Homosexuella och barn, m.m.

Betänkande 1997/98:LU28

Lagutskottets betänkande 1997/98:LU28

Homosexuella och barn, m.m.

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1997/98
LU28

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal motionsyrkanden från allmänna
motionstiden åren 1995, 1996 och 1997 som rör homosexuellt föräldraskap samt
lagstiftningen om inseminationer och annan assisterad befruktning.
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) har inför utskottet
framfört synpunkter på de motioner som rör homosexuella och barn.
Med anledning av motionerna rörande homosexuellt föräldraskap förordar
utskottet ett tillkännagivande om behovet av att, utifrån barnets perspektiv,
se över den rättsliga situationen för barn som växer upp i homosexuella
familjer. Utskottet anser att de frågeställningar som kan uppkomma med
anledning av dessa barns förhållanden bör bli föremål för en förutsättningslös
utredning där olika aspekter på barnens behov och rättigheter ges en noggrann
genomlysning.
Motionsyrkandena rörande assisterad befruktning avstyrks.
Till betänkandet har fogats en reservation.

Motionerna

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1995
1994/95:L411 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av inseminationslagen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996
1996/97:L401 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av barn i
homosexuella relationer.
1996/97:L409 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
inseminationslagstiftningen.
1996/97:L414 av Carina Moberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att den återkommer med ett lagförslag om styvbarnsadoption för
homosexuella par.
1996/97:L415 av Tone Tingsgård m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag som syftar till att homosexuella skall få rätt att
adoptera barn.
1996/97:L416 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en parlamentarisk utredning rörande homosexuellt föräldraskap,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med lagförslag som
innebär att homo- och heterosexuella jämställs i lagstiftningen rörande
adoptioner, inklusive styvbarnsadoptioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar av lag om inseminering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i lag om befruktning utanför kroppen.
1996/97:L419 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag som innebär att homo- och heterosexuella jämställs
i lagstiftningen om adoption.
1996/97:L421 av Margareta Israelsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i lagen om
folkbokföringsregister.
1996/97:So658 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barn och inseminationer.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997
1997/98:L401 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om
rättsskyddet för barn som växer upp i homosexuella relationer och andra barn
som växer upp med endast en förälder.
1997/98:L408 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med lagförslag
angående adoption i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i lag om inseminering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i lag om befruktning utanför kroppen.
1997/98:L409 av Majléne Westerlund Panke m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av
lagstiftningen så att närståendeadoption i familjer som lever i partnerskap
möjliggörs.
1997/98:L410 av Cinnika Beiming m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk
utredning om homosexuella och barn.
1997/98:L411 av Karin Pilsäter och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
utredning om de barn som växer upp med homosexuella föräldrar.
1997/98:L412 av Elisa Abascal Reyes (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors rätt till
sin fertilitet och upphäver diskriminering i fråga om insemination för kvinnor
som lever i registrerat partnerskap.
1997/98:L414 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftningen rörande adoptioner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om homo- och bisexuella som föräldrar.
1997/98:L424 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av den
familjerättsliga lagstiftningen.

Utskottet

Homosexuella och barn
I flera motioner från allmänna motionstiden åren 1996 och 1997 tas upp frågor
som gäller de rättsliga villkoren för barn till homosexuella. Motionsyrkandena
går ut på olika åtgärder från riksdagens sida när det gäller homosexuella
sambors och registrerade partners möjligheter till gemensam vårdnad av barn och
homosexuellas rätt till adoption.
Nuvarande bestämmelser i 6 kap. föräldrabalken (FB) om vårdnad innebär att
ett barn från födelsen står under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är
gifta med varandra. Är föräldrarna inte gifta med varandra, blir modern ensam
vårdnadshavare. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, får de
därigenom automatiskt gemensam vårdnad om barnet. Även när föräldrarna inte är
gifta med varandra kan vårdnaden tillkomma dem gemensamt.
I händelse av den ena eller båda föräldrarnas död finns särskilda regler om
förordnande av vårdnadshavare. När båda föräldrarna har vårdnaden om barnet och
en av dem dör, blir den efterlevande automatiskt ensam vårdnadshavare. Om båda
föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när
förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare. I fall då barnet står under vårdnad av endast en av
föräldrarna och denna förälder dör, skall domstolen på ansökan av den andra
föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare (9 §). Om vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon
som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Två
personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra
eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Homosexuella
sambor och registrerade partner kan inte utses till gemensamma vårdnadshavare.
Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas död och föräldrarna
eller en av dem har gett till känna vem de önskar till vårdnadshavare, skall
denna person förordnas, om det inte är olämpligt (10 a §). För att en förälders
önskemål om vårdnadshavare skall tillmätas betydelse torde det i allmänhet
krävas att föräldern var vårdnadshavare vid frånfället. Det är emellertid inte
uteslutet att ta hänsyn även till ett önskemål från en avliden förälder som
inte hade del i vårdnaden. Detta framstår som särskilt lämpligt när något
önskemål i övrigt inte har förts fram, men även i andra fall kan föräldern ha
haft en så nära kontakt med sitt barn att den avlidnes önskan bör ges särskild
vikt. Om barnet självt har nått tillräcklig mognad och motsätter sig att den
utpekade personen förordnas som vårdnadshavare, kan det inte anses lämpligt att
förordna honom eller henne. I en del fall kan också, efter det att den avlidne
föräldern uttryckte sitt önskemål, förhållandena ha ändrats på ett sätt som gör
det olämpligt att följa önskemålet (se prop. 1993/94:251 s. 186).
Bestämmelser om adoption finns i 4 kap. FB. Syftet med adoptionsinstitutet är
att skapa ett rättsligt förhållande mellan adoptanten (den som adopterar) och
adoptivbarnet. En adoption har omfattande följder för barnet och många i
barnets omgivning. Adoptionsinstitutet kringgärdas därför av regler till skydd
främst för barnet men också för de ursprungliga föräldrarna. En adoption
innebär som regel att adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både inom
familjerätten och i annan lagstiftning, skall behandlas som adoptantens eget
barn och att alla band med barnets biologiska släkt klipps av. En giltig
adoption kan numera inte hävas. Verkningarna av en adoption kan dock i vissa
säregna situationer upphöra, exempelvis genom att adoptanten gifter sig med
adoptivbarnet.
Huvudregeln är att den som har fyllt 12 år inte får adopteras utan eget
samtycke (5 §). Den som inte har fyllt 18 år får i princip inte adopteras utan
vårdnadshavarens samtycke. En förälder som inte har del i vårdnaden om barnet
skall ändå höras, om detta kan ske (5 a § och 10 §). I sammanhanget kan nämnas
att frågan om adoption mot den förälders vilja som inte har vårdnaden har
aktualiserats genom ett i Europadomstolen för mänskliga rättigheter anhängigt
mål. Efter ett avgörande i domstolen kommer Justitiedepartementet att i en
departementspromemoria överväga behovet av ändrad lagstiftning på området.
I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap anges att registrerade partner
varken gemensamt eller var för sig får adoptera barn. Endast makar kan adoptera
gemensamt. En gemensam adoption medför att makarna blir att anse som barnets
föräldrar. I den inte ovanliga situationen att en make vid giftermål har eget
barn, finns det möjlighet att barnet kan bli makarnas gemensamma. I den nya
familjen blir barnet nämligen inte sällan betraktat som makarnas gemensamma
barn, och det förekommer att en make önskar befästa detta förhållande genom att
adoptera barnet. En sådan s.k. styvbarnsadoption kan genomföras av en make
ensam, med den andra makens samtycke och om reglerna i övrigt är uppfyllda.
Genom styvbarnsadoptionen klipps de rättsliga banden av endast med den förälder
som inte är gift med adoptanten. Detta gäller även när maken adopterar den
andra makens adoptivbarn. I andra fall än när det gäller styvbarn och
ytterligare några undantagssituationer innebär äktenskapet hinder mot att en
gift person ensam adopterar ett barn. De andra undantagssituationer som det är
fråga om är när den andra maken vistas på okänd ort eller lider av en allvarlig
psykisk störning eller när adoptionen avser eget barn (3 och 4 §§).
För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant tillstånd får ges endast om
adoptionen är till fördel för barnet och sökanden har uppfostrat barnet eller
vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet
mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid
bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall domstolarna ta
hänsyn till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad, även i de
fall samtycke från barnet inte krävs (6 §).
En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för
stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av
föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om honom eller henne, se
25 § socialtjänstlagen (1980:620). Ett sådant medgivande föregås av en
utredning av förhållandena i det enskilda hemmet.
Övervägande antalet barn som adopteras av svenska föräldrar kommer från
främmande länder. Om det är fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att
adoptera det, skall medgivande från socialnämnden inhämtas innan barnet lämnar
sitt hemland. I de flesta fall av adoption av en underårig krävs alltså även
socialnämndens medgivande.
I den svenska debatten har det gjorts gällande att den isländska
lagstiftningen tillåter homosexuella att ha gemensam vårdnad om barn. Med
anledning härav bör redovisas vad utskottet erfor i denna fråga i samband med
en studieresa till Island sommaren 1997.
Den isländska familjerätten överensstämmer i stora delar med motsvarande
lagstiftning i de övriga nordiska länderna. Sålunda har Island antagit en lag
om registrerat partnerskap, som trädde i kraft år 1996. Lagen har utformats med
de danska, norska och svenska lagarna som förebild, vilket innebär att
rättsverkningarna av en registrering i huvudsak motsvarar vad som gäller för
äktenskap. Undantagna är adoptionslagens regler om makar, liksom lagen om
artificiell insemination. I ett avseende medför den isländska partnerskapslagen
rättsverkningar som inte omfattas av den svenska lagen. Den isländska lagen
undantar inte vårdnadsreglerna från tillämpning i partnerskapsförhållanden.
Detta hänger samman med att en styvförälder i ett heterosexuellt förhållande,
till skillnad mot vad som gäller i Sverige, automatiskt får del av
vårdnadsansvaret när en av kontrahenterna har vårdnaden om och medför ett eget
barn i det nya förhållandet.
I motion 1996/97:L401 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande
om att en utredning om barn i homosexuella relationer bör initieras. I motion
1997/98:L401 av samma motionär hemställs om ett tillkännagivande om behovet av
en utredning om rättsskyddet för barn som växer upp i homosexuella relationer
och andra barn som växer upp med endast en förälder. En viktig fråga för
utredningen bör enligt motionären vara den om styvbarnsadoption i homosexuella
relationer.
Även i motion 1997/98:L411 av Karin Pilsäter och Kerstin Heinemann (fp) yrkas
ett tillkännagivande om en utredning om de barn som växer upp med homosexuella
föräldrar. Det finns enligt motionärerna inte någon forskning som tyder på att
homosexuella skulle vara sämre än heterosexuella på att ge kärlek, trygghet och
uppmuntran till sina barn. Motionärerna påpekar att barn till homosexuella
måste tillförsäkras samma skydd som andra barn.
I motion 1996/97:L414 av Carina Moberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag om rätt till styvbarnsadoption för homosexuella
par. Syftet är enligt motionärerna att möjliggöra för personer som har ingått
partnerskap att gemensamt ha vårdnaden om ett barn som har ena partnern som
biologisk förälder.
Majléne Westerlund Panke m.fl. (s) anför i motion 1997/98:L409 att många barn
i dag växer upp i homosexuella relationer. Tryggheten för dessa barn, liksom
för alla barn, består av en nära kontakt med de vuxna som finns närmast under
uppväxtåren. Motionärerna anser att barn i homosexuella relationer skall ges
samma trygghet som barn i heterosexuella relationer, och de begär därför ett
tillkännagivande om att lagstiftningen bör ändras så att närståendeadoption i
familjer som lever i partnerskap möjliggörs.
Cinnika Beiming m.fl. (s) begär i motion 1997/98:L410 ett tillkännagivande om
en parlamentarisk utredning om homosexuella och barn i syfte att åstadkomma en
lagstiftning som är neutral i förhållande till föräldrarnas sexuella läggning.
Den enskilda familjens förutsättningar att utgöra en god miljö för barnet bör
enligt motionärerna vara avgörande i frågor som rör bl.a. vårdnad och adoption.
Varken juridisk samlevnadsform eller föräldrarnas sexuella läggning bör vara
styrande i dessa sammanhang.
I motion 1996/97:L415 av Tone Tingsgård m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag som innebär att homosexuella får rätt att adoptera
barn.
Andreas Carlgren m.fl. (c, s) begär i motion 1997/98:L424 en översyn av den
familjerättsliga lagstiftningen i syfte att åstadkomma en lagstiftning som är
neutral i förhållande till föräldrarnas sexuella identitet. Motionärerna anser
att det bör vara den enskilda familjens förutsättningar att vara en bra miljö
för barnet som avgör om man skall ha möjlighet att adoptera. I motionen begärs
ett tillkännagivande i enlighet härmed.
Tanja Linderborg m.fl. (v) föreslår i motion 1997/98:L414 att en utredning
tillsätts för att skyndsamt få till stånd förslag som undanröjer
särbehandlingen av homo- och bisexuella i lagstiftningen om föräldraskap.
Motionärerna menar att, när det gäller möjligheterna till adoption, det
centrala bör vara om en förälder har kapacitet att ge barnet trygghet, kärlek
och bekräftelse, inte föräldrarnas sexuella läggning. I motionen begärs
tillkännagivanden dels om lagstiftningen rörande adoptioner (yrkande 1), dels
om en utredning om homo- och bisexuella som föräldrar (yrkande 2).
I motion 1996/97:L419 av Tanja Linderborg m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag som innebär att homo- och heterosexuella jämställs
i adoptionslagstiftningen.
I motion 1996/97:L416 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anförs att forskningen
inte på något sätt gett stöd åt antagandet att homosexuella skulle vara sämre
föräldrar än andra. Motionärerna begär ett tillkännagivande om tillsättande av
en parlamentarisk utredning om homosexuellt föräldraskap (yrkande 1). Vidare
yrkas i motionen att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som innebär att
homo- och heterosexuella jämställs i lagstiftningen om adoptioner, inklusive
styvbarnsadoptioner (yrkande 2).
Även i motion 1997/98:L408 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp)
hemställs att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med lagförslag
som gör det möjligt för alla, oavsett sexuell läggning eller samlevnadsform,
att adoptera barn. Avgörande bör enligt motionärerna vara den enskilda
familjens förutsättningar att ge barnet en bra miljö (yrkande 1).
Frågan om en rätt för homosexuella att adoptera barn togs upp redan i mitten
av 1980-talet av Utredningen om homosexuellas situation i samhället i
betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället. Utredningen ansåg att
homosexuella vårdnadshavare i och för sig har samma förutsättningar som andra
vårdnadshavare att ge uppväxande barn omvårdnad, omtanke och kärlek, vilket
talade för att tillåta homosexuella att adoptera. Rätten till adoption för två
personer av samma kön saknade emellertid, enligt utredningens mening,
förankring i det allmänna rättsmedvetandet varför det kunde innebära en större
påfrestning för ett adoptivbarn att växa upp i en homosexuell än i en
heterosexuell familjemiljö. Därutöver pekade utredningen på det förhållandet
att få givarländer skulle acceptera att deras medborgare skulle få adopteras av
två personer av samma kön. I proposition 1986/87:124 om de homosexuellas
situation i samhället instämde departementschefen i utredningens bedömning att
det inte borde införas någon möjlighet för två personer av samma kön att
adoptera gemensamt.
Partnerskapskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU 1993:98) Partnerskap att
så länge det inte råder någorlunda enighet bland forskare om vilka konsekvenser
det kan ha för ett barn att växa upp i en homosexuell familjebildning, det inte
är lämpligt att möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn gemensamt
eller att få tillgång till olika former av konstlad befruktning. Av samma skäl
ansåg kommittén att två partner inte heller skall ges möjlighet att förordnas
gemensamt till vårdnadshavare för barn. Ytterligare ett argument för kommitténs
ställningstagande var att en lagstiftning som möjliggör gemensamt rättsligt
föräldraskap för homosexuella par sannolikt skulle strida mot nuvarande
värderingar i samhället. Vidare konstaterade kommittén att eftersom en
övervägande del av de underåriga barn som adopteras i dag kommer från främmande
länder, även givarländernas inställning måste beaktas. Om Sverige skulle inta
en positiv hållning till adoption för partner fanns det, enligt kommitténs
uppfattning, en risk för att de flesta länder, för att inte säga alla länder,
som nu är givarländer av adoptivbarn till Sverige skulle ställa sig mycket
tveksamma till adoption av sina medborgare. Detta skulle enligt kommittén
drabba alla de personer som vill adoptera utländska barn. Även en rätt till
styvbarnsadoption skulle enligt kommittén innebära att ett barn som har blivit
adopterat från ett annat land senare skulle kunna bli styvbarnsadopterat på så
sätt att det får två rättsliga föräldrar av samma kön. Kommittén ansåg att en
sådan möjlighet sannolikt skulle väcka negativa reaktioner från givarländer.
Sammanfattningsvis innebar Partnerskapskommitténs förslag att partner inte
skulle ges möjlighet att adoptera gemensamt. En partner skulle inte heller ges
möjlighet att adoptera sin partners barn för att uppnå rättsligt gemensamt
föräldraskap. I likhet med vad som gäller för en gift person skulle en partner
inte heller ensam kunna anta ett adoptivbarn. Partner skulle vidare inte ges
tillgång till konstlad befruktning eller kunna gemensamt vara vårdnadshavare
för en underårig. Kommittén ansåg det emellertid angeläget att frågor som rör
adoption för homosexuella par, situationen för de barn som har endast en
rättslig förälder och de barn som har tillkommit genom insemination inte glöms
bort samt förordade att frågorna blev föremål för särskilda utredningar.
Barnombudsmannen (BO) instämde våren 1994 i ett remissyttrande över
Partnerskapskommitténs betänkande i kommitténs uppfattning om det angelägna i
att frågorna om att trygga situationen för de barn som bara har en rättslig
förälder blir föremål för en särskild utredning. Enligt BO kan man inte bortse
från att det i många av de homosexuella och lesbiska parbildningarna redan
finns biologiska barn. Det kan enligt BO förekomma situationer där barnet
skulle få en tryggare ekonomisk, social och känslomässig bas, om den person som
föräldern och barnet sammanlever med - oavsett kön - även rent legalt kunde
dela vårdnaden av barnet. En sådan möjlighet kan, menade BO, gynna stabila
familjebildningar kring barnet, vilket BO såg som en fördel (5/340/93).
Frågor som rör gemensamt föräldraskap för homosexuella par har varit föremål
för överväganden av utskottet våren 1994 (bet. 1993/94:LU28) i samband med
utarbetandet av förslaget till lag om registrerat partnerskap. Utskottet
framhöll därvid att frågan om barns juridiska ställning i förhållande till ett
registrerat partnerskap måste bedömas från helt andra utgångspunkter än när det
gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En sådan bedömning borde enligt
utskottet inte göras i det sammanhanget. Utskottet strök under att så länge det
inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns sociala och känslomässiga
utveckling objektivt sett är lika garanterad i en familj med två mödrar eller
två fäder med en inbördes sexuell relation som i en heterosexuell familj, den
grundläggande förutsättningen saknas för att gemensamt föräldraskap skall kunna
etableras i ett registrerat partnerskap, nämligen hänsynen till barnens bästa.
Det förhållandet att det finns ett antal barn som rent faktiskt växer upp med
två personer av samma kön aktualiserade enligt utskottet en annan fråga,
nämligen den om styvbarnsadoption. I såväl heterosexuella som homosexuella
familjebildningar finns barn som av olika skäl har endast en rättslig förälder.
I vilken utsträckning det skulle vara till fördel för ett sådant barn att bli
adopterat av den rättslige förälderns make eller registrerade partner beror,
fortsatte utskottet, på förhållandena i det enskilda fallet. Sålunda skulle,
menade utskottet, en sådan adoption kunna innebära försämringar för barnet,
både från ekonomisk och social synpunkt. Ett barn, vars ena förälder är
avliden, skulle genom en styvbarnsadoption av den andre förälderns make eller
partner kunna gå miste om olika efterlevandeförmåner. Barnet skulle också
förlora sin rätt till arv efter den avlidne förälderns släktingar. Vidare kunde
man enligt utskottet heller inte bortse från risken att barnets kontakter med
den avlidne förälderns släktingar skulle försämras eller rent av skäras av
genom en adoption, något som typiskt sett måste vara till nackdel för barnet. I
det enskilda fallet skulle en styvbarnsadoption i en sådan situation ändå kunna
vara till fördel för barnet från såväl ekonomisk som social och kanske också
från psykologisk synpunkt. Även frågan om styvbarnsadoption måste, ansåg
utskottet, bedömas från helt andra utgångspunkter än de som låg till grund för
det då aktuella lagstiftningsärendet, nämligen principen om att i första hand
barnets bästa skall beaktas.
Motioner vari det begärts en utredning om den rättsliga situationen i
relationen mellan homosexuella par och barn till endera parten har behandlats
och avstyrkts av utskottet vid flera tillfällen tidigare, senast våren 1996 (se
bet. 1993/94:LU3 och 1995/96:LU18). När det gäller den rättsliga tryggheten för
inseminationsbarn, födda av ensamstående och av lesbiska kvinnor, framhöll
utskottet att situationen i vårdnadsfrågan är densamma när modern i ett
lesbiskt parförhållande avlider som då en legal vårdnadshavare, som lever
tillsammans med en person av motsatt kön och som inte är barnets far, dör.
Utskottet pekade på att det i ett sådant fall inte finns någon regel om att
styvföräldern automatiskt skall komma i fråga som legal vårdnadshavare. Om
barnets far är okänd måste, påpekade utskottet, vårdnaden anförtros en eller
två särskilt förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns kvinnliga sambo
därvid kan komma i fråga skall avgöras med beaktande av vad som är bäst för
barnet. Med hänvisning till nu angivna omständigheter avstyrkte utskottet
motionerna i ämnet.
När nu utskottet åter har att ta ställning till olika motionsyrkanden som rör
homosexuellt föräldraskap kan konstateras att frågorna varit föremål för en
intensiv debatt under de senaste åren. I sammanhanget kan nämnas att
Folkhälsoinstitutet, som har regeringens uppdrag att ansvara för en
övergripande samordning av insatser för homosexuella och följa utvecklingen av
homosexuellas situation i samhället, våren 1997 arrangerade en hearing om
adoption, om barn i homosexuella familjebildningar samt om barn till
homosexuella föräldrar. Frågorna belystes av internationellt erkända forskare
och svenska sakkunniga, som föreläste om sina forskarrön och erfarenheter inom
området. Folkhälsoinstitutet har i rapporten Homosexuella och barn (1997:23)
dokumenterat hearingen. Spörsmålen har också under senare tid varit föremål för
frågor i riksdagen (frågorna 1997/98:236 och 1997/98:544). I ett frågesvar
hösten 1997 upplyste justitieministern att hon hade förhoppningen att
regeringen inom ett år skulle kunna besluta om direktiv till en utredning om de
rättsliga villkoren för barn i homosexuella familjer.
Enligt utskottets mening måste en rimlig utgångspunkt vara att det i dagens
samhälle finns ett inte oansenligt antal barn som växer upp i familjer med två
vuxna av samma kön. Det är givet att den rättsliga situationen vad gäller
relationen mellan barnet och dess föräldrar varierar, såväl för dessa barn som
i fråga om andra barn. Sålunda kan barnets mor eller far ha vårdnaden gemensamt
med barnets andra biologiska förälder eller adoptivförälder. I andra fall är
modern eller fadern ensam vårdnadshavare och barnets andra förälder utan del i
vårdnaden. Situationen kan också vara den att barnets ena förälder är avliden,
och det förekommer vidare barn som aldrig haft två föräldrar, nämligen barn för
vilka faderskapet inte blivit fastställt. De barn som är adopterade av
ensamstående personer har en liknande situation.
När ett barn växer upp med två vuxna av samma kön är det, liksom i andra
styvbarnssituationer, fullt tänkbart att barnets relation till styvföräldern är
väl så god som relationen till föräldrarna. Det finns därför enligt utskottet
anledning att se till den situationen att barnets boförälder skulle avlida. Om
vårdnaden då tillkom barnets föräldrar gemensamt, blir den efterlevande
föräldern ensam vårdnadshavare. I de fall den avlidne föräldern var ensam
vårdnadshavare, torde det normala vara att den andra biologiska föräldern, om
en sådan finns, kräver vårdnaden överflyttad på sig. I ett sådant fall kan även
vårdnaden anförtros en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. En sådan
situation kan uppstå om den andra biologiska föräldern är olämplig som
vårdnadshavare eller endast haft mycket sporadiska kontakter med sitt barn.
Också i de fall det inte finns någon annan biologisk förälder som vill få
vårdnaden överflyttad på sig måste vårdnaden om barnet anförtros särskilt
förordnade vårdnadshavare. I dessa fall har styvföräldern, oavsett om det varit
fråga om homo- eller heterosexuell samlevnad, möjlighet att som särskilt
förordnad vårdnadshavare få vårdnaden om den avlidnes barn. En efterlevande
styvförälder kan vidare adoptera den avlidnes barn. Som tidigare redovisats har
en person som är gift möjlighet att även under sin makes livstid adoptera
makens barn eller adoptivbarn genom styvbarnsadoption. En sådan adoption kan i
vissa fall tänkas öka barnets ekonomiska och sociala trygghet och dessutom vara
psykologiskt betydelsefull för barnet. Någon motsvarande möjlighet till
styvbarnsadoption för en partner föreligger däremot inte.
Enligt barnkonventionen skall barnets bästa komma i främsta rummet vid alla
åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala
välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande
organ (artikel 3). Det är sålunda barnets bästa som skall genomsyra och vara
vägledande för den familjerättsliga lagstiftningen.
Mot denna bakgrund och med beaktande av vad som anförts ovan framträder
enligt utskottet ett behov av att, utifrån barnets perspektiv, ytterligare
belysa den rättsliga situationen för de barn som växer upp i homosexuella
familjer. Utskottet anser att de frågeställningar som kan uppkomma med
anledning av dessa barns förhållanden bör bli föremål för en förutsättningslös
utredning där olika aspekter på barnens behov och rättigheter ges en noggrann
genomlysning. Med barnets bästa i blickpunkten bör därvid, enligt utskottets
mening, särskilt övervägas om skillnaden mellan gifta par och partner, när det
gäller möjligheterna till styvbarnsadoption, är sakligt motiverad.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna
1996/97:L401, 1996/97:L414, 1996/97:L415, 1996/97:L419, 1996/97:L416 yrkandena
1 och 2, 1997/98:L401, 1997/98:L411, 1997/98:L409, 1997/98: L410, 1997/98:L414
yrkandena 1 och 2, 1997/98:L424 samt 1997/98:L408 yrkande 1, som sin mening ge
regeringen till känna.

Assisterad befruktning
Olika former av assisterad befruktning regleras i lagen (1984:1140) om
insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen. Med
insemination avses införande av sperma i en kvinna på konstlad väg, och genom
inseminationslagen, som trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades
verksamheten för första gången (prop. 1984/85:2, LU10). Samtidigt infördes i 1
kap. FB en ny bestämmelse som reglerar faderskapet till barn som har tillkommit
genom insemination. Enligt inseminationslagen får sådan behandling utföras
endast på en kvinna som är gift eller som bor tillsammans med en man under
äktenskapsliknande förhållanden. Som en ytterligare förutsättning gäller att
kvinnans make eller sambo skriftligen skall ha samtyckt till inseminationen.
Den nya bestämmelsen i 1 kap. FB innebär att ett barn som har tillkommit genom
insemination med samtycke av moderns make eller annan man som bodde tillsammans
med henne under äktenskapsliknande förhållanden får samma rättsliga ställning i
förhållande till denne som om barnet hade kommit till på naturlig väg. Denne
man skall alltså anses som barnets rättslige far. Om insemination skulle ha
skett utan makesamtycke, exempelvis på en ensamstående kvinna, kan någon talan
om fastställande av faderskap inte föras mot spermagivaren. Det är dock inget
som hindrar att en spermagivare i sådana fall frivilligt tar på sig faderskapet
(se prop. 1984/85:2 s. 14 och 20).
Insemination med användande av sperma från någon annan man än kvinnans make
eller sambo (s.k. givarinsemination) får utföras endast på allmänt sjukhus och
under överinseende av läkare med specialistkompetens i gynekologi och
obstetrik. Innan en givarinsemination får utföras skall läkaren pröva om det
med hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska och sociala
förhållanden är lämpligt att en insemination äger rum. En ytterligare
förutsättning är att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp
under goda förhållanden. De bedömningar som sålunda skall föregå ett medgivande
till givarinsemination åvilar ytterst den ansvarige läkaren. Det är också denne
som har att välja en lämplig spermagivare. Vid det valet får inte några mera
speciella önskemål om givarens egenskaper eller kvaliteter i övrigt
tillgodoses.
Ett barn som har tillkommit genom insemination har, sedan det uppnått
tillräcklig mognad, en ovillkorlig rätt att få del av de uppgifter om
spermagivaren som har antecknats i en för ändamålet särskilt upprättad journal.
Dessa uppgifter skall bevaras i minst sjuttio år. Socialnämnden har ålagts en
skyldighet att på begäran biträda barnet med att skaffa fram uppgifter om
givaren. Frågan om barnets rätt att bli informerat om hur det har kommit till
är inte reglerad i lagen. I förarbetena är den dock utförligt diskuterad. Där
framhålls vikten av öppenhet, och det förutsätts att barn som har tillkommit
genom givarinsemination vid en lämplig tidpunkt informeras om detta av sina
föräldrar. Lagen innehåller förbud mot införsel i landet av fryst sperma utan
Socialstyrelsens tillstånd. Enligt en straffbestämmelse kan den som vanemässigt
eller för att bereda sig vinning utför insemination i strid mot lagen dömas
till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som under
sådana förhållanden tillhandahåller sperma för insemination.
Socialstyrelsen har år 1987 utgivit föreskrifter och allmänna råd om
inseminationer (SOSFS 1987:6). I föreskrifterna och de allmänna råden, som
riktar sig till alla som kommer i kontakt med frågor rörande ofrivillig
barnlöshet men naturligtvis främst till personal inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten, behandlas utförligt de medicinska och juridiska frågor som har
samband med inseminationsverksamheten. Stort utrymme ägnas också frågorna om
den psykosociala utredning som skall föregå en givarinsemination. I anslutning
därtill behandlas också barnets behov av och rätt till vetskap om sitt ursprung
och betydelsen av föräldrarnas attityder i dessa hänseenden.
Även för lagen om befruktning utanför kroppen är tillämpningsområdet
begränsat till kvinnor som är gifta eller sambor med män. Denna metod för
konstlad befruktning innebär att ägg tas ut ur en kvinna, befruktas utanför
hennes kropp och därefter förs in i hennes livmoder igen. En förutsättning är
att ägget är kvinnans eget och att det har befruktats med makens eller sambons
sperma. Kvinnans make eller sambo skall skriftligen ha lämnat sitt samtycke.
Ett barn som har kommit till genom befruktning utanför kroppen med samtycke av
moderns make eller sambo får samma rättsliga ställning i förhållande till denne
som om barnet hade kommit till på naturlig väg. Denne man skall också anses som
barnets rättslige far.
I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap anges att varken
inseminationslagen eller lagen om befruktning utanför kroppen gäller för
registrerade partner.
Barbro Westerholm (fp) yrkar i motion 1994/95:L411 ett tillkännagivande om
behovet av en översyn av inseminationslagen. Motionären nämner frågor som rör
ensamstående kvinnors rätt till insemination, barnets rätt till information om
sitt ursprung och hur väntetiderna skall kunna förkortas (yrkande 1). I motion
1996/97:So658 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att Socialstyrelsen bör ges
i uppdrag att göra en uppföljning av situationen för de barn som har
tillkommit genom insemination och särskilt uppmärksamma hur informationen till
barnen om deras ursprung fungerar. I motionen begärs ett tillkännagivande om
barn och inseminationer (yrkande 5).
I motion 1996/97:L421 av Margareta Israelsson (s) påpekas att det finns barn
som har tillkommit genom insemination och vars föräldrar inte berättar om
barnets ursprung. För att underlätta för dessa barn att få vetskap om sitt
biologiska ursprung anser motionären att folkbokföringen bör innehålla
sekretesskyddade uppgifter om individens biologiska föräldrar, dvs. även
spermagivarens identitet. I motionen begärs ett tillkännagivande om ändring i
lagen om folkbokföringsregister.
Sigrid Bolkéus (s) efterlyser i motion 1996/97:L409 ökade möjligheter att
fastställa faderskapet efter det att en s.k. privat insemination har utförts på
en kvinna. Motionären hemställer om ett tillkännagivande om behovet av en
översyn av inseminationslagstiftningen.
Motion 1997/98:L412 av Elisa Abascal Reyes (mp) innehåller en begäran om att
diskrimineringen i fråga om insemination för kvinnor som lever i registrerat
partnerskap upphävs. Motionären hemställer om ett tillkännagivande såvitt avser
kvinnors rätt till sin fertilitet.
I motion 1996/97:L416 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anförs att nuvarande
lagstiftning har lett till att många lesbiska kvinnor låter inseminera sig i
hemmet eller åker till en klinik utomlands. Detta får till följd att
befruktningen ofta sker med sperma som inte är hivtestad, vilket är en fara för
såväl kvinnan som fostret. Motionärerna anser att lesbiska kvinnor på samma
villkor som heterosexuella kvinnor skall få tillgång till konstgjord
befruktning och insemination. I motionen begärs tillkännagivanden om ändringar
av inseminationslagen (yrkande 3) och lagen om befruktning utanför kroppen
(yrkande 4).
Även i motion 1997/98:L408 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) begärs
tillkännagivanden om ändringar dels i inseminationslagen (yrkande 2), dels i
lagen om befruktning utanför kroppen (yrkande 3). Etiska och medicinska skäl
talar enligt motionärerna för att lesbiska kvinnor skall ges samma möjligheter
till insemination och konstgjord befruktning som heterosexuella kvinnor.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att lagstiftningen om inseminationer
varit föremål för ett särskilt utvärderingsprojekt inom utskottet. Bakgrunden
till projektet var den kraftiga nedgång av det antal barn som efter
inseminationslagens tillkomst har fötts efter givarinseminationer jämfört med
åren närmast före lagens tillkomst.
Inom ramen för detta projekt anordnade utskottet våren 1996 en utfrågning i
ämnet med professor Marc Bygdeman, överläkare vid Karolinska institutet, som
uppgav i huvudsak följande. Före lagens tillkomst utfördes årligen omkring 200
inseminationer. För närvarande utförs endast ett femtiotal årligen. Det finns
flera förklaringar till att efterfrågan minskat. Det är numera färre sjukhus
som utför inseminationer, och man får anta att många väljer att bli behandlade
i Danmark eller Norge eller i något annat land som inte har samma krav på
öppenhet när det gäller donatorernas identitet. Vidare har den tekniska
utvecklingen inneburit att makens eller den samboende mannens egen sperma kan
användas i flera fall än som var möjligt tidigare. Genom de nya reglerna om
öppenhet i fråga om donatorernas identitet krävs större ansträngningar för att
rekrytera lämpliga donatorer. Öppenheten är dock positiv eftersom den innebär
ett större engagemang från dem som ställer upp som givare. Sperma från samme
donator används inte vid fler än fyra till sex inseminationer. Gjorda
undersökningar har visat att barn som tillkommit genom givarinseminationer
generellt sett har en bättre relation till sina föräldrar än ?egna barn?.
Relationerna mellan föräldrarna har också visat sig vara bättre. När det gäller
de regionala obalanserna i antalet utförda inseminationer är detta en effekt av
att vissa kliniker upphörde med verksamheten vid lagens tillkomst. Motståndet
mot att utföra inseminationer om inte donatorerna garanteras anonymitet håller
dock på att minska. För närvarande finns inte skäl att förorda lagändringar.
Den frågan bör anstå till dess en utvärdering har kommit till stånd, vilken bör
ske när de barn som har fötts efter insemination enligt lagens regler har nått
mogen ålder.
Det har vidare kommit till utskottets kännedom att medan endast ett femtiotal
barn föds årligen efter insemination, det föds ca 1 500 barn varje år efter
befruktning utanför kroppen (IVF). Socialstyrelsen bedriver för närvarande ett
arbete med att sammanställa statistik över verksamheten med inseminationer och
IVF. En rapport kommer enligt uppgift att publiceras senare under året.
Mot bakgrund av det arbete som numera bedrivs av Socialstyrelsen har
utskottet inte funnit skäl att gå vidare med projektet. Utskottet övergår
därmed till att behandla motionerna.
Vad först gäller motionerna 1994/95:L411 och 1996/97:So658 vill utskottet
påminna om att motioner med en begäran om översyn av inseminationsverksamheten
har behandlats och avstyrkts av riksdagen flera gånger tidigare, senast hösten
1993 (bet. 1992/93:LU4 och 1993/94:LU3). Utskottet erinrade om att det under
riksdagsbehandlingen av förslaget till inseminationslag väckts en motion med
begäran om att lagen skulle utformas så att även kvinnor som inte är gifta
eller samboende under äktenskapsliknande förhållanden skulle få möjlighet till
inseminationsbehandling. I det sammanhanget uttalade utskottet stöd för
departementschefens i propositionen redovisade uppfattning att det inte kan
anses som en allmän mänsklig rättighet att under alla förhållanden få tillgång
till insemination utan att verksamheten bör begränsas till de fall som har
medfört att metoden har börjat användas, nämligen för att avhjälpa ofrivillig
barnlöshet hos makar och samboende av motsatt kön. Utskottet framhöll vidare
att det måste vara en strävan att så långt som möjligt se till det blivande
barnets bästa och att det därvid måste beaktas att bland barnpsykiatrer och
barnpsykologer särskilt betonas vikten för barnets utveckling av att det har
både en mor och en far (prop. 1984/85:2 s. 10, bet. LU 10 s. 16). Vid den
senaste behandlingen av frågan vidhöll utskottet sitt ovan redovisade
ställningstagande. När det gäller den kraftiga nedgången av antalet genomförda
givarinseminationer konstaterade utskottet att utvecklingen i vart fall inte
primärt kunde förklaras med de nya förutsättningarna för verksamheten som
introducerades genom inseminationslagens tillkomst. Vad beträffar informationen
till barnen om deras ursprung vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning att
det är av största betydelse för barnen att veta hur de har kommit till samt att
de har möjlighet att söka sitt biologiska ursprung. Med den utgångspunkten är
det viktigt att det lämnas korrekt information om skälen bakom
inseminationslagens utformning till donatorerna, till de barnlösa paren och
inte minst till hälso- och sjukvårdens personal. Enligt utskottets mening fanns
det anledning att anta att den personal som i sin yrkesverksamhet har kontakt
med par som står i begrepp att undergå behandling med givarinsemination känner
ett ansvar i dessa frågor och att de arbetar attitydpåverkande i frågan om ett
kommande barns rätt till vetskap om sitt ursprung. Utskottet framhöll vidare
att Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd därvid torde kunna ge
sjukvårdens personal ett stöd för dess samtal med de barnlösa paren i dessa
frågor.
I sammanhanget bör nämnas att Socialstyrelsen nu har tagit initiativ till en
uppföljning av de barn som fötts efter givarinsemination. Avsikten är att ta
fram en nulägesbeskrivning av verksamheten där bl.a. rådgivningen till blivande
föräldrar och informationen till barnen om deras ursprung kommer att behandlas.
Studien beräknas vara klar under hösten 1998. Vidare planeras en översyn av
styrelsens föreskrifter och allmänna råd i ämnet från år 1987.
Mot bakgrund av det arbete som för närvarande bedrivs av Socialstyrelsen och
med hänvisning till utskottets tidigare ställningstaganden avstyrker utskottet
bifall till motionerna 1994/95:L411 yrkande 1 och 1996/97:So658 yrkande 5.
Vad härefter gäller motion 1996/97:L421 kan nämnas att Barnombudsmannen (BO)
i sin årsrapport år 1996 tagit upp frågan om barns rätt till sitt ursprung. BO
påpekar att de ofullständiga uppgifterna om inseminationsbarnens ursprung i
folkbokföringen får konsekvenser inte bara när barnet försöker ta reda på sin
identitet, utan även vid medicinsk forskning och släktforskning. Uppgifter i
folkbokföringen om barnets rätta ursprung skulle enligt BO kunna vara ett
incitament att förmå de föräldrar som inte tänkt berätta för barnet om dess
ursprung att tala med barnet om detta. Enligt BO:s mening behövs en ändring i
lagen (1990:1536) om folkbokföringsregister, som innebär att donatorn uppges
som barnets genetiske far. Det påpekas i rapporten att sådana uppgifter kan
sekretesskyddas genom bestämmelser i sekretesslagen (1980:100).
Utskottet anser att resultatet av den utredning om information till barnen om
deras ursprung som Socialstyrelsen har påbörjat bör avvaktas. Något initiativ
eller annan åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion 1996/97:L421 är
således inte påkallat. Motionen avstyrks.
Inför ett ställningstagande till motion 1996/97:L409 bör erinras om vad som
anfördes i förarbetena till inseminationslagen. Departementschefen ansåg därvid
att det knappast kan vara någon fördel för barnet att en givare, som över huvud
taget inte har avsett att bli dess far, kan påtvingas ett sådant faderskap.
Visserligen, anfördes det vidare, skulle en möjlighet att föra faderskapstalan
mot givaren kunna fungera som en spärr mot en okontrollerad verksamhet med
insemination på ensamstående kvinnor. Om en illegal verksamhet av detta slag
skulle komma att bedrivas, är det dock sannolikt att den skulle ske i sådana
former att givare inte i efterhand kan identifieras. Som sanktion mot en sådan
verksamhet skulle därför en möjlighet till faderskapstalan mot givaren i
praktiken bli verkningslös. Enligt departementschefens mening skulle en
sanktion av detta slag inte heller vara en adekvat påföljd (prop. 1984/85:2 s.
14).
Utskottet anser för sin del att de uttalanden som sålunda gjordes vid
inseminationslagens tillkomst alltjämt äger giltighet. Det synsätt som dessa
uttalanden ger uttryck för är, enligt utskottets mening, väl förenligt med
principen om barnets bästa. Motion 1996/97:L409 bör därför enligt utskottet
inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd. Motionen avstyrks.
Vad slutligen gäller motionerna om insemination och befruktning utanför
kroppen för de kvinnor som lever i homosexuella parförhållanden kan nämnas att
utskottet, vid behandlingen av regeringens förslag till inseminationslag,
särskilt framhöll att tyngdpunkten vid bedömningen av lagregleringen av
inseminationsverksamheten bör förläggas till det blivande barnets bästa (LU
1984/85:10 s. 15). Vid behandlingen av utskottets förslag till partnerskapslag
strök utskottet under att så länge det inte är vetenskapligt klarlagt att ett
barns sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett är lika garanterad i
en familj med två mödrar eller två fäder med en inbördes sexuell relation som i
en heterosexuell familj, den grundläggande förutsättningen saknas för att
gemensamt föräldraskap skall kunna etableras i ett registrerat partnerskap,
nämligen hänsynen till barnets bästa (bet. 1993/94:LU28 s. 27).
Enligt utskottets mening är det givet att de av motionärerna nu aktualiserade
spörsmålen på samma sätt som tidigare måste bedömas utifrån ett övergripande
synsätt som i första hand tar sikte på det blivande barnets bästa. Utskottet
vidhåller mot den bakgrunden sin tidigare bedömning i fråga om möjlighet för
kvinnor som lever i homosexuella parförhållanden att få tillgång till
assisterad befruktning. Vad utskottet anfört tidigare i fråga om möjlighet för
ensamstående kvinnor att få inseminationsbehandling har, enligt utskottets
mening, också viss relevans när det gäller den nu aktuella situationen.
Slutligen kan tilläggas att befruktning utanför kroppen inte heller för
heterosexuella får äga rum med sperma som har donerats. Med det anförda
avstyrks motionerna 1997/98:L412, 1996/97:L416 yrkandena 3 och 4 samt
1997/98:L408 yrkandena 2 och 3.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande homosexuella och barn
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:L401, 1996/97: L414,
1996/97:L415, 1996/97:L416 yrkandena 1 och 2, 1996/97: L419, 1997/98:L401,
1997/98:L408 yrkande 1, 1997/98:L409, 1997/98:L410, 1997/98:L411,
1997/98:L414 yrkandena 1 och 2 samt 1997/98:L424 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande översyn av inseminationslagen
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L411 yrkande 1 och 1996/97:So658
yrkande 5,
3. beträffande folkbokföringen
att riksdagen avslår motion 1996/97:L421,
4. beträffande fastställande av faderskap
att riksdagen avslår motion 1996/97:L409,
5. beträffande homosexuellas rätt till assisterad befruktning
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L416 yrkandena 3 och 4, 1997/98:L408
yrkandena 2 och 3 samt 1997/98:L412.
res. (v, mp)

Stockholm den 24 mars 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson
(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja
Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Marietta de Pourbaix-Lundin (m), Kerstin Heinemann (fp) och Ingrid Skeppstedt
(c).

Reservation

Homosexuellas rätt till assisterad befruktning (mom. 5)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ?Vad slutligen?
och på s. 16 slutar med ?och 3? bort ha följande lydelse:
När det slutligen gäller frågan om möjlighet till inseminationsbehandling för
lesbiska kvinnor kan utskottet svårligen se att den åtskillnad som görs i fråga
om kvinnor som lever i homosexuella parförhållanden jämfört med dem i
heterosexuella parförhållanden är sakligt motiverad. Den nuvarande
lagstiftningen medför dessutom att många lesbiska kvinnor låter inseminera sig
i hemmet eller reser till en klinik utomlands. Detta får till följd att
befruktningen ofta sker med sperma som inte är hivtestad, vilket utgör en fara
såväl för kvinnan som för fostret. Mot den bakgrunden anser utskottet i likhet
med vad motionärerna anfört att såväl etiska som medicinska skäl talar för att
kvinnor som lever i homosexuella parförhållanden på samma sätt som
heterosexuella kvinnor skall ges tillgång till assisterad befruktning i form av
insemination. Regeringen bör, enligt utskottets mening, återkomma till
riksdagen med förslag i enlighet härmed. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen,
med bifall till motionerna 1996/97:L416 yrkande 3, 1997/98:L408 yrkande 2 och
1997/98:L412, som sin mening ge regeringen till känna.
Då inte heller heterosexuella kvinnor har rätt till befruktning utanför
kroppen med sperma som har donerats är utskottet inte berett att föreslå något
initiativ från riksdagens sida när det gäller den lagstiftning som reglerar
sådan befruktning. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1996/97:L416 yrkande 4 och 1997/98:L408 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande homosexuellas rätt till assisterad befruktning
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:L416 yrkande 3, 1997/98:L408
yrkande 2 och 1997/98:L412 samt med avslag på motionerna 1996/97:L416
yrkande 4 och 1997/98:L408 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.