att vi har fullt upp med den andra säkerheten, nämligen rikets säkerhet. Visst är förmågan till försvar och förmågan till insatser konjunkturanpassade. Om ryssen inte väntar runt hörnet kan vi dra ned på resurserna. Sådan är min sinnebild, och sådan är säkert också de flesta andras. Men vi moderater är lite fegare än ni andra. Vi vågar inte släppa ifrån oss lika mycket försvarsförmåga som ni. Ni tar en större risk än vi. Dagens verklighet är dock en paradox avseende avspänningen. Sannolikheten är i dag större än tidigare för att en svensk flicka eller pojke, som är utbildad till att sättas in vid en insats, kommer att hamna i ett skarpt läge där det gäller liv eller död. Det innebär att vårt försvar i dag står inför nya och annorlunda utmaningar än vad som gällde i går. Jag kan med lätthet påstå att det är mer sannolikt att ett hot i dag blir verklighet än vad som var fallet under det stora hotets tid, alltså under kalla kriget-perioden. Detta innebär att vi i Sverige inte kan ta time-out från att utveckla vapensystem och utbilda värnpliktiga - från att helt enkelt ha ett försvar som svarar mot kraven på säkerhet för svenskt vidkommande. Verkligheten tar nämligen inte time-out. Det ställs krav på oss att beskriva hotbilden och därefter formulera de förmågor vi vill ha för att på bästa sätt förena slagkraft och flexibilitet, förmåga till försvar av egna territorier och förmåga till gemensamma insatser med andra länder. Därför måste utbildningen av värnpliktiga, liksom materiel, hålla högsta klass. Våra pojkar och flickor förtjänar det bästa när de tjänar sitt land och riskerar sina liv. Vi kan inte slå oss till ro och tro att allt vedervärdigt tagit slut, att det inte finns några soldater mer och att det inte finns några gevär. Det är svårare att beskriva hotbilden i dag än i går, men vi måste ändå göra det. Det är viktigt för freden och säkerheten. Herr talman! När det gäller värnplikten är det nu inne att ropa på plikt för alla och envar, flickor såväl som pojkar. På ett sätt lever vi i den bästa av världar av frihet och plikt. Flickorna har friheten och pojkarna plikten. Om det är något som är akut så är det väl just de gemensamma internationella insatserna. Hur förfogar man - med det system vi har i dag - över kompetensen, och hur kan vi föra den vidare efter värnplikten? Det är den frågan som i första hand måste besvaras. Den andra frågan är för min del sekundär. Och man måste också en gång för alla fråga sig: Vilken uppgift är det vi ska lösa, och vilken bemanning måste vi ha för att kunna lösa den uppgiften? Det är den viktiga frågan när det gäller bemanningen av försvaret.

Anf. 59 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Tidpunkten för årets försvarspolitiska debatt är väl vald. Just nu tonar preludiet inför nästa års försvarsbeslut fram. Samtidigt pekar Ekonomistyrningsverket på att balans i statsfinanserna 2004 kommer att kräva besparingar eller intäktsförstärkningar på minst 5 miljarder kronor. Och mellan EU:s medlemmar avgörs just i dessa dagar den svenska alliansfrihetens vara eller inte vara. För svenskt vidkommande står valet mellan att ännu en gång denna höst straffa oss ur en grundläggande del av Europasamarbetet, eller att - i större eller mindre utsträckning - ge avkall på alliansfriheten, som är den kanske tydligaste stolpen i landets säkerhetspolitik. Man kan förmoda att en politisk majoritet i riksdagen till sist kommer att ställa sig bakom det senare alternativet. Och det är bra. Men visst är det betecknande hur bakvänt, närmast snubblande, vi omfamnar Europa. Efter högt föredöme säger vi först nej, nej, nej, och sedan säger vi måhända plötsligt ja. Det är inte att undra på att opinionen ofta slår bakut. Som strategi imponerar detta knappast heller på de kretsar i vilka vi sedan måste vinna inflytande. För Folkpartiet liberalerna är det naturligt att en vidare och alltmer fördjupad integration socialt och ekonomiskt också blir säkerhetspolitiskt förpliktande. Att skyldigheten att bistå andra medlemmar vid militära angrepp nu sätts på pränt i konstitutionen framstår därför för oss snarare som en bekräftelse än som en nyhet. Självklart ska Sverige ställa sig bakom denna, främst för att manifestera solidariteten med andra medlemsländer, men också för att framgångsrikt kunna slå vakt om den transatlantiska länken. Herr talman! Internationell fred och säkerhet förutsätter samverkan och ömsesidigt beroende mellan USA och Europa. Många har på senare år liknat det militära försvaret vid en hemförsäkring. Liknelsen är träffande. Ett inbrott eller en brand är kanske osannolik eller till och med otrolig. Men ändå kan de flesta av oss inte tänka sig att avstå från en försäkring just därför att vi vet att risken, även om den är liten, ändå alltid finns och att följderna kan bli katastrofala. Mot denna bakgrund menar vi liberaler att premien, i form av ett tillräckligt skydd mot väpnade angrepp, alltid måste erläggas. Samtidigt är det, precis som Ola Sundell framhöll, givet att premien över tid kan variera beroende på riskerna. I en lugn och fredlig värld är det rimligt att vi betalar mindre och i omvända fall mer. Men det finns också andra möjligheter att påverka både riskerna och premiernas storlek. Den viktigaste har jag redan nämnt, nämligen möjligheterna av samarbete med andra försäkringstagare. Både Nato och EU erbjuder fördelar som påminner om återförsäkring eller "grannsamverkan mot brott". Sverige bör inte avstå från något av dessa alternativ. Försvarsmaktens problem är många och svåra. Alldeles oavsett omvärldsbilden och eventuella samarbeten måste dessa brister åtgärdas. Det primära blir att återupprätta den övergripande politiska styrningen och uppföljningen. Bortsett från internationella insatser och en möjlighet till snabba substantiella utgiftsbegränsningar som försvaret kommit att representera har regeringens intresse för myndigheten varit minst sagt lindrigt. Regeringens minsta departement har inte kunnat gå i clinch med ett tio gånger större högkvarter. Att det senare dessutom inom ramen för växeltjänstgöringen i stor utsträckning också kommit att bemanna det förra har inte förbättrat oddsen. Följden har blivit att riksdagen på grund av usla underlag inte kunnat följa upp de beslut som har fattats. Vi instämmer i Riksdagens revisorers slutsats att Försvarsmakten i dag i vidast möjliga mening styr sig själv. Detta har i sin tur varit den viktigaste betingelsen för att Högkvarteret har kunnat svälla till det "muminhuvud" som Håkan Juholt nyligen beskrev det som. Snart tjänstgör var tionde svensk officer i denna högsta ledning. Det har möjliggjort att kostnaden för materielavveckling har blivit 300 % högre än planerat, och det har bidragit till att bemyndiganderamen har överskridits, att kostnaderna för löner och personalavveckling skenat och, inte minst viktigt, att förmågan att försvara Sverige inte längre anses godtagbar. Det är också signifikativt att den sistnämnda slutsatsen inte når riksdagen via Försvarsmakten eller regeringen utan genom andra, oberoende källor. Det finns andra områden där det politiska ansvaret för bristerna är än mer tydliga, och jag ska avslutningsvis beröra två av dem. Det första gäller grundutbildningen av värnpliktiga, som är en kostsam verksamhet, både för Försvarsmakten, för de enskilda och för samhället i övrigt. Sedan ett antal år kasserar vi i stort sett samtliga värnpliktiga från krigsorganisationen innan de fyllt 25 år. I stället för att som tidigare livstidsförlänga soldaterna genom repetitionsövningar utbildar vi hela tiden nya från scratch . Bara genom att behålla dessa soldater i ytterligare tio år kan vi skapa möjligheter för en halverad grundutbildning och samtidigt fylla de stora och ständigt växande luckorna i insatsförbanden. Förutom stora kostnadsbesparingar skapar detta förutsättningar för kontinuitet och fullskaliga övningar i högre förband. Därtill får vi en mer ändamålsenlig ålderssammansättning och bättre hushållning med personella och materiella resurser. Om denna förändring kombineras med ett kontrakts- eller reservistsystem skapas också helt nya förutsättningar för nationell beredskap och rekrytering till internationella insatser. En betydande minskning av antalet som grundutbildas tillsammans med en gynnsam utveckling i omvärlden bereder på så sätt även väg för ett fredstida avskaffande av värnplikten. Studier från andra samhällsområden visar att frivillighet alltid ger bättre utbildningsresultat. Militär utbildning utgör naturligtvis inget undantag. Slutligen ska jag också säga ett par ord om vilka faktorer som bör styra utformningen av det svenska försvaret. Dessvärre är denna fråga allt annat än retorisk. För ett par månader sedan tillsatte regeringen en arbetsgrupp för att se över grundorganisationen inför nästa års försvarsbeslut. I riktlinjerna för arbetsgruppen angavs särskilt att man skulle beakta regionala och arbetsmarknadspolitiska aspekter. För en vecka sedan efterlyste ledande försvarspolitiker från Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centern en koncentration av utvecklingsresurserna på materielsidan. Det hette: Om vi inte lyckas med detta riskerar vi "i värsta fall att förlora en högteknologisk bransch i sin helhet". Det handlar förstås om att sätta i gång miljardrullningen i det nätverksbaserade försvaret, NBF. Uttalandet är i sig ett uttryckligt erkännande av att försvaret ska hålla till godo med det som inhemsk försvarsindustri behagar leverera, inte vad som försvaret nödvändigt behöver för att lösa sina uppgifter. Herr talman! Att hänga på Försvarsmakten mål och krav som saknar anknytning till dess huvuduppgifter ger dålig valuta för skattepengarna och begränsar möjligheterna att utkräva ansvar. Detta måste upphöra. Jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 59 Allan Widman (Fp)

Anf. 60 Erling Wälivaara (Kd)

Herr talman! Låt mig först få uttrycka min glädje över att se ministern i kammaren. I och för sig är det inte en engångsföreteelse. Ministern har, såvitt jag minns, varit här varenda gång som vi har haft försvarsdebatter. Jag ska börja med att yrka bifall till Kristdemokraternas reservation 3 i betänkandet. Det här betänkandet ägnas huvudsakligen åt anslagen inom den ram för utgiftsområde 6 som riksdagen tidigare har fattat beslut om. Eftersom Kristdemokraternas förslag till utgiftstak och fördelning mellan de olika utgiftsområdena har fallit avstår vi från att delta i beslutet om fördelningen inom utgiftsområdet. Kristdemokraternas förslag beskrivs i ett särskilt yttrande där det bland annat framgår att vi vill förstärka Kustbevakningens budget med 20 miljoner kronor utöver regeringens förslag, detta för att Kustbevakningen ska klara alla de nya uppgifter som har påförts den. I betänkandet behandlas utöver budgeten frågor som berör utvecklingen i försvaret - hur Försvarsmakten lyckats genomföra tidigare beslut om förbandsutvecklingen under åren 2000 och 2001 som riksdagen fattat. Många rapporter pekar på att riksdagens beslut om Försvarsmaktens utveckling fram till år 2004 inte kommer att förverkligas på det sätt som riksdagen förutsatte vid tiden för besluten. Ett enigt utskott förordar därför en uppföljning av frågan och avser att återkomma i ett betänkande under våren 2004. En annan i dagarna mycket aktuell fråga som utskottet lyfter fram i betänkandet är frågan om hur elförsörjningen och telekommunikationerna fungerar i det svenska samhället. Ovädret i de västra delarna av landet i slutet av förra veckan avslöjade hur sårbart vårt samhälle är. Det är inte acceptabelt att hushållen blir utan el-, vatten- och teleförsörjning under flera tiotals timmar. Därför är det ett väl motiverat krav som utskottet ställer på regeringen, nämligen att redovisa vilka åtgärder regeringen har vidtagit för att säkerställa elförsörjning och telekommunikationer. Onekligen har regeringen inte vidtagit erforderliga åtgärder eftersom detta långvariga avbrott på el, vatten och telenät återigen kunde hända. Else-Marie Lindgren kommer i sitt anförande att utveckla vår syn i frågan. Eftersom ett nytt försvarsbeslut ska fattas nästa år avser jag inte att i denna debatt fördjupa mig i alla detaljer i försvarspolitiken utan väljer att lyfta fram några för oss viktiga huvudprinciper. Var sak har sin tid. Det svenska försvarets huvuduppgift är väpnad strid. Försvarets uppgift är att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i vårt samhälle. Vi ska också solidariskt bidra till en fredlig utveckling i vår omvärld, både inom EU och globalt. Såväl civila som militära medel måste finnas till förfogande för denna uppgift. Multifunktionella fredsfrämjande och humanitära insatser ställer stora krav på ett nära samspel mellan civila och militära resurser. Förmågan att delta i fredsframtvingande insatser är grunden i utvecklingen och utbildningen av olika krigsförband. Sverige måste, enligt vår mening, på sikt kunna delta i fredsfrämjande och humanitära verksamheter på stor bredd och med de resurser som vi har till förfogande. Samverkan på nationell och regional nivå liksom på internationell nivå är en förutsättning för detta. Förmågan att samverka med andra länder behöver utvecklas ytterligare. Särskilt viktigt är fredsfrämjande operationer, katastrof- och flyktinghjälp, flexibilitet och möjligheter till snabba insatser. En effektiv och god underrättelsetjänst är en viktig förutsättning för att vi ska lyckas möta nya hot. Vi anser att en nationellt samordnad militär och polisiär underrättelsetjänst, som i ökad grad också samverkar internationellt, behövs för att möta hot från bland annat terrorister. För Kristdemokraterna är det självklart att Sverige ska delta i fredsfrämjande insatser i vår omvärld. Det handlar om olika typer av insatser. Grundprincipen för oss är att Sverige ska bidra med enheter där vi har hög kompetens. Det handlar om såväl civila förebyggande åtgärder som militära fredsframtvingande insatser. Behovet i varje enskild mission måste primärt vara styrande för vilka enheter som Sverige ska bidra med. Det krävs stor flexibilitet beträffande hur snabbt en insats ska kunna ske. Erfarenheter visar även att uthålligheten i ett förband bör vara längre än sex månader. Därför är det viktigt att avtalsrättsliga överenskommelser skyndsamt upprättas mellan personal och arbetsgivare. Detta har Kristdemokraterna flera gånger i olika sammanhang hävdat. Hela Försvarsmaktens personalpolitik behöver reformeras. Förhoppningsvis finns även den här biten med i försvarsbeslutet 2004. Herr talman! Det pågår en ständig utveckling. Urvalet av de förband som anmäls till styrkeregistret måste därför kontinuerligt ses över. De förband som hittills anmälts till styrkeregistret har till övervägande del varit markstridsgrupper. Enligt vår mening borde i framtiden mer av både flyg- och marinstridskrafter komma i fråga. Resurser måste därför avsättas som leder till att Sverige kan avdela förband från alla försvarsgrenar till internationella operationer. Det är också viktigt att skapa balans mellan Försvarsmaktens internationella åtaganden och nationella uppgifter. Ett ökat åtagande beträffande internationella insatser får inte försämra vår grundläggande försvarsförmåga på hemmaplan. I dagsläget belastar internationella insatser anslaget 6:1 Förbandsverksamhet. Kristdemokraterna menar att det tydligt bör framgå hur stor andel av anslaget som beräknats för fredsfrämjande internationella insatser. Planeringen för internationella insatser bör enligt vår mening omvandlas till ett eget beredskapsanslag för att underlätta för Försvarsmakten att bättre kunna planera verksamheten på hemmaplan. Avslutningsvis, herr talman: Metoden med det nätverksbaserade försvaret - metod är nämligen vad detta med nätverksbaserat försvar handlar om - är en grundpelare i det pågående arbetet med försvarsreformen. Förhoppningsvis innebär det att ett till storleken minskat försvar i framtiden kan bli mer effektivt och kan verka på ett framgångsrikt sätt såväl inom landet som internationellt. I arbetet med försvarsbeslutet 2004 behöver alla goda krafter samverka för att vi ska få ett så bra försvarsbeslut som möjligt - ett beslut som det också praktiskt går att genomföra. Kristdemokraterna vill ha ett långsiktigt uthålligt och spetsigt försvar med klart uttalade mål och en väl anpassad försvarsindustri.

Anf. 61 Lars Ångström (Mp)

Herr talman. Ärade ledamöter i kammaren, åhörare, protokollsläsare och TV-tittare som följer den här debatten! Miljöpartiet ställer sig bakom betänkandet. Det gör vi av respekt för tidigare ingångna beslut på området. Inte heller jag tänker fördjupa mig i detaljer inför det försvarsbeslut som vi ska fatta nästa år. Ändå kan det vara på sin plats att skissa några av förutsättningarna, inte minst med tanke på att TV-tittarna följer den här debatten. Viktigt att konstatera inför ett försvarsbeslut är graden av militärt hot. Här finns det en samstämmig syn, en enighet, kring att det inte existerar något militärt hot mot Sverige. Varken nu eller under en överskådlig framtid finns det något invationshot. Vi kan också konstatera en samsyn kring att det saknas både ekonomiska resurser och en politisk vilja i fråga om det som vi tidigare upplevde som ett hot och när det gäller att försöka återskapa möjligheter som existerade för 10, 15 eller 20 år sedan. Därför är det enligt Miljöpartiets uppfattning otidsenligt att, som vi i dag gör, varje dag lägga över 100 miljoner kronor på det militära försvaret trots att militären själv säger att det inte existerar något hot längre som motiverar ett invasionsförsvar. De 100 miljoner kronor som det varje dag kostar bör vi sätta i relation till andra samhällsbehov. Under de senaste dagarna har vi fått larmrapporter om ökad arbetslöshet. Vi har också problem inom sjukvården. En lång rad andra samhällsbehov pockar också. Av de 100 miljoner som vi varje dag satsar går inte mindre än hälften, 50 miljoner, per dygn till materielanskaffning. Majoriteten av de vapenprojekt som vi nu anskaffar har motiverats med hot som inte längre finns - Sovjetunionen, Warszawapakten och det kalla kriget. Ett tydligt och belysande exempel är att vi fortsätter att köpa JAS-flygplan för en halv miljard styck trots att de motiverats med ett hot som inte längre finns. Enligt Miljöpartiet är det orimligt att fortsätta att rulla på i gamla hjulspår som om inte mycket förändrats. Och inte nog med det: I det beslut som riksdagen fattade i mars 2000 pressade Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet in så mycket verksamhet i den budget som vi beslutat om att det var uppenbart att det inte skulle rymmas. Miljöpartiet kritiserade detta och sade att det är för mycket, att det inte går. Genom den Thulstrupska utredningen, som utskottet fick för ett antal veckor sedan, har just detta bekräftats. Vi vet att det innehåll som man beslutade om inte har genomförts. Man klarade inte av att utbilda de förband som det beslutats om. Man klarade inte av att utbilda det antal värnpliktiga som det beslutats om. Nu kan man säga att det här inte är någon katastrof därför att vi inte har haft något behov av detta; det finns inga militära hot. Men det måste vara lite generande för regeringen att Miljöpartiet på punkt efter punkt fick rätt. Man har försökt att få in för mycket innehåll i den budgetram som riksdagen beslutat om. Detta innebär också, herr talman och TV-tittare, att vi har ett försvar med tyngdpunkt på den militära delen - ett försvar som alltså inte är anpassat till 2000-talets behov. Vi vet alla att hoten mot Sverige i dag inte i första hand är militära, utan hoten är icke-militära. Det handlar om hot som terrorism, hot om IT-sabotage, sönderrostade atomubåtar i Murmansk, miljöförstöring och en lång rad andra icke-militära hot som man naturligtvis inte kan möta med militära medel. Terrorister går det inte att möta med ubåtar. IT-sabotage skyddar man sig inte mot med JAS-flygplan. I stället är det helt andra insatser som vi måste forma för att försvara oss mot det hot som är mest sannolikt. Herr talman! När Moderaterna talar om feghet från regeringens sida att kanske inte vilja utreda Moderaternas förslag om att ytterligare plussa på miljardbelopp på en redan för stor försvarsbudget, skulle jag snarare vilja säga att den inriktningen mer är ett uttryck för dumhet. Det innebär ju ytterligare fokus på den del av försvaret som inte är inriktat på de mer sannolika icke-militära hoten. Ju mer vi satsar militärt, desto mindre har vi över för de andra hoten, som är mer sannolika. Det innebär rimligtvis ökad osäkerhet inför de icke-militära hoten. Herr talman! Den militär vi behöver i Sverige är för de olika internationella fredsfrämjande insatser där FN efterfrågar svenskt deltagande. Där har vi gjort utomordentligt bra ifrån oss i såväl Bosnien som Kosovo och på en lång rad andra platser i världen. Tyvärr lever vi i en värld som fortfarande präglas av regionala och lokala konflikter där det saknas demokrati och där människor utsätts för övergrepp, förtryck och massmord. Det innebär att FN:s uppgift att i de här fallen tvingas gå in med militärt våld för att tvinga fram eldupphör och möjliggöra förhandlingar fortfarande föreligger. Miljöpartiet ser det som en självklarhet att Sverige aktivt ska delta i de här fredsfrämjande insatserna under FN-mandat. Vi har både resurser, möjligheter och erfarenhet att göra detta på ett bra sätt. Men inte heller här, herr talman, får vi ut speciellt mycket för de 40 miljarder som försvaret kostar skattebetalarna årligen. Vad vi kan prestera för dessa 40 miljarder är det dryga tusental personer som kan sättas in i FN-operationer. Det måste man säga är ett ganska klent resultat. Det förefaller inte vara speciellt kostnadseffektivt. Slutligen, herr talman, vill jag till försvarsministern, som deltar i debatten, rikta några förhoppningar när det gäller framtiden och förberedelserna inför försvarsbeslutet 2004. Det ena är att den nytillträdande överbefälhavaren ges möjligheter att byta ut hela den militära ledningen och skaffa en ny uppsättning generaler, där vi får se ett stort ökat mått av civil kompetens. Vår förhoppning i Miljöpartiet är också att vi genom bland annat dessa åtgärder ska kunna få se bättre ordning och reda i Försvarsmaktens ekonomi. Det är lite tröttande för oss i riksdagen att gång på gång tvingas konfronteras med dessa så kallade svarta hål, underskott och förskjutningar i leveranser, som allt som allt leder till krav på ökade miljardbelopp in i försvaret. Det måste bli bättre ordning och reda på försvarets ekonomiska kontroll. Där delar jag den uppfattning som regeringen själv har givit uttryck för, att det varit bristande kontroll. Vi har också en förhoppning om att man nu ska kunna genomföra den avveckling av invasionsförsvaret som riksdagen har beslutat om så att vi får se att våra beslut verkställs. Det är inte tillfredsställande att så lite har hänt sedan beslutet i mars år 2000. En förhoppning är också att vi ska få ett bra underlag för att kunna minska militärutgifterna kraftigt genom 2004 års försvarsbeslut och därmed frigöra ekonomiska resurser för andra mer angelägna samhällsmål. Att så fortsätta att satsa på Försvarsmakten leder till ett försvar anpassat till 2000-talets säkerhetspolitiska behov. Det innebär ett försvar anpassat till de mer sannolika hoten och ett försvar mer anpassat för att kunna göra bättre och omfattande insatser i internationella fredsbevarande operationer under FN-mandat. Det är några av förhoppningarna från Miljöpartiets sida i förberedelsearbetet inför försvarsbeslutet. Vi ser fram emot den debatt som vi kommer att ha nästa år för att forma den här politiken.

Anf. 61 Lars Ångström (Mp)

Anf. 63 Lars Ångström (Mp)

Herr talman! Jag hör att ni i Folkpartiet inte är fullt inlästa på Miljöpartiets försvarspolitik. Det är inte så att vi förordar en fullständig militär avrustning i enlighet med det beslut som har fattats i FN, utan det är precis som för FN en vision som ligger långt fram i tiden. Men att det militära invasionshotet inte längre existerar leder inte till slutsatsen att vi inte behöver någon militär kapacitet alls. Tvärtom, underströk jag tydligt i mitt anförande, är de behov som föreligger att kunna ställa upp i internationella fredsfrämjande operationer under FN-mandat. Där vet Allan Widman liksom jag själv att vi tyvärr har stora behov runtom i internationella lokala konflikter. Det tycker jag förpliktar att Sverige deltar solidariskt när FN kallar och medverkar till att bevara fred eller i vissa fall tvinga fram eldupphör för att möjliggöra fredlig konfliktlösning. Jag tycker att Sverige ska öka sin ambitionsnivå från den vi ligger på i dag. Vi har pläderat under förra mandatperioden för att satsa mer intensivt på det, och jag är för att vi gör det nu också och ställer mer resurser till FN:s förfogande än vad vi har gjort tidigare. Men det krävs vissa förändringar i organiserandet och utbildningen av vår försvarsmakt.

Anf. 64 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Jag har faktiskt noga läst på Miljöpartiets särskilda yttrande det här året och var väl medveten om att kravet på total avrustning, som ju tidigare har figurerat i era förslag, nu är utmönstrat ur texten. Min fråga till Lars Ångström, som säger att det inte finns några militära hot, är: Varför finns då inte kravet på total avrustning kvar? Man kan tycka att det vore logiskt. Jag misstänker att Lars Ångström handskas lite ovarsamt med begreppen i de här sammanhangen och att han egentligen inser att det visst finns militära hot och att sådana alltid kommer att finnas mot varje självständig nation. Men en sådan slutsats förutsätter naturligtvis att man, även om man har en mindre försvarsmakt, behåller möjligheten att skydda sig mot väpnade angrepp. Det var det klargörandet som jag gärna ville höra från Miljöpartiets sida.

Anf. 65 Lars Ångström (Mp)

Herr talman! Vad jag sade var att det inte existerar några militära invasionshot mot Sverige, varken nu eller under förutsägbar framtid. Det är ändå det som på något sätt bör vara normgivande för hur vi organiserar våra försvarsresurser och hur mycket vi satsar. Jag kan inte bli klarare än vad jag varit tidigare på den punkten. Men det leder fortfarande inte till någon slutsats att man ska mönstra ut hela den militära delen, utan vi har behov av ett militärt försvar just för att kunna delta i de internationella fredsfrämjande operationerna. Det är också ett försvar som självklart kan användas på hemmaplan för territoriell bevakning och så vidare.

Anf. 66 Ola Sundell (M)

Herr talman! Nu vet vi, herr Ångström, var vi har dig någonstans. Jag instämmer i uppfattningen om invasionshotet. Vi har inget omedelbart invasionshot, utan det finns andra hot. Vi har exakt samma uppfattning om detta. Sedan går du väldigt långt och hävdar å ena sidan det och å andra sidan det. Vi har punkterat dina resonemang fullt ut i den här debatten. Du är en pragmatisk socialdemokrat. Du lägger dig på samma nivå som Socialdemokraterna och hänvisar från talarstolen till andra resonemang, men i verkligheten står du för någonting annat. Insatserna snyter man inte ur näsan hur enkelt som helst. Det rör sig om materiel, om utbildning, om personal, om flickor och pojkar som ska skickas ut till skarpa lägen. Det är inte längre fråga om ett invasionsförsvar, utan det handlar om skarpa lägen och gemensamma insatser. Ni ska öka dem mer än i dagsläget. Vad kräver det? Jo, det kräver resurser, att man anslår medel så att dessa insatser blir möjliga. Det är dubbla budskap, herr Ångström. Pacifisten och duvan har förvandlats till något annat.

Anf. 67 Lars Ångström (Mp)

Fru talman! Det vore kanske klädsamt om Ola Sundell kunde hålla sig lite mer till sak än bara till den övergripande anklagelsen om jag skulle vara socialdemokrat, fredsduva eller vad han nu tog till i brist på argument. Det kan rimligtvis inte vara så att vi behöver exakt det försvar som vi har i dag och de 40 miljarder som det kostar att kunna delta mer i internationella fredsfrämjande operationer. Det vore i så fall en fullständig katastrof. Moderaterna borde vara de första att hålla med om att så kan det rimligtvis inte vara. Om man vill ha ett försvar där vi möjliggör ökade internationella insatser måste försvaret förändras. Vissa delar måste väljas bort. Jag kan till exempel inte se något behov av ubåtsvapen, som har varit en del av invasionsförsvaret. FN har aldrig efterfrågat insatser från svensk sida med ubåtar. I de operationer som vi har deltagit i har det heller aldrig varit aktuellt. Det är svårt att använda ubåtar i Kosovo, Bosnien, Afghanistan, Kongo och på andra platser. Ola Sundell kan rimligtvis inte heller anse att det finns behov av 202 JAS-flygplan för att man ska kunna delta i mer omfattande internationella fredsfrämjande insatser. Även här bör man kunna se kraftfulla minskningar och avbeställningar av beslut som har fattats på grunder som inte längre är relevanta. Över huvud taget har dagens utbildning mycket lite att göra med ett bättre försvar, mer anpassat till internationella behov. I sak har Ola Sundell på ett relevant sätt inte kunnat invända på någon enda punkt, utan han kommer med övergripande anklagelser om att jag skulle vara någon sorts socialdemokrat. Det vore kanske klädsamt om Ola Sundell läste på lite bättre om vad Miljöpartiet står för i försvarspolitiken. Då skulle vi få en mer meningsfull debatt.

Anf. 68 Ola Sundell (M)

Fru talman! Det räcker med att lyssna på Lars Ångström i talarstolen när han beskriver vad ni vill åstadkomma. För dem som lyssnar måste det framstå som helkomiskt. Om det nu är så stort elände inom Försvarsmakten, varför bantar ni inte mer? Det är ju den springande punkten. Men ni ligger på samma nivå som regeringen, Socialdemokraterna. Det är klart att ert resonemang inte hänger ihop med det som ni egentligen gör, och det är en avgörande punkt. När det gäller de olika vapenslagen kan jag mycket väl tänka mig att marinstridskrafter eller flygstridskrafter används i gemensamma insatser. Det är alldeles uppenbart, men det är tydligen inte uppenbart för Lars Ångström. Vi ska ställa resurser till förfogande vid de hot som verkligen finns. Det saknas ju inte hot. Hoten är gemensamma, och de ska mötas med gemensamma insatser, antingen genom EU:s krishanteringsfunktion eller om vi gemensamt med Nato utför dessa operationer. Men eftersom det är gemensamt kan man inte avrusta, utan då får man ställa om. Vi är inne i omställningen. Jag har framfört kritik - om Ångström har lyssnat - mot att den har gått för långsamt. Den är för svagt utvecklad, och det beror på det dåliga beslutet 2000. Ångström kanske inte deltog fullt ut i det, men han måste vara väl medveten om svagheten i det. Med det som bakgrund är det klart att man reagerar när Ångström kör med dubbla budskap. Är du en nedrustare, visa det i handling!

Anf. 70 Tone Tingsgård (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer. År 2004, som budgetförslaget behandlar, är sista året i den nu gällande försvarsbeslutsperioden. Det präglar debatten på flera sätt. Ställningstagandena inför 2004 är ganska lika dem som har varit aktuella under de senaste två tre åren, men jag återkommer till dem i alla fall. Inför beslutet nästa år finns det ett slags otålighet. Man vill på många håll försäkra sig om ett bra utgångsläge inför nästa beslut om ungefär ett år. Med tanke på den ganska högljudda kritik som här har framförts är det lite förvånande att det bara finns tre reservationer till betänkandet. Jag tänker kommentera dem lite grann. I samtliga tre reservationer vill man på olika sätt säkra pengar för internationella insatser genom att flytta på anslag eller ändra anslagsstrukturen. Det är ett vällovligt syfte, men metoderna är inte övertygande. Kristdemokraterna vill ha ett särskilt beredskapsanslag. Man hör på ordet varför, men det finns inget beredskapsanslag. Det var ju därför som vi för några år sedan lade ihop anslaget för internationella insatser med förbandsanslaget. För att kunna säkra oss mot det oväntade åstadkom vi på det sättet en bredare bas för krediter. Det var så vi tänkte, inte på något annat vis. Vi är helt överens med Kristdemokraterna om att det ska framgå tydligt av budgeten vad det är som går till internationella insatser och vad som går till andra förbandsinsatser. Så kan man säkra pengarna, men inte genom ett beredskapsanslag. Det är en ny uppfinning. Folkpartiet vill ha det här anslaget hos utrikesutskottet för att renodla beställarrollen, om jag har förstått saken rätt, och det kan man känna en viss sympati för. Men det är inte så säkert att man åstadkommer det man vill. Man säger att det måste vara insatsens karaktär som bestämmer och inte vad Försvarsmakten förfogar över. Men i ett sådant här beställar- och utförarkoncept måste det ändå förekomma någon typ av dialog. Och det blir ju inte mer pengar för att man lägger dem hos utrikesutskottet. Men, som sagt, annars är det lättare att känna sympati för det förslaget. Det minst tilltalande förslaget är Moderaternas. Man vill betala insatserna över biståndet. Man vill inte bara föra över pengarna till ett annat utgiftsområde, utan man vill ta pengar från biståndsbudgeten att betala internationella insatser med, 1 miljard. Det är mycket pengar. Det förslaget sammantaget med att man från moderat sida inte vill ställa sig bakom den ökade satsningen på den civila sidan, som regeringen föreslår, gör att det är lätt att tro att det handlar om en läpparnas bekännelse när man samtidigt säger att man har förstått de samtida hoten. Det är riktigt att man ibland inte kan ge det nödvändiga biståndet utan militärt stöd. Men det är minst lika sant att de förebyggande insatserna, som biståndet tar sikte på, inte på långt när räcker till. Jag vill också beröra anslagsnivåerna lite grann. Det är visserligen överspelat genom det beslut som vi tog för några veckor sedan, men det tål ändå några kommentarer. Folkpartiet gör i många stycken gällande att man har en högre ambitionsnivå än övriga men att man klarar det med mindre pengar, 1,3 miljarder i år. Granskar man resonemanget märker man att det dock är rätt mycket höftning över det. Utan vidare grunder bedömer man behovet av värnpliktiga som mycket mindre än vad regeringen och Försvarsmakten gör. Man kräver bättre förmåga, mer och skarpare övningar, bättre utrustning. Man vill behålla gammal materiel, men man vill samtidigt ha mycket bättre ny materiel - inte så helt trovärdigt, tycker jag. Moderaterna gör det lite lättare för sig genom att helt enkelt anvisa flera miljarder. Man talar inte om varifrån man tar dem. Det blir enklare på det viset, fru talman, men det blir inte trovärdigare. Det är väl en av anledningarna till att regeringen och Socialdemokraterna känner att det är svårt att närma sig Moderaterna i de här sammanhangen. Även det moderata resonemanget bygger på antaganden - ganska stöddiga, tycker jag. Man gör en egen avvägning av förbandsanslaget och materielanslaget. Jag är övertygad om att man kanske ska göra en ny sådan, men jag skulle inte våga vara fullt så styv i korken. Kristdemokraterna skiljer sig från regeringen när det gäller anslagsnivån med de 20 miljonerna till kustbevakningen. Det är inte mycket att säga om det. Ibland när man lyssnar på debatten kan man ändå tycka att det är mycket man får ut av de 20 miljonerna, men det är väl någonting där med brödet och fiskarna. Fru talman! Försvarsmakten och utskottet står inför stora utmaningar inför nästa försvarsbeslut. Det står klart av gjorda revisioner och inte minst av den uppföljning som utskottet självt har beställt att allt inte har blivit precis som vi trodde i mars år 2000. Men innan vi gör en bedömning av det tycker jag i likhet med försvarsministern att vi ska låta även det sista året i försvarsbeslutsperioden gå till ända. Vi ska använda en del av våren till att kritiskt granska vad som har förevarit. Och självklart händer det saker som påverkar. Världen står inte stilla runt försvaret. Därför måste man, samtidigt som man är kritisk mot att vissa mål inte uppnåtts, konstatera att andra mål har nåtts med råge. Jag tänker naturligtvis på de internationella insatserna, som alla är överens om ska ske och som alla är överens om framöver ska öka sin andel av försvarsbudgeten. Jag kan inte påminna mig något tillfälle där någon i utskottet haft invändningar när vi har kommit fram till att vi ska skicka trupp. Ingen har ansett att de som ska skickas ut inte skulle ha bästa tänkbara utrustning. Förra mandatperioden såg vi också till att förbättra försäkrings- och personskyddet för dem som är ute på internationella insatser. Det kostar pengar. Försäkringsskyddet är inga stora pengar i det här sammanhanget, men de andra sakerna kostar pengar. Det är klart att det får återverkningar på resten, även om det är storleksordningar som inte är jättelika. Både förbandsavveckling och materielavveckling har gått snabbare än väntat, men inte personalavvecklingen. Den har gått långsammare. För den skull finns det ingen anledning att tro att det är en enkel sak att genomföra en så stor omställning som den som Försvarsmakten just nu gör. Vi har haft anledning att fråga oss om styrsystemen både mellan Försvarsmakten och stödmyndigheterna och mellan kanske framför allt departementet och Försvarsmakten alltid är de mest effektiva. Det är bland det som vi ska granska under våren. Jag tror att man kan säga att omställningen för samtliga berörda har bjudit på en del överraskningar. Nu har vi stora förväntningar på underlaget som ska presenteras till våren, och det finns ett genuint intresse från samtliga parter för att beslutsunderlaget blir en bra utgångspunkt för nästa försvarsbeslut. Av och till uppstår tanken på att detta med tre-, fyra- och femåriga försvarsbeslutsperioder är otidsenligt, och jag har själv tänkt den tanken. Jag tror att det behövs mer löpande justering och uppföljning. Samtidigt tror jag inte att man ska underskatta stabiliteten i ett försvarsbeslut som sträcker sig över längre tid. Framför allt ska man inte underskatta värdet av en uppgörelse i likhet med den som har ingåtts mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. Jag är säker på att den nya överbefälhavaren är medveten om vad som finns att ta fatt i här, och jag hoppas innerligt att han ska känna att de höga förväntningarna är en stimulans. Ekonomiska ramar och budget är viktigt. Det betyder inte allt, men det underlättar att ha pengar, som vi brukar säga. Självklart är det innehållet i verksamheten som är det viktigaste. Jag vill bara helt kort slå fast att inriktningen som försvarsomdaningen har tagit måste ligga fast. Att vi kritiskt följer upp den är bara för att se till att det blir de bästa förutsättningarna för att fortsätta den inriktningen. Sedan tror jag att vi på ömse håll har mycket att tänka på när det gäller att se till att Försvarsmakten blir en lockande arbetsplats och arbetsgivare för unga människor, för att de ska söka sig dit och för att de ska stanna kvar. Därför är det naturligtvis väsentligt att man, som regeringen skriver mycket om i sin proposition, verkligen klarar att komma till rätta med trakasserier av vilka slag det än vara må. Jag tror också att det är viktigt att vi får fart på det som vi brukar kalla civil meritvärdering, inte minst när det gäller värnpliktiga. Men det är frågor som vi kan återkomma till. De hör mer till nästa försvarsbeslut än till det här, menar jag. Därför avlutar jag med detta och tackar för mig.

Anf. 71 Ola Sundell (M)

Fru talman! Det var ett fragmentariskt anförande som vice ordföranden i utskottet höll. Jag har dels några reflexioner över innehållet när det gäller kritiken av förslaget i vår reservation och vårt särskilda yttrande, dels ett förslag från min sida som jag är övertygad om att Socialdemokraterna kommer att nappa på. Jag börjar med det senare. Vi har en betydande overheadkostnad inom försvaret, till exempel 1 000 tjänster i högkvarteret. Vi var på FMV häromdagen. Där var det 2 000 tjänster. Vi har FMLOG, operativa insatsledningen och militärdistrikten. Det rullar på. Jag för min del är alldeles övertygad om att det krävs krafttag här för att reducera, koncentrera och få ett bättre fokus och mindre overheadkostnader. Min fråga till vice ordföranden i utskottet är: Tycker du att det är rätt anslag, fast det här förslaget nu råkar komma från Moderaterna, att vi städar upp i den här byråkratin och försöker få kortare beslutsvägar, mindre kostnader och större effektivitet? Sedan gäller det kommentaren om biståndet. Om vi skickar trupp till Kongo, vem kan då tycka annat än att det är en ren biståndsinsats? Det handlar om att städa upp, skapa ordning och reda med mera. Socialdemokraterna tycker inte att det är en biståndsinsats. De tycker tydligen att det är en uppgift som har med den svenska säkerheten att göra om vi åker till Kongo på andra sidan världen för att upprätthålla lag och ordning. Till sist gäller det anslagen 6:1 och 6:2. Det här leder ju till mer verksamhet, övningar i högre förband och så vidare. Det borde vara en välkommen åtgärd även för Socialdemokraterna.

Anf. 72 Tone Tingsgård (S)

Fru talman! Jag är helt övertygad om att det finns mycket att göra när det gäller var någonstans i Försvarsmakten folk ska vara anställda och på vilka nivåer. Jag är inte så kritisk mot själva det anslaget. Jag är mer kritisk mot stämningsläget i det moderata anslaget. Jag tycker att ni är lite, som jag lite ofint uttryckte det, stöddiga som dömer detta på egen hand, men jag är medveten om att det behöver göras. Visst kan man kalla detta bistånd, men jag menar att det är alldeles fel att ta av de alldeles för små biståndspengar som finns i dag och betala den här insatsen. Vi är övertygade om att just den här typen av bistånd är en del av det breda säkerhetspolitiska begrepp som vi hyllar allihop. Den tredje frågan uppfattade jag inte. Du får ta om den.

Anf. 73 Ola Sundell (M)

Fru talman! Jag tar om den. Det var den jag inledde med. När det gäller detta med uppdelningen av anslaget säger ni mer eller mindre: Ja, okej. Vi är lite mer precisa i det här skedet. Och det är mycket möjligt att det inte är himmelriket, men förmodligen ganska nära. Det är också ganska hyggligt från din sida när du beskriver vårt ställningstagande när det gäller biståndet. Den tredje delen gäller myndighetsstrukturen. Vad gör vi med alla dessa overheadkostnader? Det kan rimligtvis inte vara så att vi behöver allt detta för det lilla som vi har inför framtiden. På tre avgörande punkter som jag har tagit upp nickar vice ordföranden i utskottet mer eller mindre instämmande. Är det då inte rimligt, när ni pratar samarbete för ett försvarsbeslut inför framtiden, att ni sätter er med oss och diskuterar i stället för att hålla er till de mer eller mindre nedrustningspartier som finns här i lokalen? Vi har en gemensam syn på avgörande punkter. Det skulle dessutom skapa en stabilitet inför framtiden som skulle komma alla till del - svenska folket, anställda inom Försvarsmakten med flera.

Anf. 74 Tone Tingsgård (S)

Fru talman! Stabiliteten för framtiden är ju i någon mån beroende av de val som äger rum med jämna mellanrum. När man tänker på hur det sist föll ut kan man väl ha sina funderingar om detta. De stora långsiktiga försvarsbesluten förbereds ju i Försvarsberedningen. Där är vi väldigt överens om tagen när det gäller inriktningen. Det är just på den springande punkten om pengarna som vi skiljer oss från Moderaterna. Där är ni inte riktigt trovärdiga, inte i försvarsbeslutssammanhang och inte i det stora hela heller. Jag tror att det är väldigt många som kommer ihåg de 160 miljarderna i skattesänkningar.

Anf. 76 Tone Tingsgård (S)

Fru talman! Vi är väldigt överens om att det ska framgå av budgeten hur mycket pengar som ska gå till internationella insatser. Där har utskottet varit väldigt tydligt. Det vore väldigt konstigt om det inte gör det av det årets budget. Vi sade ifrån väldigt mycket på skarpen i fjol, och det brukar vara så att regeringen efterkommer sådana uttalanden. Erling Wälivaara säger att det är strunt detsamma vad man kallar anslagen. Jag önskar också att man kunde säga det, men vi har ett lite krångligt system här. Det är faktiskt bara det som vi har försökt att infoga oss i när vi har gjort den här sammanslagningen. Det har att göra med en budgetlag som vi gemensamt har fattat beslut om. Den kommer vi inte runt genom att höfta. Visst förstår jag att det kan vara besvärligt för Försvarsmakten. Vi vet precis vad som händer när det händer. När det händer oväntade saker kostar det pengar, och då måste man hitta dem. Vi har otaliga sådana exempel bakom oss. Det försvårar självfallet för Försvarsmakten att även göra det andra som vi förväntar oss av dem, men det tyckte jag också att jag sade mycket tydligt i min inledning. Så är det. När vi började den här försvarsbeslutsperioden hade vi ungefär 80-90 miljoner till internationella insatser, och nu ligger det på 1 ½ miljard. Det är klart att det betyder saker.

Anf. 77 Erling Wälivaara (Kd)

Fru talman! Det är helt riktigt att man kan se vad de internationella insatserna kostade förra året, men vi vet ju inte om kostnaden blir densamma i år. Därför är det en svårighet för Försvarsmakten att kunna veta om man kan genomföra den här övningen eller inte eftersom man måste ha en buffert för att klara eventuella internationella insatser. De extra 20 miljonerna till kustbevakningen som vi föreslår är minsann inte en så liten summa för den verksamheten. Det kommer Else-Marie Lindgren att ta upp i sitt inlägg. Jag kan inte förstå vad det skulle vara som kan hindra att vi säger att nästa år avsätter vi 2 miljarder för internationella insatser. Sedan finns förstås möjligheten att skjuta till medel ifall dessa internationella insatser kostar mer.

Anf. 78 Tone Tingsgård (S)

Fru talman! Det är med internationella insatser lite grann som det är med flyktingpolitiken, att man i förväg faktiskt inte riktigt vet när de behövs och hur mycket och på vilket sätt som de behövs. Det är det som gör det hela så krångligt, och därför har vi försökt hitta en lösning för att ha en liten, liten buffert och gardering. Däri ligger det här resonemanget med krediterna, för det är liksom det som är garderingen. Därför tycker jag att alla de resonemang som går ut på att man säkrar anslaget genom att införa ett särskilt eget anslag på försvarsutgiftsområdet eller på utrikesområdet inte hjälper. Det försvårar alla möjligheter att få till stånd bufferten och krediten. Det är poängen i mitt resonemang. Sedan kan vi i budgeten mycket väl säga ungefär hur mycket vi avser att sätta av, men inom anslaget i fråga för att hålla kvar den buffert som vi så väl behöver. Det är mycket svåra avvägningar som man måste göra. Vi kan anslå 2 miljarder, och det kan ändå visa sig vara otillräckligt. Det kan också visa sig vara för mycket, och det är med vårt budgetsystem inte heller bra.

Anf. 79 Allan Widman (Fp)

Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Tone Tingsgård för hennes debattskicklighet. Stundtals känns det nästan som om det var den borgerliga försvarspolitiken som stod till svars här i kammaren. Det är ändå märkvärdigt hur obesvärad socialdemokratin är efter detta år av larmrapporter, granskningar och varningar beträffande utvecklingen för Försvarsmakten. Riksdagens revisorer har på ett mycket, mycket stort antal punkter underkänt tillståndet i Försvarsmakten. Det gäller kostnaderna för fastigheter och anläggningar, kostnader för personalavvecklingar, lönekostnadsutvecklingen och styrningen inom hela försvaret. Vi har också sett ett antal exempel på underkännande av det slutliga produktionsresultatet i försvaret, nämligen förmågan till väpnad strid och förmågan att försvara Sverige. Även granskningar från både Försvarsutredningen och försvarsutskottet har visat att denna förmåga inte kan anses godtagbar. Mot den bakgrunden, fru talman, vore något större ödmjukhet från Socialdemokraternas sida enligt min mening klädsam. När det sedan gäller att flytta över anslagen från utgiftsområde 6 till utrikesområdet i fråga om internationella insatser har Tone Tingsgård rätt i att det inte blir mer pengar av att de flyttas, men om den som är ansvarig för säkerhetspolitiken och biståndspolitiken kommer att utforma hur de internationella insatserna görs, kommer vi att få bättre valuta för skattepengarna. Att i dag ha en mekaniserad bataljon i Kosovo måste betraktas som en overkill . Inte nog med att det är mer våld än vad nöden kräver; det är sannolikt också mycket dyrare än vad som hade behövt vara fallet.

Anf. 80 Tone Tingsgård (S)

Fru talman! Jag tror att Allan Widman är väl medveten om att vi tar de rapporter, revisioner och uppföljningar som gjorts på mycket stort allvar. Självklart, för det är ju också för oss ett stort intresse att ha riktiga ingångsvärden i nästa försvarsbeslut. För den skull menar jag inte att man behöver bortse från det positiva som har gjorts och det som har blivit bättre, och det finns saker som har gjorts bättre. En del av de saker som inte har blivit bra är riksdagen i hög grad medskyldig till, och jag tror att vi får ta en ordentlig diskussion kring styrningen mellan Försvarsmakten och stödmyndigheterna. Jag har för min egen del börjat bli mycket skeptisk till att man så att säga styr genom att köpa tjänster. Jag har också fått igenom det som gäller fastigheterna, som är ett kapitel för sig men där man ändå handlar i enlighet med det som riksdagen har tagit beslut om. Vi måste därför ändra i styrsystemen, som jag tror kanske är minst så väsentliga för resultatet som den goda viljan. Jag sade också att jag av samma skäl kan känna en viss sympati för att man flyttar anslaget till utrikesområdet, kanske även för att få lite grann av den här dialogen. Men jag är på den punkten inte framme vid någon sorts definitivt ställningstagande. Min poäng var att det inte blir mera pengar och att svårigheten att bedöma storleken av penningsumman är lika stor.

Anf. 81 Allan Widman (Fp)

Fru talman! Det gläder mig att Socialdemokraterna ändå inser att det alltid finns en möjlighet att få mera valuta för de pengar som vi i dag faktiskt stoppar in i försvaret. Det är också just det som legat till grund för de folkpartiförslag i övrigt som Tone Tingsgård kommenterade. Hon ifrågasatte i och för sig om det var så enkelt att minska antalet grundutbildade och på så sätt kanske spara 1 miljard kronor. Men jag förutsätter att Tone Tingsgård åtminstone på ett teoretisk-matematiskt plan håller med mig om att om vi förlänger tiden för soldaterna från nuvarande 4 år till låt oss säga 8 eller 12 år, leder det åtminstone teoretiskt till att vi halverar utbildningsbehovet. Att det skulle generera besparingar i form av 1 miljard inom budgeten om 40 miljarder kan det väl knappast råda någon tvekan om. När det sedan gäller materielavvecklingen, den andra fråga som Tone berörde i sitt inlägg, är det riktigt att Folkpartiet vill spara 350 miljoner kronor. Det vill vi göra genom att frysa materielavvecklingen i avvaktan på att få ett nytt beslutsunderlag från regeringen. Det är viktigt att poängtera att den materielavveckling som enligt Försvarsmaktens planer skulle kosta 250 miljoner kronor förra året faktiskt kommer att kosta tre gånger så mycket, nämligen 730 miljoner kronor. Detta om något, fru talman, borde väl visa att det finns anledning att efterlysa bättre underlag från regeringen för att åstadkomma bästa möjliga hushållning med skattebetalarnas pengar.

Anf. 82 Tone Tingsgård (S)

Fru talman! Jag kan naturligtvis hålla med om att om man håller kvar folk i försvaret längre på någon typ av anställning, kanske man inte behöver utbilda lika många nya. Jag tror dock att det är viktigt att man funderar lite grann över vad det är för anställningsformer som man i så fall vill ha. Vi talar ju ibland om att ha kvar soldater i reserven och om att ha kvar folk på kontrakt. Vi talar också om visstidsanställningar, korttidsanställningar och det ena med det andra. Jag har förstått att önskvärda principer ibland kan krocka med varandra. Jag ser att Allan Widman nu ser mycket misslynt ut. Kanske har jag missförstått alltihop. Vad gäller materielavvecklingen har jag pekat på att det, som jag tycker, blir lite motsägelsefullt när Folkpartiet å ena sidan vill ha ett skarpare och bättre utrustat försvar men å andra sidan inte drar sig för att behålla en massa gammal materiel, som på ett eller annat sätt kostar. Det är möjligt att man kan ta bort kostnaden för själva avvecklingen, men då sitter man ju kvar med materielen och har förvarskostnaderna kvar. Siffrorna övertygar inte, Allan Widman.

Berit Jóhannesson (V)

Anf. 83 Berit Jóhannesson (V)

Fru talman! Vänsterpartiet har liksom Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet ställt sig bakom den föreslagna budgetramen. Vänsterpartiet har också ställt sig bakom den omstrukturering som nu sker från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Det är faktiskt det som vi håller på att göra; vi avvecklar invasionsförsvaret och skapar ett nytt försvar, som ska vara redo för andra uppdrag än det som invasionsförsvaret skulle vara. Det sista året i den pågående försvarsbeslutsperioden startar vid 12-slaget på nyårsafton. Det är ett nytt, stort och omfattande arbete som ska utföras inför perioden 2005-2007. Det civila samhällets sårbarhet, den breddade hotbilden och det gynnsamma säkerhetspolitiska läget bekräftar Vänsterpartiets inställning att det militära försvaret kan och ska minskas ytterligare. Perioden fram till 2004 och därefter under 2004 kommer naturligtvis att präglas av arbetet inför det nya försvarsbeslutet. Revisorerna har lämnat flera rapporter som omfattar flera områden inom Försvarsmakten i dag. Vi har också själva låtit göra en utredning som visar på stora brister. Detta visar också att det kommer att bli ett väldigt omfattande och svårt arbete inför det beslut som tas hösten 2004. Min uppfattning är att man måste vända på varenda sten i det här och kritiskt granska både förbandsverksamhet och materiel avseende kostnaderna, om man gör rätt saker och om man gör det till rätt pris. Vi i Vänsterpartiet har varit väldigt aktiva och vill fortsätta att vara det för att driva och följa upp de här frågorna som vi har gjort hittills och föra fram krav och förslag. Då ska vi fördjupa oss i och diskutera vidare alla de delar som nu har tagits upp. Då ska vi diskutera säkerhetspolitiken och värnplikten. För oss är det självklart att den är en plikt och att den ska vara könsneutral. Då ska vi också ta upp andra frågor som här har diskuterats. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi har möjlighet att fördjupa oss då. Vi har lagt fram förslag i motioner mot sexuella trakasserier och ökad mångfald. Det kommer inte upp här, utan det kommer att behandlas i en annan ordning. Med tanke på det arbete som vi har framför oss har vi inför denna budget inte föreslagit några ekonomiska förändringar inom ramen, som vi brukat göra. Vi säger: Låt oss nu vänta, låt oss nu ta debatten och låt oss nu arbeta inför det nya försvarsbeslutet. Det har tagits upp en hel del om att man ska lämna över budgeten för den internationella verksamheten, antingen lägga den på biståndsbudgeten eller till och med ta från biståndsbudgeten, och jag vill skarpt tillbakavisa det här. Det är inte vår syn. Däremot behöver man en väldigt mycket bättre samordning och bättre övergripande planering när det gäller internationella insatser än vad som är fallet i dag. Vi kan ta Kosovo som exempel. Där finns militär, Räddningsverket och en mängd olika organisationer av olika slag inklusive NGO:er. Att man måste ha en bättre övergripande samordning inför de här internationella insatserna är självklart. Där finns det mycket brister, och det är regeringen som borde ta ett större ansvar för att samordna det här på ett bättre sätt. Trots att vi nu inte har föreslagit förändringar inom budgeten har vi ändå tagit fram en del förslag till beslut i vår motion. Det är inte första gången ni hör mig tala om minröjning, men minröjning är oerhört väsentligt. Det är en grundförutsättning för att människor ska kunna återvända till sina hem, bruka jorden och försöka starta ett nytt liv efter en konflikt. Att utveckla minröjningen är därför en mycket starkt prioriterad fråga för oss, och vi har föreslagit åtgärder på området. Målet för Räddningsverkets arbete med den humana minröjningsverksamheten är att skapa möjligheter till liv och utveckling för människor. Det här är ett oerhört viktigt redskap i det internationella humanitära arbetet. Det ska inte heller råda några tvivel om att Räddningsverkets uppdrag naturligtvis också är att bidra med kompetens och erfarenhet för att utveckla verksamheten på Swedec, som är det gemensamma centret. Den militära minröjningen har stora brister. Nu har utskottet ställt sig bakom det som vi föreslog i motionen, nämligen att regeringen ska redovisa utvecklingen och den fortsatta inriktningen för den militära minröjningen, och det är bra. Nästa steg måste ju då vara att man måste förbättra det här området inför nästa försvarsbeslut. Den civila och den militära minröjningens resurser samordnas, och det är bra. Swedec är också ett mycket bra utvecklingscenter. Men jag tror att man kan göra mycket mer när det gäller sambruk av de tekniska resurser som finns. Det tror jag är viktigt inför framtiden. Det har talats en hel del här om militär krishantering. Men jag skulle vilja lyfta fram den civila, förebyggande krishanteringen som är ett redskap för att förhindra att en konflikt blir väpnad. I den motion som vi lade tog vi upp betydelsen av att fler civila myndigheter kan använda det civila försvarets roll för internationell verksamhet utöver det som Räddningsverket nu har fått i uppdrag att kunna göra. Det är viktigt att det finns resurser avsatta, inte bara i dokument och uttalanden utan också i realiteten och konkret, för att kunna arbeta på ett vettigt sätt med de förebyggande redskapen. Jag ser fram emot att fler civila myndigheter kan använda anslaget civilt försvar för den förebyggande civila krishanteringen. Men jag tror också att det på sikt måste finnas en budget för de förebyggande åtgärderna. Det finns en budget med pengar, avsatta för den militära krishanteringen. Det borde vara samma sak med den civila. Det finns resurser avsatta för att man ska kunna använda hela spektrumet av de förebyggande civila åtgärderna för att skapa möjligheter att undvika en väpnad konflikt. Fru talman! Jag har arbetat i NPT, Nämnden för personalvård för totalförsvarspliktiga, i fyra år. Den verksamhet som vi har bedrivit genom besök på förband, skolor och civila utbildningsplatser har varit mycket värdefull och viktig. Vi har träffat och talat med pliktiga utan att några befäl har varit närvarande. Vi har fått höra om problem, och de pliktiga har kunnat få svar på frågor direkt, vilket har varit väldigt betydelsefullt. Vi har också tagit med oss frågor hem och kunnat se i våra olika organisationer om man kan lösa problem som uppkommit. Kunskap har tillförts. Vi har också talat med dem som direkt utbildar de värnpliktiga, utbildningsbefälen eller andra ledare och chefen på det ställe som vi har besökt. Den här nämnden har haft en mycket bred sammansättning, och det betyder att kunskap om de olika frågorna har kunnat fördjupas. De som i den här nämnden har representerat till exempel Räddningsverket och Försvarsmakten har fått höra hur värnpliktiga har uppfattat besluten och hur de har påverkat dem. De här representanterna har konkret kunnat få med sig de här synpunkterna in i sin organisation. Vi har kunnat läsa av hur förändringar har påverkat de pliktiga, och de protokoll som vi har upprättat har sänts till försvarsministern, respektive myndighet men också till chefen på stället. De visar hur vi i NPT har uppfattat situationen och vad vi anser ska förbättras. Vi som har varit politiker i den här nämnden har lärt oss en mängd saker om hur pliktiga har det och har kunnat föra in den kunskapen i det politiska livet och den här kammaren. Regeringen föreslog ju nu att NPT ska läggas ned. I stället föreslog man att rättsfunktionen för de totalförsvarspliktiga, som ska skapas under Styrelsen för psykologiskt försvar, skulle få ett råd med motsvarande sammansättning som NPT haft, men utan de arbetsuppgifter som NPT har. Jag anser att det här hade varit till förfång för de totalförsvarspliktiga. Var skulle detta råd få sina kunskaper och sina viktiga erfarenheter från fältet ifrån? Vi vet att det finns stora problem ute bland de totalförsvarspliktiga. Vi har alltså inget emot att det finns en sådan här rättsfunktion. Det finns problem, och de finns framför allt inom Försvarsmaktens område. Men för att kunna fortsätta arbetet med besök och ta pulsen på organisationen är det viktigt att komma till rätta med problemen. Jag är mycket glad åt att försvarsutskottet nu ställt sig bakom att rådet också ska få de uppgifter som NPT haft: besöksverksamheten och möjligheten att ute på förband och skolor direkt tala med de värnpliktiga och direkt få den djupa kunskap som detta innebär. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i försvarsutskottets betänkande, för jag tycker att de i vår motion lagda förslagen har blivit så bra tillgodosedda att jag inte har ansett mig behöva någon reservation.

Anf. 84 Erling Wälivaara (Kd)

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en principiell fråga till Berit Jóhannesson. Du talar om plikten - jag tänker mig att du menar mönstringsplikt - som borde vara kopplad till tjänstgöringsplikt. Jag vill se det här ur ett könsperspektiv. I dag är det pliktmönstring för pojkar. En tredjedel får göra värnplikten. Två tredjedelar ställs utanför. Jag har mött många pojkar som upplever det som att de inte dög, att det måste vara något fel på dem. Mönstringsplikt även för flickor utan tjänstgöringsplikt - om nu inte Berit Jóhannesson menar att vi ska utöka försvaret så att alla får tjänstgöra - innebär att många fler kommer att ställas utanför. De kommer att känna sig besvikna: Jag dög inte. Det måste vara något fel på mig. Ser du någon risk i det förslag som du framför, Berit Jóhannesson, för att speciellt många flickor kommer att må dåligt för att de inte dög?

Berit Jóhannesson (V)

Anf. 85 Berit Jóhannesson (V)

Fru talman! Vänsterpartiet vill ha tjänstgöringsplikt för kvinnor och män, inte bara mönstringsplikt. Vi vill att det ska vara en könsneutral värnplikt. Vi vill inte utöka antalet som gör plikten. Vi anser att det ska vara samma antal som i dag, det vill säga 15 000-18 000. Det finns oerhört mycket kompetens bland kvinnor. Jag skulle vilja fråga Erling Wälivaara om han inte anser att det faktiskt finns kompetens hos kvinnorna att ta till vara även inom Försvarsmaktens område. Det är viktigt att gå tillbaka i historien och se på när kvinnor till exempel kunde bli poliser eller präster. Kvinnor konkurrerar om de platserna i dag. Det är inte frågan om att de män som i så fall inte skulle göra plikten, på grund av att vi får in kvinnor, ska känna det som om de inte duger. Vad det handlar om är att ta till vara kvinnors kompetens på området, lika väl som att kvinnors kompetens inom prästyrket, polisen eller andra yrken förbättrar yrkesmässigt. Vi får nya kunskaper, ny kompetens. Vi får ett annat sätt att tänka. Det är aldrig bra med enhetligt kön på något yrkesområde, inte inom Försvarsmakten heller. Med en allmän värnplikt för kvinnor och män skulle det också bli en bättre könsfördelning inte bara bland värnpliktiga utan också bland officerare. Det tycker jag är oerhört betydelsefullt.

Anf. 88 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet och därmed avslag på reservationerna. Bland reservationerna ska jag bara bemöta och kommentera en, nämligen Folkpartiets förslag om att nu göra nedskärningar i de anslag som vi diskuterar i dag. Jag vill med skärpa understryka det olämpliga i att nu plocka bort mer än 1 miljard från ifrågavarande anslag. Det föreslår alltså Folkpartiet samtidigt som det pågår ett som jag hoppas seriöst arbete med att inför nästa år skapa ett försvarsbeslut där man utreder olika ekonomiska ramar och effekterna av dem. Alla känner dessutom väl till de svårigheter som är sammankopplade med det nu gällande försvarsbeslutet. Det har visats i en mängd olika utredningar. Att i detta läge, i princip utan underlag, bara stryka bort 1 miljard och därmed ytterligare försvåra för Försvarsmakten synes mig mycket illa övertänkt. Man kan alltid diskutera, för att säga något positivt, om vi ska ha de treåriga försvarsbesluten. Nu har denna kammare, riksdagen, beslutat att vi ska ha det på det sättet. Det kan vi säkert ändra på om vi skulle vilja. Men då får vi ta den diskussionen och det beslutet när och om de kommer upp. Fru talman! Så över till en helt annan sak. Utskottet har beslutat att genomföra en särskild uppföljning av hur riksdagens försvarsbeslut 2000 och 2001 avseende Försvarsmaktens förbandsutveckling med mera har uppnåtts. Jag ser för egen del med stort allvar på den bild som framträder när det gäller genomförandet av försvarsbeslutet. Utskottet avser, som alla här i kammaren väl känner till, att återkomma i ett betänkande under våren i denna fråga. Självklart kommer vi i det arbetet också att titta på andra utvärderingar som har gjorts och som pågår. Det finns till exempel utvärderingar och uppföljningar från Riksrevisionen, ett granskningsarbete som för övrigt har pågått under flera år och fortfarande pågår. Riksdagens revisorer har lämnat några rapporter till oss där man redovisar sin syn på arbetet inom försvarsområdet. I sammanhanget vill jag säga att utskottets egen granskning omfattar åren 2000 och 2001. Det har alltså snart gått ytterligare två hela verksamhetsår sedan uppföljningen gjordes. Det är givetvis min förhoppning att åtminstone några av de problem som pekas på i utskottets granskning vid det här laget är åtgärdade. Fru talman! Låt oss titta framåt lite grann. Nästa år vid den här tiden är det dags att fatta nästa försvarsbeslut. Inom Försvarsmakten och övriga berörda myndigheter pågår nu ett intensivt förberedelsearbete. I månadsskiftet februari/mars ska deras resultat presenteras. Då vidtar det politiska arbetet med att finna de bästa lösningarna gällande vårt samhällsförsvar. Många har säkert stora förväntningar. Andra kanske till och med känner en viss bävan inför processen som ska genomföras innan det är dags för oss här i riksdagen att fatta de slutliga besluten. I det här sammanhanget vill jag för egen del säga att jag ger mig in i arbetet med blandade känslor. Men jag känner en mycket stor respekt och ett stort ansvar inför uppdraget. Jag vill också passa på tillfället att önska Försvarsmaktens nya chef Håkan Syrén all framgång i sin nya ansvarsfulla och viktiga position. Ett förtroendefullt samarbete mellan oss politiker och företrädare för olika myndigheter är som jag ser det en absolut grundläggande förutsättning för att vi tillsammans ska kunna fortsätta att reformera och modernisera vårt samhällsförsvar. Riksdagen har beslutat att kalla krigets invasionsförsvar ska ersättas med ett rörligt insatsförsvar för både nationella och internationella uppgifter. De kvalitativa bristerna i dagens försvar finns både inom personal- och materielområdet. Utvecklingen av de nya förband som ska kunna möta de hot och risker vi ser framför oss har hittills gått långsamt. Mig förefaller det som att skapandet av fullt användbara och tillgängliga insatsförband är en svår kulturell men också organisatorisk utmaning för Försvarsmakten. Alldeles för länge har man utgått från det kvantitativt stora invasionsförsvaret och endast tillämpat justeringar av denna föråldrade modell. Samtidigt har vi sett att försvarsbyråkratin växer. I relation till antalet insatsförband som ska produceras används en allt större del av medlen som står till förfogande för försvarssektorn till ledning, administration och gemensam förvaltningsverksamhet. Det sväller på toppen. Mycket tyder på att vi har underskattat de praktiska svårigheterna som finns med att reformera försvaret. Det är nu desto riktigare att de förband som i nuvarande omvärldsläge behövs för att lösa våra nationella och internationella uppgifter prioriteras. Att fokusera på att skapa dessa förband och att begränsa den administrativa överbyggnaden är viktigt. Det är viktigt inte minst för den nya försvarschefen. Det är dessutom i det perspektivet som vi ska se det arbete som utskottet har tagit sig an med att göra olika typer av uppföljningar. Fru talman! För oss i Centerpartiet är det viktigt att Sverige kan bidra med högkvalitativa militära och civila resurser i FN-sammanhang och i andra sanktionerade sammanhang. Det kan vara inom ramen för till exempel Natoinsatser men också inom ramen för uppbyggande av EU:s krishanteringsförmåga. Det är också viktigt att försvarets förmåga kan utvecklas och prövas under andra former än vad verksamheten som vi kan bedriva här hemma medger. Resurser som av andra skäl bundits upp i förband och verksamheter och som inte längre behövs måste därför snarast frigöras för framåtriktad verksamhet. Om inte detta lyckas blir resultatet att vi får personal- och materielkostnader som vi varken har användning för nu eller i ett längre perspektiv i framtiden. Det blir alltså dubbelfel, och det kostar alldeles för mycket. Målet är nu som jag ser det att producera de prioriterade och i framtidens uppgifter användbara förbanden. Den årliga verksamhet som därvid produceras måste dessutom i konkreta och avläsbara termer återrapporteras till oss och till andra, bland annat till svenska folket som betalar, som ett kvitto på vad resurserna har använts till. Detta är inte en intern sak för Försvarsmakten utan en absolut nödvändighet för att vi ska fylla vår roll att vara en del i försvars- och reformarbetet men också för att vi ska kunna utföra den kontrollverksamhet som riksdagen har att fullfölja. Fru talman! De förändrade krav som bland annat de internationella insatserna ställer innebär att vi i delar behöver se över tillämpningen av värnplikten. De mönstrades och värnpliktigas intresse för internationell tjänstgöring behöver uppmuntras och tillvaratas bättre än i dag. Systemet för beredskap, utbildning och övningar för internationella insatser behöver utvecklas. Värnpliktssystemet kan - jag säger kan - också behöva kompletteras med anställd personal för att säkerställa att vi kan leva upp till de tidskrav som ställs i vissa internationella sammanhang och vid vissa internationella insatser. Vidare är det för mig och Centerpartiet som många av er väl känner till mycket viktigt att det skapas verkliga förutsättningar för kvinnor att på lika villkor som för män kunna göra värnplikt. Jag utgår från, fru talman, att regeringen inte sparar någon möda vad gäller att föra frågan framåt och vidare. Fru talman! Jag tror inte att det är så väldigt mycket mer av utredande som behövs. Det är snarare mod att behöva pröva någonting nytt och nya vägar. Kanske det till och med skulle vara möjligt - för att testa en tanke - att bygga rekryteringen av våra värnpliktiga på frivillighet för kvinnor och män. Pliktlagen måste vi emellertid behålla, i varje fall under en övergångsperiod, i ett sådant system utifall frivilligheten inte skulle visa sig tillräcklig eller framgångsrik. Fru talman! Det finns sammanfattningsvis höga förväntningar på det underlag som Försvarsmakten lämnar till regeringen i slutet av februari. Det ska vara noga analyserat och beräknat. Det ska finnas spårbarhet mellan ekonomiska nivåer, vilka förband som ska produceras och vilka uppgifter som ska lösas. Spårbarheten måste vara tydlig. Framför allt måste alla lägga fokus på att åstadkomma resultat i form av användbara och tillgängliga förband där förmågan till internationella insatser ska ökas. Fru talman! För att detta ska vara möjligt att lägga till grund krävs det att alla - riksdagen, regeringen och inblandade myndigheter - samverkar. Jag och Centerpartiet är för vår del redo att göra vad vi kan för att vi ska lyckas med nästa försvarsbeslut så att det kommer att kunna vila på en bred politisk grund. (Applåder)

Berit Jóhannesson (V)

Anf. 85 Berit Jóhannesson (V)

Anf. 89 Ola Sundell (M)

Fru talman! Centerpartiet tycker via Eskil Erlandsson, också ordförande i utskottet, genuint illa om Folkpartiets besparingsförslag på 1 miljard kronor. Jag frågar Centerpartiet: Vad tycker ni då om Moderaternas budgetförslag? Det innebär ju faktiskt lite mer än Folkpartiets och de facto också några kronor mer än regeringens förslag. Centerpartiet var en gång i tiden ett gammalt gott försvarsparti som värnade förbanden runtom i landet. Vad vi kan se framför oss nu är en omfattande förbandsslakt igen. Kan det bli Östersund? Är det Luleå eller Boden? Är det Karlsborg, Skövde eller Karlskrona? Det kommer att hända saker om det är så att Centerpartiet lierar sig med nedrustningspartierna ute i salen här. Min fråga är: Varför inte gå oss till mötes lite grann? Då kan vi sätta tryck på regeringen så att vi får en anständig omställning av det svenska försvaret. Den andra delen gäller Natofrågan. Sovjet finns inte längre. Risken för att Finland inkorporeras i Sovjet existerar inte. Säkerheten ökar i Östersjön tack vare att nya länder snart är medlemmar i Nato, i EU och allt vad det nu är. Försvarsberedningen har sagt samma sak: Detta är bra för säkerheten. Anser inte Centerpartiet att det nu är dags att söka medlemskap i Nato?

Anf. 90 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Sverige ska ha det försvar som Sverige behöver. Just nu utreds fyra ekonomiska alternativ. Vid den här tiden nästa år är det denna kammare som ska ta ställning till vilket av de alternativen som vi behöver för att tillgodose de behov som Sverige har av försvarsförmåga. Därtill skulle jag vilja säga att försvar och några andra verksamheter på många sätt är långsiktiga. Det innebär att vi inte kan hatta upp och ned med pengar hursomhelst - därav min kritik gentemot Folkpartiet. Vi måste i stället lägga fast beslut som räcker i några år framåt i tiden. Vad beträffar Nato så skulle jag kort vilja svara så här: Den alliansfrihet som Sverige har haft under mycket, mycket lång tid har - för att citera statsministern - tjänat oss väl. Låt oss vara rädda om den i stället för att hitta på något annat, som Moderaterna tydligen också har tagit ställning för numera.

Anf. 92 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Självfallet är det så i alla sammanhang att om det uppträder nya radikalt förändrade förutsättningar i vår omvärld så måste den här kammaren ändra tidigare ställningstaganden. Det har jag sagt i någon tidningsintervju för inte alltför länge sedan, och det står jag för. Men de radikala förändringarna vad beträffar ett eventuellt medlemskap i Nato har än inte inträffat - därav mitt nuvarande, likväl som tidigare, fasta nej till en anslutning till Nato. Det står fast. Vad beträffar de olika ekonomiska alternativen så utreds vad jag förstår även Moderaternas ekonomiska alternativ inför nästa års försvarsbeslut. Det innebär att vi kommer att få pröva även detta ekonomiska alternativ utifrån den säkerhetsbild som finns då, när den frågan kommer upp. Det blir alltså vid den här tiden nästa år.

Anf. 93 Allan Widman (Fp)

Fru talman! De radikala omvärldsförändringarna har ännu inte inträffat, säger Eskil Erlandsson. Jag förstår honom så att det inte är Sverige utan Finland som ska bestämma tidpunkten för vår anslutning till Nato. Vi får här häftig kritik för de besparingar som Folkpartiet har föreslagit i nästa års försvarsbudget. Jag skulle kunna inleda med att säga att jag tycker att det är bättre - möjligen håller Eskil Erlandsson med - att de besparingar som man ska göra ett kommande år redovisas innan det budgetåret börjar löpa än att man redovisar dem när halva budgetåret har gått. Så har Socialdemokraterna gjort vid flera tillfällen, om jag inte minns fel också med Centerpartiets goda minne. Jag kan inte tänka mig att Eskil Erlandsson på fullt allvar menar att respekten för försvarsbesluten kräver att vi under tre års tid ska avstå från varje möjlighet till rationalisering av verksamheten. Jag hoppas att vi är överens om att försvaret av Sverige i varje ögonblick inte ska kosta en enda krona mer än nödvändigt. Jag undrar om Eskil Erlandsson nu menar att vi ska tiga still under tre år i sänder, och jag undrar vad hans småländska valmanskår skulle tycka om det.

Anf. 94 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Självfallet ska all offentlig verksamhet likväl som annan verksamhet alltid lyda under rationalitetens stjärna. Men för att få rimliga planeringsförutsättningar, vilket ju också alla efterlyser, så har vi den ordningen att vi fattar fleråriga verksamhetsbeslut för vissa verksamheter. Det gäller till exempel den - i ekonomiskt hänseende - jättestora Försvarsmakten. Detta gör man för att man ska få planeringsförutsättningar. Jag tycker inte att det är övertänkt att då under en så förhållandevis kort period som tre år gå in och rycka någonting rätt upp och ned som Folkpartiet nu gör, möjligen med tillägget att man skulle kunna ta in lite färre värnpliktiga om man behöll dem lite längre i insatsförbandet. Det är inte övertänkt - i all synnerhet som det inte finns några som helst underlag för det förslag som ni lägger fram.

Anf. 95 Allan Widman (Fp)

Fru talman! Jag får ställa samma fråga som jag ställde till Tone Tingsgård tidigare: Om man förlänger livstiden för en soldat i krigsorganisationen från fyra till åtta år så innebär väl det - utan att man behöver göra några mer vetenskapliga utredningar - att utbildningsbehovet halveras? Det måste väl också Eskil Erlandsson hålla med om. När det gäller besparingarna på materielanslaget så handlar det inte om att ta resurser från försvaret. Materielavvecklingen 2002 kostade 730 miljoner kronor. Den bedrivs under former som uppenbarligen inte innebär en hushållning med skattebetalarnas resurser, och inte heller med försvarets resurser. Att stanna denna panikartade avveckling i avvaktan på bättre beslutsunderlag från regeringen innebär snarare att vi tillför Försvarsmakten resurser än att vi tar dem därifrån. Även detta borde Eskil Erlandsson kunna hålla med om.

Anf. 96 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Med Folkpartiets förslag missar vi en viktig del som jag är angelägen om att behålla, nämligen den folkliga förankringen av vårt förslag. Ju färre värnpliktiga vi tar in för tjänstgöring, desto färre får kontakt med verksamheten. Då riskerar vi att gå över till någonting som kan liknas vid en anställd armé, och det är inte jag intresserad av. Vad beträffar materielavvecklingen så fick större delen av utskottet under gårdagen en förnämlig redovisning av Materielverket av den process som är i gång nu. Denna redovisning indikerade att det som Allan Widman talar om nu och i något tidigare replikskifte inte är helt korrekt.

Anf. 98 Ola Sundell (M)

Fru talman! Det är glädjande att ministern är här. Det är utomordentligt trevligt. Dock tycker jag att ministern borde ha svarat på två väldigt konkreta frågor som jag ställde när jag höll mitt anförande. Men ministern har chansen igen. Det gällde först strategin för framtida samarbete med olika partier. Jag tycker att vi ska vara med. Det andra var just Försvarsberedningens resonemang om att ÖB eventuellt inte skulle räkna på tremiljardersnivån för vår del. Jag sade att jag tyckte att det var betydelsefullt för parlamentet att vi har de här fyra olika nivåerna att gaffla in oss emot. Då verkar det anmärkningsvärt om det här ryktet är sant. Jag frågade: Är det en fabel eller inte? Ministern svarade inte. Sedan besökte vi i utskottet FMV i går, var det väl. Det gällde just avvecklingen av materiel. Det var 10 personer av 2 000 personer som sysslade med avveckling av materiel, men vi fick inte klart för oss vilken omfattning det rörde sig om, alltså pengamässigt. Det gällde alltså storleksordningen på avvecklingen. Det andra gällde hur man redovisade det här. Myndigheten kunde inte lämna besked om detta i vare sig det ena eller det andra fallet, med hänvisning till affärshemligheter och det ena med det andra. Vad jag förstås är intresserad av är omfattningen, inte vem som köper avvecklingsmaterielen. Det andra gäller naturligtvis hur det här redovisas. Min fråga till ministern är då: Är det rimligt att en myndighet redovisar uppgifterna på det här sättet för utskottet? Avvecklingen har ju pågått ett tag. Sedan är det en sista del. Problemen är hanterbara inom Försvarsmakten, säger ministern. Vad avser ministern med detta? Vad är innehållet? Vad är det konkreta innehållet i "hanterbar"? Vad och hur?

Anf. 97 Leni Björklund (S)

Fru talman! Försvarspolitik handlar om att förutsäga vad som skulle kunna hända både på kort sikt och på lång sikt, bedöma hotbilden i dagen och hur vi tror att hotbilden ser ut om fem år och om tio år. Vi ska också bedöma vilka insatser som behöver göras. Slutprodukten blir ett försvarsbeslut. Under en försvarsbeslutsperiod förändras verkligheten - en verklighet som man måste förhålla sig till, både nationellt och internationellt. Nu har vi ett år kvar av det gällande beslutet. Bokslutet är alltså inte skrivet. Vårt ansvar i dag är att se till att det försvarsbeslutet om modernisering och ominriktning av det svenska försvaret fullföljs. Nästa år tar vi tag i ett kommande försvarsbeslut. I en verksamhet under reformering och av den storleksordning som totalförsvaret är uppstår alltid problem och friktioner mellan verksamheterna. Man kan konstatera att vissa delar av reformen går bra och att andra delar går mindre bra. Men vi ska inte fastna bara i beskrivningar av det som inte går bra. Det gäller att ta vara på de erfarenheter som vi har av genomförandet och utnyttja dem konstruktivt i det fortsatta omställningsarbetet. Då menar jag både det positiva och det mindre positiva. Jag vill börja med att poängtera att Försvarsmakten får ett mycket gott betyg när det gäller de fredsfrämjande insatserna på Balkan, i Afghanistan och i Demokratiska republiken Kongo. Svenska enheter och soldater är efterfrågade! Det är väl också därför som riksdagen har beslutat att avvika från försvarsbeslutet och i stället för att sätta av 400 miljoner för internationella insatser nu angett det till 1,2 miljarder, men också med en anslagskredit på ytterligare 300 miljoner. Avvecklingsdelen av reformen har i stort gått bra inom två av tre delområden. Redan sommaren 2000 påbörjades en omfattande förändring och avveckling av staber och förband som till stora delar är genomförd. Samtidigt inleddes en mycket omfattande materiell avveckling, och den pågår alltjämt. Den planerade personalavvecklingen går långsammare och tar stora resurser i anspråk. Det är en förklaring till att försvarets fasta kostnader inte har kunnat minska så mycket som behövs. Jag ser även att utvecklingen mot ett integrerat och nätverksbaserat försvarskoncept sammantaget går åt rätt håll. Utvecklingen inom ett annat viktigt delområde - vårt anpassningskoncept - går också åt rätt håll. Både politiskt och militärt fokuserar vi numera på långsiktiga utvecklings- och kompetensfrågor. Vi genomför även en differentiering av insatsorganisationens beredskap. Det innebär att vissa förband ska ha hög och direkt förmåga i närtid. Andra förband kan med hänsyn till omvärldsläget ges en lägre beredskap och förmåga. Det för mig in på ett annat delmål i reformen, det vill säga att skapa ett insatsförsvar som ska vara användbart, tillgängligt och flexibelt. Här är förutsättningarna på många sätt goda för att uppnå ett bra resultat. Exempelvis tillförs försvaret modern och kvalificerad materiel inom många viktiga funktioner. Försvaret får varje år in många värnpliktiga som är både väl motiverade och ambitiösa. Det finns en kompetent och ambitiös kader av yrkesofficerare och civil personal. Vi har en reservofficerskår med dubbla roller och kompetenser, civila och militära. Vi har dessutom en stor resurs i frivilligrörelsen och hemvärnet. Försvarsdepartementets eget uppföljningsprojekt och andra studier visar dock att försvaret inte i alla delar kan tillvarata dessa goda förutsättningar ur ett nytto- eller effektperspektiv just nu, bland annat därför att delar av försvaret har kommit olika långt i utvecklingen mot ett insatsförsvar. Här ligger också de nuvarande utmaningarna för denna och nästa försvarsbeslutsperiod att inte tappa tempo i reformprocessen. Det är ett år kvar, då det ska arbetas. Inom marinen och flygvapnet är insatsförmågan bra. Flera av förbanden är användbara med kort varsel för både nationella och internationella insatser. Kompetensen är hög inom sådana områden som väpnad strid samt förmåga till omvärldsuppfattning och informationshantering. Inom armén är insatsförmågan dock i vissa delar begränsad. Det finns positiva tecken, till exempel att man under 2002 övade endast en ihopsatt mekaniserad bataljon och under 2003 har övat två insatsbataljoner. Det är dock en bra bit kvar till det önskvärda och planerade systemet med årlig samträning av högre förbandsenheter. Kompetensen inom armén är ofta hög på individ- och enhetsnivå, men den kopplas eller tillvaratas inte alltid på ett strukturerat sätt i förbandstermer. Vårt ökade internationella engagemang avspeglar sig också i andra delar av verksamheten. Till exempel påverkar det övningsverksamheten. Det är ganska självklart att den internationella övningsverksamheten också ger ett gott bidrag till vår nationella förmåga. Jag besökte i går en internationell övning, Viking 03, i Enköping. Där samarbetar 26 nationer, men de sitter spridda på sju olika sajter i Europa och bedriver där en gemensam ledningsövning för krishantering med internationella styrkor. Det visar, tycker jag, att vi har glädje av sådan internationell övningsverksamhet, både för vårt nationella försvar och för vår internationella verksamhet. Det visar också att försvaret ligger långt fram i att bedriva avancerad ledningsträning med hjälp av simulering och modellering. Det framhöll många representanter från andra länder för mig när jag besökte verksamheten i går. I dag när vi fokuserar på försvaret är det viktigt att konstatera att försvarets problem inte på något sätt är olösbara. Kanske ska vi försvarspolitiker ibland besinna oss. Jämfört med andra samhällsområden är problemen hanterbara. Grundstenarna för att skapa ett effektivt försvar finns på plats. Försvarsmakten har stora ekonomiska resurser och kommer att ha så även efter nästa försvarsbeslut. Den stora utmaningen ligger i att förändra synsättet, både hos oss politiker och hos dem som verkar inom försvaret. Vi ska alla bättre följa och värdera vad vi uppnår - resultatet av arbetet - i stället för att diskutera planer och resurser. I längden kommer det att ge bättre möjligheter att då också bedöma om vårt försvar är effektivt i andra bemärkelser.

Anf. 99 Leni Björklund (S)

Fru talman! Det innevarande beslutet när det gäller försvarsverksamheten bygger på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. Det är ingen hemlighet att vi båda partier som står bakom den här uppgörelsen gärna ser att vi kan få en bredare bas för ett kommande beslut. Skälet är naturligtvis att det handlar om hela svenska folkets försvar. Då har vi också en särskild ordning för försvarsbesluten. Det handlar om Försvarsberedningen, som innebär en kontakt mellan mig som försvarsminister och riksdagens partier för att skapa bredaste samsyn kring försvarspolitiken. Där finns det en förutsättning för det. Detta betyder också att vi belyser fyra alternativ, och det kommer att redovisas fyra alternativ med beräkningar. Däremot är man orolig för hur man ska hinna klara ut alla delarna i detalj. Där behöver vi ha en bättre dialog från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten. Jag vill bara säga att alla fyra alternativen kommer att redovisas. Men det är kanske viktigt att man lägger ned lite extra krut på själva grundalternativet, noll, så att vi vet var basen är när vi ska fortsätta, eftersom det är en svår uppgift. När det gäller avveckling av materiel är det självklart att riksdagens försvarsutskott ska ha en redovisning som innebär att man känner sig säker på vad som händer. Jag var inte med på det här mötet, så jag har svårt att bedöma vad som sades och inte sades vid den träffen, men det är klart att riksdagens försvarsutskott ska ha en rimlig bild. Jag vill ändå säga att det också kostar att ha materiel kvar som ska förvaras på ett för allmänheten säkert sätt. Det är ju inte ofarliga saker som försvaret har i sina förråd.

Anf. 100 Ola Sundell (M)

Fru talman! Det var ett väldigt bra svar, tycker jag. Det var positivt i förhållande till våra så kallade inviter, om man säger så. Plus 3-alternativet kommer att utredas. Då kan man avfärda ryktet att detta inte skulle vara utrett den 27 februari. När det gäller tiden tycker jag att kvalitet kommer först, och tidsaspekten kommer sedan. Jag tror inte att vi svimmar om det skulle dröja en liten tid, bara underlaget håller vad det lovar. Talartiden var kort. Ministern kom inte in på det som ministern nämnde i anförandet, nämligen att vi kan ta problemen inom Försvarsmakten lite grann med ro. Det är problem som är hanterbara, som det sades. Jag skulle vilja veta lite mer konkret vad det är som är hanterbart. Vad och hur? Det har ju gjorts utvärderingar. Inte bara utskottets egen utvärdering utan revisorernas rapporter och ett otal oberoende institut har pekat på en om inte oreda så en ganska dålig ordning. Man vill ha en bättre inriktning än hittills. I det här svaret önskar jag en riktlinje från regeringens sida. Vad avser regeringen göra för att skapa bättre ordning och reda i det beslut som vi befinner oss mitt i?

Anf. 101 Leni Björklund (S)

Fru talman! Om man befinner sig i ett politikområde som är starkt teknikdrivet samtidigt som det är kraftiga omvärldsförändringar är det klart att det inte är lugnt, utan då händer det saker. Men det finns ändå en politisk samsyn. Man är i stort överens om inriktningen. Det finns många politikområden där man spretar vitt när man ska hantera problemen. Vi har sagt att vi ska ha en tydlig spårbarhet från behovet av resurser, och varför det finns, till hur vi täcker det. I det läget tror inte jag att det är omöjligt att få fram hjälpmedel när det finns en betydande enighet på de punkterna. Regeringen har använt ekonomistyrningsverk och andra resurser för att kartlägga hur vi ska kunna underlätta processen. Vi tog ett viktigt delbeslut om differentiering av förmåga. Vi har redovisat inför riksdagen, och det är allt. Vi måste ju också under tiden underlätta genomförandet av den här viktiga moderniseringen. Det är därför som jag säger: Jämfört med många andra områden tycker jag ändå att detta är hanterbart.

Anf. 102 Erling Wälivaara (Kd)

Fru talman! Ministern sade att mycket fungerar bra i Försvarsmakten. Jag delar ministerns syn. Efter besök och även av egen erfarenhet vet jag att mycket fungerar bra. Men det finns vissa saker som vi inte kan säga är bra, och det handlar om styrningen av Försvarsmakten. Det finns alltför många rapporter som säger motsatsen. På något sätt upplever jag det som att det här kanske är en skuta som saknar roder. Vi kristdemokrater anser att detta måste åtgärdas. Det system som vi har i dag innebär exempelvis - det är en detalj - växeltjänstgöring, det vill säga att officerare från Försvarsmakten kommer och jobbar i departementet. Det är klart att officerarna är parter i målet. Jag skulle tala precis likadant till flygvapnets fromma om jag vore där. Det kan inte bli riktigt objektivt. Därför tror jag - och vi har också kommit med förslag från kristdemokratiskt håll - att det är viktigt att vi stärker Försvarsdepartementet med sakkunskap, med dem som kan göra omvärldsanalyser och analysera verksamheten men också komma med nya friska idéer. Samtidigt vill jag säga så här: Jag tycker att det instrument som departementet använder är väldigt trubbigt. Man säger att den här verksamheten fungerar mycket bra, att den här är godtagbar och att det här icke är godtagbart. Det är oerhört trubbigt. Det är egentligen ett subjektivt tyckande. Jag stannar där.

Anf. 106 Allan Widman (Fp)

Fru talman! Jag vill också tacka försvarsministern för deltagande i den här debatten. Jag tror att både försvarspolitiken och säkerhetspolitiken mår bra av en stor debatt emellanåt. Det fanns en del saker som jag reagerade på i försvarsministerns anförande. En av dem handlar om styrningen av försvaret. Det är intressant att konstatera att när Riksdagens revisorer på punkt efter punkt pekar på att rågången mellan den politiska styrningen och den verkställande myndigheten inte är tillräckligt tydlig så uppehåller sig ändå försvarsministern vid behovet av samverkan och av tillvaratagande av den militära kompetens som finns i Försvarsmakten. Min fråga till henne blir mot den bakgrunden: Tror försvarsministern att en sådan samverkan och en så nära samgruppering, för att använda en militär term, hotar våra möjligheter att utkräva ansvar av verksamheten? Jag tänker till exempel på den arbetsgrupp som tillsattes tidigt i höstas för att se över den nya grundorganisationen. Där blandar vi i en grupp företrädare för myndigheten med regeringstjänstemän. Jag ser framför mig att varje kritisk fråga i efterhand mot myndigheten i det fallet kommer att bemötas med kommentaren att det redan var förankrat. Åtminstone finns det en stor risk för detta. När det gäller frågan om materielavvecklingen framgår det av försvarets årsredovisning att kostnaderna förra året blev 730 miljoner kronor i stället för bedömda 250 miljoner kronor. Jag måste ställa frågan till den ansvariga ministern: När en sådan förändring sker inom de förutsatta kostnaderna kräver inte det en ny beräkning och en ny avvägning? Krävs det helt enkelt inte ett nytt beslutsunderlag för att garantera att vi hushållar med pengarna på bästa sätt?

Anf. 107 Leni Björklund (S)

Fru talman! Allan Widman tar upp en viktig fråga, hur man i en organisation som är en profession ska kunna presentera sin verksamhet, få förståelse för de särskilda krav som gäller, få input och också kunna hitta en ordentlig ansvarsgräns mellan uppdragsgivarens ansvar, det vill säga vårt ansvar som politiker, och verksamhetens eget ansvar. Det är en fråga som många andra länder har valt andra modeller för än vad vi har gjort. Det finns skäl att titta på vad det finns för för- och nackdelar med olika sätt att organisera samspelet mellan den politiska ledningen och Försvarsmaktens sätt att arbeta. Jag är inte säker på att den modell som vi har i Sverige är optimal. Det finns en viktig sak att reflektera över. Det är hur ansvaret blir tydligt. Det är ett viktigt påpekande som Allan Widman gör i den delen. När vi sedan kommer tillbaka med förslag inför det kommande beslutet ska vi se om vi har blivit lite klokare på den punkten så att vi känner oss säkra på att vi inte har rört till det för mycket. Jag tycker att hela diskussionen här pekar på att vi behöver en bättre insyn och inblick i de underlagsprocesser och delbeslut som leder fram till en samlad bedömning från Försvarsmaktens sida. Då kommer våra frågor, och då blir det ytterligare byråkrati, fler tjänstemän och fler promemorior. Någonstans måste vi besinna oss själva och fundera på hur vi ska få flödet att fungera utan att vi samtidigt ökar byråkratin i organisationen så att vi sedan står i kammaren och klagar på den. Detta är en viktig fråga. Jag har i dag ingen färdig lösning. Det är en av de stora frågorna inför nästa försvarsbeslut.

Anf. 108 Allan Widman (Fp)

Fru talman! Det synes ändå som om Försvarsmyndigheten klarar av att skapa sig en byråkrati helt utan regeringens goda medverkan. Vi behöver kanske inte känna någon överdriven ängslan att vi genom våra frågeställningar, tydliga mål och tydliga uppföljningar lägger ytterligare lök på laxen. Om man nu tänker sig att Försvarsmakten ska få mindre betydelse såsom kunskapare i Regeringskansliet - det är ju delvis vad Riksdagens revisorer funderar över - för att förbättra styrningen, vad kan man då fylla detta med i stället? Jag skulle i det sammanhanget gärna vilja framhålla en del av de andra stödjande myndigheterna som finns runtomkring Försvarsmakten, till exempel Försvarshögskolan men kanske i ännu större utsträckning Försvarets forskningsinstitut. Det finns också en sak som jag saknar i Sverige i dag. Det är en fristående grundforskning om försvaret utifrån sociala och nationalekonomiska perspektiv. I andra länder, i Amerika till exempel, finns det professurer som ser över försvarsekonomi i mycket vid mening och forskar kring detta. Där sker det inte som i Sveriges fall på direkt uppdrag av Regeringskansliet eller Försvarsmakten. En ökad grundforskning tror jag är väldigt viktigt. Jag får också önska försvarsministern en god jul.

Anf. 110 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Jag vet att det sedan ett par år tillbaka på departementet finns en utredning kring detta med civil meritvärdering av den militära utbildningen. Avser försvarsministern att använda sig av detta underlag och i så fall när?

Anf. 112 Eskil Erlandsson (C)

Fru talman! Det var ett utomordentligt bra svar. Då ber jag också att få tillönska försvarsministern en trevlig julhelg!

Anf. 113 Leni Björklund (S)

Fru talman! Tack detsamma!

Else-Marie Lindgren (Kd)

Anf. 115 Else-Marie Lindgren (Kd)

Fru talman! Det är inte lätt att vara sist i en debatt som har varat betydligt längre än någon kunde drömma om. Jag vet att möten väntar, och Försvarsberedningen sitter på plats sedan ett par timmar tillbaka. Men så är det. I dag är det faktiskt Nobeldagen, och världens ögon riktas mot Sverige för en dag. Det är egentligen få som har betytt så mycket för vårt politikområde som Alfred Nobel. Han har gjort att vi har kunnat utveckla vår nation försvarsindustrimässigt och industrimässigt långt och har också varit ledande inom många områden. Vi har därmed också haft goda möjligheter att försvara vårt land. Vi skulle behöva en Alfred Nobel till i dag. Fru talman! Jag har inga yrkanden, men jag ställer mig bakom reservation 3 som Erling Wälivaara har tagit upp tidigare. Däremot vill jag fästa uppmärksamheten på några angelägna områden som ändå tas upp i betänkandet och som vi i dag har debatterat. Under politikområdet Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar har utskottet vid varje riksmöte sedan 1996/97 slagit fast betydelsen av en robust och flexibel infrastruktur inom dessa områden. Trots detta avser regeringen att återkomma först 2005 med redovisning av förmågan inom viktiga områden, som till exempel elförsörjning och telekommunikationer. Något skäl till fördröjningen har inte angetts. I september 2003 drabbades så Sverige av det värsta elavbrottet på decennier. Här var orsaken en rad olyckliga omständigheter. Dessa händelser illustrerar tydligt att utvecklade samhällen är mycket sårbara på grund av ökat elberoende. Vi måste alltså bygga robusta samhällen som klarar den tekniska utvecklingens inneboende sårbarhet. Fru talman! Omfattande strömavbrott har i veckoslutet återigen drabbat stora delar av västra Sverige, denna gång på grund av att det blåste från "fel" håll, så att träd föll över ledningarna, enligt experterna. Kan vi vänta ända till 2005 innan regeringen redovisar vilka åtgärder som måste vidtas? Kristdemokraterna har i sin motion krävt en analys av olika typer av strömavbrott. Analysen ska ligga till grund för en prioriteringslista över vilka instanser som i första hand är i behov av strömtillförsel. Det är också viktigt att definiera vem som är ansvarig för när prioriteringslistan ska tillämpas. Det behövs en kontinuerlig utvärdering av samhällsviktiga funktioner utifrån en helhetssyn. Fru talman! Beträffande Kustbevakningen är det naturligtvis mycket glädjande att se att Kristdemokraterna äntligen fått gehör från regeringen för tidigare ställda krav på utökade resurser inom detta viktiga politikområde. Vi ser emellertid att fler uppgifter pålagts Kustbevakningen genom avvecklingen av sjöpolisen och neddragningarna inom tullens verksamhet. Helt nya uppgifter har även tillförts, som till exempel Schengensamarbetet och uppgifter om sjölägesinformation. Sammantaget har Kustbevakningen enligt Kristdemokraterna ytterligare behov av resurser på 20 miljoner kronor mer än vad regeringen anslagit. Tidigare under debatten påpekade Tone Tingsgård detta och ansåg att det var en liten del i ett utökat anslag. Men vi tror från Kristdemokraternas sida att det har stor betydelse för Kustbevakningen att också få ta del av de här 20 miljonerna. I utskottets ställningstagande som svar på motion från Moderaterna om reducering - de vill ju dra bort hela 102 miljoner kronor från Kustbevakningen - ser vi för övrigt ännu ett kostnadskrävande område. Det är sjöfarten inom Östersjöområdet med oljetransporter och andra miljöfarliga ämnen. Det är också en viktig del för Kustbevakningen. Fru talman! I betänkandet finns ett annat avsnitt som handlar om att Försvarsmakten också måste förbättra sin arbetsgivarroll i flera avseenden. Vi har just hört Heli Berg beskriva detta. Sedan 1997 har det funnits en jämställdhetspolicy inom Försvarsmakten. Trots detta kan vi konstatera att det förekommer ett antal fall av kränkande behandling. Varje fall är ett nederlag både för individen och för Försvarsmakten som helhet. Det väcker stor uppmärksamhet och kan i värsta fall rasera flera års arbete med förhållningssätt som verkligen krävs. Värderingar och attityder kring jämställdhetsarbetet, inklusive det viktiga arbetet mot sexuella trakasserier och diskriminerande särbehandling, måste bli mer prioriterat på alla nivåer inom Försvarsmakten. Det krävs nu en kvalificerad uppföljning och ett antal åtgärder för att komma till rätta med all sorts kränkande behandling. När jag tidigare i dag lyssnade på näringsutskottets debatt och de, skulle jag vilja säga, bjöd upp till dans - de ville nämligen ha en annan danspartner för regeringen inom energipolitiken än den som finns i dag - slog det mig att det har bjudits upp till dans även här i dag, inte minst från Moderaterna som nu vill vara med i dansen. Tänk att en tidningsartikel kan ta sådan skruv. Det är intressant att se och lyssna till. Jag tror att det behövs många danspartner när vi nu går mot ett nytt försvarsbeslut. Vi står inför en av våra mest genomgripande förändringar, så låt oss lägga prestigen åt sidan och sluta älta gamla kända ståndpunkter. Låt oss tänka nytt, och låt oss göra det tillsammans. Då kan vi inte bara få ett förändrat försvar, vi kan också få ett förvandlat försvar.

Heli Berg (Fp)

Anf. 114 Heli Berg (Fp)

Fru talman! Jag yrkar först bifall till Folkpartiets reservation nr 1. Försvarsmakten är Sveriges största statliga arbetsgivare. Statliga myndigheter har ett arbetsgivaransvar som bland annat innebär att de ska verka för att ge alla oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder eller sexuell läggning samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter i arbetslivet. Så är inte fallet i dag inom Försvarsmakten. Man har från Försvarsmaktens sida vid ett flertal tillfällen uttryckt en vilja att sträva efter dessa mål, men anmärkningsvärt lite händer. I dag är andelen kvinnor inom det svenska försvaret alarmerande låg. Under 2002 gjorde 280 kvinnor värnplikt, att jämföra med drygt 14 000 män. Under förra året tjänstgjorde 436 kvinnor som officerare. Detta utgör mindre än 4 % av det totala antalet yrkesofficerare. Sverige kan skryta med att ha uppnått jämställdhet på många områden men inte när det gäller det militära försvaret. Jämställdhetsarbetet inom försvaret går trögt. Ambitionen finns, men det räcker inte. Allvarliga problem som sexuella trakasserier mot och diskriminering av kvinnor illustrerar det akuta behovet av att omsätta vackra ord om jämställdhet i konkret handling. Jag blir mycket betänksam när jag efter ett intensivt år av besök vid olika regementen och otaliga samtal med anställda och värnpliktiga inser att jag själv i dag, i motsats till för ett år sedan, inte skulle rekommendera min egen dotter att göra värnplikten. Samma synsätt har jag tyvärr mött hos många kvinnliga officerare. Detta skrämmer mig, fru talman. I Försvarsmaktens undersökning detta år om förekomsten av sexuella trakasserier i försvaret framkom att fortfarande nästan hälften, 47 %, av de kvinnliga officerarna kände att de någon gång blivit sexuellt trakasserade. Undersökningen visar också att kvinnors beslut att lämna Försvarsmakten ofta hänger ihop med att de blivit utsatta för sexuella trakasserier eller den allmänna förekomsten av trakasserier. Sexuella trakasserier ska i den nuvarande ordningen anmälas till förbandschefen, som vid kännedom ska göra en utredning och sedan anmäla saken till Försvarets personalansvarsnämnd. Trots att vi vet att väldigt många känner sig utsatta anmäls bara två till tre fall per år av dessa trakasserier till Försvarets personalansvarsnämnd. Inget fall av sexuella trakasserier har polisanmälts. Detta är naturligtvis ett uttryck för att organisationen inte fungerar och att Försvarsmakten uppenbarligen inte tar problemet med sexuella trakasserier och diskriminering av kvinnor på allvar. Vi i Folkpartiet liberalerna menar att det är av stor vikt att de fall som kommer till nämndens kännedom och som bedöms vara sexuella trakasserier ska polisanmälas. För att komma till rätta med problemen i det militära försvaret är det viktigt att den manliga normativa strukturen och de kvinnofientliga attityderna luckras upp. Folkpartiet har länge drivit frågan om lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor även i försvaret. I grunden handlar det om hur Sverige som demokratisk nation ser på sina unga kvinnor och män. Detta synsätt anger tonen för alla i samhället när det gäller hur kvinnor och män ska bemötas, bedömas och behandlas och vad man duger till. Det är på detta och tusen andra sätt som attityder grundas och könsroller cementeras. Därför är det av yttersta vikt att staten behandlar alla lika. Försvarsmakten har fått i uppdrag att redovisa förutsättningarna för och konsekvenserna av en könsneutral plikttjänstgöring. Folkpartiet liberalerna välkomnar detta initiativ. Med en könsneutral värnplikt skulle de samlade personalbehoven tillgodoses med utgångspunkt från hela befolkningen. Försvarsmakten behöver kvinnorna och den kompetens som de besitter för att kunna erbjuda svenska skattebetalare det försvar som vi med rätta förväntar oss. Jag har nu talat om behovet av omedelbara åtgärder. För framtiden vill Folkpartiet att regeringen tillsätter en utredning med sikte på att i fredstid avskaffa den allmänna värnplikten. Även sexuella minoriteters situation i Försvarsmakten är oroväckande. Fyra av tio värnpliktiga anser att attityderna på arbetsplatsen mot homo- och bisexuella män är mycket eller ganska negativa, vilket är betydligt mer än bland folk i allmänhet. Av befälen upplever hälften att attityderna på arbetsplatsen gentemot homo- och bisexuella män är mycket eller ganska negativa. Folkpartiet menar att det är nödvändigt att Försvarsmakten snarast tar fram en handlingsplan för att motverka diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet för att på allvar synliggöra HBT-personers situation. Det brådskar, fru talman! Även etniska minoriteter har problem att konkurrera på lika villkor i försvaret. Av en rapport som Försvarshögskolan gjort på uppdrag av Pliktverket framgår att mönstrade med en utländsk bakgrund i mindre utsträckning blir uttagna till värnplikt än mönstrade med helsvensk bakgrund. De får även i mindre utsträckning befälsbefattningar under sin plikttjänstgöring än de med helsvensk bakgrund. Pliktverket har tagit fram en handlingsplan i syfte att förebygga dessa problem. Vi i Folkpartiet menar att detta arbete måste intensifieras på alla nivåer. Det behövs konkreta åtgärder för att öka den etniska mångfalden genom rekrytering. Försvarsmakten har med framgång avvecklat en mängd föråldrade vapensystem och även gjort upp med det mentala skrotet från förr. Nu är det hög tid att skrota förlegade attityder till kvinnor, sexuella minoriteter och människor med olika etnisk bakgrund. Man måste på allvar visa att Försvarsmakten är en arbetsplats för alla. Jag har en dröm, fru talman, att Försvarsmakten en dag ska vara attraktiv att söka sig till för alla ungdomar i Sverige oavsett kön, läggning eller etnisk bakgrund. Om denna dröm ska kunna förverkligas i min livstid måste mycket förändras, och det snabbt. Jag vet att detta är möjligt.