Höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador
Betänkande 1994/95:LU25
Lagutskottets betänkande
1994/95:LU25
Höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador
Innehåll
1994/95 LU25
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1994/95:134 om höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador. I propositionen föreslås att det högsta ersättningsbelopp för atomskador som innehavaren av en atomanläggning i Sverige ansvarar för skall höjas från 1,2 miljarder kronor till 175 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR), vilket motsvarar omkring 1,925 miljarder kronor. Detta ansvarsbelopp skall fortsättningsvis anges i beräkningsenheten SDR. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995. Vidare behandlas fyra motioner som väckts med anledning av propositionen, sex motioner som väckts under den allmänna motionstiden i år samt tre motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1993/94.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och avstyrker bifall till motionerna. Till betänkandet har fogats tre reservationer (c, v och mp).
Propositionen
I proposition 1994/95:134 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45).
Lagförslaget har fogats till betänkandet som bilaga 1.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:134
1994/95:L21 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i atomansvarighetslagen (1968:45) i enlighet med vad i motionen anförts om obegränsat ekonomiskt ansvar för atomanläggningsinnehavare i förhållande till innehavarens totala betalningskapacitet.
1994/95:L22 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar höja anläggningshavarnas ansvarsbelopp till 2 700 000 000 kr (248 miljoner SDR) per atomolycka,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur ansvarsbeloppen successivt skall höjas fram till år 2010 så att anläggningshavarna tar hela kostnadsansvaret.
1994/95:L23 av Dan Ericsson m.fl. (kds) vari yrkas
1. att anläggningshavarnas ansvarsbelopp tills vidare höjs till ett belopp motsvarande 248 miljoner SDR (2,7 miljarder kronor) per atomolycka,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av ett obegränsat ansvar för anläggningshavare vid atomolyckor.
1994/95:L24 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av samråd med våra grannländer i atomansvarighetsfrågan,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådant tillägg till atomansvarighetslagen (1968:45) att för innehavaren av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt denna lag full kostnadsersättning för skador utanför Sveriges gränser, vållade av atomolycka.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:N410 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kärnkraftsindustrin skall ta hela försäkringsansvaret för sin verksamhet.
1993/94:N418 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen beslutar om ändring i 17 § atomansvarighetslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:N423 av Dan Ericsson i Kolmården m.fl. (kds) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av atomansvarighetslagens regler för kärnkraftverkens innehavares skadeståndsansvar vid kärnkraftsolyckor.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L605 av Eva Eriksson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen på en höjning av ersättningsansvaret enligt atomansvarighetslagen.
1994/95:L606 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i 17 § atomansvarighetslagen (1968:45) i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen, om hemställan 1 faller, hos regeringen begär förslag om ändring i enlighet med vad som anförts i motionen men med ansvarsbeloppet 8 500 000 000 kr.
1994/95:N403 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av atomansvarighetslagens regler för skadeståndsansvaret vid kärnkraftsolyckor för kärnkraftverkens innehavare.
1994/95:N432 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen beslutar att den svenska kärnkraftsindustrin skall ha ett obegränsat skadeståndsansvar för sin verksamhet enligt vad som anförts i motionen.
1994/95:N434 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kärnkraften skall bära sina egna försäkringskostnader.
1994/95:N451 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olycksgarantin vid en kärnkraftsolycka.
Utskottet
Internationella bestämmelser om ansvarighet för skador som orsakats av atomolyckor finns i en år 1960 i Paris avslutad konvention om skadeståndsansvar på atomenergins område (Pariskonventionen). Konventionen jämte ett år 1963 avslutat tilläggsprotokoll trädde i kraft år 1968. Pariskonventionen i sin lydelse enligt tilläggsprotokollet har ratificerats av Sverige jämte 13 andra västeuropeiska stater.
Enligt Pariskonventionen är innehavaren av en atomanläggning ansvarig för skador som uppkommer i samband med driften av anläggningen oberoende av vållande, dvs. på objektiv grund. Ansvaret skall vara begränsat till visst belopp för varje olycka och vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.
År 1963 avslutades i Bryssel en konvention om supplerande statsansvar. Konventionen, som i det följande benämns tilläggskonventionen, är ett komplement till Pariskonventionen. Tilläggskonventionen jämte ett år 1964 avslutat tilläggsprotokoll trädde i kraft 1974 och har tillträtts av elva av Pariskonventionens stater. Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av frågan om ersättning av statsmedel vid stora olyckor. Enligt tilläggskonventionen utgår supplerande ersättning av statsmedel i den mån ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersättning åt de skadelidande. Ersättningssystemet verkar i flera steg. Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det första steget. Eftersom ansvaret kan variera i de olika konventionsstaterna, skall i ett andra steg den stat där innehavarens anläggning är belägen bidra till att täcka skadorna upp till ett visst belopp. I det tredje steget skall de stater som är anslutna till tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater) därutöver vid behov gemensamt betala efter en särskilt angiven beräkningsgrund.
År 1982 antog OECD:s råd ett tilläggsprotokoll till Pariskonventionen och ett särskilt tilläggsprotokoll till tilläggskonventionen. Protokollen innebär bl.a. den ändringen att den maximala ersättning som kan utgå av statsmedel höjts och att samtliga beloppsgränser numera uttrycks i särskilda dragningsrätter. Tilläggsprotokollen har tillträtts av Sverige.
De beloppsgränser som gäller enligt de två konventionerna jämte de båda tilläggsprotokollen är följande. Den stat vari den skadevållande anläggningen är belägen ansvarar enligt ersättningssystemets andra steg sammanlagt med ett belopp av högst 175 miljoner SDR (ca 1,925 miljarder svenska kronor). Till tredje steget, som löper i intervallet mellan 175 miljoner SDR och 300 miljoner SDR, och alltså uppgår till 125 miljoner SDR, skall Brysselstaterna gemensamt betala enligt en särskild formel.
Bestämmelser om ansvar för atomskador finns för svensk del i atomansvarighetslagen (1968:45). Till grund för lagen ligger Pariskonventionen och tilläggskonventionen jämte tilläggsprotokollen.
Reglerna i atomansvarighetslagen innebär att atomanläggningsinnehavaren -- efter en ändring som trädde i kraft den 1 januari 1992 -- svarar med ett belopp på 1,2 miljarder kronor för varje olycka. Tidigare gällde en gräns på 800 miljoner kronor. Ansvaret skall vara täckt av en obligatorisk försäkring, som skall motsvara 120 % av ansvarsbeloppet, eller av någon annan ekonomisk garanti. Den högsta sammanlagda ersättning som för närvarande utgår enligt lagen (första--tredje steget) är i enlighet med tilläggskonventionsbestämmelserna begränsad till 300 miljoner SDR eller ca 3,3 miljarder kronor per olycka. Gränsen mellan andra och tredje steget har inte tagits in i atomansvarighetslagen, eftersom gränsdragningen har betydelse endast för det inbördes förhållandet mellan konventionsstaterna.
Utöver de nämnda, av konventionerna föranledda reglerna om betalningsansvar, har i atomansvarighetslagen förts in ett fjärde steg som innebär ett civilrättsligt ansvar för svenska staten. Gränsen för statsansvaret är satt så att det sammanlagda beloppet som står till förfogande för dem som lider skada på grund av driften av en atomanläggning uppgår till 3 miljarder kronor per olycka. För ansvaret enligt detta fjärde steg gäller vissa i atomansvarighetslagen närmare angivna inskränkningar.
Av 33 § atomansvarighetslagen följer vidare att i de fall ersättningsbeloppen enligt lagen inte räcker till för att uppkomna skador skall kunna ersättas fullt ut kan ytterligare gottgörelse utgå av statsmedel. Grunderna för sådan ersättning skall fastställas genom särskild lagstiftning, varför någon förutbestämd nivå inte finns.
Pariskonventionen jämte de olika tilläggen syftar till en regional reglering i Västeuropa av atomansvarighetsfrågorna. Ett mera världsomfattande syfte har den atomansvarighetskonvention som antogs vid en konferens i Wien år 1963 och som utarbetats inom IAEA (International Atomic Energy Agency). Wienkonventionen har hittills tillträtts av 24 stater. Liksom Pariskonventionen föreskriver Wienkonventionen ett strikt ansvar för anläggningshavaren. De båda konventionerna överensstämmer i många avseenden, men det finns också åtskilliga skillnader mellan dem. Sverige har inte tillträtt Wienkonventionen av främst den anledningen att ett tillträde till både den och Pariskonventionen skulle medföra rättstekniska problem som inte vägdes upp av Sveriges intresse att tillträda Wienkonventionen (se prop. 1968:25 med förslag till atomansvarighetslag m.m. s. 58 f.).
År 1988 tillkom i Wien ett protokoll som länkar samman Wien- och Pariskonventionerna. Protokollet har hittills undertecknats av ett tjugotal stater, däribland av Danmark, Finland, Norge och Sverige. Genom protokollet utvidgas tillämpningsområdet för de båda konventionerna på så sätt att ansvaret enligt den ena konventionen gäller också till förmån för de skadelidande i stater som är anslutna till det andra konventionssystemet. I protokollet har intagits en lagvalsregel som anger vilken av konventionerna som skall tillämpas vid varje särskilt skadefall. Riksdagen beslutade hösten 1991 att godkänna det gemensamma protokollet rörande tillämpningen av Wienkonventionen och Pariskonventionen (prop. 1991/92:31, LU12).
Inom IAEA påbörjades år 1989 ett arbete med en revision av Wienkonventionen. Arbetet bedrivs sedan 1990 av IAEA:s ständiga utskott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor. Enligt uppgift har det ständiga utskottet rekommenderat IAEA att anordna en konferens för revision av Wienkonventionen under första halvåret 1996.
OECD:s särskilda atomenergiorgan NEA (Nuclear Energy Agency) har år 1990 rekommenderat de stater som är anslutna till Pariskonventionen att sätta upp som mål att de i möjlig mån skall höja de belopp med vilket anläggningshavaren skall ansvara till minst 150 miljoner särskilda dragningsrätter eller ca 1,2 miljarder svenska kronor. NEA har också rekommenderat staterna att överväga ett förenklat system för att anpassa ansvarsbeloppet för anläggningshavaren till kapaciteten på försäkringsmarknaden.
I propositionen föreslår regeringen nu att anläggningshavarnas ansvarsbelopp höjs till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR -- motsvarande 1,925 miljarder kronor -- per atomolycka. Detta belopp skall fortsättningsvis anges i beräkningsenheten SDR. Ansvarsbeloppet såvitt gäller obestrålat uran bör enligt förslaget också anges i SDR och lämpligen sättas till 10 miljoner SDR, vilket med dagens värde på dragningsrätten endast innebär en smärre höjning av ersättningsansvaret för obestrålat uran.
Förslaget innebär enligt propositionen att den ökade kapaciteten på försäkringsmarknaden nu tas i anspråk främst för en höjning av de ansvarsbelopp som åvilar en atomanläggnings innehavare. Det ökade ansvarsbeloppet kan komma att inverka på den framtida kapaciteten för sakförsäkringarna. Höjningen innebär dock inte att några avgörande försämringar inträder för gällande sakförsäkringar eller att den av annat skäl inte kan bäras av industrin.
Samtliga motionsyrkanden innefattar olika långt gående krav på en ytterligare höjning av anläggningshavarnas skadeståndsansvar.
Flera motionsyrkanden går ut på att anläggningshavarna skall bära det totala ansvaret. I motion 1993/94:N423 av Dan Ericsson i Kolmården m.fl. (kds) (yrkande 4) och i motion 1994/95:L23 av Dan Ericsson m.fl. (kds) (yrkande 2) begärs tillkännagivande om ändringar i atomansvarighetslagen som skall innebära ett obegränsat skadeståndsansvar för ägarna till kärnkraftverk och i motion 1994/95:N432 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen skall besluta att kärnkraftsindustrin skall ha ett obegränsat skadeståndsansvar för sin verksamhet (yrkande 7). Samma tankar förs fram i motion 1994/95:N403 av Alf Svensson m.fl. (kds), i vilken motionärerna begär tillkännagivande om att atomansvarighetslagens ansvarstak för kärnkraftsindustrin bör höjas till ett belopp som motsvarar vad en olycka faktiskt skulle kosta (yrkande 3). Såsom motion 1994/95:N434 av Birger Schlaug m.fl. får förstås önskar motionärerna fullt ansvar för anläggningshavarna. Motionärerna begär nämligen tillkännagivande om att kärnkraften skall bära sina egna försäkringskostnader (yrkande 41). Slutligen begärs i motion 1993/94:N410 av Rolf L Nilson m.fl. (v) att riksdagen skall besluta att kärnkraftsindustrin skall ta ett helt och odelat kostnadsansvar för sin verksamhet, inbegripet kostnadsrisken vid en kärnkraftskatastrof (yrkande 6).
I motion 1994/95:L22 av Tanja Linderborg m.fl. (v) yrkas att riksdagen beslutar att anläggningshavarnas ansvarsbelopp skall höjas så att det motsvarar den högsta ansvarsgräns som gäller i Europa, 2,7 miljarder kronor (yrkande 1). Samma yrkande förs fram i motion 1994/95:L23 av Dan Ericsson m.fl. (kds) (yrkande 1).
I motion 1994/95:L22 av Tanja Linderborg m.fl. begärs vidare att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om hur ansvarsbeloppen skall höjas successivt fram till år 2010, så att anläggningshavarna tar hela kostnadsansvaret (yrkande 2).
I motion 1994/95:L21 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs att anläggningshavarens ansvar utökas så att den begränsas endast av anläggningshavarens totala betalningskapacitet, beräknad inte bara på den aktuella anläggningen, utan även på eventuella ägarkoncerner. Även i motion 1993/94:N418 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs en ansvarsnivå i linje med den totala betalningskapaciteten (yrkande 6). I motion 1994/95:L605 av Eva Eriksson (fp) framhålls att en kärnkraftsanläggning är sakförsäkrad för ca 10 miljarder kronor. Motionären anser att anläggningshavarnas skadeståndsansvar bör höjas och att detta bör ske så att i ett inledande skede miljö och hälsa värderas lika högt som en anläggning och begär tillkännagivande om en sådan inriktning.
Ett förslag om höjning av atomansvarighetslagens ansvarsgräns för anläggningshavarna till 1 000 miljarder kronor begärs i motion 1994/95:L606 av Birger Schlaug m.fl. (mp) (yrkande 1). Vid avslag på yrkande 1 begär motionärerna att ansvarsgränsen bestäms till 8,5 miljarder kronor (yrkande 2).
I motion 1994/95:L24 av Birger Schlaug m.fl. (mp) kritiseras regeringen för att propositionsförslaget inte innehåller särskilda regler om ersättning till drabbade grannländer. Motionärerna begär tillkännagivande om vikten av samråd med grannländerna i atomansvarighetsfrågor (yrkande 1). Vidare begärs att regeringen skall återkomma med lagförslag som innebär fullt skadeståndsansvar för anläggningshavare när det gäller skador utanför Sveriges gränser vållade av atomolycka (yrkande 2).
I motion 1994/95:N451 av Berndt Ekholm m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om att olycksgarantin bör höjas och att Sverige bör verka internationellt för detta (yrkande 4).
Med anledning av motionerna vill utskottet understryka att det självfallet är angeläget att skadeståndsreglerna på atomansvarighetsområdet är utformade så att de som drabbas av en olycka inom kärnkraftsindustrin får full ersättning för sina skador. Vid varje olycka svarar, som ovan nämnts, svenska staten och anläggningshavaren gemensamt för skadeståndsanspråk på tillhopa 3 miljarder kronor och svenska staten, gemensamt med övriga Brysselstater, i intervallet 1,925 miljarder--3,3 miljarder kronor. Atomansvarighetslagen medger dessutom att skadestånd i särskilda fall utgår med belopp som överstiger de i lagen angivna gränserna. Grunderna för ersättningen skall då fastställas genom lagstiftning. Beträffande svenska statens särskilda ansvar har utskottet åtskilliga gånger tidigare uttalat sig till förmån för en höjning av beloppsgränsen och utgått från att regeringen skulle ta upp frågan (se senast bet. 1991/92:LU29). I den nu aktuella propositionen sägs att den senaste tidens ekonomiska utveckling och därmed värdet på den särskilda dragningsrätten har lett till att maximibeloppet enligt tilläggskonventionen i dag överstiger vad som kan betalas ut enligt det extra statsansvaret i 31 a § atomansvarighetslagen. Det extra statsansvaret kan därmed sägas ha förlorat sin betydelse.
Enligt vad som vidare anges i propositionen är frågan om omfattningen och utformningen av ett statsansvar för atomskador föremål för uppmärksamhet i arbetet inom IAEA:s utskott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor. Resultatet av det arbetet anses kunna få betydelse för svensk del och kan därför enligt regeringen vara ett skäl för att vänta med att ta ställning till frågan om ändringar av det särskilda statsansvaret. Därtill kommer att Energikommissionen (dir. 1994:67) som en uppgift har att uppmärksamma förutsättningarna för en utveckling av ersättningsansvaret i internationellt sammanhang. Kommissionen skall ha slutfört sitt arbete i september 1995. Detta kan enligt regeringen vara ytterligare ett skäl att något avvakta innan ändringar övervägs beträffande statsansvaret. Utskottet har i och för sig inget att erinra mot det anförda men vill betona att det är angeläget att regeringen tar initiativ till ändring i atomansvarighetslagen i förevarande hänseende så snart det föreligger ett tillfredsställande beslutsunderlag.
Vad sedan gäller den i detta ärende centrala frågan om skadeståndsansvaret för innehavare av kärnkraftsanläggningar vill utskottet -- i linje med vad som tidigare anförts vid behandlingen av likartade motionsyrkanden (se senast bet. 1992/93:LU39) -- som sin grundinställning uttala att ansvaret för atomskador i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu lagt fram förslag om en höjning av beloppsgränsen för anläggningshavarens ansvar. Förslaget innebär att ett större ekonomiskt ansvar lyfts över på kärnkraftsindustrin och ligger därmed i linje med tankegångarna i motionerna. Som utskottet tidigare har framhållit torde det emellertid inte vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna ett obegränsat ansvar. Att Sverige skulle lämna konventionen och därmed ställa sig utanför det ersättningssystem som gäller i Västeuropa bör inte komma i fråga. Svensk lagstiftning måste därför bibehålla en begränsning av ansvarighetsbeloppet. Av väsentlig betydelse för frågan om var gränsen för anläggningshavarens ansvar skall dras blir därför möjligheten att täcka ansvarigheten genom försäkringar eller andra ekonomiska garantier. Av propositionen framgår att kapaciteten på försäkringsmarknaden för närvarande medger att ett belopp på 175 miljoner SDR, motsvarande ca 1,925 miljarder kronor, ansvarsförsäkras med bibehållande av egendomsskyddet för kärnkraftsindustrin. Det bör därvid beaktas att försäkringen enligt 23 § atomansvarighetslagen som regel måste tecknas så att den motsvarar 120 % av ansvarighetsbeloppet.
På grund av det anförda tillstyrker utskottet att den föreslagna lagändringen genomförs. Samtidigt vill utskottet ånyo understryka vikten av att regeringen noga följer utvecklingen på området och efter hand som förhållandena medger ett ytterligare ökat skadeståndsansvar för anläggningshavarna återkommer med förslag till riksdagen i saken. Utskottet utgår från att regeringen därvid verkar för att även framtida kapacitetsökningar på försäkringsmarknaden -- i linje med vad riksdagen tidigare uttalat (se bet. 1991/92:LU12) -- främst kommer att ställas till förfogande för höjningar av ansvarsförsäkringarna och därmed också möjliggöra en höjning av det belopp med vilket anläggningshavaren svarar. I sammanhanget vill utskottet också framhålla det angelägna i att regeringen även verkar på det internationella planet och tar till vara de möjligheter som finns till förbättringar av ansvarssystemet vid atomskador.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motionerna inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till samtliga motioner.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande atomansvarighetslagen att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:LU22 yrkande 1 och 1994/95:L23 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45), res. 1 (v) - delvis
2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N410 yrkande 6, 1993/94:N418 yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4, 1994/95:L605, 1994/95:L606, 1994/95:N403 yrkande 3, 1994/95:N432 yrkande 7, 1994/95:N434 yrkande 41, 1994/95:N451 yrkande 4, 1994/95:L21, 1994/95:L22 yrkande 2, 1994/95:L23 yrkande 2 samt 1994/95:L24. res. 1 (v) - delvis res. 2 (c) res. 3 (mp)
Stockholm den 6 april 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s) och Eva Björne (m).
Reservationer
1. Atomansvarighetslagen (mom. 1) och Framtida höjning av beloppsgränsen m.m. (mom. 2)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Vad sedan gäller" och slutar med "samtliga motioner" bort ha följande lydelse:
Vad sedan gäller den i detta ärende centrala frågan om skadeståndsansvaret för innehavare av kärnkraftsanläggningar vill utskottet -- i linje med vad som tidigare anförts vid behandlingen av likartade motionsyrkanden (se senast bet. 1992/93:LU39) -- som sin grundinställning uttala att ansvaret för atomskador i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin. I enlighet med detta synsätt är den självklara ståndpunkten att anläggningshavarnas skadeståndsansvar borde vara obegränsat. Att införa ett sådant ansvar omedelbart är enligt utskottets mening i och för sig önskvärt men praktiskt omöjligt, eftersom det skulle förorsaka ett sammanbrott för landets energiförsörjning, vilket i sin tur skulle innebära förödande ekonomiska och ekologiska problem.
I den föreliggande situationen bör emellertid den största möjliga höjningen av ansvarsbeloppet göras. Det är utskottets bestämda uppfattning att även den svenska försäkringsmarknaden kan klara att återförsäkra ett ansvarsbelopp i nivå med den högsta ansvarsgräns som gäller i Europa, motsvarande 2,7 miljarder kronor (248 miljoner SDR). Utskottet tillstyrker därmed bifall till motion 1994/95:L22 yrkande 1.
Vidare bör enligt utskottets mening regeringen återkomma till riksdagen med förslag om hur ansvarsbeloppet successivt skall höjas fram till år 2010 med sikte på att anläggningshavarnas ansvar skall vara obegränsat. Detta bör riksdagen med bifall till motion 1994/95:L22 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande atomansvarighetslagen att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L22 yrkande 1 och 1994/95:L23 yrkande 1 och med anledning av propositionen antar av reservanten i bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m. att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L22 yrkande 2 och med anledning av motionerna 1993/94:N410 yrkande 6, 1993/94:N418 yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4, 1994/95:L605, 1994/95:L606, 1994/95:N403 yrkande 3, 1994/95:N432 yrkande 7, 1994/95:N434 yrkande 41, 1994/95:L21 och 1994/95:L23 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1994/95:N451 yrkande 4 och 1994/95:L24 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Framtida höjning av beloppsgränsen m.m. (mom. 2)
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "På grund av det anförda" och slutar med "samtliga motioner" bort ha följande lydelse:
På grund av det anförda tillstyrker utskottet att den föreslagna lagändringen genomförs. Utskottet vill emellertid särskilt peka på att ansvarsreglerna inte är så utformade att de fungerar i ett marknadsekonomiskt sammanhang. Lagstiftningens huvudsyfte är -- och måste givetvis vara -- att tillgodose allmänhetens behov i händelse av en kärnkraftsolycka, men det är enligt utskottets uppfattning inte en rimlig ordning att detta syfte inte kan uppnås utan att reglerna samtidigt innebär att kärnkraften subventioneras på bekostnad av andra energikällor. Utgångspunkten borde i stället vara att det är kärnkraftsindustrin och inte allmänheten som skall bära kostnaderna vid en eventuell olycka. I enlighet med det synsättet borde anläggningshavarens ansvar täcka de reella konstnaderna för det ekonomiska skadeståndsansvaret och följaktligen vara obegränsat. Det är dock uppenbart att det inte är möjligt för anläggningshavaren att försäkra sig för ett så omfattande ansvar. Utskottet nödgas därför acceptera att lagen anger en övre gräns för ansvaret, förutsatt att denna gräns fortlöpande anpassas så att försäkringsmarknadens totala kapacitet på området tas i anspråk. Därutöver måste staten liksom nu stå för de ersättningsbelopp som följer av Sveriges åtaganden enligt Paris- och tilläggskonventionerna.
Med utgångspunkt i den av utskottet förordade principen om anläggningshavarens obegränsade ansvarighet är det inte tillfredsställande att ansvaret som nu är fallet helt upphör vid den beloppsnivå där statsansvaret tar vid, dvs. vid gränsen för försäkringsmarknadens kapacitet. Denna ordning innebär nämligen i praktiken att anläggningshavarens totala tillgångar i vart fall inte direkt berörs om en olycka skulle inträffa. I stället får det allmänna ta det ekonomiska ansvaret för den del av skadorna som ligger utanför den försäkringsbara sfären.
För skador över den beloppsnivå som följer av Sveriges konventionsförpliktelser bör ägaren av en kärnkraftsanläggning därför enligt utskottets mening ansvara även med de ytterligare tillgångar som han förfogar över. Ett sådant ansvar bör inte blott omfatta den aktuella anläggningens eventuella restvärde jämte utfallande sakförsäkringsersättning utan även avse ägarens totala betalningskapacitet, dvs. det ekonomiska värdet av samtliga tillångar. Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag med den innebörden. Utskottet förordar således med bifall till motion 1994/95:L21 och med anledning av motion 1993/94:N418 yrkande 6 att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i atomansvarighetslagen att anläggningshavare åläggs ett skadeståndsansvar som omfattar den totala betalningskapaciteten. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m. att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L21 och med anledning av motionerna 1993/94:N410 yrkande 6, 1993/94:N418 yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4, 1994/95:L605, 1994/95:L606, 1994/95:N403 yrkande 3, 1994/95:N432 yrkande 7, 1994/95:N434 yrkande 41, 1994/95:L22 och 1994/95:L23 samt med avslag på motionerna 1994/95:N451 yrkande 4 och 1994/95:L24 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Framtida höjning av beloppsgränsen m.m. (mom. 2)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Vad sedan gäller" och slutar med "samtliga motioner" bort ha följande lydelse:
Vad sedan gäller den i detta ärende centrala frågan om skadeståndsansvaret för innehavare av kärnkraftsanläggningar vill utskottet som sin grundinställning framhålla att ansvaret för atomskador skall bäras av kärnkraftsindustrin och inte av allmänheten. Den gällande ordningen med ansvarstak för anläggningarnas ägare innebär att kärnkraften subventioneras på bekostnad av andra energikällor. Om strikt marknadsekonomiska principer skulle gälla även för kärnkraftsindustrin, skulle den tvingas att avveckla sig själv. Ansvarsreglernas utformning är således ett av flera sätt att med konstlade medel hålla kärnkraftsindustrin under armarna.
Det kan noteras att i Tyskland gäller sedan länge att anläggningshavaren har ett skadeståndsansvar upp till 500 miljoner DM, vilket skall vara garanterat. Därutöver har anläggningshavaren gentemot tyska medborgare ett obegränsat ansvar som dock inte behöver vara garanterat.
Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att regeringen nu föreslår endast en blygsam ökning av anläggningshavarnas skadeståndsansvar. Det är enligt utskottets mening oacceptabelt att fastställa ett ansvarstak med utgångspunkt i en uppgiven kapacitet på försäkringsmarknaden i stället för att relatera ansvaret till en faktisk riskbedömning eller en uppskattning av kostnaderna vid en eventuell olycka.
Kärnkraftsindustrin disponerar ett utrymme på ca 10 miljarder kronor per reaktor i egen skadeförsäkring. Denna diskrepans mellan anläggningshavarnas ansvar för den egna anläggningen och ansvaret mot enskilda skadelidande vid en kärnkraftsolycka är stötande. Enligt utskottets mening finns det en kapacitet på försäkringsmarknaden som är betydligt större än vad regeringen har antagit. Denna kapacitet, som uppgår till ca 8,5 miljarder kronor, bör utnyttjas. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ändring i atomansvarighetslagen i enlighet härmed. Till följd av det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion 1994/95:L606 yrkande 2.
Utskottet vill vidare framhålla vikten av att samråd sker med våra grannländer i atomansvarighetsfrågor. Kringliggande länder kan drabbas mycket hårt av en kärnkraftsolycka, och de skadestånd som då betalas ut är otillräckliga.
Det kan noteras att särskilt Danmark har reagerat på det otillräckliga ansvarsbeloppet såväl enligt nu gällande regler som enligt regeringens förslag. Det danska Folketingen har krävt dels full ersättning för skador i Danmark som vållas av en svensk kärnkraftsolycka, dels samråd med den svenska regeringen i denna fråga. I regeringens förslag sägs ingenting om ersättning till drabbade grannländer, och enligt den danska regeringen har något samråd inte förekommit. Riksdagen har varken informerats om det danska önskemålet om samråd eller Sveriges reaktion på framställningen härom. Detta är enligt utskottets mening anmärkningsvärt, särskilt mot bakgrund av det bilaterala avtal som Sverige och Danmark undertecknade i oktober 1986 om informationsutväxling gällande kärntekniska anläggningar. Det är också illavarslande för Sveriges relationer till grannländerna. Till följd av det anförda förordar utskottet med bifall till motion 1994/95:L24 yrkande 1 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om vikten av samråd med våra grannländer i atomansvarighetsfrågor samt med bifall till motion 1994/95:L24 yrkande 2 att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett tillägg till atomansvarighetslagen av innebörden att innehavaren av en atomanläggning i Sverige bär ett obegränsat skadeståndsansvar med avseende på skador utanför Sveriges gränser, vållade av en atomolycka.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m. att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L606 yrkande 2 och 1994/95:L24 och med anledning av motionerna 1993/94:N410 yrkande 6, 1993/94:N418 yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4, 1994/95:L605, 1994/95:L606 yrkande 1, 1994/95:N403 yrkande 3, 1994/95:N432 yrkande 7, 1994/95:N434 yrkande 41, 1994/95:L21, 1994/95:L22 och 1994/95:L23 samt med avslag på motion 1994/95:N451 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Propositionens lagförslag Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)
Bilaga 1
Reservantens lagförslag Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45) Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag 17 §
För innehavaren av en För innehavaren av en atomanläggning i Sverige atomanläggning i Sverige är ansvaret enligt denna är ansvaret enligt denna lag begränsat till ett lag begränsat till ett belopp motsvarande 175 belopp motsvarande 248 miljoner särskilda miljoner särskilda dragningsrätter för dragningsrätter för varje atomolycka. Såvitt varje atomolycka. Såvitt gäller en anläggning gäller en anläggning för enbart för enbart framställning, behandling framställning, behandling eller förvaring av eller förvaring av obestrålat uran är obestrålat uran är ansvaret dock begränsat ansvaret dock begränsat till ett belopp motsvarande 10 till ett belopp motsvarande 10 miljoner särskilda miljoner särskilda dragningsrätter för dragningsrätter för varje olycka. Detsamma varje olycka. Detsamma gäller i fråga om gäller i fråga om atomolyckor som uppkommer atomolyckor som uppkommer under transport av sådant under transport av sådant uran. För innehavaren av en uran. För innehavaren av en atomanläggning utanför atomanläggning utanför Sverige bestäms Sverige bestäms ansvarsbeloppet enligt ansvarsbeloppet enligt anläggningsstatens lag. I anläggningsstatens lag. I fråga om en atomolycka som fråga om en atomolycka som inträffar under transport inträffar under transport av atomsubstans avser av atomsubstans avser anläggningshavarens ansvar anläggningshavarens ansvar enligt denna lag för andra enligt denna lag för andra skador än skador på skador än skador på transportmedlet inte i transportmedlet inte i något fall ett lägre något fall ett lägre sammanlagt belopp än sammanlagt belopp än motsvarande 10 miljoner motsvarande 10 miljoner särskilda särskilda dragningsrätter. dragningsrätter.
Med uttrycket "särskilda dragningsrätter" avses de av Internationella valutafonden använda särskilda dragningsrätterna. Omräkning från särskilda dragningsrätter till svenska kronor görs efter kursen den dag då atomolyckan inträffade. Vid omräkningen till kronor skall kronans värde beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina transaktioner.
De belopp som anges i första stycket innefattar inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader.