Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Franchising

Betänkande 2000/01:LU17

Lagutskottets betänkande 2000/01:LU17

Franchising

Innehåll

2000/01
LU17

Sammanfattning

I  betänkandet behandlar utskottet två motioner från
den  allmänna  motionstiden  år  2000  vari förordas
lagstiftning om franchising.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
I betänkandet finns en reservation.

Motioner från allmänna

motionstiden

2000/01:L902  av Tanja  Linderborg  m.fl.  (v)  vari
föreslås  att  riksdagen   fattar  följande  beslut:
Riksdagen   begär  att  regeringen   tillsätter   en
utredning med  uppdrag att i ett brett perspektiv se
över franchiseverksamheten.
2000/01:L910 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) vari
föreslås  att  riksdagen   fattar  följande  beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet  av lagstiftning om
franchising.
Elanders Gotab, Stockholm  2001

Utskottets överväganden

Lagstiftning om franchising
Utskottets förslag i korthet
Utskottet  föreslår  att riksdagen avslår två
motioner från allmänna  motionstiden  år 2000
med  krav  på  lagstiftning  om  franchising.
Jämför reservation (v).

Allmän bakgrund

Franchising  är  en  form  av samverkan  mellan  två
näringsidkare,         franchisegivaren          och
franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett
franchiseavtal  åt  en  eller  flera franchisetagare
rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster
under  visst  namn  och  ett  visst kännetecken  som
tillhandahålls   av  franchisegivaren.   Franchising
utmärks  av  ett  gemensamt  uppträdande  utåt  från
franchisegivarens och  hans  franchisetagares  sida.
Franchisetagarens  verksamhet  bedrivs  dock  i eget
namn   och   för   egen   räkning.   Villkoren   för
verksamheten    regleras    vanligen    genom    ett
standardavtal mellan parterna.
Med   anledning   av  ett  riksdagsbeslut  om  att
regeringen borde utreda  de  frågor  och  problem av
juridisk  natur  som kan aktualiseras i samband  med
franchising tillsattes  år 1984 Franchiseutredningen
(bet. NU 1983/84:3). År 1987 överlämnade utredningen
betänkandet (SOU 1987:17)  Franchising - ett förslag
till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten
1991 att lägga utredningen till  handlingarna. Någon
lagstiftning  i  Sverige  som direkt  tar  sikte  på
franchising finns således inte.
Inom  EU  har  endast  ett  fåtal   länder  infört
lagstiftning om franchising,   Frankrike år 1989 och
Spanien   år   1996.   I   Kanada  och  USA  handhas
lagstiftning om franchising  på  delstatsnivå, och i
USA finns sedan några år lagstiftning om franchising
i de flesta delstater. I Australien  utvecklades  på
1990-talet  en frivillig reglering på området i form
av en uppförandekod (mandatory code of conduct), som
administrerades och upprätthölls av ett särskilt råd
med representanter från alla franchisesektorer.
I   september   2000   företog   lagutskottet   en
studieresa  till  Australien.  Ett  av ändamålen med
resan   var   att   få   information   om   aktuella
lagstiftningsfrågor rörande franchising och om olika
erfarenheter  rörande  franchising.  Utskottet kunde
därvid konstatera att genom en ändring  år  1998  av
den         federala         konkurrens-         och
konsumentlagstiftningen,  the  Trade  Practises Act,
den  australiska  regeringen  getts möjligheter  att
förklara en uppförandekod bindande.  Uppförandekoden
om franchising hade på detta sätt kommit  att bli en
del av den federala lagstiftningen i Australien. Den
1  juli  1998  skärptes  därigenom  franchisegivares
skyldighet  att  lämna tydligare och mer  omfattande
information vad gäller franchiseföretaget till redan
existerande franchisetagare. I ett andra steg senare
under  året  fick presumtiva  franchisetagare  samma
rättigheter.
Inom Unidroit,  ett  internationellt  institut för
harmonisering  av privaträtten, har sedan  lång  tid
pågått ett arbete  med  att  utarbeta en handbok som
behandlar    olika    frågor    vid   internationell
franchising. Inom Unidroit övervägs  också frågan om
att tillskapa en modellag för nationell lagstiftning
om franchising.
Franchising  berörs av EG:s konkurrensrätt  på  så
sätt att för vissa  grupper  av avtal mellan företag
har i EG-rätten undantag gjorts  från  det generella
förbudet   mot   konkurrensbegränsande  förfaranden.
Grunden  för  dessa   undantag,   som   regleras   i
förordningar,  är att de avtal som avses i allmänhet
anses förbättra  varudistributionen  och  utbudet av
tjänster   samt   ge   även  konsumenter  och  andra
slutanvändare en skälig  andel  av  de  fördelar som
uppnås. En sådan förordning om gruppundantag  gäller
s.k.  vertikala avtal. Franchiseavtal hör till denna
kategori.
De materiella  konkurrensreglerna enligt EG-rätten
har stått som förebild  för  den konkurrenslag som i
Sverige    gäller    sedan   den   1   juli    1993.
Konkurrenslagen (1993:20)  innehåller  sålunda bl.a.
principiella    förbud   mot   konkurrensbegränsande
samarbete mellan  företag.  Vidare  har  med stöd av
konkurrenslagen    i   olika   regeringsförordningar
meddelats gruppundantag  som  motsvarar  de  inom EG
gällande.    Franchiseavtal   omfattas   därvid   av
förordningen  (2000:1193) om gruppundantag enligt 17
§ konkurrenslagen (1993:20) för vertikala avtal, som
trädde i kraft  den  1  januari  2001 och som gäller
till  utgången  av  december  månad  år   2005.  Med
vertikala avtal avses enligt förordningen avtal  som
ingås  mellan  två  eller  flera företag vilka, inom
ramen  för  avtalet,  är verksamma  i  olika  led  i
produktions-  eller  distributionskedjan,   och  som
avser  villkoren  för  parternas  inköp, försäljning
eller återförsäljning av vissa varor eller tjänster.
Enligt  en  övergångsbestämmelse  till  förordningen
2000:1193  skall  intill  utgången av  år  2001  den
tidigare   gällande   förordningen   (1996:369)   om
gruppundantag enligt 17  § konkurrenslagen (1993:20)
för   franchiseavtal  under  vissa   förutsättningar
fortfarande tillämpas på äldre franchiseavtal.

Motionerna

I  motion   L902   av  Tanja  Linderborg  m.fl.  (v)
framhålls  att  franchisetagarna   ofta   intar   en
underlägsen    ställning    i    förhållande    till
franchisegivarna.  Franchiseavtalen  är många gånger
ensidigt  utformade till franchisetagarens  nackdel.
Beroendeförhållandet liknar, anför motionärerna, det
som  förekommer   vid  anställnings-,  arrende-  och
hyresförhållanden och  motiverar därför ett liknande
skydd för franchisetagaren.  Motionärerna framhåller
att franchisegivaren bör vara  skyldig att informera
om sitt företags ekonomiska ställning  och  visa att
han eller hon kan uppfylla sina förpliktelser enligt
avtalet. Franchisegivaren bör också vara skyldig att
ge  en korrekt och sanningsenlig information om  det
affärskoncept,  som avtalet grundas på, och om andra
relevanta   uppgifter,    som   är   av   vikt   för
franchisetagarens  beslut  att   ingå   avtal.   Vid
internationell            franchising,           där
huvudfranchisegivaren  finns  utomlands,  är  enligt
motionärerna franchisetagarens  möjligheter  att  få
information  i  dag ytterst begränsade. Motionärerna
pekar också på att franchiseavtal ofta innehåller en
s.k. skiljeklausul, men franchisetagarna är  allmänt
sett  inte  medvetna   om   de   kostnader   som  är
förknippade  med  ett  skiljedomsförfarande.  Enligt
motionen  kan  den  självsanerande verksamheten inom
branschen   inte   betraktas   som   oberoende   och
fristående.   Mot   nu  redovisad   bakgrund   anser
motionärerna att det  är hög tid att franchising som
företagsform  åter  blir   allsidigt   belyst  i  en
utredning.  Det  finns  därvid skäl att överväga  en
särskild  juridisk  reglering   av  företeelsen  som
syftar  till  en  mer  jämnbördig  relation   mellan
parterna.  I  motionen begärs sålunda att regeringen
tillsätter en utredning  med uppdrag att i ett brett
perspektiv se över franchiseverksamheten.
Även Lena Sandlin-Hedman  m.fl. (s) anser i motion
L910 att franchiseavtal allmänt sett kännetecknas av
en stark ensidighet till franchisegivarens förmån på
bekostnad  av den svagare parten,  franchisetagaren.
Det  är, enligt  motionärerna,  allvarligt  eftersom
franchising  är  en samverkansform som på senare tid
vuxit   kraftigt   i  Sverige,   inte   minst   inom
tjänstesektorn. Motionärerna  pekar  på att det inte
heller  förekommer  något förtroendefullt  samarbete
mellan  organiserade  intressen   på   området  till
skillnad    från    exempelvis    förhållandena    i
hyressektorn.  Vidare  framhålls  i motionen att den
självsanerande verksamheten ensidigt kontrolleras av
franchisegivarna   och   inte   är  fristående   och
oberoende.   Med  hänsyn  till  det  anförda   anser
motionärerna  att lagstiftning om franchising skulle
vara  ett viktigt  skydd  för  franchisetagarna.  En
sådan   lagstiftning    skulle    kunna   bygga   på
Franchiseutredningens förslag från  1987. I motionen
yrkas  ett  tillkännagivande  i  enlighet   med  det
anförda.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  vill  erinra om att motioner med yrkanden
om lagstiftning om  franchising  varit  föremål  för
behandling  av  riksdagen  vid åtskilliga tillfällen
sedan början av 1980-talet.  Hösten 1992 behandlades
sådana motioner utförligt i lagutskottets betänkande
1992/93:LU2.  Utskottet  ansåg  därvid   att   någon
lagstiftning  om  franchising inte borde införas och
erinrade  om  att  en   relativt  noggrant  reglerad
självsanerande verksamhet  uppkommit  med  inslag av
bl.a.  uppföranderegler och förekomsten av en  etisk
nämnd med  uppgift  att  verka  för god affärssed på
området.  Några  olägenheter  till  följd  av  denna
ordning syntes inte ha framkommit. Enligt utskottets
mening   borde   emellertid   utvecklingen    följas
uppmärksamt,  och  inte  minst  borde  förhållandena
utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll också
att  som  utgångspunkt måste gälla att frågan  skall
hanteras  i   Sverige   på   ett  sätt  som  står  i
överensstämmelse     med     den     internationella
utvecklingen.     Skulle    mot    den    bakgrunden
förhållandena  påkalla   lagstiftningsåtgärder   får
regeringen   på  nytt  överväga  behovet  av  sådana
åtgärder och eventuellt  förelägga riksdagen förslag
i ämnet. Med det anförda avstyrkte  utskottet bifall
till  de  då  aktuella motionerna. Riksdagen  följde
utskottet.
När frågan beträffande lagstiftning om franchising
behandlades  senast  våren  1999  med  anledning  av
liknande  motioner  som  de  nu  aktuella  (se  bet.
1998/99:LU7)  kunde utskottet konstatera att arbetet
inom  Unidroit  med  en  handbok  om  internationell
franchising var slutfört och att handboken (Guide to
International   Master    Franchise    Arrangements)
publicerats  i  september  1998. Utskottet  noterade
vidare    att    Unidroits    franchiseprojekt     i
fortsättningen  var  inriktat  på utarbetandet av en
modellag för nationell lagstiftning  om franchising.
Mot denna bakgrund framhöll utskottet,  i likhet med
vad  utskottet  gjort våren 1998, på nytt vikten  av
att regeringen har  en  beredskap  för  att överväga
lagstiftning om franchising och att frågan i Sverige
hanteras på ett sätt som står i överensstämmelse med
den  internationella utvecklingen. Utskottet  utgick
från att  regeringen  agerade  i  enlighet  med  det
anförda  utan  att  något  formellt tillkännagivande
därom från riksdagens sida behövde  komma till stånd
och avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna.
Utskottet anser sig nu inte ha någon anledning att
frångå  sina  tidigare ställningstaganden.  När  det
gäller arbetet  inom Unidroit vill utskottet peka på
att en studiegrupp  nyligen  utarbetat  ett  förslag
till  modellag  för nationell franchising. Förslaget
skall  ligga  till  grund  för  vidare  arbete  inom
Unidroit som utförs  av  en  kommitté  bestående  av
experter  som företräder de nationella regeringarna.
Kommitténs  första  möte  kommer att äga rum i Rom i
slutet av  juni 2001.
Med det anförda avstyrker  utskottet  bifall  till
motionerna L902 och L910.






Reservation


Lagstiftning om franchising
av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v).
Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser  att utskottets förslag  borde ha följande
lydelse:
Riksdagen   tillkännager   för  regeringen  som  sin
mening  vad  som anförts i reservationen.  Riksdagen
bifaller  därmed  motion  2000/01:L902  samt  delvis
motion 2000/01:L910.
Ställningstagande

Franchisetagarna intar ofta en underlägsen ställning
i      förhållande       till      franchisegivarna.
Franchiseavtalen är många  gånger ensidigt utformade
till franchisetagarens nackdel. Beroendeförhållandet
liknar, enligt vår mening, det  som  förekommer  vid
anställnings-,  arrende-  och  hyresförhållanden och
motiverar    därför    ett   liknande   skydd    för
franchisetagaren. Franchisegivaren  bör vara skyldig
att informera om sitt företags ekonomiska  ställning
och  visa  att  han  eller  hon  kan  uppfylla  sina
förpliktelser    enligt    avtalet.    Vidare    bör
franchisegivaren  vara skyldig att ge en korrekt och
sanningsenlig information  om det affärskoncept, som
avtalet   grundas   på,   och  om  andra   relevanta
uppgifter,  som  är  av  vikt för  franchisetagarens
beslut   att   ingå   avtal.   Vid    internationell
franchising,    där   huvudfranchisegivaren    finns
utomlands, är franchisetagarens  möjligheter  att få
information  i  dag  ytterst  begränsade.  Ett annat
förhållande   som   måste   uppmärksammas   är   att
franchiseavtal     ofta     innehåller    en    s.k.
skiljeklausul.   Franchisetagarna    är   emellertid
allmänt  sett inte medvetna om de kostnader  som  är
förknippade  med  ett  skiljedomsförfarande. Vi vill
också framhålla att den  självsanerande verksamheten
inom branschen inte kan betraktas  som oberoende och
fristående.
Mot nu redovisad bakgrund anser vi  att det är hög
tid  att  franchising  som  företagsform  åter  blir
allsidigt  belyst  i en utredning. Det finns  därvid
skäl att överväga en  särskild juridisk reglering av
företeelsen  som  syftar   till   en  mer  jämbördig
relation mellan parterna. Samtidigt  vill  vi betona
att     lagstiftningen     inte     får     försvåra
franchisesystemets möjligheter för företagande.  Det
får ankomma på regeringen att tillsätta en utredning
med  uppdrag  att  i  ett  brett  perspektiv se över
franchiseverksamheten.
Vi  föreslår alltså, med bifall till  motion  L902
och  med   delvis   bifall  till  motion  L910,  att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad vi nu har anfört.
Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med  hänvisning  till  de motiveringar som  framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:

Lagstiftning om franchising
Riksdagen  avslår  motionerna   2000/01:L902   och
2000/01:L910.
Reservation 1 (v)
Stockholm den 22 mars 2001
På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande  ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg  (v),   Rolf  Åbjörnsson  (kd),  Marianne
Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Karin Olsson (s), Henrik  S  Järrel  (m),  Elizabeth
Nyström (m), Marina Pettersson (s), Christina  Nenes
(s),  Tasso  Stafilidis  (v),  Kjell  Eldensjö (kd),
Berit  Adolfsson  (m),  Anders  Berglöv  (s),  Raimo
Pärssinen (s) och Agne Hansson (c).


Tillbaka till dokumentetTill toppen