Fortsatt svenskt deltagande i en internationellsäkerhetsstyrka i Afghanistan

Anf. 125 Alice Åström (V)

Herr talman! Den här debatten ska handla om fortsatt svenskt deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan. Regeringen har lagt fram ett förslag utifrån ett nytt FN-beslut om att utöka den svenska truppen i Afghanistan till upp till 150 man. Vänsterpartiet har i detta betänkande en reservation, nr 1, som jag yrkar bifall till. Jag ska ägna större delen av mitt anförande åt varför. Är det så att situationen i Afghanistan nu är så lugn och stillsam att det inte behövs fler trupper i Afghanistan? Är det så att människor i Afghanistan har fått det så pass bra att de har möjlighet att bygga upp landet själva, i lugn och ro? Nej, det kan ingen säga. Situationen i Afghanistan är allvarlig. Det är en väldigt osäker situation, och det är ingen som riktigt vet vad den kan leda till. Men är det då inte rimligt att vi från svensk sida, som faktiskt har haft trupp i Afghanistan under flera år, fortsätter att delta? Vänsterpartiet har tidigare också stått bakom de beslut som har fattats här i Sveriges riksdag om att skicka trupp till Afghanistan. Det borde vara rimligt. Vi borde egentligen ha kunnat vara eniga i utskottet, som vi alltid har varit tidigare när vi har skickat svensk trupp utomlands. Jag och Vänsterpartiet kan inte annat än beklaga att situationen är som den är. Varför har då Vänsterpartiet valt att inte ställa sig bakom? Det finns ett par skäl. Det första är att Vänsterpartiet under de tidigare besluten har påpekat den bräckliga folkrättsliga grund som även regeringen tidigare pekat på som finns bakom kriget i Afghanistan. De terroristlagar som kom till i FN är inte tillräckliga för att försvara det krig som USA och koalitionen började i Afghanistan. Att man nu har en president som har gett sitt stöd och bett om hjälp ger givetvis ett starkare folkrättsligt stöd. Men hur ser då situationen ut i Afghanistan? Och vad är det den svenska truppen ska göra? Tidigare har den svenska truppen bara befunnit sig i och runt Kabul, där presidenten faktiskt har kunnat styra över verksamheten och där koalitionen inte har haft sina trupper. Området har styrts från FN och de trupper som FN har där, ISAF. Den övriga delen av Afghanistan styrs i stort sett av krigsherrar och av koalitionens styrkor i jakt på talibanerna. För Vänsterpartiet har det varit oerhört viktigt att det inte har varit någon risk för sammanblandning mellan FN-trupperna - ISAF - och koalitionens styrkor, när vi har skickat svensk trupp. När man nu flyttar ut i andra delar av Afghanistan kommer de här två trupperna mycket närmare varandra. Samarbetet och kontakterna mellan trupperna kommer att öka, delvis av rent praktiska skäl för att man inte ska befinna sig inom samma område och riskera att vådaskjuta varandra. Men vi ser också en risk för sammanblandning. Koalitionens styrkor har nu börjat bygga upp grupper runtomkring i regionerna i Afghanistan. Det är till exempel Storbritannien och Nya Zeeland som har trupper under koalitionen men även trupper under ISAF, och man säger nu att man hellre vill ingå under ISAF:s befäl. Är det rimligt att tro att koalitionen, med det uppdrag koalitionen faktiskt har haft, nämligen att jaga talibaner och utkämpa ett regelrätt krig mot talibanerna, från den ena dagen till den andra övergår till att vara ISAF, FN-trupper? Dessutom riskerar man att faktiskt hamna i mycket allvarligare situationer när man ger sig ut i andra delar av landet. Det skulle inte hindra oss från att skicka svensk trupp. Det är inte så att vi bara kan skicka svensk trupp om vi tror att det inte kan hända dem något. Men man kommer att vara beroende av koalitionen för att kunna få det eldunderstöd och flygunderstöd som kommer att behövas i en akut situation. Hur ska man då kunna skilja på koalitionen och ISAF, som är där på FN-mandat? Vi i Vänsterpartiet ser att den här sammanblandningen, med det nya beslutet, blir så pass stark att vi inte kan stödja förslaget. Det är oerhört viktigt att FN i sina missioner inte får sammanblandas med krigförande part. Hur ska befolkningen i Afghanistan kunna skilja på koalitionen och FN-trupperna? Det är en omöjlighet. Så länge det inte finns en färdplan för vad som ska hända med Afghanistan vet vi inte heller när koalitionen ska dra tillbaka sina trupper. Om vi jämför med situationen i Irak ser vi att man där åtminstone försöker ange en färdplan för när irakierna själva ska ta över och USA dra sig tillbaka. När det gäller Afghanistan finns inga sådana krav. Nej, herr talman, trots att det är med stort beklagande kan vi inte ställa oss bakom förslaget i propositionen. Jag har dessutom ett par frågor som jag inte tycker tas upp i betänkandet och som inte heller funnits med i diskussionen och den här debatten. Vad är det som händer i Afghanistan? Vad är det för brott koalitionen gör sig skyldig till? Vi ser i dag bilder från Irak där tortyr, misshandel, regelrätta mord och förnedring av fångar tyvärr tycks tillhöra vardagen. Världen reagerar upprört, eftersom dessa bilder kablas ut i nyhetsprogram och på tidningssidor. Men händer inte samma saker i Afghanistan? Jo, det gör det, även om vi inte fått se några bilder på det. Det finns fall där åtal är att vänta för att folk blivit mördade i fängelset av koalitionen i Afghanistan. Det finns mängder med rapporter, bland annat en rapport på 67 sidor från Human Rights Watch, som beskriver de övergrepp som begås av koalitionen i Afghanistan. Ser ni ingen risk i FN-mandatets värde om sammanblandningen blir så stark? Ser ni ingen risk för att svensk trupp, viktigt svenskt deltagande, på det här sättet kan bli sammanblandad med rena övergrepp? Det står inte en rad om de stora problem som finns med detta när det gäller det svenska deltagandet. Det finns ytterligare en fråga som jag skulle vilja lyfta upp, som visserligen berörs i betänkandet men då beskrivs väldigt fint. Det gäller det viktiga svenska biståndet till Afghanistan, vilken betydelse det haft, hur långvarigt det varit och hur Sverige långsiktigt ser på sitt bistånd till landet. Man beskriver hur viktigt det varit för flickor och kvinnor i Afghanistan att det svenska biståndet funnits och finns där, och hur viktigt det är att biståndet också kommer fram. Därför måste man med hjälp av trupper också kunna garantera att biståndet får den verkan som avses. I betänkandet används detta som ett argument, men det sägs ingenting om att Läkare Utan Gränser pekat på att USA-alliansen äventyrar det humanitära hjälparbetet i Afghanistan genom att i södra Afghanistan distribuera flygblad och där kräva att befolkningen lämnar information om talibaner, al-Qaida med flera till USA-alliansen. Det sägs dessutom att detta är nödvändigt för att humanitär hjälp ska kunna delas ut. På flygbladen finns också en bild på en liten afghansk flicka - just en sådan flicka som vi menar att det är så viktigt ska nås av biståndet - som bär på en säck med vete. Läkare Utan Gränser och andra organisationer pekar på detta och menar att koalitionen gör allt vad den kan för att binda det humanitära biståndet till det militära för att nå militära mål. Man säger vidare att USA-alliansen i Afghanistan utnyttjar den humanitära hjälpen sedan starten av Operation Enduring Freedom genom att placera ut trupper under etiketten "humanitär assistans" och beskriva hjälporganisationer som kommer dit som "truppförstärkningar". Genom distributionen av flygbladen förstärks detta ytterligare. För Vänsterpartiet är de här sakerna så allvarliga att vi, för att kunna ställa oss bakom förslaget att skicka trupp med ett utvidgat mandat till Afghanistan, måste ställa krav på att koalitionen och dess operation omedelbart avbryts. Snarare behövs fler FN-trupper och en minskning av koalitionstrupperna i Afghanistan. Men när inget sådant krav ställs, när ingen koppling görs, när ingenting lyfts fram om de övergrepp som sker kan Vänsterpartiet inte anse det vara rimligt att skicka svensk trupp till det utvidgade FN-mandatet. Däremot är det viktigt att betona att det här inte handlar om att vi är emot FN-trupp. Det handlar inte om att vi inte anser att man ska agera under FN-mandat när FN kräver det. Vi anser att vi även fortsättningsvis kan ha en svensk styrka i Afghanistan så länge situationen ser ut som den gör, men då utifrån det mandat som finns i dag. Vår förhoppning är att situationen ska förändras, att koalitionen drar sig tillbaka och att FN får den fulla kontrollen och tar det fulla ansvaret för återuppbyggnaden av Afghanistan. Till sist, herr talman, ska jag beröra ytterligare en komplikation med det här ärendet. Man utökar nu styrkan till Afghanistan trots de invändningar jag framfört - invändningar som jag tror att också övriga ledamöter borde beakta med tanke på den situation som råder i Afghanistan. Beslutet innebär att vi samtidigt minskar våra trupper i Kosovo. Visserligen hade beslutet fattats redan tidigare, men det skedde när situationen i Kosovo var lugn och helt annorlunda än i dag. Även Nato hade planerat att dra sig tillbaka. Nu har Nato fattat ett nytt beslut. Situationen i Kosovo är så allvarlig att man inte kan dra sig tillbaka. Vi anser inte att det är rimligt att man drar tillbaka styrkorna från Kosovo för att utöka mandatet i Afghanistan. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Åsa Lindestam (S)

Anf. 126 Åsa Lindestam (S)

Herr talman! Hur ska vi i Sverige förhålla oss till en begäran från FN om stöd i Afghanistan? I december 2001 enades FN i Bonn om en snabb insats i Afghanistan. Sveriges regering föreslog samma månad att vi skulle delta, vilket riksdagen fattade beslut om några dagar senare. Denna insats har förlängts och förändrats under tidens gång, och i dagsläget har vi stabs- och samverkanspersonal på plats samt en nationell logistikenhet. I januari i år hölls ett afghanskt rådsmöte där man antog en ny konstitution - om än kritiserad i några delar. De flesta bedömare är överens om att det var ett viktigt steg mot ett nytt, stabilt och demokratiskt Afghanistan i enlighet med Bonnöverenskommelsen. Trots detta är läget bräckligt, precis som Alice Åström säger. Mängder av svåra frågor återstår att lösa. Det finns etniska motsättningar mellan befolkningen och flyktingproblematiken lämnar mycket övrigt att önska vad gäller bostäder, arbetstillfällen och social service. Brotten mot de mänskliga rättigheterna ökar, och särskilt utsatta är kvinnorna. Säkerhetssituationen försämras markant i både norr och söder liksom i Kabul. Attackerna har ökat och riktas alltmer mot den internationella närvaron. Vissa grupperingar i landet är fientligt inställda till den nya regimen och koncentrerar nu sina attacker mot civil FN-personal och mot företrädare för olika hjälporganisationer. Bristen på fungerande offentliga institutioner är akut, och narkotikan flödar fritt. Den ger ekonomi åt privatarméer och ökar rivaliteten mellan inhemska grupperingar. Utvecklingen är mycket osäker. De flesta bedömare anser att en bred internationell närvaro, både civil och militär, är det enda i nuläget som kan erbjuda en förbättrad säkerhetssituation och möjliggöra rättvisa val. Herr talman! Sverige har en lång historia i Afghanistan. Vi har gett ett långsiktigt bistånd som stöd för utvecklingen av humanitära insatser. Vi stöder förutom utbildning även flyktingåtervändande och infrastruktur. Nyligen har vi också fattat beslut om att stödja förberedelserna inför de afghanska valen. Självklart gör vi detta i samråd med FN. Vi har röjt minor. Vi har avväpnat barnsoldater och återanpassat dem till samhället. Dessutom bidrar vi med hjälp genom det internationella advokatsamfundet för att bygga upp det afghanska advokatsamfundet. Vi har också en särskild polisrådgivare, som genom FN verkar för Afghanistan. Vad gäller EU råder en samsyn om vad som bör prioriteras: säkerhetshöjande åtgärder, den politiska processen, valen, återuppbyggnaden, situationen för de mänskliga rättigheterna - i synnerhet kvinnors situation - och bekämpningen av narkotikan. Vad kan vi i Sverige bistå med? Säkerheten måste utökas till att gälla hela landet. Sverige kan tillsammans med andra länder ingå i en styrka ledd av Storbritannien. Vi ska tillsammans med andra ha ett observatörsteam för att tillhandahålla säkerhetshöjande närvaro och militär och civil samverkan med lokala makthavare i provinserna. Vi ska också bidra med ett lufttransporterat snabbinsatskompani för att förstärka och undsätta enheter inom regionen. Dessutom ska vi tillsammans med andra länder tillhandahålla transportflygplan. Nationella resurser för underrättelsebearbetning och logistik kommer också att stödja ISAF. Det är totalt ungefär 112 personer. Men vi kan behöva upp till 150 personer i regionala enheter eller i Kabul. Säkerhetsläget kan dock snabbt förändras, och det kan uppstå behov av förstärkning. Riskerna bedöms sammantaget som låga till medelhöga. Däremot kan riskerna för styrkan som ingår i snabbinsatskompaniet tillfälligt bli högre om säkerhetsläget försämras. Det kan kännas svårt, men vi måste ändå fatta detta beslut. Målsättningen är att utsättandet av styrkan ska vara avslutad under juni månad. Utgångspunkten är att huvuddelen av det svenska bidraget ska stå till den internationella styrkans förfogande under flera års tid. Det är ett svårt åtagande. Riskerna kan öka snabbt. Uppdraget kan bli svårare än vad vi kan förutse. Trots det ska vi bidra till den internationella säkerhetsstyrkans utvidgning i Afghanistan. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.

Anf. 127 Ewa Björling (M)

Herr talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet. Nästa sak jag vill säga är att det är ett väldigt allvarligt beslut då vi riskerar svenska soldaters liv utomlands. Riksdagen ska nu fatta beslut om att ställa en väpnad styrka om 150 personer till förfogande för fortsatt deltagande i Afghanistan. Sverige har redan tidigare bidragit till en FN-auktoriserad multinationell styrka där nere. Den här gången är tanken att vi ska bistå med säkerhetshöjande närvaro och samverka både militärt och civilt i flera lokala provinser i Afghanistan, till skillnad från förut när vi befann oss i Kabul. Vi ska genomföra en demokratisk valprocess, eller underlätta att kunna genomföra detta, och bidra till social och ekonomisk utveckling i Afghanistan. Vi ska också komma ihåg att för att kunna åstadkomma svensk säkerhet krävs mer internationellt samarbete. Det är grundläggande för att kunna avvärja framtida hot. Tyvärr kommer sannolikt efterfrågan att öka. Då måste det ligga också i svenskt intresse att kunna erbjuda både militära och civila resurser. Därför behöver både vår nationella och vår internationella förmåga utvecklas vidare. Vid varje tillfälle den senaste tiden som sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har beslutat i frågor om svenska insatser har också frågan om finansiering tagits upp. Under perioden från år 2000 och framåt har det militära försvarets anslag reducerats genom indragningar och kraftigt ökade kostnader för internationella insatser. Även ÖB har anmält det i sitt underlag i både mars och april nu i år. Under åren 2001-2004 har flera miljarder tagits från ordinarie förbandsverksamhet och förts till internationella insatser för att klara av dem. I verkligheten är dessa siffror en ramsänkning som man kan likna vid kostnader per år för att finansiera Bodens garnison, Såtenäs flottilj, Vaxholm eller Musköbasen, bara som exempel. Under 2004 har regeringen uttalat en prioritering för Västra Balkan, Liberia och Afghanistan. Insatserna i Liberia som nyligen beslutades kostar mycket, och likaså insatsen i Afghanistan. Slutsatsen man kan dra av det är att antingen måste ännu mer pengar tas från förbandsverksamheten eller så får vi minska på någon av våra nuvarande insatser som redan görs. Regeringen har aviserat att vi ska ha en neddragning med ca 300 man i Kosovo och att det skulle vara lösningen. Det är i linje med ett tidigare gemensamt multinationellt beslut. Men efter den senaste tidens händelseutveckling kan man ifrågasätta om den planerade neddragningen även fortsättningsvis kommer att kunna bli verklighet. Just nu föreligger i stället ett ökat behov av insatser i Kosovo. Herr talman! Ska Sverige säga nej till ökade insatser och svika sin del av det gemensamma ansvaret för säkerhet och stabilitet i Europa och ute i världen? Det riskerar att drabba just de människor som kan komma att utsättas för nya våldsspiraler och nya motsättningar. Kan inte vi vara med och lämna vårt bidrag till freden visar Socialdemokraterna att de för en försvars- och säkerhetspolitik som inte lever upp till de krav som ställs i det nya Europa. Försvarsministern och biståndsministern har tillsammans skrivit att Sverige säger nej till att fredsfrämjande truppinsatser ska vara avräkningsbara kostnader i biståndsbudgeten. Däremot bör delar av säkerhetssektorn kunna räknas in i biståndet. Det uttalandet ligger helt i linje med den nya politiken för global utveckling som riksdagen har beslutat. Fred och säkerhet är en förutsättning för en positiv utveckling i fattiga länder. Militära fredsfrämjande insatser är en stor del i det. Regeringen ställer sig också bakom möjligheten att vissa delar av säkerhetssektorreformerna ska kunna avräknas mot biståndsanslaget. Säkerhetssektorn innefattar bland annat polis, rättsväsende, militär och säkerhetstjänster som har till syfte att stärka demokratisk och civil styrning av säkerhetssektorn. Vi moderater vill gå ytterligare ett steg och införa ett ökat anslag för internationella insatser på biståndsområdet med syfte att skapa fred, säkerhet och stabilitet. Det motiverar vi med att även de verksamheterna är utvecklingsarbete på sikt. Då skulle man inte heller urholka ordinarie försvarsanslag. Det är en väldigt viktig ståndpunkt, eftersom dagens situation blir alltmer ohållbar. För varje ytterligare internationell insats vi beslutar som ska genomföras försvinner den grundkompetens som vi behöver för utbildning av de människor som ska skickas ut på internationella uppdrag. Den behövs. Varifrån ska vi ta pengarna? Den här gången föreslår regeringen också att bemyndigandet för insatsen i Afghanistan ska lämnas utan tidsbegränsning under förutsättning att beslut av FN:s säkerhetsråd finns. Det är mycket rimligt. Men det kräver också en långsiktig strategi sammankopplad med verkliga resurser för insatsen. Vi bör inte bara säga ja till insatsen i Afghanistan utan också se till att Sveriges övriga insatser kan fullföljas. Framför allt är det nödvändigt med en långsiktig strategi för fortsatt internationell verksamhet. Det behöver vi ta tag i nu under hösten eftersom behovet av insatser inte styrs av svenska försvarsbeslut. Det är en daglig påminnelse om verkligheten vi lever i. Herr talman! I ärendet har också två särskilda yttranden gjorts av Folkpartiet och Miljöpartiet och vidare en reservation från Vänsterpartiet, som vi nyss hörde. I flera stycken delar vi Folkpartiets uppfattning. Det gäller framför allt övergripande mål och långsiktig planering med en strategi för våra internationella insatser. Men vi har valt att avstå från ett särskilt yttrande. Det gör vi för att vi vill se en enighet i besluten. Som jag sade i början är det ett väldigt allvarligt beslut. Vi skulle vilja ha ett helt enigt betänkande. Nu diskuterar vi specifikt trupp till Afghanistan eller ej. Vänsterpartiets reservation är bara att beklaga. Det har redan vid tidigare beslut om internationella insatser aviserat sin stora tveksamhet. Det uttrycker tydligt att bistånd bara ska ges till biståndsverksamhet. Är inte också freds- och säkerhetsskapande insatser en form av bistånd? Utan fred och säkerhet - det vill säga med dess motsats: kaos, oordning och otrygghet - kan vi inte heller hjälpa till att skapa sociala, ekonomiska och demokratiska strukturer. Därmed kan vi inte heller genomföra annan form av bistånd på bästa sätt. Vänsterpartiet har förut stöttat den här typen av insatser även i Afghanistan trots att OEF, Operation Enduring Freedom, har funnits där. Varför inte nu?

Anf. 128 Alice Åström (V)

Herr talman! Det gäller frågan om bistånd för att skapa fred och säkerhet och för att kunna ge annan humanitär hjälp och om det inte skulle kunna ses som bistånd. Vi ser en oerhört stor fara i att många länder skulle välja att snarare täcka sina militära kostnader under ett slags biståndsbudget för att på så sätt kunna säga att man når upp till de fina biståndsmål som finns utan att man egentligen har kunnat uppnå de humanitära målen. Jag tror att det är ganska viktigt att se att humanitärt bistånd aldrig får utnyttjas av någon stridande part i någon konflikt. Det är viktigt att biståndet står självständigt som en humanitär hjälp och ett bistånd till de människor som blir drabbade av en konflikt oavsett vilken part de blir drabbade av. Börjar man knyta biståndet till den typ av diskussion där man menar att vi behöver fred och säkerhet och att även militära medel givetvis skulle vara en viktig biståndsinsats så tror jag att man kommer att förlora mycket på sikt. Det är ett faktum att det första man ska göra i en fullständigt kaosartad krigisk situation är att skapa fred och säkerhet. Det är självklart. Men att koppla ihop biståndet med de insatserna skulle vara en farlig lösning.

Anf. 129 Ewa Björling (M)

Herr talman! Jag tackar för svaret från Alice Åström, och jag vill tydligt poängtera att det inte handlar om att diskutera kvantitet och summor i biståndet och att flytta summor hit eller dit. Det handlar i stället om kvalitet i biståndet. I verkligheten hänger alla de här olika sakerna ihop. Det krävs fred och säkerhet för att bedriva ett effektivt bistånd i övrigt. Allting hänger samman. Jag undrar om Vänsterpartiets USA-hat är så starkt att det är viktigare för er att det inte sker en sammanblandning mellan ISAF och OEF - den USA-ledda koalitionsstyrkan - än att delta i en FN-styrka för att faktiskt hjälpa folket i Afghanistan? Även OEF arbetar för långsiktig säkerhetshöjning med så kallade PRT - regionala enheter för säkerhet och uppbyggnad. Det är ett sätt att skapa säkerhet och att stabilisera Afghanistan. I er motion står det att ni är beredda att stödja det nuvarande bidrag som finns där. Ni har även stött det tidigare, som ni också sade. Men jag skulle vilja säga: Bidrag med vad då? Enligt min vetskap har Sverige för närvarande inget mandat för trupp i Afghanistan alls. Det är därför vi står här och diskuterar i dag. Vad vi har där är 16 man som kan hjälpa till vid flygplatssäkerhet, vid brandskydd och så vidare. Men det är ju inte alls samma sak.

Anf. 130 Alice Åström (V)

Herr talman! Jag ska börja med det sista. Ja, det stämmer - det är egentligen en dålig skrivning i motionen eftersom mandatet faktiskt har gått ut och man har tagit hem dem som man hade förutom några få personer. Det som vi utgår från är att vi kan tänka oss att ställa upp med ett liknande mandat som det vi har haft tidigare. Vi hade velat se det beslutet i stället för det utvidgade som var fallet i dag. Jag vill påpeka att det inte är så att USA-hatet är så starkt och så blint att man inte skulle vara beredd att hjälpa Afghanistans folk. Det handlar i stället om respekten för FN och för FN:s styrkor runtomkring i världen. Vi ska se till att FN-insatser inte blir sammanblandade med vad som betraktas som en krigförande part, och så ser faktiskt många i Afghanistan på koalitionen. De frågor som jag tog upp i mitt anförande - situationen i Irak, det som har avslöjats och de rapporter som kommer om övergrepp i Afghanistan - stärker inte koalitionen i Afghanistan. Det kommer inte heller att stärka FN-mandatet och FN:s möjlighet att agera om det blir en sammanblandning med koalitionen. När de bilderna börjar kablas ut över världen och när vi börjar få fällande domar för tortyr och mord så kommer FN, och då är det viktigt att FN inte har varit sammanblandat med detta. Vi beklagar att man inte tydligt tog upp detta i betänkandet, och att regeringen inte tydligt har tagit upp diskussionen. Det är snarare så att försvaret för USA inte får bli så starkt att man inte är beredd att försvara FN och ifrågasätta när man ser att det går för långt.

Anf. 131 Ewa Björling (M)

Herr talman! Nu diskuterar vi Afghanistan och inte Irak. Jag ska bara kort säga angående situationen i Irak att det som har hänt är förfärligt. Det håller jag fullständigt med om. Men vi ska också komma ihåg en annan viktig sak: Saddam är borta. Den diktaturen finns inte mer. Det ska vi verkligen inte glömma. Verkligheten är sådan att det inte är bekymmer bara i Kabul. Det är bekymmer även regionalt och ute i stora delar av Afghanistan. Vi behöver hjälpa till på fler ställen än i Kabul. Herr talman! Jag tycker att Vänstern sviker det svenska mandat som våra soldater behöver. Det handlar om att skicka ut människor i strid, och jag är övertygad om att den svenska trupp som vi kommer att sända behöver allt stöd som den kan få - ifrån alla partier.

Anf. 132 Cecilia Wigström (Fp)

Herr talman! Det är ett mycket viktigt beslut som vi ska debattera här i dag. Och det är inte bara vårt land utan också bland andra Rumänien, Danmark, Norge och Finland som ska ta ställning till samma fråga, nämligen: Är vi beredda att skicka fredsbevarande trupp utanför Kabul till norra Afghanistan? För Folkpartiet liberalerna är svaret ett tydligt ja. Vi är eniga med utskottsmajoriteten om att Sverige ska ställa upp för att förverkliga FN:s resolution 1510 från oktober 2003 och den afghanska regeringens önskningar. Den internationella säkerhetsstyrkan ISAF har alltför länge varit begränsad till att upprätta säkerhet och stabilitet i enbart huvudstaden Kabul. FN:s generalsekreterare Kofi Annan och president Karzai har i nästan två års tid begärt den utvidgning av ISAF som nu kommer till stånd. Redan i december 2002 förordade vårt parti att Sverige i FN skulle stödja dessa önskemål. Om FN-mandatet för ISAF skulle utvidgas geografiskt ville vi se att Sverige också solidariskt bidrog med större personella resurser. Jag är mycket glad att detta nu sker. Sveriges riksdag är på väg att fatta detta beslut på god folkrättslig grund. Samtidigt är det beklagligt att Sverige inte lyckats vara lika snabbt på plats som tyskarna var i Kunduz redan i oktober. Den svenska styrkan som har varit i Kabul fick åka hem i februari, och givetvis borde vi varit på plats med denna nya regionala enhet för stabilisering och återuppbyggnad redan då. Nu blir det i juni. Den svenska personalen kommer att utföra en oerhört viktig uppgift i Mazar-e-Sharif tillsammans med danskar och rumäner och under ledning av britter. De flesta bedömare är eniga om att det här är en nödvändig insats. Det internationella samfundet ställer upp militärt och civilt; det är det enda sättet vi kan förbättra säkerhetsläget i Afghanistan på. Det svenska bidraget kommer att bestå av ett militärt observatörsteam och viss stabs- och underhållspersonal. Vi kommer också att ha ett luftburet snabbinsatskompani som en del i en framskjuten understödsbas. Därtill kommer vi att tillhandahålla ett transportflygplan med besättning och understödjande personal. Våra insatser behövs. Säkerhetssituationen i Afghanistan är bekymmersam. Lokala milisgrupper fortsätter att hindra regeringen och biståndsgivarna från att utföra sina insatser och utsätter befolkningen för brott och våld. Vapen styr i stället för rättssäkerhet och myndigheter. I detta sammanhang spelar också en allt intensivare opiumodling en betydelsefull roll. I år beräknas opiumvallmoskörden uppgå till 5 400 ton. Denna hantering gör lokala krigsherrar finansiellt oberoende och destabiliserar inte bara landet utan hela regionen. Att säkerhet och stabilitet uppnås i Afghanistan är en nödvändig förutsättning för ett effektivt, humanitärt och demokratifrämjande bistånd. Det är också en förutsättning för att fria och rättvisa val kan genomföras och därmed en förutsättning för en social och ekonomisk utveckling i Afghanistan. Därför är det oerhört beklagligt att Vänsterpartiet motsätter sig en utvidgning av ISAF:s mandat. Vänsterpartiet låter sig styras av sitt fundamentalistiska Amerikahat i stället för att tillmötesgå det afghanska folkets behov och önskemål. Solidariteten är bortblåst. UNAMA jobbar febrilt med de val som kommer att genomföras i september. Det finns drygt 10 miljoner invånare som måste registreras inför valen. När jag besökte FN-högkvarteret i New York i början på april hade en miljon medborgare registrerats, varav 30 % kvinnor. På FN var man positiv och trodde att alla skulle kunna registreras före september. Det beräknas att ungefär 5 000 vallokaler kommer att behöva sättas upp runtom i landet. Genom att man ordnar separata vallokaler för kvinnor och män hoppas man få dit fler kvinnor. Att enbart 30 % av de registrerade väljarna är kvinnor är symtomatiskt för att kvinnorna i Afghanistan tyvärr inte anses jämställda med männen. Det är oerhört angeläget att Sverige, genom våra biståndsinsatser och den nu aktuella fredsbevarande insatsen, föregår med gott exempel. Utskottet skriver i betänkandet att riksdagens bemyndigande till regeringen att sända svensk väpnad trupp utomlands innebär ett betydande ansvar. Förluster i människoliv i samband med fredsfrämjande uppdrag kan inte uteslutas. I söndags avled tragiskt en norsk soldat efter att ISAF i Kabul blivit utsatt för raketbeskjutning. De krafter i landet som till varje pris vill se stabiliseringsprocessen misslyckas är starka och farliga. Det är därför nödvändigt att de svenska styrkorna har bästa tänkbara utbildning och utrustning och att all nödvändig logistik för utvidgningen till norra delarna av landet finns på plats och fungerar innan utvidgningen genomförs. Herr talman! Folkpartiet uppskattar att regeringen ser den föreslagna insatsen i Afghanistan som långsiktig och uthållig. Sverige har en lång tradition av kontakter med och bistånd till landet. Det är rimligt att ställa upp så länge säkerhetsinsatser behövs så att inte tidigare insatser omintetgörs. Eftersom riksdagen har ett betydande ansvar vid sådana här allvarliga beslut vore det rimligt att riksdagen hade ett inflytande som stod i bättre proportion till ansvaret. Folkpartiet har därför i ett särskilt yttrande påtalat att om långsiktigheten i den svenska insatsen skulle äventyras, av annat än att FN:s säkerhetsråd återkallar sitt mandat eller att trängande fara för truppens säkerhet uppstår, anser vi att regeringen först bör återkomma till riksdagen. Regeringen har i dag en ettårig planeringshorisont för de internationella insatserna begränsad till ett antal geografiska regioner. Det är otillräckligt då de internationella behoven synes omättliga. FN:s säkerhetsråd bemyndigade nyligen en fredsstyrka till Burundi, och Sudan och Haiti är på gång. Just nu finns det runt 50 000 FN-soldater ute runtom i världen, och behoven väntas öka till uppåt 70 000. En nationell strategi för våra krishanteringsinsatser måste belysa Sveriges komparativa fördelar inte bara utifrån vilka insatsbehov som kan uppstå var, utan vi måste även beakta vilka förmågor som andra länder inte kan eller vill bidra med. Strategin bör också inkludera avvägningar mellan antalet insatser, deras omfattning och uthållighet samt måluppfyllelse, det vill säga att uppnå hållbar fred och stabilitet. Sveriges bidrag till den internationella krishanteringen har på senare år präglats av ryckighet. Vi har ett tungt ansvar att tillsammans med andra se till att de begränsade resurserna används på ett sätt som gör bästa möjliga nytta i kampen mot mänskligt lidande och för fred, frihet och demokrati. Herr talman! Afghanerna har rätt att leva i ett land med fred, respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. Därför är vår insats oerhört viktig.

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 133 Rosita Runegrund (Kd)

Herr talman! Kristdemokraterna står bakom det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande som debatteras här i dag. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut. Propositionen om fortsatt svenskt deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan och betänkandet är väldigt tydliga när det gäller att utvecklingen i Afghanistan är svårbedömd och osäker även på kort sikt. De närmaste månaderna inför och under valen torde vara avgörande för utvecklingen framöver. Det val som ligger framöver är någonting som Kristdemokraterna ser som väldigt betydelsefullt. Betänkandet tar också upp, och det är också viktigt, att de flesta bedömare uppges vara eniga om att en bred internationell militär och civil närvaro är det enda som i nuläget kan erbjuda en förbättrad säkerhetssituation och möjliggöra rättvisa val. Herr talman! Jag har tagit del av den MR-rapport om Afghanistan som ligger på regeringens hemsida. Det är ingen munter läsning. Det råder laglöshet och korruption. Kvinnors utsatthet och rättslöshet är enorm. Det finns en sexuell exploatering av barn. Barn fängslas. Straffbarhetsåldern ligger på sju år. Barnsoldater förekommer på båda sidor. Därför tycker vi att det är oerhört viktigt att ställa sig bakom det här betänkandet. Vi vet att det är ett farligt uppdrag. Vi hörde nyss att Cecilia berättade om det norska förbandet. Det var en soldat som dödades där. Attackerna är riktade mot civil FN-personal och företrädare för olika hjälporganisationer. Svenska förband ingår och har ingått i internationellt fredsfrämjande insatser. Under min tid här i riksdagen har jag fått vara med om att besluta om deltagande i Kongo och Liberia. Det har alltså varit uppe här i kammaren i flera omgångar. Kristdemokraterna tycker att vi ska fortsätta att ställa oss bakom FN när man kallar till fredsfrämjande insatser.

Anf. 132 Cecilia Wigström (Fp)

Anf. 134 Alice Åström (V)

Herr talman! Jag har egentligen bara två korta frågor. Jag kan instämma i mycket av anförandet även om Vänsterpartiet har dragit en annan slutsats. Den ena frågan jag har gäller de MR-rapporter som finns och den situation som beskrevs. Det har kommit rapporter om koalitionens övergrepp i afghanska fängelser. Svensk trupp eller FN-trupp kommer givetvis att delvis vara beroende av understöd från dem. Jag undrar om Kristdemokraterna har läst dessa rapporter lika noggrant. Det är också övergrepp mot mänskliga rättigheter som utförs av dem som till viss del kommer att vara samarbetspartner till den svenska FN-truppen. Sedan har jag en fråga som gäller detta med attacker på civila och hjälporganisationer. Det är oerhört bekymmersamt. Ser inte Kristdemokraterna den fara som biståndsorganisationer och Läkare Utan Gränser pekar på, nämligen att koalitionen försöker utnyttja biståndet i själva krigföringen. De gör det till en del i konflikten och uppmanar genom flygblad folk att bli angivare. Det gör att biståndsorganisationerna blir utsatta för attacker i mycket hög utsträckning eftersom de blir indragna i kriget. Koalitionen låter inte biståndsorganisationerna arbeta med sitt bistånd helt utanför konflikten. Ser inte Kristdemokraterna detta som ett problem när vi nu också ska skicka svensk FN-trupp, som kommer att bli indragen i det här?

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 135 Rosita Runegrund (Kd)

Herr talman! Vad gäller den första frågan, om MR-rapporterna, har Kristdemokraterna har den uppfattningen att demokrati ska byggas upp och att fredsfrämjande ingår som en del i uppbyggandet av demokrati. Tillgodoseendet av mänskliga rättigheter och demokratiuppbyggandet hör ihop. Utan att fred uppnås i Afghanistan tror jag bestämt att det blir svårt att tillgodose mänskliga rättigheter. Utan domstolar och andra institutioner kan vi inte ta upp frågor om mänskliga rättigheter. Det finns i dag inget rättsväsende som fungerar. Vad gäller utsattheten för dem som skickas ut är jag klar över att man i en krigssituation är utsatt, Alice Åström. Jag har bott i ett land i krig, och det är så att alla, oavsett om det gäller verksamma i biståndsorganisationer eller soldater, vet vad de ger sig in i. Vi tar i dag beslut om det här, och det är ett allvarligt beslut. Det allvarliga är att Vänsterpartiet inte står bakom betänkandet. Ett enhälligt betänkande skulle ge de soldater som vi skickar ut en trygghet. Visst är det ett farligt uppdrag, och Kristdemokraterna är mycket väl medvetna om vad soldaterna kommer att möta nere i Afghanistan.

Anf. 136 Alice Åström (V)

Herr talman! Också jag är klart medveten om att det här är ett farligt uppdrag, och jag sade i mitt anförande att det inte är anledningen till att vi inte vill skicka FN-trupp. Vi är klart medvetna om att om man skickar trupper, kommer dessa att utsättas för risker. Men jag har fortfarande inte fått svar på min fråga. Jag delar helt uppfattningen att utan fred och utan ett rättsväsende kan man inte bygga demokrati, och utan demokrati kan man inte tillgodose mänskliga rättigheter. Det som jag frågade om gällde Human Rights Watchs rapport, som omfattar 67 s. och som handlar om övergrepp i afghanska fängelser mot afghanska fångar utförda av koalitionen. Vi i Vänsterpartiet ser det som en väldigt stor fara om man sammanblandas med koalitionen och dess trupper när det avslöjas att dessa begår brott mot mänskliga rättigheter. Vänsterpartiet är helt på det klara med att det inte går att bygga rätten till mänskliga rättigheter genom att kränka mänskliga rättigheter. Det ger ingen långvarig fred, och det ger inte heller någon långvarig status för mänskliga rättigheter. Det gällde vidare en fråga om attacker mot civila och hjälporganisationer. Alla är mycket väl medvetna om vad man ger sig in i och även om vilka risker man tar som biståndsarbetare. Men biståndsarbetare och aktiva i Läkare Utan Gränser vädjar ju om att koalitionen inte ska använda biståndet som ett påtryckningsmedel i koalitionens krigföring för att inte utsätta dem för en ännu högre fara. Ser Kristdemokraterna ingen fara i de här sammanhangen? Jag kan acceptera att man kan komma fram till olika slutsatser i frågan om man ska sända trupp eller inte, men jag blir bekymrad om man från Kristdemokraterna inte alls ser den problematik som faktiskt ligger i det här beslutet. Om man inte ser helheten är det bekymmersamt med Sveriges internationella åtaganden.

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 137 Rosita Runegrund (Kd)

Herr talman! Visst ser Kristdemokraterna helheten och har också tagit del av uppgifter om de övergrepp som begås där nere, men det är inte det som vi i dag ska diskutera. I dag gäller det att svenska soldater ska skickas ned, och jag är stolt över den utbildning som våra soldater trots allt får. Våra soldater behövs i sådana här länder. Vi har fått höra att de får en utbildning av Rädda Barnen, av ECBA och av Kvinna till kvinna. Våra soldater behövs i Afghanistan i dag. Jag tror inte att det är detta som drivit Alice Åström till att avge en reservation utan jag tror, som jag tidigare sagt, att det är Alice Åströms syn på USA.

Claes Västerteg (C)

Anf. 138 Claes Västerteg (C)

Herr talman! Sverige kommer genom sitt fortsatta deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan att bidra till att förbättra förutsättningarna för en ökad stabilitet i den här delen av världen. En internationell närvaro är i dagsläget nödvändig för att fortsatt skapa säkerhet för de afghanska myndigheterna, för FN, för befolkningen i Afghanistan och för övrig internationell verksamhet. Det är också oerhört viktigt inför de kommande valen. Tillsammans med andra länder har vi i Sverige ett ansvar för att verka för demokrati och säkerhet i den delen och i andra delar av världen. Det är särskilt betydelsefullt att Sverige bidrar till säkerhet och stabilitet och till att utvidga övergångsregeringens inflytande även till regionerna utanför Kabul. Men tyvärr är vi, som flera har framfört här i denna kammare, inte eniga bakom detta betänkande. Det är enligt min och Centerpartiets uppfattning mycket beklämmande. Det är beklämmande att Vänsterpartiet skiljer ut sig via sin reservation. Jag kan bara göra den tolkningen att man ännu en gång har hittat ett skäl för att kanalisera sin USA-fientliga politik. FN har givit den internationella styrkan ett mandat som tillåter fredsframtvingande åtgärder och användande av våldsmedel. I Afghanistan precis som i andra konflikter finns det risker. I Afghanistan kommer de såväl från kriminella element som från militära element. Tragedier i samband med internationella insatser har inträffat och kommer att inträffa även i framtiden, och de kommer att kunna innebära förluster av människoliv. Därför är det enligt Centerpartiets uppfattning så viktigt att vi i den här kammaren kan vara eniga om sådana här och liknande beslut. Det är Centerpartiets uppfattning att mänskliga rättigheter, demokrati och fredsframtvingande uppdrag hör ihop. Det går inte att dela på de här elementen. Mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsstyrning är, som vi alla vet, dessutom i sig fredsfrämjande. I det här sammanhanget måste Sverige ikläda sig sitt och vårt internationella ansvar. Vi har en tradition av att vara konstruktiva och nyskapande aktörer på det internationella planet och i det internationella samarbetet för att skapa fred. Internationell fred och säkerhet är ett övergripande mål i den svenska säkerhetspolitiken. Ett grundläggande mål för säkerhets- och försvarspolitiken är också att solidariskt bidra till en fredlig utveckling i vår omvärld. När det gäller den internationella delen av säkerhetspolitiken ska Sverige i samverkan med andra stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet. Därigenom bidrar vi till ökad säkerhet i omvärlden men också för oss själva. Herr talman! Centerpartiets politik präglas av ett stort internationellt engagemang och av solidaritet med de svagare i världen. Utvecklingsfrågorna och de internationella sammanhangen har en hög prioritet. Ensamma kan inte Centerpartiet och Sverige rädda världen. Vi måste göra det tillsammans. Utvecklingen under de senaste åren inte bara i Afghanistan har gjort oss om möjligt än mer övertygade om vikten och betydelsen av samarbete. Det behövs ett hållbart samhälle som genom starka institutioner har till uppgift att värna demokrati och rättssamhälle. Ett eller ett fåtal länder får inte ha monopol på att styra världen. Det måste finnas en respekt för folkrätten och det internationella regelsystemet. Lika viktigt är det givetvis att de här reglerna följs. Herr talman! Svenska styrkor har under många år arbetat för att förebygga väpnade konflikter, stoppa pågående krig och hindra deras följdverkningar. Dessa insatser är ofta direkt avgörande för huruvida humanitära organisationer ska kunna gå in i ett land för att bedriva verksamhet. Under senare år har vi i Sverige tagit ytterligare ett steg i detta arbete. Vi har i den här kammaren fattat beslut om insatser i Kongo, Afghanistan och Liberia och på Balkan, för att nämna några operationer. Centerpartiet hoppas att den här kammaren under stor enighet även fortsatt kan bidra till säkerheten i världen genom svenskt deltagande i internationella insatser. Vi vill se en ökning av det svenska deltagandet, och förhoppningsvis kan vi ta steg mot det redan i samband med det försvarsbeslut som ska fattas i höst. Vi hoppas att det här beslutet ger en möjlighet till en längre planeringshorisont än i dag och en större flexibilitet. Men för att det ska bli möjligt krävs det att dagens ca 1 000 svenska soldater i internationell tjänstgöring ökas, och det rejält. Centerpartiets bedömning är att 2 000 soldater i framtiden skulle vara en lämplig nivå för svenskt vidkommande. Herr talman! De svenska kvinnor och män som kommer att göra insatsen i Afghanistan har en viktig och tuff uppgift, och det är nödvändigt att de har den bästa tänkbara utrustningen och det bästa tänkbara stödet från Sverige. Därför är det så viktigt att de har ett fullt stöd från den här kammaren. Men utan de internationella insatserna från Sverige och andra länder riskerar Afghanistan att återgå till en farlig instabilitet eller öppen konflikt, och det skulle säkerligen innebära stora lidanden för den afghanska befolkningen. Säkerhet och stabilitet är en förutsättning för genomförandet av ett effektivt humanitärt bistånd och ett långsiktigt återuppbyggande av ett förstört land. Med det vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet.

Anf. 139 Lotta N Hedström (Mp)

Herr talman! Sverige står i begrepp att återigen skicka trupp till Afghanistan, och visst ska vi det. Det finns på Balkan och i Östtimor en fredssoldat per 65 invånare, men i Afghanistan finns det en per 5 380 invånare, och läget är inte stabilt på något sätt. Att inte delta i att stabilisera det sköra läge som råder där - det vore ett svek. Tyvärr föregicks det här läget av ett mångdubbelt större svek, nämligen när världens mäktigaste land hösten 2001 tog sig för att bomba världens fattigaste och mest pinade lilla bergsland. Nu säger man att man ska vara med och bygga upp demokratin i Afghanistan, precis som man säger om Irak. Man ska bomba först och hjälpa till sedan. Det är inte olikt kvinnovåldsförövarnas logik. Och förresten: Hur kan man bygga demokrati och folkstyre åt andra? Det måste ju vara någonting som växer underifrån av egen kraft, så det är något märkligt, på något sätt. Alltnog: USA och Operation Enduring Freedom, varaktig frihet, som krigsstyrkan heter nu på tredje året, ska tillsammans med den här svenska truppen skapa någon sorts fred och stabilitet i Afghanistan och vara de som förhindrar nytt våld. Men precis som Vänsterpartiet undrar vi: Hur ska de vanliga afghanerna veta vilka som är de forna angriparna och vilka som Hamid Karzai, presidenten, nu faktiskt har bett komma dit? Den här överlappningen i uppdraget anser vi vara mycket bekymmersam, men inte bara därför att den här vardagliga trygghetssynpunkten blir otydlig för afghaner - de får säkerligen inte större tilltro till väst efter alla de här turerna - utan framför allt därför att vi svenskar inte heller vet exakt vilket uppdrag som Operation Enduring Freedom har, det vill säga den gamla Coalition of the Willing. Vårt UD vet alltså inte det här. ISAF ska demobilisera, avväpna, bygga upp, säkra vägar, hjälpa till att underlätta val och se till att humanitär hjälp och bistånd kommer fram. Det är mycket bra målsättningar och mycket tydliga uppgifter. Vi bejakar dem fullständigt. Men vi vet inte vad de amerikanska styrkorna har för uppdrag. Vi känner inte till deras mandat. Jag själv har frågat gång på gång, nu liksom vid de tidigare gånger då vi har skickat trupp: Vad har de underrättelseofficerare som vi har på Tampa Bay för koordinerande uppgift tillsammans med huvudkvarteret i USA? Jag tycker att det här är besvärande, men jag tror ändå att det är den riktiga slutsatsen att skicka en trupp som har ett FN-mandat hit. Det är världssamfundets närvaro som afghanerna behöver. Tyvärr finns det en annan sammanblandning som är bekymmersam, och det är om man tittar på vapenindustrin. Det är bland annat en MR-organisation - jag har för mig att det var Amnesty - som kom fram till att 45 miljoner US-dollar har gått till vapeninköp till norra alliansen, alltså direkt för att destabilisera de krafter som den internationella styrkan nu ska hålla i schack. Det här är också pinsamt och problematiskt med det här stödet, så enkel är frågan inte. Man säger att man ska försöka göra informationsinsatser till afghanerna, och det låter ju bra, men det är ganska patetiskt när man tänker efter. Hur ska det gå till? Ska man ha informationssnuttar i TV mellan bergen där folk inte har TV, eller tänker man sig att analfabeterna ska sitta i studiecirklar? Ska man sätta upp skyltar på bergväggarna? Jag förstår faktiskt inte hur man ska kunna informera om vem som är fiende, vem som är vän, vem som är ond och vem som är god. Saken är ganska klar. Naturligtvis är det ju tragiskt att vi inte är fullständigt eniga här i kammaren, men man kan ju konstatera att så här blir det. Det här sker i efterdyningarna av våldsanvändning och av ett sätt att utnyttja ett land som under 25 års tid varit ockuperat av olika krafter och som helt enkelt varit ett genomgångsland för andras behov, inte bara opiumodling utan också i hög grad för vapen och vapens bruk, och dessutom för oljeexploatering. Vi sitter i ett slutläge som många krafter har varit inblandade i att skapa. Jag vill bara varna för att fortsättningsvis måste det bli ännu tydligare till vilka ställen och med vilket mandat som vi skickar våra trupper. Att det är ett FN-mandat och att det är efterfrågat av det här landet är de två kriterier som Miljöpartiet ställer för att vara med och stödja sådant här. I det här fallet finner vi också att det är oerhört mycket mer behjärtansvärt att vara där än att inte vara där, men vi delar Vänsterns frågetecken och beklagar att det inte är ett helt klart läge som råder. Jag tror att jag nöjer mig med det så länge. Vi kan hoppas på att de 5,2 miljarder som utlovats i bistånd också kommer på plats. Man kan jämföra det med behovet, som har beräknats till 20 miljarder US-dollar.

Anf. 140 Cecilia Wigström (Fp)

Herr talman! Först vill jag säga att jag tycker att det är väldigt bra att Miljöpartiet också ställer sig bakom att vi skickar ned svensk trupp, därför att den afghanska befolkningen är oerhört utsatt. De är krigströtta, och de vill ha fred och stabilitet, och det är det ISAF ska verka för. Jag reagerade på några saker som jag inte tyckte stämde riktigt i ditt anförande. Det första är att OEF, Operation Enduring Freedom, har ju också, precis som ISAF, blivit ombett att vara i landet av president Karzai. Även USA-styrkorna har alltså fått mandatet av presidenten. Sedan tror jag att det är viktigt att vi inte överbetonar risken för sammanblandning mellan OEF och ISAF. Jag tror att många människor kommer att ha svårt att se skillnad på OEF och ISAF, ja, men jag tror inte att farorna för vår trupp ökar så väldigt mycket. De som utsätter vår trupp, ISAF och OEF - främst ISAF - för fara och som beskjuter dem med raketer, så som gjordes i söndags, det är ju krigsherrar. Det är inte befolkningen. Och krigsherrarna har pengar, de är smarta och de är farliga. Jag tror alltså snarare att det är där den värsta hotbilden ligger, och jag tycker att vi inte ska överbetona att sammanblandningen på något sätt skulle öka hoten. ISAF är redan i dag tyvärr utsatt för krigsherrarnas jakt.

Anf. 141 Lotta N Hedström (Mp)

Herr talman! Jo, det är säkert så att OEF är ombett av Karzai att vara där. Tyvärr finns det ju också frågetecken runt hans ställning och hans relation till USA, men jag tänker inte gå in på det för mycket. Jag kan bara säga att man i alla sådana här situationer kan försöka spåra lojaliteter bakåt. Jag förutsätter att om Afghanistan så småningom får en gynnsam utveckling så kanske inte Hamid Karzai långsiktigt är den president som afghanerna själva kommer att välja. Sammanblandningen är bekymmersam. Förutom att man faktiskt ska arbeta tillsammans om sjukvård, om att undvika vådaskjutning och om att lösa kritiska situationer, vilket då är ett samarbete, så är sammanblandningen som sagt också att de här krigsherrarna en gång har fått pengar och vapen från USA. Det gör att man måste vara klarsynt. Man måste se att USA med ena handen skapar konflikter och med den andra handen kommer dit och ska försöka lösa upp dem. Man spelar ett dubbelspel. Så ser det ut. Jag tycker att det är att bluddra att inte se det.

Anf. 142 Cecilia Wigström (Fp)

Herr talman! Jag vet inte om det är rätt, fel eller sanning att USA i dag förser krigsherrarna med vapen. Det vore förfärligt. Jag har hört rapporter om att även Ryssland, Turkiet och andra länder har intressen i Afghanistan. Det är väldigt olyckligt ifall olika länder nu i denna fredsprocess som pågår spelar under täcket. Det ser jag som mycket allvarligt. Sedan gäller det att komma ihåg att president Karzai inte är vald i dag. Det är därför som det är så viktigt att valet kan genomföras i september under rättvisa villkor. Förhoppningsvis kan det afghanska folket då som fria människor välja den president de vill ha, och mycket talar för att det kommer att bli president Karzai. Han är trots allt tillsatt av en loja jirga , en rådgivande församling som har träffats under flera år. Det var också de som antog den här konstitutionen nu. Så viss legitimitet tycker jag ändå att regeringen Karzai har. Jag tror att både Karzai och vi på sätt och vis är glada att amerikanerna ser till att talibanerna mister makten i Afghanistan, för det förtryck som talibanerna utsatte befolkningen för var ju oerhört.

Anf. 143 Lotta N Hedström (Mp)

Herr talman! Jag har tre kommentarer. Jag är också fullständigt övertygad om att Ryssland och andra har vapenintressen där. Jag håller helt med dig om det. De är lika goda kålsupare. Det är jag övertygad om. Jag tycker också att Karzais regering har en viss legitimitet, och jag tycker att den process som har påbörjats är väl värd att stödja. Men om vi ska ta den kära historieskrivningen en gång till, är det precis samma bristande logik och att slänga in jästen efter degen när USA först säger att man ska använda självförsvar enligt FN-stadgan, att man har en fiende, att det här är ett pågående krig och sedan sätter i gång att bomba en massa civila människor. När man sedan får kritik säger man: Förresten är det en dålig regim, så vi ska ta bort talibanerna också. Det är exakt samma sak som man har gjort i Irak. Man sätter i gång ett krig i egna syften, och sedan skyndar man sig i sista sekunden och säger: Förresten ska vi ha bort Saddam. Det håller inte. Det är det här som hela världen kritiserar. Det fanns inget stöd någonstans för talibanregimen. Men har det blivit bättre? De är inte borta och de är inte ersatta av något bättre ännu. De finns och de verkar, och det är ingen annan som kan komma utifrån och göra något åt det. Ingen skulle komma hem till dig och plocka bort din elaka man om han skulle slå dig, utan det måste du göra själv.

Anf. 144 Ewa Björling (M)

Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag tycker att det är ett klokt beslut att mp ställer sig bakom betänkandet, även om ni har ett särskilt yttrande. Sedan vill jag säga att utöver USA är det också Storbritannien och Nya Zeeland som nu har varit med och tagit ledning för varsin PRT-enhet inom ramen for OEF-koalitionen. I ett uttalande av säkerhetsrådet redan i juni 2003 välkomnades etableringen av regionala enheter för säkerhet och återuppbyggnad, vilket är det som man nu fokuserar på och säger är den viktigaste åtgärden. Jag tycker att det är viktigt att tillägga det. Man behöver inte lovprisa allting som USA gör, inte alls, men det krävs ändå en viss sanningshalt i det hela. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har hela tiden en förmåga att motsätta sig allt som USA gör och står på något sätt för att allt som USA gör bara är ont. Tänk tanken om vi inte hade några säkerhetstrupper där över huvud taget, inte heller på FN-mandat. Är det bättre med kaos och oordning? Vi måste ju alla hjälpas åt.

Anf. 145 Lotta N Hedström (Mp)

Herr talman! Det är bättre att inte skapa kaos och oordning, framför allt inte i egna syften som ofta är fördolda.

Anf. 146 Ewa Björling (M)

Herr talman! Då skulle jag vilja ställa frågan så här: Är det verkligen bättre att människor lever i en diktatur som i Irak, och vem kommer att hjälpa folket där? Det är möjligt att det som USA gör ibland är fel sätt att använda sig av. Men när situationen nu ser ut som den gör måste vi ändå bidra med att hjälpa till med återuppbyggnaden, och det tycker jag att vi behöver göra allihop. Det som ofta är problemet, tycker jag, när man diskuterar de här sakerna är att det är väldigt lätt att fokusera på det som har varit, att tala om alla fel som har begåtts, oavsett vilket land som har gått in i ett annat land, i stället för att söka konstruktiva lösningar på den situation som råder nu och försöka åtgärda problemet och göra det så bra som möjligt för folket i den situation som råder nu och inte tidigare. Man måste i stället se framåt, och då är det oerhört viktigt att alla deltar och hjälper till med återuppbyggnaden. Även USA, England och Nya Zeeland ställer nu upp och hjälper till.