Fortsatt svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen
Betänkande 2010/11:UFöU4
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 17 juni 2011
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Fortsatt svensk militär närvaro i Libyen (UFöU4)
Riksdagen har beslutat att Sverige ska fortsätta delta i den internationella militära insatsen i Libyen. Den svenska militära insatsen inriktas på stöd till genomförandet av FN:s säkerhetsrådsresolution 1973 i dess helhet. Det innebär upprätthållandet av vapenembargot, skydd av civila och stöd för humanitära insatser. För att övervaka den vapenvila som eftersträvas kan flygspaningsinsatserna också spela en roll. Stridsinsatser mot markmål kommer inte att genomföras. Enligt beslutet ska Sverige ställa en väpnad styrka på högst 250 personer till förfogande i högst tre månader. Det svenska bidraget kommer att bestå av en insats för flygspaning med högst fem flygplan av typen JAS 39 Gripen och tillhörande stödresurser för bland annat flygtankning. Det ska också finnas möjlighet för Sverige att bidra med en maritim bordningsförmåga om högst 40 personer för att upprätthålla vapenembargot och högst 10 personer för bland annat informationsoperationer.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner: 2
Propositioner: 1
Propositioner: 1
Från regeringen
- Fortsatt svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i LibyenProposition 2010/11:127
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2011-06-16
Trycklov till Gotab och webb: 2011-06-16
Trycklov: 2011-06-16
Justering: 2011-06-16
Trycklov till Gotab och webb: 2011-06-16
Trycklov: 2011-06-16
Justering: 2011-06-16
Reservationer: 2
Betänkande 2010/11:UFöU4
Betänkande 2010/11:UFöU4
Alla beredningar i utskottet
2011-06-16
Fortsatt svensk militär närvaro i Libyen (UFöU4)
Utskottet föreslår att Sverige ska fortsätta att delta i den internationella militära insatsen i Libyen. Den svenska militära insatsen inriktas på stöd till genomförandet av FN:s säkerhetsrådsresolution 1973 i dess helhet. Det innebär upprätthållandet av vapenembargot, skydd av civila och stöd för humanitära insatser. För att övervaka den vapenvila som eftersträvas kan flygspaningsinsatserna också spela en roll. Stridsinsatser mot markmål kommer inte att genomföras.
Enligt förslaget ska Sverige ställa en väpnad styrka på högst 250 personer till förfogande i högst tre månader. Det svenska bidraget kommer att bestå av en insats för flygspaning med högst fem flygplan av typen JAS 39 Gripen och tillhörande stödresurser för bland annat flygtankning. Det ska också finnas möjlighet för Sverige att bidra med en maritim bordningsförmåga om högst 40 personer för att upprätthålla vapenembargot och högst 10 personer för bland annat informationsoperationer.
Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till det förslag som regeringen har lagt fram efter en överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2011-06-17
Debatt om förslag 2010/11:UFöU4
Webb-tv: Fortsatt svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen
Dokument från debatten
- 2011-06-17Protokoll 2010/11:118
Protokoll från debatten
Anf. 1 Mikael Jansson (Sd)
Fru talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation 1.
Åtta svenska Gripenplan har väl löst uppgiften med att bistå med upprätthållandet av flygförbudet i Libyen under inbördeskriget mellan Gaddafiregimen med fäste i Tripoli och gerillarörelsen med fäste i Benghazi.
Vi har bra svensktillverkade stridsflygplan, och vi har duktiga piloter. Den svenska styrkeenheten fick rätt förutsättningar och leddes skickligt av den svenska försvarsmakten och högkvarteret.
När Gaddafisidan inte kunde lyfta med sina plan eller hellre undvek detta har den svenska kontingenten i huvudsak ägnat sig åt flygspaning. Enligt Nato har detta skett med framgång och till stor nytta för insatsen i dess helhet.
Det första beslutet om deltagande i internationell insats i Libyen togs i mars.
Fru talman! Snart fattas ett förnyat beslut. Regeringen har förhandlat med Socialdemokraterna inför en förnyelse av insatsen med delvis nya komponenter. Förhandlingen har givit vid handen att fem svenska Gripen ska fortsätta med flygspaning samt att en svensk marin enhet ska delta med syftet att försvåra eventuella vapenleveranser till Tripoli från sjösidan.
Betänkandet har två reservationer där det förordas att Sveriges del i hanteringen av Libyenkrisen borde vara renodlat humanitär. Men om inget under sker kommer regeringens proposition att gå igenom kammaren med bifall.
Fru talman! Förvissad om detta vill jag redan nu önska de deltagande i den kommande insatsen lycka till. Alla i denna kammare är måna om att den kommer tillbaka helskinnad. Vi är redan stolta över er i den svenska insatsen.
Jag vill sätta dagens beslut i jämförelse med vår militära tradition.
Under andra världskriget hotades vårt land av två supermakter med tvingande perspektiv på vårt land. Vår beredskap var då inte tillräcklig.
Under det kalla kriget var vår beredskap så god som det kan begäras av ett land av vår storlek. Det militärt starka Sverige var då fredsbevarande genom att det skulle vara mycket svårt för Sovjetunionen att snabbt nå Atlanten genom Sverige.
Detta är historia i dag. Mer minns vi de svenska fredsbevarande insatserna i Kongo, Gaza, Cypern, Libanon, Sinai, Bosnien, Makedonien, Liberia, Afghanistan, Kroatien, Somalia och Kosovo.
Många svenska frivilliga har riskerat sina liv för att säkra andras fred och trygghet. Mer än 80 soldater har omkommit under tjänstgöring i Försvarsmaktens utlandsstyrka.
Sverige har en tradition att hjälpa till med resurser i fredsbevarande och fredsskapande insatser. Trots att det är både farligt och dyrt är det, som jag ser det, en plikt att hjälpa till ute i världen i svåra kriser.
Sverige har hanterats slarvigt i flera decennier. Trots detta är vi ett relativt välmående land.
Alla partier invalda i riksdagen tycker att Sverige har ett internationellt ansvar gentemot människor i vår omvärld som befinner sig i svåra kriser.
Det finns många verktyg i lådan: katastrofbistånd, utvecklingsbistånd, fredsbevarande militär insats och fredsskapande militär insats. Men Sverige har som ett litet land bristande resurser. Därför måste vi i Sverige extra mycket trimma och planera våra hjälpinsatser så att de genererar effekt.
Militära fredsinsatser och u-hjälp ska också produceras skickligt liksom allt annat vi producerar. Ofta är den politiska nivån avgörande - att vi tar rätt sikte och att vi förstår terrängen där krisen utspelar sig.
För att gå tillbaka till betänkandet anser jag att Sverige flyter för mycket med i rörelseriktningen när vi diskuterar och planerar våra militära fredsinsatser. Vi diskuterar detaljer i insatsen i stället för hela bilden. Är vi osäkra på om kampanjen är rätt visar vi det genom att delta lite mindre än andra. Exempelvis flyger vi i Libyens luftrum, men vi bekämpar inte de markmål vi skulle kunna bekämpa.
Enligt min mening är det fel sätt att visa osäkerhet. Vi är med i kampanjen. Vi är en oskiljbar del i den Natoledda kampanjen. Strider man i en kampanj och lyder under kampanjens stridsledning är man helt med, oavsett instruktioner. Om det är svenskt eller norskt stridsflyg som bekämpar markmål är ointressant. Ansvaret är detsamma.
Det är därför som vi i första hand måste diskutera syftet med den Natoledda kampanjen. Vi måste också diskutera taktiken.
Jag ska börja med syftet. Gaddafi var diktator, och när upproret startade i Benghazi mötte han detta med våld. Våld har varit rättesnöret mellan Tripolitanien och Cyrenaika där Benghazi ligger i mer än 2 000 år. Demokrati har aldrig varit någon byggsten i området i allmänhet men aldrig heller något fredsband mellan dessa forna två länder.
Vi har den historiska bakgrunden. Men när staten Libyen kollapsar eller närmar sig ett läge som det internationella samfundet definierar som brott mot mänskliga rättigheter måste någonting göras. Men vad ska göras och hur?
Förståelsen för den aktuella processen och läget på plats har inte gynnats av initierade svenska nyhetsreportage. Svenska massmedier har få utrikeskorrespondenter. Äktheten hos de bilder som vi har fått via internationella medier vet vi ganska lite om.
Låt oss vara uppriktiga. Ej heller mellan oss i riksdagen har det förekommit några djupare diskussioner om läget på plats, och frågetecknen är många.
Hur människor verkligen tänker och känner på plats är en förutsättning stark som berget. Många stormakter har underskattat detta faktum.
Vi i Sverigedemokraterna har egentligen uppfattat konflikten som ett inbördeskrig mellan två folk i en stat, medan majoriteten i kammaren har uppfattat konflikten som en frihetskamp mot en diktator i en stat som äger förutsättningar att utvecklas demokratiskt och enhetligt.
Hur man uppfattar läget bestämmer hur man formulerar syftet med en eventuell insats. Bestämmer man sig för en insats ska taktiken möta och uppfylla syftet. Mot bakgrund av vad kammaren anser om läget på plats förstår jag att man förespråkar och vill delta i en massiv bombning mot Gaddafi - man tror att hela problemet ligger just där. Jag är inte säker på att FN-mandatet egentligen tillåter detta, men det är ju er sak.
I mitt parti har vi bedömt läget på plats annorlunda och därmed också syftet. Vi tror att internationella insatser borde ta fasta på att åtskilja de stridande och därefter inleda förhandling.
Vad kostar det då att åtskilja de stridande? Ja, Nato skulle kanske kunna sätta relativt små förband i en demarkationszon mellan grupperingarna. Nato skulle kanske kunna säga att varje överträdelse av denna zon möts med tung bekämpning. FN skulle kanske kunna förhandla om en demokratisk övergång, troligen i två länder i stället för ett, och om Gaddafis avgång från makten.
Skulle kanske kunna, säger jag, för jag vet inte vad som är optimalt och kan rädda mest liv i nuvarande Libyen. Men efter beslut i vårt parti har vi valt att förorda att Sveriges roll i denna konflikt blir humanitär. Vi tror inte att den Natoledda kampanjen är optimal för att rädda liv i nuvarande Libyen.
Generellt vill jag avrunda med följande.
Som partner med Nato behöver vi inte följa med i allt. Vi är fria att själva bestämma våra fredsinsatser. Beslut om att sätta in svensk trupp i fjärran land är svåra beslut. Alla svenska riksdagsmän är besjälade av att riksdagen tar lyckosamma beslut eftersom våra beslut påverkar andras liv och död. Men låt oss tänka självständigt. I andra länder kan regeringar på eget bevåg sätta in militär trupp utomlands. I andra länder kan presidenter utnyttja militära kampanjer för att öka sin inhemska popularitet. Låt oss tänka på detta, och låt oss inte bli så naiva att vi bara flyter med utan att ta egen ställning som nation.
Fru talman! Svensk utrikespolitik bör vara självständig och äga initiativförmåga.
I detta anförande instämde Julia Kronlid, Per Ramhorn och Tony Wiklander (alla SD).
Anf. 2 Hans Linde (V)
Fru talman! Vi har att debattera det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande om fortsatt svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen.
Vänsterpartiets utgångspunkt i dagens debatt är vår solidaritet med det libyska folket. Vår utgångspunkt är hur Sverige på bästa sätt kan bidra till att understödja det libyska folkets berättigade och legitima krav på demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa.
Därför var det självklart för oss i Vänsterpartiet att ge vårt stöd till de folkliga protester som bröt ut i Benghazi den 15 februari efter att människorättsaktivisten Fathi Terbil hade fängslats. Därför krävde vi att omvärlden skulle reagera och agera när regimen i Tripoli vände vapnen mot sin egen befolkning och fredliga protester bemöttes med attackhelikoptrar och stridsvagnar. Vi kritiserade också hårt Carl Bildts numera historiska uttalande "Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling" samtidigt som människor dog på gatorna i Benghazi, Misrata och Tripoli.
Därför valde vi i Vänsterpartiet också att ge vårt stöd till FN-resolutionerna 1970 och 1973 och att den 1 april i denna kammare stödja ett svenskt deltagande i upprätthållandet av flygförbudszonen över landet. När Gaddafi använde sitt flygvapen för att attackera sin egen befolkning trots omvärldens tydliga fördömanden, uppmaningar till eldupphör och sanktioner såg vi få alternativ till att upprätta en flygförbudszon för att förhindra dessa attacker. Vi vet självklart inte i dag vad som skulle kunna ha skett om vi inte hade deltagit i flygförbudszonen, men det är vår övertygelse att Sverige de senaste månaderna kunnat bidra till att förhindra den libyska regimen att begå övergrepp mot sin egen befolkning och därigenom räddat livet på ett stort antal libyer.
När Sveriges bidrag till flygförbudszonen nu avvecklas och den internationella insatsen går från att skydda civila till att alltmer bedriva ett öppet krig mot Gaddafi för att få till stånd ett regimskifte är det lika självklart för oss i Vänsterpartiet, med vår utgångspunkt i solidariteten med det libyska folket, att säga nej till att fem JAS Gripen-plan ska spana över Libyen och att en bordningsstyrka på högst 40 personer ska upprättas. Vi anser att de 115 miljoner kronor som nu avsätts för den militära insatsen i stället borde användas till breda och långsiktiga humanitära insatser.
Fru talman! Det vi debatterar i dag är inte en förlängning av den nuvarande insatsen. Det vi debatterar i dag är i grunden en ny insats från Sverige, en insats med en ny sammansättning och med nya uppgifter som kommer att verka under nya förutsättningar jämfört med den tidigare.
Precis som det uttrycks i betänkandet kommer den nuvarande svenska militära insatsen, som är inriktad på att upprätthålla flygförbudszonen, att avslutas. Det är en naturlig konsekvens av utvecklingen på marken. Vid den förra debatten i denna kammare den 1 april hade Muammar Gaddafi militär kapacitet och den politiska viljan att använda denna kapacitet till att attackera sin egen befolkning. I dag är det libyska flygvapnet och luftvärnet i det närmaste helt utslaget. Det uppdrag som vi gav till det svenska försvaret från denna kammare för tre månader sedan är nu uppfyllt.
I stället har den borgerliga regeringen med stöd av Miljöpartiet och Socialdemokraterna presenterat en i grunden ny insats. Fem JAS Gripen-plan ska spana över Libyen, och en bordningsstyrka ska upprätthållas.
Nato har bett Sverige att bedriva spaning för att de ska kunna använda vår information för att bedriva bombanfall mot markmål. I det uppdrag som regeringen nu vill att riksdagen ger till den svenska Försvarsmakten ligger den överhängande risken att även Sverige indirekt bidrar till civila dödsoffer. FN-resolution 1973:s tydliga uppmaning att med alla till buds stående medel skydda civila känns avlägsen när man läser regeringens proposition.
Vi måste också fråga oss vilket behov det finns av en maritim bordningsstyrka. Alla uppgifter tyder på att vapenembargot från havet varit effektivt; över 100 bordningar har genomförts utan det svenska bidraget. I den mån det i dag förekommer en införsel av vapen till regimen i Tripoli sker den via markvägen, och det kommer knappast 40 svenska soldater i Medelhavet att kunna förhindra.
Fru talman! Det är inte bara situationen på marken i Libyen som har förändrats de senaste tre månaderna; det har också den internationella insatsen. Kriget i Libyen har ändrat karaktär. Vänsterpartiet och flera bedömare med oss menar att FN-resolution 1973 alltmer har kommit att bli en förevändning för Nato att delta i ett öppet krig med målet att avsätta Gaddafi. Den internationella insatsen har gått från att skydda civila till att mer bedriva ett öppet krig med syfte att få till ett regimskifte. I flera av de truppbidragande länderna diskuterar man nu öppet om Muammar Gaddafi som person är en legitim måltavla. Något sådant har inte stöd i FN-resolutionen och skulle vara ett tydligt brott mot folkrätten.
Låt mig vara tydlig: Vänsterpartiet har sedan den folkliga revolten bröt ut den 15 februari stött det libyska folkets legitima krav att Muammar Gaddafi måste avgå. Vi vill se ett fritt och demokratiskt Libyen. Men det är inte genom bombanfall från Natos sida som ett sådant Libyen kommer att kunna byggas.
Fru talman! Varje dag som går i Libyen utan en vapenvila innebär ytterligare en dag av lidande för det libyska folket. De har inte råd att vänta. Nu måste världssamfundets fokus vara ett omedelbart stopp för stridigheterna. Vänsterpartiet stöder FN:s tydliga krav på eldupphör och menar, precis som den välrenommerade tankesmedjan International Crisis Group, att det behövs en politisk lösning, med en vapenvila som övervakas av en fredsbevarande styrka under FN-mandat och omedelbara förhandlingar mellan regimen och oppositionen.
Vid en eventuell vapenvila är vi från Vänsterpartiets sida beredda att stödja en svensk insats som har till uppgift att övervaka vapenvilan, under förutsättning att det finns ett tydligt FN-mandat.
Tyvärr riskerar dock utvecklingen av den internationella insatsen att snarare försvåra en vapenvila. International Crisis Group menar att den nuvarande inriktningen gör en vapenvila närmast omöjlig och därmed maximerar risken för en utdragen väpnad konflikt med ett omfattande mänskligt lidande bland det libyska folket som följd.
Robert Malley, International Crisis Groups programchef för Mellanöstern och Nordafrika, skrev samma dag som regeringen presenterade sin överenskommelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet följande i ett pressmeddelande: "Det internationella samfundet har ett betydande ansvar för vilken väg utvecklingen tar. I stället för att hålla fast vid den nuvarande politiken och riskera att konsekvensen blir ett farligt kaos borde det ageras nu för att underlätta ett framförhandlat slut på inbördeskriget och en ny början för Libyens politiska liv." Vänsterpartiet ställer sig till fullo bakom detta uttalande.
Fru talman! Vänsterpartiets utgångspunkt är som sagt solidariteten med det libyska folket. Därför föreslår vi i dag massiva satsningar på humanitär hjälp till Libyen. Vi vill att de 115 miljoner som de borgerliga partierna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill lägga på den militära insatsen i stället ska användas för humanitära insatser.
Enligt FN:s humanitära organisation OCHA kan så många som 639 000 människor ha flytt landet. Dessutom beräknas det finnas 250 000 internflyktingar i Libyen i dag. Det råder en akut brist på mat och mediciner, och folk lever under omänskliga förhållanden. Nu behövs flyktinghjälp, sjukvård, mediciner, utbildningsinsatser och återuppbyggnad. Trots det saknas helt konkreta och tydliga löften i propositionen om ökade humanitära och civila insatser.
Jag vill också säga att en av de verkligt stora humanitära katastrofer vi just nu ser när det gäller Libyen utspelar sig ute på Medelhavet, där människor i små båtar försöker fly undan våldet. Alltför många av dem drunknar, och alltför många av dem törstar ihjäl i sina små båtar - samtidigt som Natos stridsflygplan åker i skytteltrafik över dem och vattnen är fulla av fartyg. Om detta säger propositionen ingenting, och i betänkandet finns bara vaga skrivningar.
Enligt FN:s högkommissionär för flyktingfrågor, António Guterres, har mindre än 2 procent av flyktingarna som flytt undan våldet i Libyen kommit till Europa. Hade Europa verkligen menat allvar med retoriken om solidaritet med det libyska folket hade man öppnat sina gränser och erbjudit de libyer som nu flyr undan våldet en fristad på vår kontinent. I dag gör man tyvärr det motsatta.
Jag vill därför avslutningsvis yrka bifall till reservation 2.
I detta anförande instämde Christina Höj Larsen (V).
Anf. 3 Karin Enström (M)
Fru talman! Det är aldrig lätt att fatta beslut om att skicka väpnad trupp utomlands. Det sätter människors liv i fara, det kräver stora resurser och uppoffringar och det medför betydande risker. Sådana beslut måste därför vägas mot insatsens legitimitet, mål och förutsättningar att uppnå dessa mål. Det är just i ljuset av dessa frågor vi i dag samlas för att debattera ett fortsatt svenskt deltagande i den militära insatsen i Libyen.
De frihetsuppror vi bevittnar i Nordafrika och Mellanöstern kommer kanske att medföra en av de mest genomgripande förändringarna av det internationella systemet sedan Berlinmurens fall. Utmaningarna är enorma, men möjligheterna att skapa förändring i regioner som präglas av politiskt förtryck och ekonomisk stagnation är ännu större. I grunden handlar det om människor som gör uppror och revolt mot decennier av förtryck och diktatur, och de gör uppror i hopp om att skapa en bättre framtid för sig själva, sina familjer och sitt land.
Vi har ett ansvar att stödja dessa människor i deras kamp för demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomiskt välstånd. Det var på dessa grunder vårt Europa kunde byggas, och det är den riktning vi vill se världen utvecklas i. Vårt engagemang och vårt stöd för frihetsupproren sänder också signalen till andra diktaturer runt om i världen att vi är beredda att backa upp våra ord med handling, även i form av militära medel om så krävs. FN:s säkerhetsråd har också mycket tydligt slagit fast att situationen i Libyen utgör ett allvarligt hot mot internationell fred- och säkerhet samt att det internationella samfundet ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila.
Insatsen i Libyen har med andra ord en mycket stark internationell legitimitet genom säkerhetsrådsresolutionerna 1970 och 1973. Detta är viktigt för oss. När FN kallar ställer vi upp. Det har vi alltid gjort, och det ska vi fortsätta göra. Det handlar om att värna det normsystem som FN har byggt upp. Det är det som lägger grunden för de folkrättsliga spelreglerna i den internationella politiken, och det är som sagt det som lägger grunden för legitimiteten i denna insats.
Fru talman! Situationen i Libyen är alltjämt mycket oroande. Precis som vi har hört från tidigare talare är det mer än 600 000 människor som hittills har tvingats på flykt. Inne i landet råder det svår brist på livsmedel, medicin och bränsle. Det rapporteras om summariska avrättningar, försvinnanden, användande av mänskliga sköldar, användande av klusterammunition i tättbefolkade områden och tortyr mot frihetsberövande. Om vi får ett slut på detta måste vi också fortsätta att ta ansvar. Då är det militära instrumentet ett bland flera i stödet för att få en fredlig utveckling i Libyen.
Vår svenska insats bygger även på ett stort humanitärt stöd. Vi har hittills anslagit 138 miljoner kronor i bilateralt bistånd. Det finns också ett omfattande bistånd som kanaliseras genom multilaterala organisationer. Vi har även tydligt deklarerat att Sverige är berett att ta ett stort ansvar för återuppbyggnaden av det civila samhället och dess institutioner när freden väl är säkrad. Men, fru talman, i detta skede är det militära instrumentet helt oumbärligt för att hindra de grova övergrepp som begås mot civila i Libyen. Gaddafi var glasklar om sitt mål att gå från hus till hus och slå ihjäl varenda kackerlacka i Benghazi, som han uttryckte det. Det råder ingen tvekan om att hans mål är att utplåna all opposition.
Delar man uppfattningen att det är nödvändigt att stoppa våldet måste man också vara beredd att använda militära medel. Det räcker inte bara med att ge humanitärt bistånd och låta någon annan ta ansvar för att göra det riskfyllda och svåravvägda militära arbetet.
Fru talman! Det går heller aldrig så snabbt som vi skulle vilja när vi gör fredsfrämjande insatser. Det tar tid att få resultat. Till stora delar är de militära ställningarna fortfarande låsta i Libyen, men de politiska, militära och ekonomiska åtgärder som har vidtagits mot Gaddafiregimen har försvagat dem. Det begränsar även möjligheten att begå övergrepp mot civila. Det handlar om att rädda människoliv, och det har insatsen också gjort fram till i dag. Det är därför det är så viktigt att vi har lyckats hitta en stark och bred politisk lösning här i kammaren för att fortsätta den militära insatsen i Libyen.
Om vi hade avbrutit insatsen hade vi indirekt stärkt Gaddafi, och det hade varit ett bakslag för de krafter vi vill främja. Vi måste upprätthålla det militära trycket på Gaddafiregimen för att skapa förutsättningar för och påskynda en politisk lösning. Men, som sagt, är det någonting vi har lärt oss av de närmare 60 år som Sverige har varit verksamt inom fredsfrämjande insatser är det att det krävs tålamod och långsiktighet för att lyckas - så även i Libyen.
Fru talman! Den svenska insatsen har rönt stor uppskattning, inte minst genom Gripens i det närmaste unika spaningsförmåga, och vi har all anledning att känna stolthet och tacksamhet inför de svenska kvinnor och män som genomför insatsen. Nu föreslås det militära engagemanget från svensk sida breddas ytterligare med en bordningsstyrka som personal för informationsoperationer. Den svenska flygspaningsinsatsen föreslås breddas till stöd för genomförandet av säkerhetsrådsresolution 1973 i sin helhet, och utskottet menar att den utökade spaningen bör kunna inledas snarast.
Fru talman! Det är med stor tillfredsställelse vi kan stå här i dag och se att vi har en bred och stark politisk enighet i denna kammare om ett fortsatt svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen. Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag.
Anf. 4 Hans Linde (V)
Fru talman! Vi har under de senaste veckorna utförligt i svenska medier kunnat läsa om Socialdemokraternas piruetter när det gäller Libyenfrågan. De som i denna kammare verkligen har stått för de stora omsvängningarna är dock Moderaterna. Från att ha sagt att det inte handlar om att ta ställning för den ena eller den andra säger man i dag att vi måste upprätthålla ett militärt tryck på Muammar Gaddafi. Det är en 180-gradig svängning av Moderata samlingspartiet.
Den insats vi ser har i grunden ändrat karaktär. Fokus flyttas och sätts nu alltmer på att man ska avsätta Muammar Gaddafi och få till ett regimskifte i Libyen.
De som tvivlar på det kunde i Karin Enströms anförande höra att det inte längre handlar om att skydda civila, det handlar om att få till ett regimskifte i Libyen. Vi har lärt oss av historien att när man från väst försöker att bomba fram demokrati, frihet och befrielse går det sällan speciellt bra. Vi har sett det i Irak, vi har sett det i Afghanistan där man med exakt samma retorik har försökt bomba fram en förändring. Det har inte gått speciellt bra. I Irak och Afghanistan väntar folket fortfarande på sin befrielse.
Förskjutningen av insatsen är allvarlig därför att man nu rör sig mot FN-resolutionens gränser, till och med går över gränserna. Vi börja komma i ett läge där det blir alltmer tydligt att denna insats inte längre till fullo har stöd i FN-resolutionen. Det som också är allvarligt är det som the International Crisis Group tar upp i sin rapport som släpptes samma dag som överenskommelsen med de borgerliga partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterades, nämligen att den strategi och den inriktning som insatsen börjar få försvårar möjligheterna att få till en vapenvila. Det verkligt viktiga nu är att få till ett omedelbart eldupphör, det som FN-resolutionen 1973 tydligt efterfrågar.
Därför blir min fråga till Karin Enström: Ser inte Karin Enström och Moderaterna problemen med att den inriktning som denna insats får, där man bedriver ett mer aktivt krig för att få till ett regimskifte i Libyen, försvårar möjligheterna att få till en vapenvila, försvårar möjligheterna att upprätthålla FN-resolutionen?
Anf. 5 Karin Enström (M)
Fru talman! Jag håller med Hans Linde om att det allra viktigaste nu är att få till ett eldupphör och en vapenvila för att kunna nå en politisk lösning. Men jag tror, precis tvärtemot vad Hans Linde och Vänsterpartiet tror, att detta inte kan genomföras om vi släpper på trycket mot Gaddafi. Det handlar om att hålla uppe trycket mot honom och företrädare för hans regim, som fortsätter att plåga civila, fortsätter att utföra de värsta kränkningar man kan tänka sig mot civila och mänskliga rättigheter. Man kan välja. Man kan släppa trycket och låta den här regimen konsolidera sig och vinna mark igen. Då är risken, tror jag, att vi inte kommer att få se en fredlig lösning alls, utan oppositionen kommer att utplånas helt och håller. Därför håller jag inte med om Hans Lindes eller Vänsterpartiets analys.
Vi vet allihop att enbart en militär lösning självklart inte gäller för Libyen heller. Vi behöver få till en vapenvila, vi behöver få till förhandlingar för att nå en fredlig lösning. Men vi kan inte se några tecken i dag på att den viljan finns, och därför måste vi upprätthålla trycket så att kränkningarna inte kan fortsätta och vi kan få en fredlig utveckling.
Hans Lindes alternativ är ganska oklart. Det är att fortsätta att be om att det ska gå bra och humanitära insatser - de krävs också, och det har vi givit stöd för.
Jag vill snarast ställa en motfråga till Hans Linde: Hur tror Hans Linde att vi med hans och Vänsterpartiets alternativ ska kunna nå en lösning?
Anf. 6 Hans Linde (V)
Fru talman! Vänsterpartiets svar är att vi stöder FN-resolutionen 1973. Vi stöder dess tydliga krav på vapenvila, vi stöder dess krav på att omvärlden måste agera med alla till buds stående medel för att skydda civila. Den här insatsen handlar inte längre om det. Karin Enström tydliggör det. Gång på gång pratar Karin Enström om att vi måste sätta tryck på regimen i Tripoli. Var i FN-resolutionen finns det ett stöd för att sätta ett militärt tryck på Muammar Gaddafi och hans regim?
Jag välkomnar att Karin Enström nu säger att eldupphör är viktigt. Det har inte riktigt framgått av vare sig betänkandet eller regeringens proposition. Frågan till Karin Enström är: Vad gör den borgerliga regeringen i Sverige för att man ska få till stånd ett eldupphör? Vilka politiska initiativ tar man? Eller är det som i vanlig ordning när det gäller den borgerliga regeringspolitiken att man bara har ett enda verktyg att bedriva utrikespolitik med, nämligen att skicka militärtrupp till utlandet?
Det här är allvarligt för Libyen, men det får också konsekvenser för hela regionen och får internationella konsekvenser. När FN-resolutionen 1973 antogs fanns det ett brett internationellt stöd för den. Sydafrika valde till exempel att stödja resolutionen. Ryssland och Kina valde att lägga ned sina röster. Det var oerhört viktigt att vi kunde få en bred uppbackning för denna resolution. Men nu ser vi - som en konsekvens av att Nato och de andra truppbidragande länderna rör sig mot gränsen av FN-resolutionen, till och med går över gränserna för resolutionen och börjar frångå folkrättens grunder - att stödet börjar eroderas och försvagas. Vi ser redan hur Kina och Ryssland backar, hur flera av de länder som inledningsvis stödde FN-resolutionen blir alltmer kritiska, till exempel länder inom Afrikanska unionen.
Karin Enström pratade tidigare om att vi skickar en signal till alla förtryckarregimer runt om i Mellanöstern och Nordafrika. Nej, det skickas inga signaler. Det skickas inte en enda signal. Alla andra förtryckarregimer runt om i Mellanöstern och Nordafrika vet att på grund av att man har överträtt FN-resolutionens gränser kommer det inte att komma till stånd fler FN-resolutioner. Vi kommer inte att kunna få till stånd en FN-resolution gällande Syrien, för länder som Kina och Ryssland blockerar det på grund av att Nato och de andra truppbidragande länderna gått över gränserna i Libyen.
Anf. 7 Karin Enström (M)
Fru talman! Jag tror att det alltid kommer att finnas länder som hittar skäl för att inte behöva blanda sig i andra länders inre angelägenheter. Jag tror att det snarare är det som gör att man uttrycker att det finns någonting som kryper ifrån FN:s säkerhetsråds resolution. Då kan man använda det som ett bekvämt argument för att inte behöva angripa.
Jag håller inte med om den tolkningen. Det finns tydligt uttryckt att vi inte kan släppa trycket förrän ett antal mål är uppfyllda, bland annat att våldet mot de civila ska upphöra. Dessförinnan kan man inte börja förhandla, man kan inte hitta en politisk lösning. Här har vi uppenbarligen olika syn.
Jag tror att det är viktigt att vi fortsätter att stödja FN-mandatet, att vi fortsätter att delta i operationen för att kunna få en fredlig demokratisk utveckling i Libyen där libyska folket självt kan bestämma hur framtiden ska se ut.
Anf. 8 Urban Ahlin (S)
Fru talman! Bara för något år sedan fanns det ingen som kunde föreställa sig den fantastiska och dramatiska förändring som vi har sett i vårt eget närområde. Den arabiska våren tog oss alla med förvåning. Det är naturligtvis en dramatisk förändring i vårt direkta närområde när miljoner människor kastar förtryckare över ända, säger att det får vara slut med korruption, diktatur och vill leva ett liv i mänsklig värdighet. Det är en fantastisk utmaning och möjlighet för Sverige och den europeiska unionen när människor, precis som man gjorde i det forna Sovjetunionen och östblocket, kastar sina diktaturer över ända.
Regeringen inledde stödet till folket i den arabiska världen stapplande. När Mubarak försökte behålla makten och trycket var enormt från den egyptiska befolkningen vågade utrikesministern inte ta ställning och säga att Mubarak bör avgå. Vi socialdemokrater var tydliga.
När Mubarak väl hade avgått och situationen i Libyen lyftes upp, när människorna tog avstånd från ett 40-årigt enormt förtryck, talade regeringen om stabilitet och att inte välja sida. Vi socialdemokrater var tydliga med att vi vet att det är enormt stora utmaningar. Vi kan inte gå i god för alla de människor som har protesterat mot sina diktatorer. Det kan finnas extremister. Det kan finnas människor vars åsikter vi starkt ogillar, men stabilitet är vad diktatorerna önskar sig. Allt annat är att välkomna trots att det är enorma utmaningar för oss att hjälpa folket i den arabiska världen.
Libyens folk mötte en annan diktator än vad man gjorde i Tunisien och Egypten. Man mötte en diktator som sade: Jag älskar makten så mycket att jag är beredd att använda vapen för att döda mitt eget folk. Gaddafi uttalade mycket tydligt att han ska gå från hus till hus, från hem till hem och döda råttorna och kackerlackorna.
Så starkt uttalade han sin bevekelsegrund för att döda sin egen befolkning att Arabförbundet för första gången någonsin begärde det internationella sambundet att stoppa detta. Jordanien krävde av FN:s säkerhetsråd att ha en resolution för att inrätta en flygförbudszon för att hindra Gaddafi att bomba sitt eget folk.
Vi socialdemokrater krävde, långt innan FN:s säkerhetsråd tog ett beslut om en flygförbudszon, av den svenska regeringen att de skulle vara för en flygförbudszon, att de skulle planera för ett deltagande i en flygförbudszon. Men regeringen tövade. Carl Bildt satsade på det som jag ärligt måste säga var det mest trovärdiga, att FN:s säkerhetsråd aldrig skulle kunna samla sig till att göra det vi vill att FN:s säkerhetsråd ska göra, nämligen skydda de civila - responsibility to protect. Historiskt har FN inte klarat det i Srebrenica, Rwanda och så vidare.
Det fantastiska var att denna gång - och jag vill understryka detta för kammaren - när vi har det mest legitima säkerhetsråd som denna värld någonsin har skådat, med medlemmar såsom Brasilien, Indien, Tyskland, Sydafrika plus de andra permanenta medlemmarna, då lyckas man ta sig samman, komma ihåg sina förpliktelser från 2005 om ansvaret att skydda. Man släppte fram en säkerhetsresolution som krävde att det skulle upprättas en flygförbudszon för att hindra Gaddafi från att döda sin egen befolkning.
Regeringen fick fel, och helt plötsligt förändrades spelplanen. I stället för att tala om för Försvarsmakten när man inte skulle planera för ett deltagande i flygförbudszonen blev det helt plötsligt väldigt bråttom att tala om för Försvarsmakten att nu måste de i väg. Och ni vet hur det gick. När Sverige väl kom på plats var flygförbudszonen i praktiken redan upprättad, för det fanns andra länder som var snabbare och som redan var där. Och det var på grund av utrikesministerns tövan att stödja de arabiska folken i deras strävan efter mänsklig värdighet.
Vi socialdemokrater uttalade då att vi tyckte att det var rimligt att vi avslutade flygförbudszonsarbetet och försökte bredda vår insats till att omfatta även annat och att också ha fokus på vad framtiden ställer för krav på oss. Vi tyckte att det var en otroligt olycklig fokusering på åtta Gripenplan när vi vet att utmaningarna i Libyen är betydligt större än så. Där delar jag Hans Lindes åsikt att det kommer att krävas enorma insatser från Europeiska unionen och från Sverige för att få en vapenvila som är funktionell, och som ger det libyska folket en möjlighet att själva välja sin framtid, och för att stödja en återuppbyggnad av detta fullständigt förruttna land under Gaddafi.
Allt detta drev vi gentemot den borgerliga regeringen. Det enda svaret var: Vi ska fortsätta att upprätthålla flygförbudszonen, och vi ska fortsätta med åtta Gripenplan.
Vi kom sent dit. Flygförbudszonen var redan upprättad. Vi hade fattat ett beslut i denna kammare om att uppdraget var att upprätthålla flygförbudszonen samt att ha spanings- och stödresurser. Eftersom Gripen har den exklusiva förmågan med spaningskapslarna, som Karin Enström tidigare talat om, kunde man växla från att till att börja med bara patrullera flygförbudszonen, det vill säga att ha fokus på att tvinga ned Libyens flygvapen för att det inte skulle kunna attackera sin egen befolkning, till att ägna sig åt flygspaning över det område som då täcktes av flygförbudszonen. Det var tack vare att vi skrev "spanings- och stödresurser" i vårt beslut.
När vi nu ska förlänga insatsen är det väl rimligt att vi talar om för allmänheten och för oss själva att det faktiskt är en helt ny insats vi talar om. Det som vi åkte dit för att göra, att upprätthålla flygförbudszonen, var inte det vi gjorde i slutet av förra perioden när det handlade om flygspaning. Nu ger vi ett betydligt bredare, välkommet och välbehövt bidrag till den internationella insatsen i Libyen.
Tro inte på att det skulle ha varit något slags svaghet och att vi socialdemokrater har försökt få regeringen att minska på slagkraften i den insats vi gör - icke alls! Vi är av den bestämda uppfattningen att om vi bestämmer oss för att vi ska vara med i en internationell militär operation ska den naturligtvis vara verkningsfull och bra. Vi ska inte åka i väg och göra några halvdana insatser.
Jag vill därför påtala att alla dessa fyra insatser som vi nu gör - lufttankningsförmåga, flygspaning, bordningsstyrka och att vi sänder informationsofficerare - är efterfrågade i den internationella insatsen och sådant som det finns brister i. Om detta har vi i förhandlingarna med regeringen nu lagt fram en proposition. Det är bra. Det är ett starkt och välkommet bidrag till den internationella insatsen.
I diskussionerna inför den första insatsen var vi socialdemokrater väldigt tydliga med att vi inte vill ha vapeninsatser mot markmål. Låt mig förklara varför. Hans Linde var lite inne på det och också Mikael Jansson från Sverigedemokraterna. Vad är det FN-mandatet egentligen ger rätt till?
Vi var väldigt tydliga med att vi var oroliga för att insatsen mot markmål snart skulle hamna i gråzonen för FN:s säkerhetsråds egentliga mandat. Sorgligt nog är det lite som Hans Linde säger, att en del länder som var med och släppte fram resolutionen åtminstone nu tar till en del brösttoner och säger att Nato går utanför mandatet. Och så använder man detta, för jag tror inte alls att det är det som i praktiken gör att Ryssland och Kina är tveksamma till en resolution om Syrien, absolut inte. Det där är bara ett politiskt spel. Ryssland och Kina visste vad de gjorde när de släppte igenom resolutionen. Men det ger dem trots allt en ursäkt för att hindra att FN och det internationella samfundet gör någonting när det gäller Syrien, och det är olyckligt.
Därför tror jag att det var bra att vi socialdemokrater drev kravet på att inte göra insatser mot markmål. Det betyder att vi gör en insats som ingen kan ifrågasätta från ett folkrättsligt perspektiv, men vi gör ändå en insats som är behövd och nödvändig i Libyen.
Det är som sagt en bra överenskommelse. Den är behövd och den är välkommen. Och det är oerhört väsentligt att vi i Sveriges riksdag fattar besluten i en så bred överenskommelse som möjligt. Som sagts tidigare här från talarstolen är det i andra länder regeringarna eller presidenterna som fattar besluten om att skicka trupper utomlands. I Sverige är det riksdagen, och då faller ansvaret på oss. Då är det viktigt att komma ihåg att vi måste se till att det finns ett starkt stöd i ryggen för de kvinnor och män som utför dessa farliga uppdrag. Därför ska vi alltid eftersträva en så bred överenskommelse som möjligt.
Jag hälsar denna överenskommelse välkommen och yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.
Anf. 9 Hans Linde (V)
Fru talman! Egentligen är man lite frestad att ställa frågor om den process som vi har kunnat följa i medierna om Socialdemokraternas ställningstagande här. Men någonstans kan jag känna att Socialdemokraterna har häcklats nog i svenska medier för det ställningstagande eller rättare sagt de många olika ställningstaganden som de har gjort under processens gång.
I stället vill jag fokusera på det beslut som vi ska fatta i dag. Det är precis så som Urban Ahlin sade. När vi för tre månader sedan fattade beslut gjorde både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ställningstagandet att stödja beslutet att delta i flygförbudszonen. För våra båda partier var det, som jag uppfattade debatten då, två centrala delar som gjorde att vi valde att stödja den svenska insatsen i upprätthållandet av flygförbudszonen.
För det första var det en insats som hade till syfte att skydda civila. Det var inte en insats som hade till syfte att bedriva krig där man tog ställning för den ena parten mot den andra. För det andra var det, som jag uppfattade som viktigt för både socialdemokrater och oss vänsterpartister, den begränsning som fanns i mandatet att de svenska planen som skulle delta i Libyen inte skulle bomba markmål.
När vi i dag ser på denna nya insats - det är helt korrekt att det är en ny insats som vi ska ta ställning till i dag - är det uppenbart att man har frångått båda dessa kriterier.
När det gäller skydd av civila, att vi inte ska ta ställning för någon av de stridande parterna, som är en del av konflikten, ser vi nu att Sveriges deltagande i flygförbudszonen ska avslutas. Vi ska inte längre delta i att skydda mål på marken mot attacker från eventuella delar av det libyska flygvapnet. Om en libysk helikopter skulle attackera civila mål ska svenska plan inte ingripa. I stället ska vi delta i en insats som alltmer börjat bli fokuserad på att bedriva ett regelrätt krig där man tar ställning för den ena parten mot den andra med målet ett regimskifte.
Även den andra begränsningen, att vi inte ska delta i anfall mot markmål, är i praktiken borta, för den information som de svenska planen ska samla ihop ska ju användas av Nato just som ett underlag för att bomba markmål. Vår svenska insats blir en förutsättning för att Nato ska kunna bedriva markanfall.
Frågan till Socialdemokraterna är: Varför denna omsvängning?
Anf. 10 Urban Ahlin (S)
Fru talman! Hans Linde ägnar väldigt mycket tid åt att tala om just den internationella koalitionens bombanfall. Egentligen är anledningen till att vi är där att Libyen har en diktator, Gaddafi, som har visat sig vara benägen att bomba sitt eget folk. Det är just det vi försöker att förhindra med de insatser som vi gör där.
Kom ihåg att när Hans Linde talar om att det behövs humanitära insatser i Libyen är kanske den främsta humanitära insatsen att stoppa Gaddafi från att systematiskt våldta sin befolkning, att systematiskt bomba sin befolkning, att systematiskt kasta in klusterammunition i civila områden, att skjuta mot sjukhus, att avrätta människor. Det är kanske den främsta humanitära insats vi kan göra, för allt det andra är mycket svårare att nå fram med eftersom Gaddafi agerar som han gör. Det är ju därför vi är där.
Vi är fortfarande där för att skydda civila, och vi har bestämt oss för att göra en annan insats som är mer efterfrågad. Det handlar om att svara upp mot det som Förenta nationerna och Nato ser ett behov av att göra i området.
Hans Linde försöker ta sig upp på de moraliska höjderna genom att påpeka att vi står för något mer omoraliskt än vad han gör. Men, Hans Linde, du stod här för några månader sedan och var för den insats som vi deltog i. Det var flygspaning över till exempel flygförbudszonen. Om våra plan under flygspaning såg ett luftvärn gick informationen till Nato som kunde se att det pågick saker som man ville stoppa, och så bombades luftvärnet.
Nu blir det så att om vi under en flygspaning ser en pansarkolonn attackera en stad kommer den informationen att gå till Nato. Bedömer man att brott mot civila måste stoppas kommer pansarkolonnen att beskjutas.
Vad är den moraliska skillnaden mellan att ge information till Nato för bombning av luftvärn och att ge information för bombning även av pansarkolonner, Hans Linde?
Anf. 11 Hans Linde (V)
Fru talman! Urban Ahlin behöver inte berätta för mig som vänsterpartist om Muammar Gaddafis grymhet. Jag påminner Urban Ahlin om att den första Libyendebatt vi hade i kammaren efter att folkets revolt hade brutit ut var en aktuell debatt som Vänsterpartiet begärt. Vi var det första partiet som förde upp frågan om Muammar Gaddafis grymhet mot sin egen befolkning på den politiska dagordningen i denna kammare. Hade vi inte tagit detta initiativ hade det dröjt betydligt längre. Jag behöver alltså inte läxas upp när det gäller dessa frågor.
Det är en ny insats som har förändrats i grunden. Den 1 april fattade riksdagen beslut om att Sverige skulle delta i upprätthållandet av flygförbudszonen för att förhindra libyska plan att attackera mål på marken. Denna insats är avslutad.
Vi har fått tydliga besked att om svenska plan ser libyska helikoptrar attackera civila markmål ska vi inte ingripa, för det är inte längre vår uppgift. I stället är vår uppgift nu att spana. Det är en i grunden annan insats med andra uppgifter än tidigare, och därför har Vänsterpartiet valt att säga nej till den.
Retoriken blir tunn. Man talar om de fruktansvärda övergrepp Muammar Gaddafi begår mot sin egen befolkning. Insatsen har dock inte till uppgift att skydda civilbefolkningen. Vi ska som sagt inte reagera eller agera om civilbefolkningen attackeras. Vår uppgift är numera och framöver att spana över det libyska luftrummet och rapportera in till Nato. Sedan blir det Natos uppgift att använda denna information bäst man vill.
Urban Ahlin talar i sitt anförande om det historiska beslutet om FN:s resolution 1973. Ja, det var verkligen ett historiskt beslut, och vi behöver vårda det. Därför ser jag med stor oro på hur man inte bara i retoriken för fram krav på att frångå denna och röra sig in i en gråzon. Vi ser det dagligen i Libyen. Ser inte Urban Ahlin hur man i den internationella insatsen börjar röra sig in i gråzoner och till och med över FN-resolutionens gränder?
Anf. 12 Urban Ahlin (S)
Fru talman! På det sista kan jag svara att jag redan i förra debatten påtalade att en del av Englands och Frankrikes bombningar var i gråzonen. Jag sade det för att jag tydligt ville markera för de andra länder som är med i insatsen att det är viktigt att man håller sig till FN-mandatet eftersom det är ett unikt beslut och första gången responsibility to protect används. Det vore synd att utnyttja mandatet över gränserna för att på det sättet hindra att FN i framtiden tar beslut. Detta vill jag vara helt tydlig med. Naturligtvis är det viktigt att vi sänder signalen att det gäller att hålla sig till det som FN-resolutionen innebär.
Jag vill inte läxa upp Hans Linde om positionen. Jag är fullt medveten om att Vänsterpartiet hade en god politik när det gällde att stödja Libyens folk. Jag är därför ledsen över att Vänsterpartiet inte fortsätter stödja insatsen.
Jag tror att det höga tonläget från Hans Linde bygger på att han är besviken på att regeringen hanterade Vänsterpartiet klantigt i förhandlingsprocessen inför propositionen. Jag hade välkomnat att Vänsterpartiet var med, för det vore inte speciellt konstigt med tanke på att det fortsatt handlar om att skydda civila.
Insatsen har förändrats för att det libyska flygvapnet i princip är utslaget. Det kan finnas ett fåtal plan och helikoptrar kvar. Vårt flygvapen har stora problem ändå att få ned en helikopter om det skulle behövas. Detta behov finns inte.
I dag finns det ett behov av att spana på vad Gaddafi gör, för han är alltmer desperat. Det omvärlden och den internationella koalitionen oroas över är en desperat åtgärd av en desperat diktator när han sätter in pansarfordon mot en stad för att göra ett våldsamt övergrepp på civilbefolkningen. Där ska vi givetvis vara med och flygspana. Vi kan göra en fantastiskt bra insats för att skydda civila mot Gaddafis desperata åtgärder mot sitt eget folk.
Anf. 13 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Jag kan inte påstå att jag har längtat efter den här debatten. Jag hade snarare hoppats att världssamfundet under de tre månader som gått skulle ha fått Gaddafi att förstå att hans folk, som han kallar kackerlackor - vilket flera här tagit upp - inte älskar honom och att det är bättre för alla parter, även honom själv, om han träder tillbaka från sin självutnämnda tron och överlämnar makten till folket.
Å andra sidan anade jag när vi tog det tidigare beslutet att det inte var troligt att han skulle göra det. Jag anade också att det inte skulle räcka med tre månader för världen att stoppa våldet i Libyen. Tre månader är en kort tid för den som väntar på något gott, som Gaddafi som hoppas på att världen ska tröttna och dra sig tillbaka.
Därför är det en viktig signal till Gaddafi att världssamfundet inte har för avsikt att låta honom återuppta slakten av civila och att världen inte vill ge signalen till andra potentiella slaktare i världen att vi reagerar bara så länge medierna finns på plats, men sedan glömmer vi snabbt de brott mot mänskligheten som de begår. Nu är det beslutat att insatsen fortsätter, och senast i går kunde vi höra på nyheterna att Gaddafi vill förhandla. Han vet att insatsen förlängs.
Det här är ingen lätt eller självklar fråga. I synnerhet inte för ett parti med rötter i principen om ickevåld som metod. Vår slutsats, som precis som Vänsterpartiets utgår från solidaritet med det libyska folket, är dock att det i dag inte är läge för världssamfundet att dra sig ur Libyeninsatsen. Det vore att lämna de civila i Libyen i sticket, åt sitt öde och i händerna på Gaddafi. Rebellerna har inte kapacitet att skydda dem.
Konflikten pågår för fullt, och det går inte att gå in med en fredsbevarande insats i det här läget. Då är nästa fråga: Ska Sverige delta i insatsen, och ska Miljöpartiet stödja den?
För insatser av det här slaget är det av avgörande betydelse för oss att insatsen sker på uppdrag av FN, att vi bedömer att den svenska insatsen ger ett mervärde för de civila som berörs och att det finns ett brett stöd i riksdagen. Det ska så att säga inte bara vara bra träning för den svenska Försvarsmakten eller ses som förevändning för att marknadsföra svensk krigsmateriel. Det ska inte heller vara någon enstaka röst som fäller avgörandet i Sveriges riksdag.
Fru talman! Insatsen är ett FN-uppdrag. FN har i det här fallet bett Nato leda insatsen, på samma sätt som de bett Afrikanska unionen leda andra insatser i Afrika. Om jag inte är felinformerad kommer alla länder som tidigare deltog i den gemensamma insatsen att fortsätta även den kommande perioden. Förberedelser för postkonfliktinsatser är på gång och redo att sättas in när den akuta konflikten är över.
FN-resolutionerna 1970 och 1973 som ligger till grund för insatsen är ovanligt tydliga och innebär att det är civila, det vill säga människor, som ska skyddas, inte staten Libyen, inte Libyens regering, inte rebellerna. Den handlar om människors säkerhet och ska skydda alla civila oavsett vilken sida i konflikten de stöder eller råkar vara hänvisade till på grund av bostadsort. Den innebär att den nya FN-principen om skyldighet att skydda testas i skarpt läge.
Miljöpartiet anser att det i första hand är människors säkerhet som ska prioriteras och stöder FN:s nya princip om skyldighet att skydda som innebär att det inte i första hand är territorier utan människor som ska skyddas.
Människorna i världen har inte råd med ett misslyckande i Libyen och en återgång till tiden innan skyldighet att skydda var ett begrepp. Det är nu världen kan visa att vi menar allvar med att det inte bara är staters territorium som ska skyddas utan också människor. Vi bör inte underskatta värdet av tydliga signaler inför framtida konflikter.
Samtidigt är det oerhört viktigt att bevaka att Nato eller enskilda deltagande länder inte går utöver det som stadgas i resolutionen, vilket både Urban och Hans har talat om. Vi har ju fått indikationer på att enskilda länder gärna vill gå längre. Jag vill därför poängtera att vi utgår från att den svenska insatsen håller sig inom resolutionernas ramar och inom de ramar den svenska riksdagen ger. Allt annat vore oacceptabelt.
Fru talman! Det måste i slutänden bli en politisk lösning på konflikten och det är huvudspåret för världssamfundet, men Gaddafi har fått många chanser att avgå och att förhandla fram en politisk lösning. Han har i stället utlyst vapenvilor och därefter snabbt slagit till. Hans agerande har knappast ingett förtroende. Men även om Gaddafi inte längre har några direkta luftstridskrafter att attackera befolkningen med har han fortfarande stor kapacitet för markstrider, och situationen för civila är fortfarande mycket allvarlig - även om den är annorlunda än den 18 mars då resolutionen om flygförbudszonen antogs.
I betänkandet kan vi läsa: Rapporteringen från konfliktområdet omfattar kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot humanitär rätt såsom summariska avrättningar, försvinnanden, användning av mänskliga sköldar, användning av klusterammunition i tätbefolkade områden, sexuellt våld och tortyr av frihetsberövade.
Enligt propositionen rapporteras brist på bränsle, medicin och sjukvårdspersonal från delar av landet, och livsmedelssäkerheten uppges vara hotad på vissa håll. Om konflikten förlängs finns en oro för en mer storskalig humanitär katastrof i de västra regionerna.
Antalet internflyktingar i landet uppges vara 250 000. Människor som redan flytt uppges vara minst 636 000. Enligt UNHCR, som var på besök i utskottet häromdagen, har 16 000 flytt över Medelhavet och cirka en tiondel av dem har omkommit. 1 600 personer som omkommit bara under flykt på havet är en väldigt stor andel av konfliktens alla dödsfall. Det är viktigt att tänka på.
Det har också visat sig att alla inte har gett sig av frivilligt i de skrangliga båtarna utan tvingats i väg av Gaddafitrogna. Om de försöker ta sig in till land blir de skjutna. UNHCR berättade för oss i utskottet att de anser att det är självklart att flyg och båtar i området agerar på det sätt de kan för att bistå människor i sjönöd i stället för att bara passera förbi, vilket faktiskt har hänt. Det har också nämnts här tidigare. Vi har samma uppfattning som UNHCR.
Längs den västra gränsen kan upp emot 80 000 personer ha tagit sig in i Tunisien samtidigt som rapporter strömmar in om människor som också försvinner spårlöst. Eventuellt finns de i fångläger i Tripolitrakten. Det handlar i huvudsak om minoritetsgruppen Amazigharaber som de libyska myndigheterna under många år diskriminerat, och de har försökt utplåna deras språk och kulturella identitet. Människor i de här drabbade bergsområdena är extra utsatta också för bristen på mat och mediciner.
Behoven av ökad säkerhet är fortfarande stora och de humanitära behoven är enorma och större än för tre månader sedan.
Fru talman! Det är för Miljöpartiets del av avgörande betydelse att den svenska insatsen ses i ett helhetsperspektiv. Det räcker inte med militära insatser när andra behov är ännu större. I det akuta läget behövs det stora humanitära insatser i form av mat, medicin och assistans till flyktingar. I det längre perspektivet behövs det stöd med återuppbyggnad, demokratiutveckling etcetera.
Medel för humanitära insatser kommer från biståndsbudgeten och ska inte blandas ihop med de militära. Det behövs inga riksdagsbeslut för att skicka mer civil hjälp till Libyen eftersom medel för humanitär hjälp redan finns avsatta i biståndsbudgeten. I diskussionerna med regeringen har vi särskilt betonat behoven av ökade humanitära insatser och ökade insatser för att bistå flyktingar, och vi har fått gehör för det.
Människor i Libyen behöver fortfarande skydd, men att bevaka flygförbudszonen är inte det primära när Libyen knappt har några plan kvar. De var i princip utslagna redan när vi kom dit, som Urban Ahlin sade tidigare. Därför finns det heller ingen anledning att de svenska planen ska fortsätta med ett uppdrag som inte behövs. Det som Sverige nu fått en fråga om att bistå med är spaning, och enligt de uppgifter vi fått har de svenska planen god spaningsförmåga. Genom att ta bort begränsningarna i det tidigare uppdraget, förutom begränsningen att inte beskjuta markmål som kvarstår, kan de svenska planen också spana efter annat och bidra till att genomföra andra delar av resolutionerna. De svenska planens uppgift är att spana - inte skjuta, annat än i självförsvar förstås.
Det finns inga tekniska hinder för planen att också spana och fotografera när de passerar havet på väg till och från Libyen. Att fotografera från 6 000 meters höjd över land eller hav är ingen avgörande skillnad. Det skulle ge god hjälp till UNHCR i deras arbete att få veta var människor i nöd befinner sig även när de råkar vara på havet. Att skydda civila omfattar självklart också de tusentals civila som flytt eller tvingats att fly och inbegrips naturligt av resolutionen. I utskottet förutsätter vi att de militära insatserna också uppmärksammar flyktingarnas situation. Det är något vi också vill förmedla till Nato som leder insatserna eftersom det uppenbart inte alltid fungerat som det borde.
Fru talman! Jag sade tidigare att tre kriterier ska vara uppfyllda för att Miljöpartiet ska godkänna en svensk insats. Det första, att det ska vara ett FN-uppdrag i botten, är klart och tydligt uppfyllt. Det andra, att insatsen ska ge ett mervärde för berörd befolkning, är också uppfyllt eftersom situationen för befolkningen fortsatt är katastrofal och den nya inriktningen på den svenska insatsen förutom spaningens early warning-funktion också har ökat fokus på humanitära insatser och hjälp till flyktingar.
Då fattas bara det breda stödet i Sveriges riksdag och också det kriteriet är uppfyllt, även om det inte är hundraprocentigt. Resultatet är en kompromiss som sex partier av åtta kan känna att de fått med sina viktiga frågor i. Med ett nytt uppdrag behövs färre plan, de får ett vidgat spaningsuppdrag och kan därmed göra större nytta för helheten. Det blir större fokus på humanitära frågor och att bistå alla civila, också flyktingar.
Anf. 14 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag förstår att det här är en svår debatt för Bodil Ceballos. Jag förstår att det är svårt att vara företrädare för ett pacifistiskt parti när man står i talarstolen och förespråkar att Sverige ska delta och spana i en internationell insats som alltmer fokuserar på att avsätta Muammar Gaddafi och bidra till ett regimskifte.
Jag förstår att Bodil Ceballos hoppas att den svenska insatsen ska hålla sig inom folkrättens ramar och att man ska respektera FN-mandatet. Problemet är att det här inte är en svensk insats. Det är en internationell insats med en lång rad deltagande länder. Vårt truppbidrag kan inte särskiljas från de övriga. Om den information som de svenska JAS Gripen-planen samlar in används av andra länder på ett sätt som bryter mot folkrätten och FN-resolutionen 1973 kan vi inte ställa oss på läktaren och säga att vi tvår våra händer. Då är vi direkt medskyldiga. Det kan vi inte styra över med det riksdagsbeslut som Bodil Ceballos förespråkar.
Det var egentligen inte därför jag begärde replik.
Jag såg den presskonferens där Carl Bildt, Urban Ahlin och Åsa Romson presenterade överenskommelsen om Libyen. Åsa Romson lyfte fram att det Miljöpartiet verkligen fått genomslag för var den humanitära hjälpen. Jag blev glad för det. Det behövs en ökad humanitär hjälp i Libyen. Vi skulle behöva öka våra humanitära civila insatser.
När jag läser regeringens proposition, som Miljöpartiet har varit med och förhandlat fram, blir jag förvånad. Där finns inte ett enda konkret löfte om ökad humanitär hjälp. Det finns vaga skrivningar om en inriktning att det eventuellt i framtiden kan bli några ökningar, men inte ett enda konkret löfte om ökad humanitär hjälp. Inte en enda krona har utlovats, i alla fall inte i den proposition eller det betänkande vi har att debattera. Bodil Ceballos använder ju det som ett argument för att Miljöpartiet säger att man ska rösta ja till insatsen. Min fråga är därför: Hur mycket kommer de humanitära insatserna att öka? Hur många kronor har Miljöpartiet kämpat sig till när det gäller humanitära insatser i Libyen?
Anf. 15 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! När det gäller om den svenska insatsen ska hålla sig inom folkrättens ramar utgår jag från att den svenska insatsen gör det. Det finns ett antal resolutioner som vi har ställt oss bakom. Genom riksdagsbeslut och våra egna regler har vi möjlighet att styra den svenska insatsen. Jag utgår från att den svenska insatsen håller sig inom resolutionens ramar. Allt annat vore oacceptabelt, som jag sade i mitt tidigare inlägg. Det står jag fast vid. Om det visar sig att den svenska insatsen inte gör det måste vi ta ställning till vad vi ska göra. Då måste det naturligtvis bli någon form av reprimand till Försvarsmakten.
Förra gången, när vi fattade det här beslutet, tänkte jag att om vi inte skickar några plan - det kostar 100 miljoner - kan vi i stället lägga 100 miljoner på humanitära insatser. Men det är inte kommunicerande kärl. Ökade humanitära insatser behöver vi inte gå till riksdagen för att bestämma om. Det finns redan i biståndsbudgeten en stor post för humanitära insatser. Vi brukar svara på de förfrågningar som vi får från Ocha. Vi har inte diskuterat exakta summor. Däremot finns det en ökad vilja att bistå med mer humanitär hjälp. Det måste vi naturligtvis förmedla till Ocha, och så får vi ta ställning till de önskemål vi får från Ocha.
Anf. 16 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag ska vara helt ärlig. Jag tror inte heller att de fem svenska JAS Gripen-planen kommer att bryta mot FN-resolution 1973 eller mot folkrätten. Det är ganska svårt att bryta mot folkrätten när man bedriver flygspaning. Men problemet är, och det tar inte Bodil Ceballos upp i sitt svar, att vi kommer att samla information som sedan ska användas av andra. Hur kan vi då garantera att de länder som sedan kommer att använda den information som vi samlat ihop i sin tur håller sig inom folkrätten och inom FN-mandatets ramar? Där lämnar vi nu ett frikort, ett carte blanche, för de andra länderna utan mer än fromma förhoppning från vår sida.
Jag förstår att man inte har diskuterat några exakta summor och att det från Miljöpartiets sida finns mer av en vilja och en förhoppning om att biståndet ska öka. Jag är oroad, Bodil Ceballos. Jag har sett och hört den här retoriken förut från Miljöpartiet. Vi hörde den när det gällde Afghanistaninsatsen. Där hade man också förhoppningar om vad den skulle leda till. Det beslut som Miljöpartiet då ställde sig bakom ledde till att den svenska insatsen i Afghanistan utökades. Det räcker inte bara att ha fromma förhoppningar när man tar ställning till internationella insatser. Det krävs faktiskt också tydliga skrivningar i svart på vitt.
Jag skulle också vilja gå in på frågan om flyktingar som Bodil tog upp i sitt anförande. Det är sant att 16 000 människor har försökt fly över Medelhavet. 10 procent av dem har omkommit. Det är den verkligt stora humanitära katastrofen i Libyen just nu. Men när jag läser propositionen kan jag inte hitta någonting om detta. Det finns inga skrivningar om att de svenska planen ska bidra till att söka upp och hitta flyktingar i båtar för att de ska kunna undsättas. Den bordningsstyrka som vi ska fatta beslut om i dag har inte till uppdrag att på något sätt bistå de här flyktingarna heller. Jag är också här förvånad, för jag vet att Bodil Ceballos är en person med ett starkt engagemang för flyktingars rättigheter och deras möjligheter att få en fristad.
När jag ser den proposition som Miljöpartiet har varit med och förhandlat fram hittar jag ingenting. Det finns inte en rad och inte ett kommatecken om att de svenska planen eller den svenska bordningsstyrkan på något sätt ska bistå de här flyktingarna. Det är återigen fromma förhoppningar från talarstolen, Bodil Ceballos, och det räcker inte.
Anf. 17 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Det var tre frågor. Den första handlade om eventuell information till andra länder från vår spaning. Vi menar att de spaningsuppgifter som kommer in går till Nato. De går inte till enskilda länder. Det är upp till Nato att se till att informationen används på rätt sätt och att man håller sig inom resolutionens ramar.
Sedan tog Hans Linde upp överenskommelsen om Afghanistan. Vi är ett par stycken som jobbar med de civila insatserna. Det kommer att hända mycket under det här året. Vi kommer med förslag inför nästa Afghanistanproposition. Jag är inte dugg oroad över den frågan. Vi är på väg att dra tillbaka vår militära insats i Afghanistan och växla upp den civila med vår hjälp.
Sedan gäller det flyktingarna. Det är en väldigt avgörande fråga för oss i den här överenskommelsen att den militära insatsen också har möjlighet att spana över vatten och bistå i den mån man kan. Det gäller naturligtvis också om vi skulle ha en militär bordningsstyrka i båt på Medelhavet. De har kanske ännu lättare att bistå människor i sjönöd än vad man har från luften. Där kan man upptäcka båtar och rapportera in till UNHCR eller till kustbevakningen som då kan gå ut och möta de båtar och de människor som finns på havet.
Det här är en viktig fråga för oss. Det var också därför som jag i går i samtal med Försvarsmakten i utskottet ville försäkra mig om att det inte finns några egentliga hinder för att göra detta. Det svar jag fick var att det inte finns några tekniska hinder men att man måste ta den här diskussionen med Nato. UNHCR vill att vi i den svenska riksdagen stöttar dem i den dialogen med Nato för att få hjälp att bistå flyktingar som befinner sig på havet. En väldigt stor del av de dödsfall som har skett i Libyenkonflikten har skett på havet.
Anf. 18 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Låt mig först uttrycka min tillfredsställelse över att Sverige avser att fortsätta sin insats till skydd för civilbefolkningen i Libyen. Att inte fullfölja denna uppgift som vi tagit på oss och svika FN skulle ha varit ett allvarligt brott mot våra fredsfrämjande traditioner och målet. Som ett litet land har vi allt intresse av att stödja multilaterala mekanismer för fred, säkerhet och mänskliga rättigheter.
Glädjande nog fortsätter också insatsen med stridsflyg att vara stommen i den svenska medverkan. Att under pågående operation ta hem ett bidrag för att skicka helt andra förmågor är tidsödande och föga kostnadseffektivt. Om vi är efterfrågade samt levererar nytta här och nu saknas varje anledning att byta det konceptet.
Den fortsatta spaningsinsatsen med JAS Gripen sker till stöd för resolution 1973 i sin helhet. Efter riksdagens beslut i dag kommer det inte att finnas några begränsningar avseende de mål mot vilka våra piloter och fototolkar får spana respektive rapportera. Detta, fru talman, gäller oavsett om syftet är att skydda civila eller stödja humanitära insatser. Det gäller både för upprätthållande av vapenembargot och upprätthållande av flygförbudszonen. Att i multinationella och komplexa luftoperationer hitta på egna, unika lösningar och begränsningar bär inte framåt. Även den läxan tror jag att Sverige nu har gjort.
Fru talman! Det är min övertygelse att Muammar Gaddafis dagar vid makten är räknade. Libyen kommer att bli ett historiskt prejudikat. FN:s ingripande i enlighet med skyldigheten att skydda är en tydlig signal till världens kvarvarande despoter. Det finns gränser för hänsynslösheten. Det kommer inte att hjälpa att hänvisa till inre angelägenheter. De kommer förr eller senare att personligen få stå till svars för sina gärningar.
Inför förlängningen av den svenska stridsflygsinsatsen finns det också anledning att reflektera över förbandets arbete på plats. Låt mig säga i denna kammare att Sverige har all anledning att känna stolthet över de insatser som personalen utfört. Arbetet har präglats av förutsägbarhet, ordning och kvalitet.
Det är ingen hemlighet att förmågeutvecklingen inom flygvapnet haft sina bekymmer, men under det operativa tryck som den här insatsen skapat har det enligt min bedömning hänt mer på några månader än på flera år. Det gäller spaningsförmåga, lufttankning, stridsledning med länk 16 och förmågan att verka tillsammans med andra. Detta har höjt effekten av vår insats i Libyen, men det betyder också mycket för våra möjligheter att göra nytta i andra motsvarande luftoperationer.
Fru talman! De senaste veckornas utspel kring den svenska insatsens vara eller inte vara har knappast stärkt tilltron till vår långsiktighet och vår solidaritet. Det känns bra att detta nu snart ligger bakom oss. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde Roger Haddad, Ismail Kamil, Nina Lundström och Anna SteeleKarlström (alla FP).
Anf. 19 Urban Ahlin (S)
Fru talman! Allan Widman avslutade sitt inlägg med att säga att den senaste tidens utspel inte direkt har stärkt tilltron. Är det Jan Björklunds utspel som Allan Widman talar om? När vi förra gången gjorde en överenskommelse om att skicka ned våra flygplan för att hävda flygförbudszonen gick Jan Björklund ut och kritiserade den överenskommelsen. Direkt efter att den här överenskommelsen presenterades gick Jan Björklund ut och kritiserade även den.
Fram till detta år har vi i denna riksdag fattat beslut i bred enighet och kommit fram till en överenskommelse när vi skickat kvinnor och män på farliga uppdrag. Sedan har vi stått upp för den överenskommelsen. Vi har i gammal god ordning respekterat överenskommelser där alla har givit och tagit.
Den senaste tidens utspel tyder på att man gått ifrån det. Min enkla fråga till Allan Widman är därför: Står Folkpartiet bakom denna överenskommelse?
Anf. 20 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Jag har naturligtvis all anledning att mycket noga följa vad min partiledare uttalar angående vår insats i Libyen och det fredsfrämjande arbetet i stort. Jag vet att varje gång han kommenterat insatsen har han varit noga med att understryka att Folkpartiet har alla avsikter att respektera den överenskommelse som ingåtts.
Samtidigt måste det stå alla partier fritt att berätta hur man i övrigt ser på det arbete som Sverige utför. Det kan inte ha undgått Urban Ahlin, fru talman, att flera partier i denna kammare hade önskat att Sverige varit mer expressivt i sin solidaritet och inte gjort undantag, inte överlämnat till andra länder att göra de svåra och politiskt farliga insatser som vi inte vill göra.
Jag är glad över det mandat som riksdagen i dag ger. Det vidgar möjligheterna till arbete och minskar antalet undantag för vår insats. Jag är nämligen helt övertygad om att insatsen gör skillnad på marken i Libyen.
Anf. 21 Urban Ahlin (S)
Fru talman! Allan Widman kan inte ha lyssnat på sin partiledare Jan Björklund. Här säger Allan Widman att han är glad över överenskommelsen. Hans partiledare sade att den var genant.
Den senaste tidens utspel har knappast stärkt tilltron, sade Alla Widman i sitt förra inlägg. Stärker Jan Björklunds uttalande att överenskommelsen är genant tilltron till svensk utrikespolitik och denna kammares stöd för de kvinnor och män som åker ut på farliga uppdrag?
Anf. 22 Allan Widman (Fp)
Fru talman! Jag har inte stått bredvid min partiledare alla de gånger han uttalat sig, men jag har läst på TT och i andra medier vad han sagt. I de sammanhangen har han varit noga med att understryka att vi respekterar överenskommelsen men att Folkpartiet i vissa avseenden skulle vilja gå mycket längre. Det står vi fast vid.
Beträffande vad som skadat Sveriges anseende när det gäller alla de turer som varit kring vår Libyeninsats kan jag säga att jag inte syftar på Jan Björklunds uttalanden utan på de ständigt nya och vitt skilda positioner som socialdemokratin har intagit.
Jag förstår att Urban Ahlin har haft mycket hektiska veckor för att hitta hem igen, för att hitta hem till den retorik som Urban Ahlin själv gav uttryck för i denna kammare den 1 april. Jag är glad över att han har lyckats, men jag är rädd för att Sveriges anseende i vissa stycken tagit allvarlig skada av detta.
Anf. 23 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Denna arabiska vår har väckt drömmar om frihet och demokrati över hela världen. Jag kan inte låta bli att glädjas med de kvinnor i Saudiarabien som genom en aktion kräver att få rätt att köra bil. På så sätt har inspirationen spridit sig från land till land, från människa till människa, och den är inte slut.
Den inspirationen har tyvärr också släckt drömmar, släckt liv. Ändå finns det hopp om att våren verkligen övergår i en demokratisk sommar. Det är ingen enkel övergång. Vi vet av historien att varje generation måste kämpa för att skapa, upprätta och värna frihet och demokrati. Sverige ska delta i arbetet för en fredligare värld. En fredligare värld är en demokratisk värld, en fri värld med respekt, tolerans och ansvarstagande där människors möjligheter att förverkliga drömmar respekteras.
För Centerpartiets del råder inga tvivel. När människor kräver frihet och demokrati har de vårt stöd. Ingen diktator, var denne än finns, ska misstolka att vi faktiskt talar med dem från tid till annan. Diktatorer som hotar sitt folk, som talar om dem som råttor och kackerlackor som ska drivas ut, som bombar fredliga demonstranter förlorar sin legitimitet.
Världssamfundet har ett ansvar att agera. Den 26 februari i år togs det första steget med resolution 1970. Man krävde av Libyens ledning att respektera internationell rätt och humanitärt tillträde och att tillåta fria medier. Man gav ICC ett uppdrag, talade om vapenembargo, reseförbud, frysta tillgångar och nya sanktioner. Lyssnade Libyens ledare? Vi var många som kunde följa hur han i tal efter tal mötte kravet från världssamfundet med nya hot, med nya bomber. Vi var många som i mitten av mars med fasa såg på utvecklingen runt Benghazi, när människorna hotades av blodbad.
För på dagen tre månader sedan, den 17 mars, fattade FN:s säkerhetsråd det historiska beslutet att ge kraft åt responsibility to protect, genom resolution 1973 som talar om skydd av civila, flygförbudszon, vapenembargo, vapenvila, frysta tillgångar. Både 1970 och 1973 är kapitel 7-uppdrag, alltså "med alla medel", vilket innebär att man fortlöpande prövar om åtgärderna behöver ändras. Det är ett på många sätt unikt beslut. Det är ett beslut som vi har all skyldighet att vårda och värna för kommande generationer, för människor som hotas av andra diktatorer över världen.
Under dessa tre månader har egentligen ingen förändring skett. Vi har ett fortsatt uppdrag från FN att politiskt, humanitärt och tyvärr också militärt fullfölja detta. Jag säger "tyvärr militärt" eftersom ingen politisk lösning ännu är i sikte, även om vi alla är helt klara över att det krävs en politisk lösning.
Fru talman! Att nu lämna fältet skulle vara att svika Libyens folk, det libyska folkets dröm om frihet och demokrati och deras hopp om att någon där ute hör när bomberna faller och diktatorn hotar. De enda som skulle glädjas åt ett sådant beslut vore Gadaffi och hans vänner. En sak kan vi vara helt säkra på, nämligen att om vi efter dessa tre månader gav upp skulle Gadaffi inte ge upp. Han skulle fortsätta den kampanj som han försöker genomföra trots att vi är där. Och han skulle definitivt inte försöka skydda civila. Det har historien visat alltför tydligt.
Fru talman! I dag ser vi ett positivt slut på en svensk småtrist historia. Jag har tidigare under debatten hört olika historiebeskrivningar. Det såg länge ut som om Sverige skulle hemfalla åt "nånannanismen".
Jag tror att det var fler än jag som blev förvånade den 1 maj. Bara elva dagar efter att vår svenska insats nått full effekt skulle den avslutas. Responsibility to protect höll på att förlora en vän i Sverige. Jag vill säga tack till alla som kämpat, vårdat och försökt arbeta för att ro dagens beslut i hamn. I dag hoppas jag, fru talman, att vi sätter punkt för den historien. Slutet gott, allting gott, brukar det ju heta. Jag välkomnar resultatet.
Vi är nu beredda att fullfölja FN:s mandat. Jag är glad att vi kan göra det i sin helhet enligt resolutionerna 1970 och 1973, med ett förbehåll när det gäller markmål. Gripen blir kvar, vilket är bra. Sedan är det en bordningsstyrka för att upprätthålla vapenembargot, stärka effektiviteten i spaningen och ge möjlighet att övervaka den vapenvila som måste komma.
Fru talman! Jag hoppas att vi också med detta har tydliga och klara riktlinjer för den militära personal som sänds ut. Vi är från Centerpartiets sida tacksamma mot alla dem som på vårt uppdrag och å våra vägnar säkrar FN:s mandat att skydda civila. Det är ett ansvarsfullt uppdrag att säkra att Libyens folk självt får bestämma om sin framtid.
Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
I detta anförande instämde Staffan Danielsson (C).
Anf. 24 Désirée Pethrus (Kd)
Fru talman! Denna vår har riksdagen hanterat många svåra frågor. En av de svårare har nog varit det som handlat om hur vi ska agera på bästa sätt när det gäller det folkliga upproret i Nordafrika och om det är rätt eller fel att använda militära medel för att lösa konflikter.
Den arabiska våren tog alla politiker med överraskning. Ingen hade kunnat ana vilka krafter som skulle sättas i gång och vad en mans självbränning i Tunisien skulle bli starten till. Flera samverkande faktorer ledde till denna utveckling, exempelvis en stor andel unga i befolkningen i de aktuella regionerna, där få jobbtillfällen och höga matpriser hade lett till social oro och missnöje. Men även bristen på demokrati och mänskliga rättigheter ledde till en förändringsprocess som vi inte skådat sedan Berlinmuren föll. Sociala medier har spelat en viktig roll. Den nya möjligheten gör att diktatorer inte längre kan dölja övergrepp. Sociala medier ger information och inspiration till andra att göra uppror mot diktatorer och mot regimer som vill slå ned sitt eget folk. Kan andra, så kan vi, resonerar man. Ser man att andra har frihet kan man inte acceptera att fortsätta förtryckas i all evighet. Fasaden måste förr eller senare rämna.
Jag skulle vilja nämna en grupp som har stärkts i sin kamp i Saudiarabien, Women 2 Drive. Jämställdhet är också en mänsklig rättighet. Det handlar om rätten att köra bil, som män. I dag, den 17 juni, har de här kvinnorna sin demonstration. Jag skulle här i dag vilja uttala ett stöd till deras kamp.
När vi i dag ska tala om militära insatser är det viktigt att slå fast att Sverige också aktivt bidrar med andra insatser i regionen. Vi i Sverige bidrar till demokratiseringen på olika sätt. Det sker nu bland annat genom någonting som vi i utskottet fick höra om häromdagen vid ett besök på Svenska institutet, nämligen att vi ger biståndspengar till ett projekt som heter Young Leaders Visitors Program. Det handlar enligt deras informationsbroschyr om "utifrånstöd till inifrånkamp". Institutet stöttar unga opinionsbildare i Mellanöstern och Nordafrika med potential att inifrån sina länder arbeta för förändring och yttrandefrihet. Under 2008 deltog 27 deltagare och 2009 34 personer. I tre intensiva veckor byggdes kreativa nätverk av starka och motiverade journalister, bloggare, frivilligaktivister, projektledare och kulturproducenter som kan fortsätta att stötta varandra i arbetet för samhällsförändring. Det är bra, och vi stöder demokratisträvanden. Kanske har detta bidragit till det som har hänt under den här våren. Men vi måste förstås också våga ge stöd när dessa grupper möter motstånd.
Fru talman! När folk blir engagerade och säger ifrån blir ledare i diktaturer och repressiva regimer inte glada. De vill slå ned alla tecken på uppror. När de första folkliga upproren började i Nordafrika tvekade först många av världens ledare att bejaka och stödja de folkliga upproren. Men så småningom kom stödet från supermakten USA, och då hängde EU på. Tyvärr har EU inte tagit ledningen i den utsträckning som vi kristdemokrater hade önskat.
Att stödja upproren i Tunisien och Egypten var inte så svårt, om man jämför med situationen i Libyen. I Tunisien och Egypten begicks övergrepp, men det blev inte regelrätt krig mot den egna civilbefolkningen. I Libyen däremot började ett krig mot civilbefolkningen, och Gaddafi avsåg att bomba en hel stad, Benghazi. Vad skulle vi göra? Skulle vi se på eller agera? Vi kristdemokrater och majoriteten av Sveriges riksdagspartier ansåg redan i mars april att vi skulle agera och beslöt då att skicka stöd till den militära insatsen i Libyen. Vi skickade JAS Gripen för att upprätthålla flygförbudszonen, en viktig del i FN-resolutionen 1973, en resolution som också ger folkrättsligt stöd för militärt ingripande, något vi anser vara mycket viktigt som en grund.
Det är dock inget beslut man tar utan vånda. Som flera varit inne på här är det en svår fråga. Att använda vapenmakt av något slag är en allvarlig sak. Men när inga ekonomiska sanktioner eller varningar till diktatorer hjälper, hur ska vi då skydda civila som riskerar att slaktas av sina egna ledare?
Fru talman! De partier som i dag har invändningar mot det riksdagsbeslut vi snart ska fatta anser att vi med diplomatiska påtryckningar ska förändra situationen i Libyen. Jag håller med om att vi ska göra mer för att trycka på, men är detta det alternativ som är lösningen? Vem lyssnar Gaddafi på?
Man säger också att vi i stället ska satsa på humanitära insatser. Det är bra, och det gör vi redan. Men ska vi inte också förebygga att människor skadas, dödas eller tvingas fly? Är det inte bättre att försöka skadskjuta Gaddafis styrkor, så att de inte kan begå övergrepp mot civilbefolkningen?
Visst är det ett svårt politiskt ställningstagande med militära insatser, men ibland är det av nöden tvunget. Så har också FN:s säkerhetsråd resonerat efter folkmordet i Rwanda, där FN såg på men inte ingrep, och efter Srebrenica och hela Balkankriget där de holländska FN-trupperna inte kunde skydda civilbefolkningen. Ska vi låta ledare slakta sin egen befolkning till förmån för talet om att inte använda vapen eller inte ingripa i ett lands interna angelägenheter? Nej, enligt FN har vi en skyldighet att ingripa. FN:s säkerhetsråd har fått möjligheten att stödja sig på rätten att skydda civilbefolkningen mot dess egna ledare i situationer som i Libyen.
Fru talman! Jag och mitt parti har kommit fram till att militära insatser i dagsläget är nödvändiga i Libyen. Vi vill att FN ska ingripa till skydd för civilbefolkningen, och vi vill att Sverige är med och bidrar. Därför vill vi vara med och förlänga insatsen med dagens beslut.
Vi inser nog alla att långvariga krig skapar många problem, och det är inte eftersträvansvärt. Men vi har i alla fall kommit fram till att vi i det läge som nu råder i Libyen inte kan lämna folket ensamt med Gaddafi. Han behöver övervakas och i förlängningen gripas och ställas till svars för de övergrepp som han begått mot civilbefolkningen och sina brott mot mänskligheten.
Den senaste tiden har rapporter om systematiska våldtäkter framkommit. Utländska journalister har sett filmer på övergrepp. Bara för någon dag sedan kom rapporter om att Gaddafi via helikoptrar beskjutit Misrata. Målet med FN-resolutionen var inte att avsätta Gaddafi. Men jag tror inte att någon i dag kan se honom som ledare för Libyen i framtiden.
Fru talman! Nu är det viktigt att hålla uppe trycket på Libyen med alla de möjligheter som resolution 1973 medger. Det beslut vi i dag ska fatta innebär att vi ska delta med flygspaning för att skydda civila, marina bordningsinsatser för att skydda vapenembargot mot Gaddafi men också för att sprida information till befolkningen. Detta är viktiga uppdrag som ska utföras av l80 personer, som vid förstärkning kan bli högst 250 personer. Vi ska också vara stolta över dem som är med och bidrar i denna insats.
Fru talman! I väntan på att vi får en lösning i Libyen är det viktigt att vi redan nu planerar för vad som kommer sedan, efter konflikten. Det arbetet har vi fått information om att FN redan har påbörjat. FN:s utvecklingsorganisation UNDP har fått ett särskilt uppdrag i det syftet. Det är bra, och Sverige bidrar med stora resurser till UNDP som kan användas konstruktivt. FN:s organisationer förbereder för val och olika reformer och för att få i gång rättsvårdande instanser, offentlig administration, infrastruktursatsningar med mera.
Sverige har redan bidragit med stora summor i det humanitära arbetet och ska så fortsätta. Medel finns till hands för att öka insatserna där, vilket är bra.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde Robert Halef (KD).
Anf. 25 Carl Bildt (M)
Fru talman! Det har varit en bra debatt. Det finns inte anledning för mig att göra så värst många tillägg till det som har sagts. Karin Enström har väl förklarat nödvändigheten i att vi även fortsatt är med i en militär operation för att stödja genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1973. Det är förknippat med svårigheter och utmaningar - vore det inte det skulle frågan redan vara löst.
Låt mig bara göra några påpekanden, kanske mest om historieskrivningen och om vad den kvarvarande oppositionen möjligtvis har att säga under dagens debatt.
Att Urban Ahlin har ett visst behov av att klä på sig igen efter den sällsamma politiska striptease som vi har sett från socialdemokratins sida den senaste månaden må vara förståeligt. Men jag vill i dagens debatt gärna säga att med mitt utpräglade humanitära sinnelag ska jag avstå från att kommentera vad som har förevarit från socialdemokratisk sida de senaste veckorna. Det har många andra gjort.
Hans Linde har hamnat i lite konstigt sällskap. Det är väl i och för sig inte första gången detta inträffar i Vänsterpartiets historia, men nu sitter han där i samma båt som Sverigedemokraterna och talar illa om den här operationen och tror att det hela löser sig om man litar på Gaddafi. Han lindar in sig i olika folkrättsliga resonemang som han har lånat av Ryssland och Kina, som ifrågasätter detta på grunder som vi inte anser acceptabla. Det är lite sällsynt sällskap.
Så talar han om vapenvila. Det är vi alla för. Men låt oss vara klara med att en vapenvila kan genomföras bara när vi har uppnått en vapenvila som skyddar de civila.
Vi har ställt upp tre mycket tydliga krav gemensamt i det internationella samfundet. För det första ska alla attacker och hot om attacker mot civila och civilbefolkningens områden upphöra. Är Hans Linde beredd att ge upp det? För det andra ska det säkerställas att regimen har dragit tillbaka alla militära styrkor, krypskyttar, legosoldater och paramilitära styrkor till sina förläggningar och slutat med förtrycket. Är Hans Linde beredd att ge upp det? För det tredje ska regimen omedelbart, fullt säkert och obehindrat säkerställa humanitärt tillträde för den hjälp som bland andra Bodil Ceballos på goda grunder talar om vikten av. Är Hans Linde beredd att ge upp det?
Låt mig göra fyra enkla påpekanden i sakdebatten. För det första är det en självklarhet att Sverige fullt ut stöder resolution 1973 av Förenta nationernas säkerhetsråd. Jag tror och hoppas att jag kan säga att åtminstone på den punkten är enigheten i Sveriges riksdag total.
För det andra: När vi har sagt att vi stöder denna resolution är det väl inte alldeles orimligt att också vi efter bästa förmåga ska bidra till att genomföra resolutionen och ge ett bidrag till de samlade internationella insatserna i detta syfte. Också på den punkten kunde man hoppas att vi har möjlighet att uppnå en bred enighet i kammaren.
För det tredje gäller detta också de militära insatserna. Ensamma är de med all säkerhet inte avgörande, men - och det har sagts av åtskilliga i denna talarstol - det är alldeles entydigt att de hittills har bidragit till att skydda och rädda enskilda civila människor som i dag annars inte hade varit vid liv. Jag tror att vi alla också inser att ett fortsatt militärt tryck är en nödvändighet för att bereda vägen för det eldupphör som jag skisserade och för den politiska process som kan ge en bättre framtid för Libyen. Jag tror inte att det är klok politik att lita på att Gaddafi är snäll om vi upphör med de militära insatserna.
För det fjärde är det rätt naturligt att vi ska bidra med det som vi är bäst på och som faktiskt behövs. Vi har tillfrågats av Nato, som har ansvaret för detta, specifikt om fortsatta insatser med den synnerligen goda spaningskapacitet som Gripensystemet av mest historiska skäl är utrustat med. Vi vet dessutom att det finns behov också av ytterligare bordningsstyrkor, och vi vet att det finns behov av personal för informationsoperationer. Detta är saker som vi kan, som behövs och som efterfrågas.
Mot bakgrund av de punkter jag tidigare refererade vore det konstigt av Sverige att säga nej. Så värst mycket mer behöver inte denna debatt och detta beslut handla om.
Man kan ta avstånd från resolution 1973, men det vore ett mycket tydligt brott mot en djupt förankrad och långvarig svensk tradition.
Man kan tycka att andra ska bidra men kanske inte just vi. Det vore ett brott mot den internationella solidaritet som vi annars talar med mycket stora bokstäver om.
Man kan tro att om vi upphör med de militära insatserna kommer Gaddafi omedelbart att upphöra med sitt förtryck, sitt våld mot civila och sina försök - låt oss vara tydliga på den punkten - att återerövra makten över Libyen i dess helhet. Det vore självfallet naivt, till och med, vågar jag säga, extremt naivt.
Man kan vilja att vi inte gör det som vi är bra på och det som behövs. Det vore självfallet slöseri med skattebetalarnas pengar.
Det har mot denna bakgrund inte varit så svårt egentligen, trots vad vi upplevt i den offentliga debatten under de senaste veckorna, att nå fram till den breda överenskommelse som nu ligger på riksdagens bord.
Låt mig till slut också säga att jag tror att den inriktning som vi nu ger stödet och medverkan i de militära insatserna för att förverkliga den bredare ansatsen i säkerhetsrådets resolution är skarpare, bättre och mer meningsfull än det vi gjorde tidigare. För det vill jag avslutningsvis i ekumenisk anda tacka de partier som nu står på den internationella solidaritetens ståndpunkt. Sedan överlåter jag åt Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i mer eller mindre skön förening att försöka baktala det vi och det internationella samfundet gemensamt försöker göra.
(Applåder)
Anf. 26 Hans Linde (V)
Fru talman! Utrikesminister Carl Bildt försöker vinna billiga poäng i talarstolen genom det klassiska knepet guilt by association. Om vi ska spela det spelet, Carl Bildt, kan vi ju påminna om den tid när Carl Bildt stod här i Sverige och sade: Det handlar inte om att stödja den ene eller andre. Det var uttalanden som var i det närmaste identiska med de uttalanden som kom från Havana, Managua och Caracas. Där kan vi tala om ett sällskap i den här frågan som kanske inte var så smickrande för utrikesministern.
Vi i Vänsterpartiet har gjort vårt eget ställningstagande utifrån vår ideologi och vår solidaritet med det libyska folket. Vår utgångspunkt har hela tiden varit att vi har stött FN-resolutionerna 1970 och 1973.
Det är just därför vi ser med sådan oro på utvecklingen när det gäller insatsen i Libyen. Det krav på eldupphör som är centralt i FN-resolutionen kommer allt längre ned på dagordningen i den internationella insatsen.
Jag har tidigare i dag citerat den välrenommerade tankesmedjan International Crisis Group som menar att den strategi som man i dag använder från Natos sida försvårar möjligheterna att få till ett eldupphör och riskerar att leda till att man förlänger stridigheterna med civilt lidande som konsekvens.
Vi ser också det centrala i FN-resolutionen 1973 om att skydda civilbefolkningen. Även denna centrala del i FN-resolutionen ser vi nu hur man backar ur. Vi ser att insatsen går alltmer från att vara att skydda civila till att bedriva ett öppet krig mot regimen i Tripoli med syfte att få till ett regimskifte. Vi har i dag hört talare efter talare prata om att vi ska ha militärt tryck på regimen i Tripoli. Det var inte det FN gav mandat för.
En sak som just nu oroar mig, och jag tror många med mig, handlar om de tydliga signaler vi får från flera av de länder som deltar i den internationella insatsen tillsammans med Sverige. Där säger man nu öppet att Muammar Gaddafi som person är ett legitimt mål. Det är helt legitimt att nu bedriva ett krig med syfte avsätta honom eller till och med skada honom. Är det ett syfte som den svenska regeringen ställer sig bakom?
Anf. 27 Carl Bildt (M)
Fru talman! Den svenska regeringen ställer sig entydigt bakom att det är angeläget att Muammar Gaddafi och hans närmaste försvinner från Libyen. De har förgiftat den politiska atmosfären i detta land. Jag gör ingen hemlighet av att det är vår politiska strävan. Jag är förvånad över att Hans Linde tar sig före att kritisera den politiska ambitionen.
Däremot är det inte någonting som vi ska uppnå med militära medel. Det är den politiska processen som ska leda till detta. Den militära operationen handlar först och främst om att säkra de civila målen.
Jag refererade de tre krav som vi ställer upp för en vapenvila, och jag frågade om Hans Linde ställer upp på dessa tre krav på vapenvila. Det är för det första att alla attacker på civila ska upphöra. Det är för det andra att Gaddafi drar tillbaka sina militära styrkor till förläggningarna. Det är för det tredje att han går med på att de humanitära hjälpsändningarna ska ske obehindrat.
När han går med på det blir det vapenvila och politisk process. Om vi ska göra vapenvila innan han går med på det skulle man objektivt sett, som en gammal marxist skulle säga, spela på Gaddafis planhalva. Det är där, objektivt sett, som Hans Linde nu befinner sig.
(Applåder)
Anf. 28 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag vill igen påminna om, för det kanske Carl Bildt har glömt bort, att det var mitt parti, Vänsterpartiet, som såg till att Libyenfrågan först kom upp till debatt i Sveriges riksdag genom att vi begärde en aktuell debatt.
I de tre debatter som vi nu har haft har vi i Vänsterpartiet varit oerhört tydliga i vårt stöd till det libyska folket och dess legitima krav på att Muammar Gaddafi måste avgå och att vi måste få till ett demokratiskt styre i Libyen.
Vi har också varit glasklara i samtliga dessa tre debatter med - jag vet inte om Carl Bildt har sovit under mina anföranden här - att vi vill se ett eldupphör i Libyen.
Vad innebär ett eldupphör i Libyen? Det innebär självklart att attacker mot civila måste upphöra, att styrkorna måste dra sig tillbaka och att man låter humanitära insatser komma fram.
Det vi debatterar i dag och om en stund ska fatta beslut om är i grunden en ny insats. När vi fattade beslut den 1 april gav vi ett mandat från riksdagen att Sverige skulle delta i en internationell insats för att skydda civilbefolkningen genom att upprätthålla en flygförbudszon.
Den proposition som Carl Bildt nu har presenterat är i grunden någonting helt annat. Vi ska inte längre delta i flygförbudszonen. Vi ska i stället delta med spaningsinsatser i en insats som alltmer har fått karaktären av att avsätta Muammar Gaddafi och få till ett regimskifte i landet.
Det kan inte bara svepas i väg. De argument som nu hörs från allt fler av de länder som nu deltar i insatsen är att man ser Muammar Gaddafi som ett legitimt militärt mål. Man tycker att det är helt legitimt att man bedriver bombanfall mot Tripoli och civila mål där som tillhör Muammar Gaddafi. Det är problematiskt, Carl Bildt.
Vår uppgift nu är att vi ska åka till Libyen för att spana. Men vem kommer att använda uppgifterna och på vilket sätt? Där har vi i dag inga garantier. Vi åker ned och ger övriga Nato ett frikort att kunna använda den information som vi samlar ihop för att eventuellt bryta mot FN-resolutionen 1973. Det kan jag som vänsterpartist inte ställa mig bakom.
Anf. 29 Carl Bildt (M)
Fru talman! Hans Linde hävdar att han tidigare har varit oerhört tydlig. Det är möjligt. I dag är han oerhört otydlig om vad han faktiskt vill. Han säger: Vi är nog emot Gaddafi, men absolut inte för att vara för aktivistiska för att avsätta Gaddafi.
Jag tar gärna anklagelser från Vänsterpartiet om att jag är för aktivistisk när det gäller att avsätta Muammar Gaddafi. Jag tackar för den anklagelsen. Det är en politisk målsättning. Den skäms vi inte för. Vi ska vara mycket tydliga med att detta strävar vi efter, annars kommer vi inte upp med någonting annat.
Hans Linde, Vänsterpartiet och också Sverigedemokraterna antar jag vill ha en omedelbar vapenvila utan villkoren. Sedan ställde jag frågan om villkoren. Hans Linde säger att han instämmer i dem. Då är det samma politik. Vi måste fortsätta intill dess att vi uppnår dessa villkor, annars har vi inte skyddat de civila.
Ta Misrata som ett exempel. Kan han tro att någon hjälp hade nått fram till dem någonsin om vi inte hade gjort de militära insatserna för att ta bort krypskyttarna, artilleriet och stridsvagnarna som dödade vanliga människor?
Nu har vi fått bort dem från stora områden. Nu kommer Röda Korset, Röda Halvmånen och Médecins Sans Frontières in och hjälper människorna. Hade Hans Linde, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna fått råda hade de fortfarande bombats i Misrata och inte fått någon hjälp. Den politiken ställer vi inte upp på.
(Applåder)
Anf. 30 Björn Söder (Sd)
Fru talman! I den föreliggande propositionen föreslår regeringen att den svenska insatsen i Libyen förlängs med ytterligare 90 dagar. I debatten i mars handlade insatsen om högst tre månader, och nu vill man alltså förlänga den med ytterligare tre månader och förnyat uppdrag.
Man kan redan nu ställa sig frågan om denna insats är början till något som kommer att dra ut på tiden genom ytterligare förlängningar framgent. Med tanke på Natos tidigare och nuvarande insatser kan man tänka sig att även denna kommer att pågå under en mycket lång tid framöver. Medan man i Norge, som till och med är medlem i Nato, sätter punkt för insatsen den 1 augusti väljer alltså Sverige, som inte är medlem, att förlänga sin insats.
Sverigedemokraternas ursprungliga ställningstagande har inte förändrats. Vi är fortfarande kritiska till det svenska deltagandet i insatsen av flera skäl. Vi är visserligen inte principiellt avvisande till att delta i militära operationer utomlands, men detta betyder inte att det är självklart att Sverige måste delta i alla typer av internationella krigsoperationer. Vår inställning bygger på att ett svenskt deltagande förutsätter ett tydligt uttalande om syftet med operationen, hur lång tid den kan förväntas pågå och hur omfattande den ska vara. Så är inte fallet med denna operation, vilket vi i dag kan konstatera.
Inte heller är det, av regeringens proposition att döma, klart att Sveriges insatser om en bordningsstyrka eller informationsoperationer efterfrågas. Trots detta vill man nu besluta om att bidra med en insats till en kostnad på ytterligare 115 miljoner kronor. Det är pengar som tas från andra delar av försvaret, vilket redan nu går på knä och knappast kan uppfylla kravet om att försvara vårt eget territorium.
Fru talman! Inför propositionen i mars varnade Sverigedemokraterna för att det fanns risk för att flera av de andra länder som deltar i operationen successivt skulle vidta alltmer långtgående åtgärder i kriget, så kallad mission creep.
Vi menar att just detta nu har visat sig stämma. Nato har tagit klar ställning för ett avsättande av Gadaffi, och för Sveriges del föreslås alltså nu ett utökande av spaningsuppdraget och marktrupp. Vad blir nästa steg?
Vi kan se hur FN-resolutionen tolkas väldigt olika. Medan några tolkar den som att Gaddafi är legitim att döda tolkar andra det inte så. Några Natokällor hävdar att man har Gaddafi själv på kornet och andra förnekar det.
Fru talman! Nu hör vi hur övriga partier, med Moderaterna i spetsen, sjunger i kör för Sveriges deltagande i insatsen i Libyen. Desto tystare var det tidigare från moderat håll. Utrikesminister Bildt har själv tillhört ett bolag som samarbetat med Gaddafiregimens blodiga diktatur och tjänat pengar på den libyska oljan.
I februari var han inte beredd att stödja vare sig den ena eller andra sidan. Nu helt plötsligt förespråkar han både insatser och förlängningar av desamma mot diktatorn. Det är klart. Det är aldrig bra att satsa på en förlorande häst. Då är det bättre att byta häst, vilket uppenbarligen är utrikesministerns nya strategi.
Man kan ställa sig frågan: Vems intressen stöder vi med vår insats? Vi hörde tidigare Karin Enström från Moderaterna säga att om vi drog tillbaka vår insats skulle vi svika de krafter vi stöder. Vilka är dessa krafter?
Det finns fortfarande tecken på att rebellsidan inte nödvändigtvis utgör ett bättre alternativ för Libyens utveckling än vad Gaddafi gör. Det är oklart om det så kallade nationella övergångsrådet har kontroll över alla rebellstyrkor. Rapporter från rebellzonen om repressalier mot verkliga eller inbillade Gaddafianhängare samt om hur regelrätta lynchningar har ägt rum har fortsatt. Dessutom har befälhavare på rebellsidan medgivit hur de och deras mannar tidigare har slagits mot amerikanerna i Afghanistan och Irak. De är med andra ord representanter för samma grupper som våra soldater i Afghanistan bekämpar varje dag. Ska vi nu skydda samma personer i Libyen?
Herr talman! Vi betvivlar inte att det finns ett rättmätigt missnöje med Muammar Gaddafis diktatur. Vi betvivlar inte heller att det finns goda intentioner hos en del av dem som deltar i upproret. Men olyckligtvis finns det inte särskilt mycket som talar för att rebellsidan kan komma att bli basen för en friare och mer demokratisk utveckling i Libyen. Libyen är ett klansamhälle, och vad rebellerna verkligen vill se för utveckling, annat än att få bort Gaddafi, är det ingen som vet.
Vår inställning är att Sverige under rådande omständigheter inte bör delta i militära operationer i Libyen och att resurser i stället bör läggas på humanitära insatser på plats för att hjälpa dem som har flytt Libyen sedan oroligheterna inleddes. Det som är positivt i den föreliggande propositionen är att de humanitära insatserna betonas mer än i den förra propositionen, då de knappt omnämndes. Men vi anser det trots allt inte vara tillräckligt.
Därför yrkar jag, herr talman, bifall till Sverigedemokraternas reservation och avslag på utskottets förslag i betänkandet.
I detta anförande instämde Josef Fransson, Mikael Jansson och Julia Kronlid (alla SD).
Anf. 31 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Att sända militär personal och militära vapensystem för att bidra till att lösa internationella konflikter och bevara fred är stora och grannlaga beslut. Det handlar om ställningstaganden där vi som folkvalda beslutsfattare har att ta ansvar för internationella operationer där svensk militär personal kan riskera livet. Motiven för sådana beslut måste vara mycket starka. Det måste också finnas en helhetssyn bakom sådana beslut där man ser hela samhällsperspektivet. Perspektivet får inte enbart vara militärt.
Svensk utrikes- och säkerhetspolitik måste alltid bottna i folkrätten och dess principer. Det är ett fundament för att värna de små nationernas rätt men också respekten för människors liv och rätt till integritet. Om andra principer får råda är risken uppenbar att ändamålet blir att helga medlen. Maktpolitiska motiv riskerar då att gå före det som är internationell rätt och lag.
När vi nu står i begrepp att besluta om ett nytt mandat för svenska insatser i Libyen handlar det om att verka inom de tre FN-uppdragen, det vill säga att skydda civila och att upprätthålla vapenembargot och flygförbudszonen. Uppdraget är nu breddat och innehåller en helhetssyn på utvecklingen i Libyen. Det kommer att krävas ett långsiktigt stöd för att skydda civila, hjälpa flyktingar, bygga det civila samhället och stödja skapandet av demokratiska institutioner. Sverige ska vara en del av detta långsiktiga åtagande. Vi ska bejaka stöd till internationella organisationer som verkar i detta syfte.
Att långsiktigt skapa fred, stabilitet och frihet handlar om samhällsbyggande. Därför är en beredskap för och åtgärder på den civila och humanitära sidan mycket viktiga. Tyvärr har de behoven och de perspektiven i alltför liten utsträckning belysts i såväl den allmänna som den politiska debatten. Att nu detta har fått sin plats i propositionen ser jag dels som en nödvändighet, dels som en politisk framgång.
Det är naturligt att den svenska militära insatsen nu ändrar karaktär. Den svenska insatsen på enbart flygförbudszonen avslutas. När nu en marin bordningsstyrka tillförs och ett så kallat psyops-team ska etableras är det av Nato efterfrågade kompetenser. Jag har läst de dokument och den lista som finns som detta grundar sig på. Alla andra spekulationer är felaktiga uppgifter. Sak samma gäller för den flygspaning omfattande två rotar per dag som nu kommer att utföras inom alla de tre FN-uppdragen. Sammanlagt handlar det svenska bidraget om 180 personer.
Inte minst mot bakgrund av att det libyska flygvapnet i allt väsentligt är utslaget finns motiv för en förändrad svensk insats. Flygförbudszonen är effektiv och har gett resultat. Noterbart är dock att Gaddafiregimen fortfarande förfogar över ansenliga mängder av helikoptrar, artilleri, stridsvagnar och taktiskt luftvärn. Syftet är nu att det förlängda FN-uppdraget ska utgöra ett sådant militärt tryck att förutsättningar för en politisk lösning uppstår.
Det uppdrag som vi nu ska besluta om sträcker sig över 90 dagar. Redan nu måste vi ställa oss frågorna om vad som händer efter dessa 90 dagar. Kommer Gaddafiregimen att falla? Hur ser civilbefolkningens situation ut? Hur blir utvecklingen i omvärlden med Jemen, södra Sudan och Syrien? Kommer andra krav som vi i dag inte känner till att ställas?
Jag tror att det är viktigt både för regeringen och för oss andra att börja fundera i dessa långsiktiga perspektiv och i alla fall försöka förnimma vad som händer i ett senare skede för att på något sätt försöka förbereda oss efter bästa förmåga på de olika kravbilder som kan uppstå.
Utvecklingen går snabbt just nu. Därför kan värdet och vikten av just begreppet helhetssyn inte betonas nog hårt. I slutändan är det bara en politisk lösning på situationen i Libyen som gäller. Den kan hänga ihop med utvecklingen i regionen som helhet. Därför är det svenska militära bidraget att betrakta som en del i en process som ska övergå i fredligt samhällsbyggande.
Det är bra att det nu finns en bred uppgörelse i den svenska riksdagen. Internationella uppdrag av detta slag ska vila på en bred parlamentarisk grund. Visst bär propositionen i vissa drag kompromissens prägel, men från socialdemokratiskt håll står vi helt och fullt bakom den. Vi anser oss rejält ha bidragit till och påverkat propositionens innehåll med såväl humanitära insatser, marin bordningsstyrka och psyops-team som avslutat uppdrag i flygförbudszonen. Svensk politik i förhållande till Libyen har breddats och getts ett bättre djup. Det är vi positiva till.
Jag vill också passa på att här i riksdagen markera de positiva intryck som försvarsutskottet fick i samband med sitt besök på flygbasen Sigonella på Sicilien. Uppskattningen för den svenska insatsen är stor, kvaliteten i de uppdrag som utförs är hög, och det materiel som levereras anses vara mycket viktigt och användbart. Andra nationer vittnar om den svenska personalens kompetens och goda insatser. Det sätt på vilket man utför sitt arbete ger anledning till stolthet.
Av totalt 268 uppdrag har 232 fullföljts. Den 5 juni hade man levererat 82 500 spaningsbilder. Kopplingen mellan avancerad teknik och djup analysförmåga gör det svenska bidraget mycket värdefullt.
Jag vill också notera att jag i samband med ett besök på F 21 i Luleå i förra veckan samma dag som man fick det operativa ansvaret för den fortsatta operationen kunde notera det starka engagemanget för att göra en bra insats inom det nya uppdrag som vi nu i dag står i begrepp att besluta om. F 21 får huvudansvaret för den fortsatta operationen, och jag är fullt förvissad om att man kommer att ta sig an uppgiften på bästa sätt och fullfölja den.
Med detta yrkar jag bifall till föreliggande förslag och propositionen.
Anf. 32 Ismail Kamil (Fp)
Herr talman! Situationen i Libyen utgör fortfarande ett hot mot civila och ett brott mot mänskligheten.
Syftet med resolutionerna 1970 och 1973 är just att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila.
För att genomföra dessa åtgärder behövs ett aktivt deltagande från medlemsstaterna. Sveriges deltagande i den militära insatsen i Libyen har sedan tidigare varit föremål för riksdagens ställningstagande, och en svensk väpnad styrka finns i dag på plats. Fortsatt svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen är därför nödvändigt.
Herr talman! Situationen i Libyen är mycket oroande. Med tanke på den libyska regimens våldshandlingar och angrepp mot de civila i landet måste regimen stoppas och hindras från att begå ett fortsatt övergrepp på de civila. Livsmedelssäkerheten uppges vara hotad, och det har även rapporterats brist bland annat på medicin, sjukvårdspersonal och bränsle.
I syfte att stärka krafter som verkar för demokrati och en ny framtid för folket i Libyen behövs ett fortsatt svenskt bidrag. Förutom flygstridskrafter och stödresurser föreslås även bidrag med resurser för marina bordningsinsatser, informationsoperationer och så vidare.
Sverige måste vara den tydliga rösten och ha den starka positionen i världen när det gäller att försvara de mänskliga rättigheterna och vara på folkets sida. Sverige måste stå i främsta ledet i fördömandet av de diktatorer och regimer som kränker mänskliga rättigheter och begår brott mot mänskligheten.
Herr talman! Man kan fråga sig: Kan en varaktig och långsiktig lösning i Libyen åstadkommas med Gaddafi kvar vid makten? Kan en diktator som Gaddafi och hans regim, som attackerar folket med flyg, stridsvagnar och pansarfordon, vara trovärdig eller att lita på i förhandlingarna? Nej. Gaddafi är inte längre en legitim ledare för det libyska folket. De civila måste skyddas till varje pris mot regimens hänsynslösa våld och angrepp.
Utöver de militära insatserna kommer det att krävas ett brett engagemang från det internationella samfundet samt humanitära insatser. Det gäller det libyska folkets legitima krav på politiska reformer, en fungerande rättsstat och en ekonomisk och social utveckling.
Sveriges bistånd till internationella organ som arbetar med humanitärt bistånd och stöd till flyktingar måste förstärkas.
Herr talman! Valet för oss liberaler är klart: Vi väljer folket framför diktatorerna. Vi stöder folkens uppror för att bli av med sina diktaturregimer även militärt. Det sägs att diktatorn Saddam Hussein hade sagt: Tala inte om lagar för mig. Jag är lagen. Diktaturregimerna i Jemen, i Libyen och i Syrien anser sig också vara själva lagen, och därför ska de bort.
I detta anförande instämde Anna SteeleKarlström och Allan Widman (båda FP).
Anf. 33 Carina Hägg (S)
Herr talman! Vi socialdemokrater ser värdet av militär insats, men vi ser samtidigt vikten av politiska och humanitära insatser. Det har tydligt framkommit i mina socialdemokratiska kamraters föredragningar här. Jag välkomnar betänkandet och att utskottet understryker att Sverige i den internationella militära insatsen i Libyen aktivt ska verka för genomförandet av FN:s säkerhetsrådsresolutioner 1325, 1612, 1820 och 1888. De är fortfarande okända och relativt lite implementerade i insatser världen kring, så också i denna.
Samarbetet inom FN på detta område har förbättrats, och vi ser samtidigt början till en mer enhetlig respons mot användandet av sexuellt våld. Utrikesminister Carl Bildt har också att driva på för dess genomförande i alla relevanta situationer och organ. Sverige har som kandidat till FN:s råd för mänskliga rättigheter mångas förväntningar att leva upp till.
Det krävs politiska lösningar, herr talman, och i en förändring mot ett demokratiskt styre i Libyen ska kvinnorna ta del. Det är inte om, det är inte bör, utan det handlar om
ska
. För att det ska vara möjligt krävs att kvinnorna kan och tillåts fritt organisera sig och ställa upp i framtida val, att kvinnors organisering ges stöd, att ett civilt samhälle kan växa fram. Vikten av att kvinnor deltar i konfliktlösning och arbete för långsiktig fred är belagd i forskning. Kvinnor ska varhelst de lever ha politiskt inflytande och tillgång till skydd.
ICC har påbörjat undersökningar men efterlyser en starkare politisk vilja härifrån för att motverka sexuellt våld i samband med väpnade konflikter. När jag har talat med förövare i fängelser som i Liberia, besökt domstolen i Arusha, talat med kvinnor i Rwanda och besökt sjukhus med drabbade kvinnor och flickebarn i Demokratiska republiken Kongo efterfrågas alltid enhetliga och samordnade insatser på fältet, alltså konkreta åtgärder och tidigt politiskt stöd.
Genom historien har kvinnor utsatts för sexuella trakasserier, hot om och våldtäkter vid väpnade konflikter. Civila har utsatts. Våldtäkt är ett billigt vapen. Men hittills har systematiska våldtäkter och sexuellt våld inte förknippats med Mellanöstern eller Nordafrika. Libyen riskerar att förändra den bilden. Först kom information om att regeringstrogna hotade kvinnor i syfte att hindra männen från att lämna hemmet för att demonstrera mot Gaddafi. Kvinnorna vågade inte heller gå ut. Genom ryktesspridning skapades rädsla hos såväl kvinnor som män. Nu kommer de rapporter vi har fruktat och befarat om våldtäkter av kvinnor på flykt.
Vi kan inte avstå från att reagera i brist på alla fakta. Även om jag är medveten om att varsamhet med uppgifter ska vara påkallad i en konfliktsituation reagerade vi tidigt. Vi satt inte och väntade. Vi talade inte om stabilitet. Vi har inte sagt att vi inte tar ställning. Vi tar ställning för kvinnorna.
Även om vi i dag inte vet tillräckligt om de mekanismer som gör att sexuellt våld används systematiskt vet vi att de används i vissa konflikter men inte i andra. Förskräckande exempel finns, men det är dags för alla män som befinner sig i en position som ger dem möjlighet att värna kvinnors rättigheter som människor i krig och konflikter att träda fram. Enskildas agerande och politikers agerande spelar roll.
Vi vet att disciplinen inom poliskårer och i militära förband kan vara stark. Befäl kan använda sin auktoritet för att stoppa oacceptabelt beteende. Vi vet också att de goda exemplens makt kan få spridning. Vi har talat med svenska militärer i konfliktområden som har visat på de goda exemplen. Vi ser också motsatsen, som egyptisk militärs oskuldstester. Vi är nu oroliga för vad som händer i Syrien.
Europadomstolen i Strasbourg slog 1997 fast att begreppet tortyr även omfattar våldtäkt. Rwandatribunalen slog fast att våldtäkt kan ingå som en strategi i folkmord. Sexuellt våld har inkluderats i åtalen i mål som tagits upp av Internationella domstolen i Haag. På samma sätt utgår jag från att domstolen behandlar brott i den nu pågående konflikten i Libyen.
Redan det nationella övergångsrådet kan kriminalisera våld mot kvinnor, stödja kvinnor, vara en del i processen och rensa ut artikel 375 i strafflagen. Men det finns mer gods som behöver rensas ut. I Libyen bör alla reservationer till Cedaw tas bort och åtgärder vidtas för att genomföra den lokalt genom att nationella lagar överensstämmer med Cedaw. Sade EU:s Ashton det när EU-kontoret öppnades i Benghazi i Libyen? Vad säger hon med stöd av utrikesminister Carl Bildt och övriga regeringsföreträdare?
Kvinnor kan kvoteras till konfliktförebyggande arbete och fredsförhandlingar. Kvinnor som utsätts för sexuellt våld och våldtäkt i samband med väpnade konflikter ska få sin sak prövad i allmänna domstolar och inte i militärdomstolar eller genom sedvanerätt. Det är mycket viktigt. Här känner jag en oro. Kvinnor som utsatts för sexuellt våld och våldtäkt ska ges rätt till hälso- och sjukvård, professionell sådan.
Vi tar ansvar här i dag, och vi ser en bredd av insatser. Det pekar vi också på här i dag.
Situationen för kvinnor i Saudiarabien har nämnts i två inlägg. Jag har gjort en besiktning av UD:s instruktioner - det är ytterst utrikesminister Carl Bildt som sänder de instruktionerna - och sett att det inte finns något om stöd för att kvinnor i Saudiarabien som protesterar i dag ska ha och ska få svenskt stöd för att köra bil, som borde vara så självklart. Jag hoppas få ett klarläggande. Är det så att Sveriges regering i dag inte, när kvinnor i Saudiarabien protesterar, ger dem sitt stöd för att köra bil?
Anf. 34 Kent Härstedt (S)
Herr talman! Låt mig först yrka bifall till utskottets förslag, som innebär bifall till propositionen.
Som vi har hört under de senaste timmarnas debatt är insatsen i Libyen både mångfasetterad, besvärlig och långsiktig - men samtidigt moraliskt helt försvarbar. Detta är första gången världssamfundet har förenats bakom FN om att sätta kraft bakom orden "responsibility to protect" eller på svenska "skyldigheten att skydda". Vi sitter inte längre stilla och tittar på när oskyldiga blir dödade, torterade eller på annat sätt förtryckta i Libyen. Vi agerar.
Det är rätt att agera. Det vore fel att inte göra det. Hur vi gör det är en grannlaga uppgift. Om vi gör det som vi nu gör får det humanitära konsekvenser. När vi konfronterar diktatorn Gaddafi leder det på kort sikt till ökade flyktingströmmar, humanitär nöd och samhällen i kaos. Den ytterst ansvariga för detta är Gaddafi och hans regim.
Att inte göra det och se på hur en diktator med våld slår ned ett folks strävan efter frihet och demokrati är inte på något sätt försvarbart.
Vi har varit där förut. Vi har följt vad som har hänt i olika delar av världen, då vi inte har funnit vägar att agera tillsammans, detta medan förtryck har fortgått eller folkmord har begåtts i exempelvis Europa och Afrika. Nu agerar vi. Det är välkommet och på alla sätt försvarbart.
I situationer som dessa är det dock alltid personerna i civilbefolkningen som får betala det högsta priset. De är inte tränade, skyddade eller beväpnade, som många av de militära aktörerna är. Därför är det alltid de som dödas och skadas i de stora flertalen. Den tysta misären och lidandet breder ut sig, medan världens medier fokuserar på stridsflygplan och gatustrider mellan regimen och rebellerna. Det är alltid de stridande som först får mat, mediciner och förnödenheter. Sist kommer kvinnor, barn och funktionshindrade.
Jag hade själv tillfälle att vara i Irak under slutskedet av kriget. Jag besökte barnsjukhus och barnfängelser, som faktiskt fanns i Irak vid den tiden. Det var hjärtskärande att se den nöd som fanns på marken. Ingenting av detta förekom i de medier som vi har, utan allt var fokuserat på det republikanska gardet och insatserna mot Irak.
Vi får aldrig glömma det folk som finns på marken och döljer sig bakom siffrorna och hur medierna följer den militära konflikten.
Jag kommer aldrig att glömma en kvinna på ett av barnsjukhusen. I det här skedet var kriget i Irak nästan helt slut. Hon sträckte över sitt lilla barn till mig och sade: Ta emot mitt barn, ta med dig barnet härifrån Irak, för här har mitt barn ingen framtid! Den nöden finns säkert väl utbredd i Libyen i dag.
Det är viktigt att vi ständigt håller den humanitära debatten levande, att vi parallellt med militära, nödvändiga insatser ser till att den humanitära diskussionen står högst på dagordningen.
Redan i mitten av april talade FN om en mycket svår humanitär situation i landet. Då var det tiotusentals människor som satt fast i Misrata under svår nöd. Under de två månader som därefter har förflutit har situationen fortsatt att förvärras. Tusentals har skadats och dödats under denna tid. Det har varit svårt att evakuera skadade, sjukhus har haft elbrist och brist på förnödenheter, och antalet människor som dricker smutsigt vatten har blivit allt fler, med risk för vattenburna sjukdomar.
För en månad sedan, den 18 maj, uttalade FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon att i avsaknad av att få till stånd en vapenvila fortsätter den humanitära situationen att förvärras. Och hör här: FN:s sändebud Abdul Ilah al-Khatib hade då arbetat frenetiskt för att försöka få Gaddafi att gå med på en verifierbar vapenvila - dock utan framgång. Det är ingen tvekan om vem som är skyldig till den humanitära nöden i Libyen.
Vid denna tidpunkt hade tusentals dödats och skadats, och 750 000 hade tvingats fly landet, enligt FN och den internationella brottmålsdomstolen. I dag, en mån senare, har situationen ytterligare förvärrats.
Vi socialdemokrater kommer att fortsätta att driva på i den humanitära debatten kring Libyen. Trots överenskommelsen i dag och den proposition som vi kommer att ställa oss bakom kommer vi inte att svika det libyska folket, utan vi kommer att fortsätta att föra den humanitära debatten och fortsätta vårt ansvar.
Man får inte heller glömma att den militära insatsen i ett historiskt perspektiv kommer att bli relativt kort, medan hjälpen och stödet till det libyska folket kommer att kräva att vi är långsiktiga och inte sviker dem i den långa vägen tillbaka till ett fritt och demokratiskt Libyen.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2011-06-17
Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1
Protokoll med beslut
- 2011-06-17Protokoll 2010/11:118
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Fortsatt svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 250 personer till förfogande i högst 90 dagar för fortsatt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:127 och avslår motionerna 2010/11:U18 och 2010/11:U19.- Reservation 1 (SD)
- Reservation 2 (V)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (SD) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 80 0 0 32 M 92 0 0 15 MP 14 0 3 8 FP 16 0 0 8 C 14 0 0 9 SD 0 18 0 2 KD 14 0 0 5 V 0 0 17 2 Totalt 230 18 20 81