Grundskolan

Anf. 188 Ibrahim Baylan (S)

Fru talman! Jag ska för formens skull börja med att yrka bifall till reservationerna 8 och 9. Vi ställer oss naturligtvis också bakom våra övriga reservationer och särskilda yttranden, men, som det så vackert heter, för tids vinnande nöjer vi oss med att yrka bifall till endast dessa två reservationer. Fru talman! För lite mer än ett år sedan hade Sverige besök av Singapores utbildningsminister Gan Kim Young. Han var i Sverige för att ta del av det svenska utbildningssystemet, från förskola till högskola. Jag hade också möjlighet att träffa honom över en längre lunch för att diskutera utbildningssystem och skolpolitik framför allt. Jag var naturligtvis väldigt nyfiken på det skolsystem som de har i Singapore. Han beskrev det i detalj. Det är ett skolsystem där man betygssätter eleverna tidigt. Det är ett skolsystem där man har eleverna på raka led, i raka bänkrader. Det är elever som är oerhört tysta. De lyssnar på vad lärarna säger. De tar till sig det som lärarna säger och är också duktiga på att upprepa det. Det är ett skolsystem som man skulle kunna säga lyckats väl i internationella tester och mätningar. Elevernas resultat är väl godkända i konkurrens med elever i andra länder. Jag blev naturligtvis nyfiken på vad han gjorde här. Han beskrev då just detta skolsystem och sade: Vi har elever som är oerhört disciplinerade. Vi har elever som naturligtvis lyssnar på lärarna. Lärarna är auktoriteter i klassrummet och har naturligtvis väldigt lätt att få eleverna att göra som de säger. De lyssnar naturligtvis också på allt som lärarna säger, därför att det är det som är kunskapen på något sätt. Men, sade han, detta är också vårt största problem. Vi har haft ett skolsystem med denna uppbyggnad och konstruktion under väldigt lång tid och det har fungerat väl. Men det har hänt någonting under de senaste 10-15 åren. Singapore är ett modernt samhälle som håller på att förändras radikalt. Vi har ett samhälle och en arbetsmarknad som ställer helt andra krav på människor än vad vi gjorde tidigare. På den moderna arbetsmarknad som vi har, sade han, ställs det alltmer krav på att människor ska kunna ta egna initiativ, ha en god förmåga att samarbeta med andra och också vara väldigt kreativa i arbetet. Dock har vi ett skolsystem som i stället utbildar människor att vara väldigt duktiga på att göra det som man säger åt dem att göra men ingenting mer. De är oerhört konkurrensinriktade, därför att vi har ett skolsystem som inpräntar i dem att man ska konkurrera. Samtidigt ställer arbetsmarknaden i stället krav på att man ska samarbeta. Detta ser vi som en av de största framtidsutmaningarna, sade han. Det är av den anledningen som jag är ute och reser och också har kommit till Sverige för att ta del av hur man jobbar i skolsystem som i stället utvecklar individer till att vara självständiga, ha ett bra självförtroende och kunna samarbeta med andra, vara kreativa och också, som sagt, ta egna initiativ. Det här tycker jag är en viktig tankeställare i den skol- och utbildningsdiskussion som vi har i vårt land i dag, därför att det skolsystem som han beskrev kan i mångt och mycket också sägas vara sinnebilden för den vision eller bild som den nuvarande regeringen målar upp av den framtida svenska skolan. Naturligtvis kanske man inte vill gå så extremt långt som till det som utbildningsministern från Singapore beskrev, men det är ändå åt det hållet det går. Den bild som tonar fram av den nya regeringens politik handlar om en grundskola där barn redan vid sex sju års ålder ska kunna betygssättas. Man kallar det inte betyg utan betygsliknande omdömen. Likväl har utbildningsministern och också skolministern vid ett flertal tillfällen sagt att det kommer att vara möjligt att använda det vanliga betygssystemet även på så små barn. Det kommer i alla fall inte att vara förbjudet. Det är ett skolsystem som ganska tidigt ska sortera barn via olika prov och annat, ett skolsystem som jag för egen del tror kommer att vara oerhört mycket mer klasskiktat. Elevernas resultat kommer att hänga väldigt mycket samman med vilket hem de kommer från. Det är ett problem som vi har redan i dag, men vi är ändå ett av de länder i världen där kopplingen mellan hemmen och skolan är som svagast. Jag tror tyvärr att den kommer att bli betydligt starkare med den skolpolitik som den nuvarande majoriteten driver. Fru talman! Det finns en hel del som kan oroa. Vi har under en tid haft en diskussion om till exempel nationella prov i tredje årskursen. Det är ingen hemlighet att jag själv har haft liknande tankar. Men döm om min förvåning när jag ser att den nya regeringen tänker använda detta som ett verktyg inte bara för att följa upp och sortera elever utan också för att i mångt och mycket kväsa och kväva den pedagogiska mångfald som har utvecklats i vårt land under de senaste 10-15 åren. Vi socialdemokrater har alltid varit positiva till fristående skolor just av den anledningen att de har bidragit till en pedagogisk mångfald. Det är den delen av de fristående skolorna som vi har sett som en stor fördel, därför att det utvecklar hela skolsystemet. Nu föreslår regeringen att vi ska införa ett system som innebär att den pedagogiska mångfalden försvåras väsentligt. En hel del, inte minst Waldorfskolorna, har redan aviserat att det kommer att bli ett stort problem för dem att kunna bedriva den verksamhet som ändå, tror jag, bidragit inte bara till Waldorfpedagogikens utveckling utan till hela den svenska skolans utveckling. Därför blir jag naturligtvis väldigt förvånad över att den borgerliga regeringen, som ju i alla andra sammanhang talar sig för varm för mångfald och valfrihet, i det här fallet har bestämt sig för att man nu ska kväva den pedagogiska mångfalden. Fru talman! Jag tror att en av de absolut viktigaste utmaningar som vi har framför oss när det gäller den svenska grundskolan är att minska skillnader, minska klyftor, att se till att alla elever får en rimlig möjlighet att klara av grundskolan. I ett samhälle som ställer allt högre krav på kunskap och kompetens blir det A och O. Misslyckas du i skolan får du svårare att komma in på arbetsmarknaden. Kommer du inte in på arbetsmarknaden, ja, då blir det också väldigt mycket svårare att stå på egna ben och kunna ha en egen försörjning med den frihet som det innebär. Därför tror jag att det är den största utmaningen inför framtiden som vi står inför. Vi har lyckats i mångt och mycket, men det finns fortfarande stora brister. Det finns fortfarande elever som lämnar skolan. Men vi måste komma ihåg att utmaningarna inte ser likadana ut i landets alla skolor. När vi pratar om att 90 procent av alla elever i den svenska grundskolan får gymnasiebehörighet innebär det inte att det är 90 procent i varje klassrum i varje skola i vårt land. Det finns alltför stora skillnader, tycker vi socialdemokrater. Som ett exempel kan jag nämna att det är tio gånger vanligare att elever i Rinkeby inte når gymnasiebehörighet än att elever på Östermalm i samma stad, Stockholm, inte gör det. Detta är en utmaning som vi måste ta oss an. För att vi ska kunna möta denna utmaning måste det finnas ett antal grundläggande förutsättningar för att eleverna och skolorna ska kunna nå framgång. En av de förutsättningarna är att vi är beredda att satsa ordentligt. De resurser vi satsar ska fördelas efter behov och inte i något likformigt skolpengssystem på det sätt som då och då förs fram av de borgerliga partierna, inte minst av Moderaterna. Det andra som vi måste se till är att de lärare som ska utbilda och leda dessa elever till en bra utveckling i vår grundskola får rimliga möjligheter inte bara till en bra utbildning på högskolan utan också till fortbildning. Här kan man känna en viss oro, fru talman. Vi har en utbildningsminister och en skolminister som gick till val på att de redan under sitt första år på Utbildningsdepartementet skulle göra massiva satsningar på de yngre åldrarna, inte minst lärarnas fortbildning när det handlar om att läsa, skriva och räkna. Av detta har vi ingenting sett. Trots att de till och med hade satt datum på när de skulle göra detta. Av detta har vi ingenting sett. De har redan börjat svika de vallöften som de var så oerhört tydliga med inför valet. Fru talman! Vi måste fundera ordentligt på den utveckling som vi ser. I mångt och mycket kan vi som socialdemokrater kanske till och med vara kritiska mot att vi ibland har haft en viss skepsis eller misstänksamhet mot den utveckling som vi har sett när det handlar om fristående skolor. Det är möjligt att vi får vara självkritiska och säga att det kanske ibland har varit felriktat. Det kanske är viktigare vad som händer i själva skolan, att vi följer upp kvaliteten i skolan och att vi ser till att eleverna får den utbildning som de behöver. Det är kanske det viktigaste. Men på samma sätt som vi är självkritiska måste vi nu också vara mycket kritiska mot den politik som majoriteten driver, inte minst i ett antal Stockholmskommuner. Där kör man en dogmatisk politik åt andra hållet som inte bara handlar om att de som ska få starta friskolor verkligen får göra det, utan att de kommunala skolor som finns också ska privatiseras, mer eller mindre med tvång. Jag vill höja ett varningens finger. Mångfald kan vara bra, men det ska aldrig vara så att man av dogmatiska skäl tvingar ut väl fungerande kommunala skolor i något slags marknadstänkande. Det är kanske att begå samma misstag som vi en gång i tiden gjorde, fast åt andra hållet. Detta behöver vi resonera och fundera ordentligt kring. Fru talman! Det finns ett oerhört stort värde i att vi har en skola som håller samman, en skola där elever med olika bakgrund kan träffas, en skola som inte sorterar elever i tidig ålder och som inte delar upp dem efter föräldrarnas utbildningsbakgrund eller sociala livssituation. Vi har i mångt och mycket haft en bra skola, med brister som vi måste åtgärda, men det får inte innebära att barnen nu utsätts för marknadstänkande. Deras värde mäts i form av vilken skolpeng som de har med sig och inte efter de behov som de har som växande individer i vårt land. Det är detta som grundskolepolitiken i Sverige måste handla om. Vi har haft alltför lång tid av pseudodiskussioner. Nu kommer många av dessa pseudodiskussioner att bli verklighet. En del av dem kommer till och med vi att rösta på, av den enkla anledning att vi inte tycker att det är det som är det stora problemet, även om vi kan se att det kan finnas ett behov av förtydliganden. Det stora problemet när det gäller grundskolan i vårt land är att vi får ökade skillnader mellan elever och att förutsättningarna för eleverna inte ser likadana ut. Det måste vi resonera kring. Vi menar att alla elever i grund och botten har rätt till en bra grundskoleutbildning. Det är inte bara viktigt för skolan, det är viktigt för hur vi utvecklar både vårt land och människors möjlighet att förverkliga sina drömmar.

Anf. 189 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! Ledordet för Vänsterpartiets skolpolitik är likvärdighet. Kunskap är makt, och därför verkar vi i Vänsterpartiet för att alla barn i skolan ska ha samma möjligheter att skaffa sig kunskap och utvecklas efter sina egna förutsättningar och behov, oavsett bakgrund. Det betyder inte alls att alla ska vara lika. Tvärtom, olikheter måste få utrymme för att skolan ska bli en plats för mångfald och demokratisk samverkan mellan människor i ett jämlikt samhälle. Skolan spelar en central roll för att ge alla en grund att stå på och för att ge eleverna de redskap som behövs för att utvecklas i skolan, men också resten av livet. Om den sociala bakgrunden inte ska slå igenom kan resurserna inte fördelas som i dag. Vi kan inte sätta samma pris på varje elev. Mer resurser måste gå till skolor och områden där behoven är stora. Skolan ska vara kompensatorisk så att skillnader i elevernas bakgrund motverkas och inte har någon betydelse för utbildningen. Därför menar vi i Vänsterpartiet att skolarbetet ska göras på skoltid med stöd och hjälp av lärare. Många elever kan inte få den tid och studiero som de behöver hemma, och vi kan inte heller ha ett system som förutsätter att föräldrarna har kompetensen eller möjligheten att ge den hjälp och det stöd som barnet behöver. Bedömningarna av elevernas prestationer ska göras på grundval av deras kunskaper och inte på vilka hemförhållanden som de har. Det är i grundskolan eleverna tillsammans med sina lärare ska bygga upp sin studievana och studieteknik. Detta är inget som uppnås per automatik genom antal hemläxor. Därför anser vi att det måste bli tydligare att skolplikten ska uppfyllas i skolan, men också att skolplikten motsvaras av en rätt till kunskap, en rätt till bildning. För att lyckas med detta behövs inte fler prov, betyg eller disciplinära befogenheter. Det behövs fler utbildade lärare och mindre grupper samt insatser som stimulerar lärandet och ökar lusten att lära. Det behövs insatser som möjliggör för lärarna att kunna uppfylla sitt uppdrag och ge varje elev det stöd som de är i behov av. Sådana insatser har vi inte sett röken av, tvärtom är det insatser som den borgerliga majoriteten förvägrar skolan. Fru talman! Omkring ¼ miljon barn i Sverige lever i fattigdom. Det innebär inte att de inte har någonstans att bo eller att de svälter, men de lever i en ekonomisk situation där det inte finns några marginaler för oförutsedda utgifter. I en skola för alla ska ingen elev behöva utestängas från skolaktiviteter av ekonomiska skäl. Alla barn ska ha rätt att dela gemenskapen med sina kamrater i skolan och på fritiden och att vara delaktiga i det samhälle de lever i. Låt barn åka på studie- och skolresor, besöka simhallen, gå på museum tillsammans eller se en film på bio, men finansieringen av det obligatoriska skolväsendet är kommunens ansvar och inte ett problem som lärare och föräldrar ska lösa. Därför vill vi i Vänsterpartiet ha en tydligare skollag när det gäller bestämmelserna om avgiftsfrihet. Fru talman! Vi vet att många barn och ungdomar av olika anledningar inte äter frukost hemma. Ungefär en tredjedel av landets skolor erbjuder frukost i skolan. Skolor som har testat frukostservering upptäcker snabbt fördelarna. Det blir lugnare i klassrummen, frånvaron minskar, eleverna blir så att säga pedagogiskt tillgängliga och intresset för kost och hälsa ökar. Och det är inte minst en kontaktskapare mellan elever och personal. Frukost i skolan ska inte ersätta frukosten i hemmet, utan den ska fungera som ett komplement för de elever som av någon anledning inte hinner eller kan äta hemma. Att servera frukost i skolan är ett sätt att ge alla elever en bra start och goda förutsättningar att orka hela skoldagen. På det här sättet lägger man dessutom från tidig ålder grunden för bra matvanor. Av de skolor som serverar frukost i dag är det många som tar betalt. Vi anser att det är något som ska erbjudas alla elever. Då får kostnaden inte vara ett hinder för de elever som inte har råd men kanske är de som har störst behov. Det här är en klassfråga, och det blir återigen tydligt att majoriteten i utskottet inte är intresserad av att alla barn i skolan ska kunna tillgodogöra sig kunskap. Alliansens ledstjärna i skolpolitiken är utslagning. Alla ska inte med. Så enkelt är det. Fru talman! Även om de allra flesta barn och unga i Sverige mår rätt så bra så vet vi att allt fler mår psykiskt dåligt och drabbas av allergier, diabetes, övervikt med mera. Vänsterpartiet menar att skolan i hela sin verksamhet måste verka för att bevara och främja elevernas hälsa och för att stödja eleverna om de trots förebyggande insatser mår dåligt, fysiskt eller psykiskt. Det handlar inte bara om att det ska finnas en fungerande skolhälsovård utan också om att skolan ska ge kunskap om hälsa. Där är ämnen som idrott och hälsa och hem- och konsumentkunskap viktiga. Elevhälsa handlar också om arbetsmiljö och inflytande. De tendenser vi har sett är att inflytandet över den egna arbetsmiljön minskar med åldern från en redan låg nivå. Utvecklingen att inte ta elevernas arbetsmiljö på allvar måste bytas mot ett intresse för skolans fysiska och psykosociala arbetsmiljö. Kraven på arbetsmiljön i skolan måste vara lika stora som på andra arbetsplatser. Elevskyddsombud ska få bättre utbildning och förutsättningar att genomföra sitt uppdrag samt reella möjligheter att påverka. Elevskyddsombuden måste också få samma rättigheter som andra skyddsombud, såsom rösträtt på skyddskommittémöten och stopprätt. Men elevskyddsombud i grundskolan måste i likhet med elevskyddsombud på gymnasiet också ha rätten till stödundervisning. En viktig aspekt när vi talar om miljön i skolan är tillgängligheten. En skola för alla handlar om att såväl skolbyggnader som skolgårdar måste vara användbara för allas lek, rörelse och samvaro på raster och fritid, även för barn med funktionshinder. Förutom att främja alla elevers hälsa måste skolan bidra med en sex- och samlevnadsundervisning av god kvalitet. Frågor om jämställdhet, HBT och diskriminering måste vara självklara delar av undervisningen anpassade efter barnens och ungdomarnas behov. Vi vill också se självförsvarskurser för tjejer och kurser som ger tillfälle för pojkar att diskutera jämställdhet, manlighet och sexualitet. Fru talman! Skolan ska vara för alla. Barn i olika åldrar och med olika förutsättningar behöver olika former för delaktighet. Därför är det viktigt att de får tillgång till olika verktyg för att göra sina röster hörda. Olika kulturformer kan ge barn och unga möjligheter att påverka sådant som är viktigt för dem. I konst, musik, litteratur och drama kan man söka och finna sig själv och sin egen roll. Att få lära sig att uttrycka sig på olika sätt ger goda förutsättningar för både självkänsla och självförtroende. Kulturen är en unik arena där barn och ungdomar kan finna former för att formulera och föra fram sina tankar och förmedla sina erfarenheter. Barn har rätt till kultur, men precis som med alla de andra rättigheterna i FN:s konvention om barnets rättigheter krävs det att vuxna tar ansvar för att barn får sina rättigheter tillgodosedda. En del barn har engagerade och intresserade föräldrar eller andra vuxna i sin närhet som kan och har råd att visa på olika former av kultur och uttrycksmedel och väcka barnets intresse. Andra barn har inte det. Då blir skolan en viktig länk för att finna en väg in i kulturlivet. Skolan ska ge möjligheten att pröva på olika uttrycksformer som att dansa, spela teater, spela instrument, måla men också att möta kultur i form av offentliga kulturinstitutioner, till exempel teatrar, museer och bibliotek. Barns rätt till kultur fordrar ett gemensamt samhälleligt ansvar. Vänsterpartiet anser därför att det bör finnas fortbildningar för pedagoger och skolledare för att alla barns och ungas rätt till kulturupplevelser och eget skapande ska kunna tillgodoses. Jag vill särskilt lyfta fram skolbiblioteken och skolbibliotekarierna. Enligt bibliotekslagen ska det inom grundskolan och gymnasieskolan finnas lämpligt fördelade skolbibliotek för att stimulera skolelevernas intresse för läsning och litteratur samt för att tillgodose deras behov av material för utbildningen. Skolbiblioteken är också till för att ge eleverna möjlighet att möta skönlitteraturen på sina egna villkor. Dessvärre är det väldigt olika hur skolbiblioteken ser ut, om de ens existerar, och hur tillgängligheten är. Skolbiblioteken har fallit mellan stolarna, då det är oklart vem som uppbär ansvaret för att skolbiblioteken finns och fungerar. För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att skolbibliotekens roll och uppgifter förtydligas och att det klargörs vem som har tillsynsansvaret. Därmed yrkar jag bifall till reservationerna 1, 4, 23 och 51.

Anf. 190 Mats Pertoft (Mp)

Fru talman! När det gäller grundskolan och alla de motioner som vi ska behandla här i kväll, över 180 motioner, så innefattar de en otrolig mängd tips, förslag, klokskap och alla möjliga saker. Det är nästan omöjligt att gå in på dem enskilt. Jag står naturligtvis bakom alla reservationer från Miljöpartiet, men för tids vinnande vill jag yrka bifall bara till reservationerna 12 och 25. Vi kan inte rösta hur länge som helst om allting. När jag tittar på de olika förslagen och motionerna och ser på majoritetens ställningstaganden kan jag inte låta bli att fundera lite filosofiskt över politik och behovet av styrning i förhållande till skolan. Det är ju ändå så att det jobb som görs, det arbetet, det uppdraget, sker ute i våra grundskolor. Det är pedagoger, professionella människor som arbetar med barn och ungdomar och fostrar framtidens människor i Sverige i ett ömsesidigt arbete. Vad vi ska göra via lagstiftning är att visa vägen, för de är väldigt duktiga. Det finns mycket som inte är perfekt. Det är mycket vi borde ändra på, men i princip är professionen ute i skolan väldigt duktig och gör ett jättebra jobb. Då är frågan: Lyckas vi politiskt förtroendevalda hålla fingrarna från att detaljklottra i deras arbete? Eller är det så att vi i vår välvilja att göra verkligheten ännu bättre inte kan låta bli att gå in och detaljstyra ett och annat och oftast för mycket? Det är det jag tycker att jag ser i mycket av yttrandena. Nu handlar yttrandena från majoritetens sida väldigt mycket om att det kommer att komma förslag och propositioner från regeringen. Men jag ser också tendenser som gör mig orolig. Det handlar framför allt om mångfalden och demokratisynen. Det handlar om att när man en gång har fått makten att styra genom att få majoriteten av folket i allmänna val så är det väldigt svårt att hålla händerna i styr och inte detaljstyra. Det handlar om att våga behålla den målstyrning som jag tycker att Sverige kan vara stolt över. Vi kan också se i internationella jämförelser att den är ganska unik. Ibrahim Baylan var inne på det i sitt anförande. Att behålla den målstyrningen är ju ett stort ansvar. Då förvånar det mig att den alliansregering och majoritet som annars, i oppositionsroll, har hyllat mångfalden väldigt mycket nu avstyrker en hel del av de mångfaldsskapande motionerna. Man vill egentligen inte prata om att avskaffa timplan eller om prov i årskurs 3 som redan har nämnts. Jag själv har varit väldigt kritisk till hur det inskränker den pedagogiska mångfalden i skolan. Jag kan inte låta bli att i det fallet referera till ett undervisningsråd på Skolverket som deltog i radions Studio Ett i morse: "Niclas Westin tror att de här kraven på vad eleverna minst ska kunna får stor betydelse där lärarna inte särskilt har brytt sig om att jobba efter målen att sträva mot, som anges i kursplanen." Jag tycker att det är ganska intressant. Citatet säger egentligen att de här proven inte behövs om man kan få lärarna att jobba på det sätt som redan anges i kursplanen. De ger alltså inget nytt. Snarare är det så att vi har en dålig arbetsledning som inte klarar av att få det gjort som redan har beslutats för ett decennium sedan. Det är det man borde jobba med i stället för att inskränka den mångfald som faktiskt har varit spännande i Sverige, att målen har satts till årskurs 9 och inte till årskurs 3. Det finns också andra delar som jag vill lyfta fram. Jag skulle vilja utvidga mångfalden i stället för att inskränka den. Även kommunala skolor kunde få del av samma mångfald som vi har inom friskolerörelsen. På det sättet skulle det spira mer. Vi skulle egentligen överlämna mer frihet till vår profession, till lärarna och även till eleverna, för att därigenom kunna skapa en tydlig målstyrning. Sedan ska man ha uppföljning i stället för att detaljstyra målstyrningen som nuvarande majoritet verkar vara inne på. Förutom mångfaldsbiten, timplan, prov och sådana saker som man borde kunna utvidga, är det också demokratibiten. Vi har varit inne på det tidigare i åtskilliga debatter när det gäller lokala styrelser, elevinflytande, där den nuvarande majoriteten också avstyrker motioner som vill utvidga respektive förlänga försöksverksamheter med lokala styrelser som har varit väldigt framgångsrika utan att egentligen kunna förklara varför. Rätten till överklagande av betyg är en annan rättssäkerhetsfråga som Elevorganisationen har drivit länge och som båda lärarorganisationerna stod bakom i Skollagskommitténs betänkande, liksom stöd till elevinflytande. Det är de här två bitarna, mångfald och demokrati, som jag är orolig för. Det verkar som om de borgerliga partierna har svängt från att till stor del ha stöttat sådana saker till att när man äntligen får vara med och bestämma, när man äntligen kommer fram till köttgrytan, plötsligt inte vilja ha dem längre. Det förvånar mig en del att man inte har modet att låta mångfalden spira och låta fantasin och kraften hos våra pedagoger och våra elever utvecklas till det vi behöver. Det är också så att den här mångfalden aldrig kan tvingas fram. Den kan aldrig tvingas fram genom dekret eller andra saker. Den kan möjliggöras. Men detaljstyrning brukar snarare förstöra än öka den. Det är väl det som är kontentan i mitt anförande. Jag skulle vilja se en skola i Sverige som utvecklade detta, demokrati, delaktighet, mångfald och naturligtvis uppföljning, men inte detaljreglering. Det är det som Miljöpartiets motioner under det här avsnittet handlar om.

Anf. 191 Sofia Larsen (C)

Fru talman! Det är många inom skolans värld som gör ett fantastiskt arbete. Vi har väldigt många både duktiga och väldigt engagerade lärare runt om i landet som brinner av iver för att lyfta och lära eleven och även lyfta hela skolan som man arbetar i. Många skolor fungerar också bra. Men tyvärr ser det inte lika bra ut runt om i hela landet. Vi har inte en likvärdighet bland landets skolor, varken i skolorna eller mellan skolorna. Vi vet också att var fjärde elev tar sig igenom grundskolan utan att klara de mål som vi har satt upp att de ska nå. Vi vet att en av fyra inte klarar sig igenom gymnasieskolan inom fyra år, trots att den bara ska ta tre år. Många elever, lärare och föräldrar upplever oroligheter i skolan som ett stort problem. Den nya regeringen har haft och har framför sig ett antal utmaningar att ta tag i och också se till att göra någonting åt. Den tidigare regeringens melodi när det gällde grundskolan var tyvärr väldigt mycket att laga och lappa i efterhand. Det var en av de stora melodier man använde sig av. Man kunde inte tänka sig att ha särskilt stora krav eller någon tydlig uppföljning, utan en av de viktigare sakerna var att hellre ta igen det på gymnasieskolan eller att öka det individuella programmet. Den politiken är totalt förkastlig för eleverna i skolan. Den är inte hållbar i längden. Den politiken har också bland annat lett till att vi har fått den ökade kunskapssegregering som vi har i vårt lands skolor. Den har lett till att vi har halkat efter kunskapsmässigt både jämfört med oss själva och jämfört med andra länder. Därför tycker jag att det borde ha gett något dålig smak när vi hörde den tidigare skolministern prata om hur bra allting egentligen var, hur hemsk den nya regeringens politik är och vad den kan komma att ge i utslagning, segregering och annat. Är det någonting som ger utslagning, är det någonting som ger kunskapssegregering är det att inte ge tydliga möjligheter och uppbackning tidigt och att man har en uppföljning som går hand i hand. Det behövs krafttag i skolan. Det är också därför som skol- och utbildningsområdet är ett av de områden som regeringen satsar allra mest på. Det är också därför som vi stärker resursmässigt men också stärker möjligheterna och redskapen i skolan och i utbildningen. Vi ger lärarna delar av de specifika redskap som de behöver i sitt dagliga arbete. Vi inriktar oss på tidiga insatser kopplat till en bra utvärdering så att alla elever får stöd och hjälp som de behöver och som man också har rätt att få. I regeringens arbete med skolan ligger fokus på en skola med kunskap, en skola där eleverna kan lyckas, en skola där eleverna mår bra och där de får det stöd och den hjälp de behöver för att kunna uppnå de mål som vi sätter. Det är en skola som sätter elevens individuella kunskapsutveckling i fokus, vilket är oerhört viktigt om vi ska få en skola där alla elever, var och en av dem, får en ärlig chans att lyckas. Jag är övertygad om att det är i början av skoltiden som de stora insatserna ska komma och inte i slutet av skoltiden. Här börjar ju den nuvarande regeringen i rätt ände. Det är på de första åren som de mesta insatserna ska läggas, tidiga insatser, stöd och hjälp och en bra utvärdering. Att satsa tidigt på eleverna är viktigast för att minska utanförskapet och kunskapssegregeringen. Det är Centerpartiets och regeringens absoluta uppfattning, och det är också en av grundpelarna i vår skolpolitik, inte att laga och lappa i efterhand. Fru talman! Tidiga insatser och en bra utvärdering ska som sagt gå hand i hand. Det utvecklas också just nu tydliga mål i årskurs 3. Vi har också kopplat nationella prov till det som gör att vi verkligen kan se att alla elever hänger med från början, vilket är oerhört viktigt. I och med att vi får de tidigare kunskapsmålen blir det också tydligt i början var man ska ge möjligheter till stöd och hjälp som behövs så att inte eleverna halkar efter och slås ut tidigt. Vi återinför också speciallärarna för att ytterligare stärka arbetet med eleverna så att de får den stöttning som de behöver. Vi sjösätter också den hittills största lärarfortbildningssatsningen någonsin, på 2 miljarder kronor. Det verkar som om en av de tidigare talarna hade missat det i budgeten. Men 2 miljarder kronor är avsatta till lärarfortbildning så att fler lärare får möjlighet att fortbilda sig, höja kompetensen inom bland annat läs- och skrivutveckling. Obehöriga lärare ska också kunna få del av resurserna för att få sin utbildningskompetens. Det här är väldigt viktigt för att stärka kvaliteten i skolan, men framför allt också för att stärka elevernas chanser från början, eftersom vi vet hur oerhört viktigt det är att man får med sig språket redan från början. Vi satsar också på åtgärdsprogram mot mobbning. Vi vet att alldeles för många barn dagligen utsätts för mobbning och kränkande behandling av olika slag, vilket är oacceptabelt. Just nu tar man fram forskningsbaserade åtgärdsprogram så att skolorna ska ha något att stötta sig mot i sitt dagliga arbete. Det är också en hel del utredningar på gång. Bland annat vet vi att det sker en översyn av skollagen, som beräknas slutredovisas i slutet av det här året. Det sker en översyn av grundskolornas mål och uppföljningssystem. En ny betygsskala utreds. Lika villkor för fristående skolor och många andra saker utreds. Det kommer också att göras en översyn av lärarutbildningen. Flera av dessa konkreta delar kommer vi att ta upp i debatter i kammaren senare i vår. Fru talman! Det är många reservationer i betänkandet, men det var ändå lite spännande att läsa Socialdemokraternas särskilda yttranden. I vissa av dem går Socialdemokraterna några steg åt regeringens håll. Det gäller till exempel fortbildning av lärare. Man säger tydligt att det behöver göras en storsatsning på bland annat läs- och skrivutveckling - precis det som regeringen nu genomför. Man pratar om betygen. Även den nya partiledaren säger att det är bra med flera steg i betygen och att de kan ges tidigare. I ett särskilt yttrande tas frågan om rapport om olovlig frånvaro upp och även frågan om att flytta mobbare. Det kan vara fråga om olika steg. Det ska bli spännande att höra om mål i årskurs 3 är viktigt. Socialdemokraterna tar upp utslagning, och i en reservation framgår det att man absolut inte kan godta att barn inte får tillräckliga kunskaper i skolan. Det är precis det som den nuvarande regeringen försöker att komma åt. Vi får kanske en del intressanta debatter framöver. Jag vill avslutningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 192 Ibrahim Baylan (S)

Fru talman! Låt oss redogöra för vår politik, Sofia Larsen, så får ni redogöra för er politik. Satsning på fortbildning av lärare för de tidiga åldrarna är en av de saker som ingick i vårt valmanifest. Det finns tydligt uttryckt. Det är inte något som har kommit i samband med ett yttrande. Det har varit diskussioner men också förslag som har tagits fram av den förra socialdemokratiska regeringen om hur man ska åstadkomma studiero och trygghet. En del av detta kommer nu till riksdagen för att förverkligas, och det är bra - även om vi inte delar samma övertro på att detta ska lösa allt. Jag har tre frågor till Sofia Larsen. Den första frågan gäller att den nya regeringen har aviserat att de individuella utvecklingsplanerna ska tas bort. Det är ett instrument, ett verktyg, för utveckling som ska följa alla barn som börjar i den svenska grundskolan. Delar Sofia Larsen den uppfattningen? Tycker Sofia Larsen att de individuella utvecklingsplanerna, som just har syftet att fånga upp varje barns utveckling, är ett verktyg för dialog mellan hem och skola? Delar Sofia Larsen skolministerns uppfattning att de ska avvecklas? Den andra frågan gäller att det är lätt att stå här och slå sig för bröstet och säga att man ska satsa 2 miljarder på fortbildning av lärare. Faktum är att det mest konkreta vallöftet från den sittande regeringen var att 500 miljoner kronor skulle satsas under det här året på fortbildning av lärare för de yngre åldrarna. När kommer pengarna? Vi har ännu inte sett dem. Den tredje frågan gäller på vilket sätt barn som är sex sju år blir bättre av att betygssättas med hjälp av en sjugradig betygsskala? Kan du förklara det, Sofia Larsen?

Anf. 193 Sofia Larsen (C)

Fru talman! Om man, som Ibrahim Baylan, ska prata om ett klasskiktat samhälle kan man fundera på vad som egentligen ger ett klasskiktat samhälle. Är det en låt-gå-skola - vi kan ta igen det någon annan gång någon annanstans? Eller är det en skola som tidigt vill ha ögonen på varenda enskild elev? Det här gäller både insatser men också en tydlig utvärdering. Det är den politiken som vi för. Vi kallar det för ramar och kramar i skolan. Det gäller både insatser och utvärdering. De ska gå i hand i hand. En av delarna för att koppla ihop insats och utvärdering gäller att ha mål för årskurs 3. Då kan man se att varenda elev kan följa med i skolan. Om någon elev inte gör det ska extra resurser sättas in. En del i detta är de individuella utvecklingsplanerna. De är viktiga. De ska inte bara titta framåt utan också bakåt. Då går det att se vad som har hänt och vad som ska utvecklas vidare. Det ska gå att se både bakåt och framåt i planen. Vad gäller satsningen på fortbildning av lärare vet jag inte vad Ibrahim Baylan har tittat på. I budgeten satsas det för 2007 350 miljoner, för 2008 750 miljoner och 2009 950 miljoner. Inom kort kommer en redovisning av hur detta ska genomföras. Vad gäller betygen har vi sagt att det som kommer att förmedlas och genomföras är betyg från årskurs 6. Just nu pågår en betygsutredning. Vi har gett direktiv om att det ska vara fem betygssteg för godkänt. Vi tycker fortfarande att det är viktigt med tidiga insatser men också med en bra utvärdering. Ingen elev ska gå nio år i grundskolan utan att ha fått det stöd och den hjälp eleven behöver.

Anf. 194 Ibrahim Baylan (S)

Fru talman! Den ambitionen delas nog av alla ledamöter i denna riksdag. Det är engagerade människor som vill väl. Sedan kan vi vara oense om hur vi ska komma fram. Jag fick intressanta svar, även om jag inte till fullo kan säga att de var helt tydliga. Jag återupprepar de frågor jag känner att jag inte fick något svar på. På vilket sätt blir sex-sju-åriga barn bättre av att betygssättas? Visst kallas det för betygsliknande omdömen, men er främsta företrädare i utbildningspolitiken, skolminister Jan Björklund, har sagt att det inte ska vara förbjudet att använda den vanliga betygsskalan. Nu har ni tänkt er en sjuskalig betygsskala. Det måste innebära att sjuåringar ska betygssättas sjufalt. På vilket sätt blir sex-sju-åringar bättre av att bli godkända - A, B, C, D eller vad det nu är? På vilket sätt blir de bättre? Den andra frågan jag vill återkomma till är om jag kan tolka Sofia Larsens svar som att de individuella utvecklingsplanerna visst ska finnas kvar. Jag kan förstå att en regering vill ändra dem i den riktning man själv tror på. Jag delar inte den uppfattningen, men jag kan respektera den. Men kommer planerna att finnas som ett obligatorium, en rättighet, för samtliga elever i svenska grundskolan? Kan jag uppfatta det som att de kommer att vara kvar? Hur går det ihop med att skolministern säger att de i det kommande skollagsarbetet ska försvinna? Den tredje frågan gäller att inte försöka blanda ihop korten. Förutom den satsning som ni har pratat om, fortbildning av lärare, var både Lars Leijonborg, vår nuvarande utbildningsminister, och Jan Björklund, vår nuvarande skolminister, väldigt tydliga inför valet. 500 miljoner kronor skulle satsas på fortbildning av lärare för de yngre åldrarna. Fortbildningen skulle handla om att läsa, skriva och räkna. Vi har inte sett till pengarna. När kommer de?

Anf. 195 Sofia Larsen (C)

Fru talman! Spring inte ifrån verklighetsbilden för skolan. Spring inte ifrån ditt eget ansvar som före detta skolminister och representant för det parti som har styrt landet och därmed också skolpolitiken i tolv år. Vad har den politiken gett? Den politiken har gett en större utslagning i svensk skola än vi har sett på länge. Den har gett ett jämfört med vårt eget land och andra länder sjunkande kunskapsresultat i skolan. Spring inte ifrån det ansvaret. Centerpartiet, regeringen och Allians för Sverige försöker se till att ingen elev ska gå osynlig nio år i grundskolan, som den kunde i Ibrahim Baylans och Socialdemokraternas skola, utan att någon tog tag i och hjälpte och stöttade eleven. Det är fråga om tidiga insatser men också en bra utvärdering. De måste gå hand i hand. Ni mäktade inte med det, orkade inte eller ens ville ta tag i det. Därför är det osmakligt av en före detta minister som bär det ansvaret att säga att det inte finns några problem utan att man ska fortsätta med den gamla typen av politik. Spring inte ifrån det ansvaret. Det vi gör nu, och som finns i budgeten, är bland annat en storsatsning på fortbildning. Det är regeringens politik. Det här året är det 350 miljoner, och det kommer att börja i höst. Det är en fortbildning. Kommunerna tar sitt ansvar, men staten ger en extrapeng för att kunna stärka lärarna i deras arbete med bland annat läs- och skrivutveckling. Vi vet hur viktigt det är de första åren att eleverna får med sig tillräckliga kunskaper, så att vi inte får den utslagning som den tidigare regeringens skolpolitik gav.

Anf. 196 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! Jag vill först korrigera ett yrkande. Jag sade att jag ville yrka bifall till reservation 51, men det vill jag inte. Jag yrkar bifall till reservation 52. Jag kommer att uppehålla mig lite vid fortsättningen på det förra anförandet, när det handlar om insatserna. Sofia Larsen pratade mycket om verkligheten. Jag tror att vi alla har sett verkligheten i skolan, och vi väljer ibland att beskriva den lite olika. Den verklighet jag ser, både när jag själv har jobbat i skolan och när jag besöker skolorna i dag, är att lärare säger att de förslag som regeringen har inte är de verktyg som de behöver för att eleverna ska nå kunskapsmålen. Jag hörde inte att Ibrahim Baylan fick svar om på vilket sätt betyg kommer att öka kunskaperna bland eleverna. Vilket pedagogiskt värde har betygen? Vilket pedagogiskt värde har de nationella proven? På vilket sätt ökar vi kunskaperna genom disciplinära åtgärder? Det behövs insatser i skolan. Den uppfattningen delar jag. Jag tycker inte att skolan är perfekt som den är i dag, men jag tänker inte måla den så svart som Sofia Larsen, den borgerliga regeringen och majoriteten försöker göra. Det behövs mindre grupper. Det behövs fler lärare för att kunna ha de mindre grupperna. Det behövs stimulans för läsande, inte bara utbildning i läsande och skrivande utan även stimulans till exempel genom att ha öppna skolbibliotek med skolbibliotekarier som kan stimulera till läsande. Vi behöver en resursfördelning som är efter behov och inte per skalle.

Anf. 197 Sofia Larsen (C)

Fru talman! Jag vet inte riktigt vad Rossana menade i början om att inte stå och prata om verkligheten. Men det är ju verkligheten som vi har att utgå ifrån. Verkligheten i skolan ser ut på ett visst sätt, och det är den som vi vill förbättra och ge möjligheter att förbättra. Det är i alla fall det som jag och regeringen utgår ifrån. I många skolor fungerar det väldigt bra, och många lärare och skolledare gör ett fantastiskt arbete. Men tyvärr fungerar det inte överallt, och det ser väldigt olika ut. Det är också just likvärdigheten och lika möjligheter att lyckas som vi vill förstärka för varje enskild elev. Det är det vi vill komma åt med många olika delar och typer av insatser. Jag tror inte att det finns en människa som säger att om vi bara hade hundra betygssteg och inte gjorde någonting annat skulle skolan bli bättre. Det handlar om att ha olika typer av insatser, olika typer av utvärderingsinstrument. Det är betygen, som är väldigt viktiga, eftersom vi vet att det oftast - tyvärr, kan man säga - är när betygen kommer som det blir en väldigt rak kommunikation. Då reagerar föräldrarna också: Varför har ingen sagt någonting tidigare? Varför har ingen gjort någonting tidigare? Nu får jag som elev besked om hur jag ligger till. Därför vill vi också att betygen ska komma i årskurs 6 och att det ska vara en större skala än vad det är i dag. Det är fortfarande oerhört viktigt att ha utvecklingssamtalen. De spelar en väldigt viktig roll. Att ha den typen av kommunikation, att ha en tydlig, bra och rak kommunikation med hemmet är också A och O. Det ser vi i de skolor som fungerar bra. Det är två saker: Man har en väldigt bra och tydlig skolledning, och man har en bra kommunikation med eleverna och med hemmen. Det är de som lyckas väldigt väl. Det är viktigt att ha olika delar som komplement. Betygen enskilt är inte det viktigaste - de är en del av flera.

Anf. 198 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! Jag sade att vi nog ser väldigt olika verkligheter. Jag menade inte att man inte ska stå och prata om verkligheten, för det är självklart. Men jag tror att vi ser den lite olika. Jag ser den inte riktigt så nattsvart som ministern oftast brukar se den. Men självklart ser jag att det finns behov. Det jag möter ute på skolor när jag träffar både lärare, skolledare och elever är att de insatser som man väntar på inte handlar om betyg, inte handlar om disciplinära befogenheter. Det handlar om att de mycket väl vet vilken typ av stöd och hjälp deras elever behöver men att de inte kan ge dem det därför att de är för få och inte har specialpedagoger. Jag har varit på många skolor där man bara har en specialpedagog på hela skolan, och det är naturligtvis inte möjligt för den specialpedagogen att befinna sig i klassrummen, där han borde finnas. Fortfarande får vi inget svar på frågan: Vilket pedagogiskt värde har betygen? På vilket sätt uppnår man kunskap genom betyg? På vilket sätt uppnår man kunskap genom nationella prov i årskurs 3? Det har vi fortfarande inte fått svar på. Eleverna kan uppnå kunskap genom att ha engagerade lärare, som känner att de inte behöver kompromissa i sin undervisning.

Anf. 199 Sofia Larsen (C)

Fru talman! Det finns en del som tror på en skola där vi inte skulle behöva ha några mål eller där vi inte skulle behöva ha några hållplatser, där man säger "hit kan man nå". Jag tror inte på den typen av skola. Jag tror på en skola där man har både stöttning och en tydlig utvärdering. Därför är betygen, som jag ser det, en bra, tydlig och rak utvärdering. Det är ingen som har kommit på något bättre system. Men det ska givetvis också vara en bra kommunikation, som ett komplement till den individuella utvecklingsplanen och till utvecklingssamtalen. Jag tycker att den kompotten är väldigt bra. Precis som Rossana Dinamarca säger ser bra pedagoger direkt vilka elever som behöver extra stöd och hjälp och vilken typ av stöd och hjälp de behöver, en del för att gå lite fortare fram och andra för att kunna komma igen eller gå lite djupare in i olika ämnen. Det är väldigt viktigt att vi för det första tillåter den individuella möjligheten i en mer flexibel skola på det sättet och för det andra stöttar. Nu får kommunerna mer pengar över i sina kommunpåsar. Vi drar i gång en speciallärarutbildning igen, och vi satsar väldigt stort på en lärarfortbildning som ska vara en stöttning ute i skolorna, plus att de som inte har en pedagogisk utbildning ska kunna få det extra. De resurserna lägger vi därför att vi vet att nyckeln i skolan handlar om pedagoger och bra pedagoger. Dem ska vi också se till att stötta och stärka.

Anf. 200 Mats Pertoft (Mp)

Fru talman! Sofia Larsen nämnde på slutet i det förra replikskiftet orden individuella möjligheter och flexibel skola. Det fick mig att lystra till, för då kände jag plötsligt igen Centerpartiets politik, som jag följde för många år sedan och tyckte var väldigt bra. Det som gör mig orolig i dag, förutom alla andra detaljer som har avhandlats och som jag inte vill upprepa, är frågan om alternativa pedagogiker, framför allt Waldorfpedagogiken. Man kan konstatera att ett obligatoriskt nationellt prov i årskurs 3 är en likriktning av svensk skolpedagogik utan dess like. Den pedagogik som man släppte fri för över tio år sedan i och med Lpo 94 återkallas till en likriktning. Då undrar jag: Kan Sofia Larsen verkligen inte tänka sig att vi har olika möjligheter här? Jag pratar inte om att minska kraven, men kanske att vara flexibel när det gäller uppföljningsmöjligheterna. Sedan kan man ha olika åsikter om nationella prov generellt och så vidare. Jag menar att det måste finnas alternativ. Det måste finnas möjligheter att ha olika pedagogiska modeller inom svenskt skolväsende även i framtiden.

Anf. 201 Sofia Larsen (C)

Fru talman! Jag uppskattar Miljöpartiet och Mats Pertoft i flera avseenden, bland annat när det gäller synen på frihet i pedagogik, valfrihet och att man ska stärka det lokala arbetet. Det är oerhört viktigt, och vi kommer att lägga än mer kraft på det. Vi ser också att man i skolor där man har en större frihet oftast har närmare till beslut. Man har också möjlighet att välja olika typer av ingångar och utgångar, vilket jag tycker är bra. De alternativa skolorna och pedagogikerna ska få finnas kvar. Frågan om det ska vara nationella prov i årskurs tre, om det ska vara lika för alla eller specifikt för Waldorfskolan får vi återkomma till och se hur det ska vara. Vi behöver ha en bra utvärdering av alla skolor, och det behöver vara en återkommande utvärdering. Men exakt hur den ska se ut för de alternativa modellerna tycker jag att man kan diskutera.

Anf. 202 Mats Pertoft (Mp)

Fru talman! Detta låter mycket positivt. Jag fick ett annat besked av skolministern för någon vecka sedan. Jag tror att det är viktigt att vi faktiskt ser också begränsningen av de nationella proven. Tidigare har vi pratat om individuella kunskaper. Individuella kunskaper kan utvecklas i olika takt. Personligen skulle jag föredra att vi såg möjligheten med diagnostiska prov. Vad vi vill ha är ju utvärdering. Jag hoppas att detta är allvarligt menat från majoritetens sida. Vi vill veta vad eleverna kan och vad de inte kan. Då kan vi få veta vilka resurser som måste sättas in. Det är ju detta allt handlar om, också satsningen på lärarfortbildning, som jag faktiskt uppskattar och som Miljöpartiet också tog med i sitt budgetförslag i höstas. Med nationella prov blir det ofrånkomligen en likriktning som inte tar hänsyn till den ökade individualiseringen. Det är med glädje jag hör att man kan fortsätta en dialog om de pedagogiska alternativen. Sedan får vi se om vi kan fortsätta dialogen också om hur uppföljningar kan ske. Jag bidrar gärna till detta och deltar från Miljöpartiets sida.

Anf. 203 Sofia Larsen (C)

Fru talman! Det låter bra om vi kan få en bred överenskommelse om detta. Både friskolor, kommunala skolor och ökade lokala möjligheter är viktigt. Vi återkommer till detta.

Anf. 204 Margareta Pålsson (M)

Fru talman! I fjol lämnade 30 000 elever grundskolan utan att vara godkända i ett eller flera ämnen. Det är lika många människor som det bor i Karlskrona eller Eslövs kommun. Så ser det ut varje år - runt 30 000 elever klarar inte av grundskolan. Problemen är betydande i många svenska grundskolor. Tack vare alliansens valseger i höstas har Sverige nu fått en regering som tar svårigheterna på allvar och som dessutom har kraft och majoritet att göra någonting åt dem. Vi förbereder en rad åtgärder för att förbättra elevernas möjlighet att nå de uppsatta målen. Barn har olika förutsättningar och har olika lätt att lära sig. Sjuåringar har en spridning i mognad som mellan fyra- och elvaåringar. Därför är det helt naturligt att vi vill ha en flexibel skolstart. Den måste allraminst innebära antagning två gånger om året. Redan i årskurs 3 ska skolan undersöka om eleverna kan läsa, skriva och räkna. Om de inte kan det ska kommunerna bli skyldiga att erbjuda stödinsatser. Eleverna ska få betyg i årskurs 6 och i fler steg än nu. Men de skolor som vill får gärna ge skriftliga omdömen tidigare. Vi ska dessutom se till att de får vara betygsliknande. Det är många elever och föräldrar som uttrycker att de vill ha betyg tidigare, och vi är övertygade om att det kommer att höja kunskapsnivån. Men frågan är vad som händer med de elever som har svårt med sin inlärning. Det kan bero på många olika saker, men en avgörande faktor är lärares utbildning och skicklighet. Därför ska vi se över lärarutbildningen, och vi satsar stora pengar på akademisk fortbildning. Dessutom återinför vi speciallärarutbildningen. Därför kommer ni i Vänsterpartiet att få se fler speciallärare ute på skolorna och inte som nu bara någon enstaka specialpedagog. Lärare måste också få utökade befogenheter att ingripa när elever stör arbetsron i klassrummen. Vi har en skollag som inte stämmer överens med verkligheten. I den står det inte att man har rätt att ta mobiltelefoner och mp3-spelare i förvar om de stör verksamheten. Men vem skulle ha kunnat tro när den lagen skrevs att nästan varenda 15-åring skulle äga en mobiltelefon och en mp3-spelare? Bland annat därför behövs en ny skollag, som flera socialdemokratiska ministrar tidigare har försökt få till stånd. Nu har alliansregeringen majoritet i riksdagen, och en ny skollag är under utarbetande. Det kommer att fattas beslut om den under denna mandatperiod. Fru talman! Varje dag är det 100 000 barn som går till skolan och utsätts för mobbning och annan kränkande behandling. Det är nog vårt största hälsoproblem bland barn och unga. Det leder till dålig självbild, depressioner och till och med självmord. Men det är också 50 000 elever som mobbar, och dessa 50 000 blir senare överrepresenterade i ungdomskriminalitet och drogmissbruk. Allt detta sker i en miljö där vi tvingar eleverna att vara. Det handlar ytterst om vuxna som inte tar sitt ansvar och som inte sätter gränser. Vi vill ju naturligtvis alla vidta åtgärder mot mobbning, men det är av avgörande betydelse att rätt åtgärder sätts in. Vi moderater har länge pratat om vikten av forskningsbaserade åtgärder. I den nya regeringen har vi nu fått gehör för våra åsikter. Nu satsas det 40 miljoner på att utbilda lärare och få skolorna att satsa på forskningsbaserade metoder. Fru talman! I dagens betänkande avstyrker utskottsmajoriteten 180 motionsyrkanden, de flesta från Miljöpartiet och Vänstern. Konstigt nog finns det få motioner från enskilda socialdemokrater. Framför allt finns det endast ett partiyrkande från riksdagens största parti. Jag tolkar det som att Socialdemokraterna tycker att skolpolitiken är bra som den är och att de inte har någon uppfattning om hur de 30 000 elever som varje år lämnar grundskolan utan betyg ska bli en mindre skara kommande år. Betänkandet innehåller också 64 reservationer, men inte en enda reservation där oppositionen har kunnat samla ihop sig. Det är då för väl att det inte längre är vänsterkartellen som styr vårt land! Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Anf. 205 Mats Pertoft (Mp)

Fru talman! Jag fastnade för en formulering som Margareta Pålsson använde, nämligen flexibel skolstart. Det tyckte jag var väldigt spännande. Det är vi i Miljöpartiet också intresserade av och tycker är positivt. Margareta Pålsson använde en väldigt sympatisk formulering, nämligen flexibel mognad. Jag tänkte att det är precis det som jag har talat om hela tiden när jag talar om att jag inte tycker att det fungerar med ett nationellt prov där alla ska ha uppnått samma kunskapsnivå i årskurs 3. Det är precis samma tänk som att barn ska börja skolan den hösttermin när de har fyllt sju år. Det är precis samma tänk som ligger bakom att de vid ett datum i årskurs 3 ska kunna exakt lika mycket. Det gläder mig att Margareta Pålsson har förstått att det är en flexibel mognad hos barnen i dag. Kan Margareta Pålsson tänka sig att man har lika stor flexibilitet när det gäller de nationella proven som för skolstarten och att man tar hänsyn till barns olika mognadsnivå i denna fråga? Det är ändå ganska tidigt.

Anf. 206 Margareta Pålsson (M)

Fru talman! Det är inte som Mats Pertoft tror att vi tycker att alla barn ska kunna lika mycket när de går i årskurs 3 - verkligen inte. Barnen är olika mogna när de börjar och därför borde de få börja vid olika tidpunkt. I den bästa av världar skulle jag vilja se en grundskola där barnen började när de var mogna för att börja och slutade när de hade uppnått målen. Det är verkligen min framtidsvision. Jag lär tyvärr inte få uppleva den. Det innebär inte att vi kan ha en sådan låt-gå-pedagogik som nu finns i många skolor, det vill säga att barnen får lära sig att läsa, räkna och skriva när de är mogna för det. En del blir inte mogna. En del kommer upp i årskurs 9 utan att kunna läsa. Vi är övertygade om att de flesta barn kan lära sig det här, men de måste pushas på och mer eller mindre tvingas att ta itu med det. Kommunerna är lite slöa och har ibland inte resurser att sätta in de åtgärder som behövs. Därför säger vi att när man går i årskurs 3 ska det kontrolleras. Då ska det till nationella prov. Om barnen då inte kan tillräckligt mycket ska kommunerna bli tvingade att sätta in åtgärder. Vi är överens om en del, Mats Pertoft, men inte allt.

Anf. 207 Mats Pertoft (Mp)

Fru talman! Vi kan gärna vara överens om visionen att man ska börja när man är mogen och sluta när man är mogen. Det skriver jag gärna under. Jag har aldrig förstått varför man ska börja så tidigt i skolan som man gör i till exempel Frankrike. Jag vill inte heller ha en låt-gå-pedagogik. Det brukar inte barnen må alltför bra av. Det måste ändå finnas en individuell bit. Jag vill passa på att ställa samma fråga till Margareta Pålsson som jag ställde till Sofia Larsen förut. Kan Margareta Pålsson också tänka sig att man tar hänsyn till olika pedagogiker, till exempel Waldorf, och hittar former där man inom ramen för nationella prov kan göra uppföljningar? Visst ska vi göra uppföljningar, men vi måste också se till att vi har den mångfald och den frihet som finns i svensk skola utan att det drar i väg i en låt-gå- och inte-bry-sig-pedagogik.

Anf. 208 Margareta Pålsson (M)

Fru talman! Det finns mycket positivt i Miljöpartiets utbildningspolitik. Vi har ju också under den förra mandatperioden flera gånger kommit väl överens och bildat majoritet här i kammaren om det. I synnerhet mångfald, valfrihet och en positiv syn på friskolor är något som vi moderater har kommit väl överens med Miljöpartiet om. Jag är medveten om att Waldorfskolorna är negativa till de nationella proven. Jag anser inte att det är så enkelt som att säga: Har ni problem i er friskola så slipper ni de nationella proven. Vi har bestämt att det ska vara nationella prov i årskurs 3. Det kommer att gälla för alla skolor. Med den kännedom jag har om Waldorfskolor och den kompetens de besitter tror jag säkert att de kommer att klara av det, även om jag inser att det kan vara ett större problem för dem än för en del andra.

Anf. 209 Ibrahim Baylan (S)

Fru talman! Jag måste säga att jag är positivt överraskad av den här debatten. Den har visat sig vara betydligt mer givande än vad jag trodde. Den blottar ordentliga sprickor mellan de företrädare för högeralliansen som finns här och den skol- och utbildningsminister som vi har på Utbildningsdepartementet. Sofia Larsen kan uppenbarligen tycka att individuella utvecklingsplaner kan vara ganska bra, även om vi inte kan dela alla uppfattningar om hur innehållet ska se ut. Jag vet sedan tidigare att det finns en uppfattning om att individuella utvecklingsplaner ska finnas i den svenska grundskolan. Skolministern säger att de ska bort. Margareta Pålsson pratar sig varm för flexibel skolstart, något som skolministern avfärdar som lite flummigt. Det är absolut inte aktuellt, säger han. Nationella prov säger skolministern ska vara obligatoriskt för samtliga skolor i Sverige. Vi har en utskottsordförande som säger att man kan diskutera undantag om det finns pedagogiska poäng med det. Det låter mer resonligt och rimligt. Det är intressanta sprickor. Vad är det som gäller egentligen? Vem är det som står för den borgerliga skolpolitiken i dag? Är det det som ni säger här nu, eller är det det som skolministern säger som gäller? Det finns dock en fråga som ni under inga omständigheter vill ta i, vare sig här eller på departementet men som ändå är på väg att genomföras. Det är betygssättningen av sex- och sjuåriga barn. Det ska möjliggöras via betygsliknande omdömen, kallas det. Skolministern säger - och jag väljer att tro på honom - att man också kan använda den vanliga betygsskalan. I dag är den ju tregradig. Den kommer att bli sjugradig i framtiden. Det innebär att sex- och sjuåringar i vårt land ska betygssättas sjufalt. Min fråga till Margareta Pålsson blir: Med den argumentation som du har om olika mognad, på vilket sätt blir en omogen sjuåring mer mogen av att underkännas?

Anf. 210 Margareta Pålsson (M)

Fru talman! Jag har aldrig hört någon skola säga att de ska ha sjugradiga betyg för sexåringar med två underkända. Det måste finnas i Baylans fantasi, och inte någon annanstans. Jag upprepar det vi har sagt allihop. Vi ska ha nationella betyg från årskurs 6 i sju steg. I själva verket har man ju inte tre steg i betygsskalan nu. Vi vet alla att de kompletteras med plus och minus så att skalan i stort sett är sjugradig redan nu. Jag ber om ursäkt. Man ska inte le på det sätt som jag kanske gjorde när Baylan pratade om sprickor. Men om det inte blir större sprickor i vår regering än så ska jag vara väldigt nöjd med mandatperioden. Det är klart att det finns små skillnader. Det finns det mellan personer inom Moderata samlingspartiet. En tycker si och en tycker så när vi diskuterar hur vi ska utveckla vår politik, men vi pratar oss samman och kommer överens om hur vi ska ha det. Precis så gör vi inom alliansen och med regeringen. Det är inte konstigt alls. Om ni hade lärt er det kanske ni hade kunnat få fram den skollag som vi så väl behöver.

Anf. 211 Ibrahim Baylan (S)

Fru talman! En tycker si och en tycker så. Man ska naturligtvis ha respekt för att det inom partiet finns olika åsikter. Det finns det inom alla partier. Mer intressant är det när det handlar om en regering, en utskottsmajoritet och en riksdagsmajoritet som säger olika saker. Margareta Pålsson redogör för en vision om flexibel skolstart. Skolministern säger: Absolut inte. Det är flum. Sofia Larsen pratar om att individuella utvecklingsplaner kan vara ett bra verktyg. Nej, säger skolministern. Det ska vi absolut avskaffa med den nya skollagen. Man kan naturligtvis ha lite olika synpunkter, men att i början av en mandatperiod ge så olika besked till en verksamhet som omfattar så oerhört många människor är lite ansvarslöst, tycker jag. Men du glider ifrån frågan. Varifrån kommer detta? Nej, Margareta Pålsson, det är inte min fantasi som handlar om att betygssätta sex-sju-åringar. Det finns en överenskommelse som ni gjorde tillsammans inför valet om skol- och utbildningspolitiken. I den överenskommelsen finns det också en punkt som handlar om att man ska öppna för att skolor redan från den första årskursen ska kunna ha betygsliknande omdömen för barnen. De förbud som i dag finns mot det i skollag och förordningar ska tas bort. Och på en direkt fråga har skolministern också sagt, även om han kanske inte ser det framför sig, att det också kan bli möjligt att använda den vanliga betygsskalan. Nu ska betygsskalan göras om. Den ska bli sjugradig. Då måste det per definition innebära att det blir fritt fram för skolor i vårt land att betygssätta sex-sju-åringar. Då är fortfarande min fråga: På vilket sätt, Margareta Pålsson, blir en omogen sjuåring mer mogen och mer kunnig av att få höra att han eller hon inte duger och blir underkänd?

Anf. 212 Margareta Pålsson (M)

Fru talman! Vi har i Sveriges land haft betyg under många år. Det har hela tiden blivit mindre och mindre betyg i skolan. Men det har verkligen inte blivit bättre och bättre resultat hos eleverna. Oppositionen påpekar hela tiden och försöker framhärda i att fler betyg kommer att sänka kunskapsnivån. Då borde ju kunskapsnivån ha höjts när man har tagit bort betyg, och det kan vi verkligen inte se. Vi har sagt att vi ska ha skriftliga omdömen och att vi ska tillåta att de får vara betygsliknande. Det sade jag i mitt anförande. Visst är det så. Om skolor vill ta dessa beslut och är överens så får de göra det. Det är problem i Sverige med att kunskapsnivån sjunker, både om man mäter nationellt och om man mäter internationellt. För att komma åt detta, som Socialdemokraterna har ett stort ansvar för efter tolv år i regeringsställning, måste man vidta en mängd olika åtgärder. Betyg löser inte alla problem, inte heller lärarfortbildning, en ny skollag och så vidare. Det behövs en mängd åtgärder. Och vi tror att detta tillsammans med de åtgärder som vi är på väg att vidta kommer att höja kunskapsnivån i Sveriges grundskola.

Anf. 213 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! Vi har sett att den borgerliga regeringen och majoriteten här försöker visa handlingskraft genom att ha ganska enkla lösningar på svåra problem. Du nämnde förut betyg, nationella prov, att beslagta mobiltelefoner, disciplinära åtgärder och annat. När vi vet att eleverna har problem och behöver stöd - lärarna vet redan vilka det är - ligger själva prövningen i vad man gör då. Det fick jag inte svar på tidigare. Jag hoppas att Margareta Pålsson kan reda ut det. Vi ser inte en enda insats när det gäller till exempel fler lärare i skolan. Där har skolministern varit väldigt tydlig: Det behövs inte mer personal i skolan. Margareta Pålsson talade här om åtgärderna mot mobbning. Jag skulle kunna tänka mig att det behövs fler fritidspedagoger, så att det finns vuxna ute på rasterna till exempel som ser barnen även då. Det behövs en bättre elevhälsovård, en utökad elevhälsovård. Detta är insatser som den borgerliga regeringen inte har föreslagit och som jag antar att den inte heller kommer att föreslå, om man lyssnar på vad skolministern säger. Jag vill fråga Margareta Pålsson: På vilket sätt tänker ni göra insatser som på riktigt ger dessa elever det stöd som de behöver för att få kunskap?

Anf. 214 Margareta Pålsson (M)

Fru talman! Vi har haft vår alliansregering i sex månader. Vänsterpartiet stödde en socialdemokratisk regering under tolv år. Under dessa tolv år blev de fattiga barn som Rossana Dinamarca talade om tidigare fler och fler. De arbetslösa blev fler och fler. Mobbningen i skolan skördade fler och fler offer. Och nu tycker Rossana Dinamarca att vi inte har lagt fram tillräckligt många förslag under dessa sex månader. Perspektivet är hisnande. Det som jag har hört från Vänsterpartiet under det senaste året är att man anser att det ska serveras frukost i skolan och att man ska ta bort alla betyg. Då löser man problemen. Det tycker jag är enkla lösningar. Att barnen inte får frukost i sina hem beror verkligen inte på att dessa familjer är så fattiga att de inte har råd med frukost. Det har alla människor i Sverige. Det beror i stället på andra saker, till exempel att många mår väldigt dåligt för att de har hamnat i det enorma utanförskap som vi nu försöker göra någonting åt. Nej, det handlar verkligen inte om enkla lösningar. Vi har lagt fram massor av förslag, och det behövs massor av förslag. Det finns nämligen inte en åtgärd som löser de stora problem som finns i grundskolan. Rossana Dinamarca talade om fler vuxna i skolan. Vi säger att det behövs fler behöriga lärare. Det räcker inte med vuxna människor, utan det behövs människor som har utbildning och kompetens för att ta itu med problemen. Därför satsar vi på det. Och vi ser till att kommunerna får mer pengar så att de kan prioritera eftersom det behövs olika insatser på olika ställen.

Anf. 215 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! Margareta Pålsson har uppenbarligen inte lyssnat när hon bara har hört talas om frukost i skolan. Det är en viktig del. Det är inte på grund av fattigdom utan på grund av andra saker som eleverna inte äter frukost hemma. Detta tycker vi är en viktig del för att alla ska ha möjlighet att tillgodogöra sig kunskaperna i skolan och för att kunna klara av en hel skoldag. Vi säger också att det behövs 10 000 fler lärare. Det var någonting som vi föreslog i vår budget i höstas. Vi behöver 10 000 fler utbildade lärare bara för att komma upp på den nivå som vi hade på 90-talet. Men vi behöver också annan utbildad personal i skolan. Jag har nämnt specialpedagogerna, och jag har nämnt fritidspedagogerna. Det behövs andra typer av pedagoger som genuspedagoger, mediepedagoger och så vidare. Men detta är någonting som er minister ständigt säger nej till. Det behövs inte mer personal i skolan. Det behövs inte fler lärare i skolan. Att säga att ni ger mer pengar till kommunerna samtidigt som ni tog bort de så kallade Wärnerssonpengarna, som på något sätt ändå garanterade att det var pengar som skulle gå till skolan och till lärare, visar att prioriteringen i fråga om ökad lärartäthet till exempel inte är särskilt hög på Moderaternas eller regeringens dagordning. Ni måste sluta med att lägga ifrån er ansvaret genom att föra fram argumenten om att vi stödde den tidigare regeringen. Nu är det ni, Margareta Pålsson, som har detta ansvar. Vänsterpartiet har fört samma politik hela tiden. Men vi har inte haft möjlighet att sitta i regeringen. Det gör Moderaterna nu. Då är det också ni som bär ansvaret.