Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Högskolan

Betänkande 2012/13:UbU8

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
20 mars 2013

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Högskolan(pdf, 307 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2012/13:8 Högskolan

Beslut

Nej till motioner om högskolan (UbU8)

Riksdagen sa nej till motioner om högskolan från allmänna motionstiden 2012. Orsaken är tidigare riksdagsbeslut och att det redan pågår arbete i flera frågor. Motionerna handlar bland annat om högskoleutbildningarnas arbetsmarknadsanknytning, pedagogisk utveckling, andrahandsuthyrning av bostäder till studenter och inrättande av nya utbildningar. Andra motioner tar upp lärarutbildningens innehåll, regler om tillträde till högre utbildning, breddad rekrytering och studentinflytande.

Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 64

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2013-01-29
Justering: 2013-03-07
Trycklov till Gotab och webb: 2013-03-11
Trycklov: 2013-03-11
Reservationer: 13
Betänkande 2012/13:UbU8

Alla beredningar i utskottet

2013-01-29

Nej till motioner om högskolan (UbU8)

Utbildningsutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner om högskolan från allmänna motionstiden 2012. Orsaken är tidigare riksdagsbeslut och att det redan pågår arbete i flera frågor. Motionerna handlar bland annat om högskoleutbildningarnas arbetsmarknadsanknytning, pedagogisk utveckling, andrahandsuthyrning av bostäder till studenter och inrättande av nya utbildningar. Andra motioner tar upp lärarutbildningens innehåll, regler om tillträde till högre utbildning, breddad rekrytering och studentinflytande.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2013-03-20
Stillbild från Debatt om förslag 2012/13:UbU8, Högskolan

Debatt om förslag 2012/13:UbU8

Webb-tv: Högskolan

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Louise Malmström (S)
Anf. 10 Louise Malmström (S)
Herr talman! Häromveckan uppvaktade jag en ettåring. Vår närmaste granne fick ett barn förra året som vi emellanåt får sitta barnvakt till. Därför har vi haft förmånen att följa den här lilla krabatens första år i livet. Som ni vet är utvecklingen explosionsartad de första åren, och märkligt nog glömmer man bort det när ens egna barn har lämnat småbarnsstadiet. Därför är det fantastiskt med påminnelser kring det där obändiga "jag kan" som små barn utstrålar. Det är fantastiskt att så konkret bli påmind om hur ny kunskap och nya insikter hela tiden förändrar oss som individer. Den där drivkraften att lära nytt, anta nya utmaningar och fortsätta omforma sig själv till något som inte är på förhand givet finns i grunden hos varje liten människa. Även om man växer upp under de mest ogynnsamma förhållandena finns det där fröet någonstans, och så länge man ger det den allra minsta näring upphör det inte att växa förrän livet självt upphör. Jag tycker att det är mycket goda argument för att ta till vara varje människas kraft och utvecklingspotential och för att erbjuda goda möjligheter till livslångt lärande. Herr talman! Därför är det med en viss sorgsenhet jag kan säga: Säg mig om ni har en högskoleutbildning, så ska jag säga er vem ni är, åtminstone rent statistiskt! Om ni har en högskoleutbildning vet jag till exempel att det är ganska osannolikt att era föräldrar enbart har grundskoleutbildning eftersom det bara är 21 procent av barnen till sådana föräldrar som läser vidare, till skillnad från 84 procent av de forskarutbildade föräldrarnas barn. Jag kan gissa att ni bor nära ett stort, anrikt universitet, att ni har goda familjeinkomster, att ni i större utsträckning än snittet har god hälsa, är aktiva kulturkonsumenter, läser skönlitteratur och utnyttjar ert demokratiska mandat, både i allmänna val och som aktiva samhällsmedborgare. Och om ni säger att ni är professorer kan jag dessutom statistiskt bestämma ert kön till män. Det mest uppenbara dilemmat i detta är att vi misshushållar med mänskliga resurser genom att inte arbeta mer aktivt med breddad rekrytering. Det finns verktygslådor för sådant arbete, både för lärosätena själva och för politiken. Men i och med att det arbetet prioriteras ned i stället för att belönas är snedrekryteringen på väg att öka igen. Precis som förr finns i dag en stor begåvningsreserv som står och stampar och som både vill och har förmåga till högre studier, men som vi inte erbjuder någon plats. I värsta fall får de inte sin drivkraft att lära nytt tillvaratagen alls. I allra värsta fall landar de i försörjningsstödsstatistiken, och förutom de mänskliga kostnader som uppstår i och med att man inte känner sig behövd kostar de samhället miljontals kronor. Herr talman! Det är allvarligt nog att vi inte har högre ambitioner vad gäller breddad rekrytering och att kvinnor, trots att de presterar bättre genom precis hela utbildningssystemet, väljs bort ju längre upp i karriären de hamnar. Det hotar faktiskt hela akademins legitimitet i samhället. Det är allvarligt att vi inte förmår ta till vara kompetensen hos hela befolkningen. Men det blir än allvarligare när vi lyfter blicken och ser hur mycket vårt land verkligen behöver de där individerna som inte får chansen. Om vi ska klara den internationella konkurrensen behöver vi en betydligt högre andel eftergymnasialt utbildade. Vi har sagt att åtminstone 50 procent behöver gå vidare till högskola eller yrkeshögskola. Det är egentligen inte någon särskilt hög siffra. Det är fler än så som vill läsa vidare och fler än så som gör det i många andra länder. Men i en tid när söktrycket är högt och omvärlden investerar i högre utbildning för framtiden väljer regeringen att sänka ambitionerna när det gäller den andel som går vidare till högre studier och dra ned på antalet platser. Om vi inte hade byggt ut högskolan i hela landet och arbetat aktivt med att bredda rekryteringen under 90-talet och början av 2000-talet hade vi redan legat i strykklass. Nu är vi "bara" medelmåttor, med lägre ambitioner än länder som Storbritannien, Polen, Danmark och Holland. För mig blir det omöjligt att inte se att 10 000 färre platser i år innebär 10 000 stängda dörrar i ansiktet på 10 000 individer fyllda av just det där "jag kan, jag vill, jag törs" som finns någonstans inom oss alla. Antalet platser behöver öka, inte minska, inte minst med tanke på att antalet 20-25-åringar ökar även i år och med tanke på hur hög arbetslösheten är. Men det får naturligtvis inte ske på bekostnad av kvaliteten. Sambandet mellan lång utbildning och etablering på arbetsmarkanden är linjärt. Det är oerhört viktigt med anställningsbarhet, och yrkeshögskolan är ett lysande exempel på hur det kan fungera när det fungerar som bäst. Den skulle kunna spela en ännu större roll om den tilldelades fler platser. Men även högskolestudenters utbildning behöver ha god anknytning till arbetsmarknaden, och studie- och yrkesvägledning måste fungera väl genom hela utbildningssystemet, så att studenter kan fatta beslut på goda grunder. Jag vill påminna om att det också finns andra utmaningar än matchningsproblematiken. Att de mest studiemotiverade når anställbarhet på så kort tid som möjligt är faktiskt inte det enda målet för högre utbildning. Vi har fler samhällsutmaningar att angripa - klimathot, ojämlikhet, ohälsa, bristande demokrati. Vårt samhälle skulle må bra av mer kritiskt tänkande, mer bildning, mer kreativitet och mer innovationskraft. Den som studerar på högskolan förbättrar inte bara sina chanser på arbetsmarknaden avsevärt och bidrar till Sveriges tillväxt, utan han eller hon utvecklas också som människa, ser sammanhang och får nya perspektiv på tillvaron. Ju fler som tar del av högre studier, desto större motvikt blir det till den devalvering av bildning, kunskap och kultur som jag tycker mig kunna se i vårt samhälle i form av antipluggkulturer, försämrad läsförståelse, ökad främlingsfientlighet, triviala kvällstidningsrubriker och alltmer idiotiska tv-programsidéer. Eftersom vi lever i en tid där de tekniska möjligheterna för att bilda sig och ta del av ny kunskap i en öppen utbildningskultur ökar för var dag som går måste vi också använda dessa möjligheter i samhällsbygget om vi ska kunna utgöra en motvikt till det som är förenklat och fördummat. Herr talman! Jag vill avsluta med en vädjan till majoriteten i utskottet att tillsammans med oss i bred majoritet anta alla dessa utmaningar. Släpp er gamla debatteknik som går ut på att ta billiga poäng genom att påstå att vi måste välja mellan kvalitet och kvantitet och att vi bara bryr oss om det senare. Släpp den politik som orsakar skandalrubrikerna och de oroade inläggen, inte bara från oss socialdemokrater utan också från så vitt skilda håll som TCO, Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen, ett flertal lärosäten och ENQA, för att nämna några. Det finns en oro för att vi aldrig kommer att klara konkurrensen med så låg andel högskole- och yrkeshögskoleutbildande, oro för matchningsproblem och misslyckade rekryteringsförsök, oro för den ökade snedrekryteringen, oro för ett kvalitetsutvärderingssystem som ensidigt premierar vissa saker och inte håller måttet internationellt och oro för kompetensförsörjning i hela landet. Dimensionera högskolan och yrkeshögskolan efter efterfrågan och förmåga. Stäng inte dörren i ansiktet på dem som både vill och kan. Ta till vara den naturliga nyfikenheten och den inneboende kraften hos de individer som står och stampar och vill in. Gör en seriös översyn av högskolelandskapet för att kunna utveckla, och eventuellt avveckla, med goda argument i stället för godtycklig strypning. Att bara backa upp en handfull elitinstitutioner är varken en framgångsrik lösning på de framtida utbildningsbehoven eller på hur man ökar kvaliteten i den högre utbildningen och forskningen. Sverige behöver både stora breda universitet och specialiserade mindre högskolor. Gör allt detta för alla de 10 000 i år och 20 000 nästa år som står och stampar, vill in och är fyllda av lusten att lära och "jag kan också". Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 11 men står naturligtvis bakom innehållet i samtliga våra reservationer och i det särskilda yttrandet. (Applåder)
Jabar Amin (MP)
Anf. 11 Jabar Amin (MP)
Herr talman! I dag debatterar vi högskolan och de villkor som ska gälla vid ansökan till och i högskolan. Redan för ett och ett halvt år sedan väckte vi från Miljöpartiet en motion om vikten av att meritpoäng ska ges även till dem som läser modersmål och inte bara till dem som läser moderna språk. Hösten 2010 började nya regler att gälla för antagning till högskolan. Genom att läsa särskilda så kallade meritkurser får eleven extra poäng, meritpoäng, att lägga till sitt meritvärde och därmed förbättra förutsättningarna att komma in på en särskild högskoleutbildning. En del av dessa meritkurser är de i moderna språk. Det gäller bland annat fördjupningskurser i moderna språk. Syftet är att få fler att läsa språk på gymnasiet. Alla språk som läses enligt kursplanen för ämnet moderna språk är meriterande. Det nuvarande meritpoängssystemet begränsar tyvärr många elever genom att det utgår från att svenska är alla elevers modersmål. Många elever i den svenska skolan läser i dag svenska som andraspråk. Vid sidan av har de sedan modersmålsundervisning samt kurser i engelska. Att utöver detta aktivt välja att läsa ytterligare kurser i så kallade moderna språk innebär att dessa elever läser mer språk men belönas inte för det i meritpoängssystemet. Miljöpartiet menar att elever som av olika anledningar bedriver modersmålsstudier inte ska missgynnas av det nuvarande meritpoängssystemet. Om vi över huvud taget ska ha ett meritpoängssystem och premiera språkkunskaper vid antagning till högskolan anser vi att kunskaper som eleven tillägnat sig genom studier i modersmålet naturligtvis ska vara meriterande på samma sätt som moderna språk. Med anledning av detta föreslår vi att regeringen ska få i uppdrag att verka för att även kunskaper i modersmålet ska ge meritpoäng. Herr talman! Under de senaste decennierna har teknikutvecklingen gått i rasande fart. Hela samhället håller på att digitaliseras. Det som för några år sedan mer eller mindre var omöjligt att på ett enkelt och snabbt sätt få reda på kan man nu få veta genom några klick på tangentbordet. Den nya tekniken har fört mycket positivt med sig, och allt fler människor och länder använder sig av nätet. Sverige är ett av de länder i världen som har den mest teknikvänliga befolkningen, delvis på grund av breda satsningar. Allt tyder på att framtidens utbildningar kommer att vara mer beroende av nätet. En växande andel studenter väljer i dag att studera genom nätutbildningar eller distansutbildningar. Mellan 2003 och 2009 ökade antalet svenska nätstudenter från 20 000 till 40 000 helårsstudenter. I dag läser 80 000 studenter hela eller delar av sin högskoleutbildning på nätet, vilket motsvarar 14 procent av helårsstudenterna. Svenska högskolor erbjuder årligen omkring 3 500 fristående kurser, 90 yrkesexamensprogram och 130 generella program på nätet. Just därför är det viktigt att se över hur möjligheten till högre användning av nätutbildningar och distansutbildningar kan utvecklas. Herr talman! Bedömning är en helt central del i skolans arbete med att stimulera lärande och kunskapsutveckling. Alla processer som bidrar till att göra lärandet synligt för eleven är viktiga för elevens framtida utveckling. Bedömning för lärande synliggör elevens kunskaper och effekterna av undervisningen så att lärarna kan förstå bättre vad som fungerar i undervisningen och vilka behov eleverna har. Därför måste bedömningen av elevens prestationer utformas på ett sådant sätt som gynnar elevens utveckling mot de mål som läroplanen fastställer. En granskning som Skolinspektionen gjorde 2011 visade dock på att endast en liten andel av de nyexaminerade lärarna fått tillräcklig utbildning i bedömning. Man fann att många lärare är osäkra på hur de ska bedöma yngre elevers kunskaper och inte alltid utgår från de krav som ställs i kursplanerna. Det saknas ofta ett samband mellan målen för undervisningen, det som sker i klassrummet och hur eleverna sedan bedöms. Ett sätt att förbättra situationen är att stärka bedömningskompetensen i lärarutbildningen. Herr talman! I Sverige finns det i dag ca 40 Waldorfskolor. Dessa skolor är godkända av Skolinspektionen som fristående skolor och undervisar enligt Waldorfskolans läroplan. Waldorfskolorna har alltsedan 50-talet varit en viktig del av det svenska skolväsendet som på många sätt har bidragit till utvecklingen och mångfalden av den svenska skolan. Det har tidigare funnits en integrerad utbildning för att bli behörig Waldorflärare. Denna utbildning har genomförts av Waldorflärarhögskolan, först i samarbete med Lärarhögskolan i Stockholm och sedan med Stockholms universitet. Tyvärr har Stockholms universitet för ett tag sedan avbrutit detta samarbete. Sedan en tid tillbaka är utbildningen av Waldorflärare därmed inte längre en integrerad och finansierad del av den svenska lärarutbildningen. Samtidigt har regeringen i en förordning beslutat att Waldorflärare är behöriga att undervisa i Waldorfskolor. Å ena sidan ställer regeringen krav på att lärarna ska vara behöriga och utbildade Waldorflärare, å andra sidan tar regeringen inget ansvar för att finansiera denna utbildning. Det är mycket märkligt, menar vi, att regeringen ställer krav på Waldorflärarutbildning men inte säkerställer att denna lärarutbildning, på samma sätt som all annan lärarutbildning i Sverige, finansieras offentligt. Det är regeringen som har det övergripande ansvaret i denna fråga. Vi menar att det inte duger att, som regeringen gör nu, skylla på att detta är en sak enbart för universiteten själva och Waldorflärarhögskolan att komma överens om på tu man hand. Det som behövs för att vi även i fortsättningen ska ha tillgång till utbildade och kompetenta Waldorflärare i Sverige är att regeringen tar initiativ för att säkerställa Waldorfhögskoleutbildningens existens. Vi vet att regeringen nu har börjat samtala med Waldorflärarutbildningen och utlovat förbättringar, men hitintills har vi bara hört fagra löften och inte sett någon verklighet. Regeringen har skapat ett stort problem som kan bli Waldorfskolornas slut i Sverige. Det måste regeringen ta ansvar för. Det som nu efterfrågas är vad regeringen avser att göra för att säkerställa att Waldorflärarutbildningen i Sverige finns kvar, är fullt finansierad och att vi kan känna oss trygga med att det även i framtiden kommer att finnas behöriga Waldorflärare i Sverige. Herr talman! Med det vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservationerna 7 och 10, men vi står självfallet bakom alla våra reservationer.
Richard Jomshof (SD)
Anf. 12 Richard Jomshof (SD)
Herr talman! Trevligt att vara här! Det är många vänliga ansikten som jag känner igen. Kul att se er igen! Och jag menar det. Jag tänker fatta mig kort i dag. Jag tänker koncentrera mig på en av de motioner jag har väckt som berör högskolan. Även om det finns orosmoln, som berördes i det första inlägget i dag, är det fortfarande så att Sverige ligger högt vad gäller andelen människor som genomgår en högre utbildning. Vi har en förhållandevis väl utbyggd högskola vad gäller antalet utbildningsplatser. Vi har även vad jag anser vara en ganska hygglig geografisk spridning på våra högskolesäten. Ändå finns det brister i våra utbildningar, vilket bland annat Riksrevisionens rapport från 2009 om anställbarhet efter högskolestudier visar. Samtidigt som rapporten visar att vissa högskolor har ett mycket väl utvecklat system för samverkan med näringslivet under studierna visar den också att det är betydligt sämre ställt vid andra högskolor vad gäller denna samverkan. Kvaliteten varierar och den varierar ganska ordentligt. Det är någonting som borde väcka oro både hos vår regering och hos våra beslutsfattare. Det handlar trots allt om att våra studenter ska vara anställbara efter avslutade studier. Det handlar också om att vi ska få ned arbetslösheten, inte minst när det gäller våra ungdomar, samtidigt som vår konkurrenskraft måste stärkas. Ett nära samarbete mellan högskola och näringsliv underlättar för våra studenter att etablera kontakter med näringslivet, vilket naturligtvis ökar chanserna att man som student erhåller ett jobb efter avslutade studier. Ett sådant samarbete ökar dessutom möjligheterna att verklighetsanpassa studierna så att de är optimerade, och det här är viktigt, i förhållande till de krav som dagens näringsliv ställer på utbildningen. Ytterligare ett problem som Riksrevisionen lyfter fram är att uppföljningen av studenternas anställningsmöjligheter efter avslutad utbildning inte sker i den omfattning eller med den kvalitet som är önskvärd. Om det nu är som så att det brister vad gäller uppföljning och utvärdering är det naturligtvis mycket svårt att veta om en viss utbildning är optimerad efter dagens arbetsmarknadsbehov. Herr talman! Nu är det så att det har skett förbättringar. Det har till och med jag insett. Jag läste det faktiskt i går. Det är glädjande. Men det finns mer att göra på området. För att säkerställa att man gör relevanta utvärderingar fortlöpande menar jag att det ska skrivas in i högskolelagen, och då ska det alltså tydligt framgå att lärosätena ska ha en skyldighet att fortlöpande följa upp examinerade studenters erfarenheter av sin utbildning, men också vilken framgång de röner när de är klara med sin utbildning. Hur ser det ut? Har de fått jobb? Hur länge går de arbetslösa? Vart har de tagit vägen? Har de studerat vidare? Det här är oerhört viktigt. Det menar jag ska skrivas in i högskolelagen. Det har åtminstone inte skett. Jag dubbelkollade det för säkerhets skull i högskolelagen i går. Det är dessutom så att det fortfarande finns brister. Nu har vi inget högskoleverk längre, men för bara några månader sedan påtalade Högskoleverket att det fanns ett antal brister. Man menar att det gäller en avsaknad av "mätbara indikatorer och mål för samverkan med arbetslivet". Det är ändå en ganska allvarlig kritik. Jag menar att det naturligtvis måste åtgärdas. Med det vill jag yrka bifall till reservationerna 3, 6 och 8.
Betty Malmberg (M)
Anf. 13 Betty Malmberg (M)
Herr talman! I slutet av 1980-talet var jag aktiv inom studentfacklig verksamhet. När jag knappt 20 år senare kom in i riksdagen träffade jag kolleger från den tiden för att förhöra mig lite om vad det är som är på gång nu. Vad är det för viktiga frågor som vi bör ägna oss åt och fördjupa oss i? Det de svarade mig gjorde mig rätt beklämd. De sade: Du, Betty, det är precis samma frågor som var aktuella när vi var aktiva. Det handlar om kvalitet i högre utbildning, gymnasifiering av högskolan, studiefinansieringen och invandrarakademikernas situation. Det är tragiskt att höra och tragiskt att så många år får förflyta utan att någonting händer. Desto bättre känns det i dag med en alliansregering vid rodret. Äntligen ser vi att något börjar hända. Kvalitet har hamnat i fokus, och den påverkar numera till viss del även resursfördelningen. Dessutom har mycket resurser satts in för att ge bättre förutsättningar för lärosätena att faktiskt erbjuda utbildningar med kvalitet och inte bara många studieplatser. Visst måste det göra skillnad för kvaliteten att regeringen sedan den tillträdde har ökat anslagen per studieplats inom humsamsektorn med hela 60 procent. Visst är det också kvalitet att vi bättre matchar studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov, i synnerhet av de dyra utbildningsplatserna såsom läkare och tandläkare där antalet nybörjarplatser har ökat med 44 respektive 36 procent. Detta medför att presumtiva studenter i dag faktiskt har en rimlig chans att antas till utbildningen i Sverige och inte prompt måste bege sig till länder såsom Rumänien, Ungern och Polen för att möjliggöra sina önskade studieval. Visst gynnar det också kvaliteten att alla lärosäten numera kan söka examensrätt inom smalare profilområden och att kvalitetsutvärderingssystemet fokuserar på studenternas resultat och inte bara på lärosätenas interna kvalitetsarbete. Kvalitet i högre utbildning hänger ju också samman med förkunskaper där hela utbildningssystemet utgör en sammanhållen kedja. Alliansregeringen har där satt ett ökat fokus på kunskap, tidigt stöd och tidig hjälp alltifrån lågstadiet och upp genom gymnasiet. Vi har dessutom skärpt kraven på förkunskaperna för att uppnå grundläggande behörighet till högre utbildning, och vi har infört meritpoäng för att uppmuntra fler att läsa fördjupningskurser i språk och matematik. Nu krävs det faktiskt godkänt i svenska, engelska och matematik. Många skulle nog tycka att det är en självklarhet, men så har tidigare inte varit fallet. Detta är ett sätt att medvetandegöra de unga om den arbetsinsats som kommer att krävas och samtidigt markera att högskolestudier ställer krav på ökat ansvarstagande och ökad självständighet jämfört med gymnasiestudier. För några år sedan presenterade Högskoleverket en rapport i vilken de hade tillfrågat universitetslärare om nya studenters kunskapsnivå. En majoritet av lärarna hävdade då att förkunskaperna hade förändrats de senaste åren - dess värre till det sämre. Lärarna ansåg att studenterna hade det svårare än gårdagens studenter att uttrycka sig skriftligt, att de var svagare i matematik och att de hade för ytliga kunskaper till och med i engelska - det tror vi faktiskt inte eftersom vi tror att svenska studenter är duktiga i engelska. Det var universitetslärarnas uppfattning. De var också oroade av att motivationen och ambitionen brister hos studenterna. Dessutom menade lärarna att många studenter kräver alltför mycket hjälp och service och att de inte tar ansvar för sina studier. Dåvarande universitetskanslern Flodström var bekymrad då han kommenterade rapporten. Han såg flera orsaker till den uppkomna situationen, däribland låga förkunskaper men också den bristande konkurrensen till olika utbildningar, vilket gör att det generellt sett krävs lägre betyg för att komma in. Det här är också en konsekvens av att antalet platser inom högskolan har byggts ut i en utsträckning som gör att konkurrensen är borta. Han menade därför att universitet och högskolor står inför stora utmaningar. För det första måste studenter med goda förkunskaper bli utmanade av sina studier. För det andra måste högskolorna jobba för att lyfta upp en grupp studenter från en låg kunskapsnivå till en fullgod akademisk nivå. För det tredje måste universitet och högskolor förmås bibehålla sina krav på kvalitet så att de inte sänker ribban för att studenterna ska bli godkända. Nu är det ännu för tidigt att veta vilken effekt reformerna på utbildningssidan som Alliansen har genomfört kommer att få för den högre utbildningen. Men jag tror att det är viktigt att hålla fokus på de uppräknade utmaningarna som Flodström såg också för de närmaste åren. En ytterligare fråga som diskuterades mycket då jag var studentfackligt aktiv var, som jag nämnde, invandrarakademikernas situation och deras svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Gruppen av utlandsfödda med akademisk utbildning utgör i dag en tredjedel av dem som har flyttat till Sverige, men bara hälften av dem har ett arbete som motsvarar deras utbildningsbakgrund och yrkeserfarenhet. Då liksom nu är detta ett stort resursslöseri, och det är glädjande att regeringen nu tar krafttag för att försöka råda bot på situationen. Det sägs ibland att Sverige har världens bäst utbildade taxichaufförer och att där finns både hjärnkirurger och ingenjörer bland dem som kör oss. Hur sant detta är vet väl ingen exakt. Men då länsstyrelsen i Västsverige drev projektet Korta vägen har jag fått mig berättas att när de sökte personer med läkarbehörighet hittade de några som jobbade som stuveriarbetare i Göteborgs hamn och andra som sålde korv på torget. Det är inte klokt hur vi misshushållar med mänsklig kompetens. Nu finns det hur som helst kompletterande utbildningar för flera olika yrkesgrupper, till exempel jurister, lärare, läkare och sjuksköterskor. En rad uppdrag har också lagts ut för att möta ett ökat behov av validering. Metoder ska förfinas och vidareutvecklas, och Universitets- och högskolerådet, UHR, har gjorts ansvarigt för all bedömning av utländsk utbildning alltifrån gymnasienivå till högskoleutbildningar. Det här har tidigare varit uppdelat på flera myndigheter, men nu blir det en portal in. Det kommer att underlätta och tydliggöra arbetet. Vidare ska åtgärderna följas upp. En första delrapport väntas i oktober. Detta är bra för samhällsekonomin, och vi måste naturligtvis inse att detta är stimulerande för den enskilde som tidigare har lagt ned tid, kraft och möda på att skaffa sig en akademisk utbildning och sedan inte har fått dra nytta av den i sitt nya land. Herr talman! När jag läser oppositionens motioner förvånas jag. Ambitionerna och visionerna med högre utbildning är svåra att identifiera, i stället presenteras allmänt skrivna förslag som vi har sett flera gånger tidigare år. Socialdemokraterna till och med upprepar ett förslag om att införa ett treterminssystem. Den möjligheten har funnits sedan början av 1990-talet. Det är tråkigt att vi inte lyfter upp diskussionen och tar till oss av vad som faktiskt fungerar i dag och i stället fokuserar resurserna och diskussionerna på sådant som vi faktiskt behöver förbättra. Splittringen mellan partierna i oppositionen är dessutom total. Av alla reservationer är det faktiskt bara en som lyckats samla åtminstone de tre rödgröna partierna. Detta visar att det på utbildningsområdet finns en spretig politik från fyra oppositionspartier som ska ställas mot en enig allianspolitik i de viktiga framtidsfrågorna som högre utbildning är. Min förhoppning är, avslutningsvis, att studenter som är aktiva i dag om 20 år inte ska mötas av samma besked som jag fick om att inget har hänt, utan att de stora och viktiga samhällsfrågor som de jobbar med nu faktiskt har klarats av och att man har gått vidare. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Michael Svensson (M).
Louise Malmström (S)
Anf. 14 Louise Malmström (S)
Herr talman! Betty Malmberg talar mycket om kvalitet. Det är naturligtvis avgörande. Hon pekar mycket på vad bristande grundutbildning kan leda till för utmaningar i högre utbildning. Det är också intressant. Apropå att vi ska fokusera på sådant som vi är överens om vet vi båda två att kvaliteten behöver öka, särskilt inom humsamområdet. Många studenter har så lite lärarledd tid som fyra timmar i veckan, ingen möjlighet till praktik och för lite handledartid när de skriver uppsatser och så vidare. Om ni väljer att fokusera så pass mycket på kvaliteten, vilket jag tycker är bra, undrar jag varför ni inte har högre anslag än vi har för kvalitetsförbättringar.
Betty Malmberg (M)
Anf. 15 Betty Malmberg (M)
Herr talman! Det var också en fråga att få! Jag har precis berättat om hur vi har ökat anslagen inom humsamområdet med 60 procent per utbildningsplats. Här har vi gjort krafttag, och det har vi gjort i samband med att vi sitter i majoritet. Vi sitter vid makten, och vi genomför de enorma resursförstärkningarna i ett sådant läge. Det talar sitt eget språk. Jag skulle vilja ställa en annan fråga till Louise Malmström, som uppehöll sig mycket vid detta att fler måste få chansen till högskoleutbildning. Jag håller naturligtvis till stor del med om det Malmström nämnde och när hon sade att det är viktigt att vi måste svara upp med antal platser. Jag läste en skrift som heter En högskolevärld i ständig förändring , som Högskoleverket gav ut precis innan det blev Universitetskanslersämbetet, där universitetskanslern pratar lite om överutbildning. Han reflekterar över det: Överutbildning, finns den? Det universitetskanslern nämner där är att man inom högskolesektorn i dag börjar debattera att det finns en inflation i högskoleplatser, och just detta att när hälften av en befolkning i princip har universitets- och högskoleutbildning eller yrkeshögskoleutbildning är risken att populariteten minskar. Där nämns också en rapport som FAS gav ut 2006 som säger att "var tredje anställd . har högre utbildning än jobbet kräver" och att "gruppen 'underutbildade' är konstant medan gruppen 'rätt utbildade' har minskat". Jag tycker att det är en viktig reflexion, och jag skulle gärna vilja höra hur Louise Malmström ser på den frågan.
Louise Malmström (S)
Anf. 16 Louise Malmström (S)
Herr talman! Först tycker jag att vi inte så mycket behöver debattera resursförstärkningar som vi är överens om. De här resursförstärkningarna är ju någonting som vi har varit överens om. Jag menade de 200 miljoner som vi har lagt men som inte ni har lagt på kvalitetsförbättringar. Sedan tror jag inte ett smack på det där att vi skulle vara på väg in i ett samhälle där vi har för hög utbildning. Jag tror att det är en myt. Sambandet mellan hur man etablerar sig på arbetsmarknaden och vilken utbildning man har är fortfarande linjärt. Det finns länder som har betydligt högre andel utbildad befolkning än vi, så jag tror inte att vi ligger i farozonen för det på många år. Jag tänkte på det här med kvalitet och kvantitet, och jag undrar varför ni bara resonerar så när det gäller inom högskolans snäva ram. Man kan faktiskt välja både kvantitet och kvalitet inom högskolan, och för den delen inom hela utbildningsområdet, och därmed stärka Sveriges konkurrenskraft, skapa jobb och se till att lösa matchningsproblematiken. Men då måste man välja bort kvantitativa satsningar på andra områden där det är mer osäkert om de skapar jobb eller inte. Man kan nämna krogmomssänkningar eller kraftiga sänkningar av bolagsskatten som sådana exempel. Ni kan väl inte mena att detta att ha högre ambitioner när det gäller utbildningsområdet är en mindre kvalitativ satsning än att det ska bli billigare pommes frites på krogen eller läx-RUT till exempel?
Betty Malmberg (M)
Anf. 17 Betty Malmberg (M)
Herr talman! Jag förstod mycket väl att det handlade om de extra pengar som ni har avsatt för kvalitet. Samtidigt handlar det om att vi har gjort dessa kraftfulla förstärkningar under pågående tid när alliansregeringen sitter på kassakistan. Det är tack vare en ansvarsfull ekonomi och tack vare en god överblick och god ekonomisk hushållning som vi har mäktat med att göra dessa stora, kraftiga förstärkningar som vi har gjort och också de stora, kraftiga förstärkningar som vi gör bland annat på de dyra utbildningarna, som jag nämnde, där antalet nybörjarplatser på läkarutbildningen ökats med hela 76 procent. Jag delar inte Louise Malmströms syn på detta med överutbildning. Jag tror personligen att det är en fråga som vi måste ha lite mer fokus på. Det handlar inte om att det blir så mycket bättre om man gör saker längre och gör saker dyrare. Om man ser att den andel som har rätt utbildning och rätt kompetens för jobben minskar tycker jag nog att man bör tänka på och reflektera över det, och inte avfärda det så lätt med att bara säga att det handlar om den högre utbildningen. Varför? Ja, ser vi på den här frågeställningen finns begreppet försörjningskvot, som Statistiska centralbyrån räknar fram. Ser vi då på hur många vi som är yrkesarbetande i dag ska kunna försörja kommer vi att få en ansträngd situation om inte fler går in i utbildning tidigt och kanske fler läser en utbildning som är mer avpassad för de behov vi har på arbetsmarknaden. Det här tror jag är viktigt. Vi talar om etableringsålder, och den är 29 år i Sverige i dag. Vi måste se hur vi ska kunna hantera den ekvationen för att få en god välfärd.
Roger Haddad (FP)
Anf. 18 Roger Haddad (FP)
Herr talman! Jag vill först yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. Folkpartiet och alliansregeringen har de senaste åren fattat ett antal strategiska beslut för att höja kvaliteten i grund- och gymnasieskolan men också i den svenska högskolan. Målet är att hålla en internationellt sett hög kvalitet. Vi har tidigare debatterat och fattat beslut om nya satsningar inom forskningsområdet, men högskolan är också av central betydelse för vår välfärd och Sveriges utveckling. Betänkandet tar upp många delar, men jag vill här fokusera på ett antal områden där jag tror att de största skillnaderna finns mellan Alliansen/Folkpartiet, och de rödgröna, i synnerhet Socialdemokraterna. För det första gäller det synen på lärosätenas roll och ansvar. Vi har i regeringen aktivt verkat för och bidragit till att öka den akademiska friheten. Hur rektor använder sin budget, hur lärosäten lägger upp sina utbildningar, vilka moment de satsar på och hur de väljer att bedriva sin undervisning är lärosätets ansvar, inte riksdagens. I många S-motioner glömmer man tyvärr bort denna viktiga princip och vill detaljstyra högskolornas verksamhet. Min fråga blir: På vilket sätt vill Socialdemokraterna öka den akademiska friheten? För det andra gäller det utbud av högskoleplatser och kvalitetsuppföljning av desamma. Oberoende av de tillfälliga satsningarna på extra högskoleplatser visar statistiken, trots en marginell minskning sedan 2011, att andelen studerande vid Sveriges högskolor och universitet aldrig har varit så hög som i dag - drygt 320 000 studenter. Efter Louise Malmströms inlägg måste jag påminna om, eftersom Socialdemokraterna enbart fokuserar på akademiska studier, att vi har en yrkeshögskola med väldigt goda resultat. Där finns 40 000 studerande, och en stor andel av dem har redan en akademisk utbildning men har valt att gå över till yrkeshögskoleutbildningar därför att det är ett mer effektivt sätt att komma ut i arbetslivet. Jag säger detta för att lite grann nyansera Socialdemokraternas betoning av hur viktigt det är att öka antalet platser. Herr talman! För många studenter är studier vid högskolan en viktig investering för ett framtida yrkesliv, och det är viktigt att det så långt det går skapas utbildningsmöjligheter för enskilda som vill utvecklas och därmed stärka sina karriärmöjligheter. Detta får dock inte innebära - som man ibland kan få intryck av i vissa S-motioner eller för den delen i de interpellationsdebatter man kan ta del av här i kammaren nästan varje tisdag - en okontrollerad expansion av antalet högskoleplatser utan några som helst krav på kvalitet. Lärosäten som lockar studenter ska premieras. Lärosäten som klarar examensgranskningarna är de som främst ska få bedriva högskoleutbildning på statens uppdrag. När det gäller indikatorer som följer lärosätenas samverkan med det omgivande samhället är det angeläget att regeringen återkommer i ärendet. För arbetet med att utveckla indikatorerna finns också medel avsatta i statsbudgeten. Universitetskanslersämbetet har vidare hittat en bra modell där man granskar hur studenterna når examensmålen. Vi ser också tydligt i ämbetets granskningar att de utbildningar som ifrågasattes under förra och förrförra årets granskningar har avvecklats vid lärosätena, vilket är positivt. Den tredje skillnaden är synen på resursfördelningssystemet. Detta hänger ihop med min punkt om kvalitet i högskolan. Resurser är viktiga, men de ska i första hand finansiera utbildningar på universitet och högskolor som håller måttet. Bra lärosäten gynnas av ett sådant system, och det är mycket positivt. Herr talman! Jag tolkar S-motionärerna som att de inte är riktigt till freds med kvalitetsindikatorn som fördelningsprincip. Min fråga blir då: Vilken annan princip eller fördelningsnyckel ska vara vägledande när staten fördelar skattepengar till lärosätena? Att regeringen beslutade att införa ett nytt system föranleddes också av dåvarande Högskoleverkets önskemål. Det gäller både resursfördelningssystemet och kvalitetsutvärderingssystemet. Det är först i och med ikraftträdandet av det nya systemet med kvalitetsbaserad resursfördelning, som för övrigt trädde i kraft den 1 januari 2013, som vi har fått en tydlig koppling mellan kvalitet och resursfördelning. Det är kärnan i Folkpartiets och Alliansens högskolepolitik. Om detta säger Socialdemokraterna ingenting. Att efter knappt tre månader kritisera detta är inte trovärdigt. Det finns fortsatta utmaningar i högskolan. Arbetet med att förbättra kopplingen till arbetslivet är viktigt. Arbetet för jämställdhet är också viktigt. Här inväntar vi de utredningar och det arbete som Delegationen för jämställdhet i högskolan har gjort liksom att regeringen har beslutat om nya rekryteringsmål för professorer. Det är också viktigt att kvaliteten i utbildningarna höjs och att antalet sökande ökar på vissa strategiskt viktiga utbildningar där söktrycket är lågt, till exempel lärarutbildningarna. Här har vi i Folkpartiet och Alliansen beslutat om ett antal åtgärder direkt inom högskolepolitiken men också andra faktorer som karriärtjänster och lärarlegitimation som förhoppningsvis indirekt kan öka söktrycket på lärarutbildningen. Det är åtminstone min stora förhoppning. En annan viktig utbildning är civilingenjörsutbildningen. Vi fick nyligen nyheter om att det kommer att saknas 30 000 ingenjörer. Här gör vi satsningar på gymnasiet genom ett fjärde tekniskt år. Vi har haft en försöksverksamhet som har varit mycket positiv, och regeringen har meddelat att den kommer att förlängas. I årets budget utökas också antalet platser på civilingenjörsutbildningarna, men resultatet kommer senare, för utbildningarna tar fem år att fullfölja. På sikt ska öka intresset för detta också genom satsningen på matematik i skolan - grundskolan och gymnasieskolan - och med ett ökat inslag av matematik i lärarutbildningen. Sammantaget satsar vi på högskola och universitet. Vi gör historiska satsningar på forskning. Detta är viktiga prioriteringar som den här regeringen gör, och det är helt rätt. Det förvånar mig att ordet kvalitet provocerar så mycket, men det är ändå det som är utgångspunkten för det här politikområdet. (Applåder)
Louise Malmström (S)
Anf. 19 Louise Malmström (S)
Herr talman! Roger och de andra i Alliansen kan tala så mycket de vill om överutbildning och om att kvantitet är ett problem och så vidare, men jag har svårt att tro att vi inte någonstans i grunden ändå är överens om att Sverige ska bli en alltmer kunskapsbaserad ekonomi. I och med det kommer det att efterfrågas fler med eftergymnasiala utbildningar. Roger, i protokollet kan du läsa mitt anförande. Då kan du se att jag konsekvent pratar om eftergymnasiala utbildningar. Jag nämner både högskola och yrkeshögskola tillsammans vid ett flertal tillfällen. Vi är troligen överens om att morgondagens arbetsmarknad ändå kommer att kräva högre kompetens, inte lägre. Annars är ni väldigt udda om ni tror att det krävs mindre kunskaper på framtidens arbetsmarknad. I det sammanhanget är det intressant att fråga om du känner dig nöjd med att din regering har satt ett mål för andelen eftergymnasialt utbildade som redan är uppnått ett helt decennium i förväg. Är du nöjd med att 13 OECD-länder har en högre andel unga högskoleutbildade än vi? För mig är det uppenbart att vi har för låga ambitioner, men du kanske har andra idéer om vilka som ska samverka med andra länders akademiker där det kan vara betydligt högre procentandel än vad vi har. Du talade också om att antalet studerande var högre än någonsin just nu. Det vore ju väldigt märkligt om det inte vore så med tanke på att de senaste årens kullar har varit betydligt större än tidigare.
Roger Haddad (FP)
Anf. 20 Roger Haddad (FP)
Herr talman! Jag ska komma med några kommentarer. Det var väldigt många frågor. Den här regeringen har satsat på högskolan. Den här regeringen har satsat på forskningspolitiken. Att vi skulle sänka ambitionerna eller inte satsa på politikområdet utbildning och forskning är fel. Sedan vill jag kommentera påståendena om att vi skulle sänka kraven samtidigt som arbetsmarknaden söker folk med högre kompetens. Det är därför vi har gjort om gymnasieskolan. Er gymnasieskola var det 30-35 procent som lämnade utan slutbetyg. På yrkesprogrammen var det 40 procent som lämnade skolan utan slutbetyg. Ändå vill ni att de ungdomarna ska förberedas till högskolan. Vi kan se att övergångsfrekvensen från yrkesutbildning till högre studier inte är mer än 40-50 eller kanske 60 procent. Vi satsar på kvalitet. Kvaliteten i gymnasiet påverkar starkt kvaliteten i högskolan. Vi fick i går signaler om att man talar om en gymnasifiering av högskolan, och så var det också när jag studerade på högskolan. Tror du verkligen, Louise Malmström, att er expansiva politik skulle förbättra detta? Det låter som om det viktigaste är att öka antalet platser och att alla ska komma till högskolan, men vart de sedan tar vägen, om de över huvud taget kommer ut och om de kommer ut i arbetslivet, verkar vara av sekundär karaktär. Jag håller inte med i detta. Det kostar flera miljarder av skattebetalarnas pengar. Vi fokuserar i alla våra inlägg på kvalitet. Ni nämner det knappt.
Louise Malmström (S)
Anf. 21 Louise Malmström (S)
Herr talman! Jag nämnde kvalitet vid ett flertal tillfällen. Jag tycker inte att vi bara ska satsa på kvantitet, men problemet är att man har skapat ett system där man inte kan se var kvaliteten finns. Man tittar väldigt ensidigt och får kritik från ENQA för att inte hålla måttet internationellt. Då är frågan om det verkligen är kvalitet. I din gymnasieskola, Roger, är det ännu fler som vill bli akademiker. Om ni tror att de nya jobben ska växa fram någon annanstans har ni gjort bort er totalt. Ingen vill ju söka de utbildningar på gymnasiet som inte kan leda till vidare studier. Var ska de nya jobben växa fram? Andelen 20-25-åringar ökar fortfarande. Det är inte rättvist att man ska ha sämre möjligheter att ta sig in på högskolan bara för att man råkar tillhöra en viss årskull. Dessutom påverkas trycket på högskolan minst lika mycket av konjunkturen som av storleken på årskullarna. Ska man komma till rätta med snedrekrytering och kompetensbrist i hela landet får man inte stirra sig blind på de yngsta årskullarna.
Roger Haddad (FP)
Anf. 22 Roger Haddad (FP)
Herr talman! När arbetsmarknadsläget var skakigt utökade vi antalet platser. Sedan gjorde vi en justering. Vi drar ned lite grann, men Socialdemokraterna och Louise Malmström drar också ned. Du erkänner inte det, Louise Malmström, men det står i ert budgetalternativ. När det gäller kvalitetsindikatorerna och kvalitetsutvärderingssystemet har Lars Haikola, som är universitetskansler, sagt att vi efter europeiska förhållanden har ett bra system som han försvarar. Han, som professionell, säger att vi har ett bra system. Det är det vi vill arbeta med. Jag vet att de rödgröna inte tycker om det, men jag litar mer på Lars Haikola än på Socialdemokraterna i det här ärendet. Nu är det är ingen gymnasiedebatt, men jag vill ändå säga att vi har skärpt kraven dels för att komma in på gymnasiet - från tre ämnen till åtta ämnen på yrkesprogrammen och från tre ämnen till tolv ämnen på studieförberedande program - och vi har sagt att när man lämnar gymnasiet ska det ställas krav i alla ämnen, matte, svenska och engelska. Förr kunde man undanta ett ämne. Det kan man inte nu. Man ska ha en gymnasieexamen för att få en grundläggande allmän högskolebehörighet. Men detta spelar ingen roll för er. Ni envisas med att killar och tjejer på fordonsprogrammet ska ha högskolebehörighet. Även om bara ungefär 60 procent får slutbetyg är anställbarheten 90 procent, fick jag i förrgår höra av Lars Calmfors, som är professor. De ska ut i arbetslivet! Det är viktigt att ställa krav på de utbildningar som verkligen är studieförberedande och högskoleförberedande. Det är det som ytterst kommer att avgöra kvaliteten på högskolans utbildningar.
Emil Källström (C)
Anf. 23 Emil Källström (C)
Herr talman! I går fick en artikel ur Universitetsläraren på webben spridning på sociala medier. Det var en universitetslektor som heter Ebba Lisberg Jensen som hänvisade till ett debattinlägg i Upsala Nya Tidning i januari, som man kallade för ett veritabelt nödrop. Där skrev man att svenska studenter inte har det viktigaste redskapet för att tillgodogöra sig en humanistisk utbildning. De har nämligen inte språket. Dessutom hävdade man att universitetslärare numera förväntas tillhandahålla busstidtabeller till sina studenter. Man pekade då på att vi curlar våra unga alltför mycket. Som ung och före detta student - det var ungefär ett år sedan jag slutade studera på deltid - och även som politiker i utbildningsutskottet blir jag såklart orolig när jag läser detta. Man undrar också: Var ska man börja analysera detta, om vi nu för en sekund tänker oss att det här stämmer? Jag vet av egen erfarenhet att detta inte stämmer för tusentals människor. Men var börjar man, om vi nu ska analysera detta för en minut? De personer som artikelförfattarna hänvisar till är ungefär 20 år. De började skolan för 13, 14, 15 år sedan. Och de lärare som de hade i skolan påbörjade sin utbildning senast i mitten av 1990-talet, troligtvis mycket tidigare än så. Jag drar upp det här resonemanget för att peka på att högre utbildning inte går att se isolerat. Det går inte att se bara den tid man är i den högre utbildningen för att analysera vad som går rätt och vad som går fel, utan man måste börja långt tidigare än så. Svensk högre utbildnings resultat beror ju på faktorer som ackumuleras under en väldigt lång tid. Det kan vara så att vi inte har den viktigaste debatten för den framtida svenska högre utbildningen här i dag. Den hade vi kanske för någon vecka sedan när vi diskuterade förskolan, grundskolan eller gymnasieskolan. Sverige har haft en spännande tid när det gäller propositioner för ökad kunskap. Vi antog för en tid sedan en ny innovationsstrategi. Vi antog för några veckor sedan en ny forsknings- och innovationsproposition. Väldigt mycket har det handlat om just att stimulera innovation och samverkan mellan samhällets olika sektorer, däribland givetvis akademin. Men det går inte att tala om innovation och samverkan utan att tala om studenter. Den viktigaste faktorn när det gäller att sprida kunskap från forskningen ut i samhället är givetvis de studenter som befinner sig i systemet och som plockar ut detta till arbetsgivare, till föreningsliv och till offentlig sektor. Här har det som sagt hänt en hel del positivt. Men det finns mycket kvar att göra. Det finns goda exempel som borde spridas ytterligare. Vi har i de här debatterna ofta talat om studentmedarbetare, alltså tanken att du varvar dina studier med ett arbete som är kopplat till dina studier. Det här konceptet kallas studentmedarbetare, som sagt. Det finns goda exempel som borde spridas. I Region Skåne har man varit duktig på att tillskapa sådana här platser för att främja samverkan mellan akademi och näringsliv och offentlig sektor men också för att knyta till sig ny och bra kompetens. Är det någonting svensk offentlig sektor behöver så är det olika saker som gör att man blir en bättre och mer attraktiv arbetsgivare. Vi har, precis som tidigare år, diskuterat kvantitet och kvalitet i den här debatten. Kvantitet är ju också en kvalitet. Det är viktigt att så många som möjligt kan gå sin drömutbildning. I vissa fall är drömutbildningen den som ligger nära hemmet. Därför är det viktigt att den högre utbildningen är utbyggd i hela landet, precis som den är i dag. När vi pratar om kvantitet kan vi än en gång konstatera att det är fler i dag som tar del av den högre utbildningen än det någonsin varit tidigare, än det någonsin varit under socialdemokratiskt styre. En ökad kvantitet får aldrig ske till priset av minskad kvalitet. Det här var någonting som skedde under flera år, flera decennier. Man utökade antalet platser, men det skulle hela tiden finansieras inom ramen. Det var fler platser men inte mer pengar. Nu har vi vänt trenden. Vi visar att en utbyggd högre utbildning och en utbildning som fler än någonsin tar del av går att kombinera med högre ambitioner när det gäller kvalitet. Och vi visar att vi satsar riktiga miljoner och riktiga miljarder när vi faktiskt sitter på makten. Det är lätt att lägga in mer pengar när man är i opposition och inte måste ta ansvar för en helhet. Men vi visar att vi klarar av både och. År 2013, om vi jämför med år 2011, är det 800 miljoner mer tillsatt på humsamområdet, humaniora och samhällsvetenskap. Och svenska studenter, inte minst de som studerar dessa ämnen, kan vara trygga i att vi har en regering och en politik som sakta men säkert stärker kvaliteten i utbildningen och undervisningen. Det var inte länge sedan motsatsen var fallet. När jag nu ändå talar om kvantitet och kvalitet kan jag säga att det har bollats mycket med de olika målsättningar som finns. Från oppositionen hänvisar man till det faktum att regeringen har en målsättning om antalet personer i högre utbildning som är i linje med det vi redan i dag ser, ungefär 40 procent. Och om man på allvar ser alla människor som enskilda individer som har egna mål och egna drömmar som de jobbar mot menar jag att det enda mål man kan ha för den högre utbildningen är att alla som vill ska ha möjlighet att ta del av en högre utbildning. I dagsläget handlar det ackumulerade målet för Sverige om alla svenskar som vill ta del av en högre utbildning. Det är ungefär 40 procent. År efter år har vi faktiskt haft fler platser i den högre utbildningen än antalet människor som söker. Det hade mycket väl kunnat studera fler i den högre utbildningen om det hade varit fler som sökt, eftersom antalet platser har varit större än antalet sökande. Det är det mål man kan ha. Det innebär också att den samlade svenska målsättningen blir vad den blir. Om 60 procent av dem som nu går ut gymnasiet absolut söker sig till den högre utbildningen, verkligen vill det och jobbar hårt för detta är det givetvis 60 procent som vi ska försöka tillskapa högkvalitativa platser för. Det är enligt mig den enda målsättning som man kan ha. Under den första mandatperiod som Alliansen hade makten, 2006-2010, tog vi en rad beslut för autonomi och självstyre. Jag tror att en viktig del i att vidareutveckla den svenska högre utbildningen och vidareutveckla kvaliteten är att lägga mer makt och befogenheter i händerna på administratörer och pedagoger ute på våra lärosäten. Det är helt enkelt så att hundratals och tusentals kloka administratörer och pedagoger tillsammans och i inbördes konkurrens kommer att vara smartare, oavsett hur kloka människor vi placerar på Utbildningsdepartementet. En tro på ökad autonomi är inget annat än en tro på alla de duktiga pedagoger och administratörer som verkar i vårt högskolelandskap. Nu har jag bara tre sekunder kvar, men jag tror att jag drar ut lite på tiden. För jag skulle vilja prata om några trender man kan se i den högre utbildningen i Sverige och globalt. Vi ser att distansundervisningen fortsätter att öka. Dessutom ökar distansundervisningen på ett sådant sätt att många studenter kombinerar studier på campus med distansundervisning på det egna lärosätet eller andra lärosäten. Globalt ser vi samma sak. De amerikanska toppuniversiteten och de globala toppuniversiteten erbjuder mer och mer av sin undervisning fritt på nätet eller mot en mindre kostnad. Det är givetvis en stor utmaning för hela den globala högre utbildningen och för den svenska högre utbildningen att även det här området håller på att globaliseras. Om ett antal år kan det mycket väl vara så att det är lika naturligt att läsa en distansutbildning vid Stanford, Harvard eller Oxford som att läsa vid Mittuniversitet, KTH eller Chalmers. Svaret på hur vi hanterar den här utmaningen har inte jag, utan det är samma sak där. Det handlar om hundratals och tusentals kloka människor ihop. Men jag kan gissa att svaret handlar om en ökad samverkan över nationsgränser och att man kanske kombinerar studier inte bara vid olika svenska lärosäten, utan man kanske läser både på Högskolan Dalarna och vid Stanford University. Vi kan också se att fler aktörer knackar på dörren lite lätt i det svenska högre utbildningslandskapet. Det mest kända exemplet är väl tanken om att tillskapa Johan Skyttes högskola, alltså en fristående lärarutbildning. Ett antal aktörer har sagt att de vill jobba fram ett nytt institut, en ny akademi, som utbildar framtidens lärare. Jag tror att det här är början på en trend där fler aktörer tar på sig ledartröjan för att utveckla den högre utbildningen. Jag tror att det är bra. Som sagt: Aldrig förr har så många människor tagit del av den högre utbildningen i Sverige. Och aldrig förr, vågar jag lova, har man kunnat kombinera en så pass hög kvantitet med en så pass hög kvalitet. Det här är allianspolitik när den är som allra bäst. Det innebär att vi lägger riktiga pengar på detta viktiga område när vi faktiskt har möjlighet att göra detta. (Applåder)
Louise Malmström (S)
Anf. 24 Louise Malmström (S)
Herr talman! Vi lägger fler platser och mer pengar till högre kvalitet, Emil. Och vi har samma krav som ni för att skapa en budget som går ihop. Men vi gör lite andra prioriteringar. Emil talar väl om hög utbildning i hela landet och möjligheten att utnyttja distansutbildning. Det tycker jag är spännande och bra. Den öppna utbildningskulturen skapar verkligen fantastiska möjligheter, om man tar till vara dem. Tyvärr har man sett en del nedskärningar när det gäller infrastrukturen för distansutbildningar de senaste åren. Vi har föreslagit en ordentlig, nationell översyn av högskolelandskapet eftersom vi tror att tillväxt och välfärd förutsätter en högre utbildningsnivå i hela landet och hos hela befolkningen, och jag uppfattar att du hade lite samma ingång här. För att ett litet land som Sverige ska kunna leva upp till så höga ambitioner som vi har behöver den nationella politiken för högre utbildning möjliggöra mångfald, variation och olikhet. Vi behöver såväl breda universitet som specialiserade mindre högskolor för att uppfylla kunskapsbehoven och skapa kvalitet i grundutbildning och forskning. Det som har skett de senaste åren är långsamma strypningar av vissa högskolor, utifrån bristfälliga och ibland närmast godtyckliga kriterier. Jag undrar hur du vill att det framtida högskolelandskapet i Sverige ska se ut och varför ni inte vågar säga ja till en sådan översyn som vi föreslår, där man kunde gå på djupet och se vad som är kvalitetskriterier i olika delar av landet, om det eventuellt ska slås samman eller läggas ned - men att man gör det på goda grunder.
Emil Källström (C)
Anf. 25 Emil Källström (C)
Herr talman! Louise Malmström börjar med att hävda att Socialdemokraterna i ännu högre grad än regeringen kan satsa på både högre kvalitet och högre kvantitet. Då får jag tillåta mig att säga, Louise Malmström, att förtroendet är lite naggat i kanten, för detta är inget som ni praktiserade när ni faktiskt hade makten. Vi har bevisat att det går att göra det i praktiken och inte bara när man har - i det här fallet - privilegiet att sitta i opposition. Det har varit ett ständigt återkommande tema från oppositionen de senaste åren att vi ska göra en översyn av det svenska högre utbildningslandskapet. Jag kan känna att det är att göra det lite lätt för sig. Frågan är vad den översynen ska komma fram till och vad som är grunden för den. Jag kan känna att det i viss mån är ett argument som gör det enkelt för oppositionen att opponera sig mot vissa förändringar och säga: Vi vill faktiskt göra en översyn, och efter den kommer allt att bli bra. Innan vi lägger skattepengar på att tillsätta utredare och genomföra översyner är det bra att veta vad man ska komma fram till eller varför man gör det. Men jag kan inte se något tydligt tecken på just detta. Jag ställer mig frågande till varför man ska lägga energi på detta, när det finns så många andra utmaningar att lägga tid, energi och pengar på inom den högre utbildningen.
Louise Malmström (S)
Anf. 26 Louise Malmström (S)
Herr talman! Ibland kan det vara klokt att lägga lite skattepengar på att förbereda reformer i stället för att slänga ur sig dem, skjuta från höften och sedan liksom få ta hand om hur det landar. Vi bejakar förändringar. Men det ska finnas goda argument för vilka förändringar man gör. Om sektorn uppfattar att kvalitetsutvärderingssystemet har stor utvecklingspotential, för att uttrycka det diplomatiskt, och om det får kritik för att det innehåller allvarliga brister och kan leda till bristande förtroende för svensk högre utbildning internationellt, då får det allvarliga konsekvenser. Om då högskolornas resurser fördelas utifrån det kanske man ska se över lite grann vad som är kvalitet. Då kanske det visar sig att Halmstad är bäst på att koppla sina utbildningar till näringslivet, apropå det vi pratade om tidigare om anställbarhet och snabbt ut i arbetslivet, att Högskolan Väst kanske är bäst på breddad rekrytering, vilket också är ett viktigt kriterium, att det kan vara Karlstad som är bäst på att samverka med det omgivande samhället och så vidare. Om man då drar undan förutsättningarna för dem genom långsam strypning - utan att veta riktigt vad man gör och vad man förlorar - då undrar jag om du inte är lite rädd för att man helt enkelt kastar ut barnet med badvattnet.
Emil Källström (C)
Anf. 27 Emil Källström (C)
Herr talman! Det här gör vi hela tiden. Det pågår en ständig översyn. Varje klok regering utvärderar hela tiden genomförda reformer och försöker vässa dem lite mer. Jag tror att svensk högre utbildning i ännu högre grad behöver fokusera på kvalitet oavsett var den finns i landet. Jag tror att vi måste fokusera ännu mer på samverkan med övriga näringslivet. Vi tar viktiga steg vartenda år, varenda gång vi lägger fram en proposition. Senast var det på forskningssidan, där vi satsar mer än någonsin på detta viktiga. Det sker hela tiden, och det är givetvis ingen emot. Men det du vill ha är en lite luddig översyn som låter dig opponera på sådant som händer utan att själv visa korten. Det ser jag inget större behov av. Däremot ska vi absolut, som jag nämnde, fortsätta att höja kvaliteten i hela landet. Vi ska fortsätta att sätta fokus på samverkan och de saker som du nämnde. Där är vi helt överens. Men någon översyn får du presentera lite bättre argument för att jag ska gå med på.
Yvonne Andersson (KD)
Anf. 28 Yvonne Andersson (KD)
Herr talman! Högskolepolitisk debatt är spännande - eller hur? Som sista talare kommer jag ändå att ta upp lite av de stora drag som jag funderade på när jag förberedde den här debatten. Sverige är en kunskapsnation. En allt större andel av svenska ungdomar går vidare till och är i dag inom vårt system för högre utbildning. Den högre utbildningen har två viktiga mål. Det ena är det som vi i huvudsak har uppehållit oss vid i dag: att förbereda inför arbetsmarknaden, att skaffa riktigt kompetenta människor som kan klara av att utveckla och fortsätta på vår arbetsmarknad. Men högskola och universitet har också ett annat mål: det breda bildningsidealet, bildningen som upprätthåller en kultur och ett samhälle inför framtiden. Jag kommer naturligtvis att tala om framtidens arbetsmarknad, som är en viktig del, eftersom den är väldigt kunskapsinriktad. Dagens och morgondagens samhälle kräver medborgare med hög utbildning och god yrkeskompetens - så god yrkeskompetens att man också kan svara mot en flexibilitet i arbetsuppgifter. Dessutom ska vi klara den internationella konkurrensen och skapa ekonomisk tillväxt i ett land som är en kunskapsnation. Då behöver vi också locka studenter med de villkor som gör att just Sverige blir det goda land där man ska studera. Vi har i vårt land länge haft ett alltför teoretiskt utbildningsutbud. Det tilltalar inte alla. Nu har vi äntligen en riktigt bra yrkeshögskola på plats. Vi har följt den under några år och sett att den är populär och har oerhört gott rykte och goda resultat. Den står i sin tur på två ben: den kunskap som ska generera produktion av varor och tjänster men också vetenskap med förankring i forskningsresultat. Det är viktigt att finna vägar för att få in ungdomar på arbetsmarknaden i både praktiska yrken och mer teoretiska yrken. Alla måste ges möjligheter och förutsättningar att utvecklas och komma vidare i livet efter vars och ens förmåga. Därför har Högskoleverket under många år haft ansvar för uppdrag som rör studenter och arbetsmarknad tillsammans, till exempel via examensarbete eller att man har fått arbeta delvis. Från den 1 januari 2013 är det Universitets- och högskolerådet som har det ansvaret. Herr talman! Samhället investerar pengar och kompetens i utbildning, som i sin tur möjliggör att arbetsmarknadens behov av kompetent arbetskraft kan tillgodoses och att individen bildas i vid mening. Studenter i sin tur investerar tid, engagemang och inte minst pengar i en utbildning. Då måste såväl samhället som den enskilde garanteras att utbildningen håller absolut högsta kvalitet. Därför är det tydliggjort att vi i dag har ett högre golv - min kollega Betty Malmberg har på ett föredömligt sätt beskrivit hur det har åstadkommits - för att också kunna visa det gentemot de internationella konkurrenter som svenska universitet har i dag. Utbildningen ska kvalitetsgranskas, och det görs i dag. Den delen vill vi utveckla. Incitamenten har delvis fått kritik periodvis. Men vi vill gärna utveckla det vidare, och från vårt håll är det peer review som vi tror kan bli en framgångsfaktor när det gäller att mäta kvalitet. Det är helt enkelt en metod som innebär att kolleger går in i varandras verksamheter och granskar den. Vi i Alliansen är inte färdiga med allt som rör högskola och universitet. Vi har gjort stora ekonomiska satsningar, och vi har gjort stora förändringar. Vi kommer att fortsätta med dem, vi kommer att ta in de uppföljningsresultat som kommer, och vi kommer att gå framåt sakta på olika områden. När det gäller utbildning för studenter från andra länder välkomnar vi, precis som tidigare, att många får studera i Sverige. I dag får många betala för det, precis som man gör i andra länder. Men vi har ett generöst stipendiesystem som är olika beroende på vilket land man kommer från. Därmed vill vi ta till vara alla de människor och studenter som vill söka sig till Sverige så att de ska få en möjlighet. Men studenter kräver något från utbildningsprogrammen som jag känner att jag gärna vill ta upp här. Vi behöver fler hela utbildningsprogram som ges på ett världsspråk. I Sverige är det engelskan som ligger närmast till hands. Vi har många lärosäten i landet som på ett föredömligt sätt ger kurser och avgränsade delar av utbildningar på engelska. Men vi har fortfarande alltför få som ger hela utbildningsprogram på engelska. Den dag som vi kan ge det kommer det att attrahera många fler studenter från andra länder som vill komma till vårt land. Vi i Alliansen vill öppna upp för dessa möjligheter. Vi vill också betona vikten av att kvaliteten finns hela vägen. Det gäller till exempel forskningen. På ett lärosäte med en bra lärarutbildning är det viktigt att man också har en förankring till den viktiga skolforskningen. Det är därför som vi har lämnat den utbildningsvetenskapliga kommittén med ambitionen att få detta som vetenskapsområde så att hela denna verksamhet nu ska vara möjlig för varje lärosäte. I och med den utökade möjligheten till autonomi som Alliansen har gett lärosätena ger vi förutsättningar för varje lärosäte att på ett självständigt sätt forma sin verksamhet i fråga om innehåll med ökad kvalitet, med en bättre pedagogik och med andra möjligheter som finns. Då ger vi en frihet. Där känner jag att vi skiljer oss från oppositionen som hela tiden tror att vi i detta rum, eller åtminstone på andra sidan vattnet, kan avgöra hur pedagogiken ska vara och hur man ska ta till sig forskning och annat. Ett viktigt konkurrerande medel för oss i Sverige när det gäller våra lärosäten, utöver att ge program på engelska och utöver att ge de förmånliga villkor som utländska studenter har, är själva boendet. Där tror jag att vi har mycket mer att göra, och där arbetar regeringen febrilt. Boendet är en central del av vår tillvaro, oavsett om man är student från Sverige eller från något annat land. Bostadsbristen är ett problem. Det är särskilt bekymmersamt när någon har fått en utbildningsplats och inte kan ordna med boende. Inför varje terminsstart brukar bostadsbristen för studerande vara ytterst påtaglig. År 2010 beslutades det om ett pilotprojekt beträffande andrahandsuthyrning av bostäder som vissa lärosäten - de största - får ägna sig åt. Stockholms universitet har gjort det. Detta projekt ska utvärderas 2014. Naturligtvis kan många av oss tycka att detta system borde införas redan nu. Behövs det egentligen en utvärdering? Men så är det sagt, och vi hoppas på ett bra resultat av denna utvärdering. Förmodligen kommer detta att kunna permanentas. Det är åtminstone min och många andras förhoppning. Sedan finns det naturligtvis andra möjligheter att klara studentboendet. Man kan låta universiteten själva få bygga studentbostäder och kanske ge ytterligare gynnsamma villkor för studentkårernas egna bolag. Det gäller att få en byggare som kanske bygger upp ett campus. Det blir ett långt kontrakt, och man hyr ut till studenter. Det görs bland annat på Linköpings universitet, och Lunds universitet diskuterar denna lösning. Vi måste också diskutera och underlätta regelverket. Där har regeringen gett Boverket i uppdrag att rensa i regelverket. Endast regler som påverkar människors hälsa och säkerhet ska anses självklara. Regeringen gör mycket på detta område, och mer kommer att göras. Slutligen vill jag återigen säga att vi aldrig ska låta debatten om högskola och universitet enbart - även om det är en mycket viktig del - handla om den direkta användningen av utbildningen i arbetslivet. Universitet och lärosäten har en stor betydelse för hela vårt samhälle och för hela vår kultur när det gäller bildning i vid mening. Därför har Alliansen satsat ett rejält anslag på humaniora och samhällsvetenskap. Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Beslut, Genomförd

Beslut: 2013-03-20
Förslagspunkter: 8, Acklamationer: 3, Voteringar: 5

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Övergripande högskolefrågor

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2012/13:Ub213 yrkandena 1-3, 2012/13:Ub233 yrkandena 2 och 3, 2012/13:Ub280, 2012/13:Ub379 yrkandena 1 och 2, 2012/13:Ub459 yrkandena 1-3 och 2012/13:Ub496 yrkandena 1, 6, 7, 11 och 12.
      • Reservation 1 (S)
      • Reservation 2 (MP)
      • Reservation 3 (SD)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (S)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S193018
      M950012
      MP00241
      FP18006
      C19004
      SD00191
      KD18001
      V10153
      Totalt152935846
      Ledamöternas röster
    2. Inrättande av nya utbildningar m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2012/13:Kr245 yrkande 7, 2012/13:Kr320 yrkandena 33 och 34, 2012/13:Ub221 och 2012/13:Ub269 yrkande 2.
      • Reservation 4 (S)
      • Reservation 5 (MP)
    3. Framtida förstärkningar av vissa utbildningar och lärosäten

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2012/13:Ub267, 2012/13:Ub290, 2012/13:Ub344, 2012/13:Ub360, 2012/13:Ub451, 2012/13:Ub506 och 2012/13:N371 yrkandena 3 och 6.
      • Reservation 6 (SD)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 6 (SD)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S940018
      M960011
      MP24001
      FP18006
      C19004
      SD01901
      KD18001
      V16003
      Totalt28519045
      Ledamöternas röster
    4. Lärarutbildningens innehåll m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2012/13:So595 yrkandena 1 och 6, 2012/13:Ub204, 2012/13:Ub262, 2012/13:Ub281 yrkande 4, 2012/13:Ub338, 2012/13:Ub408 yrkande 2, 2012/13:Ub411, 2012/13:Ub416, 2012/13:Ub461, 2012/13:Ub462 och 2012/13:Ub516 yrkande 8.
      • Reservation 7 (MP)
      • Reservation 8 (SD)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 7 (MP)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S940018
      M960011
      MP02401
      FP18006
      C19004
      SD00191
      KD18001
      V14113
      Totalt259252045
      Ledamöternas röster
    5. Lärarlyftet för genuspedagoger

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2012/13:Ub212 yrkande 5.
      • Reservation 9 (MP, V)
    6. Förändring av meritpoängssystemet

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2012/13:Ub494 yrkande 18.
      • Reservation 10 (S, MP, V)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 10 (S, MP, V)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S094018
      M960011
      MP02302
      FP17007
      C19004
      SD18002
      KD18001
      V01603
      Totalt168133048
      Ledamöternas röster
    7. Breddad rekrytering, tillträde och studentfrågor

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2012/13:Ub276, 2012/13:Ub294, 2012/13:Ub374, 2012/13:Ub496 yrkandena 8-10 och 13, 2012/13:Ub503 yrkandena 1 och 4 samt 2012/13:A393 yrkande 8.
      • Reservation 11 (S)
      • Reservation 12 (MP)
      • Reservation 13 (SD)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 11 (S)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S094018
      M960011
      MP00241
      FP18006
      C19004
      SD00191
      KD18001
      V11413
      Totalt1521084445
      Ledamöternas röster
    8. Motioner som bereds förenklat

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2012/13:Ju375 yrkande 3, 2012/13:So583 yrkande 1, 2012/13:Ub224, 2012/13:Ub245, 2012/13:Ub251, 2012/13:Ub272, 2012/13:Ub274, 2012/13:Ub275, 2012/13:Ub282, 2012/13:Ub285, 2012/13:Ub305, 2012/13:Ub309, 2012/13:Ub315, 2012/13:Ub333, 2012/13:Ub343, 2012/13:Ub348, 2012/13:Ub378, 2012/13:Ub388, 2012/13:Ub402, 2012/13:Ub410, 2012/13:Ub425, 2012/13:Ub430 yrkande 2, 2012/13:Ub437, 2012/13:Ub484 yrkande 1, 2012/13:Ub487, 2012/13:Ub499, 2012/13:Ub505, 2012/13:Ub512 och 2012/13:Ub513.