Handikapp
Betänkande 1991/92:SoU4
Socialutskottets betänkande
1991/92:SOU04
Handikapp
Innehåll
1991/92
SoU4
Sammanfattning
I betänkandet behandlas ett sextiotal motionsyrkanden som väckts under den allmänna motionstiden 1991 och som rör olika frågor om handikapp.
1989 års handikapputredning har i sitt huvudbetänkande lagt fram ett flertal förslag som syftar till att stärka den enskilde handikappades ställning i samhället.
I den nya regeringens regeringsförklaring sägs bl.a. att människor med handikapp och deras anhöriga skall ges ökade möjligheter till ett gott liv och att regeringen under 1992 kommer att lägga fram förslag till ett ökat stöd för de handikappade grundat på förslaget från handikapputredningen. Samtliga motionsyrkanden avstyrks främst med hänvisning till att riksdagen inte bör föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet.
Motionerna
1990/91:So201 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappade kvinnors situation, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt stöd till kartläggning av handikappade kvinnors situation.
1990/91:So218 av Bo Nilsson och Ingvar Björk (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen till äldre och handikappade.
1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga assistenter (rubrik 2), 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre avlastning till föräldrar med handikappade barn (rubrik 3.1), 4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av stödet till föräldrar med funktionshinder (rubrik 4), 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de små och mindre kända handikappgrupperna (rubrik 5), 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sittliftar vid allmänna bad (rubrik 9), 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de handikappades möjligheter till deltagande i kulturaktiviteter (rubrik 9), 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om undantag från kravet på eget körkort som krav för erhållande av bilstöd (rubrik 11), 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bestämmelserna för att erhålla bilstöd (rubrik 11), 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar till handikappade barn att erhålla bilstöd (rubrik 11), 19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den nya teknikens möjligheter (rubrik 13.1), 22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjlighet till medicinsk rehabilitering bör finnas hos varje sjukvårdshuvudman (rubrik 14.1), 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en samordnad barn- och vuxenhabilitering (rubrik 14.2).
1990/91:So224 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att göra en samlad översyn av omsorgslagen i enlighet med vad i motionen anförts om avgifter för gruppboende m.m., 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i omsorgslagen om dispens från 10-procentsregeln i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens, kommuners och landstings sparnit inte får försämra de handikappade barnens möjligheter till rehabilitering och teknisk hjälp och att de trots sitt handikapp måste få utvecklas maximalt efter sina förutsättningar.
1990/91:So244 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänsten i kommunerna.
1990/91:So245 av Ingvar Björk och Sonia Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och utformning av regler för bilstöd till handikappade.
1990/91:So246 av Lena Öhrsvik och Grethe Lundblad (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utarbeta ett nytt nationellt handlingsprogram i handikappfrågor inför år 2000.
1990/91:So249 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett handlingsprogram om informationsteknologi och handikapp.
1990/91:So251 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en uppräkning av grundbidrag och anskaffningsbidrag inom bilstödet i syfte att återställa värdet från 1 oktober 1988, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att grundbidrag och anskaffningsbidrag inom bilstödet därefter uppräknas enligt ett index som knyts till basbeloppet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillämpningen av lagen om bilstöd till handikappade bör ske med en högre grad av generositet än vad som för närvarande är fallet.
1990/91:So255 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förutsättningarna för fortsatt bilstöd utreds. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf269.
1990/91:So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjligheten till bilstöd införs för personer över 65 år, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dubbelhandikappade och svårt utvecklingsstörda, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av olika typer av boende, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ensamarbetandes situation, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om eget val av vårdare, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att behov och kostnader för bilstöd för handikappade över 64 år utreds.
1990/91:So266 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de som enligt ÄDEL är ansvariga uppmanas att arbeta mer aktivt enligt omsorgslagen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de som enligt ÄDEL är ansvariga skall få direktiv att ta fram planer på full utbyggnad av boende för utvecklingsstörda, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att relevant utbildning ges olika yrkeskategorier som arbetar inom omsorgsverksamheten, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tjänster skall tillskapas inom omsorgsverksamheten för ambulerande utbildad personal, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa prövotid av handikapphjälpmedel för de utvecklingsstörda, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att generösare och upprepade prov för utnyttjande av handikapphjälpmedel för utvecklingsstörda tillämpas.
1990/91:So282 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa frihet för den enskilde att välja alternativ hemtjänst. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf297.
1990/91:So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av personliga assistenter, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av inventering av befintliga lokaler och anläggningar för fritid och kulturverksamheter i kommunerna, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tolk till hörselskadade, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för erhållande av bilstöd, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fria hjälpmedel för handikappade, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för handikapphjälpmedel, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett statligt handlingsprogram om informationsteknologi och handikapp, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgning av personkretsen enligt omsorgslagen, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättringar för de handikappade i den psykiatriska vården, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och utveckling, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av en handikappombudsman, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etik inom handikappområdet, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappfrågornas betydelse i Sveriges förhandlingar med EG.
1990/91:So291 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frågor som bör belysas i den fortsatta utvärderingen av reglerna för bilstöd till handikappade.
1990/91:So297 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om accisbefrielse och ersättning för anpassning av bil för vissa handikappgrupper.
1990/91:So317 av Elisabeth Persson m.fl. (v, m, fp, c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statligt stöd till verksamheten vid Mo Gård.
1990/91:So324 av Elisabeth Fleetwood (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rikstolktjänsten skall kunna beviljas bidrag även för dövas/hörselskadades medverkan i internationella sammanhang.
1990/91:So326 av Margareta Persson och Lahja Exner (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en förändring i förordningen om bilstöd.
1990/91:So328 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson i Vårgårda (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till handikappade.
1990/91:So332 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en hjälpmedelsgaranti för handikappade i enlighet med vad som i motionen anförts.
Utskottet
Handlingsprogram
Motion
I motion So246 av Lena Öhrsvik och Grethe Lundblad (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utarbeta ett nytt nationellt handlingsprogram i handikappfrågor inför år 2000. Motionärerna anser att handlingsprogrammet måste förnyas för att följa med utvecklingen. Inför år 2000 krävs en vidareutveckling av uppställda mål och medel på handikappområdet, en framflyttning av positionerna till att svara mot de krav och behov, hjälp och möjligheter som samhällsutvecklingen erbjuder. Det finns, enligt motionen, även skäl till sammankoppling med de insatser som görs på det internationella planet.
Bakgrund
I anslutning till FNs handikappår 1981 utarbetades ett nationellt handlingsprogram i handikappfrågor (SOU 1982:46). I programmet hade företrädare för de dåvarande fem riksdagspartierna och handikapprörlesen lagt fram en gemensam syn på de handikappades situation. De hade vidare samstämmigt uttalat sig om sin syn på de senaste årens handikappolitik och om inriktningen av åtgärderna på handikappområdet för de närmaste åren.
Tidigare behandling
När den dåvarande regeringen i en skrivelse våren 1983 anmälde handikapprogrammet för riksdagen anfördes att programmet borde ingå i regeringens bedömningsunderlag inför kommande ställningstaganden.
I betänkandet SoU 1982/83:23 (s. 12) noterade utskottet med tillfredsställelse att beredningsgruppens arbete utmynnat i ett handikappprogram med bred politisk enighet. Enligt utskottet borde programmet utgöra en viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet på handikappområdet.
I betänkandet SoU 1987/88:3 behandlades regeringens skrivelse (1986/87:161) om uppföljning av handlingsprogrammet. Utskottet noterade med tillfredsställelse de åtgärder som dåvarande regeringen vidtagit i syfte att nå målet om full delaktighet och gemenskap i samhället för alla handikappade. Utskottet underströk den avgörande betydelse handikappoganisationerna haft för de framsteg som nåtts i det handikappolitiska arbetet. Utskottet uttalade vidare att samhället bör ge handikapprörelsen goda villkor att verka under så att dess ställning i samhället kan fortsätta att utvecklas och stärkas. Utskottet ansåg inte att regeringens skrivelse påkallade någon åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet behandlade frågan även i betänkandet SoU1990/91:1. Utskottet konstaterade då att 1989 års handikapputredning (dir 1988:53) har till uppgift att överväga förbättringar inom socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens område för de handikappade. Slutbetänkande från utredningen väntades i början av 1991. Med hänvisning härtill avstyrkte utskottet den aktuella motionen. (Res. v.)
1989 års handikapputredning
Handikapputredningen avlämnade sitt huvudbetänkande under våren 1991, SOU 1991:46 Handikapp, välfärd och rättvisa. I betänkandet fastslås att det miljörelaterade handikappbegreppet haft och har stor betydelse för svensk handikappolitik. Att beskriva handikapp som ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och personens omgivning är viktigt av två skäl, anför utredningen. Det betonar att handikappet inte är den enskildes egenskap och det ger möjlighet till förändring. Samtidigt anför utredningen att lagstiftning behövs som ett led i processen att hävda den enskildes ställning i samhället och ge honom/henne (och anhöriga) verktyg för att kunna påverka sin situation. Men också för att han/hon skall kunna delta i samhällets utveckling och forma det samhället där barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionsnedsättningar självklart ingår och respekteras i mångfald.
Utredningen föreslår vissa tillägg och ändringar i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och i socialtjänstlagen (SoL). Härutöver föreslår utredningen en ny lag om stöd och service till vissa funktionshindrade. Denna lag skall ses som en pluslag till HSL och SoL och skall ge ett förstärkt skydd genom rättigheter i komplicerade livssituationer.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut i december 1991. Utredningen kommer att avlämna sitt slutbetänkande under hösten 1991.
Utskottets bedömning
I den nya regeringens regeringsförklaring sägs att människor med handikapp och deras anhöriga skall ges ökade möjligheter till ett gott liv och att regeringen under 1992 kommer att lägga fram förslag till ett ökat stöd för de handikappade grundat på förslaget från handikapputredningen. Riksdagen bör, enligt utskottet mening, inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet. Utskottet avstyrker därför motion So246 (s).
Personkretsen i omsorgslagen
Motion
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgning av personkretsen enligt omsorgslagen (yrkande 9). Motionärerna anser det beklagligt att, trots riksdagsuttalande hösten 1989 om en översyn av personkretsen, någon sådan översyn ännu inte ägt rum.
Gällande rätt
Lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (1985:568), den s.k. omsorgslagen, innehåller bl.a. föreskrifter om rätt till särskilda omsorger för psykiskt utvecklingsstörda. Lagen gäller även personer som på grund av hjärnskada, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, har fått ett betydande begåvningshandikapp och personer med barndomspsykos.
Tidigare behandling
I betänkandet SoU 1984/85:27 behandlade utskottet proposition 1984/85:176 om ny omsorgslag. Utskottet uttalade (s. 7) att den utvidgning av personkretsen som då skedde borde ses som ett första steg i reformarbetet och att alla handikappade barn och ungdomar borde ges samma stöd som de grupper lagen omfattar. Utskottet ansåg att ytterligare utredningsarbete behövdes för att precisera vilka grupper som borde omfattas av lagen och belysa behovet av kompletterande särskilda omsorger. Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 386).
I betänkandet 1990/91:SoU1 behandlade utskottet senast frågan om omsorgslagens personkrets. Utskottet konstaterade bl.a. att frågan om personkrets övervägdes av 1989 års handikapputredning. Med hänsyn därtil ansåg utskottet att riksdagen borde avstå från uttalanden i frågan. De aktuella motionerna avstyrktes därför. (Res. fp, c, mp.)
1989 års handikapputredning
Handikapputredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1991:46) föreslagit en ny lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) som skall ersätta nuvarande omsorgslag. Enligt utredningens förslag skall personkretsen när det gäller riktade insatser omfatta människor som till följd av 1. stora funktionshinder har 2. betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed 3. ett omfattande stödbehov.
Denna avgränsning av målgruppen innebär att insatserna skall koncentreras till människor med bestående eller tilltagande funktionsnedsättningar. Orsaken till eller arten av funktionshinder är därmed inte avgörande, inte heller den medicinska diagnosen. Inom personkretsen finns enskilda med fysiska, psykiska och begåvningsmässiga funktionsnedsättningar.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Utskottets bedömning
1989 års handikapputredning har behandlat frågan om personkretsen och föreslagit en vidgning av personkretsen. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet. Motion So283 (c) yrkande 9 avstyrks därmed.
Handikappade kvinnor
Motion
I motion So201 av Barbro Sandberg (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels handikappade kvinnors situation (yrkande 1), dels fortsatt stöd till kartläggning av handikappade kvinnors situation (yrkande 2). I motionen påpekas att bland de svagaste grupperna på arbetsmarknaden finns kvinnor med funktionsnedsättningar. Det anses angeläget att särskild uppmärksamhet riktas till handikappade kvinnors individuella behov av utbildning och förvärvsmöjligheter. Det anses i motionen också viktigt att få de handikappade kvinnornas situation belyst. Detta mot bakgrund av att det finns mycket lite statistik och få undersökningar gjorda som särskilt belyser handikappade kvinnors situation. Motionärerna pekar samtidigt på det projekt Kvinnor och handikapp som handikapprörelsen startat.
Projektverksamhet
Projektet Kvinnor och handikapp som motionärerna tar upp har utmynnat i en bok Kvinnobilder, vilket är en intervjubok med handikappade kvinnor. Riksförbundet för njursjuka som ställt sig bakom projektet ansökte om ytterligare resurser ur allmänna arvsfonden för en fortsatt projektverksamhet under två år med uppbyggande av ett nätverk mellan handikappade kvinnor. Förutvarande regeringen beviljade den 7 mars 1991 riksförbundet medel för fortsatt verksamhet.
1989 års handikapputredning
1989 års handikapputredning föreslår i betänkandet Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) att det införs en kommunal sysselsättningsgaranti i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade. Enligt lagförslaget skulle kommunen få ett samordnat ansvar för olika huvudmäns insatser för den enskilde inom lagens personkrets. Förslaget innebär att för personer med svåra funktionshinder som vid visst tillfälle inte kan beredas arbete, yrkesinriktad rehabilitering etc. inom ramen för arbetsmarknadspolitiken får kommunen skyldighet att, i egen eller annans regi, anordna daglig verksamhet med meningsfull och planerad sysselsättning. Enligt förslaget skulle det åvila försäkringskassorna att följa upp den individuella habiliterings/rehabiliteringsplanen och vid behov verka för att den revideras i de avseenden som rör sysselsättning och arbete. Förslaget innebär att även kvinnors rätt till arbete och meningsfull sysselsättning skulle tillgodoses.
Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas uppfattning att handikappade kvinnors situation bättre behöver belysas. Regeringen beviljade i våras projektet Kvinnor och handikapp ytterligare medel ur allmänna arvsfonden för en fortsatt projektverksamhet. Utskottet konstaterar vidare att 1989 års handikapputredning behandlat frågan om sysselsättning och arbete för handikappade. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet. Motion So201 (fp) yrkandena 1 och 2 avstyrks därmed.
Flerhandikappade
Motioner
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättringar för de handikappade i den psykiatriska vården (yrkande 10). Motionärerna påpekar att människor med svåra funktionsnedsättningar inom den psykiatriska vården är bland de mest eftersatta inom sjukvården. Motionärerna menar att det så kallade Borgholmsdokumentet visar att många inte fått sjukgymnastik eller annan förebyggande nödvändig behandling. I motionen framhålls att personalen måste få bättre kunskap om dessa personers utsatthet.
I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dubbelhandikappade och svårt utvecklingsstörda (yrkande 3). Motionärerna anser att de dubbelhandikappade och utvecklingsstörda, som är samhällets allra svagaste och mest utsatta grupper, skall uppmärksammas speciellt.
Bakgrund
Statens handikappråd har under åren 1986--1989 med stöd ur allmänna arvsfonden bedrivit ett projekt om Flerhandikappade i psykiatrisk vård. Slutrapporten har i januari 1990 överlämnats med hemställan att regeringen utan tidsutdräkt vidtar åtgärder, som erfordras för att patienterna med ytterligare funktionshinder inom psykiatrin skall få sina grundläggande behov tillgodosedda. En kartläggning har gjorts främst av patienter inom den psykiatriska vården som har särskilt omfattande funktionshinder. Projektet omfattar patienter inom den psykiatriska vården i Kalmar och Norrbottens läns landstingskommuner samt Göteborgs kommun. I rapporten framhålls att projektet visar hur människor med funktionshinder, som vistas på psykiatriska institutioner, åsidosätts. Det anförs dock att projektet visar en vilja på många håll inom sjukvården att förbättra situationen. Statens handikappråd lägger i rapporten fram ett handlingsprogram, som består av 15 punkter.
I Meddelandeblad 10/90 om Samverkan mellan omsorgsverksamhet och allmänpsykiatri pekar socialstyrelsen på samarbets- och avgränsningsproblem mellan omsorgsverksamheten och allmänpsykiatrin. Styrelsen pekar också på hur de psykiskt utvecklingsstörda skall få sina behov av psykiatrisk vård och behandling bättre tillgodosedda.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade senast i betänkandet 1990/91:SoU1 en motion om de handikappade inom den psykiatriska vården. Utskottet anförde att det delade motionärernas uppfattning att det behövdes förbättringar för de handikappade i den psykiatriska vården. I avvaktan på beredningen i regeringskansliet av statens handikappråds rapport borde riksdagen enligt utskottets mening inte överväga något initiativ i frågan. Utskottet avstyrkte därför motionen. (Res. c.)
Utredningar
År 1989 tillsattes utredningen om service, stöd och vård till psykiskt störda (dir. 1989:22, tilläggsdir. 1990:71) den s.k. psykiatriutredningen. I psykiatriutredningens uppdrag ingår också att behandla frågor som gäller ansvarsfördelning och former för samverkan mellan vårdsektorn och andra samhällssektorer. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under år 1992.
1989 års handikapputredning föreslår i sitt betänkande Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) att sjukvårdshuvudmannen genom en ändring i hälso- och sjukvårdslagen åläggs att organisera och finansiera habilitering och rehabilitering i vid bemärkelse och efter olika gruppers behov. Vidare föreslås kommmun/landstingskommun åläggas att i samråd med den enskilde upprätta en individuell plan vari beslutade och planerade insatser redovisas. I planen skall även redovisas åtgärder av andra organ. Planen skall fortlöpande och minst en gång om året omprövas och i mån av behov ändras.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att förbättringar behövs för de handikappade i den psykiatriska vården. I avvaktan på psykiatriutredningens förslag bör dock riksdagen, enligt utskottets mening, inte ta något initiativ med anledning av motionerna So257 (mp) yrkande 3 och So283 (c) yrkande 10. Motionerna avstyrks.
Små och mindre kända handikappgrupper
Motion
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de små och mindre kända handikappgrupperna (yrkande 5). I motionen konstateras att de särskilda behoven hos människor som tillhör små och mindre kända handikappgrupper är av både medicinsk, social och psykologisk karaktär. Det anses därför viktigt med en viss samordning för att tillgodose behovet av information, kunskap och kontakter. En bas för en sådan verksamhet kan, enligt motionen, vara den regionindelning som finns inom sjukvården. För vissa grupper kan det i stället vara lämpligt att resurserna koncentreras till en eller två platser i landet. Det övergripande planeringsansvaret för dessa enheter bör finnas hos en myndighet, t.ex. socialstyrelsen, medan själva verksamheten kan drivas av sjukvårdshuvudmännen, sägs det i motionen.
Bakgrund
Under senare år har situationen för de s.k. små och mindre kända handikappgrupperna uppmärksammats. Särskilda studier på området har påbörjats av bl.a. nordiska nämnden för handikappfrågor och Handikappförbundens Centralkommitté. De personer som finns i dessa grupper har vanligtvis ett omfattande behov av kvalificerat stöd från kommuner och landsting. I många fall saknas dock kunskap om dessa gruppers situation och behov hos de ansvariga samhällsorganen. Mot denna bakgrund fick handikapputredningen i sina direktiv även i uppdrag att särskilt uppmärksamma de små och mindre kända handikappgruppernas situation.
I betänkandet Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) föreslår 1989 års handikapputredning att de små handikappgruppernas situation skall bli föremål för en nationell, fortlöpande uppföljning för vilken socialstyrelsen föreslås svara. Med detta underlag föreslås inrättande av vissa kunskapscentra på regional- och riksnivå som en utveckling av sjukvårdshuvudmännens skyldighet att organisera och finansiera habilitering och rehabilitering. Dessa kunskapscentra skall erbjuda allsidigt specialistkunnande och allsidig träning samt i övrigt svara för olika uppgifter som syftar till att förbättra villkoren för de små handikappgrupperna. Arbetssättet föreslås karaktäriseras av en nära samverkan med stöd, service och kompetens som finns att tillgå inom en kommun eller ett landsting/län.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Utskottets bedömning
1989 års handikapputredning har i sitt huvudbetänkande tagit upp frågan om de små handikappgruppernas situation. Utredningen föreslår bl.a. inrättande av vissa kunskapscentra på regional- och riksnivå som en utveckling av sjukvårdshuvudmännens skyldighet att organisera och finansiera habilitering och rehabilitering. Vidare föreslås socialstyrelsen få ansvar för en fortlöpande uppföljning av de små handikappgruppernas situation. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet. Motion So223 (fp) yrkande 5 avstyrks därmed.
Personlig vårdare m.m.
Motioner
I motion So282 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa frihet för den enskilde att välja alternativ hemtjänst. Enligt motionen innebär detta att den handikappade får ett bidrag motsvarande den kostnad, som offentlig verksamhet har eller skulle ha för att tillhandahålla den service brukaren har rätt till. Seviceupphandlingsrätten utgörs av ett antal assistenttimmar vars antal fastställs för varje enskild brukare. Dessa timmar har brukaren rätt att dirigera antingen hon vill välja den kommunala hemtjänsten, ett brukarkollektiv, enskilda personer eller ett serviceföretag.
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga assistenter (yrkande 1). Motionärerna anser att de handikappade bör kunna få personliga vårdare eller assistenter, människor som de handikappade lär känna och har förtroende för. Dessa skall enligt motionen också kunna anställas direkt av den handikappade eller dennes familj genom att kommunen avgör omfattningen på hjälpinsatsen och står för kostnaden medan den handikappade själv avgör vem som skall utföra vården.
I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om eget val av vårdare (yrkande 6). Motionärerna anser att den handikappade i den utsträckning det är möjligt själv skall få välja vårdare och att även anhöriga skall kunna anställas.
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av personliga assistenter (yrkande 1). Motionärerna anser att assistenterna skall kunna anställas direkt av den handikappade eller dennes familj genom att kommunen avgör omfattningen av hjälpinsatsen och står för kostnaden medan den handikappade själv avgör vem som skall utföra vården. Även anhöriga skall, enligt motionen, kunna anställas som vårdare.
Gällande rätt
Enligt 9 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) har en försäkrad förälder rätt till vårdbidrag för vård av barn som inte har fyllt 16 år om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp under minst sex månader är i behov av särskild tillsyn och vård. Vårdbidraget är en ersättning för dels det vårdarbete som en förälder utför, dels de merkostnader som uppkommer på grund av barnets handikapp eller sjukdom. Beroende på tillsyns- och vårdbehovets omfattning samt merkostnadernas storlek utges bidraget med belopp motsvarande hel, halv eller en fjärdedel av hel förtidspension jämte pensionstillskott som svarar mot pensionen. Av vårdbidraget kan en viss angiven del bestämmas som ersättning för merkostnader.
Den som fyllt 16 år, men inte 65 år, har enligt 9 kap. 2 § AFL rätt till handikappersättning om han för avsevärd tid fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan, för att kunna arbeta behöver fortlöpande hjälp av annan eller om han har betydande merutgifter. Handikappersättning utges allt efter hjälpbehovets omfattning eller merutgiftens storlek med 69, 53 eller 36 % av basbeloppet per år.
Tidigare behandling
Frågor om valfrihet och själbestämmande inom handikapp- och äldreomsorgen har behandlats av utskottet vid åtskilliga tillfällen tidigare (se bl.a. 1989/90:SoU13, 1990/91:SoU1, 1990/91:SoU9 och 1990/91:SoU11). I betänkandet 1990/91:SoU11 anförde utskottet bl.a.
Utskottet konstaterar att frågor om valfrihet och självbestämmande, när det gäller boendeform och vårdinsatser inom äldre- och handikappomsorgen, har behandlats av utskottet vid åtskilliga tillfällen tidigare. Utskottet har då bl.a. framhållit att de gamla och de handikappade måste ges ökade möjligheter att själva påverka sin situation.
När motioner om valfrihet och självbestämmande behandlades i höstas hänvisade utskottet till att 1989 års handikapputredning behandlar frågan om de handikappades möjlighet att välja vårdare m.m. Utskottet ansåg då att detta utredningsarbete borde slutföras innan riksdagen överväger att föra uttalanden i dessa frågor.
I samband med den nyligen behandlade propositionen om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. ansåg utskottet att det behövdes en kraftig utbyggnad av alternativa boendeformer för bl.a. äldre och handikappade,vilket mynnade ut i ett tillkännagivande till regeringen.
Några nya omständigheter har inte framkommit som enligt utskottet bör föranleda riksdagen att ändra uppfattning i dessa frågor.
Utskottet avstyrkte därför aktuella motioner. (Särskilda yttranden från m, c, v och mp.)
1989 års handikapputredning
I handikapputredningens huvudbetänkande SOU 1991:46 Handikapp, välfärd, rättvisa föreslår utredningen att en rättighet till personlig assistent införs i en ny lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Stödet skall gälla för alla som kan anses ha behov av insatsen och som tillhör personkretsen för LSS. Kommunen bör, enligt utredningen, ha ett grundläggande ansvar för att tillhandahålla och finansiera insatsen personlig assistent. Den enskilde skall kunna vara arbetsgivare eller vända sig till kommunen för att få insatsen. Han/hon skall även kunna anlita t.ex. ett kooperativ som arbetsgivare.
Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.
Utskottets bedömning
Utskottet har vid fler tillfällen betonat vikten av att de gamla och handikappade måste ges ökade möjligheter att själva påverka sin situation.
1989 års handikapputredning har i sitt huvudbetänkande lagt förslag om möjligheten för den handikappade att själv anställa vårdare. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet. Motionerna So223 (fp) yrkande 1, So257 (mp) yrkande 6, So282 (m) och So283 (c) yrkande 1 avstyrks därmed.
Boendet
Motioner
I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av olika typer av boende (yrkande 4). Motionärerna anser att olika alternativ inom boendet skall behållas och byggas ut. Små vårdhem, gruppboende, ensamlägenheter och boende hos anhöriga bör, enligt motionen, finna sida vid sida.
I motion So266 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de som enligt ÄDEL är ansvariga dels uppmanas att arbeta mer aktivt enligt omsorgslagen (yrkande 1), dels skall få direktiv att ta fram planer på full utbyggnad av boende för utvecklingsstörda (yrkande 2). Enligt motionen måste landstingen uppmanas att arbeta för att i enlighet med omsorgslagen ge de utvecklingsstörda rätt till egen bostad. Landstingen måste få direktiv att inom ett år ha planer på vilket boende de skall erbjuda de utvecklingsstörda.
I motion So224 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att göra en samlad översyn av omsorgslagen i enlighet med vad i motionen anförts om avgifter för gruppboende m.m. (yrkande 1), samt att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i omsorgslagen om dispens från 10-procentsregeln i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 2). Motionärerna anför att målen för de särskilda omsorgerna syftar till att ge psykiskt utvecklingsstörda möjlighet att leva som andra. Omsorgerna skall vara till för att utveckla den enskildes resurser. Verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. Ett liv så likt andra människors som möjligt förutsätter att man själv betalar sin hyra och sina övriga levnadsomkostnader. Mot den bakgrunden ter sig 10-procentsmålet, enligt motionärerna, som föråldrat. Motionärerna anför att det behövs en samlad översyn av de bestämmelser som reglerar utvecklingsstörda personers ekonomiska förhållanden.
Bakgrund
Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) innehåller föreskrifter om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. I 4 § omsorgslagen nämns bland de särskilda omsorgerna boendet i gruppbostad för vuxna som inte kan bo i en egen bostad. Psykiskt utvecklingsstörda har enligt 5 § rätt till särskilda omsorger, om de behöver sådant stöd och sådan hjälp i sin livsföring och deras behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Enligt 18 § omsorgslagen har socialstyrelsen tillsyn över verksamheten. Omsorgslagen ger dock inga möjligheter till sanktioner mot landsting och kommuner som inte rättar sig efter domar som fastställer den enskildes rätt till särskilda omsorger.
I direktiven för 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) konstateras att kommunerna skiljer sig avsevärt sinsemellan, bl.a. i fråga om avgiftsuttag för olika åtgärder inom handikappområdet. Enligt direktiven skall utredningen med anledning av detta analysera och bedöma vilka effekter skillnaderna i avgiftssättning får för funktionshindrade med omfattande behov av insatser.
Tidigare behandling
Äldrereformen behandlades av utskottet i betänkandena 1990/91:SoU9 och 1990/91:SoU25. Utskottet uttalade i samband med detta, liksom vid tidigare tillfällen i utskottet, att en kraftig utbyggnad av alternativa boendeformer för såväl äldre som människor med handikapp måste komma till stånd. De ansvariga huvudmännen, kommuner och landsting, måste på ett helt annat sätt än tidigare prioritera en utbyggnad av olika boendeformer. Äldrereformen innebär att 400 milj.kr. per år kommer att avsättas under en femårsperod för utbyggnad av gruppbostäder och andra alternativa boendeformer.
Kommunalansvarsutredningen har i betänkandet (SOU 1989:64) Kommunalbot övervägt behovet av åtgärder med syfte att motverka att kommuner och landstingskommuner överskrider gränserna för den kommunala kompetensen, åsidosätter skyldigheter som de har på specialreglerade verksamhetsområden eller sätter sig över domstolarnas beslut i besvärsmål. Betänkandet har remissbehandlats. Utredningens förslag har avvisats av flertalet remissinstanser. Frågorna om kommunernas och landstingens ansvar bereds vidare inom regeringskansliet.
Konstitutionsutskottet har uttalat sig i frågan vid behandling av regeringens proposition om ny kommunallag (1990/91:117). I betänkandet 1990/91:KU38 erinrar utskottet om att frågorna under lång tid varit föremål för olika utrednings- och beredningsåtgärder. Utskottet anför att det är angeläget att frågorna får sin lösning snarast. Utskottet förordade därför att regeringen på lämpligt sätt bereder dessa frågor. Vad utskottet anfört borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottets förslag (rskr. 360).
1989 års handikapputredning
I sitt betänkande Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) har 1989 års handikapputredning föreslagit en föreskrift i lag som stärker rätten för funktionshindrade till en individuellt anpassad bostad med särskild service. Ur lagförslaget kan utläsas bl.a. följande:
4 § Människor som avses i 1 § har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt denna lag om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt.
Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatsen skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de människor som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.
6 § Insatserna för särskilt stöd och särskild service är -- -- -- 9. bostad med särskild service för vuxna.
Enligt utredningen skall vidare avvecklingen av kvarvarande vårdhem för utvecklingsstörda påskyndas. Avvecklingen skall ske genom samverkan mellan de båda huvudmännen. En särskild plan skall upprättas över personer som skall beredas bostäder och service i stället för institutionsboende. Individuella behov skall framgå av planen. Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att en kraftig utbyggnad av alternativa boendeformer för såväl äldre som handikappade måste komma till stånd. För att stimulera utbyggnaden av alternativa boendeformer har riksdagen, i enlighet med utskottets förslag, beslutat om ett stimulansbidrag till gruppbostäder och alternativa boendeformer för äldre och handikappade. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna So266 (mp) yrkandena 1 och 2 och So257 (mp) yrkande 4.
1989 års handikapputredning har i uppgift bl.a. att analysera och bedöma vilka effekter skillnader i avgiftssättning får för funktionshindrade med omfattande behov av insatser. Utredningens slutbetänkande skall överlämnas vid årsskiftet. I avvaktan på utredningens förslag bör riksdagen, enligt utskottets mening, inte göra något uttalande i frågan. Utskottet avstyrker därför motion So224 (v) yrkandena 1 och 2.
Habilitering -- rehabilitering
Motioner
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels att möjlighet till medicinsk rehabilitering bör finnas hos varje sjukvårdshuvudman (yrkande 22), dels behovet av en samordnad barn- och vuxenhabilitering (yrkande 23). Motionärerna anför att det inom det medicinska rehabiliteringsområdet finns stora brister. Resurserna för rehabilitering inom sjukvården är begränsade och ojämnt fördelade.
I motion So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens, kommuners och landstings sparnit inte får försämra de handikappade barnens möjligheter till rehabilitering och teknisk hjälp och att de trots sitt handikapp måste få utvecklas maximalt efter sina förutsättningar (yrkande 9).
I motion So317 av Elisabeth Persson m.fl. (v, m, fp, c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statligt stöd till verksamheten vid Mo Gård. Mo Gård i Finspångs kommun är ett utbildnings- och habiliteringscenter för döva med tilläggshandikapp. Det är i dag en resultatenhet inom landstinget i Östergötland. Av flera skäl, bl.a. den pågående diskussionen om en primärkommunalisering av huvudmannaskapet för landstingens omsorgsverksamhet, avser man nu att ombilda verksamheten vid Mo Gård till aktiebolag. Med avseende på Mo Gårds unika kompetens och speciella inriktning som utbildnings- och habiliteringscenter med upptagning från hela landet är, enligt motionen, bedömningen den att verksamheten inte kan primärkommunaliseras.
Bakgrund
Riksförbundet FUB har intervjuat 40 familjer med utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna i fem landsting för att se hur de upplever det stöd habiliteringen ger. Resultatet har sammanställts i en rapport, Utvecklingsstörda i habiliteringen 1990. Sammanfattningsvis sägs i rapporten att de slutsatser man kan dra av denna undersökning är att de flesta föräldrar till barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning generellt upplever samhällets stöd av habilitering som bristfälligt. Bland annat framförs att familjerna saknar kontaktperson, uppsökande verksamhet från habiliteringen, engagemang från personalen, hjälp och rådgivning samt framför allt att de saknar specialistinsatser samt information om vilket stöd de har rätt till och hur de skall få detta. I de landsting där habiliteringen samordnas har föräldrarna inte märkt några avsevärda förändringar. Studien belyser habiliteringens insatser ur föräldrarnas perspektiv. En kompletterande intervjustudie kommer att göras med vuxna utvecklingsstörda och en enkätstudie med personal inom habiliteringen.
Rehabiliteringsberedningen har avlämnat betänkandet (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering. En huvudfråga för beredningen har varit att klarlägga ansvarsfrågorna i rehabiliteringsarbetet samt undersöka om det går att bättre samordna rehabiliteringsinsatserna. Beredningen föreslår bl.a. en lagfäst skyldighet för rehabiliteringsaktörerna att samverka i rehabiliteringsfrågor. Denna skyldighet föreslås införas i de lagkomplex som reglerar resp. aktörs verksamhet.
Proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet m.m., som delvis bygger på förslag som rehabiliteringsberedningen lagt fram, behandlades av socialförsäkringsutskottet i betänkandet 1989/90:SfU12.
I proposition 1990/91:51 om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. redogör den dåvarande regeringen för överenskommelsen som träffats med sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar för sjukförsäkring m.m. för år 1991. Parterna hade bl.a. enats om att som särskild ersättning för år 1991 skall 400 milj.kr. kunna utges för att öka resurserna för rehabiliterings- och behandlingsinsatser hos sjukvårdshuvudmännen så att väntetiderna i den medicinska rehabiliteringen skall kunna minskas. Regeringen anförde vidare att försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen noggrant skall följa utfallet av den nya satsningen och utveckla lämpliga metoder för den utvärdering m.m. som behövs.
Socialförsäkringsutskottet behandlade propositionen i betänkandet 1990/91:SfU7. Utskottet anförde bl.a. att det såg mycket positivt på att 400 milj.kr. kunde avsättas för förstärkning av rehabiliterings- och behandlingsarbetet. (Res. m.)
Den förutvarande regeringen har lagt fram förslag om rehabilitering även i propositionerna 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering och 1990/91:141 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning. Förslagen har behandlats i arbetsmarknadsutskottet i betänkandet 1990/91:AU22 och i socialförsäkringsutskottet i betänkandet 1990/91:SfU16. Dåvarande regeringen föreslog i propositionen om rehabilitering och rehabiliteringsersättning att arbetsgivaren får ett större och tydligare ansvar än tidigare för de anställdas rehabilitering. Försäkringskassorna skulle, enligt förslaget, få samordningsansvar och öva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten. Försäkringskassorna skulle vidare ansvara för att rehabiliteringen kom till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden. Propositionen behandlade vidare frågor om rehabiliteringsersättning m.m.
I Landstingsförbundets cirkulär 90:24 rekommenderas landstingen att vidta åtgärder för att stärka, effektivisera och bättre samordna sina insatser på rehabiliteringsområdet samt att medverka till att en bättre samordning av de totala rehabiliteringsresurserna kommer till stånd.
I 1989 års handikapputrednings betänkande Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) fastslås att barn och ungdomar med funktionsnedsättningar skall ha tillgång till allsidiga insatser för sin habilitering. Detta skall möjliggöras genom att sjukvårdshuvudmannen genom tillägg till hälso- och sjukvårdslagen (HSL) får en skyldighet att organisera och finansiera habilitering för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar oavsett funktionsnedsättningens art. Huvudmannen har även skyldighet att organisera och finansiera allsidig habilitering och rehabilitering för vuxna. Huvudmannen skall, enligt utredningens förslag, upprätta en organisationsplan som utvisar var habiliteringsresurser finns att tillgå vid olika behov. Planen skall avse verksamhet även utanför det egna landstingsområdet (t.ex. kunskapscentra). Huvudmannen skall även vara skyldig att upprätta individuella planer.
Kompletterande expertstöd skall, enligt utredningen, kunna ges enligt förslaget om lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Rätt till insatser med kommunen som huvudman föreslås i LSS i form av biträde av kontaktperson, biträde av personlig assistens, avlösningsservice, ledsagarservice, korttidshem, familjehem, elevhem m.m.
Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.
Arbetet med att ombilda Mo Gård till en var för sig fristående stiftelse och ett aktiebolag pågår som bäst. En interimsstyrelse har bildats och den nya organisationen beräknas vara klar i januari 1992. Ägare blir landstinget i Östergötlands län, Finspångs kommun, Föreningen Sveriges Dövblinda, Sveriges Dövas Riksförbund, personalen och ledningen.
Aktiebolaget skall driva rehabiliterande och habiliterande verksamhet för döva och dövblinda, företrädesvis personer som åtnjuter särskilda omsorger. Vidare skall rådgivande verksamhet till kommuner och landsting erbjudas, liksom kursverksamhet för personal och anhöriga.
Stiftelsens ändamål är att i samverkan med Sveriges kommuner och landsting, Föreningen Sveriges Dövblinda samt Sveriges Dövas Riksförbund verka för utbildning, habilitering, forskning och teknisk utveckling för gruppen döva och dövblinda ungdomar och vuxna med tilläggshandikapp.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU1 behandlade utskottet senast motioner med motsvarande innehåll som vissa av de aktuella motionerna. Utskottet gjorde då bedömningen att det pågående utredningsarbetet på handikappområdet borde avvaktas innan riksdagen gör några uttalanden i de frågor som tagits upp i motionerna. (Res. fp, v.)
Utskottets bedömning
1989 års handikapputredning har föreslagit en lagstadgad skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att organisera och finansiera habilitering för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar, liksom en skyldighet att organisera och finansiera habilitering och rehabilitering av vuxna. Huvudmannen skall, enligt förslaget, upprätta en organisationsplan som utvisar var habiliteringsresurser finns att tillgå vid behov. Planen skall avse verksamhet även utanför det egna landstingsområdet (t.ex. kunskapscentra).
Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet. Motionerna So223 (fp) yrkandena 22 och 23, So226 (mp) yrkande 9 och So317 (v, m, fp, c) avstyrks därmed.
Stöd till föräldrar med funktionshinder
Motion
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av stödet till föräldrar med funktionshinder (yrkande 4). Motionärerna anser att en stor del av de föräldrar som har något funktionshinder har svårigheter att få adekvat assistans och bra hjälpmedel för att klara föräldraskapet på samma villkor som icke funktionshindrade. Kunskapen om dessa föräldrars situation är bristfällig. Föräldrar med funktionshinder måste få bättre stöd för att kunna uppfylla sitt föräldraskap och kunna ge sina barn den kontinuitet och trygghet de behöver.
Bakgrund
Socialstyrelsen har gett ut rapporten Föräldrar med nedsatt begåvning och deras barn (SoS-rapport 1990:24). Rapporten behandlar stödet till föräldrarna enligt gällande lagar. I rapporten tas frågor upp som bl.a. gäller behandlingsarbete, kontaktpersoner, stödet i hemmet och placeringar utanför hemmet.
Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR) gav 1988 ut skriften Mamma, pappa, barn, vilken redovisar upplevelser som rörelsehindrade småbarnsföräldrar haft i olika föräldrasituationer.
Handikappinstitutet har med stöd ur allmänna arvsfonden börjat utarbeta en handbok för handikappade småbarnsföräldrar. Avsikten är att handboken skall utformas som en idébank med förslag till lösningar på praktiska problem. Handboken beräknas vara klar i oktober 1991.
Handikapputredningens förslag i huvudbetänkandet 1990/91:46 om en ny lag om stöd och service till vissa funktionshindrade innebär ett förstärkt skydd genom rättigheter i komplicerade livssituationer. Utredningen behandlar inte speciellt handikappade föräldrars behov av stöd utan inriktas mot stöd för handikappade personer oavsett om de är föräldrar eller inte. Insatserna skall ges i samordnad form och med beaktande av den enskildes hela livssituation. Detta innebär att också föräldraskapet måste beaktas vid bedömningen av stödbehovet.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 43) behandlade utskottet en motion liknande den nu aktuella motionen. Utskottet delade motionärernas inställning att det är av största vikt att föräldrar med funktionshinder ges det stöd och den hjälp de behöver för att kunna uppfylla sitt föräldraskap. Utskottet hänvisade till att 1989 års handikapputredning bl.a. har till uppgift att behandla frågor om färdtjänst och personlig assistans. Utskottet utgick från att utredningen i det sammanhanget även skulle komma att behandla de funktionshindrade föräldrarnas behov. Något uttalande i frågan från riksdagen behövdes därför inte enligt utskottets mening. (Res. v.)
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är av största vikt att föräldrar med funktionshinder ges det stöd och den hjälp de behöver för att kunna fullgöra sitt föräldraskap. Utskottet konstaterar samtidigt att 1989 års handikapputredning nu lagt förslag som innebär ett förstärkt skydd för funktionshindrade. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet. Motion So223 (fp) yrkande 4 avstyrks därför.
Avlastning till föräldrar med handikappade barn
Motion
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre avlastning till föräldrar med handikappade barn (yrkande 2). Motionärerna anser att tillgången till avlastningshem för föräldrar med handikappat barn måste öka.
Bakgrund
I lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. finns inskriven rätten till avlastning. I 4 § fastställs vilka de särskilda omsorgerna är. Av punkt 3 framgår att en särskild omsorg är korttidsvistelse utanför det egna hemmet i syfte främst att avlösa anhöriga i vård och tillsyn, samt korttidstillsyn utanför hemmet av skolungdom över 12 år.
1989 års handikapputredning konstaterar i betänkandet Handikapp, välfärd, rättvisa (1991:46) att behovet av stöd till föräldrar med handikappade barn inte tillgodoses i den kvantitet och med den kvalitet som familjerna önskar. Framför allt efterlyser föräldrarna avlösarservice på s.k. obekväm tid (även nätter). Vidare efterlyses en regelbunden och jämn insats utförd av samma person. Utredningen konstaterar dock att vissa kommuner under senare år mycket aktivt och med gott resultat försökt förbättra denna avlösarservice.
Utredningen föreslår att avlösarservice skall vara en rättighet enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.
Utskottets bedömning
Enligt 1989 års handikapputredning skall avlösarservice vara en rättighet enligt den föreslagna lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa regeringens kommande förslag på handikappområdet. Motion So223 (fp) yrkande 2 avstyrks därför.
Handikappombudsman
Motion
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av en handikappombudsman (yrkande 12). Motionärerna anser att kommunerna bör uppmuntras att inrätta en funktion som handikappombudsman. Detta krävs, enligt motionärerna, för att tillvarata de handikappades rättigheter, stödja och vägleda de handikappade och deras anhöriga samt driva den enskildes frågor.
Bakgrund
I 1989 års handikapputrednings uppgifter ingår (dir. 1988:53) att utreda behovet av en lagstiftning mot diskriminering och behovet av en statlig handikappombudsman. I betänkandet SOU 1990:19 (s. 335) anför utredningen att frågan om en diskrimineringslag kommer att övervägas. Om det bedöms lämpligt att införa en lag med förbud mot diskriminerande behandling av människor med funktionsnedsättning kan frågan om en handikappombudsman aktualiseras, framhålls det. Enligt utredningen skulle denna kunna ha till uppgift att övervaka tillämpningen av diskrimineringslagen och påtala överträdelser av densamma. Frågan kommer att behandlas i utredningens slutbetänkande.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU1 behandlade utskottet en liknande motion. Utskottet konstaterade då att det ankom på kommunen att avgöra om en tjänst som handikappombudsman skulle inrättas. Enligt utskottet borde riksdagen avstå från att göra något uttalande i frågan. (Res. fp.)
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att frågan om handikappombudsman för närvarande övervägs av handikapputredningen. Utskottet anser att utredningens förslag bör avvaktas. Motion So283 (c) yrkande 12 avstyrks därför.
Fritid och kultur
Motioner
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels sittliftar vid allmänna bad (yrkande 11), dels de handikappades möjligheter till deltagande i kulturaktiviteter (yrkande 12). Motionärerna anser att det borde vara obligatoriskt för allmänna bad att ha sittlift så att också rörelsehindrade kan använda bassängerna. Motionärerna anser också att de handikappade måste få större möjligheter att ta del av kulturutbudet. Kommunerna bör aktivt medverka till att olika handikappgrupper kan ställa ut sin konst. Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation, vars verksamhet syftar till att förbättra de handikappades kulturella situation, bör få ökat stöd.
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av inventering av befintliga lokaler och anläggningar för fritid och kulturverksamheter i kommunerna (yrkande 2). En inventering av befintliga lokaler och anläggningar bör, enligt motionen, göras i varje kommun. Inventeringen bör ligga till grund för upprättande av en plan som tar sikte på i vilken takt lokalerna skall handikappanpassas.
Bakgrund
I 21 § socialtjänstlagen (1980:620) stadgas att socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Också genom andra bestämmelser i socialtjänstlagen åläggs kommunerna ett ansvar för att utveckla möjligheterna till en god fritid för de handikappade.
I 3 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10) stadgas att bostäder, allmänna lokaler och arbetslokaler vid nybyggnad skall utformas så att de blir tillgängliga och kan utnyttjas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
Enligt 8 § punkt 6 omsorgslagen skall landstingskommunerna verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för psykiskt utvecklingsstörda.
I handikapputredningens betänkande SOU 1990:19 (s. 62) framhålls att som en följd av den tidigare handikapputredningens förslag (Kultur åt alla, SOU 1976:20) genomfördes under slutet av 1970-talet flera viktiga reformer inom kultur- och informationsområdet. Dessa reformer redovisas i betänkandet.
I betänkandet anförs också (s. 210) att statens handikappråd, vid sin uppföljning 1987 av det nationella handlingsprogrammet i handikappfrågor, fann att programmets mycket tydliga uttalande om behovet av insatser för en meningsfull fritid inte hade resulterat i stora förändringar. Tvärtom fann rådet risker för ökade klyftor beträffande olika gruppers möjligheter att ta del av fritidsaktiviteter. Risker fanns bl.a. i det större informationsutbudet, som inte anpassades efter olika behov, otillräcklig utbyggnad av bl.a. färdtjänst och hemtjänst och den kommersiella fritidssektorns bristande intresse för att göra verksamhet tillgänglig för handikappade. Samtidigt pekade man på vissa positiva företeelser som inom kulturområdet kunde visa att kunskaper fanns för att omsätta ambitioner till praktisk handling, t.ex. ökad tillgång till böcker för synskadade och psykiskt utvecklingsstörda samt text-TV.
I betänkandet Handikapp, välfärd, rättvisa (1991:46) föreslår handikapputredningen ett antal åtgärder som bl.a. syftar till att stärka de handikappades möjligheter till fritid och rekreation efter eget val.
Utredningen föreslår ett klarläggande i 11 § LSS om att kommunen skall ha en fortlöpande kunskap om vilka invånare i kommunen som har behov av stöd enligt lagen. Förslaget om en individuell plan upprättad tillsammans med den enskilde skall stärka den enskildes ställning och hans/hennes möjligheter att få tillgång till en meningsfull fritid. För att öka den enskildes oberoende skall färdtjänsten förbättras. Utredningen föreslår biträde av personlig assistent och biträde av kontaktperson. Vidare föreslås att kostnader för ledsagare skall bäras av kommunen. På hjälpmedelssidan lyfts behovet av hjälpmedel för fritid/rekreation särskilt fram och det föreslås att landstingen får skyldighet att tillhandahålla även dessa hjälpmedel enligt tillägg i 1 § HSL. Slutligen pekar utredningen på behovet av riktade fritidsinsatser.
Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade senast frågan om handikappades möjligheter till aktiv fritid och kultur i betänkandet 1990/91:SoU1. Utskottet hänvisade då till ett tidigare uttalande (i betänkandet SoU 1987/88:20) med anledning av en motion i samband med budgetpropositionen.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om den stora betydelse det har för utvecklingsstörda med fritids- och kulturaktiviteter. För att utvecklingsstörda skall få den stimulans de behöver är det nödvändigt inte bara med en daglig sysselsättning -- arbete eller liknande -- utan också med en meningsfull fritid. Utskottet noterar att försöksverksamhet med olika projekt pågår. I budgetpropositionen (s. 117) meddelas bl.a. att 10 milj.kr. under år 1987 har anvisats ur allmänna arvsfonden för att förbättra handikappades möjligheter till fritid och rekreation.
Utskottet vidhåller mot bakgrund av det anförda sitt tidigare ställningstagande att det inte för närvarande är påkallat med något initiativ av riksdagen.
Utskottet konstaterade därefter att 1989 års handikapputredning bl.a. behandlade frågan om de funktionshindrades möjligheter att få del av utbudet inom fritids- och rekreationsområdet. I avvaktan på förslagen borde riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra uttalanden i frågan. Utskottet avstyrkte därför aktuella motioner. (Res. fp, c.)
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning lagt fram förslag om insatser som skall stärka enskildas möjligheter att delta i fritids- och kulturverksamhet. Utredningen återkommer inom kort med förslag i frågan om tolkservice för fritid för döva m.fl. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa behandlingen av regeringens förslag på handikappområdet. Motionerna So223 (fp) yrkandena 11 och 12 samt So283 (c) yrkande 2 avstyrks därför.
Bilstöd
Familjehemsplacerade barn
Motioner
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar till handikappade barn att erhålla bilstöd (yrkande 18). Enligt motionen bör reglerna ändras så att även familjehemsföräldrar som bedöms under mycket lång tid vårda ett handikappat barn skall kunna få bilstöd. Till övriga familjehemsföräldrar föreslås att kommunen ger ett erforderligt stöd vid bilanskaffning.
I motion So245 av Ingvar Björk och Sonia Karlsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och utformning av regler för bilstöd till handikappade (delvis). Enligt motionen bör bilstödet för svårt handikappade barn följa barnen, och rätten till bilstöd bör omfatta de föräldrar där barnen stadigvarande vistas.
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för erhållande av bilstöd (yrkande 4 delvis). Motionärerna anser att bilstöd bör kunna utgå till familjehemsföräldrar om barnet stadigvarande vistas i familjen.
Bakgrund
Enligt förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade kan bilstöd utgå till förälder med handikappat barn, under förutsättning att föräldern sammanbor med barnet och har behov av ett fordon för förflyttning tillsammans med barnet (5 §).
I förordningen stadgas att med förälder skall vid tillämpningen av förordningen likställas den med vilken föräldern är eller varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor (2 §).
Bilstöd kan sålunda inte utgå till familjehemsföräldrar. Det kan inte heller utgå till annan vårdnadshavare än förälder, t.ex. om vårdnaden fråntagits föräldern på grund av dennes försumlighet e.d. eller om vårdnaden överflyttats till familjehemsföräldrarna.
Enligt proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade (s. 16) kan förälder anses sammanboende med barnet också om ett handikappat barn under veckorna vistas på institution eller elevhem men regelbundet hämtas och bor i det egna hemmet under helger och lov. Riksförsäkringsverket rekommenderar i allmänna råd 1988:15 att sammanboende i sådana fall anses föreligga om det kan beräknas att barnet vistas med familjen i genomsnitt tre veckoslut av fyra samt under alla lov. Enligt riksförsäkringsverkets allmänna råd likställs familjehem enligt socialtjänstlagen med institution eller elevhem vid bedömning av frågan om sammanboende föreligger i dessa fall.
Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen gjort en utredning av familjehemsfrågan. Uppdraget redovisas i Vård utom hemmet (SoS-rapport 1990:4). Socialstyrelsen anför i rapporten uppfattningen att nuvarande regler för bilstödet bör bibehållas. Den kommun eller det landsting som anlitar familjehemmet bör göra bedömningen om familjehemmet är i behov av bil och eventuell anpassning samt svara för de extra kostnader som bilköpet och anpassningen kan medföra.
Socialstyrelsen anför att längden på en familjehemsplacering kan variera mycket men utgångspunkten skall vara att den skall bli så kort som möjligt. För att bilstöd skall kunna utgå måste någon form av tidsgräns införas. Det finns härigenom viss risk att en gräns skulle påverka planerna på en återförening mellan barn och förälder oavsett var gränsen sätts.
Om vårdnaden övergått på annan än föräldrarna och placeringen beräknas bli livslång anser socialstyrelsen att kommun/landsting bör eftersträva adoption i stället för fosterhemsplacering. Adoptivföräldrarnas rätt till bilstöd jämställs då med biologiska föräldrars.
Tidigare behandling
Socialutskottet behandlade senast frågan om bilstöd till fosterföräldrar i betänkandet 1990/91:SoU1. Utskottet anförde därvid följande (s. 30).
Utskottet konstaterar att gällande förhållanden i vissa fall är otillfredsställande för familjehemsföräldrar som behöver bil för sitt handikappade barn. Som framgått i det föregående bereds frågan om bilstöd vid familjehemsplacering av handikappat barn för närvarande i regeringskansliet. Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att regeringen skyndsamt överväger olika lösningar så att nuvarande brist kan åtgärdas.
Utskottet ansåg mot bakgrund av det ovan sagda att det inte var nödvändigt med något uttalande från riksdagens sida och avstyrkte då aktuella motioner.
Åldersgränserna
Motioner
I motion So245 av Ingvar Björk och Sonia Karlsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och utformning av regler för bilstöd till handikappade (delvis). Enligt motionen bör den s.k. 49-årsgränsen ändras så att de som inte har möjlighet att arbeta och som inte tidigare fått bilstöd skall kunna få bilstöd också efter fyllda 50 år.
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för erhållande av bilstöd (yrkande 4 delvis). Stödet bör, enligt motionen, utvidgas till 65 års ålder.
I motion So328 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson i Vårgårda (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till handikappade (delvis). Motionärerna föreslår att 49-årsgränsen för bilstöd ersätts med en gräns vid 65 år.
I motion So255 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förutsättningarna för fortsatt bilstöd utreds. Motionärerna anser att den handikappade skall ha rätt att behålla sin frihet och rörlighet som bilen möjliggör även efter ålderspensioneringen. Fortsatt bilstöd behöver därför utredas.
I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att dels möjligheten till bilstöd införs för personer över 65 år (yrkande 1), dels att behov och kostnader för bilstöd för handikappade över 64 år utreds (yrkande 7).
Bakgrund
Enligt 5 § första stycket i förordningen (1988:890) lämnas bidrag bl.a.
1. till handikappad som är under 65 år och är beroende av bil för att genom arbete få sin försörjning eller ett väsentligt tillskott till sin försörjning eller för att genomgå yrkesinriktad utbildning eller genomgå yrkesinriktad rehabilitering under vilken han eller hon får utbildningsbidrag,
2. till handikappad som är under 65 år och, efter att ha beviljats bilstöd enligt 1., har lämnat arbetsmarknaden med förtidspension eller har beviljats sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, eller
3. till annan handikappad än som avses i 1 eller 2 och som fyllt 18 men inte 50 år.
I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade (s. 16) konstaterades att det statsfinansiella läget inte gjorde det möjligt att då lägga fram ett förslag som innebar att alla förflyttningshandikappade -- oavsett ålder -- fick del av bilstödet. En utvidgning av bilstödet till att generellt omfatta alla förtidspensionärer med förflyttningssvårigheter i åldern 50--64 år skulle enligt propositionen medföra ökade kostnader för staten i storleksordningen 300 milj.kr.
Tidigare behandling
I betänkandet SfU 1987/88:23 (s. 8) anfördes att i likhet med föredragande statsrådet ansåg utskottet att ett förslag om utvidgad personkrets -- ur strikt handikappolitisk synvinkel -- borde innefatta alla förflyttningshandikappade oavsett ålder. Kostnaderna för ett sådant bilstöd skulle dock bli mycket omfattande, och i dåvarande statsfinansiella läge var en sådan utvidgning enligt utskottets mening helt omöjlig. Denna fråga fick enligt utskottet prövas när erfarenheter av det nya bilstödet föreligger och ekonomiska förutsättningar finns.
I betänkandena 1988/89:SoU19 och 1990/91:SoU1 behandlade utskottet liknande motionsyrkanden. Utskottet anförde i betänkandet 1990/91:SoU1 att det ur strikt handikappolitisk synvinkel var klart att bilstödet borde omfatta även dem som är över 50 år. Utskottet delade uppfattningen att den s.k. 49-årsgränsen för bilstöd var snäv. Utskottet ansåg att regeringen i lämpligt sammanhang borde överväga möjligheterna till en utvidgning av personkretsen. Vad utskottet anfört borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 4).
En utvidgning av bilstödet till att omfatta förflyttningshandikappade även efter 65 års ålder var enligt utskottet mindre motiverad än en ändring av 49-årsgränsen och i det ekonomiska läge som förelåg omöjlig att genomföra.
Till följd av riksdagens beslut har den förutvarande regeringen uppdragit åt riksförsäkringsverket (RFV) att utreda konsekvenserna av ett borttagande av 49-årsgränsen. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 1 mars 1992.
Väsentliga förflyttningssvårigheter
Motioner
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bestämmelserna för att erhålla bilstöd (yrkande 17). Enligt motionen tillämpas 2 § första stycket i förordningen om bilstöd till handikappade i dag med betydande godtycke. Armamputerade, personer som är armsvaga och kortvuxna får i vissa fall avslag på sina ansökningar med motiveringen att funktionshindret inte är särskilt omfattande. En översyn av dessa regler anses därför nödvändig, enligt motionen.
I motion So245 av Ingvar Björk och Sonia Karlsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och utformning av regler för bilstöd till handikappade (delvis). Enligt motionen får många som tidigare erhöll bilstöd genom AMS numera avslag på sina ansökningar med motivering att funktionshindret inte är så omfattande som lagstiftarna menat.
I motion So251 av Rolf Nilson m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillämpningen av lagen om bilstöd till handikappade bör ske med en högre grad av generositet än vad som för närvarande är fallet (yrkande 3). Kriteriet "väsentliga svårigheter" tolkas olika. Motionärerna drar slutsatsen att försäkringsöverdomstolen har uppfattat att riksdagens beslut har en mer generös innebörd än vad riksförsäkringsverkets tillämpning ger uttryck för.
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för erhållande av bilstöd (yrkande 4 delvis). Bestämmelserna om villkoren för att få bilstöd tillämpas i dag mycket olika vid försäkringskassorna, varför en översyn, enligt motionen, måste göras.
I motion So326 av Margareta Persson och Lahja Exner (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en förändring i förordningen om bilstöd. Motionärerna anser att förordningen bör ändras så att det tydligt framgår att det väsentliga är att funktionshindret gör det mycket svårt att använda allmänna kommunikationer, även om personen primärt kan förflytta sig.
I motion So328 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson i Vårgårda (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till handikappade (delvis). Kraven för bidrag är, enligt motionen, strängare än tidigare, och "väsentliga förflyttningssvårigheter" skall föreligga om bilstöd skall beviljas.
Bakgrund
I 2 § första stycket förordningen om bilstöd till handikappade anges att med handikappad avses i denna förordning den som på grund av varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer.
I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade (s. 17) anförs att som grundläggande villkor gäller att det är själva funktionshindret som ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation uppkommer enligt propositionen när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Enligt propositionen kan det bl.a. gälla personer som vid förflyttningen är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller käppar, men det kan också gälla vid svåra astmatiska besvär eller vid andra liknande allvarliga tillstånd.
Riksförsäkringsverket (RFV) har den 18 april 1990 i en uppföljningsrapport Bilstödet till handikappade gjort en uppföljning av utredningar avseende personkretsen m.m. RSV konstaterar att försäkringsöverdomstolen (FÖD) i sina domar har tolkat begreppet "väsentliga förflyttningssvårigheter" förhållandevis liberalt. RFV har tolkat detta så att arbetsmarknadspolitiska hänsyn liksom bristande eller obefintliga kommunikationer har vägts in vid bedömningen. Riksförsäkringsverket anför vidare:
Enligt riksförsäkringsverkets bedömning kommer ett genomslag av FÖD:s liberala praxis att innebära att gruppen försäkrade som är berättigade till bilstöd blir väsentligt större än för närvarande. Den omständigheten kan komma att kräva att reservationsanslaget för bilstöd ganska snart måste ökas. En fördjupad uppföljning av bilstödet genomförs för närvarande inom riksförsäkringsverket.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU1 konstaterade utskottet att riksförsäkringsverket följer tillämpningen av de aktuella bestämmelserna. Utskottet förutsatte att verket gör regeringen uppmärksam på om någon ändring av bestämmelserna behöver göras. (Res. fp, c.)
Kravet på körkort
Motion
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om undantag från kravet på eget körkort som krav för erhållande av bilstöd (yrkande 16). Motionärerna anser att det skall vara möjligt att göra undantag från kravet på eget körkort för att erhålla bilstöd om det bedöms att bilstöd innebär lägre kostnader än färdtjänst.
Bakgrund
Enligt 5 § tredje stycket i förordningen om bilstöd till handikappade gäller för bilstöd att den bidragsberättigade har eget körkort.
I 1989 års handikapputrednings betänkande (SOU 1990:19) s. 300 anförs att Riksförbundet för utvecklingsstörda barn och ungdomar och vuxna (FUB) tagit upp frågan om bilstöd för utvecklingsstörda. Vuxna utvecklingsstörda kan inte få bilstöd på grund av att de inte kan ta körkort. FUB har till utredningen framhållit att det är behovet som skall styra rätten till bilstöd, inte körkortsinnehavet.
Tidigare behandling
Liknande motionsyrkanden har behandlats av utskottet vid flera tillfällen, senast i betänkandet 1990/91:SoU1. Utskottet hänvisade till socialutskottets betänkande 1988/89:SoU19 och socialförsäkringsutskottets betänkande SfU 1987/88:23 och framhöll följande. När det gäller kravet på eget körkort för den nu aktuella gruppen vill utskottet framhålla att det också är en fråga om att med begränsade resurser prioritera de mest angelägna behoven. Sålunda anser utskottet att de främst bör komma i fråga för bilstöd, som får väsentligt ökad frihet och ökat oberoende genom egen bil. I detta ligger att de själva kan köra den. För andra funktionshindrade som inte kan köra bil själva bör färdtjänsten i stor utsträckning kunna fylla samma funktion som en anhörig eller annan som kör bilen.
Utskottet avstyrkte med hänvisning till det ovan sagda det aktuella motionsyrkandet. (Res. fp.)
Uppräkning av bidragen
Motion
I motion So251 av Rolf L Nilson m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär dels en uppräkning av grundbidrag och anskaffningsbidrag inom bilstödet i syfte att återställa värdet från den 1 oktober 1988 (yrkande 1), dels förslag om att grundbidrag och anskaffningsbidrag inom bilstödet därefter uppräknas enligt ett index som knyts till basbeloppet (yrkande 2). Enligt motionärerna är det tveksamt om det nyligen höjda grundbidraget och anskaffningsbidraget har återställt värdet av bilstödet till 1988 års nivå. Motionärerna framhåller att kostnadsutvecklingen på bilmarknaden har varit kraftig sedan år 1988. Värdet av befrielse från vägtrafikskatt och accis skall räknas in, liksom värdet av den tidigare bensinskatterestitutionen. Särskilt senare tiders kraftiga prisökningar på bensin urholkar, enligt motionen, grundbidragets värde kraftigt.
Bakgrund
Det nya bilstödet infördes den 1 oktober 1988 (SFS 1988:890). Personkretsen som kunde erhålla bilstöd vidgades därvid. Det nya stödet ersatte såväl det gamla bilstödet som de skattereduktioner som tidigare utgått. Såväl grundbidraget som anskaffningsbidraget vid bilstöd höjdes den 1 juli 1991 (SFS 1991:709). Grundbidrag lämnas nu med högst 60 000 kr. och inkomstprövat anskaffningsbidrag med högst 40 000 kr.
Tidigare behandling
Socialförsäkringsutskottet som behandlade frågan i betänkandet SfU 1987/88:23 berörde även frågan om värdebeständigheten av bidragen inom det nya bilstödet. Utskottet anförde bl.a. (s. 12).
Frågan om värdebeständigheten av bidragen inom det nya bilstödet berörs i propositionen. Föredraganden framhåller därvid att han inte är beredd att lämna förslag som innebär någon form av automatisk uppräkning av bidragen utan att det får ankomma på den centrala myndighet som åläggs att administrera bilstödet att föreslå de ändringar av bidragen som kan vara befogade. -- Utskottet delar denna uppfattning och avstyrker därmed bifall till motion Sf18 yrkande 2. (Res. vpk.)
Övriga frågor om bilstöd
Motioner
I motion So291 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frågor som bör belysas i den fortsatta utvärderingen av reglerna för bilstöd till handikappade. Motionärerna anser att riksförsäkringsverket i sin aviserade djupgående utvärdering av regelsystemet särskilt bör belysa om det är möjligt att utforma anpassningsbidraget som ett eget stöd med särskilda kriterier. En fråga som, enligt motionen, också borde övervägas särskilt är hur andra ekonomiska stöd skall få påverka rätten till och storleken av bilstödet. I motionen påpekas också att det finns brister när det gäller möjligheten till helhetsbedömning av ett stödbehov.
I motion So297 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om accisbefrielse och ersättning för anpassning av bil för vissa handikappgrupper. Motionärerna framhåller att det tidigare utgick ekonomisk ersättning för de åtgärder som behövde vidtas för att handikappanpassa bilen vid ersättningsanskaffningar efter ett visst antal körda mil och efter en viss innehavstid. Befrielse för bilaccis lämnades också vid anskaffning eller ersättningsanskaffningar. Borttagandet av detta stöd uppfattas, anför motionärerna, som en väsentlig försämring för handikappade i den grupp som ofta redan i unga år var rörelsehindrade.
I motion So328 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson i Vårgårda (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till handikappade (delvis). Motionärerna anser att när det gäller inkomsternas betydelse för bidragets storlek bör en ändring göras så att inkomst av kapital och arbete likställs. Däremot skall inte tillgångar som eget hus eller fritidshus påverka det inkomstprövade bidraget enligt motionärerna.
Bakgrund
En avsikt med införandet av det nya bilstödet var att fler handikappade skulle få tillgång till stödet. Ändringen avsågs samtidigt innebära en förenkling genom att flera stödformer slogs samman till en i form av ett bidrag. Härvid upphörde accisbefrielsen och bensinskattebefrielsen. Vissa övergångsbestämmelser gäller.
Grundbidraget till bilstöd är inte inkomstprövat. Däremot är enligt 7 § förordningen om bilstöd till handikappade anskaffningsbidraget inkomstprövat. Enligt bestämmelsen följer bidragsbeloppet en inkomstskala. Vid beräkningen av inkomsten tillämpas i princip samma beräkningssätt som används vid beräkning av inkomstprövat bostadstillägg enligt lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension och riksskatteverkets föreskrifter om tillämpningen av lagen.
Fr.o.m. den 1 januari 1991 bortses från såväl inkomst som värde av fastigheter.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att bidraget för bilstöd höjdes den 1 juli 1991. Riksförsäkringsverket gör för närvarande en fördjupad uppföljning av det nya bilstödet. Riksförsäkringsverket utreder vidare konsekvenserna av ett borttagande av 49-årsgränsen. I avvaktan på resultaten av dessa överväganden bör riksdagen, enligt utskottets mening, inte ta något initiativ med anledning av motionerna So223 (fp) yrkandena 16--18, So245 (s), So251 (v) yrkandena 1--3, So255 (mp), So257 (mp) yrkandena 1 och 7, So283 (c) yrkande 4, So291 (s), So297 (m), So326 (s) och So328 (c).
Färdtjänst
Motion
I motion So244 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänsten i kommunerna. Motionärerna anser att det måste, med tanke på den ansträngda ekonomin, finnas möjlighet att förknippa det statliga bidraget till kommunerna med krav på viss kvalitet på färdtjänsten. Kommunerna bör uppmanas att t.ex. arbeta för genomförande av länsfärdtjänst som med gott resultat finns genomförd i Stockholms och Östergötlands län, anförs det i motionen. Enligt motionen bör socialstyrelsen innan bidrag utgår kräva en noggrann och specificerad redogörelse av kommunerna hur färdtjänsten organiseras och finansieras.
Bakgrund
Färdtjänsten är ett komplement till kollektivtrafiken för dem som inte kan utnyttja kollektivtrafiken. Färdtjänsten underlättar för den enskilde att bo självständigt och ha kontakt med andra.
Statsbidrag utgår till landstingskommuner och kommuner för färdtjänst och servicelinjer. Bidragsbestämmelserna finns i förordningen (1990:489) om statsbidrag till färdtjänst och särskilt anpassad kollektivtrafik. För färdtjänst utgör bidraget 35 % av bruttodriftkostnaderna. För servicelinjer lämnas bidrag med 35 % av den del av bruttodriftkostnaderna som motsvarar andelen färdtjänstberättigade resenärer. Det sammanlagda statsbidraget får dock inte öka med mer än ett belopp som står i visst förhållande till antalet personer som är 65 år och äldre samt utvecklingen av konsumentprisindex.
I huvudbetänkandet av 1989 års handikapputredning (SOU 1991:46) diskuteras målen för färdtjänsten och den enskildes resande. Utredningen anför (s. 382 f.). Färdtjänsten skall vara en trafikform som kompletterar kollektiva trafikmedel och möjligheter att gå, cykla osv.
När det gäller resors längd inom färdtjänsten anser vi att resor skall kunna ske i såväl kommunen som inom länet. Resenärerna skall alltså ha tillgång till en länsfärdstjänst.
Något högsta tak i antalet resor skall i princip inte förekomma, men resevolymen skall vara skälig i förhållande till andra medborgares resemöjligheter i kommunen och inom länet.
När det gäller resornas tidpunkt menar vi att begränsningar i resor under dygnet i princip inte skall förekomma.
Egenavgiften för resenären skall inte överstiga kollektivtrafiktaxan i lokal- och länstrafiken.
Utredningen anför att förslagen innebär att en komplettering bör ske av 10 och 35 §§ i socialtjänstlagen. Vidare anförs att ett stimulansbidrag på 50--100 milj.kr. per år (nya pengar) bör fördelas till kommuner och trafikhuvudmän under en period av 4--5 år.
Utredningen remissbehandlas för närvarande.
I budgetpropositionen 1989/90:100 Bil. 7 (s. 130) anfördes att dåvarande statsbidragskonstruktion enligt socialstyrelsen bidrog till stora skillnader mellan kommunerna när det gäller utbyggnad, tillgänglighet, avgifter och regler för att utnyttja färdtjänsten. Socialstyrelsen hade föreslagit vissa förändringar av statsbidragskonstruktionen i syfte främst att utjämna de kommunala skillnaderna men också för att möjliggöra en lämplig avvägning mellan färdtjänst, servicelinjer och andra alternativ till den traditionella färdtjänsten. Det fanns enligt propositionen då inte tillräckligt underlag för att bedöma och ta ställning till en genomgripande förändring av statsbidragets utformning och konstruktion. Förändringar av konstruktionen i den riktning socialstyrelsen föreslagit kunde enligt propositionen t.ex. komma att få betydande konsekvenser för bidragets storlek till vissa kommuner. I syfte att stimulera utvecklingen av servicelinjer och andra alternativa lösningar föreslogs i propositionen att statsbidragssystemet till den kommunala färdtjänsten även skulle inrymma driftsbidrag till servicelinjer och motsvarande lösningar.
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU17 tillstyrkte utskottet propositionens förslag.
Utskottet behandlade frågan om färdtjänst senast i betänkandet 1990/91:SoU1. Utskottet konstaterade då att frågan om färdtjänst för närvarande övervägs av 1989 års handikapputredning. Utskottet ansåg att förslagen borde avvaktas innan något initiativ i enlighet med de aktuella motionerna övervägdes av riksdagen. Motionerna avstyrktes därför. (Res. fp.)
Utskottets bedömning
1989 års handikapputredning har lagt fram förslag om förbättringar av färdtjänsten. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på handikappområdet. Motion So244 (s) avstyrks därför.
Handikapphjälpmedel
Motioner
I motion So218 av Bo Nilsson och Ingvar Björk (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen till äldre och handikappade. Motionärerna föreslår mot bakgrund av riksdagens tillkännagivande om behovet av ett samordnat ansvar för hjälpmedelsförsörjningen att handikappinstitutet får staten som huvudman. Vidare föreslås att finansieringen av hjälpmedelskostnaden sker via socialförsäkringssystemet och att rätten till hjälpmedel garanteras i lag.
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den nya teknikens möjligheter (yrkande 19). I motionen framhålls att den nya tekniken rationaliserar och förbättrar servicen för flertalet, men kan för handikappade skapa nya problem. Samtidigt skapar datateknik och informationsteknologi möjligheter att överbrygga många typer av handikapp och utgör fantastiska verktyg för att ge handikappade möjlighet att leva ett mer fullvärdigt liv, stimulans till arbete och kommunikation med andra människor.
I motion So249 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson (båda c) och i motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om ett statligt handlingsprogram om informationsteknologi och handikapp (yrkande 8). I motionerna framhålls att det nu är hög tid att vidta åtgärder för att ny teknik skall bli tillgänglig för alla dem som ser eller hör dåligt, har svårt att röra sig eller svårt att förstå. Enligt motionerna måste åtgärder också vidtas för att utvecklingen av ny teknik skall komma nya grupper till godo.
I motion So266 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels att införa prövotid av handikapphjälpmedel för de utvecklingsstörda (yrkande 5), dels att generösare och upprepade prov för utnyttjande av handikapphjälpmedel för utvecklingsstörda tillämpas (yrkande 6). Motionärerna anser att de utvecklingsstörda i dag på mycket kort tid måste bevisa att de behärskar och behöver ett handikapphjälpmedel för att få ett sådant.
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels behovet av fria hjälpmedel för handikappade (yrkande 6), dels huvudmannaskapet för handikapphjälpmedel (yrkande 7). Motionärerna anser att handikapphjälpmedlen bör vara kostnadsfria och att staten skall betala dem. På så sätt skulle man, enligt motionen, komma till rätta med den ojämlikhet som visat sig råda mellan olika landsting och inom ett och samma landsting. De oklara kompetensförhållanden som i dag råder beträffande handikappverksamheten kan endast lösas genom ett statligt ansvar, framhålls det i motionen.
I motion So332 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en hjälpmedelsgaranti för handikappade i enlighet med vad som i motionen anförts (yrkande 7). En väg att korta köerna till landstingens hjälpmedelscentraler och samtidigt försiktigt öppna upp hjälpmedelsmarknaden är att låta den som har rätt till hjälpmedel själv få införskaffa detta, med bidragsgivning till en viss nivå av hjälpmedelscentralens kostnader. Därmed skapas också en hjälpmedelsgaranti. Samtidigt är motionärerna övertygade om att det leder till en snabbare informationsspridning om nya hjälpmedel till gagn för alla handikappade. På sikt bör denna hjälpmedelsgaranti ingå i den allmänna sjukförsäkringen, sägs det i motionen.
Bakgrund
Hjälpmedelsutredningen har avgivit betänkandet Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och bedömning (SOU 1989:39). I utredningsdirektiven angavs att huvudansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel även i fortsättningen skulle åvila hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Utredningen har också utgått från detta i sina överväganden. Om huvudmannaskapet för vård och omsorg om äldre och om långvarigt sjuka m.fl. skulle förändras, ansåg utredningen dock att frågan om motsvarande förändring av ansvaret för att tillgodose hjälpmedelsbehovet borde tas upp till prövning.
Frågan om eventuell lagreglering av den enskildes rätt till hjälpmedel borde enligt utredningen övervägas av 1989 års handikapputredning och äldredelegationen.
1989 års handikapputredning har i sitt huvudbetänkande Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) behandlat frågan om hjälpmedel för handikappade. Utredningen föreslår bl.a. att landstingen genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen blir skyldiga att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel för den dagliga livsföringen och för egen vård och behandling för alla funktionshindrade på ett individuellt och likvärdigt sätt. Utredningen föreslår vidare att handikappinstitutet skall vara centralt kunskaps- och utvecklingscentrum för alla slags hjälpmedelsbehov och bl.a. bedriva kompetensutveckling och informationsspridning i hjälpmedelsfrågor. Utredningen avser att återkomma i sitt slutbetänkande till andra hjälpmedelsfrågor, bl.a. till arbetstekniska hjälpmedel och vissa finansieringsfrågor.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Den förutvarande regeringen har i skrivelse 1990/91:137 till riksdagen redovisat fördelningen av medel från allmänna arvsfonden under budgetåret 1989/90. Av skrivelsen framgår att under budgetåret 1989/90 och 1990/91 har en rad projekt med inriktning på datateknik och handikapp kunnat initieras. Enligt regeringen borde området vara prioriterat även under budgetåret 1991/92. Utskottet kommer att behandla regeringens skrivelse senare under hösten.
Regeringen fattade den 5 september 1991 beslut om att stödja projektet Ett oberoende och självständigt liv med ny teknik. Projektet beräknas pågå under tre år och inriktas mot att vinna ny teknik för handikappade. Projektet beräknas kosta ca 20 milj.kr. per år och finansieras med medel ur allmänna arvsfonden.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade frågan senast i betänkandet 1990/91:SoU9. Utskottet konstaterade att landstingen i dag har ansvaret att tillhandahålla tekniska hjälpmedel och att införandet av ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar medför en skyldighet för kommunen att tillhandahålla enkla tekniska hjälpmedel. Utskottet ansåg det befogat att varna för den uppslittring av ansvaret som följer av att både landstingen och kommunerna får ansvar för handikapphjälpmedel. Enligt utskottet måste det vara en strävan att så långt möjligt hålla samman ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen. Den lösning som då föreslogs borde därför enligt utskottet inte ses som en slutlig lösning. Utskottet ansåg att en parlamentarisk utredning borde få i uppdrag att överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas på hjälpmedelsområdet i och med att ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar införs. Även statens ansvar för hjälpmedelsförsörjningen borde enligt utskottet övervägas.
Utskottet föreslog ett tillkännagivande om detta till regeringen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1990/91:97). Frågan bereds i regeringskansliet.
Den förutvarande regeringen har i proposition 1990/91:51 om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. tagit upp frågan om Handikappinstitutets huvuduppgifter. Regeringen anförde att parterna är överens om att huvuduppgiften skall vara att främja, samordna och medverka i forsknings- och utvecklingsarbetet avseende hjälpmedel åt handikappade. Andra väsentliga uppgifter skulle bli att svara för provning och egenskapsdeklaration av hjälpmedel samt för information om hjälpmedelsverksamheten. Bidraget till Handikappinstitutet föreslogs föras in i den allmänna sjukvårdsersättningen. En förstärkning av institutets ekonomi föreslogs liksom att särskilda resurser skulle avsättas till produktionsstöd.
Propositionen behandlades i socialförsäkringsutskottets betänkande 1990/91:SfU7. Utskottet ansåg att den fortsatta beredningen av hjälpmedelsutredningens betänkande inom regeringskansliet liksom resultatet av 1989 års handikapputredning borde avvaktas. Något uttalande från riksdagens sida var därför inte aktuellt.
Utskottets bedömning
Riksdagen har i ett tillkännagivande till regeringen (1990/91:SoU9, rskr. 1990/91:97) anfört att en parlamentarisk utredning borde få i uppdrag att överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas på hjälpmedelsområdet i och med att ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar införs. Även statens ansvar för hjälpmedelsförsörjningen borde övervägas.
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa den nya regeringens behandling av denna fråga. Motionerna So218 (s), So223 (fp) yrkande 19, So249 (c), So266 (mp) yrkandena 5 och 6, So283 (c) yrkandena 6--8 och So332 (m) yrkande 7 avstyrks därför.
Tolkar
Motioner
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tolk till hörselskadade (yrkande 3). Motionärerna anser att gravt hörselskadade och döva bör ha rätt till samhällsfinansierad tolk för att kunna delta i samhällets olika kulturaktiviteter.
I motion So324 av Elisabeth Fleetwood (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rikstolktjänsten skall kunna beviljas bidrag även för dövas/hörselskadades medverkan i internationella sammanhang. I motionen konstateras att bidrag inte kan beviljas för uppdrag utanför Norden. Det framhålls som mycket angeläget att svenska representanter för de dövas organisationer kan beredas tillfälle att deltaga också i internationella sammanhang.
Bakgrund
Sedan 1982 har hälso- och sjukvårdshuvudmännen ansvar för tolktjänst. I hjälpmedelsutredningens betänkande SOU 1989:39 (s. 239) framhålls att tolktjänsten är ett relativt nytt område som är under utveckling. Utredningen anför att det är angläget att huvudmännen fortsätter utbyggnaden av tolktjänsten. Bristen på tolkar är ett stort problem. För att möta den förväntade ökningen av efterfrågan på tolktjänst behövs framför allt fler utbildade tolkar. Det finns även behov av att lokalt kunna fortbilda tolkar. Tolkbristen beror på att rekryteringsbasen till tolkutbildning är för liten och att utbildningen varit lokaliserad till en enda ort, vilket ytterligare försvårat rekryteringen. Utredningen konstaterar dock att åtgärder vidtagit för att avhjälpa tolkbristen.
1989 års handikapputredning kommer under slutet av 1991 att avge ett särskilt betänkande om tolkservice m.m. till döva/dövblinda, hörselskadade och talskadade.
Utskottets bedömning
Frågan om tolkservice övervägs av 1989 års handikapputredning. Utredningen har aviserat ett särskilt betänkande om tolkservice m.m. till döva/dövblinda, hörselskadade och talskadade. Utskottet anser att utredningens förslag bör avvaktas innan riksdagen gör några uttalanden i de frågor som tas upp i motionerna. Motionerna So283 (c) yrkande 3 och So324 (m) avstyrks därmed.
Etik
Motion
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etik inom handikappområdet (yrkande 13). Motionärerna framhåller att det finns anledning att uppmärksamma de etiska problem som kan uppkomma i samband med den medicintekniska utvecklingen och de handikappades ställning. Detta gäller bl.a. frågor om fosterdiagnostik och abort. En felaktig urvalsprocess kan leda till diskriminering av framför allt de svaga och utsatta i samhället, påpekas det i motionen.
Bakgrund
Socialstyrelsen har 1989 givit ut allmänna råd om tillämpningen av abortlagen SOSFS 1986:6 (M). Till grund för råden har legat, dels erfarenheter hämtade ur abortkommitténs betänkande SOU 1983:31, dels synpunkter från en konferens bestående av experter med lång erfarenhet av aborter och abortförebyggande arbete.
Utredningen om det ofödda barnet har i sitt slutbetänkande SOU 1989:51 Den gravida kvinnan och fostret -- två individer behandlat frågor om fosterdiagnostik och sena aborter. Utredningen anser att en målsättning bör vara att fosterdiagnostik kommer till stånd endast när de blivande föräldrarna befinner sig i en riskgrupp eller kvinnan känner en sådan oro för graviditeten att den trots psykologisk hjälp kan påverka hennes psykiska hälsa eller leda till ett abortbeslut.
Betänkandet har remissbehandlats. Ärendet bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Den nya regeringen tar i regeringsförklaringen upp frågan om de nya och etiskt svåra problem som den snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska forskningen reser. Regeringen anför bl.a.
Utgångspunkten skall vara den syn på människan och människolivets helgd som har sin förankring i den kristna etiken och i den västerländska humanismen. Alla människor har samma värde. Den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. För att främja principen om alla människors lika värde skall speciellt de svaga människornas och gruppernas livssituation förbättras.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade en likartad motion i betänkandet 1990/91:SoU1. Utskottet anförde då att det delade motionärernas uppfattning att det finns anledning att uppmärksamma de etiska problem som kan uppkomma i samband med den medicinsk-tekniska utvecklingen och de handikappades ställning. Utskottet erinrade om att frågor som tangerar området utretts av bl.a. gen-etikkommittén och utredningen om det ofödda barnet. Utskottet anförde vidare att en proposition om användningen av genteknik på människan hade aviserats. Utskottet räknade därför med att inom kort få anledning att återkomma till sådana frågor som aktualiserats i motionen. Motionsyrkandet avstyrktes därför.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det finns anledning att uppmärksamma de etiska problem rörande de handikappades ställning som kan uppkomma i samband med den snabba medicinska utvecklingen. Utskottet konstaterar att utredningen om det ofödda barnet, vars slutbetänkande bereds i regeringskansliet, behandlar dessa frågor. De tas också upp i regeringsförklaringen. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag i frågan. Motion So283 (c) yrkande 13 avstyrks därför.
Forskning, utbildning m.m.
Motioner
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och utveckling (yrkande 11). Motionärerna framhåller att forskning, metodutveckling och utbildning inom handikappområdet är av mycket stor vikt för att minska hindren. Ämnesområdets karaktär gör att forskningen griper över många områden, vilket medför risk för splittring. Av avgörande betydelse är, enligt motionen, att forskarna håller nära kontakt med enskilda handikappade och deras organisationer liksom med näringslivet. Tvärvetenskapliga projekt måste stödjas och resultaten från dessa komma de handikappade till del.
I motion So266 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels att relevant utbildning ges olika yrkeskategorier som arbetar inom omsorgsverksamheten (yrkande 3), dels att tjänster skall tillskapas inom omsorgsverksamheten för ambulerande utbildad personal (yrkande 4). Enligt motionärerna är det inte alltid en logoped eller talpedagog som behövs inom omsorgsvården. Ibland kan det lämpligaste vara en person som är utbildad inom området alternativ kommunikation enligt motionärerna, som önskar att denna utbildning får hög prioritet. Motionärerna ställer som krav för framtiden att personal inom omsorgsvården skall ha speciell utbildning.
Bakgrund
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utarbetat allmänna råd om behörighet för omsorgspersonal (SOSFS 1988:12). Där rekommenderas högskoleutbildning för föreståndare inom omsorgsverksamheten. Socialstyrelsen gjorde 1985--1986 en inventering av utbildningsnivån bland all boendepersonal samt elevassistenter, dvs. s.k. vårdartjänster inom omsorgsverksamheten. 1979 hade socialstyrelsen gjort en inventering av vårdhemmen, som visade en låg utbildningsnivå hos personalen. Jämförelsen mellan dessa inventeringar visar en markant höjning av utbildningsnivån. Variationerna mellan landstingen är dock stora. Socialstyrelsen framhåller i sin redovisning att i den alltmer hårdnande konkurrensen om arbetskraften är olika utbildningsinsatser en viktig faktor bl.a. för att behålla och utveckla den personal som redan finns.
I proposition 1989/90:90 om forskning föreslog regeringen att socialvetenskapliga forskningsrådet skulle få ansvar för planering, samordning och kanalisering av resurserna till handikappforskningen. Vidare föreslogs att två nya professurer med inriktning på handikapp inrättades och att drygt 4 milj.kr. fördes över från forskningsrådsnämnden (FRN) till det nya socialvetenskapliga forskningsrådet och att rådet skulle överta de satsningar på handikappforskning som FRN dittills gjort. Utskottet behandlade förslaget i betänkandet 1989/90:SoU19. Utskottet hade ingen erinran mot förslagen i propositionen.
I betänkandet (SOU 1990:19) av 1989 års handikapputredning behandlas utbildningsfrågorna. Utredningen framhåller (s. 334) att den, för att förbättra tillgången till välutbildad personal, bör verka för att antalet platser inom vissa berörda utbildningar utökas och att handikappaspekterna tydligare lyfts fram inom alla aktuella utbildningsområden. Kommittén avser att med hjälp av en referensgrupp och ett antal seminarier belysa dessa frågor. Utredningens avsikt är att lägga fram förslag till åtgärder inom områden med betydelsefulla men eftersatta forsknings- och utbildningsbehov i sitt slutbetänkande.
Tidigare behandling
I betänkande 1989/90:SoU19 behandlades en motion om behovet av tvärvetenskapliga forskningsprojekt. Utskottet konstaterade att det socialvetenskapliga forskningsråd som föreslagits i propositionen (1989/90:90) om forskning skulle få ansvaret för planering, samordning och kanalisering av resurserna till handikappforskningen. Utskottet anförde att det var en fördel om övriga finansiärer även i fortsättningen stöder denna forskning. Utskottet utgick från att rådet i sin verksamhet skulle komma att beakta behovet av tvärvetenskaplig forskning på handikappområdet. De aktuella motionerna avstyrktes därmed. (Res. c.)
I betänkandet 1990/91:SoU1 behandlade utskottet en motion om utbildning inom handikappområdet. Utskottet konstaterade då att 1989 års handikapputredning behandlade frågor om utbildning för personalen inom handikappområdet. I avvaktan på förslagen från utredningen borde riksdagen, enligt utskottets mening, inte göra uttalanden i dessa frågor.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning i sitt slutbetänkande avser att ta upp frågor om kompetens, personalförsörjning och forskning. I avvaktan på utredningens förslag bör riksdagen, enligt utskottets mening, inte göra något uttalande i dessa frågor. Motionerna So266 (mp) yrkandena 3 och 4 samt So283 (c) yrkande 11 avstyrks därmed.
Ensamarbetandes situation
Motion
I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ensamarbetandes situation (yrkande 5). För att ge större stimulans åt de boende i ett gruppboende och för att undvika ensamarbete för de anställda anser motionärerna att något större enheter än 4--5 personer bör eftersträvas. Enligt motionen har det visat sig att de grupper som klarar sig med endast en vårdare sällan får behålla den anställde någon längre tid. Dessutom hör ensamarbete till det mest påfrestande som finns, sägs det.
Bakgrund
Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat en kungörelse (AFS 1982:3) om ensamarbete. Enligt föreskrifterna skall åtgärder vidtas för att så långt som möjligt ordna ensamarbetet så att den som utför arbetet ensam inte löper större risk för skada än om flera personer gemensamt utför arbetet. Arbetarskyddsstyrelsen har även utfärdat en kungörelse (AFS 1990:18) om omvårdnadsarbete i enskilt hem. Bl.a. föreskrivs följande: "När arbetet innebär påtaglig risk för att arbetstagaren utsätts för våld, hot eller andra starkt psykiskt påfrestande förhållanden får arbetet inte utföras som ensamarbete."
Tidigare behandling
Arbetsmarknadsutskottet har i betänkandet 1990/91:AU22 behandlat liknande motioner. Utskottet pekade på att fr.o.m. april 1991 gäller arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter för omvårdnadsarbete i enskilt hem (AFS 1990:18). Utskottet framhöll vidare att de föreslagna ändringarna i 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen (AML 1977:1160) hade betydelse för dessa frågor. Enligt den föreslagna lagtexten skall det eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Med hänvisning till det anförda ansåg utskottet att det inte borde påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.
Socialutskottet har tidigare behandlat personalpolitiska frågor bl.a. i betänkandet 1989/90:SoU13. Utskottet konstaterade då att ett omfattande arbete med personalfrågorna hade inletts på hela vårdområdet genom regeringsinitiativ, offentliga utredningar, arbete inom socialstyrelsen, Spri, Landstingsförbundet, enskilda landsting och kommuner. Utskottet erinrade om uttalande som utskottet gjort vid tidigare tillfällen om behovet av insatser på det personalpolitiska området och att dessa insatser måste ges hög prioritet. Med hänvisning till det omfattande utredningsarbete som pågick på området ansåg inte utskottet att det fanns anledning till något uttalande från riksdagens sida.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att insatser på det personalpolitiska området måste ges hög prioritet. Omfattande arbete pågår redan på det personalpolitiska området inom hela vårdområdet. Mot denna bakgrund bör riksdagen, enligt utskottets mening, inte nu ta något initiativ i denna fråga. Motion So257 (mp) yrkande 5 avstyrks därmed.
EG
Motion
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappfrågornas betydelse i Sveriges förhandlingar med EG (yrkande 14). Enligt motionen har Sverige, sett i ett europeiskt perspektiv, kommit relativt långt när det gäller stödet till människor med handikapp. Samhällets ansvar för handikappade får inte uttunnas vid ett närmande till EG, framhålls det i motionen. Också olika åtgärder inom arbetsmarknaden, t.ex. verksamheten vid Samhall, måste finnas kvar även efter ett närmande till EG.
Bakgrund
1989 års handikapputredning tar i sitt betänkande Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) upp frågan om handikappfrågorna i relation till EG (s. 509 f.). Utredningen konstaterar att Romfördragets utformning inte ger EG som organisation någon kompetens att föreskriva hur medlemsstater skall utforma sin nationella socialpolitik. EG har däremot utformat ett ingående regelsystem för hur den sociala tryggheten skall regleras mellan länderna för arbetstagare och andra som rör sig mellan länderna. EG tillåter inte att ett lands egna medborgare ges en positiv särbehandling vad gäller sociala förmåner. Vid avgörande av skillnader mellan olika stödåtgärder kommer EG att lägga vikt vid bl.a. måttet av behovsprövning i enskilda fall. Rätten till de förmåner som föreslås i betänkandet är beroende av prövning av den enskildes behov av stöd. Enligt utredningen finns det därmed skäl som talar för att dessa förslag kommer att falla utanför EGs regelsystem.
Utredningen anför vidare att handikappfrågorna finns med i EGs sociala stadga. Stadgan är inte ett bindande dokument utan skall ses som en politisk viljeyttring. I stadgan sägs bl.a.
Alla handikappade oberoende av handikappets orsak och art måste ha rätt till ytterligare konkreta åtgärder i syfte att förbättra deras integrering i samhälle och arbetsliv. Dessa åtgärder måste i synnerhet och i enlighet med förmånstagarnas kapacitet omfatta yrkesutbildning, ergonomi, tillgänglighet, rörlighet, transportmöjligheter och bostad.
Samtidigt som den sociala stadgan antogs av elva av medlemsländerna presenterade EG-kommissionen ett socialt handlingsprogram för åren 1990--1991. Programmet innehåller 47 punkter varav två inom det handikappolitiska området.
Inom EG finns ett program för att främja social och ekonomisk integration, det s.k. HELIOS-programmet (Handicapped People in the European Community Living Independently in an Open Society) som omfattar åren 1988--91. Ungefär 10 % av EGs befolkning, eller ca 30 miljoner människor, beräknas ha ett handikapp. 1988--91 har omkring 150 milj.kr. avsatts för att intensifiera samarbetet med näringslivet i olika EG-länder. Det finns en oro för att de handikappades situation kan komma att förvärras under tider med stor arbetslöshet. Arbetet på EG-nivå skall leda fram till ett förslag från kommissionen. De handikappade och deras familjer skall ges tillfälle att yttra sig i två rådgivande organ till kommissionen. Lokala och nationella ansträngningar skall förhoppningsvis inspireras av HELIOS-programmet. Ett andra handikapprogram aviseras i det nya sociala programmet, HELIOS II för 1992--96. Ett direktivförslag för åtgärder för de motoriskt handikappade avses även utarbetas inom ramen för det nya sociala programmet. Avsikten är att ge de handikappade förutsättningar för att kunna skaffa sig både yrkesutbildning och arbete. Sverige har under de gångna åren haft vissa informella kontakter med HELIOS-programmets sekretariat.
Regeringen har uppdragit åt en särskild utredare att överväga vilka konsekvenser ett svenskt medlemskap i EG eller ett kommande EES-avtal för svenskt vidkommande kan få för människor med funktionsnedsättningar. Utredaren skall också lämna underlag till regeringen för ett svenskt agerande med syfte att vinna gehör för svenska handikappolitiska principer inom EG-samarbetet.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att regeringen har uppdragit åt en särskild utredare att överväga konsekvenserna för människor med funktionsnedsättningar av ett svenskt medlemskap i EG eller efter ett EES-avtal. Utskottet anser inte att det för närvarande finns något behov av ett uttalande från riksdagens sida i denna fråga. Motion So283 (c) yrkande 14 avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande handlingsprogram i handikappfrågor att riksdagen avslår motion 1990/91:So246, 2. beträffande personkretsen i omsorgslagen att riksdagen avslår motion 1990/91:So283 yrkande 9, 3. beträffande handikappade kvinnor att riksdagen avslår motion 1990/91:So201, 4. beträffande flerhandikappade att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So257 yrkande 3 och 1990/91:So283 yrkande 10, 5. beträffande små och mindre kända handikappgrupper att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkande 5, 6. beträffande personlig vårdare att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkande 1, 1990/91:So257 yrkande 6, 1990/91:So282 och 1990/91:So283 yrkande 1, 7. beträffande boendet att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So224, 1990/91:So257 yrkande 4 och 1990/91:So266 yrkandena 1 och 2, 8. beträffande habilitering och rehabilitering att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 22 och 23, 1990/91:So226 yrkande 9 och 1990/91:So317, 9. beträffande stöd till föräldrar med funktionshinder att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkande 4, 10. beträffande avlastning till föräldrar med handikappade barn att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkande 2, 11. beträffande handikappombudsman att riksdagen avslår motion 1990/91:So283 yrkande 12, 12. beträffande fritid och kultur att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 11 och 12 och 1990/91:So283 yrkande 2, 13. beträffande bilstödet att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 16--18, 1990/91:So245, 1990/91:So251, 1990/91:So255, 1990/91:So257 yrkandena 1 och 7, 1990/91:So283 yrkande 4, 1990/91:So291, 1990/91:So297, 1990/91:So326 och 1990/91:So328,
14. beträffande färdtjänsten att riksdagen avslår motion 1990/91:So244, 15. beträffande handikapphjälpmedel att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So218, 1990/91:So223 yrkande 19, 1990/91:So249, 1990/91:So266 yrkandena 5 och 6, 1990/91:So283 yrkandena 6--8 och 1990/91:So332 yrkande 7, 16. beträffande tolkar att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So283 yrkande 3 och 1990/91:So324, 17. beträffande etik att riksdagen avslår motion 1990/91:So283 yrkande 13, 18. beträffande forskning, utbildning m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So266 yrkandena 3 och 4 och 1990/91:So283 yrkande 11, 19. beträffande ensamarbetandes situation att riksdagen avslår motion 1990/91:So257 yrkande 5, 20. beträffande EG att riksdagen avslår motion 1990/91:So283 yrkande 14.
Stockholm den 14 november 1991 På socialutskottets vägnar Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s), Jerzy Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s), Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s), My Persson (m), Hans Karlsson (s), Barbro Westerholm (fp), Birthe Sörestedt (s) och Anna Corshammar-Bojerud (c).
Innehållsförteckning
Sammanfattning1 Motioner1 Utskottet6 Handlingsprogram6 Personkretsen i omsorgslagen8 Handikappade kvinnor9 Flerhandikappade10 Små och mindre kända handikappgrupper12 Personlig vårdare m.m.13 Boendet15 Habilitering -- rehabilitering18 Stöd till föräldrar med funktionshinder21 Avlastning till föräldrar med handikappade barn22 Handikappombudsman23 Fritid och kultur24 Bilstöd26 Familjehemsplacerade barn26 Åldersgränserna28 Väsentliga förflyttningssvårigheter29 Kravet på körkort31 Uppräkning av bidragen32 Övriga frågor om bilstöd33 Färdtjänst34 Handikapphjälpmedel36 Tolkar39 Etik40 Forskning, utbildning m.m.41 Ensamarbetandes situation43 EG44 Hemställan46