Granskningsbetänkande
Betänkande 2002/03:KU30
Konstitutionsutskottets betänkande2002/03:KU30
Granskningsbetänkande
Sammanfattning Behandlade frågor I detta betänkande redovisas den granskning som utskottet har slutfört under 2003/03 års riksmöte efter det att utskottet i december 2002 justerade ett granskningsbetänkande som avsåg allmänna, administrativt inriktade granskningsuppgifter (2002/03:KU10). Betänkandet inleds med ett avsnitt om vissa frågor som rör regeringens förhållande till riksdagen. Där behandlas statsminister Göran Perssons sätt att sörja för att interpellationer besvaras. Granskningen gäller vilket statsråd som bör besvara en interpellation. I avsnittet behandlas också en fråga om hur justitieminister Thomas Bodström besvarat en fråga och en interpellation. Finansminister Bosse Ringholms hantering av frågan om att med anledning av ett tillkännagivande av riksdagen lägga fram ett förslag om de s.k. 3:12 reglerna om viss beskattning i samband med andelsbyten behandlas också i detta avsnitt. I avsnittet behandlas slutligen omfattningen av regeringens skyldighet att samråda med EU-nämnden. Frågan gäller ett s.k. non-paper om ordförandeskapet i EU, som överlämnats till representanter för Europeiska unionens medlemsstater m.fl. i november 2002 utan att ämnet hade behandlats i EU-nämnden. I det närmast följande avsnittet (2) redovisas utskottets granskning av handläggningen av vissa regeringsärenden m.m. Granskningen har avsett regeringens agerande angående hundskolan i Sollefteå, upphandlingen av helikopter NH90, hanteringen av energimarknaden och av frågan om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting, ansvaret för barnomsorgsköer i Göteborg, ansvaret för Sveriges agerande vid Internationella valfångstkommissionens möte, avlyssningen av telefonerna vid Grön ungdoms avdelning i Stockholm, ansvaret för hanteringen av medel från Europeiska socialfonden och regeringens agerande rörande en fängslad svensk medborgare på Guantanamobasen. I de följande avsnitten (3-7) behandlas vissa särskilda frågor, nämligen statsminister Göran Perssons agerande i samband med ett intervjuprojekt, statsministerns roll när det gäller f.d. näringsminister Björn Rosengrens uppdrag åt Stenbeckssfären, överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet om visst samarbete, statsrådet Jan O Karlssons ersättning från Europeiska revisionsrätten m.m. samt vissa frågor om uttalanden av statsråd. Utskottet har beslutat att skjuta upp behandlingen av en granskningsanmälan till ett senare betänkande. Det gäller en anmälan rörande viss anskaffning av materiel i Ryssland. Vissa resultat av granskningen I fråga om besvarandet av interpellationer anför utskottet att det är väsentligt att det statsråd vars tjänsteutövning interpellationen avser besvarar interpellationen. Detta gäller enligt vad utskottet uttalar självfallet också statsministern när frågan gäller övergripande överväganden för regeringens arbete. Beträffande finansminister Bosse Ringholms hantering av frågan om de s.k. 3:12-reglerna om andelsbyten anför utskottet att regeringen, om den inte avser att vidta en begärd åtgärd i enlighet med ett riksdagsbeslut, måste redovisa detta för riksdagen inom tidsramen, om en sådan har ställts upp av riksdagen. Även skälen för att riksdagsbeslutet inte följs bör tas upp i sammanhanget. Redovisningen bör lämnas i en form som gör den tillgänglig för riksdagens samtliga ledamöter. Såvitt gäller omfattningen av regeringens skyldighet att samråda med EU-nämnden anför utskottet att det knappast kan hävdas att regeringens företrädare i diskussioner som gäller utformningen av det konstitutionella fördraget för EU kan försvara bristande förankring och stöd i Sveriges riksdag med att det är personliga uppfattningar som förs fram. Man måste enligt vad utskottet anför kunna förutsätta, både från riksdagens och från mottagarkretsens sida, att de uppfattningar som den svenska regeringens företrädare för fram i diskussioner med de övriga medlemsstaternas företrädare inte bara är personliga uppfattningar utan faktiskt uttrycker de ståndpunkter som Sverige som medlemsstat intar. Statsministern och utrikesministern kan mot denna bakrund enligt vad utskottet uttalar inte undgå kritik för bristande samråd och förankring i fråga om ett s.k. non-paper rörande frågan om en vald ordförande i Europeiska rådet. Reservation (s). Beträffande regeringens agerande när det gäller hundskolan i Sollefteå understryker utskottet vikten av sådana rutiner att det inte finns risk för att de skyldigheter som föreskrivs i lagen om offentlig upphandling förbises. När det gäller upphandlingen av helikopter NH90 anför utskottet att det yttersta ansvaret för att förebygga vissa sådana brister som iakttagits i fråga om menbedömning åvilar regeringen och i detta fall särskilt den dåvarande försvarsministern Björn von Sydow. Vid granskningen har emellertid inte framkommit att de ifrågavarande bristerna kan knytas till Björn von Sydows utövning av statsrådstjänsten eller i övrigt till handläggningen av något regeringsärende. Beträffande f.d. näringsminister Björn Rosengrens hantering av energimarknaden anför utskottet att det givetvis kan finnas utrymme för olika bedömningar i frågan om vissa investeringar i Tyskland bidragit till att uppnå målen för Vattenfalls verksamhet. Vad som kommit fram under granskningen ger emellertid enligt utskottet inte grund för någon annan bedömning än att Vattenfalls agerande kan anses förenligt med vad riksdagen har beslutat. Utskottet har följaktligen inte skäl att rikta kritik mot regeringen eller något enskilt statsråd för att ha brustit i fråga om styrningen av Vattenfall eller för att ha åsidosatt vad riksdagen beslutat. Reservation (m, fp, kd, c och mp). I fråga om finansminister Bosse Ringholms hantering av frågan om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting anför utskottet att det givetvis är av vikt att EG- fördragets bestämmelser om underrättelse till kommissionen om planerade stödåtgärder följs. Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande av utskottet. Beträffande miljöminister Lena Sommestads ansvar i fråga om Sveriges agerande vid Internationella valfångstkommissionens möte i Cambridge anför utskottet att den komplicerade situationen vid mötet knappast hade kunnat förutses. Granskningen har vidare inte utvisat att den svenska positionen i valbevarandefrågan har förändrats. Därutöver har framkommit att man inom Regeringskansliet har sett över sina rutiner inför förhandlingar av liknande slag. Avsikten är att arbetet med att förbättra rutinerna skall fortsätta. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida. Reservation (m, fp, kd, c och mp). Rörande hanteringen av medel från Europeiska socialfonden noterar utskottet att ett antal statsråd under den tid Sverige fått del av medel från EG:s strukturfonder varit ansvariga för de frågor som hanteringen av medel aktualiserar. Av utredningen framgår att hanteringen inte varit utan problem och fört med sig svårigheter för enskilda och organisationer. Utskottet utgår från att regeringen och granskade myndigheter fortsatt följer utvecklingen av medlens hantering. När det gäller statsminister Göran Perssons agerande i samband med ett intervjuprojekt anför utskottet att granskningen har utvisat att avsikten med avtalet mellan statsministern och Sveriges Television AB var att det aktuella intervjuprojektet skulle genomföras i hemlighet. Härigenom kunde den aktuelle reportern använda Göran Perssons under intervjuerna lämnade uppgifter, förutom i den avslutande dokumentären, i programföretagets nyhetsrapportering inom ramen för gällande källskydd. Av betydelse i detta sammanhang är att intervjuprojektet har kommit att pågå under osedvanligt lång tid. Efter att avtalet kommit till allmänhetens kännedom har SVT beslutat att den aktuelle reportern inte längre skall vara politisk kommentator i företagets nyhetssändningar. - Enligt utskottets mening kan det inte hävdas att avtalet mellan Göran Persson och SVT har ett sådant samband med regeringens verksamhet att dess ingående skulle ha gett upphov till dokumentationsskyldighet för Göran Persson och att den därmed upprättade handlingen borde ha registrerats som allmän handling i Regeringskansliet. - Därutöver framhåller utskottet att när det gäller frågor som rör statsråds relationer med public service-företagen, vid sidan av det som förekommer inom ramen för formulerandet av företagens uppdrag, bör statsråden iaktta en hög grad av försiktighet så att risk inte uppstår för att företagens självständighet och oberoende rubbas eller deras granskande uppgift påverkas. Samma försiktighet bör enligt utskottet iakttas när det gäller värnandet av statsrådstjänstens integritet. Enligt utskottets mening innebär en sådan försiktighetsprincip i nämnda avseenden att Göran Persson borde ha eftersträvat en form för det aktuella intervjuprojektet som inte förutsatte att det hemlighölls. Från rättslig och strikt konstitutionell utgångspunkt kan vad som förevarit i granskningsärendet emellertid inte föranleda någon kritik från utskottets sida. Reservation (m, fp, kd och c). Beträffande statsminister Göran Perssons roll när det gäller f.d. näringsminister Björn Rosengrens uppdrag åt Stenbeckssfären anför utskottet att det saknas anledning att rikta någon kritik mot statsministern. Det finns inte förutsättningar för statsministern att hindra att ett statsråd, som lämnar regeringen, tar nytt uppdrag inom t.ex. näringslivet. - Utskottet anser i princip att det både i offentlig och privat verksamhet är av godo med erfarenhet från samhällets olika sektorer. Sekretesslagens och insiderlagens regler ger ett gott skydd för statens intressen när verksamhet i staten lämnas för tjänstgöring inom t.ex. näringslivet. Det kan emellertid enligt utskottets mening inte bortses från att ett statsrådsuppdrag kan lämnas för en tjänst eller ett uppdrag som skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för att ett f.d. statsråd utövat sitt statsrådsuppdrag helt utan hänsyn till kommande anställnings- eller uppdragsmöjligheter eller för att det f.d. statsrådet i sin nya anställning eller i sitt nya uppdrag inte får särskilda fördelar i kontakterna med företrädare för staten. Det kan därför finnas anledning för regeringen att pröva t.ex. en möjlighet för en tidskarantän. Granskningen av överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ger vid handen att samma anställningsvillkor gäller för de politiskt sakkunniga tjänstemän som anställts i Regeringskansliet i enlighet med överenskommelsen som för andra politiskt sakkunniga som anställts där, med ett undantag. Anställningen för de politiskt sakkunniga från samarbetspartierna gäller tills vidare under den tid som samarbetet pågår, medan andra villkor för anställningens upphörande gäller för övriga politiskt sakkunniga. Enligt utskottets mening innebär inte den form av samarbete med andra partier som regeringen under förevarande mandatperiod har valt för beredning och parlamentarisk förankring av sina beslut något otillbörligt gynnande av de i samarbetet ingående partierna. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida. Reservation (m, fp, kd och c) När det gäller frågan om efterlön från Revisionsrätten till statsrådet Jan O Karlsson anser utskottet att det förhållandet att ett statsråd utöver statsrådsarvodet erhåller ersättning från annat håll inte i sig behöver ge anledning till ifrågasättande. Om en sådan ersättning är förbunden med en förpliktelse som kan komma i konflikt med uppdraget som statsråd är det emellertid inte godtagbart. Enligt utskottets mening torde en sådan konflikt knappast finnas med anledning av statsrådet Jan O Karlssons efterlön från Revisionsrätten. Utskottet framhåller i detta sammanhang värdet av att statsministern innan ett statsrådsuppdrag erbjuds undersöker om den person som är aktuell för uppdraget har en kvarvarande lojalitet som är kopplad till en fortsatt ersättning och som riskerar att komma i konflikt med uppdraget som statsråd. Beträffande ersättning för representation av Jan O Karlsson hänvisar utskottet bl.a. till att åklagare ansett att det saknas anledning att ifrågasätta den arbetsrelaterade karaktären av ett möte den 19 september 2002. Utskottet finner inte anledning till något uttalande i övrigt i denna del. Utskottet står fast vid sina tidigare bedömningar när det gäller uttalanden av statsråd. Utskottet hänvisar till att ett statsråd i likhet med andra medborgare har rätt att göra uttalanden i olika sammanhang, samtidigt som en viss försiktighet måste iakttas så att uttalanden inte kommer i konflikt med domstolars och myndigheters självständighet eller kan tolkas som uppmaningar till lagbrott. Granskningen av ett uttalande av f.d. näringsminister Björn Rosengren om statligt ägande föranleder inte något annat uttalande från utskottets sida. Reservation (m, fp, kd och c). Med anledning av ett uttalande av statsrådet Jan O Karlsson om tanken att använda bostadsplattformar som bostäder för asylsökande hänvisar utskottet till behovet av försiktighet. Det är enligt utskottet angeläget att ett uttalande av ett enskilt statsråd inte riskerar att uppfattas som direktiv till en myndighet, vilka skall meddelas av regeringen kollektivt i form av t.ex. förordningar och regleringsbrev. Granskningen i denna del föranleder inte något annat uttalande från utskottets sida.
Utskottets anmälan Utskottet anmäler härmed enligt 12 kap. 2 § regeringsformen för riksdagen resultatet av den i det föregående redovisade granskningen. Stockholm den 22 maj 2003 På konstitutionsutskottets vägnar Gunnar Hökmark Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Kenth Högström (s), Ingvar Svensson (kd), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s), Anders Bengtsson (s), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Helene Petersson (s), Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson (s), Gustav Fridolin (mp), Inger Jarl Beck (s) och Bertil Kjellberg (m).
2002/03 KU30 Inledning Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Utskottet har rätt att för detta ändamål få ut protokollen över besluten i regeringsärenden och de handlingar som hör till ärendena. Som underlag för den granskning som nu redovisas har utskottet haft att tillgå material som tagits fram av utskottets kansli och, på begäran av utskottet, av Regeringskansliet. I ett par fall har utskottet också inhämtat yttranden från myndigheter och sakkunniga. Utredningsmaterialet redovisas i bilaga A1.1.1-A7.2.3. För att inhämta upplysningar har utskottet vidare företagit ett antal utfrågningar, i huvudsak offentliga. Uppteckningar från utfrågningarna utgör bilaga B1-B9. I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för det granskningsarbete som ligger till grund för betänkandet och resultatet av granskningen. De olika granskningsfrågorna behandlas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer de reservationer som har fogats till betänkandet.
1. Regeringens förhållande till riksdagen 1.1 Interpellationer ställda till statsministern Anmälan I en anmälan till konstitutionsutskottet, bilaga A.1.1.1, har begärts att utskottet granskar statsministerns sätt att sköta interpellationsbesvarandet. Riksdagens makt som granskare håller, enligt anmälaren, på att undermineras. Maktdelningen fungerar allt sämre. Ett oroande tecken är att statsministern numera inte besvarar de interpellationer som de folkvalda, riksdagsledamöterna, ställer till honom. Fortsätter detta försvinner, enligt anmälaren, i praktiken den rätt och skyldighet att ställa regeringen och dess främste företrädare till svars som en riksdagsledamot har. Bakgrund Regeringsformen Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen (RF) skall konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Varje annat utskott och varje riksdagsledamot får hos konstitutionsutskottet skriftligen väcka fråga om statsråds tjänsteutövning eller handläggningen av regeringsärende. Enligt 12 kap. 5 § RF får, enligt bestämmelserna i riksdagsordningen (RO), riksdagsledamot framställa interpellation eller fråga till statsråd i angelägenhet som angår dennes tjänsteutövning. En interpellation skall, enligt 6 kap. 1 § RO, ha bestämt innehåll och vara försedd med motivering. Interpellation besvaras inom två veckor från det att den ingetts. Gör kammaren under tvåveckorsperioden uppehåll i sitt arbete förlängs tiden med vad som motsvarar uppehållet. Om svar inte lämnas inom den tid som angetts i andra stycket skall statsrådet meddela riksdagen varför svaret uteblir eller anstår. En interpellation förfaller om den inte har besvarats vid det riksmöte då den väcktes. Interpellationer ställda till statsminister Göran Persson Av en hos riksdagens utredningstjänst upprättad sammanställning över vilka interpellationer som ställts till statsminister Göran Persson sedan 1998/99, bilaga A.1.1.2, framgår bl.a. följande. Under 1998/99 ställdes 10 interpellationer, 1999/2000 ställdes 14 interpellationer, 2000/01 ställdes 14 interpellationer och 2001/02 ställdes 23 interpellationer. I samtliga fall besvarades interpellationerna av annat statsråd än statsministern. I interpellation 2002/03:88 av Per Bill (m) den 9 december 2002 till statsminister Göran Persson om riksdagens kontrollmakt anförde interpellanten bl.a.: Till riksdagens uppgifter hör också att granska regeringen och de statliga myndigheterna. Denna riksdagens kontrollmakt är en av riksdagens viktigaste funktioner. Till sitt förfogande har riksdagen flera instrument. Interpellationer är den enskilde riksdagsledamotens starkaste instrument eftersom ledamoten väljer ämne, frågor och dessutom har relativt gott om tid att debattera ärendet i riksdagens kammare. Vidare anförde interpellanten att statsministern under den senaste mandatperioden inte har besvarat en enda interpellation från någon riksdagsledamot. Den 21 januari 2003 besvarade statsrådet Pär Nuder interpellationen och anförde bl.a. Genom statsrådens svar på interpellationer från riksdagens ledamöter får riksdagen underlag för sin granskning av regeringen. Varje sådant svar föregås av ett samråd inom regeringen. Statsråden samråder med varandra om svarets innehåll och utformningen på samma sätt som inför formliga regeringsbeslut. Rättschefen i Statsrådsberedningen har gett ut riktlinjer om detta. Det är alltså regeringen och inte bara ett enskilt statsråd som står bakom de svar som lämnas. Ett svar blir i det väsentliga detsamma oavsett vem av statsråden som lämnar svaret. Betydelsen av vem som lämnar svaret är i motsvarande mån begränsad. Vid den debatt i kammaren som brukar följa när statsrådet har läst upp ett interpellationssvar har interpellanten och andra riksdagsledamöter tillfälle att ställa följdfrågor. Det ligger i sakens natur att också svaren på följdfrågor bör uttrycka regeringens gemensamma ståndpunkt, även om dessa svar inte har föregåtts av samråd inom regeringen på samma sätt som svaret i statsrådets huvudanförande. Inget hindrar för övrigt att följdfrågor efter en interpellationsdebatt ställs och besvaras till exempel vid en senare muntlig frågestund där statsministern är närvarande. Enligt fast praxis är det i första hand interpellationens innehåll och arbetsfördelningen inom regeringen som blir avgörande för vem av statsråden som svarar på interpellationen. Vem interpellanten anger som mottagare är däremot inte avgörande. Promemoria från Statsrådsberedningen Genom en skrivelse till Regeringskansliet har konstitutionsutskottet begärt en kommentar till granskningsanmälningen och svar på frågan varför de aktuella interpellationerna besvarats av annan än statsministern. Regeringskansliet har som svar översänt en inom Statsrådsberedningen den 13 februari 2003 upprättad promemoria, bilaga A1.1.3. I promemorian anförs bl.a. följande. Att interpellationer ställda till statsministern under 1998/99-2002/03 har besvarats av ett annat statsråd beror främst på två saker: interpellationernas innehåll och arbetsfördelningen inom regeringen. De flesta av dessa interpellationer föll inom det svarande statsrådets verksamhetsområde enligt förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet eller enligt ett förordnande av statsministern med stöd av 7 kap. 5 § regeringsformen. Vem interpellanten anger som mottagare är däremot inte avgörande. Oavsett vem av statsråden som lämnar ett interpellationssvar föregås svaret av ett samråd inom regeringen. Statsråden samråder med varandra om svarets innehåll och utformning på samma sätt som inför formliga regeringsbeslut. Det är alltså regeringen och inte bara ett enskilt statsråd som står bakom de svar som lämnas. Statsrådets svar är i själva verket regeringens. Ett svar blir i det väsentliga detsamma oavsett vem av statsråden som lämnar svaret. Betydelsen av vem som lämnar svaret är i motsvarande mån begränsad. Utskottets ställningstagande Riksdagsledamot får, i enlighet med 12 kap. 5 § regeringsformen, framställa interpellation eller fråga till statsråd i angelägenhet som angår dennes tjänsteutövning. Möjligheten att framställa interpellation är enligt utskottets mening en viktig del av riksdagens kontrollmakt. Utskottet anser också att det är väsentligt att det statsråd vars tjänsteutövning interpellationen angår besvarar interpellationen. Detta gäller självfallet också statsministern när frågan gäller övergripande överväganden för regeringens arbete. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida. 1.2 Justitieminister Thomas Bodströms agerande i samband med utövande av kontroll- och granskningsfunktionen Anmälan I en granskningsanmälan, bilaga A1.2.1, har anförts att konstitutionsutskottet bör granska justitieminister Thomas Bodströms agerande i samband med riksdagsledamots försök till utövande av kontroll- och granskningsfunktionen. Enligt anmälan ställde Lennart Fridén våren 2002 en skriftlig fråga till justitieministern rörande uppföljning av förmyndarskapsreformerna i slutet av 1980-talet. Det svar som justitieministern gav berörde dock 1995 års förmyndarskapsreform. Lennart Fridén ställde då en interpellation i samma ämne till justitieministern. I anmälan anförs att det svar ministern gav vid interpellationsdebatten var ofullständigt samt att justitieministern vägrade fortsätta debatten efter sitt eget och Lennart Fridéns första anförande. Lennart Fridén sände med anledning av detta ett brev till justitieministern där han kommenterade såväl frågesvaret som interpellationsdebatten samt bad om en kommentar till ett inlägg han hade tänkt använda i den tidigare interpellationsdebatten. Enligt granskningsanmälan innehöll inte det svar som Lennart Fridén erhöll från justitieministern svar i sak. I anmälan anförs att justitieministern genom sitt agerande har hindrat Lennart Fridén från att utföra den granskning av statsråd som är en riksdagsledamots konstitutionella uppgift. Gällande bestämmelser Enligt 12 kap. 5 § regeringsformen får riksdagsledamot, enligt bestämmelser i riksdagsordningen (RO), framställa interpellation eller fråga till statsråd i angelägenhet som angår dennes tjänsteutövning. De närmare bestämmelserna finns i 6 kap. RO. Enligt 6 kap. 2 § RO skall en fråga ha bestämt innehåll. Enligt 6 kap. 4 § får en skriftlig fråga vara försedd med en kort inledande förklaring. En skriftlig fråga besvaras skriftligen. Enligt 6 kap. 1 § RO skall en interpellation ha ett bestämt innehåll och vara försedd med motivering. En interpellation besvaras inom två veckor från det att den ingetts. Om svar inte lämnas inom den angivna tiden skall statsrådet meddela riksdagen varför svaret uteblir eller anstår. I tilläggsbestämmelserna (6.1.3) regleras interpellationsdebatten i kammaren enligt följande. När ett statsråd besvarar en interpellation får svaret lämnas i ett anförande som räcker längst sex minuter. Statsrådet kan därutöver få ordet för ytterligare tre anföranden, varav de första två får räcka längst fyra minuter vardera och det tredje längst två minuter. Interpellanten kan få ordet för högst tre anföranden, varav de första två får räcka längst fyra minuter vardera och det tredje längst två minuter. Andra talare kan få ordet för högst två anföranden, varav det första får räcka längst fyra minuter och det andra längst två minuter. Förmyndarskapsreformerna 1989 och 1995 Den reform riksdagen fattade beslut om hösten 1988 (prop. 1987/88:124, bet. 1988/89:LU9, rskr. 1988/89:10) innebar att institutet omyndigförklaring avskaffades. I stället infördes, vid sidan av godmansinstitutet, en ny form av hjälp och stöd åt den som inte kan vårda sig själv och sin egendom kallad förvaltarskap. Ett väsentligt inslag i reformen var att den för vilken förvaltare förordnades inte blev fråntagen sin rösträtt vid allmänna val, vilket varit fallet för den som var omyndigförklarad. Den reform som genomfördes år 1995 (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29) innebar bl.a. ändrade regler beträffande förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning av egendom samt tillsynen över sådan förvaltning. Syftet var att modernisera reglerna på området och anpassa dessa till dagens situation. De särskilda reglerna om redovisning och kontroll av förmyndares förvaltning inskränktes väsentligt beträffande föräldrars förvaltning av barns egendom. Skriftlig fråga och frågesvar Den 12 april 2002 ställde riksdagsledamoten Lennart Fridén en skriftlig fråga (2001/02:1043) till justitieminister Thomas Bodström om uppföljning och översyn av lagar rörande svaga grupper. I inledningen till frågan anförde Lennart Fridén att det i slutet av 1980-talet genomfördes ett antal reformer som berörde det som brukar kallas "svaga" grupper i samhället, t.ex. mentalvårdsreformen och de ändrade förmyndarskapsreglerna. Lennart Fridén anförde att effekterna av alla sådana nyinriktningar måste utvärderas och frågade justitieministern om vilka åtgärder ministern avsåg att vidta för att en utvärdering av de berörda lagreglerna skall komma till stånd. Den 24 april 2002 inkom justitieministern med svar på Lennart Fridéns fråga. I frågesvaret hänvisade ministern till att frågeställaren hade ställt sin fråga utifrån 1995 års förmyndarskapsreform. Justitieministern anförde att regeringen den 4 april 2002 beslutade om att tillkalla en särskild utredare som har i uppdrag att undersöka hur de nya reglerna på förmyndarskapsområdet utfallit och om de i något avseende bör ändras. Utöver frågan om förmyndarskapsreformen skall utredningen ta upp flera andra frågor som rör skyddet för hjälpbehövande. Enligt svaret har den utredning frågeställaren efterfrågade i och med detta redan inletts. Interpellationsdebatt Med anledning av justitieministerns frågesvar ställde Lennart Fridén i en interpellation (2001/02:426) frågan om vilka åtgärder justitieministern ansåg borde komma i fråga för att åter öka skyddet för de kategorier av människor som före reformen av förmynderskap och godmanskap i slutet av 1980-talet var mindre utsatta än de är i dag. Interpellationen besvarades i kammaren den 27 maj 2002 (prot. 2001/02: 113). I sin inledning poängterade justitieministern att interpellationssvaret avsåg 1989 års reform, men att hans tidigare frågesvar hade avsett 1995 års förmynderskapsreform. Justitieministern anförde bl.a. att regeringen nyligen har beslutat tillkalla en särskild utredare som, utöver uppdraget att utvärdera 1995 års förmyndarskapsreform, skall ha i uppgift att se närmare på flera frågor som rör skyddet för hjälpbehövande, vilket han också nämnde i det tidigare frågesvaret. I utredarens uppdrag ligger att han skall föreslå de författningsändringar som kan anses behövliga. Vidare sade ministern att om det skulle visa sig finnas fog för den kritik som framförts i interpellationen finns det förutsättningar för att saken kan uppmärksammas av utredningen. Brev och brevsvar I ett brev till justitieminister Thomas Bodström daterat den 27 maj 2002 kommenterade Lennart Fridén interpellationsdebatten. Vidare bifogade han sitt andra inlägg han hade förberett inför interpellationsdebatten och önskade en kommentar på detta. Den 6 juni 2002 sände justitieministern ett svar till Lennart Fridén i vilket han bl.a. framförde att han ansåg att det svar på interpellationen som han inledningsvis lämnade i kammaren på ett fullgott sätt berörde de sakfrågor som därefter togs upp i Lennart Fridéns anförande. Brevväxlingen återges i bilaga A1.2.2. Promemoria från Justitiedepartementet Genom en skrivelse till Regeringskansliet har konstitutionsutskottet begärt kommentarer till vad som anförts i granskningsanmälan. Som svar har överlämnats en promemoria av den 27 november 2002 från Justitiedepartementet (bilaga A1.2.3). I promemorian anförs att det i den skriftliga frågan talades om "de ändrade förmyndarskapsreglerna" vilket vid utarbetandet av svaret kom att identifieras som 1995 års reform, som allmänt brukar betecknas som "förmyndarskapsreformen". Vidare anförs att det är olyckligt att frågan kommit att missuppfattats på detta sätt. När det gäller interpellationsdebatten anför Justitiedepartementet att de kommentarer som interpellanten ansåg att hans inlägg hade kunnat föranleda redan hade framställts av justitieministern i interpellationssvaret och att det inte fanns skäl att upprepa dessa. Utskottets ställningstagande Vad som har framkommit i ärendet föranleder inte något uttalande av utskottet. 1.3 Finansminister Bosse Ringholms hantering av frågan om de s.k. 3:12- reglerna om andelsbyten Anmälan I en anmälan begärs att konstitutionsutskottet granskar finansminister Bosse Ringholms hantering av frågan om avskaffande av den s.k. Pomperipossaeffekt som drabbar många småföretagare, bilaga A1.3.1. Bakgrund I olika sammanhang hade uppmärksammats fall där mindre fåmansföretag, framför allt inom IT- branschen, avyttrats och säljaren som ersättning erhållit aktier i ett köpande börsbolag. I samband med avyttringen avtalade säljaren och huvudägaren i det köpande bolaget att säljaren inte skulle avyttra de mottagna andelarna under en viss tid eller avyttra endast en viss del av andelarna årligen. Syftet med dessa villkor var regelmässigt att det köpande bolaget velat försäkra sig om att säljaren skulle vara verksam i bolaget även efter överlåtelsen. Säljaren kunde välja mellan att på vanligt sätt beskattas för vinsten eller att begära uppskov med beskattningen enligt de särskilda regler som gäller vid uppskovsgrundande andelsbyten Om säljaren valde att ta upp vinsten till beskattning skulle vinsten enligt de s.k. 3:12-reglerna att på visst sätt komma att delas upp i två delar. Den ena delen beskattades i inkomstslaget kapital och den andra i inkomstslaget tjänst. Även för det fall säljaren valde att begära uppskov med beskattningen skedde en uppdelning mellan inkomstslagen tjänst och kapital. Enligt reglerna om uppskovsgrundande andelsbyten gällde att vinsten från andelsbytet skulle beskattas senast det beskattningsår då äganderätten till den andel som mottogs vid ägarbytet övergick till någon annan eller andelen upphörde att existera. Om det köpande bolaget gick i konkurs sågs detta som en avyttring av andelar som mottagits vid andelsbytet. Den skattskyldige gjorde i så fall en kapitalförlust samtidigt som vinsten från andelsbytet skulle beskattas. Den del av uppskovsbeloppet som skulle beskattas i inkomstslaget kapital fick kvittas mot den kapitalförlust som uppkommit genom konkursen. Någon motsvarande kvittningsrätt fanns däremot inte för den del av uppskovsbeloppet som skulle beskattas i inkomstslaget tjänst. Situationen var densamma om andelarna i det köpande bolaget avyttrades med förlust. Under våren 2002 behandlade skatteutskottet frågan i betänkande 2001/02:SkU15 (s. 21-22). Utskottet föreslog ingen åtgärd med hänvisning till att de redan inom Finansdepartementet pågick ett arbete med att analysera frågeställningen. I en promemoria upprättad den 12 april 2002 inom Finansdepartementet diskuterades problemet och redovisades några tänkbara lösningar. Promemorian remissbehandlades och remisstiden bestämdes till den 15 juni 2002. Skatteutskottets kansli skickade ut promemorian till utskottets ledamöter och suppleanter. Inom skatteutskottet väcktes tanken att föreslå riksdagen ett initiativ i frågan eftersom det stod klart att det inte fanns några förutsättningar för regeringen att överlämna en proposition i ärendet under våren 2002. Utskottet beslutade den 24 april 2002 enhälligt att föreslå att riksdagen skulle tillkännage för regeringen som sin mening vad utskottet anfört om att regeringen skulle återkomma till riksdagen med ett förslag till en retroaktivt verkande lagändring som skulle eliminera de effekter som kunde uppstå i förlustsituationer till följd av att ett tjänstebelopp skulle upptas till beskattning av den som genom ett uppskovsgrundande andelsbyte hade avyttrat kvalificerade andelar i fåmansföretag. Av utskottets ställningstagande framgick vidare att regeringen - efter lagrådsgranskning och de eventuella kompletteringar som därefter kunde behövas - borde återkomma till riksdagen med förslaget senast under augusti 2002 (bet. 2001/02:SkU29). Riksdagen beslutade den 16 maj 2002 i enlighet med utskottets förslag (rskr. 2001/02:245). Händelseförloppet hösten 2002 Någon proposition inkom inte till riksdagen under augusti 2002 och inte heller beslutades om lagrådsremiss. Den 9 september 2002 anförde finansminister Bosse Ringholm i ett skriftligt frågesvar (fråga 2001/02:1562) endast att beredningen i denna fråga ännu inte var avslutad. Den 17 september 2002 hölls enligt en promemoria av skatteutskottets kanslichef (bilaga A1.3.4) ett möte mellan skatteutskottets kansli och avdelningschefen och enhetscheferna på Finansdepartementets skatte- och tullavdelning. Avsikten var att gå igenom vilka ärenden som skulle komma att lämnas till riksdagen under hösten 2002 eller under överblickbar del av våren 2003. Angående andelsbytesfrågan lämnades beskedet att något beslut angående frågans fortsatta hantering inte hade fattats av Finansdepartementets politiska ledning, att arbetet med att ta fram en lagrådsremiss fortsatte samt att man avsåg att föra upp en proposition i den kommande propositionsförteckningen. Den 18 september 2002 hänvisade finansministern i ett nytt frågesvar till sitt tidigare lämnade svar (fråga (2001/02:1599). I propositionsförteckningen den 1 oktober 2002 aviserades en proposition till den 8 oktober 2002. Dessförinnan hade skatteutskottets kansli under hand från några ledamöter fått förfrågan om något ytterligare fanns att berätta rörande andelsfrågan. Efter underhanskontakter med Regeringskansliet kunde skatteutskottets kansli bara förmedla att beredningen ännu inte var avslutad. Den 7 oktober 2002 höll skatteutskottet konstituerande sammanträde. Under sammanträdet yrkade två ledamöter att ordföranden skulle kalla till sammanträde den 10 oktober för en diskussion av det förhållandet att regeringen inte vidtagit någon åtgärd med anledning av riksdagens tillkännagivande våren 2002 angående beskattningen av vissa andelsbyten och eventuellt väcka ett initiativ i frågan. Ordföranden förklarade att han inte fann skäl att sammankalla utskottet och att skattefrågan enligt hans mening borde väckas inom finansutskottet. Den 8 oktober 2002 avlämnades budgetpropositionen men den aktuella frågan berördes inte. Andra frågor som senare under hösten skulle tas upp i särpropositioner redovisades. Därtill lämnades en samlad bedömning av de offentlig-finansiella effekterna. Motioner från allmänna motionstiden som tog upp frågan remitterades till finansutskottet eftersom eventuella retroaktiva förändringar skulle innebära en förändrad beräkning av statens inkomster för 2003 och finansutskottet är exklusivt behörigt att föreslå omräkningar av statens inkomster inför ett budgetår. Enligt en TT-notis den 9 oktober 2002 ville finansministern inte ge ett löfte om när förslaget kunde vara klart. Frågan om ett initiativ väcktes någon dag senare i Finansutskottet. Ytterligare någon eller några dagar senare fick skatteutskottets kansli under hand besked från Regeringskansliet att regeringen avsåg att lämna en lagrådsremiss till Lagrådet. Lagrådsremissen är daterad den 17 oktober 2002 och Lagrådet avgav yttrande den 4 november 2002. Den 19 oktober 2002 presenterade finansminister Bosse Ringholm lagrådsremissen i en artikel på DN- debatt och framhöll att han kände stor tveksamhet inför lagstiftningen med den vidd man tvingats ge den och den kostnad den därmed fått. Det hade av konstitutionella skäl inte visat sig möjligt att begränsa skattesänkningen till de verkligt ömmande fallen. Han framhöll att regeringen fått utstå en hel del offentlig kritik för att förslaget inte var färdigt redan i augusti men att man dock haft goda skäl för att ta tid på sig. Problemet var inte så enkelt som det ibland framställdes i massmedierna. Dessutom blev lösningen betydligt dyrare än vad som kunde förutses vid riksdagsbehandlingen. Hastverk i lagstiftningen gynnade ingen enligt finansministern. Finansministern framhöll att så snart riksdagens beslut var fattat om att reglerna skulle ändras bedrevs arbetet med siktet inställt på att uppfylla riksdagens önskemål. Det var emellertid inte alldeles okomplicerat att konstruera regler som sträcker sig flera år bakåt i tiden. Det saknades motsvarigheter i tidigare skattelagstiftning. De nya reglerna skulle komma att öka spänningen i skattesystemet. Finansministern såg emellertid ingen möjlighet att lagstifta på ett sätt som var konstitutionellt godtagbart och rättvist och som samtidigt begränsade de retroaktiva reglerna till de verkligt ömmande fallen. Det var enligt ministern lätt att ställa allmänt formulerade krav på förändringar, men det var svårare att presentera förslag som tål en kritisk granskning och som dessutom skall finansieras. Mellan skatteutskottets kansli och Regeringskansliet diskuterades vid denna tid, när det stod klart att proposition skulle överlämnas för behandling före juluppehållet, tidpunkten för avlämnandet. Regeringskansliet hade behov av ytterligare rådrum för överarbetning med hänsyn till Lagrådets yttrande, och utskottskansliet å sin sida måste beakta behovet av normal motionstid, utskottsbehandling och kammarbehandling. Man kom överens om inriktningen att propositionen borde överlämnas den 13 november 2002. Propositionen beslutades den 7 november och remitterades till finansutskottet, som beaktade regeringens förslag vid sin inkomstberäkning och därefter överlämnade propositionen till skatteutskottet för lagteknisk beredning. Promemorior från Finansdepartementet Som svar på en begäran från konstitutionsutskottet om en kommentar från Regeringskansliet till vad som anförs i granskningsanmälan framhålls i en promemoria från finansdepartementet den 10 december 2002 (bilaga A1.3.2) att en lagrådsremiss utarbetades under sommaren 2002. Lagrådsförslaget byggde på ett av de förslag som presenterats i promemorian, med beaktande av de synpunkter som förts fram av remissinstanserna. Arbetet med lagrådsremissen bedrevs med sikte på att en färdig proposition skulle kunna överlämnas till riksdagen inom den tid som riksdagen begärt. Under arbetets gång visade det sig emellertid att förslagets statsfinansiella effekter var större än vad man kunnat förvänta sig. Att reglerna skulle tillämpas retroaktivt beräknades sålunda medföra en engångskostnad på 283 miljoner kronor, och för framtiden skulle de nya reglerna medföra ett årligt inkomstbortfall på 9 miljoner kronor. Detta berodde på att de retroaktiva reglerna inte kunde begränsas till endast dem som drabbats. Mot bakgrund av de höga kostnaderna gjordes förnyade ansträngningar att finna en mindre kostsam lösning som uppfyllde både de konstitutionella kraven på lagstiftning och de önskemål regeringen gett uttryck för. Det visade sig dock enligt promemorian omöjligt, i första hand av konstitutionella skäl. Lagrådets yttrande den 4 november 2002 bekräftade lagstiftningens komplexa beskaffenhet. Bland annat anförde Lagrådet att det med hänsyn till ärendets komplexitet hade varit önskvärt om framför allt förslaget om ikraftträdande och övergångsbestämmelser hade gjorts till föremål för en mer omsorgsfull beredning. Trots försök att finna en finansiering lyckades regeringen inte att under den snålt tilltagna tid som stod till buds att finna en lösning som var acceptabel och försvarbar. Mot bakgrund av ärendets komplexitet och de kostnader som var förenade med den omfattande retroaktiva tillämpningen var det av största vikt att lagstiftningen skulle uppfylla högt ställda krav. Det skulle vara förenat med betydande svårigheter att utan att ge avkall på bl.a. rättssäkerhetens krav forcera fram en lagstiftning inom den korta tid som stod till buds. Som svar på en fråga från konstitutionsutskottet om i vilken mån de uppmärksammade svårigheterna och det förhållandet att en proposition inte kunde lämnas inom den begärda tiden förmedlades till skatteutskottet framhålls i en promemoria den 11 februari 2003 från finansdepartementet (bilaga A1.3.3) att det under beredningen av ett lagstiftningsärende är vanligt att ansvariga tjänstemän på Finansdepartementets skatteavdelning håller kontakt mede skatteutskottets kansli för att hålla kansliet informerat om eventuella förskjutningar i tidsplaneringen i akt och mening att underlätta kansliets planering av utskottsarbetet och att så också skedde i detta ärende. Från och med slutet av augusti 2002 fram till dess propositionen avlämnades informerades kansliet således fortlöpande om arbetets fortskridande. I promemorian hänvisas också till frågesvaren den 9 och 18 september 2003 och till propositionsförteckningen som överlämnades till riksdagen den 1 oktober 2003. Kontakterna mellan Regeringskansliet och skatteutskottets kansli På konstitutionsutskottets begäran har skatteutskottets kanslichef lämnat en skriftlig redogörelse för kontakterna mellan Regeringskansliet och skatteutskottets kansli samt andra händelser som förekommit i samband med regeringens avlämnande av proposition 2002/03:15 Utvidgning av reglerna om framskjuten beskattning vid vissa andelsbyten (bilaga A1.3.4). Skatteutskottets kansli fick enligt redovisningen inga andra upplysningar i ärendet än vad finansministern lämnade i frågesvar, propositionsförteckning eller liknande. Möjligen fick kansliet vid några tillfällen beskeden någon dag tidigare än de offentliggjordes i den mån uppgifterna behövdes för utskottets planering. I en promemoria av den 14 april 2003 från departementsrådet Hases Per Sjöblom (bilaga A1.3.5) framhålls att skatteutskottets kanslichef uppgett att han med sitt yttrande endast avsett att betona att den typ av kontakter det handlade om i första hand berörde vad som skett på politisk nivå och att vad som eventuellt skett på tjänstemannanivå inte var av motsvarande intresse. Kanslichefen gav uttryck för att det vore olyckligt om hans yttrande uppfattats på det sättet att det faktiskt inte förekommit några kontakter på tjänstemannanivå. Utfrågning med finansminister Bosse Ringholm Utskottet har den 1 april 2003 hållit en offentlig utfrågning med finansminister Bosse Ringholm, bilaga B5. Finansministern framhöll att frågan om retroaktiviteten vållat svårigheter både lagtekniskt och kostnadsmässigt. Att se till att övergångsreglerna skulle fånga upp både de som faktiskt begärt uppskov och de som låtit bli men hade kunnat få uppskov om de velat föranledde de största svårigheterna. Efter skatteutskottets betänkande den 24 april 2002 utarbetades under sommaren en lagrådsremiss som byggde på ett av de förslag som fanns med i en departementspromemoria av den 12 april 2002. I enlighet med skatteutskottets begäran i betänkandet gjordes reglerna retroaktiva tillbaka till januari 1999. Lagrådsremissen delades under hand med bl.a. Riksskatteverket och en del domstolar. Arbetet pågick hela tiden med avsikten att förslaget skulle vara färdigt inom de av riksdagen angivna tidsramarna. Under arbetets gång upptäckte man emellertid att komplexiteten i lagstiftningen var väsentligt större än vad riksdagen hade förutsett. Särskild försiktighet och särskilt noggrant övervägande är nödvändigt vid retroaktiv lagstiftning. Det visade sig också att förslagets statsfinansiella effekter var större än riksdagen hade förutsett. När reglerna skulle tillämpas retroaktivt visade de sig medföra en engångskostnad på 283 miljoner kronor jämfört med en tidigare uppskattning som gjorts av skatteutskottet på 11 till 12 miljoner kronor. Med den nya lagstiftningen kommer det i framtiden också att bli ett inkomstbortfall på 9 miljoner kronor per år, dvs. den summa som utskottet då hade föreställt sig att det totalt skulle handla om. Finansieringen av förslaget blev alltså ett mycket mer svårbemästrat problem än vad någon hade kunnat tänka sig när uppdraget gavs av riksdagen. Under sommaren och augusti-oktober hade han löpande kontakt med skatteutskottets ordförande. Både innehållet i det begärda förslaget och ett alternativ och den oerhört komplicerade retroaktiviteten diskuterades. I frågesvar den 9 och 18 september redovisades att beredningen av frågan ännu inte var avslutad. Det borde enligt finansministern ha varit en självklarhet framför allt för skatteutskottets ledamöter, men även för övriga riksdagsledamöter att det som beredningen avsåg dels var komplexiteten i lagstiftningen dels retroaktiviteten dels de kostnadsberäkningar som visat sig vara felaktiga. Han uppfattade det som en självklarhet att alla berörda väl kände till detta. I propositionsförteckningen den 1 oktober 2002 angavs att propositionen skulle avlämnas den 8 oktober. Skatteutskottets kansli informerades senare om att denna tidpunkt förskjutits. Skälen för förseningen var komplexiteten i förslaget framför allt beroende på den retroaktiva lagstiftningen, men också de höga och ofinansierade kostnaderna. Informella kontakter förekom härutöver och skatteutskottets kansli underrätades om hur arbetet fortskred. Vid olika tillfällen informerades enskilda riksdagsledamöter och skatteutskottets ordförande direkt. Anledningen till att frågan inte togs upp i budgetpropositionen som lämnades den 8 oktober var att det skulle ha blivit fråga om en vild gissning om intäktsbortfallet. Om det förts någon form av resonemang skulle det inte ha kunnat mynna ut i något skarpt förslag och ännu mindre i någon skarp kostnadsberäkning. En gissning skulle ha förvirrat situationen ytterligare. Den 19 oktober lämnades förslaget till Lagrådet. I sitt yttrande den 4 november bekräftade Lagrådet svårigheten med den komplexa lagstiftningen och framförde att det varit önskvärt att ärendet gjorts till föremål för en mer omsorgsfull beredning. Den 7 november lämnades propositionen till riksdagen. Han anser att riksdagens beslut följts och att riksdagen i god ordning informerats om tidsförskjutningen Under augusti månad pågick arbetet med propositionen och först i månadsskiftet augusti/september var bedömningen att det inte var möjligt komma fram med en proposition. Finansministern hänvisade till att skatteutskottets kanslichef i sin promemoria angett att frågan tagits upp på ett möte den 17 september under ett möte mellan skatteutskottets kansli och chefer vid Finansdepartementets skatte- och tullavdelning, varvid det getts besked om att beslut inte fattats av Finansdepartementets politiska ledning, att arbetet med att ta fram en lagrådsremiss fortsatte och att man avsåg att föra upp ärendet i den kommande propositionsförteckningen. Finansministern framhöll att han delar konstitutionsutskottets bedömning att regeringens utgångspunkt måste vara att tillkännagivanden skall följas och att regeringens bedömningar så ej kan ske bör redovisas för riksdagen. Regeringen hade en hög ambitionsnivå och arbetade intensivt för att försöka efterkomma riksdagens beställning. Om de budgetmässiga konsekvenserna varit kända skulle de naturligtvis ha redovisats i budgetpropositionen som avlämnades den 8 oktober. Den 28 eller 29 augusti hade regeringen fortfarande ambitionen att försöka få fram en proposition. Under september lämnades besked på två sätt dels i frågesvaren dels också löpande till skatteutskottets kansli, bl.a. den 17 september. Regeringen arbetade hela tiden med ambitionen att följa riksdagens önskemål, därför fanns det inte skäl att göra avslut och informera riksdagen om att regeringen inte skulle klara av uppdraget. Regeringen fullföljde faktiskt riksdagens begäran, om än senare. Skatteutskottets yttrande 2002/03:SKU3y Skatteutskottet har den 29 april 2003 yttrat sig till konstitutionsutskottet över regeringens skrivelse 2002/03:75 med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. Beträffande riksdagens tillkännagivande till regeringen om de s.k. 3:12-reglerna och reglerna om andelsbyten konstaterar skatteutskottet följande. Den berörda propositionen (prop. 2002:15) inkom till riksdagen först drygt två månader efter den tidpunkt riksdagen bestämt i sitt beslut den 16 maj 2002, vilket byggde på ett enhälligt betänkande av skatteutskottet, vars formuleringar efter omsorgsfull prövning godkänts av alla sju partierna inom utskottet. Tillkännagivandet i betänkande 2001/02:SkU29 var tydligt och innebar att regeringen senast under augusti 2002 skulle återkomma till riksdagen med ett förslag till en retroaktivt verkande lagändring som eliminerade de effekter som uppstod i förlustsituationer till följd av att ett tjänstebelopp skulle tas upp till beskattning av den som genom ett uppskovsgrundande andelsbyte hade avyttrat s.k. kvalificerade andelar i fåmansföretag. Utskottets initiativ klargjorde att de som gjort andelsbyten med kvalificerade andelar för vilka uppskov hade beviljats eller hade kunnat beviljas fr.o.m. att nya omstruktureringsregler infördes den 1 januari 1999 inte skulle tjänstebeskattas till den del en vid andelsbyte mottagen andel avyttras med förlust, dvs. till ett värde understigande omkostnadsbeloppet. Den innebörd regeringen läser ut av tillkännagivandet i den ovan berörda proposition 2002/03:15, som avlämnades i november 2002, är helt korrekt. Av betänkandet framgår vidare att utskottets förslag anknöt direkt till ett analysarbete som pågick i Finansdepartementet och som redan hade lett fram till en promemoria den 12 april 2002 om de s.k. 3:12-reglerna och reglerna om andelsbyten. I promemorian hade redovisats fyra olika tänkbara modeller som skulle kunna läggas till grund för en ändring av regelsystemet för att komma till rätta med det förhållandet att en fåmansföretagare som avyttrat kvalificerade andelar skulle ta upp i princip hälften av ett uppskovsbelopp från ett tidigare andelsbyte som en tjänsteinkomst utan möjlighet att kunna kvitta en förlust som uppkommit genom en värdenedgång på de mottagna andelarna mot tjänsteinkomsten. I promemorian tillhandahölls inte någon teknisk lösning för en retroaktiv tillämpning och den offentligrättsliga kostnaden vid en retroaktivt verkande ändring angavs bli beroende av hur olika gränsdragningsproblem hanterades. Av promemorian framgick att tjänstedelen i uppskovsbeloppen från åren 1999 och 2000 uppgick till sammanlagt ca 979 miljoner kronor. Utskottet lämnade i sitt betänkande öppet hur frågan skulle lösas rent tekniskt och hur finansieringen av det kommande förslaget skulle ske. Utskottets betänkande innehåller således ingen kostnadsberäkning, men på grundval av de nyss redovisade beloppsuppgifterna i Finansdepartementets promemoria, som utskottet hade tillgång till, måste det antas att beräkningen höll sig kring några hundra miljoner kronor. Som framgår av betänkandet hade utskottet tagit vissa underhandskontakter för att kontrollera att en begäran av riksdagen om en proposition senast under augusti 2002 var realistisk. Bland annat hade utskottet under hand erfarit att en lagrådsgranskning skulle kunna påbörjas under senare hälften av augusti. Vidare kunde konstateras att det grundläggande analys- och kartläggningsarbetet redan hade gjorts och fanns redovisat i Finansdepartementets ovannämnda promemoria, som även innehöll nödvändigt statistiskt underlag. Remissbehandlingen av den promemorian skulle vara avslutad den 15 juni 2002. När utskottet föreslår ett tillkännagivande om att regeringen skall företa en åtgärd anger utskottet normalt inte någon viss precis tidpunkt eller något visst datum för när åtgärden skall vara genomförd, eftersom svårigheterna i samband med genomförandet ofta inte låter sig överblicka i förväg. Som angivits ovan var förhållandena i detta ärende dock speciella och det hade varit värdefullt om regeringen, när en proposition under augusti månad uteblev, hade lämnat besked åtminstone i budgetpropositionen för 2003 om hur regeringen avsåg att hantera frågan. Utskottet kan ha förståelse för att just detta lagstiftningsprojekt visade sig vara osedvanligt komplicerat, både rättsligt, tekniskt och kostnadsberäkningsmässigt, men frånvaron av besked i budgetpropositionen - medan andra planerade lagstiftningsprojekt på skatteområdet på sedvanligt sätt redovisades - skapade, i kombination med en del andra utspel i medierna av finansministern och statssekreteraren i Finansdepartementet om den aktuella frågan, under någon tid osäkerhet om regeringens avsikter, inte bara i riksdagen utan även ute i landet och i synnerhet bland de berörda skattskyldiga. Detta i sin tur ledde bl.a. till att enskilda riksdagsledamöter i såväl finansutskottet som skatteutskottet aviserade förslag om initiativ på detta område, eftersom osäkerhet förelåg om regeringen skulle lägga en proposition eller ej. En sådan osäkerhet hade enligt utskottets mening kunnat undvikas om regeringen hade lagt fram, om än inte en exakt kostnadsberäkning, så åtminstone en avsiktsförklaring i budgetpropositionen, som enligt de budgetprinciper som gäller skall vara fullständig även i fråga om uppgifter om planerad skattelagstiftning. Avslutningsvis noterar utskottet att proposition 2002/03:15, som inkom till riksdagen i november 2002, motsvarade riksdagens önskemål om ny lagstiftning på det aktuella området. Lagstiftningsärendet kunde därefter behandlas i riksdagen på normalt sätt under hösten 2002, och de nya lagbestämmelserna sättas i kraft den 1 januari 2003. Dröjsmålet med propositionens avlämnande kom därigenom att inte fördröja ikraftträdandet. Betydelsen av riksdagens tillkännagivanden till regeringen Konstitutionsutskottet har vid tidigare tillfällen granskat frågor kring efterkommandet av riksdagens tillkännagivande till regeringen. I betänkande 1994/94:KU30 underströk utskottet att utgångspunkten måste vara att det önskemål som tillkännagivandet avser bör tillgodoses. Om det visar sig föreligga omständigheter som hindrar ett genomförande eller om regeringen gör en annan bedömning än riksdagen måste regeringen dock kunna underlåta att vidta de åtgärder tillkännagivandet avser. En förutsättning borde då enligt utskottet vara att regeringens bedömningar i detta avseende redovisas för riksdagen. I såväl utskottets granskning hösten 1997 (bet. 1997/98:KU10), hösten 1998 (bet. 1998/99:KU10) och våren 2002 (bet. 2001/02:KU20) liksom i samband med behandlingen av regeringens redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen (bet. 2001/02:KU6) har utskottet återkommit till detta ställningstagande. Granskningen våren 2002 gällde bl.a. ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen rörande en delning av Torslanda kommun. Utskottet anförde: Som utskottet tidigare anfört i andra sammanhang finns det inte någon reglering i fråga om s.k. tillkännagivanden. Utskottet förutsätter dock att regeringen hörsammar riksdagens tillkännagivanden. Om regeringen anser sig kunna underlåta att vidta de åtgärder ett tillkännagivande avser, måste regeringens bedömning vad gäller riksdagsbeslut redovisas för riksdagen i samband med att regeringen lämnar sin redogörelse till riksdagen för vilka åtgärder regeringen vidtagit med anledning av riksdagens beslut. Utskottets ställningstagande Riksdagens tillkännagivande innebar att det begärdes att en proposition skulle lämnas till riksdagen senast under augusti månad. Propositionen lämnades dock först i november efter att den 1 oktober ha aviserats i propositionsförteckningen. Det uppstod därigenom ett dröjsmål som innebar att det under en tid kunde råda osäkerhet om regeringens avsikter både bland riksdagsledamöter och berörda skattskyldiga Som konstitutionsutskottet tidigare anfört förutsätter utskottet att regeringen hörsammar riksdagens tillkännagivanden och att regeringen redovisar för riksdagen sina bedömningar om de begärda åtgärderna inte vidtas. Om regeringen inte avser att vidta en begärd åtgärd i enlighet med riksdagsbeslutet måste detta enligt utskottets mening redovisas för riksdagen inom tidsramen, om en sådan uppställts av riksdagen. Även skälen för att riksdagsbeslutet inte följs bör tas upp i sammanhanget. Om en redovisning inte kan ges i skrivelse eller proposition till riksdagen bör den enligt utskottets mening lämnas till riksdagen i annan form som gör den tillgänglig för riksdagens samtliga ledamöter. Granskningen föranleder inte något uttalande i övrigt. 1.4 Omfattningen av regeringens skyldighet att samråda med EU- nämnden Anmälan I en anmälan som kom in till konstitutionsutskottet den 19 november 2002 begärs att utskottet granskar om regeringen, främst statsministern och utrikesministern, i ett särskilt fall fullgjort det samråd med EU-nämnden som kan anses rimligt och om agerandet i fallet står i överensstämmelse med den praxis som gäller för regeringens agerande i förhållande till nämnden. Fallet gäller ett förslag om ordförandeskapet i EU, som enligt anmälan i form av ett non-paper delats till övriga medlemsstater, innan ledamöterna i EU-nämnden informerades. I nämnda papper anges förslag till tänkbara förändringar av ordförandeskapet i Europeiska rådet och i rådet. Den nya modell som skisseras är en vald ordförande för Europeiska rådet tillsammans med ett starkt gruppordförandeskap. Den valda ordföranden skulle kunna ha en eller flera vice ordförande, representerande länderna i gruppordförandeskapet. Den valda ordföranden skulle arbeta heltid under en treårsperiod med uppgift att förbereda och leda Europeiska rådets möten och spela en framträdande roll i att företräda unionen utåt. Ett gruppordförandeskap skulle bestå av ett begränsat antal medlemsstater, t.ex. tre. Dess huvuduppgift skulle vara att leda, styra och samordna de nio rådsformationerna. Anmälan bifogas, bilaga A 1.4.1, liksom nämnda non-paper, bilaga A 1.4.2. Ärendet En av punkterna vid EU-nämndens sammanträde den 15 november 2002 var information och samråd inför ministerrådsmöte (Allmänna frågor och yttre förbindelser) den 18 och 19 november. I handlingarna inför sammanträdet fanns en preliminär dagordning för mötet, som under punkt 4 Förberedelser inför Europeiska rådet i Köpenhamn[1] innehöll underpunkterna · Utvidgningen · · Konventet · · Ordförandeskapsfunktionen · Till punkten om ordförandeskapet angavs i den kommenterade dagordningen, dagtecknad den 11 november 2002, följande. 4.3 Ordförandeskapsfunktionen Diskussionspunkt. Europeiska rådet i Sevilla gav rådet i uppdrag att till toppmötet i Köpenhamn presentera en delrapport med förslag till reformer av ordförandeskapsfunktionen. Frågan kommer att diskuteras vid Rådet för allmänna frågor den 18-19 november. Vid toppmötet i Köpenhamn bör en överenskommelse om vissa reformåtgärder kunna nås för att effektivisera rådets arbete, däribland ett utökat samarbete mellan ordförandeskapen. Sverige har presenterat ett non-paper där det bl.a. föreslås en vald ordförande i Europeiska rådet i kombination med ett starkt gruppordförandeskap där en grupp medlemsstater delar på ansvaret under längre tid än dagens system med sexmånadersrotation. Syftet med förslaget är ökad effektivitet och kontinuitet i rådet samtidigt som den institutionella balansen inte ändras. I ett gruppordförandeskap måste det finnas en balans mellan både små och stora medlemsstater och mellan gamla och nya medlemsstater. Därutöver måste en regional spridning säkras. Enligt uppgifter från EU-nämndens kansli införskaffades papperet från Utrikesdepartementet dagen före sammanträdet och lades på nämndens bord. Den preliminära dagordningen och den kommenterade dagordningen hade i sedvanlig ordning tillställts ledamöterna före sammanträdet. Vid EU-nämndens sammanträde kritiserades utrikesministern för regeringens hantering av nämnda non-paper och förslaget i det om en vald ordförande i Europeiska rådet. Utrikesministern framhöll att papperet skulle ses som ett debattbidrag, inte vara föremål för beslutsfattande, samt att vad som skulle diskuteras vid toppmötet i Köpenhamn framför allt handlade om åtgärder utan fördragsändring, dvs. samarbete mellan ordförandeskapen. Utrikesministern beklagade och bad om ursäkt för att papperet lagts fram i Bryssel utan att ha presenterats för EU- nämnden och antagits där. Under diskussionen uttalade ordföranden att det finns "olika uppfattningar om det non-paper som diskussionen har handlat om, liksom om fortsättningen. Jag kan finna att det inte finns fortsatt stöd för det i dagens läge." Vid avslutningen av diskussionen tackade hon för den lämnade informationen och beklagade att papperet inte hade presenterats ordentligt i nämnden, då det kanske hade kunnat bli en lugnare debatt. Eftersom det var frågan om en diskussionspunkt och något beslut inte skulle fattas, kunde hon bara konstatera och beklaga det som skett. Vid EU-nämndens sammanträde den 6 december 2002 inför Europeiska rådets Köpenhamnsmöte utvecklade statsministern sin syn på ordförandeskapet. Han angav också att non-paperet kunde ha behandlats på ett annat sätt, "även om det kanske är formellt korrekt. Men det är en politisk process, och vi ser framför oss nu hur vi har ett kontinuerligt infor- mellt samråd". Rättslig reglering av samrådet mellan riksdagen och regeringen i EU-frågor Den grundläggande bestämmelsen om regeringens samråd med riksdagen i EU-frågor finns fr.o.m. den 1 januari 2003 i 10 kap. 6 § regeringsformen. Enligt denna bestämmelse, som tidigare var intagen i riksdagsordningen, skall regeringen fortlöpande informera riksdagen och samråda med organ som utses av riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen. Samrådsorganet är enligt närmare bestämmelser i 10 kap. riksdagsordningen (tidigare i 8 kap.) EU- nämnden. I kapitlet föreskrivs bl.a. att regeringen skall redovisa sitt agerande i EU för riksdagen, att regeringen skall informera riksdagen om sin syn på de förslag från kommissionen som regeringen bedömer som betydelsefulla, att riksdagen för samråd med regeringen i frågor som gäller EU inom sig för varje valperiod skall tillsätta en nämnd för EU samt att regeringen skall underrätta EU-nämnden om frågor som avses bli behandlade i unionens råd (ministerrådet) och rådgöra med nämnden om hur förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som nämnden bestämmer. Motivet för att inrätta EU-nämnden var att riksdagen genom avtalet om Sveriges anslutning till de europeiska gemenskaperna överlät beslutanderätt till dessa gemenskapers institutioner. Som kompensation för den förlorade beslutanderätten borde riksdagen ges möjlighet inte bara till kontroll i efterhand utan även till att på förhand påverka regeringens ställningstaganden inför förhandlingar och beslutsfattande inom EU (bet. 1994/95:KU22 s. 14). Formerna för regeringens information till och samråd med riksdagen behandlades ingående senast vid beredningen av riksdagsstyrelsens förslag Riksdagen inför 2000-talet, som grundade sig på förslag av Riksdagskommittén[2]. Skyldigheten för regeringen enligt riksdagsordningen att informera EU-nämnden och samråda med den gäller, som framgår ovan, frågor som avses bli behandlade i ministerrådet. Någon skyldighet att samråda med nämnden inför möten med Europeiska rådet eller under regeringskonferenser är inte föreskriven i riksdagsordningen. En praxis med samrådsförfarande även i dessa fall har dock utvecklats. Bakgrunden till att någon skyldighet inte har föreskrivits om samråd inför möten i Europeiska rådet anges i förarbetena[3] vara att vid dess möten främst fattas beslut i övergripande politiska frågor och att dessa beslut senare, om det behövs, får omsättas genom beslut i ministerrådet. Samarbetet i detta råd kan enligt förarbetena närmast beskrivas som mellanstatligt. Det kan dock, framhölls vidare, främst med tanke på de politiska bindningar som uppstår i Europeiska rådet anses naturligt att riksdagen skall ges information om den ståndpunkt Sverige skall inta i de frågor som skall avhandlas på kommande möten i detta råd. I rapporten från Riksdagskommitténs referensgrupp för riksdagens arbete med EU-frågor[4] hänvisas till uttalandena i förarbetena och påpekas att samråd med statsministern regelmässigt ägt rum i nämnden inför Europeiska rådets möten. I rapporten påpekas också att Schengenavtalet, som legat utanför det egentliga EU-samarbetet, behandlats som en egen punkt flera gånger i nämnden och att de konvergensprogram och sysselsättningsprogram som Sverige lämnar in till EU formellt blir rådsfrågor först när de anmäls på rådet, men eftersom de kan vara politiskt viktiga dokument ändå diskuterats i EU-nämnden med regeringsföreträdare vid tidpunkten för regeringsbeslut om respektive program. I rapporten framhålls att EU-nämnden löpande samrådde med regeringen inför och under den regeringskonferens som ägde rum under 1996 och 1997 och som resulterade i Amsterdamfördraget och att den regeringskonferens om institutionella frågor som sammankallades i februari 2000, dvs. den regeringskonferens som ledde fram till Nicefördraget, behandlades på snarlikt sätt. I Riksdagskommitténs förslag, som blev riksdagsstyrelsens, behandlas också frågan om regeringens underlag till EU-nämnden. I förslaget framhålls att det åligger regeringen att presentera ett så fullgott underlag för nämnden att samrådet blir meningsfullt och förutsätts att regeringen överlämnar det material som skall gå ut till nämnden så fort som det är praktiskt möjligt. Det påpekas att det är angeläget att det finns utrymme för partierna att internt diskutera och förankra frågorna. Här kan bakgrundsvis också nämnas att regeringen inte är statsrättsligt bunden av EU-nämndens ståndpunkter men att det anses föreligga en politisk skyldighet för regeringen i fråga om dess agerande. I riksdagsstyrelsens förslag Riksdagen inför 2000- talet konstaterades att praxis har utvecklats så att det inte anses tillräckligt att regeringen inte gör något som står i strid med EU-nämndens synpunkter utan i stället agerar i enlighet med nämndens råd och ståndpunkter, och att Riksdagskommittén - i likhet med riksdagsstyrelsen senare - ansåg att denna praxis bör bestå. Riksdagskommittén nämnde att en fråga dock kan utvecklas på ett sätt som gör att regeringen bedömer att en avvikelse från nämndens ståndpunkt är nödvändig. Kommittén ville i detta sammanhang erinra om möjligheten för regeringen att söka förnyad kontakt med nämnden. Om regeringen ändock inte agerar i enlighet med nämndens ställningstaganden skall regeringen enligt Riksdagskommittén tydligt redovisa skälen för avvikelsen i den skriftliga återrapport som skall tillställas kammarkansliet och EU-nämnden efter rådsmötet, och som konstitutionsutskottet påpekat måste mycket goda skäl föreligga för att regeringen inte skall företräda nämndens ståndpunkt. Riksdagen godkände de riktlinjer för riksdagens arbete med EU- frågor som riksdagsstyrelsen föreslog. EU:s framtidskonvent I EU:s framtidskonvent, som inleddes i februari 2002 och planeras pågå till juni 2003, diskuteras bl.a. institutionernas ställning och funktionssätt. För att ändra fördragen behövs därefter en regeringskonferens. Uppgifter från Statsrådsberedningen Konstitutionsutskottet har genom en skrivelse till Regeringskansliet begärt dels besked om i vilket sammanhang det aktuella non-paperet lagts fram och om vilken karaktär ett non-paper har i EU- sammanhang, dels redovisning för den bedömning som gjordes om behovet av information till eller samråd med EU-nämnden om det aktuella non-paperet, dels de kommentarer i övrigt som anmälan ger anledning till. Svar har inkommit från Regeringskansliet i form av en promemoria från Statsrådsberedningen, se bilaga A 1.4.3. Enligt promemorian överlämnade "Sverige" den 4 november 2002 ett papper till representanter för samtliga medlemsstater i Europeiska unionen, samtliga kandidatländer, ordförandeskapet, rådssekretariatet och kommissionen. Det omedelbara skälet till överlämnandet var en diskussion mellan medlemsstaternas ambassadörer i frågan som skulle äga rum i Coreper 2 den 7 november 2002. Uttrycket non-paper är enligt promemorian helt informellt. I internationella sammanhang har det enligt promemorian förekommit att papper med tankar och idéer överlämnats utan att den överlämnande parten ansett sig bunden av innehållet. Överlämnaren har kunnat förvänta sig att mottagaren inte åberopar innehållet i papperet vid förhandlingar utan att papperet i stället behandlas informellt. Sådana papper kan ha mycket skiftande karaktär, från enkla arbetspapper som innehåller fakta och argument till omfattande underlag inför möten. I EU-sammanhang överlämnas ofta papper av teknisk karaktär till ordförandeskapet, rådssekretariatet eller kommissionen som bidrag till förslag som dessa avser att lägga fram. Det förekommer även att sådana papper lämnas till medlemsstaterna. I promemorian framhålls vidare att regeringen informerade EU-nämnden om det överlämnade papperet genom den kommenterade dagordningen inför ministerrådsmötet den 18 och 19 november 2002 och därmed fullgjorde sin informationsskyldighet enligt dåvarande 10 kap. 5 § första stycket riksdagsordningen. Regeringen hade vid den aktuella tidpunkten inte någon skyldighet att informera eller samråda med EU-nämnden inför frågans behandling i Coreper 2 den 7 november 2002 eller innan papperet överlämnades. Regeringen agerar under politiskt ansvar när den företräder Sverige inom EU och måste ha möjlighet att delta i debatten inom EU genom att föra fram tankar och idéer. Utöver den skyldighet som föreligger att informera och samråda med riksdagen måste det ankomma på regeringen att från fall till fall bedöma och avgöra när information skall lämnas till riksdagen i en särskild fråga. I det aktuella fallet bedömde regeringen inte att riksdagen behövde informeras om att papperet skulle överlämnas eller att frågan skulle diskuteras i Coreper 2 den 7 november 2002. Frågan hade dessutom varit föremål för diskussion under en längre tid inom EU. Avslutningsvis påpekas i promemorian att frågan om ordförandeskapet i Europeiska rådet finns på dagordningen i EU:s framtidskonvent och kommer att behandlas i nästa regeringskonferens. Utfrågning med utrikesminister Anna Lindh och statsminister Göran Persson Utskottet höll den 8 april 2003 offentlig utfrågning i ärendet med dels utrikesminister Anna Lindh, dels statsminister Göran Persson. Utskrifter från utfrågningarna finns intagna i bilagorna B8 samt B9. Utrikesminister Anna Lindh uppgav bl.a. följande. Danmark fick i Sevilla i uppdrag att som ordförandeland driva diskussionen om ordförandeskapet och språkfrågan. Diskussioner om dessa frågor har förts i Coreper. De stora länderna och Beneluxländerna har drivit kravet att man skall ta bort det roterande ordförandeskapet och i stället införa en vald ordförande, en stark Europapresident, medan många små länder vänt sig emot detta och vill ha kvar dagens ordförandeskapsrotation. Det aktuella tankepapperet - ett s.k. non-paper - innehöll en idé till en kompromiss som sågs som en idé bland många för hur man skulle kunna få en lösning på ordförandeskapsfrågan. Idén var en bland många som diskuterades i Coreper. EU-nämnden informerades om papperet den 15 november 2002, eftersom det var möjligt att det skulle bli en diskussion i allmänna rådet några dagar senare. På fråga om diskussionen i EU-nämnden i november påverkade Sveriges förhållningssätt vid allmänna rådet när tankepapperet diskuterades svarade Anna Lindh att det aldrig blev någon diskussion i rådet. Om det hade blivit någon diskussion skulle diskussionen i EU-nämnden ha påverkat henne. Det danska ordförandeskapet sammanställde en rapport kring ordförandeskaps- och språkfrågorna till Europeiska rådets möte i Köpenhamn, men det har inte varit någon mer diskussion utan det hela har skjutits upp. Frågan har inte diskuterats i formella sammanhang, inte heller vid några luncher, middagar eller i några sådana sammanhang där ministrarna har sina informella diskussioner. Den enda gång som Anna Lindh kan påminna sig att hon över huvud taget har haft den här frågan uppe med något land var att hon en gång vid ett möte med den franske utrikesministern - som är en av förespråkarna för en mycket stark president - förordade att man skulle ha kvar de roterande ordförandeskapen. Hon sade då att man eventuellt kan titta på en möjlighet till kombination men att det är viktigt att ha kvar de roterande ordförandeskapen. Hon tror att en lösning enligt tankepapperet är en bra lösning och att det innebär möjlighet till en kompromiss. Innan det är dags att fatta beslut får naturligtvis diskussionen och förankringen i EU- nämnden fortsätta. "Det är självklart att EU-nämnden fattar besluten om vilken position som Sverige i slutändan skall inta. Men det kan inte hindra att regeringen ändå måste kunna ha en uppfattning i en avgörande fråga när vi sitter mitt i diskussionen i Bryssel." Vad avser det formella förfarandet är det viktiga enligt Anna Lindh att komma ihåg att ett tankepapper eller non-paper är ett informellt sätt att testa idéer och att väldigt många tankepapper ständigt läggs fram. Väldigt mycket är sådant som diskuteras men som sedan aldrig går vidare. Att förankra alla sådana papper skulle bli en svårarbetad process. Det är viktigt att EU-nämnden och riksdagen är med, men det naturliga är att de engageras aktivt inför det att beslut skall fattas och förhandlingar verkligen föras. Däremot borde EU-nämnden i detta fall åtminstone ha fått information. Även om regeringen inte hade behövt lämna information hade det naturligtvis varit "en positiv gest". Det var olyckligt att ärendet hanterades med EU-nämnden på sätt som skett. På fråga om tankepapperet skulle ha lagts fram i den form och med det innehåll som skedde om regeringen haft klart för sig att det saknades ett parlamentariskt stöd för de konkreta förslagen förklarade Anna Lindh att om regeringen hade fått klart för sig att det saknades stöd för idén i tankepapperet hade de haft en diskussion med partierna i EU-nämnden. Hon är övertygad om att det då hade funnits ett betydligt starkare stöd för förslaget. Enligt hennes uppfattning är det mer formen än själva sakfrågan som har avgjort olika partiers ställningstagande. Statsminister Göran Persson hänvisade i stort till vad utrikesminister Anna Lindh sagt. Göran Persson framhöll att det inte finns något formellt felaktigt i hanteringen och att samråd i EU-nämnden inte sker inför Coreperdiskussioner utan inför ministerrådsmöten. Han framhöll också åsikten att oppositionen mot förslaget i tankepapperet till största delen bottnar i missnöje hos partierna med att inte ha kommit in tillräckligt tidigt och att därmed ett gott förslag blockeras. Med facit i hand hade det varit bättre om förslaget hade förankrats i EU-nämnden innan det lades fram i Coreper. Göran Persson har inte i debatt i EU-sammanhang drivit förslaget i tankepapperet, även om han på någon middagsdiskussion någon gång kan ha uttryckt sympati för tanken. Däremot har han tolkat var uppfattningen ligger, var majoriteten ligger, vad det är för resultat vi nog kommer att få se så småningom. Han har också drivit sin mening i debatt i den svenska riksdagens kammare. Även om samråd inte behövs före Corepermöten, bör man enligt statsministern ändå försöka att i en levande debatt, diskussion och underhandskontakter förankra sig, i stället för att hamna i en EU-nämnd där man plötsligt upplever att det är kontroversiellt. Det borde man ha kunnat lyssna sig till innan. Där kanske det finns anledning att reflektera över handlaget. Göran Persson ville vidare peka på glädjen att få hjälpa till med det europeiska kompromissandet, och han hoppas att Sverige inte hamnar i ett läge där landet inte får fullt ut pröva att bidra till en europeisk utveckling. Utskottets ställningstagande Vad avser beteckningen non-paper eller tankepapper konstaterar utskottet att den är okänd för lagstiftaren och att sådana handlingar därmed lagstiftningsmässigt inte utgör någon särskild kategori. Liksom andra handlingar omfattas de av regelverket om allmänna handlingars offentlighet. Att beteckningen i andra sammanhang kan ha ett värde är dock tydligt. I Regeringskansliets promemoria framhålls som utmärkande att överlämnaren av ett tankepapper kan förvänta sig att mottagaren inte åberopar innehållet vid förhandlingar. Vad sedan avser hanteringen av frågan i EU-nämnden kan konstateras att regeringen informerat nämnden om tankepapperets existens och huvudsakliga innehåll genom den kommenterade dagordningen till ministerrådsmötet den 18 och 19 november 2002, där ordförandeskapsfunktionen fanns upptagen som en diskussionspunkt. Den kommenterade dagordningen tillställdes nämnden inför dess sammanträde den 15 november 2002. Regeringen hade således fullgjort sin informationsskyldighet gentemot nämnden före det ministerrådsmöte då frågan skulle kunna komma upp, även om själva tankepapperet förelades nämnden och dess ledamöter först vid sammanträdet. Tankepapperet hade emellertid betydligt tidigare överlämnats till företrädare för de andra medlemsstaterna och kandidatländerna samt EU:s centrala institutioner inför ett Corepermöte. Någon skyldighet för regeringen att samråda med EU-nämnden inför Corepermöten föreligger inte. Den svenske statsministern och andra företrädare för den svenska regeringen har givetvis ett utrymme att delta i den offentliga debatten om EU:s framtidsfrågor. Utskottet har vid tidigare granskningar, som rört uttalanden av statsråd, konstaterat som en utgångspunkt att statsråd i likhet med andra medborgare har rätt att göra uttalanden i olika sammanhang men att vissa särskilda hänsyn kan behöva tas[5]. Det aktuella dokumentet kan emellertid inte ses som ett allmänt inlägg i den offentliga debatten utan har haft en speciell mottagarkrets i form av de övriga medlemsstaternas regeringar inför diskussionen om ett konstitutionellt fördrag för EU. Även om beteckningen non-paper innebär att förslagsställaren inför fortsatta diskussioner inte behöver känna sig bunden av innehållet är det uppenbart att den svenska regeringen på detta vis förde fram ett förslag som saknade den förankring i nämnden som både statsministern och utrikesministern i efterhand konstaterat borde ha funnits. Statsministern konstaterade inför utskottet att förslaget mycket väl kunde bli verklighet till följd av regeringens initiativ. Det är vidare uppenbart att detta förslag utan förankring har kommit att framstå som den svenska regeringens linje. Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det knappast kan hävdas att regeringens företrädare i diskussioner som gäller utformningen av det konstitutionella fördraget kan försvara bristande förankring och stöd i Sveriges riksdag med att det är personliga uppfattningar som man därmed för fram. Man måste kunna förutsätta, både från riksdagens och från mottagarkretsens sida, att de uppfattningar som den svenska regeringens företrädare för fram i diskussioner med de övriga medlemsstaternas företrädare inte bara är personliga uppfattningar utan faktiskt uttrycker de ståndpunkter som Sverige som medlemsstat intar. Statsministern och utrikesministern kan mot denna bakgrund inte undgå kritik för bristande samråd och förankring i denna fråga. **FOOTNOTES** [1]: Europeiska rådets möte i Köpenhamn skulle hållas den 12 och 13 december 2002. [2]: Förslag 2000/01:RS1, bet. 2000/01:KU23, rskr. 2000/01:273-276. [3]: SOU 1994:10 s. 96 f. och 107, prop. 1994/95:19 s. 538, bet. 1994/95:KU22 s. 19. [4]: Bilaga 6 till förslag 2000/01:RS1. [5]: Se senast bet. 2001/02:KU20 s. 265. 2. Handläggningen av vissa regeringsärenden m.m. 2.1 Regeringens agerande när det gäller Hundskolan i Sollefteå Anmälan I en anmälan till konstitutionsutskottet, bilaga A2.1.1, har begärts att utskottet granskar om det av dåvarande försvarsministern Björn von Sydow deklarerade regeringsuppdraget åt Försvarsmakten, att uppenbart gynna Hundskolan i Sollefteå, överensstämmer med de regler som finns angående offentlig upphandling. Vidare bör utskottet i övrigt granska om regeringens allmänna hantering av ärendet är i linje med konkurrenslagstiftningen eller i övrigt är olämpligt med tanke på konkurrenssituationen för företag inom hundskoleområdet. Tisdagen den 9 juli meddelade regeringen i ett pressmeddelande att den beslutat uppdra åt Länsstyrelsen i Västernorrlands län att utreda möjligheterna till uppgörelse mellan staten och ägarna till det privatägda bolaget Hundskolan i Sollefteå om övertagande av verksamhet för fortsatt drift i Sollefteå. Regeringens avsikt var enligt Björn von Sydow att flytta en väsentlig del av verksamheten vid Försvarets hundtjänstenhet från Rosersberg utanför Stockholm till Sollefteå. Regeringen uppdrog också i slutet av juni åt Försvarsmakten att utöka samarbetet med Hundskolan i Sollefteå AB för att pröva hur skolans verksamhet kan bidra till den fortsatta utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga till ammunitions- och minröjning med hjälp av hundar. Hundskolan i Sollefteå har, enligt anmälaren, tidigare varit föremål för tveksamma insatser då regeringen bestämt att 7,5 miljoner av skattebetalarnas pengar skulle användas för att subventionera hundskolans verksamhet. Regeringens agerande, är enligt anmälaren, häpnadsväckande. Genom att skattesubventionera viss privat verksamhet, utan upphandling beordra försvaret att särskilt vända sig till en särskild anbudsgivare samt att meddela sin avsikt att socialisera hela verksamheten begår regeringen, enligt anmälaren, övertramp på allt som har med fri konkurrens att göra. Gällande lagstiftning Lagen om offentlig upphandling Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU) trädde i kraft 1 januari 1994. All upphandling skall enligt LOU göras affärsmässigt utan ovidkommande hänsyn. En upphandlande enhet får som regel inte vända sig till enbart en leverantör. Undantag från denna princip gäller endast ett fåtal speciella fall. Lagen styr hur en upphandling skall göras med hänsyn till former för anbudskonkurrens, tidsperioder och annonsering, val av anbudsgivare m.m. Enligt 1 kap. 2 § gäller lagen vid upphandling som görs av staten, kommuner, landsting och sådana andra upphandlande enheter som avses i lagens 1 kap. 5 och 6 §§. Enligt 1 kap. 4 § är huvudregeln om affärsmässighet att upphandling skall göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn. Konkurrenslagen Konkurrenslagen (1993:20) trädde ikraft den 1 juli 1993. Lagen har enligt 1 § till ändamål att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagen innehåller två förbud, ett mot avtal mellan företag om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett märkbart sätt eller om det ger ett sådant resultat (6 §) och ett mot missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på marknaden (19 §). Bakgrund Hundskolan i Sollefteå startades av försvaret 1936 och blev 1970 en civil verksamhet under Försvarsdepartementet. År 1992 omvandlades Statens hundskola till Sveriges hundcenter AB. Bolaget ägdes av staten (70 %) och av Sollefteå kommun (30 %). År 1995 övertog kommunen samtliga aktier. Aktierna såldes år 1996 till Irisgruppen under Synskadades riksförbund (SRF). Sedan IRIS tog över verksamheten gick hundskolan med förlust och den 10 juli 2002 försattes företaget i konkurs. Innan konkursbegäran lämnades in anordnades ett möte med representanter från Närings- Försvars- och Utrikesdepartementet samt hundskolan. Efter detta möte gick Näringsdepartementet den 24 april 2002 ut med ett pressmeddelande enligt vilket Hundskolan i Sollefteå skulle leva vidare. Länsstyrelsen i Västernorrlands län skulle på regeringens uppdrag medverka till att finna såväl kort- som långsiktiga lösningar för den framtida hundskoleverksamheten i Sollefteå. Försvarsdepartementet skulle anmoda Försvarsmakten att senast den 6 maj redovisa dess behov av min- och ammunitionssökhundar samt redovisa effekten av att anskaffa samtliga hundar av denna typ från externa leverantörer. I pressmeddelandet sades också att Regeringskansliet skulle göra en översyn av tjänstehundsverksamheten inom andra myndigheter samt överväga ytterligare åtgärder för att säkerställa den framtida verksamheten för hundskolan. I ett beslut den 25 april 2002 uppdrog regeringen åt Länsstyrelsen i Västernorrlands län att utreda den framtida hundskoleverksamheten i Sollefteå. I bakgrundsbeskrivningen anfördes bl.a. I regeringens skrivelse 1999/2000:33 Utvecklingsprogram för kommuner med särskilda omställningsprogram främst på grund av strukturomvandlingar inom Försvarsmakten redogörs bl.a. för ett fempunktsprogram som regeringen initierat för att åstadkomma en positiv utveckling i de prioriterade kommunerna. Inom Regeringskansliet har den s.k. Omställningsgruppen, t.o.m. den 31 december 2001, arbetat med att bistå kommunerna genom att föreslå och genomföra utvecklingsprogrammen. Sollefteå är en av de kommuner som omfattas av omställningsarbetet och ett flertal viktiga åtgärder har vidtagits av regeringen och andra statliga aktörer. Bl.a. har, enligt Omställningsgruppens slutrapport, beslut om bidrag med sammanlagt 108,5 miljoner kronor fattats inom ramen för dess arbete. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har härutöver den 18 april 2002 fått regeringens uppdrag att särskilt bistå Sollefteå kommun i genomförandet av utvecklingsprogram i samband med omställningsarbete främst på grund av strukturförändringar inom Försvarsmakten, m.m. Regeringen har också i nämnda beslut anslagit 15 miljoner kronor till länsstyrelsen för bidrag till projekt inom utvecklingsprogrammet. Medlen bör bl.a. användas för att utveckla projekt för verksamheten vid hundskolan. Försvarsdepartementet har genom beslut den 24 april 2002 anmodat Försvarsmakten att, efter samråd med Statens räddningsverk, senast den 6 maj 2002 redovisa sina framtida behov av sökhundar och hur de planerar att tillgodose dessa. Den 23 maj lämnade dåvarande försvarsminister Björn von Sydow information i riksdagen om regeringens samlade syn på minhantering. Vid denna information sade han att försvaret var villigt att utifrån sina behov av minhundar medverka till att nå en lösning avseende Hundskolan i Sollefteå, men att försvarets behov inte räckte för att ensamt lösa skolans problem. Vidare sade försvarsministern att arbetet inom Regeringskansliet skulle fortsätta för att ekonomiskt och verksamhetsmässigt säkra den verksamhet som enligt regeringen bör ligga på Hundskolan i Sollefteå. I ett regeringsbeslut den 4 juli 2002 uppdrog regeringen åt Länsstyrelsen i Västernorrlands län att utreda möjligheterna till uppgörelse mellan staten och ägarna till Hundskolan i Sollefteå AB om övertagande av verksamhet för fortsatt drift i Sollefteå. I beslutet anfördes också att regeringen den 19 juni 2002 beslutat att ändra föreskrifterna i regleringsbrevet för Försvarsmakten för år 2002 och uppdra åt myndigheten att fortsatt utveckla förmågan till ammunitions- och minröjning. Som ett led i detta arbete bör ett utökat samarbete med Hundskolan i Sollefteå AB initieras. I ett pressmeddelande från Näringsdepartementet den 9 juli anförde statsrådet Ulrica Messing att ett statligt övertagande är det som bäst kan utveckla den framtida verksamheten på lång sikt och garantera en fortsatt drift i Sollefteå. I samma pressmeddelande sade dåvarande försvarsminister Björn von Sydow att regeringens avsikt är att flytta en väsentlig del av verksamheten vid Försvarets hundtjänstenhet, från Rosersberg utanför Stockholm till Sollefteå. Den 10 juli 2002 försattes Hundskolan i Sollefteå i konkurs och någon upphandling genomfördes inte. Senare köpte Försvarsmakten av konkursboet de hundar som var under utbildning hos Hundskolan i Sollefteå. Promemoria från Försvars- och Näringsdepartementen Genom en skrivelse till Regeringskansliet har konstitutionsutskottet begärt en redogörelse för regeringens hantering av ärendet rörande Hundskolan i Sollefteå samt de kommentarer som anmälningen i övrigt ger anledning till. Regeringskansliet har som svar översänt en inom Försvarsdepartementet och Näringsdepartementet den 17 december 2002 upprättad promemoria, bilaga A2.1.2. I promemorian anförs bl.a. följande. Sedan den 1 oktober 2000 är all Försvarsmaktens hundverksamhet koncentrerad till Försvarets hundtjänstenhet (FHTE) i Botele Udd (Rosersberg) norr om Stockholm. Enhetens verksamhet syftar till att utbilda och vidareutbilda hundförare och hundtyper med specialiteter, såsom vapensökning, ammunitionssökning, bevakning m.m. samt att utveckla nya metoder för hundarbetet inom totalförsvaret. Det finns i dag ca 20 sökhundar inom Försvarsmakten, men antalet skall ökas till ca 45, varav ca 35 skall vara renodlade minhundar. Regeringen har vid flera tillfällen uttalat att sökning av oexploderad ammunition och minor med hund är ett område som bör prioriteras. Metoden har visat sig gångbar runt hela världen och Sverige har utvecklat en hög kompetens inom hundområdet. Denna kompetens bör därför vidmakthållas och på sikt utvecklas. Med anledning av att Hundskolan vänt sig till Försvarsmakten meddelade Försvarsmakten i en skrivelse den 11 april 2002 till Hundskolan att myndigheten var fortsatt intresserad av samarbete inom hundtjänstverksamheten men att den inte ville lämna en långsiktig inköpsgaranti eller förbinda sig till långsiktiga samarbetsavtal. Av skrivelsen framgår att Försvarsmakten hade begärt en offert från Hundskolan på fyra minhundar för vartdera året 2002 och 2003 för att täcka ett ökat behov under uppbyggnadstiden av en minhundspool. Försvarsmakten förklarade att den önskade fullfölja denna anskaffning. I promemorian påpekas att departementet inte har möjlighet att ingripa i en upphandling enligt lagen om offentlig upphandling som sköts av en myndighet som lyder under regeringen. Hundskolan hörde med anledning av Försvarsmaktens skrivelse av sig till Försvarsdepartementet och anförde att man vid ett styrelsemöte den 22 april 2002 skulle föreslå att skolan skulle begäras i konkurs, om inte verksamheten långsiktigt kunde tryggas. Den 24 april 2002 anmodade Försvarsdepartementet Försvarsmakten att redovisa det totala behovet av min- och ammunitionssökhundar samt redogöra för den produktion av dessa hundtyper som bedrivs inom myndigheten. Därutöver anmodades myndigheten att yttra sig över effekten av att anskaffa samtliga hundar av denna typ från externa leverantörer. Försvarsmakten ombads inhämta synpunkter från Statens räddningsverk. Den 25 april 2002 gav regeringen Länsstyrelsen i Västernorrlands län ett särskilt uppdrag att utreda den framtida hundskoleverksamheten. Enligt Försvarsmaktens yttrande, som inkom till Försvarsdepartementet den 6 maj 2002, har Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum inom Försvarsmakten uppgiften att bygga upp en ammunitionssökhundekipagepool. Målsättningen är att poolen år 2005 skall innehålla 36 ekipage, varav åtta ytsökande hundar avsedda för Statens räddningsverk. Sammanfattningsvis anförde Försvarsmakten att frågan angående intern produktion eller externt köp utgår från volymen hundar som skall finnas i poolen. Med dagens behov av 36 ekipage är volymen för liten för att delas mellan Försvarsmakten och en extern leverantör. Försvarsmaktens slutsats var att med gjorda investeringar och ett långsiktigt behov om 36 ekipage och ett ersättningsbehov av sex hundar per år borde Försvarsmakten producera hundarna. Det var först vid en långsiktigt utökad satsning på minhundar som Försvarsmakten bedömde det vara möjligt att minska den interna förmågan till förmån för externa leverantörer och således upphandla den kompetensen. I yttrandet nämnde Försvarsmakten sin avsikt att från Hundskolan inköpa fyra hundar år 2002 och ytterligare fyra år 2003 för att täcka behovet av ytsökande hundar under uppbyggnadsskedet 2002-2003. Upphandlingen genomfördes inte. I Regeringskansliets promemoria anförs vidare. År 1989 beslutades om nedläggning av Norrlands Trängregemente, T 3. Som en följd av riksdagens beslut 1999 om Det nya försvaret (prop. 1999/2000:30) och nedläggningen av även det andra regementet, Västernorrlands regemente, I 21, bedömdes bl.a. Sollefteå komma att få särskilda svårigheter på grund av minskningen av sysselsättningen. Regeringen initierade därför ett utvecklingsprogram för kommuner med särskilda omställningsproblem främst på grund av strukturomvandlingar inom Försvarsmakten. Som ett led i programmet fick Länsstyrelsen i Västernorrlands län den 18 april 2002 regeringens uppdrag att särskilt bistå Sollefteå kommun i genomförandet av programmet och erhöll 15 miljoner kronor till projekt om detta. Av detta belopp har länsstyrelsen avsatt högst 7,5 miljoner kronor till Landstinget Västernorrland för att fullfölja ett av EG:s strukturfonder delfinansierat projekt för användning av hundar som hjälpmedel vid rehabilitering av patienter. Länsstyrelsen skall vid användningen av dessa medel naturligtvis följa alla relevanta regelverk, t.ex. vad gäller upphandling och konkurrens. Den 19 juni 2002 beslutade regeringen om en ändring av Försvarsmaktens regleringsbrev för 2002. Försvarsmakten fick därigenom i uppdrag att fortsatt utveckla förmågan till ammunitions- och minröjning. Som ett led i detta arbete borde ett utökat samarbete med Hundskolan initieras i syfte att pröva hur skolans verksamhet kan bidra till den fortsatta utvecklingen av denna förmåga. Vidare framgår av promemorian att eftersom det, inom ramen för länsstyrelsens tidigare uppdrag, framkommit att hundskoleverksamhetens ekonomiska och finansiella förutsättningar försämrats uppdrog regeringen den 4 juli 2002 åt länsstyrelsen att utreda möjligheterna till uppgörelse mellan staten och ägarna till dåvarande Hundskolan i Sollefteå AB om övertagande av verksamheten för fortsatt drift i Sollefteå. Försvarsmakten hade svårigheter att finna en tillräcklig mängd s.k. dressyrämnen för att kunna tillgodose såväl dåvarande som framtida behov. Försvarsmakten hade föreslagit att en avelsstation under Försvarsmaktens hundtjänstenhet skall lokaliseras till Sollefteå. Från konkurrenssynpunkt möter det, enligt promemorian, inga hinder att staten för egna behov, om den finner det rationellt, driver en verksamhet. Regeringens beslut den 4 juli 2002 var avsett att öppna en möjlighet för en sådan lösning, inom befintliga regelverk, om det var rationellt. Hundskolan i Sollefteås konkurs den 10 juli 2002 omöjliggjorde emellertid detta. Yttrande från Nämnden för offentlig upphandling Genom en skrivelse till Nämnden för offentlig upphandling (NOU) har konstitutionsutskottet begärt ett yttrande i ärendet. Syftet med utskottets begäran är att skaffa underlag för att bedöma om regeringens agerande är i överensstämmelse med bestämmelserna om offentlig upphandling. Nämnden för offentlig upphandling har som svar översänt en den 3 april 2003 upprättad skrivelse, bilaga A.2.1.3. I skrivelsen anförs bl.a. följande. Vad NOU kan utläsa av de inkomna handlingarna har endast en offentlig upphandling gjorts, nämligen den som Försvarsmakten gjorde då den köpte åtta hundar av konkursförvaltaren i konkursboet efter Hundskolan i Sollefteå AB. Det framgår inte klart av handlingarna vilket pris som betalades för hundarna, endast att riksdagen beviljat ett anslag på 5 miljoner kronor för köpet. Vad NOU förstår föregicks inte denna upphandling av någon konkurrensutsättning. Upphandling av hundar torde utgöra upphandling av vara, vilken vid värden över tröskelvärdet regleras i 2 kap. lagen om offentlig upphandling. I 2 kap. 11 § anges de fall en upphandlande enhet kan upphandla direkt från en leverantör utan konkurrensutsättning. Inget av de där angivna undantagen förefaller vara tillämpligt i den aktuella upphandlingen. Försvarsmakten tillhör den klassiska sektorn, dvs. kommuner, landsting och statliga myndigheter. Inom försörjningssektorerna - sådana eneter som består av t.ex. drift eller tillhandahållande i fasta nät i syfte att betjäna allmänheten i fråga om produktion, transport, distribution av t.ex. dricksvatten, el, gas eller värme - återfinns ett undantag som medger de upphandlande enheterna att utan konkurrensutsättning upphandla direkt från en leverantör om det erbjudit sig en möjlighet att göra särskilt förmånliga inköp av varor i samband med att leverantören försatts i konkurs. Motsvarande undantag saknas i den klassiska sektorn vid upphandling över tröskelvärdena. Det förefaller därför, med hänvisning till det nu sagda, att Försvarsmakten vid upphandlingen av de åtta hundarna från konkursförvaltaren i konkursboet efter Hundskolan i Sollefteå AB i strid med reglerna i LOU använt sig av förhandlad upphandling utan annonsering. Utskottets ställningstagande Granskningen i ärendet ger vid handen att regeringen övervägt att låta staten överta verksamheten vid Hundskolan i Sollefteå och att olika andra lösningar för att säkra verksamheten har diskuterats, bl.a. ett ökat samarbete mellan Försvarsmakten och Hundskolan. Också frågan om att Försvarsmakten skulle inköpa hundar var aktuell i sammanhanget, utan ställningstagande från regeringens eller försvarsministerns sida om sättet för upphandlingen. Förfarandet vid själva upphandlingen av hundarna ankom på Försvarsmakten att bedöma. Frågan huruvida Försvarsmakten förfarit i enlighet med lagen om offentlig upphandling ligger utanför utskottets granskning. Utskottet vill dock allmänt understryka vikten av sådana rutiner att det inte finns risk för att de skyldigheter som föreskrivs i lagen om offentlig upphandling förbises. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida. 2.2 Upphandlingen av Helikopter NH90 Anmälan Lars Ångström (mp) har den 2 september 2002 för konstitutionsutskottets granskning anmält försvarsminister Björn von Sydow vad gäller upphandlingen av helikopter NH90 från NH Industries (bilaga A 2.2.1). I anmälan anförs att det framkommit att såväl försvarsmaktsanställda generaler som andra inom Försvarets materielverk (FMV) och styrgruppen för upphandlingen kände till läckor av sekretessbelagd information som gynnade det företag som slutligen fick ordern. Enligt anmälaren har det i ett internt styrdokument daterat den 10 februari 2001 från det gemensamma styrorganet NSHP, som skötte upphandlingen, framkommit att bl.a. Försvarsdepartementet skulle informeras om allt som skedde inom upphandlingsprocessen. Försvarsministern hävdar dock att departementet inte fått någon information förrän i maj 2001. Anmälaren anför att ord står mot ord här utan att konstitutionsutskottet nådde riktig klarhet i samband med anmälarens föregående anmälan i ärendet. Vidare anförs att det i det material som försvarsministern presenterade inför utskottet i samband med den förra granskningen av ärendet ingår ett brev till FMV från ställföreträdande överbefälhavaren med försäkran om att läckorna inte skadat upphandlingsprocessen, vilket är tvärtemot den rapport från Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) som hävdar att läckorna kan ha orsakat merkostnader på mellan en halv och två miljarder kronor. Enligt anmälaren har det framkommit att ställföreträdande överbefälhavarens bedömning gjordes utan att oberoende expertis anlitats. Enligt en intervju i TV 4 med överstelöjtnant Sölve Malm på MUST har i själva verket locket lagts på. I anmälan anförs att regeringen måste vara kapabel att följa upphandlingsregler och att resultatet av pågående brottsutredning måste inväntas. Vidare anförs att det inte heller är acceptabelt att en minister säger att regeringen inte har fattat beslut när den har gjort det. Bakgrund Våren 2002 granskade utskottet upphandlingen av helikopter NH90 (bet. 2001/02:KU20 s. 80 ff.). Nedan följer en sammanfattning av den granskningen. För närmare redogörelse hänvisas till utskottets granskningsbetänkande 2001/02:KU20. Redogörelse för ärendet från 2001/02 års granskning I november 1999 sände Danmark, Finland, Norge och Sverige ut en gemensam offertförfrågan till fem helikoptertillverkare avseende köp av nya helikoptrar. I april 2000 inkom anbud från fyra av dessa tillverkare och efter kompletterande faktainhämtning startade den egentliga förhandlingsverksamheten i december 2000. Den 7 september 2001 rekommenderade den för projektet tillsatta styrkommittén helikopter NH90 från NH Industries som den helikopter som bäst uppfyllde de gemensamma och nationellt specifika kraven. När styrkommitténs rekommendation överlämnats vidtog nationella förhandlingar med den rekommenderade tillverkaren. Sverige avslutade upphandlingen den 12 september 2001 då FMV tecknade ett kontrakt med NH Industries. Kontraktet tecknades med förbehåll för regeringens slutliga godkännande att en beställning görs. I en promemoria av den 19 februari 2002 till utskottet från Försvarsdepartementet anförs att det inför regeringssammanträdet den 13 september 2001 fanns ett färdigberett regeringsbeslut om medgivande till anskaffning av 18 helikoptrar. Ärendet anmäldes "utom listan" vid regeringssammanträdet då avsikten var att den svenska anskaffningen skulle offentliggöras senare denna dag efter ett ministermöte med försvarsministrarna från Sverige, Finland och Norge. Vid regeringssammanträdet bestämdes att vissa promemorior rörande ärendet skulle tas fram och delges andra departement, vilket skedde till dagen efter. Med anledning av detta var det inte möjligt att offentliggöra den svenska anskaffningen i samband med ministermötet. I promemorian redogörs också för uppgifter om oegentligheter och inledd förundersökning med anledning härav. Försvarsdepartementet underrättades på våren 2001 av Försvarsmakten om att en svensk överste var misstänkt för att obehörigen ha fört vidare uppgifter av hemlig natur som hade anknytning till helikopterupphandlingen. Departementet fick inte några närmare uppgifter om saken förrän efter det att TV 4 den 14 september 2001 i ett TV-program hade redogjort för att en hemlig menbedömning från MUST visade att ett av de företag som konkurrerade om det svenska helikopterkontraktet skulle ha fått kommersiellt känslig och för upphandlingen betydelsefull information som innebar att det företaget kunde höja priset. Vid ett möte den 17 september 2001 mellan företrädare för departementet och Försvarsmakten framkom att de överväganden som låg till grund för menbedömningen, som var upprättad den 11 september 2001, hade gjorts inom säkerhetsavdelningen. Varken juristavdelningen eller strategiavdelningen hade tillfrågats och inte heller FMV hade hörts. Regeringen diskuterade ärendet på nytt samma dag, dvs. den 17 september, och det bestämdes att ärendet skulle lyftas in på listan påföljande dag under förutsättning att försvarsministern inte fann något hinder häremot med anledning av de frågor av rättslig natur som rests genom TV 4:s uppgifter. Vidare anfördes i promemorian att Försvarsdepartementets expeditions- och rättschef rapporterade till försvarsministern vad som hade förekommit vid mötet med företrädarna för Försvarsmakten och att ministern inte tog del av menbedömningen på annat sätt. I promemorian av den 19 februari 2002 framhålls bl.a. att slutsatserna i menbedömningen om en fördyring vid upphandlingen byggde på felaktiga föreställningar om vad som låg bakom de överväganden som bestämde när upphandlingen borde vara avslutad. Vidare anförs i promemorian att menbedömningen kunde lämnas utan avseende för Försvarsdepartementets del. Ärendet lyftes in på listan den 18 september 2001 och regeringsbeslutet blev därigenom offentligt. I en annan promemoria, som upprättats inom Försvarsdepartementet den 17 september 2001, anförs att menbedömningen av den 11 september 2001 klargjorde att uppgifterna som skulle ha lämnats till NH Industries inte omfattades av försvarssekretess, men att uppgiftslämnandet medfört att Försvarsmakten hade varit tvungen att forcera upphandlingen på ett sätt som lett till att affären fördyrades med mellan 600 miljoner och 1 miljard kronor. Enligt menbedömningen fanns det stor risk för att upphandlingen hade behövt göras om ifall uppgiftslämnandet hade blivit känt hos övriga anbudsgivare. Det skulle ha medfört att Sverige under lång tid inte skulle ha tillgång till helikoptrar i en sådan omfattning att militär beredskap hade kunnat upprätthållas. I promemorian anförs att enligt menbedömningen medförde omständigheterna sammantaget ett icke obetydligt till synnerligt men för rikets säkerhet. I en till menbedömningen kompletterande skrivelse, som upprättats inom Försvarsmaktens högkvarter den 26 september 2001, anförs att den ursprungliga menbedömningen var gjord under förutsättning att helikopterupphandlingen ej var slutförd och att risken för att behöva avbryta pågående upphandling förelåg så länge Sverige ännu inte tecknat kontrakt. Vidare bedömdes att skadan fått de konsekvenser som beskrevs i den ursprungliga menbedömningen om upphandlingen hade avbrutits. Försvarsmakten tog i en senare skrivelse daterad den 8 februari 2002 avstånd från slutsatserna i menbedömningen på i huvudsak samma grunder som framfördes i Försvarsdepartementets promemoria av den 19 februari 2002 till utskottet. Vad gäller menbedömningen anfördes att den framtagits av en mycket liten krets inom främst MUST, och att den avsåg 44 rapporter som avsänts från en civil konsult till NH Industries under våren 2001. Cirka tio av dessa rapporter innehöll uppgifter som omfattas av kommersiell sekretess enligt 6 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100). Den 19 september 2001 uppdrog överbefälhavaren åt Försvarsmaktens chefsjurist att analysera hur arbetet med menbedömningen hade skett. Analysen innehöll bl.a. bedömning av menbedömningen utförd av chefen för Högkvarterets strategiledning som var styrelseledamot i styrkommittén för projektet. Han framhöll att upphandlingen genomförts på ett korrekt sätt och att priset på helikoptrarna varit affärsmässigt bra. Vidare framhöll han att rapporterna stoppades i tid och inte innehöll några uppgifter som omfattas av försvarssekretess och därmed knappast inneburit någon skada för rikets säkerhet. I skrivelsen anfördes också att chefen för krigsförbandsledningen vid genomläsning av menbedömningen uppgav att han fann tveksamheter och några felaktigheter. Enligt skrivelsen delade överbefälhavaren de kritiska uppfattningarna som framfördes i analysen och tog helt avstånd från de faktiska uppgifter som låg till grund för menbedömningen. Vid utskottets utfrågning den 3 april 2002 uppgav försvarsministern att det som drivit honom i ärendet var möjligheten att genomföra en samnordisk upphandling. Försvarsministern underströk att det hela tiden fanns en konkurrens som de inblandade myndigheterna såg som meningsfull. Man förhandlade meningsfullt med minst två konkurrenter och det var det som gjorde att myndigheterna under tiden som förfrågningar kom ändå förklarade att det inte fanns någon anledning att avbryta processen därför att det förelåg en förundersökning. Slutresultatet var enligt försvarsministern en rätt kraftig ekonomisk fördel om man jämförde NH Industries med den slutliga konkurrenten Sikorsky. Enligt försvarsministern ansåg såväl Försvarsmakten som FMV att det förhållandet att det pågick en förundersökning inte skulle hindra myndigheterna från att gå vidare med förhandlingsarbetet. Försvarsministern själv blev under våren 2001 orienterad om att en förundersökning hade satts i gång mot två personer. Dock fick departementets jurister klart för sig att det inte fanns någonting, som de bedömde det, som gjorde att upphandlingen borde avbrytas. Försvarsministern underströk att departementet flera gånger ställde frågor om konkurrensförhållandet efter det att förundersökningen hade kommit fram. Vad gäller MUST:s menbedömning sade försvarsministern att varken han själv eller övriga delar av Försvarsmaktens högkvarter som ägnade sig åt helikopterupphandlingen kände till något före TV 4:s program den 14 september 2001. Försvarsministern sade att hans slutsats är att han anser att det var rätt av regeringen att lyfta in ärendet på listan då det hade förevarit en meningsfull konkurrens som hade varit till fördel för statsverket och det hade visat sig att den s.k. menbedömning som hade gjorts i en del av Högkvarteret inte var den som hela Försvarsmaktens ledning stod bakom när de väl ställdes inför frågan. Utskottets ställningstagande vid 2001/02 års granskning Konstitutionsutskottet anförde följande i sitt ställningstagande vid den föregående granskningen av ärendet. Efter att ha granskat upphandlingen av helikopter NH90 finns det enligt utskottet vissa oklarheter som består. Enligt utskottet är det olyckligt att upphandlingsförfarandet kom att genomföras parallellt med en förundersökning gällande industrispionage vilket kan ha påverkat konkurrensförhållandet i upphandlingen. Försvarsdepartementet tog dock flera gånger under upphandlingen upp frågan med de inblandade myndigheterna för att försäkra sig om att inget otillbörligt påverkade upphandlingen. Enligt utskottets bedömning lämnar likväl materialet i granskningsärendet utrymme för osäkerhet i frågan om vilken betydelse det kan ha haft för upphandlingen om NH Industries hade tillgång till mer information än övriga leverantörer. Utskottet kan dock inte bedöma enskildheterna i detta och någon vidare bedömning av ärendet från utskottets utgångspunkter är följaktligen inte möjlig. Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande från utskottets sida. KU:s granskning om beslut utom listan Hösten 2002 granskade utskottet beslut i regeringsärenden tagna "utom listan" (bet. 2002/03:KU10). I sitt ställningstagande anförde utskottet att det i likhet med Statsrådsberedningen vill framhålla att det efter ett regeringssammanträde alltid bör står klart om regeringen har beslutat i ett ärende eller ej och vad regeringen har beslutat. Någon oklarhet kring beslutet i sig bör alltså inte kvarstå efter sammanträdet, utan detta bör i förekommande fall enbart avse detaljer i beslutsunderlaget eller röra utformningen av beslutstexten. Vidare anförde utskottet att de konstitutionellt betänkliga situationer som kan uppstå i samband med regeringsbeslut i ärenden "utom listan" enligt utskottets mening innebär att en sådan beslutsordning endast får användas i undantagsfall. Med hänsyn till att beslutsordningen med ärenden "utom listan" endast bör användas i undantagsfall och till berörda parters och allmänhetens berättigade intresse av att så snart som möjligt få del av färdiga regeringsbeslut, framhöll utskottet att de skäl som åberopas för att avvika från ordinarie rutiner bör ha en viss tyngd. Händelseutvecklingen sedan förra granskningen Rapportering i medier Sedan utskottet granskade upphandlingen av helikoptrar våren 2002 har bl.a. följande uppgifter förekommit i medierapporteringen. Den 8 juli 2002 rapporterade TV 4:s Nyheterna om dokument som egentligen skulle ha förstörts, och som visar att helikopter NH90 inte passar in i den nya svenska Försvarsmakten och att konkurrenten Sikorsky har bättre egenskaper på samtliga punkter. Dagen efter rapporterade TV 4:s Nyheterna att flera höga militärer kände till att en läcka fanns men underlät att agera. Enligt Nyheterna finns det dokument från styrgruppen daterade i februari 2001 som visar på att en läcka kunde finnas. Med i styrgruppen var generallöjtnant Johan Kihl som till Nyheterna sade att man får räkna med ett visst industrispionage. Den 31 juli fortsatte TV 4 Nyheterna att rapportera om helikopteraffären och berättade då att Sikorsky förberedde en stämning mot svenska staten. Enligt Nyheterna hävdade Sikorsky att upphandlingen av helikoptrarna varit bristfällig och att FMV brutit mot lagen om offentlig upphandling, men FMV tillbakavisade anklagelserna och sade att upphandlingsprocessen hade varit korrekt. Den 28 augusti 2002 rapporterade TT att FMV efter hotet om stämning från Sikorsky hade bett Högkvarteret om besked om vad som egentligen gällde i menfrågan. Försvarsmakten slog då än en gång fast att rikets säkerhet inte skadats, att försvaret fått den helikopter man helst vill ha, att priset var rimligt och att läckorna inte fördyrade affären. Dokumentet är undertecknat av ställföreträdande överbefälhavaren samt försvarets chefsjurist. I ett telegram från TT den 11 september 2002 meddelades att åklagaren i Karlstad beslutat att lägga ned förundersökningen som en direkt följd av att försvarsledningen dementerat de slutsatser som tidigare dragits av MUST. Enligt TT anförde åklagaren att det inte föreligger någon risk för rikets säkerhet, vilket gör att inte heller brott kan föreligga. Den 24 september 2002 rapporterade TV 4 Nyheterna att överbefälhavaren hade anmält en av dem som misstänktes för att ha läckt information i samband med upphandlingen till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd för obehörig befattning med hemlig uppgift alternativt vårdslöshet med hemlig uppgift. Med anledning av medierapporteringen kring affären publicerade Försvarsmakten den 21 oktober 2002 ett pressmeddelande där den anförde att Försvarsmaktens uppfattning är att ett eventuellt informationsläckage inte har forcerat eller fördyrat affären och att det inte heller har haft någon negativ påverkan på Sveriges möjligheter att i framtiden delta i internationella upphandlingsprojekt samt att det inte har varit till skada för rikets säkerhet. Vidare anfördes att det inte finns någon spricka i försvarsledningens högsta ledning men att det finns enskilda medarbetare inom MUST som inte delar överbefälhavarens beslut i frågan. Justitiekanslerns rapport Regeringen beslutade den 5 september 2002 (Fö 2002/2015/EC/RC) att uppdra åt Justitiekanslern (JK) att granska Försvarsmaktens handläggning av menfrågorna. I sitt beslut konstaterar regeringen att Försvarsmaktens ledning och MUST i olika skrivelser gett uttryck för helt olika uppfattningar i frågan om det men som förelegat eller som hade kunnat föreligga med anledning av de påstådda informationsaktiviteterna i helikopteraffären samt att detta förhållande med hänsyn till frågans vikt bedömdes som klart otillfredsställande. JK borde därför granska berednings- och beslutsprocesserna när det gäller de utlåtanden och andra yttranden som avgetts i saken. Enligt regeringens uppdrag stod det JK fritt att vidta eller föreslå de åtgärder som granskningen föranleder. I sin rapport av den 15 januari 2003 (bilaga A2.2.2) uttalar JK att regelverket för menbedömningar var otydligt, vilket bäddade för de svårigheter som uppkom i ärendet. JK konstaterar därvid bl.a. att det inte har funnits några särskilda föreskrifter i regelverket för Försvarsmakten om ett formaliserat samråd i menbedömningsärenden. Enligt JK:s uppfattning borde emellertid frågans särskilda art och betydelse ha föranlett MUST att bereda den ordentligt med bl.a. ledningen och den juridiska staben. JK finner det anmärkningsvärt att så inte skedde, eftersom det var angeläget att åstadkomma ett fullgott och kvalitetssäkrat underlag för det yttrande som skulle avges till Säkerhetspolisen som ett led i den pågående förundersökningen. JK uttalar vidare i rapporten att beredningen inför menbedömningen, som upprättades inom MUST den 11 september 2001, måste anses ha varit klart bristfällig. Enligt JK medförde bristerna i beredningen också att menbedömningen höll låg kvalitet. Det visade sig så gott som omedelbart att bedömningen när det gällde riskerna för forcering och fördyring fick tas tillbaka och att bedömningen av förseningsrisken i varje fall var kontroversiell och diskutabel. JK bedömer i rapporten att de nämnda bristerna har varit allvarliga och ytterst riskerat att äventyra enskilda personers rättssäkerhet. I JK:s rapport konstateras vidare att försvarsledningen inte tog tag i problemen på ett tillräckligt resolut sätt. Därvid anför JK bl.a. att det har framgått att flera personer i försvarsledningen betraktade de menbedömningar som gjordes av MUST som helt eller delvis felaktiga och att man vid flera tillfällen upptäckte först långt i efterhand att menbedömningar som man inte kunde ställa sig bakom hade expedierats från MUST. Förundersökningen mot översten m.fl. gällde misstankar om försök till obehörig befattning med hemlig uppgift enligt 19 kap. 7 § brottsbalken. Enligt 19 kap. 14 § brottsbalken skall det nämligen dömas till ansvar även för försök till obehörig befattning med hemlig uppgift. I rapporten drar JK slutsatsen att överstens m.fl. verksamhet inte ledde till något men för rikets säkerhet i den bemärkelse som avses i 19 kap. 7 § brottsbalken, och att denna verksamhet inte heller riskerade att leda till något sådant men. JK konstaterar i sammanhanget bl.a. att den skada för försvaret som riskerades vid en avbruten upphandling inte skulle ha varit av en sådan omfattning att den hade kunnat utgöra ett "men för rikets säkerhet" i den mening som avses i det nyss nämnda lagrummet. I fråga om valet av helikopter står det vidare enligt JK klart att det var ett starkt önskemål hos såväl Försvarsdepartementet som Försvarsmakten att man skulle hitta en samnordisk lösning. Detta önskemål påverkade i hög grad upphandlingsprocessen och beslutet om vilken helikopter som skulle väljas. JK anser inte att detta ger anledning till kritik. Det finns inte heller, enligt JK:s bedömning, något stöd för en misstanke att valet av helikopter påverkades av obehöriga hänsynstaganden. Vidare kan det, enligt JK:s uppfattning, inte uteslutas att överstens m.fl. verksamhet något påverkade förhandlingarna om förvärv av helikoptrar, men det finns ingen anledning att anta att det slutliga avtalet påverkades på något beaktansvärt sätt. JK noterar i sammanhanget att de nordiska förhandlarna i alla händelser var mycket nöjda med resultatet av förhandlingarna, särskilt med de resultat som man lyckades uppnå under de sista dagarna. Enligt JK finns det inte heller något stöd för att Försvarsmaktens ledning i fråga om den slutliga menbedömningen, eller någon av de tidigare, skulle ha påverkats av obehöriga hänsynstaganden. JK har inte heller funnit något stöd för att Försvarsdepartementet skulle ha utövat påtryckningar när det gäller någon av menbedömningarna. Slutligen har JK inte kunnat finna stöd för misstanken att någon i försvarsledningen under upphandlingen lämnade uppgifter som inte borde ha lämnats. Promemoria från Försvarsdepartementet Genom en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet begärt vissa kommentarer. Som svar har överlämnats en promemoria av den 25 februari 2003 från Försvarsdepartementet, bilaga A2.2.3. Av promemorian framgår bl.a. följande. Under våren 2001 fick Försvarsdepartementet från Försvarsmakten underrättelse om att en svensk överste var misstänkt för att obehörigen ha fört vidare uppgifter av hemlig natur som hade anknytning till helikopterupphandlingen. Departementet hade inte någon kunskap om eventuell förekomst av läckor innan denna information lämnades. I skrivelse den 27 augusti 2002 till FMV har ställföreträdande överbefälhavaren tagit avstånd från den s.k. förseningsteorin. I den sammanfattning av menbedömningar av den 13 maj 2002, som skickats till Säkerhetspolisen, anför chefen för MUST att menbedömningen "innehöll två felaktiga slutsatser; dels bedömdes att upphandlingen hade forcerats och dels att den hade fördyrats med mellan 600 miljoner och en miljard kronor på grund av informationsinhämtningsoperationen. När upphandlingen slutfördes en kort tid efter det att menbedömningen hade upprättats visade det sig att det inte gick att styrka detta". Utfrågning med expeditions- och rättschefen Ingvar Åkesson Utskottet har hållit en offentlig utfrågning i ärendet med expeditions- och rättschefen i Försvarsdepartementet Ingvar Åkesson, bilaga B1. Vid utfrågningen framkom bl.a. följande. Den förra granskningsanmälningen som avsåg upphandlingen av helikopter NH90 byggde till stora delar på de uppgifter som fanns i menbedömningen av den 11 september 2001. Departementet väntade sig därför ett klarläggande från Försvarsmakten. Ledningen för Försvarsmakten hade sagt att man skulle lämna ett sådant klarläggande, men ingenting skedde. Departementet skulle den 12 februari 2002 lämna ett underlag till Statsrådsberedningen, vilket skulle ligga till grund för ett svar till konstitutionsutskottet. Den 6 februari anmodades därför Försvarsmakten av departementet att klarlägga hur man skulle se på Försvarsmaktens begäran om anskaffning, som lämnades in på departementet den 12-13 september 2001, i ljuset av den menbedömning som samma myndighet hade gjort den 11 september samma år. Uppgifter av detta slag var underkastade sekretess vid den aktuella tidpunkten. På grundval av vad han själv kommer ihåg och vad Stefan Ryding-Berg, chef för den juridiska staben i Försvarsmakten, har sagt till honom kan Ingvar Åkesson rekonstruera det fortsatta händelseförloppet enligt följande. Stefan Ryding-Berg har underrättat Ingvar Åkesson muntligen per telefon om huvuddragen i klarläggandet i de delar som inte var hemliga. Vidare är det mycket möjligt att Ingvar Åkesson då kan ha gett uttryck för uppfattningen att innehållet i den kommande skrivelsen kanske inte var så glasklart. Det tar lite tid att expediera hemliga handlingar från högkvarteret till departementet. Tiden för att författa den promemoria som skulle utgöra underlag för svaret till konstitutionsutskottet var knapp. Därför var det en bra sak att Stefan Ryding-Berg gav ett referat av vad klarläggandet i stora drag gick ut på, så att Ingvar Åkesson visste hur han skulle arbeta med promemorian som skulle vidarebefordras till utskottet. En av de personer som hörts av JK har uppgett att Stefan Ryding-Berg enligt egen uppgift skulle skicka ett utkast till skrivelse i frågan per e-post till Ingvar Åkesson "som nattlektyr, så får vi se hur det blir i morgon". Ingvar Åkesson kan inte erinra sig detta. Någon sådan e-posttrafik har inte förekommit. Ingvar Åkesson har även varit i kontakt med Stefan Ryding- Berg, som sparar på sin e-posttrafik. Stefan Ryding- Berg har inte kunnat finna något som tyder på att han skulle ha skickat någon e-post just de här dagarna. Ingvar Åkesson har även framhållit att varken han eller Stefan Ryding-Berg haft någon del i utformningen av menbedömningarna. Ingvar Åkesson kommer inte ihåg exakt när han fick reda på misstankarna om läckor inom Försvarsmakten. Departementet informerades emellertid om detta av ställföreträdande överbefälhavaren Hans Berndtson. Statssekreteraren hade ett av sina vanliga möten med honom, och då togs detta upp. Ingvar Åkesson fick reda på saken ungefär samtidigt. Han har inte gjort några anteckningar om när detta skedde. Ingvar Åkesson hänvisar emellertid till uppgifter i JK:s rapport om att Hans Berndtson upplyst om att han informerades om saken i juni månad. I efterhand gav försvarsminister Björn von Sydow uttryck för att Försvarsmakten måste se till att ordna rutinerna för menbedömningar så att händelser av det nu aktuella slaget inte upprepas. Ingvar Åkesson har rapporterat till Björn von Sydow att man i Försvarsmakten har satt i gång med ett sådant arbete, och också om resultatet av det arbetet. Utskottets ställningstagande Utskottet kan med hänvisning till JK:s bedömning konstatera dels att regelverket för menbedömningar inom Försvarsmakten har varit otydligt, dels att det förekommit brister i beredningen inför menbedömningen den 11 september 2001. JK har i sin rapport framhållit att de nämnda bristerna ytterst riskerat att äventyra enskilda personers rättssäkerhet. Utskottet tvekar inte att beteckna dessa förhållanden som allvarliga brister. Enligt utskottets bedömning lämnar materialet i granskningsärendet också fortfarande utrymme för osäkerhet i frågan om kommunikationen mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet i februari 2002 rörande menbedömningen. Utskottet konstaterar att det inte gått att skapa full klarhet i vad som därvid har förekommit i samtliga avseenden. Oavsett orsaken till de nu uppmärksammade bristerna vill utskottet understryka att det yttersta ansvaret för att förebygga uppkomsten av sådana brister åvilar regeringen och i detta fall särskilt dåvarande försvarsministern Björn von Sydow. Vid granskningen har emellertid inte framkommit att de ifrågavarande bristerna kan knytas till Björn von Sydows utövning av statsrådstjänsten eller i övrigt till handläggningen av något regeringsärende. Enligt vad som framkommit vid granskningen kan Försvarsmakten så sent som i juni 2001 ha informerat Försvarsdepartementet om läckor av hemliga uppgifter som hade anknytning till helikopterupphandlingen. Ett sådant dröjsmål kan i det aktuella fallet varken läggas statsrådet eller regeringen till last. Utskottet noterar dock att det i ärendet också förekommer uppgifter som snarast får anses gå ut på att departementet erhöll de aktuella underrättelserna från Försvarsmakten redan tidigare samma år. På utskottet ankommer enbart att granska statsrådets och regeringens roll i samband med upphandlingen av helikoptrarna. Frågan huruvida de myndigheter som befattat sig med upphandlingen iakttagit bestämmelser i gällande lagstiftning ligger utanför utskottets granskning. Granskningen föranleder inte i övrigt något uttalande från utskottets sida. 2.3 F.d. näringsminister Björn Rosengrens hantering av energimarknaden Anmälan I en anmälan till konstitutionsutskottet, bilaga A.2.3.1, har begärts att utskottet granskar före detta näringsminister Björn Rosengrens underlåtenhet att vidta erforderliga åtgärder för att dels genomföra riksdagens intention såsom den kom till uttryck 1997 angående den aktiva roll det statligt ägda Vattenfall skulle spela i omställningen av det svenska energisystemet, dels motverka skadliga konsekvenser på grund av koncentrationen på den svenska energimarknaden till nackdel för såväl konsumentintressen som omställningsmålet. Enligt 1997 års energipolitiska beslut bör utvecklingen av ny ekologisk elproduktionsteknik och investeringar i el- och värmeproduktion från förnybara energislag vara framträdande i Vattenfalls långsiktiga utvecklings- och investeringsplaner. Vattenfalls agerande har, enligt anmälan, inte varit i linje med den i propositionen uttryckta intentionen. Investeringar i svensk el- och värmeproduktion från förnybara energislag har varit mycket blygsamma. I anmälan anförs att näringsministern inte har använt statens möjligheter att genom ägandet av Vattenfall påverka marknaden mot en sundare funktion och struktur samt att Vattenfall tydligt har avvikit från riktlinjerna i 1997 års energibeslut. Vidare anförs att Vattenfalls faktiska agerande tyder på att Näringsdepartementet har underlåtit att använda de instrument som står till dess förfogande för att säkerställa att riksdagens intentioner uppfylls. Konkurrensverket har, enligt anmälan, upprepade gånger varnat för risken för bl.a. marknadsdominans i det svenska energisystemet. Vattenfall är därvid en uppenbar riskfaktor. Konkurrensverkets generaldirektör har i ett anförande påpekat att "Vattenfalls storlek samt det tre största företagens gemensamma marknadsstyrka påverkar på ett avgörande sätt förutsättningarna för en fungerande konkurrens på den avreglerade elmarknaden samt att staten som ägare till Vattenfall har ett mycket stort ansvar och även stora möjligheter att radikalt påverka marknadsförutsättningarna genom att skapa en sundare företagsstruktur." Staten, genom den ansvarige ministern, har inte tagit detta ägaransvar, enligt anmälan. Näringsdepartementet har förhållit sig passiv trots Konkurrensverkets upprepade varningar. Bakgrund Program för omställning av energisystemet Hösten 1997 fattade riksdagen beslut om det omställningsprogram på energiområdet som regeringen tagit fram (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). Av propositionen framgår bl.a. följande. Ett nytt, ekologiskt och ekonomiskt bärkraftigt, energisystem skall utvecklas. Den svenska elförsörjningen skall även i framtiden i huvudsak baseras på inhemskt producerad el. Statens viktigaste uppgift under omställningen av energisystemet är att ange de ramar inom vilka företagen och konsumenterna skall verka. Statens innehav av ungefär halva den svenska elproduktionskapaciteten genom Vattenfall AB är en viktig tillgång. Vattenfalls huvuduppgift är att inom ramen för kravet på affärsmässighet bidra till en svensk elförsörjning som är ekologiskt och ekonomiskt uthållig och som ger svensk industri och samhället i övrigt el till konkurrenskraftiga priser. Resurser som skapas inom Vattenfall skall användas för utveckling av ny elproduktionsteknik och för investeringar som behövs för omställningen. Denna förändring av Vattenfalls roll bör markeras i riksdagens riktlinjer avseende Vattenfalls verksamhet. Vattenfall AB skall förbli i statlig ägo. Vidare framgår. Som ägare till Vattenfall bestämmer staten målen för företagets verksamhet. Vattenfall har som huvuduppgift att på ett effektivt sätt producera och leverera el till sina kunder. Detta skall ske på ett affärsmässigt sätt, vilket innebär att företaget uppfyller marknadsmässiga avkastnings- och utdelningskrav i sin affärsverksamhet. Härigenom medverkar Vattenfall till att trygga tillgången på el till ett rimligt pris och till att skapa goda förutsättningar för den svenska industrins konkurrenskraft. Det är därför naturligt att staten har ett starkt intresse av företagets långsiktiga utveckling. På ägaren faller ansvaret att ange de övergripande förutsättningarna för bolagets agerande. För det långsiktiga tekniska utvecklingsarbete, som är av avgörande betydelse för omställningen av energisystemet, är kraftföretagens och industrins aktiva medverkan nödvändig. Vattenfall bör vara en föregångare i detta avseende. Företaget bör aktivt verka för att den tekniska utvecklingen förs framåt. En sådan verksamhet ingår naturligt i en framgångsrik affärsstrategi. I Vattenfalls långsiktiga utvecklings- och investeringsplaner bör utvecklingen av ny ekologisk elproduktionsteknik och investeringar i el- och värmeproduktion från förnybara energislag vara framträdande. Vattenfall bör inom ramen för kraven på affärsmässighet avsätta resurser för utvecklingen av ny elproduktionsteknik och därmed bidra till en svensk elförsörjning som är ekologiskt och ekonomiskt uthållig. Vattenfall ges därigenom en strategisk roll i omställningsarbetet. De resurser som genereras i Vattenfall blir av stor betydelse för energisystemets omställning. Vid behandlingen av ärendet anförde näringsutskottet bl.a. följande i sitt ställningstagande. Utskottet tillstyrker i propositionen föreslagna riktlinjer för Vattenfalls verksamhet. Som där påpekas är Vattenfalls aktiva medverkan av avgörande betydelse för omställningen av energisystemet. Bolaget, som svarar för ungefär 50 % av elproduktionen, bör därför ges en strategisk roll i detta omställningsarbete. I likhet med vad som sägs i propositionen anser utskottet att utvecklingen av ny ekologisk elproduktionsteknik och investeringar i el- och värmeproduktion från förnybara energislag bör vara framträdande i Vattenfalls långsiktiga utvecklings- och investeringsplaner. Företaget bör aktivt verka för att den tekniska utvecklingen förs framåt. En sådan verksamhet ingår naturligt, såsom också konstateras i propositionen, i en framgångsrik affärsstrategi. För ett företag som Vattenfall, som verkar på en konkurrensutsatt marknad och som har i huvuduppgift att på ett effektivt sätt producera och leverera el till sina kunder, är det emellertid viktigt att nu nämnda insatser görs inom ramen för kraven på affärsmässighet. Bolagets beslut om satsningar på utveckling av ny elproduktionsteknik och investeringar i el- och värmeproduktion från förnybara energislag bör därför baseras på att Vattenfall kan uppfylla marknadsmässiga avkastnings- och utdelningskrav i sin verksamhet. Utredning från Riksdagens utredningstjänst Riksdagens utredningstjänst har i april 2002 upprättat promemorian Vattenfalls investeringar i förnybar energi (dnr 2002:809), bilaga A2.3.2, med anledning av fråga om regeringens och riksdagens styrning av Vattenfall AB samt Vattenfalls investeringar i el och värmeproduktion från förnybara energikällor. I promemorian redovisas bl.a. Vattenfalls satsningar mellan 1997 och 2001 som relaterar till förnybar energi. Vattenfall har gjort satsningar som består av dels forskning- och utvecklingsinsatser med syfte att förbättra och vidareutveckla teknik, dels investeringar som tar sin utgångspunkt i sedvanliga prövningar av lönsamheten. För investeringar styrs satsningarna av de kommersiella förutsättningarna. I forskning och utveckling ingår insatser inom vindkraft, bioenergi, solenergi, integration av förnybarhet i kraftsystemet, decentraliserade energilösningar m.m. Vattenfalls forskning och utveckling ska stödja företagets affärsidé och miljöpolicy genom att medverka till effektivisering och förnyelse av produktion och distribution av el och värme. Vattenfalls befintliga system för energiförsörjning utvecklas och förbättras kontinuerligt vad gäller miljö, säkerhet, prestanda och kostnader. Forskning och utveckling sker inom såväl vattenkraft, kärnkraft, värmekraft och elnät som övriga energilösningar. I promemorian anförs att Vattenfall under perioden 1997 - 2001 gjort satsningar på förnybara energilösningar inom företagets nordiska verksamhet för ca 4,6 miljarder kronor. Av dessa står forskning och utveckling för ca 300 miljoner kronor. I de förvärv som genomförts i Tyskland och Polen ingår också verksamhet som baseras på förnybar energi. Utvecklingssatsningar där genomförs i separata program. Enligt promemorian satsade Vattenfall totalt i hela koncernen 564 miljoner kronor på forskning och produktutveckling under 2001. (Kostnaderna utgjorde 0,9 procent av omsättningen.) Huvuddelen av insatserna sker i Vattenfalls egna forsknings- och utvecklingsanläggningar eller i kundernas anläggningar. Företaget samarbetar också med andra företag, organisationer och myndigheter och deltar i flera av EU:s energiforskningsprogram. Promemorior från Näringsdepartementet Genom en skrivelse till Regeringskansliet har konstitutionsutskottet begärt en redogörelse och vissa kommentarer. Regeringskansliet har som svar översänt en inom Näringsdepartementet den 11 december 2002 upprättad promemoria, bilaga A2.3.3. I promemorian anförs bl.a. följande. Regeringens främsta verktyg för att tillse att ett statligt bolag agerar inom ramen för de riktlinjer som riksdagen beslutat om är styrelsen. Avseende Vattenfall har regeringen tillsatt en styrelse med en bred kompetens, både från näringslivet och den politiska världen, för att svara för förvaltningen av bolagets angelägenheter. Dessutom har regeringen tillsett att Näringsdepartementet har direkt representation för att aktivt kunna följa och förvalta bolaget. Därmed har regeringen vidtagit de åtgärder som krävs för att tillse att Vattenfall följer riksdagens beslut. Vattenfall AB har också följt riksdagens riktlinjer. I propositionen anges tydligt att Vattenfall på ett effektivt sätt skall producera och leverera el till sina kunder, och att detta skall ske på ett affärsmässigt sätt. Detta gäller även investeringar i förnyelsebar energi och FoU. Vattenfall har investerat för att förbli konkurrenskraftigt, svenskbaserat företag i framtiden. Bolaget har också investerat i FoU och i produktion från förnyelsebara energikällor, så lång som det är möjligt på affärsmässig grund. Vattenfalls investeringar i förnybar energi uppgår till cirka 4,3 miljarder kronor från 1997. Vattenfall satsar på FoU inom bl.a. vindkraftverk, bioenergi, decentraliserad el- och värmeproduktion och solenergi. Under 2001 steg priserna på den nordiska elmarknaden, vilket fick stor uppmärksamhet. Regeringen tillkallade i september 2001 en utredare med uppdrag att skyndsamt analysera prissättningen på elmarknaden och identifiera om det finns behov av kompletterande åtgärder för att en väl fungerande konkurrens med lika villkor för marknadens aktörer skall kunna upprätthållas. Utredningen lämnade sitt slutbetänkande Konkurrensen på elmarknaden (SOU 2002:7) i januari 2002. Slutbetänkandet remissbehandlades under våren 2002. Utifrån rapporten presenterade regeringen sin bedömning av konkurrensläget i den energipolitiska propositionen Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig energiförsörjning (prop. 2001/02:143). Slutsatsen var att konkurrensen och prisbilden i huvudsak fungerar förhållandevis väl, men att koncentrationstendenser på marknaden ställer krav på aktivare uppföljning och vissa kompletterande åtgärder. I propositionen presenteras ett antal nya uppgifter som kommer att aktualiseras för Energimyndigheten med anledning av riksdagens beslut. Bl.a. aviserades ett ökat och tydligt ansvar för frågor rörande den avreglerade elmarknaden. Riksdagen fattade den 11 juni 2002 ett nytt energipolitiskt beslut som bygger på propositionen. Genom regleringsbrev för 2002 gavs Energimyndigheten vissa uppgifter som berör elhandeln. Myndigheten skall följa och analysera utvecklingen på elmarknaden, särskilt vad gäller kapacitetsutvecklingen och strukturförändringar inom elproduktion, elhandel och nätverksamhet samt prisutvecklingen på el och nättjänster. Regeringen gav den 5 september 2002 Statskontoret i uppdrag att se över Energimyndighetens verksamhet och resursbehov. Energimyndighetens tillsynsuppgifter på energimarknaderna skall därvid särskilt ställas i fokus. Översynen skall redovisas senast den 31 oktober 2003. Sedan utskottet beslutat att genom ytterligare en skrivelse till Regeringskansliet begära svar på ett antal kompletterande frågor i ärendet har Regeringskansliet som svar översänt en inom Näringsdepartementet den 21 februari 2003 upprättad promemoria, bilaga A2.3.4. Av promemorian framgår bl.a. följande. Enligt den arbetsordning för styrelsens arbete som Vattenfall AB har antagit, och som följer den rekommendation som Näringsdepartementet har utformat, skall styrelsen genom styrelseordförande samordna sin syn med företrädare för ägaren i frågor av "avgörande betydelse". Dit hör "främst strategiska förändringar i företagets verksamhet och större förvärv, fusioner . (och) beslut som innebär att bolagets riskprofil eller balansräkning förändras på ett avsevärt sätt". Vattenfalls strategi att vara aktiv internationellt genom bl.a. förvärv har kommunicerats i bolagets årsredovisningar sedan åtminstone 1996. Vidare har regeringen i sin årliga skrivelse till riksdagen redogjort för bolagets affärsidé, strategi, avkastningskrav och utdelningspolicy. Regeringen har därvid särskilt redovisat Vattenfalls vision att bli en ledande aktör på den europeiska energimarknaden i den årliga skrivelsen till riksdagen. Denna redovisning har skett sedan åtminstone 1996. Riksdagsledamöterna har också sedan bolagiseringen inbjudits till Vattenfalls bolagsstämma och har rätt att där ställa frågor direkt till företagsledningen. När det gäller investeringarna i Tyskland följde ordförande och VD gällande arbetsordning för styrelsen och informerade ägaren. Ägaren konstaterade då att Vattenfalls verksamhet och investeringarna låg i linje med den av riksdagen beslutade verksamhetsinriktningen. Investeringarna följde också den strategi som har redovisats öppet till riksdagen och allmänheten sedan åtminstone 1996. Regeringen har inte uttryckt något specifikt för Vattenfall utöver vad som är beslutat av riksdagens i energibeslutet. Ägaren har uttryckt att styrelserna i statliga företag aktivt bör följa företagens insatser i frågor som rör ekonomisk, ekologisk och socialt hållbar utveckling. Det är styrelsens ansvar att se till att miljöfrågor prioriteras. Vattenfall behandlar miljöfrågor affärsmässigt i enlighet med vad riksdagen beslutat. Vattenfalls investeringar i utlandet är precis avslutade och ingen tillväxtinvestering görs på så kort sikt. Ägaren har satt ett avkastningskrav på 15 % av synligt eget kapital och att det skall uppnås under finansiell stabilitet genom att vidmakthålla en hög kreditvärdighet. I de affärsplaner som gäller kommer målet att uppnås under 2005. Regeringen har inte lämnat några särskilda instruktioner i fråga om kravet att med särskild uppmärksamhet följa upp ny el-teknik. Däremot har Näringsdepartementet genom sin modell för aktivt ägande kunnat kontrollera att styrelsen och bolagets ledning följer det som riksdagen beslutat om avseende ny el-teknik. Utfrågning med statssekreteraren Claes Ånstrand Utskottet har hållit offentlig utfrågning med statssekreterare Claes Ånstrand, Näringsdepartementet, bilaga B2. Claes Ånstrand har vid utfrågningen anfört bl.a. Vattenfall opererar som en av flera aktörer på en avreglerad och konkurrensutsatt marknad. Det finns två utgångspunkter som varit väldigt viktiga, och som också har stöd i riksdagsbeslutet, för Vattenfalls agerande på den här marknaden och det är affärsmässighet och konkurrensneutralitet. Om Vattenfall åtar sig eller får uppgifter som försvagar lönsamheten i bolaget så kommer man också att bryta mot det affärsmässighetskrav som finns på bolaget. Om bolaget får särskilt stöd, t.ex. genom ett minskat avkastningskrav, kommer man i konflikt med konkurrensneutralitetsbegreppet och sannolikt kommer det också att bedömas som ett otillåtet statsstöd. Ekonomisk styrka för Vattenfall är en förutsättning för att bolaget på ett aktivt sätt skall kunna delta i omställningen av energisystemet. Regeringen följer bolaget med utgångspunkt i styrelserepresentation. Regeringen har en löpande dialog med bolaget framförallt med styrelsens ordförande. Styrelsen är strategiskt det viktigaste styrinstrumentet. Styrelsen i sin helhet speglar ägarens styrning över bolaget. Styrelseledamöterna skall följa de beslut som riksdagen har tagit i det här avseendet. Det är de direktiv som man har från ägarens sida. Det är utgångspunkten och på detta sätt baserar de sin strategi och sin affärsplan. Varje enskilt investeringsbeslut prövas inte av ägaren utan det är inriktningen av verksamheten som prövas av ägaren. Självklart har också Vattenfalls engagemang i Tyskland också diskuterats mellan ägaren och den dåvarande ledningen. Investeringarna i Europa har byggt på förutsättningen att Vattenfall skall skapas som ett väldigt konkurrenskraftigt energibolag i den europeiska miljön. Målet om affärsmässighet är väldigt tydligt uttalat av riksdagen, och det är en förutsättning för den här verksamheten. När det gäller de andra delarna som är uttalade av riksdagen är förutsättningen att också de sker inom ramen för affärsmässighet. Huvuduppgiften är att Vattenfall uppfyller marknadsmässiga avkastnings- och utdelningskrav i sin affärsverksamhet. Det finns också ett antal andra uppdrag på Vattenfall. Vattenfall uppfyller såväl affärsmässighetskravet som kravet att vara en aktiv part i diskussionen om förnybar energi och satsar uppenbart en hel del resurser på det arbetet. Att affärsmässigheten är högre prioriterad än investeringar i förnybara energislag är väl vad riksdagen uttalat. Den miljöpolicy som bolaget håller sig med kanske är den främsta som är representerad på den europeiska horisonten på det här området. Sedan år 1997 har Vattenfall satsat 4,3 miljarder kronor på forsknings- och utvecklingsområdet inom ramen för förnybar energi. Utskottets ställningstagande Utskottets granskning gäller i detta fall frågan om regeringen handlat på ett sätt som är förenligt med vad riksdagen beslutat. Det blir därvid i första hand fråga om det som riksdagens beslut innebär i fråga om omställningen av det svenska energisystemet. Granskningen har också avseende på regeringens agerande för att motverka koncentration på den svenska energimarknaden. För att kunna genomföra granskningen har utskottet riktat uppmärksamheten mot det sätt på vilket regeringen utövat statens roll som ägare av Vattenfall. Huruvida regeringens styrning av företaget varit förenlig med vad riksdagen beslutat visar sig i de hänseenden som granskningen avser i det sätt på vilket Vattenfall uppträtt. De olika mål som Vattenfall i sin verksamhet skall uppfylla har uppenbarligen inte kunnat nås utan omsorgsfulla avvägningar. Något som väcker ett särskilt intresse vid utskottets granskning är de stora investeringar som Vattenfall gjort i Tyskland. Det kan givetvis finnas utrymme för olika bedömningar i frågan om dessa investeringar bidragit till att uppnå målen för Vattenfalls verksamhet. Vad som kommit fram under granskningen ger emellertid inte grund för någon annan bedömning än att Vattenfalls agerande kan anses förenligt med vad riksdagen har beslutat. Utskottet har följaktligen inte skäl att rikta kritik mot regeringen eller något enskilt statsråd för att ha brustit i fråga om styrningen av Vattenfall eller för att ha åsidosatt vad riksdagen beslutat. 2.4 Finansminister Bosse Ringholms hantering av frågan om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting Ärendet Anmälan I en anmälan, som kom in till konstitutionsutskottet den 11 september 2002, har begärts att utskottet granskar finansminister Bosse Ringholms hantering av frågan om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting. Anmälan, som redovisas närmare nedan, finns intagen i bilaga A 2.4.1. Riksdagsärendet Proposition Regeringen lade våren 2002 fram en proposition med förslag om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting (prop. 2001/02:95). Genom förslaget avsåg regeringen att ge kommuner och landsting möjlighet att upprätthålla sysselsättningen och tidigarelägga nyanställningar. Följden skulle bli att kommunernas och landstingens verksamheter kunde stärkas samtidigt som en ökning av arbetslösheten motverkades. Enligt förslaget beräknades stödet uppgå till sammanlagt tre miljarder kronor. Underlaget för stödet skulle utgöras av lönekostnader för verksamheter som bedrivs i egen regi med tillägg för beräknade lönekostnader i verksamheter som köps in från andra producenter. Stödet skulle bestå av två delar - ett generellt stöd och ett nyanställningsstöd. Det generella stödet skulle uppgå till 1 % av underlaget för 2001. Nyanställningsstödet skulle uppgå till knappt 33 % av den beräknade lönekostnadsökningen till följd av nyanställningar mellan 2001 och 2002. Stödet skulle tillgodoföras kommuner och landsting genom en kreditering på deras skattekonton. Det generella stödet skulle tillgodoföras under 2002, medan nyanställningsstödet skulle tillgodoföras under 2003. Riksdagen föreslogs godkänna de riktlinjer för stödet som regeringen lade fram i propositionen. Närmare bestämmelser om stödets utformning skulle meddelas av regeringen. Riksdagen föreslogs också anta en särskild lag om kreditering på skattekonto av tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting. I propositionen redovisades att den beretts med Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Riksskatteverket samt att synpunkter framförda från Föreningen Svenskt Näringsliv ingått i beredningen av ärendet. Förslagen i propositionen angavs i huvudsak ha utformats i enlighet med de synpunkter som kommit fram under beredningen. I fråga om utformningen av stödet betonades att det, som Föreningen Svenskt Näringsliv framhållit, måste beaktas att kommuner inte bara bedriver verksamhet i egen regi, utan även i viss utsträckning köper verksamhet från andra utförare. Andra utförare kan vara privata eller kommunala företag. Kommuner kan även köpa verksamhet av andra kommuner. För att kunna upprätthålla konkurrensneutraliteten i valet mellan att bedriva verksamheten i egen regi och att köpa den, bedömde regeringen att en andel av kommunernas kostnader för köpt verksamhet borde ingå i underlaget för beräkning av stödet. Andelen borde enligt regeringen beräknas så att den i möjligaste mån kunde antas motsvara lönekostnaderna i köpt verksamhet. Utifrån uppgifter som lämnats av Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet ansåg regeringen att lönekostnadernas andel i köpt verksamhet kunde beräknas till hälften. Det mot- svarade den andel som lönekostnaderna uppgick till i den verksamhet som bedrevs i egen regi. Riksdagsbehandling Finansutskottet genomförde under sin beredning av ärendet en utfrågning om tillfälligt sysselsättningsstöd till kommunsektorn. Till utfrågningen var inbjudna - utom finansminister Bosse Ringholm och statssekreterare Curt Malmborg, Finansdepartementet - representanter för Arbetsmarknadsstyrelsen, Ekonomistyrningsverket, Konkurrensverket, Svenska Kommunförbundet och Almega. Representanten för Konkurrensverket anförde att vid en genomgång av propositionen kunde konstateras att det i den fanns en klart uttalad ambition att villkoren skall vara konkurrensneutrala oavsett ägare eller associationsform och att Konkurrensverket tyckte detta var bra. Från Konkurrensverkets sida fanns inte heller några principiella synpunkter på förslaget som sådant. Däremot fanns synpunkter på entreprenadbegreppet. I sitt betänkande 2001/02:FiU25 tillstyrkte finansutskottet regeringens förslag. Utskottet anförde i sitt ställningstagande att den kommunala sektorn svarar för verksamheter som är av avgörande betydelse för välfärden och att den strama ekonomiska situationen det senaste decenniet har inneburit att nyanställningarna har hållits tillbaka i denna sektor. Utskottet anförde också att det under åren framöver väntas stora pensionsavgångar inom kommuner och landsting samtidigt som de demografiska faktorerna kommer att leda till kraftigt ökade service- och vårdbehov och att detta sammantaget talar för ett stort rekryteringsbehov i den kommunala verksamheten. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att regeringens förslag om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommunsektorn var välmotiverat. Ett utökat stöd skulle göra det möjligt att stärka kvaliteten i den kommunala verksamheten och upprätthålla sysselsättningen samt tidigarelägga planerade nyanställningar. Därigenom motverkades en ökning av arbetslösheten samtidigt som verksamheten stärktes inom sektorer som har stor betydelse för välfärden. Utskottet anförde vidare att sysselsättningsstödet kommer att redovisas tydligt i statsbudgeten för riksdagen. De grundläggande principerna om transparens i den statliga redovisningen som utgör utgångspunkten för budgetlagens krav på bruttoredovisning var därmed väl tillgodosedda. Företrädare för Moderaterna, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet reserverade sig dels för avslag på lagförslaget, dels för avslag på förslaget om riktlinjer för stödet. Vid behandlingen i kammaren den 4 april 2002 av betänkandet anförde finansministern följande på fråga om förekomsten av kontakter med Europeiska kommissionen i ärendet (prot. 2001/02:90 anf. 191). Vår bedömning - - - är att vi inte har ansett oss behöva gå till EU-kommissionen vare sig när vi har sänkt skatten för individer eller för företag eller när vi har sänkt bokmomsen. Vi har gjort den bedömningen att det är förenligt med de gällande reglerna. Om vi som ett led i konjunkturbedömningen stärker kommunernas ekonomi under ett år via den teknik som vi föreslår är vår bedömning att det är förenligt med de regler som Europeiska kommissionen har. Europeiska kommissionen har naturligtvis all anledning att se till att medlemsstaterna också försöker bekämpa en försämrad konjunktur och se till att trycka ned arbetslöshetsrisker. - - - Anna Kinberg (m) hänvisade i debatten till ett brev från kommissionsledamoten Mario Monti, med ansvar för konkurrensfrågor och anförde följande (a.prot. anf. 198). - - - I det här brevet besvarar han mina funderingar kring förslagets lämplighet ur konkurrenssynpunkt, dvs. enligt EG-rätten. - - - - - - Mario Monti skriver, till skillnad från Bosse Ringholms uppfattning, att han vill påminna om att enligt artikel 88, § 3, i EG-stadgan ska kommissionen i god tid informeras av medlemsstaterna för att hinna komma med sina synpunkter om sådana planer på statligt eller snedvridande stöd. Sverige bör icke genomföra de föreslagna åtgärderna innan denna procedur har resulterat i ett slutligt avgörande. Det här var min fria översättning från engelska och jag vill gärna delge Bosse Ringholm det här brevet. Under debatten framställdes i kammaren yrkande om återförvisning av ärendet till finansutskottet för ytterligare beredning. Detta yrkande bifölls och finansutskottet behandlade ärendet åter i sitt betänkande 2001/02:FiU26. Finansutskottet såg vid sin förnyade behandling av ärendet inte någon anledning att i sak ändra de ställningstaganden som utskottet gjort i betänkande FiU25. Utskottet påpekade att det under överläggningarna om FiU25 hävdats att förslaget skulle innebära en konkurrenssnedvridning och inte vara förenligt med artikel 87 i EG-fördraget. Utskottet framhöll med anledning av detta att beräkningsgrunden för det tillfälliga sysselsättningsstödet omfattade både kommuners och landstings egna lönekostnader samt en uppskattad lönekostnad avseende köpt verksamhet. Enligt finansutskottets mening var stödet förenligt med EG- rättens krav på konkurrensneutralitet. Företrädarna för Moderaterna, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna reserverade sig även i detta betänkande mot utskottets förslag till beslut. Centerpartiet var inte företrätt vid betänkandets justering. Riksdagen fattade den 10 april 2002 beslut i ärendet enligt finansutskottets förslag (rskr. 2001/02:198). Lag (2002:179) om kreditering på skattekonto av tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting utfärdades den 18 april 2002 och förordning (2002:366) om tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting den 16 maj 2003. Uppgifter i anmälan I anmälan anförs att ärendet om tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting återremitterades till finansutskottet på grund av att det i kammardebatten framkommit kritik mot propositionen bl.a. i form av ett svar från kommissionen utifrån en förfrågan om att Sverige inte bör låta förslaget träda i kraft innan en prövning av kommissionen är avslutad. I anmälan hänvisas till att finansutskottet efter återremissen gjorde bedömningen att regeringens förslag var förenligt med EG-rätten, och anmälaren anför att det inte är utskottet utan kommissionen som skall göra den bedömningen. Vidare anför anmälaren att hon efter riksdagsbeslutet gjort en formell anmälan till kommissionen och att en utredning pågår inom kommissionen för att pröva om den av regeringen föreslagna åtgärden är förenlig med EG-fördragets artikel 87 § 1 avseende otillåtet statsstöd. Enligt anmälaren har regeringen brustit mot grundlagens beredningskrav i det att man inte inhämtat behövliga upplysningar från berörda myndigheter, i det här fallet kommissionen. Gällande bestämmelser Regeringsformen Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter vid beredningen av regeringsärenden. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig. EG-fördraget Enligt EG-fördragets artikel 87 punkt 1 är, om inte annat föreskrivs i fördraget, stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Enligt artikel 88 punkt 1 skall kommissionen i samarbete med medlemsstaterna fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i dessa stater. Kommissionen skall lämna förslag till medlemsstaterna avseende lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den gemensamma marknadens funktion. I artikel 88 punkt 2 första stycket föreskrivs bl.a. att om kommissionen, efter att ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, eller att sådant stöd missbrukas, skall kommissionen upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer. Kommissionen skall enligt artikel 88 punkt 3 underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser att någon sådan plan inte är förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 87, skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges i punkt 2. Medlemsstaten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande lett till ett slutgiltigt beslut. I sin berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2002 (skr. 2002/03:60 s. 219) redovisar regeringen kommissionens fortlöpande arbete att förenkla och effektivisera statsstödsreglerna. Under året togs beslut om nya sektorsövergripande bestämmelser för regionalt stöd till stora investeringsprojekt och beslut om s.k. gruppundantag för sysselsättningsstöd. Vidare aviserade kommissionen en översyn av procedurförfaranden som gäller för stöd som måste anmälas till kommissionen för godkännande. Uppgifter från Finansdepartementet Konstitutionsutskottet har genom en skrivelse till Regeringskansliet begärt en redogörelse för på vilka grunder regeringen gjorde bedömningen att förslaget inte behövde anmälas till Europeiska kommissionen samt de övriga kommentarer som kan föranledas av vad som anförs i granskningsanmälan. Från Regeringskansliet har som svar på utskottets begäran överlämnats en inom Finansdepartementet upprättad promemoria, bilaga A 2.4.2, undertecknad av statssekreteraren Claes Ljungh. I promemorian noteras inledningsvis att kommuner och landsting har rätt att ta ut skatt för sin verksamhet och att, när staten ger bidrag till dem för att driva verksamheterna, är det inte någon åtgärd som är oförenlig med EG-fördraget. Motsvarande ekonomiska förstärkning skulle kunna åstadkommas genom en skattehöjning i kommunerna och landstingen. I promemorian framhålls vidare att det ställs upp flera kriterier i artikel 87 i EG-fördraget för att en statlig ekonomisk åtgärd skall falla in under tillämpningsområdet för statsstödsreglerna och att samtliga kriterier skall vara uppfyllda för att regelverket skall vara tillämpligt för en åtgärd. Ett av kriterierna är att åtgärden snedvrider eller hotar snedvrida konkurrensen. Enligt Regeringskansliet finns det en omfattande praxis när det gäller vilka stödåtgärder som kan anses förenliga med den gemensamma marknaden. Kravet på notifiering av en åtgärd inbegriper, framhålls i promemorian, att medlemsstaten själv gör en analys och bedömning av åtgärder samt tar ställning till om den kan antas vara av sådant slag att den omfattas av regelverket för statsstöd. Medlemsstaten måste bl.a. ta ställning till om den snedvrider eller hotar snedvrida konkurrensen. Utan en sådan föregående prövning skulle i princip varje åtgärd som innebär att statliga medel kommer till användning i ekonomisk verksamhet - t.ex. anslag till verk och myndigheter - omfattas av en notifieringsplikt enligt EG-fördraget. Detsamma skulle gälla flertalet skatteförändringar. Eftersom så inte är fallet, måste medlemsstaten själv bilda sig en uppfattning om åtgärden faller inom tillämpningsområdet för statsstödsreglerna eller inte. I promemorian framhålls att det tillfälliga sysselsättningsstödet utformades för att vara konkurrensneutralt. Ingående analyser gjordes för att se till att förslaget hade denna effekt. Den slutliga utformningen av förslaget togs fram i nära samarbete med bl.a. representanter från Föreningen Svenskt Näringsliv och kommun- och landstingsförbunden samt att ingående diskussioner fördes med Näringsdepartementet. Det gemensamma arbetet resulterade i en samstämmig bedömning om att förslaget som det utformats inte skulle snedvrida eller hota snedvrida konkurrensen. Förutsättningar saknades då för att bereda förslaget som om det faller under tillämpningsområdet för statsstödsreglerna i EG-fördraget, eftersom kriterierna för statsstöd inte är uppfyllda. Vid en sådan bedömning saknas uppenbarligen grund för att notifiera förslaget till kommissionen. Det framhålls också att regeringens bedömning av att förslaget är konkurrensneutralt fått stöd från flera håll, bl.a. Konkurrensverket. Slutligen påpekas att kommissionen har inlett en granskning av förslaget i enlighet med de skyldigheter som kommissionen har enligt EG- fördraget men - då promemorian upprättades - inte gjort något ställningstagande när det gäller frågan om det aktuella tillfälliga sysselsättningsstödet faller in under tillämpningsområdet för artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget. Som en kommentar till brevet från kommissionären Mario Monti till Anna Kinberg nämns att det är ett allmänt hållet svar med en redogörelse för reglerna om statsstöd enligt EG- fördraget och inte tar sikte på det förslag som regeringen lämnade till riksdagen. Från Regeringskansliet har härefter inhämtats närmare uppgifter om kontakter mellan Europeiska kommissionen och Regeringskansliet i form av en förfrågan från kommissionen med därpå följande skriftväxling. Enligt uppgifterna tillskrev kommissionen Sverige, sedan den blivit informerad om att Sveriges regering förberedde en proposition om införandet av ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting i form av ett generellt stöd samt ett nyanställningsstöd, och påminde om innehållet i bl.a. artiklarna 87 och 88 i EG- fördraget. Skrivelsen innehöll en uppmaning att informera kommissionen om åtgärderna och förse kommissionen med all nödvändig information om dem för en bedömning av åtgärdernas förenlighet med de nämnda artiklarna. Som svar på kommissionens begäran översändes från Regeringskansliet den aktuella propositionen samt lagen (2002:179) om kreditering på skattekonto av tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting och förordningen (2002:366) om tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting. Därtill fogades kommentarer. I kommentarerna framhölls bl.a. att regeringen utformat bestämmelserna för den aktuella åtgärden så att kommuner och landsting skulle få samma stöd för lönekostnader oavsett om verksamheten bedrivs i egen regi eller genom privata utförare, att - för att kunna upprätthålla konkurrensneutraliteten i valet mellan att bedriva verksamhet i egen regi och att köpa den - en viss bestämd andel av kommunernas kostnader för köpt verksamhet ingått i underlaget för beräkning av åtgärdens kostnader samt att det enligt regeringens uppfattning med den givna utformningen givits sådana förutsättningar att konkurrenssnedvridande effekter mellan kommunala och andra aktörer inte skulle uppstå. Frågan om tillämpligheten av EG-fördragets artiklar 87 och 88 borde enligt regeringen ses i ljuset av de mått och steg som vidtagits i enlighet med lämnad beskrivning. Utformningen hade gjorts med uttrycklig hänsyn till konkurrensintresset och enligt regeringens bedömning på ett sådant sätt att också eventuella risker för snedvridningar med påverkan på samhandeln undviks. Sakkunnigyttrande Utskottet har begärt ett yttrande i ärendet från professorn i Europarätt vid Stockholms universitet Ulf Bernitz. Yttrandet finns intaget som bilaga A 2.4.3. I yttrandet anför Bernitz, som tagit del av propositionen och annat relevant riksdagstryck, granskningsanmälningen, Finansdepartementets ovan nämnda promemoria och en dessförinnan inom utskottskansliet upprättad promemoria, som sammanfattande slutsats följande. Det ifrågavarande sysselsättningsstödet utgör ett statsstöd i EG-rättens mening. På basen av tillgängligt material kan jag emellertid inte finna att stödet skulle vara ägnat att snedvrida konkurrensen eller påverka handeln mellan medlemsstaterna. Av grundläggande betydelse är härvid att stödet, såvitt jag kunnat bedöma, utformats konkurrensneutralt vad gäller förhållandet mellan kommunal verksamhet i egen regi och köpt utförarverksamhet. Regeringen synes därför ha haft gott fog för sin bedömning att en notifiering enligt artikel 88.3 EG-fördraget inte varit erforderlig. Utskottets ställningstagande Det är givetvis av vikt att EG-fördragets bestämmelser om underrättelse till kommissionen om planerade stödåtgärder följs. Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande av utskottet. 2.5 Utbildningsminister Thomas Östros hantering av frågan om barnomsorgsköerna i Göteborgs stad Anmälan I en granskningsanmälan till konstitutionsutskottet den 24 oktober 2002 begärs att utskottet granskar utbildningsminister Thomas Östros hantering av frågan om barnomsorgsköerna i Göteborgs stad (bilaga A 2.5.1). I anmälan anförs att kommunerna sedan 1995 är skyldiga att tillhandahålla förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg för barn mellan ett och tolv år. Föräldrar som anmäler behov skall erbjudas plats utan oskäligt dröjsmål. Enligt anmälaren har Göteborgs kommun vid samtliga uppföljningar som har gjorts sedan 1995 uppvisat problem då såväl förskole- som skolbarn inte har fått barnomsorgsplats utan oskäligt dröjsmål. I anmälan anförs att Göteborgs kommun därmed bryter mot 2 kap. 7 § skollagen. Enligt anmälaren ger 15 kap. 15 § skollagen regeringen möjlighet att vidta åtgärder om en kommun grovt eller under längre tid åsidosatt sina skyldigheter. Konstitutionsutskottet bör därför granska om utbildningsministern brustit i sin tjänsteutövning. Gällande bestämmelser I 1 kap. skollagen (1985:1100) finns allmänna föreskrifter om bl.a. utbildning för barn och ungdom. Enligt 1 kap. 1 § anordnar det allmänna - utom utbildning i form av förskoleklass, grundskola och gymnasieskola samt vissa motsvarande skolformer, nämligen särskola, specialskola och sameskola - också pedagogisk verksamhet i form av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen regleras i 2 a kap. skollagen. Bestämmelserna om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg har förts över från socialtjänstlagen till skollagen med verkan fr.o.m. år 1998 (prop. 1997/98:6, bet. 1997/98:UbU5, rskr. 1997/98:107, SFS 1997:1212). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också enligt 15 kap. 5 § meddela vissa föreskrifter om mottagande av barn i förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg (prop. 2000/01:115, bet. 2001/02:UbU3, rskr. 2001/02:11, SFS 2001:799). Av bestämmelserna i skollagen är det enligt 1 kap. 1 § tredje stycket endast 2 a kap. och 15 kap. 5 § som gäller för verksamheterna förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Enligt 2 a kap. 1 § svarar varje kommun för att barn som är bosatta i Sverige och som stadigvarande vistas i kommunen erbjuds förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Verksamheterna kan också anordnas av enskilda. Förskoleverksamheten avser barn som inte går i skolan. Skolbarnsomsorgen avser barn till och med tolv års ålder som går i skolan. Enligt 2 a kap. 7 § skall kommunen erbjuda plats utan oskäligt dröjsmål när vårdnadshavaren har anmält behov av plats inom förskoleverksamheten eller skolbarnsomsorgen. Enligt 15 kap. 15 §, vartill hänvisas i anmälan, får regeringen meddela de föreskrifter för kommunen eller på kommunens bekostnad vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa bristen, om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sina skyldigheter enligt skollagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Bestämmelsen infördes i skollagen efter förslag av regeringen i 1991/92 års kompletteringsproposition (1991/92:150 bilaga II:5, bet. 1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345). Förarbetsuttalanden till 2 a kap. 7 § skollagen I propositionen om utvidgad lagreglering på barnomsorgsområdet (prop. 1993/94:11 s. 46) anförde regeringen i specialmotiveringen till den paragraf som motsvarar nuvarande 2 a kap. 7 § skollagen[6] att en viss varseltid ibland måste accepteras från det att vårdnadshavaren har anmält behov av plats till det en plats kan ordnas. Hur lång tid som kan vara skälig kan variera från fall till fall beroende bl.a. på tillgång till platser och föräldrarnas önskemål om placering. I propositionen anfördes att många kommuner tillämpade en anmälningstid om tre till fyra månader innan plats erhölls, vilket regeringen ansåg vara en skälig handläggningstid. Skolverkets tillsyn Som tillsynsmyndighet för skolväsendet och barnomsorgen skall Skolverket kontrollera att huvudmännen följer de lagar och förordningar som gäller för skola och barnomsorg. Skolverket kan besluta om att inleda tillsyn om t.ex. en förälder uppger att det finns brister i skolan eller i barnomsorgen. Skolverket genomför även tillsynsutredningar på eget initiativ. Dessa kan gälla såväl ett enskilt barns eller elevs rätt som mer omfattande frågor, t.ex. kommunernas styrning och egenkontroll av sin verksamhet. En tillsynsutredning skall svara på frågan om huvudmannen fullgjort sitt ansvar enligt de statliga bestämmelserna eller inte. Om utredningen visar att huvudmannen brustit i sitt ansvar riktar Skolverket kritik. Skolverkets beslut skall ses som en vägledning i hur de gällande bestämmelserna skall förstås i en viss situation. I tillsynen begränsar sig Skolverket således till att avgöra om förhållandena i det aktuella fallet varit förenliga med gällande bestämmelser eller inte. Någon värdering därutöver görs inte i tillsynen. Om Skolverket riktar kritik förutsätts att huvudmannen vidtar åtgärder så att de brister som kritiserats rättas till. Om huvudmannen får kritik följer Skolverket upp beslutet efter cirka tre månader. Skolverket kontrollerar då att huvudmannen har vidtagit åtgärder för att rätta till de konstaterade bristerna i verksamheten. Skolverket har för närvarande inga egentliga sanktionsmöjligheter gentemot de verksamheter som har offentlig huvudman. Sedan 1995 har Skolverket handlagt fyra ärenden som rör plats inom barnomsorgen där Göteborg är huvudman. (Tre av ärendena rör Göteborgs kommun och ett rör Partille kommun.) Samtliga ärenden anmäldes under 2001 och grundar sig på anmälan till Skolverket. I samtliga fall har Skolverket uttalat kritik. I regleringsbrevet för Skolverket 2002 har regeringen framhållit att ett av Skolverkets mål är att öka tillsynen i absoluta tal i förhållande till föregående år. Räknat fr.o.m. 2000 skall den systematiska tillsynen årligen omfatta minst en sjättedel av landets kommuner, så att alla kommuner blir föremål för tillsyn minst vart sjätte år. Vad gäller återrapportering till Utbildningsdepartementet anges bl.a. att omfattningen av Skolverkets fullständiga utredningar med anledning av anmälningar och hur de anmälningar som inte lett till fullständig utredning har hanterats skall återrapporteras. Vidare skall Skolverket återrapportera i vilken omfattning kritik har riktats mot en huvudman och orsakerna till denna kritik. Verket skall särskilt rapportera omfattningen och vilka åtgärder de olika huvudmännen vidtagit med anledning av kritiken. Skolverket har i en rapport i oktober 2002 (Plats utan oskäligt dröjsmål - Uppföljning av tillgängligheten till barnomsorg i maj 2002) redovisat tillgänglighet vad gäller plats inom barnomsorgen. I rapporten erinras om att bestämmelserna om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg ingick i socialtjänstlagen t.o.m. utgången av år 1997 och att Socialstyrelsen intill dess gjorde uppföljningar av tillgängligheten till plats inom barnomsorgen. Skolverket har därefter följt upp bestämmelsen om "utan oskäligt dröjsmål" våren 1998 och våren 2001. Uppföljningarna har visat att de flesta kommuner kan leva upp till bestämmelsen. I rapporten anförs att Göteborgs kommun hör till de 14 kommuner som vid den senaste undersökningen inte kunde tillhandahålla barnomsorgsplats till förskolebarn utan oskäligt dröjsmål. Enligt rapporten hade Göteborgs kommun samma problem 1995, 1996, 1998 och 2001. Göteborg har inte heller kunnat tillhandahålla barnomsorgsplats till skolbarn utan oskäligt dröjsmål vid den senaste undersökningen. Kommunen hade samma problem 1995, 1996, 1998 och 2001. Uppgifter från Utbildningsdepartementet Konstitutionsutskottet har genom en skrivelse till Regeringskansliet begärt svar på frågor dels om regeringen erhållit rapporter från Skolverket angående platsbristen inom barnomsorgen i Göteborgs kommun och - om så varit fallet - en redogörelse för regeringens hantering av dessa, dels i vilken utsträckning regeringen vidtar åtgärder med stöd av 15 kap. 15 § skollagen. Utskottet har också begärt de kommentarer som granskningsanmälan i övrigt kan föranleda. Från Regeringskansliet har inkommit svar i form av en promemoria 2003-01-07 från Utbildningsdepartementet, se bilaga A 2.5.2. Utbildningsdepartementet konstaterar i promemorian sammanfattningsvis att regeringen saknar möjlighet att ingripa enligt 15 kap. 15 § skollagen vid brister i fråga om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg, eftersom bestämmelsen inte är tillämplig i fråga om dessa verksamheter, och att bestämmelsen heller aldrig tillämpats i något annat sammanhang. Därutöver konstaterar Utbildningsdepartementet att frågan om statens sanktionsmöjligheter är under beredning inom departementet, att departementet erhållit tre rapporter från Skolverket, där bl.a. situationen i Göteborg beskrivs, och att Göteborg enligt Skolverkets uppgifter under våren 2003 kommer att leva upp till skollagens krav på att erbjuda plats utan oskäligt dröjsmål. I promemorian anges närmare att regeringen har gjort bedömningen att det bör prövas utökade sanktionsmöjligheter mot skolhuvudmän som inte fullgör sitt ansvar och att därför 1999 års skollagskommitté fått i uppdrag att utreda frågan om statens sanktionsmöjligheter (dir. 1999:15). Kommittén överlämnade sitt betänkande Skollag för kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121) den 16 december 2002. I betänkandet föreslås att statens sanktionsmöjligheter mot skolhuvudmän utökas genom att Skolverket ges rätt att vid vite förelägga huvudman för verksamhet som står under verkets tillsyn att fullgöra sina åligganden. Förslaget omfattar även förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Möjligheten för regeringen att meddela föreskrifter för kommunen eller, på kommunens bekostnad, vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa brister, föreslås i betänkandet kunna tillämpas även inom förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen. Avsikten var vid promemorians avfattande att inom kort sända ut kommitténs betänkande på remiss. Utskottets ställningstagande Granskningen föranleder inte något uttalande. **FOOTNOTES** [6]: 14 b § socialtjänstlagen (1980:620) 2.6 Miljöminister Lena Sommestads ansvar i fråga om Sveriges agerande vid Internationella valfångstkommissionens möte Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A2.6.1, har begärts att konstitutionsutskottet granskar vad som förevarit vid Internationella valfångstkommissionens omröstning de 14 oktober 2002. Anmälaren framhåller att Sverige de senaste åren har motsatt sig att Island skall bli medlem i Internationella valfångstkommissionen på grund av att Island vill återuppta den kommersiella valfångsten. Vid kommissionens sammanträde den 14 oktober 2002 röstade enligt anmälaren Sverige för att Island skall erhålla fullvärdigt medlemskap i kommissionen. Anmälaren anför att Sveriges röst var utslagsgivande. Vidare hänvisar anmälaren till att statssekreteraren i Miljödepartementet anfört att Sverige inte ändrat inställning till kommersiell valfångst och att omröstningsresultatet inte motsvarar regeringens politiska vilja. Samtidigt har enligt anmälaren rättschefen i Utrikesdepartementet uppgivit att den svenska delegationen röstat i enlighet med de instruktioner man givits. Anmälaren anför att rättschefen vidare uppgett att det var bråttom mellan omröstningarna och att det blev fel när tjänstemännen skulle kontrollera med Regeringskansliet. Enligt anmälaren visar det som förevarit på brister i Regeringskansliet, mer specifikt Miljödepartementet. Anmälaren anser att bristerna kan hänföras till på förhand givna instruktioner och kommunikationen mellan berörda under valfångstkommissionens pågående möte samt ger en tydlig indikation om bristande kunskap om kommissionens omröstningsprocedurer. Till grund för granskningen har bl.a. legat promemorior upprättade inom Miljödepartementet, bilagorna A2.6.2-4, samt två utfrågningar, bilagorna B3 och B4. Behandling i riksdagen av frågor om valfångst m.m. Behandling av motionsyrkanden under 2001/02 Under riksmötet 2001/02 behandlade riksdagen en motion från allmänna motionstiden 2001 som rörde valfångstfrågor. Enligt motionen borde riksdagen ge regeringen till känna vad i motionen anfördes om valjakt och svensk valpolitik samt om att regeringen borde lägga fram en svensk tydlig politik mot valfångst. Miljö- och jordbruksutskottet konstaterade att det vid tidigare tillfällen behandlat frågor om valjakt och svensk valpolitik, bl.a. i betänkandet 2000/01:MJU3 (bet. 2001/02:MjU24). Med anledning av nu aktuella motionsyrkanden hade utskottet inhämtat följande från Miljödepartementet. Sverige hade under det senaste decenniet spelat en mycket aktiv roll inom IWC (International Whaling Commission) för att skapa ett fungerande system som kan garantera alla valbestånds långsiktiga fortlevnad. Detta arbete hade förstärkts sedan Sverige år 2001 blev ordförande för IWC. Sedan den kommersiella valfångsten stoppades på 1980-talet förekom enbart valfångst av ursprungsbefolkningar, för vetenskapliga ändamål (Japan) och med stöd av legala undantag (Norge). Fångsten utgjorde ca 3 000 individer eller 0,5 % av totalpopulationen. Island hade nyligen begärt att få återinträda i IWC, med förbehåll att erhålla undantag mot gällande valfångstförbud. Sverige hade som enda nordiskt land motsatt sig detta. Skyddsområden hade skapats i Antarktis, och förslag om ytterligare områden i Sydatlanten och i Stilla Havet stöddes av Sverige. Under år 2002 deltog Sverige inte bara i IWC:s årsmöte i Japan utan också i andra förberedande möten i Nya Zeeland, Sverige och Danmark för att skapa förutsättningar för ett bra resultat vid årets förhandlingar. Inom IWC var motsättningarna stora vad gäller valfångstens villkor, och organisationen var uppdelad i två likstora grupper. För att IWC skulle kunna fortsätta att spela en reell bevaranderoll i arbetet med världens valar måste motsättningarna lösas. I annat fall kunde ett avtalslöst tillstånd uppstå. Sverige stödde majoritetslinjen inom bevarandesidan som innebär att en framtida, utökad valfångst endast får ske på nationellt vatten och förutsatt att export av valprodukter är förbjuden, att skyddsområden skapas i alla oceaner och att ett objektivt och vetenskapligt grundat regelverk för beståndsuppskattningar och jaktmetoder upprättas. Den totala fångsten inklusive all annan antropogent betingad dödlighet skall då regleras på sådant sätt att alla valbestånd blir långsiktigt säkrade. En viss valfångst kommer med tiden att bli nödvändig eftersom en avvägning måste ske gentemot bl.a. möjligheten att utnyttja fisk som föda för en växande världsbefolkning. Enligt den mycket högkvalitativa forskningsorganisation som IWC besitter, och där flera svenska forskare ingår, hade hoten mot världens valar minskat, även om det fanns några bestånd av storvalar som fortfarande var akut hotade. Enligt regeringen måste självklart såväl försiktighetsprincipen som ekosystemansatsen tillämpas vid förvaltningen. Sammanfattningsvis var den svenska positionen i valfrågan mycket klar och entydig. Sverige arbetade aktivt för att alla världens valar, också de mindre som tumlaren i Östersjön och i Västerhavet, skall kunna fortleva i tillräckligt stora bestånd. Detta framgick också av de miljökvalitetsmål som Fiskeriverket och Naturvårdsverket ansvarar för och arbetar med. Sverige intar en ledande roll inom IWC, och detta arbete sker i nära kontakt med alla de ideella organisationer som på ett aktivt sätt bidrar till valarnas fortbestånd. Med hänvisning till det anförda avstyrkte ett enigt utskott den aktuella motionen. Interpellationsdebatt den 15 november 2002 Miljöminister Lena Sommestad svarade den 15 november 2002 på en interpellation i riksdagen rörande hur Sverige kunde rösta för att Island skulle få bli medlem i Internationella valfångstkommissionen, IWC, med förbehåll att få återuppta kommersiell valfångst och om hur hon skulle kunna få till stånd en ändring av beslutet (prot. 2002/03:18 s. 1 f.). Interpellationen gällde också om hon var beredd att låta riksdagen bli delaktig i beslut om Sveriges inställning till frågor som rör kommersiell jakt på val och om hon var beredd att se över representationen vid IWC-mötena. Frågan gällde därutöver om hon var beredd att verka för att en valskyddskommission inrättas. Miljöministern anförde inledningsvis att Sverige under lång tid varit mycket aktivt för att stärka bevarandet av världens valpopulationer. Sveriges politiska uppfattning i valfångstsfrågan låg enligt henne fast - nämligen att ingen stat skall tillåtas att ensidigt återuppta valfångst och att kommersiell valfångst inte skall få bedrivas av något land så länge det finns en internationell överenskommelse om att detta inte får ske. Som svar på de ställda frågorna anförde hon att Sverige vid mötet i Cambridge bl.a. hade att ta ställning till en ny ansökan från Island om att få ansluta sig till den internationella valfångstkonventionen och bli medlem i IWC. Enligt den instruktion som hade utfärdats för den svenska delegationen hade denna att bevaka två intressen. Hon anförde att det rörde dels att se till att Islands nya ansökan behandlades på ett korrekt sätt i folkrättslig mening så att ansökan blev prövad i sak med den reservation som var fogad till ansökan, dels att i sak inte stödja Islands ansökan om anslutning på grund av den medföljande reservationen som skulle innebära att Island skulle tillåtas bedriva kommersiell valfångst från år 2006. Miljöministern framhöll att den isländska reservationen stod, som man från svensk sida såg det, i direkt konflikt med valfångstkonventionens ändamål och syfte. Vidare anförde miljöministern att Sveriges röstning inte innebar att Sverige accepterade den isländska reservationen eller att Island ska få börja fånga val, vilket också framgick av den röstförklaring som Sverige omedelbart gav efter omröstningen. Hon framhöll att den svenska genomgången av beslutet i Cambridge hade lett till att man inom kort skulle lämna den formella invändning som krävs för att Sverige inte skall bli folkrättsligt bundet av den isländska reservationen. Därutöver anförde miljöministern att man från svensk sida vill att Island skall vara med i IWC- arbetet, men utan sin reservation. Hon påpekade att om Island står utanför IWC är det "fritt fram" för isländsk valfångst. Från svensk sida skulle man nu ta upp nya diskussioner med Island om reservationen och det fortsatta arbetet i IWC med sikte på en lösning som Sverige och andra medlemsländer kan acceptera. Man skulle också från svensk sida i samråd med andra länder undersöka om det vid nästa IWC-möte går att få majoritetsstöd för en korrekt sakprövning. Som svar på frågan om hon var beredd att låta riksdagen bli delaktig i beslut om Sveriges inställning i frågor som rör kommersiell jakt på val anförde miljöministern att dessa frågor är sådana som enligt regeringsformen primärt hanteras av regeringen. Eftersom den övergripande svenska linjen inom IWC låg fast såg hon i dagsläget inget omedelbart skäl för någon ändrad ordning. I den fortsatta debatten anförde miljöministern bl.a. (s. 2.) att hon såg det som hände i Cambridge som ett misstag som man tog på stort allvar och som man agerade för att rätta till på olika sätt. Hon anförde att man skulle agera bilateralt gentemot Island för att försöka att förmå Island att ta tillbaka eller förändra denna reservation. Från svensk sida arbetade man för att resa frågan i sak vid nästa sammanträde. Man agerade också när det gällde procedurregler och arbetet inom IWC. Vidare anförde hon (s. 4) att hon inte var nöjd med utfallet vid omröstningen i Cambridge och att hon tyckte att man kunde ha lagt ned Sveriges röst när man hamnade i den här situationen. Däremot menade hon att delegationen som var på plats i Cambridge agerade på ett bra sätt. De hörde av sig hem. Den svåra situation som de hamnade i handlade enligt henne om tidsbrist och att man inte fick någon återkoppling till politisk nivå när de här frågorna kom i motsatsställning till varandra. Hon anförde att man naturligtvis kunde diskutera om de hade förberett sig tillräckligt. På grund av det inträffade hade man inom Regeringskansliet enligt miljöministern gått igenom sina rutiner, men inte hittat något problematiskt i dessa. Under hösten skulle man på departementet noga gå igenom den här typen av problem för att se hur man kunde bli skickligare på detta. Promemorior från Miljödepartementet Promemorian den 15 januari 2003 I en promemoria, som upprättats inom Miljödepartementet den 15 januari 2003, bilaga A2.6.2, anförs bl.a. följande. Internationella valfångstkonventionen är ett internationellt regelverk om valfångst. De länder som ansluter sig till konventionen är medlemmar i Internationella valfångstkommissionen (IWC). Valfångstkonventionen innehåller förbud mot kommersiell valfångst. I promemorian påpekas att länder som ansluter sig till konventionen förutsätts acceptera valfångstförbudet. Vidare anförs att i samband med IWC:s möte i London i juli 2001 hade Island bestämt sig för att åter ansluta sig till valfångskonventionen och hade lämnat in ett anslutningsinstrument. Anslutningsinstrumentet innehöll dock en reservation mot valfångstförbudet. Vid mötet i London beslutade enligt promemorian en majoritet av de närvarande länderna att 1) kommissionen hade kompetens att avgöra vilken effekt den isländska reservationen hade för Islands medlemskap i kommissionen, 2) kommissionen inte accepterade den isländska reservationen, och 3) Island endast fick medverka som observatör vid mötet. Därutöver anförs i promemorian att Island vid mötet i Japan i maj 2002 hade gett in ett nytt anslutningsinstrument. Vid detta möte beslutade IWC - med hänvisning till att detta anslutningsinstrument till sitt innehåll var identiskt med det i London - att Islands status som observatör fortfarande reglerades av det beslut som fattades i London. I promemorian anförs att Island gav in ett nytt anslutningsinstrument i samband med det extra mötet i Cambridge i oktober 2002, men med en reservation som inte var identisk med de tidigare reservationerna. I promemorian anförs att regeringen vid detta möte hade två politiska intressen att bevaka. Det ena avsåg huruvida innehållet i den nya isländska reservationen kunde accepteras från valbevarandesynpunkt (valbevarandeintresset). Det andra avsåg folkrättens krav på hur frågan om Islands medlemskap i kommissionen skulle behandlas (folkrättsintresset). I fråga om valbevarandeintresset framhålls i promemorian att även om skapandet av ett framtida hållbart regelverk om valfångst kan vinna på att Island är med i arbetet, kunde den nya isländska reservationen inte accepteras, eftersom den stred mot valfångstkonventionens syfte. När det gäller folkrättsintresset anförs att frågan om Islands medlemskap i kommissionen inte kunde anses ha blivit reglerad genom det tidigare beslutet i London, eftersom det vid mötet i Cambridge rörde sig om ett anslutningsinstrument som till sitt innehåll var nytt. Enligt promemorian följder detta av den svenska synen på vad folkrätten kräver. Vid mötet i Cambridge hade enligt promemorian den svenska delegationen en instruktion om hur den skulle agera mot bakgrund av såväl valbevarandeintresset som folkrättsintresset. Vad gäller den "fjärde voteringen" vid Cambridgemötet anförs i promemorian att ordföranden inför omröstningen förklarade som sin uppfattning att Islands anslutningsinstrument innehöll samma reservation som tidigare och att frågan om Islands medlemskap därför fortfarande reglerades av det beslut som kommissionen fattade år 2001 i London och att Island därför endast hade observatörsstatus. En invändning gjordes mot ordförandens förklaring. I promemorian anförs att eftersom ordförandens förklaring stred mot den svenska politiken såvitt avser folkrättsintresset innebar instruktionen att delegationen skulle avge en ja-röst, dvs. rösta ja till invändningen och därigenom underkänna ordförandens förklaring. Omröstningen utföll med en majoritet ja-röster. Enligt promemorian innebar detta i strikt mening att mötet underkände ordförandens förklaring. Kommissionen beslutade alltså att frågan om Islands medlemskap inte fortfarande reglerades av det beslut som fattades i London. I promemorian anförs att mötet då logiskt befann sig i situationen att det inte fanns något kommissionsbeslut som reglerade frågan om Islands medlemskap. Efter omröstningen visade det sig dock enligt promemorian att flera deltagare uppfattade omröstningsresultatet som att kommissionen hade beslutat sig för att slutligt godta Islands anslutning och den nya reservationen. I promemorian påpekas att om detta visar bli det verkliga resultatet av omröstningen, så har den svenska rösten bidragit till resultatet. På så sätt kan enligt promemorian Sveriges röst anses utgöra ett misstag. I promemorian framhålls att Sverige omedelbart efter omröstningen klargjorde sin position genom den muntliga invändning mot Islands reservation som framgår av bilaga 2 till Miljödepartementets promemoria "Vad hände på valfångstkommissionens möte i Cambridge" av den 25 oktober 2002. När det gäller det konstitutionella ansvaret anförs i promemorian bl.a. att vid tiden för valfångstkommissionens möte hade Lena Sommestad ansvar som vikarierande departementschef i Miljödepartementet. Hon ansvarade enligt promemorian ytterst för beredningen av den instruktion som skulle gälla för den svenska delegationens agerande i Cambridge. I promemorian anförs att detta följer av 14 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet. Av 15 § samma förordning följer att hon också ansvarade för att ärendet bereddes med övriga berörda statsråd. Vidare anförs att Regeringskansliet inför mötet i Cambridge hade kännedom om att Island avsåg att ansluta sig till Internationella valfångstkonventionen genom att lämna in ett nytt anslutningsinstrument som troligen skulle vara förenat med en ny reservation mot konventionens förbud mot kommersiell valfångst. Innehållet i reservationen var okänt. I promemorian framhålls att enligt den svenska politiken i valbevarandefrågor var det angeläget att Sverige inte accepterade en reservation som var oförenlig med konventionens syften. Inför mötet i Cambridge hade det enligt promemorian också förekommit kontakter mellan det svenska Regeringskansliet och Islands regeringskansli. De kontakterna avsåg Islands öskan om att dels vara med i valfångstkommissionens arbete, dels få en folkrättsligt korrekt behandling av ett nytt anslutningsinstrument. I promemorian påpekas att Sverige i de kontakterna gjorde klart för Island att Sverige inte kunde acceptera en reservation som strider mot valfångstkonventionens syften. I promemorian framhålls att ärendet alltså avsåg frågor som i relevanta delar berörde såväl Miljödepartementet som Utrikesdepartementet. Enligt promemorian rörde det intresse som var mest angeläget för Miljödepartementet att bevaka (valbevarandeintresset) vilken inställning Sverige hade till att Island i samband med en anslutning till konventionen skulle reservera sig mot konventionens valfångstförbud. Vid en sakprövning av den nya isländska reservationen skulle Sverige anse att reservationen inte var förenlig med konventionens syfte och att den därför inte skulle godtas. Vidare anförs att det intresse som var mest angeläget för Utrikesdepartementet att bevaka (folkrättsintresset) rörde hur Sverige skulle agera för att inte Islands skulle bli behandlat på ett sätt som stred mot folkrätten. Vid eventuella omröstningar i processuella frågor skulle Sverige verka för att frågan om Islands medlemskap hanterades på rätt sätt. I promemorian framhålls att det betyder att Sverige inte skulle acceptera en processuell ordning som innebar att frågan om Islands reservation kunde komma att anses avgjord redan i London. Därutöver anförs att Lena Sommestad hade det konstitutionella ansvaret för att ärendet blev berett på ett sådant sätt att den svenska delegationen i Cambridge fick instruktion att agera i enlighet med vad som var den svenska regeringens gemensamma vilja. I promemorian framhålls att det gällde såväl synen på innehållet i den nya isländska reservationen mot valfångstförbudet (valbevarandeintresset) som synen på hur mötet skulle behandla frågan om Islands medlemskap i valfångstkommissionen (folkrättsintresset). I promemorian anförs vidare att ett statsråds ansvar som departementschef innebär att se till att det i departementet finns en organisation som är ändamålsenlig med avseende på de krav som ställs i förordningen med instruktion för Regeringskansliet. Ansvaret utövas enligt promemorian bl.a. genom att se till att organisationen, bemanningen och arbetsformerna i departementet är sådana att en delegation som företräder Sverige får den instruktion som återspeglar regeringens vilja. Enligt promemorian har Miljödepartementets interna utredning visat att det inte förelåg någon brist beträffande organisationen, bemanningen eller arbetsformerna. Utredningen har också visat att den svenska delegationens agerande överensstämde med den gemensamt beredda instruktion som gällde. Vidare anförs att det alltid finns ett utrymme för olika bedömningar hos inblandade individer, t.ex. i fråga om vad som i en plötsligt uppkommen situation och inom givna ramar är möjligt att åstadkomma eller måste åstadkommas, även om det ansvariga statsrådet har sett till att organisationen, bemanningen och arbetsformera uppfyller de beskrivna kravet. I promemorian framhålls att det alltså är ofrånkomligt att det kan göras bedömningar som statsrådet inte råder över. I det här fallet uppstod enligt promemorian en akut fråga om huruvida det var nödvändigt att ändra en tidigare gemensamt beredd instruktion. Frågan lyftes inte till ansvariga politiker. Därutöver anförs att händelserna i Cambridge utvecklade sig på ett sådant sätt att den svenska delegationen insåg att den kunde komma att behöva ta ställning till ett förslag om att frågan om Islands medlemskap skulle anses ha blivit avgjord i London redan ett och ett halvt år före mötet i Cambridge. Det fanns en risk för att de två svenska intressen som delegationen hade att bevaka (valbevarande- resp. folkrättsintresset) skulle komma i konflikt i en och samma omröstning. Därför kontaktade delegationen Regeringskansliet i Stockholm och begärde tilläggsinstruktion. Enligt promemorian var utrymmet för att ta fram en tilläggsinstruktion snävt begränsad i tiden. För det fall ordföranden skulle komma att förklara som sin uppfattning att frågan om Islands medlemskap fortfarande omfattades av kommissionens beslut, föreslogs från Miljödepartementet att Sverige skulle lägga ned sin röst. Enligt promemorian förordade Utrikesdepartementet bestämt att delegationen skulle underkänna en förklaring från ordföranden som innebar att frågan om Islands status skulle anses reglerad genom beslutet i London 2001. Vidare anförs att delegationen upplyste att det också hade väckts en ordningsfråga om kommissionens kompetens att avgöra frågan om Islands medlemskap. Därför förutsågs att kompetensfrågan skulle komma upp till avgörande. I utsikten att problemet skulle komma att lösas genom den väckta ordningsfrågan om kommissionens kompetens, gjordes enligt promemorian därför ingen ändring av den instruktion som gällde. När mötet återupptogs visade det sig att den väckta ordningsfrågan inte togs upp till prövning. I promemorian framhålls att det under mötet i Cambridge alltså uppkom en situation som Lena Sommestad inte hade rådighet över. Därutöver anförs att utifrån ett av de politiska intressen som Sverige hade att bevaka (valbevarandeintresset) kan omröstningen i Cambridge visa sig vara ett misstag som sannolikt inte skulle ha uppkommit om Sverige i "fjärde voteringen" hade lagt ned sin röst. Ett sådant agerande förutsatte en ändrad instruktion. Enligt promemorian krävs dessutom följande om man med hänsyn till valbevarandeintresset skall kunna konstatera att händelserna i samband med omröstningen i Cambridge verkligen utgjort ett misstag. Det förutsätts att Islands reservation och dess betydelse för medlemskapet inte ifrågasätts vid något kommande möte i valfångstkommissionen. Vidare förutsätts att Island verkligen kommer att jaga val i större utsträckning än vad landet skulle ha gjort utan medlemskap i kommissionen, att Islands försvårar arbetet för kommissionen eller att Island får en avgörande roll för framtida beslut som motverkar ett hållbart regelverk för bevarandet av valarterna. I promemorian framhålls att det är för tidigt att dra några slutsatser om detta, men det bör noteras att formella invändningar mot den isländska reservationen redan gjorts av Sverige, Italien och Förenade kungariket. Promemorian den 18 februari 2003 Utskottet har i en skrivelse till Regeringskansliet begärt svar på vissa frågor. Som svar har lämnats en promemoria som upprättats inom Miljödepartementet den 18 februari 2003, bilaga A2.6.3. I promemorian anförs bl.a. följande när det gäller regeringens gemensamma vilja i valbevarandefrågan. Det övergripande svenska intresset var enligt promemorian att det inte skulle uppstå ett rättsförhållande mellan Sverige och Island som innebär att Sverige accepterat en ensidig rätt för Island att bestämma omfattningen av sin valfångst. Att hindra detta skulle göras på ett sätt som är förenligt med regeringens syn på vad folkrätten kräver av Sverige. I promemorian framhålls att regeringen alltså helst ser att Island är med i valfångstkommissionen, bl.a. för att valfångstkonventionens regler om valfångst skall kunna åberopas mot Island. Enligt promemorian var regeringen trots detta beredd att acceptera en utgång som innebar att Island inte ansågs vara medlem i kommissionen. En sådan effekt av det svenska agerandet - dvs. effekten att Island skulle kunna bli utestängt från samarbetet i valfångskommissionen - var dock underordnad både det svenska intresset att vägra acceptera den isländska reservationen och det svenska intresset att behandla Island enligt folkrättens regler. I promemorian anförs att eftersom medlemskapsfrågan var underordnad, behövdes ingen instruktion om hur delegationen skulle agera för det fall folkrättsintresset skulle komma att ställas mot frågan om Islands medlemskap. Vidare anförs att inför mötet i Cambridge förutsågs inte att folkrättsintresset skulle kunna komma i konflikt med intresset att vägra acceptera den isländska reservationen. Mot bakgrund av de kontakter som Regeringskansliet före mötet hade haft med valfångstkommissionens ordförande förutsattes nämligen att ordföranden skulle komma att ta upp frågan om den nya isländska reservationens förenlighet med konventionens syften. Enligt promemorian förutsågs det också att flera parter skulle komma att väcka frågan om kommissionens kompetens att fatta beslut om betydelsen av den nya isländska reservationen. Vid mötet kom i stället en folkrättsligt korrekt procedurordning (som Sverige därför stödde i "första voteringen") att ställas mot en folkrättsstridig procedurordning (som Sverige därför motsatte sig i den "andra voteringen"). Enligt promemorian förutsågs detta inte. I promemorian framhålls att regeringen alltså inte hade bestämt någon gemensam vilja för det fall folkrättsintresset skulle komma i konflikt med intresset att vägra acceptera den nya isländska reservationen. Som mötet kom att utspela sig löste delegationen detta problem genom den röstförklaring som gjordes omedelbart efter den "fjärde voteringen". Därutöver anförs i promemorian bl.a. följande när det gäller vad som avses i promemorian av den 15 januari 2003 med uttalandet (på s. 7) att det under mötet i Cambridge uppkom en situation som Lena Sommestad inte hade rådighet över. Det som avses är händelseutvecklingen vid mötet i Cambridge. I promemorian påpekas att Lena Sommestad inte hade rådighet över hur mötets ordförande valde att formulera de förklaringar och beslut mot vilka det sedan gjordes de invändningar som voteringarna kom att handla om. Vidare hade hon inte rådighet över på det sätt på vilket mötesordföranden valde att hantera väckta ordningsfrågor. I promemorian anförs att de ansvariga tjänstemännen under telefonsamtalet med delegationen i Cambridge gjorde bedömningen att instruktionen inte behövde ändras. Om tjänstemännen hade gjort bedömningen att instruktionen behövde ändras, skulle det enligt promemorian ha funnits möjlighet att lyfta frågan till ansvarig politiker. I så fall hade det också varit nödvändigt att hos ordföranden vid mötet i Cambridge väcka en ordningsfråga om att mötet skulle avvakta med att fatta beslut tills Sverige hade fått skäligt rådrum. Enligt promemorian är det dock osäkert om en sådan ordningsfråga skulle ha fått gehör vid mötet. Vidare anförs att analysen efter händelserna i Cambridge har visat att den svenska delegationen kunde fullgöra sin uppgift utan att valbevarandeintresset kom i konflikt med folkrättsintresset. Sveriges ståndpunkt har därefter gjorts tydlig med en formell invändning mot den isländska reservationen. Promemoria den 27 februari 2003 Som svar på vissa kompletterande frågor från utskottet har en promemoria upprättats inom Miljödepartementet den 27 februari 2003, bilaga A2.6.4. I promemorian anförs bl.a. följande. När det gäller avvägningar mellan folkrätts- respektive valbevarandeintresset grundades instruktionen för den svenska delegationen inför mötet i London 2001 i relevanta delar på samma omständigheter som redovisats i Miljödepartementets promemoria av den 15 januari 2003, första stycket andra - fjärde, sjunde och åttonde strecksatserna. Inför mötet i Japan 2002 hade Island synpunkter på hur frågan om dess anslutningsinstrument och den isländska reservationen folkrättsligt borde behandlas. I promemorian framhålls att i valbevarandefrågan har Sverige konsekvent markerat att Sverige inte kan acceptera en isländsk reservation som innebär att Island ensidigt skall få bestämma sin valfångst. Även om den svenska uppfattningen i valbevarandefrågan skiljer sig från den isländska uppfattningen, var det enligt promemorian angeläget för Sverige att frågan skulle få en från folkrättslig synpunkt korrekt behandling. Instruktionen inför mötet i Japan grundades därför i relevanta delar på samma omständigheter som redovisats i Miljödepartementets promemoria av den 15 januari 2003, s. 8, första stycket första-fjärde och sjätte-åttonde strecksatserna. Utfrågningar Utfrågning med Mattias Falk Utskottet har den 27 mars 2003 hållit en utfrågning med den svenske delegationsledaren vid IWC:s möte i Cambridge, ämnessakkunnige Mattias Falk, numera anställd vid Utrikesdepartementet, bilaga B3. Mattias Falk uppgav bl.a. att under Cambridge- mötets lunchpaus fördes det inte mellan honom själv och chefstjänstemannen på Miljödepartementet några diskussioner om att begära ytterligare tid. Det hade varit möjligt att begära att ordföranden skulle förlänga pausen, men om ordföranden hade gått med på det eller inte är osäkert. Vidare uppgav Mattias Falk att man från svensk sida inför mötet i Cambridge hade underhandskontakter med den svenska ordföranden och bad honom förklara sin syn på hur ett nytt isländskt anslutningsinstrument med en ny materiellt annorlunda reservation skulle behandlas. Ordföranden redogjorde då för sin uppfattning att det korrekta sättet var att behandla anslutningsinstrumentet så som skedde i London. Han avsåg att gå till väga på detta sätt. Enligt Mattias Falk förutsatte man inom Regeringskansliet mot bakgrund av den informationen att det skulle gå till som i London. Det var därför instruktionen endast behandlade det alternativet. Ingen förutsåg den processuella händelseutveckling som blev fallet. När det gäller samtal med Regeringskansliet i Stockholm under lunchpausen gick det enligt Mattias Falk rent praktiskt till så att han med en mobiltelefon hade kontakt med sakenhetschefen på Miljödepartementet. Hans kollega från Utrikesdepartementet stod med en annan mobiltelefon två meter bort och talade med rättschefen på Utrikesdepartementet. De redogjorde på var sitt håll för den uppkomna situationen. När det hade gjorts inleddes en dialog som gick från Miljödepartementet till honom själv, till Utrikesdepartementets tjänsteman, vidare kopplad till rättschefen och sedan tillbaka. Det var en tvåvägsdialog via ombud. Därutöver uppgav Mattias Falk att den person som åkte ned för att företräda Sverige var han själv. Han var väl insatt i den omröstningsprocedur som man tillämpar inom IWC. Vid beredningen med ministern diskuterade man inte omröstningsproceduren i detalj. Där gick man inte in på detaljerade frågor om det sätt på vilket propositioner ställs och beslut fattas inom IWC. Han uppgav vidare att man vid beredningen med ministern redogjorde för de tidigare möten som hade varit och den procedur som hade tillämpats i London respektive Japan. Man förklarade också att den svenska uppfattningen delades av såväl Utrikesdepartementet som tjänstemännen inom Miljödepartementet att folkrätten krävde att samma procedur som hade tillämpats i London även skulle tillämpas vid mötet i Cambridge. Mot bakgrund av det underhandsbesked som man inom Regeringskansliet hade fått av den svenske ordföranden om vilken procedur han avsåg att tillämpa, fördes det ingen diskussion om att proceduren eventuellt skulle komma att ta en annan vändning. Mattias Falk uppgav också att den svenska instruktionens förutsättning var att de två intressen som skulle bevakas var förenliga. Den situation som delegationen ställdes inför, nämligen att intressena kom att hamna i motsatsställning, diskuterades inte vid den beredning som man höll med ministern och var inte heller reglerad i instruktionen. Någon specifik instruktion för det här enskilda fallet att frågan skulle hissas till den politiska nivån om det oförutsedda inträffade fanns enligt Mattias Falk inte. Han uppgav att det rent generellt ingår i tjänstemännens arbete att frågor som är politiska skall hissas till den politiska nivån. På fråga om det togs några som helst initiativ att lyfta frågan till den politiska nivån när det oförutsedda såg ut att börja inträffa, uppgav Mattias Falk att det delegationen gjorde var att kontakta den ansvarige sakenhetschefen för kompletterande instruktioner. Han kan bara konstatera att denne uppenbarligen inte ansåg att det var möjligt eller önskvärt i den situationen att lyfta frågan till politisk nivå. Vidare uppgav Mattias Falk att i samtalet mellan honom och sakenhetschefen diskuterades inte att man skulle kontakta den politiska nivån, t.ex. Lena Sommestad. Han uppfattade inte att det rådde någon slags hierarki mellan Utrikesdepartementet och Miljödepartementet. Utfrågning med statsrådet Lena Sommestad Utskottet har den 1 april 2003 hållit en utfrågning med miljöminister Lena Sommestad, bilaga B4. Hon uppgav bl.a. att hon anser att det svenska agerandet vid mötet i Cambridge stämde överens med den svenska regeringens vilja och intentioner. Instruktionen inför förhandlingen var tillräcklig för att delegationen skulle kunna agera i enlighet med regeringens vilja, trots att det uppstod komplikationer. Vidare uppgav hon att uppgiften i Cambridge var att företräda en gemensam linje, att bevaka den svenska synen på isländsk valfångst och att göra det på ett folkrättsligt korrekt sätt. Problemet var att ordföranden valde en procedurordning som gjorde att frågan om Islands rätt att medverka i Valfångstkommissionen på ett olyckligt sätt kom att kopplas till den svenska uppfattningen om isländsk valfångst. Den oförutsedda propositionsordningen gjorde det omöjligt för Sverige att få till stånd en folkrättsligt korrekt prövning av den isländska reservationen. Det var enligt Lena Sommestad olyckligt att omröstningen i Cambridge skapade oklarhet rörande den svenska ståndpunkten i fråga om skyddet av världens valar. En nedlagd röst kunde, som isolerad företeelse, ha varit ett tydligare sätt att befästa den svenska positionen. Hennes bedömning i samband med mötet var att det hade varit bättre att Sverige hade lagt ned sin röst och på det sättet tydliggjort vår position. En nedlagd röst hade dock kunnat få mycket problematiska effekter av folkrättslig art, därför att Sverige då hade bidragit till att Island hade hållits utanför kommissionen. Lena Sommestad uppgav att Sverige har som tradition att värna det mellanstatliga samarbetet som en garant för de små ländernas inflytande och roll internationellt. I dag, med några månaders perspektiv, kan hon konstatera att delegationens agerande som innebar en omedelbar röstförklaring plus en formell invändning inte har försvagat den svenska positionen rörande valbevarande. Hon anser att delegationen handlade enligt givna instruktioner och i enlighet med regeringens intentioner. Det hade enligt hennes uppfattning varit önskvärt att frågan lyfts upp till politisk nivå, något som dock på grund av tidsbrist var omöjligt. Enligt Lena Sommestad måste man nu se framåt. I Miljödepartementet har man gjort en ingående översyn av sina rutiner. Den visar att de generellt fungerar bra. Mot den bakgrunden fortsätter de sitt arbete med att ytterligare förbättra sitt sätt att hantera svåra förhandlingssituationer av det här slaget. Vidare uppgav Lena Sommestad att det fanns en stor kunskap i Miljödepartementet om hur arbetet i IWC fungerar också när de gäller de komplicerade procedurordningarna. När det gäller föredragningarna inför henne kände hon till att det var procedurordningar av detta slag, men man diskuterade inte dem närmare. Däremot diskuterades de positioner de intog och de problem som man kunde ställas inför. När det gäller frågan om de kunde förutse att proceduren skulle bli annorlunda, hade de förutsatt att det skulle bli en folkrättsligt korrekt procedur. De hade goda skäl att anta att det skulle bli på det sättet, både mot bakgrund av de kontakter som förevarit och vad som hänt efter mötet i Japan. Inom Regeringskansliet har man diskuterat mycket om man hade förutsett det som hände och om man hade kunnat ge en instruktion som på ett tydligare sätt hade instruerat hur man skulle göra då. Enligt Lena Sommestad hade det varit omöjligt. De kunde inte gärna skriva en instruktion där man sa att man från svensk sida ska låta folkrättsintresset vika för valbevarandeintresset på ett generellt sätt. Ett sådant ställningstagande kan bara göras i en reell förhandlingssituation. Vad som faktiskt hände, enligt svensk uppfattning, var att procedurordningen inte blev folkrättsligt korrekt. Man hade kunnat förutse att det kunde hända, men man kunde inte skriva en instruktion som kunde ta med alla eventualiteter för vad som skulle ske. Framför allt kunde man inte förutse att vissa länder röstade fel redan i första omröstningen, eftersom de uppenbarligen missförstod hur propositionen ställdes. Lena Sommestad uppgav därutöver att det finns en arbetsordning som säger att man skall lyfta frågor av principiell karaktär. Delegationsledaren lyfte frågan till ansvarig enhetschef, som är den som avgör om frågan skall lyftas vidare. Hon tycker att det hade varit önskvärt om han hade gjort det. Förloppet efteråt visar vilken politisk sprängstoff frågan hade. Det visste man att den har. Den bedömning som gjordes var att det inte fanns tid. Det fann en förhoppning och en diskussion om att man skulle få en ordningsfråga rest. Ett andra problem var att man, för att hinna lyfta upp frågan till politisk nivå i det här läget, hade behövt en paus i förhandlingarna. Det var mycket osäkert om man skulle få ordförandens stöd för det i detta läge. Det var den bedömning som ansvarig enhetschef gjorde, och det var där ansvaret låg för om frågan skulle lyftas vidare. Vidare uppgav Lena Sommestad att det alltid är en bedömningsfråga om en fråga skall lyftas. Tjänstemännen ansåg att man hade funnit en väg som var rimlig, nämligen att rösta som instruktionen sa i den procedurfråga som det egentligen var fråga om och göra en tydlig röstförklaring efteråt, och därmed hade man uppfyllt instruktionen. Lena Sommestad menar att man också har gjort det, i formell mening. Långsiktigt korrekt har man fullföljt sin linje i och med detta. Hade frågan lyfts, hade Lena Sommestads bedömning varit att man från svensk sida borde lägga ned sin röst. Men hon skulle då ha tagit kontakt med sin kollega Anna Lindh. Utfallet av det samtalet kan man inte förutse i dag. När hon nu ser det inträffade i efterhand, ser hon att det var en rimlig väg som tjänstemännen valde. Den var inte felaktig. Men, det är alltid bättre om en fråga med detta politiska sprängstoff lyfts. Lena Sommestad uppgav därefter att hon blev underrättad på eftermiddagen om vad som hände vid mötet i Cambridge. Det var i samband med regeringsombildningen, och hon hade tagit ledigt från kl. 14.00 och var med sin dotter på badhuset. När hon kom ut därifrån ringde hennes statssekreterare direkt och berättade vad som hade inträffat. De ägnade då kvällen åt att hantera frågan och försöka få klarhet i vad som hade hänt. Vidare uppgav Lena Sommestad att då hon fick kännedom om det inträffade, hade man redan gått till omröstning och det fanns ingen möjlighet att lyfta ärendet. När hon säger att det hade varit önskvärt att lyfta frågan till den politiska nivån, handlar det också om vikten av att på politisk nivå ha en snabb beredskap för att förklara vad man gjort och att "vara med på vagnen". Hon tycker att de hade en bra instruktion och hade förberett mötet väl, men de kunde ha varit mer offensiva och tydliga när beslutet väl kom, för att förebygga det som skedde, nämligen att Sveriges position i valbevarandefrågan ifrågasattes. Lena Sommestad uppgav därefter följande när det gällde handlingsalternativen att vika i den folkrättsliga frågan och ge en förklaring om varför, eller rösta enligt instruktionen när det gällde den folkrättsliga frågan och klarlägga positionen i valbevarandefråga. Eftersom det i sak var en proceduromröstning valde delegationen det sistnämnda. Om frågan hade kommit upp till henne, hade hon personligen gjort en annan bedömning. Båda alternativen ligger enligt hennes uppfattning inom ramen för instruktionen och regeringens linje. Det handlar om att vara tydlig både ur folkrättslig och valbevarandesynpunkt. När det gäller frågan om miljöministern hade funnits tillgänglig om ansvarige enhetschefen hade bestämt sig för en återkoppling till politisk nivå, uppgav Lena Sommestad att den som var närmast tillgänglig var statssekreteraren. Det normala i det här fallet hade varit att återkopplingen gjorts till statssekreteraren eller rätts- och expeditionschefen. Statssekreteraren hade legat närmast till. Miljöministern kan inte hela tiden vara i beredskap, utan hon kallas in om situationen blir särskilt allvarlig. Beträffande frågan om det som skedde var ett misstag eller inte uppgav Lena Sommestad att det var viktigt för dem att göra klart att, även om det inte var ett misstag, så var det i alla fall ett missförstånd att tro att Sverige hade bytt fot i valbevarandefrågan. Den politiska uppfattningen står fast. Hon anser att missförstånd är ett bättre ord än misstag. Utskottets ställningstagande Agerandet från svensk sida vid Internationella valfångstkommissionens möte i Cambridge medförde att det uppstod en diskussion om huruvida den svenska positionen rörande valarnas bevarande hade försvagats. Det inträffade kan enligt utskottets mening därför beklagas. Den komplicerade situationen vid mötet hade dock knappast kunnat förutses. Granskningen har vidare inte utvisat att den svenska positionen i valbevarandefrågan har förändrats. Därutöver har framkommit att man inom Regeringskansliet har sett över sina rutiner inför förhandlingar av liknande slag. Avsikten är att arbetet med att förbättra rutinerna skall fortsätta. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida. 2.7 Säkerhetspolisens avlyssning av Grön Ungdoms Stockholmsavdelnings telefoner Anmälan I en anmälan till konstitutionsutskottet, bilaga A.2.7.1, har begärts att utskottet granskar före detta justitieminister Gun Hellsvik vad gäller uppgifter om avlyssning av telefoner i Grön ungdoms Stockholmsavdelnings lokaler på Pipersgatan i Stockholm sommaren 1993. Att avlyssning förekom har konstaterats av Säkerhetstjänstkommissionen i betänkandet Hotet från vänster SOU 2002:91. En konstitutionell prövning gentemot ansvarig minister är enligt anmälaren befogad. Vid tidpunkten för avlyssningen, sommaren 1993, var Gun Hellsvik justitieminister. Konstitutionsutskottet bör enligt anmälaren granska vilka direktiv som Gun Hellsvik och den dåvarande regeringen eventuellt gav Säkerhetspolisen för att utröna om eventuellt givna direktiv var förenliga med föreliggande regelverk och grundläggande demokratiska principer samt om Säkerhetspolisens verksamhet bedrevs i enlighet med eventuella direktiv. Vidare bör konstitutionsutskottet enligt anmälaren utröna vilken vetskap Gun Hellsvik hade om Säkerhetspolisens, i detta fall mycket klara, övertramp från sina befogenheter. Om justitieministern kände till att den polis som stod under hennes förvaltning sysslade med avlyssning och kartläggning av politiska motståndare till ministern, är detta ytterst uppseendeväckande. Om justitieministern inte kände till att denna verksamhet förekom, ger också detta enligt anmälaren anledning till allvarlig kritik. Bakgrund Säkerhetstjänstkommissionens betänkanden Av den forskarrapport Hotet från vänster, Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002 SOU 2002:91, som publicerats som bilaga till Säkerhetstjänstkommissionens betänkande framgår bl.a. följande (s. 350 ff.) under rubriken Miljöaktivism. Vid sidan av den antifascistiska rörelsen kom i början av 1990-talet en ny radikal och aktivistisk miljörörelse att växa fram. Under rubriken Kulturkrock genomfördes bl.a. trafikblockader i centrala Stockholm. Genom arrangemang som icke- våldshelg och motståndshelg växte ett nätverk fram som tog namnet Stockholm Roundtable of Kulturkrockers (STRoKK). Senare kom en öppet verkande aktionsgrupp att bildas under namnet Kokosbollarna. Namnet lär ha tagits efter en kokosbollsfabrik som revs för att ge plats för en väg inom Dennispaketet. Lokaler fick Kokosbollarna hos Grön ungdom på Pipersgatan i Stockholm. Kopplingen mellan Grön ungdom och utomparlamentariska aktivistkretsar medförde att två telefoner på Grön ungdoms kansli avlyssnades sommaren 1993. Brottsmisstanken var förberedelse till sabotage riktat mot Jas 39 Gripen och avsåg en medlem i Grön ungdom. Vid sidan om den öppet verkande gruppen Kokosbollarna fanns en sluten aktionsgrupp som enligt Socialekologisk Aktions "motståndshistorik" bedrev följande verksamhet: Den slutna aktionsgruppen genomförde aktioner mot Mitsubishi, Bilistpartiet och företag bakom Dennispaketet. I maj -93 höll de en aktionshelg (där alla STRoKK-grupper deltog). Aktionsgruppen blev en länk som förde flera aktivister in i anarkistmiljön. Hösten -93 var gruppen med och öppnade anarkistcentret RSM, som varje måndag förvandlades till ekoaktivisthaket Cafe Monkeywrench ("Monkeywrenching" är amerikansk slang för ekosabotage). Under hösten -93 och våren genomförde monkeywrenchaktivister några småaktioner (en offentlig bilsmash på Sergels Torg, monkeywrenchhelg och en hel del smashade fönsterrutor) under namnet Asfaltdjungelns Indianer. Säkerhetstjänstkommissionen har i betänkandet Rikets säkerhet och den personliga integriteten SOU 2002:87 behandlat kontakterna mellan säkerhetstjänsterna och regeringen. Kommissionen redovisar bl.a. kontakterna med Gun Hellsvik (s. 577) enligt följande. Under de borgerliga regeringsåren 1991-94 förändrades samarbetsformerna mellan säkerhetspolisen och regeringen, bl.a. till följd av att läget var lugnt. Chefen för säkerhetspolisen hade mest kontakt med statsminister Carl Bildts statssekreterare och endast två gånger per år skedde föredragningar för justitieministern Gun Hellsvik, i den mån akuta problem inte föranledde annat. Hon uppger sig inte närmare ha diskuterat säkerhetspolisens arbetsmetoder, eftersom den parlamentariskt sammansatta RPS svarade för den demokratiska kontrollen av säkerhetspolisen. Regeringsformen Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen (RF) utövas den offentliga makten under lagarna. Varje medborgare är, enligt 2 kap. 6 § RF, gentemot det allmänna skyddad bl.a. mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. De fri- och rättigheter som avses i bl.a. 2 kap. 6 § RF får, enligt 2 kap. 12 § RF, i den utsträckning som 13-16 §§ medger begränsas genom lag. Sådan begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Av 11 kap. 2 § RF framgår att ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. Av 11 kap. 7 § RF framgår att ingen myndighet, ej heller riksdag eller kommuns beslutande organ, får bestämma hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Hemlig teleavlyssning Hemlig teleavlyssning får, enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken (RB), användas vid förundersökning angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff. Hemlig teleavlyssning får, enligt 27 kap. 20 § RB, endast ske om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Åtgärden får endast avse en teleadress som innehas eller annars kan antas komma att användas av den misstänkte. Frågor om hemlig teleavlyssning prövas, enligt 27 kap. 21 § RB, av rätten på ansökan av åklagaren. I ett beslut om hemlig teleavlyssning skall det anges vilken teleadress och under vilken tid tillståndet gäller. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet. Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig teleavlyssning skall, enligt 27 kap. 23 § RB, åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet. Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål gäller vid förundersökning angående bl.a. allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 3 § brottsbalken, BrB) och kapning eller luftfartssabotage (13 kap. 5 a § BrB) om brottet innefattar sabotage (13 kap. 4 § BrB). Vidare gäller lagen försök, förberedelse eller stämpling till ovannämnda brott, om sådan gärning är belagd med straff. Tillstånd till hemlig teleavlyssning får, enligt 5 § lagen, meddelas även om brottet inte omfattas av 27 kap. 18 § RB. Reglering av Säkerhetspolisens verksamhet Rikspolisstyrelsen är, enligt förordningen (1988:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen (nu gällande förordning SFS 2002:1050), central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Till Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen. Rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet. Inom Rikspolisstyrelsen bedrivs den nämnda polisverksamheten vid Säkerhetspolisen. Promemoria från Regeringskansliet Genom en skrivelse till Regeringskansliet har konstitutionsutskottet begärt en kommentar till granskningsanmälningen. Regeringskansliet har som svar översänt en inom Justitiedepartementet den 14 februari 2003 upprättad promemoria, bilaga A.2.7.2. I promemorian anförs bl.a. följande. Regeringen styr sina myndigheter huvudsakligen genom föreskrifter i förordning, regleringsbrev och särskilda myndighetsuppdrag. Därutöver kan regeringen genom myndighetsdialoger följa myndigheternas verksamhet på ett övergripande plan. Säkerhetspolisen har ett eget budgetanslag som beslutas av riksdagen. Regeringen styr verksamheten genom utfärdandet av ett årligt regleringsbrev och sedan den 1 januari 2003 genom en särskild instruktion, förordning (2002:1050) med instruktion för Säkerhetspolisen. Regeringen ger årligen i regleringsbrev, vilket även skedde budgetåren 1992/93 och 1993/94, närmare direktiv och återrapporteringskrav för Säkerhetspolisens verksamhet. Den aktuella anmälan till konstitutionsutskottet avser, såvitt framgår, ett enskilt ärende i Säkerhetspolisens brottsutredande verksamhet om hemlig teleavlyssning till följd av misstanke om förberedelse till sabotage. Det är domstol, eller i vissa fall inledningsvis åklagare, som beslutar om hemlig teleavlyssning enligt lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Någon möjlighet för regeringen att påverka ett beslut om teleavlyssning mot en misstänkt person förelåg inte vid den aktuella tidpunkten och föreligger inte heller i dag eftersom detta skulle strida mot förbuden i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen. Skrivelse från före detta justitieministern Gun Hellsvik Genom en skrivelse till Gun Hellsvik har konstitutionsutskottet berett henne möjlighet att lämna synpunkter i ärendet. Gun Hellsvik har som svar översänt en den 31 mars 2003 upprättad skrivelse, bilaga A.2.7.3. I skrivelsen anför Gun Hellsvik bl.a. följande. Anmälaren, riksdagsledamoten Gustav Fridolin, önskar få utrett vilka direktiv jag, som justitieminister, gav Säkerhetspolisen vilken kunskap jag hade om Säkerhetspolisens avlyssning av telefonerna på Grön Ungdoms Stockholmsavdelning. På frågan om vilka direktiv jag gav Säkerhetspolisen rörande vad jag förstår i ärendet aktuell avlyssning önskar jag anföra att jag självklart inte gav några direktiv. Hade så skett hade det funnits anledning att göra en anmälan mot mig för s.k. ministerstyre. Jag var som statsråd väl medveten om att mina möjligheter att styra myndighetsutövningen gavs i form av lagstiftningsinitiativ och regleringsbrev och det var en självklarhet för mig att arbeta efter dessa regler. Vid denna tid förekom s.k. hemliga föreskrifter, som gav Säkerhetspolisen möjlighet att registrera personer med stark anknytning till vissa i föreskrifterna angivna organisationer. Grön Ungdom fanns inte med i dessa föreskrifter. De hemliga föreskrifterna är inte längre hemliga utan var och en som så önskar kan idag få kunskap om vilka organisationer som vid olika tillfällen fanns på listan. Registernämnden har på regeringens uppdrag gjort en utredning som bl.a. offentliggjort dessa föreskrifter. Några ytterligare reflexioner om eventuella direktiv från min sida kan vara på sin plats. I Sverige gäller att beslut om avlyssning av telefon görs av domstol efter ansökan av åklagare. Säkerhetspolisen har alltså inte möjlighet eller rätt att fatta beslut i dessa frågor. Ett statsråd som skulle vilja få till stånd telefonavlyssning måste antingen tubba Säkerhetspolisen att avlyssna utan vederbörligt beslut eller lyckas inte bara påverka Säkerhetspolisen utan också åklagare och domstol. Jag utgår från att anmälaren inte misstänker mig för sådant agerande varför jag avstår från vidare kommentarer. Anmälaren vill också att konstitutionsutskottet utröner vilken vetskap jag hade om Säkerhetspolisens avlyssning av telefonerna på Grön Ungdoms Stockholmsavdelning. Svaret är att jag inte hade kunskap om detta. Anmälarens formuleringar visar att han anser att det är lika illa om jag haft vetskap, som om jag inte haft vetskap om avlyssningen. Det kan då påpekas att det vid den tid anmälan avser fanns ett organ för kontroll över och insyn i Säkerhetspolisens verksamhet, nämligen den parlamentariskt sammansatta Rikspolisstyrelsen. Behörigheten att få insyn tillkom styrelsen och inte mig som statsråd. P.g.a. min respekt för den svenska konstitutionen föll det aldrig mig in att ens försöka skaffa mig information av det slag anmälan avser. Med utgångspunkt från uttryck som förekommer i anmälan kan jag instämma i att det hade funnits anledning till allvarlig kritik om jag som justitieminister hade åsidosatt gällande regler och givit egna direktiv till Säkerhetspolisen och det hade varit uppseendeväckande om jag efterfrågat information från Säkerhetspolisen, som inte tillkom mig att få del av. Utskottets ställningstagande Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida. 2.8 Regeringens ansvar för hanteringen av medel från Europeiska socialfonden Anmälan I en anmälan som kom in till konstitutionsutskottet den 24 januari 2003 begär anmälaren att utskottet skall granska hur regeringen fr.o.m. år 1995 har hanterat medel från EU:s sociala fonder. I anmälan nämns särskilt liten andel projekt av invandrararbetsgrupper under programperioden 1994-1999, förseningar under inledningsperioden av programperioden 2000-2006, utbetalningsstopp under slutet av 2002 samt användningen av socialfondsmedel inom den offentliga sektorn och starka traditionella organisationer. Anmälan bifogas, bilaga A 2.8.1. Ärendet Bestämmelser på EG-nivå EG-fördraget innehåller i artiklarna 158-162 bestämmelser om ekonomisk och social sammanhållning. I artikel 146 finns särskilda bestämmelser om Europeiska socialfonden. Gemenskapen skall, i syftet att främja en harmonisk utveckling inom hela gemenskapen, utveckla och fullfölja sin verksamhet för att stärka sin ekonomiska och sociala sammanhållning. Gemenskapen skall särskilt sträva efter att minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna eller öarna, inbegripet landsbygdsområdena. Gemenskapen skall understödja strävandena att uppnå sådana mål genom de åtgärder som den vidtar genom bl.a. de fyra strukturfonderna. En av dessa strukturfonder är Europeiska socialfonden (ESF). De övriga är Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), Utvecklingssektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) och Fonden för fiskets utveckling (FFU). Fonderna är inte några fonder i egentlig mening utan årliga utgifter i EU:s budget som förvaltas av olika generaldirektorat vid kommissionen. Socialfonden har inrättats för att förbättra arbetstagarnas sysselsättningsmöjligheter på den inre marknaden och på så sätt bidra till en höjning av levnadsstandarden. Fondens uppgift är att inom gemenskapen främja möjligheterna till sysselsättning och arbetstagarnas geografiska och yrkesmässiga rörlighet samt att underlätta deras anpassning till förändringar inom industrin och i produktionssystemen, särskilt genom yrkesutbildning och omskolning. Närmare bestämmelser om fonderna finns i en ny ramförordning och i särskilda förordningar för varje fond. Här bör nämnas ramförordningen - rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna - och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1784/1999 av den 12 juli 1999 om Europeiska social- fonden. Förordningarna gäller för programperioden 2000-2006 och ersätter tidigare förordningar för programperioden 1994-1999. Antalet huvudmål för nu innevarande programperiod har enligt strukturfondsförordningen minskats i förhållande till den föregående perioden. De tre huvudmålen under programperioden 2000-2006 är följande. Mål 1: Att främja utvecklingen och den strukturella anpassningen av regioner som släpar efter i utvecklingen. Mål 2: Att stödja den ekonomiska och sociala omställningen i regioner med strukturella problem. Mål 3: Att stödja anpassningen och moderniseringen av politiken och systemen när det gäller utbildning, yrkesutbildning och sysselsättning. Detta mål ger finansiellt stöd utanför regioner eller områden som omfattas av mål 1 och tillhandahåller en politisk referensram för alla åtgärder till förmån för de mänskliga resurserna inom ett nationellt territorium utan att de påverkar särskilda regionala särdrag. Utöver till målen kan stöd utgå till gemenskapsinitiativ, som initieras av kommissionen, samt innovativa åtgärder och tekniskt stöd. Gemenskapsinitiativen skall komplettera målen för strukturfonderna. Ett av områdena för gemenskapsinitiativ är samarbete mellan länderna för att främja nya metoder för att bekämpa diskriminering och alla slags skillnader i samband med arbetsmarknaden ("Equal"). Enligt socialfondsförordningen skall fonden stödja åtgärder för att förebygga och bekämpa arbetslöshet samt för att utveckla de mänskliga resurserna och den sociala integreringen på arbetsmarknaden i syfte att främja en hög sysselsättningsnivå, jämställdhet mellan män och kvinnor, en hållbar utveckling samt ekonomisk och social sammanhållning. Fonden skall särskilt bidra till de åtgärder som vidtas i enlighet med den europeiska sysselsättningsstrategin och de årliga riktlinjerna för sysselsättningen. Bidrag till mål 3 skall endast lämnas av socialfonden. Bidrag från denna fond skall dock även utgå till mål 1 och 2. Varje område inom gemenskapsinitiativen skall finansieras av en enda fond, och Equal skall finansieras av socialfonden. Beslut om strukturstöd Medlemsstaterna skall utse förvaltningsmyndigheter för varje stödområde som ansvarar för att utarbeta programförslag för stödberättigade regioner och för att välja ut de projekt som kan få stöd enligt de program som beslutats om. Varje målområde och gemenskapsinitiativ har sin egen förvaltningsmyndig- het. Vid sidan om dessa finns s.k. övervakningskommittéer som övervakar genomförandet av de programdokument som ligger till grund för strukturstödet. I de samlade programdokumenten (SPD), som utarbetas av förvaltningsmyndigheterna i medlemsstaterna och beslutas av kommissionen, återfinns riktlinjer för målstödet. Här finns de allmänna strategierna och prioriteringarna beskrivna. Varje SPD skall kompletteras med ett programkomplement som utarbetas i förvaltningsmyndigheten och skall godkännas av övervakningskommittén innan det vidarebefordras till kommissionen för kännedom. Det kompletterande programdokumentet innehåller mer detaljerade riktlinjer för vilka typer av projekt som kan bedrivas inom programmet. I programkomplementet återfinns bl.a. regler som styr ändamålet med stöden, vilka grupper/geografiska områden som stöden är avsedda för samt avisering om finansiering, nationell medfinansiering och de utvärderingar som skall utföras. Gemenskapsinitiativen har särskilda program som utarbetas på ett liknande sätt. Principer för EU:s regionalpolitik EU:s regionalpolitik bedrivs enligt följande fyra särskilda principer. Additionalitet - stödåtgärderna skall komplettera och inte ersätta nationella satsningar. Syftet är att säkerställa att EU:s medel verkligen ökar stödet till regionerna och inte bara blir ett substitut för redan befintliga stödåtgärder. Koncentration - medlen skall användas där de behövs bäst inom förbestämda mål. Medfinansiering - projekten måste delvis vara nationellt finansierade. Partnerskap - det skall vara ett nära samarbete mellan kommissionen, medlemsstater och de ansvariga förvaltningsmyndigheter som utses av medlemsstater under hela programperioden samt att ansvarsfördelningen beträffande förvaltningen av stödåtgärderna mellan regional, nationell och gemenskapsnivå är noggrant fastställd. Svenska bestämmelser Bestämmelser om handläggningen av ärenden om stöd från socialfonden finns i förordningen (1999:1424) om förvaltning av EG:s strukturfonder och i förordningen (2000:1212) med instruktion för Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige. Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige (Svenska ESF-rådet) är förvaltningsmyndighet för mål 3 och gemenskapsinitiativet Equal. Rådet är numera en självständig myndighet efter att tidigare ha legat under Arbetsmarknadsverket. Myndigheten har ett 20-tal regionala kontor över hela Sverige. Regionalkontoren fattar beslut om programmedel. Närmare om programperioden 2000-2006 Sammanlagt kommer Sverige under programperioden att ta emot ca 2,2 miljarder euro (1999 års priser) från strukturfonderna. Mål 3 Den övergripande strategin för mål 3 i Sverige är att stärka individens ställning på arbetsmarknaden genom kompetensutveckling av såväl arbetslösa som sysselsatta. Det svenska mål 3-programmet har tilldelats totalt 748 miljoner euro för perioden 2000-2006. Programmet är indelat i fyra insatsområden som är kopplade till den europeiska sysselsättningsstrategin. · Insatsområdet "Kompetensutveckling för sysselsatta" syftar till att genom verksamhetsrelaterad kompetensutveckling få till stånd processer som bidrar till förnyelse och flexibilitet på arbetsmarknaden. I ett första steg görs en kompetens- och organisationsanalys. I ett andra steg genomförs kompetensutvecklingen. · · Insatsområdet "Ökad anställbarhet och företagaranda" avser aktiva åtgärder med syfte att stärka de grupper som står utanför arbetsmarknaden genom hjälp till egen försörjning, utbildning, jobbrotation eller till att starta eget företag. · · Insatsområdet "Integration, mångfald och jämställdhet" syftar dels till att integrera personer med utländsk bakgrund, dels till att funktionshindrade personer blir delaktiga i arbetslivet. Jämställdhetsinsatserna kan omfatta både arbetslösa och sysselsatta, män eller kvinnor och syftar bland annat till att minska den segregerade arbetsmarknaden, minska deltidsarbetslösheten och ge kvinnor chans till avancemang. · · Insatsområdet "Lokal utveckling" är riktat till regionala och lokala aktörer och har som syfte att utnyttja möjligheterna till att skapa sysselsättning på lokal nivå, bl.a. i den sociala ekonomin. · Den 31 december 2001 uppgick antalet personer som hade deltagit eller var deltagare i mål 3-programmet till drygt 420 000 i mer än 16 000 projekt. Equal Gemenskapsinitiativet Equal syftar till att genom transnationellt samarbete främja nya metoder för att motverka all slags diskriminering och ojämlikhet med anknytning till arbetsmarknaden. Hänsyn skall i programmet även tas till de asylsökandes integration i samhället och yrkeslivet. Equal är en del av den europeiska sysselsättningsstrategin och skall även svara för arbetsmarknadsdelen av en övergripande europeisk strategi för att bekämpa diskriminering och utslagning. Sverige har för gemenskapsinitiativet Equal tilldelats totalt 86,2 miljoner euro från socialfonden. Kommissionen fastställde, efter förhandlingar med Sverige om det svenska programförslaget, i mars 2001 ett programdokument för Equal. Utlysningen av den första av totalt två ansökningsomgångar inom programmet ägde rum samma månad. Svenska ESF-rådet hade i november 2001 beslutat om ett urval av totalt 51 projekt, s.k. utvecklingspartnerskap. Programperioden 1994-1999 Strukturstöd utgick under denna period inom sju uppsatta mål samt till s.k. gemenskapsinitiativ och pilotprojekt. Programmen från denna period skall avslutas enligt rutiner och tidsplaner som kommissionen fastställt. Programperioden avslutas allteftersom programmens åtgärder genomförs, och de sista utbetalningarna från EG till Sverige för denna programperiod beräknas ske 2003. Mål 3 omfattade främst målgrupperna långtidsarbetslösa arbetshandikappade, arbetslösa ungdomar och invandrare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Länsarbetsnämnden i respektive län var ansvarig myndighet. Bland gemenskapsinitiativen under denna programperiod kan nämnas Adapt och Employment. Adapt gällde hela Sverige och krävde medverkan från minst två andra medlemsstater. Employment syftade till att förbättra möjligheterna till arbete för arbetshandikappade, utsatta grupper och ungdomar samt öka jämställdheten på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor. För båda initiativen var Internationella programkontoret ansvarig myndighet. Riksrevisionsverket (RRV) redovisade i en rapport 1998-09-10 Sveriges administration av EG:s strukturfonder - behov av förändringar inför 2000-2006 (RRV 1998:54) sin analys och syntes av de väsentliga problemen i den svenska administrationen av EG:s strukturfonder. En generell ansats var att inför en ny programperiod uppmärksamma problem som motverkade god hushållning och säker hantering av nationella medel och EG-medel. Synteserna byggde på gjorda granskningar, utredningar och halvtidsutvärderingar. Därutöver hade gjorts en internationell jämförelse av hur genomförandet av EG:s regional- och strukturpolitik är organiserat i Finland, Irland och Skottland. RRV fann att administrationen och regelverken för svenskt regionalstöd inte hade harmoniserats med motsvarande för EG:s strukturstöd, att organisationen för att genomföra EG:s strukturfonder i Sverige var svåröverskådlig, att många olika organisationer medverkade i genomförandet och ansvarsförhållandena var otydliga, att beslutsgruppernas konstruktion skapade lojalitetskonflikter i beslutsfattandet, att beslutsgruppernas ursprungliga beslut kunde ändras, vilket innebar att besluten hade ett oklart värde för projektägarna, att beslutsgrupperna var statliga myndigheter som var svåra att styra och följa upp, att fondansvariga myndigheter gjorde åtaganden som medförde framtida utgifter utan att ha särskilda bemyndiganden, att IT-stödet innehöll en mångfald system med olika syften, vars olikheter och ofullständigheter ledde till effektivitetsförluster och säkerhetsproblem, att det fanns risk för att jävsliknande situationer kunde uppstå vid överläggningar och beslut om strukturfondsprojekt, att vägledning för sådana situationer saknades i många fall samt att informationen till potentiella projektsökande och till projekt hade varit otillräcklig. Uppgifter från Näringsdepartementet Konstitutionsutskottet har genom en skrivelse till Regeringskansliet begärt dels en beskrivning av den svenska hanteringen av frågor om stöd från Europeiska socialfonden, dels kommentarer till uppgifterna i anmälan om vart stödet under program- perioden 1994-1999 har gått och om avsikten med stödet, om försening av arbetet för programperioden 2000-2006 och om stoppade utbetalningar, och dels de kommentarer i övrigt som ärendet ger anledning till. Från Regeringskansliet har som svar på utskottets begäran inkommit en inom Näringsdepartementet upprättad promemoria, bilaga A 2.8.2, som undertecknats av statssekreteraren Jan Grönlund. I promemorian beskrivs den svenska hanteringen av frågor om stöd från Europeiska socialfonden och kommenteras uppgifterna i anmälan om vart stödet under programperioden 1995-1999 har gått och om avsikten med stödet. Därutöver ges kommentarer om uppgifter om försening av arbetet för programperioden 2000-2006 och om stoppade utbetalningar. I beskrivningen anges att ett av de fyra insatsområdena inom mål 3 är "Integration, mångfald och jämställdhet" som syftar till bl.a. att integrera personer med utländsk bakgrund på arbetsmarknaden och att insatsområdet "Lokal utveckling" syftar till att stärka lokala initiativ och aktörer för att skapa sysselsättning, bl.a. inom den sociala ekonomin. Vidare anges att Equal syftar till att genom transnationellt samarbete främja nya metoder för att motverka all slags diskriminering och ojämlikhet på arbetsmarknaden. Det svenska Equal-programmet har en övergripande målsättning om mångfald i arbetslivet. Ett antal av de 46 utvecklingsprojekt som hittills startat är helt eller delvis inriktade på invandrare, och "Empowerment" utgör en av principerna i Equal. Övervakningskommittéerna har, framhålls i beskrivningen, till uppgift att löpande följa resultaten och göra de anpassningar av programmen som behövs. Mer omfattande omprövningar kan dessutom göras utifrån de oberoende halvtidsutvärderingarna som redovisas under 2003. I övervakningskommittéerna för mål 3 och Equal finns ett trettiotal myndigheter och organisationer representerade, bl.a. Integrationsverket och Rådet för etnisk jämlikhet och integration, vilket utgörs av invandrarorganisationer. Inom dessa kommittéer finns en gemensam beredningsgrupp för integration och mångfald som bl.a. aktivt följer insatser och övriga frågor som berör personer med utländsk bakgrund inom mål 3 och Equal. I beskrivningen påpekas också att under programperioden 1995-1999 ansvarade Arbetsmarknadsverket för genomförandet av mål 3, och dåvarande Svenska EU-programkontoret ansvarade för mål 4. För programperioden 2000-2006 minskades antalet målprogram, och mål 3, som omfattar såväl anställda som arbetslösa, kom att i hög grad motsvara de tidigare programmen mål 3 och mål 4. Regeringen valde mot denna bakgrund att den 1 januari 2000 inrätta en ny myndighet - Svenska ESF- rådet. Om uppgifterna i anmälan om vart stödet under programperioden 1995-1999 har gått och om avsikten med stödet anges i promemorian följande. Mål 3 i Sverige hade under programperioden prioriteringarna att slussa in ungdomar på arbetsmarknaden, att bekämpa långtidsarbetslöshet och att stödja personer som riskerade att bli utestängda från arbetsmarknaden. Särskilda målgrupper för prioriteringen att stödja personer som riskerade att bli utestängda från arbetsmarknaden var invandrare och arbetshandikappade. Inom ramen för prioriteringarna fanns fyra åtgärder, bl.a. kompetensutveckling. Under programperioden startade totalt ca 2 000 projekt, varav en femtedel av "allmännyttiga organisationer", t.ex. invandrarorganisationer. Antalet sådana projekt ökade mot slutet av perioden. Mål 3-programmet kom slutligt att omfatta 171 000 deltagare. Av dessa utgjordes ca 15 % av utländska medborgare. Till detta skall läggas svenska medborgare med utländsk bakgrund. Som planerat, och mot bakgrund av ett integrationsperspektiv, var ett mindre antal mål 3-projekt riktade till enbart invandrare. Inom mål 3-området, i övervakningskommittén, ägde enligt promemorian ett aktivt arbete rum för att underlätta för aktörer inom den sociala ekonomin som t.ex. invandrarorganisationer att bedriva projekt. Detta resulterade i särskilda informationsinsatser för dessa aktörer och i att en arbetsgrupp tillsattes för att föreslå administrativa förenklingar med syfte att undanröja svårigheter för bl.a. den sociala ekonomin att bedriva mål 3- projekt. Övervakningskommittén rekommenderade också att goda ansökningar från den sociala ekonomin skulle prioriteras vid urvalet av projekt. Gemenskapsinitiativet Employment hade, anförs det i promemorian, till syfte att genom utvecklingsprojekt bl.a. förbättra möjligheterna för utsatta grupper. Delprogrammet Integra var särskilt inriktat till invandrare. Ett antal projekt inom Employment-programmet utvecklade modeller och strategier för "empowerment" av utsatta grupper. Som kommentarer till uppgifter i anmälan om försening av arbetet för programperioden 2000-2006 anförs följande. Regeringen överlämnade i november 1999 ett förslag till samlat programdokument för mål 3 till EG-kommissionen, vilket låg inom den tidsrymd som anges av Rådets förordning (EG) nr 1260/1999. Enligt nämnda förordning skall kommissionen fatta beslut om programdokumenten senast fem månader efter det att de inlämnats. Förhandlingarna mellan kommissionen och Sverige drog dock ut på tiden. Mål 3-programmet godkändes av kommissionen först i september 2000. Bakgrunden till denna försening var bl.a. de förändringar som följde efter den tidigare kommissionens avgång i mars 1999. Den nya kommissionen ställde ökade och ändrade krav på styrning och finansiell kontroll samt på innehåll i och omfattning av programdokumenten. Detta bidrog också till att förankringen av programmet, med ett flertal överläggningar mellan regeringen och arbetsmarknadens organisationer, kom att ta längre tid än vad som kunnat förutses. Under hösten 2000 utarbetade Svenska ESF-rådet, i samråd med övervakningskommittén, ett programkomplement. Myndighetens administrativa rutiner m.m. byggdes upp. Sammantaget med förseningen av beslutet om programdokumentet innebar detta att den egentliga verksamheten i mål 3-programmet kunde komma i gång först i slutet av 2000 eller i början av 2001. Sverige lämnade ett förslag till programdokument för Equal till kommissionen i september 2000, vilket var inom den av kommissionen stipulerade tidsramen. Efter förhandlingar med Sverige beslutade kommissionen om programmet i mars 2001. Kort därefter gjordes en utlysning av den första ansökningsomgången. Eftersom Equal är transnationellt krävs viss samordning av tidplaner m.m. mellan medlemsstaterna. Som kommentarer till uppgifterna i anmälan om stoppade utbetalningar anförs i promemorian följande. Mot bakgrund av det ansträngda budgetläget och för att klara utgiftstaket införde regeringen en utgiftsbegränsning, en s.k. limit, på anslaget för Europeiska socialfonden för 2002. Denna innebar att myndigheterna, utöver anslagna medel för året, bara fick utnyttja en mindre del av anslagssparandet sedan tidigare år. På grund av svårigheter att exakt prognostisera i vilken takt som enskilda projektanordnare sänder in sina ekonomiska redovisningar med begäran om utbetalning och att närmare samordna detta med beslutstakten i programmet kunde Svenska ESF- rådet först mot slutet av 2002 dra slutsatsen att det totala behovet av utbetalningar för mål 3 under 2002 skulle överstiga angiven limit. AMS som utbetalande myndighet fick därmed kring månadsskiftet november-december bromsa upp utbetalningarna. Den 5 december tilldelades Svenska ESF-rådet genom ett regeringsbeslut ytterligare 15 miljoner kronor av anslagssparandet, vilket innebar att vissa utbetalningar kunde göras av AMS till projektanordnare som bedömdes ha särskilt stora likviditetsproblem, t.ex. ideella organisationer. Den 12 december 2002, när situationen avseende utgiftsläget klarnat, fattade regeringen ännu ett beslut om att Svenska ESF-rådet och AMS som utbetalande myndighet fick använda ytterligare medel av anslagssparandet. Utbetalningarna till projekten kunde därmed fortsätta enligt behov under den andra hälften av december. Uppbromsningen av utbetalningarna omfattade således en period av ca två veckor. Utfrågning med statsminister Göran Persson Vid den utfrågning som utskottet höll med statsminister Göran Persson den 8 april 2003 berördes även detta ärende. Statsministern beklagade att kommissionen byttes ut under hanteringen av medlen, vilket medfört försening i processen att ansöka och få fram medel, och nämnde ansträngningarna att hålla utgiftstaket som bakgrund till utbetalningsproblemen. En utskrift från utfrågningen finns intagen i bilaga B9. Utskottets ställningstagande Utskottet noterar att under den tid Sverige fått del av medel från EG:s strukturfonder har ett antal statsråd varit ansvariga för de frågor som hanteringen av medel aktualiserar. Av utredningen framgår att hanteringen inte varit utan problem och fört med sig svårigheter för både enskilda och organisationer. Utskottet utgår från att regeringen och granskande myndigheter fortsatt följer utvecklingen av medlens hantering. Granskningen föranleder inte något ytterligare uttalande. 2.9 Utrikesminister Anna Lindhs ansvar för regeringens agerande rörande en fängslad svensk medborgare på Guantánamobasen Ärendet Ärendet rör en svensk medborgare som hålls fängslad på den amerikanska militärbasen Guantánamo på Kuba. I en anmälan till konstitutionsutskottet begärs att utskottet skall granska utrikesminister Anna Lindh för regeringens diplomatiska agerande rörande honom. Utskottet bör enligt anmälan granska hur regeringen, främst utrikesminister Anna Lindh, verkat för att säkerställa att mannen blir behandlad så som internationella konventioner och grundläggande rättsprinciper föreskriver. Utskottet bör också granska vilka ansträngningar som gjorts för att USA skall svara på frågor om sin bedömning och om vad mannen anklagas för. Vidare bör utskottet granska vilka ansträngningar som gjorts för att uppnå en samling av andra länder som har medborgare som är fångar på Guantánamobasen till ett gemensamt diplomatiskt arbete. Utskottet bör slutligen enligt anmälan granska vad som har kommit fram vid två besök som representanter för Sverige gjort hos mannen och hur utrikesministern planerar att gå vidare för att säkerställa hans rättstrygghet. Anmälan finns intagen i bilaga A 2.9.1. Uppgifter från Utrikesdepartementet och vid utfrågning med utrikesminister Anna Lindh Konstitutionsutskottet har genom en skrivelse till Regeringskansliet begärt en redovisning av de åt- gärder som regeringen vidtagit i ärendet samt de bedömningar som legat till grund för agerandet och de kommentarer i övrigt som anmälan ger anledning till. Redovisningen av regeringens åtgärder skulle innefatta även de åtgärder som vidtagits inom EU. Utskottet har därefter begärt in handlingar avseende besök hos svensken på Guantánamobasen och besök av den amerikanske ambassadören för krigsförbrytelser, Pierre-Richard Prosper, i Stockholm den 13 mars 2003. Utskottet har också den 8 april 2003 hållit en utfrågning med utrikesminister Anna Lindh. Svar på utskottets skrivelse har inkommit från Regeringskansliet i form av en promemoria 2003-03-04 från Utrikesdepartementet, se bilaga A 2.9.2. I promemorian redogörs för händelseförloppet i ärendet och svenska åtgärder från det att uppgifter den 21 december 2001 publicerats i pakistanska medier om att en arabisk man med svensk passhandling gripits i området längs den pakistansk-afghanska gränsen till februari 2003 och de diskussioner som förts med de amerikanska myndigheterna, senast vid kabinettssekreterarens besök i Washington den 26 februari. Vidare redovisas särskilt innebörden av Sveriges kontakter med amerikanska myndigheter samt kontakterna med andra länder som har fångar på Guantánamo och med mannens familj och faderns ombud. Av det redovisade händelseförloppet kan särskilt nämnas följande. De initiala åtgärderna avsåg kontakter med pakistanska myndigheter samt de amerikanska och brittiska beskickningarna i Islamabad för att få klarhet om uppgifterna om en gripen svensk, och den 10 januari 2002 framfördes till det amerikanska utrikesdepartementet att Sverige förväntade sig bli underrättat om någon svensk medborgare hölls i förvar av amerikanska myndigheter, oavsett var. Den 18 januari 2002 kom besked från det amerikanska utrikesdepartementet att en svensk medborgare i fängsligt förvar förts från Afghanistan till Guantánamobasen. Ambassaden i Washington instruerades att se till att alla tillämpliga rättssäkerhetskrav skulle tillgodoses, och ett omedelbart sammanträffande med fången begärdes. Behandlingen av svensken och vissa folkrättsliga aspekter togs upp i olika sammanhang. Sedan det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon meddelat villkoren för ett svenskt besök hos mannen på Guantanamobasen, kom ett sådant besök till stånd i februari 2002. Den svenska besöksdelegationen bestod av en företrädare för Säkerhetspolisen och en tjänsteman från ambassaden i Washington. Ärendet togs fortsättningsvis upp på olika nivåer. Besked om eventuella anklagelser och lagföring efterfrågades. Begäran om ett nytt besök hos mannen på Guantánamobasen överlämnades den 5 september 2002 och förnyades den 8 oktober 2002. En svensk note i vilken ställdes ett antal uttryckliga frågor om den folkrättsliga grundval som USA baserade sitt kvarhållande av mannen på överlämnades och aktualiserades i oktober 2002 på olika nivåer i det amerikanska utrikesdepartementet. I noten gavs även uttryck för den svenska uppfattningen i frågan. Kontakter fortsatte under november. Den 27 december 2002 meddelade det amerikanska utrikesdepartementet att Pentagon accepterat ett andra svenskt besök. Ett sådant genomfördes i januari 2003, då den svenska delegationen bestod av en företrädare för Säkerhetspolisen och en tjänsteman vid Försvarsdepartementet. I februari 2003 mötte en svensk delegation under ledning av Utrikesdepartementets rättschef det amerikanska utrikesdepartementets rättschef och den juridiske rådgivaren i Nationella säkerhetsrådet. Från svensk sida begärdes att mannen omedelbart skulle friges eftersom USA enligt den svenska regeringens uppfattning inte presenterat någon hållbar folkrättslig grund för att hålla honom frihetsberövad. Fortsatta diskussioner hölls i februari. I promemorian framhålls att Utrikesdepartementet vid alla kontakter med företrädare för den amerikanska administrationen har försökt att få klarhet i den rättsliga grunden för frihetsberövandet och om några, och i så fall vilka, anklagelser som riktades mot den fängslade svensken samt hur man på amerikansk sida tänkt sig den fortsatta hanteringen av ärendet. Efter diskussionerna som rättschefen på Utrikesdepartementet hade vid besöket i februari 2003 i Washington stod det klart att Sverige och USA hade fortsatt olika uppfattningar om vilka medel som folkrätten tillhandahåller i en sådan här situation. Sverige anser att mannen skall behandlas antingen som krigsfånge eller som civil som gripits i samband med en väpnad konflikt, och i båda fallen behandlas enligt Genèvekonventionerna. Är han att betrakta som en civil misstänkt för brott, skall han behandlas i enlighet med det regelsystem på fri- och rättighetsområdet som då blir tillämpligt, inklusive 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som USA är anslutet till. USA har emellertid valt att beteckna samtliga frihetsberövade som "fiendekombattanter", en kategoribeteckning som inte har stöd i modern folkrätt. Effekten av kategoriseringen är att de frihetsberövade fråntas de grundläggande rättighetsgarantier som återfinns såväl i den humanitära rätten som i reglerna om mänskliga rättigheter. Mycken tid har enligt promemorian fått läggas ned på att få till stånd besök på Guantánamobasen. Besöksfrågorna avgörs av Pentagon, och när det gäller de rent praktiska detaljerna kring besöken måste samråd också ske med den lokala befälhavaren på Guantánamo. Alla besök sker helt och hållet på amerikanska villkor. S.k. konsulära besök tillåts över huvud taget inte. Om kontakter med andra länder som har fångar på Guantánamobasen - i EU-kretsen Belgien, Danmark, Spanien, Storbritannien och Frankrike - sägs i promemorian att Sverige haft åtskilliga kontakter både bilateralt och i EU-sammanhang. Det har vid dessa kontakter klart framkommit att alla andra länder valt att hålla en betydligt lägre offentlig profil i frågan än Sverige. Skälen till detta är olika, men man har uppenbarligen funnit det mest ändamålsenligt att agera med tyst diplomati, även om man i flera länder i stort delar den rättsliga analys som gjorts på svensk sida. Det har inte heller i något annat land förekommit en sådan uppmärksamhet i media som i Sverige. Sverige har vid ett flertal tillfällen i EU-sammanhang tagit upp frågan om ett gemensamt agerande gentemot USA i frågan, men intresset från andra länder har varit mycket svalt. Från svensk sida har begärts officiellt att svensken skall friges. Såvitt bekant för Utrikesdepartementet har inget annat land framfört liknande krav, vare sig direkt till USA eller indirekt. I promemorian nämns att totalt fyra tyskar tillfångatogs vintern 2001/2002 vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan för misstänkt samröre med al- Qaida och att samtliga frigavs efter några veckor. Skälen till detta är inte kända, men enligt tysk uppfattning fanns det uppenbarligen inte längre några misstankar mot någon av dem. Utrikesdepartementet har enligt promemorian haft regelbunden kontakt med både den fängslade mannens far och dennes ombud samt hjälpt till att vidarebefordra brev till mannen från hans familj. Utskottet har också tagit del av rapporter från besök hos mannen på Guantanamobasen och uppteckning från samtal vid kabinettssekreterare Hans Dahlgrens och statssekreterare Dan Eliassons möte med den amerikanske ambassadören Pierre-Richard Prosper vid dennes besök i Stockholm den 13 mars 2003. Under utfrågningen med utrikesminister Anna Lindh den 8 april 2003, se bilaga B7, redogjorde hon för de vidare kontakterna med amerikanska myndigheter, främst Prospers besök, och planerna för regeringens fortsatta agerande i ärendet. Utskottets ställningstagande Granskningen föranleder inte något uttalande av utskottet. 3. Statsminister Göran Perssons agerande i samband med ett intervjuprojekt Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A3.1, begärs att konstitutionsutskottet granskar statsminister Göran Perssons avtal/överenskommelse med Sveriges Television AB (SVT) utifrån åtminstone tre perspektiv. Anmälaren anför, med hänvisning till SVT:s informationsavdelning, att en PM upprättades i mars 1996 av Erik Fichtelius inför starten av ett dokumentärprojekt rörande Göran Persson. Den visades då för och diskuterades med Göran Persson, som godkände villkoren muntligen. Anmälaren uppger att enligt SVT har inte några papper överlämnats eller undertecknats. Promemorian har förvarats av Erik Fichtelius fram till att den offentliggjordes i december 2002. Enligt anmälaren framgår av redovisade fakta att avtalet är knutet till rollen som statsminister. Anmälaren framhåller att en statsminister agerar under grundlagar och vanliga lagar. Denne kan inte genom civilrättsliga avtal frånträda detta ansvar. Anmälaren anser att konstitutionsutskottet bör granska om statministerns avtal med SVT innebär en inskränkning för SVT att utöva sin granskande funktion. Vidare bör utskottet granska om statministern genom det redovisade avtalet och sina uttalanden om rättsliga åtgärder gentemot SVT hävdat ett publiceringsförbud och därmed utövat eller försökt utöva sådana hindrande åtgärder som är förbjudna enligt grundlagen. Enligt anmälaren bör utskottet också granska om statsministerns agerande i förhållande till SVT kan ha varit i strid med 6 kap. 9 § andra stycket RF. Därutöver begärs i en granskningsanmälan, bilaga A3.2, att konstitutionsutskottet granskar formerna för hur avtalet mellan statsminister Göran Persson och SVT ingicks, avtalets innehåll och dess konsekvenser. Enligt anmälaren bör granskningen inriktas på huruvida statsministerns agerande strider mot reglerna för SVT:s självständighet och oberoende. Vidare bör granskas om statsministerns agerande strider mot tryckfrihetsförordningens och Regeringskansliets regler för hantering av inkomna handlingar. Anmälaren framhåller vidare att Regeringskansliets beredning av detta ärende förefaller ha varit bristfällig. Det bör därför granskas om statsministerns agerande strider mot regeringsformens regler för beredning av ärenden. Enligt anmälaren finns det därutöver anledning att ifrågasätta om inte statsministerns agerande efter att avtalet blivit känt rubbar förtroendet för hans sätt att utöva sitt ämbete. Anmälaren anser att han upprepade gånger har presenterat självmotsägande versioner av vad som är sanningen i detta ärende. Också i ytterligare en granskningsanmälan, bilaga A3.3, begärs att konstitutionsutskottet granskar statsminister Göran Persson och dennes hantering av intervjuavtalet med Erik Fichtelius. Utskottet bör enligt anmälaren granska om det är förenligt med grundlagen att statsministern ingår ett sådant avtal utan att informera Statsrådsberedningen och därmed underlåta att diarieföra beslutet. Bakgrund Konstitutionsutskottets granskningsområde Gällande bestämmelse Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen (RF) skall konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. I Holmberg/Stjernquists grundlagskommentar (s. 402) påpekas att föremål för granskningen är för det första "statsrådens tjänsteutövning". Här gäller inte någon begränsning till deras position såsom medlemmar av regeringen. I kommentaren framhålls att utskottet också kan granska deras åtgärder såsom departementschefer och om tendenser till "ministerstyrelse" har förekommit. Tidigare granskning Under riksmötet 1997/98 granskade utskottet ett ärende som gällde statsministerns lån av ett hus i Spanien (bet. 1997/98:KU25 s. 153-156). Statsministern hade under ett antal s.k. rekreationsdagar i juli 1997 kostnadsfritt fått låna en villa i närheten av Malaga. Ägaren till villan var en spansk medborgare med affärsmässig koppling till SKF:s och Atlas Copcos spanska dotterbolag. Utskottet anförde i sin bedömning att det gäller för regeringens ledamöter att iaktta ett betydande säkerhetsavstånd till gränsen mellan vad som är tillbörligt och otillbörligt när det gäller mottagande av gåvor och förmåner. Detta gäller även i fråga om förmåner från utländska privata givare, vare sig de är fysiska eller juridiska personer. Skälet för denna restriktivitet var enligt utskottet att allmänhetens förtroende för regeringens ledamöter annars kan rubbas. Emellertid kunde det enligt utskottets mening inte hävdas att förmånen i fråga haft samband med statsministerns tjänsteutövning. Utskottet ansåg att någon kritik från konstitutionella utgångspunkter därför inte kunde riktas mot statsministern i detta ärende. I en reservation (fp) anfördes att det inte kunde hävdas att förmånen haft samband med statsministerns tjänsteutövning. Reservanterna ansåg dock att statsministern - för att undgå att hamna i en situation där allmänhetens förtroende för honom kunde riskera att rubbas - borde ha visat större försiktighet i samband med rekreationen i Spanien. Reservanterna ansåg det också önskvärt att tydligare normer utarbetades för vad som är godtagbart i fråga om gåvor och andra förmåner till statsråd. Yttrandefrihetsrättsliga aspekter Allmänt Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) reglerar skyddet för yttrandefrihet i radio, television, filmer, videogram och ljudupptagningar m.m. Lagen bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen. Detta innebär bl.a. att censurförbud och etableringsfrihet i princip gäller också för de medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Endast i fråga om användningen av radiofrekvensspektrum har etableringsfrihet i tryckfrihetsrättslig mening inte kunnat införas. Förbud mot förhandsgranskning Enligt 1 kap. 3 § första stycket YGL får det inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller väntade innehållet i ett radioprogram eller en teknisk upptagning, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten. Principen om etableringsfrihet och medgivandet till lagstiftning Enligt 3 kap. 1 § första stycket YGL har varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram genom tråd (kabel). Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får enligt 3 kap. 2 § YGL regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidast möjliga yttrandefrihet. Bestämmelser om tillstånd och villkor för trådlösa sändningar finns i radio- och TV-lagen (1996:844). Tillstånd att sända TV-program meddelas enligt 2 kap. 2 § av regeringen. I lagen finns dels generella föreskrifter, dels en möjlighet för regeringen att i samband med att tillstånd ges bestämma villkor för sändningarna. Villkor som rör tillståndets innehåll, innebörd och bestånd framgår huvudsakligen direkt av bestämmelser i lagen (prop. 1995/96:160 s. 82 ff.). Övriga villkor tas in i de enskilda sändningstillstånden. Vilka villkor som kan förekomma framgår av 3 kap. radio- och TV-lagen. Uppräkningen anger uttömmande vilka villkor regeringen får ställa (a.prop. s. 84). Ett av de villkor som sändningstillstånd får förenas med är att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen (3 kap. 1 §). Programföretags redaktionella självständighet Enligt 3 kap. 4 § YGL skall den som sänder radioprogram självständigt avgöra vad som skall förekomma i programmen. Bestämmelsen innebär att krav på innehållet i vad som sänds kan ställas endast genom lag eller genom sådana tillståndsvillkor som får förekomma. På detta sätt utgör bestämmelsen om programföretags redaktionella självständighet ett uttryckligt skydd mot påtryckningar från det allmännas sida. Den är enligt motiven emellertid också avsedd att lämna utrymme för lagstiftning som syftar till att värna programföretags oberoende gentemot andra, t.ex. annonsörer (prop. 1990/91:64 s. 117). Sveriges Televisions sändningstillstånd Regeringen beslutade den 12 december 1996 om sändningstillstånd för Sveriges Television AB (SVT). Tillståndet trädde i kraft den 1 januari 1997 och gällde fram till den 31 december 2001. Som villkor för sändningsrätten gällde bl.a. att den skulle utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen (1 §). Vidare gällde att SVT skulle meddela nyheter, stimulera till debatt, kommentera och belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor (10 §). Under samma villkor gällde att SVT skulle granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra sammanslutningar och föreningar. Därefter beslutade regeringen den 20 december 2001 om nytt sändningstillstånd för SVT. Tillståndet trädde i kraft den 1 januari 2002 och gäller t.o.m. den 31 december 2005. Som villkor för sändningsrätten gäller också under denna tillståndsperiod att den skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen (6 §). Vidare gäller även enligt detta tillstånd villkor för SVT:s nyhetsverksamhet (10 §). Dessa innebär att nyhetsverksamheten skall bedrivas så att en mångfald i nyhetsurval, analyser och kommentarer kommer till uttryck i olika program. SVT skall också meddela nyheter, stimulera till debatt, kommentera och belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor. Därutöver skall SVT granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra maktsfärer. Allmänt om meddelarfrihet och anonymitetsskydd (källskydd) Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen innehåller regler som syftar till att skydda den som medverkar vid tillkomsten av en tryckt skrift eller ett radio- eller TV-program eller en teknisk upptagning av text, bild eller ljud genom att lämna uppgifter för offentliggörande. Skyddet åstadkoms genom bestämmelser om meddelarfrihet och anonymitetsskydd. Grundläggande bestämmelser om meddelarfrihet finns i 1 kap. 1 § tredje stycket TF och i 1 kap. 2 § YGL. Meddelarfriheten innebär att det i viss utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV eller teknisk upptagning. Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen har var och en rätt att lämna meddelanden i vilket ämne som helst för publicering i tryckta skrifter. Meddelandet skall lämnas till skriftens författare, till någon annan upphovsman till en framställning i skriften, till dennas utgivare, till skriftens redaktion eller till en nyhetsbyrå. Bestämmelsen innebär att uppgiftslämnaren går fri från ansvar och skadeståndsskyldighet, även om meddelandet normalt skulle vara straffbart som brott mot tystnadsplikt. Undantag från denna huvudregel gäller bara i den mån sådana är angivna i tryckfrihetsförordningen. Vidare har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket tryckfrihetsförordningen var och en rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för att antingen själv offentliggöra dem i tryckt skrift eller lämna meddelande som avses i det nyss beskrivna tredje stycket i paragrafen. Också undantag från detta anskaffarskydd skall ha stöd i tryckfrihetsförordningen. En motsvarande reglering av meddelarfriheten och skyddet för anskaffare för andra medier än tryckt skrift finns i 1 kap. 2 § YGL. Bestämmelser om anonymitetsskydd finns i 3 kap. TF. Anonymitetsskyddet består av flera delar. En är rätten till anonymitet som innebär att författare, meddelare samt utgivare av icke periodiska skrifter inte är skyldiga att låta sina namn sättas ut på skriften (1 §). En viktig del i anonymitetsskyddet utgör vidare bestämmelserna i 3 § om tystnadsplikt för dem som tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift och för dem som varit verksamma vid t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer. Dessa får enligt huvudregeln inte röja vem som är författare, meddelare eller utgivare av en icke periodisk skrift. En annan väsentlig del i anonymitetsskyddet är efterforskningsförbudet i 4 §. Detta innebär att myndigheter och andra allmänna organ inte får efterforska författaren till en framställning som har införts eller varit avsedd att införas i en tryckt skrift, den som har gett ut eller avsett att ge ut tryckt skrift eller den som lämnat ett meddelande för publicering. Författaren, meddelaren eller utgivaren får dock efterforskas då detta behövs för åtal eller annat ingripande som är tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. Vid sådan efterforskning skall den i 3 § stadgade tystnadsplikten beaktas. Motsvarande bestämmelser om anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3 och 4 §§ YGL. Den som uppsåtligen utför otillåtna efterforskningar döms till böter eller fängelse i högst ett år, 3 kap. 5 § TF respektive 2 kap. 5 § YGL. Från meddelarfriheten finns undantag. Om någon lämnar ett meddelande som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket TF och därmed gör sig skyldig till någon av de gärningar som anges i 7 kap. 3 § första stycket, gäller om ansvar för sådant brott det som är föreskrivet i vanlig lag, dvs. brottsbalken. Motsvarande reglering gäller enligt 5 kap. 3 § YGL. De gärningar som anges indelas i tre punkter. I punkt 1 räknas högförräderi och vissa andra allvarliga brott mot rikets säkerhet upp. I punkt 2 upptas oriktigt utlämnande av allmän handling som inte är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig. I punkt 3 anges uppsåtligt åsidosättande av en tystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag. I 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) ges en uppräkning av de tystnadsplikter som har företräde framför principen om meddelarfrihet. Meddelarskyddet innebär att de offentliga funktionärerna, dvs. de som är anställda hos myndigheterna och andra personer som deltar i en myndighets verksamhet på grund av uppdrag, tjänsteplikt eller annan liknande grund, kan utsättas för sanktioner för att de har lämnat ett meddelande för publicering bara i de fall och i den ordning som tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen anvisar. Otillåten verksamhet för statsråd enligt regeringsformen Enligt 6 kap. 9 § andra stycket RF får statsråd inte utöva allmän eller enskild tjänst. Han får inte heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom. I förarbetena till bestämmelserna anförs att syftet i första hand är att värna om statsrådstjänstens integritet, men de kan också motiveras av önskemålet att ett statsråd inte skall splittra sina krafter (prop. 1973:90 s. 284). Enligt departementschefen får det från fall till fall bedömas om det rubbar förtroendet för ett statsråd att han innehar ett visst uppdrag eller utövar en viss verksamhet. Han anförde att det i allmänhet torde gälla att det är olämpligt att ett statsråd har uppdrag inom bolag, förening eller inrättning, vars verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Att undantagslöst upprätthålla en sådan regel låter sig enligt departementschefen emellertid inte göra. Han påpekade att andra å andra sidan kan också innehav av uppdrag av annat slag ha menlig inverkan på förtroendet för den som utövar statsrådstjänst. I regeringens skrivelse 1996/97:56 Intressekonflikter för statsråd redovisade regeringen resultatet av sina strävanden att utveckla rutiner som säkerställer att statsråds förmögenhetsinnehav eller engagemang i andra verksamheter inte leder till intressekonflikter, insiderproblem eller jäv i uppdraget som statsråd. Redovisningen knöt an till den diskussion som hade förts i riksdagen vid flera tillfällen dessförinnan. I skrivelsen behandlas förbudet mot bisysslor (6 kap. 9 § RF), förbud mot insiderhandel och skyldighet att anmäla värdepappersinnehav samt regler om jäv. Vidare redovisades att de rutiner för insyn och kontroll som utbildats hos regeringen bl.a. innebar att eget fondpappersinnehav skall redovisas offentligt, förteckning för närståendes fondpappersinnehav, att engagemang i andra verksamheter vid sidan av uppdraget som statsråd samt tidigare anställningar och uppdrag redovisas offentligt och att jävssituationer bevakas genom granskning av ärendeförteckningar inför regeringssammanträden. Registrering av allmänna handlingar Allmän handling enligt 2 kap. TF Enligt 2 kap. 3 § första stycket TF är en handling allmän, om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. I 2 kap. 4 § TF föreskrivs att brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som innehar befattning vid myndighet anses som allmän handling, om handlingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning. I samband med bestämmelsens tillkomst uttalade konstitutionsutskottet att en huvudregel självklart måste vara att personligen ställt brev eller meddelande till befattningshavare vid myndigheten som avser ett ämne inom myndighetens verksamhetsområde skall vara allmän handling (bet. KU 1975/76:48 s. 12). Utskottet konstaterade att det emellertid förekommer att politiker och representanter för fackliga och andra organisationer i ökad omfattning har uppgifter inom den offentliga förvaltningen. Enligt utskottet låg det i sakens natur att en befattningshavare skall kunna motta brev som t.ex. facklig eller politisk förtroendeman utan att brevet under alla omständigheter måste ges offentlighet. Utskottet ansåg att en riktlinje borde vara att skrivelser rörande myndighets verksamhet i visst konkret fall skall behandlas som allmänna handlingar men däremot inte skrivelser som uppenbart avser partipolitiskt eller fackligt agerande. Vidare anförde utskottet att uppgift om avsändaren av brevet i vissa fall kan vara vägledande för bedömningen av brevets karaktär av allmän handling i detta avseende. Som exempel nämnde utskottet att ett personligt brev till ett statsråd från en verkschef i en fråga som rör verkets ämnesområde bör vara att anse som allmän handling. Enligt 2 kap. 6 § första stycket TF anses en handling ha kommit in till en myndighet, när den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa. För att en handling skall anses inkommen enligt TF:s mening är det inte nödvändigt att handlingen avlämnats i myndighetens lokaler. Den skall anses inkommen även i fall då den har kommit "behörig befattningshavare" till handa. Det är alltså tillräckligt att behörig företrädare någonstans har tagit emot handlingen. Vidare är det väsentliga härvid att handlingen fysiskt befinner sig i ett läge, där vederbörande kan besluta om dess utlämnande (Bohlin, Offentlighetsprincipen, 5:e uppl., s. 56). I 2 kap. 7 § TF finns bestämmelser om när en handling skall anses upprättad hos myndighet. Enligt första stycket gäller att en handling anses upprättad när den har expedierats. Har handlingen inte expedierats anses den upprättad när det ärende till vilken den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten. Om handlingen inte hänför sig till ett visst ärende anses den upprättad när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts. I andra stycket föreskrivs undantag från vad som gäller enligt första stycket, bl.a. i fråga om myndighets diarium, journal samt sådant register eller annan förteckning som förs fortlöpande. Dokumentationsskyldighet Enligt 15 § förvaltningslagen (1986:223) skall uppgifter som en myndighet får på annat sätt än genom en handling och som kan ha betydelse för utgången i ärendet antecknas av myndigheten, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Förvaltningslagen är inte direkt tillämplig på regeringsärenden, eftersom regeringen inte är någon förvaltningsmyndighet i lagens mening. Statsrådsberedningen anger i sina riktlinjer för handläggningen av ärenden i Regeringskansliet (Ds 1998:39 s. 14) att det dock är viktigt att man även i regeringsärenden följer de principer som förvaltningslagen ger uttryck för. Sekretesslagens bestämmelser om registrering av allmänna handlingar När en allmän handling har kommit in till eller upprättats hos en myndighet skall handlingen registreras utan dröjsmål (15 kap. 1 § första stycket). I fråga om allmänna handlingar för vilka sekretess inte gäller, får registrering underlåtas om handlingarna i stället hålls ordnade så att det utan svårighet kan fastställas om en handling kommit in eller upprättats. En ovillkorlig registreringsskyldighet omfattar således endast handlingar för vilka sekretess gäller. Som ett generellt undantag från vad som sägs i första stycket gäller att handlingar som uppenbarligen är av ringa intresse för en myndighets verksamhet varken behöver registreras eller på annat sätt hållas lättillgängliga. Statsrådsberedningens riktlinjer Statsrådsberedningen har upprättat promemorian Registrering av allmänna handlingar i Regeringskansliet (PM 1982:3). Den har reviderats i mars 1997. I promemorian framhålls att en inkommen handling enligt huvudregeln är allmän handling även om handlingen är ställd personligen till ett statsråd eller en tjänsteman, förutsatt att handlingen rör någon fråga som kan anses ankomma på regeringen eller annars rör vederbörande i tjänsten (s. 4). Vidare sägs under rubriken "Handlingar till eller från partifunktionärer m.fl." att om en inkommen handling är ställd till ett statsråd eller någon tjänsteman i Regeringskansliet personligen och visserligen rör en fråga som ankommer på regeringen eller ett departement men är avsedd för mottagaren uteslutande i dennes egenskap av innehavare av någon annan ställning, skall handlingen inte betraktas som allmän handling (s. 7). På motsvarande sätt bör man enligt promemorian se på utgående handlingar från ett statsråd eller någon tjänsteman i Regeringskansliet i en fråga av detta slag, om handlingen är upprättad uteslutande i avsändarens egenskap av innehavare av någon annan ställning. I promemorian anförs att undantaget t.ex. gäller för skrivelser som någon får eller sänder enbart som partiledare eller partifunktionär eller som styrelseledamot, suppleant för sådant, revisor eller revisorssuppleant i ett bolag eller en stiftelse. När det gäller registrering av allmänna handlingar konstateras i promemorian att sekretesslagen öppnar vissa möjligheter att underlåta registrering (s. 15). Enligt promemorian bör dessa möjligheter utnyttjas med försiktighet för Regeringskansliets del. Vidare framhålls att det är nödvändigt för att den lagstadgade registreringen skall kunna fullföljas att allmänna handlingar som kommer direkt till något statsråd eller någon tjänsteman omedelbart överlämnas till den registrerande tjänstemannen i alla de fall där registrering skall ske. Handlingen bör därvid vara försedd med en av mottagaren signerad uppgift om vilken dag han tog emot handlingen. Också utgående allmänna handlingar och sådana framställda handlingar som är allmänna fast de inte har gått ut skall enligt promemorian tillställas den registrerade tjänstemannen i fall där registrering skall ske. Kravet på beredning av regeringsärenden Gällande bestämmelse Enligt 7 kap. 2 § RF skall behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter vid beredningen av regeringsärenden. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Vad är ett regeringsärende? I Statsrådsberedningens handbok Gula boken - Handläggningen av ärenden i Regeringskansliet (Ds 1998:39, s. 11)) anförs att ärenden i Regeringskansliet kan väckas antingen genom framställningar utifrån (t.ex. genom ansökningar eller överklaganden), genom riksdagens skrivelser till regeringen eller genom initiativ i Regeringskansliet (s.k. initiativärenden). Vidare sägs att som tjänsteman i Regeringskansliet arbetar man för två myndigheter - regeringen och Regeringskansliet. Det är Regeringskansliets främsta uppgift att vara beredningsorgan för regeringen, dvs. att bereda ärenden som leder fram till regeringsbeslut. Sådana ärenden kallas regeringsärenden. Enligt handboken fattar Regeringskansliet beslut i eget namn i begränsad utsträckning. Regeringskansliet uppträder då som egen myndighet. Ärenden av detta slag kallas regeringskansliärenden. I handboken framhålls att man alltid måste göra klart för sig om ett ärende skall mynna ut i ett regeringsbeslut eller i ett regeringskanslibeslut. Enligt handboken uppkommer denna fråga framför allt i samband med brev från allmänheten som innehåller önskemål av skilda slag. Övrigt Granskningsnämndens prövning i tre fall Granskningsnämnden för radio och TV har i tre beslut den 24 januari 2003 prövat dels frågan om partiskhet rörande SVT:s program med partiledarutfrågningar inför valet 2002 (23 anmälningar), dels frågan om opartiskhet rörande all politisk bevakning signerad Erik Fichtelius i SVT sedan 1994 (en anmälan), dels frågan om opartiskhet och saklighet rörande inslag om den svenska regeringsbildningen i två sändningar av "Aktuellt" den 29 september 2002 (avsåg kommentarer av Erik Fichtelius, fem anmälningar). I det första ärendet rörande partiledarutfrågningar i SVT fann Granskningsnämnden att de aktuella programmen inte stred mot kravet på opartiskhet. I det andra ärendet rörande all politisk bevakning signerad Erik Fichtelius sedan 1994 konstaterade nämnden att om en anmälan kommit in mer än sex månader efter det att programmet sändes bör nämnden inte granska programmet om de inte finns särskilda skäl. Nämnden hade under de senaste åren granskat ett flertal inslag i vilka Erik Fichtelius medverkat som reporter eller kommentator. Denna granskning hade inte gett anledning att anta att bevakningen som sådan skulle strida mot tillämpliga bestämmelser i SVT:s sändningstillstånd. Nämnden ansåg att vad anmälaren anförde (om Erik F. till följd av det hemliga avtalet med statsminister Göran Persson åsidosatt kravet på opartiskhet i sin bevakning av politiska frågor) inte gav skäl att företa någon ytterligare granskning, vare sig av inslag som sänts under den senaste sexmånadersperioden eller av äldre inslag. Rörande det tredje ärendet om inslag i SVT:s "Aktuellt" om den svenska regeringsbildningen fann nämnden att inte något inslag stred mot kraven på opartiskhet eller saklighet. Uppgifter i medier m.m. I ett pressmeddelande från SVT den 10 januari 2003 meddelas att SVT denna dag har beslutat att fortsätta arbetet med en dokumentär om statsminister Göran Perssons regeringstid. Enligt meddelandet har projektet pågått sedan 1996 och avsikten är att på ett nytt sätt kunna skildra en politiskt intressant tid. Vidare sägs att SVT hoppas, genom att dokumentera politiska händelser och statsministerns tankar kring dessa medan de pågår, uppnå en äkthet och kvalitet som är svår att åstadkomma när man i efterhand söker minnas och beskriva motsvarande skeenden och resonemang. SVT:s politiske reporter Erik Fichtelius, som startade dokumentärprojektet, kommer även att vara den som slutför det. Enligt meddelandet kommer dokumentären att visas först efter det att Göran Persson avgått som statsminister. Eventuella uppgifter av nyhetskaraktär kommer, liksom hittills skett, att presenteras inom ramen för SVT:s ordinarie nyhetsverksamhet. Därutöver sägs i meddelandet att Erik Fichtelius huvuduppgift är att vara projektledare för 24Direkt, SVT:s nya satsning på direktsända riksdagsdebatter, m.m. Han kommer därmed inte vara politisk kommentator i SVT:s nyhetssändningar. Promemoria från Statsrådsberedningen In en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet begärt svar på vissa frågor samt kommentarer med anledning av granskningsanmälningarna. Som svar har till utskottet översänts en promemoria som upprättats inom Statsrådsberedningen den 11 mars 2003, bilaga 3.4. I promemorian anförs bl.a. följande. På uttryckligt initiativ av SVT har Göran Persson ingått en överenskommelse med programföretaget om ett intervjuprojekt. Enligt promemorian ingicks överenskommelsen muntligt genom samtal med Erik Fichtelius sedan denne visat för Göran Persson en handling med den text som nu har publicerats bl.a. på SVT:s hemsida. Den texten återspeglar överenskommelsens innehåll. I promemorian anförs att någon annan dokumentation av överenskommelsen inte finns såvitt Göran Persson eller Regeringskansliet vet. Överenskommelsen var enligt promemorian ett personligt åtagande, ett gentlemen''''''''''''''''s agreement. I promemorian framhålls att den går längre än vad som följer av Göran Perssons uppdrag som statsminister och inte kan fullgöras av någon annan än honom själv. Därmed finns det inte heller någon anledning att dokumentera och registrera den i Regeringskansliet. Enligt promemorian har så inte heller skett. Vidare anförs i promemorian att överenskommelsen inte innebär någon inskränkning i SVT:s granskande uppgift. Göran Persson har enligt promemorian inte hävdat något publiceringsförbud eller vidtagit eller försökt vidta någon åtgärd som kan vara förbjuden enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Därutöver framhålls att han inte heller skaffat sig något sådant inflytande över programföretaget som kan strida mot reglerna om dess självständighet och oberoende. Enligt promemorian har Göran Persson övervägt att rådfråga en jurist om intervjuprojektet. Det påpekas att han inte övervägt eller sagt att han övervägde att framställa rättsliga anspråk mot Sveriges Television AB. Därutöver anförs i promemorian att Göran Perssons deltagande i ett projekt som detta inte kan komma i konflikt med regeringsformens förbud mot bisysslor för statsråd. Eftersom det inte är frågan om ett regeringsärende kan enligt promemorian hans agerande inte heller strida mot regeringsformens krav på beredning av regeringsärenden. Utfrågningar Utfrågning med Christina Jutterström Utskottet har den 1 april 2003 hållit en utfrågning med verkställande direktören vid Sveriges Television AB (SVT), Christina Jutterström, bilaga B6. Hon uppgav bl.a. att initiativet till dokumentären kom från SVT. Det inspelade materialet är helt och hållet företagets. Ingen annan har rätt till det. Sveriges Television avgör om och vad som skall sändas den dag Göran Persson har avgått och intervjuprojektet är avslutat. Villkoren formulerades från SVT:s sida. Erik Fichtelius lade första gången i februari 1996 fram för Göran Persson hur man ville att dokumentären skulle gå till. Sedan skrev Erik Fichtelius ned förslaget i en egen PM. Han visade därefter PM:an för Göran Persson, som accepterade de förutsättningar som var sagda. Erik Fichtelius behöll själv PM:an. Enligt Christina Jutterström var det en muntlig överenskommelse som i första hand handlade om att ge Göran Persson källskydd. Vidare uppgav Christina Jutterström att överenskommelsen innehöll följande punkter, som också offentliggjorts på SVT:s hemsida: 1) Resultatet skall bli en levande och ärlig dokumentär från början till slut om Göran Perssons period som partiledare och statsminister. Den skall rakt och konkret under hela perioden ge Göran Persson egna kommentarer och reflexioner kring det som händer. 2) Materialet och berättelsen kan publiceras efter det att Göran Persson slutat som partiledare och/eller statsminister som en dokumentär i Sveriges Television. Samtalen sker under hand på bakgrundsvillkor. Det innebär att det som Göran Persson berättar eller informerar om kan Erik Fichtelius omedelbart använda som underlag för publicering utan att källan avslöjas. 3) Göran Persson utlovas anonymitet enligt tryckfrihetsförordningen. Erik Fichtelius är därmed skyldig att använda informationen på ett sådant sätt att källan inte avslöjas. Först efter det att Göran Persson lämnat uppdraget som partiledare kan hans berättelse publiceras som hans egna kommentarer. 4) Filmning och samtal skall ske under största sekretess med så få inblandade och informerade som möjligt. 5) Det inspelade materialet tillhör Sveriges Television och förvaras av Sveriges Television. Därutöver uppgav Christina Jutterström att SVT:s avsikt har varit och är att publicera materialet i en dokumentär när Göran Persson har avgått. Något annat har inte varit aktuellt för SVT. Göran Perssons uttalande i ett inslag i Aktuellt om att han skulle vända sig till sina jurister om materialet sändes i förtid, har hon därför aldrig uppfattat som något hot mot Sveriges Televisions oberoende och självständighet. Enligt Christina Jutterström inskränker överenskommelsen med statsministern inte på något sätt SVT:s politiska reportrars möjligheter att genomföra sina granskande uppgifter när det gäller statsministern och regeringen. Vidare uppgav Christina Jutterström att det var fråga om en överenskommelse, en gentlemen''''''''''''''''s agreement, mellan SVT och Göran Persson som statsminister, eftersom dokumentären handlar om Göran Persson under hans statsministertid. Däremot har överenskommelsen också bäring på Göran Persson som individ, nämligen när det handlar om källskyddet. Man kan inte träffa en uppgörelse om källskydd för en institution som statsministern, utan det blir som individ. Christina Jutterström uppgav också att Erik Fichtelius, som framgår av de fem punkterna, har rätt under hela den tid som intervjuserien pågår att använda det som är intressant ur nyhetssynpunkt, men med källskydd, i nyhetsbevakningen. På det sättet anser man inte att man begränsar möjligheterna, utan att man faktiskt utökat möjligheterna till information och granskning. Skälet till att projektet skulle ske under största möjliga sekretess är, enligt Erik Fichtelius, att det ska garantera källskyddet. På fråga om det finns en risk för vänskapskorruption med ett så långsiktigt projekt uppgav Christina Jutterström att en sådan fråga kräver mycket eftertanke. Hon utgår från att Erik Fichtelius varit och är mycket noga med integriteten. På fråga om det hade varit rimligt för statsministern att framställa rättsliga anspråk mot SVT om företaget av något skäl velat bryta överenskommelsen uppgav Christina Jutterström att förutsättningarna för projektet är att det inte skall sändas förrän Göran Persson har avgått. Hon tycker att det som Göran Persson sade i intervjun därför inte har relevans för företagets ställningstaganden. På fråga om vilken bedömning man gjort i företagsledningen av avtalets betydelse i den del som företagets chefsjurist uttalat sig om i en intervju - att statsministern inte kunde stämma SVT på skadestånd i en civilprocess för avtalsbrott om man sände materialet nu, men att de som beslutade om publicering kunde göra sig skyldiga till tystnadspliktsbrott - uppgav Christina Jutterström följande. Chefsjuristen hade gjort en juridisk bedömning som svar på en fråga från en journalist. I företagsledningen har man inte haft någon annan ambition än att vilja slutföra detta projekt på det sätt som det var sagt från början. På fråga om vad som är SVT:s uppfattning om meddelarskyddet används för att statsministern därmed skall kunna påräkna skydd från att bli kontrollerad för påståenden som han kan sprida via nyhetsmedier, uppgav Christina Jutterström att hon anser att SVT:s medarbetare har den kunskap, integritet och förmåga att granska källmaterial att det inte är någon fara. Därutöver uppgav Christina Jutterström att hon inte har erfarit något som tyder på att statministern i något avseende har försökt förmå SVT att gå med på ett publiceringsförbud. Projektet var SVT:s initiativ och det är företaget som har makten över materialet från det att projektet startade till och med att det sänds. Man har möjlighet att använda nyhetsmaterial som finns och kommer fram under intervjuernas gång. Hon kan inte se att det skulle störa företagets oberoende och självständighet. På fråga om varför SVT gjorde en del förändringar i samhällsbevakningen, t.ex. gav Erik Fichtelius nya uppgifter, om man inte ansåg att det fanns risker för oberoendet eller den granskande uppgiften uppgav Christina Jutterström följande. När den verkställande ledningen, som består av henne själv och programdirektören, fick projektet fullt klart för sig gjorde den bedömningen att man skulle skilja dokumentärprojektet och Erik Fichtelius kommenterande åt. De tyckte att det vara ett klokt beslut för att inte någon trovärdighet skulle ifrågasättas. På fråga om projektet, med hänsyn till SVT:s behov av att kunna fullgöra en god granskning, hade kunnat fortlöpa om avtalet inte hade blivit känt, uppgav Christina Jutterström att hon inte såg några begränsningar. Hon anser att SVT i denna uppgörelse hade garderat sitt oberoende och sin självständighet på ett tillfredsställande sätt. Utfrågning med statsminister Göran Persson Utskottet har den 8 april 2003 hållit en utfrågning med statsminister Göran Persson, bilaga B9. Han uppgav bl.a. följande. Avtalet med Sveriges Television AB har han ingått som privatperson. Det kan inte fullgöras av någon annan än honom själv. Han kan tänka sig parallella situationer. Just nu för han samtal med ett förlag om att ge ut en beskrivning av hans statsministertid. Det är inget som han tänker registrera som allmän handling i Regeringskansliet. Det är ingenting som Regeringskansliet skall bereda, utan det avser hans egen relation med förlaget. Vidare uppgav Göran Persson att han är lite osäker på det yttrandefrihetsrättsliga lagkomplexet, men upplevde att han fick ett anonymitetsskydd när ha ingick avtalet med Sveriges Television. Ett sådant skydd gäller också en statsminister som privatperson. När det påstods att han skulle röjas som källa blev han väldigt fundersam och kände sig osäker. Han behövde rådfråga en jurist. Uttalandet som sådant var också osäkert. Han sa något liknande som att han tror att han får rådfråga en jurist. Därefter har han fått klart för sig att också han omfattas av källskyddet. Om Sveriges Television hade brutit mot avtalet och röjt honom som källa hade bolaget, vad han förstår, hamnat i ett läge där det hade kunnat ställas till ansvar. Men, det var aldrig hans avsikt. Göran Persson uppgav därutöver att han aldrig har tvekat om Sveriges Televisions ambition att leva upp till avtalet. Detta har också bekräftats av bolagets verkställande direktör. Projektet inleddes på Sveriges Televisions initiativ. Han var först lite tveksam, eftersom det skulle ta tid i anspråk. Han har uppfattat saken så att Sveriges Television aldrig har tänkt röja honom som källa i de sammanhang då de använder det som de talar om under intervjuerna som underlag eller bakgrundsmaterial, exempelvis i en politisk kommentar eller analys. Göran Persson uppgav också att han har upplevt detta som ett unikt projekt. Men, det kanske inte är så unikt som han först trodde. Den danske statsministern släppte in TV-journalister som följde toppmötet i Köpenhamn, vilket tydligen skedde på villkor att det danska regeringskansliet fick fritt ta bort det som rörde relationer till främmande makt ur TV-programmet. Något sådant har han aldrig aspirerat på. Enligt Göran Persson skiljer sig det aktuella avtalet i ett avseende från vad som är normalt, det pågår under längre tid. Men arbetsmetoden, att han samtalar med journalister och gör det utan att han blir röjd som källa - han ger bakgrund och sammanhang som gör att journalisterna i sin tur kan göra en korrekt analys - är den normala. Det unika med detta projekt är alltså att det pågått under en lång tid. Hur det inverkar på den journalistiska hanteringen vågar han inte bedöma, eftersom det inte är hans sak. Rimligen bör journalisten själv utifrån sin etiska övertygelse klara av att dra gränslinjen. Hans chef i sammanhanget, Christina Jutterström, har inför utskottet vidimerat att det inte har funnits denna typ av svårigheter. Vidare uppgav Göran Persson att det har påståtts att detta projekt har otillbörligen har gynnat socialdemokratin och honom i kommentarer i Sveriges Television. Detta har granskats av Granskningsnämnden, som har avvisat anmälningarna. Det arbete som journalisterna har gjort har levt upp till de krav, de normer och den etik som gäller. Enligt Göran Persson var det Sveriges Televisions idé att projektet skulle ske under stor sekretess. Han hade inget att erinra mot detta. Det var bolagets upplägg, och han har accepterat det. Det fördes inget samtal om huruvida det skulle vara sekretess. Han kan inte säga att han övervägde att projektet inte skulle vara hemligt, utan fann sig i villkoren. Därutöver uppgav Göran Persson att han inför avtalet inte rådfrågade någon när det gäller yttrandefrihetslagstiftningen och eventuella komplikationer i förhållande till den roll han har. Han förutsatte att upplägget var seriöst från Sveriges Televisions sida. Göran Persson uppgav också att avtalet ger Sveriges Television full förfoganderätt över materialet. De sänder själva vad de vill den dagen han har avgått som partiledare. Enligt Göran Persson är han fullständigt övertygad om att detta inte är något som kan rubba förtroendet för statsministern i egenskap av statsråd. När det gäller frågan om bisyssla, har alla rätt att författa och skriva. Denna rätt tillkommer också statsministern. Han har under sin statsministertid publicerat tre böcker, som han inte har tagit betalt för. I detta avseende tycker han att man skall vara väldigt försiktig. Däremot tycker han att det ligger helt inom ramen att kunna publicera sig, att delta i allmänt debatt och att dokumentera. Vidare uppgav Göran Persson att han inte anser att hans uttalanden under projektet har påverkat eller kringskurit, medvetet eller omedvetet, hans politiska agerande som statsminister framöver. Det är möjligt att det undermedvetet finns någon slags spärr. Men intellektuellt medvetet har han aldrig gjort ett sådant övervägande. Detta skiljer sig egentligen inte från alla andra bakgrundssamtal som han har med andra "viktiga" journalister och bedömare. Utskottets ställningstagande Granskningen har utvisat att avsikten enligt avtalet mellan statsminister Göran Persson och Sveriges Television AB var att det aktuella intervjuprojektet skulle genomföras i hemlighet. Härigenom kunde den aktuelle reportern använda Göran Perssons under intervjuerna lämnade uppgifter, förutom i den avslutande dokumentären, i programföretagets nyhetsrapportering inom ramen för gällande källskydd. Av betydelse i detta sammanhang är att intervjuprojektet har kommit att pågå under osedvanligt lång tid. Efter att avtalet kommit till allmänhetens kännedom har SVT beslutat att den aktuelle reportern inte längre skall vara politisk kommentator i företagets nyhetssändningar. Enligt utskottets mening kan det inte hävdas att det nu aktuella avtalet mellan Göran Persson och SVT har ett sådant samband med regeringens verksamhet att dess ingående skulle ha gett upphov till en dokumentationsskyldighet för Göran Persson och att den därmed upprättade handlingen borde ha registrerats som allmän handling i Regeringskansliet. Därutöver vill utskottet framhålla att när det gäller frågor som rör statsråds relationer med public service-företagen, vid sidan av det som förekommer inom ramen för formulerandet av företagens uppdrag, bör statsråden iaktta en hög grad av försiktighet så att risk inte uppstår för att företagens självständighet och oberoende rubbas eller deras granskande uppgift påverkas. Samma försiktighet bör iakttas när det gäller värnandet av statsrådstjänstens integritet. Enligt utskottets mening innebär en sådan försiktighetsprincip i nämnda avseenden att Göran Persson borde ha eftersträvat en form för det aktuella intervjuprojektet som inte förutsatte att det hemlighölls. Från rättslig och strikt konstitutionell utgångspunkt kan vad som förevarit i granskningsärendet emellertid inte föranleda någon kritik från utskottets sida. 4. Statsminister Göran Perssons roll när det gäller f.d. näringsminister Björn Rosengrens uppdrag åt Stenbeckssfären Anmälan I en anmälan begärs att utskottet granskar statsministerns roll vad avser godkännande eller accepterande av förre näringsminister Björn Rosengrens uppdrag åt Stenbeckssfären, där Telias konkurrent Tele 2 ingår, bilaga A4.1. I anmälan hänvisas till att Björn Rosengren har haft stor insyn i affärerna kring Telia och i dess strategival. Utskottet bör enligt anmälan också granska om regeringen har någon policy för "karantän" när det gäller tillgång till känslig information om statliga företag och om en sådan policy även gäller statsråd. Om den inte finns, bör granskas vilka andra åtgärder regeringen vidtar för att förhindra att de statliga eller delstatliga företagens affärshemligheter sprids vidare genom s.k. sidbyten. Gällande regler Enligt 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen får statsråd inte utöva allmän eller enskild tjänst. Han får inte heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom. Regeringsformens förbud mot att utöva vissa uppdrag gäller endast den som är statsråd, inte ett f.d. statsråd. Enligt förarbetena (prop. 1975:90, s. 284) är bestämmelsens syfte i första hand att värna om statsrådens integritet, men den kan också motiveras av önskemålet att statsråd inte skall splittra sina krafter. Bestämmelsen har för offentliganställda en parallell i bisysslebestämmelsen i 7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning. Enligt denna får en arbetstagare inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende. Sekretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Bestämmelserna avser förbud att röja uppgift vare sig det sker muntligen eller genom utlämnande av allmän handling. Enligt 1 kap. 6 § gäller förbud att röja sekretessbelagd uppgift för den som deltar i eller har deltagit i myndighetens verksamhet och därvid fått kännedom om uppgiften. En befattningshavare är skyldig att iaktta sekretess också sedan han lämnat sin befattning. Detta gäller givetvis oavsett vederbörande avgår med pension eller övergår till någon annan allmän eller enskild tjänst. Enligt 20 kap. 3 § brottsbalken döms den som röjer uppgift som han är pliktig att hemlighålla för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år. Enligt 2 § insiderstrafflagen (2000:1086) döms den som har anställning, uppdrag eller annan befattning, som normalt innebär att han eller hon får kännedom om omständigheter som har betydelse för kursen på finansiella instrument, och som på grund härav fått insiderinformation för insiderbrott till fängelse i högst två år om han eller hon för egen eller någon annans räkning genom handel på värdepappersmarknaden förvärvar eller avyttrar sådana finansiella instrument som informationen rör, eller använder informationen till att med råd eller på annat sådant sätt föranleda någon annan till förvärv eller avyttring, Den som har anställning, uppdrag eller annan befattning, som normalt innebär att han eller hon får kännedom om omständigheter som har betydelse för kursen på finansiella instrument, och som på grund härav fått insiderinformation och som obehörigen röjer sådan information, döms enligt 7 § insiderstrafflagen för obehörigt röjande av insiderinformation till böter eller fängelse i högst sex månader. Tystnadsplikt inom näringslivet Inom myndighetsområdet anses de offentliga funktionärerna kunna åläggas tystnadsplikt endast författningsvägen och inte genom avtal. Utanför detta område kan däremot avtal träffas om tystnadsplikt, och sådana anses i princip bryta meddelarfriheten (prop. 1986/87:151 s. 117-119). Enligt 7 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer en företagshemlighet hos arbetsgivaren som han fått del av i sin anställning under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den skall ersätta den skada som uppkommer genom hans förfarande. I 38 § avtalslagen (1915:218) finns en bestämmelse som stadgar att om någon för att förebygga konkurrens betingat sig av annan att denne icke skall bedriva verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet, är den som gjort utfästelsen icke bunden därav i den mån utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt. Bestämmelsen, som fick sin nuvarande utformning år 1976 (prop. 1975/76:81, bet. LU21), torde kunna tillämpas såväl på konkurrensklausuler i tjänsteavtal som på sådana villkor i avtal mellan näringsidkare, t.ex. om överlåtelse av en rörelse. De rättsfall som Arbetsdomstolen avgjort angående användningen av konkurrensklausuler med förbud för arbetstagare att på visst närmare angivet sätt konkurrera med arbetsgivaren efter anställningens upphörande visar att domstolen gör en helhetsbedömning av den föreliggande situationen med beaktande av såväl arbetstagarens som arbetsgivarens intressen. Ingen faktor kan sägas vara utan vidare utslagsgivande, med ett undantag. Det torde generellt kunna sägas att en klausul som enbart syftar till att kvarhålla en arbetstagare med särskilda kunskaper och särskild kompetens inte är rättsligt bindande. Är kunskapen i fråga att hänföra till området företagshemlighet torde i allmänhet en mer positiv syn gentemot konkurrensklausuler vara rådande. Sekretessklausuler eller s.k. diskretionsklausuler har en mera begränsad innebörd än konkurrensklausuler. De ålägger arbetstagaren tystnadsplikt på närmare angivet sätt efter anställningens upphörande. Sådana klausuler torde ofta ingå som ett moment i konkurrensklausuler, men de båda typerna måste hållas isär, eftersom förutsättningarna för jämkning inte alltid är desamma. I viss, om än begränsad, utsträckning kan sekretessklausuler förekomma i tjänsteavtal. I korthet kan sägas att rättsordningen principiellt godtar sekretessklausuler. Det framgår redan av det förhållandet att konkurrensklausuler godtas och dessa innebär ju typiskt sett längre gående inskränkningar av arbetstagares frihet efter anställningens upphörande än sekretessklausuler. Ett åsidosättande av lojalitetsplikten kan utgöra saklig grund för arbetsgivaren att säga upp anställningsavtalet och, om arbetstagaren därigenom har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren, grund för avskedande. Dessutom berättigar åsidosättandet arbetsgivaren till skadestånd. Förhållandena i vissa andra länder I Australien övervägdes våren 2002 att reglera förhållandet att f.d. ministrar arbetar inom områden som har anknytning till deras tidigare ansvarsområden. En översyn gjordes inom parlamentets utredningstjänst. I rapporten nämndes att en f.d. hälsominister utsetts till konsult för Royal Australian College of General Practitioners, att en f.d. försvarsminister arbetade för försvarsindustriföretaget Tenix. att en f.d. finansminister arbetade för investmentbanken J. P. Morgan, att en f.d. miljöminister arbetade för en miljökonsult och att Queenslands f.d. vice premiärminister arbetade med offerter på projekt som han kunde ha varit inblandad i som minister. Regleringarna i bl.a. USA, Kanada och Storbritannien redovisades. I USA finns i US code (title 18 section 207) begränsade restriktioner som gäller alla regeringsanställda och restriktioner som är mer betungande ju mer överordnad tjänsten är. Mycket överordnad personal inkl. myndighetschefer måste rätta sig efter flera restriktioner. ett livslångt förbud mot att "byta sida" till att representera någon i en fråga som de direkt arbetade med som chef. · ett tvåårigt förbud i ärenden som de kanske inte direkt arbetade med men som de hade ett direkt ansvar för. · 1. ett ettårsförbud mot att representera ett utländsk enhet hos alla departement eller myndigheter och mot att hjälpa eller ge råd till en utländsk enhet. 2. ett ettårsförbud mot att representera någon organisation inför någon representant för regeringen/verkställande organ oberoende av vilken portfölj denne har. Office of Government Ethics ger råd till anställda chefer. I Kanada infördes 1994 the Conflict of Interest and Postemployment Code for Public Office Holders, som administreras av Office of the Ethics Counsellor. Bestämmelserna gäller ministrar. Målsättningen är att minimera möjligheterna för att ge utrymme för att utsikterna till en annan anställning skapar en verklig, potentiell eller uppenbar intressekonflikt hos offentliga befattningshavare medan de innehar ett offentligt uppdrag. att få en förmånlig behandling eller gynnat tillträde till makten efter avgången från offentlig befattning få personlig fördel av information som har erhållits under tjänsteutövningen innan den är allmänt tillgänglig använda ämbetet för orättvisa fördelar när det gäller att få en annan anställning. Den kanadensiska ordningen liknar den i USA när det gäller restriktionerna. Den innehåller ett permanent förbud för en offentliganställd tjänsteman att byta sida i en fråga gällande pågående specifika åtgärder, transaktioner, förhandlingar eller ärende där den tidigare offentliganställde representerat eller gett råd till regeringen. Huvudreglerna är dock ett tvåårsförbud som förhindrar ministrar att acceptera ett direktionsuppdrag eller anställning hos ett organ som de haft direkt eller betydelsefulla förbindelser med i tjänsten under ett år före avgången från den offentliga tjänsten. 1. representera någon person eller något organ inför något departement som ministern haft direkt eller betydelsefulla förbindelser i tjänsten med under ett år före avgången från tjänsten. 2. Premiärministern kan diskretionärt reducera tvåårsperioden om vissa villkor är uppfyllda. I Storbritannien liksom i Kanada regleras förhållandena inte i lag utan i föreskrifter på lägre nivå. I 9 kap. ministerial code finns regler om anställning efter en ministers avgång. När en minister lämnar ämbetet bör han be om råd från den oberoende Rådgivande Kommittén för utnämningar i affärslivet i fråga om uppdrag han eller hon vill åta sig inom två efter det att han eller hon avgått från ämbetet. Den rådgivande kommittén kan rekommendera att uppdraget uppskjuts i två om kommittén finner att uppdraget skulle kunna leda till allmän oro över att uttalanden och beslut av ministern när han ingick i regeringen hade påverkats av förhoppningar eller förväntningar om en framtida anställning hos det berörda företaget eller den berörda organisationen, eller över att arbetsgivaren otillbörligen skulle kunna använda sig av sådan information som en f.d. minister har haft tillgång till. I Norge gäller enligt nyligen antagna riktlinjer för statsråd, statssekreterare och politiskt sakkunniga en karantän på tre till sex månader för en icke- politisk karriär i departementen. Vid återgång till tjänst inom samma departement bör det enligt riktlinjerna vara sex månaders karantänstid men mellan skilda departement bör tre månaders karantänstid vara tillräckligt. Det föreföll enligt regeringen inte finnas grund för att differentiera karantänstiden beroende på om vederbörande varit statsråd, statssekreterare eller politisk sakkunnig. Karantän skall göras gällande beträffande dem som återvänder till tjänster som står i ett direkt rådgivningsförhållande till den politiska ledningen. Dvs. departementsråd, expeditionschefer och informationschefer. Dessutom bör det under den aktuella tidsrymden undvikas att de som går tillbaka till andra tjänster kommer i ett sådant rådgivningsförhållande till statsråden. Det bör inte åläggas karantän i samband med det ursprungliga rollbytet, dvs. vid övergång från ämbetsverk till politiska tjänster i departementen. När det gäller ämbetsmän framhöll regeringen att det är viktigt att det inte byggs barriärer mot utbyte av personal mellan offentlig och privat sektor. Men för staten finns det skäl att tillvarata sina intressen i vissa situationer. En ämbetsman som går över till privat verksamhet kan frestas att utnyttja sitt kontaktnät vid sin gamla arbetsplats för att skaffa information som är strategiskt viktig för den nya arbetsgivaren eller klientintressen. Vederbörande kan också utöva informell påtryckning på nyckelpersoner vid statliga beslut till fördel för sin nya arbetsgivare. Med hänsyn till behovet av att undvika missbruk av kontaktnät aviserades nya regler. Regeringen ville lägga vikt vid att stärka kunskapen om hur kontakt med tidigare kolleger bör hanteras i detta sammanhang. Det finns flera medel att överväga. En lokal arbetsgivare bör som en första möjlighet göra en omplacering under uppsägningstiden. Möjligen att ålägga tystnadsplikt bör övervägas. Därefter bör övervägas att ålägga "saksförbud" upp till ett år för att hindra att känslig information kan ytnyttjas i en ny anställning. "Saksförbud" innebär att en tidigare statlig arbetstagare inte kan involvera sig på andras vägnar i en sak när vederbörandes tidigare statliga arbetsgivare är inblandad i samma sak. Om dessa medel tillsammans inte bedöms tillräckliga bör också en karantänstid på tre-sex månader kunna åläggas. Karantänstid innebär ett tidsbestämt förbud hos en ny arbetsgivare eller att driva egen verksamhet inom bestämda arbetsområden. Det bör visas återhållsamhet med att göra bruk av ett så vittgående medel och det förutsättes att det sker i begränsad omfattning. I Danmark finns inga specifika regler som styr f.d. ministrars anställning. I Finland finns inte heller sådana regler. I Tyskland finns inga föreskrifter som förbjuder yrkesutövning efter upphörande av statsrådsuppdrag. F.d. ministrar har dock tystnadsplikt. I Frankrike gäller förbud för f.d. ministrar att inneha vissa tjänster under en tidsrymd av sex månaders efter det att uppdraget som minister upphört Detta förbud gäller dock inte för de fall den f.d. ministern återtar tjänst som han eller hon utövade före ministerutnämningen. De förbjudna tjänsterna är desamma som gäller för deputerade och senatorer. Å ena sidan tjänster i ledande ställning som utövas i nationella företag och allmänna nationella etablissemang, liksom alla fasta uppdrag som rådgivare till dessa företag eller etablissemang, å andra sidan ledande tjänster i privata sammanslutningar med finansiellt förhållande till staten eller offentliga organ. Europarådet Europaråder har rekommenderat en uppträdandekod för offentliga befattningshavare Rec(2000)10. Enligt artikel 1 gäller inte reglerna för valda representanter, och regeringsmedlemmar. Artikel 26 behandlar frågan om avgång från tjänsten. Den offentlige befattningshavaren bör inte skaffa sig otillbörlig fördel av sin tjänst för att få möjlighet till anställning utanför den offentliga sektorn. Den offentliga befattningshavaren bör inte tillåta att utsikterna till en annan anställning skapar en faktiskt, potentiell eller tydlig intressekonflikt. Han eller hon skall inte under en lämplig tidsperiod, agera för någon person eller något organ i en fråga som han eller hon har agerat i eller rådgett det allmänna om och som skulle kunna resultera i en särskild förmån för personen eller organet. Den tidigare offentliga befattningshavaren bör inte använda eller yppa hemlig information som han eller hon fått i sin offentliga befattning om han eller hon inte har laglig möjlighet till det. I en förklaring till rekommendationerna sägs att det är ett allmänt intresse att människor med erfarenhet av offentlig administration kan ha möjlighet att ta uppdrag utanför det offentliga området, det är lika viktigt att uppdraget inte skulle kunna föra med sig misstankar om otillbörlighet. Rekommendationerna i denna del syftar till att undvika misstankar om att befattningshavarens råd, beslut och agerande skulle kunna vara påverkade av förhoppningar eller förväntningar om en framtida anställning hos en särskild arbetsgivare eller om att arbetsgivaren skulle kunna få en orättvis fördel framför konkurrenter genom att anställa en offentlig befattningshavare som har tillgång till sådan information som konkurrenterna betraktar som sina egna affärshemligheter eller som har anknytning till föreslagen utveckling i offentlig policy som berör dem. I enlighet härmed skall offentlig befattningshavare inte ge sig själv otillbörlig fördel av sin offentliga ställning för att få ett arbete utanför den offentliga sektorn. Han eller hon skall vara noga med att undvika möjlig intressekonflikt på grund av utsikterna till en framtida anställning. Under en lämplig period bör han eller hon undvika att agera eller ge råd i frågor som han eller hon varit inblandad i som offentlig befattningshavare. Promemoria från Statsrådsberedningen Som svar på frågor från konstitutionsutskottet har upprättat en promemoria inom Statsrådsberedningen, bilaga A4.2. Enligt denna har statsministern inte varit involverad när det gäller näringsminister Björn Rosengrens uppdrag åt Stenbeckssfären. När det gäller frågan om vilka åtgärder som vidtagits för att förhindra att de statliga eller delvis statliga företagens affärshemligheter sprids vidare genom s.k. sidbyten hänvisas i promemorian till att företags affärshemligheter skyddas genom de regler om tystnadsplikt som finns i lagen (1990:409 om skydd för företagshemligheter, regler som är gemensamma för statliga och andra företag. Vidare framhålls att uppgifter om affärs- eller driftförhållanden hos företag där staten har ett bestämmande inflytande dessutom skyddas av sekretess enligt 6 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Sekretessen gäller hos regeringen och andra myndigheter när det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på det statliga företagets bekostnad om uppgifterna röjs. Den som på grund av sin befattning som t.ex. statsråd har fått kännedom om sådana sekretessbelagda uppgifter får inte röja uppgifterna eller utnyttja dem i någon annan verksamhet. Detta förbud gäller också sedan han eller hon har lämnat sin befattning som statsråd och övergått till exempelvis en befattning hos ett privat företag. Förbudet är straffsanktionerat. När det gäller Europarådets rekommendation R (2000) 10 om uppförandekoder för anställda vid myndigheter framhålls att Sverige deltagit vid behandlingen när rekommendationen arbetades fram, att det från svensk sida inte fanns några invändningar och att bedömningen var att några lagstiftningsåtgärder inte behövdes. Vidare sägs att de uppgifter och handlingar om Telia AB:s affärsförhållanden som finns eller på senare tid funnits i Näringsdepartementet inte längre har betydelse för bolagets konkurrensförutsättningar. Det finns inga uppgifter i departementet som Björn Rosengren fått tillgång till och som om det sprids vidare kan skada Telia eller ge konkurrenter otillbörliga fördelar. Enligt promemorian ger svensk lagstiftning garantier för att de statliga eller delvis statliga företagens affärshemligheter inte sprids genom sidbyten. Utfrågning med statsminister Göran Persson Statsminister Göran Persson har under utfrågning den 8 april 2003, bilaga B9, framhållit att han anser att det regelverk som finns är tillräckligt. Främst är det fråga om sekretesslagen. De uppgifter ett statsråd får under sin tid som statsråd, exempelvis rörande ett statligt företag som Telia, får han inte föra vidare till en konkurrent på ett sådant sätt att det skadar Telia. Det finns alltså ett straffansvar. Det andra regelverket är insiderlagstiftningen. Kunskap om ett företag får inte användas på ett sådant sätt att man kommer i konflikt med den lagstiftningen. Detta borde räcka. Sedan kan det enligt statsministern ändå finnas anledning att reflektera över detta utifrån utgångspunkten hur det uppfattas. Det är en diskussion som skulle kunna föras över partigränserna, även om det formella är klart. Hur uppfattas det? Tycker folk att det är för nära? Ska vi ha samma regler som exempelvis finns i Riksbanken? Man får inte inom ett år gå över från Riksbanken till en institution som står under Finansinspektionens tillsyn. Han har mött många frågor kring detta och anser därför att det är en meningsfull granskning. Det man har i bakhuvudet efter en tid som statsråd har man ju också efter en karenstid. En karenstid löser alltså inte det problemet. Ska man gardera sig mot detta handlar det enligt statsministern näst intill om något slags yrkesförbud, som man inte vill ha. Går man direkt med viss känslig kunskap från ett statsrådsuppdrag till ett företag och använder den kan det naturligtvis vara ett brott mot den sekretesslag som gäller. Vad statsministern tycker man kan diskutera är en tid för att få distans mellan uppdragen, för att markera att man har bytt och gått in i en ny verksamhet. Det handlar också om allmänhetens förtroende, för personer och för institutioner. Där kan det finnas anledning att reflektera. I andra sammanhang uttalas enligt statsministen ofta önskemål om att fler politiker borde gå till näringslivet och att fler från näringslivet borde komma in i politiken. Han har ingenting emot en diskussion om karenstider. Om utskottet skriver i den riktningen och startar en process där frågan undersöks djupare tycker han att det är bra. Därmed inte sagt att man kommer att hamna i ett beslut om karantänsregler men det finns anledning att överväga saken. Björn Rosengren kom till statsministern någon dag efter valet och ville lämna politiken. Han var tröttkörd. Statsministern tyckte att han skulle vara kvar i politiken, av det enkla skälet att han hade kandiderat som riksdagsman i Norrbotten och blivit inkryssad med 12 % personkryss. Sedan kom han tillbaka och vidhöll, och han fick då lämna regeringen. Det går enligt statsministern inte att övertyga ett statsråd som är slut fysiskt och mentalt som politiker, att vara kvar i regeringen. Han ville göra någonting helt annat. Senare kom han och berättade om det här uppdraget. Det var inte mycket för statsministern att göra i det läget, även om han kanske hade ett och annat gott ord på vägen. När det gäller frågan om relationerna mellan Stenbeckssfären och regeringen förändrats efter det att Björn Rosengren börjat på sitt nya arbete och om kontakterna ökat har statsministern svarat jakande. Men det beror enligt statsministern inte på Stenbeckssfären utan snarare på att han under många år hade en önskan om att få träffa Jan Stenbeck. Det är enligt statsministern ingen tvekan om att Jan Stenbeck var en märklig figur i svenskt näringsliv, en nydanare. Det var nog också så att Stenbeckssfären sågs med väldigt mycket av misstänksamhet från Regeringskansliets sida. Han försökte flera gånger få till stånd ett möte. Som känt är träffar statsråden regelbundet näringslivets representanter i alla andra konstellationer - Wallenbergssfären, Bennetgruppen m.fl. Men Stenbeck, denne särling med sin expansion i det nya, hade han aldrig träffat, mer än mycket kort en kväll för tio år sedan. Efter Jan Stenbecks död ville statsministern ha ett möte. Han vill träffa ledningen för att höra hur de resonerar och se vilka de är. Det är ett stort företag med huvudkontor i Sverige och omkring 10 000 anställda, och regeringen har aldrig haft någon kontakt med dem. Det sammanträffandet ordnade Björn Rosengren. Det hade varit både intressant och nyttigt om ett möte ägt rum medan Jan Stenbeck levde. Vice statsminister Odd Engström var också senior advisor e. dyl. i detta företag. Det är alltså inte nytt som fenomen. Men det är egentligen också intressant att det är där, i denne särlings företagsgrupp, som man plockar in en och annan med politisk bakgrund. Det säger kanske också någonting om förmågan att tänka nytt och annorlunda. Men det var definitivt inget intresse för regeringen att få in en politiker där. Statsministern har hänvisat till att statsrådet Pär Nuder som svar på en fråga i riksdagen framhållit att det är möjligt att det kan behövas ytterligare regler rörande statsråd som har lämnat sitt uppdrag i regeringen och att detta just nu är föremål för övervägande i konstitutionsutskottet. Regeringen kan vänta på utskottets betänkande, och ta initiativ om det så småningom görs ett tillkännagivande från riksdagen. Det kan vara värt att göra det. Saken måste utredas ordentligt och alla aspekter tas upp Han har tidigare inte gjort bedömningen att det behövs en karantänsreglering. De är inte så ofta sådana övergångar sker. Senast var år 1991 då Odd Engström gick över till Stenbeckssfären. I USA, Kanada, Frankrike och på andra ställen, där man ju har ett väldigt utbyte mellan storföretag och regeringskansli, är det en fråga av helt annat slag än hos oss. Statsministern underströk att han inte diskuterat med Björn Rosengren om ett rådgivarskap i Stenbeckssfären. Björn Rosengren lämnade regeringen, av de skäl som redovisats och han talade om att han har ett erbjudande från näringslivet. Det hade statsministern inte med att göra. Björn Rosengren är ju fri att göra vad han vill, naturligtvis inom de regelverk som gäller. Både statsministern och Björn Rosengren är självklart fullständigt medvetna om det regelverk som gäller. När det gäller frågan om Björn Rosengren därutöver skulle ikläda sig någon ytterligare restriktion som inte finns i regelverket, har statsministern inte ansett att han skulle ha någon roll i att inskränka i Björn Rosengrens framtida verksamhet. Utskottets ställningstagande Enligt utskottets mening saknas anledning att rikta någon kritik mot statsministern när det gäller förre näringsminister Björn Rosengrens uppdrag för Stenbecksfären. Det finns inte förutsättningar för statsministern att hindra att ett statsråd, som lämnar regeringen, tar nytt uppdrag inom t.ex. näringslivet. Utskottet anser i princip att det både i offentlig och privat verksamhet är av godo med erfarenhet från samhällets skilda sektorer. Sekretesslagens och även insiderlagens regler med det straffansvar som reglerna innebär ger ett gott skydd för statens intressen när verksamhet i staten lämnas för tjänstgöring inom t.ex. näringslivet. Det kan emellertid enligt utskottets mening inte bortses att ett statsrådsuppdrag kan lämnas för en tjänst eller ett uppdrag som skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för att ett f.d. statsråd utövat sitt statsrådsuppdrag helt utan hänsyn till kommande anställnings- eller uppdragsmöjligheter eller för att det f.d. statsrådet in sin nya anställning eller i sitt nya uppdrag inte får särskilda fördelar i kontakterna med företrädare för staten. Det kan därför finnas anledning för regeringen att pröva t.ex. en möjlighet för en tidskarantän. Granskningen föranleder inte något annat uttalande från utskottets sida. 5. Överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A5.1, har begärts att konstitutionsutskottet granskar den överenskommelse som ingicks mellan det socialdemokratiska partiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet om Hundratjugoen punkter för ett tryggare, rättvisare och grönare Sverige. Enligt anmälaren framgår av överenskommelsen bl.a. att respektive parti ges varsitt samordningskansli med placering i Finansdepartementet. Kansliet leds av en planeringschef som har två medarbetare och finansieras genom Regeringskansliets budget. Utredningsresurser görs tillgängliga för kansliet. Vidare påpekar anmälaren att Vänsterpartiet enligt överenskommelsen ges resurser motsvarande totalt åtta tjänster med placering i Finansdepartementet och i övriga departement som överenskommelsen omfattar. Miljöpartiet kommer att ha två politiskt sakkunniga på Miljödepartementet, två på Näringsdepartementet och en på Jordbruksdepartementet. Anmälaren anser att konstitutionsutskottet bör granska den ekonomiska och konstitutionella innebörden av att dessa resurser avsatts till de båda samverkanspartierna i relation till de partistödsresurser som tilldelas alla politiska partier och riksdagsgrupperna. Enligt anmälaren bör man fråga sig om detta innebär ett otillbörligt gynnande av vissa av riksdagens partier utan att ansvaret för regeringsmedverkan kan utkrävas. Han anser att man också bör fråga sig om dessa samverkanspartier får ett orimligt informationsförsprång generellt i förhållande till andra partier i riksdagen. Enligt anmälaren har det förekommit uppgift om att delning regelmässigt görs av utkast till propositioner till de båda samverkanspartierna. Han anser att konstitutionsutskottet bör granska om så är fallet. Skulle uppgiften vara korrekt bör utskottet granska om detta medför ett orimligt informationsförsprång för samverkanspartierna i förhållande till övriga oppositionspartier. Till grund för granskningen har bl.a. legat en promemoria upprättad inom Statsrådsberedningen, bilaga A5.2, samt en utfrågning, bilaga B9. Överenskommelsen mellan det socialdemokratiska partiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet Det socialdemokratiska partiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har den 4 oktober 2002 slutit en överenskommelse som rubricerats Hundratjugoen punkter för ett tryggare, rättvisare och grönare Sverige. När det gäller samarbetsformer anförs i överenskommelsen att samarbetet skall omfatta budgeten och den ekonomiska politiken, samt överenskommelser i enskilda frågor. Dessutom omfattar samarbetet uppföljningen av tidigare överenskommelser. Vidare sägs att utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken samt EU-politiken undantas från samarbetet, i likhet med vad som gällt under föregående mandatperiod, i den mån det inte rör budgetrelaterade frågor eller i övrigt innefattas av det sakpolitiska samarbetet. För att säkerställa inflytande och insyn för de partier som inte ingår i regeringen bör enligt överenskommelsen samarbetet fördjupas och utvecklas i förhållande till de gångna fyra åren. Det gäller bl.a. att respektive parti ges varsitt samordningskansli, med placering i Finansdepartementet. Kansliet leds av en planeringschef som har två medarbetare och finansieras genom Regeringskansliets budget. Vidare sägs att utredningsresurser görs tillgängliga för kansliet. Därutöver sägs att Vänsterpartiet ges resurser motsvarande totalt åtta tjänster. Tjänsterna placeras i Finansdepartementet (max tre enligt ovan) . I övriga departement som samarbetet omfattar placeras tjänster enligt särskild överenskommelse. Av överenskommelsen framgår att Miljöpartiet, förutom de tre tjänsterna på Finansdepartementet, kommer att ha två politiskt sakkunniga på Miljödepartementet, två på Näringsdepartementet och en på Jordbruksdepartementet. Vidare sägs att samråd sker om utredningsdirektiv och tillsättande av utredningsordförande, gemensamma presskonferenser hålls, frågan om tilldelning av utskottsplatser och presidieplatser diskuteras utifrån en generös grundhållning och samarbetspartierna ges kontinuerlig information av utrikesministern i utrikespolitiska frågor. Inriktningen är enligt överenskommelsen att samarbetet skall pågå under mandatperioden 2003-2006. En utvärdering skall ske efter två år i en gemensam arbetsgrupp. Därutöver sägs att uppgörelsen även innebär att höstbudgeten 2003 i riksdagshanteringen kommer att bli föremål för särskilda förhandlingar. Avslutningsvis sägs att en närmare precisering av dessa samverkansformer, inkl rutiner, kommer att göras i ett särskilt dokument som tas fram av partiledarna/språkrören. Höstbudgeten 2003 Regeringen beslutade den 3 oktober 2003, dvs. dagen före överenskommelsen med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, om budgetproposition för 2003. I propositionen sägs att den bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet, vilka står bakom riktlinjerna för den ekonomiska politiken, budgetpolitiken, utgiftstaken, tilläggsbudgeten för 2002 och de nu föreslagna och aviserade skatteförändringarna (prop. 2002/03:1, volym 1, s. 18). Med anledning av budgetpropositionen avlämnades en motion av Britt Bohlin m.fl. (s, v, mp) som rubricerades För ett tryggare, rättvisare och grönare Sverige (mot. 2002/03:Fi230). I motionen anfördes att den innehöll förslag för att ytterligare förbättra och utveckla förslagen i budgetpropositionen för 2003. Riksdagen beslutade i enlighet med motionens förslag. Gällande regler, m.m. Partistöd Enligt lagen (1972:625) om statligt stöd till politiska partier lämnas stöd dels som partistöd, dels som kanslistöd för ett år i taget räknat fr.o.m. den 15 oktober. Partistödet lämnas som mandatbidrag (2 §). Kanslistöd utgår som grundstöd och tilläggsstöd (5 §). Det är i princip avsett endast för partier som är företrädda i riksdagen. I budgetpropositionen föreslogs att anslaget rörande stöd till politiska partier för 2003 skall uppgå till 145 200 000 kr (prop. 2002/03:1, volym 2, utgiftsområde 1, s. 52). Konstitutionsutskottet tillstyrkte regeringens förslag (bet. 2002/03:KU1 s. 41). Stöd till riksdagsledamöter och partigruppernas arbete i riksdagen I lagen (1999:1209) finns bestämmelser om stöd till riksdagsledamöterna och partigrupperna i riksdagen. Till partigrupperna utgår enligt 1 § basstöd, stöd till kostnader för politiska sekreterare åt riksdagens ledamöter samt stöd till kostnader för riksdagsledamöternas utrikes resor. I 4 § sägs att basstöd består av grundbelopp och tilläggsbelopp. Vidare framgår av 5 § att en partigrupp som företräder ett regeringsparti är berättigad till ett grundbelopp. Var och en av övriga partigrupper är berättigad till två grundbelopp. Enligt 6 § är en partigrupp berättigad till ett tilläggsbelopp för varje riksdagsmandat som har tillfallit partiet vid det senaste riksdagsvalet. I 10 § sägs att stödet till kostnader för politiska sekreterare åt riksdagens ledamöter är avsett att bekosta handläggarhjälp åt riksdagens ledamöter. Stödet beräknas efter normen att det skall täcka kostnaden för en politisk sekreterare per två ledamöter. Stöd till kostnader för riksdagsledamöternas utrikes resor lämnas enligt 14 § för deltagande i internationella konferenser utomlands och andra utrikes resor. Regeringskansliets uppgifter Enligt 7 kap. 1 § regeringsformen (RF) skall för beredningen av regeringsärenden finnas ett regeringskansli. I detta ingår departement för skilda verksamhetsgrenar. Vidare sägs att regeringen fördelar ärendena mellan departementen. Statsministern utser bland statsråden chefer för departementen. I 1 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet sägs att Regeringskansliet har till uppgift att bereda regeringsärenden och att i övrigt biträda regeringen och statsråden i deras verksamhet. Vidare föreskrivs i 5 § att statsministern är chef för Regeringskansliet. Chef för departement är enligt 6 § det statsråd som statsministern utser enligt 7 kap. 1 § RF. Statsministern är chef för Statsrådsberedningen (7 §) samt chef för Regeringskansliets förvaltningsavdelning är förvaltningschefen i Statsrådsberedningen (8 §). Enligt 14 § ansvarar departementschefen för beredningen av regeringsärenden i departement. För beredningen av regeringsärenden som enligt ett förordnande enligt 7 kap. 5 § RF skall föredras av ett annat statsråd ansvarar dock det föredragande statsrådet. I 16 § sägs att Regeringskansliet får begära in förklaringar, upplysningar och yttranden i regeringsärenden. I en arbetsordning eller i särskilda beslut skall det närmare bestämmas vem som får göra detta. När det gäller arbetsfördelningen i ett departement föreskrivs i 23 § att arbetet inom ett departement leds närmast under departementschefen och övriga statsråd i departementet av statssekreteraren. I Utrikesdepartementet har kabinettssekreteraren denna uppgift. Statssekreteraren och kabinettssekreteraren skall främst svara för planering och samordning i departementet och i förhållande till andra samhällsorgan samt vaka över att arbetet bedrivs i överensstämmelse med planeringen. Därutöver finns bestämmelser om vilka uppgifter expeditionschefen, rättschefen samt huvudmännen svarar för (23-29 §§). Enligt 30 § skall ärenden som inte är regeringsärenden och som inte skall avgöras av en departementschef enligt 31 eller 33 § eller av personalansvarsnämnden avgöras av Regeringskansliets chef. I 32 § föreskrivs att Regeringskansliet skall besluta de ytterligare föreskrifter som behövs för dess organisation och formerna för dess verksamhet. Sådana föreskrifter kan tas in i en arbetsordning för myndigheten eller i arbetsordningar för departementen. I 34 § finns en uppräkning av vilken typ av anställningar som regeringen beslutar om. Vidare sägs att övriga anställningar beslutas av Regeringskansliet. Tidigare granskning Under riksmötet 1999/2000 granskade konstitutionsutskottet samarbetet mellan den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet utifrån konstitutionella aspekter (bet. 1999/2000:KU20 s. 131-162). I samband med denna granskning lämnade utskottet en utförlig redovisning av reglerna för regeringsbildning, misstroendeförklaring, kollektivt beslutsfattande och statsrådens ansvar. Vidare konstaterades att det inte finns några regler om ansvarighet för beslut i regeringsärenden för personer som, utan att ingå i regeringen, samarbetar med regeringen. Det konstaterades att frågan ytterst avgörs av medborgarna genom val (a. bet. s. 135). Vid denna granskning redovisades vidare den parlamentariska praxisen kring regeringsbildning i fråga om samtliga regeringar från 1973 t.o.m. den socialdemokratiska minoritetsregering som kvarstod efter valet 1998. I detta sammanhang redovisades bl.a. samarbetet mellan den socialdemokratiska regeringen och Centerpartiet 1995-1998 samt hur samarbetet mellan den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet , som ingicks efter riksdagsvalet 1998, var organiserat (a. bet. s. 160-162). I sin bedömning konstaterade utskottet att det hade gjort en genomgång av hur regeringsformens bestämmelser om regeringsbildning och missförtroendeförklaring har tillämpats. Vidare hade utskottet undersökt hur samarbetet mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade organiserats. Granskningen föranledde inget uttalande från utskottets sida. I ett särskilt yttrande (m) anfördes att det var rimligare att en regering avgår efter ett betydande valnederlag och då den dittills följda samarbetsstrategin överges än att i en sådan situation sitta kvar och därigenom lämna riksdagen utanför en sedvanlig prövning genom talmannen av regeringens framtida inriktning och parlamentariska bas. Promemoria från Statsrådsberedningen Utskottet har i en skrivelse till Regeringskansliet begärt svar på vissa frågor och kommentarer. Som svar på utskottets skrivelse har en promemoria upprättats inom Statsrådsberedningen den 6 mars 2003. I promemorian anförs bl.a. följande. Den 4 oktober 2002 ingick det socialdemokratiska partiet en överenskommelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Överenskommelsen är enligt promemorian principiellt politisk och ger inte upphov till några förpliktelser för vare sig regeringen eller Regeringskansliet. Genom sitt innehav av regeringsmakten kan dock det socialdemokratiska partiet arbeta för att förverkliga de åtaganden som partiet har gjort i avtalet. I promemorian anförs att detta t.ex. kan ske genom beslut av regeringen eller av Regeringskansliet. Vidare anförs att regeringen väljer den form för samarbete med andra partier som behövs för beredningen och den parlamentariska förankringen av propositioner och andra regeringsbeslut. Regeringskansliet beslutar om anställning av det antal politiskt sakkunniga som får anses nödvändigt för att den politiska beredningen regeringsärenden och det övriga politiska biträdet till regeringen och statsråden skall fungera. Det faktum att Regeringskansliet avsatt resurser för att anställa en viss kategori politiskt sakkunniga innebär enligt promemorian inte ett otillbörligt gynnande av samverkanspartierna. Därutöver sägs i promemorian att Regeringskansliet har tillsatt motsvarande 16 heltidstjänster fördelat på 19 personer (två planeringschefer och 17 politiskt sakkunniga) under den tid som samarbetet består mellan socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet enligt överenskommelsen den 4 oktober 2002. Anställningarna är organisatoriskt placerade i Regeringskansliets förvaltningsavdelning. I promemorian påpekas att de anställda däremot sitter utplacerade på olika departement; sju på Finansdepartementet, sex på Näringsdepartementet, tre på Miljödepartementet samt en person på vardera Justitie-, Utbildnings- och Jordbruksdepartementen. Enligt promemorian är de anställda indelade i två grupper (kanslier) där den dagliga verksamheten leds av respektive planeringschef. Därutöver sägs att Regeringskansliets förvaltningschef har beslutat om anställningarna. För den nu aktuella kategorin av politiskt sakkunniga gäller, förutom avtalet av den 19 oktober 1999 om anställningsvillkor för politiskt sakkunniga samt politiskt timanställda brevsvarare eller talskrivare i Regeringskansliet (Politikeravtalet, FA 1999/1122/AK), ett tillägg till politikeravtalet av den 29 oktober 2002 (FA2002/1345/PERS). I promemorian sägs att enligt detta tillägg förordnas denna kategori politiskt sakkunniga från och med en viss tidpunkt tills vidare under den tid som samarbetet enligt överenskommelsen den 4 oktober 2002 mellan socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet består, dock längst till och med en viss tidpunkt. I promemorian anförs vidare att socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har träffat en överenskommelse om formerna för arbetet för denna kategori av politiskt sakkunniga i Regeringskansliet. Det framhålls att det av överenskommelsen framgår att det är en statssekreterare på det departement där de anställda är placerade som ansvarar för att dessa politiskt sakkunniga informeras och för formerna för deras deltagande i beredningen av ärenden. Omfattningen av delningar och när de politiskt sakkunniga skall komma in i beredningen av ärenden stäms enligt promemorian av löpande. Berednings- och delningssynpunkter från de politiskt sakkunniga riktas till respektive statssekreterare. Av överenskommelsen om formerna för samarbetet och rutiner mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som bilagts promemorian, framgår att Miljöpartiet kommer att ha 4 politiskt sakkunniga på Finansdepartementet, 1 politiskt sakkunnig på Miljödepartementet, 2 på Näringsdepartementet och 1 på Jordbruksdepartementet. Vänsterpartiet kommer att ha 3 politiskt sakkunniga på Finansdepartementet, 2, 5 på Näringsdepartementet, 2 som delar en tjänst på Miljödepartementet och 1 politiskt sakkunnig på Utbildningsdepartementet samt 0,5 tjänst på Justitiedepartementet. Vidare framhålls i promemorian att propositionsutkast inte regelmässigt delas med de båda samverkanspartierna. Utfrågning med statsminister Göran Persson Utskottet har den 8 april 2003 hållit en utfrågning med statsminister Göran Persson. Vid utfrågningen uppgav Göran Persson bl.a. följande. Man kan inte anse att Miljöpartiet och Vänsterpartiet får otillbörligt partistöd genom att de har sakkunniga i Regeringskansliet. Vad det är fråga om är ett avtal mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, uttryckt i ett program om 121 punkter, omkring vilket man samarbetar under mandatperioden. Regeringen har sedan, när den skall genomföra den här politiken, att se att till den bereds på bästa möjliga sätt. I detta beredningsarbete har man inom Regeringskansliet tagit hjälp av ett visst antal sakkunniga, som är förankrade i dessa samarbetspartier. Det är Regeringskansliets arbete de deltar i. De gör en fullvärdig arbetsinsats och får betalt efter marknadsmässiga villkor. Det är inte fråga om partistöd, utan de får en ersättning för att delta i beredningsarbetet med ärenden som från regeringens sida skall överlämnas till riksdagen. Göran Persson uppgav vidare att ordningen är den att det är tre partier som har ingått överenskommelsen. Därefter är det regeringen som skall föra den politik som ligger i linje med det man uppfattar att det finns en riksdagsmajoritet för. För att få fram förslagen på ett sådant sätt att de är väl beredda och därmed också väl förankrade i riksdagen har man den här ordningen. Det är ingen ny ordning. Man hade den också under föregående mandatperiod tillsammans med Centerpartiet, som då hade åtminstone tre sakkunniga på samma villkor i Regeringskansliet. Vidare uppgav Göran Persson att samarbetspartiernas placeringar av sakkunniga i Regeringskansliet inte var en förutsättning för överenskommelsen, men de är en förutsättning för regeringen skall klara av att leva upp till överenskommelsen. Enligt Göran Persson innebär ordningen ingen svårigheter för allmänheten att utkräva ansvar. Han uppgav att man är mycket väl medveten om hur landet styrs och hur ansvarstagandet ser ut. Göran Persson erinrade också om att detta inte är det enda samarbetet, utan man samarbetar också om andra och stora frågor över blockgränserna. Därutöver uppgav Göran Persson att han inte såg det principiella problemet i denna ordning. Han lutar sig därvid mot KU:s granskning år 2000. Det som har varit unikt den senaste mandatperioden och den innevarande är att man nu har tre partier som samarbetar. I övrigt är det samma situation som man har haft i Sverige sedan lång tid tillbaka. Man har gett bättre arbetsvillkor för de partier som går in och tar ansvar. Framför allt har arbetet blivit mer komplicerat i Regeringskansliet. Det kan också vara en effekt av att man har stramat upp budgetprocessen de senaste åren, en ökad tyngd i vårpropositionen och budgetpropositionen. Det krävs mer av partier som tar ansvar för detta. Det är en svårare sak att förankra och bereda. De sakkunniga från samarbetspartierna har ingen annan ställning i Regeringskansliet än andra sakkunniga där, med ett undantag. Dessa innehar sin anställning så länge samarbetet pågår. Övriga sakkunniga är anställda så länge regeringen sitter kvar. Göran Persson uppgav vidare att det nu pågående samarbetet är i grunden av samma konstruktion som tidigare samarbeten, men är fastare och djupare. Det är mer kvalitet i det. Man kan säga att samarbetspartierna har tagit ett steg närmare varandra. Utskottets ställningstagande Granskningen ger vid handen att samma anställningsvillkor gäller för de politiskt sakkunniga tjänstemän som anställts i Regeringskansliet i enlighet med överenskommelsen mellan det socialdemokratiska partiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som för andra politiskt sakkunniga som anställts där, med ett undantag. Anställningen för de politiskt sakkunniga från samarbetspartierna gäller tills vidare under den tid som samarbetet består, medan andra villkor för anställningens upphörande gäller för övriga politiskt sakkunniga. Enligt utskottets mening innebär inte den form av samarbete med andra partier som regeringen under förevarande mandatperiod har valt för beredning och parlamentarisk förankring av sina beslut något otillbörligt gynnande av de i samarbetet ingående partierna. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida. 6. Statsrådet Jan O. Karlssons ersättning från Europeiska revisionsrätten m.m. Anmälan I en anmälan begärs granskning av statsrådet Jan O. Karlssons ersättning från Europeiska revisionsrätten som utgår även under uppdraget som statsråd. En granskning bör ske med utgångspunkt i om ersättningen på något sätt är förenat på krav på lojalitet från Revisionsrättens sida. Vidare begärs i anmälan granskning av bl.a. en arbetsmiddag den 19 februari 2002 för vilken statsrådet Jan O. Karlsson begärt ersättning. I anmälan berörs frågan om gällande regler är tillräckligt tydliga, bilaga A6.1. Bakgrund Ersättningen från Revisionsrätten Efter det att massmedierna under hösten 2002 tagit upp det förhållandet att statsrådet Jan O. Karlsson förutom statsrådsarvodet uppbar en avgångslön från Europeiska revisionsrätten begärde statsrådet hos Revisionsrätten en ny och fördjupad rättslig utredning om möjligheterna att avstå från avgångslönen. Från Revisionsättens sida meddelades den 11 november 2002 att statsrådet Jan O. Karlsson inte kan avsäga sig den efterlön han uppbär från Revisionsrätten, bilaga A6.2. Under en presskonferens samma dag framhöll statsrådet att han inte ens kan skänka bort efterlönen eftersom det skulle kunna skada Revisionsrätten. Det skulle nämligen enligt Revisionsrättens jurister kunna uppfattas som om han försökte slingra sig ur sina förpliktelser som före detta ordförande i Revisionsrätten under tre år. Statsrådet framhöll vidare att inte själv anser att man som minister ska ha dubbla löner och att han därför bestämt sig för att skänka bort sin statsrådslön till Olof Palmes minnesfond, bilaga A6.3. Frågan om representationsmiddagar Den 11-12 augusti, anordnade Jan O. Karlsson ett planeringsmöte för tolv medarbetare i sin sommarbostad på Fårö. För lunch, middag och annat den 11 augusti begärdes ersättning med 2 193,50 respektive 154 kr.. Enligt begäran om ersättning för den 12 augusti, intogs en middag på Friggars krog på Fårö för 6 200 kr. Enligt en begäran om ersättning höll statsrådet Jan O. Karlsson den 19 september 2002 en arbetsmiddag i sin bostad. Enligt den bifogade gästlistan deltog Jan O. Karlsson med fru, Björn von Sydow med fru, Kjell-Olof Feldt med fru, Anders Ferm med fru, Måns Lönnroth, Olof Ruin med fru, Lars Anell och Gudmund Larsson. Ersättning begärdes med 3 784 kr 80 öre. Den till begäran om ersättning fogade gästlistan blev missvisande eftersom Gudmund Larssons namn kom att stå kvar trots att han kommit att utebli med kort varsel. Efter det att ersättningen uppmärksammats i massmedierna återbetalade Jan O. Karlsson omedelbart beloppet. Samtliga fyra framställningar om ersättning attesterades av en av deltagarna under arbetsdagarna på Fårö, kanslichefen Henrik Surell (underbilagor till A6.5). Under presskonferensen den 11 november 2000 anförde statsrådet Jan O. Karlsson att han borde han ha känt till att reglerna kräver att man i förhand begär tillstånd för representation i hemmet. Han bedömde först att mötet låg inom ramen för representation. På kräftskivan fanns en dagordning och en talarlista och den övergick aldrig i en privat fest När han fått klart för sig att några av de andra deltagarna såg det som en privat middag bestämde han sig omdelbart för att stå för kostnaderna. Statsrådet Jan O. Karlsson redovisade också att han tillsammans med sina medarbetare gått igenom alla andra reseräkningar och representationskvitton utan att han hittat någon ersättning i strid med Regeringskansliets regelverk. Chefsåklagare Birgitta Cronier beslutade den 22 januari 2003 att lägga ned en förundersökning rörande bedrägeri avseende det förhållandet att statsrådet Jan O. Karlsson från staten begärt och erhållit ersättning med ca 3 700 kr, bilaga A6.4. Det var enligt beslutet en krets om ca 11 personer verksamma inom olika sektorer i samhället - politiskt verksamma samt personer från näringsliv och universitet som träffas för att diskutera olika samhällsfrågor av intresse. Första mötet ägde rum hösten 1994 i anslutning till den svenska folkomröstningen om EU-medlemskap. Mötena äger rum 3-4 gånger om året. Då bestäms också tid för nästa sammankomst. Man träffas oftast hemma hos någon av deltagarna, men det förekommer även att möten äger rum på arbetsplatsen. Det ämne som skall avhandlas bestäms i förväg och någon utses att förbereda och hålla ett inledande anförande. Kallelse ombesörjs via Björn von Sydows sekreterare. Det är också Björn von Sydow som fördelar ordet mellan deltagarna vid sammankomsten. En gång om året deltar också fruar vilket var fallet den 19 september 2002. Temat för diskussionen var då den parlamentariska situationen i Sverige efter valet. Det saknas enligt chefsåklagaren anledning att ifrågasätta mötets arbetsrelaterade karaktär. Regeringskansliets regler om representation har iakttagits. Misstanke om brott föreligger inte. Gällande regler m.m. Ersättningen från Revisionsrätten Revisionsrättens uppgift är att göra en oberoende granskning av hur Europeiska unionens medel uppbärs och används, och härigenom bedöma hur de europeiska institutionerna sköter sina uppgifter i samband med detta. Enligt Nicefördraget art 247 p. 5 skall ledamöterna såväl under som efter sin ämbetstid respektera de förpliktelser som följer ämbetet, särskilt skyldigheten att iaktta redbarhet och visa omdöme vid mottagandet av vissa uppdrag eller förmåner efter ämbetstiden. Ledamöter av Revisionsrätten har tystnadsplikt om uppgifter som de får kännedom om under sin ämbetsutövning. Sådan tystnadsplikt gäller fortfarande efter avslutad tjänstgöring. Regeringskansliets regler om representation Regeringskansliets förvaltningskontor beslutade den 11 december 1996 föreskrifter om representation (RFK 1998:10). Enligt 2 § avses med extern representation den representation som avser fysiska och juridiska personer utanför Regeringskansliet. Deltagare från Regeringskansliet (värdar) som deltar i sådan representation anses ingå i den externa representation. Med intern representation avses den representation som riktar sig mot de anställda. Till intern representation räknas måltider i samband med informationsmöten, interna kurser, planeringskonferenser, personalfester och liknande. Till intern representation räknas också uppvaktning med gåvor till anställda vid exempelvis bemärkelsedagar och pensionering. Extern representation skall enligt 3 § syfta till att skapa, vidmakthålla och utveckla sådana kontakter med företrädare för myndigheter, organisationer, företag och enskilda personer utanför Regeringskansliet och kommittéväsendet som främjar verksamheten. Intern representation skall syfta till att främja den interna verksamheten. Enligt 4 § skall all representation avpassas efter sitt syfte och präglas av måttfullhet. Statsråd och statssekreterare beslutar själva om sin representation. Den externa representationen skall inte gå utöver vad normal gästfrihet kräver i varje särskilt fall. Intern representation bör inte vara så omfattande eller ofta förekommande att den utlöser skattskyldighet för mottagaren. Representationen skall enligt 5 § normalt utövas i samband med måltider och den huvudsakligadelen av kostnaden skall avse mat. Representationen skall ha ett naturligt samband med verksamheten och får inte utövas med syfte att helt eller delvis täcka kostnader för sällskapsliv av mer privat natur, personlig gästfrihet och liknande. Enligt 6 § skall alkohol i samband med representation serveras med återhållsamhet och på ett sätt som stämmer med vedertagna alkoholpolitiska målsättningar. Alkoholfria drycker skall erbjudas som alternativ. Enligt 8 § gäller för redovisning av representationskostnader samma regler som vid annan redovisning. Den som attesterar en räkning som avser representation ansvarar för att det finns underlag som styrker de faktiska utläggen och för att det finns uppgifter om vilka som deltagit i representationen och om syftet med denna. Avser representationen en större grupp deltagare behöver endast gruppen anges. Inom Regeringskansliet har utarbetats ett dokument kallat Etiska riktlinjer för Regeringskansliet. Avsikten med riktlinjerna är att öka de anställdas medvetenhet om vilka värderingar det är som styr och som bör styra i arbetet inom de särskilt behandlade områdena och i övrigt. Beträffande de allmänna utgångspunkterna anges fyra generella principer som bör gälla på alla områden av Regeringskansliets verksamhet vid etiska ställningstaganden: Inom Regeringskansliet - håller vi tydlig rågång till det otillåtna och inser att allt inte är lämpligt, även om det inte är uttryckligen förbjudet, - visar vi gott omdöme och tar ansvar för att handla i enlighet med lagar, andra föreskrifter och dessa etiska riktlinjer, - har vi ett öppet klimat och talar med varandra om vad som är rätt och fel, så att vi utvecklar tydliga gemensamma värderingar i sådana frågor av etisk karaktär som rör arbetet, strävar vi efter att vara föredömen i etiska frågor. Ett avsnitt i riktlinjerna gäller egen representation: Regeringskansliet har en restriktiv policy för representation. Den innebär dels återhållsamhet i fråga om representationstillfällen, dels måttfullhet när det gäller representationens innehåll. Du som representerar har ansvar för att kostnaden hålls på en skälig nivå och att representationen inte går utöver vad som är att betrakta som normal gästfrihet. I fråga om servering av alkohol gäller givetvis att Du bör vara särskilt återhållsam. Vår interna representation i anslutning till personalmöten, kurser, konferenser, personalfester och liknande skall självfallet också arrangeras med omdöme och känsla för vad som är rimligt och vad som är acceptabla kostnader. S.k. arbetsluncher och andra måltider, där samtliga deltagare kommer från Din egen avdelning/enhet, bör inte förekomma annat än undantagsvis. En sådan måltid kan vara motiverad t.ex. vid stora arbetsanhopningar eller planeringsdagar. Etisk riktlinje: Den som representerar har ansvar för att det sker med omdöme och måttfullhet. I oktober 2002 utgavs inom Regeringskansliet en handbok med titeln Information för politiker i Regeringskansliet. Handboken innehåller bl.a. ett avsnitt om representation. Där hänvisas till de ovan redovisade föreskrifterna och anges att representationen främst utövas vid måltider och att det för detta ändamål finns särskilda gästmatsalar i Rosenbad där luncher och middagar kan arrangeras i representativa och avskilda lokaler. När det finns särskilda skäl för det kan allmänna restauranger användas för representation. Statsråden har också möjlighet att använda Villa Bonnier, Haga slott och - efter statsministerns medgivande - en våning i Sagerska huset för representation. Statsministern förfogar över Harpsund för representativa och andra ändamål. Representation i hemmet bör inte betalas av departementet annat än när det finns särskilda skäl för det och då efter särskilt beslut. Representation får inte utövas med syfte att helt eller delvis täcka kostnader för sällskapsliv av privat natur. Enligt 2 § Regeringskansliets föreskrifter (RFK 2000:10) om ekonomiadministrativa rutiner skall i arbetsordningen eller i något annat regeringskanslibeslut för varje departement anges bl.a. vem om har rätt att attestera. En attest innebär enligt 5 § ett intyg om att underlaget för betalning är riktigt. Enligt 6 § ansvarar den som attesterar en räkning för att tjänsten eller varan har beställts och tagits emot, att beloppet är det som har avtalats eller som leverantören annars har rätt att ta emot, att utgiften ligger inom ändamålet för det anslag som den betalats från, att medel från anslaget finns tillgängliga, att utgiften är behövlig, att den hänför sig till den angivna prestationen och att den i övrigt är rimlig. Den som attesterar en räkning som avser representation svarar enligt 7 § dessutom för att det finns uppgifter om vilka som deltagit i representationen och om syftet med denna. Enligt 13 § får den som skall ta emot betalning enligt en räkning inte attestera räkningen. Detsamma gäller den som står i ett sådant förhållande till betalningsmottagaren att förtroendet för opartiskheten kan rubbas. Enligt allmänna råd till 13 § skall attest i sådana fall tecknas av närmast högre chef eller, vad gäller statsråd och chefstjänstemän, annan attestberättigad person. Enligt 63 § UD:s arbetsordning har chefstjänstemän, enhetschefer, sektions- och kanslichefer med verksamhets- och budgetansvar samt personalkonsulenterna attesträtt var och en inom sitt område Skattskyldighet vid representation Enligt Riksskatteverkets information kan representation rikta sig antingen utåt mot arbetsgivarens affärsförbindelser (extern representation) eller inåt mot företagets personal (intern representation). Förmån av fri kost vid representation är normalt inte skattepliktig, men vid intern representation gäller detta bara under vissa förutsättningar. Med intern representation anses här personalfester, informationsmöten med personalen, interna kurser och planeringskonferenser. En måltid är skattefri om följande villkor är uppfyllda. Förmånen ges vid ett internt möte inom företaget eller koncernen etc. Sammankomsten pågår under högst en vecka Sammankomsterna hålls inte regelbundet med korta mellanrum (varje eller varannan vecka) · Det är gemensamma måltider. · Promemoria från Utrikesdepartementet Som svar på frågor från utskottet har inom Utrikesdepartementet den 25 februari 2003 utarbetats en promemoria, bilaga A6.5. Av promemorian framgår att statsrådet Jan O. Karlsson vid sitt tillträde på statsrådsposten fick allmän information om reglerna för representationsersättning, motsvarande innehållet i den i oktober 2002 utgivna skriften Information för politiker i Regeringskansliet. I promemorian nämns att uppmärksamheten kring representationsfrågor har föranlett en översyn i Regeringskansliet av gällande regler om bl.a. representation och resor, syftande till att klarlägga om regelverket är tillfredsställande till innehåll och utformning. Arbetet pågår ännu. Den preliminära slutsatsen av den inledande kartläggningen är att reglerna i allt väsentligt är tillfredsställande till sitt innehåll men att utformningen kan förbättras när det gäller tillgänglighet - reglerna är spridda på alltför många dokument. I promemorian framhålls att statsrådet Jan O. Karlssons beslut att återbetala ersättningen fattades under trycket av en pågående presskampanj och uttalanden från flera personer som var med vid arbetsmiddagen. Beslutet är uttryck för en mänsklig reaktion på detta tryck. I sakfrågan har Jan O. Karlsson aldrig haft någon annan uppfattning än den som har bekräftats av åklagare - at det var en helt legitim ersättning för en arbetsmiddag. I skriften Information för politiker i Regeringskansliet sägs visserligen under rubriken Allmänna ramar och rekommendationer att representation i hemmet inte bör betalas av departementet annat än efter särskilt beslut, men det är att märka att statsråd och statssekreterare enligt 4 § första stycket i Regeringskansliets föreskrifter om representation själva beslutar om sin representation. När det gäller ersättningen från Revisionsrätten anförs i promemorian att förpliktelser i form av en tystnadsplikt av detta slag aktualiseras för svenskar i förhållande till EU-organ och är en konsekvens av Sveriges EU-medlemskap. Samtidigt är förhållandet helt jämförbart med vad som gäller enligt interna svenska regler i motsvarande situationer. En förpliktelse som naturligt ansluter till tystnadsplikten är ett förbud mot att anta vissa anställningar eller uppdrag. Det finns bland dessa förpliktelser gentemot revisionsrätten inte något som skulle kunna innebära någon lojalitetskonflikt i förhållande till uppdraget som statsråd. Utfrågning med statsminister Göran Persson Statsminister Göran Persson har under en utfrågning den 8 april 2003, bilaga B9, framhållit att man i Revisionsrätten har den ordningen att man inte får gå över i verksamhet som kommer i konflikt med det uppdrag som man har haft. Han har svårt att se att det finns några sådana konfliktytor mellan ett regeringsuppdrag och Revisionsrätten. Däremot är det lätt att tänka sig att en revisor som har granskat exempelvis EU:s gigantiska bistånd och relationen till privata företag och går över till den privata företagsvärlden, mycket väl kan föra med sig sådan kunskap som kan medföra att det kan uppstå konflikt med Revisionsrätten. För att undvika detta förbinder man sig i Revisionsrätten, och det gäller även för kommissionärer, att efter sin avgång inte försätta sig i sådana lägen. För att detta också ska täckas upp ekonomiskt har man en efterlön som man inte får avsäga sig. När statsministern närmade sig Jan O. Karlsson för att be honom gå in i regeringen hade han uppfattningen att Jan O. Karlsson formellt mycket väl skulle kunna uppbära både sin lön som statsråd och sin efterlön från Revisionsrätten. Han har inte någon gång begärt att Jan O. Karlsson skulle avstå sin efterlön, och det var heller inte formellt möjligt. Det var därför han så småningom kom att avstå statsrådslönen i stället, men det var inget krav från statsministerns sida. Statsministern tror att kommande regeringsbildare av och till kommer att mötas av denna situation då man vill rekrytera en 60- eller 65-åring till regeringen. Många av dem kommer att komma från en framgångsrik verksamhet i den privata eller den offentliga sektorn. I den åldern har de ofta med sig någon typ av pension. Man ska då inte vid varje tillfälle behöva säga till vederbörande: Okej, du får komma in i regeringen, vara med och ta ansvar och jobba fullt ut 60 timmar i veckan, men den lön du ska ha för detta drar vi därför att du har en pension sedan tidigare med dig. Detta är också ofta en pension som man fått genom att man avstått lön vid det tillfället. Initialt försvarade statsministerns denna situation. Vid Jan O. Karlssons tillträde var det också en mediedebatt kring detta som sedan lade sig. Sedan kom debatten tillbaka med full kraft knappt ett år senare. Till detta kom den olyckliga kräftskivan. Allt detta gjorde att Jan O. Karlssons situation blev näst intill omöjlig. Han fick inte en chans att utföra ett ordentligt arbete. Han begärde på statsministerns uppmaning ett klarläggande från den juridiska enheten i Revisionsrätten. Sedan intog han själv ståndpunkten att han skulle avstå från statsrådslönen. Statsministern underströk att han inte har någon förståelse för påståendet att den som lämnat Revisionsrätten och har en efterlön därifrån skulle vara ett sämre statsråd i den meningen att det skulle föra med sig något slags åtagande gentemot någon annan. Det finns ingen konfliktyta mellan Revisionsrätten och ett regeringsuppdrag. När det gäller frågan om alkoholinköp för intern representation vid arbetsdagar i Jan O. Karlssons sommarbostad hänvisade statsministern till att varje statsråd får en handbok där dessa frågor tas upp. Varje nytt statsråd får en ordentlig genomgång av detta, tillsammans med en del förmaningar och uppmaningar. Nu ihopsamlas detta regelverk, som finns på olika ställen. Informationen koncentreras så att ingen kan säga att han eller hon missat eller glömt bort det. Inom Regeringskansliet råder återhållsamhet vid representation. Särskilt viktigt är detta vid representation som är intern, i synnerhet om den interna representationen sker i hemmet. Sker representationen i en sommarbostad, som på Fårö, ställer ju den som har representationen upp med en del också privat - med sin bostad, med allting som finns runtomkring detta och med den gästfrihet som ligger i sakens natur. Kravet att vara försiktig vid representation gäller dock också i dessa sammanhang. Utskottets ställningstagande När det gäller frågan om efterlön från Revisionsrätten anser utskottet att det förhållandet att ett statsråd utöver statsrådsarvodet erhåller ersättning från annat håll inte i sig behöver ge anledning till ifrågasättande. Om en sådan ersättning är förbunden med en förpliktelse som kan komma i konflikt med uppdraget som statsråd är det emellertid inte godtagbart. Enligt utskottets mening torde en sådan konflikt knappast finnas med anledning av statsrådet Jan O. Karlssons efterlön från Revisionsrätten. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla värdet av att statsministern innan ett statsrådsuppdrag erbjuds undersöker om den person som är aktuell för uppdraget har en kvarvarande lojalitet som är kopplad till en fortsatt ersättning och som riskerar att komma i konflikt med uppdraget som statsråd. När det gäller frågan om ersättning för representation vill utskottet hänvisa till chefsåklagare Birgitta Croniers bedömning att det saknas anledning att ifrågasätta den arbetsrelaterade karaktären på mötet den 19 september 2002 samt att Regeringskansliets regler om representation har iakttagits. Utskottet, som noterar att det inom Regeringskansliet pågår ett arbete med att göra regelverket om representation mer lättillgängligt, finner inte anledning till något uttalande i övrigt i denna del. 7. Vissa uttalanden av statsråd Tidigare granskning av frågor om uttalanden av statsråd, m.m. Konstitutionsutskottet granskade vid 1991/92 års riksmöte vissa uttalanden av statsråd. Utskottet behandlade de då aktuella uttalandena från principiella utgångspunkter och anförde bl.a. följande (bet.1991/92:KU30 s. 45). Självfallet har ett statsråd i likhet med alla andra medborgare rätt att göra uttalanden i olika sammanhang. Med hänsyn till ett statsråds speciella ställning i förening med det förhållandet att regeringsformen uppställt vissa regler för myndigheternas självständighet i förhållande till regeringen måste viss återhållsamhet iakttas när det gäller uttalanden som rör myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag. Man bör således först och främst kunna utgå från att ett uttalande gjorts i vederbörandes egenskap av statsråd. Vid denna bedömning bör enligt utskottet i viss mån vägas in om statsrådet är ansvarig för den sakfråga uttalandet avser eller inte. Mot bakgrund av regeringens kollektiva ansvar kan dock denna omständighet inte tillmätas avgörande betydelse. Om ett uttalande uppfattas ha gjorts av ett statsråd i denna egenskap måste självfallet stor betydelse fästas vid statsrådets avsikt med uttalandet. Om denna avsikt är att påverka myndighetsutövning mot enskild eller myndighetens tillämpning av lag kan uttalandet vara att se som ett avsteg från reglerna i 11 kap. 7 § regeringsformen, vilket inte är godtagbart från konstitutionella utgångspunkter. Även om avsikten inte varit denna kan uttalandet ändå i vissa situationer framstå som stridande mot syftet med bestämmelserna i fråga, särskilt om den aktuella myndigheten kan ha uppfattat sig som bunden av uttalandet. Ett statsråd torde således i allmänhet få räkna med att ett auktoritativt framfört ställningstagande i en fråga som rör myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag från vederbörande myndighets sida skulle kunna uppfattas som direktiv. I princip ändras - som tidigare sagts - inte denna bedömning om uttalandet gäller en myndighet inom ett annat statsråds ansvarsområde. Vid 1998/99 års riksmöte hade utskottet inte någon annan uppfattning i fråga om uttalanden av statsråd (bet. 1998/99:KU25 s. 114). Konstitutionsutskottet granskade även vid 1999/2000 års riksmöte vissa uttalanden av statsråd. Utskottet gjorde då bl.a. följande uttalande (bet. 1999/2000:KU20 s. 125). Som utskottet tidigare har anfört är en utgångspunkt att statsråd i likhet med andra medborgare har rätt att göra uttalanden i olika sammanhang. Utskottet har dock ansett att vissa särskilda hänsyn kan behöva tas, bl.a. kan auktoritativa uttalanden av statsråd i enskilda fall skapa en risk för att den självständighet som enligt regeringsformen skall tillkomma domstolar och förvaltningsmyndigheter äventyras. Våren 2001 uttalade utskottet i granskningsbetänkandet 2000/01:KU20 åter att statsråd i likhet med andra medborgare har rätt att göra uttalanden i olika sammanhang. Samtidigt kan auktoritativa uttalanden av statsråd stå i konflikt med den självständighet som enligt regeringsformen tillkommer domstolar och förvaltningsmyndigheter. I fall där remissbehandling ännu inte är avslutad kunde det enligt utskottet finnas anledning för statsråd att ta särskilda hänsyn i fråga om uttalanden som berör ämnet (s. 139). I ett annat ärende som gällde ett uttalande av statsministern om barnbidragshöjningens genomslag på socialbidragsnormen uttalade utskottet att det trots att uttalandena inte kunde anses stå i strid med regeringsformen kunde ifrågasättas om de stod i överensstämmelse med den kommunala likställighetsprincipen. Utskottet framhöll vikten av att uttalanden och uppmaningar av statsråd inte sker på ett sådant sätt att dessa om de efterlevs riskerar att leda till lagbrott (s. 145). 7.1 F.d. näringsminister Björn Rosengrens uttalande om statligt ägande Anmälan I en anmälan till konstitutionsutskottet, bilaga A7.1.1.har begärts att utskottet granskar hur dåvarande näringsminister Björn Rosengrens uttalande i DN Ekonomi den 12 juni 2002, om statligt ägande för att få kontroll över prisbildningen, står i överensstämmelse med 19 § konkurrenslagen (1993:20) om förbud mot missbruk av dominerande ställning. Enligt anmälaren uppgav Björn Rosengren att "man kan tänka sig att LKAB skulle äga gruvor och pelletsanläggningar i andra delar av världen. Detta bland annat för att få kontroll över prisbildningen". Björn Rosengrens uttalande kan, enligt anmälaren, ses som en uppmaning till brott mot det ena av konkurrenslagens huvudsyften, att stävja missbruk av dominerande ställning, vilket i detta fall skulle vara att lyfta upp priserna. Gällande regler Konkurrenslagen (1993:20) trädde ikraft den 1 juli 1993. Lagen har enligt 1 § till ändamål att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagen innehåller två förbud, ett mot avtal mellan företag om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett märkbart sätt eller om det ger ett sådant resultat (6 §) och ett mot missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på marknaden (19 §). Konkurrenslagens 19 § reglerar missbruk av dominerande ställning enligt följande: Missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på marknaden är förbjudet. Sådant missbruk kan särskilt bestå i att 1. direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor, 2. begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna, 3. tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa handelspartner får en konkurrensnackdel, eller 4. ställa som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet. I regeringens propositionen om förslag till ny konkurrenslagstiftning (prop. 1992/93:56 sid. 20 f) anfördes att förslaget om förbud mot missbruk av dominerande ställning riktar sig mot åtgärder som företag med dominerande marknadsställning vidtar mot andra företag. Att ha en dominerande marknadsställning är i sig inte förbjudet. Vad som förbjuds är missbruk av denna ställning i den meningen att ställningen utnyttjas på ett sätt som skadar konkurrensen. Vidare anfördes att förbudet skulle avse varje slags missbruk av en dominerande ställning. I propositionen gavs exempel på vissa särskilt utpräglade beteenden som kan utgöra missbruk. Ett exempel är påtvingande av oskäliga inköps- eller försäljningspriser. Andra exempel på missbruk är diskrimineringsåtgärder, leveransvägran och kopplingsförbehåll. I propositionen redogjordes också för vad som avses med begreppet dominerande ställning (prop. s. 85 f). Det angavs att en dominerande ställning av EG-domstolen har beskrivits som en stark ekonomisk ställning hos ett företag som gör det möjligt för företaget att hindra att effektiv konkurrens upprätthålls på en relevant marknad genom att medge företaget att i avsevärd utsträckning agera oberoende av sina konkurrenter och kunder och i sista hand konsumenterna. Vidare anfördes att en dominerande ställning i regel grundas på flera omständigheter som, tagna var för sig inte nödvändigtvis behöver vara avgörande. Särskilt viktig är dock företagets marknadsandel. I det sammanhanget tillmäts även konkurrerande företags marknadsandelar betydelse. En hög marknadsandel får mindre betydelse om företaget möter konkurrens från ett eller flera andra företag med stor marknadsandel. I propositionen anfördes också att faktorer som finansiell styrka, inträdeshinder till marknaden, tillgång till insatsvaror, patent och andra immaterialrättigheter, teknologi och annan kunskapsmässig överlägsenhet har betydelse vid bedömningen av om marknadsdominans föreligger. Artikel i Dagens Nyheter I Dagens Nyheter publicerades den 12 juni 2002 en intervju med dåvarande näringsminister Björn Rosengren om statens avregleringar och bolagiseringar.. Enligt artikeln ansåg näringsministern att det har gått för långt med statens avregleringar och bolagiseringar och att följden kan bli mer kontroll och större statligt ägande. Björn Rosengren angav att han nu var mer försiktig och mindre engagerad i avregleringar och privatiseringar än vad han var fyra år tidigare. Avregleringen av SJ och Posten nämndes som mindre lyckade exempel på avregleringar medan avregleringarna på el- och telemarknaderna varit lyckade. I artikeln anfördes också att några snabba privatiseringar inte är att vänta "för närvarande". Istället öppnade näringsministern för att vissa av statens bolag kan expandera. Staten ska köpa mer skog och gruvbolaget LKAB kan mycket väl rikta blickarna utomlands. Enligt artikeln sade Björn Rosengren att "man kan tänka sig att LKAB skulle äga gruvor och pelletanläggningar i andra delar av världen. Detta bland annat för att få kontroll över prisbildningen." Promemoria från Näringsdepartementet Genom en skrivelse till Regeringskansliet har konstitutionsutskottet begärt kommentarer till vad som anförts i granskningsanmälan. Regeringskansliet har som svar översänt en inom Näringsdepartementet den 29 november 2002 upprättad promemoria, bilaga A7.1.2. I promemorian anförs bl.a. följande. En förutsättning för att kunna bryta mot konkurrenslagen är att man för det första har en dominerande ställning och för det andra att man missbrukar eller har för avsikt att missbruka sin ställning. LKAB är ett helägt statligt bolag vars huvudverksamhet är att bryta och förädla malm i Kiruna och Malmberget. Marknaden har under de senaste åren kännetecknats av en stark konsolidering mot färre och större bolag. De stora producenterna av järnmalm i Australien och Brasilien har genom förvärv och allianser ytterligare stärkt sin dominerande ställning. De tre största järnmalmsexportörerna svarade 2001 för mer än 70 % av exportmarknaden. LKAB:s andel var detta år 4 %. Handeln med järnmalm sker i USD och priset fastställs en gång per år i direkta förhandlingar. LKAB har inte någon möjlighet att påverka priset och måste anpassa sig till priset i de avtal de stora aktörerna träffat. LKAB har heller ingen möjlighet att genom förvärv få en dominerande ställning och därmed få kontroll över prisbildningen. Orsaken är att det inte finns några andra gruvor till salu. Om det fanns sådana skulle ändå inte LKAB kunna förvärva en så stor aktör att en dominerande ställning kunde uppnås. Mot denna bakgrund är det tydligt att Björn Rosengrens uttalande inte kan uppfattas som uppmaning till brott mot konkurrenslagen. Istället bör uttalandet ses som ett uttryck för uppfattningen att starka, statligt ägda företag bör kunna främja en konkurrens. Yttrande från professor Nils Wahl Genom en skrivelse till Nils Wahl, professor i europeisk integrationsrätt, har konstitutionsutskottet begärt ett yttrande i ärendet. Avsikten med utskottets begäran var att skaffa underlag för att bedöma betydelsen för prisbildningen av ett uttalande av det slag som har kommit i fråga i granskningsärendet. I sitt svar, bilaga A7.1.3, anför Nils Wahl bl.a. följande. Normalt sett är det inte möjligt att abstrakt fastställa att ett visst agerande skulle innebära ett missbruk av en dominerande ställning. Ageranden som är tillåtna om de genomförs av icke-dominerande företag kan nämligen vara förbjudna om de vidtas av ett dominerande företag. För att kunna fastställa huruvida en överträdelse av reglerna har skett, alternativt kan ske, måste därför den relevanta marknaden fastställas. Vid fastställandet av den relevanta marknaden definieras dels en produktmarknad, dels en geografisk marknad. Vidare måste konstateras att företaget ifråga har en dominerande ställning på den marknaden, dvs. att det i avsevärd utsträckning kan agera oberoende av sina konkurrenter, kunder och i slutändan konsumenterna. Det finns vissa ageranden som objektivt sett inte kan genomföras av andra företag än de som har en dominerande ställning. Till sådana ageranden hör bl.a. begränsningar av produktionen eller påtvingandet av oskäliga priser. Förvisso är det väl möjligt för varje företag att begränsa sin egen produktion eller försöka extrahera oskäliga priser, men för att sådant agerande skall ha en positiv effekt för det företag som vidtar åtgärderna krävs det att företaget har en dominerande ställning. I annat fall kommer ju någon annan att öka sin produktion respektive sälja till skäliga priser. En dominerande ställning är således en förutsättning för att det aktuella agerandet skall ha positiva effekter för företaget i fråga. Näringsministerns uttalande förefaller ta till utgångspunkt att LKAB inte innehar en dominerande ställning. Likaså i en skrivelse från Regeringskansliet av den 29 november 2002 har förnekats att LKAB har eller skulle kunna tillskansa sig en dominerande ställning. Han har själv inte tagit ställning till huruvida LKAB har eller skulle kunna tillskansa sig en dominerande ställning. Mot bakgrund av vad som konstaterats ovan om att en dominerande ställning är en förutsättning för missbruk av dominans, kan därför näringsministerns uttalande - om det efterlevdes - endast riskera att leda till lagbrott om det uppmanar till ett agerande som uteslutande kan genomföras av ett dominerande företag. På en marknad som präglas av en effektiv konkurrens har inget företag "kontroll över prisbildningen". För att något företag skall få kontroll över prisbildningen på en viss marknad krävs att produktionen kontrolleras i något avseende. Endast på de marknader där ett eller flera företag har en dominerande ställning har eller kan ett företag skaffa sig kontroll över prisbildningen genom att begränsa produktionen. Näringsministerns uttalande synes baserat på uppfattningen att LKAB inte för tillfället har en dominerande på den relevanta marknaden. Annars skulle det ju saknas ett behov av att förvärva gruvor och pelletsanläggningar i andra delar av världen för att få kontroll över prisbildningen. Samtidigt kan det konstateras att en kontroll över prisbildningen endast kan uppnås genom en begränsning av produktionen, vilket - om en sådan kommer till stånd - skulle utgöra ett missbruk av en dominerande ställning. Under antagande av att näringsministern bedömde det som möjligt för LKAB att förvärva gruvor eller pelletsanläggningar i andra delar av världen och därigenom skaffa sig kontroll över prisbildningen, riskerar uttalandet därför - om det efterlevdes - leda till lagbrott. Yttrande från Konkurrensverket Genom en skrivelse till Konkurrensverket har konstitutionsutskottet begärt ett yttrande i ärendet. Avsikten med utskottets begäran var att skaffa underlag för att bedöma betydelsen för prisbildningen av ett uttalande av det slag som har kommit i fråga i granskningsärendet. I sitt svar kan Konkurrensverket konstatera att det redovisade uttalandet faller utanför den svenska konkurrenslagens (1993:20) tillämpningsområde. I övrigt har verket inget att anföra. Utskottets ställningstagande Utskottet står fast vid sina tidigare bedömningar när det gäller uttalande av statsråd. Utskottet vill således hänvisa till att ett statsråd i likhet med andra medborgare har rätt att göra uttalanden i olika sammanhang samtidigt som en viss försiktighet måste iakttas så uttalanden inte kommer i konflikt med domstolars och myndigheters självständighet eller kan tolkas som uppmaning till lagbrott. Granskningen i denna del föranleder inte något annat uttalande från utskottets sida 7.2 Statsrådet Jan O Karlssons agerande gentemot Migrationsverket Anmälningarna Två granskningsanmälningar vänder sig mot statsrådet Jan O. Karlssons agerande gentemot Migrationsverket när det gäller inhysning av asylsökande på bostadsplattformar, bilagorna A7.2.1-2. En av anmälningarna gäller ministerstyre. I anmälan framhålls att regeringens och myndigheternas relationer är reglerade i regeringsformen. Regeringen är i och för sig oförhindrad att ange villkoren för olika myndigheters arbete men sådana direktiv skall anges genom beslut av regeringen. I den andra anmälan framhåller att en bärande princip i svenskt statskick är att ministrar och statsråd inte skall ägna sig åt att detaljstyra verk och myndigheters verksamheter. Det finns enligt anmälan all anledning för konstitutionsutskottet att granska om statsrådet Jan O. Karlsson överskridit sina befogenheter som statsråd i det aktuella fallet. Tidningsuppgifter Enligt tidningsuppgifter i november 2002 hade Migrationsverket en akut kris när det gällde att få tag i bostäder till asylsökande. Verket tvingades leta boende vid konferensanläggningar och fartyg. Orsakerna var tre: allt fler asylsökande, flera kommuner vill inte ta emot fler flyktingar och tillgången på lediga bostäder var lägre än på länge. Anders Westerberg, ställföreträdande generaldirektör på Migrationsverket angav att verket i slutet av året stod inför en brist på bostäder till 2 000 sökande. Han fruktade att bristen nästa år kunde stiga till att gälla 10 000 sökande. Verket undersökte alla möjliga alternativ, bland annat bostadsplattformar, som i vanliga fall används för boende till havs vid oljeproduktion, och undersökte även möjligheterna till boende i vandrarhem och konferensanläggningar. Enligt tidningsuppgifter i december 2002 var Migrationsminister Jan O Karlsson och Migrationsverket djupt oense om hur den akuta bristen på asylbostäder skulle lösas. Som en nödlösning ville myndigheten enligt uppgifterna lägga flytande bostadsplattformar i en eller flera av landets kommuner. Samtidigt deklarerade Jan O Karlsson att han inte vill se några flytande flyktingbostäder längs landets kuster. Han deltog tillsammans med integrationsminister Mona Sahlin i överläggningar med Migrationsverket och Integrationsverket om hur situationen skulle lösas. Själv ville Jan O Karlsson enligt dessa tidningsuppgifter att lediga lägenheter i Norrland skulle användas. Dessutom trodde han att fortsatta överläggningar med landets kommuner skulle ge resultat. Läget var akut men måste klaras utan så drastiska åtgärder som bostadsplattformar. Det gällde att tänka långsiktigt och hitta sådana boendeformer som kan leda till integration. På samma gång hävdade ministern enligt uppgifterna att han hade förståelse för Migrationsverkets argument mot att skicka de asylsökande till Norrland. Myndighetens dilemma bestod i att det inte fanns någon personal i norr som kunde ta hand om asylprövningen. Ministerstyrelse Enligt 1 kap. 6 § regeringsformen styr regeringen riket. Med undantag av vissa ärenden som gäller verkställighet inom försvarsmakten avgörs regeringsärenden, enligt 7 kap. 3 § regeringsformen, av regeringen vid regeringssammanträde. Innebörden av detta är att beslutsfattandet i regeringen är kollektivt, vilket i sin tur innebär att regeringsformen i princip tar avstånd från ministerstyre, dvs. rätt för en departementschef att även statsrättsligt sett avgöra ärendena. Enligt Grundlagberedningen är det bäst förenligt med vårt system med självständiga ämbetsverk att rätten att ge direktiv för förvaltningsmyndigheterna ligger hos regeringen kollektivt (SOU 1972:15 s. 79 f.). Genom olika former av samråd inom Regeringskansliet (gemensam beredning, allmän beredning, lunchberedning och delning) säkerställs enligt Statsrådsberedningens PM 1997:4 att principen om kollektivt beslutsfattande får ett reellt innehåll och att alla statsråd faktiskt får möjlighet att utöva det inflytande i regeringsärenden som deras ansvar motiverar. Svar på frågor och interpellationer, meddelanden vid informationsstunder i riksdagen, liksom övriga sådana anföranden, uttalanden och tidningsartiklar som innehåller ställningstaganden, riktlinjer, principer eller förhållningssätt skall beredas gemensamt eftersom de på samma sätt som regeringsbesluten är ett uttryck för regeringens gemensamma ståndpunkt. Gemensam beredning innebär att ett ärende som rör flera departements verksamhetsområden skall handläggas inom det departement till vilket det huvudsakligen hör och beredas i samråd med övriga berörda statsråd. Statliga myndigheter lyder, enligt 11 kap. 6 § första stycket regeringsformen, under regeringen i den mån de inte enligt regeringsformen eller annan lag lyder under riksdagen. Detta innebär att myndigheterna i princip är skyldiga att följa de föreskrifter av allmän natur och de direktiv för särskilda fall som regeringen meddelar. Vidare innebär det att ett enskilt statsråd inte har någon befälsrätt över myndigheterna (prop. 1973:90 s. 397). Regeringens rätt att meddela direktiv till förvaltningsmyndigheterna är emellertid begränsad med hänsyn till dels bestämmelsen om den offentliga maktens lagbundenhet (1 kap. 1 § regeringsformen), dels bestämmelsen om förvaltningsmyndigheternas självständighet i den rättstillämpande verksamheten (11 kap. 7 § regeringsformen). Enligt sistnämnda bestämmelse gäller att ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Avsikten med dessa begränsningar av regeringens rätt att meddela direktiv till myndigheterna är att garantera den enskildes rättstrygghet (prop. 1973:90 s. 397). Promemoria från Utrikesdepartementet Utskottet har i en skrivelse den 30 januari 2003 till Regeringskansliet begärt en kommentar till anmälningarna. I en promemoria från Utrikesdepartementet, bilaga A7.2.3, som överlämnats som svar, framhålls att statsrådet Jan O. Karlsson har redovisat sin uppfattning om lämpligheten i en nödlösning som innebär att personer som söker asyl i Sverige skall ha sitt boende på flytande bostadsplattformar, liksom skälen till att han har denna uppfattning. Vidare framhålls att statsrådet samtidigt uttryckt förståelse för Migrationsverkets argument mot att skicka personer som sökt asyl till ett boende i norra Sverige där verket inte har personal som kan ta hand om asylprövningen. Statsrådets uttalande rör enligt promemorian inte lagtillämpning eller myndighetsutövning mot enskild eller kommun. Inte finns det någon annan grund för att uttalandet inte skulle vara förenligt med regeringsformen. Statsrådets uttalande måste sättas in i sitt sammanhang, Det gjordes sedan han informerats personligen av företrädare för Migrationsverket om myndighetens svårigheter att ordna boende till asylsökande och efter det att dessa svårigheter ventilerats i pressen. Enligt promemorian kan ett ansvarigt statsråd i den situationen knappast underlåta att redovisa en uppfattning i en så viktig policyfråga. Utskottets ställningstagande Också när det gäller statrådet Jan O. Karlssons uttalanden om bostadsplattformar vill utskottet hänvisa till behovet av försiktighet. Det kan som tidigare anförts självfallet inte bortses i från att ett statsråd i likhet med andra medborgare måste ha rätt att göra uttalanden i olika sammanhang. Det är emellertid angeläget att ett uttalande av ett enskild statsråd inte riskerar att uppfattas som direktiv till en myndighet, vilka skall meddelas av regeringen kollektivt i form av t.ex. förordningar och regleringsbrev. Granskningen i denna del föranleder inte något annat uttalande från utskottets sida.
Reservationer Utskottets beredning av ärendet har föranlett följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilket avsnitt i utskottets granskning som behandlas i reservationen. Omfattningen av regeringens skyldighet att samråda med EU-nämnden (avsnitt 1.4) Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenth Högström (s), Mats Berglind (s), Anders Bengtsson (s), Helene Petersson (s), Billy Gustafsson (s) och Inger Jarl Beck (s) anför: Vad avser beteckningen non-paper eller tankepapper konstaterar utskottet att den är okänd för lagstiftaren och att sådana handlingar därmed lagstiftningsmässigt inte utgör någon särskild kategori. Liksom andra handlingar omfattas de av regelverket om allmänna handlingars offentlighet. Att beteckningen i andra sammanhang kan ha ett värde är dock tydligt. I Regeringskansliets promemoria framhålls som utmärkande att överlämnaren av ett tankepapper kan förvänta sig att mottagaren inte åberopar innehållet vid förhandlingar. Vad sedan avser hanteringen av frågan i EU-nämnden kan konstateras att regeringen informerat nämnden om tankepapperets existens och huvudsakliga innehåll genom den kommenterade dagordningen till ministerrådsmötet den 18 och 19 november 2002, där ordförandeskapsfunktionen fanns upptagen som en diskussionspunkt. Den kommenterade dagordningen tillställdes nämnden inför dess sammanträde den 15 november 2002. Regeringen hade således fullgjort sin informationsskyldighet gentemot nämnden före det ministerrådsmöte då frågan skulle kunna komma upp, även om själva tankepapperet förelades nämnden och dess ledamöter först vid sammanträdet. Tankepapperet hade emellertid betydligt tidigare överlämnats till företrädare för de andra medlemsstaterna och kandidatländerna samt EU:s centrala institutioner inför ett Corepermöte. Någon skyldighet för regeringen att samråda med EU-nämnden inför Corepermöten föreligger inte. Den svenske statsministern och andra företrädare för den svenska regeringen har givetvis ett utrymme att delta i den offentliga debatten om EU:s framtidsfrågor. Utskottet har vid tidigare granskningar, som rört uttalanden av statsråd, konstaterat som en utgångspunkt att statsråd i likhet med andra medborgare har rätt att göra uttalanden i olika sammanhang men att vissa särskilda hänsyn kan behöva tas[7]. Det aktuella papperet kan emellertid inte ses som ett allmänt inlägg i den offentliga debatten utan har haft en speciell mottagarkrets. Även om beteckningen non-paper i sammanhanget signalerar att det inte rör sig om ett formellt förhandlingsinlägg, avser inlägget en central och kontroversiell fråga. Med tanke på vad som i många sammanhang understrukits om betydelsen av en tidig förankring i riksdagen av svenska ståndpunkter i EU-samarbetet får det därför ändå anses olyckligt att papperet kom att spridas i EU-kretsen utan att ha diskuterats i nämnden och inte heller i utskott. Såväl statsministern som utrikesministern har också beklagat det inträffade. Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande av utskottet. F.d. näringsminister Björn Rosengrens hantering av energimarknaden (avsnitt 2.3) Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp), Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m), Gustav Fridolin (mp) och Bertil Kjellberg (m) anför: Utskottets granskning gäller i detta fall frågan om regeringen handlat på ett sätt som är förenligt med vad riksdagen beslutat. Det blir därvid i första hand fråga om det som riksdagens beslut innebär i fråga om omställningen av det svenska energisystemet. Granskningen har också avseende på regeringens agerande för att motverka koncentration på den svenska energimarknaden. För att kunna genomföra granskningen har utskottet riktat uppmärksamheten mot det sätt på vilket regeringen utövat statens roll som ägare av Vattenfall. Huruvida regeringens styrning av företaget varit förenlig med vad riksdagen beslutat visar sig i de hänseenden som granskningen avser i det sätt på vilket Vattenfall uppträtt. Något som särskilt faller i ögonen vid denna granskning är att Vattenfall gjort stora investeringar i Tyskland. Det torde vara rätt uppenbart att dessa investeringar inte står i en överensstämmelse med den långsiktiga inriktning som ligger till grund för den politiskt beslutade omställningen av energisystemet i Sverige. Besluten om investeringar i Tyskland har genom underhandskontakter varit förankrade i regeringen och genomförts med ett uttalat stöd från regeringens företrädare. Det kan därför sättas i fråga om regeringen har varit tillräckligt aktiv när det gällt att ge Vattenfall erforderliga direktiv för att verksamheten inom detta område skall präglas av de målsättningar som ligger till grund för svensk energipolitik. De olika mål som Vattenfall i sin verksamhet skall uppfylla har uppenbarligen inte kunnat nås utan omsorgsfulla avvägningar. Regeringens styrning har i väsenliga hänseenden utövats formlöst, något som minskar möjligheterna att i efterhand granska vad som har förekommit. Det går efter granskningen likväl inte att komma ifrån intrycket att den styrning som regeringen utövat inte har varit tillräcklig. Det sätt på vilket Vattenfall uppträtt kan inte anses ha varit väl förenligt med vad riksdagen beslutat. Slutsatsen blir att regeringen inte kan undgå kritik för att ha brustit i fråga om styrningen av Vattenfall. Miljöminister Lena Sommestads ansvar i fråga om Sveriges agerande vid Internationella valfångstkommissionens möte (avsnitt 2.6) Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp), Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m), Gustav Fridolin (mp) och Bertil Kjellberg (m) anför: Granskningen har utvisat att den omröstningssituation som uppstod vid Internationella valfångstkommissionens möte i Cambridge inte hade förutsetts i den svenska delegationens skriftliga instruktion inför mötet. I den rådande situationen tog delegationen kontakt med Regeringskansliet i Stockholm för att få en tilläggsinstruktion. Den aktuella frågan lyftes dock inte till politisk nivå, varför någon tilläggsinstruktion inte utfärdades. Lena Sommestad har inför utskottet anfört att hennes bedömning, om frågan hade lyfts till politisk nivå, hade varit att man från svensk sida borde ha lagt ned sin röst vid den aktuella omröstningen. Hon uppgav att hon dock först skulle ha kontaktat utrikesministern i frågan. Vad utfallet av ett sådant samtal skulle ha blivit kan man enligt Lena Sommestad inte veta i dag. Det sagda ger enligt utskottet intryck av att, även om frågan hade lyfts till politisk nivå, det saknades tillräcklig beredskap inom Regeringskansliet för att under pågående möte, då tidsbrist rådde och kunde förväntas råda, lyckas utfärda en tilläggsinstruktion. Granskningen ger enligt utskottets mening vid handen att frågan om den svenska positionen, och därmed regeringens gemensamma vilja, inte var tillräckligt beredd inför det aktuella mötet i Cambridge. Statsminister Göran Perssons agerande i samband med ett intervjuprojekt (avsnitt 3) Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp), Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och Bertil Kjellberg (m) anför: Granskningen har utvisat att avsikten enligt avtalet mellan statsminister Göran Persson och Sveriges Television AB var att det aktuella intervjuprojektet skulle genomföras i hemlighet. Härigenom kunde den aktuelle reportern använda Göran Perssons under intervjuerna lämnade uppgifter, förutom i den avslutande dokumentären, i programföretagets nyhetsrapportering inom ramen för gällande källskydd. Av betydelse i detta sammanhang är att intervjuprojektet har kommit att pågå under osedvanligt lång tid. Efter att avtalet kommit till allmänhetens kännedom har SVT beslutat att den aktuelle reportern inte längre skall vara politisk kommentator i företagets nyhetssändningar. Vid bedömningen av om det aktuella avtalet mellan Göran Persson och SVT har samband med Göran Perssons tjänsteutövning som statsråd bör enligt vår uppfattning beaktas följande. Göran Perssons ställning som statsminister var av avgörande betydelse för projektets tillkomst. Vidare har avtalet ingåtts med ett av de största medieföretagen, vars uppdrag formuleras genom beslut av riksdagen och regeringen. Dessutom är avtalets innehåll av sådan karaktär att det kan ha påverkat statsministerns relation till SVT. Att det förhåller sig på detta sätt visar inte minst den omständigheten att SVT, efter att avtalet kommit till allmänhetens kännedom, beslutade att den reporter som ansvarade för projektet inte längre skulle vara politisk kommentator i företagets nyhetssändningar. Mot bakgrund av vad som nu anförts borde statsministern enligt vår mening ha vidtagit åtgärder för att en handling hade kunnat registreras i Regeringskansliet. Statsministern har inför utskottet uppgett att intervjuprojektets upplägg har formulerats av SVT, och att han har accepterat det. Han förutsatte att upplägget var "seriöst" från SVT:s sida. Enligt vår uppfattning har statsministern dock ett eget ansvar att ombesörja att han inte inleder en relation med ett public service-företag, som riskerar att rubba företagets självständighet och oberoende eller att inskränka dess granskande uppgift. Vi anser att han har brustit i detta ansvar när det gäller det nu aktuella avtalet med SVT. Även i denna del kan statsministern alltså inte undgå kritik. Överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (avsnitt 5) Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp), Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och Bertil Kjellberg (m) anför: Granskningen ger vid handen att de politiskt sakkunniga tjänstemän som anställts i Regeringskansliet i enlighet med överenskommelsen mellan det socialdemokratiska partiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte har en annan formell ställning än andra politiskt sakkunniga i Regeringskansliet. Enligt utskottets mening kan den form av samarbete med andra partier som regeringen under förevarande mandatperiod har valt för beredning och parlamentarisk förankring av sina beslut inte föranleda någon konstitutionell kritik. Utskottet vill ändock peka på det principiellt problematiska i att ett relativt stort antal sakkunniga från samarbetspartierna anställs i Regeringskansliet för att bereda regeringens beslut, samtidigt som samma partier i egenskap av opposition erhåller ett dubbelt så stort grundbelopp som regeringspartiet enligt reglerna om stöd till riksdagsledamöter och partigruppernas arbete i riksdagen. Vid valet av samarbetsform bör det enligt utskottets mening finnas anledning för regeringen att överväga hela den parlamentariska bilden och relationerna partierna emellan. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida. F.d. näringsminister Björn Rosengrens uttalande om statligt ägande (avsnitt 7.1) Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp), Ingvar Svensson (kd), Tobias Krantz (fp), Kerstin Lundgren (c), Nils Fredrik Aurelius (m) och Bertil Kjellberg (m) anför: Vi uppfattar inte Björn Rosengrens uttalande om statligt ägande som en uppmaning till lagbrott och inte heller att detta skulle vara Björn Rosengrens avsikt. Vi vill emellertid påpeka att uttalandet står i strid med den lagstiftning som Rosengren som statsråd hade ett särskilt ansvar för. Professor Nils Wahl konstaterar i sitt yttrande att Rosengrens uttalande baserar sig på uppfattningen att LKAB inte för tillfället har en dominerande ställning på den relevanta marknaden. Annars skulle det saknas motiv att resonera om ett behov att förvärva gruvor och pelletsanläggningar på det viset näringsministern gjorde. En kontroll över prisbildningen kan enbart uppnås genom en begränsning av produktionen som skulle utgöra ett missbruk av en dominerande ställning. Enligt vår mening har Rosengren genom sitt uttalande gett bilden av att ett sådant agerande på en marknad är en acceptabel och rimlig företagsstrategi. **FOOTNOTES** [7]: Se senast bet. 2001/02:KU20 s. 265 Särskilt yttrande Utskottets beredning av ärendet har föranlett följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom parentes vilket avsnitt i utskottets granskning som behandlas i det särskilda yttrandet. Statsrådet Jan O. Karlssons ersättning från Europeiska revisionsrätten m.m. (avsnitt 6) av Gustav Fridolin (mp). Granskningen har inte kunnat påvisa att statsrådet Jan O. Karlssons ersättning från Europeiska revisionsrätten skulle innebära en lojalitetskonflikt för Jan O. Karlsson i hans uppdrag som statsråd. Emellertid har bland annat utfrågningen med statsminister Göran Persson indikerat att det framdeles kan bli vanligare att personer som är aktuella för statsrådsuppdrag uppbär ersättningar av detta slag från tidigare arbets- eller uppdragsgivare. I framtiden kan det komma att vara fråga om ersättningar som tydligare kan innebära lojalitetskonflikter. Stora ersättningar till statsråd från annan part än svenska staten kan också, i sig, komma att innebära ett minskat förtroende för berörda statsråds lojalitet mot uppdraget. Det är enligt min mening angeläget att statsministern inte erbjuder ett statsrådsuppdrag till någon som uppbär sådana ersättningar. Om framtiden visar att ersättningar till statsråd från annan part än svenska staten blir vanligare kan det enligt min mening ankomma på regeringen eller konstitutionsutskottet att fundera över eventuella nödvändiga regleringar.