Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott
Betänkande 2004/05:JUU5
Justitieutskottets betänkande2004/05:JUU5
Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott
Sammanfattning I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2003/04:166 Sveriges antagande av rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott jämte två i ärendet väckta motioner. I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna ett inom EU upprättat utkast till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. Enligt rambeslutet skall medlemsstaterna säkerställa att det är möjligt att helt eller delvis förverka vinning och hjälpmedel som härrör från brott som kan leda till frihetsberövande i mer än ett år, eller egendom som motsvarar sådan vinning. Sådant förverkande skall även kunna ske beträffande hjälpmedel som varit avsedda att användas för att begå brott men som ännu inte kommit till sådan användning. Därutöver skall medlemsstaterna införa regler som gör det möjligt att förverka egendom från personer som dömts för vissa särskilt allvarliga brott även om inte egendomen kan härledas till just det konkreta brottet (utvidgat förverkande). Utskottet föreslår att riksdagen bifaller regeringens förslag och avslår motionerna. I ärendet finns två reservationer (v respektive m, c) och ett särskilt yttrande (fp).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut 1. Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:166 och avslår motion 2003/04:Ju33. Reservation 1 (v) 2. Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut Riksdagen avslår motion 2003/04:Ju34. Reservation 2 (m, c) Stockholm den 14 oktober 2004 På justitieutskottets vägnar Johan Pehrson Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan Pehrson (fp), Susanne Eberstein (s), Rolf Olsson (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask (m)1Deltar ej under punkt 1, Lennart Nilsson (s), Peter Althin (kd), Elisebeht Markström (s), Jeppe Johnsson (m)2Deltar ej under punkt 1, Yilmaz Kerimo (s), Torkild Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran Norlander (s), Cecilia Magnusson (m)3Deltar ej under punkt 1, Joe Frans (s) och Kerstin Andersson (s).
Redogörelse för ärendet Ärendet och dess beredning I augusti 2002 föreslog det danska ordförandeskapet i Europeiska unionen i ett meddelande till rådet och Europaparlamentet ett rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (EGT C 184, 2.8.2002, s. 3). Europaparlamentet lämnade i november 2002 sitt yttrande över förslaget till rambeslut [P5_TA (2002) 0552]. Vid rådet för rättsliga och inrikes frågor den 19 december 2002 nåddes en politisk överenskommelse om innehållet i rambeslutet. Sverige röstade för rambeslutet med reservation för att antagandet av rambeslutet skulle godkännas av riksdagen. En faktapromemoria har upprättats över utkastet till rambeslut (2001/02:FPM119). Under förhandlingsarbetet har företrädare för Justitiedepartementet lämnat information i justitieutskottet och i justitieutskottets särskilda EU-grupp samt i EU-nämnden. Vid Europeiska rådets möte den 25 och 26 mars 2004 antogs, mot bakgrund av terroristattackerna i Madrid den 11 mars 2004, en deklaration om bekämpande av terrorism. I deklarationen slås fast att ett antal rambeslut, däribland det nu aktuella rambeslutet, skall antas i juni 2004. Utkastet till rambeslut i svensk version återfinns i bilaga 2. Rambeslutstexten har ännu inte varit föremål för granskning av EU:s juristlingvister. Ett remissförfarande av traditionellt slag har inte tillämpats vid beredningen av ärendet. Svea hovrätt, Justitiekanslern, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund har under hand beretts tillfälle att lämna synpunkter på ett utkast till proposition. Enligt vad regeringen anför i propositionen (s. 5) har det ansetts oundgängligen påkallat av den tidsram som gäller för Europeiska unionens antagande av rambeslutet enligt deklarationen från mars 2004 att i stället för ett traditionellt remissförfarande ta underhandskontakter med myndigheter och andra. Advokatsamfundet har med hänvisning till att ett traditionellt remissförfarande inte föregått propositionen och att propositionen saknar lagförslag avstyrkt att rambeslutet antas. Advokatsamfundet har vidare anfört att underlaget är alltför bristfälligt för att samfundet skall kunna ta ställning till huruvida det finns behov av de bestämmelser som rambeslutet kommer att påkalla. Övriga instanser har inte haft något att erinra mot att riksdagen godkänner rambeslutet. Svaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2004/4781/L5). I sammanhanget bör nämnas att en särskild utredare haft i uppdrag att utreda frågor om förverkande av vinning av brott. I utredningsuppdraget (dir. 1997:48 och dir. 1999:48) ingick bl.a. att mot bakgrund av utvecklingen i fråga om ekonomisk och annan grov och organiserad brottslighet, särskilt narkotikabrottsligheten, undersöka om reglerna om att förverka vinning av brott var tillräckliga för att kunna angripa denna brottslighet på ett effektivt sätt. Utredaren hade även i uppdrag att överväga frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas för att Sverige skall kunna återkalla eller i största möjliga mån begränsa en avgiven förklaring till artikel 2 punkt 1 i Europarådets förverkandekonvention av år 1990 om att konventionen för svenskt vidkommande endast är tillämplig beträffande förverkande med stöd av brottsbalken, narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel. Utredningen, som antog namnet Förverkandeutredningen, avlämnade i december 1999 betänkandet Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147). I betänkandet föreslås bl.a. införande av en möjlighet att vid viss allvarligare vinningsbrottslighet förverka egendom som inte kan kopplas till det konkreta brott som personen döms för (utvidgat förverkande). En förutsättning härför är att det görs sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet eller annars motsvarar utbyte av sådan verksamhet. Vidare föreslås i betänkandet att bestämmelserna i 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken om förverkande av vinning av respektive hjälpmedel vid brott görs tillämpliga även på brott inom specialstraffrättens område, förutsatt att det för brottet är stadgat fängelse i mer än ett år. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning över remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2000/330). Parallellt med arbetet med det rambeslut som behandlas i detta betänkande har det inom EU även utarbetats ett utkast till rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande. En politisk överenskommelse om det rambeslutet träffades i april 2004. Tanken är att ett beslut om förverkande som fattats av en domstol i en medlemsstat skall erkännas och kunna verkställas i en annan medlemsstat, utan att något nytt beslut behöver fattas i den verkställande staten. Sverige har lagt en s.k. parlamentarisk reservation, och rambeslutet kommer att föreläggas riksdagen för godkännande innan det slutligen antas av Sverige. Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. Enligt rambeslutet skall medlemsstaterna säkerställa att det är möjligt att helt eller delvis förverka vinning och hjälpmedel som härrör från brott som kan leda till frihetsberövande i mer än ett år, eller egendom som motsvarar sådan vinning. Sådant förverkande skall också kunna ske beträffande hjälpmedel som varit avsedda att användas för att begå brott men som ännu inte kommit till sådan användning. Därutöver innebär rambeslutet att medlemsstaterna skall införa regler som gör det möjligt att förverka egendom från personer som dömts för vissa särskilt allvarliga brott även om inte egendomen kan härledas till just det konkreta brottet (utvidgat förverkande). I propositionen redovisas en bedömning av vilka lagändringar som rambeslutet kräver. Förslag till lagstiftning läggs dock inte fram i propositionen. Sådana förslag kommer enligt regeringen att läggas fram vid ett senare tillfälle.
Utskottets överväganden Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott Utskottets förslag i korthet Utskottet föreslår att riksdagen godkänner utkastet till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott samt avstyrker ett motionsyrkande om avslag på propositionen. Vidare avstyrker utskottet ett yrkande om att propositioner om godkännande av rambeslut i allmänhet också bör innehålla förslag till svensk följdlagstiftning. Jämför reservation 1 (v) och 2 (m, c) samt särskilt yttrande (fp). Rambeslutet om förverkande på grund av brott Genom rambeslutet skapas nya gemensamma minimiregler i medlemsstaterna rörande förverkande av egendom som har anknytning till brott. I ingressen till rambeslutet (den s.k. preambeln) framhålls bl.a. att ett effektivt förebyggande och bekämpande av den organiserade brottsligheten bör fokuseras på spårande, frysning, beslag och förverkande av vinning av brott. Ett sådant arbete försvåras bl.a. av skillnaderna i medlemsstaternas lagstiftning på området (beaktandesats 1). Syftet med rambeslutet anges vara att se till att det finns effektiva regler i alla medlemsstater om förverkande av vinning av brott (beaktandesats 10). Enligt artikel 2 i rambeslutet skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att det blir möjligt att helt eller delvis förverka hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga handlingar som är straffbara med frihetsberövande i mer än ett år. Även egendom som motsvarar vinning av sådana brott skall kunna förverkas. Innebörden av bestämmelsen är att förverkande skall kunna komma i fråga vid alla brott med mer än ett års fängelse i straffskalan. Med hjälpmedel avses enligt artikel 1 i rambeslutet även egendom som varit avsedd att användas för att begå brott men som inte kommit till sådan användning. I artikel 3 i rambeslutet anges att varje medlemsstat skall göra det möjligt att förverka egendom från personer som dömts för vissa särskilt allvarliga brott även om egendomen inte kan härledas till det konkreta brott som personen dömts för (utvidgat förverkande). De brott som skall föranleda ett utvidgat förverkande (förverkandeutlösande brott) framgår av punkt 1 i artikel 3. Det rör sig om brott som begåtts inom ramen för en kriminell organisation och som omfattas av något av de i artikeln särskilt uppräknade rambesluten, bl.a. rambeslutet om bekämpande av terrorism, rambeslutet om bekämpande av människohandel, rambeslutet om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel och rambeslutet om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott. Brottet skall vidare, för att vara förverkandeutlösande, vara belagt med ett visst lägsta maximistraff, nämligen frihetsberövande i minst fem år (fyra år vid penningtvätt) och vara av sådan art att det kan ge ekonomisk vinst. Medlemsstaterna kan enligt punkt 2 i artikel 3 välja mellan tre alternativa sätt att utforma de bestämmelser som krävs för att möjliggöra förverkande enligt rambeslutet. Enligt alla tre alternativen kan det uppställas höga beviskrav för att egendomen härrör från den dömda personens brottsliga verksamhet, nämligen att domstolen är fullständigt övertygad om att så är fallet. Enligt punkt 3 i artikel 3 får medlemsstaterna överväga att även anta bestämmelser som möjliggör förverkande hos närstående till den dömde personen. Rättssäkerheten för den enskilde samt betydelsen av att beakta de grundläggande fri- och rättigheterna har på olika sätt betonats i rambeslutet. Sålunda anges i punkt 11 i beaktandesatserna att rambeslutet inte skall hindra medlemsstaterna från att tillämpa sina grundläggande principer för prövning i laga ordning, särskilt presumtionen om den anklagades oskuld, äganderätt, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. I artikel 3a i rambeslutet anges att varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att den som berörs av åtgärder enligt rambeslutet har tillgång till effektiva rättsmedel för att bevaka sina rättigheter. I artikel 3b anges att rambeslutet inte innebär någon ändring i skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och grundläggande principerna såsom de fastställts i artikel 6 till fördraget om Europeiska unionen, särskilt principen om presumtion för den anklagades oskuld. Regeringen anför i propositionen (s. 15 f.) att svensk lagstiftning till stor del uppfyller de krav som följer av artikel 2 i rambeslutet om förverkande. Möjligheterna att förverka utbyte av brott och hjälpmedel vid brott måste emellertid utvidgas till att avse alla brott med mer än ett års fängelse i straffskalan. Inom specialstraffrätten finns ett flertal lagar som saknar eller har begränsade regler om förverkande av vinning samt hjälpmedel och för vilka sådant förverkande kan aktualiseras. Vidare torde lagändringar krävas för att uppfylla rambeslutet vad gäller förverkande av hjälpmedel som varit avsedda att användas vid brott men som ännu inte kommit till sådan användning. Beträffande kraven enligt artikel 3 om regler om utvidgat förverkande anför regeringen (s. 18 f.) att det krävs en helt ny reglering som föreskriver att förverkande av egendom under vissa förutsättningar skall kunna ske även då egendomen inte kan härledas till ett specifikt brott. Några förslag till lagändringar lämnas inte i propositionen, utan regeringen anför att den avser att återkomma till riksdagen i ett senare sammanhang. En utförlig redogörelse för regeringens syn på vilka lagstiftningsåtgärder som måste övervägas återfinns i propositionen (s. 17, 21 f. och 26 f.). Sammanfattningsvis anför regeringen att det lagstiftningsarbete som krävs är delvis mycket komplicerat och att det finns skäl som talar för att ytterligare beredningsunderlag skall inhämtas. Vid utformningen av bestämmelserna måste också hänsyn tas till det rambeslut om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande, om vilket en politisk överenskommelse nyligen träffats. Utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet att det för närvarande pågår ett arbete med att komplettera beredningsunderlaget rörande förverkandelagstiftningen. En promemoria som kompletterar Förverkandeutredningens förslag, såvitt avser de behov av lagstiftning som följer av artikel 2 i rambeslutet, kommer att remissbehandlas under hösten 2004. Huruvida det finns behov av ytterligare beredningsunderlag även såvitt avser artikel 3 övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet i samband med arbetet med att bereda befintliga utredningsförslag till lagstiftning. Enligt artikel 4 i rambeslutet skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa rambeslutet senast två år efter det att rambeslutet antas. Motionerna I motion Ju33 (v) yrkas avslag på propositionen. Motionärerna anför bl. a. att propositioner om antagande av rambeslut dels skall innehålla förslag till svensk följdlagstiftning, dels skall föregås av ett remissförfarande av traditionellt slag. I motion Ju34 (m) begärs ett tillkännagivande om att propositioner om godkännande av EU:s rambeslut inom det rättsliga området även bör innehålla förslag till svensk följdlagstiftning. Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut Möjligheterna att använda sig av rambeslut infördes genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. Införandet av rambeslut var ett led i strävandena att göra bl.a. det straffrättsliga samarbetet inom EU snabbare och mer effektivt. Det fanns en utbredd uppfattning bland medlemsstaterna att samarbetet på detta område inte fungerade tillräckligt bra. En orsak ansågs vara den mellanstatliga karaktären av samarbetet som bl.a. innebar att överenskommelser inom EU på det straffrättsliga området, i likhet med andra internationella överenskommelser, krävde efterföljande ratifikation av medlemsstaterna (se prop. 1997/98:58 s. 107 f.). Formellt förändrades inte samarbetets karaktär genom möjligheterna till rambeslut. Det straffrättsliga samarbetet skulle även fortsättningsvis vara mellanstatligt. Till skillnad från tidigare folkrättsligt bindande konventioner på området blir emellertid ett rambeslut bindande för medlemsstaterna så snart det har antagits av regeringarnas företrädare i ministerrådet. Ett rambeslut kräver således ingen efterföljande ratifikation. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att beslutet genomförs i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. Det överlåts åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för hur rambeslutet skall genomföras (a. prop. s. 118). Enligt 10 kap. 2 § regeringsformen måste regeringen inför ett rambeslut inhämta riksdagens godkännande i de fall då beslutet förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om beslutet i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta. Vidare skall regeringen även i annat fall inhämta riksdagens godkännande om beslutet är av större vikt. En lämplig tidpunkt för riksdagens godkännande är då förhandlingsläget inom EU-samarbetet är sådant att den aktuella överenskommelsen i princip är färdig (se bet. 2001/02:KU18 s. 28). Det har visat sig att de tidsramar som gäller för antagandet av ett rambeslut i regel innebär att följdlagstiftning inte hinner tas fram samt att ett traditionellt remissförfarande i vissa fall inte hinner genomföras, innan regeringen för riksdagens godkännande lägger fram ett utkast till rambeslut. Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen godkänt utkast till rambeslut utan att följdlagstiftningen samtidigt har presenterats. När detta skedde första gången under riksmötet 1999/2000 gjorde justitieutskottet ett principiellt uttalande som gick ut på att utskottet inte kunde se något avgörande skäl mot att godta ett rambeslut vid ett tillfälle och fatta beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle (bet. 1999/2000:JuU20 s. 5 f.). Att avvakta med lagstiftningen borde enligt utskottet emellertid inte ske annat än när det var påkallat av de tidsramar som gällde för EU:s antagande av rambeslutet. Den i praxis godtagna ordningen att riksdagen kan godkänna ett rambeslut som ännu inte föreligger i slutligt skick har kommit till klart uttryck genom en ändring i 10 kap. 2 § regeringsformen, som trädde i kraft den 1 januari 2003. Inte heller i detta sammanhang uttalades något krav på att ett godkännande av ett utkast till rambeslut förutsätter att förslag på följdlagstiftning samtidigt läggs fram (bet. 2001/02:KU18 s. 26 f.). Konstitutionsutskottet aviserade att det - inom ramen för sin allmänna granskning av regeringsärendenas handläggning enligt 12 kap. 1 § regeringsformen - skulle granska regeringens hantering när det gäller inhämtande av riksdagens godkännande enligt 10 kap. 2 § regeringsformen inför regeringens deltagande i rambeslut på andra och tredje pelarens område inom EU (a. bet. s. 29). En sådan granskning genomfördes under riksmötet 2002/03. Konstitutionsutskottet uttalade då att traditionellt remissförfarande skall tillämpas vid beredningen av en proposition om godkännande av rambeslut i samma utsträckning som vid lagstiftningsärenden (bet. 2002/03:KU10 s. 64). Konstitutionsutskottet insåg att de tidsramar som gäller för antagandet av en överenskommelse i ministerrådet kan medföra svårigheter för regeringen att tillämpa ett traditionellt remissförfarande. Emellertid ville konstitutionsutskottet understryka att underhandskontakter med myndigheter kan ersätta remissbehandling av traditionellt slag endast då detta är oundgängligen påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s antagande av en överenskommelse eller andra undantagssituationer. I sammanhanget bör tilläggas att justitieutskottet redan före konstitutionsutskottets granskning, inom ramen för sitt uppföljningsarbete, hade gjort en motsvarande granskning på utskottets område. Granskningen omfattade alla rambeslut och beslut om tillträde till olika internationella konventioner under perioden 1995/96-2001/02. Utskottet kunde efter en jämförelse med senare lagstiftningsärenden konstatera att regeringen i propositioner om godkännande av rambeslut i allt väsentligt gjort en korrekt bedömning av lagstiftningsbehovet. När det gäller remissförfarandet kan nämnas att det i propositionen Demokrati för det nya seklet (prop. 2001/02:80 s. 114) aviserades en kartläggning av hur det svenska remissförfarandet i dag används avseende frågor med EU-anknytning. En sådan kartläggning kommer enligt uppgift från Justitiedepartementet att inledas under år 2004. Vidare kan nämnas att konstitutionsutskottet planerar att studera tillämpningen av det svenska remissförfarandet under beslutsprocessen på EU-nivå när beslut om EG-direktiv fattas samt vid implementeringen av dessa genom svensk följdlagstiftning. Utskottet behandlade motioner rörande rambeslutsprocessen senast i september 2004, då i ett betänkande rörande godkännande av rambeslut om angrepp mot informationssystem (bet. 2004/05:JuU4 s. 7 f.). Utskottets ställningstagande Utskottet tar först upp frågor som rör beredningen av propositioner om godkännande av rambeslut i allmänhet. Därefter behandlar utskottet frågan om godkännande av det i ärendet aktuella rambeslutet. Som nämnts ovan behandlades frågan om beredningen i allmänhet av propositioner om godkännande av rambeslut nyligen av utskottet. Utskottet har inte ändrat sin uppfattning sedan dess. Utskottet delar således motionärernas uppfattning att riksdagen skulle få ett bättre underlag för sitt ställningstagande om ärenden om godkännande av rambeslut kunde beredas på samma sätt som andra internationella överenskommelser, dvs. med ett traditionellt utredningsförfarande och med framtagande av förslag till svensk följdlagstiftning. Det har emellertid visat sig att det sällan finns tid till ett sådant förfarande inom de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslut. Att avvakta med godkännande av rambeslutet till dess att ett tillfredsställande beredningsunderlag hämtats in såvitt avser följdlagstiftning skulle ofta innebära betydande förseningar av antagande av rambeslutet. Då antagandet kräver enhällighet skulle förseningen drabba samtliga övriga medlemsstater. Ett sådant förfarande skulle motverka syftet med institutet rambeslut, och i viss mån innebära en återgång till den ordning som gällde tidigare, före Amsterdamfördraget. En anledning till att rambeslut började användas som rättsligt instrument på detta område var just ett missnöje med denna ordning. En avvägning måste i regel göras mellan intresset av att anta rambeslutet inom de tidsramar som ställts upp av EU och intresset av att en proposition om godkännande av rambeslut innehåller förslag till följdlagstiftning. Som utskottet nyligen anfört i ärendet om godkännande av rambeslut om angrepp mot informationssystem (bet. 2004/05:JuU4 s. 7 f.) anser utskottet att Sverige, mot bakgrund av vad som anförts ovan, inte bör fördröja antagandet av rambeslut annat än om det finns mycket starka skäl. Även om det inte är möjligt att ta fram förslag till följdlagstiftning samtidigt med godkännandet av ett rambeslut är det viktigt att regeringen ser till att beredningsunderlaget i ärenden om godkännande av rambeslut med hänsyn till omständigheterna är så bra som möjligt. Det kan därvid finnas anledning att se över om beredningen av ärenden om rambeslut, inom tidsramen för EU:s antagande av rambeslut, kan förbättras, t.ex. genom ökade möjligheter och bättre rutiner för att inhämta synpunkter redan i samband med förhandlingarna om ett rambeslut. Utskottet välkomnar därför den aviserade granskningen av hur det svenska remissförfarandet i dag används avseende frågor med EU-anknytning. Även inom riksdagen pågår arbete med liknande frågor. Någon åtgärd i den principiella frågan torde för närvarande inte vara erforderlig. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju34. Utskottet övergår härefter till den nu aktuella propositionen om godkännande av rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. Arbetet med att motverka grov, organiserad och ofta gränsöverskridande brottslighet är mycket angeläget och högt prioriterat såväl inom EU som i Sverige. Brottsligheten ger ofta upphov till stora vinster, och den kanske viktigaste drivkraften för den är just möjligheten att berika sig ekonomiskt. Ett mycket viktigt och effektivt medel för att motverka sådan brottslighet torde därför vara att ta ifrån gärningsmännen vinningen av brotten. Eftersom den organiserade brottsligheten i stor utsträckning också är gränsöverskridande är det särskilt angeläget att samarbeta mellan medlemsstaterna i EU. Härvid underlättar en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning. Rambeslutet syftar just till en sådan harmonisering genom antagande av minimibestämmelser för medlemsstaternas lagstiftning om förverkande på grund av brott. Ett viktigt komplement till harmoniseringen av lagstiftningen är att medlemsstaterna förbinder sig till ömsesidigt erkännande av beslut om förverkande som fattats i en annan medlemsstat, något som medlemsstaterna alltså nyligen träffat en politisk överenskommelse om. De båda rambesluten har, som regeringen konstaterat, nära samband. Rambeslutet om förverkande på grund av brott är ett viktigt instrument som kommer att skapa utökade möjligheter att vid lagföring av brott såsom människohandel, grov människosmuggling, grovt narkotikabrott, grovt koppleri och grovt barnpornografibrott kunna förverka vinningen från annan i många fall grov, organiserad brottslighet som gärningsmannen gjort sig skyldig till, även i de fall bevisningen inte räcker till för att fälla till ansvar för det specifika brott som vinningen härrör från. Till den grova, organiserade och gränsöverskridande brottsligheten hör också terrorism. I det beslutsamma arbetet med att förhindra framtida terrorattentat är förbättrade möjligheter till förverkande av vinning och hjälpmedel ett viktigt verktyg. Efter terrorattentaten i Madrid den 11 mars 2004 har behovet av internationellt samarbete och verkningsfulla verktyg i kampen mot terrorism tydliggjorts än mer. Utskottet anser att rambeslutet bör antas av Sverige utan ytterligare tidsutdräkt. Riksdagen bör godkänna det utkast till rambeslut som utarbetats inom EU. Motion Ju33 bör därmed avslås.
Reservationer Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservationer. I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet. 1. Godkännande av rambeslut om förverkande på grund av brott, punkt 1 (v) av Rolf Olsson (v). Förslag till riksdagsbeslut Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen bifaller motion 2003/04:Ju33 och avslår proposition 2003/04:166. Ställningstagande Att bekämpa grov och organiserad brottslighet är mycket viktigt. Inte minst gäller det bekämpande av terrorism. Rambeslutet om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott innehåller intressanta förslag som kan bli verkningsfulla verktyg i denna kamp. Vi välkomnar en förbättrad lagstiftning på detta område. Vi anser dock att regeringen har gått för snabbt fram i detta ärende. Även om det är angeläget att förbättra lagstiftningen är det inte så akut att ändringar måste hastas fram utan att ett normalt lagstiftningsförfarande tillämpas. Lagstiftningsprocessen måste uppfylla kraven på demokratisk insyn, och riksdagen måste ges möjlighet att bedöma konsekvenserna av sina beslut. Vi är medvetna om att de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslut försvårar ett traditionellt remissförfarande samt att följdlagstiftning läggs fram i samband med godkännande av rambeslut. För att riksdagen skall ges möjlighet att på ett tillfredsställande sätt ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet är emellertid ett sådant förfarande nödvändigt. Riksdagen bör därför avslå propositionen. 2. Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut, punkt 2 (m, c) av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m), Johan Linander (c) och Cecilia Magnusson (m). Förslag till riksdagsbeslut Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen om följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:Ju34. Ställningstagande För att effektivt kunna bekämpa grov och organiserad brottslighet, en verksamhet som ofta är gränsöverskridande, krävs verkningsfulla och relevanta verktyg. Vi välkomnar en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning när det gäller förverkande på grund av brott och att möjligheterna till sådant förverkande utökas. Regeringen har emellertid återigen valt att inte samtidigt med rambeslutet lägga fram ett förslag till den lagstiftning som krävs med anledning av rambeslutet. Enligt vår mening är detta inte en acceptabel lagstiftningsteknik. Det bör vara ett krav att den lagstiftning som bedöms bli aktuell presenteras i sin helhet. Annars blir det inte möjligt att göra en bedömning av rambeslutet och vilka konsekvenser det kommer att få för den svenska lagstiftningen. Enligt vår erfarenhet är det först i samband med att det handgripliga och konkreta förslaget granskas inom ramen för den parlamentariska processen som eventuella brister eller problemområden upptäcks. Det gäller i synnerhet i detta ärende eftersom frågorna som behandlas i rambeslutet är särskilt komplicerade och svåröverblickbara. Därför är det mycket viktigt att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet på nationell nivå samtidigt som man antar rambeslutet. Vi är medvetna om att de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslut försvårar ett traditionellt remissförfarande samt att följdlagstiftning läggs fram i samband med godkännande av rambeslut. För att riksdagen skall ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet på nationell nivå samtidigt som man godkänner rambeslutet är emellertid ett sådant förfarande i princip nödvändigt. Regeringen bör åläggas att i fortsättningen presentera förslag till följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut. Särskilt yttrande Följdlagstiftning i propositioner om godkännande av rambeslut (fp) Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg (fp) anför: I likhet med vad vi tidigare uttalat i den principiella frågan om riksdagens behandling av propositioner om godkännande av rambeslut vill vi inte ifrågasätta regeringens förmåga till analys och problemlösning vid genomförandet av rambeslutens innehåll i svensk lagstiftning. Vår erfarenhet är dock att det är först i samband med att det konkreta förslaget till lagstiftning granskas, inom ramen för den parlamentariska processen, som eventuella brister eller problemområden upptäcks. Vi vill därför ånyo framhålla att det är mycket viktigt att riksdagen ges möjlighet att ta ställning till konsekvenserna av rambeslutet på nationell nivå samtidigt som man antar rambeslutet.
Bilaga 1 Förteckning över behandlade förslag Propositionen Proposition 2003/04:166 Sveriges antagande av rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott: Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. Följdmotioner 2003/04:Ju33 av Rolf Olsson m.fl. (v): Riksdagen avslår proposition 2003/04:166, Sveriges antagande av rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, i sin helhet. 2003/04:Ju34 av Beatrice Ask m.fl. (m): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att propositioner om EU:s rambeslut inom det rättsliga området även bör innehålla förslag om svensk följdlagstiftning.
Bilaga 2 Utkast till rambeslut