Fortsatt svenskt deltagande i FN:s mission (UNMIL) i Liberia
Betänkande 2005/06:UU11
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 16 februari 2006
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Svenska FN-styrkan får fortsätta i Liberia (UU11)
Riksdagen beslutade att regeringen får ställa en väpnad styrka om högst 500 personer till förfogande för att delta inom ramen för Förenta nationernas mission i Liberia längst till och med november 2006. Antalet personer som regeringen får sända till Liberia utökas från högst 300 personer 2005 till högst 500 i år. Det svenska förbandet - ett skyttekompani om cirka 240 personer - ingår i en irländsk bataljon som utgör FN-missionens reserv- och snabbinsatsstyrka. Förbandet har funnits på plats i Liberia sedan mitten av mars 2004.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till prop. Avslag på motion.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag till beslut
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner: 1
Propositioner: 1
Propositioner: 1
Från regeringen
- Fortsatt svenskt deltagande i Förenta nationernas mission i LiberiaProposition 2005/06:67
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2006-02-02
Justering: 2006-02-07
Trycklov till Gotab och webb: 2006-02-08
Trycklov: 2006-02-08
Justering: 2006-02-07
Trycklov till Gotab och webb: 2006-02-08
Trycklov: 2006-02-08
Reservationer: 1
Betänkande 2005/06:UU11
Betänkande 2005/06:UU11
Alla beredningar i utskottet
2006-02-02
Svenska FN-styrkan får fortsätta i Liberia (UU11)
Utrikesutskottet förslår att regeringen får ställa en väpnad styrka om högst 500 personer till förfogande för att delta inom ramen för Förenta nationernas mission i Liberia längst till och med november 2006. Antalet personer som regeringen får sända till Liberia utökas från högst 300 personer 2005 till högst 500 i år. Det svenska förbandet - ett skyttekompani om cirka 240 personer - ingår i en irländsk bataljon som utgör FN-missionens reserv- och snabbinsatsstyrka. Förbandet har funnits på plats i Liberia sedan mitten av mars 2004.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2006-02-16
Debatt om förslag 2005/06:UU11
Webb-tv: Fortsatt svenskt deltagande i FN:s mission (UNMIL) i Liberia
Dokument från debatten
- 2006-02-16Protokoll 2005/06:74
Protokoll från debatten
Anf. 1 Cecilia Wigström (Fp)
Herr talman! Jag vill börja med att säga att vi i Folkpartiet står helhjärtat bakom den insats som handlar om att svenska soldater ska fortsätta att delta i FN:s fredsstyrka i Liberia. Det är en oerhört viktig insats, som kommer att bidra till fortsatt fred, inte bara i Liberia utan i hela regionen, med återverkningar på Sierra Leone och Elfenbenskusten. Det är ju en region med en historia av problem och konflikter.
Vi förlänger nu tiden för vårt tyngre förband att delta i Liberia. Det är för att se till att stabiliteten fortsätter i Liberia, att landet inte återfaller i krig, konflikt, med människor på flykt, kvinnor som våldtas och unga pojkar som tvingas döda och bära kalasjnikov.
FN gör en viktig insats med ungefär 15 000 soldater för att avväpna och reintegrera, se till att alla som har varit sysselsatta med att döda i stället får komma in och leva i ett normalt samhälle och förhoppningsvis få jobb. Där är det också väldigt viktigt att FN:s insats med bistånd kompletterar avväpningen, så att de män som avväpnas får ett jobb att gå till.
Liberias ekonomi är kraschad, och det kommer att ta lång tid att få landet på fötter igen. När jag var i FN i höstas blev det uppenbart att vi från det internationella samfundets sida behöver bli lite bättre på att gå från det humanitära biståndet - det vill säga att dela ut mat och det nödvändiga till människor - och lite snabbare klara av övergången till det långsiktiga biståndet, som kan skapa arbetstillfällen. Där hoppas jag att FN:s nya fredsbyggande kommission, som ska komma in och övervaka konflikter och hur länder går från konflikt till stabilitet, kan innebära en förbättring från världssamfundets sida.
Vår reservation, herr talman, handlar alltså inte om själva insatsen i sig, utan vi tycker att Försvarsmakten ska ha möjligheten att ta ett snabbt beslut utan att behöva gå till regeringen, för att undsätta eller förstärka den svenska truppen om det behövs eller evakuera den i värsta fall.
Vi såg i Kosovo, där vi också har svensk trupp, i mars 2004 hur en till synes stabil situation plötsligt kunde blossa upp och det blev ordentligt oroligt. Andra länder skickade ned förstärkningar - det behövdes. Den svenska truppen fick slita och slita, och först efter ett par veckor kom den svenska förstärkningen ned.
Vi tycker att det är otillfredsställande. Det är jobbigt för de svenskar som ställer upp att inte veta att hjälpen kommer snabbt. Därför vill vi att Försvarsmakten ska få den här möjligheten utan att behöva gå till regeringen.
Det är sant att alla internationella operationer har så kallade strategiska reserver. FN i Liberia har också strategiska reserver. Men vi vet att när det kommer till nödsituationer, när läget är anspänt och det kanske är en långvarigt pressad situation, kan inte de strategiska reserverna räcka till för alla. Vi har sett exempel på hur enskilda länder har blivit mycket utsatta. Då tycker vi att det är vårt ansvar, i regering och riksdag som skickar ut svenskar, att se till att de får den förstärkning som de kan behöva. Det får inte ske att den strategiska reserv som FN har fallerar, utan vi har ett ansvar att se till att ge de svenskar vi skickar ut det stöd de behöver.
Det är inte bara i Liberia det här måste gälla, utan också i Afghanistan, Kosovo och Bosnien, där vi har svenskar som jobbar.
Efter tsunamin beslutade regeringen att Räddningsverket skulle få särskilda befogenheter att i händelse av en större katastrof utomlands snabbt sända i väg hjälppersonal utan att vänta på regeringsbeslut. Vi tycker att den befogenhet som Räddningsverket har fått kan också Försvarsmakten få. Självklart måste Försvarsmakten då alltid röra sig inom den truppmarginal som vi här i riksdagen beslutar om och inte överskrida den. I fallet Liberia är det max 500 personer som Försvarsmakten får skicka till Liberia.
Vi vill alltså från Folkpartiets sida, med vår motion och vårt förslag, helt enkelt säkerställa att svensk trupps säkerhet inte står på spel därför att det finns ett krav på ett regeringsbeslut.
Det handlar om att vinna tid. Vi såg det i samband med tsunamin. Jag var just och lyssnade på KU-förhören med statsminister Göran Persson, och han hade inte klart för sig, första dagen när tsunamin hände, att svenskar var berörda. Hade regeringen vetat det hade de satt in insatserna tidigare. I det här fallet vet vi att svenskar är berörda. Vi vet att det finns svenskar i Liberia och på andra platser, och då måste vi vara beredda att agera snabbt.
Tsunamin visar också att tiden spelar en väldigt viktig roll. På grund av förseningar i Regeringskansliet efter tsunamin fick svenskar lida lite mer än att ha varit utsatta för själva flodvågen - deras lidande ökade. Vi vill med det här förslaget verkligen vinna tid. Det är Folkpartiets motiv till att lägga den här motionen.
Jag vill yrka bifall till vår reservation.
Sedan vill jag ta upp en annan aspekt när det handlar om Liberia. Det är att det är så viktigt att vi är långsiktiga i våra insatser. Vi hade ett fredsavtal i Liberia i slutet på 90-talet, och vi hade då precis som nu ett val ett år efter fredsavtalet. Ett år efter valet åkte FN hem, i slutet på 90-talet, och konflikten utbröt igen - det blev ett nytt krig i Liberia. Det är väldigt viktigt att FN har en långsiktig uthållighet i sin insats.
Nu hölls val i november, och vi fick för första gången i Afrika en kvinnlig president. Det är otroligt roligt för alla kvinnor i hela världen - vi kan vara stolta. Hon kommer att vara en så bra förebild för kvinnor i Afrika.
Svenska truppen ska stanna till november i höst, det vill säga ett år efter valet. Det är viktigt från Folkpartiets sida att FN har en längre uthållighet och stannar längre tid än så. Vad gäller Sveriges del, om vi också bör stanna längre efter att vårt mandat går ut i november - vi tar i dag beslut om ett mandat till november - så hade vi gärna sett det från Folkpartiets sida. Vi anser att just långsiktighet ger en effektivitet. Vi sparar resurser. Vi kan hjälpa fler människor. Att avetablera förband, att etablera nya i nya länder kostar väldigt mycket pengar. Om vi kan effektivisera och spara pengar kan vi hjälpa många fler människor. Därför tycker vi att det är viktigt att ha en långsiktighet i våra insatser.
Just nu vad gäller Liberia tror jag att ett viktigare land behöver vår hjälp. Det är Darfur. Vi vet inte ännu det, men det verkar som att FN kommer att ta över efter Afrikanska unionen i Darfur. Då bör vi åka dit i stället. Anledningen till att prioritera Darfur är att folkmord är det yttersta ansvar vi har. Det har FN-toppmötet slagit fast i september, att omvärlden har ett ansvar och en skyldighet att agera för att stoppa folkmord. Det ansvaret faller också på Sverige. Därför vill vi från Folkpartiets sida gärna se att vi ställer upp i Darfur när det här mandatet går ut.
Anf. 2 Veronica Palm (S)
Herr talman! En miljon människor tvingades under inbördeskriget från 1989 till vapenstilleståndet 2003 på flykt i Liberia, en miljon människor i en befolkning som är runt tre miljoner. Det är klart att landet är i kaos, dessutom med allt det som ett krig innebär med övergrepp och barnsoldater. Cecilia Wigström redogjorde bra för hur ett land i krig ser ut, även en bra bit efter. Liberia är, förutom kriget, ett väldigt fattigt land och har de traditionella fattigdomsproblemen. Ett mått, en siffra, tänker jag nämna. Det är att läskunnigheten bland kvinnor i Liberia är 22 %. Det är klart att den fattigdomen både humanitärt och när det gäller att påverka det egna livet är katastrofal. Dessutom har man genomgått ett krig.
År 2003 kom vapenvilan. FN tog säkerhetsresolutionen som innebar att Unmil kom att sändas till Liberia. Unmil hade dessutom ett brett mandat. Det var inte bara en fredsskapande och fredsbevarande styrka, utan man hade att säkra det humanitära stödet, att det kom fram, att värna mänskliga rättigheter, kvinnors deltagande, att återanpassa barn som har varit barnsoldater, att återanpassa offer för övergrepp. Liberia är på rätt väg. Man genomförde val som gick bra, där Ellen Johnson-Sirleaf valdes till president i höstas. Precis som Cecilia Wigström sade är hon den första demokratiskt valda kvinnliga presidenten på hela kontinenten. Det är en stark symbol, både att hon är kvinna och att hon är demokratiskt vald i ett sådant land.
Sverige deltar i Liberia sedan 2004, då vi fick frågan av FN. Vi deltar i dag med 230-240 människor i ett mekaniskt skyttekompani som ingår i en irländsk bataljon. Det ska fungera som Unmils snabbinsatsstyrka, kan man säga. Sverige är viktigt. Sverige är viktigt både i det arbete vi utför, de konkreta arbetsuppgifterna, och också för att vi är uppskattade. De svenska soldaterna är uppskattade och bra. De arbetar med människorättsfrågor. De arbetar med relation till lokalbefolkningen. Inte minst viktigt är att de har fått en av de bästa genusutbildningar som man kan få när man skickas ut som väpnad trupp i en konflikt. De arbetar naturligtvis aktivt med resolutionen 1325 om kvinnors deltagande.
Jag vill kort beröra Cecilias kommentarer och Folkpartiets reservation som jag väljer att yrka avslag på. Att evakuera och att utöka en styrka snabbt vid en krissituation är något som majoriteten i utskottet säger kräver ett politiskt beslut. Det kräver ett politiskt beslut för att det också i förlängningen är ett politiskt ansvar. Därför väljer vi att yrka avslag på den reservationen.
När Cecilia talar om var vi kan gå vidare och var vi kan vara nästa gång är regeringens och majoritetens i utskottet bestämda uppfattning att vi åker dit där vi gör mest nytta. Om FN ber oss att komma till Darfur är vi beredda. Om FN ber oss att komma till Kongo är vi beredda. Vi vill vara där vi kan göra mest nytta och där vi kan värna, stärka och säkra människors rätt att leva.
Hela regionen Liberia, Sierra Leone, Elfenbenskusten behöver under lång, lång tid - jag vill inte säga överskådlig men väldigt lång tid - världens stöd. Sverige och den svenska styrkan, som vi i dag beslutar om att ge ett förlängt mandat, är en viktig del. Det gläder mig att hela utskottet står bakom att sända den här truppen och att utöka mandatet, för det är viktigt. Det är en viktig signal, både till det internationella samfundet och till de män och kvinnor som vi sänder att de har hela parlamentets stöd.
Därför vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.
Anf. 3 Cecilia Wigström (Fp)
Herr talman! Veronica, du pratar om politiskt ansvar och att det är därför ni inte vill instämma i vår motion. Jag undrar hur det då kommer sig att regeringen har varit beredd att ge den befogenheten till Räddningsverket. Räddningsverket har ju efter tsunamin, när man har insett hur viktigt det är att spara tid, fått befogenheten att agera vid större kriser på egen hand. Vi menar att det vore naturligt att Försvarsmakten också kunde få det. Det handlar om svenska soldater. Det är deras liv det handlar om ute på fältet. Det är också viktigt att påpeka att både Räddningsverket och Försvarsmakten så fort som möjligt sedan måste söka godkännanden från regeringen för det de har gjort.
Det är, som jag sade i mitt anförande, väldigt viktigt just för att vinna tid. Vi såg vid tsunamin hur viktigt det är. Då visste vi inte att det fanns svenskar på platsen. Nu vet vi att vi har svenskar på plats. Och vi har ansvar för dem, för vi har tagit beslut om att de ska vara där, i väldigt svåra oroshärdar, i Liberia, Afghanistan, Kosovo och Bosnien. Det kan blossa upp situationer som blir okontrollerade, precis som det gjorde i Kosovo 2004. Då kom förstärkningen först efter ett par veckor, och det var alldeles för sent.
Så jag undrar: Om nu Räddningsverket har fått den här befogenheten, varför kan inte Försvarsmakten få den också?
Anf. 4 Veronica Palm (S)
Herr talman! Jag vill först säga att det är två olika saker. Räddningstjänsten kan åka ut när det händer någonting. Tsunamin är det mest extrema exempel vi har. Där kan Räddningsverket åka ut för att göra en hjälpinsats. Då gör man det på eget mandat mot den egna befolkningen. Den internationella insatsen är en internationell gemensam militär insats där vi tillsammans med andra stater går in för att stödja ett annat lands utveckling. Vi gör det tillsammans. Vi har ett internationellt mandat. Det är det första. Och vi har ett gemensamt och internationellt ansvar. Om Sverige väljer att överlåta åt en myndighet att själv fatta beslutet om ett tillbakadragande överlåter vi åt en myndighet att fatta beslut som kan äventyra andra staters soldaters säkerhet. Det är inte jag beredd att göra. Beslutet om ett tillbakadragande måste fattas politiskt, för det har politiska konsekvenser, både på plats, i det här fallet i Liberia, och för Sveriges anseende och Sveriges möjligheter att fortsätta att agera internationellt.
Anf. 5 Cecilia Wigström (Fp)
Herr talman! Det handlar inte bara om att eventuellt evakuera ifall situationen skulle bli så farlig utan också om att kunna förstärka den personal vi har på plats. I fallet Kosovo var den svenska personalen oerhört överansträngd och utarbetad. De hade fått jobba i en krissituation i minst två veckor, jag tror till och med att det var tre veckor, innan förstärkning kom på plats. Det var en oerhörd påfrestning på dem. De lyckades klara av det, men vi vet inte vad som händer i nästa situation. Då gäller det att ha en beredskap att snabbt kunna skicka förstärkning och undsätta vår personal.
Det är sant att Räddningsverket och Försvarsmakten har olika verksamheter, men jag ser inte varför man inte kan dra en parallell ändå. Båda två ska rädda liv, men de har lite olika medel och verktyg för att göra det. Jag förstår inte varför Försvarsmakten inte kunde få samma befogenhet som Räddningsverket.
Vi har sett att de strategiska resurser för förstärkning som finns internationellt inte alltid räcker till. Vissa länder har kommit väldigt hårt i kläm när det blivit en krissituation, och då är man sig själv nog i varje land. När det verkligen gäller måste vi ta ansvar för våra svenskar som är på plats, och därför vill vi ge denna möjlighet. Det handlar om att ha en beredskap, att ta ansvaret att göra allt för att rädda svenska liv.
Sedan vill jag återkomma till frågan om Darfur. FN har en massa behov runtom på olika platser. FN är i Liberia, de är på väg in i Darfur och de finns i Kongo. FN:s behov möts aldrig av världssamfundet. Det finns alltid en massa behov. Sverige får många olika förfrågningar, och vi tackar nej. Vi tackade nej till Kongo; vi tackade nej till Irak. Därför är det i vårt lands intresse att välja, och då tycker jag att vi ska prioritera att stoppa ett folkmord.
Anf. 6 Veronica Palm (S)
Herr talman! Självklart tar vi ansvar för svenska liv där svenska mäns och kvinnors liv hotas - naturligtvis! Just därför vill vi inte överlämna ansvaret till en myndighet. Det är ett politiskt ansvar och ett politiskt ställningstagande, och det måste det vara. För mig är det jätteviktigt. Det får inte vara en myndighet som fattar de besluten. Man ska nämligen också kunna ställa politiker till svars. Just därför är det viktigt, just för att kunna värna de svenska liven. Försvarsmakten har inte det politiska ansvaret och ska inte ha det. Det är det ena, det som gäller svenskarna.
Det andra är att vi faktiskt väljer att ställa upp gemensamt, internationellt, tillsammans med andra stater för att säkra situationen i ett land i konflikt eller i en postkonfliktsituation, och då kan vi inte äventyra andra staters säkerhet genom att till exempel dra tillbaka vårt deltagande. Det är ju en av de saker som Folkpartiet skriver om i sin reservation. Det är för mig helt orimligt att Sverige skulle fatta ett sådant beslut, att överlåta detta åt en myndighet. Det är ett politiskt beslut och måste vara det, och därför väljer vi att yrka avslag.
När det gäller var Sverige ska vara nästa gång vill jag erinra om att Sverige i dag finns på fyra platser i världen. Vi har ungefär 700 män och kvinnor ute. Det är väl troligt att missionen i Liberia som militär insats kommer att avvecklas inom en inte snar men ganska snar framtid. Vi kommer i eftermiddag att fatta beslut om november. För mig är inte Darfur en omöjlighet, inte heller Kongo. Det finns flera ställen. För mig är det viktigt att vi ska göra vår bästa insats där vi bäst behövs. Om FN säger att det är i Darfur som Sverige har en kompetens som är viktig och en möjlighet att göra skillnad är det där vi ska vara. Men det är FN som kallar och Sverige som ställer upp.
Anf. 7 Ewa Björling (M)
Herr talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i detta betänkande om fortsatt svenskt deltagande i FN:s mission Unmil i Liberia.
Det finns i dag ett väldigt starkt samband mellan fred, demokrati, fattigdomsminskning och utveckling. Själva förutsättningen för att kunna skapa utveckling är att det existerar en stabilitet och säkerhet i landet i fråga. Även för oss, för att kunna åstadkomma svensk säkerhet, krävs mer internationellt samarbete. Det är grundläggande för att kunna avvärja framtida hot.
Detta betänkande gäller en mycket viktig fråga, nämligen att Sverige fortsatt ska vara med och bidra till den multinationella FN-styrka som fortsatt stöder genomförandet av det fredsavtal som tidigare slutits mellan Liberias regering och två rebellgrupper. Som vi tidigare har hört har Liberia varit oroligt under lång tid. Man hade under 14 år ett inbördeskrig, vilket slutade 2003. Trots detta lyckades man - med hjälp av FN-styrkor, får vi lov att säga - genomföra allmänna, demokratiska val som gjorde att vi fick Afrikas första kvinnliga president. För att fortsatt och i högre grad lyckas uppnå fredlig stabilitet i hela regionen har nu svenska trupper, ett skyttekompani, varit där och verkat under en längre tid med 300 personer - egentligen har det varit 235, men mandatet var 300 personer.
Nu föreslås att styrkan ska utvidgas till 500 personer som ska kunna stå till förfogande. Då är det viktigt att påpeka att man också före denna styrka på 500 personer hade räknat med en säkerhetsmarginal i det fall säkerhetsläget skulle bli kraftigt försämrat för att också kunna sätta in den förstärkning vi talar om.
Den totala Unmilstyrkan på 15 000 personer ska ägna sig åt, och har också redan ägnat sig åt, avväpning, demobilisering, integrering och återuppbyggnad i regionen. Detta är alltså ett väldigt viktigt bidrag till FN från Sverige, ett stöd till konfliktlösning i Afrika.
Herr talman! Ett annat viktigt uppdrag för Sverige är att bidra med humanitärt bistånd till Liberia för att man åter ska kunna bygga upp landet. Detta har vi gjort, till stora delar, redan under 2005 och tidigare. Under 2006 svarar Sverige på en FN-appell för Liberia med 23 miljoner kronor. Stödet går främst till att bygga upp skolor och hälsovård - även här är hiv ett stort problem som måste bekämpas med alla medel - och i övrigt till att få i gång jordbruket och få fart på arbetet med jordbruksutveckling igen efter kriget.
Många, mer än en tredjedel av befolkningen, har tvingats lämna sina hem. Många har bott i flyktingläger, flera dessutom utanför Liberias gränser. Det behövs också kraftiga åtgärder för att få i gång de över 100 000 avväpnade soldater som nu helt enkelt måste få nya arbeten. Om inte detta sker kommer inte heller ett stabilt samhälle att kunna utvecklas.
Eftersom denna uppbyggnad är så svår har FN beslutat att organisera detta som en katastrofinsats. Det gäller nu att den humanitära hjälpen verkligen når alla - barn, kvinnor och män.
Herr talman! Detta är ett utmärkt exempel på kombinationen internationella insatser tillsammans med tidigt bistånd, något som kan vara mycket effektivt och som vi moderater förespråkar. Ett annat exempel, som jag talade om i går, är Afghanistan. Skulle vi dessutom kunna öka dialogen mellan Försvarsmakten och biståndsorganen skulle vi få en ännu större synergieffekt som kunde gagna befolkningen i Liberia - de som lever där dagligen, på marken. Den dialogen saknas i dag; det märktes - tyvärr - med all tydlighet vid den redovisning vi fick av representanter från UD och Försvarsmakten när vi behandlade detta betänkande. Det är något som jag bara kan beklaga.
Herr talman! Detta är ett väldigt allvarligt beslut. Det handlar om att skicka ut unga människor på farliga uppdrag. Just därför är det också viktigt att rätt strategi och rätt resurser finns till förfogande för internationella insatser.
Det finns också en hel del icke oväsentliga risker för de människor vi skickar ut till Liberia. Eftersom det är en snabbrörlig insatsstyrka kan både operationsområde och hotbild variera starkt. Jag känner mig dock trygg i att vi har fått bekräftat att det finns planer och förberedelser, både inom Sverige och akut på plats, för förstärkning och undsättning av de svenska soldaterna om så skulle behövas. Både personal och material finns specifikt avdelat för detta och kan sättas in med mycket kort varsel.
Förutom de militära hoten finns också risk för tropiska sjukdomar, besvärliga trafiksituationer och mycket kriminalitet.
Slutligen skulle jag vilja påpeka hur viktigt det är att vi har en bra uppföljning och ett bra omhändertagande av svensk personal även efter genomförd insats i Liberia och på andra platser där vi har internationella insatser. Jag vet att vi har haft en bra utbildning innan den här insatsen startade i Liberia. Men det är minst lika viktigt att följa upp den med en kompetent utvärdering och reflexion för att i framtiden ytterligare kunna förbättra våra internationella insatser. Allt det här handlar om människor som ska göra en militär insats för fred och säkerhet, det mest allvarliga beslut som vi fattar i riksdagen.
Anf. 8 Rosita Runegrund (Kd)
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet om fortsatt svenskt deltagande i FN:s mission i Liberia.
Det har sagts så många bra saker. Ewa Björling tog upp det, som jag tycker, viktiga att man också ser biståndet i samband med de militära insatserna. Det var det vi efterfrågade 2003, att det just sätts in större biståndsinsatser.
Dagens Nyheter hade en artikel den 13 augusti 2003, två dagar innan fredsöverenskommelsen mellan regeringen och rebellerna. Då var Nils Arne Kastberg där nere, och han säger så här:
"Även i svårt krisdrabbade länder brukar det finnas regioner där befolkningen mer eller mindre fredats från krig och hunger." Vidare säger han: "Jag har aldrig varit med om att ett lands hela befolkning drabbats så hårt som i Liberia."
Rubriken på den här artikeln var Barnen i Liberia tvingas äta gräs.
Förutom det som Ewa tog upp, hunger och sjukdomar, tror man att samtliga liberianer har psykiska ärr efter flera års terror från de löst sammansatta rebellgrupperna. De här grupperna består av barnsoldater - drogade, beväpnade grabbar som knappt nått tonåren. Barnsoldaterna, som finns i tiotusental i Liberia, är själva offer, trots att de många gånger begått oerhörda brott. Det finns dokumenterade fall av stympning, sexuella övergrepp och till och med kannibalism.
Det var Nils Arne Kastbergs rapport från Liberia 2003.
Han lyfte ändå blicken 2 ½ år framåt och sade så här: "Inom två, två och ett halvt år tror jag att Liberia åter kan bli ett fungerande samhälle." Det tycker jag var fantastiskt, att han kunde uttrycka det i allt det eländet.
Jag försöker följa Unmils hemsida, som Försvarsmakten har, för att se vad det är som händer där nere. Jag har aldrig varit i Liberia. Jag tycker att den rapporteringen ger väldigt mycket av förståelse också. Det jag har fått ta till mig av soldater som har varit där nere i FN-mission är att skillnaden mot många andra krigsdrabbade länder i Afrika är att här är det inte minerat. Den dagen befolkningen kan ge sig av från Monrovia och på olika sätt få hjälp att starta på nytt finns det möjligheter. Det kanske var det som Unicefs chef såg redan då.
Det som ytterligare har kommit fram här i dag är att det valts en kvinnlig president. Jag var i Kenya när hon blev vald och såg jublet bland de kenyanska kvinnorna över att det blivit en kvinnlig president i Afrika.
Hela finansdepartementet fick sparken i Liberia, stod det i en annan tidningsartikel. Det här visar ju på att Ellen Johnson-Sirleaf kanske gör lite annorlunda saker. Jag ska inte säga att det är för att hon är kvinna, men att hon ändå vågar sparka hela personalen på finansdepartementet därför att hon förklarar krig mot korruption tycker jag är väldigt starkt. Det är en signal till oss i väst att hon behöver stöd. Vi pratar ofta om att vi inte stöder korrumperade regeringar i de här länderna.
Hon behöver stöd, och hon kanske också blir en fara. Vi vet att om det blir en bra och fredlig fortsättning i Liberia kommer det också att få stora konsekvenser för hela Västafrika. Därför är Sveriges insats i Liberia oerhört viktig, att vi ser till just faran med de soldatrebeller som trots allt fortfarande går runt i de olika länderna. Liberia och Västafrika har en tradition när det gäller just barnsoldater som inte finns i någon annan del av världen. Traditionen är också att man cirkulerar runt i de olika länderna och fångar in barn. Man lurar dem och säger: Ni får lov att gå ut och ta för er om ni gör som vi säger.
Så, herr talman, jag ser fram emot det som Sverige gör nere i Liberia. Och jag ser fram emot att följa vad som händer.
Nu är det utrikesutskottet som har behandlat det här ärendet. Förut har det varit ett sammansatt utskott, utrikes- och försvarsutskottet. Det jag skulle se fram emot, lite av det som Ewa tog upp, är just uppföljningen. Det är så oerhört viktigt för oss ledamöter här i riksdagen att vi också får en uppföljning av hur det har gått. Det här är ett litet land, en liten befolkning, det går med små medel att följa upp vad som har hänt och vad våra svenska soldater har fått göra i den här missionen. Det är också en lärdom inför fortsatta missioner.
Även jag tycker, precis som Cecilia tog upp, att det är viktigt med uthållighet, det är viktigt med långsiktighet. Jag är stolt över att Sverige skickar ut soldater till olika missioner i Afrika. Jag tror att vi behövs. Det moraliska tänkande vi har behövs, liksom det sätt som vi behandlar varandra på. Det här behöver omvärlden också få ta del av. Att det pågår mycket övergrepp av soldater i många av de här fattiga länderna vet vi. Där kan Sverige visa på ett annorlunda beteende.
Herr talman! Jag vill avsluta precis som jag började med att yrka bifall till förslagen i det här betänkandet, och jag ser fram emot det fortsatta arbetet nere i Liberia.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2006-02-16
Förslagspunkter: 2, Acklamationer: 1, Voteringar: 1
Protokoll med beslut
- 2006-02-16Protokoll 2005/06:74
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Fortsatt svenskt deltagande i FN:s mission i Liberia
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen medger att en väpnad styrka bestående av högst 500 personer ställs till förfogande för deltagande inom ramen för Förenta nationernas mission i Liberia (UNMIL) längst t.o.m. november 2006.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:67.Förstärkning, undsättning och evakuering av svensk personal i internationella insatser
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2005/06:U3.- Reservation 1 (fp)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (fp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 115 0 0 29 m 39 0 0 16 fp 0 32 1 15 kd 25 0 0 8 v 20 0 0 8 c 17 0 0 5 mp 8 0 0 9 - 1 0 0 1 Totalt 225 32 1 91