Internationellt bistånd

Anf. 4 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets betänkande UU8 Internationellt bistånd.

Betänkandet fokuserar på två områden: reformeringen av biståndet och biståndet till Ukraina.

Sverigedemokraternas motionsförslag lämnades till riksdagen under den allmänna motionstiden hösten 2023. Det var alltså innan regeringen presenterade reformagendan för biståndet, vilket skedde i december förra året.

Reformagendan är en produkt av regeringens och Sverigedemokraternas samarbete och överenskommelser inom ramen för Tidöavtalet. Därför står vi bakom utskottets ställningstagande om att avslå motionsyrkandena i betänkandet och även våra egna med hänvisning till det arbete som regeringen enligt överenskommelsen redan har påbörjat eller kommer att påbörja.

Herr talman! Reformagendan beskriver hur biståndet ska kanaliseras och ge ökade resultat framöver. Det svenska biståndet ska bli mer effektivt och resultatorienterat. Det ska också ha en god transparens. Vi måste med säkerhet både kunna veta var våra biståndsmedel hamnar och kunna följa upp om de ger förväntade resultat.

Svenskt bistånd ska skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som i dag lever i fattigdom och förtryck. Svenskt bistånd ska bidra till välfungerande demokratiska samhällen, ekonomisk utveckling och handel och förbättrad hälsa för de mest utsatta. Svenskt bistånd ska utöka och effektivisera klimatbiståndet och bidra till att stärka flickors och kvinnors frihet och egenmakt. Och det svenska biståndet ska rymma effektiva åtgärder för att minska grundorsakerna till migration. Detta är något som kritiseras av vissa. Men om vi kan öka levnadsstandarden och förbättra levnadsvillkoren för dem som i dag lever i fattigdom och förtryck minskar vi också orsakerna till irreguljär migration. Vi bidrar till att skapa förutsättningar för människor att verka och leva i trygghet.

Om vi minskar klimatpåverkan och därmed följdeffekterna av densamma minskar vi ytterligare grundorsaker till migration. Genom goda arbetsvillkor och handel kan levnadsstandarden öka och därigenom skapa bättre levnadsvillkor för dem som i dag plågas av fattigdom och förtryck. Så kan vi minska ytterligare grundorsaker till migration.

Detta är bara några exempel där bistånd och migration har täta samband och vilka borde uppmuntras snarare än kritiseras.

Herr talman! Sveriges bistånd är oerhört generöst men verkligen inte oändligt. Dessvärre är världens behov av bistånd otroligt stort och finansieringsgapet kanske ännu större. Det är nödvändigt för oss att prioritera. Vi kan inte ge allt till alla. Så är det bara.

I reformagendan beskrivs just vilka prioriteringar som görs. Det handlar om både tematiska och geografiska prioriteringar.

De tematiska prioriteringarna fokuserar på de områden där Sverige kan bidra med störst mervärde genom finansiering eller expertis. Fokuset är också att prioritera de områden där det finns bäst förutsättningar att uppnå resultat för uppsatta mål.

Så varför detta fokus på mål och resultat? Vissa kanske undrar varför fokus inte borde ligga på att hjälpa de allra mest utsatta. Det ena utesluter givetvis inte det andra. Ett effektivt utvecklingsbistånd är just det bistånd som på sikt inte längre behövs. För att nå dit är det också viktigt att ha indikatorer och data som visar att man är på rätt väg, att insatsen fungerar, att förändring är möjligt och att det faktiskt sker.

Herr talman! De tematiska prioriteringar som vi har landat i har fokus på fattigdomsbekämpning genom jobbskapande, handel och utbildning, förbättrad hälsa för de allra mest utsatta, att främja frihet och bekämpa förtryck, ett utökat och effektiviserat klimatbistånd, att stärka kvinnors och flickors frihet och egenmakt, att stärka synergier mellan bistånds- och migrationspolitiken och stärkt humanitärt stöd för att rädda liv och lindra nöd.

Inom ramen för våra prioriteringar för biståndet ska vi bland annat stödja småskaligt företagande, lantbruk och entreprenörskap för att stärka lokala marknader och samtidigt bidra till ökad ekonomisk frihet och egenmakt. Vi ska stödja yrkesutbildningar som är nödvändiga för den lokala ekonomin. Vi ska bidra till förbättrad tillgång till rent vatten, sanitet och hygien i skolor. Vi ska bidra till hälsoinsatser för de mest utsatta, till vaccinationer och tillgången till livräddande behandlingar. Vi ska stödja insatser som stärker kvinnors och flickors självbestämmande, ekonomiska egenmakt och utbildningsmöjligheter. Vi ska motverka sexuellt och könsrelaterat våld och skadliga sedvänjor såsom könsstympning. Vi ska stödja insatser som förbättrar tillgången till sexualundervisning, hållbar familjeplanering och preventivmedel. Vi ska också stödja insatser för att förbättra tillgången till säker och laglig abort. Vi ska främja ett diversifierat demokratiskt deltagande. Vi ska främja religionsfrihet, inklusive rätten till frihet från religion. Vi ska främja religiösa minoriteters rättigheter, särskilt kristna. Vi ska bidra till att skapa förutsättningar för fria val och skydda valprocesser mot otillbörliga påverkanskampanjer. Vi ska främja fria och oberoende medier. Vi ska verka för mobilisering av kapital inom ramen för klimatbistånd. Vi ska motverka barnäktenskap. Vi ska främja möjligheter till återvandring genom återintegrering och genom fredsbyggande insatser. Vi ska bekämpa människosmuggling och människohandel.

Ja, detta är endast en liten del av de tematiska prioriteringarnas fokus.

Vad gäller de geografiska prioriteringarna kommer vi att ha några landstrategier. Men vi lyfter blicken för att se på helheten, dels genom att upprätta regionala strategier där flera länder ingår, dels genom att se vilka andra samarbeten och dialoger Sverige har med berörda länder inom andra politikområden eller genom de tematiska prioriteringarna. Även om det saknas en landstrategi för ett visst land betyder det inte nödvändigtvis att det är exkluderat från det svenska biståndet. Det kan omfattas av den regionala strategin eller tematiska strategier eller vara mottagare av svenskfinansierat bistånd genom multilaterala organisationer eller civilsamhällesorganisationer.

Herr talman! Även om man skulle önska att situationen vore annorlunda har vi fortfarande ett land i vårt närområde med akuta biståndsbehov. Jag talar givetvis om Ukraina.

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har Sverige bistått med humanitärt och militärt stöd. Vi har också bistått ekonomiskt och bidragit till reformarbete och återuppbyggnad.

Att stötta Ukraina och ukrainarna i deras kamp för sin frihet och trygghet är också att stå upp för den regelbaserade världsordningen.

Det är oerhört viktigt att EU, Sverige och andra likasinnade länder fortsatt ger starkt stöd. Därför är det också mycket välkommet att Sverige har en långsiktig plan för biståndet till Ukraina och att det tydligt framgår i reformagendan.

(Applåder)

Anf. 5 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Situationen i Gaza är katastrofal - det vet vi alla. Över 33 000 människor har dödats, varav 14 000 barn. Det råder brist på precis allt: mat, vatten och el, medicin med mera. Barn svälter ihjäl i detta nu, är traumatiserade och saknar tillräckligt skydd undan Israels bomber.

Trots den fruktansvärda situation som råder i Gaza frös regeringen, med stöd av SD, biståndet till Palestina i ett läge när det behövdes som allra mest. Att frysa stödet till UNRWA - den enda hjälporganisation som är stor nog och som har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad - var djupt ansvarigt och riskerade människoliv.

Att frysa utvecklingsbiståndet till organisationer som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet var rent av kontraproduktivt, men när regeringen äntligen beslutade sig för att återuppta biståndet - både biståndet till UNRWA och så småningom också utvecklingsbiståndet - protesterade SD:s partiledare Jimmie Åkesson mot det återupptagna biståndet till UNRWA. Står ni fast vid denna inställning, Yasmine Eriksson?

Anf. 6 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Jag beklagar att Vänsterpartiet inte tar flaggningar om oegentligheter på allvar.

Det handlar om en grundregel inom det svenska biståndet. När man får indikationer på att något inte går rätt till - att det är korruption eller, som i detta fall, att biståndsarbetare eventuellt har varit med och mördat israeler - är det vår skyldighet att inte fortsätta att betala ut medel till organisationerna. Beslutet fattades primärt av Sida, precis som de gör för alla organisationer när sådant uppkommer. Det är alltså helt enligt rutinerna och inte något särskilt för just UNRWA.

Sverigedemokraterna står fast vid att pengar inte bör betalas ut till UNRWA. Det är en organisation som bör avvecklas.

Anf. 7 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Jag beklagar verkligen att Sverigedemokraterna inte står upp för det palestinska folket. Det är svårt att hitta ord för att Sverigedemokraterna inte ser katastrofen på marken i Gaza i dag och att UNRWA är den enda organisation som har möjlighet att nå ut till människor.

Barn svälter, kvinnor tvingas genomgå operationer och göra kejsarsnitt utan bedövning och så vidare. Så är situationen. Jag beklagar verkligen, Yasmine Eriksson, att ni inte ser att behovet är så enormt som det är.

Det har kommit en utredning eller en rapport som visar att Israel inte har kunnat lägga fram några som helst bevis som stöder påståendena om att ett större antal UNRWA-anställda kan knytas till terrorgrupper som Hamas. Det framgår av den rapport som kom alldeles nyligen och som har beställts av FN. Utredningen leddes av Frankrikes före detta utrikesminister Catherine Colonna. Det finns alltså inga bevis, och även om några få personer i UNRWA hade deltagit är det helt felaktigt att anklaga hela organisationen för det.

Anf. 8 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag visst ser med stor oro på situationen för det palestinska folket på Gazaremsan. Det du beskriver, Lotta Johnsson Fornarve, är fruktansvärt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situation som du beskrev, till exempel att gravida kvinnor kan tvingas göras kejsarsnitt utan att ens ha tillgång till bedövning.

Det är en fruktansvärd situation, för att inte tala om svälten som breder ut sig alltmer. Därför är det viktigt att man får tillgång till insatser i Gaza. Både Sverige och många fler länder ger extremt mycket humanitärt bistånd, men problemet är att det inte kommer in.

Sverige har ökat budgeten för det humanitära biståndet till området, så det är inte så att vi inte gör något. Allt görs dock inte av UNRWA. De organisationer som redan har tagit sig in är inte UNRWA-finansierade. Det är inte de pengarna som går dit, utan det går att stötta fler organisationer så att också de kan bidra i situationen. Det är inte endast en organisation som kan vara med och bidra till människors hälsa och säkerhet i Gaza.

Anf. 9 Olle Thorell (S)

Herr talman! Tack, Yasmine Eriksson, för ditt inlägg!

Jag skulle vilja fråga hur Sverigedemokraterna ser på den bild av Sverige som nu förmedlas utåt och som har försämrats den senaste tiden, inte minst beroende på att regeringsunderlaget, där Sverigedemokraterna är det största partiet även om man inte sitter i regeringen, har beslutat att föra en politik som ökar utsläppen.

Sverige tar kliv tillbaka i det internationella klimatarbetet och skrotar feministisk utrikespolitik samtidigt som andra länder inför feministisk utrikespolitik. Yasmine Eriksson är en del av en partigrupp där det finns ledamöter som hetsar mot muslimer och som har en partiledare som talar om att riva moskéer.

Det är allvarligt att denna bild av Sverige sprids. Inte minst dagens debatt om biståndet visar att det finns en diskrepans mellan hur Sverige uppfattas i världen och hur regeringsunderlaget uppfattar sin egen politik.

Sverige ger mindre i bistånd. Sverige kliver bort från enprocentsmålet och vill vara mindre generöst än tidigare. En fast summa fastställs för biståndet varje år, och gapet till enprocentsnivån blir allt större för varje år som går. Detta påverkar förstås bilden av Sverige, inte minst nu när regeringen planerar att förstatliga folkrörelsebiståndet, vilket drabbar tusentals partner i närmare 100 länder.

Vad vill Yasmine Eriksson göra för att förbättra bilden av Sverige i världen?

Anf. 10 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! En del av det stora problemet är just denna typ av retorik, som för ut bilden att Sverige inte skulle vara bra nog. Sverige är ett av de länder som har högst andel som går till internationellt bistånd. Detsamma gäller klimatområdet, där Sverige är ett av de länder som har lägst koldioxidutsläpp. Att vi skulle skämmas över vår situation eller över hur vi hanterar dessa frågor i Sverige är rent av felaktigt.

Vad gäller enprocentsmålet är jag förvånad över att Socialdemokraterna fortfarande försöker få det att låta som att de står upp för det. Socialdemokraterna menar att de minsann ska se till att det är ett mål. Prata går ju. Det hade varit en annan sak om Socialdemokraterna också hade lagt 1 procent av Sveriges bni på bistånd i sin egen budget, men det gör de inte. Det skiljer ytterst lite mellan regeringens budget och Socialdemokraternas budgetförslag.

Vi får heller inte glömma att det under den socialdemokratiska regeringens tid togs stora summor från biståndsbudgeten för att bekosta asylmottagandet i Sverige. Pengar togs alltså från de övriga i världen, där man lever i fattigdom och förtryck och där väldigt många fler människor kan hjälpas till en lägre kostnad. Socialdemokraterna valde att i stället prioritera ett högt asylmottagande i Sverige, ett kostsamt sådant. Är det så Socialdemokraterna menar att det svenska biståndet ska hanteras?

Anf. 11 Olle Thorell (S)

Herr talman! Jag fick inget svar om hur bilden av Sverige påverkas negativt utan fick bara höra att problemet är Socialdemokraternas retorik. Det ställer jag inte upp på. Problemet är att Sverige tar steg tillbaka på den internationella scenen och blir en mer passiv och regional aktör i stället för att vara en aktiv global aktör. Det är klart att det finns bistånd kvar. Det är klart att Sverige fortfarande är en stor givare av bistånd. Men det betyder inte att trenden eller tendensen går i en positiv riktning.

Jag har suttit i utrikesutskottet sedan 2006. Jag har rest runt världen i alla möjliga riktningar och gått på alla möjliga möten, och jag hör ju skillnaden nu mot tidigare. Man är orolig för Sveriges roll i världen, och man ser på Sverige på ett annat sätt. Man oroar sig för att Sverige tar steg tillbaka.

När det gäller avräkningar tycker vi att Sverige ska följa OECD-Dacs regler. Jag vill passa på att fråga Yasmine Eriksson om de 82 miljoner kronor i år och de 893 miljoner kronor nästa år som ska flyttas från den fasta summan på 56 miljarder för att bekosta flyktingkostnader som inte ryms under OECD-Dacs regler, alltså flyktingkostnader som uppstår efter ett år i Sverige - år två, år tre och så vidare. Ni vill alltså flytta närmare 1 miljard kronor från den här "fasta" summan i budgeten. Den verkar ju inte ha varit så fast, utan det finns mer att ta av den som inte är i enlighet med Dacs regler.

Svaret på min fråga är att vi ska följa Dacreglerna. Varför vill Yasmine Eriksson ta bort pengar från biståndet och ge pengar till flyktingkostnader som inte är Dacfähiga?

Anf. 12 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Socialdemokraten Olle Thorell anför att Sverige nu är en passiv aktör på den globala arenan. Skulle det bero på att vi inte har ett enprocentsmål för biståndet? Jag vet inte riktigt. Det är väldigt få länder som lever upp till det. Internationellt sett brukar målet vara att man når upp till 0,7 procent av bni till bistånd, vilket Sverige redan överskrider. Som jag beskrev tidigare ligger vi i topp bland länder som ger störst andel av bni till bistånd.

Mitt parti sitter inte i regeringen, men regeringen har ändå en ambition att faktiskt ta de positioner som Socialdemokraterna har undvikit på den internationella arenan. Vi är oerhört underrepresenterade i många multilaterala forum. I relation till det stöd vi ger till de olika organisationerna borde vi ha fler positioner. Därför är det ett av regeringens fokusområden, och jag tror även att det står i reformagendan.

Vad gäller Sverigebilden vill jag självklart att den ska vara god. Med hjälp av regeringens metod Team Sweden kan vi visa vad som är svenska insatser och hur Sverige är med och bidrar i olika länder. Detta är en del i att förbättra Sverigebilden.

Anf. 13 Anna Lasses (C)

Herr talman! Tack så mycket för anförandet, Yasmine Eriksson!

Sverigedemokraterna är ju starka förespråkare för förebyggande stöd, det vill säga att se till att människor helt enkelt inte behöver fly, vilket är fullt rimligt.

Om vi då tittar på vilka som flyr till Sverige ser vi att en majoritet av flyktingarna kommer från länder som Syrien, Afghanistan, Eritrea, Irak och Somalia. Det här får mig att fundera. Vi kan nu se att regeringen och regeringsunderlaget minskar stödet exempelvis till Afghanistan med 40 procent. Det rimliga hade snarare varit att fokusera på de här länderna, som verkligen har stora problem, och försöka ha så mycket utvecklingsstöd som möjligt där, just för att förhindra att människor behöver fly.

Det stämmer inte riktigt överens. Hur ställer sig Yasmine Eriksson till detta?

Anf. 14 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Jag anser att biståndet ska gå till insatser som vi har en stark tro på gör mest nytta. Att det är stora problem i ett land och för människorna som bor där betyder tyvärr inte att det bistånd som Sverige ger kan få det resultat vi önskar. Då är det bättre att lägga medel på länder eller organisationer där vi faktiskt kan se resultat och där vi vet att pengarna når fram och gör det de ska. Det är vad det till stor del handlar om.

Som vi båda två vet är Afghanistan oerhört problematiskt. Väldigt få organisationer får verka i landet. Givetvis hade vi velat se en annan situation i landet.

Vad gäller de andra länderna får man inte glömma det jag sa i mitt anförande: Vi kommer att ha landstrategier, och vi kommer att avsluta några bilaterala strategier. Men det kommer också att finnas regionala strategier där flera länder kan ingå inom ramen för detta och även för de tematiska prioriteringarna. Det handlar inte alltid om det bilaterala stödet, utan olika länder får ta del av olika bistånd baserat på olika kriterier och strategier.

Anf. 15 Anna Lasses (C)

Herr talman! Det är helt korrekt att det inte alltid handlar om de bilaterala stöden och att det absolut kan vara regionala stöd eller andra former av multilaterala stöd. Problemet är att regeringsunderlaget minskar andelen till utvecklingsstöd, samtidigt som man - av mycket rimliga skäl - fokuserar en stor del till exempelvis Ukraina och det området. Det säger jag absolut ingenting om.

Utvecklingsstödet blir ändå mindre. Borde man då inte ha fokuserat det just till de områden som vi faktiskt vet att människor flyr ifrån och satsa på de utvecklingsprojekten? Det ger kanske inte lika stor effekt i kvantitet men däremot i kvalitet. Borde inte Sverige gå före och verkligen vara där människor är som mest utsatta?

Anf. 16 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Vi ska absolut vara på platser där människor är som mest utsatta, men det är inte alltid möjligt.

Utvecklingsbiståndet minskar, men det minskar till förmån för det humanitära stödet, som vi ökar. Utvecklingsbistånd bygger ofta på samarbete. Grundläggande för utveckling är ju att det går att samarbeta med staten i fråga. Absolut finns det civilsamhällesorganisationer som kan kämpa emot en stat som inte är demokratisk eller liknande, men ska man göra institutionella förändringar och förbättringar krävs det en samarbetsvilja från dem som styr landet också.

Det är ett hinder, men vi jobbar på det. Därav ger de krav som vi ställer till exempel på migrationsområdet en möjlighet att öppna upp för den här typen av samarbeten.

Anf. 17 Olle Thorell (S)

Herr talman! Dagens betänkande rör biståndspolitiken. Vi socialdemokrater står förstås bakom våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1. Vi har också ett särskilt yttrande där vi beskriver hur vi ställer oss till själva framtagandet av reformagendan, som vi inte är helt positiva till.

Herr talman! Det är inget konstigt att en ny regering vill ta fram ny politik på biståndsområdet. Det är ingen stor chock att en moderat biståndsminister särskilt lyfter marknadens och näringslivets roll och synergier mellan handel och bistånd.

Det finns bra saker i reformagendan. Målet för biståndet står fast. Det finns prioriteringar som alla kan ställa upp på om global hälsa, mänskliga rättigheter, SRHR-frågor, demokrati och fattigdomsbekämpning. Det finns ingen av oss 349 i den här kammaren som är emot detta.

Men det finns förstås också saker som vi är kritiska till, bland annat hur den här reformagendan arbetades fram. Det var inte en process som präglades av dialog och intresse av att förankra den nya politiken utanför de förhandlingar som skedde på samordningskansliet för Tidöpartierna. Man försökte jämka ihop biståndsvänliga kristdemokrater och liberaler, som gick till val på att garantera enprocentsmålet, med sverigedemokrater som var genuint ointresserade av frågan utöver att de ville halvera biståndet. Reformagendan är en produkt av dessa förhandlingar.

Den process för förankring och dialog som spelades upp var mer teater än äkta vilja att ta till sig inspel och andra perspektiv. Det gällde inte bara inspel och perspektiv från oss i oppositionen utan också, vad värre är, från det svenska civilsamhället, akademin, expertmyndigheter, representanter för mottagarna, internationella institutioner och andra relevanta aktörer. Bland dem finns en oerhörd kompetens och kunskap att dra nytta av, men tyvärr gjordes inte det. Inte heller blev det någon skrivelse eller proposition till riksdagen, utan det blev bara ett regeringsbeslut.

Faran när man hanterar stora förändringar av politiken på detta sätt är att de förändringar man vill genomföra blir svåra att implementera och att politiken blir kortsiktig och icke hållbar.

Även när det gäller sakinnehållet i agendan finns det kritik från oss. Vi är starkt emot att SD och regeringen överger enprocentsmålet i biståndet. Vi socialdemokrater vill återställa enprocentsnivån i skyndsam takt när vi får tillbaka makten.

Man motiverar övergivandet av enprocentsmålet med att man fokuserar på kvalitet och resultat i stället för på storleken på biståndet. Det där är ju en falsk motsättning - alla partier är överens om att biståndet ska hålla en hög kvalitet och leda till bästa möjliga resultat. Det vi är oeniga om är hur stor andel av Sveriges välstånd som vi vill satsa på att bekämpa fattigdom och förtryck i världen.

Vi är också mycket kritiska till att snäva svenska egenintressen tillåts styra inriktningen av biståndet. Det är klart att svenska intressen ska främjas i all politik och på alla politikområden, men detta betyder inte att biståndet endast ska utgå från till exempel svenska företagsintressen eller intresset att använda biståndet som en hävstång eller ett verktyg för att pressa repressiva regimer att ta tillbaka sina utvisade medborgare. De fattigas och de utsattas perspektiv, rättigheter och behov måste vara den självklara utgångspunkten.

Låt mig nu gå över till hur implementeringen av reformagendan har blivit. Jag ber om ursäkt om jag kommer att dra över talartiden något - detta är ett så viktigt område att jag känner att jag behöver lägga ut texten om det.

Detta är oroväckande på många sätt. Reformagendan är löst hållen och allmänt skriven. Det är i regleringsbrev, i budgetar och i myndighetsstyrningen vi ser hur reformagendan hanteras, och där är det oroväckande. Till exempel har hela Vetenskapsrådets anslag till utvecklingsforskning fasats ut. Feministisk bistånds- och utrikespolitik är skrotad. Sverige har även lämnat det bilaterala samarbetet om utvecklingsbistånd med några av de fattigaste länderna i världen; länder som Mali, Sydsudan, Burkina Faso och Kambodja hör till den listan.

Vi ser också att Palestinabiståndet har hanterats illa. Innan kriget bröt ut den 7 oktober halverades biståndet till Palestina i det årets budget. När kriget bröt ut utmärkte sig Sverige i negativ bemärkelse genom att frysa utvecklingsbiståndet till hela Palestina och begära en utredning från Sida om huruvida pengar har gått till Hamas eller andra terrororganisationer. När Sida återkom med utredningen, som visade att så var inte fallet, vägrade regeringen att acceptera slutsatserna och begärde en förnyad utredning. Efter ytterligare månader visade även den nya utredningen att det egentligen inte fanns någon anledning att stoppa utvecklingsbiståndet.

Därefter var Sverige ett av länderna som gick på de anklagelser som kom ensidigt från Israel om kopplingar mellan UNRWA och terroristverksamhet. UNRWA skulle ha haft anställda som deltog i attackerna den 7 oktober. Nu har en utredning visat att det inte finns några belägg för detta, och Sverige får stå där med skammen.

Regeringen har också skrotat strategin för Israel och Palestina, som nu i stället ska ingå som en del i en allmän Mellanösternstrategi. Detta gör att biståndet till Palestina minskar på sikt. Det gör också att uppmärksamheten på denna unika konflikt minskar. I strategin nämns inte Israels ockupation ens med ett ord.

Samtidigt, framför allas våra ögon, utspelar sig tragedin i Gaza, med tiotusentals döda barn, med svält som breder ut sig och med 50 000 gravida kvinnor som är skräckslagna över hur det ska gå för dem och deras bebisar. Det är ett helt orimligt mänskligt lidande. Jag tror att historiens dom kommer att bli hård mot alla dem som inte gjorde allt de kunde för att lindra nöden, stoppa våldet och utkräva ansvar för brott mot folkrätten.

Jag vill också lyfta fram hur Sveriges regering nu är på väg att förstatliga folkrörelsebiståndet. Det bistånd som förmedlas av det svenska civilsamhället via 17 strategiska partnerorganisationer är nu på väg att kapas jäms med fotknölarna. Regeringen har gett Sida i uppdrag att utreda hur myndigheten helt eller delvis ska kunna ta över förmedlandet av biståndet från de här organisationerna.

Sida, som ju är en statlig myndighet, gjorde som de blev tillsagda och sa upp avtalen med dessa organisationer vid sittande bord på ett tämligen chockartat möte den 15 mars. Det tvingade i sin tur dessa folkrörelser att säga upp avtalen med sina partner. 1 750 partner i 90 länder drabbas av detta.

Det här är ett undermåligt och skamligt förfarande. Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig av den kritikstorm som har kommit, inte bara från oss i oppositionen utan från i princip hela det svenska civilsamhället.

Detta bistånd, som är en liten del av det totala civilsamhällesbiståndet, är effektivt, resultatinriktat, väl granskat, transparent och ändamålsenligt. Det har genom decennier använt de unika egenskaper och fördelar som civilsamhällets och folkrörelsernas organisationer har.

När folkrörelser i Sverige arbetar med sina kollegor från folkrörelser ute i världen kan biståndet nå fram och göra skillnad på ett helt unikt sätt. De 17 partnerorganisationerna är bara en del av det svenska civilsamhället, men de förtjänar alla att nämnas. De förtjänar att lyftas, inte att sänkas. De förtjänar att få vara flaggskepp i Team Sweden i stället för att hotas med nedskärningar som man sedan kanske, får vi hoppas, backar från i sista minuten.

Organisationerna är Act Svenska kyrkan, Union to Union, Svenska missionsrådet, Afrikagrupperna, Diakonia, We Effect, Naturskyddsföreningen, Forum Civ, Olof Palmes Internationella Center, Rädda Barnen, Plan International Sverige, RFSU, Världsnaturfonden, Individuell Människohjälp, Kvinna till Kvinna, Civil Rights Defenders och Svenska Röda Korset. Jag skulle kunna stå här i talarstolen i timmar - men det ska jag inte göra, herr talman - och ge exempel på liv som förändrats till det bättre tack vare de här organisationerna och lyckade utvecklingsprojekt i dussintals utvecklingsländer som just dessa organisationer har bidragit till.

Men jag ska ta ett exempel, från Rwanda. Rädda Barnen har där en partnerorganisation som jobbar med funktionshindrade barn och unga. Den heter Uwezo Youth Empowerment och grundades av Bahati Omar, som av en olyckshändelse blev blind som barn. Han bestämde sig för att hjälpa andra funktionshindrade unga och barn att få ett värdigt liv.

I Rwanda är funktionshinder ett stort stigma, och i vissa familjer är det en skam att ha ett barn som är funktionshindrat och annorlunda än andra barn. De får inte gå i skolan utan hålls hemma och blir isolerade och kan inte leva ett värdigt liv.

Organisationen startades som sagt av unga funktionshindrade i Rwanda för att hjälpa funktionshindrade barn så att de kan gå i skolan. De pratar också med familjerna så att barnen kan vara med på fritidsaktiviteter. Det handlar om att bryta stigmat.

Men nu har Uwezo fått sitt avtal uppsagt eftersom svenska Rädda Barnen inte kan garantera finansieringen nästa år. Det här är en liten organisation som inte kommer att kunna delta i internationell upphandling av nya projekt, vilket det verkar vara meningen att man ska göra efter årsskiftet.

Det är för sorgligt och för dåligt, och jag undrar hur Johan Forssell, Katarina Tolgfors och alla andra moderater och Tidöpartister ska kunna förklara för grundaren Bahati Omar och organisationen varför Sverige sviker och inte längre ger stöd till de funktionshindrade barnen i Rwanda. Tilliten till den svenska staten ute i världen drabbas av denna hantering. Det handlar om 1 750 partner i närmare hundra länder, och detta var bara ett litet exempel.

Vi socialdemokrater beskriver mer utförligt i vår reservation hur vi ser på biståndet. Vår politik utgår från de fattiga och utsattas behov och rättigheter. Vi vill att Sverige ska sträva efter att vara en förebild och en humanitär stormakt. Vi står fast vid enprocentsmålet och vill återställa biståndet till den nivån när vi återfår makten. Vi vill ha en feministisk utrikes- och biståndspolitik. Vi vill bygga en mer jämlik värld, där till exempel arbetstagares rättigheter och den svenska arbetsmarknadsmodellen är viktiga pusselbitar.

Vi vill ha ett klimatbistånd som bidrar till den gröna omställningen. Vi vill ha ett effektivt, resultatinriktat och ändamålsenligt bistånd som ser till att skattebetalarna får bästa möjliga nytta av de pengar Sverige gemensamt satsar på internationellt bistånd. Vi vill också främja svenska intressen men på ett sätt som också främjar global utveckling. Vi vill ha mer fokus på Agenda 2030 och de globala utvecklingsmålen som nu nedprioriteras.

Vi är kritiska till regeringens hantering av biståndspolitiken, men det betyder inte att vi anser att allt var perfekt när vi senast hade regeringsmakten. Vi vill utveckla vår politik så att den är i takt med tiden och hur världen har förändrats. Det gäller alla politikområden, även biståndspolitiken.

Vi kommer därför inför valet 2026 att lansera en socialdemokratisk reformagenda för biståndet. Vi kommer att göra detta ordentligt och med en genuin vilja att ta till oss kunskap och förslag från relevanta aktörer, och vi vill förankra förslaget i god dialog med det omgivande samhället. Vi utgår förstås från våra värderingar, men det ska också bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi vill föra dialog med folkrörelsernas organisationer och arbetsmarknadens parter, både fack och näringsliv. Vi vill höra från akademin och andra experter och lära oss av utvecklingsforskningen och hur andra länder lyckats med sitt bistånd. Vi vill ta del av mottagarnas perspektiv och lärdomar.

Vi kommer att bjuda in till samråd och rundabordssamtal och skicka ut förslag som alla kan reagera på - så alla som följer denna debatten och vill vara med och påverka framtidens socialdemokratiska biståndspolitik, välkomna med era inspel!

Anf. 18 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Socialdemokraterna har ett förslag i betänkandet om att handelsbiståndet tydligt ska kopplas till Agenda 2030 och målen i Parisavtalet. Varför föreslår Socialdemokraterna detta när det redan finns riksdagsbeslut om det? Varför driver man på för detta när klimatet redan är en stor del av reformagendan? Socialdemokraterna säger också i ett förslag att ett ökat klimatbistånd är centralt i det internationella arbetet. Men det står ju redan i reformagendan. Vad är det Socialdemokraterna är så missnöjda med?

I reformagendan står bland annat att man ska öka och effektivisera svenskt klimatbistånd och samtidigt mobilisera annat kapital i större utsträckning. Vidare ska man stärka de katalytiska effekterna av klimatbiståndet genom teknisk innovation och mobilisering av kapital från den privata sektorn, exempelvis via utlysningsfonder, så kallade challenge funds, och garantier, och det gäller såväl utsläppsminskningar som anpassning. Man ska också utveckla lokal kapacitet och förutsättningar för finansmarknader, resursmobilisering och ett attraktivt investeringsklimat för att hantera den tredubbla planetära krisen gällande klimat, biologisk mångfald och föroreningar. Vidare ska man utveckla samarbetet för resursmobilisering av privat kapital för klimatomställningen tillsammans med USA och nordiska länder och stärka arbetet för att svenska företags innovationer och lösningar som efterfrågas av partnerländer ska bidra till klimatomställningen.

Vad är det i detta som Socialdemokraterna vänder sig mot?

Anf. 19 Olle Thorell (S)

Herr talman! Jag tackar Yasmine Eriksson för att jag får tillfälle att prata om den viktiga del av biståndspolitiken som handlar om klimatet och Agenda 2030.

Jag vänder mig inte mot något av det som står i reformagendan om detta, men jag vänder mig mot att det saknas en del. Det är ett alltför ensidigt fokus på marknadslösningar, företagens roll och privatkapital. Det är givetvis bra om vi kan generera annat kapital än offentligt till att bekämpa klimatförändringarna och underlätta den gröna omställningen. Det är absolut nödvändigt, men det räcker inte med bara det.

Ni på högersidan har en naiv övertro på marknadslösningar och näringslivets allena saliggörande påverkan. Givetvis spelar näringslivet och marknaden roll, men det krävs också agerande från stater och från normativa institutioner som FN, genom exempelvis Parisavtalet.

Sverigedemokraterna har ju kämpat mot Parisavtalet, och partiet är ju befolkat av klimatskeptiker. Sverigedemokraternas klimatpolitik är formulerad av Elsa Widding, som numera är politisk vilde. Men ni kör fortfarande regeringen framför er i en klimatskeptisk riktning. Det är därför pinsamt att höra Yasmine Erikssons omsorg om klimatbiståndet.

Det är givetvis bra med många olika insatser för att stärka klimatet, men det som saknas i reformagendan är kopplingen till Agenda 2030 och aspekterna av offentliga insatser.

Anf. 20 Yasmine Eriksson (SD)

Herr talman! Olle Thorell säger att vi har alltför stort fokus på marknadslösningar och privat kapital. Jag trodde att det var en bra sak att bredda i givarbasen så att det inte bara handlar om stater som är med på tåget vad gäller klimatomställningen.

Det står som sagt i reformagendan att regeringen via myndigheterna ska bidra till måluppfyllelsen av Agenda 2030 genom att stimulera och stödja svenska företag och delta i internationella upphandlingar.

Det är exakt det här som Olle Thorell efterfrågar. Jag tycker därför att det är väldigt märkligt att Socialdemokraterna väljer att reservera sig i frågan. Det är också lite lustigt att Socialdemokraterna kritiserar att man arbetar med företag på klimatområdet när de också har ett förslag om att handelstillståndet tydligt bör kopplas till Agenda 2030 och målen i Parisavtalet. De vill ju också se att man använder sig av företag i arbetet med klimatet, så det här är lite märkligt.

Anf. 21 Olle Thorell (S)

Herr talman! Jag är ledsen om det förefaller märkligt för Yasmine Eriksson, men jag hoppas att övriga som lyssnar till debatten förstår att man kan tycka två saker, eller tre eller fyra saker, samtidigt. Man kan tycka att det är viktigt med företagens roll och marknadslösningar samtidigt som det är viktigt med globala överenskommelser som man följer, samtidigt som det är viktigt att lyssna till vetenskapsmännens och IPCC:s förslag och ta ansvar för att följa de klimatlagar som man stiftar i landet, till exempel i sitt eget land.

Det är inte alls så som Yasmine Eriksson låter påskina: att vi inte förstår vikten av privatkapital. Det är klart att vi förstår det. Om Yasmine Eriksson sedan inte kan ta till sig att vi vill andra saker också är det hennes förlust. Men jag hoppas att diskussionen har bidragit till att fler har förstått vad Socialdemokraterna menar i sin reservation.

Anf. 22 Katarina Tolgfors (M)

Herr talman! I dag ska vi debattera motionsbetänkandet UU8. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Behovet i världen när det gäller åtgärder för att bekämpa kriser och katastrofer, fattigdom, förtryck och konsekvenser av krig är oerhört stort. Vi ser en oroväckande utveckling när auktoritära stater åsidosätter demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

Det är därför viktigt att säga att just demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer är tre bärande värden i svensk utrikespolitik. Det är också kärnvärden som följer med in i biståndsreformen och biståndsagendan.

Vi ser stater och krafter som vill åsidosätta den regelbaserade världsordning som vi i västvärlden värnar och är beredda att försvara.

Herr talman! Vi lever i en mycket orolig omvärld. Rysslands illegala anfallskrig mot Ukraina påverkar hela den globala säkerhetsordningen.

Vi ser den fruktansvärda situationen på Gaza till följd av Hamas bestialiska attacker den 7 oktober mot civila israeler. 130 israeler, kvinnor, barn och äldre, hålls fortfarande som gisslan, om de ens lever.

I skuggan av detta har kriget i Sudan förvandlat landet till världens nu största humanitära katastrof. Inbördeskriget mellan armén och milisen RSF har tvingat 8 miljoner människor på flykt och lett till att över 18 miljoner människor behöver humanitär hjälp.

I delar av Latinamerika ser vi en kraftig tillbakagång, inte minst vad gäller mänskliga rättigheter och avsaknad av respekt för rättsstatens principer.

Behoven är näst intill oändliga. Omvärlden förändras snabbt, och med de snabba förändringarna och omfattningen av de problem och behov som uppstår är det rätt och viktigt att uppdatera och se över det svenska biståndssystemet.

Herr talman! Utvecklingssamarbetet är ett av de viktigaste utrikespolitiska verktygen för att driva och värna svenska intressen samt för att möta de utmaningar som jag nyss har nämnt och som världen står inför. Svenskt bistånd ska skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det är grunden.

Regeringen beslutade i december om en reformagenda för biståndet kallad Bistånd för en ny era. Reformagendan anger riktningen för biståndet under de kommande åren och utgör även grunden för flera nya processer för att förenkla, förtydliga och effektivisera styrning och uppföljning av biståndet som helhet och för att förbättra de resultat som uppnås.

Reformeringen innebär också att vi ökar transparensen, som har nämnts här tidigare i talarstolen. Det är viktigt för att de svenska skattebetalarna ska veta att pengarna används på bästa möjliga sätt utifrån de behov som finns och utifrån svenska intressen, vilket egentligen är självklart.

Utgångspunkten är att svenskt bistånd ska klassificeras som ODA, official development assistance, enligt OECD-Dac. Biståndet är nu en statlig utgiftspost, i likhet med andra statliga utgiftsområden, med en ram om 56 miljarder kronor per år under tidsperioden 2023-2025. Biståndet ska styras mot tydliga mål och prioriteringar, vilket också underlättar utvärderingen av biståndet. Systemet ska bli mer transparent, och en viktig målsättning är nolltolerans mot korruption.

Herr talman! Sveriges röst och engagemang ska fortsatt vara starkt ute i världen, och vi är fortsatt en av världens femte största biståndsgivare. Det svenska biståndet är generöst, men det är inte oändligt och det är inte villkorslöst. I en värld med omfattande behov, där finansieringsgapet växer, är det därför nödvändigt att prioritera.

De sju tematiska prioriteringar som görs i regeringens biståndsreform har tidigare nämnts. Jag ska uppehålla mig lite mer vid två av dem.

Ett stort fokus i regeringens biståndsagenda är det humanitära stödet för att rädda liv och lindra nöd. Det är den första strategin. Vi ser tyvärr ett väldigt stort behov av detta. Det gäller till exempel situationen på Gaza.

Den andra strategin jag vill lyfta fram är insatser som främjar demokrati och frihet och bekämpar förtryck. Anledningen är den som jag nämnde tidigare; det här är något som vi ser är på tillbakagång när mer auktoritära krafter och stater är på frammarsch.

Jag vill också nämna jobbskapande handel och utbildning för att bekämpa fattigdom, bara för att adressera något av det som har kritiserats här tidigare. Om vi har en övertro på marknaden och det privata skulle jag vilja påminna inte minst Socialdemokraterna om att det var så vi byggde Sverige starkt - genom entreprenörer, genom fritt företagande och genom att vi byggde upp vår industri. Den möjligheten vill vi också ge andra länder.

Det är inget självändamål att biståndet ska bli någonting som länder blir beroende av. När man är ute och reser i världen och träffar dem som är mottagare av svenskt bistånd märker man att de flesta vill ta sig ur fattigdomen. De vill att deras land ska utvecklas så att människor kan leva fritt och påverka sitt eget liv och sin egen framtid.

Jag ska kort nämna den strategi som jag personligen tycker är väldigt viktig och som handlar om att stärka kvinnors och flickors frihet och egenmakt. Det finns många bra exempel på detta, inte minst när det gäller hur civilsamhället tillsammans med andra organisationer bidrar till att stärka just kvinnors och flickors roll. Vi kallar det inte för feministisk utrikespolitik, för vi har en egen politik. Jag är väldigt glad över att detta finns med som en egen strategi.

Utöver strategierna minskar vi antalet landstrategier till att innefatta 30 prioriterade länder.

Herr talman! I arbetet för att uppnå målen med svenskt bistånd spelar civilsamhället en omistlig roll. Samarbetet mellan enskilda organisationer i Sverige och mottagarländerna spelar en viktig och ofta avgörande roll. Ett livskraftigt civilsamhälle utgör grunden för vårt samhälle, och så är det även i andra länder. Tillsammans med fria medier och ett rikt kulturliv är det grunden för demokratin.

Det är mot denna bakgrund som regeringen i Tidöavtalet slog fast att andelen bistånd som ska kanaliseras via civilsamhället ska öka. Det gäller civilsamhället i Sverige men även bland lokala partner i de länder dit svenskt bistånd går. Så har också skett. Hela 43 procent av biståndet från Sida kanaliseras via olika civilsamhällesorganisationer. Mycket värdefullt och viktigt arbete görs av kunniga och erfarna medarbetare hos civilsamhällesorganisationerna. Och jag har ägnat mina två första år i riksdagen åt att träffa nästan alla organisationer som är aktiva.

Herr talman! I dag kanaliseras en stor del av biståndet genom de 17 så kallade strategiska partnerorganisationer - SPO:er - som har valts ut av Sida. Dessa har i uppdrag att i sin tur vidareförmedla biståndsmedel till andra organisationer, alternativt genomföra verksamheter och projekt tillsammans med lokala civilsamhällesorganisationer i mottagarländerna. Anslaget uppgår till 1,8 miljarder kronor årligen. Det är mycket pengar.

Samtidigt är möjligheterna till insyn och extern granskning av vidareförmedling och val av samarbetspartner i dag väldigt begränsade. I linje med regeringens biståndspolitik för att öka transparensen ser man nu över modellen med strategiska partnerorganisationer och tittar på hur vi kan förbättra och effektivisera så att de pengar som Sverige bidrar med faktiskt når fram på bästa möjliga sätt där de allra bäst behövs.

Regeringen har därför gett Sida i uppdrag att inkomma med förslag som ökar transparensen och minskar antalet transaktionsled. Det är ett sätt att se till att lägga kraft på att se till att vi får ut bästa möjliga resultat av pengarna där de används.

Det har varit en trestegsraket, där den ekonomiska rapporteringen har skett i april. Sedan är det ytterligare två datum med slutdatum den 30 juni då mer underlag ska komma in. Därefter ska regeringen analysera detta och sedan återkomma med den sista pusselbiten i reformagendan.

När man gör stora förändringar i organisationer och verksamheter kan jag förstå att det finns en oro. Men det är denna regerings mål med reformagendan att civilsamhället är och även fortsättningsvis kommer att vara en viktig och central del i det svenska biståndet.

Herr talman! Jag ska avsluta med ett gott exempel, även det från Rwanda där jag alldeles nyligen var tillsammans med ledamoten Johnsson Fornarve. Organisationen Wateraid hade tillsammans med bland annat den svenska ambassaden gjort ett alldeles utmärkt studieprogram, och vi fick besöka två regioner i Rwanda, den norra delen och den södra delen. Det gjorde vi tillsammans med organisationen Wateraid på plats. Wateraid är en organisation som till stor del finansierar sin verksamhet med privata medel och en mindre del med statliga medel. Man samarbetar också med företag, både i landet och i Sverige som bidrar med privat kapital. Jag tycker att det är ett väldigt gott exempel på hur man effektivt kan arbeta med bistånd. Det som Wateraid gör är att man jobbar och förser byar och samhällen i Rwanda med det allra mest fundamentala som vi tar för givet, nämligen rent vatten och sanitet. Det gör att människor som bor på platser som ligger långt från städerna och orterna i Rwanda faktiskt kan ha det mest grundläggande i livet. Det är någonting som inte minst stöder kvinnor och flickor som ofta är de som fastnar i att hantera detta. Det påverkar också deras möjligheter att arbeta eller att gå i skolan.

Det finns alltså goda exempel på hur svenskt bistånd når fram dit det ska, nämligen till människor runt om i världen som lever i fattigdom, som påverkas av klimatförändringar eller som på grund av krig och konflikter tvingas att fly.

Herr talman! Regeringens reformagenda för ett svenskt bistånd är alldeles utmärkt anpassad efter den oroliga omvärld som vi lever i, och förändring är det som behövs för att vi också ska kunna vara med och påverka även framöver.

(Applåder)

Anf. 23 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet. Jag hade helst velat ställa min fråga till biståndsministern. Han är tyvärr inte här, vilket jag beklagar. Därför får jag ställa min fråga till ledamoten Katarina Tolgfors i stället.

Den 29 februari gav regeringen Sida i uppdrag att utreda hur myndigheten kan ta över vidareförmedlingen av stöd och ersätta det nuvarande systemet med strategiska partnerorganisationer - ett nytt system som ska sjösättas den 1 januari 2025.

Sida håller nu som bäst på att säga upp avtal med strategiska partnerorganisationer, trots att avtalen inte har löpt ut. Och med strategiska partnerorganisationer menar vi alltså organisationer från civilsamhället, till exempel Kvinna till Kvinna, Rädda Barnen, Röda Korset, Afrikagrupperna, Diakonia med flera. Det är 17 stycken. Varför skapar man ett sådant kaos och en sådan oro bland civilsamhällesorganisationer genom att säga upp ingångna avtal? Det riskerar att slå undan fötterna för ett väl fungerande bistånd som har byggts upp under decennier. Det är ett bistånd som går till demokratikämpar, kvinnoorganisationer, fackliga organisationer och människorättsorganisationer runt om i världen. Nu riskerar allt detta viktiga arbete att gå om intet. Viktiga erfarenheter, kunskap och framför allt förtroende som har byggts upp under alla dessa år är nu hotade. Hur tänker man?

Anf. 24 Katarina Tolgfors (M)

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att få fram att detta är en felaktig bild som sprids. Och jag tycker att det är väldigt olyckligt att oppositionen eldar på detta. Jag har haft flera möten den senaste tiden med civilsamhällesorganisationer, bilateralt men också i större grupp där även bland andra ledamoten Johnsson Fornarve har deltagit. Jag var på ett möte där det var en väldigt upphetsad stämning.

Även många av dessa organisationer vill att det svenska biståndet ska förbättras. Det är det som jag hör när jag pratar med dem. Många tycker att stora delar av reformagendan är nödvändig och bra. Sedan är det fullkomligt begripligt att man i förändringstider känner en oro när man inte riktigt vet vad det innebär för den egna organisationen.

Men det är jätteviktigt att säga att ambitionen från regeringen inte är att civilsamhället ska plockas bort från det svenska biståndet, tvärtom. Men i linje med biståndspolitiken och när vi ska se över helheten, öka transparensen och kunna öka mätbarheten på de insatser som svenska skattebetalares pengar går till i det svenska biståndet är det fullt rimligt att vi också ser över den organisation som nu finns och hur hela strukturen ser ut. Ambitionen är inte att slå sönder någonting, utan den är att förbättra och se till att de pengar som läggs in i biståndsbudgeten och även de som jobbar i systemet, till exempel civilsamhället, leder till bästa möjliga insatser där det behövs. Det gör de i dag. Men allting kan alltid bli bättre. Status quo har aldrig utvecklat vare sig organisationer eller samhällen.

Anf. 25 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Jag tackar Katarina Tolgfors för svaret. Jag har också träffat dessa civilsamhällesorganisationer. Förra veckan hade jag ett möte med i stort sett alla. Och alla uttryckte en djup oro inför det som händer. Man tycker inte att man har blivit lyssnad på. Man säger upp personal. Man har meddelat sina partner i länder att man inte vet vad som kommer att hända efter den 1 januari och om det finns något stöd att betala ut eller inte. Det är en enorm oro, framför allt ute i dessa olika organisationer. Och det rör sig om många projekt. Det är 1 700 projekt i 90 länder som är berörda.

Vi hörde tidigare Olle Thorell tala om en organisation som hjälper funktionshindrade barn i Rwanda. Det är ett exempel på en organisation som inte vet om de kommer att få något stöd. Det finns en rad sådana organisationer - kvinnoorganisationer, miljöorganisationer och människorättsorganisationer - som nu sitter och är jätteoroliga för att de inte kommer att få något stöd efter den 1 januari.

Varför var man tvungen att göra detta så abrupt? Varför säger man upp ingångna avtal - avtal som inte är avslutade, som har planerats under lång tid och som är planerade att gälla under lång tid framöver? Detta är ju att kasta bort resurser. Jag förstår den stora oro som finns.

Anf. 26 Katarina Tolgfors (M)

Herr talman! När man genomför förändringar kan det aldrig vara snabbt nog eller långsamt nog. Jag är så pass kommen till åren att jag haft ett långt yrkesliv innan jag denna mandatperiod kom in i riksdagen och har både drabbats av och varit med och genomfört stora förändringar i organisationer. Det är tydligt, och har så varit under en längre tid, att regeringen avser att lägga fram en ny biståndspolitik och att det kommer att innebära förändringar.

Jag säger det återigen: Jag har förståelse för att det finns en oro. Men jag har också mött väldigt många organisationer och medarbetare som säger att detta är en möjlighet och något nödvändigt. Ibland är förändring nödvändigt. Det kan vara jobbigt, men syftet är att förbättra för dem som pengarna, våra medel, är till för. De är till för de fattiga människor som behöver utveckling och stöd eller för att stärka demokratin i de länder som vi prioriterar att biståndet ska gå till.

Jag tror att det är väldigt olyckligt att elda på denna oro. Det är bättre att i stället, som många av de organisationer jag möter, förhålla sig så konstruktivt man kan för att hitta nya vägar framåt. Det brukar i slutändan också vara främjande för den organisation eller de personer som påverkas av förändringen.

Anf. 27 Anna Lasses (C)

Herr talman! I många stycken håller jag verkligen med om det ledamoten Katarina Tolgfors säger. Men jag har ändå en fråga, och den har med Team Sweden att göra.

Team Sweden är ett fantastiskt initiativ där myndigheter och företag samarbetar för att utveckla verksamheter i länder. Men det hade ju varit ännu bättre om det hade funnits en arena där även civilsamhället var med så att man fick med både civilsamhälle, företag och myndigheter.

Finns det framöver planer på att ta med civilsamhället i Team Sweden, eller kommer man att komma med en annan plattform där alla de här tre parterna är med? Det är ju då man får den riktigt stora synergin, eftersom alla tre behövs.

Anf. 28 Katarina Tolgfors (M)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Team Sweden är ett begrepp som jag i första hand har träffat på i näringslivet tidigare. Det är jättebra att vi vidgar begreppet, för det är många aktörer som bör ingå i Team Sweden. Kanske är det inte min roll som politiker att detaljstyra vilka som ska vara med och inte, men jag tror att det är ganska naturligt att man är öppen för nya samarbeten.

Tanken med att utöka civilsamhällets roll är också att stödja de lokala civilsamhällesorganisationerna i partnerländerna. Här är jag ganska övertygad om att det kan bidra att man är med i Team Sweden i vissa sammanhang medan det i andra sammanhang är den lokala insatsen med de lokala aktörerna som är viktigast.

Att Sverige och Team Sweden ska vara en stark röst i världen och att vi ska vara engagerade och bidra till utveckling, till att bekämpa fattigdom och till att lindra nöd är ganska tydligt i regeringens reformagenda. Det är detta vi vill uppnå. Hur det sedan exakt ska gå till i detalj finns det myndigheter och andra som kan mycket bättre jag. Jag välkomnar dock dem som har något att bidra med att ingå i Team Sweden.

Anf. 29 Anna Lasses (C)

Herr talman! Som politiker ska man naturligtvis inte blanda sig i allting, även om jag tycker att den här regeringen i vissa saker blandar sig i alldeles för mycket. Men när man nu lägger fram en reformagenda där man så tydligt visar att civilsamhälle, entreprenörskap och företagande är oerhört viktiga delar och att även staten och myndigheterna har en roll att spela, vore det då inte ganska naturligt att man från regeringens håll initierade detta samarbete? Vad jag förstått har bland annat civilsamhället dessutom efterfrågat en sådan arena med alla dessa parter.

Jag håller absolut med om att det lokala perspektivet är det viktigaste. Samtidigt hänger dock detta ihop. De nätverk som finns mellan civilsamhällesorganisationerna är ju globala. Vore inte detta ändå någonting som regeringen borde ta tag i, med tanke på hela andan i reformagendan?

Anf. 30 Katarina Tolgfors (M)

Herr talman! Jag tyckte att det var det jag sa i mitt tidigare svar. Om det finns en situation där man ser det som befogat att civilsamhället är med i det som formellt kallas Team Sweden ser inte jag några hinder. Jag ser dock inte att jag kan stå här och peka ut exakt hur, var och när. Det tror jag att andra i det här systemet ska göra. När man arbetar i olika projekt eller vänder sig till olika länder kan det ge sig ganska naturligt.

Men återigen: Fokus är på civilsamhällesorganisationer, och det sammanhang där vi tror att de fyller den bästa funktionen är i det nära samhället lokalt i de länder där vi är verksamma.

Det ser vi till exempel i Ukraina, som jag hade förmånen att besöka förra året, med deras motståndskraft och deras kitt mellan sig. Ukrainarna visar en otrolig uthållighet och även, vilket jag tror är väldigt viktigt, förmåga att hålla ihop mellanmänskligt. Det är viktigt att det finns organisationer även för det, och där är civilsamhället den allra viktigaste delen.

Jag vill inte säga att någon inte ska vara med i Team Sweden, men att säga exakt hur det ska gå till är inte min uppgift.

Anf. 31 Olle Thorell (S)

Herr talman! Jag ska försöka låta bli att vara alltför raljant och upprörd. Under de 17-18 år jag har tillbringat i Sveriges riksdag har jag dock aldrig mött en sådan ilska hos civilsamhällets organisationer som den vi möter nu när en moderatledd regering vill förstatliga folkrörelsebiståndet. Bara det är en väldigt udda sak för en moderatledd regering.

Det handlar inte om en oro för förändring. Det handlar inte om att man i Folkrörelsesverige är sjåpig och rädd och oroar sig i onödan. Så är det inte. Det här är på riktigt. Det här är ett dråpslag mot civilsamhället i Sverige. Det här är att kapa pågående avtal som fungerar mycket väl mitt under avtalsperioden i nästan 100 länder och 1 750 olika projekt. Jag beskrev ett av dem i talarstolen tidigare. Det handlar inte om att vara sjåpig och oroa sig.

Ni hanterar biståndsanslaget på ett oerhört klumpigt sätt. Jag ska göra en snabb liknelse. Det är lite grann som att gå till frisören och hoppas få en ny, fin frisyr. Man kommer in till frisören, och helt överraskande tar frisören fram en motorsåg. Sedan binder han en ögonbindel för sina ögon och säger: Oroa dig inte för förändringar! Det här kommer nog att gå bra.

Det är ett helt orimligt sätt att hantera civilsamhället och folkrörelserna på. Jag hoppas att regeringen kommer att backa från detta.

Anf. 32 Katarina Tolgfors (M)

Herr talman! Ledamoten Thorell säger att han inte ska raljera, men han kan i alla fall hålla sig till sanningen och inte lägga ord i min mun. Jag sa nyss att jag har full förståelse för att man känner en oro i förändringstider. Jag har verkligen inte sagt att det är något att förlöjliga - tvärtom.

Det är ansvarsfullt att man ser över vad som kan förbättras. Det handlar om väldigt mycket skattepengar: 56 miljarder kronor. Det är väl självklart att man då och då utvärderar och tittar på vad som kan bli bättre. Det borde kanske den förra regeringen ha gjort någon gång under sin tid i stället för att bara titta självgott på sitt eget biståndsarbete.

Världen förändras i väldigt hög takt, och det finns väldigt mycket oroshärdar, konflikter, klimatpåverkan, flyktingströmmar och så vidare. Det är ganska självklart att man då och då måste se över det system vi har, i det här fallet för svenskt bistånd, och dess funktionalitet. Gör vi på bästa möjliga sätt?

Civilsamhället gör ett ovärderligt arbete. Jag har också kontakt med civilsamhället. Det är den sektor jag träffar allra mest i min roll i utrikesutskottet. Jag blir lite förvånad att Olle Thorell vill måla upp det som att det pågår en strid. Jag har väldigt bra dialog med dem jag träffar. Jag ser och hör deras oro och försöker förklara syftet, vart vi är på väg och varför regeringen anser att vi måste utveckla och förbättra biståndssystemet.

Jag ser och hör många som är konstruktiva i det här arbetet. Jag tror att det är den bästa vägen framåt, för deras egen del men också för den organisation de verkar i.

Anf. 33 Olle Thorell (S)

Herr talman! Det var inte min mening att på något sätt förminska ledamotens engagemang i de här frågorna eller respekt för de organisationer som verkar här. Jag tror säkert att den finns.

Det blir dock lite svårt när det är sådan skillnad mellan hur verkligheten beskrivs av regeringspartierna och hur verkligheten uppfattas av dem som verkar i branschen. Man säger att det är en omistlig del av biståndet, att det är grunden för demokrati och att andelen ska öka. Men i verkligheten är civilsamhällets organisationer förtvivlade över alla människor de måste säga upp och alla avtal de måste bryta.

Att vilja förändra och förbättra är helt naturligt. Det är klart att man ska göra det inom alla områden. Men man ska göra det på ett sätt som är rimligt och som leder till förbättring. Jag kan förstå att man vill reformera civilsamhällesstödet. Men varför gör man då inte det i en takt som innebär att man får med sig organisationerna och inte avbryter avtal mitt i avtalsperioden? Man kan säga att alla nya avtal som skrivs ska gå efter de nya principerna och låta de fungerande och bra avtal man har löpa ut först.

Jag hoppas verkligen att den kritikstorm som jag försöker förmedla här når fram till fler än Katarina Tolgfors. Kanske når det till och med till UD:s ledning, biståndsministern och statsministern att ni är på väg att kapa bron mellan staten och civilsamhället. Det är en tillit som är oerhört viktig i samhället.

420 fler tjänster på Sida och en halv miljard kronor i ökade kostnader för att administrera 1,8 miljarder kronor i bistånd - är det en rimlig användning av skattepengar?

Anf. 34 Katarina Tolgfors (M)

Herr talman! Jag har respekt för att ledamoten Olle Thorell har suttit i riksdagen i 17 år, men det är kanske dags att kliva utanför riksdagen.

Jag har stor respekt och förståelse för att förändringar är smärtsamma och ibland svåra. Jag har varit med om att organisera om i stora organisationer. Jag har själv drabbats av att det har skett. Mig veterligen och utifrån min erfarenhet får man aldrig ett gott betyg efteråt. Det har varit för kort, för snabbt, för långsamt och så vidare.

Men regeringen har en tidsplan för sin reformagenda. Det ska göras i den takt som är möjlig med tanke på att man också måste titta, utreda och analysera. Jag tror att det aldrig finns en tidpunkt som är rätt för att kapa eller avsluta avtal. Men ambitionen är inte att ta bort civilsamhället.

I dag finns det dock många nivåer där transaktioner sker och det inte finns någon riktig insyn i hur avtalen ser ut, hur de knyts och vilka samarbetspartner de väljer. Det är så mycket av skattebetalarnas pengar som man hanterar. Då är det är fullt rimligt att se över hur man kan göra det bättre och hur man kan jobba på ett sådant sätt att pengarna eller insatserna som väl når fram i de berörda länderna gör så stor nytta som det bara är möjligt.

Det är ett fantastiskt arbete som görs, och jag tror att ledamoten vet vilket engagemang jag också har i många av de verksamheter som nämns här. Vi bidrar tillsammans med kunskapsseminarier i riksdagen, är på studiebesök och får en ganska god inblick i vilken roll civilsamhället har. De är viktiga, och det ska de fortsätta att vara. Det är också ambitionen med regeringens biståndsagenda.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 35 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Vi står bakom stödet till Ukraina, men det får inte leda till att Sverige överger andra utsatta delar av världen. Men det är precis vad som sker här i dag. År 2024 avslutas stödet till Burkina Faso, Kambodja, Mali och Sydsudan, som är några av världens mest utsatta länder.

Sydsudan ligger i botten av FN:s rankning över mänsklig utveckling, Human Development Index. Det svenska utvecklingsbiståndet är inriktat på fredliga och inkluderande samhällen och försörjning av grundläggande samhällsservice. Både Sidas och civilsamhällets arbete har en stark tonvikt på jämställdhet. Arbetet för kvinnors och flickors rättigheter har gett resultat. Men framstegen riskerar att undermineras när Sverige nu drar sig ur.

Utvecklingsbiståndet har gått från 434 miljoner kronor till 0 kronor på två år. Den här snabba avvecklingen görs trots att biståndet gör stor skillnad, trots att det inte finns andra länder som kliver in när Sverige lämnar och trots att landet är i en extremt känslig situation inför ett val senare i år.

Sverige finns kvar i Sydsudan med humanitärt stöd. Men vi vet att humanitärt stöd och humanitärt bistånd inte kan lösa de grundläggande problem som finns. Det behövs såklart för akuta behov, men det är alltid dyrare än att förebygga katastrofer. För att förebygga att nya humanitära kriser uppstår behöver man arbeta långsiktigt, målmedvetet och låta olika former av bistånd samverka.

Herr talman! Min fråga är alltså: Vad sa egentligen regeringens konsekvensanalys om att snabbavveckla utvecklingsbiståndet till Sydsudan?

Anf. 36 Katarina Tolgfors (M)

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten!

Sverige minskar biståndet i bland annat länderna som ledamoten nämner. Det hänger ihop med det som jag med flera har fört fram här i dag, att vi måste prioritera. Resurserna är inte oändliga. Skattemedlen är inte oändliga.

Många av de länderna har också en ganska komplex miljö att verka i. Det finns ett underskott när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter, institutioner, myndigheter och rättsstat.

Det är här det skiljer sig åt ganska mycket i vad vi tror är viktigt. Vi ser också att man i stället lägger fram andra strategier, till exempel landstrategier, och att klimatbistånd ökar. Om man analyserar och identifierar länder där behovet är stort finns det också möjlighet att jobba med till exempel klimatbiståndet i ett land.

Oppositionen stirrar sig alltid blind på påsen med pengar. Vi vill ha en biståndspolitik där vi ser att länder själva har en förmåga att lyfta sig ur fattigdom genom att man stimulerar och bidrar till att deras ekonomi kan fungera och att man får igång entreprenörskap, företagande och jobb. Men då måste ju de grundläggande värdena finnas på plats med demokrati, mänskliga rättigheter och stabila institutioner som människor tror på. Regeringen ökar faktiskt i biståndsagendan sina medel till insatser som ska röra just detta.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 37 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Avvecklingen av biståndet till länder som Sydsudan och Kambodja baseras tydligen inte på utvärderingar eller offentliga, tillgängliga analyser. CSO-stödet rivs upp utan att först ha utvärderats. Reformagendan genomförs utan att forskare eller experter från branschen har fått möjlighet att respondera på några skriftliga underlag och trots att Sverige kontinuerligt toppar rankningar i biståndseffektivitet.

Vid sidan av de erfarenheter som experter i biståndsbranschen kan bidra med är förstås utvecklingsforskningen en avgörande källa till kunskap om hur biståndet ska utformas för att ge ett så bra resultat som möjligt. Tyvärr verkar regeringen vara helt ointresserad av de kunskaper som forskarna bidrar med, för förra året drogs det stora anslaget till utvecklingsforskning in mitt i en ansökningsperiod.

Regeringen har i stället framhållit Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, som en viktig källa till kunskap. Vi håller med om detta. Men när de nya ledamöterna i EBA presenterades häromdagen stod det klart att sedan regeringen på kort tid bytt ut ledamöterna finns det inte längre kvar en enda utvecklingsforskare i den expertgruppen. Jag ifrågasätter inte de enskilda ledamöternas kompetens, men det verkar som om forskning om utveckling och bistånd inte ses som en viktig kompetens.

Herr talman! Min fråga till ledamoten Tolgfors är om hon kan svara på vilken kompetens regeringen ska använda sig av gällande biståndet och hur man ska kunna utvärdera biståndets effektivitet när man hela tiden underminerar forskningen och den expertis som finns på bistånd.

Anf. 38 Katarina Tolgfors (M)

Herr talman! Nu är det ju inte så att vi helt tar bort forskningen. Forskning är jätteviktigt och såklart del i det underlag som de flesta regeringar använder sig av. Framför allt vill jag säga att jag har tillit till att det finns väldigt kompetenta tjänstemän på såväl UD som Sida och andra organisationer som förser regeringen med underlag för beslut. Vi har dessutom myndigheter och andra organisationer som är kopplade till bistånd som inkommer med underlag. Det har jag väldigt stor tillit till. Sedan är det ju självklart att man ibland tittar på forskningen, och det är jätteviktigt. Det är ingen som har sagt att det inte är viktigt, men det är också en av de delar som jag är ärlig med att säga att man minskar på. Den försvinner dock inte.

Forskningen är viktig. Den går även att nå på andra sätt i samhället än genom biståndsmedel. Jag tycker alltså att det är riktigt att pengarna i stället läggs i den pott som går till exempelvis humanitärt bistånd till Gaza eller i det här fallet till Wateraid som ser till att det finns rent vatten och sanitet i byar i Rwanda. Det är ju där pengarna gör mest nytta. Det är självklart jättebra att vi har forskning, och den finns kvar.

Anf. 39 Lotta Johnsson Fornarve (V)

Herr talman! Enligt regeringen ska reformagendans fokus vara på långsiktighet, transparens och effektivitet. Det är ledord som jag helt ställer upp på, men tyvärr gör regeringen nu precis tvärtom när man i snabb takt slår sönder ett relativt väl fungerande bistånd. Man skapar ett mindre effektivt, mindre transparent och mindre långsiktigt bistånd.

Sverige fick toppbetyg i en av OECD:s större granskningar av det tidigare biståndet. Självklart finns det utvecklings- och förändringsbehov, som i all verksamhet. Men det mesta har haft väldigt hög kvalitet. Att påstå något annat är helt felaktigt.

Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet i en tid när den extrema fattigdomen ökar och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast. Vänsterpartiet står upp för världens fattiga och avsätter fortfarande 1 procent av bni till biståndet.

I reformagendan kopplas biståndet i högre grad till att främja handel, investeringar och svenska företagsintressen. Kan handelspolitiken användas för att lyfta människor ur fattigdom är det naturligtvis välkommet, men behoven är som allra störst i fattiga eller konfliktdrabbade länder där affärsmöjligheterna för företag är små. Med den nya inriktningen finns stor risk för att de allra fattigaste och mest utsatta länderna lämnas utanför. Det svenska intresset får aldrig komma först! Biståndet ska inte utgå från svenska intressen utan från fattigdomsbekämpning och mottagares behov.

I vårt närområde rasar kriget i Ukraina, och civilbefolkningen har drabbats hårt. Självklart ska vi fortsätta bistå det ukrainska folket på alla tänkbara sätt - politiskt, humanitärt och militärt - men vi får heller inte blunda för de konflikter som pågår i andra delar av världen. Återuppbyggnaden av Ukraina kommer att kosta enorma summor, och här måste omvärlden hitta andra lösningar än att enbart belasta biståndet.

Det är djupt oroande att biståndet till några av de fattigaste och mest utsatta människorna i världen, som i Kambodja, Mali, Sydsudan och Burkina Faso, minskas eller helt dras in. De som drabbas hårdast är som vanligt kvinnor och barn, som får sämre tillgång till bland annat mödravård, hälsovård, sanitet och rent vatten. Jag besökte nyligen Rwanda tillsammans med Katarina Tolgfors och Wateraid och kunde själv konstatera vilken stor skillnad god tillgång till rent vatten gör.

Särskilt allvarligt är att demokratistödet till Kambodja dras in med kort varsel. Det är ett bistånd som fungerat mycket väl, vilket bland annat expertmyndigheten EBA:s rapport vittnar om. Nyligen kom också en rapport från fyra ledande FN-experter som varnade för utvecklingen i landet och krävde att regimen upphör med trakasserier mot människorättsaktivister i landet. De som är allra gladast över det indragna svenska biståndet är naturligtvis den kambodjanska regimen. Förlorarna är de modiga kvinnor och män som trots hot om fängelsestraff vågar stå upp för demokrati och fackliga och mänskliga rättigheter.

I Afghanistan är två tredjedelar av alla barn beroende av nödhjälp för att överleva. Allt fler barn tvingas arbeta i stället för att gå i skolan. Flickor drabbas särskilt hårt. I den här situationen väljer regeringen att kraftigt skära ned biståndet. Det är allvarligt. Det finns ju organisationer på plats som kan göra skillnad, som exempelvis Rädda Barnen och Unicef. Svenska Afghanistankommittén är för närvarande förhindrad att verka.

Över 33 000 människor har dödats i Gaza, varav 14 000 barn. Det råder brist på precis allt. Barn svälter ihjäl, är traumatiserade och saknar tillräckligt skydd undan Israels bomber. Trots den katastrofala situation som råder i Gaza frös regeringen biståndet till Palestina i ett läge när det behövdes som allra mest. Att frysa stödet till UNRWA, som är den enda hjälporganisation som är stor nog och har tillräckligt med personal på marken för att göra skillnad, var djupt oansvarigt och riskerade människoliv.

Att frysa utvecklingsbiståndet till organisationer som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet var rent av kontraproduktivt. Nu har biståndet delvis återupprättats, men fortfarande kvarstår många frågetecken om vad som kommer att hända med biståndet till Gaza och Palestina i framtiden. Det som står klart är att biståndet skärs ned när det i stället kommer att behövas ett massivt stöd till Gaza och Palestina i framtiden.

I regeringens vårändringsbudget görs en justering av biståndet. Det handlar om cirka 1,5 miljarder kronor. Vänsterpartiet menar att de pengarna borde ha gått direkt till nödsituationen i Gaza.

Jämställdhet är en nyckelfaktor för verklig utveckling, men tyvärr är jämställdheten under attack. Förtrycket mot kvinnor och flickor samt hbtqi-personer ökar globalt. Många flickor kom inte tillbaka till skolan efter pandemin. Våld, barnäktenskap och tonårsgraviditeter ökade. Utbildning, hälsovård, fred och säkerhet men även tillgång till sanitet och rent vatten är viktiga jämställdhetsfrågor. Jämställdhetsperspektivet måste tydligt genomsyra alla delar av biståndspolitiken. Tyvärr saknas tydliga riktlinjer i reformagendan för detta.

Regeringen understryker att jämställdheten är ett kärnvärde - och det är bra - men det är allvarligt att den feministiska utrikespolitiken skrotats. Den hade ett helhetsperspektiv och var framgångsrik. Flera länder följde det svenska exemplet.

Det är svårt att ta regeringens ambitioner för jämställdhet på allvar när det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR inte ökar utan snarare minskar i regeringens satsningar. Anslaget till FN-systemets viktigaste organ för jämställdhetsfrågor, UN Women, har mer än halverats. UNFPA, som gör ett oerhört viktigt arbete för SRHR, får sitt stöd minskat med en fjärdedel. Medlen till kvinnoorganisationers och civilsamhällesorganisationers arbete med agendan för kvinnor, fred och säkerhet har helt försvunnit. Enligt Sidas budgetprognos för 2025-2027 finns det risk att medlen till bland annat den globala jämställdhetsstrategin och strategier kopplade till SRHR, Wash och utbildning minskar kraftigt.

I en tid när jämställdheten och arbetet för SRHR är under attack behöver stödet öka, inte minska. Vänsterpartiet anser att genusperspektivet ska genomsyra all biståndsverksamhet, att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor samt att 10 procent ska öronmärkas till SRHR, det vill säga sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

En ytterligare oklarhet rör det viktiga klimatbiståndet. Regeringen har utlovat en utökning av klimatbiståndet, men det är oklart hur det ska gå till och vilka som kommer att få ta del av det. Sverige kan visa internationellt ledarskap för en global rättvis omställning genom att gå före nationellt, genom att lyfta klimatet till en utrikespolitisk prioritering och genom att öka miljö- och klimatbiståndet till de mest utsatta länderna och grupperna.

Regeringen skriver även i reformagendan för biståndet att den vill att en större del av biståndet ska gå till civilsamhället och direkt till lokala organisationer. Det är därför fullständigt oförståeligt att regeringen nu i stället slår undan benen för stora delar av de civilsamhällesorganisationer som bedriver bistånd.

Först ströp regeringen pengarna till kommunikation och information om biståndet - den del av biståndet som granskar bistånd och lyfter biståndets resultat samt möjliggör att människorättsförsvarare kan bjudas in till Sverige för att informera om rådande situation. Regeringens agerande betyder att dessa nu inte längre får göra sina röster hörda. Det gör att medvetenheten och kunskapen om biståndet riskerar att försämras allvarligt i det svenska samhället i stort samt att transparensen minskar.

Den 29 februari gav så regeringen Sida i uppdrag att utreda hur myndigheten kan ta över vidareförmedlingen av stöd och ersätta det nuvarande systemet med strategiska partnerorganisationer med ett nytt system som ska sjösättas den 1 januari 2025. Sida håller just nu på att säga upp avtal med strategiska partnerorganisationer, trots att avtalen inte löpt ut. Det har skapat en enorm oro, både bland de svenska organisationerna och bland mottagarna av bistånd runt om i världen. Många frågar sig nu vad det är som händer med svenskt bistånd. Det är mycket svårt att förstå varför Sida föregriper utredningen och säger upp ingångna avtal innan utredningen är klar.

I över 60 år har svenska civilsamhällesorganisationer och folkrörelser spelat en central roll i biståndsarbetet. Det svenska folket har högt förtroende för civilsamhällets biståndsarbete, enligt Sidas årliga opinionsundersökning. Nu föreslår regeringen att Sida tar över folkrörelsebiståndet. Därmed skulle decenniers kunskaper och erfarenheter gå förlorade, samtidigt som en myndighet omöjligt kan nå ut till lokalsamhället på samma sätt som civilsamhället kan genom sina lokala partner.

Beskedet har skapat en chockvåg bland organisationerna och deras internationella partner. Många avtal löper över flera år. Totalt uppgår strategins budget i år till 1,8 miljarder kronor, men eftersom avtalet är flerårigt handlar det om avtal för flera miljarder som Sida nu vill riva upp.

Omkring 1 700 partner i 90 länder världen över berörs när deras finansiering nu stoppas. En lång rad organisationer världen över som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, fackliga och religiösa rättigheter samt klimat och miljö står helt handfallna och vet inte om de får något stöd efter den 1 januari. Det är oansvarigt. Det är ett stort slöseri med skattepengar när väl planerad verksamhet kanske inte får fortsätta. Det är definitivt inte ett effektivt sätt att använda biståndsmedel.

Regeringen har även aviserat att den vill öppna för kortare avtal i framtiden, trots att all forskning visar att långsiktighet är viktigt för ett bra och effektivt bistånd. Regeringens ledord om transparens, effektivitet och långsiktighet klingar tyvärr alltmer falskt.

Svenskt bistånd har fortfarande ett bra rykte runt om i världen, men nu riskerar regeringen att slå sönder det och kraftigt minska förtroendet för svenskt bistånd samt försämra bilden av Sverige, en bild som vi i stället skulle behöva stärka.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 2.

(forts. § 8)

Anf. 113 Magnus Berntsson (KD)

Fru talman! Vi ska nu behandla ett motionsbetänkande som utgår från regeringens reformagenda. Sedan den offentliggjordes i december har flera strategier kommit som bygger på den.

Jag har med mycket kort varsel, på grund av sjukdom, fått ersätta Kristdemokraternas biståndspolitiska talesperson Gudrun Brunegård i denna debatt. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.

Som kristdemokrat är jag nöjd med att många av de bärande elementen kan kännas igen från det biståndspolitiska program som vi tog fram våren 2022. Vi konstaterade där att utomstående utvärderingar visade att svenskt bistånd var mycket bra men att det med åren har blivit utsmetat på allt fler prioriterade mål och allt fler programländer. Det gjorde biståndet svårt att utvärdera, och det blev svårt att följa effekten av de miljarder som sattes in i systemet.

På det stora hela följdes våra prioriteringar i den överenskommelse som de fyra partierna i majoriteten slöt om tematiska prioriteringar med fokus på bland annat fattigdomsbekämpning och hälsoinsatser för de allra mest utsatta, demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar, utökat och effektiviserat klimatbistånd samt kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter. Där slås också fast att andelen bistånd som kanaliseras via civilsamhället ökar.

Det multilaterala samarbetet ska fokuseras till de organisationer som arbetar med de tematiska prioriteringarna samt med humanitär flyktinghjälp och barns rättigheter. En särskild satsning görs på insatser för att skapa förutsättningar för fria val.

Just nu pågår ett arbete med att omsätta denna kortfattade överenskommelse i olika styrdokument. Den ena strategin efter den andra publiceras: civilsamhällesstrategin, strategin för demokrati och mänskliga rättigheter och flera landstrategier.

Allt förändringsarbete orsakar oro hos dem det berör, både de svenska biståndsorganisationerna och deras systerorganisationer i mottagarlandet. Den 29 februari gav regeringen Sida i uppgift att utreda konsekvenserna av om man skulle öppna den nuvarande ordningen med 17 strategiska partnerorganisationer och tillåta alla organisationer att söka projektansvarig direkt hos Sida. Tyvärr misstolkades uppdraget av många organisationer och dessvärre även av Sida.

Låt mig vara rak. Den delrapport som Sida nyligen överlämnade till regeringen är inte vad som beställdes. Det är oss kristdemokrater och övriga regeringspartier främmande att Sida själv skulle ta över kontakterna med organisationerna i biståndslandet. Tvärtom har vi i flera styrdokument poängterat vikten av att stimulera ett livskraftigt civilsamhälle. Detta uppnår man inte genom att kapa kontakten mellan organisationer i Sverige och deras systerorganisationer i biståndslandet.

Det nu pågående uppdraget kommer att analyseras och vid behov justeras av regeringen innan eventuella beslut tas om förändrad inriktning i systemet med SPO:er. Självfallet kommer den nya modellen att tas fram med ambitionen att undvika skadlig ovisshet och möjliggöra kontinuitet och långsiktighet i det viktiga arbete som civilsamhället utför.

Många organisationer har samverkat med sina partnerorganisationer i biståndslandet i mer än 100 år och byggt långvariga och stabila relationer, utöver all verksamhet som de har bedrivit, för att lyfta befolkningen ur fattigdom, okunskap, sjukdomar och förtryck. De är en veritabel livsnerv mellan Sverige och biståndslandet.

Kristdemokraterna är själva ett folkrörelseparti. Vi ser ett livskraftigt civilsamhälle som en oumbärlig förutsättning för ett fungerande samhälle i stort. Genom vår försorg har regeringens olika dokument om biståndet förstärkts med skrivningar om betydelsen av ett väl fungerande civilsamhälle, inte minst i länder där demokratin sitter trångt.

De svenska organisationerna, med sina långsiktiga samarbeten med partnerorganisationer i utvecklingsländer, har i utvärderingar visat sig stå för framgångsrika och kostnadseffektiva biståndsprojekt. Vi har fått stöd i regeringen för att andelen bistånd förmedlat av civilsamhällesorganisationer ska öka. Kyrkorna utgör därvid en mycket viktig del, inte minst genom sina långsiktiga relationer till systerkyrkorna.

Fru talman! Sverige är extremt sekulariserat. Många saknar förståelse för den roll som religionen spelar i de flesta andra länder i världen, kanske i synnerhet i länder som är i behov av bistånd. SMR har gjort viktiga insatser för att öka denna förståelse genom att utbilda tjänstemän på Sida och UD i religiös förståelse. Sådana utbildningar behöver bli fler, inte färre. Detta lyfte vi kristdemokrater upp i vårt biståndspolitiska program 2022. Därför är vi glada att vi i olika dokument har fått med skrivningar som bekräftar religionens roll.

Många framgångsrika biståndsinsatser görs via kyrkor och andra religiösa grupperingar. När mottagaren av Nobels fredspris doktor Mukwege, som också är pastor, undervisar i de stora pingstkyrkorna i östra Kongo om vikten av att skydda sina kvinnor och barn ger det långt större gensvar hos befolkningen än om en FN-tjänsteman hade sagt samma sak.

Religionens betydelse för förändring bekräftas också av doktor Iyad Abu Moghli, grundare och ledare av Faith for Earth Initiative inom FN:s miljöprogram, Unep, som några kristdemokrater haft äran att möta under de senaste dagarna. Han sammanför högnivåledare från olika stora religioner för att utifrån en gemensam etisk plattform påverka människor från olika religioner världen över i ett förändringsarbete för strategisk planering och ett hållbart samhälle, vad gäller både samexistens och omsorg om miljön. Detta är något som vi borde lära av i Sverige.

Fru talman! Barn är den grupp som är allra mest utsatt för både fattigdom, svält, krig och konflikter och naturkatastrofer. Vi behöver arbeta aktivt för att lindra nöden. Rättigheten till skolgång för barn, även när de är på flykt, ingår i FN:s deklaration om barnets rättigheter.

Skolan blir en respit från det elände som ofta finns i flyktingläger, en normalitet mitt i det onormala, och barnet ges en möjlighet att genom kunskap kunna ta sig därifrån och skapa ett liv i trygghet och utveckling. Därför är det alarmerande att nio av tio barn i utvecklingsländer vid tio års ålder inte kan läsa och förstå en enkel text. Där behövs ett strategiskt arbete via FN men också genom andra organisationer som specialiserat sig på utbildningsfrågor, såsom Global Partnership for Education.

Kristdemokraternas biståndspolitik drivs av partiets ideologiska grundstenar: solidaritet och syskonskap. För oss är det viktigt att värna ett starkt folkligt stöd för ett generöst och långsiktigt bistånd till fattiga länder även framöver. Vi är glada över att vi fått gehör för detta i regeringen och är positiva till idéer som kan leda till förbättrad kvalitet och transparens i tilldelningen av biståndet. Vi kommer att driva på för att den biståndspolitik som beslutats också genomförs.

(Applåder)

Anf. 114 Olle Thorell (S)

Fru talman! Tack, Magnus Berntsson, för ditt inhopp i debatten!

Jag tvivlar inte på att biståndspolitiken skulle se annorlunda ut om det var en kristdemokratisk enpartiregering med egen majoritet jämfört med nu när ni har satt er i samma båt som de övriga Tidöpartierna. Ni står upp för enprocentsmålet och har en stark förankring i folkrörelser och församlingar, inte minst frikyrkorörelsen.

Jag tvivlar inte på att ni har ett äkta engagemang och förståelse för vikten av den makt man har eller den påverkan man kan få genom folkrörelse-till-folkrörelse-bistånd, oavsett om det, som i ert exempel, är församlingar som träffar systerförsamlingar ute i världen eller om det, som i vårt fall, är arbetarrörelserepresentanter och fackföreningsmänniskor som möter andra likasinnade i samma rörelse i andra länder. Det finns en oerhörd kraft i detta.

Men, Magnus Berntsson, ni verkar tyvärr ha blivit lurade upp på läktaren. Det håller inte att säga att Sida har missförstått en instruktion. Jag är ledsen - bra försök, men det håller inte som förklaring till att man nu förbereder för att kapa folkrörelsebiståndet på det sätt man gör.

Det kan inte råda någon tvekan om hur det här har landat hos civilsamhället i Sverige. Jag förstår att ni inte vill göra som oppositionen vill, men regeringen borde inte vara så tondöv att man helt och hållet struntar i vad i stort sett hela det svenska civilsamhället säger: Använd oss som en del i Team Sweden för att se till att ha ett effektivt och resultatinriktat bistånd som gör skillnad i människors liv!

Anf. 115 Magnus Berntsson (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Olle Thorell för frågan. Inte minst vill jag tacka honom för hans stora tro på en kristdemokratisk enpartiregering, något som jag också tror skulle vara nyttigt för Sverige.

Vi är just nu fyra partier som samverkar. I anslutning till Tidöavtalet skrevs också en överenskommelse i någonting som kallas för Bana för bistånd. En bärande del i den är att andelen bistånd som går via civilsamhällesaktörerna ska öka, och det är också en väldigt viktig del i reformagendan för bistånd som fastställdes av regeringen i december. Nu ska det arbetet gå vidare och komma på plats.

Jag beklagar den oro som har skapats. Jag misstror inte att Sida när de har förvarnat om att man kommer att säga upp de nuvarande avtalen har gjort det i en from förhoppning om att det skulle underlätta arbetet med att gå in i det nya. Men i och med att detta aviserades innan det nya har presenterats har det tyvärr skapat en väldig oro.

Gudrun Brunegård, som är biståndspolitisk talesperson, har pratat med många människor från civilsamhället, och även jag har pratat med väldigt många som känner denna oro. När det gäller överenskommelsen mellan Tidöpartierna och de faktiska beslut som har fattats av regeringen är det dock väldigt tydligt att andelen bistånd som går via civilsamhällesaktörerna ska öka.

Anf. 116 Olle Thorell (S)

Fru talman! Jag vill bara säga att jag inte tror att det kommer att bli en kristdemokratisk enpartiregering under min livstid, även om jag skulle bli mycket, mycket gammal. Men man kan ju ha hypoteser.

Jag misstror som sagt inte Kristdemokraternas goda vilja, men ni har satt er i båten, och nu är det dags att ro tillsammans. Så är det när man regerar tillsammans.

Man säger att andelen som går till civilsamhället ska öka, men det vi har sett hittills är ju att det blir en oförändrad eller mindre andel. Sidas budgetäskande för nästa år är 300 miljoner kronor mindre till CSO-anslag. Vad är det man säger på engelska - the proof is in the pudding.

Snacka går ju, och att ha fina, goda ambitioner går ju, men det jag ser fram emot är ändrade beslut. Okej om man vill ändra folkrörelsebiståndet, men man kan ju göra det genom att fasa ut befintliga avtal och säga att alla som har ingått femåriga avtal med svenska folkrörelsebiståndsorganisationer får fullfölja dem, och så gäller det nya för nya ansökningar och nya projekt.

Det är en ordning som är rimlig, medan det här har skapat kaos. Och det har inte bara skapat oro. Verkliga konsekvenser visar sig redan. Organisationer har sagt upp avtal med sina partnerorganisationer, och dessa har börjat avveckla verksamhet. Om det bara är Sida som har missförstått är det ju bedrövligt att det ska få sådana orimliga konsekvenser. Det är inte acceptabelt, och jag antar att Magnus Berntsson håller med om detta.

Anf. 117 Magnus Berntsson (KD)

Fru talman! Jag vill bara börja med att önska Olle Thorell ett väldigt långt liv så att han får uppleva mycket framöver!

Tillbaka till frågan: Jag tycker som sagt att det här inte har varit en lyckosam process. Det har skapat oro och gjort att förhastade beslut har fattats, vilket jag är bekymrad över. Långsiktighet i arbetet med civilsamhället är givetvis väldigt viktigt, och det finns en risk att kompetens försvinner om man tar förhastade beslut.

Jag räknar med att det snart kommer att klargöras hur vi ska hantera den här situationen. Vi är överens om att civilsamhällets aktörer ska ha en större andel av biståndet. Jag tycker dock att det är relevant att se över organisationen, transparensen och det särskilda ansvar som de 17 organisationerna har. I dag kan exempelvis en journalist inte begära ut hur vissa beslut fattas kring SRO:erna, och det är faktiskt ett demokratiskt bekymmer.

Det finns anledning att se över detta. Tyvärr har det enligt min mening gjorts på ett sätt som skapat oro i onödan.

Anf. 118 Anna Lasses (C)

Fru talman! Jag vill instämma i kören att vi är många som ser KD som den främsta garanten för att någonting positivt kommer från regeringen gällande biståndet. Så är det faktiskt.

Med detta sagt tycker inte jag att det är okej att stå här och skylla allting på myndigheten. Jag säger som jag sa på mötet förra veckan när Gudrun Brunegård var med: För den som läste uppdraget till Sida var det fullständigt glasklart vad som skulle bli resultatet i den första rapporten, som nu har kommit. Det här var inte bara oppositionen helt enig om; det var alla organisationer eniga om. Redan efter några dagar kom det signaler om att det här och det här kommer att hända, och det var också precis det som Sida sedan kom med i sin rapport.

Instruktionen kom för nästan två månader sedan. Om det nu var ett missförstånd hade det varit ganska enkelt för regeringen att korrigera beslutet bara genom en enkel mening om att avtalen ska fasas ut i enlighet med avtalstiden. Hade den lilla meningen funnits med tror jag att en ganska stor del av oron hade uteblivit. Men nu är det inte så, och jag vägrar att tycka att det är okej att stå här och skylla på myndigheten. Man får nog vackert ta sitt ansvar när man sitter i regeringen och har skrivit det på det här sättet.

Nu undrar jag dock: Är ni verkligen så eniga i regeringen om hur det här ska gå? När det gäller transparensen är det väldigt tydligt, men jag tyckte att Moderaternas ledamot tidigare i dag lyfte att det framför allt är det lokala civilsamhället som man ska fokusera på. Det svenska civilsamhället var kanske inte riktigt lika viktigt. Hur är det egentligen?

Anf. 119 Magnus Berntsson (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Anna Lasses för de fina orden om Kristdemokraternas biståndspolitik. Jag är inte överraskad, för vi har historiskt samverkat i dessa frågor. Jag tror att det kommer att kunna finnas möjligheter till mycket samförstånd i biståndspolitiken, oavsett om vi samverkar eller inte.

Däremot håller jag inte riktigt med om beskrivningen. Sida fattar självständiga beslut enligt den struktur vi har. Ämbetsverken fattar sina egna beslut. Jag tycker att instruktionen borde ses som en del av reformagendans helhet och att det som sades om att civilsamhället ska ha en större del var väldigt tydligt.

Vi måste också komma ihåg följande: Detta är en väldigt viktig del av biståndet, men det är inte så att alla civilsamhällets biståndsresurser går till den här delen. Detta är faktiskt en ganska liten del av det bistånd från civilsamhället som hanteras. Om jag minns rätt går 43 procent av den totala summan från Sida via civilsamhällets aktörer; det är en mycket större del än just denna del. När det gäller denna del pratar vi om drygt 1 ½ miljard, så det är en betydligt mindre del. Den är dock, som sagt, oerhört viktig.

Jag ger också Anna Lasses rätt i att det är jätteviktigt att man ser helheten, alltså att man ser de svenska biståndsorganisationerna, civilsamhället och de civilsamhällesaktörer som finns lokalt på marken, om jag får uttrycka mig så, i biståndsländerna. Det är oerhört viktigt att man ser länkarna däremellan. Detta arbetar vi kristdemokrater för hela tiden, och jag tycker att vi har fått in tydliga skrivningar i reformagendan.

Anf. 120 Anna Lasses (C)

Fru talman! Jag vet att Kristdemokraterna kämpar, och jag hoppas att det ska gå väl. Jag är dock fortfarande lite osäker på om alla i regeringen verkligen är helt eniga. Det fick jag inte svar på, och jag tror kanske inte att jag får svar på det heller. Jag ställer mig väldigt frågande till detta.

Detta är absolut en liten del, men man lägger ju ett pussel av allting som händer. Detta är en del av det som vi som är lite mer kritiska ser som en minskning när det gäller dem som är engagerade i biståndsfrågor på olika sätt, oavsett om det är i Sverige eller i lokalsamhället. Det har ju skett en förskjutning.

Regeringen har haft två månader på sig att korrigera beslutet, men det har inte skett någon sådan korrigering. Tiden börjar rinna ut - 1 700 avtal har börjat sägas upp. Ni får skynda er om det ska gå att stoppa denna karusell.

Anf. 121 Magnus Berntsson (KD)

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten Lasses för inlägget. Jag uppfattade inte så många nya frågor, men jag vill göra några medskick.

Ett av medskicken är att jag inte är så övertygad om att ett eventuellt alternativ på oppositionssidan är så överens i de här frågorna. Vi har i alla fall suttit ned och kommit fram till något som vi har beslutat och presenterat i reformagendan för biståndet.

Vi är nöjda med inriktningen, även om vi har varit tydliga med att vi som kristdemokrater hade velat se en annan nivå på biståndet totalt sett. Det finns dock mycket kvar att göra. Det är viktigt att biståndet får effekt, och vi tror att den effekten bäst uppnås genom nära samverkan med civilsamhällets aktörer, både i Sverige och i andra länder.

Anf. 122 Anna Lasses (C)

Fru talman! Engagemang - lyssna på det ordet ett tag, för det kan vara ett av de vackraste ord vi har. Engagemang innebär gemenskap, omtanke och att bry sig om. Engagemang innebär kraft att förändra, och det är ju precis det som bistånd handlar om - att förändra utsatta människors livssituation så att så många som möjligt känner trygghet och delaktighet i vår värld.

Jag ska erkänna att det var svårt att fundera ut vad jag skulle säga i debatten i dag. Det berodde inte på att jag inte vet vad jag anser om regeringsunderlagets biståndspolitik utan på att det är smärtsamt att följa den nedmontering som sker av de institutioner som bär upp de demokratiska värderingarna i Sverige, av vilka biståndet är en. Det är så mycket inom reformeringen av biståndet som riskerar att gå väldigt fel på grund av den stora brådska som regeringen har.

Varje gång jag läser regeringens reformagenda slås jag av hur olika ord och meningar kan användas och tolkas. För tre år sedan gjorde vi i Centerpartiet en egen, mindre variant av reformagendan för utvecklingsbiståndet. I den lyfte vi fram vikten av företagande och entreprenörskap och av att använda detta som en hävstång för att samhällen ska kunna utvecklas. Vi lyfte fram hållbara jobb, klimatomställning och demokratiska principer. Vi talade om vikten av fokusering för att kunna uppnå så mycket som möjligt med de medel som Sverige bidrar med. Känns det igen?

När jag första gången lade bägge dessa skrifter bredvid varandra var likheterna slående, men ändå inte alls. Det tog mig några genomläsningar att förstå varför. Regeringens reformagenda är som vår agenda fast precis tvärtom. Det handlar om utgångspunkten. Där Centerpartiet utgår från individen som behöver stöd utgår regeringen från Sverige som nation. Där Centerpartiet ser att engagemanget måste öka både i Sverige och lokalt hos mottagarna omvandlar regeringen målen om transparens och effektivitet till en form av förstatligande och storskalighet. Där vi utgår från målen i Agenda 2030 nämner regeringen, pliktskyldigast, Agenda 2030 fem gånger i bisatser knutna till svenska mål.

Det som är riktigt sorgligt är det som har kommit efteråt, som egentligen startade med en sänkning av civilsamhällets kommunikationsstöd. Att pengar ska användas på bästa sätt är en självklarhet, men att inte värdera människors engagemang är kortsiktigt och dumsnålt. Det är just detta som kommunikation är till för.

Eller var det detta som var meningen? Var det här ett steg mot det förstatligande av biståndet som nu sker, om det nu sker? Vi får se vad som händer framöver.

Vad innebär då det vi kallar förstatligande? När regeringen talar om det låter det väldigt rationellt. Mellanhänder ska tas bort, pengar ska i mesta möjliga mån gå direkt från statens myndighet till mottagaren, transparensen ska öka och det ska bli lätt att följa pengarna. Det låter jättebra och oerhört viktigt, men vad innebär det i praktiken?

Det svenska civilsamhället ingår i ett globalt nätverk där tilliten och relationerna är starka. Det är faktiskt något av det starkaste vi har, vilket såklart beror på att civilsamhället kan specialisera sig på ett helt annat sätt än vad en myndighet kan. Hbtqi-rörelsen i Sverige kan identifiera, hjälpa och göra sig till språkrör för hbtqi-personer världen över på ett betydligt mer trovärdigt sätt än vad en svensk statstjänsteperson kan göra. Genom de globala nätverken kan små lokala organisationer i de mest utsatta områdena i världen göra sin röst hörd, få stöd och förändra på riktigt. Dessutom erbjuder organisationer en trygghet och en opartiskhet som en myndighet faktiskt aldrig kan få i de länder där människor utsätts för förföljelse och tortyr av auktoritära regimer.

Samtidigt får vi ett mervärde i Sverige, där det svenska civilsamhället engagerar och involverar svenska medborgare i det som händer runt om i världen. Det bygger förtroende och tillit. Hur många svenska medborgare känner samma tillit till en myndighet? Hur stort är engagemanget för vad en svensk myndighet gör, så länge den gör det den ska och inte något dumt? Hur involverade är svenska medborgare i vad myndigheterna gör till vardags?

Civilsamhället står för ett mervärde som inte så lätt syns i tabellverken i de ekonomiska beräkningarna. Men det gör skillnad på riktigt i världen och i Sverige. Att företagande och entreprenörskap lyfts fram och ökar är jättepositivt så länge fokus är på mottagaren och de lokala förhållandena.

För att nå långsiktighet och demokrati på riktigt behöver civilsamhället vara med på båten. Centerpartiet har därför i sin agenda förslag om att ha en gemensam plattform för näringsliv, civilsamhälle och myndigheter här i Sverige, inte bara lokalt. Team Sweden skulle kunna vara denna plattform, men än så länge har civilsamhället inte bjudits in. Vi frågar oss varför man kastar bort denna viktiga möjlighet.

Det går inte att förbigå det sätt som denna reformering har skett på och den totala frånvaro av respekt för de organisationer, både svenska och lokala, som har visats.

Nu handlar det om avtalen. Avtalen med de svenska organisationerna sägs upp med omedelbar verkan, även om det skulle vara ett missförstånd. Vad händer då? Låt oss ta ett exempel. Organisationen We Effect jobbar bland annat med entreprenörskap, ofta inom livsmedelsproduktion och skogsbruk och ofta i verksamheter som stärker kvinnors egenmakt. Samtliga dessa mål finns med i regeringens prioriterade områden. Men nu är deras avtal uppsagt, och det innebär att de i sin behöver riva upp de 150 lokala avtal de har runt om i världen.

We Effect är inte ensamma om detta. Organisation efter organisation vittnar om samma sak. Tidigare nämndes exemplet med Rädda Barnen och organisationen i Rwanda, en organisation som har kunnat göra skillnad på plats tack vare att Rädda Barnen stöttat när det gäller administration och juridik. Men nu måste detta samarbete avslutas. Frågan kvarstår: Hur ska en sådan här organisation någonsin mäkta med att uppfylla en svensk myndighets formella krav för att ansöka om medel?

Transparens och effektivitet är bra, men det måste vägas mot delaktighet och tillit - värden som är minst lika viktiga - annars riskerar det svenska biståndet att urvattnas till storskaliga massprojekt där människan blir osynlig och obetydlig.

När det gäller dessa båda projekt vet jag att regeringen egentligen anser att de är bra och att de ska vara kvar. Men på grund av den snabba, rycka och plötsliga hanteringen riskerar de nu att gå förlorade. Ett vettigare sätt hade varit att fasa ut projekten, exempelvis genom att låta avtalen löpa ut eller åtminstone ge lång framförhållning.

Sverige kan och ska inte göra allt, men vi kan göra ganska mycket. Vi kan framför allt välja att vara där vi behövs bäst, inte bara där vi får mest pang för pengarna. Vi kan aktivt välja att vara i de mest utsatta delarna i världen och kämpa för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, allas rätt till utbildning, rent vatten och ren energi.

Men just nu verkar regeringen vilja göra tvärtom och minska utvecklingsstödet till länder och platser där det är svårt att vara på grund av auktoritära krafter och konflikter. Många andra givarländer gör likadant, och tillsammans lämnar vi fältet öppet för auktoritära krafter som Ryssland, Kina och Iran, som gärna vill vara med och spela en roll i ländernas uppbyggnad. Vi borde göra tvärtom och visa att vi står upp för de värden vi så vackert talar om, även om det kanske på kort sikt kostar mer i kronor och ören och handlar mer om kvalitet än kvantitet.

Reformeringen av biståndet är en del i de reformer, debatter och neddragningar som på olika sätt hjälper till att minska människors engagemang och delaktighet, och i fallet med biståndet får det förödande konsekvenser, inte bara i Sverige utan framför allt för de människor som biståndet faktiskt handlar om. Hittills har man kunnat lita på Sverige och svenska organisationer. Sverige har gett hopp om en bättre framtid. Släck inte det hoppet!

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Joar Forssell (L)

Anf. 123 Joar Forssell (L)

Fru talman! Jag tänkte börja med diskussionen om hur mycket pengar som ska gå till biståndet. Det är ju känt att Liberalerna fortsatt står bakom enprocentsmålet, alltså att 1 procent av bni ska gå till biståndet. Det är något vi fortsätter att försöka få igenom. Det kan vara värt att understryka, fru talman, för det har i debatten låtit på vissa partier som att de står bakom enprocentsmålet. Vi drev även detta i januariavtalet med den förra regeringen, men då lyckades vi inte heller. Jag tycker att man som politiker ska erkänna när man inte lyckas få igenom sin politik, och vi har inte lyckats i nuvarande regering och som sagt inte heller när Socialdemokraterna styrde.

Fru talman! Jag vill i sammanhanget tacka Miljöpartiet för att man under förra mandatperioden stod upp för enprocentsmålet tillsammans med Liberalerna. Jag vill också tacka Kristdemokraterna för att man under denna mandatperiod står upp för samma mål tillsammans med Liberalerna. Jag tycker att man som politiker ska kunna tala om när både motståndare och fränder bedriver politik som man själv tycker är bra. Tack Miljöpartiet för förra mandatperioden, och tack Kristdemokraterna för denna!

Fru talman! Sverige och hela den demokratiska världen befinner sig i vad man nog kommer att se tillbaka på som ett andra kallt krig. Detta krig utspelar sig mellan å ena sidan demokratiska länder som Sverige, övriga Europa, USA, Kanada, Sydkorea och Japan, å andra sidan Kina, som spelar forna Sovjets roll under det första kalla kriget, Iran, Ryssland och Nordkorea - ondskans axelmakter. Det handlar om vilka värderingar som ska vara styrande i vår värld, om vi ska stå bakom den liberala, demokratiska världsordningen eller om vi ska ha en ny världsordning där agendan sätts av ondskans axelmakter. Det är bland annat ur detta perspektiv som det är så viktigt att understryka det regeringen gör, också i reformagendan, nämligen att civilsamhället är en omistlig del i det svenska biståndet.

Dagens debatt har ju handlat mycket om just civilsamhällets roll, och jag ska passa på att bemöta ett påstående som har förekommit flera gånger om att regeringen skulle vilja förstatliga civilsamhällesbiståndet. Det är inte sant, fru talman. Det finns ingen sådan ambition i regeringen eller i något av regeringspartierna - eller i regeringens samarbetsparti, vad jag känner till. Det är fake news och desinformation, och jag tycker att det är ovärdigt att denna idé sprids från riksdagens talarstol. Tvärtom är regeringens ambition att civilsamhällets roll i biståndet ska öka.

Civilsamhället och civilsamhällesorganisationerna måste på lika villkor kunna söka anslag genom transparenta anslagsprocesser. Det torde vara ganska okontroversiellt. Det betyder inte att Sida eller staten ska överta projekthantering eller civilsamhällets roll. Det varken kan eller ska staten göra. Det är givetvis omöjligt för staten att överta den roll civilsamhället spelar eftersom staten är en annan typ av aktör än civilsamhället.

Som liberal är det nästan skrattretande att höra partier på vänsterkanten beskriva hur viktigt civilsamhället är och hur svårt staten har att utföra vissa uppgifter eftersom vi liberaler har försökt beskriva detta på nästa alla samhällets områden under hundratals år och ständigt bemötts av den samlade vänstern med att det visst är staten som ska göra saker. Nu försöker vänstersidan få det att låta som att vi vill att staten ska växa och göra mer saker och att vi tror att staten är så himla effektiv och bra. Men det tror ingen liberal och ingen i regeringen heller. Om man bara har läst lite samhällskunskap i grundskolan i Sverige tror jag att man känner till att det inte är så liberaler tänker. Det är inte så vi tänker i det här fallet heller.

Det är helt enkelt inte sant.

Fru talman! Biståndsagendan och regeringens biståndspolitik innehåller också ett fokus på hur biståndet och handeln kan samarbeta. Det där tycker jag också borde vara ganska okontroversiellt.

Handel, fri handel, uppstår när människor är fria att skapa någonting själva, driva företag, vara entreprenörer och skapa värde åt varandra. Det är det handel och ekonomi handlar om. Ekonomi är när människor gör saker och utbyter varor och tjänster med varandra. Handel är när vi gör det mellan länder. Det är det som har skapat allt välstånd vi har i det här landet och i alla andra länder i världen också. Det är på grund av handel som jag kan stå här med en kulspetspenna och som fru talmannen kan få middag på bordet efter arbetsdagens slut.

Det är klart att det är handel som i grunden kommer att se till att lyfta människor ur fattigdom i de delar av världen som i dag inte är lika rika som vi här i Sverige. Det är en ren självklarhet; det är så ekonomin fungerar och har gjort i alla tider.

Fru talman! Att handeln kan bidra till att uppfylla och uppnå de biståndspolitiska målen är en viktig insikt. Jag tycker att det är positivt att vi i och med regeringens biståndspolitik också ser det och driver på för en politik som går i den riktningen.

Det här är också en del av den diskussion som jag inledde med - att det pågår ett kallt krig mellan de länder som vill ha demokrati och de länder som är emot demokrati. De länder som är emot demokrati har också mycket mer planerade ekonomier. De är inte marknadsekonomier. Vi som har demokrati är marknadsekonomier. Äganderätt och fri handel går hand i hand med alla andra mänskliga rättigheter. De här sakerna har alltså med varandra att göra.

Fru talman! Jag konstaterar återigen det som jag sa tidigare och vill stryka under det lite extra. Det som regeringens partier har överenskommit är att civilsamhällets andel i biståndet ska öka. I dag är det någonstans runt 40 procent, men den andelen ska alltså upp. Det är vi överens om; kring det finns ingen konfliktlinje.

Jag välkomnar, fru talman, alla gånger som oppositionen i Sveriges riksdag vill att det inte ska vara staten som ska göra mer, utan att det är civilsamhället som ska göra mer. Jag hoppas att vi ska få se samma engagemang för privata aktörer, alltså aktörer som inte är staten, på många andra politikområden.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Anf. 124 Olle Thorell (S)

Fru talman! Jag ska inte gå i polemik med Joar Forssell om det kalla kriget mellan liberala och illiberala krafter eller vad som är fake news och inte.

Jag tänkte i stället ägna repliken åt ett annat område som inte har diskuterats så mycket hittills i debatten. Det gäller utvecklingsforskningen. Liberalerna är det parti som har Utbildningsdepartementet, och de har en historia av att stå upp för forskning och vetenskap.

En väldigt negativ händelse på biståndsfältet var när man avskaffade anslaget som Vetenskapsrådet förmedlade för just utvecklingsforskning. Det är alltså sådan forskning som till exempel Hans Rosling ägnade sitt liv åt och som handlar om att ta reda på vad som är effektivt bistånd och hur det kan bli bättre. Vad är det som ger utveckling i världen?

Det här avskaffades rakt upp och ned. Försvaret var att det finns andra forskningsmedel att söka och att 98 procent av forskningsanslagen finns kvar någon annanstans. Man får konkurrera med andra intressenter, sades det. Forskarvärlden var mycket upprörd, precis som civilsamhället är just nu. Över 600 forskare skrev en artikel i Aftonbladet och klagade på detta.

Nu visar en utvärdering hur det har gått med den här forskningen. Det visar sig att 53 procent av forskarna har ändrat inriktning på forskningen. Fler fokuserar på Sverige och svenska frågor och på Europa och nord i stället för fattigdomsbekämpning, jämställdhet och jordbruksutveckling. Två tredjedelar uppger att arbetet har avbrutits eller väsentligt förändrats negativt till följd av nedskärningarna.

Jag undrar, Joar Forssell: Var det detta som var meningen?

Joar Forssell (L)

Anf. 125 Joar Forssell (L)

Fru talman! Till att börja med handlar det om det som ledamoten Thorell beskriver här, att det finns en parallell till hur processen har varit kring civilsamhället. Jag vill understryka ungefär samma sak som min kristdemokratiska kollega underströk här tidigare. Även jag kan erkänna att det kan finnas skäl till att kritisera delar av processen, även om jag tycker att den politiska inriktningen är korrekt.

Fru talman! Det är en lite klurig sak att svara på när ledamoten frågar om jag anser att det var det här som skulle vara resultatet. Som liberal har jag inte så många åsikter om vad forskarna forskar i. Det skulle vara problematiskt om jag pekade ut en riktning och sa: Jag tycker att ni ska forska om de här ämnena och de här sakerna och inte om de där eller de där. Det finns inget sådant syfte, fru talman, med liberal forskningspolitik. I grunden ska det finnas medel till bra forskning, och forskare ska helt enkelt söka medel för forskningsprojekt av hög kvalitet.

Vi ser såklart att samhället kan ha vissa behov ibland och att det kan finnas skäl att forska mer på vissa saker på samhällsnivå. Men i grunden har jag faktiskt svårt att säga från riksdagens talarstol att jag tycker att forskarna ska forska i en viss riktning. Det är svårt att svara på detta.

En sådan undersökning som ledamoten Thorell refererar till beskriver hur det har blivit. Den kan inte säga någonting - om vi ska prata lite metod - om hur det hade blivit annars. Det vet vi inte. Vi vet inte vad skillnaden är mot vad det hade blivit annars. Vi vet vad skillnaden är mot vad det var förr, men inte mot vad det hade blivit annars.