Invandrar- och flyktingpolitiken
Betänkande 1991/92:SfU10
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SFU10
Invandrar- och flyktingpolitiken
Innehåll
1991/92 SfU10
ELFTE HUVUDTITELN
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande dels förslag i proposition 1991/92:100 (bilaga 12, kulturdepartementet) till anslagsberäkning för budgetåret 1992/93 under litt. A4 och A5 samt under litt. D Invandring m.m., utom såvitt avser D2, dels regeringens skrivelse 1991/92:80 om invandrar- och flyktingpolitiken, dels motioner väckta med anledning av skrivelsen och under den allmänna motionstiden med anknytning till de olika anslagen.
De frågor som tas upp under olika avsnitt rör bl.a. rätten till uppehållstillstånd i Sverige, främst då fråga är om asyl, och internationellt samarbete i olika migrationsfrågor. Vidare behandlas olika handläggningsfrågor. Inom den del av betänkandet som främst rör anslagsfrågor behandlas bl.a. motioner om invandrarverkets roll. Ett särskilt avsnitt behandlar åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism. En utskrift från utskottets utfrågning om främlingsfientlighet och rasism är fogad till betänkandet som bilaga.
Sju reservationer, tre särskilda yttranden och en meningsyttring är fogade till betänkandet.
Propositionerna
Proposition 1991/92:100
Regeringen (kulturdepartementet) har i proposition 1991/92:100, bil. 12 under litt. A4, A5 och D 1 och 3--9, föreslagit riksdagen att under elfte huvudtiteln
(A 4) till Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 3000000 kr.,
(A 5) till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 10000000 kr.,
(D 1) 1. medge att regeringen får bemyndiga statens invandrarverk att under budgetåret 1992/93 vid extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25000000 kr. utöver anvisat anslag, 2. till Statens invandrarverks förvaltningskostnader för budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 444329000 kr.,
(D 3) till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 22426000 kr.,
(D 4) till Överföring av flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 22500000 kr.,
(D 5) till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 4426000000 kr.,
(D 6) till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 15589000 kr.,
(D 7) till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 3520000 kr.,
(D 8) till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 84030000 kr.,
(D 9) till Utlänningsnämnden för budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 34000000 kr.
Skrivelse 1991/92:80
Genom regeringens skrivelse 1991/92:80 om invandrar- och flyktingpolitiken bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad statsrådet Birgit Friggebo anfört om invandrar- och flyktingpolitiken.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:Sf602 av Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om undantag från kravet på feriearbetstillstånd för utländska ungdomar.
1991/92:Sf603 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om praktisk yrkesorientering för invandrare.
1991/92:Sf604 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges flyktingpolitik.
1991/92:Sf605 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en aktiv flykting- och immigrationspolitik, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingar som inte omfattas av Genèvekonventionen, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en generös flyktingkvot, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetskraftsinvandring, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anhöriginvandring, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återvandring.
1991/92:Sf606 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning mot organiserad rasism, 4. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige tar internationella initiativ för samarbete mot rasism.
1991/92:Sf607 av Nils T Svensson och Kurt Ove Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning till kommunerna för mottagning av flyktingar.
1991/92:Sf609 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att statens invandrarverk och utlänningsnämnden får i uppdrag att i sin kvartalsvisa rapportering till regeringen och riksdagen särskilt redovisa asylärenden där den sammanlagda handläggningstiden i olika instanser från inlämnande av den första ansökan efter ankomsten till Sverige till den aktuella dagens datum till icke avgjort ärende har överskridit sex månader, 2. att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas för särskilt skyndsam handläggning av ärenden där den sammanlagda handläggningstiden har överskridit sju månader.
1991/92:Sf610 av Lars Andersson (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i utlänningslagen att utvisning kan ske för alla brott som har fängelse i straffskalan, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i utlänningslagen att de begränsningar som finns i 4kap. 10§ avskaffas, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i utlänningslagen att asocialitet som utvisningsgrund återinförs.
1991/92:Sf611 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av förbättrad information till flyktingar om svenska lagar, traditioner, seder och bruk, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ägna särskild uppmärksamhet åt metodutveckling när det gäller att förmedla sådana kunskaper till barn och unga.
1991/92:Sf612 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överförande av ansvaret för flyktingförläggningarna till kommunerna, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av fyra regionala asylnämnder för prövning av tillståndsärenden i första instans, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överförande av utlännings- och medborgarskapslagstiftningen till utrikesdepartementets ansvarsområde, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade regler om statsbidrag för invandrartidningar, 5. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att lämna förslag om en partiell eller total avveckling av invandrarverket.
1991/92:Sf613 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av bestämmelserna beträffande utvisning på grund av brott.
1991/92:Sf614 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet.
1991/92:Sf615 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomars möjlighet att erövra en plats i samhället varvid speciellt bör betonas att ungdomar icke skall diskrimineras i jämförelse med flyktingar och andra invandrare.
1991/92:Sf616 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en allsidig utredning om konsekvenserna av slopande av tvåårsgränsen vid uppehållstillstånd.
1991/92:Sf617 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättrad invandrarinformation.
1991/92:Sf618 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en riksomfattande informationskampanj om svensk flyktingpolitik och flyktingars villkor i Sverige.
1991/92:Sf619 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grunderna för flyktingpolitiken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att harmonisera flyktingpolitiken med de nordiska länderna och EG:s medlemsstater, 5. att riksdagen upphäver bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket 2 utlänningslagen om särskilda skäl att inte bevilja asyl och att bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket om synnerliga skäl skall gälla även för den som omfattas av 3 kap. 1§ 2 och3, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återsändande av barnfamiljer till områden där krig pågår eller där krigsliknande förhållanden råder, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avvisning med omedelbar verkställighet till ett första asylland, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att dokumentlöshet ej får utgöra anledning att vägra skyddsbehövande asyl, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till muntlig handläggning hos invandrarverket och utlänningsnämnden, 10. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket får i uppdrag att publicera en utförlig praxisredovisning, 11. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket får i uppdrag att göra tydliga beslutsmotiveringar i asylärenden, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av en advokatjour, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av barns egna asylskäl, 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukvården på förläggningar, 20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att 2kap. 5§ andra stycket utlänningslagen ändras i enlighet med vad som anförts i motionen, 21. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket får i uppdrag att avveckla det nuvarande systemet med förtroendeläkare, 22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anteckningar i resedokument och främlingspass om oklar identitet, 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad redovisning av Sveriges deltagande i det västeuropeiska samarbetet på flykting- och invandringspolitikens område, 24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjerna för att bevilja besöksviseringar gällande medborgare från Iran m.fl. länder, 25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att använda visumpolitiken som ett medel att hindra människor från att fly från sina hemländer, 26. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att flyktingkvoten för den organiserade överföringen av flyktingar till Sverige höjs till 3000 personer per år och att 4000000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit anslås för detta ändamål för budgetåret 1992/93, 27. att riksdagen hos regeringen begär att statens invandrarverk får i uppdrag att teckna kollektiv hemförsäkring för asylsökande, 28. att riksdagen till åtgärder för diagnostisering och behandling av tortyrskadade asylsökande anslår 25000000 kr.,
30. att riksdagen anslår ytterligare 1,5 milj.kr. till stöd för återvandrande flyktingar.
1991/92:Sf620 av Bertil Danielsson och Leif Carlson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrad praxis i asylärenden.
1991/92:Sf622 av John Bouvin m.fl. (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar begränsa invandringen under ett eller flera år till ett absolut minimum enligt FN:s internationella flyktingkonvention, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en utredning skall startas om hur flykting- och invandrarproblematiken skall hanteras i framtiden för Sveriges del, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpt lagstiftning enligt vad i motionen anförts om att utvisa vid grova eller upprepade brott, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det nödvändiga i att klargöra för invandrare, asylsökande och flyktingar vilka regler som gäller i Sverige.
1991/92:Sf623 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Stiftelsen Sveriges invandrarinstitut och museum bör erhålla stöd ur kulturdepartementets anslag A5 för åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism.
1991/92:Sf625 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillfälligt arbetstillstånd för utländsk arbetskraft skall beviljas av lokal arbetsförmedling.
1991/92:Sf627 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att asylsökande kvinnor skall erbjudas kvinnliga poliser, advokater och tolkar vid utredningsförhören, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att risk för stympning genom omskärelse skall betraktas som flyktingskäl under rubriken annan social grupp enligt FN:s flyktingkonvention.
1991/92:Sf628 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snara åtgärder för att förbättra och förstärka beredskapen för handläggning av utlänningsärenden och för flyktingmottagning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny första instans för handläggning av utlänningsärenden som inte kan avgöras efter enkel handläggning av SIV, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att upplysning och undervisning mot främlings- och invandrarfientlighet, rasfördomar och rasism förstärks genom ett anslag med ytterligare 10milj.kr. utöver det som föreslagits i budgetpropositionen, vilket sker genom omfördelning inom budgetramen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om massmedias roll samt om att en attitydundersökning snarast genomförs om orsaker till främlingsfientlighet och ovilja mot invandrare samt om rasfördomar och rasism i vårt land, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att framlägga förslag som undanröjer orsaker till främlingsfientlighet och rasfördomar, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kampen mot brottslighet med rasistisk bakgrund ges högsta prioritet, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta internationellt initiativ för att bekämpa främlingsfientlighet, rasfördomar och rasism.
1991/92:Sf629 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning i enlighet med vad i motionen anförts om arbetsfördelningen mellan olika departement och statens invandrarverk, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att starta ett socialt stödprojekt bland invandrarungdomar i enlighet med vad som anförts i motionen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till invandrarorganisationerna, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskundervisning, yrkesutbildning och praktik,
1991/92:Sf630 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den allmänna inriktningen på invandrar- och flyktingpolitiken bör präglas av öppenhet och ärlighet, varvid man särskilt bör vinnlägga sig om att ta itu med sådana problem som kan te sig känsliga och besvärliga från politisk synpunkt, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att en öppen och ärlig debatt sker i en bred parlamentarisk kommitté, en invandrar- och flyktingpolitisk kommitté, som får till uppgift att inte bara debattera utan också utreda, analysera och föreslå ändringar i lagstiftningen samt informera allmänheten i invandrar- och flyktingfrågor, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att asylsökande bör arbeta i stället för att placeras i passiva läger, dvs. temporära arbetstillstånd under kortast möjliga tid i läger, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att behandlingen av asylärenden bör kunna gå väsentligt snabbare än för närvarande, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att särskilda lån i stället för bidrag bör användas för flyktingar sedan asyl beviljats, i syfte att flyktingarna skall hjälpas in i samhället, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utvisning vid grov eller upprepad brottslighet bör komma till användning i väsentligt större omfattning än som sker för närvarande, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att varken asyl eller medborgarskap skall beviljas brottslingar, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör koncentrera sitt flyktingmottagande till de asylsökande som har allvarliga och uppenbara skäl att fly från något, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en klar och entydig samt lättillämpad flyktingdefinition som grundas på att asyl endast skall ges åt en utlänning som har allvarliga och uppenbara skäl att fly från något.
1991/92:Sf631 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om riktlinjer för minoritetspolitiken, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny arbetsfördelning för handläggning av invandrar- och minoritetsfrågor på central nivå så att en klar uppdelning sker mellan invandringsfrågor (med anknytning till invandringen till Sverige) resp. minoritetsfrågor (med betoning av invandrarnas och minoriteternas kulturella situation i Sverige).
1991/92:Sf632 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas att riksdagen för budgetåret 1992/93 beslutar minska det totala anslaget för Invandring m.m. (elfte huvudtitelnD) med 500000000 kr. eller till 6155494000 kr.
1991/92:Sf633 av Ines Uusmann m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdrag till invandrarverket att redovisa åtgärder för att stärka kvinnornas ställning i samhället.
1991/92:So268 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, v) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förfarandet vid utvisning och beviljande av svenskt medborgarskap ses över.
1991/92:So270 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anslag till de antirasistiska organisationerna.
1991/92:So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asyl för homosexuella flyktingar.
1991/92:U301 av Birgitta Wistrand (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas ansvar att ge de nya svenskarna en allsidig introduktion till deras nya hemland.
1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i utlänningslagen i enlighet med vad i motionen anförts om en ny definition av begreppet flykting.
1991/92:K433 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i utlänningslagen.
1991/92:U544 av Carl B Hamilton m.fl. (fp) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdet av att Sverige som medlem i EG verkar för att en samordnad asylpolitik får en liberal utformning, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdet av att Sverige som medlem i EG verkar för att en europeisk flyktingkonvention kommer till stånd i enlighet med vad i motionen anförts.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1990/91 och överlämnad från konstitutionsutskottet
1990/91:K247 av Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande ökad information om invandringens historiska orsaker, klassmässiga aspekter och samhällsekonomiska effekter, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande initiativ till en brett upplagd kampanj och idédebatt om kamp mot rasism i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motion väckt med anledning av skrivelse 1991/92:80 om invandrar- och flyktingpolitiken
1991/92:Sf17 av Berith Eriksson (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna -- med hänvisning till den av riksdagen beslutade utökade flyktingkvoten för 1991/92 -- att särskilt hjälpbehövande flyktingar från lägren med irakiska kurder i Turkiet bör ges asyl i Sverige.
Utskottet
Inledning
Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-, invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige. Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen samt Sveriges roll i det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet. En redogörelse ges också för den svenska utlänningslagstiftningen och för mottagandet av asylsökande och flyktingar i Sverige samt för de svenska frivilligorganisationernas roll. Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som anförs i skrivelsen.
I skrivelsen görs skillnad mellan invandrings-, invandrar- och flyktingpolitik.
Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU22, rskr. 230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop. 1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Den utomnordiska invandringen består huvudsakligen av flyktingar och personer som får bosätta sig i Sverige av flyktingliknande eller humanitära skäl samt anhöriga till här bosatta personer. Uppehålls- och arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige, och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste åren uppgått till endast ett par hundra personer om året.
Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars, introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986 fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop. 1985/86:98, SfU20, rskr. 301). Målen syftar till lika rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung. Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället, och samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för etnisk intolerans.
I skrivelsen framhålls att mottagandet i Sverige av flyktingar endast är ett av flera element i den svenska flyktingpolitiken. I denna ingår
internationellt agerande för att bidra till att internationella konflikter motverkas och löses och för att respekten för mänskliga rättigheter upprätthålls, ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver flyktingarbete utanför Sverige, internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning och för att stärka flyktingars rättsliga skydd, överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som behöver en säker fristad undan förföljelse, mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning som i vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett starkare skydd än vad 1951 års Genèvekonvention stadgar, ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna sig till rätta i det svenska samhället, särskilda insatser för att ge flyktingar och andra invandrare lika villkor och möjligheter till integration i Sverige, stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att bosätta sig i hemlandet eller annat land.
Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I FN:s konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting -- utom personer som blivit att anse som flyktingar enligt vissa äldre överenskommelser -- den som till följd av händelser som inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land vari han är medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit. -- Genèvekonventionen har senare kompletterats med 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Genom detta protokoll förpliktade sig anslutande stater att tillämpa konventionens flyktingbestämmelser utan begränsning till händelser före år 1951 eller i Europa. De stater som anslutit sig till konventionen med den geografiska begränsningen till Europa har emellertid kunnat behålla denna begränsning.
Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar (OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller Asien har UNHCR:s exekutivkommitté -- med stöd av första asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla asylsökande, i vart fall temporärt, skall tas emot av första asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.
I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen ökat under det gångna året och att antalet nu uppskattas till 17 miljoner, medan ett lika stort antal människor antas vara på flykt inom sitt lands gränser, s.k. internflyktingar.
Invandringsfrågor
Allmänt
Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt för en utlänning att besöka en stat finns således inte.
I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).
En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i Sverige under längre tid än tre månader utan att ha uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd, liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2kap. utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2§ tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).
Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges enligt bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får vidare ges till en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall. Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.
Enligt skrivelsen invandrade under år 1991 ca 44000 utländska medborgare till Sverige, av vilka ca 8000 var nordiska medborgare. Under samma år utvandrade ca 15000 utländska medborgare, varav 12000 nordiska. Det totala invandringsöverskottet var ca 29000 personer; för nordiska medborgare var utvandringsöverskottet ca 4000 personer.
Under budgetåret 1990/91 beviljades sammanlagt ca 12830 personer asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl. I det angivna antalet ingår s.k. kvotflyktingar (1433), däremot inte anhöriga till flyktingar och därmed jämställda personer, vilka rest in i Sverige tillsammans med eller i nära anslutning till dessa och som omfattas av samma särskilda mottagningsanordning som flyktingar. Antalet sådana anhöriga som fick uppehållstillstånd under budgetåret 1990/91 uppgick till 5416. Antalet övriga anknytningsfall uppgick till 16575, antalet personer som beviljades uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl till 336 och antalet uppehållstillstånd för adoptivbarn till 1023. Sammanlagt beviljades under budgetåret ca 36180 personer uppehållstillstånd.
Under budgetåret 1990/91 sökte ca 20800 personer (inkl. barn) asyl i Sverige, vilket innebär en kraftig minskning jämfört med närmast föregående budgetår (ca 38700 personer inkl. barn). Antalet asylsökande ökade därefter under andra halvåret 1991, och det totala antalet asylsökande under denna period beräknades komma att uppgå till ca 19000.
Rätt till uppehållstillstånd av asylskäl m.m.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3kap. utlänningslagen. Enligt 4§ första stycket har flyktingar, krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.
Definitionen av flykting (2§) överensstämmer med den som finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen konventionsflyktingar för dessa personer.
Med krigsvägrare (3§) avses en utlänning som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående krigstjänstgöring.
Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression, ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen de facto-flyktingar.
Begreppet asyl, som enligt 1989 års utlänningslag används för det tillstånd att uppehålla sig i Sverige som ges såväl till konventionsflyktingar som till krigsvägrare och de facto-flyktingar, innebär att Sverige använder ett asylbegrepp som i viss mån avviker från vad som är vedertaget internationellt, nämligen att tala om asyl endast i samband med skydd åt konventionsflyktingar.
Av humanitära skäl kan enligt 2kap. 4§ första stycket2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd på denna grund har också beviljats personer som på grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har också i vissa fall beviljats när det funnits en kombination av humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit tillräckliga.
Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt 3kap. 4§ andra stycket utlänningslagen.
Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga skäl att inte bevilja asyl. Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting finns särskilda skäl att inte bevilja asyl. I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat nordiskt land enligt särskild överenskommelse. I annat fall med hänvisning till den s.k. första asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd. Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och där är skyddad på det sätt som anges beträffande första asylland-principen.
Regeringen får föreskriva undantag från första asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin ansökan om asyl prövad här.
Med synnerliga skäl (andra stycket1) avses enligt motivuttalanden (prop. 1954:41 s. 77, LU 14, rskr. 155 och prop. 1975/76:18 s. 107, InU 24, JuU 15, rskr. 121 och 122) dels situationer då det av hänsyn till rikets säkerhet framstår som omöjligt att bevilja asyl, dels omständigheter som enligt Genèvekonventionen diskvalificerar en flykting från konventionens skydd. Sådana omständigheter kan vara brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande gärningar samt grova icke-politiska brott före ankomsten till Sverige.
Med särskilda skäl (andra stycket2) avses enligt förarbetena till den tidigare utlänningslagstiftningen (prop. 1975/76:18 s. 108 f., jfr även prop. 1983/84:144 s. 37 och prop. 1988/89:86 s. 156) att förhållandena är sådana att det bedöms vara nödvändigt för att reglera invandringen. Det förutsattes inte att det skulle vara helt omöjligt att ta emot dessa utlänningar i Sverige; för att skydd skulle vägras skulle det dock vara fråga om så många personer att det skulle medföra stora påfrestningar för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen att ta emot dem i Sverige. Beträffande de facto-flyktingar uttalades också att tyngden av de omständigheter utlänningen åberopar måste tillmätas betydelse vid avgörande av frågan om särskilda skäl föreligger. -- Beslut om att inskränka asylrätten med hänvisning till att särskilda skäl föreligger med hänsyn till mottagningsresurserna har fattats vid två tillfällen, första gången år 1976 och andra gången i december 1989.
Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där han åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte avvisas eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något sådant land.
Rätt till arbetstillstånd
Med undantag för nordiska medborgare måste en utlänning ha uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i Sverige. Arbetstillstånd ges för viss tid och får avse ett visst slag eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.
Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har varit reglerad under de senaste decennierna i enlighet med de riktlinjer för den samlade invandrarpolitiken som riksdagen antog år 1968 (prop. 1968:142, SU 1968:196, rskr. 405) och som sedan i tillämpliga delar fastställts vid 1983/84 års riksmöte (prop. 1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Riktlinjerna förutsätter en reglering av den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, dels därför att invandrarna skall ges möjlighet att leva under samma betingelser som befolkningen i övrigt, dels därför att möjligheterna till sysselsättning för kvinnorna, de äldre och de handikappade inte får försämras genom oreglerad invandring. Uppkommande arbetskraftsbehov skall därför i första hand fyllas genom utnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska medel som står till buds innan tillstånd till arbetskraftsinvandring ges. Prövningen av arbetskraftsbehovet skall ske i ett långt perspektiv, och utländsk arbetskraft får inte användas som en regulator av arbetskraftstillgången. Dessutom förutsätts att arbetsmarknadsstyrelsen, efter hörande av arbetsmarknadens parter, ger allmänna riktlinjer för tillståndsärendenas bedömning med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. I proposition 1983/84:144 anförde föredragande statsrådet att det mot bakgrund av den dittillsvarande utvecklingen och den dåvarande sysselsättningssituationen saknades anledning att räkna med något egentligt behov för Sveriges del av arbetskraftsinvandring under överskådlig tid. Det var angeläget att här i landet bosatta arbetssökande samt nordbor i första hand tillgodosågs när arbetstillfällen fanns. Hon ansåg därför att arbetskraftsinvandring i fortsättningen borde tillåtas endast i undantagsfall och sedan det genom arbetsförmedlingens aktiva medverkan hade visat sig att ett uppkommet arbetskraftsbehov inte kunde tillgodoses genom arbetskraft som fanns i Sverige. Som undantag från principen att utomnordisk arbetskraftsinvandring inte borde vara tillåten nämndes i propositionen främst nyckelfunktioner inom industrin och näringslivet i övrigt samt inom vissa andra samhällsområden. Vidare nämndes personer som behövs för kvalificerad forskning, produktutveckling eller introduktion av en ny teknologi, liksom inom det kulturella området. Även andra undantag borde enligt propositionen kunna göras under särskilda förhållanden.
Motioner
Frågan om inriktningen av den svenska flykting- och immigrationspolitiken tas upp i flera motioner.
Ingvar Carlsson m.fl. (s) framhåller i motion Sf605 att en aktiv flykting- och immigrationspolitik omfattar insatser inom både utrikes-, handels- och biståndspolitiken för att på lång sikt och i samarbete med andra länder kunna påverka grundorsakerna till att människor flyr och tvingas flytta. Sveriges politik på detta område bör utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn ta sikte på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa ett system för reglering av invandringen till Sverige som bättre än det nuvarande ger dem som bäst behöver det rätt att stanna i vårt land. Den nationella invandringspolitiken skall dels ge skydd till dem som har behov av det, dels ge möjlighet för nära anhöriga att förena sig med varandra, dels skapa möjligheter till besök, utbildning, praktik och arbete. Det regelsystem som reglerar invandringen till Sverige bör i högre grad än det nuvarande tillgodose behoven hos de mest behövande. En klarare skillnad bör göras mellan å ena sidan personer som bör ha en i princip ovillkorlig rätt att bosätta sig här och å andra sidan övriga immigrationssökande. En principiell rätt till bosättning bör tillkomma dem som är i behov av internationellt rättsligt skydd, nämligen konventionsflyktingar och vissa andra med starka skyddsbehov. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande 1). -- En principiell rätt till bosättning bör vidare enligt motionärerna tillkomma medlemmar av kärnfamiljen, dvs. make/maka eller sambo samt minderåriga ogifta barn till den som är bosatt här. Efter individuell prövning bör rätt till bosättning också kunna ges föräldrar och nära släktingar som är väsentligt beroende av den i Sverige bosatta personen, s.k. sista länk-fall. Därutöver bör regeringen fastställa en planeringsram för bosättning av anhöriga utanför kärnfamiljen. Motionärerna begär ett tillkännagivande också i enlighet med det sålunda anförda (yrkande 10). -- Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om att de nuvarande riktlinjerna om arbetskraftsinvandring bör tillämpas på ett mer flexibelt och konjunkturanpassat sätt (yrkande 9).
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 tillkännagivanden om att den allmänna inriktningen på invandrar- och flyktingpolitiken bör präglas av öppenhet och ärlighet, varvid man särskilt bör vinnlägga sig om att ta itu med sådana problem som kan te sig känsliga och besvärliga från politisk synpunkt (yrkande 1), att det behövs en öppen och ärlig debatt i en bred parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda, analysera och föreslå ändringar i lagstiftningen samt informera allmänheten i invandrar- och flyktingfrågor (yrkande 2), att Sverige bör koncentrera sitt flyktingmottagande till de asylsökande som har allvarliga och uppenbara skäl att fly från något (yrkande 10), och att det behövs en klar och entydig, lättillämpad flyktingdefinition som grundas på att asyl endast skall ges en utlänning som har allvarliga och uppenbara skäl att fly från något (yrkande11). John Bouvin m.fl. (nyd) anför i motion Sf622 att den nuvarande flykting- och invandrarpolitiken är totalt felaktig och att något radikalt därför måste göras. Motionärerna begär dels att riksdagen skall besluta att begränsa invandringen under ett eller flera år till ett absolut minimum enligt FN:s flyktingkonvention (yrkande 1), dels att en utredning påbörjas om hur flykting- och invandrarproblematiken skall hanteras i framtiden för Sveriges del (yrkande 2).
Sten Andersson i Malmö (m) begär i motion Sf604 ett tillkännagivande om att Sverige efter förmåga bör bevilja asyl i huvudsak åt konventionsflyktingar och att den största delen av våra insatser bör gå till flyktingar som befinner sig i världens många flyktingläger i stället för att rätten till asyl i Sverige utvidgas.
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att grundläggande värderingar som humanism, medmänsklighet, alla människors lika värde osv. inte får kompromissas bort för att en human och generös flyktingpolitik innebär vissa administrativa kostnader i initialskedet, och motionärerna begär ett tillkännagivande om grunderna för flyktingpolitiken (yrkande 1). Motionärerna anser vidare att bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket2 utlänningslagen om särskilda skäl att inte bevilja asyl bör avskaffas och att 3kap. 4§ andra stycket1 om synnerliga skäl skall gälla även för dem som omfattas av 3kap. 1§ 2 och3 (krigsvägrare resp. de facto-flyktingar), och de begär att riksdagen skall besluta härom (yrkande 5).
I andra motioner tas upp mera speciella frågor om asyl.
Två motioner tar upp behovet av skydd för homosexuella. Lars Werner m.fl. (v) anför i motion L415 att, medan Sverige vid en internationell jämförelse kommit relativt långt i arbetet för homosexuellas rättigheter, är det i många länder så att homosexuella fortfarande förtrycks, trakasseras av polisen, avrättas, döms till fängelse eller sätts i mentalsjukhus. Motionärerna kritiserar det förhållandet att homosexuella som lyckats fly sitt land inte får asyl här på samma sätt som politiska flyktingar, och de begär ett tillkännagivande om att utlänningslagens flyktingdefinition bör utvidgas till att omfatta även den som flytt förföljelse på grund av homosexualitet samt att Sverige bör verka för att Genèvekonventionens flyktingdefinition utvidgas på samma sätt (yrkande 5). Även Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp) påtalar i motion So292 yrkande 5 förföljelsen av homosexuella i många stater och anser att flyktingar som förföljs i sitt hemland på grund av sin sexuella läggning bör omfattas av rätten till asyl, och de begär ett tillkännagivande härom.
Berith Eriksson m.fl. (v) framhåller i motion Sf627 att den utbredda stympningen av kvinnor genom omskärelse, framför allt i afrikanska stater, på olika sätt måste motarbetas och uppmärksammas. Motionärerna anser att de kvinnor som söker asyl för sig själva eller sina små döttrar av rädsla för att stympas genom omskärelse skall erhålla flyktingstatus inom det nya begreppet annan social grupp som antagits som ett tillägg till flyktingkonventionen vid FN:s generalförsamling 1990. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande2).
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att det förekommer att invandrarverket beslutar om avvisning med omedelbar verkställighet till första asylländer i tredje världen där den asylsökande inte har trygghet mot vidaresändning till hemlandet. Genom att det inte görs en fullständig utredning i dessa ärenden händer det att alla skäl, t.ex. av humanitär art, som gör att asylprövningen skall ske i Sverige inte uppmärksammas. Bl.a. förekommer det enligt motionärerna att barns humanitära skäl inte uppmärksammas när invandrarverket nöjer sig med en s.k. grundutredning. Motionärerna begär ett tillkännagivande att avvisning till första asylland inte bör ske om inte en grundlig utredning visar att det i det enskilda fallet inte föreligger någon risk för vidaresändning till hemlandet eller humanitära skäl som medför att ansökan bör prövas i Sverige (yrkande 7). -- Motionärerna framhåller vidare att det är en humanitär plikt för Sverige att inte avvisa barnfamiljer till områden där krig pågår eller krigsliknande förhållanden råder samt att Sverige genom att ansluta sig till FN:s barnkonvention åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barns överlevnad och utveckling. De begär ett tillkännagivande om att barnfamiljer inte skall återsändas till områden där krig pågår eller krigsliknande förhållanden råder (yrkande6). -- I motionen tas också upp frågan om dokumentlöshet. Motionärerna anser att en väsentlig orsak till dokumentlöshet hos asylsökande är de intensiva ansträngningarna från de flesta västeuropeiska stater att stänga ute asylsökande, och att det faktum att enskilda asylsökande tvingas följa anvisningar från människosmugglare att göra sig av med handlingar inte -- som nu sker -- får användas som skäl att avvisa människor med verkliga skyddsbehov. De begär ett tillkännagivande om att dokumentlöshet inte får utgöra anledning att vägra skyddsbehövande asyl (yrkande 8). Motionärerna anför vidare i motionen att möjligheten att anteckna oklar identitet i resedokument och främlingspass strider mot Genèvekonventionen, och de begär ett tillkännagivande om att bestämmelsen bör avskaffas (yrkande 22).
Frågan om betydelsen av brottslighet vid asylbedömningen tas upp i två motioner. Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 yrkande 7 ett tillkännagivande om att varken asyl eller svenskt medborgarskap skall beviljas brottslingar. Bertil Danielsson och Leif Carlson (båda m) anser i motion Sf620 att för de facto-flyktingar och vid svagare flyktingskäl brottslig verksamhet under väntetiden bör vägas in i asylbedömningen i större utsträckning än hittills, och motionärerna begär ett tillkännagivande om att praxis bör bli strängare i detta avseende (yrkande1).
Utskottets bedömning
I den regeringsförklaring som statsminister Carl Bildt avgav den 4 oktober 1991 uttalade han att invandrar- och flyktingpolitiken skulle föras i en anda av internationalism och humanitet, att främlingsfientlighet och tendenser till rasism skulle bekämpas och att ytterligare åtgärder mot diskriminering av invandrare skulle vidtas. Sverige skulle även i fortsättningen ha en reglerad invandring, men flyktingpolitiken skulle förändras.
Kulturminister Birgit Friggebo framhöll härefter i ett interpellationssvar den 6 december 1991 i riksdagens kammare att en långsiktig politik måste bygga på en helhetssyn där man samtidigt vidtar åtgärder -- i internationell samverkan -- för att påverka grundorsakerna bakom flykt och påtvingad migration, för att stärka flyktingskyddet och för att skapa med majoritetsbefolkningen likvärdiga villkor för invandrare samt etnisk harmoni i mottagarländerna. Inom ramen för en sådan långsiktig strategi skulle Sverige komma att internationellt verka för en reglering av skyddet för de personer som faller utanför Genèvekonventionen. Vidare påpekades att regeringen har för avsikt att söka sig så nära det pågående EG-arbetet som möjligt och aktivt ta del av detta, bl.a. mot bakgrunden av strävan inom EG att samordna och i viss utsträckning harmonisera immigrations- och särskilt asylpolitiken inom EG-kretsen, varvid också en breddning av flyktingskyddet regionalt för Europa kan komma att diskuteras. I ett interpellationssvar den 20 februari 1992 hänvisade kulturministern också till pågående internationella arbete för att få en gemensam generös syn på flyktingpolitiken och framhöll försöken att skapa en gemensam politik som har en generösare utgångspunkt än det rena konventionsflyktingbegreppet.
Regeringen har också beslutat om direktiv bl.a. för översyn av mottagandet av asylsökande och flyktingar (dir. 1992:25) och av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. (dir. 1992:51). Den sistnämnda översynen skall bl.a. innefatta att undersöka vilka möjligheter som regeringen i dag har att -- inom regeringsformens ram -- genom generella föreskrifter styra utveckling och praxis på utlänningslagstiftningens område och -- om det bedöms nödvändigt eller önskvärt -- föreslå de ändringar och tillägg som kan vara motiverade.
Det beslut om att inskränka asylrätten som fattades i december 1989 med hänvisning till att särskilda skäl förelåg med hänsyn till mottagningsresurserna innebar att -- utöver konventionsflyktingar -- endast de som hade särskilt starkt skyddsbehov skulle kunna påräkna asyl. -- I regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 anfördes att praxis vad gällde behandling av ansökningar om asyl successivt skulle komma att anpassas till det normala, och genom beslut den 19 december 1991 konstaterade regeringen i ett enskilt ärende att de förhållanden som föranledde den tidigare regeringen att skärpa kriterierna för att få asyl inte längre förelåg. Asyl beviljades i beslutet en person som bedömts vara de facto-flykting, men som inte skulle ha fått stanna här med den tillämpning av utlänningslagen som gällt under de två senaste åren.
Regeringen uttalade samtidigt att vistelsetiden i Sverige inte bör tillmätas särskild vikt vid bedömningen av en asylansökan, utan vistelsetiden borde i fortsättningen beaktas som en av flera omständigheter som kunde, men inte nödvändigtvis måste, leda till att uppehållstillstånd beviljades. Samtidigt beslöt regeringen också om dels bestämmelser av övergångskaraktär för utlänningar som vistats i Sverige viss tid (3kap. 4a§ utlänningsförordningen), dels en bestämmelse om beaktande av den anknytning till landet som barn kan få genom skolgång eller liknande (förordning, 1991:1999, om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden).
Utskottet utgår från att den förändrade flyktingpolitik som aviserats kommer att föras i den anda av internationalism och humanitet som statsministern hänvisat till i regeringsförklaringen, och som kulturministern också åberopat i sina svar på frågor och interpellationer i riksdagens kammare. Utskottet vill däremot inte förorda en sådan utformning, med planeringsramar för vissa kategorier, av invandringspolitiken som begärs i motion Sf605 och som huvudsakligen överensstämmer med det av den förutvarande regeringen i proposition 1990/91:195 framlagda förslaget om en aktiv flykting- och immigrationspolitik, vilket återkallats av den nuvarande regeringen. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion Sf605 yrkandena 1, 9 och 10.
Även om utskottet sålunda utgår från att flyktingpolitiken kommer att föras i en anda av internationalism och humanitet vill utskottet inte utesluta att även andra hänsyn måste tas i vissa situationer. Utskottet vill erinra om att denna fråga kan beröras av översynen av regeringens möjlighet att styra praxis som ingår i den översyn av vissa delar av utlänningslagstiftningen som nyligen beslutats. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf619 yrkandena 1 och5.
Utskottet vill inte hävda annan uppfattning än den i motion Sf630 framförda att debatten i flykting- och invandrarfrågor bör föras med öppenhet och ärlighet, men utskottet anser inte att något riksdagens tillkännagivande behövs om detta. En utredning om en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik har nyligen gjorts på uppdrag av den förutvarande regeringen, och den nuvarande regeringen har initierat utredningar om delar av utlänningslagstiftningen och mottagningssystemet. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf622 yrkande 2 och Sf630 yrkandena 1 och 2. De svenska asylreglerna grundas på att asyl beviljas dem som har allvarliga skäl att fly och har sin utgångspunkt i den internationellt godtagna flyktingdefinitionen, och utskottet anser därmed inte heller att yrkandena 10 och 11 i motion Sf630 eller motion Sf604 bör ge anledning till något riksdagens uttalande.
Utskottet konstaterar vidare att inskränkningar av det slag som begärs i motion Sf622 yrkande 1 skulle innebära ett stopp för den fria nordiska migrationen och för anhöriginvandring. Utskottet avstyrker bifall till detta motionsyrkande.
Vid riksdagens behandling av proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället konstaterade socialutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1986/87:31 att en homosexuell person som förföljdes i sitt hemland på grund av sin homosexuella läggning i praxis beviljades uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl enligt (dåvarande) 31§ utlänningsförordningen medan (dåvarande) 3§ utlänningslagen (om flykting) inte var tillämplig. Enligt socialutskottets uppfattning erbjöd tillämpningen av utlänningsförordningen i praktiken ett tillfredsställande skydd för homosexuella som av sådana skäl behövde en fristad i Sverige. Anledning saknades enligt socialutskottet att närmast av formella skäl göra ett ingrepp i flyktinglagstiftningen och därmed skapa ett svenskt flyktingbegrepp som inte hade någon motsvarighet i FN:s flyktingkonvention. Socialutskottet delade dock den oro som kommit till uttryck bl.a. i en motion över att förföljelse mot homosexuella från tid till annan förekom i vissa länder men ansåg det uppenbart att, om en uttalad förföljelse mot homosexuella just på grund av deras sexuella läggning skulle uppstå i något land, det var möjligt att erbjuda en fristad i Sverige utan ändring av gällande bestämmelser. Socialutskottet ville samtidigt fästa uppmärksamheten på att förföljelse uppstod på samma sätt på olika håll i världen mot många grupper människor. Det var därför viktigt att ha en allmän beredskap för att vid behov kunna agera för människor som var i behov av en fristad på grund av förföljelse i sitt hemland. Utvecklingen i andra länder måste av dessa skäl följas noga. Socialutskottet utgick från att regeringen följde såväl tillämpningen av utlänningslagstiftningen som utvecklingen i länder där politisk förföljelse förekom eller kunde befaras uppstå. Av det anförda följde enligt socialutskottets mening att det också ankom på regeringen att ta de internationella initiativ som visade sig påkallade för att lösa homosexuellas flyktingproblem. Socialutskottet ansåg inte att det fanns behov av något riksdagens uttalande i den frågan.
Socialförsäkringsutskottet har tidigare uttalat (1990/91:SfU14) att homosexuella som förföljs på grund av sin homosexualitet kan beredas skydd med tillämpning av gällande bestämmelser och att någon ändring i dessa därför inte behövs samt tillagt att även med den praxis som för närvarande gäller i asylärenden m.m. den som annars av humanitära skäl skulle ha fått uppehållstillstånd i Sverige kan få sådant om han eller hon har särskilt starka skyddsbehov. -- Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motionerna L415 yrkande 5 och So292 yrkande5.
Av liknande skäl anser utskottet att kvinnor som söker asyl för att undgå omskärelse bör bedömas enligt reglerna om uppehållstillstånd av humanitära skäl och avstyrker bifall till motion Sf627 yrkande2.
Ett beslut om avvisning eller utvisning får i princip endast verkställas om det kan ske till ett land där utlänningen erbjuds visst skydd. Invandrarverket får förordna om omedelbar verkställighet av sitt avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl åberopats, om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan grund (8kap. 8§ utlänningslagen).
Beträffande omedelbar verkställighet i asylärenden anfördes i proposition 1988/89:86 att sådan möjlighet måste finnas om avvisning till ett första asylland skulle kunna genomföras.
Omedelbar verkställighet borde enligt vad som anfördes i propositionen kunna ske bl.a. om utlänningen kunde återsändas till ett land (s.k. första asylland), där han uppehållit sig före ankomsten till Sverige och där han var skyddad mot förföljelse och mot att sändas till ett land där han riskerade förföljelse.
I propositionen angavs också att förordnande om omedelbar verkställighet fick meddelas endast när det var uppenbart att grund för asyl inte förelåg. En bedömning måste alltid göras av omständigheterna i det enskilda fallet. Ett annat fall när det var uppenbart att en asylansökan skulle avslås kunde vara att det stod klart att utlänningens uppgifter var osanna i alla väsentliga delar. Så snart några mer ingående överväganden behövde göras om tilltron till sådana uppgifter som kan vara asylgrundande var det emellertid uteslutet att förordna att avvisningsbeslutet fick verkställas direkt. Det skulle också vara uppenbart att uppehållstillstånd inte borde beviljas av andra skäl, t.ex. anknytning eller humanitära skäl.
Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg att de förutsättningar som föreslagits för att invandrarverket skulle få förordna om omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut tillgodosåg berättigade krav på rättssäkerhet. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf619 yrkande7. Utskottet utgår vidare från att något återsändande av barnfamiljer till krigsområden inte sker och anser därmed att något riksdagens uttalande med anledning av motion Sf619 yrkande6 inte heller är påkallat.
I regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken under riksmötet 1989/90 redovisades att UNHCR hösten 1989 hade antagit rekommendationer om internationella och nationella åtgärder för att komma till rätta med bl.a. dokumentlösheten och att regeringen den 2 november 1989 i ett enskilt asylärende uttalat sig för en skärpning vid prövning av en dokumentlös asylsökandes skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige. Skärpningen innebär att en dokumentlöshet som har till syfte att vilseleda skall medföra att minskad tilltro sätts till de åberopade asylskälen om inte starka skäl talar emot en sådan bedömning. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 ansåg utskottet att denna tillämpning stod i överensstämmelse med UNHCR:s rekommendationer och att det var nödvändigt att även på detta sätt vidta åtgärder för att söka komma till rätta med det tilltagande problemet med dokumentlöshet.
Det fortsatta problemet med dokumentlösheten tas upp också i årets skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken, och det framhålls att utredningen i asylärenden starkt försvåras i de fall där den asylsökande vid ankomsten saknar såväl identitets- som färdhandlingar, att handläggningstiderna förlängs och att avvisning till ett första asylland inte sällan omöjliggörs. Enligt skrivelsen pågår arbete i en särskild arbetsgrupp med anknytning till UNHCR med att analysera olika åtgärder för att komma till rätta med dokumentlösheten. I gruppen ingår representanter för några europeiska länders regeringar och företrädare för olika frivilligorganisationer. En åtgärd som diskuteras är ett samarbete mellan olika länder i fråga om identitetskontroll.
Enligt Genèvekonventionen är en stat skyldig att utom i vissa undantagsfall utfärda resedokument för flyktingar. Närmare föreskrifter och formulär för dokumentet finns i bilaga till konventionen. Invandrarverket skall enligt 3kap. 7§ utlänningslagen utfärda en särskild legitimationshandling för resor utanför Sverige (resedokument) enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Handlingen får förses med anteckning om att innehavarens identitet inte är styrkt (1kap. 10§ utlänningsförordningen). Detsamma gäller för främlingspass (1kap. 12§ utlänningsförordningen). Reglerna om sådan anteckning infördes i samband med den nya utlänningslagen. -- Utskottet (1988/89:SfU19) noterade vid sin behandling av proposition 1988/89:86 att UNHCR i sitt remissvar över det utredningsbetänkande som låg till grund för förslaget i propositionen ansett att det skulle strida mot Genèvekonventionens bestämmelser om obligatorisk rätt till ett resedokument för flyktingar, om möjligheten för den som är beroende av dokumentet för att förflytta sig över gränserna inskränktes genom en anteckning om osäker identitet i resedokumentet. Regeringen delade inte denna uppfattning. Utskottet, som framhöll att lagrådet inte hade haft någon invändning mot förslaget, delade den i propositionen uttalade uppfattningen att det kunde ifrågasättas om det egentligen var rimligt att alls utfärda en identitetshandling beträffande en person vars identitet inte var styrkt. Eftersom det inte var möjligt att vägra att utfärda resedokument till en konventionsflykting, syntes det utskottet vara en lämplig lösning att anteckning fick göras i dokumentet. Detsamma borde gälla för främlingspass.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i fråga om betydelsen av dokumentlöshet vid asylprövning och om möjligheten att anteckna osäker identitet i resedokument eller främlingspass. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion Sf619 yrkandena 8 och22.
I fråga om betydelse av brottslighet vid asylbedömning vill utskottet till en början hänvisa till de regler som gäller för att vägra asyl. Därutöver vill utskottet hänvisa till att vid bedömningen av frågan om uppehållstillstånd på grund av vistelsetid i Sverige enligt 3kap. 4a§ utlänningsförordningen eller enligt förordningen (1991:1999) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden gäller att uppehållstillstånd får beviljas om inte särskilda skäl talar däremot. Som särskilda skäl anges i förordningsmotiven (1991:8) bl.a. att utlänningen eller en medlem av hans familj vid ankomsten eller senare har handlat på ett sätt som ger anledning att ifrågasätta hans eller hennes beredvillighet att iaktta grundläggande normer i samhället och att brott är en sådan omständighet. -- I fråga om möjligheten för brottslingar att erhålla svenskt medborgarskap vill utskottet erinra om att en förutsättning för att få sådant medborgarskap enligt 6§ lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap är att den sökande har fört en hederlig vandel.
Utskottet föreslår med det anförda att motionerna Sf620 yrkande 1 och Sf630 yrkande7 avslås.
Internationellt samarbete i migrationsfrågor
Ett särskilt avsnitt i skrivelsen behandlar det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll i detta arbete. Det framhålls att migrations- och flyktingpolitiska frågor står på dagordningen i en lång rad internationella fora, och att Sverige verkar aktivt för att internationellt bidra till varaktiga lösningar på både de problem som orsakar folkomflyttningarna och de konsekvenser som följer därav.
Inom FN:s ram behandlas flyktingpolitiska frågor med avseende såväl på åtgärder för dem som tvingats på flykt (UNHCR, UNRWA) som på insatser för att komma åt grundorsakerna bakom flykten. UNHCR:s främsta uppgift är att ge rättsligt skydd åt flyktingar, men inslaget av materiellt bistånd har ökat kraftigt med åren. Flyktingproblemen har ökat kraftigt i omfattning och komplexitet. De flesta flyktingrörelserna sker mellan länder i tredje världen. UNHCR brukar ange tre möjliga lösningar på ett flyktingproblem: frivillig repatriering, integration i första asyllandet eller omplacering i tredje land. UNHCR strävar alltid efter lösningar med bestående effekt. Hjälpen utformas när så är möjligt så att den underlättar möjligheterna till självförsörjning i asyllandet. Repatriering har blivit möjlig för en del flyktinggrupper, vilket noteras som hoppingivande men som samtidigt ställer krav på FN och regeringarna att kunna erbjuda utvecklingsmöjligheter för de återvändande i hemländerna. UNHCR samarbetar med andra FN-organ, regeringar och frivilliga organisationer för att kunna fullgöra sina funktioner. Det ställs allt högre krav på en ökad samordning inom FN, vilket bl.a. inneburit att flyktingars livsmedelsbehov tillgodoses genom FN:s livsmedelsprogram. Vid exekutivkommitténs möte i oktober 1991 gavs signaler om en utvidgad roll för UNHCR. Skyddsfrågorna skall noga ses över i samarbete med regeringarna, bl.a. för att förbättra skyddet för grupper, som i dag inte täcks av Genèvekonventionen. -- UNHCR:s verksamhet behandlas varje höst i FN:s generalförsamling. Generalförsamlingen har antagit en resolution till stöd för UNHCR:s verksamhet med bl.a. de nordiska länderna som förslagsställare. Resolutionen bekräftar UNHCR:s grundläggande uppgift att svara för internationellt skydd av flyktingar och understryker behovet av gemensamma internationella insatser till förmån för det ökande antalet flyktingar och hemlösa.
Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig dialog kring integration av invandrare i medlemsländerna. Där har man också under en följd av år arbetat med asylrättsliga spörsmål. Demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa har under år 1990 satt nya frågor på Europarådets dagordning. -- Inom Europarådets migrationskommitté (CDMG) har det europeiska samarbetet rörande flyktingars och invandrares integration i invandringsländerna fortsatt. Under året har det s.k. Community Relations-projektet om olika aspekter på etniska relationer slutförts, och projektets erfarenheter har sammanfattats i en särskild rapport, Community and ethnic relations in Europe, som redovisar strategier för att åstadkomma bättre etniska relationer och ökad jämlikhet mellan flyktingar/invandrare och övrig befolkning. Rapporten kommer att ligga till grund för det fortsatta arbetet inom både Europarådet och de olika länderna. -- Frågor om asylrätt och flyktingfrågor handhas i en expertkommitté, CAHAR, som är direkt underställd ministerkommittén. CAHAR har arbetat fram skilda rättsliga instrument och har bl.a. utformat ett förslag till en konvention om tillämpningen av den s.k. första asylland-principen. -- I januari 1991 anordnades i Wien i Europarådets regi och med Österrike som värd en ministerkonferens om migrationsrörelser från Central- och Östeuropa. Vid konferensen antogs en deklaration med rekommendationer om bl.a. information om immigrationslagstiftning och arbetsmarknadsförhållanden i Västeuropa, möjligheter till avtal om arbetskraftsinvandring och bistånd till öst för ekonomisk utveckling och stärkande av de mänskliga rättigheterna.
I skrivelsen behandlas även de immigrationspolitiska aspekterna av den västeuropeiska integrationen. Inom ramen för förhandlingarna om ett s.k. EES-avtal mellan EFTA och EG har Sverige, såsom medlem av EFTA, markerat sitt intresse av att delta i och bidra till det arbete som EG bedriver i syfte att avveckla eller förenkla gränskontrollen för personer. Utvecklingen har här under åren 1990 och 1991 kommit in i ett avgörande skede, även om detta inte skett som en del av EES-förhandlingarna. Immigrations- och gränskontrollfrågorna har inte ingått i EES-förhandlingarna, eftersom EG-kommissionen har saknat formell kompetens att föra förhandlingar på detta område. Inom EG har arbetats fram en mellanstatlig konvention om ansvarsfördelningen avseende behandlingen av asylärenden som antogs i juni 1990, den s.k. Dublinkonventionen, som kan komma att öppnas för tillträde av länder utanför EG-kretsen. Ett antal länder, däribland Sverige, har förklarat sig intresserade av att tillträda konventionen. Vidare har ett utkast till en EG-konvention om den yttre gränskontrollen färdigställts. Under förhandlingarnas gång har en lösning arbetats fram för att EG-konventionen och den nordiska passunionen skall kunna existera parallellt.
Av regeringens skrivelse framgår att det nordiska samarbetet i migrations- och flyktingpolitiska frågor har utgjort en mycket betydelsefull plattform för avstämning inför gemensamt eller samordnat nordiskt agerande i internationella sammanhang. -- Flykting- och invandrarfrågor har under det gångna budgetåret liksom tidigare stått på Nordiska rådets dagordning. Frågor om de nordiska ländernas beredskap i situationer av massflykt och planerna på eventuell harmonisering av asylpolitiken har stått på dagordningen för det arbete som de nordiska regeringarna bedriver inom den nordiska samrådsgruppen i flyktingfrågor (NHSF). -- Det nordiska utlänningsutskottet, som primärt ansvarar för övervakningen av hur den nordiska passkontrollöverenskommelsen tillämpas, har regelbundna samrådsmöten med företrädare för de nordiska utlänningsmyndigheterna. I den nordiska migrationsgruppen behandlas frågor om samarbete mellan de nordiska länderna om integration av flyktingar och invandrare.
International Organization for Migration (IOM) har medlemsländernas uppdrag att organisera överföring av flyktingar och andra migranter mellan länder. Sverige har under lång tid haft ett praktiskt inriktat samarbete med organisationen, avseende transport till Sverige av kvotflyktingar och från Sverige av återvandrare. IOM driver över hela världen olika program avseende återvandring för flyktingar och asylsökande, återanpassning, social rådgivning m.m. Under de senaste åren har IOM spelat en mer aktiv roll än tidigare i anslutning till diskussionerna om nya strategier för att hantera växande migrations- och flyktingproblem.
Det internationella arbetet med att söka konstruktiva lösningar på grundläggande migrations- och flyktingpolitiska problem har fortsatt inom ramen för de informella konsultationer mellan numera 16 länder i Västeuropa, Nordamerika och Australien, som bedrivits sedan mitten av 1980-talet. Konsultationerna har utvecklats till ett värdefullt forum för dialog mellan länderna samt mellan länderna och UNHCR/IOM kring långsiktiga flykting- och migrationspolitiska strategier. Under år 1991 har en gemensam syn utvecklats härvidlag, där vikten betonas av förstärkt internationell samverkan -- mellan länder och organisationer -- för att på både kort och lång sikt söka påverka grundläggande orsaker bakom flykt och påtvingad migration.
I skrivelsen framhålls att Sverige har kommit att spela en genomgående aktiv roll i praktiskt taget samtliga de nämnda internationella sammanhangen, inte minst när det gällt att betona behovet av att angripa grundorsakerna till flykt och påtvingad migration. Här finns, framhålls det, en nära koppling mellan demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, fredliga lösningar av konflikter och den ekonomiska och sociala utvecklingspolitik som förs i berörda länder. Sverige har vidare aktivt verkat för att göra biståndet till flyktingar mer effektivt samt aktivt deltagit i reformarbetet inom UNHCR. FN-organens administrativa struktur och kapacitet, främst UNHCR och FN:s program för livsmedelsbistånd, ses för närvarande över i syfte att göra dem effektivare. En ökad samordning inom FN-systemet behövs.
Ingvar Carlsson m.fl. (s) anför i motion Sf605 att det internationellt behövs en inriktning av flykting- och migrationspolitiska insatser på förebyggande åtgärder som motverkar de obalanser och brister som tvingar människor att bryta upp och att Sverige bör verka för att grundorsaker till flyktingströmmar och annan påtvingad migration diskuteras mera öppet och strukturerat och för att målmedvetna insatser vidtas inom FN:s ram och i andra internationella organisationer. Det internationella engagemanget i flyktingfrågor bör enligt motionärerna på ett mera systematiskt och målmedvetet sätt kopplas samman med strävan efter fred och säkerhet, arbete för mänskliga rättigheter, livsmedelsförsörjning och miljövård. Motionärerna begär (yrkande 2) ett tillkännagivande om vad som anförts om internationellt samarbete. Vidare begär de tillkännagivanden om att Sverige bör verka för en internationellt överenskommen reglering av skyddet för sådana personer som, utan att vara flyktingar enligt Genèvekonventionen, är i behov av internationellt rättsligt skydd (yrkande 7) och om att Sverige bör verka för en internationellt gemensam syn på återvandring, eftersom risken annars finns att återvändare från olika länder får helt olika förutsättningar att klara hemkomsten (yrkande11).
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att flyktingpolitiken i de flesta västeuropeiska länder för närvarande präglas av allt större restriktivitet, där solidaritet och humanitet får allt mindre utrymme. Motionärerna anser att inom EG planeras och genomförs åtgärder som riskerar att stänga ute skyddsbehövande människor, t.ex. gemensam viseringspolitik och åtgärder mot transportföretag som transporterar asylsökande utan erforderliga resehandlingar och viseringar och att regeringen bör ta kontakt på statsministernivå med regeringarna i de övriga nordiska länderna syftande till ett gemensamt nordiskt initiativ till en alleuropeisk konferens med uppgift att åstadkomma ett konventionsskydd för de facto-flyktingar och krigsvägrare. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att all harmonisering av flyktingpolitiken med de nordiska länderna och EG:s medlemsstater måste ske i enlighet med de normer som ger de asylsökande det bästa skyddet (yrkande 2). Motionärerna anför vidare att det ur demokratisk synvinkel är mycket angeläget att regeringen ger riksdagen en samlad och fyllig redovisning av Sveriges deltagande i det västeuropeiska samarbetet på flykting- och invandringspolitikens område, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 23).
Carl B Hamilton m.fl. (fp) tar i motion U544 upp frågor om EG och migrationen från tredje världen. Motionärerna påtalar risken för att den gemensamma nämnaren för EG:s flyktingpolitik blir det "snålaste" landets bestämmelser, men de anser samtidigt att den nuvarande tendensen till ond cirkel av nya restriktioner kan brytas endast genom samordning mellan Västeuropas länder. Av humanitära skäl är det enligt motionärerna väsentligt att denna mer samordnade asylpolitik får en liberal och generös utformning. De svenska liberalerna vill inom EG verka för att EG-länderna noga upprätthåller respekten för humanism och mänskliga rättigheter och att flyktingar som söker sig till Europa skall vara garanterade en rättstrygg behandling av sin asylansökan. Utformningen av en gemensam praxis i flyktingärenden bör förankras i internationell rätt genom att en europeisk domstol inrättas dit beslut i flyktingärenden kan överklagas. Motionärerna begär (yrkande 6) ett tillkännagivande om värdet av att Sverige som medlem i EG verkar för att en samordnad asylpolitik får en liberal utformning. Vidare måste enligt motionärerna en europeisk flyktingkonvention utformas som ger skydd inte bara åt politiska flyktingar utan också åt människor som flyr undan krig, inbördeskrig, väpnade oroligheter eller bristande förmåga hos ett lands regering att skydda sina egna medborgare, och de begär (yrkande 7) ett tillkännagivande om värdet av att Sverige som medlem i EG verkar för att en europeisk flyktingkonvention kommer till stånd.
Berith Eriksson m.fl. (v) anför i motion Sf606 att det finns ett nätverk av rasistiska organisationer i Europa och att det därför behövs ett europeiskt och internationellt samarbete på alla nivåer för att bekämpa dessa organisationers framfart och skadegörelser. Sverige bör därför ta internationella initiativ för samarbete mot rasism, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom (yrkande4). Ett internationellt initiativ efterlyses också i motion Sf628 av Hans Göran Franck m.fl. (s), där motionärerna begär ett tillkännagivande om att Sverige bör ta ett sådant initiativ för att bekämpa främlingsfientlighet, rasfördomar och rasism (yrkande8).
Av regeringens skrivelse framgår enligt utskottets uppfattning att såväl den tidigare som den nuvarande regeringen lagt stor vikt vid det internationella samarbetet inom flykting- och migrationspolitikens område och aktivt drivit dessa frågor. Som utskottet konstaterade i sina betänkanden 1989/90:SfU16 och 1990/91:SfU14 har regeringen tidigare tagit initiativ till ett intensifierat samarbete såväl mellan de europeiska länderna som mellan de nordiska länderna. Som återgivits ovan har också kulturministern i interpellationssvar starkt betonat behovet av internationell samverkan. Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis kommer att spela en aktiv roll på det internationella och nordiska planet. I frågan om en ny flyktingkonvention vill utskottet också framhålla det arbete om översyn av skyddsfrågorna i samarbete mellan UNHCR och regeringarna, bl.a. för att förbättra skyddet för grupper som i dag inte täcks av Genèvekonventionen. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf605 yrkandena 2 och 7 och Sf619 yrkande 2. Utskottet utgår också från att frågan om en internationellt gemensam syn på återvandringen beaktas och avstyrker också med det anförda bifall till motion Sf605 yrkande11.
Såvitt avser frågan om flyktingpolitiska riktlinjer i EG-sammanhang anser utgår utskottet, bl.a. mot bakgrund av kulturministerns ovan återgivna uttalanden om det internationella samarbetet, att något tillkännagivande med anledning av motion U544 yrkandena6 och7 inte behövs.
Regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken innehåller, som ovan framgått, en tämligen fyllig redogörelse för Sveriges deltagande i såväl västeuropeiskt som annat internationellt samarbete. Enligt utskottets uppfattning bör motion Sf619 yrkande 23 kunna anses tillgodosedd därmed, och utskottet avstyrker bifall till detta motionsyrkande.
Även i fråga om internationellt samarbete mot rasism och främlingsfientlighet anser utskottet att det av skrivelsen framgår att detta arbete ägnas stor uppmärksamhet internationellt, såväl inom Europarådet som i övrigt, och utskottet avstyrker därmed bifall även till motionerna Sf606 yrkande 4 och Sf628 yrkande8.
Andra tillståndsfrågor
Viseringsregler
Visering innebär enligt 2kap. 1§ utlänningslagen tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid. Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle men kan begränsas till kortare tid och får förenas med villkor. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall enligt 1kap. 3§ ha visering, om han inte har uppehållstillstånd eller är medborgare i ett annat nordiskt land. Regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana undantag har föreskrivits i 2kap. 1§ utlänningsförordningen.
Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått uppehållstillstånd.
Frågan om viseringstvånget tas upp i motion Sf619 av Lars Werner m.fl. (v). Motionärerna tar mycket starkt avstånd från att visumpolitiken används som ett medel att hindra människor att fly från förtryck och begär (yrkande 25) ett tillkännagivande om att visumpolitiken inte får användas som ett medel att hindra människor från att fly från sina hemländer.
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1988/89:SfU19 frågan om viseringstvångets betydelse för möjligheten att söka asyl i Sverige. Utskottet erinrade till en början om att varje stat själv reglerar tillträdet till sitt territorium. I Genèvekonventionen anges vilka rättigheter och förmåner en konventionsstat är skyldig att tillförsäkra flyktingar som vistas inom dess område, bl.a. får en flykting inte avvisas eller utvisas till gränsen mot ett område där han riskerar politisk förföljelse. Däremot innebär inte konventionen någon förpliktelse att hjälpa flyktingar att komma till ett land där flyktingen kan få asyl. Några sådana skyldigheter finns inte heller i någon av UNHCR:s rekommendationer.
Utskottet konstaterade senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU14 att det utan viseringskrav skulle vara förenat med stora svårigheter att reglera invandringen och kunde därför inte tillstyrka ett avskaffande av visumkravet. Utskottet framhöll vidare att den som kommer till Sverige och ansöker om asyl inte behöver ha visum. Den som måste lämna sitt land och resa till Sverige kan däremot i praktiken bli tvungen att försöka skaffa ett visum. Utskottet vidhöll emellertid att ett generellt viseringskrav är nödvändigt för att invandringen i övrigt skall kunna regleras.
I direktiven till översynen av utlänningslagstiftningen nämner kulturministern att hon i flera sammanhang framhållit risken för att viseringsregler -- bl.a. i kombination med sanktionsmöjligheter gentemot transportföretag som för med sig utlänningar som saknar visering -- kan medföra olyckliga konsekvenser för flyktingars möjligheter till skydd i ett annat land. Utredaren bör därför enligt direktiven ägna denna fråga särskild uppmärksamhet och också överväga om några ändrade regler är påkallade i detta avseende.
Utskottet vidhåller i avvaktan på den aviserade översynen sin redovisade bedömning och avstyrker därmed bifall till motion Sf619 yrkande25.
Möjligheterna för anhöriga att få visering för att besöka flyktingar och andra som har fått uppehållstillstånd i Sverige tas också upp i motion Sf619 av Lars Werner m.fl. (v). Motionärerna kritiserar gällande praxis för besöksvisering och begär ett tillkännagivande om att riktlinjerna för besöksvisering i proposition 1983/84:144 fortfarande är giltiga för medborgare från Iran m.fl. länder (yrkande24).
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken konstaterade föredragande statsrådet att invandrarverkets praxis i viseringsärenden under de senare åren och i förhållande till medborgare i vissa stater hade blivit mer restriktiv än vad som kunde anses önskvärt. I propositionen uttalades att en förändring mot en generösare viseringspraxis måste ske utan dröjsmål, framför allt i fråga om släktbesök. Sverige hade, inte minst som undertecknare av Helsingforsavtalet men också i övrigt, ett ansvar för att den förda invandringspolitiken inte ledde till splittring av familjer, genom att anhöriga förlorade varje möjlighet att träffas. I särskild grad gällde detta i sådana fall där den härvarande inte kunde återvända till hemlandet. Det var enligt statsrådets mening inte lämpligt att för alla situationer använda samma bedömningsgrund. I de fall då det t.ex. var fråga om mycket nära anhöriga och omständigheterna framstod som särskilt ömmande borde visering ges. I mindre behjärtansvärda fall kunde det däremot finnas anledning att följa principen att visering skall beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med besöket är en annan än den uppgivna. Någon anledning att mer konkret lägga fast regler i detta hänseende förelåg inte enligt statsrådet. I stället borde invandrarverkets styrelse leda utvecklingen av verkets viseringspolitik. Utgångspunkten borde därvid vara de synpunkter på en generös viseringspraxis som getts uttryck i propositionen.
Utskottet instämde i sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i propositionen gjorda bedömningen och ville för sin del framhålla den utomordentliga betydelse det har för invandrarna i vårt land att kunna ta emot släktingar och anhöriga på besök. Att så kan ske var enligt utskottet viktigt inte minst mot bakgrunden av att möjligheterna till bosättning hos anhöriga i Sverige trots allt är begränsade för vad som enligt vår kulturuppfattning uppfattas som mer avlägsna släktingar.
Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om iranska medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en konstaterad "avhoppsfrekvens" på mellan 20 och 25% av beviljade viseringar. Denna praxis tillämpades under åren 1988 och 1989, vilket ledde till att avhoppsfrekvensen för iranska medborgare minskade. Innebörden var i princip att sökanden själv fick göra troligt att syftet med resan till Sverige var ett besök och inget annat. De nya riktlinjerna för besöksvisering tillämpades också för medborgare i Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh och Syrien. I särskilt ömmande fall tillämpades dock en mer liberal praxis. Regelmässigt beviljades t.ex. visering för att närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att besöka en nära anhörig som var svårt sjuk.
Under 1987/88 års riksmöte behandlade utskottet (se SfU 1987/88:27) en motion med begäran om ett tillkännagivande om att visumbestämmelser inte bör användas på ett sätt som hindrar utländska medborgare från att träffa i Sverige bosatta släktingar. Utskottet hänvisade därvid till vad som anförts i proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken och uttalade att de av riksdagen år 1984 antagna principerna för besöksvisering alltjämt borde äga giltighet, även om detta innebar att släktbesök kunde komma att förhindras genom kravet på visum. Den behandlade motionen borde därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 redogjorde utskottet för innehållet i en promemoria upprättad den 15 november 1989 vid invandrarverkets tillståndsbyrå 4 om visumansökningar för iranska medborgare. Utskottet vidhöll sin bedömning att tillämpningen av viseringsbestämmelserna, framför allt i fråga om släktbesök, borde vara generös och att de riktlinjer som fastställdes av riksdagen år 1984 fortfarande skulle gälla. Av den närmare redovisningen av invandrarverkets praxis beträffande iranska medborgare framgick att det endast under de första åren efter det att en person fått uppehållstillstånd i Sverige ställdes särskilt hårda krav för att visum skulle beviljas de anhöriga. Utskottet konstaterade att visum i regel beviljades för såväl föräldrar som syskon när tre resp. fem år gått. I speciellt ömmande situationer beviljades dessutom alltid visering. Med hänsyn till att så många "avhopp" tidigare skett och med beaktande av att fortfarande 22% av visumansökningarna beviljades (av vilka sedermera 18% "hoppar av"), tycks invandrarverket ändå, ansåg utskottet, ha tillämpat bestämmelserna så generöst som omständigheterna medgivit. Utskottet utgick från att invandrarverket noga följde utvecklingen och skulle ändra sin praxis i mer generös riktning så snart detta blev möjligt. I regeringens skrivelse till förra årets riksmöte anfördes att invandrarverket, sedan avhoppsfrekvensen för iranska medborgare gått ned, den 30 mars 1990 beslutat om en mer generös praxis för besöksviseringar. Innebörden av denna praxis är den som nyss redogjorts för, nämligen en principiell karenstid för besök av föräldrar om tre år och för syskon om fem år, medan i övriga fall sökanden själv får göra troligt att syftet med resan till Sverige är ett besök och inget annat, samt med tillämpning av en mer liberal praxis i särskilt ömmande fall.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i denna fråga och avstyrker därmed bifall till motion Sf619 yrkande24.
S.k. uppskjuten invandringsprövning
En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller samboende om äktenskapet eller samboendet har uppkommit i anslutning till eller snarast efter inresan. Denna ordning innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd för sex månader i taget fyra gånger innan han eller hon får permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta innebär en väntan på sådant tillstånd under två år används också benämningen tvåårsregeln för den angivna ordningen.
Frågan om uppskjuten invandringsprövning tas upp i två motioner.
Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) pekar i motion Sf616 på de känsliga och ömtåliga frågor som hänger samman med att utländska medborgare utvisas i samband med skilsmässa, och motionärerna anser att en allsidig utredning bör göras om konsekvenserna av att slopa tvåårsregeln. Även Margareta Viklund (kds) påtalar i motion K433 konsekvenserna av en utvisning till följd av att ett äktenskap eller samboende på grund av misshälligheter upphör inom två år, och hon begär (yrkande 2) ett tillkännagivande om att tvåårsregeln inte bör tillämpas automatiskt.
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken framhölls beträffande dessa fall att, när ett äktenskap eller ett samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, samtliga omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas vid prövningen av om utlänningen skall få stanna. Som exempel på sådana omständigheter angavs att det finns barn i förhållandet eller att utlänningen har blivit misshandlad eller annars illa behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerar att bli socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller har hunnit bli väl etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten av att undvika beslut som framstår som stötande för rättskänslan. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1983/84:30 att det är nödvändigt att vara speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden. Utskottet ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen i denna fråga var tillfredsställande.
Vid behandlingen av frågan under 1985/86 års riksmöte erinrade utskottet i betänkandet SfU 1985/86:21 om att invandrarverket, i de ärenden där ömmande omständigheter förs fram, tar största möjliga hänsyn till dessa vid prövningen av frågan om fortsatt tillstånd trots att förbindelsen brutits före tvåårsperiodens utgång.
I betänkandet 1988/89:SfU19 noterade utskottet därutöver att regeringen, i de fall ett förhållande brutits på grund av misshandel eller andra allvarliga trakasserier innan tvåårsgränsen uppnåtts, tar mycket stor hänsyn till det och tillåter utlänningen att stanna trots att anknytningen upphört. Utskottet avstyrkte bifall till föreliggande motioner.
Utskottet vidhöll senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU14 att det tills vidare är nödvändigt att, när uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån även för sökandena. Utskottet hade emellertid förståelse för att reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet konstaterade att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett förhållande brutits på grund av misshandel eller andra allvarliga trakasserier. Utskottet var mot denna bakgrund inte berett att förorda någon ändring av reglerna och avstyrkte därför bifall till då föreliggande motioner.
Statens invandrarverk har enligt skrivelsen fått i uppdrag att belysa hur invandrarkvinnors liv förändras i det nya landet när det gäller arbete, utbildning och familjemönster samt relationer till samhället i övrigt och lämna förslag om vad som behöver göras för att stärka invandrarkvinnors ställning. I uppdraget ingår även att närmare undersöka situationen för kvinnor som efter en kort bekantskap med en i Sverige bosatt man flyttat hit och därefter utsatts för misshandel eller annan kränkande behandling. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas barnens förhållanden. Också i övrigt bör verket eftersträva ökad kunskap om de svårigheter och det våld som kan drabba utländska kvinnor och föreslå lämpliga medel att förebygga och bekämpa detta.
Utskottet är alltjämt inte berett att förorda någon ändring av gällande ordning, men utskottet vill erinra om att förhållandena kan påverkas av Sveriges framtida förhållande till EG med fri rörlighet över gränserna. Utskottet vill också erinra om att den gällande ordningen, även om det tillhör undantagsfallen, kan vara till skydd för den svagare parten i ett samboförhållande genom att fortsatt uppehållstillstånd inte automatiskt beviljas den som en gång fått sådant tillstånd på grund av förhållandet. Utskottet utgår från att regeringen noga följer utvecklingen i detta hänseende och redovisar den och resultatet av invandrarverkets undersökning för riksdagen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf616 och K433 yrkande2.
Handläggningen av tillståndsärenden
Handläggningen av ärenden om asyl
Ansvarig myndighet
Invandrarverket skall som första instans fatta beslut i alla ärenden där behovet av asyl har åberopats (4kap. 4§ utlänningslagen). Detsamma skall gälla ärenden som rör nära familjemedlemmar till asylsökande. Påstår utlänningen att han är att anse som flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting skall polismyndigheten således överlämna ärendet till verket för beslut. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår som uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt till asyl. Utlänningen behöver inte uttryckligen ansöka om asyl. Frågan skall anmälas till verket även i annat fall om polismyndigheten anser att de åberopade skälen skulle kunna medföra asyl. Invandrarverket skall också fatta beslut i ärenden som rör en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre månader i följd när frågan väcks om hans avvisning.
I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana ärenden till invandrarverket om det enligt polismyndighetens bedömning är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex. fall då det på grund av utlänningens personliga förhållanden finns starka humanitära skäl för att låta honom få stanna.
I invandrarverkets nya organisation har utredningsslussar inrättats för utredningar i asylärenden. Polisens utredningsresurser koncentreras till slussarna, där de asylsökande bor under utredningen, så att utredningen normalt skall kunna genomföras inom två veckor från ansökan. Vid utredningsslussarna skall finnas personal från invandrarverket för handläggning av och beslut i asylärenden. Personal från invandrarverket skall omgående fatta beslut i de klara ärendena, medan beslut i övriga ärenden normalt skall fattas inom sex veckor från det att polisens utredning är slutförd.
Regeringen uppdrog i maj 1991 åt invandrarverket att i samråd med rikspolisstyrelsen och berörda polismyndigheter genomföra en överföring av utredningsansvaret i asylärenden från polismyndigheterna till invandrarverket den 1 juli 1992. Uppdraget innefattar inte någon ändring när det gäller ansvaret för att genomföra en s.k. grundutredning när en utlänning begär asyl. Denna uppgift skall ligga kvar hos polismyndigheterna. Genom överföringen av utredningsansvaret avses invandrarverket få ett samlat ansvar för tillståndsverksamheten och ökade möjligheter till rationell samordning av handläggningen av asylärenden.
Hans Göran Franck m.fl. (s) anser i motion Sf628 att en förbättrad och snabbare handläggning av utlänningsärenden kan ske bl.a. genom att invandrarverket befrias från alla ärenden som inte efter enkel handläggning kan bifallas och att en särskild första instans bör upprättas för ärenden av det slag, som fordrar mer ingående utredning. Motionärerna begär (yrkande 2) ett tillkännagivande om att regeringen bör låta utreda frågan och snarast lägga fram förslag.
Liknande synpunkter framförs av Berith Eriksson m.fl. (v) i motion Sf612. De anser att fyra regionala asylnämnder bör inrättas som första instans i asylärenden där det finns oklarheter eller där det gäller att utarbeta praxis, medan klara fall och rutinärenden även i fortsättningen kan hanteras av invandrarverket eller annan utsedd myndighet. Fördelarna med sådana asylnämnder är enligt motionärerna att tillståndsprövningen mer kommer att likna domstolarnas prövning, att förutsättningarna för muntlig handläggning ökar, att större öppenhet i verksamheten skapas och att antalet överklaganden minskar. Motionärerna begär (yrkande 2) att regeringen skall lägga fram förslag om inrättande av fyra regionala asylnämnder för prövning av tillståndsärenden i första instans.
Utskottet har tidigare avstyrkt bifall till motioner av liknande innebörd och därvid hänvisat till de år 1989 införda reglerna om handläggning av asylärenden, varigenom alla sådana ärenden skulle handläggas av invandrarverket. Utskottet anser alltjämt att denna ordning bör behållas, och utskottet vill särskilt peka på de fördelar som kan väntas vinnas genom att utredningsansvaret i juli 1992 förs över till verket från polismyndigheten. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf612 yrkande 2 och Sf628 yrkande2.
Förnyad ansökan om uppehållstillstånd
En ansökan om uppehållstillstånd får i princip inte bifallas om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan görs (2kap. 5§ utlänningslagen). Undantag gäller om utlänningen har rätt till asyl här. Undantag gäller vidare vid återförening med en nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt i Sverige och som utlänningen tidigare har sammanlevt med utomlands samt om det annars finns särskilda skäl. -- Om utlänningen skall avvisas eller utvisas enligt lagakraftvunnet beslut, får ansökan dock bifallas bara om den grundar sig på omständigheter som inte har prövats förut i ärendet och om han har rätt till asyl här eller det annars finns synnerliga skäl av humanitär art.
I motion Sf619 anför Lars Werner m.fl. (v) att invandrarverkets praxis när det gäller bedömningen av humanitära skäl i samband med en ny ansökan om uppehållstillstånd enligt 2kap. 5§ andra stycket utlänningslagen utmärks av utomordentlig hårdhet, och de begär att regeringen skall lägga fram förslag om ändring av uttrycket "det annars finns synnerliga skäl av humanitär art" i lagtexten till "det annars finns starka humanitära skäl" (yrkande20).
Möjligheten till prövning i vissa fall av en ny ansökan om uppehållstillstånd medan utlänningen är kvar i Sverige och trots att det redan föreligger ett lagakraftvunnet verkställbart beslut om avlägsnande infördes genom 1989 års utlänningslag, samtidigt med att tidigare bestämmelser om överlämnande och övertagande av verkställighetsärenden upphävdes.
I förarbetena till lagen (proposition 1988/89:86) framhölls att för bifall till en ny ansökan måste krävas att det fördes fram omständigheter som inte hade prövats i det tidigare ärendet samt att de omständigheter som åberopades antingen innebar att utlänningen hade rätt till asyl här eller innefattade synnerliga skäl av humanitär art. En ny ansökan skulle således inte få leda till att samma omständigheter blev föremål för en ny prövning och inte heller till att omständigheter som inte hade prövats i det tidigare avgjorda avvisnings- eller utvisningsärendet ledde till bifall annat än i undantagsfall. Möjligheten att ge uppehållstillstånd på grund av en ny ansökan innan ett avlägsnandebeslut verkställs måste därför, även om helt nya omständigheter förelåg, begränsas till de fall där det förelåg mycket starka skäl. En ansökan om uppehållstillstånd skulle således i dessa fall kunna beviljas bara under två förutsättningar. Den ena var att utlänningen hade rätt till asyl, den andra att det annars föreligger synnerliga skäl. Härmed avsågs enligt propositionen mycket starka skäl av humanitär art, t.ex. om det förelåg en risk för självmord eller om ett avlägsnande annars skulle medföra allvarlig fara för utlänningens liv eller hälsa. Humanitära skäl kunde finnas också i andra situationer, t.ex. om verkställandet av det första beslutet hade fördröjts under avsevärd tid på grund av omständigheter som utlänningen inte kunnat råda över. I de senare fallen torde ibland ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kunna ges.
Utskottet hade vid behandlingen av propositionen i sitt i denna del av riksdagen godkända betänkande 1988/89:SfU19 inte någon erinran mot förslaget i denna del. Utskottet delade i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU14 den restriktiva syn på möjligheterna att göra ny ansökan om uppehållstillstånd efter det att ärendet slutligt prövats som lagtexten tillsammans med uttalandena i propositionen gav uttryck åt och avstyrkte bifall till föreliggande motion i frågan.
Utskottet, som inhämtat att även frågan om prövning av ny ansökan om uppehållstillstånd enligt 2kap. 5§ tredje stycket utlänningslagen tas upp i direktiven till den översyn av vissa delar av utlänningslagstiftningen, som regeringen beslutat om, vidhåller i avvaktan på resultatet av denna översyn sin tidigare inställning i frågan. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion Sf619 yrkande20.
Andra handläggningsfrågor
Lars Werner m.fl. (v) kritiserar i motion Sf619 också invandrarverkets förtroendeläkare och begär att regeringen skall ge invandrarverket i uppdrag att avveckla det nuvarande systemet med förtroendeläkare i ärenden om uppehållstillstånd (yrkande21).
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU14, liksom i tidigare betänkande, vid behandlingen av en liknande motion att förtroendeläkarens uppgift i huvudsak är att göra bedömningar av den befintliga utredningen i ett ärende och att förtroendeläkarens bedömning sedan ingick som en del i underlaget för invandrarverkets beslut och fann inte skäl att föreslå någon översyn av systemet.
Utskottet finner inte heller nu skäl att föreslå någon översyn av systemet och avstyrker därmed bifall till motion Sf619 yrkande21.
Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall en part som vill lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig. För asylärenden vid invandrarverket finns en särskild regel om muntlig handläggning. Enligt 11kap. 1§ utlänningslagen skall det ingå muntlig handläggning i ett sådant ärende om det kan antas vara till fördel för utredningen eller i övrigt främja ett snabbt avgörande av ärendet. Muntlig handläggning skall även annars företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra frågan om uppehållstillstånd. -- I proposition 1988/89:86 med förslag till utlänningslag m.m. framhölls att med muntlig handläggning avses såväl informella telefonkontakter och sammanträffanden som mer formella förhandlingar. I propositionen förordades i första hand informella sammanträffanden mellan invandrarverkets personal, utlänningen och, i förekommande fall, dennes biträde. Sammanträffandet bör som regel avse kompletterande utredning, inte ytterligare ett utredningsförhör utöver det som polisen inledningsvis skall hålla med den asylsökande. I propositionen framhölls vidare att förutsättningarna för muntlig handläggning genom den omorganisation av invandrarverket som avsågs träda i kraft den 1 juli 1989 i betydande grad skulle komma att förbättras.
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att invandrarverket nästan alltid avslår yrkanden om muntlig handläggning. Motionärerna anser att rätten till muntlig handläggning hos invandrarverket måste göras ovillkorlig och samma regel införas för handläggningen hos utlänningsnämnden. De begär (yrkande 9) ett tillkännagivande härom.
Utskottet behandlade frågan om muntlig handläggning i asylärenden senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SfU4. Utskottet ansåg därvid att reglerna för muntlig handläggning vid invandrarverket var till fyllest men underströk, liksom vid tidigare behandling av frågan, vikten av att gällande regler om muntlig handläggning följdes.
Även frågan om muntlig handläggning tas upp i direktiven till översyn av vissa delar av utlänningslagstiftningen. Därvid anmärks att institutet inte kommit till användning i den utsträckning som förutsattes vid reglernas införande. Utredaren bör enligt direktiven överväga vad som kan göras för att ge den muntliga handläggningen den roll som avsågs då bestämmelsen infördes.
Som ovan framgått skall ansvaret för utredning i asylärenden fr.o.m. halvårsskiftet överföras till invandrarverket. Förutsättningarna för muntlig handläggning bör därmed enligt utskottets uppfattning förbättras. Med hänsyn härtill och till att frågan således kommer att övervägas inom översynen av utlänningslagstiftningen avstyrker utskottet bifall till motion Sf619 yrkande9.
Lars Werner m.fl. (v) anför vidare i motion Sf619 att trots uttalanden i förarbetena till den nya utlänningslagen uppmärksammas och utreds inte barns egna skäl för uppehållstillstånd i avsedd utsträckning. Motionärerna anser därför att regeringen bör ge invandrarverket i uppdrag att åstadkomma sådana handläggningsrutiner att barnens egna skäl i asylärenden alltid utreds, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande17).
Utskottet hänvisade i sitt betänkande 1988/89:SfU19 om förslaget till ny utlänningslag till vad som framhållits i propositionen om asylsökande barns situation. Där framhölls bl.a. att barnen hade en särskilt utsatt position bland de asylsökande. Många av dem hade utsatts för svåra påfrestningar till följd av osäkra förhållanden i hemlandet i allmänhet eller på grund av våld som hade riktats mot dem själva eller deras anhöriga. Ett snabbt uppbrott från den invanda livsmiljön och resan till ett främmande land under omständigheter som ofta var svåra för barn att förstå kunde ytterligare drabba dem hårt. Barnen måste därför i asylärenden uppmärksammas som individer som kunde ha egna individuella skäl för uppehållstillstånd och inte som bihang till föräldrarna. I samband med utredning av asylärenden utfrågades därför numera vårdnadshavare om medföljande barns förhållanden, bl.a. deras fysiska och psykiska tillstånd, men också om eventuella egna asylskäl för barnen. Med utgångspunkt däri fick avgöras om barnet självt borde höras, om sociala myndigheter borde kopplas in eller om någon annan åtgärd borde vidtas. Enligt av socialstyrelsen framlagda allmänna råd borde asylsökande -- däribland barn -- ges en inledande hälsoundersökning så snart som möjligt. För vissa grupper, bl.a. barn, skulle denna inledande undersökning kunna följas upp av en läkarundersökning. Uppgifter från dessa undersökningar skulle efter medgivande från vårdnadshavaren kunna ingå i det utredningsmaterial som skulle ligga till grund för beslut i ärendet om uppehållstillstånd.
Utskottet vidhöll senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU14 sin tidigare uppfattning att det anförda gav goda förutsättningar för att i asylärenden som inte ledde till omedelbar avvisning ta hänsyn till barnens särskilda situation. Utskottet utgick även då från att regeringen uppmärksamt följde hur målsättningen efterlevdes. Utskottet ville samtidigt nämna att invandrarverket numera även hade en förtroendeläkare med barn- och ungdomspsykiatri som speciell kompetens. Utskottet ansåg alltjämt att vad som anförts i propositionen om handläggningen av asylärenden som omfattar barn gav goda förutsättningar för att ta hänsyn till barnens situation. Utskottet utgick vidare från att invandrarverket strävade efter att efterleva målsättningen och att regeringen uppmärksamt följde utvecklingen. Utskottet ansåg att något uttalande av riksdagen inte behövdes med anledning av föreliggande motioner.
Utskottet, som även i denna fråga anser att förutsättningarna att de angivna målsättningarna skall uppfyllas bör förbättras genom att utredningsansvaret flyttas över till invandrarverket, vidhåller den angivna inställningen och avstyrker bifall till motion Sf619 yrkande17.
Enligt 20§ förvaltningslagen (1986:223) är myndigheter skyldiga att vid ett ärendes avgörande lämna en beslutsmotivering. Undantag gäller om beslutet inte går någon part emot, om det av annan anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen eller om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande, eller om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen.
Tidigare kritik mot att beslut i utlänningsärenden var bristfälligt motiverade bemöttes med invändningen att beslutsmotiveringar lämnades i den utsträckning som var möjlig med hänsyn till sekretessreglerna. För att beslutsmotivering skulle kunna lämnas i större utsträckning även i utlänningsärenden, utan att känsliga uppgifter om utlänningens personliga förhållanden skulle röjas genom att de togs in i beslutet, gjordes därför i samband med införandet av 1989 års utlänningslag en ändring i sekretesslagen. Ändringen innebär att den sekretess i utlänningsärenden som föreskrivs i 7kap. 14§ andra stycket sekretesslagen (1980:100) skall gälla för uppgifter i skälen till ett beslut. Detta innebär att en uppgift om en enskilds personliga förhållanden är sekretessbelagd, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. -- Beslut i ärenden rörande visering, arbetstillstånd och tidsbegränsat uppehållstillstånd är även i fortsättningen undantagna från kravet på beslutsmotiveringar (11kap. 3§ utlänningslagen).
Lars Werner m.fl. (v) anser i motion Sf619 att beslutsmotiveringarna hos invandrarverket fortfarande är ytterst knapphändiga. Motionärerna framhåller att detta är en avgörande brist ur rättssäkerhetssynpunkt, som gör det omöjligt för den asylsökande att bedöma grunderna för ett avvisningsbeslut och att utnyttja besvärsrätten på ett effektivt sätt. Motionärerna anser att regeringen bör uppdra åt invandrarverket att tydligt motivera besluten i asylärenden och begär ett tillkännagivande om detta (yrkande11).
Av det ovanstående framgår att beslutsmotivering skall lämnas i asylärenden. I proposition 1988/89:86 framhölls att det är angeläget att skyldigheten att motivera beslut iakttas noggrant, och detta gäller särskilt ärenden om avvisning eller utvisning där frågan om asyl har prövats. Utskottet hänvisade till detta vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande i sina av riksdagen godkända betänkanden 1990/91:SfU14 och 1991/92:SfU4 och ansåg att något uttalande från riksdagens sida med anledning av en motion i frågan inte var påkallat. Utskottet vill även nu hänvisa till vad som i propositionen framhållits om skyldigheten att motivera beslut. Något ytterligare uttalande från riksdagens sida var enligt utskottets uppfattning inte påkallat.
Utskottet, som noterar att generaldirektören vid utlänningsnämnden Johan Fischerström vid utfrågning hos utskottet den 2 april 1992 som sin uppfattning uttalat att invandrarverkets beslutsmotiveringar var bra, anser inte heller nu att något uttalande i frågan är påkallat av riksdagen. Med detta avstyrks bifall till motion Sf619 yrkande11.
Lars Werner m.fl. (v) påpekar i motion Sf619 att diskussioner om att inrätta en advokatjour för asylärenden där avvisning med omedelbar verkställighet är aktuell har förts under relativt lång tid mellan invandrarverket och Sveriges advokatsamfund och att man därvid diskuterat bl.a. försök med en sådan jourverksamhet vid utredningsslussen i Carlslund. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att regeringen bör ge invandrarverket i uppdrag att snarast inleda en sådan försöksverksamhet (yrkande12).
Utskottet konstaterade senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU14 att diskussioner om inrättande av en advokatjour pågick mellan invandrarverket och Sveriges advokatsamfund. Enligt utskottets uppfattning borde ansvaret för en sådan jourverksamhet inte åvila invandrarverket, även om en sådan verksamhet praktiskt underlättades av viss medverkan från verket. Utskottet ansåg inte att något uttalande i frågan borde göras av riksdagen och avstyrkte bifall till föreliggande motioner i frågan.
Enligt vad utskottet erfarit pågår alltjämt diskussioner i frågan mellan invandrarverket och advokatsamfundet. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker bifall till motion Sf619 yrkande12.
Berith Eriksson m.fl. (v) framhåller i motion Sf627 de svårigheter asylsökande kvinnor kan ha att berätta om sexuella övergrepp och annat för män. Det är därför viktigt att kvinnor från länder i Mellanöstern och från andra diktaturer erbjuds kvinnliga poliser, advokater och tolkar vid utredningsförhören, och motionärerna begär (yrkande 1) ett tillkännagivande om att så skall ske.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om svårigheterna för kvinnor i de angivna situationerna. Utskottet utgår från att de ansvariga myndigheterna i största möjliga utsträckning tar hänsyn till dessa svårigheter men inser samtidigt att omständigheterna -- tillgången på tolkar och advokater, på utredare med landkunskap -- ibland är sådana att önskemålen inte går att tillgodose. Med detta avstyrker utskottet bifall till motion Sf627 yrkande1.
Handläggningen av vissa ärenden om arbetstillstånd
Som nämnts ovan måste med undantag för nordiska medborgare en utlänning ha uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i Sverige. Tillstånd utfärdas av statens invandrarverk. Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om riktlinjer för bedömningen av ärenden om arbetstillstånd. Invandrarverket och arbetsmarknadsstyrelsen har träffat överenskommelser om olika yrkesgrupper som kan tillåtas arbetskraftsinvandra. Invandrarverket skall i arbetstillståndsärenden samråda med länsarbetsnämnden, om ansökan i ärendet inte skall avslås. Sådant samråd anses dock ha skett om invandrarverket följt arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer.
I vissa fall gäller undantag från kravet på arbetstillstånd. Detta kan vara fallet vid arbete under kortare vistelser om högst tre månader för vissa yrkesutövare och för sådana utländska studerande som beviljats uppehåll i Sverige för studier och arbetar under tiden den 15 maj--den 15 september.
Regeringen uppdrog i beslut den 10 januari 1991 åt arbetsmarknadsstyrelsen och invandrarverket att genomföra förändringar avseende hanteringen av vissa arbetstillstånd. Förändringarna innebär att ett mer generellt och förenklat säsongarbetstillstånd för tre månader har ersatt den tidigare tillståndsformen för feriearbetande utländska studerande samt de olika mellanformer för kortvariga tillfälliga arbetstillstånd som vuxit fram de senaste åren. Det nya systemet bygger liksom det tidigare på att arbetsmarknadsmyndigheterna fastställer branschvisa kvoter efter samråd med parterna på arbetsmarknaden. Hanteringen av dessa tillståndsärenden kan efter ändring i utlänningsförordningen fr.o.m. den 15 februari 1991 (SFS 1991:29) och bemyndigande av invandrarverket skötas av länsarbetsnämnderna i stället för av invandrarverket.
Frågor om tillstånd att arbeta i Sverige i vissa fall tas upp i två motioner. Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar (c) anser i motion Sf602 att alltför mycket krångliga regler finns kvar, som att behovet av arbetskraft måste anmälas före den 15 januari och att förhandlingar måste äga rum med Lantarbetareförbundet innan länsarbetsnämnden kan fastställa ramar. De begär ett tillkännagivande om att feriearbete och arbete inom trädgårdsnäringen bör undantas från kravet på arbetstillstånd för ungdomar. Claus Zaar m.fl. (nyd) anser i motion Sf625 också att det behövs flexiblare regler bl.a. inom bär- och trädgårdsodlingen, och de begär ett tillkännagivande om att tillfälliga arbetstillstånd skall beviljas av lokal arbetsförmedling.
Enligt utskottets uppfattning finns med nuvarande arbetsmarknadssituation inte behov av ytterligare förenklingar i hanteringen av arbetstillstånd för tillfälliga arbeten av den typ som anges i motion Sf602. Utskottet vill också erinra om att regeringen planerar att genom ändring i utlänningsförordningen ge asylsökande rätt att förvärvsarbeta i vissa fall, vilket också torde minska behovet av att importera arbetskraft för trädgårdsnäringens behov.
I fråga om möjligheterna för lokal arbetsförmedling att bevilja tillfälliga arbetstillstånd vill utskottet erinra om att länsarbetsnämnderna kan delegera tillståndsgivningen till arbetsförmedlingen, som organisatoriskt och förvaltningsmässigt är en del av länsarbetsnämnden. Utskottet avstyrker därmed bifall även till motion Sf625.
Avvisning och utvisning
Allmänt
En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur landet genom avvisning eller utvisning. En utlänning som inte uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i Sverige -- således när han i förekommande fall saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd -- får avvisas utan tidsgräns enligt 4kap. 1§ utlänningslagen. Vidare får en utlänning avvisas om han eller hon stannat kvar sedan den viseringsfria tiden eller viseringen gått ut.
Även avlägsnande på grund av medellöshet och risk för brottslig verksamhet skall ske genom avvisning (4kap. 2§ utlänningslagen). Tidsgränsen är för dessa fall tre månader.
En utlänning som haft uppehållstillstånd och stannar kvar i landet efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller återkallats skall avlägsnas genom utvisning (4kap. 3§ utlänningslagen). Även avlägsnande på grund av brott skall ske genom utvisning (4kap. 7§ utlänningslagen). Avlägsnande på grund av asocialitet kan inte längre ske.
Utvisning på grund av brott
En grundlig översyn av bestämmelserna om utvisning på grund av brott gjordes år 1980, och vissa justeringar gjordes år 1984. Bestämmelserna har utan några sakliga ändringar förts över till den nya utlänningslagen (4kap. 7--10§§). Utvisning på grund av brott får endast ske om brottet varit av viss svårighetsgrad -- i huvudsak om utlänningen döms för brott som kan leda till fängelse i mer än ett år -- och det finns risk för fortsatt brottslig verksamhet eller brottet är sådant att den dömde inte bör få stanna här. Hänsyn skall tas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige. Bl.a. gäller att en utlänning som vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet väcktes, eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år, får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För flyktingar gäller ytterligare restriktioner. En flykting får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning av en flykting får också ske om han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Slutligen får en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år över huvud taget inte utvisas på grund av brott. -- Utvisningsfrågan avgörs av den domstol som dömer i brottmålet. Om en utlänning utvisas skall domstolen beakta det men som utlänningen åsamkas genom utvisningen, när domstolen bestämmer påföljden för brottet.
I fem motioner berörs reglerna om utvisning på grund av brott.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 yrkande 6 ett tillkännagivande om att utvisning vid grov eller upprepad brottslighet bör komma till användning i väsentligt större omfattning än för närvarande, och John Bouvin m.fl. (nyd) begär i motion Sf622 yrkande 3 ett förslag till skärpt lagstiftning om utvisning vid grova eller upprepade brott. Lars Andersson (-) kritiserar också, i motion Sf610, nuvarande lagstiftnings begränsning av möjligheten att utvisa utlänningar som har begått brott och uppträder asocialt. Han begär att förslag skall läggas fram om ändring i utlänningslagen så att dels utvisning kan ske för alla brott som har fängelse i straffskalan (yrkande 1), dels begränsningarna för utvisning i 4kap. 5§ avskaffas (yrkande 2), dels asocialitet som utvisningsgrund återinförs (yrkande3).
Även Lars Sundin (fp) kritiserar i motion Sf613 den gällande lagstiftningen om utvisning på grund av brott, och han begär en översyn av dessa bestämmelser.
Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, v) tar i motion So268 upp det problem som utgörs av att utländska fäder tar med sig sina barn utomlands och därmed skiljer dem från deras svenska mödrar, även om dessa har vårdnaden om barnet. Ofta lämnar männen barnen i sina hemländer till släktingar eller andra och återvänder själva till Sverige. Männen kan visserligen dömas för brottet här men utvisas inte. Motionärerna anser att sådana brott är så allvarliga att det bör föranleda utvisning. De anser inte heller att svenskt medborgarskap bör beviljas män som dömts för egenmäktighet med barn. De begär därför (yrkande 3) att förfarandet vid utvisning och beviljande av svenskt medborgarskap skall ses över.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om utvisning på grund av brott och därvid ansett att de invandrarpolitiska skälen mot att införa särregler för invandrare alltjämt har stor bärkraft. Vid sin senaste behandling av frågan (1990/91:SfU14) hänvisade utskottet till våldskommissionens betänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer. I detta betänkande ansåg kommissionen att -- oavsett orsakerna till kriminaliteten -- statistikuppgifterna om invandrarnas brottslighet var oroande. Kommissionen ansåg att regelsystemet för utvisning på grund av brott och dess tillämpning borde ses över. Ett syfte med en sådan översyn var enligt kommissionen att undersöka hur reglerna hade tillämpats och i vilken mån de lämnade utrymme för godtycke och olikformig rättsskipning. Kommissionen ansåg att det borde övervägas att göra det lättare att utvisa kriminella utlänningar. Hänsynen till kriminella personer fick inte gå före hänsynen till vanliga människors trygghet, och det var enligt kommissionen bättre att kriminella utlänningar utvisades än att det uppstod krav på längre påföljder eller mindre human kriminalvård. -- Utskottet fann inte anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan utan ansåg att beredningen av våldskommissionens betänkande borde avvaktas.
Våldskommissionens betänkande är fortfarande föremål för övervägande inom regeringskansliet. Utskottet, som vill erinra om att möjligheten att utvisa utlänningar på grund av brott begränsas av FN:s flyktingkonvention och FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, anser alltjämt att beredningen av betänkandet bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf610 yrkandena 1--3, Sf613, Sf622 yrkande 3 och Sf630 yrkande 6.
Frågan om åtgärder för att motverka olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden och möjligheterna att hjälpa barn som utsätts för sådan kidnapping behandlas av lagutskottet med anledning av flera motioner. Lagutskottet kommer att i början av maj hålla en utfrågning i detta ärende. Socialförsäkringsutskottet, som erinrar om att de åtgärder som föreslås i motion So268 yrkande 3 berörs av beredningen av våldskommissionens betänkande, anser att det nu inte finns anledning för riksdagen att göra något uttalande för sådana åtgärder. Utskottet utgår också från att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på det av motionärerna påtalade problemet och ur ett vidare perspektiv överväger vad som bör göras för att komma till rätta med dessa missförhållanden.
Anslag m.m.
A 4. Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m.
Från anslaget, som infördes genom tilläggsbudget I för budgetåret 1991/92, betalas kostnader för särskilda migrationspolitiska projekt och för Sveriges deltagande i internationellt samarbete med syfte att utveckla och tillämpa nya flykting- och migrationspolitiska strategier.
Enligt regeringens förslag i budgetpropositionen skall till ändamålet för budgetåret 1992/93 anvisas ett reservationsanslag på 3000000 kr. Anslagsförslaget har inte föranlett något motionsyrkande, och utskottet biträder förslaget.
A 5. Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism
Anslaget är ett nytt anslag som föreslås för budgetåret 1992/93. Anslaget föreslås ställas till regeringens disposition för insatser mot främlingsfientlighet och för att främja goda etniska relationer, och det bör enligt budgetpropositionen ankomma på regeringen att närmare bestämma inriktningen av insatserna. För budgetåret 1992/93 föreslår regeringen att till anslaget anvisas ett reservationsanslag på 10000000 kr.
Maj-Lis Lööw m.fl. (s) sammanfattar i motion Sf614 behovet av insatser mot främlingsfientlighet och rasism i följande punkter: politisk sammanhållning kring de demokratiska värdena, aktiv invandrarpolitik, öppen debatt om invandringens betydelse och dess villkor, ökade kunskaper om internationaliseringen, fakta och informationsmaterial, stöd till folkrörelser, folkbildning och kultur, stöd till skolan och lärarutbildningen, fortbildning av journalister och skärpt lagstiftning. Motionärerna begär att stöd för en sådan bred ansats i kampen mot främlingsfientligheten och rasismen ges regeringen till känna.
Hans Göran Franck m.fl. (s) begär i motion Sf628 tillkännagivanden om massmedias roll samt om behovet av en attitydundersökning om orsaker till främlingsfientlighet och ovilja mot invandrare samt om rasfördomar och rasism i vårt land (yrkande 4), om framläggande av förslag som undanröjer orsaker till främlingsfientlighet och rasfördomar (yrkande 5), och om högsta prioritering av kampen mot brottslighet med rasistisk bakgrund (yrkande7). I motionen begärs också att till upplysning och undervisning mot främlings- och invandrarfientlighet, rasfördomar och rasism anslås ytterligare 10 milj.kr. genom omfördelning inom budgetramen (yrkande 3).
I motion Sf618 av Viola Furubjelke m.fl. (s) föreslås att ett lämpligt belopp ur anslaget för åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism används till en riksomfattande informationskampanj om svensk flyktingpolitik och flyktingars villkor i Sverige.
I motion So270 anför Lars Werner m.fl. (v) att ungdomars allt sämre villkor kan vara en grogrund för rasism om inget görs samt att det i dag finns tydliga tendenser till en ökad främlingsfientlighet bland ungdomar. Samtidigt, framhåller motionärerna, är det ungdomar som går i främsta ledet i den antirasistiska kampen, och det är viktigt att ta till vara ungdomars egen förmåga och de antirasistiska strömningar som finns. Motionärerna begär därför att antirastistika organisationer beviljas medel ur anslaget mot främlingsfientlighet och rasism (yrkande 7).
I en motion från förra årets riksmöte, 1990/91:K247 av Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (v), begärs dels förslag om ökad information om invandringens historiska orsaker, klassmässiga aspekter och samhällsekonomiska effekter (yrkande 1), dels förslag om initiativ till en brett upplagd kampanj och idédebatt om kamp mot rasism (yrkande2).
Karin Pilsäter (fp) tar i motion Sf623 upp verksamheten hos Sveriges invandrarinstitut och museum i Botkyrka, som enligt motionären bidrar till skapandet av ett mångkulturellt centrum som med ett starkare samhällsstöd kan utvecklas till ett nationellt kraftcentrum i arbetet med att stärka beredskapen att möta främlingsfientliga och rasistiska föreställningar. Hon begär ett tillkännagivande om att stiftelsen bör erhålla stöd ur anslaget A5 för åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism.
Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion Sf606 yrkande 3 ett tillkännagivande om lagstiftning mot organiserad rasism.
I budgetpropositionen framhåller regeringen att främlingsfientlighet liksom tendenser till rasism och antisemitism måste med kraft bekämpas. En rad initiativ härtill har tagits av ideella organisationer och andra aktörer i samhället. Regeringen har också en viktig roll i kampen mot främlingsfientlighet, vilket har strukits under i regeringsförklaringen. Insatserna bör utformas så att arbetet stimuleras på ett brett plan. Regeringsinsatserna bör också inriktas på att erhålla och sprida kunskap inom området. -- De begärda medlen bör kunna användas för olika ändamål. De insatsområden som kan komma i fråga är t.ex. skolan, lärarfortbildningen, kulturen samt arbete bland ungdomar. Förutom för direkta insatser kan det också bli aktuellt att disponera medel för en ny rikstäckande attitydundersökning och avgränsade studier inom området.
Även i regeringens skrivelse redovisas vissa åtgärder mot etnisk diskriminering m.m., varav kan nämnas följande.
Vid Centrum för invandringsforskning vid Stockholms universitet pågår för närvarande ett forskningsprojekt, med ekonomiskt stöd från regeringen, som visar att andelen ungdomar som är negativa mot invandringen ökat jämfört med tidigare undersökningar.
Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering, EDU, som tillsattes av regeringen våren 1990, lämnade i september 1991 ett delbetänkande (SOU 1991:75) Organiserad rasism med förslag till åtgärder mot rasistiska organisationer. I betänkandet föreslås bl.a. att den som deltar i eller lämnar stöd åt en sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse genom att ligga bakom eller uppmana till brott med inslag av våld, hot eller tvång skall kunna dömas för organiserad rasism. Detsamma skall gälla den som bildar en sådan sammanslutning. Utredningen föreslår också att rasistiska motiv eller rasistiska inslag i brott skall utgöra en allmän straffskärpningsgrund. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Enligt direktiven skall utredningen även överväga möjligheten att lagstifta mot diskriminering i arbetslivet samt se över lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering.
En av invandrarverkets uppgifter är att främja goda etniska relationer genom kunskapsutveckling, metodutveckling och erfarenhetsöverföring. Verket ger ut informationsmaterial, anordnar och medverkar i olika former av utbildning i dessa frågor samt ger råd till myndigheter, organisationer m.fl. Verket samarbetar också med andra som arbetar inom området och har möjligheter att ge bidrag till organisationer av olika slag som genom projekt vill främja goda etniska relationer. -- Medel för sådana projekt kan också beviljas genom den kommitté som ansvarar för FN:s kulturårtiondes genomförande i Sverige. Det mångkulturella samhällets möjligheter och problem är nämligen ett huvudtema för de svenska insatserna för kulturårtiondet. -- Inom ramen för kulturårtiondet har verket i samarbete med SIDA utvecklat arbetsmetoder för skolans undervisning i internationella frågor.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har också till uppgift att motverka etnisk diskriminering genom opinionsbildning och utbildningsinsatser samt genom rådgivning till myndigheter och enskilda.
Slutligen nämns i skrivelsen den rapport, Att främja goda etniska relationer, som under år 1991 getts ut av arbetsmarknadsdepartementet. Den omfattar en utvärdering av projekt som fått bidrag genom den tidigare kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet. Kommissionen hade 12 milj.kr. till sitt förfogande. Efter beslut av regeringen hade medel beviljats till ca 200 projekt med syfte att främja goda etniska relationer. Utvärderingen utfördes i nära samarbete med invandrarverket och omfattade ett femtontal projekt som studerades relativt noggrant. Huvudmän för projekten var olika organisationer. Utvärderingen visade enligt skrivelsen att ambitionerna och den goda viljan ofta är stora när det gäller att motverka rasism och främlingsfientlighet, men att varken bidragsgivare eller föreningsfunktionärer är medvetna om hur svårt detta är. Alltför många av de utvärderade projekten ledde inte till de resultat som man hade hoppats på. En grundläggande brist var att målet med projekten -- att främja goda etniska relationer -- var oklart formulerade både av bidragsgivarna och av dem som sökte bidragen. En annan brist hos många av projekten var att de inte fick någon fortsättning i organisationens ordinarie verksamhet eller på annat sätt påvisbara effekter. Enligt utvärderingen har vissa slag av projekt bättre förutsättningar än andra att lyckas. Det gäller projekt som präglas av en genomtänkt människo- och samhällssyn grundad på allas lika värde och där denna inställning kommer till faktiskt uttryck i genomförandet, där syftet att främja goda etniska relationer är förenligt med organisationens allmänna syften och verksamhet, där invandrarna inte betraktas som speciella utan där de är integrerade i en verksamhet som också gäller andra, som präglas av samverkan, alltså att de som berörs av frågorna -- invandrarna själva -- har medinflytande i planering och genomförande, som använder sig av olika former av teater som metod.
Utöver de under detta anslag begärda medlen har 5 milj.kr. ur allmänna arvsfonden ställts till förfogande för insatser inom barnomsorgen i det mångkulturella samhället.
Den 4 februari 1992 lämnade regeringen i riksdagens kammare information om åtgärder mot våld och främlingsfientlighet. Kulturminister Birgit Friggebo framhöll därvid att regeringen med kraft fördömde de yttringar av främlingsfientlighet och rasism som brett ut sig under den senaste tiden. Hon framhöll också alla enskildas personliga ansvar för det öppna och toleranta samhället, eftersom det är i vardagslivets stämningar som opinioner skapas och det därför är i vardagen det stora arbetet mot intoleransen måste ske. Arbetet med att bekämpa främlingsfientlighet och rasism handlade framför allt om att långsiktigt påverka attityder i vårt samhälle, varvid det först och främst gällde att undanröja missförhållanden som kunde befrämja en avog inställning till de flyktingar som får stanna i vårt land. Det handlade vidare om ett aktivt påverkande av attityder, i vilket arbete skolan spelade en central roll. Arbetet med att värna tolerans och öppenhet och att bekämpa främlingsfientlighet och rasism måste bedrivas ständigt och långsiktigt. -- Kulturministern hänvisade också till den inom regeringskansliet nyligen gjorda inventeringen av tidigare arbete på området och det omsorgsfulla arbete som med inventeringen och en analys av detta bedrevs för att dels få klarhet i vilka attityder och vilka bakomliggande faktorer som skall angripas, dels finna verkningsfulla metoder att uppnå en verklig förändring.
Utskottet har den 25 februari 1992 hållit en offentlig utfrågning om främlingsfientlighet och rasism. Vid utfrågningen behandlades i olika avdelningar dels forskningsrön om etniska relationer och etniska konflikter i Sverige, dels frågan om hur rasism och rasistiska organisationer skall motverkas, och dels frågorna om hur olika invandrargrupper upplever sin situation och vad som kan göras för att undvika etniska motsättningar. En utskrift från utfrågningen är fogad som bilaga till detta betänkande.
Utskottet vill till en början framhålla att vårt samhälle bygger på respekten för människovärdet och respekten för den enskilda individen, oavsett hudfärg, religion eller härkomst. Yttringar av främlingsfientlighet och rasism måste därför med kraft motverkas. Utskottet konstaterar härefter att stor enighet råder om att kampen mot främlingsfientlighet och tendenser till rasism handlar om betydligt mera än vad som kan innefattas inom en snäv ram av speciella åtgärder. Arbetet med att värna tolerans och öppenhet och att bekämpa främlingsfientlighet och rasism måste, som kulturministern framhållit, bedrivas ständigt och långsiktigt. Insatser utanför det invandrar- och invandringspolitiska området har den största betydelse. I motion Sf614 har framhållits bl.a. betydelsen av politisk sammanhållning kring de demokratiska värdena och öppen debatt om invandringens betydelse och villkor. Utskottet delar helt denna uppfattning och vill i likhet med motionärerna framhålla betydelsen av en bred ansats i kampen mot främlingsfientlighet och rasism. Därmed anser utskottet att något tillkännagivande härom till regeringen inte är påkallat.
I andra motioner har begärts tillkännagivanden om olika åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism, såsom ökad information om invandringens historiska orsaker, klassmässiga aspekter och samhällsekonomiska effekter, informationskampanjer och attitydundersökningar samt om stöd till antirasistiska organisationer och till viss institution. I fråga om denna -- Stiftelsen Sveriges invandrarinstitut och museum -- har utskottet inhämtat att regeringen den 1 april 1992 ur Allmänna arvsfonden beviljat ett belopp av 500000kr. som bidrag till ett projekt med anknytning till det mångkulturella samhället. Utskottet, som med tillfredsställelse noterar den analys av tidigare arbete på området som redovisats i skrivelsen och som kulturministern hänvisat till vid regeringens information den 4 februari, utgår från att regeringen med utgångspunkt i den analysen prövar vilka åtgärder som är mest angelägna.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf618, Sf623, Sf628 yrkandena 4, 5 och 7, So270 yrkande 7 samt 1990/91:K247 yrkandena 1 och2.
I motion Sf628 yrkande 3 har begärts att ytterligare 10 milj.kr. skall anslås till ändamålet genom omfördelning inom budgetramen. Motionärerna har inte lämnat förslag om var motsvarande nedskärningar skall göras. Utskottet biträder, med avstyrkande av bifall till motionen, regeringens förslag till medelsanvisning.
Beträffande frågan om lagstiftning mot organiserad rasism anser utskottet att pågående remissbehandling och beredning av EDU:s delbetänkande bör avvaktas och avstyrker bifall till motion Sf606 yrkande3.
Anslag till Invandring m.m.
Nu gällande system för mottagande av asylsökande och flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär att staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för flyktingmottagandet, medan ansvaret i övrigt är delat mellan stat och kommun. Statens invandrarverk är statlig huvudman för mottagande av asylsökande och flyktingar. Invandrarverket driver förläggningar för asylsökande och skall träffa överenskommelser med kommunerna om att ta emot flyktingar och vissa andra utlänningar.
Riktlinjerna för flyktingmottagandet ändrades i vissa delar i samband med dels införande av lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. (prop. 1987/88:80, SfU17, rskr. 160), dels beslut om en regionaliserad organisation för statens invandrarverk (prop. 1987/88:58, SfU28, rskr. 339). Dessa förändringar, som syftade till att handläggningen av asylärenden skulle bli snabbare och säkrare, innebar att så gott som alla asylsökande först tas emot på en utredningssluss där asylutredningen genomförs. Därefter överförs de asylsökande som inte har nära anhöriga i landet till en förläggning och vistas där i avvaktan på beslut i asylärendet. Huvudsyftet med denna styrning är att den asylsökande skall finnas tillgänglig under utredningstiden för att möjliggöra en snabb och rationell handläggning. Den som beviljas uppehållstillstånd skall så snart som möjligt därefter erbjudas bostad i en kommun.
Målsättningen för utrednings- och handläggningstiderna i asylärenden är att ett ärende i första instans, som inte kan avgöras redan vid utredningsslussarna, skall klaras av inom två månader från det att ärendet hamnar på myndigheternas bord. Om beslutet blir negativt för den enskilde, måste därefter lagstadgad tid för överklagande löpa. Därefter skall överklagningsärenden kunna föras fram till beslut så snabbt att ett ärende normalt inte skall behöva ta mer än sex månader från det att handläggningen påbörjades hos polisen (prop. 1988/89:105, SfU17, rskr. 225).
Kommunerna har ansvar för introduktionen i det svenska samhället av flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige. Ett nytt system för samordnat flyktingmottagande och för ersättning till kommunerna gäller fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:105, SfU21, rskr. 281). Detta system är en del av ett samlat reformprogram med syfte att underlätta för främst flyktingar att så snart som möjligt få en fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed minska deras beroende av samhällets stöd. I programmet ingår även en reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare (prop. 1989/90:102, UbU27) och målinriktad prioritering inom arbetsmarknadsverket av tidiga insatser till förmån för flyktingar och andra invandrare (se 1989/90:AU11).
Regeringen har den 5 mars 1992 beslutat om direktiv (1992:25) för en översyn av mottagandet av asylsökande och flyktingar. Utredaren skall undersöka vilka regeländringar och andra förändringar i det hittillsvarande systemet för flyktingmottagande som krävs för att reducera antalet alltför långa förläggningsvistelser och göra mottagandet av asylsökande mer flexibelt samt lämna förslag till sådana förändringar. Ett mål bör vara att de asylsökande i större utsträckning än i dag själva bör kunna välja sitt boende och ordna sina levnadsförhållanden i övrigt under väntetiden. Ett annat mål bör vara att minska kostnaderna för mottagandet av asylsökande.
Utredaren bör undersöka hur frivilligorganisationer, privata entreprenörer och kommuner kan få en ökad roll för att permanent driva förläggningar och andra former av boende och verksamhet för asylsökande liksom hur frivilligorganisationer -- efter överenskommelse med kommuner och invandrarverket -- skulle kunna ta över en del av de uppgifter i flyktingmottagandet som i dag sköts av kommunerna.
I budgetpropositionen framhålls att det är mycket svårt att göra en bedömning av antalet asylsökande under budgetåret 1992/93. Regeringen har i anslagsberäkningarna utgått från samma antal som låg till grund för anslagsberäkningarna för det innevarande budgetåret, dvs. ca 30000 asylsökande, och betonat att det mot bakgrund av rådande osäkerhet om utvecklingen i vår omvärld måste finnas en god beredskap för att möta en förändrad situation.
I motion Sf632 anför Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) att de i en annan motion redovisat hur bl.a. flyktingpolitiken kan effektiviseras och kostnaderna minskas. De begär med hänvisning härtill att riksdagen för budgetåret 1992/93 beslutar minska anslagen för Invandring m.m. med 500 milj.kr.
Motionärerna har varken i den nu redovisade motionen eller i någon annan motion närmare preciserat hur de avser att besparingarna inför nästkommande budgetår skall ske eller i vad mån de avser att skära ned de olika anslagen. Utskottet avstyrker bifall till motion Sf632.
D 1. Statens invandrarverks förvaltningskostnader
Invandrarverkets roll m.m.
Statens invandrarverk är central förvaltningsmyndighet för invandrar- och medborgarskapsfrågor och, som nämnts ovan, huvudman på den statliga sidan för överföring och mottagande av flyktingar och för mottagning av asylsökande. Verket skall bevaka behovet av åtgärder för invandrare och språkliga minoriteter samt ha kontakt med invandrarnas organisationer.
Invandrarverkets centrala organisation omfattar tre huvudenheter för resp. tillstånds- och medborgarskapsfrågor, invandrar- och flyktingfrågor samt administration och information. Dessutom finns en mindre planeringsavdelning som fungerar som en verksstab.
Fyra regionkontor svarar för ledningen av förläggningsverksamheten och det direkta samarbetet med kommunerna. Regionkontoren träffar överenskommelser med kommunerna i regionen om flyktingmottagande och samordnar flyktingarnas bosättning i kommunerna. Handläggningen av asylärenden skall normalt ske vid någon av invandrarverkets permanenta utredningsslussar. För denna handläggning svarar en tillståndsbyrå/enhet som ingår i verkets avdelning för tillstånds- och medborgarskapsfrågor.
Lars Werner m.fl. (v) anser i motion Sf629 att det är väsentlig skillnad på hur verkets arbete skall bedrivas enligt verksamhetsplaner och på hur arbetet bedrivs i verkligheten. Ett långt mödosamt och tålmodigt uppbyggnadsarbete vad gäller invandrarpolitiken håller enligt motionärerna på att raseras, samtidigt som alarmerande rapporter talar om ökad brottslighet bland invandrarungdomar och utländska medborgare och om invandrarungdomars och andra generationens invandrares ökade andel bland personer med psykiska och psykosomatiska problem. Motionärerna anser att ansvaret för invandrarpolitiska åtgärder skall ligga där frågorna primärt behandlas och inte på ett särskilt statligt verk, och de begär att en utredning görs om arbetsfördelningen mellan olika departement och statens invandrarverk (yrkande 1). I motion Sf612 av Berith Eriksson m.fl. (v) anför motionärerna att en fortsatt decentralisering av invandrarverkets ansvarsområden är nödvändig och att hela ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor bör överföras till de olika sakdepartementen. Motionärerna begär att en utredning tillsätts med uppgift att lämna förslag om en partiell eller total avveckling av invandrarverket (yrkande 5). I motionen anförs vidare att ansvaret för asylprövningar, medborgarskapsärenden och prövningar av besöksvisering bör flyttas över till utrikesdepartementet, så att det blir en starkare koppling och säkrare bedömning i frågor om den politiska situationen i olika länder och i bedömningar om brott mot mänskliga rättigheter, barnkonventionen och andra internationella konventioner. De begär ett tillkännagivande om överförande av utlännings- och medborgarskapslagstiftningen till utrikesdepartementets ansvarsområde (yrkande 3).
Liisa Rulander (kds) tar i motion Sf631 upp frågor om minoritetspolitiken. Hon anser det vara djupt olyckligt att riksdagen i sitt beslut år 1986 om ändrade riktlinjer för invandrarpolitiken strök ordet "minoritetspolitik" och gav begreppet "valfrihet" en snävare betydelse än tidigare, och att riktlinjerna inte längre avser en kulturpolitik för språkliga minoriteter. Motionären anser att det behövs särskilda riktlinjer för minoritetspolitiken och begär att regeringen skall lägga fram förslag om sådana riktlinjer (yrkande 1). Vidare anser hon att det är naturligt att samordna kulturfrågorna för majoritetsgruppen och minoritetsgrupper till kulturdepartementet, såsom nu skett, men att de arbetsuppgifter som invandrarverket har bör delas upp i två klart skilda delar, av vilka den ena avser invandrings- och flyktingfrågor samt de direkta åtgärderna i samband med den närmaste tiden efter invandringen och den andra avser frågor med betoning på minoritetspolitik. Hon begär att regeringen lägger fram förslag om en ny arbetsfördelning för handläggning av invandrar- och minoritetsfrågor på central nivå i enlighet med det anförda (yrkande 2).
Som återges i inledningen till detta betänkande omfattar invandrarpolitiken sådana åtgärder som samhället vidtar för att underlätta invandrares introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986 fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop. 1985/86:98, SfU20, rskr. 301). Målen syftar till lika rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung. Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället och samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för etnisk intolerans. -- År 1986 fastslogs också att principen att varje fackmyndighet inom sitt område har samma ansvar för invandrare som för den övriga befolkningen bör ligga fast. Detta innebär bl.a. att varje myndighet har ett ansvar för att särskilda åtgärder vidtas för invandrare, medan invandrarverket har kvar ett ansvar för samordning och bevakning av myndigheternas åtgärder för invandrare.
Utskottet konstaterar att den efterlysta minoritetspolitiken i huvudsak får anses ingå i invandrarpolitiken. Utskottet anser med hänsyn härtill inte att motion Sf631 bör föranleda något tillkännagivande av riksdagen.
Av riktlinjerna för invandrarpolitiken följer att olika myndigheter inom sina ansvarsområden även skall beakta invandrarnas behov och behovet av särskilda åtgärder för dem. Enligt utskottets mening är det naturligt att ett visst ansvar för samordning m.m. ligger hos invandrarverket. Utskottet vill dock erinra om att invandrarverkets roll berörs av den översyn av mottagandet av asylsökande och flyktingar som regeringen lämnat direktiv till. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf612 yrkande5 och Sf629 yrkande1.
I fråga om att överföra ansvaret för utlännings- och medborgarskapsfrågor till utrikesdepartementet vill utskottet dels erinra om att de lagstiftningsområden som motionärerna tar upp nyligen förts över från arbetsmarknadsdepartementet till kulturdepartementet, dels uttala att frågan om ansvarsfördelningen inom regeringskansliet i första hand bör anses som en intern fråga inom detta kansli. Utskottet avstyrker därmed bifall även till motion Sf612 yrkande3.
Lars Werner m.fl. (v) kritiserar i motion Sf619 den praxissammanställning som invandrarverket har gjort och uttalandet i skr. 1991/92:80 att sammanställningen i första hand är avsedd för det dagliga arbetet inom verket. Motionärerna anser att detta inte står i god överensstämmelse med vad riksdagen beslutat med anledning av prop. 1983/84:144, nämligen att syftet med praxissamlingen bl.a. var att ge ledning och information om lagstiftningens tillämpning till de asylsökande, deras ombud och till massmedia och allmänheten. Den nuvarande ytterst knapphändiga redovisningen är enligt motionärerna helt otillräcklig för att tillgodose dessa syften, och motionärerna begär att invandrarverket ges i uppdrag att publicera en utförlig praxisredovisning (yrkande 10).
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken underströk föredragande statsrådet starkt vikten av att gällande regler, riktlinjer, motivuttalanden och praxis blev föremål för en systematisk dokumentation och spridning. Statsrådets uttalande i denna del föranledde inte något uttalande från riksdagens sida (SfU 1983/84:30).
Invandrarverket har i etapper publicerat en sammanställning över asylpraxis, praxis i fråga om andra tillstånd än sådana som gäller asyl, och medborgarskapspraxis. Därutöver innehåller sammanställningen vägledande uttalanden i frågor om tolkning och tillämpning av utlänningslagen. Avsikten är att sammanställningen skall ses över med jämna mellanrum och i ett inledande skede tre gånger per år. Om något inträffar som på ett avgörande sätt förändrar praxis avseende ett visst land eller viss del av världen, kan redovisningen komma att justeras eller kompletteras i det hänseendet även mellan de regelbundna översynerna.
Även om det i introduktionen till praxissammanställningen sägs att den i första hand är avsedd för det dagliga arbetet på verkets olika tillståndsbyråer, hindrar detta inte att även asylsökande, deras ombud, massmedia och allmänheten kan söka ledning och information om lagstiftningens tillämpning i densamma. Utskottet utgår från att verket vid den återkommande översynen av sammanställningen överväger möjligheten till förbättringar och anser inte att det finns skäl för regeringen att utfärda närmare instruktioner till verket i detta avseende. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion Sf619 yrkande10.
Anslaget
Från anslaget finansieras verkets centrala förvaltning i Norrköping, regionkontoren och funktionen för tillståndsprövning vid utredningsslussarna.
För budgetåret 1992/93 föreslås i propositionen att under anslaget D1. Statens invandrarverks förvaltningskostnader skall anslås ett förslagsanslag på 444329000 kr. I beloppet ingår ett beräknat ökat anslagsbehov på 95 milj.kr. för de nya kostnader verket får när utredningsansvaret i asylärenden fr.o.m. den 1juli 1992 överförs från polisorganisationen.
Föredragande statsrådet bedömer det vidare nödvändigt att invandrarverket -- liksom under innevarande budgetår -- ges möjlighet att snabbt kunna anpassa utrednings- och mottagningskapaciteten till oväntade och kraftiga förändringar i antalet asylsökande utlänningar och ärendemängder. Riksdagen föreslås därför medge att regeringen får bemyndiga invandrarverket att under budgetåret 1992/93 vid extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25000000 kr. utöver anvisat anslag. Liksom tidigare förutsätter ett utnyttjande av bemyndigandet att förläggningskostnaderna därvid reduceras i en omfattning motsvarande fyra gånger de ianspråktagna förvaltningskostnaderna. Statsrådet framhåller att det mot bakgrund av rådande osäkerhet om utvecklingen i vår omvärld måste finnas en god beredskap för att möta en förändrad situation.
Hans Göran Franck m.fl. (s) anför i motion Sf628 att Sverige måste ha bättre resursberedskap, snabbare och effektivare handläggning, ökad information och avbyråkratisering för att bemästra problemen med att fullfölja vår traditionellt humana och generösa flyktingpolitik, och de begär ett tillkännagivande om att snara åtgärder behövs för att förbättra och förstärka beredskapen för handläggning av utlänningsärenden och flyktingmottagning (yrkande 1).
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 yrkande 4 ett tillkännagivande om att behandlingen av asylärenden bör kunna gå väsentligt snabbare än för närvarande.
Kritiken i motionerna är svepande, och motionärerna preciserar inte närmare vilka åtgärder de anser bör tillgripas för att nå det önskade målet. Av såväl budgetpropositionen och skrivelsen som i övrigt framgår enligt utskottets uppfattning att både regeringen och myndigheterna i hög grad är inriktade på att förkorta handläggningstiderna och att ha en god resursberedskap. Utskottet anser inte att motionerna Sf628 yrkande 1 och Sf630 yrkande 4 bör föranleda något riksdagens uttalande.
Även Jerzy Einhorn (kds) tar upp frågan om handläggningstiderna för asylärenden. Han begär i motion Sf609 dels att invandrarverket och utlänningsnämnden skall få i uppdrag att i sin kvartalsvisa rapportering till regeringen och riksdagen särskilt redovisa asylärenden där den sammanlagda handläggningstiden i olika instanser från inlämnande av den första ansökan efter ankomsten till Sverige till den aktuella dagens datum till icke avgjort ärende har överskridit sex månader (yrkande 1), dels att åtgärder skall vidtas för särskilt skyndsam handläggning av ärenden där den sammanlagda handläggningstiden har överskridit sju månader (yrkande 2).
Utskottet är inte berett att förorda de åtgärder som föreslås i motionen. Utskottet utgår från att såväl invandrarverket som utlänningsnämnden gör sina överväganden om prioriteringar av ärendehandläggningen med utgångspunkten att ärendena avgörs så snart som möjligt med bibehållen rättssäkerhet, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf609.
Utskottet biträder regeringens förslag till medelsanvisning och till bemyndigande att medge invandrarverket att disponera ytterligare medel.
D 2. Förläggningskostnader
Från anslaget finansieras invandrarverkets förläggningsverksamhet. Förläggningsverksamheten omfattar dels den fasta organisationen, dels de tillfälliga förläggningar som den fasta organisationen vid behov kan kompletteras med.
I propositionen föreslås att under anslaget D 2. Förläggningskostnader för budgetåret 1992/93 anvisas ett förslagsanslag på 1603100000 kr. Medelsbehovet har beräknats efter ett behov av i genomsnitt 13850 förläggningplatser och ett årligt antal asylsökande om ca 30000.
Regeringens förslag till medelsanvisning har inte föranlett några motionsyrkanden. Efter det att de beräkningar som ligger till grund för budgetpropositionen gjorts har utvecklingen i fråga om antalet asylsökande och i fråga om avgörande av ärenden medfört att kostnaderna beräknas öka betydligt. Regeringen har också återkommit med begäran om ytterligare anslag såväl på tilläggsbudget för innevarande budgetår som, i kompletteringspropositionen, för budgetåret 1992/93. Utskottet tar därför i annat sammanhang ställning till framställningarna om medelsanvisning för budgetåret 1992/93.
Berith Eriksson m.fl. (v) anser i motion Sf612 att de kommuner som tar emot flyktingar med uppehållstillstånd har byggt upp en fungerande organisation och därför skulle kunna ta emot även asylsökande under utredningstiden. Fördelarna med att kommunerna tar över ansvaret för flyktingförläggningar är enligt motionärerna att besluten kommer närmare kommunens invånare, att insynen i verksamheten blir bättre, att medverkan av ortens frivilligorganisationer kan stärkas, att tillfälliga arbetsmöjligheter eller meningsfulla sysselsättningar kan organiseras och att en vi-känsla kan skapas kring flyktingmottagning som ett kommunalt åtagande. Motionärerna tror också att ett kommunalt övertagande av ansvaret för mottagande av asylsökande skulle innebära ytterligare rationaliseringsvinster. De anser därför att en utredning skyndsamt bör göras vad gäller möjligheten att kommunerna mot ekonomisk ersättning även sköter förläggningsverksamheten under de asylsökandes utredningstid, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 1).
Som ovan redovisats har regeringen beslutat om en översyn av mottagningssystemet för asylsökande och flyktingar, varvid bl.a. skall undersökas hur frivilligorganisationer, privata entreprenörer och kommuner kan få en ökad roll för att permanent driva förläggningar och andra former av boende och verksamhet för asylsökande. Utskottet anser att resultatet av översynen bör avvaktas och avstyrker bifall till motion Sf612 yrkande1.
Lars Werner m.fl. (v) begär i motion Sf619 yrkande 27 att invandrarverket skall få i uppdrag att teckna kollektiv hemförsäkring för asylsökande, och motionärerna pekar bl.a. på att normen för asylbidrag är fastställd utan hänsyn till kostnader för hemförsäkring.
Vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande under förra årets riksmöte uttalade utskottet i sitt betänkande 1990/91:SfU14 att enligt vad utskottet erfarit informerades de asylsökande på slussar och förläggningar om möjligheterna att försäkra sig och sin egendom, och utskottet ansåg att det därefter borde ankomma på den enskilde asylsökande att ta ställning till behovet av en hemförsäkring.
Utskottet vidhåller sin bedömning att frågan om hemförsäkring bör ankomma på den enskilde asylsökande. Enligt utskottets uppfattning bör något utvidgat ansvar i detta avseende inte åläggas staten, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf619 yrkande27.
De sociala och medicinska förhållandena på förläggningarna berörs också i motion Sf619 av Lars Werner m.fl. (v). Motionärerna anför att sjukvården på förläggningar är av ojämn kvalitet och att det första mottagandet för flyktingar, som ofta är att jämställa med katastrofoffer, är av avgörande vikt, och de begär ett tillkännagivande om att bästa möjliga sjukvård bör tillhandahållas på förläggningarna (yrkande 18).
Asylsökande har rätt endast till akut sjukvård, akut tandvård, förlossningsvård och vård vid abort. Socialstyrelsen har givit ut Allmänna råd (1988:8) om hälsovård för flyktingar och asylsökande. I råden anges vissa riktlinjer för vad som avses med akutvård, bl.a. att den asylsökandes behov av vård måste bedömas i perspektivet av att det kan dröja flera månader innan han har möjlighet att få annan vård än akutvård och att detta har särskilt stor betydelse när det gäller barn. I råden anges vidare att en hälsoundersökning bör göras så snart som möjligt efter personens ankomst till Sverige. När det gäller barn bör hälsoundersökningen i allmänhet innefatta läkarundersökning. Hälsoundersökningen bör ses som en familjeutredning där undersökning av barn och föräldrar så långt möjligt samordnas. Barn under sju år bör dessutom snarast, helst redan under tiden på förläggningen, få kontakt med barnhälsovården så att en barnhälsovårdsjournal kan upprättas. Skolbarn bör på samma sätt få kontakt med skolhälsovården.
Socialstyrelsen redovisade i april 1991 regeringsuppdraget att följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos flyktingbarn och flyktingungdomar i Sverige. Styrelsen framhöll att det fanns rapporter om att gällande regler om asylsökande barns rätt till akut sjukvård tolkas godtyckligt och föreslog att regeringen skulle ta initiativ till en närmare utredning om en vidgad rätt till hälso- och sjukvård, inklusive tandvård, för asylsökande barn. Denna fråga bereds enligt skrivelsen i regeringskansliet.
Enligt regeringens skrivelse förbereds en uppföljning av de hittills genomförda hälsoundersökningarna av asylsökande. Vidare pågår en revidering av socialstyrelsens allmänna råd 1988:8 för att få ett väldefinierat innehåll för hälsovård och akutvård.
Utskottet, som med tillfredsställelse noterar de överväganden i frågan om akutsjukvård för asylsökande som pågår inom regeringskansliet och hos socialstyrelsen, anser att någon åtgärd med anledning av motion Sf619 yrkande18 inte är påkallad.
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att en så stor andel som 20--25 % av de asylsökande har varit utsatta för tortyr och att många har grava fysiska och psykiska skador. Motionärerna anser att det är väsentligt att landstingen erhåller statlig ersättning för att genomföra olika projekt för behandling av tortyrskador hos asylsökande och metodutveckling och personalutbildning på området. Det är vidare väsentligt att medel anslås för ett centrum på nationell nivå för diagnostisering och dokumentation av sådana skador, förslagsvis med anknytning till Karolinska sjukhuset och invandrarverkets utredningsslussar, och motionärerna begär att 25 milj.kr. skall anslås för dessa ändamål (yrkande 28).
Utskottet hänvisade vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande under förra årets riksmöte (1990/91:SfU13) till tidigare uttalanden av socialutskottet. Socialutskottet hade erinrat om tidigare uttalanden beträffande vikten av att invandrare och flyktingar med smärtsamma erfarenheter från tiden före ankomsten till Sverige kan erhålla en god och efter deras behov anpassad vård. Socialutskottet erinrade också om att utskottet tidigare framhållit att stödet och hjälpen måste vara tillgänglig där flyktingen vistas, och utskottet lämnade också en redogörelse för olika verksamheter som pågick på flera håll i landet för att ge tortyrskadade vård. Socialutskottet hade i betänkandet 1988/89:SoU15 ansett det rimligt att staten övergångsvis bidrar med uppbyggnaden av särskilda stödverksamheter för flyktingar och invandrare med svåra psykiska och fysiska men och att därför regeringen borde överväga hur staten kan stödja en uppbyggnad av sådana verksamheter i landstingens eller frivilligorganisationernas regi. Detta hade riksdagen på förslag av utskottet som sin mening gett regeringen till känna. Regeringen hade därefter överlämnat riksdagsskrivelsen i denna del till utredningen (S 1989:1) om service, stöd och vård till psykiskt störda. Socialförsäkringsutskottet ansåg att resultatet av utredningsarbetet i denna del borde avvaktas. -- Den osäkerhet som rått om psykiatriutredningens uppdrag efter meddelade tilläggsdirektiv har nu undanröjts genom att regeringen genom beslut den 9 april 1992 förklarat att direktiven för utredningen omfattar uppdraget att överväga hur staten kan stödja en uppbyggnad av stödverksamheter i landstingens eller frivilligorganisationernas regi för flyktingar och invandrare med svåra psykiska och fysiska men.
Resultatet av psykiatriutredningens arbete bör enligt utskottets mening avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf619 yrkande28.
D 3. Åtgärder för invandrare
Från anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten vid invandrarnas riksorganisationer enligt förordningen (1986:472) om statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer samt till vissa samarbetsorgan för sådana riksorganisationer.
Vidare bekostas från anslaget bidrag som utgår enligt förordningen (1990:623) om bidrag till avgränsade invandrarpolitiska projekt.
Härutöver fördelas vissa projektbidrag av statens kulturråd inom ramen för insatser för FN:s kulturårtionde.
I propositionen föreslås att till anslaget D3. anvisas ett reservationsanslag på 22426000 kr.
I motion Sf629 föreslår Lars Werner m.fl. (v) att resurser skall ställas till kommunernas förfogande för ett socialt stödprojekt för invandrarungdom. Projektet bör organiseras så att invandrare anställs för att arbeta inom sin egen nations- och språkgrupp. Arbetet måste bygga på uppsökande verksamhet men bör ges en fast bas i form av lokalutrymmen i invandrartäta bostadsområden. Stor frihet måste lämnas när det gäller verksamhetens konkreta utformning för att den skall kunna anpassas till skilda förhållanden. Motionärerna begär att regeringen skall lägga fram förslag till åtgärder för att starta ett socialt stödprojekt i enlighet med det anförda (yrkande 2). I samma motion anförs att med tillräckligt stöd från det svenska samhället kan invandrarorganisationerna göra viktiga insatser för barn, ungdomar och kvinnor i de egna grupperna. De områden som de anser bör anslagsmässigt prioriteras inom invandrarpolitiken är bl.a. organisationsstödet till invandrarorganisationernas kulturella verksamhet, stöd till verksamhet bland invandrarkvinnor och stöd till vissa avgränsade projekt, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 3).
Ungdomskommittén, som tillsattes hösten 1989, överlämnade i augusti 1991 sitt slutbetänkande (SOU 1991:60) Olika men ändå lika -- Om invandrarungdomar i det mångkulturella Sverige. Enligt kommittén är det inte möjligt att generellt uttala sig om huruvida invandrarungdomar eller andra generationens invandrare missgynnas i det svenska samhället. Den socio-ekonomiska tillhörigheten kan ha större betydelse än det etniska ursprunget för hur ungdomar klarar sig i det svenska samhället. Kommittén kritiserar den bild som ibland ges av invandrarungdomar som en särskilt problemfylld grupp. I betänkandet betonas att invandrarungdomar med sina erfarenheter, språkkunskaper och kulturella kompetens är en tillgång som måste tas till vara på ett bättre sätt än i dag. Betänkandet bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Som utskottet framhöll i sitt betänkande 1990/91:SfU13 fick barn- och ungdomsdelegationen under hösten 1990 i uppdrag av regeringen att utse en särskilt projektansvarig med uppgift att genom särskilda överenskommelser med kommuner, organisationer och föreningar stimulera till ett intensifierat lokalt utvecklingsarbete med avseende på utsatta ungdomar mellan 13 och 20 år i eftersatta bostadsområden, varmed främst avsågs de s.k. miljonprogramsområdena i storstadsregionerna. Delegationen skulle kunna använda 10 milj.kr. årligen under en treårsperiod av de medel som disponeras av allmänna arvsfonden. Genom detta utvecklingsarbete nås många invandrarungdomar. -- Insatserna samordnas av en särskild arbetsgrupp och följs redan från starten av en grupp utvärderare. Utvärderingen och en redovisning av arbetsgruppens arbete skall enligt regeringens skrivelse föreligga senast i februari 1995.
Statskontoret har på regeringens uppdrag gjort en kartläggning av det anslagsfinansierade stödet till föreningslivet och under året redovisat uppdraget till regeringen. I uppdraget ingick att även redovisa förslag om hur en fördjupad prövning av stödet kan göras. Statskontorets rapport (1991:6) bereds för närvarande inom regeringskansliet. -- En arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet har samtidigt gjort en preliminär översyn av systemet med statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer och redovisat några alternativ till nuvarande ordning. Dessa frågor och de alternativa modellerna har under våren 1991 diskuterats med invandrarrådet.
Utskottet, som vill erinra om att möjligheter till projektbidrag också finns inom ramen för åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism (A5), avstyrker med hänsyn till pågående utredningsarbete och projektverksamhet bifall till motion Sf629 yrkandena2 och3.
Ines Uusmann m.fl. (s) tar i motion Sf633 upp invandrarkvinnornas situation och begär att regeringen skall ge invandrarverket i uppdrag att redovisa åtgärder för att stärka kvinnornas ställning i samhället.
Av regeringens skrivelse framgår att invandrarverket under hösten 1991 fått i uppdrag att belysa hur invandrarkvinnors liv förändras i det nya landet och lämna förslag om vad som behöver göras för att stärka invandrarkvinnors ställning. Motion Sf633 får därmed anses tillgodosedd, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Lars Werner m.fl. (v) anser i motion Sf619 att det är viktigt att svenska frivilligorganisationer ges ekonomiska förutsättningar att lämna rådgivning och stöd åt flyktingar som planerar att återvandra samt att ytterligare 1 milj.kr. bör anslås för detta ändamål. De framhåller att återvandrare från Sverige i Santiago och Valparaiso organiserat verksamhet för hjälp till självhjälp för återvandrare samt anser att Sverige bör anslå 0,5 milj.kr. per år under en treårsperiod för att stödja denna verksamhet. Motionärerna begär således att riksdagen skall anslå ytterligare 1,5 milj.kr. till stöd för återvandrande flyktingar (yrkande 30).
Projektbidrag har under tidigare år kunnat utgå till organisationer för deras projekt för stöd till flyktingarnas frivilliga återvändande. Med hänsyn till det stora värdet av projektet förutsätter utskottet en välvillig bedömning av frågan om bidrag även under nästa budgetår inom ramen för tillgängliga resurser. Utskottet är dock inte berett att förorda att ytterligare medel av den storleksordning som föreslagits i motionerna skall anvisas under anslaget, och utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf619 yrkande30.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
D 4. Överföring av flyktingar m.m.
Från anslaget bekostas organiserad överföring till Sverige av flyktingar, bidrag enligt förordningen (1984:890) om bidrag till flyktingars resor från Sverige för bosättning i annat land samt bidrag enligt förordningen (1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige. Vidare betalas också bidrag till resor från Sverige för vissa asylsökande som vill lämna landet innan asylärendet är avgjort.
Sverige har sedan år 1950 haft ett av riksdagen beslutat system för kollektiv överföring av flyktingar genom s.k. flyktingkvoter. Fr.o.m. år 1973 har kvoten varit generell, dvs. icke nationalitetsbestämd. Kvoten skall användas för uttagning av flyktingar eller andra personer som befinner sig i en särskilt utsatt situation och/eller för att ta hand om fall där UNHCR har särskilda svårigheter att finna ett lämpligt placeringsland. Den svenska kvoten är inte begränsad till flyktingar i ordets formella bemärkelse, utan kan användas också för personer som är förföljda och befinner sig i fara men ännu inte kunnat lämna sitt land. Antalet faktiskt överförda flyktingar varierar från år till år, eftersom uttagningsbeslut inte alltid omedelbart kan följas av utresetillstånd från det land där flyktingen befinner sig.
Regeringen ger budgetårsvis riktlinjer för kvotens användning. Statens invandrarverk har ansvaret för uttagning och överföring av flyktingar till Sverige. Uttagningarna sker i nära samverkan med främst UNHCR. Fr.o.m. år 1989 samråder de nordiska regeringarna regelmässigt i policyfrågor inom ramen för den nordiska samrådsgruppen för flyktingfrågor.
Kvoten uppgick sedan mitten av 1970-talet och fram t.o.m. förra budgetåret till ca 1250 personer per år. För budgetåret 1991/92 beslöt riksdagen att öka kvoten till 2000 personer (prop. 1990/91:192, SfU13, rskr. 337). Samtidigt beslöt riksdagen, som en tillfällig åtgärd med anledning av flyktingsituationen i och kring Irak, att under budgetåret ytterligare ca 1250 flyktingar och andra personer i behov av skydd fick föras över till Sverige. För budgetåret 1992/93 föreslår regeringen att till anslaget D4. anvisas ett förslagsanslag på 22500000 kr. Beloppet motsvarar en flyktingkvot om ca 2000 personer. I budgetpropositionen anges att några önskemål från UNHCR för närvarande inte finns om ytterligare överföring av flyktingar till Sverige.
Ingvar Carlsson m.fl. (s) anför i motion Sf605 att en generös kvot för organiserad överföring av flyktingar bör vara ett centralt inslag i en aktiv flyktingpolitik och att den av riksdagen fastställda kvoten bör kunna ökas genom beslut av regeringen, om det internationella läget så kräver. De mottagningserbjudanden som UNHCR har från länder som tar emot flyktingar inom ramen för en kvot är helt otillräckliga, framhåller motionärerna, och det är därför nödvändigt att Sverige såväl successivt ökar den egna flyktingkvoten som arbetar kraftfullt internationellt för att andra länder ökar sina flyktingkvoter. Motionärerna begär ett tillkännagivande om det anförda (yrkande 8).
Liksom motionärerna anser utskottet att Sverige bör visa generositet i fråga om att ta emot flyktingar inom ramen för en organiserad överföring av flyktingar. Utskottet anser också att viss flexibilitet finns för överföring av flera flyktingar när det internationella läget så kräver, och att riksdagens styrning av flyktingkvotens storlek liksom hittills huvudsakligen avser anslagsbeviljande. Utskottet anser att frågan om önskvärdheten och förutsättningarna att öka flyktingkvoten bör uppmärksammas kontinuerligt och utgår från att så sker inom regeringskansliet. Med hänsyn till det internationella samarbete som enligt vad som ovan redovisats pågår, anser utskottet sig också kunna utgå från att även frågan om olika länders möjligheter att ta emot flyktingar genom överföring ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf605 yrkande8.
Lars Werner m.fl. (v) begär i motion Sf619 yrkande 26 att flyktingkvoten bör ökas till 3000 personer och anslaget för överföring av flyktingar m.m. ökas med 4milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit.
Som återgivits ovan finns för närvarande inte önskemål från UNHCR om överföring av flyktingar utöver vad som föreslagits av regeringen. Redan på grund härav men också med hänsyn till den mycket ansträngda situationen inom mottagningssystemet anser utskottet inte att nu bör beslutas någon ökning av flyktingkvoten. Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag till medelsanvisning och avstyrker bifall till motion Sf619 yrkande26.
Berith Eriksson (v) begär i motion Sf17 med hänvisning till den utökade flyktingkvoten för budgetåret 1991/92 att särskilt hjälpbehövande flyktingar från lägren med irakiska kurder i Turkiet ges asyl i Sverige.
Som återgivits ovan ger regeringen riktlinjer för användningen av flyktingkvoten. Riksdagen har godkänt en extra överföring under budgetåret 1991/92 med hänsyn till situationen i och kring Irak. Något ytterligare uttalande av riksdagen om användningen av denna extrakvot bör enligt utskottets uppfattning inte göras, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf17.
D 5. Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m.
Ersättningssystemet och anslaget
Från anslaget betalas fr.o.m. den 1 januari 1991 ersättning till kommuner och landstingskommuner enligt förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. Övergångsvis lämnas också ersättning från anslaget för sådana flyktingar som togs emot i kommunerna före år 1991. Bestämmelser för denna ersättning finns i förordningen (1990:928) om statlig ersättning för ekonomisk hjälp till flyktingar som beviljats uppehållstillstånd under åren 1988--1990.
Till anslaget föreslås i budgetpropositionen anvisas ett förslagsanslag på 4426000000 kr. Förslaget har inte föranlett något motionsyrkande, och utskottet biträder förslaget.
Riksdagen antog under 1989/90 års riksmöte ett samlat reformprogram i syfte att underlätta för flyktingar att så snart som möjligt få en fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed minska deras beroende av samhällets stöd. Reformprogrammet bestod av följande delar: en reformerad svenskundervisning (prop. 1989/90:102, UbU27), målinriktad prioritering inom arbetsmarknadsverket av tidiga insatser till förmån för flyktingar (prop. 1989/90:100, AU11), åtgärder för att utveckla samverkan mellan de olika organ som är engagerade i flyktingmottagandet och ett nytt ersättningssystem till kommunerna för flyktingmottagandet fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:105, SfU21).
I det nya systemet för ersättning till kommunerna har ersättningarna för ekonomiskt bistånd till flyktingar och huvuddelen av övriga bidrag till kommunerna lagts samman i en schabloniserad engångsersättning som räknas upp årligen med hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen. För år 1992 uppgår schablonersättningen till 135500 kr. för flyktingar som fyllt 16 år och 83100 kr. för barn under 16 år. Halvt schablonbelopp lämnas till den kommun som först tar emot flyktingen och gör en plan för hans eller hennes introduktion. Om flyktingen bor kvar i kommunen i minst sex månader får kommunen ytterligare ett halvt schablonbelopp. Ersättningen skall bl.a. täcka genomsnittlig bostadskostnad och genomsnittlig kommunal kostnad för grund- och påbyggnads-sfi. Särskilda beräkningsgrunder gäller för ersättning vid flyttning till annan kommun än mottagningskommunen.
Schablonersättningen utgår för mottagning av s.k. kvotflyktingar, konventionsflyktingar, krigsvägrare, de facto-flyktingar och utlänningar som fått uppehållstillstånd av humanitära skäl. Ersättning utgår också för andra utlänningar som placerats ut från invandrarverkets förläggningar till en kommun. Schablonersättning lämnas i princip också för alla som får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en person som mottagits som flykting, under förutsättning att den anhörige anlänt inom två år från det att den först anlände togs emot i en kommun.
Kommuner som träffat överenskommelse med invandrarverket om flyktingmottagande får en grundersättning motsvarande schablonersättningen för tre vuxna flyktingar för sin basorganisation.
För handikappade och äldre flyktingar har i princip tidigare ersättningssystem behållits, vilket innebär att kommunerna får ersättning för kostnader för socialbidrag som utges till flyktingar som vid tiden för uppehållstillstånd var över 60 år eller som inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige eller som har samband med situationen som flykting. Ersättning lämnas enligt det nya systemet också för kommunernas kostnader för social hemhjälp och färdtjänst och ett halvt schablonbelopp utges vid inflyttningen till kommunen.
Efter prövning i varje enskilt fall finns det i det nya ersättningssystemet möjlighet för kommunerna att erhålla ersättning för vissa typer av extraordinära kostnader. Sådana kostnader kan vara att kommunerna vidtar särskilda kostnadskrävande åtgärder för att få fram fler bostäder till flyktingar, kostnader för tolkar vid mottagning av ny flyktinggrupp eller kostnader för åtgärder för ett mycket stort antal flyktingar under kort tid. Bidrag lämnas också till kommuner som har betydande merkostnader till följd av att man tagit emot flyktingfamiljer med många minderåriga barn eller särskilt resurskrävande flyktinggrupper, t.ex. med stor andel analfabeter.
För asylsökande och andra utlänningar som vistas i en kommun i väntan på beslut om uppehållstillstånd utgår ersättning för bistånd som lämnats enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.fl. Ersättning lämnas vidare för kostnader för asylsökande barn som fått vård enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga, kostnader för transporter av asylsökande till utredningsslussar och förläggningar och kostnader för asylsökandes hemresor i vissa fall. Invandrarverket ersätter också kommunerna för kostnader för genomgångsbostäder till asylsökande och för vissa extraordinära kostnader. Motsvarande ersättningsregler gäller även för en utlänning som fått uppehållstillstånd men som alltjämt vistas på en statlig förläggning för asylsökande eller tillfälligt i en kommun i avvaktan på placering.
Särskilda resurser har avsatts för uppföljning och utvärdering av det nya systemet. Uppföljningen avser såväl måluppfyllelse som effekter på kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner.
Den översyn av mottagandet av asylsökande och flyktingar som regeringen gett direktiv för och som nämnts ovan omfattar också frågor som rör det fortsatta mottagandet av de personer som beviljats uppehållstillstånd. Basen för flyktingmottagandet bör enligt direktiven också i fortsättningen vara överenskommelser med kommunerna i hela landet, men liksom för asylsökande bör det finnas möjlighet till ökad flexibilitet i mottagandet. Utredaren bör undersöka hur frivilligorganisationer -- efter överenskommelse med kommuner och invandrarverket -- skulle kunna ta över en del av de uppgifter i flyktingmottagandet som i dag sköts av kommunerna och klarlägga hur ersättning skall lämnas till frivilligorganisationer som deltar i flyktingmottagandet. Utredaren skall vidare ta del av den uppföljning av den nya statliga ersättningen till kommunerna för flyktingmottagande m.m. som görs av statens invandrarverk och Svenska kommunförbundet och bedöma om det finns något i detta system som motverkar ett rationellt mottagande av flyktingar i kommunerna.
I motion Sf607 av Nils T Svensson och Kurt Ove Johansson framhålls att det nya ersättningssystemet missgynnar de stora städerna, bl.a. Malmö, dit många flyktingar som tidigare har tagits emot i andra kommuner flyttar sekundärt. Motionärerna kritiserar dels att kommunerna inte får någon ersättning för flyktingar som före år 1991 tagits emot i annan kommun och därefter flyttat, dels att kommuner kan gå miste om ersättning i de fall där invandrarverket gett någon uppehållstillstånd på annan grund än flyktingskap. I motionen begärs ett tillkännagivande om det anförda.
Enligt det fram till den 1 januari 1991 gällande ersättningssystemet fick kommunerna ersättning för de faktiska kostnaderna för sådan ekonomisk hjälp som enligt socialtjänstlagen lämnats till flyktingar och andra utlänningar som beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl samt till flyktingens make eller maka och hemmavarande ogifta barn under 18 år. Ersättning utgick under det år uppehållstillstånd beviljades samt för ytterligare tre år. Därutöver utgick vissa ytterligare bidrag till kommunerna. För åren 1991--1993 lämnas till kommunerna en schablonberäknad ersättning för ekonomisk hjälp enligt 6§ socialtjänstlagen (1980:620) till vissa flyktingar och andra utlänningar som beviljats uppehållstillstånd under åren 1988--1990. Därutöver lämnas inom ramen för anvisade medel särskild ersättning till kommuner som bl.a. på grund av stor inflyttning av flyktingar från andra kommuner under år 1991 bedöms få väsentligt lägre ersättning för sina socialbidragskostnader än vad som skulle ha utgått enligt tidigare bestämmelser.
Som ovan framgår har särskilda resurser avsatts för uppföljning och utvärdering av det nya ersättningssystemet. Uppföljningen skall avse såväl måluppfyllelse som effekter på kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner. Den utredare som ser över flyktingmottagandet skall också ta del av den pågående uppföljningen. Utskottet avstyrker bifall till motion Sf607.
Samhällsintroduktion m.m.
Den plan som bör göras i samråd med flyktingen så snart han eller hon tagits emot i en kommun har till syfte att ge varje flykting de nödvändiga förutsättningarna för att kunna leva och verka normalt och självständigt i det svenska samhället. Den bör innehålla introduktion om följande förhållanden: bosättning, kartläggning av den personliga situationen, familjeförhållanden, utbildning och yrkeserfarenhet, kartläggning av barnens situation och eventuellt behov av stödinsatser, svenska för invandrare, samhälls-, studie- och arbetslivsorientering, arbetsmarknadsservice, kompletterande eller grundläggande utbildning i skilda former, arbete, rehabilitering. Lars Werner m.fl. (v) begär i motion Sf629 yrkande 4 ett tillkännagivande om att samhället skall tillhandahålla svenskundervisning, yrkesutbildning och lämplig praktik på sådana ekonomiska villkor att var och en kan delta samt att kvalifikationer som förvärvats i Sverige eller utomlands skall accepteras av arbetsgivare utifrån kvalifikationernas faktiska värde.
Svenskundervisning för invandrare (sfi) är avsedd för nyanlända vuxna invandrare. Varje kommun är skyldig att se till att sfi erbjuds. Sfi är sedan budgetåret 1991/92 en del av det offentliga skolväsendet för vuxna, och de grundläggande bestämmelserna finns numera i skollagen.
Akademiskt utbildade invandrare har svårt att få arbete som motsvarar deras utbildningsbakgrund. Orsakerna till detta är många. För att underlätta för dessa invandrare att få sin utbildning eller sina yrkeskunskaper jämförda med en motsvarande svensk utbildning, kan universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) göra en jämförelse och ge ett utlåtande som kan underlätta för svenska arbetsgivare att förstå den sökandes kompetens. På regeringens uppdrag har riksrevisionsverket gjort en översyn av UHÄ:s och andra myndigheters bedömningsverksamhet. En delrapport avseende UHÄ:s ekvivaleringsverksamhet lämnades i oktober 1991, och uppdraget har nyligen slutredovisats. För närvarande finns för invandrare ca 20 kompletterande kurser med inriktning på teknik, ekonomi, administration etc. Arbetsmarknadsverket bedriver en rad aktiviteter och projekt för att finna metoder att bättre ta till vara den kompetens som finns hos invandrare med god utbildning. Vidare fortsätter utvecklingsarbetet med s.k. yrkesprövning för invandrare. Arbetsmarknadsverkets datorbaserade informationssystem (den s.k. Kunskapsbanken/invandrarinformation) med uppgift om bl.a. utvandrarländernas utbildningsväsen har utvecklats ytterligare.
Utskottet anser med hänsyn till att behovet av svenskundervisning m.m. beaktas väl att motion Sf629 yrkande4 bör lämnas utan bifall.
Frågor om information till flyktingar och asylsökande om svenska normer och svenskt sätt att leva tas upp i flera motioner.
Eva Johansson m.fl. (s) anser i motion Sf611 att den informationsverksamhet som invandrarverket bedriver på flyktingförläggningar och i andra sammanhang och som syftar till att ge en första inblick i svenska seder och traditioner, lagstiftning och regelverk behöver utvidgas. Det behöver enligt motionärerna inte alltid ske i verkets regi, utan insatser av studieförbunden och andra organisationer bör stimuleras. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vikten av förbättrad information till flyktingar om svenska lagar, traditioner, seder och bruk (yrkande 1) samt ett tillkännagivande om att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt metodutveckling när det gäller att förmedla sådana kunskaper till barn och unga (yrkande 2).
Birgitta Wistrand (m) anför i motion U301 att invandrarfientlighet ofta bottnar i rädsla som har sin grund i svag identitet och bristande kunskaper hos både gamla och nya svenskar, och hon begär ett tillkännagivande om kommunernas ansvar att ge de nya svenskarna en allsidig introduktion till deras nya hemland (yrkande 2). Lennart Fridén (m) framför liknande synpunkter i motion Sf617. Det är enligt motionären nödvändigt dels med en väsentligt förbättrad information både vid våra gränser och utomlands om svenska normer, dels med ständigt återkommande kampanjer för öppenhet och tolerans hos de "gamla svenskarna", och han begär ett tillkännagivande om behovet av förbättrad invandrarinformation.
John Bouvin (nyd) begär i motion Sf622 yrkande 4 ett tillkännagivande om det nödvändiga i att klargöra för invandrare, asylsökande och flyktingar vilka regler som gäller i Sverige.
Invandrarverket har gjort en genomgång av den verksamhet som bedrivs vid förläggningarna. Genomgången har resulterat i ett antal riktlinjer för verksamheten. Bl.a. förutsätts förläggningen erbjuda viss verksamhet i organiserad form: undervisning i svenska, barn- och fritidsverksamhet, studiecirklar eller kurser kring olika ämnen etc. På många förläggningar finns sedan lång tid tillbaka ett väl utvecklat samarbete med olika organisationer på förläggningsorten -- idrottsföreningar och andra intresseorganisationer, ideella föreningar samt kyrkor och religiösa samfund.
Utskottet har senast vid sin behandling av liknande motionsyrkanden i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU13 framhållit att det är viktigt för nyanlända asylsökande att så snart som möjligt lära sig att tolka beteenden och handlingsmönster i det svenska samhället och att i övrigt känna till även oskrivna regler och normer, och utskottet förutsatte att en god information om detta gavs åt asylsökande inom svensk- och samhällsundervisningen på förläggningarna.
Även i direktiven för översyn av mottagningssystemet för asylsökande och flyktingar framhålls vikten av att den inledande introduktionen i det svenska samhället läggs upp på ett sätt som underlättar förståelse för vårt lands kultur och dess normer och värderingar liksom för de rättigheter och skyldigheter som vi alla har som lever i Sverige. På så sätt kan onödiga konflikter förebyggas i mötet mellan dem som kommit hit och det samhälle de skall leva i.
Behovet av information till nyanlända asylsökande och till flyktingar med uppehållstillstånd är således väl uppmärksammat, och utskottet anser inte att något riksdagens uttalande behövs med anledning av motionerna Sf611, Sf617, Sf622 yrkande 4 och U301 yrkande2.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 yrkande 3 ett tillkännagivande om att asylsökande bör arbeta i stället för att placeras i passiva läger, dvs. temporära arbetstillstånd under kortast möjliga tid i läger.
Margareta Viklund (kds) anser i motion Sf603 att i avvaktan på resultatet av pågående utredningar om möjligheter att ge asylsökande temporära arbetstillstånd bör en verksamhet liknande skolornas praktiska yrkesorientering kunna prövas, och hon begär ett tillkännagivande om det anförda.
Frågan om arbete och arbetstillstånd för asylsökande aktualiserades vid åtskilliga tillfällen under föregående år. Utskottet behandlade frågan om arbete för asylsökande senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU13. Utskottet ansåg med hänsyn till frågans komplexitet att frågan om temporära arbetstillstånd för asylsökande behövde utredas närmare och att regeringen snarast möjligt borde återkomma till riksdagen med förslag i frågan. Regeringen tillsatte därefter en särskild utredare (dir. 1991:86) med uppgift att pröva under vilka förutsättningar och på vilka villkor asylsökande bör få arbeta medan de väntar på beslut om uppehållstillstånd. Utredaren skall bl.a. ta ställning till om vissa asylsökande bör undantas från skyldigheten att ha arbetstillstånd eller om någon form av temporära arbetstillstånd bör införas. Utredningsarbetet skall vara slutfört senast den 30 juni 1992. Frågan om möjlighet för asylsökande att ta arbete på den reguljära arbetsmarknaden har därefter brutits ut ur utredningen för snabbehandling inom regeringskansliet, och en inom kulturdepartementet upprättad promemoria om arbetstillstånd för asylsökande är nu föremål för remissbehandling. Regeringen har också genom proposition 1991/92:138 förelagt riksdagen förslag om ändring i lagen om bistånd åt asylsökande m.fl. mot bakgrund av att möjligheten för asylsökande att arbeta snarast skall kunna införas.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motionerna Sf603 och Sf630 yrkande 3 bör lämnas utan bifall.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslår i motion Sf615 att ungdomars rätt relativt invandrares stadgas i lag, och de begär ett tillkännagivande om ungdomars möjlighet att erövra en plats i samhället varvid speciellt bör betonas att ungdomar icke skall diskrimineras i jämförelse med flyktingar och andra invandrare. I motion Sf630 yrkande 5 begär Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) ett tillkännagivande om att särskilda lån i stället för bidrag bör användas för flyktingar sedan asyl beviljats i syfte att flyktingarna skall hjälpas in i samhället.
Enligt utskottets uppfattning kan inte "ungdomar" och "invandrare" som kategorier sättas emot varandra. En orsak till detta är att många invandrare är ungdomar. De förmåner som tillkommer flyktingar m.fl., som har fått uppehållstillstånd i Sverige, är tillgång till svenskundervisning och möjlighet att få lån till hemutrustning på speciella villkor. I övrigt har de, liksom andra invånare i Sverige, rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen, dvs. vid behov, och deras rätt att få hjälp till bostad avgörs efter deras behov. Vissa särskilda arbetsmarknadsinsatser görs också, liksom för andra särskilda grupper. Utskottet anser det inte heller särskilt meningsfullt att föreslå särskilda lån för flyktingar -- utöver de införda hemutrustningslånen -- eftersom möjligheterna till återbetalning, generellt sett, skulle vara mycket små. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf615 och Sf630 yrkande5.
D 6. Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen
Från anslaget utgår statsbidrag till den stiftelse som ger ut Invandrartidningen.
Bestämmelser om stiftelsens verksamhet finns i dess stadgar som beslutas av regeringen och i avtal mellan staten och stiftelsen. Riksdagen godkände de nuvarande riktlinjerna för stiftelsens verksamhet år 1988 (prop. 1987/88:110, SfU24, rskr. 301). Den reguljära tidningsutgivningen skall omfatta en utgivning på nio språk med ca 44 nummer per år.
Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion Sf612 yrkande 4 att regeringen skall få i uppdrag att undersöka hur reglerna kan förändras så att även andra än stiftelsen kan komma i fråga för statsbidrag till att ge ut invandrartidningar. Motionärerna tror att flera bra tidningar då skulle kunna produceras till samma kostnad.
Utskottet, som inhämtat att nuvarande avtal mellan staten och stiftelsen gäller t.o.m. den 30 juni 1994, finner inte anledning att nu förorda någon sådan översyn som motionärerna efterlyser, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf612 yrkande 4.
I propositionen föreslås att till stiftelsen anvisas ett reservationsanslag på 15 589 000 kr. Utskottet har ingen erinran mot den föreslagna medelsanvisningen.
D 7. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.
Från anslaget betalas kostnader för ombudsmannen mot etnisk diskriminering jämte kansli och för nämnden mot etnisk diskriminering.
I propositionen föreslås ett förslagsanslag på 3 520 000 kr., och utskottet biträder förslaget.
D 8. Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.
Från anslaget finansieras fr.o.m. den 1 januari 1991 kostnader för lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar. Anslaget disponeras av centrala studiestödsnämnden som administrerar lånen.
I propositionen föreslås att under anslaget anvisas ett förslagsanslag på 84030 000 kr. Utskottet biträder förslaget.
D 9. Utlänningsnämnden
Från anslaget finansieras fr.o.m. den 1 januari 1992 den nyinrättade myndighet, utlänningsnämnden, som skall besluta i överprövningsärenden enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen.
Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att till utlänningsnämnden anvisas ett förslagsanslag 34000000 kr. Kostnaderna för nämndens basorganisation med en kapacitet på årsbasis för 4000--6000 utvisningsärenden har därvid beräknats till 26,1 milj.kr. Till detta kommer kostnader för extraordinära insatser som måste göras för att reducera de ärendebalanser som nämnden övertagit från arbetsmarknadsdepartementet den 1 januari 1992. I budgetpropositionen beräknas sådan balansavarbetning behöva pågå till månadsskiftet januari/februari 1993, och anslagsbehovet för detta beräknas till 7,9 milj.kr.
Utskottet vill här erinra om att vid riksdagens behandling av medelsanvisning till utlänningsnämnden för första halvåret 1992 (dvs. innevarande budgetår) regeringen i sitt förslag till medelsanvisning (prop. 1991/92:25, bilaga 9) hade räknat med att nämnden skulle få överta ca 5800 överklagade asylärenden från regeringskansliet. En snabb avarbetning av dessa ärenden framhölls vara nödvändig, och nämndens basorganisation med ca 60 anställda skulle därför förstärkas med ytterligare ca 40 anställda.
Senare har framkommit, bl.a. vid den utfrågning som utskottet höll med utlänningsnämndens generaldirektör Johan Fischerström den 2 april 1992, att det antal ärenden som utlänningsnämnden fick överta från regeringskansliet i själva verket uppgick till över 9200. Fischerström redogjorde vid utfrågningen också för andra svårigheter i samband med intrimningen av den nya organisationen.
Regeringen har härefter beslutat tillföra utlänningsnämnden ytterligare resurser motsvarande omkring 60 nya tjänster under sex månader. Regeringen har nyligen till riksdagen avlämnat proposition 1991/92:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringspropositionen). I samband med förslag om ytterligare medelsanvisning till förläggningskostnader för budgetåret pekar kulturministern på att utlänningsnämnden har övertagit mycket omfattande ärendebalanser från regeringskansliet. Hon framhåller att det är av största vikt ur såväl medmänsklig som ekonomisk synpunkt att nämnden har erforderlig kapacitet att så snabbt som möjligt fatta beslut i dessa inneliggande ärenden och att hon därför nyligen tagit initiativ till en omedelbar och kraftig förstärkning av nämnden. Preliminärt beräknas ett resurstillskott på ca 12,5 milj.kr. för nästa budgetår, och kulturministern har för avsikt att återkomma med en närmare bedömning av resursbehovet i tilläggsbudget I. Hon förklarar att hon också i fortsättningen kommer att löpande hålla sig underrättad om ärendeutvecklingen hos utlänningsnämnden och vidta de ytterligare åtgärder som kan behövas.
Utskottet, som utgår från att ärendeutvecklingen och behovet av resurser hos utlänningsnämnden kommer att följas uppmärksamt av det ansvariga statsrådet och att behov av ytterligare medel kommer att anmälas på tilläggsbudget, biträder regeringens nu föreliggande förslag till medelsanvisning.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande inriktningen av flyktingpolitiken att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605 yrkandena 1, 9 och10, res. 1 (s)
2. beträffande grunder för flyktingpolitiken m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkandena 1 och 5, men. (v) - delvis
3. beträffande flyktskäl m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf604, 1991/92:Sf622 yrkande 2 och 1991/92:Sf630 yrkandena 1, 2, 10 och11, res. 2 (nyd)
4. beträffande invandringsbegränsning att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf622 yrkande1,
5. beträffande asyl för homosexuella att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L415 yrkande 5 och 1991/92:So292 yrkande5, men. (v) - delvis
6. beträffande asyl för att undgå omskärelse att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf627 yrkande2, men. (v) - delvis
7. beträffande återsändande till första asylland m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkandena 6 och7, men. (v) - delvis
8. beträffande dokumentlöshet att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkandena 8 och22, men. (v) - delvis
9. beträffande brottslighets betydelse vid asylprövning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf620 yrkande 1 och 1991/92:Sf630 yrkande7, res. 3 (nyd)
10. beträffande internationellt samarbete för att förebygga påtvingad migration att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605 yrkande2, res. 4 (s)
11. beträffande internationella överenskommelser om skydd för flyktingar att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf605 yrkande 7 och 1991/92:Sf619 yrkande2, res. 4 (s) men. (v) - delvis
12. beträffande gemensam syn på återvandring att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605 yrkande11, res. 4 (s)
13. beträffande flyktingpolitiska riktlinjer inom EG m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:U544 yrkandena 6 och7,
14. beträffande redovisning av svenskt deltagande i västeuropeiskt samarbete att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande23, men. (v) - delvis
15. beträffande internationell samverkan mot rasism m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf606 yrkande 4 och 1991/92:Sf628 yrkande8,
16. beträffande visering att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkandena 24 och25, men. (v) - delvis
17. beträffande uppskjuten invandringsprövning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf616 och 1991/92:K433 yrkande2,
18. beträffande inrättande av asylnämnder att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf612 yrkande 2 och 1991/92:Sf628 yrkande2, men. (v) - delvis
19. beträffande förnyad ansökan om uppehållstillstånd att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande20, men. (v) - delvis
20. beträffande förtroendeläkarinstitutet att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande21, men. (v) - delvis
21. beträffande muntlig handläggning att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande9, men. (v) - delvis
22. beträffande utredning om barns asylskäl att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande17, men. (v) - delvis
23. beträffande beslutsmotivering att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande11, men. (v) - delvis
24. beträffande advokatjour att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande12, men. (v) - delvis
25. beträffande kvinnlig tolk m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf627 yrkande1,
26. beträffande feriearbete m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf602,
27. beträffande lokal arbetsförmedling att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf625,
28. beträffande utvisning på grund av brott att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf610, 1991/92:Sf613, 1991/92:Sf622 yrkande 3 och 1991/92:Sf630 yrkande6, res. 5 (nyd)
29. beträffande utvisning m.m. vid bortförande av barn att riksdagen avslår motion 1991/92:So268 yrkande3,
30. beträffande medelsanvisning till internationell samverkan att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 till Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 3000000 kr.,
31. beträffande bred ansats i kampen mot främlingsfientlighet att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf614,
32. beträffande disposition av medel mot främlingsfientlighet m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf618, 1991/92:Sf623, 1991/92:Sf628 yrkandena 4, 5 och 7, 1991/92:So270 yrkande 7 och 1990/91:K247 yrkandena 1 och2, men. (v) - delvis
33. beträffande medelsanvisning till åtgärder mot främlingsfientlighet m.m. att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 och med avslag på motion 1991/92:Sf628 yrkande 3 till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 10000000 kr.,
34. beträffande lagstiftning mot organiserad rasism att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf606 yrkande3, men. (v) - delvis
35. beträffande anslagen till Invandring m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf632,
36. beträffande minoritetspolitik att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf631,
37. beträffande invandrarverkets roll m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf612 yrkandena 3 och 5 och 1991/92:Sf629 yrkande1, men. (v) - delvis
38. beträffande praxissammanställning att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande10, men. (v) - delvis
39. beträffande förbättrad beredskap att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf628 yrkande1,
40. beträffande snabbare behandling av asylärenden att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf630 yrkande4, res. 6 (nyd)
41. beträffande äldre asylärenden att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf609,
42. beträffande medelsanvisning till statens invandrarverks förvaltningskostnader att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 dels medger att regeringen får bemyndiga statens invandrarverk att under budgetåret 1992/93 vid extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25000000 kr. utöver anvisat anslag, dels till Statens invandrarverks förvaltningskostnader för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 444329000 kr.,
43. beträffande ansvaret för flyktingförläggningar att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf612 yrkande1, men. (v) - delvis
44. beträffande hemförsäkring för asylsökande att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande27, men. (v) - delvis
45. beträffande hälso- och sjukvård att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande18, men. (v) - delvis
46. beträffande tortyrskador att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande28, men. (v) - delvis
47. beträffande stöd till invandrarorganisationer m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf629 yrkandena 2 och3, men. (v) - delvis
48. beträffande invandrarkvinnornas ställning att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf633,
49. beträffande stödprojekt för återvandrare
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande30, men. (v) - delvis
50. beträffande medelsanvisning till åtgärder för invandrare att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 22426000 kr.,
51. beträffande successivt ökad flyktingkvot
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605 yrkande8,
52. beträffande medelsanvisning till överföring av flyktingar m.m. att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 och med avslag på motion 1991/92:Sf619 yrkande 26 till Överföring av flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 22500000 kr., men. (v) - delvis
53. beträffande särskild flyktingkvot att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf17, men. (v) - delvis
54. beträffande medelsanvisning till ersättning till kommunerna att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 4426000000 kr.,
55. beträffande ersättningen till kommunerna
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf607,
56. beträffande svenskundervisning m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf629 yrkande4, men. (v) - delvis
57. beträffande information till invandrare m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf611, 1991/92:Sf617, 1991/92:Sf622 yrkande 4 och 1991/92:U301 yrkande2,
58. beträffande sysselsättning för asylsökande att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf603 och 1991/92:Sf630 yrkande3,
59. beträffande flyktingars villkor att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf615 och 1991/92:Sf630 yrkande5, res. 7 (nyd)
60. beträffande regler om statsbidrag till invandrartidningar att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf612 yrkande4, men. (v) - delvis
61. beträffande medelsanvisning till Stiftelsen Invandrartidningen att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 15589000 kr.,
62. beträffande medelsanvisning till ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 3520000 kr.,
63. beträffande medelsanvisning till lån till hemutrustning att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 84030000 kr.,
64. beträffande utlänningsnämnden att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 till Utlänningsnämnden för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 34000000 kr.,
65. beträffande skrivelsen att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1991/92:80 till handlingarna.
Stockholm den 29 april 1992
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik (s), Birgitta Dahl (s), Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Leif Bergdahl (nyd), Gustaf von Essen (m), Maud Björnemalm (s), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson (s) och Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Inriktningen av flyktingpolitiken (mom. 1)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Maud Björnemalm och Widar Andersson (allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "och 10." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet uppfattning bör Sverige utveckla och föra en aktiv flykting- och immigrationspolitik. Den bör utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn ta sikte på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa ett system för reglering av invandringen som bättre än det nuvarande ger dem som bäst behöver det rätt att stanna i Sverige. En klarare skillnad bör enligt utskottets uppfattning göras mellan å ena sidan personer som bör ha en i princip ovillkorlig rätt att bosätta sig här och å andra sidan övriga immigrationssökande. En principiell rätt till bosättning bör tillkomma dem som är i behov av internationellt rättsligt skydd, nämligen konventionsflyktingar och vissa andra med starka skyddsbehov. Detta innebär att de nuvarande skyddsreglerna för krigsvägrare och de facto-flyktingar samt reglerna om uppehållstillstånd av politiska eller humanitära skäl bör ersättas av en ny regel för dem som behöver internationellt rättsligt skydd. Vidare bör en principiell rätt till bosättning tillkomma medlemmar av kärnfamiljen, dvs. make/maka eller sambo samt minderåriga ogifta barn till den som är bosatt här. Efter individuell prövning bör rätt till bosättning också kunna ges föräldrar och nära släktingar som är väsentligt beroende av den i Sverige bosatta personen, s.k. sista länk-fall. Därutöver bör regeringen efter förslag av statens invandrarverk fastställa en planeringsram för bosättning av anhöriga utanför kärnfamiljen. Utskottet anser också att de nuvarande riktlinjerna för arbetskraftsinvandring visserligen inte bör ändras men bör kunna få en mer flexibel och konjunkturanpassad tillämpning.
Det anförda bör med bifall till motion Sf605 yrkandena 1, 9 och 10 ges regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande inriktningen av flyktingpolitiken att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf605 yrkandena 1, 9 och10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Flyktskäl m.m. (mom. 3)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "Utskottet vill" och på s. 21 slutar med "riksdagens uttalande." bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Sf630 är flykting- och invandrarfrågorna av stor vikt för det svenska folket. Enligt utskottets mening krävs helt nya attityder till dessa frågor. Flyktingpolitiken, invandringens omfattning och konsekvenser och närbesläktade frågor bör debatteras öppet, och öppen information bör ges kring flyktingmottagning och flyktingars situation, ekonomiska villkor, brottslighet m.m. Den senaste tidens förändringar i vår omvärld, såsom situationen i Baltikum och Östeuropa, måste påverka vår bedömning. Målet bör vara en realistisk flykting- och invandringspolitik med klara riktlinjer och ramar, som når bredast möjliga enighet. En bred parlamentarisk invandrar- och flyktingpolitisk kommitté bör tillsättas. Kommittén bör få till uppgift att debattera, utreda, analysera och föreslå ändringar i lagstiftningen samt informera allmänheten i invandrar- och flyktingfrågor. -- Det svenska flyktingmottagandet bör koncentreras till sådana utlänningar som har allvarliga och uppenbara skäl att fly från något, och en klar, entydig och lättillämpad flyktingdefinition bör utarbetas som grundas på att asyl endast skall ges åt sådana utlänningar.
Det anförda bör med bifall till motion Sf630 yrkandena 1, 2, 10 och 11 ges regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande flyktskäl m.m. att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf630 yrkandena 1, 2, 10 och11 och med avslag på motionerna 1991/92:Sf604 och 1991/92:Sf622 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Brottslighets betydelse vid asylprövning (mom. 9)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "I fråga om" och på s. 24 slutar med "7 avslås." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Sf630 att varken asyl eller medborgarskap skall beviljas brottslingar. Detta bör ges regeringen till känna, och regeringen bör vidta de åtgärder som föranleds av tillkännagivandet.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
9. beträffande brottslighets betydelse vid asylprövning att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf630 yrkande7 och med anledning av motion 1991/92:Sf620 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Internationellt samarbete för att förebygga påtvingad migration, internationella överenskommelser om skydd för flyktingar och gemensam syn på återvandring (mom.10, 11 och 12)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Maud Björnemalm och Widar Andersson (allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Av regeringens" och slutar med "yrkande 11." bort ha följande lydelse:
En internationell samsyn om behovet av en aktiv helhetspolitik inom invandrings- och flyktingpolitikens område har vuxit fram under senare tid. Behovet av ökad mellanstatlig samverkan är ändå enligt utskottets uppfattning stort. Internationellt behövs en inriktning av flykting- och migrationspolitiska insatser på förebyggande åtgärder som motverkar de obalanser och brister som tvingar människor att bryta upp, och Sverige bör verka för att grundorsaker till flyktingströmmar och annan påtvingad migration diskuteras mera öppet och strukturerat och för att målmedvetna insatser vidtas inom FN:s ram och i andra internationella organisationer. Utskottet vill framhålla att det internationella engagemanget i flyktingfrågor på ett mera systematiskt och målmedvetet sätt bör kopplas samman med andra frågor, såsom strävan efter fred och säkerhet, arbete för mänskliga rättigheter, livsmedelsförsörjning och miljövård. Regeringen bör verka för att så sker. Vidare bör regeringen verka för att en internationellt överenskommen reglering kommer till stånd av skyddet för sådana personer som, utan att vara flyktingar enligt Genèvekonventionen, är i behov av internationellt rättsligt skydd. -- En viktig del av återvandringspolitiken måste enligt utskottets mening vara att ge invandrare möjlighet att bevara och utveckla sitt språk och sitt kulturarv samt att ge möjlighet till utbildning som kan vara till nytta efter återvandringen. Det är vidare nödvändigt att utveckla återvandringspolitiken i samarbete med andra länder -- både hemländer och exilländer. Annars finns det risk att återvändare från olika länder får helt olika förutsättningar att klara hemkomsten. Regeringen bör därför även verka för en internationellt gemensam syn på återvandring.
Det anförda bör med bifall till motion Sf605 yrkandena 2, 7 och 11 ges regeringen till känna.
dels att momenten 10--12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 10. beträffande internationellt samarbete för att förebygga påtvingad migration att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf605 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. beträffande internationella överenskommelser om skydd för flyktingar att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf605 yrkande 7 och med avslag på motion 1991/92:Sf619 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. beträffande gemensam syn på återvandring att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf605 yrkande11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Utvisning på grund av brott (mom. 28)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Våldskommissionens betänkande" och slutar med "yrkande 6." bort ha följande lydelse:
Personer som ägnar sig åt grov eller upprepad brottslighet bör som framhålls i motion Sf630 utvisas i väsentligt större omfattning än som sker för närvarande. Detta bör ges regeringen till känna, och det bör ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.
dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
28. beträffande utvisning på grund av brott att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf622 yrkande 3 och 1991/92:Sf630 yrkande6, med anledning av motionerna 1991/92:Sf610 yrkandena 1 och 2 och 1991/92:Sf613 samt med avslag på motion 1991/92:Sf610 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Snabbare behandling av asylärenden (mom. 40)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med "Kritiken i" och slutar med "riksdagens uttalande." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör som framhålls i motion Sf630 behandlingen av asylärenden kunna gå väsentligt snabbare än för närvarande. Detta bör ges regeringen till känna, och regeringen bör vidta de åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.
dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
40. beträffande snabbare behandling av asylärenden att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf630 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Flyktingars villkor (mom. 59)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Enligt utskottets" och på s. 67 slutar med "yrkande 5." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör ungdomar ha samma möjligheter som invandrare att erövra en plats i samhället. I jämförelse med flyktingar och andra invandrare bör således ungdomar inte diskrimineras när det gäller att få arbete, utbildning och bostad.
Vidare anser utskottet att flyktingar skall hjälpas in i samhället på ett sådant sätt att den ekonomiska hjälpen i största möjliga utsträckning ges som lån. En orsak till detta är att bidrag både kan missbrukas och misstänkas för att missbrukas. Särskilda lån och lånevillkor bör utformas för flyktingarna, och lånen bör tecknas när asyl beviljats.
Det anförda bör ges regeringen till känna. Regeringen bör vidta de åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.
dels att moment 59 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
59. beträffande flyktingars villkor att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf615 och 1991/92:Sf630 yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Anslagen till Invandring m.m. (mom. 35)
Leif Bergdahl (nyd) anför:
Som anges i motion Sf632 bör flyktingpolitiken kunna effektiviseras och kostnaderna minskas. I ett första skede anser jag att en besparing på ca 500 milj.kr. bör kunna göras i jämförelse med vad regeringen föreslagit för budgetåret 1992/93. Eftersom jag inte kan överblicka i vad mån de olika anslagen inom invandringsramen bör minskas har jag inget yrkande i fråga om dessa anslag utan utgår från att regeringen beaktar möjligheterna att göra den begärda besparingen inom de olika anslagen och redovisar den för riksdagen.
2. Successivt ökad flyktingkvot (mom. 51)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Maud Björnemalm och Widar Andersson (allas) anför:
Vi anser att en generös kvot för organiserad överföring av flyktingar bör vara ett centralt inslag i en aktiv flyktingpolitik. Inom ramen för en sådan politik anser vi det vara viktigt att Sverige dels är berett att öka sin egen flyktingkvot, dels arbetar kraftfullt internationellt för att andra länder ökar sina flyktingkvoter. Vi utgår från att regeringen beaktar dessa behov inom det internationella samarbetet, och vi har därför för närvarande inte anledning att reservera oss i denna del.
3. Sysselsättning för asylsökande (mom. 58)
Leif Bergdahl (nyd) anför:
Som anförts i motion Sf630 bör asylsökande temporärt ges möjlighet att arbeta under den tid de väntar på uppehållstillstånd. Med hänsyn till att regeringen aviserat att inom kort införa den möjligheten har jag nu inget yrkande i denna del.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Beträffande grunderna för flyktingpolitiken (mom. 2) anser jag att en rad grundläggande värderingar som humanism, medmänsklighet, alla människors lika värde osv. prövas i samband med förverkligandet av en generös och human flyktingpolitik. Sådana värderingar får inte kompromissas bort för att en human och generös flyktingpolitik innebär vissa administrativa kostnader i initialskedet. Jag anser att bestämmelsen om särskilda skäl att vägra krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl bör utgå ur utlänningslagen och att samma bestämmelse om att asyl bör vägras endast om det föreligger synnerliga skäl som nu gäller för konventionsflyktingar bör gälla även för krigsvägrare och de facto-flyktingar. Bestämmelserna i 3kap. 4§ utlänningslagen bör ändras i enlighet härmed.
Beträffande asyl för homosexuella (mom. 5) anser jag det orimligt att flyktingar med likartade skyddsbehov behandlas olika. Utlänningslagens flyktingdefinition bör ändras så att även homosexuella som flyr på grund av att de förföljs för sin sexuella läggning omfattas av definitionen. Sverige bör också verka för att Genèvekonventionens flyktingdefinition utvidgas på motsvarande sätt.
Beträffande asyl för att undgå omskärelse (mom. 6) vill jag framhålla att vid FN:s generalförsamling 1990 antogs ett tillägg till Genèvekonventionen som innebar att flyktingstatus skulle kunna grundas även på förföljelse på grund av tillhörighet till annan social grupp än etnisk, religiös eller politisk. Den utbredda stympningen av kvinnor genom omskärelse måste på olika sätt motarbetas och uppmärksammas. Jag anser att de kvinnor som söker asyl för sig själva eller sina små döttrar av rädsla för att omskäras skall räknas in under det nya begreppet annan social grupp och erhålla flyktingstatus.
Beträffande återsändande till första asylland (mom. 7) anser jag att det är en humanitär plikt för Sverige att inte avvisa barnfamiljer till krigsdrabbade områden. Sverige har genom att ansluta sig till FN:s barnkonvention åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barns överlevnad och utveckling.
Beträffande dokumentlöshet (mom. 8) vill jag framhålla att en väsentlig orsak till denna är de intensiva ansträngningarna från västeuropeiska stater att stänga ute asylsökande. Det faktum att enskilda asylsökande tvingas följa anvisningar från människosmugglare att göra sig av med handlingar får enligt min mening inte användas som skäl att avvisa människor med verkliga skyddsbehov. Jag anser vidare att bestämmelsen i utlänningsförordningen om anteckning i resedokument och främlingspass om oklar identitet strider mot Genèvekonventionen och bör upphävas.
Beträffande internationella överenskommelser om flyktingskydd (mom. 11) vill jag kritisera att flyktingpolitiken i de flesta västeuropeiska länder för närvarande präglas av allt större restriktivitet. Jag anser att all harmonisering med de nordiska ländernas och EG:s medlemsstaters flyktingpolitik måste ske i enlighet med de normer som ger de asylsökande det bästa skyddet och att regeringen bör ta kontakt på statsministernivå med regeringarna i de övriga nordiska länderna syftande till ett gemensamt nordiskt initiativ till en alleuropeisk konferens med uppgift att åstadkomma ett konventionsskydd för de facto-flyktingar och krigsvägrare.
Beträffande redovisningen av svenskt deltagande i det västeuropeiska samarbetet (mom. 14) vill jag framhålla att samarbetet till största delen förlagts utanför formella EG-organ för att undvika insyn från EG-parlamentet. Sverige har uttryckt intresse för att delta i detta samarbete och har viktiga internationella kontakter i dessa sammanhang. Jag anser att det från demokratisk synpunkt är mycket angeläget att regeringen ger riksdagen en samlad och fyllig redovisning av Sveriges agerande i denna fråga.
Beträffande visering (mom. 16) vill jag ta mycket starkt avstånd från att visumtvånget används för att hindra människor från att fly från förtryck. Vidare vill jag i fråga om visering för att besöka anhöriga i Sverige framhålla att det inte är olagligt eller omoraliskt att inge en ansökan om permanent uppehållstillstånd medan man vistas i Sverige på besöksvisering. En sådan ansökan bör avgöras på normalt sätt med tillämpning av gällande rätt. Invandrarverkets praxis beträffande visering för bl.a. medborgare i Iran och Bangladesh, nämligen att de själva får göra troligt att syftet med resan till Sverige är besök och inget annat är inte acceptabel. Jag anser att riksdagen bör uttala att de riktlinjer för besöksvisering som anges i proposition 1983/84:144 alltjämt gäller. Besöksvisering bör beviljas om det inte framstår som uppenbart att avsikten med besöket är en annan, och i övriga fall bör besöksvisering beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med besöket är en annan än den uppgivna.
Beträffande asylnämnder (mom. 18) vill jag hänvisa till att stark kritik under lång tid har framförts mot handläggningen av tillståndsfrågor hos invandrarverket och polismyndigheter. Jag anser därför att det nu bör inrättas asylnämnder i de fyra regionerna som första prövningsinstans. Klara fall och rutinärenden kan även i fortsättningen skötas av invandrarverket eller annan utsedd myndighet, medan ärenden där det finns oklarheter eller gäller utformningen av praxis bör handläggas av en asylnämnd.
Beträffande förnyad ansökan om uppehållstillstånd (mom. 19) anser jag att invandrarverkets praxis när det gäller bedömningen av humanitära skäl för prövning av en sådan ansökan utmärks av utomordentlig hårdhet. Ordalydelsen i 2kap. 5§ andra stycket utlänningslagen bör därför ändras till att gälla då "det annars finns starka humanitära skäl".
Beträffande förtroendeläkarinstitutet (mom. 20) anser jag att det nuvarande systemet bör avvecklas.
Beträffande muntlig handläggning (mom. 21) vill jag peka på att invandrarverket nästan alltid avslår yrkanden om sådan handläggning. Detta är inte acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt, och jag anser att rätten till muntlig handläggning hos invandrarverket bör göras ovillkorlig både hos invandrarverket och hos utlänningsnämnden.
Beträffande utredning om barns asylskäl (mom. 22) vill jag anföra att, trots uttalanden i förarbetena till 1989 års utlänningslag och bestämmelsen i barnkonventionen artikel 12, barn nästan aldrig hörs i asylprocessen. Regeringen bör därför ge invandrarverket i uppdrag att åstadkomma sådana handläggningsrutiner att barns egna skäl i asylärenden alltid utreds.
Beträffande beslutsmotivering (mom. 23) anser jag att invandrarverkets beslutsmotiveringar trots ändringarna i sekretesslagen i samband med 1989 års utlänningslag fortfarande är mycket knapphändiga. Detta gör det omöjligt att bedöma grunderna för ett avvisningsbeslut och är en avgörande brist från rättssäkerhetssynpunkt. Jag anser därför att regeringen bör överväga vilka åtgärder i form av författningsändringar eller annat som kan behöva vidtas för att invandrarverket skall motivera sina beslut i asylärenden tydligt.
Beträffande advokatjour (mom. 24) anser jag att inrättande av en sådan jour för asylärenden där avvisning med omedelbar verkställighet är aktuell vore av stor betydelse för att höja rättssäkerheten. Diskussioner om inrättandet av en sådan jourverksamhet har förts under relativt lång tid mellan invandrarverket och Sveriges advokatsamfund. Bl.a. har diskuterats en försöksverksamhet med en sådan jourverksamhet vid utredningsslussen i Carlslund. Regeringen bör ge invandrarverket i uppdrag att snarast inleda en sådan försöksverksamhet.
Beträffande åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism (mom.32) och lagstiftning mot organiserad rasism (mom. 34) anser jag dels att det i dag, samtidigt som det finns tydliga tendenser till en ökad främlingsfientlighet bland ungdomar, är ungdomar som går i främsta ledet i den antirasistiska kampen och att därför antirasistiska organisationer bör beviljas medel ur anslaget mot främlingsfientlighet och rasism, dels att det krävs åtgärder som syftar till att öka informationen till det svenska folket om invandringens historiska orsaker, klassmässiga aspekter och inte minst samhällsekonomiska effekter, dels att Sverige genom att ha underlåtit att lagstifta mot rasistiska organisationer inte kan anses ha uppfyllt FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Beträffande invandrarverkets roll (mom. 37) vill jag framhålla att det är en väsentlig skillnad mellan hur verkets arbete skall bedrivas enligt verksamhetsplaner och hur arbetet bedrivs i verkligheten. Ett långt, mödosamt och tålmodigt uppbyggnadsarbete vad gäller invandrarpolitiken håller på att raseras, samtidigt som alarmerande rapporter talar om ökad brottslighet bland invandrarungdomar och utländska medborgare och om invandrarungdomars och andra generationens invandrares ökade andel bland personer med psykiska och psykosomatiska problem. Ansvaret för invandrarpolitiska åtgärder bör enligt min mening ligga där frågorna primärt behandlas och inte på ett särskilt statligt verk, och en utredning bör göras om arbetsfördelningen mellan olika departement och statens invandrarverk. Jag anser också att en fortsatt decentralisering av invandrarverkets ansvarsområden är nödvändig och att hela ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor bör överföras till de olika sakdepartementen, och att en utredning bör tillsättas med uppgift att lämna förslag om en partiell eller total avveckling av invandrarverket. Vidare anser jag att utlännings- och medborgarskapslagstiftningen bör överföras till utrikesdepartementets ansvarsområde, vilket bör medföra att det blir en säkrare bedömning i frågor om den politiska situationen i olika länder och i bedömningar om brott mot mänskliga rättigheter, barnkonventionen och andra internationella konventioner.
Beträffande praxissammanställning (mom. 38) anser jag att den sammanställning som invandrarverket hittills publicerat är helt otillräcklig för att tillgodose de syften som uttalades i prop. 1983/84:144, dvs. att ge ledning och information om lagstiftningens tillämpning till de asylsökande, deras ombud och till massmedia och allmänheten. Jag anser därför att invandrarverket bör ges i uppdrag att publicera en utförlig praxisredovisning.
Beträffande ansvaret för flyktingförläggningar (mom. 43) anser jag att de kommuner som tar emot flyktingar med uppehållstillstånd har byggt upp en fungerande organisation och därför skulle kunna ta emot även asylsökande under utredningstiden. Fördelarna med detta är bl.a. att besluten kommer närmare kommunens invånare, insynen i verksamheten blir bättre, medverkan av ortens frivilligorganisationer kan stärkas och tillfälliga arbetsmöjligheter eller meningsfulla sysselsättningar kan organiseras samtidigt som rationaliseringsvinster skulle kunna skapas. Möjligheterna för kommunerna att mot ekonomisk ersättning även sköta förläggningsverksamheten under de asylsökandes utredningstid bör därför skyndsamt utredas.
Beträffande hemförsäkring för asylsökande (mom. 44) vill jag framhålla att asylsökande ofta befinner sig i en mycket svår situation när de anländer till Sverige. Det är inte rimligt att de själva skall lösa frågan om försäkring för sin egendom. Normen för asylbidrag är fastställd utan hänsyn till kostnader för hemförsäkring. Den lämpligaste lösningen är enligt min uppfattning att invandrarverket tecknar en kollektiv försäkring för alla asylsökande.
Beträffande hälso- och sjukvård (mom. 45) vill jag framhålla att sjukvården på förläggningarna är av ojämn kvalitet. Möjligheterna för flyktingbarn som hamnar i svåra kriser under väntetiden är små eller obefintliga. Flyktingar är ofta att jämställa med katastrofoffer. Det första mottagandet är av avgörande vikt, och eftersom det är svårt att reparera misstag som begås då, bör nyanlända flyktingar få den bästa sjukvård vi kan frambringa.
Beträffande tortyrskador (mom. 46) anser jag det nödvändigt att medel anslås för ett centrum på nationell nivå för diagnostisering och dokumentation av tortyrskador, förslagsvis med anknytning till Karolinska sjukhuset och invandrarverkets utredningsslussar. För ändamålet bör anslås 25 milj.kr.
Beträffande stöd till invandrarorganisationer m.m. (mom.47) anser jag att regeringen bör lägga fram förslag till åtgärder för att starta ett socialt stödprojekt för invandrarungdom. Resurser för ett sådant projekt bör ställas till kommunernas förfogande. Projektet bör organiseras så att invandrare anställs för att arbeta inom sin egen nations- och språkgrupp. Arbetet bör bygga på uppsökande verksamhet men bör ges en fast bas i form av lokalutrymmen i invandrartäta bostadsområden. Stor frihet bör också gälla verksamhetens konkreta utformning för att den skall kunna anpassas till skilda förhållanden. Vidare anser jag att invandrarorganisationerna med tillräckligt stöd från det svenska samhället kan göra viktiga insatser för barn, ungdomar och kvinnor i de egna grupperna och att de områden som anslagsmässigt bör prioriteras inom invandrarpolitiken bl.a. är stödet till invandrarorganisationernas kulturella verksamhet, stöd till verksamhet bland invandrarkvinnor och stöd till vissa avgränsade projekt.
Beträffande stöd till återvandrare (mom. 49) anser jag det viktigt att svenska frivilligorganisationer ges ekonomiska förutsättningar att lämna rådgivning och stöd åt flyktingar som planerar att återvandra. 1milj.kr. bör anslås till detta ändamål. Därutöver bör anslås förslagsvis 0,5milj.kr. per år under en treårsperiod för att stödja den verksamhet som återvandrare i Chile organiserat i Santiago och Valparaiso och som syftar till hjälp till självhjälp för återvandrare.
Beträffande överföring av flyktingar m.m. (mom. 52) anser jag att flyktingkvoten bör ökas till 3000 personer och att ytterligare 4milj.kr. bör anslås till ändamålet för budgetåret 1992/93.
Beträffande särskild flyktingkvot (mom. 53) vill jag framhålla att levnadsvillkoren i de tre lägren för kurdiska flyktingar i Turkiet stadigt har försämrats, bl.a. vad gäller matransoner och sjukvård, och att dödligheten bland barnen är hög. Med hänvisning till det beslut som riksdagen fattade under våren 1991 att tillfälligt öka flyktingkvoten med 1250 personer, i första hand kurder från Irak, anser jag att en ny uttagningsdelegation bör sändas till lägren i Turkiet för att ta ut särskilt hjälpbehövande -- barn, gamla, sjuka och handikappade.
Beträffande svenskundervisning m.m. (mom. 56) anser jag det nödvändigt att samhället tillhandahåller svenskundervisning, yrkesutbildning och lämplig praktik på sådana ekonomiska villkor att var och en kan delta och att kvalifikationer, förvärvade i Sverige eller utomlands, skall accepteras av arbetsgivare utifrån kvalifikationernas faktiska värde.
Beträffande statsbidrag till invandrartidningar (mom. 60) anser jag att regeringen bör få i uppdrag att undersöka på vilket sätt man kan förändra reglerna så att den nuvarande monopolsituationen bryts och mångfald och konkurrens skapas och även andra än stiftelsen kan komma i fråga för statsbidrag. Enligt min mening kan då flera bra invandrartidningar produceras för samma kostnad.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 2, 5--8, 11, 14, 16, 18--24, 32, 34, 37, 38, 43--47, 49, 52, 53, 56 och 60 borde ha hemställt:
2. beträffande grunder för flyktingpolitiken m.m. att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena 1 och5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. beträffande asyl för homosexuella att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:L415 yrkande 5 och 1991/92:So292 yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. beträffande asyl för att undgå omskärelse att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf627 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande återsändande till första asylland m.m. att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena 6 och7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. beträffande dokumentlöshet att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena 8 och22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. beträffande internationella överenskommelser om skydd för flyktingar att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande2 och med avslag på motion 1991/92:Sf605 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. beträffande redovisning av svenskt deltagande i västeuropeiskt samarbete att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. beträffande visering att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena 24 och25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. beträffande inrättande av asylnämnder att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf612 yrkande 2 och med anledning av motion 1991/92:Sf628 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. beträffande förnyad ansökan om uppehållstillstånd att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. beträffande förtroendeläkarinstitutet att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. beträffande muntlig handläggning att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. beträffande utredning om barns asylskäl att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. beträffande beslutsmotivering att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. beträffande advokatjour att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
32. beträffande disposition av medel mot främlingsfientlighet m.m. att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So270 yrkande 7 och 1990/91:K247 yrkande 1, och med avslag på motionerna 1991/92:Sf618, 1991/92:Sf623, 1991/92:Sf628 yrkandena 4, 5 och 7 och 1990/91:K247 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. beträffande lagstiftning mot organiserad rasism att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf606 yrkande3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. beträffande invandrarverkets roll m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf612 yrkandena 3 och 5 och 1991/92:Sf629 yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
38. beträffande praxissammanställning att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
43. beträffande ansvaret för flyktingförläggningar att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf612 yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
44. beträffande hemförsäkring för asylsökande att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande27 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
45. beträffande hälso- och sjukvård att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
46. beträffande tortyrskador att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande28 dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels till ett nytt anslag Åtgärder för diagnostisering och behandling av tortyrskadade asylsökande anvisar ett reservationsanslag på 25000000 kr.,
47. beträffande stöd till invandrarorganisationer m.m. att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf629 yrkandena 2 och3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
49. beträffande stödprojekt för återvandrare att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande30 dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels till ett nytt anslag Stödprojekt för återvandrare anvisar ett reservationsanslag på 1500000 kr.,
52. beträffande medelsanvisning till överföring av flyktingar m.m. att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:100 och med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande 26 dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels till Överföring av flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 26500000 kr.,
53. beträffande särskild flyktingkvot att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
56. beträffande svenskundervisning m.m. att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf629 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
60. beträffande regler om statsbidrag till invandrartidningar att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf612 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Bilaga
Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om främlingsfientlighet och rasism
Tisdagen den 25 februari 1992
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1. I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen.
Avd. 1
Forskningsrön om etniska relationer och etniska konflikter i Sverige
Ordföranden: Mina damer och herrar! Jag ber att få hälsa er alla hjärtligt välkomna hit. Det gäller såväl våra inledande talare som övriga deltagare.
Frågor om flyktingfientlighet och rasism har, tyvärr, blivit allt vanligare i vårt land. Det är därför ganska naturligt att det utskott som handlägger flykting- och invandrarfrågorna anordnar en offentlig utskottsutfrågning i detta mycket angelägna ärende.
Tonvikten kommer att ligga på forskning och erfarenheter av invandrarnas situation när de kommer till vårt land. Tidigare har vi kanske mest handlagt asylfrågor. Men det är minst lika viktigt att vi vet hur invandrarna behandlas och hur de har det när de väl kommit till Sverige.
Planeringen för den här dagen är sådan att utfrågningen har delats upp på tre olika avsnitt -- avdelningarna 1, 2 och 3.
Den första avdelningen gäller forskningsrön, etniska relationer och etniska konflikter i Sverige. Den andra avdelningen handlar om hur rasism och rasistiska organisationer skall motverkas. På eftermiddagen tas den tredje avdelningen upp, som handlar om hur olika invandrargrupper upplever sin situation och om vad som kan göras för att motsättningar skall kunna undvikas.
Efter första passet har vi 15 minuters rast. Då får ni tillfälle att t.ex. leta upp en kaffeautomat eller besöka riksdagens kafé. Lunchpaus blir det mellan kl. 12.30 och kl. 13.30. Utfrågningen beräknas vara avslutad omkring kl. 15.00.
Hela utfrågningen kommer att dokumenteras. Hela dagen har vi stenografer med oss här. Jag ber att få hälsa nu sittande stenograf välkommen hit. Stenograferna vill gärna ha manus om sådant finns. Men de är vana vid att uppta de mest skilda anföranden i detta hus.
Utskriften kommer efter tryckning att bifogas till det betänkande som socialförsäkringsutskottet avger i flykting- och invandrarfrågorna under vårsessionen.
Vid min sida har jag vice ordföranden Doris Håvik och kanslichefen Siv Helmer, som förhoppningsvis ser när ni har frågor på hjärtat. Jag återkommer senare till den saken.
Så ber jag att särskilt få välkomna Charles Westin från centrum för invandrarforskning vid Stockholms universitet samt Karin Edenhammar och Benny Marcel från Rädda barnen. Jag vet att ni gärna vill uppträda tillsammans. Charles Westin får först ordet för ett inledande anförande. Våra inledningstalare kommer att ha 10--15-minutersanföranden. Därefter blir det tillfälle att ställa frågor. Var så god, Charles Westin!
Charles Westin: Jag skall prata litet grand om forskningsrön rörande etniska relationer och etniska konflikter i Sverige -- ett ämne som under väldigt många år har varit centralt just när det gäller forskningen kring invandringen i Sverige.
Jag går tillbaka i historien, till slutet av 60-talet då invandrarutredningen tillsattes. En central fråga bland många andra var just frågan om relationerna mellan svenskar och invandrare. Fanns det en risk i Sverige för att sådana motsättningar skulle uppstå mellan värdbefolkningen, dvs. svenskarna, och invandrarna som kunnat noteras i vissa andra invandringsländer? I färskt minne fanns kravallerna, problemen och motsättningarna i de svartas ghetton i USA:s storstäder.
En undersökning som invandrarutredningen lät göra gällde en studie av svenska folkets attityder och inställning till invandrare. Denna undersökning gjordes 1969. Några år senare rapporterades den av Arne Trankell, som var professor vid pedagogiska institutionen. Av den här undersökningen framgick att människor med låg utbildning och folk med liten erfarenhet av utlandsresor eller personer tillhörande arbetarklassen och äldre personer hade en mera negativ inställning till invandrarna än vad välutbildade och välbärgade personer med erfarenhet av utlandsresor och med många kontakter med invandrare hade.
Om vi går framåt i tiden, fram till slutet av 70-talet, finner vi att återkommande frågor i samhället rörde just relationerna mellan svenskar och invandrare. Det fanns rapporter om att invandrare diskriminerades. I Södertälje förekom slagsmål med svenska och assyriska ungdomar inblandade. I den vevan tillsattes diskrimineringsutredningen, som gjorde flera olika undersökningar just för att studera förekomsten av diskriminering. Dessutom förekom ett arbete rörande lagstiftningen på det här området. Bl.a. genomfördes en ny attitydundersökning med delvis samma frågor. Tvärtemot vad alla väntade sig visade den undersökningen att inställningen till invandrare hade blivit avsevärt mycket positivare. Det var en väldigt stor överraskning, därför att man i samhället -- bland opinionsbildare, hos massmedia och hos myndigheter -- nog var ganska säker på att inställningen skulle ha blivit negativare, att relationerna skulle ha försämrats.
När de här resultaten presenterades vid en presskonferens trodde journalisterna inte på resultaten. Inte heller rapporterade journalisterna särskilt mycket om resultaten. På något sätt saknades intresset.
Litet senare, i mitten av 80-talet, dök ånyo uppfattningen upp att rasismen var på framväxt i Sverige, att motsättningarna ökade och att det fanns en mängd tecken på att problemen hade tilltagit i fråga om relationerna mellan svenskar och invandrare.
1987 gjordes också en undersökning, finansierad av delegationen för invandrarforskning vid arbetsmarknadsdepartementet och invandrarverket. Den undersökningen visade att inställningen till invandrare inte hade försämrats hos svenska folket. Tvärtom var inställningen i stora drag ganska välvillig. Förbättringen var inte lika påtaglig, stor, som vid vår mätning 1981. Å andra sidan var perioden mellan mätningarna kortare.
Vad den undersökning som gjordes 1987 visade var förskjutningar hos befolkningen. Yngre personer stod nämligen för en något negativare inställning än tidigare. Det var en obehaglig upptäckt och en riskfaktor. Ytterligare en kommission, kommissionen mot främlingsfientlighet och rasism, tyckte att det var viktigt att följa upp detta och att studera litet närmare just den svenska ungdomens inställning i invandrarfrågorna. Av den anledningen genomfördes en undersökning 1990 under ledning av Anders Lange och mig. Första rapporten från denna kommer nästa vecka. En del resultat har redan presenterats i en artikel och har alltså figurerat i pressen. Den här undersökningen, med delvis samma frågor och som därmed möjliggör jämförelser med tidigare undersökningar, visar väldigt tydligt beträffande frågor som rör mottagandet av flyktingar och invandring till samhället samt vissa frågor som gäller aktuella debatter -- invandrares brottslighet och bostadsfrågorna exempelvis -- att svarande i åldern 16--21 år har en avsevärt mera negativ inställning än tidigare undersökningar visat att ungdomar har.
Det råder nog inget tvivel om att det har skett en förskjutning, en förändring, bland ungdomarna. Det handlar då inte främst om att människor har ändrat åsikter, utan det handlar mera om att nytillkomna ungdomsgrupper, nya ungdomsväljare -- för att använda politiska termer -- har andra synpunkter i dessa frågor än de har som är litet äldre.
Vad beror då detta på? Vi är ganska så övertygade om att det inte beror på mätproblem eller mätfel. Dessa kan svara för en del av förändringen, men inte för hela förändringen. Det handlar faktiskt om en ganska stor förändring just när det gäller invandringen.
Jag skall fatta mig kort men vill ändå framhålla att jag tror att man måste syna de här resultaten litet närmare. Väldigt klart är att det är unga pojkar som står för den här förändringen. Unga flickor däremot uttrycker sig inte negativt. Det är alltså pojkar, unga män, som står för den här förändringen. Det är något nytt jämfört med tidigare undersökningar där vi inte har noterat könsskillnader. Vad beror detta på? Själv tror jag att det finns väldigt många orsaker. Det är svårt att peka ut en faktor som i sig förklarar allt.
Självfallet måste väl ungdomsfrågorna sättas i centrum. Under den senaste tiden har det ju varit en konjunkturnedgång, arbetslöshet osv. Så var det inte 1990, i varje fall inte i samma utsträckning som nu. Jag menar ändå att ungdomsfrågorna måste stå i centrum av debatten. På något sätt har nämligen dessa frågor hamnat i bakvatten. Ungdomar drabbas kanske av arbetslöshet i större utsträckning än medelålders människor gör osv. Ungdomarna konkurrerar dessutom faktiskt med nyanlända flyktingar och invandrare om jobb, bostäder och vissa andra knappa resurser. Det här finns med någonstans i bakgrunden. Jag tror att det är viktigt att ungdomsfrågorna kommer mera i politikens centrum, om detta är möjligt.
Just när det gäller pojkar tror jag att vi också måste vara medvetna om vilka åldrar det är fråga om, dvs. de övre tonåren. Det kan gälla unga killar i 20-årsåldern. Här handlar det också om konkurrensen om tillgängliga flickor. Vi kan inte bortse från aspekten att svenska pojkar konkurrerar med invandrarpojkar om tillgängliga flickor. I huvudsak är det då fråga om svenska och finska flickor. Men det kan också gälla nordiska flickor. Jag säger inte att detta är hela förklaringen. Det är dock en sak som måste tas med i beräkningen.
Sedan finns det, naturligtvis, en rad andra saker, såsom ungdomskulturen osv., som vi bör titta mera på, diskutera och vara vaksamma på. Vi bör vara öppna för det som finns i fråga om dagens ungdomskultur. Om man tänker efter finns det faktiskt rätt mycket våld i det avseendet. Jag tror att allt detta måste ses i relation till läktarvåldet, fotbollsvåldet etc. Det här är en bit av dagens ungdomskultur. Naturligtvis är det kanske bara en ytterst liten minoritet som ägnar sig åt dessa saker. Självfallet är ju en majoritet av ungdomarna både solidariska och välanpassade. En majoritet tar alltså avstånd från nämnda företeelser. Men det finns ändå en minoritet som kanske så att säga anger tonläget i olika sammanhang. I populärkulturen samt i videofilmer och andra filmer förekommer, dess värre, mycket våld i dag.
Jag påstår dock inte att det våld som finns där är orsaken till de negativa attityderna. Man måste nämligen sätta in det här i ett större sammanhang.
Av nämnda undersökning framgår också att ungdomar som ägnar sig mycket åt videotittande -- särskilt gäller det då den typ av actionfilmer, karatefilmer o.d. som innehåller mycket våld -- utan någon som helst jämförelse visar upp de mest negativa attityderna till invandrarna. Men det går naturligtvis inte att säga vad som är orsak till vad. Allt detta ingår i ett sammanhang.
Sedan är det självfallet oerhört viktigt hur samhället och opinionsbildare tolkar det hela och vilka budskap samhället ger när det gäller inställningen till invandrare. Jag tänker då på hur vi behandlar flyktingar och hur vi ser på dem.
Unga människor är mera lyhörda för förändringar, mode och gångbara attityder. De håller ju på att skaffa sig en vuxenidentitet med allt vad det innebär av grundläggande värderingar, politiska ställningstaganden etc.
Därför är det viktigt att opinionsbildarna -- regering, riksdag och myndigheter är oerhört centrala opinionsbildare -- måste vara väldigt klara över vilka normer som gäller i samhället. Det handlar om vilka budskap det är som utgår från samhällets topp. Normer måste fastställas som säger hur vi behandlar människor i vårt samhälle. Om det finns minsta tvekan i det avseendet kan det, tror jag, få olyckliga konsekvenser. I något sammanhang har jag nämnt att beslutet i december 1989 om att begränsa flyktinginvandringen var olyckligt. Det var inte själva budskapet som det var fel på -- förmodligen var det som gjordes helt nödvändigt i då rådande situation. Däremot handlar det om det sätt på vilket det hela presenterades.
Mot bakgrund av de uttalanden som förekom i samband med folkomröstningen i Sjöbo något år tidigare rådde en sorts oklarhet. Det var ett slags dubbla budskap. Jag tror att det var olyckligt. Naturligtvis har det utnyttjats av de krafter i samhället som vill verka mot invandrare och flyktingar.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag gärna svarar på eventuella frågor.
Benny Marcel: Vi från Rädda barnen som är med här i dag är förstås glada över att vi får delta i den här utfrågningen om en så viktig fråga som den om främlingsfientlighet och rasism.
Vi tänkte också dela med oss av våra erfarenheter och funderingar kring den här frågan. Vi börjar med att citera Gunnar Alsmark, fil.dr i etnologi vid Lunds universitet:
Någon har sagt att Sverige är ett litet land med plats för bara en åsikt åt gången. Det är fyndigt och elakt men inte helt sant. Två åsikter skall det vara -- en för och en emot. Åtminstone tycks det vara så när det gäller vår inställning till invandrare och flyktingar. Ämnet har på något märkligt sätt polariserat det svenska folket. Antingen är man för eller så är man emot. En sådan syn skapar lätt ett vi och de, ett de rättrogna kontra de förtappade. Men om allt tal om tolerans och förståelse skall nå högre än retorikens förnumstiga nivå är det viktigt att i stället fråga sig: I vilka sammanhang och på vilket sätt är jag en med- eller motmänniska?
Gunnar Alsmark menar att motsättningarna snarare finns inom oss än mellan olika människor.
Så ytterligare ett citat från en annan bok som kom ut för några år sedan och som har titeln Blandsverige:
Hoppas man att 20 års massiv invandring av utländska arbetare och flyktingar från jordens alla hörn skall upplevas som något enbart positivt då blir man säkert besviken. Har man däremot en mera realistisk förväntan på svenskarnas bemötande av främlingar så blir bilden inte lika mörk. Visst finns det fientlighet, förföljelse, kyla och ointresse, det är dokumenterat. Men om man vill så kan man ju också se svenskar och invandrare mötas i en mängd olika sammanhang under vänskapliga former, på arbetsplatser, daghem, i skolor, på idrottsplatser, i föreningar. Men det är inte Sörgårdar -- svenskarna är inte världens hjärtligaste och spontant gästfriaste folk. Men vi har hamnat i ett "blandland" på kort tid och utan större träning i att i social samvaro hantera stora kulturella skillnader.
Vad vi kortfattat vill försöka förmedla här är detta med att våga möta människan och barnet, som är i fokus för oss. Det etniska mötet väljer vi att kalla detta möte. Det gäller att kreativt kunna använda den historia och berättelse som växer fram vid det mötet.
I arbetet för barn från olika kulturer är det nödvändigt att ständigt jämföra och utbyta erfarenheter. Endast då en dialog kommit till stånd kan vi i egentlig mening säga att vi börjar förstå vår medmänniskas situation. Ibland är det svårt att se varats villkor för ett barn med flyktingbakgrund. Ändå måste vi fråga oss om verkligheten för ett barn är vad vi tycker oss se. I vår iver att hjälpa och stödja samt förstå ett barns verklighet och behov identifierar vi oss ofta i låsta och färdiga program.
Genom ett alltför ensidigt synsätt finns dock risken att vi hindrar barnets och våra egna möjligheter till det oväntade mötet -- det som är paradoxalt, oregelmässigt, riskfyllt, improviserat och unikt. Det etniska mötet kan också visa oss vägen till barnets eget liv. Först då, tror vi, kan vi få en ny kunskap som leder människan framåt.
Karin Edenhammar: Benny och jag representerar inte forskningen. Snarare representerar vi opinionsbildning. Det är dock viktigt för oss att utgå från forskning. Vår uppgift är ju i viss mån att försöka ta del av forskningen, att göra den begriplig och att föra ut den till dem som möter barnen. Det är ju våra barn som möter de allra flesta människor som har en annan etnisk bakgrund än den vi själva har. Vi vuxna möter ju inte dessa människor. Hur många av er här gör det dagligen? Ungarna på dagis och i skolan gör det däremot.
Därför skulle jag vilja fokusera på barnen. Det gäller således min yrkeskunskap, eftersom jag är psykolog med intresse för förutsättningarna för barns utveckling i tidiga år.
Jag skulle också vilja säga något om Charles Westins undersökning. Jag har kontakt med en psykolog i Bergen som nyligen har gjort en enkätundersökning bland ungdomar på högstadiet och gymnasiet. Enkätundersökningen omfattar 1000 ungdomar i Bergen. De resultat som framkommit stämmer synnerligen väl överens med vad Charles här har redovisat. Man kan alltså se en ökad främlingsfientlighet bland de unga. Vidare framgår skillnader mellan pojkars och flickors syn på kamrater som kommer från andra kulturer.
Fördomar grundas tidigt i en människas liv. Vi har hitintills talat om ungdomarna. Men de värderingar som vi bär med oss har vi fått tidigt i livet. Och vad är det då som påverkar våra värderingar, vår personlighetsutveckling? Det finns en känd psykolog i Danmark som heter Steen Larsen. Han säger: Ett barn föds som ett halvfabrikat. Kulturen och de sociala omständigheterna gör resten.
Hur vi möter våra barn till vardags är erhört viktigt. Hur vi formar barnomsorg och möjligheter för föräldrar att vara med sina barn och hur vi formar skolan samt den utbildning och information som vi ger de människor som möter barnen är det viktiga. Beslut som fattas i det här huset har oerhört stor betydelse för den status, det värde, som vi ger barnen.
Synen på barn har förändrats under de senaste tio åren. Vi vet nu mycket mer om hur barn utvecklas. Dessutom vet vi att de första åren är av stor betydelse.
Hur fördomar utvecklas har också med barns mentala och känslomässiga utveckling att göra. Förskolebarnet är av sig självt så att säga fördomsfullt, och då i den bemärkelsen att det befinner sig på en utvecklingsnivå som gör att det inte kan tänka flexibelt. Barnet ställer konkreta frågor och gör konkreta påståenden: Varför är den svart? Varför har den inga ben? Den sortens frågor ställer barn till oss. Vi måste möta de här frågorna på samma konkreta och respektfulla sätt. Vi får inte moralisera över att barn ser på andra människor på det här sättet.
Barn som är i sjuårsåldern eller litet äldre börjar kunna tänka flexibelt. De kan göra bedömningar och skilja mellan det yttre och det inre -- dvs. de kan börja ha en medkänsla för andra människor och leva sig in i hur andra människor har det. De kan alltså se mera till de inre likheterna än till de yttre olikheterna. Vi måste uppmuntra barnen att ha denna flexibilitet i sitt tänkande, så att de märker att människor kan se olika ut och att de kan bete sig olika. Men på många sätt är vi lika och har samma behov och rättigheter.
Detta har vi stöd för i FN:s konvention om barnets rättigheter, som verkligen försöker lyfta fram barnets bästa och barnets rätt att inte bli diskriminerat.
Vi skulle kunna tala mycket om konventionen och dess betydelse. Men jag tror inte att det finns tid för den just nu.
Avslutningsvis skulle jag vilja fokusera debatten till det som kallas för: godhetsutvecklingen. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att vi uppmärksammar de övergrepp och kränkningar som förekommit när det gäller människor som kommit till Sverige och som har en annan bakgrund än vi. Vi måste göra manifestationer och "statements" och visa att vi tar avstånd från det som händer. Men, vi måste också fundera på om det går att uppfostra människor till godhet. Skall vi alltså inte försöka fundera också på detta med godhetsfostran?
På samma sätt som barn föds med möjligheter att utveckla fördomar, på samma sätt har vi möjligheter att utveckla godhet och empati för andra människor. Men det behövs stöd för detta. Det är ingenting som går av sig självt. Barnen behöver stödjas i utvecklingen av inlevelseförmågan och i förmågan att utveckla vänskap mellan barn. Hur mycket uppskattar vi och bekräftar barns vänskap? Jag tycker att det är litet. De behöver förmågan att kunna bli vän med och förstå andra.
Om man är vän med en människa från en annan kultur, betraktar man inte denna person som någon som är främmande, utan man betraktar denna person som en människa. Det yttre spelar inte så stor roll.
Det borde kanske vara en offentlig utfrågning om hur godhetsutveckling och empatiutveckling ser ut.
Ordföranden: Tack för det. Det kanske kan bli föremål för nästa utfrågning.
Benny Marcel: Jag skulle vilja förstärka vad Karin Edenhammar sade med en kort illustration. Jag tänkte att det skulle passa bra att göra denna illustration i detta hus, just för att komma nära verkligheten.
Jag har i några år arbetat med lokalt flyktingmottagande och rest runt i landets alla mindre kommuner där flyktingar har tagits emot. På några av dessa ställen har det funnits liten erfarenhet omkring flyktinginvandring. Det är när man kommer nära människors liv -- precis som Karin Edenhammar beskrev -- som det finns en möjlighet att bemöta dem och ge dem svar.
Godheten och empatin, som är ett ganska nytt forskningsområde, blir tydlig hos barn.
Jag var på en liten ort i Dalarna. Spaltkilometrar hade skrivits i press om allt förfärligt som skulle hända, t.ex. brottslighet och vad som kunde hända flickorna osv. Det här var en "smitta". Jag tänkte att det var tur att dessa flyktingar inte kunde förstå vad som skrevs i tidningarna i denna kommun.
Där skulle ske samlingar och manifestationer, och alla hade de förstås goda intentioner. Där fanns representanter från frivilligorganisationer, kommunen och kyrkan. Alla skulle tala om den stora flyktinginvandringen. I själva verket var det tre personer som skulle komma till orten.
Där fanns också en representant från högstadiet. Han hette Erik. Han frågade spontant och på sitt sätt: "Är det du som skall hålla i negerinformationen?" Det sades på brett dalmål.
Jag kände att ett sådant argument går att bemöta. Det är inte fråga om en fördom, utan det är något som det går att svara på. Vad som är svårt är att tränga in i människors sätt att försvara sig genom att säga ja, hålla med, och vara rörande ense i en fråga, för att sedan i själva verket göra ett helt annat ställningstagande, privat.
Vi måste privat och kollektivt göra ett starkt ställningstagande. Det är lika viktigt att stödja vänskap mellan människor som att avslöja rasism och främlingsfientlighet.
Ordföranden: Inledningen har förvisso innehållit många tänkvärda saker. Jag är övertygad om att här finns många frågor och tyckanden.
Maud Björnemalm (s): Jag skulle vilja ställa en fråga till Charles Westin. Du sade att det omkring 1981 hade skett en förskjutning av uppfattningen. Förskjutningen har hela tiden förstärkts. Det kunde konstateras 1991. Det var främst bland ungdomarna. Jag uppfattade inte riktigt om ni hade tittat litet närmare på orsakerna till förskjutningen.
Charles Westin: Det var inte fråga om en förskjutning från 1981 utan från 1987, sex år senare. Det gällde en undersökning bland ungdomar. Undersökningen skulle visa på en fördjupad analys av ungdomars attityder, men också försöka finna möjliga förklaringar till varför den nytillkomna ungdomsgenerationen ser mer negativt på invandringen än tidigare generationer.
Karin Israelsson (c): Beskedet om forskningen var intressant. Det gällde även sammanställningen från Rädda barnen. Går det att tro att nästa generation skall bli litet mera tolerant, som har vuxit upp med dessa täta kontakter med människor som ser annorlunda ut? Finns det något hopp för framtiden?
Finns det någon skillnad mellan ungdomar i små kommuner och stora kommuner? Varierar inställningen, eller är den lika över hela landet?
Charles Westin: Jag kan svara på en del av frågan.
Jag tror att det finns hopp om att ungdomar även i framtiden kommer att vara positivt inställda. Det handlar om hur vi reagerar på det som har hänt, attentat och attacker mot flyktingförläggningar osv.
Frågor som rör relationer mellan människor -- i det här fallet mellan svenskar och invandrare -- berör grundläggande värderingar. Det handlar om medmänsklighet och solidaritet. Det är viktigt att påverka och nå ungdomen, när det gäller sådana värderingar. När man har nått upp till 20--25-årsåldern och har en negativ uppfattning om andra människor i samhället, t.ex. invandrare, ändrar man inte så lätt uppfattning. Man är inte mottaglig för sakargument. Det hela ligger mycket djupare.
Därför är det viktigt att nå barn och ungdomar i dessa frågor.
Det är viktigt och fint att dessa solidaritetsaktioner har kommit till stånd. Det är också ett sätt för oss i det här samhället att visa att vi inte accepterar negativa, intoleranta uppfattningar om människor som kommer till Sverige.
Där fanns visst någon ytterligare fråga?
Karin Israelsson (c): Den gällde skillnaden mellan små och stora kommuner.
Charles Westin: I den senaste ungdomsundersökningen har vi inte funnit att det finns så stora skillnader. Men det beror på att den är begränsad till fyra kommuner. Tidigare undersökningar visar att det finns en stor skillnad mellan storstäder, större städer och små kommuner på landsbygden. Det måste tillskrivas det faktum att människor som tidigare bodde på landsbygden hade egentligen litet kontakt med Sverige som ett mångkulturellt samhälle, t.ex. med invandrare.
Informationen kommer huvudsakligen från massmedias beskrivningar. Men det utgör en annan fråga som vi kanske kan ta upp i något annat sammanhang. Bilden som förmedlas av massmedia tenderar att fokuseras på negativa händelser som våld och konflikter. Däremot finns det mindre utrymme för positiva händelser, solidaritetsaktioner osv. Massmedias bild ger en negativ förstärkning.
Margit Gennser (m): Charles Westin framförde en hypotes om att mode i hög grad påverkar ungdomarnas attityder. Det gäller då kortsiktiga förändringar. Dessutom sprids ofta modetrender internationellt. Bl.a. har dessa problem funnits i Europa. Har du studerat hur det här har kunnat sprida sig till Sverige? Har du sett efter hur massmedia rapporterar från kontinenten och Storbritannien? Vi såg likadana effekter på 60-talet. Vilka åtgärder som vidtas är beroende av vilka förklaringar som finns till de snabba förändringarna i ungdomsgrupperna. Om modeteorin skulle fungera, stämmer inte riktigt Karin Edenhammars hypotes att det är de första åren i en människas liv som har stor betydelse. Dessutom borde attityder påverkas i hög grad i förskolan. De barn det här gäller har gått på förskolan och varit i daghem. Hur har modetrenden spritt sig?
Charles Westin: Nej, jag har inte tittat på det.
Med mode menar jag att ungdomar är lyhörda för de trender som är aktuella i samhället. De tar åt sig av dessa trender för att kunna bilda sig en egen politisk identitet och vuxenidentitet.
Självfallet finns det andra saker i barndomen och uppväxten och föräldrarnas uppfattning som också måste vägas in. Jag tror inte att dessa saker nödvändigtvis behöver vara motsägande, dvs. vad Karin Edenhammar och vad jag sade.
Berith Eriksson (v): Orsaken till att vi ville höra Karin Edenhammar och Benny Marcel var först och främst med utgångpunkt från de tidningsartiklar vi hade läst om Rädda barnens utredning.
Charles Westin talade också om vad det officiella Sverige gör och som kan ha varit av betydelse.
I tidningsartiklar har man talat om gatubarn i Sverige, om inlåsning av barn och ungdomar. Hur behandlar vi invandrar- och flyktingbarn i Sverige? Behandlar vi dem annorlunda? Vilka signaler ger det till svenska barn och ungdomar?
Vi har en tendens att tala om sådant som inte direkt ligger på vårt bord. Men hur är det med sådant som i allra högsta grad skulle kunna påverkas av oss här i riksdagen?
Hur har t.ex. diskussionerna runt terroristlagen, jakten på kurderna för några år sedan förlöpt, och hur tog svenska människor åt sig av de diskussionerna? Vilka signaler gav dessa diskussioner?
Karin Edenhammar: Jag skulle först vilja kommentera frågorna om förskolan.
Barn har gått i förskola i många år. Men det har varit en ökad tillströmning av människor med en annan etnisk bakgrund. Det är därför viktigt att påpeka att vad som händer med barn och ungdomar under de första åren i deras liv är viktigt. Jag vidhåller att det är betydelsefullt. Det finns förutsättningar att påverka barnen i en positiv riktning.
Massmedia har en benägenhet att lyfta fram alla hemskheter. Manifestationer gjorda av barn för sina kamrater som t.ex. är utvisningshotade väcker inte så stor uppmärksamhet.
Rädda barnen försöker göra analyser och peka på kränkningar av flyktingbarnens rättigheter. Där nämndes en av våra rapporter som handlar om inlåsning av barn. Vi ifrågasätter och motsätter oss i hög utsträckning sådana åtgärder.
Vi prövar att med hjälp av kunskap och opinionsbildning försöka ändra attityder hos både barn och vuxna när det gäller människor med annan etnisk bakgrund än vad vi själva har.
Charles Westin: Bl.a. har vi frågan om utredningen kring mordet på Olof Palme och inriktningen på utredningen till PKK och kurderna. Vid en undersökning av hur svenskar svarade på frågor 1987 om hur lika eller olika de uppfattade ett antal olika namngivna nationaliteter och etniska grupper, hamnade kurderna helt klart längst ner på listan tillsammans med iranier. Det här går inte att bevisa, men det finns mycket som talar för att den negativa uppmärksamheten kring kurderna som folkgrupp i samband med polisutredningen har lett till en negativ bild av dem. Det är ganska säkert.
Iranierna var en nytillkommen flyktinggrupp. Det var mycket uppmärksamhet i massmedia om ayatolla Khomeini. Jag har inte riktigt tidsperspektivet klart om även dödsdomen mot Rushdie kunde spela någon roll. Den islamiska fundamentalismen sågs som något främmande för Sverige. Man var rädd att den förekom bland iranska invandrare i Sverige.
De signaler och budskap som kommer från statsmakterna är viktiga. Ett beslut i ett avseende kan utgöra signaler och budskap som kan uppfattas på andra sätt av andra grupper i samhället.
Berith Eriksson (v): Jag har en följdfråga angående flyktingbarn.
Vi har i olika sammanhang fått upplysningar om i vilken utsträckning flyktingbarn låses in. Har ni funnit att invandrarbarn, eller barn med annan etnisk bakgrund, slås ut på ett annat sätt än svenska ungdomar? Jag tänker på det som har stått att läsa om gatubarn i Sverige, nämligen barn med invandrarbakgrund.
Benny Marcel: Det är viktigt att klargöra definitioner när man talar om gatubarn och barn med flyktingbakgrund. Det handlar om två helt olika definitioner. Gatubarn är en olycklig formulering.
En fråga var om barn med flyktingbakgrund eller invandrarbakgrund har en tendens att slås ut. Vi har gjort en longitudinell studie av iranska flyktingbarn i Sverige. Man har följt barnen under fyra år. Forskningen har genomförts vid flyktingcentret i Karlstad. Där finns iranska barn med svåra traumatiska upplevelser av krig. Variabler såsom psykisk hälsa och ohälsa har använts. Det har visat sig att barnen har varit oerhört traumatiserade.
Efter terapier och samtal med barnen och stöd och behandling har dessa svåra trauman kunnat läkas. I stället har tillkommit att barnen känner ett utanförskap. Det är inte ett självvalt utanförskap. De stöts ut och mobbas, och det största problemet för barnen är att de inte har några svenska kamrater eller vänner. De känner sig helt utanför. Där har förskolan och skolan en viktig uppgift. Det rör sig om barn som är mellan fem och åtta år gamla och som har följts under några år. Det är alarmerande att så små barn som har haft så svåra upplevelser av krig och konsekvenserna därav ändå känner att utanförskapet är svårare än det tidigare traumat.
Det krävs kraftfulla åtgärder inom utbildningar av lärare, förskollärare och barnomsorgspersonal, så att de är väl förberedda och har verktygen för att kunna möta en blandkultur.
Ingela Mårtensson (fp): Det var intressant att höra redovisningen av forskningsrönen. Redan i mitten av 80-talet kunde man se en förskjutning av attityderna främst bland pojkar i övre tonåren. Vad har de resultaten lett till? Har några insatser gjorts för att kunna möta en sådan förändring? Nu känner vi oss litet överraskade över allt det som händer omkring oss i dag. Borde inte dessa attityder ha mötts på ett tidigt stadium? Vad ledde resultatet till?
Ni nämnde Luciabeslutet 1989 och folkomröstningen i Sjöbo. Det är händelser som har varit negativa för opinionen angående invandrare och flyktingar. Finns det andra sådana politiska beslut som också har påverkat i negativ riktning? Vad har flyktingmottagandet betytt?
En annan fråga gäller språket. Benny Marcel talade om barnen och deras svårigheter.
Charles Westin: Förändringarna i attityderna bland ungdomar är relativt nytt. Vi märkte en liten tendens till det 1987. Det ledde till att vi gjorde en ny undersökning 1990. Vi märkte en svag tendens bland ungdomar 1987.
Vad detta skall leda till nu kan inte jag svara på. Jag hoppas att det leder till att vi får möjligheter att fortsätta med forskningen. Det är en forskares önskemål att kunna bena ut frågorna djupare.
Det är viktigt att frågorna tas upp på dagordningen i samhället. Ungdomsfrågor behöver inte nödvändigtvis vara kopplade till invandringen. De kanske får en mer central roll i dag.
Vid en historisk återblick finns det en tendens som visar att under 70-talet och fram till 80-talet utvecklades attityderna i en positiv riktning, men det vara bara till en liten grad ett resultat av specifika invandrarpolitiska åtgärder. Jag tror att det var en effekt av den allmänna välfärdsutvecklingen i samhället och hela den politik som har förts under lång tid i vårt samhälle, dvs. solidaritet och demokrati som centrala begrepp. Det har gällt att värna dem som har en svag position i samhället. Det här har varit centrala mål i svensk politik under lång tid. Effekterna av generella åtgärder i positiv riktning kan alltså bli positiva.
Beslut som är mångtydiga kan ha denna negativa riktning, som t.ex. Luciabeslutet och hela debatten omkring Sjöbo. Jag kan inte komma på några andra politiska beslut just nu som har haft den effekten. Den uppmärksamhet som flyktingfrågorna har fått i massmedia och samhället i övrigt har dess värre varit negativa. På lång sikt har det haft en negativ inverkan. Jag kan inte komma på specifika beslut som har fattats i riksdagen eller regeringen som har haft den effekten.
Ingela Mårtensson (fp): Det gällde om flyktingmottagandet har haft någon betydelse.
Charles Westin: Min personliga uppfattning, som inte är baserad på några djupgående studier, är att flyktingmottagandet inte har fungerat som det var tänkt. Antalet flyktingar som kom till Sverige under slutet av 80-talet var mycket större än beräknat. Det har inneburit att det har blivit stockningar och problem.
Skall man leta efter fel, var kanske systemet för tungrott. Intentionerna var nog goda, dvs. att sprida flyktingarna över hela landet. Men det har inte fungerat som det var tänkt, och det har lett till negativa konsekvenser.
Diskussionen i Sjöbo handlade kanske mindre om flyktingar och mera om att de lokala myndigheterna inte gillade styrningen från Stockholm och Norrköping. Det har spelat en roll i många av de orter där sådant lokalt motstånd har funnits.
Jag tror att samma typ av motstånd skulle gälla om vägverket ville dra en stor motortrafikled genom marker som man värnar om lokalt.
Jag tror inte att det ursprungliga motståndet i Sjöbo utgjordes av fientlighet riktad mot flyktingar och invandrare.
Vi skapar rasism genom att vara rädda för rasismen. Det är farligt att använda ordet rasism alltför löst i sådana sammanhang. Vi måste vara försiktiga. Det handlar inte så mycket om rasism som om en rädsla hos människor för det främmande. Massmedia övertolkar lätt sådant i termer av rasism. Det är en olycklig utveckling.
En sak som jag tyckte var fel var att den tidigare invandrarministern, Georg Andersson, för några år sedan talade mycket om rasism. Jag menar att det inte handlade så mycket om rasism. Då fördes rasism in som en term i vår politiska debatt. Jag tror att det var fel. Det finns förvisso rasistiska organisationer och rörelser. Men de har inte så stort stöd bland befolkningen. Låt oss jämföra situationen i Sverige med den i Sydafrika och andra länder där det verkligen finns en etablerad rasistisk diskriminering av olika folkgrupper.
Benny Marcel: Frågan gällde språk. Det är viktigt att inte plocka ut språket ur dess sammanhang.
Gunnar Tingbjörn, lektor i svenska språket vid Göteborgs universitet, utbildar lärare i svenska som andra språk och leder forskningsgruppen SPRINS, (SPRåkutveckling hos INvandrarbarn i Sverige) han menar bl.a. att det som är mest skrämmande just nu när det gäller det som vanligtvis kallas social nedrustning, där varje daghem blir en resultatenhet och varje kommundelsnämnd blir en egen del, är att sådant slår hårt mot de barn som behöver extra stöd. I någon kommundelsnämnd i Göteborg har krävts läkarintyg för att kunna få hemspråksundervisning. Hemspråksundervisning måste betraktas som ett barns rättighet!
Det är viktigt att inte lösgöra språket från den övriga identitetsutvecklingen. Det har skett en revidering av hemspråksundervisningen. Jag vill slå fast att språk är identitet.
Samtidigt har mottagandet av flyktingar och invandrare i Sverige stått modell för andra länder. Det är oerhört viktigt att Sverige är tydligt i agerandet just nu. Det är viktigt att, när man talar om att särart och identitet skall få utvecklas i ett föränderligt europeiskt sammanhang, sätta ljuset på frågor om språk, kultur och identitet.
Pontus Wiklund (kds): Charles Westin beskrev orsaker till att unga män inte så sällan är negativa till invandrare. Jag instämmer gärna i den beskrivningen.
När det gäller svensken i allmänhet finns även där rätt många som vill bromsa invandring och invandrare på olika sätt. Det finns säkert många olika orsaker till det. Men jag vill renodla frågan.
Kan man säga att det huvudsakligen handlar om en rädsla för det annorlunda kulturella beteendet och en svårighet att försvara den egna kulturella traditionen osv.? Eller kan det huvudsakligen vara en fråga om en rädsla för konkurrens om våra resurser och sociala förmåner osv.?
Charles Westin: Det är en intressant fråga. Jag tror inte att det går att renodla den så långt. Jag tror att båda sakerna finns med. Det finns en rädsla för konkurrens om knappa resurser som arbete, bostad osv. Men djupare finns en rädsla för det främmande, och det är högst mänskligt. Vi kallar det främlingsrädsla. Men det behöver inte nödvändigtvis innebära fientlighet. Det är ett slags inbyggt kulturellt program. Människor tillhör en kultur och försöker på olika sätt värna om traditioner, språk osv.
Mycket handlar om föreställningar om den egna kulturen. Samtidigt vet vi att språk och kultur förändras. Vi tar intryck av andra kulturer. Det sker en ständig kulturell utveckling och förändring. Intryck från andra länder och andra folkgrupper som kommer till Sverige påverkar oss.
Arne Trankell som gjorde den första större analysen av svenskars attityder gentemot andra folkgrupper tog upp frågan om uppfattningen om invandraren som ett hot mot den kulturella identiteten och uppfattningen av invandrare som ett hot mot den socio-ekonomiska tryggheten. Jag tycker att den analysen stämmer. Det är fråga om centrala faktorer. Båda finns med i bakgrundsbilden.
Leif Bergdahl (nyd): Charles Westin sade att unga svenska män är betydligt mer negativa än unga kvinnor mot invandrare. Jag håller helt med om det. Jag har haft mycket kontakt med invandrare tack vare min ställning i mitt parti. De ringer och pratar med mig.
Vi kan göra en jämförelse med primater. Unga hannar som försöker tränga in i en ny apflock blir direkt bortmotade. Det blir slagsmål mellan de unga hannarna i flocken. Honorna har ingenting emot att det kommer in unga hannar i flocken. Jag tycker att det är intressant.
Är unga svenska män även mera negativa än svenska kvinnor mot kvinnliga invandrare? Skiljer det sig där? Vilken inställning har svenska flickor mot invandrarflickor?
Charles Westin: Jag vet inte om jag kan svara på alla frågorna. Jag har inte underlag för det.
Först har vi frågan om primater. Visst är vi i en mening primater själva. Men jag tror att det här är mer ett kulturellt än ett biologiskt fenomen.
Hos många av de nytillkomna invandrarna, från t.ex. muslimska länder, är flickorna mer hårt hållna. Föräktenskaplig sexualitet är t.ex. förbjuden enligt lagen. Jag vet inte om det alltid hålls. Flickorna från dessa länder är mer hårt hållna än vad svenska och andra nordiska flickor är. Frågorna ligger mer på det planet än det rent biologiska.
I den senaste undersökningen av ungdomar har vi funnit att svenska flickor är attraherade av invandrarpojkar. De uppfattas som mera direkt på sak, visar känslor tydligare osv.
Jag har inte något underlag för att besvara de andra frågorna.
Karin Edenhammar: Det gällde frågan om pojkar och flickor.
När det gäller inlevelseförmåga finns det undersökningar som visar att flickor tidigare kan utveckla en inlevelseförmåga med andra människor än pojkar. Det har i hög grad med vår traditionella uppfostran att göra.
Pojkar i sexårsåldern vet redan och kan formulera att de skall göra värnplikt. De har redan utvecklat en förmåga att se att det finns vänner och fiender. Flickor har ännu inte i samma utsträckning gjort värnplikt, men pojkar vet att de skall göra det.
I krig identifierar sig flickor med offren, medan pojkarna identifierar sig med soldaterna. Det finns tidiga skillnader mellan pojkar och flickor och vad vi uppmuntrar hos pojkar och flickor.
Vi tar inte riktigt på allvar att hjälpa pojkar att stoppa sina aggressiva impulser. Barn lär sig mycket av vad vi vuxna gör och hur vi förhåller oss. Men det syns inte utanpå hur vi stoppar våra aggressiva impulser. Det är något som vi måste lära ut: Man kan vara förbannad utan att behöva slåss. Det är alltså en fråga om uppfostran.
Vi har gett ut en bok som heter Ansvar och uppror. Vi diskuterar där frågor om inlevelseförmågans utveckling hos barn.
Gunnar Marstorp: Jag vill först ställa en fråga till Charles Westin.
Det är inte bara invandrare som kommer till Sverige. Många svenskar reser utomlands -- särskilt ungdomar. Hur påverkar det inställningen till att leva tillsammans med folk från andra nationer?
Vidare har vi EG-debatten. Finns det något där som skrämmer grupper i Sverige så att de också blir rädda för invandringen?
Jag vill också vända mig till Benny Marcel. Han tog upp ett exempel om tre flyktingar. Det var frågan om inledningsskedet. Det är klart att folk då är spända. Min erfarenhet av många års arbete i församlingar ute i landet är att den nya flyktingmottagningen har varit positiv. De har blivit mötta och folk har lärt känna dem och blivit vänner med dem. Folk har lidit mycket med dem när de sedan skall skickas ut ur landet. Frågorna finns i ett inledningsskede, och därefter kommer medkänslan.
Charles Westin: Den första frågan handlade om svenska ungdomar som reser utomlands. Det är ganska entydigt att ungdomar som är intresserade av att tågluffa eller över huvud taget resa utomlands och skaffa sig erfarenheter har en positivare inställning till andra kulturer och till invandrare. Där finns entydiga resultat sedan lång tid tillbaka.
Den andra frågan som gällde EG kan jag inte besvara. EG-debatten svängde ganska plötsligt för en tid sedan. Jag vet inte vad det har haft för inverkan på opinionen. Det finns mycket i omvärlden som vi måste räkna med. Bl.a. har vi hela situationen i Östeuropa och det kommunistiska systemets avveckling. Det kan leda till ett ökat tryck av invandring till Sverige.
Självfallet kommer trycket från utvecklingsländerna mot hela västvärlden att förbli stort. I vilken mån EG finns med i det sammanhanget vet jag inte.
Benny Marcel: Ja, först finns det ett motstånd, sedan finns det en vilja att mötas. Det var precis vad som hände i det här specifika fallet jag presenterade tidigare. Året efter stod det spaltkilometrar i samma lokalpress om att ingen fick ta flyktingarna från dem då de var utvisningshotade. Det var den här pojkens och hans klasskamraters agerande som gjorde att familjen så småningom fick stanna. Men det här var under den tid människor som ännu inte hade färdiga uppehållstillstånd placerades ut i kommuner.
Christina Rogestam: Jag tänkte inte ta upp en debatt om flyktingmottagande, väntetider osv. Det brukar jag ha tillfälle att informera utskottet om i andra sammanhang. Men vi har en något annan erfarenhet än den Charles Westin har redovisat.
Jag vill använda några minuter till att informera utskottet om vad som görs för att få fram olika typer av forskningsrön av hög kvalitet.
Tidigare var det delegationen för invandrarforskning som höll i sådana frågor. Den hade till förfogande, i genomsnitt, under ett antal år 3,2 milj.kr. per år för att satsa på olika forskningsprojekt. För två år sedan beslutade riksdagen att denna delegation skall ingå i det nybildade socialvetenskapliga forskningsrådet. Förra året satsade rådet 4,3 milj.kr. och innevarande år 7,1 milj.kr. på forskning om internationell migration och etiska relationer. Ungefär hälften av beloppet innevarande år går till forskning om etniska relationer och etnisk diskriminering. 20 % går till forskning om flyktingpolitiken, 19 % om invandrarbarn och 12 % om invandrare i arbetslivet.
På de olika universiteten har det vuxit fram ett antal forskningscentra, bl.a. det mest välkända i Stockholm som Charles Westin kommer från, men också i Uppsala. Rådet stöder bildandet av centra i Göteborg, Lund och Umeå. Det finns också diskussioner om att få fram ett speciellt tema om etnocentricitet vid Linköpings universitet. Därmed skulle alla stora universitet vara involverade i arbetet.
I en speciell grupp inom rådet arbetar man med dessa frågor och försöker intressera fler forskare. Det är oerhört viktigt för forskningen att goda forskare med kända namn är involverade för att det skall bli kvalitet i resultaten och för att kunna dra till sig pengar. Vi försöker därför på olika sätt att intressera seniora forskare för att det här är oerhört spännande och viktiga forskaruppgifter. Det gäller att stödja dem så att de har resurser för att knyta till sig studenter för olika forskningsuppgifter.
Rådet diskuterar nu möjligheten att få fram en ordentlig utvärdering av den invandrarforskning som har bedrivits i Sverige under de senaste åren och möjligen en internationell bedömning av verksamheten. Vi diskuterar och har delvis beslutat att satsa basstöd till de tre universitet som håller på att bygga upp verksamheten, dvs. Göteborg, Lund och Umeå. Det är meningen att där skall kunna bli ett nätverk av forskare som kan stödja dem som är intresserade av detta arbete.
Det skall bli ett nationellt nätverk med professor Tomas Hammar i Stockholm som sammanhållande person. Han innehar för närvarande den enda professuren i invandrarforskning. Det skulle vara ett sätt att ge forskarna möjlighet att träffas och tillsammans arbeta fram intressanta projekt.
Tre doktorandtjänster har nu i vår tillsatts med unga lovande forskare som arbetar inom detta ämnesfält. Vi hoppas mycket på dem.
Vi för diskussioner om att ge ett brett programstöd på ett antal ställen för att ge möjlighet till forskning under längre tid än tre år, vilket är det normala. I stället skulle det kunna vara forskning upp till tio tolv år för att kunna följa utvecklingen i en stadsdel osv. Vi tror att det skulle vara ett sätt att på sikt se till att myndigheter och inte minst riksdag och regering har god forskning i botten för de ställningstaganden som skall göras.
Gustaf von Essen (m): Charles Westin berörde kort massmedias roll. Det finns väl någon representant från massmedia här.
Charles Westin sade att massmedia ibland förstärker vissa negativa händelser och på något sätt bidrar till att i vissa fall polarisera eller underblåsa polariseringar. Jag förstod inte riktigt vad han menade, men det kanske går att få en förklaring. Samtidigt har jag en känsla av att massmedia ibland moraliserar. Det kan i sin tur få en kontraproduktiv effekt -- modell Sjöbo. Det skulle vara intressant att få höra någon från massmedia kommentera detta. Det gäller den svåra balansgången att både framföra korrekta budskap, men ändå försöka undvika överproduktiva eller kontraproduktiva effekter.
Jag har en fråga till representanten från LO. Fackföreningarna har liksom många andra en stor uppgift att fylla i sammanhanget. Det talas om att många yngre män känner rädsla för konkurrens om arbeten osv. Det skulle kunna bidra i någon mån till vissa främlingsfientliga attityder. Kan LO kommentera det påståendet?
Birgitta Dahl (s): Jag skulle vilja återkomma till pojkarna. Gäller det pojkar som under alla förhållanden hade varit sårbara, även om de ser starka och stöddiga ut, och skulle ha behövt mer resurser? Vad kan vi göra nu? Är det möjligt att utnyttja t.ex. arbetsplatsorganisationer eller värnplikten för att kunna påverka attityder och kanske också stötta pojkarna?
Vidare har vi språket. Jag har fäst mig vid att vi har kommit tillbaka till frågan om språket flera gånger. Charles Westin sade t.ex. att det inte var beslutet i sig som kanske var fel, men däremot budskapet. Det kunde vara vårt sätt att diskutera fundamentalism och vissa sådana idéer, som vi naturligtvis tar avstånd från, eller den kvinnosyn och syn på sexualiteten som kan finnas.
Är det viktigt att vi är tydliga och talar om vad vi tycker i dessa frågor, samtidigt som vi klargör att vi vet att de flesta iranier eller kurder som finns i Sverige har flytt? Vi behöver alltså bli mycket tydligare i vårt sätt att tala i stället för att i något slags allmän svensk präktighet försöka skyla över.
Vidare har vi barn och resurser för dem, vare sig det handlar om att uppfostra dem till goda människor eller att hjälpa barn som kommer hit med svåra krigsskador.
Det finns en akut konflikt i min kommun Uppsala om just resurserna. Från mitt parti har vi sagt att dessa bostadsområden skall ha mer resurser per barn än andra. I den besparing som görs nu framkommer det att i dessa kommundelar finns det särskilt stora ekonomiska brister. Därför tas mycket resurser från de kommundelarna. Det är ett jättetrauma. Jag skulle vilja ha ett svar på den punkten, även om det är en retorisk fråga. Jag upplever att just nu händer saker som är förödande.
Rune Backlund (c): Jag har också en fråga till Charles Westin. Charles försökte ringa in pojkarna socialt. Går det att ringa in gruppen invandrarfientliga pojkar socialt sett? Vilka lyssnar pojkarna på när man skall försöka möta fördomarna och bryta upp dem? Vilka är deras idoler? Med vilka kan vi nå dem med kunskap och budskap?
Kent Karlsson: Först har vi frågeställningen om åsikter och uppfattningar invandrare och människor från andra kulturer. Många undersökningar tyder på att den rädsla som finns mot det som är annorlunda och okänt och som kan utgöra en stark konkurrent om arbetstillfällen osv. finns inom just arbetarklassen, dvs. socialgrupp 3. Det är egentligen inte så konstigt. När omfattningen av arbetslösheten kryper uppåt, är det i första hand våra medlemmar som drabbas -- i stor utsträckning de yngre medlemmarna.
När det är bekymmer med bostadspolitiken, är det i huvudsak barn till LO-föräldrar som är de stora förlorarna.
Om vi tittar på område efter område som har framför allt att göra med den generella välfärdspolitiken i Sverige, när den sätts på prov och inte riktigt klarar att leva upp till vad människor har rätt att förvänta sig, minskar naturligtvis känslan och möjligheterna att ställa upp och känna solidaritet med andra -- särskilt för det som känns främmande -- och blir svårare att klara.
Jag tror inte att det är något särskilt konstigt med detta. Receptet för att på sikt klara detta utgörs av två saker. Det ena är en mycket långsiktig opinionsbildning och kunskapshöjning i samhället -- särskilt bland våra grupper. Men framför allt handlar det om att klara av den generella välfärdspolitiken. Klarar vi att för människor förklara att vi har en skattepolitik som känns riktig och rimlig, att vi klarar försörjningen av våra barnfamiljer, att vi klarar hemtjänsten osv., klarar vi också dessa frågor. Då drar vi undan benen för de grupper som sprider myter i landet.
Från LO:s sida gör vi stora insatser när det gäller framför allt opinionsbildning och kunskapshöjning bland våra medlemmar.
Olle Stenholm: Jag kom tydligen in fem sekunder efter det att frågan framställdes. Går det att upprepa frågan?
Gustaf von Essen (m): Massmedia kan ha två roller i behandlingen av dessa ämnen: dels genom att ta upp händelser av olika slag där invandrare är med och förstärker negativa attityder eller belysa händelser så att negativa attityder indirekt uppstår, dels genom att moralisera och snarare höja upp invandrare och sätta dem på piedestal och tycka att allt är fantastiskt. Detta kan leda till en kontraproduktiv effekt. Jag överdriver litet grand för att Olle Stenholm skall förstå frågan. Som exempel blev det en kontraproduktiv effekt när media skrev om Sjöbo.
Olle Stenholm: En allmän idealisering av invandrare kan inte vara något framträdande fenomen i massmediernas rapportering om relationerna mellan svenskar och invandrare och främlingsfientlighet över huvud taget.
Men det kan aldrig vara så, att rädslan för att man skulle eventuellt alienera de som har främlingsfientliga åsikter skulle få leda till att massmedier avstår från att kritisera främlingsfientlighet och avstår från att på olika sätt uttrycka sin avsky för främlingsfientliga kriminella handlingar -- även lagliga yttringar av främlingsfientlighet.
I den mån det finns en risk att det lilla fåtalet svenskar som är aktivt främlingsfientliga alieneras på grund av massmediernas rapportering, får man nog köpa den risken. Värdet av att massmedierna brett engagerar sig i både upplysning och opinionsbildning mot främlingsfientlighet är så mycket större.
Gustaf von Essen (m): Men det var inte det som var poängen. Det var synd att du inte var med från början. Poängen var om myndigheter, massmedia och den upplevda överheten har hamnat i en debattsituation som gör att "vanligt folk" inte känner igen sig och att det kan leda till en kontraproduktiv effekt. Massmedias roll måste då också debatteras. Det kan inte vara så att massmedia hittills har skött sin uppgift bara med heder och alldeles perfekt. Det måste också finns någon mån av självkritik.
Olle Stenholm: Det stora problemet med massmediernas rapportering om främlingsfientlighet ligger inte på den punkten. Skulle det vara så att människor börjar fyllas av misstro på grund av att överheten i alla dess skepnader i Sverige tämligen kompakt tar avstånd från främlingsfientlighet, tror jag att det är ett litet problem. Jag tror inte att den allmänna opinionen är formad på det sättet i Sverige.
Det finns skäl att rikta kritik mot massmediernas rapportering om främlingsfientlighet. Men det gäller snarare att det finns ett mått av perspektivlöshet. Alla massmedier och journalister har en naturlig vilja att dra till sig uppmärksamheten med sitt budskap. Det gör att de något uppförstorar och förvrider vissa aspekter på främlingsfientligheten i Sverige. Det problem som riksdagsmannen här talar om är marginellt.
Ordföranden: Den här frågan är ju ganska viktig, så jag tror att Dagny Eliasson från Sveriges Radio kortfattat skall få komplettera det svaret, trots att tiden är knapp.
Dagny Eliasson: Jag tycker att frågan är väldigt väsentlig, och jag tycker att man utöver vad Olle Stenholm har sagt kan hänvisa till att vi i vår radiolag har en demokratibestämmelse, vilken innefattar att man om det förekommer rasistiska eller främlingsfientliga utsagor skall bemöta dem och ta avstånd från dem. Det kan i sig naturligtvis ha lett till att man ibland kanske hellre valt bort den typen av utsagor. Jag tror att vi på den punkten kanske skall vara litet självkritiska: Det här har funnits och finns i samhället, men det har inte förekommit i den omfattningen i media, eftersom man tycker att det här är litet knepigt att ta i. Här liksom i så många andra sammanhang har det i någon utsträckning förekommit att man lagt locket på i stället för att låta det förekomma i ett naturligt sammanhang.
Ett sätt att arbeta vidare med de här frågorna är att som vi gör på lokalradion, som jag ytterst representerar, se till att invandrare på ett naturligt sätt förekommer i alla sammanhang. Det blir då inte en isolerad företeelse och inte heller ett eget program, utan i varje situation där man diskuterar vad som förekommer på det lokala planet skall invandrare finnas med -- det är synnerligen viktigt på det lokala planet där man identifierar sig mer. Jag vet inte om det är ett sätt att komma vidare, men vi försöker i alla fall.
Jag skulle bara vilja tillägga en sak apropå det som sades om unga pojkar. Jag mötte häromdagen en man som kommer från Bolivia. Han hade varit utsatt för en skinhead, som blev väldigt rädd -- han var ensam och bolivianerna var tio stycken. Han försökte gå därifrån. Bolivianen gick fram till honom och sade: Du behöver inte vara rädd -- vi skall inte göra dig illa. -- Nej, men jag har min uppfattning; jag tycker ni är hemska, svarade han. Bolivianen försökte tala med honom, och det visade sig då att denne unge man från Sverige inte kunde någonting om sin egen historia.
Jag sade till den invandraren att vi svenskar kan litet för litet om deras kultur. Då svarade han: Det handlar inte om det. Det handlar om att ni kan för litet om er egen kultur och er egen identitet. Ni tror att det är fult att hissa flaggan och att det är främlingsfientligt att vara stolt över att man är svensk. Ni skall vara stolta över att ni är svenskar, och ni skall veta varför.
Slutet på historien blev att bolivianen höll en föreläsning i statskunskap, som han näst intill var professor i, för den unge mannen.
Ordföranden: Nu försöker vi rationalisera litet. Det har ställts ett antal frågor till Charles Westin, som skall få svara på dem. Men dessförinnan har Maud Björnemalm också en fråga att ställa, nämligen om någon kan säga vad ni menar med "ett mångkulturellt samhälle". Vi tror att det kan betyda en hel del i sammanhanget.
Maud Björnemalm (s): Det är precis den frågan jag vill ställa. Jag vill fråga om det finns en vedertagen definition av vad "ett mångkulturellt samhälle" är, eftersom vi ofta säger att Sverige är ett mångkulturellt land.
Ordföranden: Tyvärr får de som ännu inte kommit till tals vänta till nästa pass. Charles Westin får nu tillfälle att samla upp några av frågorna och svara på dem.
Charles Westin: Jag kommer inte riktigt ihåg alla de frågor som har ställts.
Kent Carlsson talade om unga pojkar ur arbetarklassen. Det han sade stämmer mycket bra med de undersökningsresultat som vi har fått fram. Det är just den gruppen som är mest utsatt. Gustaf von Essen frågade om massmedia. Jag vill där göra ytterligare en kommentar.
Det gäller inte bara massmedia -- det gäller också myndigheterna i samhället, det gäller invandrares organisationer -- att det finns en selektion av information som tenderar åt att man förmedlar vidare det som är problematiskt i relationerna mellan invandrare och svenskar. Det är fråga om konflikter eller motsättningar, det är fråga om diskriminering eller slagsmål. Det måste myndigheterna reagera på, det reagerar invandrarnas organisationer på, och det tar massmedia självfallet upp och bevakar. Det är i och för sig nödvändigt och viktigt.
Men de positiva aspekterna av etniska relationer, som kvantitativt sett är oerhört mycket mer vanligt förekommande, saknar naturligtvis i de flesta fall nyhetsvärde. Det är inte sådant som myndigheterna har anledning att behandla, ta upp eller reagera på, och det är inte sådant som invandrarnas organisationer heller behöver reagera på, därför att det är det naturliga tillståndet, det vanliga, det som vi väntar oss. Men i de bilder som produceras i samhället, framför allt genom massmedia, saknas oftast den delen. Det är enligt min uppfattning anledningen till att massmedia ofta mer förmedlar den negativa bilden. I den mån som vi är beroende av massmedia får vi en skev bild.
På de flesta arbetsplatser, i de flesta skolor, i de flesta bostadsområden finns något som etnologen Billy Ehn har kallat samlevnadsfrid, dvs. ett slags nödvändigt, fungerande samförstånd mellan människor av olika kulturer och från olika länder, därför att man måste kunna fungera i vardagslivet, på arbetet och i skolan. Men den biten saknas så att säga i de bilder som förs ut av hur situationen ser ut.
Det är, som Birgitta Dahl sade, riktigt att det väldigt mycket handlar om hur vi talar om de här sakerna. Jag tror att vi t.ex. skall vara försiktiga med att använda ordet rasism när det inte är fråga om renodlad rasism -- när det kanske handlar om rädsla eller okunnighet om andra länders kulturer.
Det är viktigt att politiker, myndigheter, är klara, talar tydligt och motiverar sina beslut. Decemberbeslutet 1989 var enligt min uppfattning nödvändigt att fatta som situationen då såg ut, men det blev konstigt när man sade att vi hade en generös flyktingpolitik. Det blev ett budskap som inte stämde med det beslut som hade fattats, och det tror jag var olyckligt. Det finns säkert också andra exempel.
Ordföranden: Presidiet har konfererat och kommit fram till följande. Vi tycker att Mustafa Karrakhi från Sveriges Muslimska förbund också skall få komma till tals innan vi bryter för paus. Var så god.
Mustafa Karrakhi: Min fråga gäller massmedia: Till hur stor del har den negativa inställningen till invandringen påverkats av massmedia, och hur stor roll spelar massmedia när det gäller fientligheten mot invandrarna? Jag ställer den frågan till Charles Westin.
Charles Westin: Jag är ledsen men jag uppfattade inte frågan riktigt, eftersom jag samtidigt fick en fråga från ordföranden.
Ordföranden: Var så god och upprepa frågan då.
Mustafa Karrakhi: Hur stor del av invandrarfientligheten påverkas av massmedia -- finns det något slags uppgift om det?
Charles Westin: Det går inte att säga hur stor del som påverkas av massmedia. Det finns inga möjligheter att svara på den frågan.
Jag tror att massmedias roll i sammanhanget måste uppmärksammas och analyseras, men det går inte att säga exempelvis att 20 procent av invandrarfientligheten beror på massmedia och 20 procent på någonting annat. Så kan man inte ställa frågan rent forskningsmässigt.
En fråga som inte har besvarats och som jag inte vet om jag kan besvara heller är frågan: Vad innebär det mångkulturella samhället? Jag kan inte säga annat än att det innebär att vi här i landet har accepterat att minoriteter från andra länder, människor med andra nationaliteter, har rätt att bejaka sin kultur och sin tradition, samtidigt som de också måste fungera inom ramen för det svenska samhället och följa de lagar och förordningar som vi bestämmer att vi skall ha här i samhället. Men i det begreppet ingår väl en respekt för andra kulturer, antar jag.
Maud Björnemalm (s): Jag delar Charles Westins uppfattning. Men när man diskuterar med människor visar det sig att olika människor har olika uppfattningar om vad ordet mångkulturell betyder när man säger att Sverige är ett mångkulturellt land; det är olika vad man lägger in i ordet mångkulturell. Min fråga var om det finns någon vedertagen definition av det begreppet -- för att underlätta och för att man skall veta att man talar om samma sak när man talar om ett mångkulturellt land. Men det finns alltså ingen?
Charles Westin: Jag tror att det begreppet infördes genom invandrarutredningen. Jag har inte den aktuell i huvudet, men jag tror att det var där begreppet infördes.
När det gäller massmedia vill jag nämna en rapport som är skriven av Ylva Brunes och som handlar om hur invandrar-och flyktingfrågor har behandlats i massmedia. Den är mycket informativ och bra. Dessutom har två forskare vid Journalisthögskolan som heter Torsten Thurén och Britt Hultén också gjort en analys av invandrare i massmedia, så att säga.
Ordföranden: Då skulle första avdelningen vara avklarad. Jag ber om ursäkt för att inte riktigt alla har fått komma till tals. Men framför allt ber jag att få framföra ett varmt tack till våra inledare Charles Westin, Benny Marcel och Karin Edenhammar för mycket värdefulla inlägg och kloka svar på de frågor som har ställts. Jag tackar också alla andra som har deltagit i den här avdelningen.
Nu är vårt förslag att vi skjuter litet på nästa inledning -- jag ber Helene Lööw om ursäkt för det, men du är ju ensam inledare och vi tror att vi skall hinna med nästa pass ändå. Vi tar nu paus och återsamlas kl. 11.00. Tack så länge.
Avd. 2
Hur skall rasism och rasistiska organisationer motverkas?
Helene Lööw: Jag är historiker från Göteborgs universitet, och jag har forskat om nationalsocialister och rasistiska grupper i Sverige under de senaste tio åren.
Man kan konstatera att det inte existerar några patentlösningar när det gäller att motverka sådana organisationer. Det finns ingen universalmedicin som man kan ta till i olika lägen när det gäller att bekämpa dessa organisationer. Det är också en fråga om vad man avser att bekämpa.
I dagsläget talas mycket om att rasism och rasistiska organisationer skall förbjudas. Det talas också om att främlingsfientliga grupper skall bekämpas. Man kan göra en rad konstateranden om man studerar de rasistiska organisationer som existerar i Sverige. Den bild som finns av dessa grupper, att det skulle ligga en beväpnad nynazist i praktiskt taget varje buske, saknar motsvarighet i verkligheten. I själva verket rör det sig om mycket små grupper. Ibland är det inte ens organisationer.
Jag skall något uppehålla mig vid vilka grupper som finns just nu. En grupp som ofta förs fram i debatten kallas Vitt ariskt motstånd, eller VAM. Det är ingen organisation. Den existerar inte i de formerna. Det är en kamratförening för rasligt intresserade. Den gruppen skulle därför inte kunna omfattas av ett partiförbud eller ett organisationsförbud. Det är ingen organisation. Det finns ingen organisationsstruktur att förbjuda. Man kan näppeligen förbjuda människor att ha dessa åsikter, att träffas och diskutera dem.
Det finns också en organisation som heter Kreativistens kyrka. Det är en organisation, men den är försvinnande liten. Den är rasideologisk, rasistisk. Men grupperingen definierar sig själv som en kyrka. Gruppen har också egna biblar, katekeser, dop- och vigselceremonier osv. Rent tekniskt skulle behandlingen av denna organisation teoretiskt kunna falla under begreppet religionsfrihet.
Det finns en organisation som heter Föreningen Sveriges framtid. Det är inte något politiskt parti utan en sorts förening. Gruppen är också mycket liten. Den skulle kunna definieras som rasideologisk, rasistisk.
Det är ungefär vad som finns för närvarande.
Det antal människor som är aktiva i dessa organisationer totalt sett är omkring 500. Utav dem skulle ett femtiotal personer kunna karakteriseras som aktivister av olika slag. Med aktivister menar jag personer som potentiellt skulle kunna begå olika typer av kriminella handlingar för denna saks skull.
Denna lilla, mycket hårda kärna av aktivister sitter ganska ofta i fängelse, vilket man lätt glömmer bort i diskussionen. De 500 personer som är aktiva i dessa organisationer har under en mycket lång tid bedrivit denna typ av aktiviteter. En normal karriär i dessa kretsar börjar i 10--12-årsåldern, hos pojkar. Därför är dessa personer skenbart unga när de dyker upp i tidningarna eller i rättegångar av olika slag. De har då hållit på i 10--15 år. Om man skall bekämpa den gruppen hjälper inga upplysningskampanjer. Den gruppen kan man inte nå.
Man kan också konstatera att grupper av detta slag har existerat i det svenska samhället under de senaste 60--70 åren. Det är sannolikt ett fenomen som vi får lära oss att leva med. Då och då kommer de upp till ytan.
Det finns en grupp som jag brukar kalla parlamentarikerna. Det är de som har valt att arbeta inom det parlamentariska systemet. Där har vi Sverigedemokrater, Sjöbopartiet och Framstegspartiet som större partiorganisationer. De är icke rasistiska. De är inte heller främlingsfientliga. Det finns inte en enda organisation här i landet som är generellt främlingsfientlig. Allt handlar om vilka främlingar man talar om.
Samtliga dessa grupper, även de revolutionära delarna, kan acceptera invandring från Europa. De kan acceptera vita sydafrikaner, australier, nyzeeländare osv. Däremot kan inte någon organisation acceptera invandring från tredje världen. Det är vad det handlar om.
Det finns alltså ingen generellt främlingsfientlig organisation.
Det diskuteras mycket om partiförbud och organisationsförbud av olika slag. Det är en fråga som tidigare har diskuterats i Sverige. Det hände första gången 1933. Då tillsattes en utredning angående statsfientlig verksamhet. Man diskuterade då huruvida man skulle förbjuda kommunister, nationalsocialister och syndikalistiska organisationer. Den gången valde man inte ett partiförbud. Det fanns många anledningar till det, men det var framför allt därför att det hade visat sig verkningslöst i de länder som haft partiförbud.
Både nationalsocialister och kommunister var förbjudna i olika omgångar i Tyskland under 20-talet. Det hindrade aldrig den politiska verksamheten. Det var likadant i Finland. Förbudet hindrade inte heller där den politiska verksamheten. Vad som händer är att de parlamentariska delarna omstruktureras och fortsätter verksamheten medan de mer vapenintresserade, revolutionära delarna går under jorden och blir mycket mer svårövervakade och svårkontrollerbara.
Det finns i dag i en lång rad länder i Europa partiförbud och förbud mot rasistiska organisationer. Det finns t.ex. i Frankrike. Men det har inte hindrat Jean-Marie Le Pen och hans Front National. Det finns en lagstiftning i England, som heller inte har hindrat National Front. I Tyskland finns en lagstiftning, som inte hindrar republikanerna eller de mer revolutionära grupperna i deras verksamhet. Partiförbuden har alltså visat sig vara ett slag i luften och något som är svårt att tillämpa.
Frågan gäller vad man skall förbjuda, vilken typ av organisationer. Skall man förbjuda partier eller föreningar, och hur kommer man åt nätverk av olika slag? Det handlar också om vad man riktar förbudet mot. Riktar man förbudet mot de 500 personer som jag talade om? De utgör inte någon som helst fara för samhället. Däremot kan de i vissa fall utgöra en fara för de grupper som kan drabbas av deras verksamhet. Men man skall komma ihåg att mycket av det de sysslar med redan nu är kriminaliserat. Det är kriminellt att ge ut tidningar och tidskrifter som innehåller hets mot folkgrupp. Det är kriminellt att trakassera och överfalla människor, i den mån de gör det. Det är kriminellt att bedriva olika typer av hets mot folkgrupp i närradiosändningar. Mycket av denna verksamhet är redan kriminaliserat.
Partiförbud eller organisationsförbud har i vissa länder dessutom inneburit att man skapar martyrer och legitimerar verksamheten på sätt och vis. Många sådana här grupper vill de facto bli förbjudna. Då kan de ideologiskt motivera en upptrappning av verksamheten för mer tveksamma personer. Det är också den sista bekräftelsen på att de står utanför det existerande samhället och att samhället fullständigt har tagit avstånd från dem.
Man skall ha klart för sig att alla dessa grupper uppfattar sig som varande utanför samhället, utan någon del i samhället. Deras huvudsakliga fiender är i realiteten inte invandrarna från tredje världen, utan det är samhället som sådant. De uppfattar samhället som något som aldrig givit dem någonting och som aldrig kommer att ge dem någonting, något som är i grunden lögnaktigt. Ett partiförbud skulle för dessa grupper innebära den sista bekräftelsen på deras föreställningar. Dessutom skulle man riskera att verksamheten trappades upp.
Det existerar, som sagt, redan nu en lagstiftning som innebär att man kan komma åt större delen av denna verksamhet.
Opinionsbildning har använts många gånger för att komma till rätta med dessa problem. Ibland har det god effekt, ibland har det dålig effekt. Man kan t.ex. se på vad som hände i Sjöbo, där det har fått helt motsatt effekt. Jag tror personligen inte på några statligt dirigerade upplysningskampanjer. Jag tror snarare på ett mer långsiktigt arbete, ett arbete där man framför allt satsar på skolor osv. Man bör försöka göra detta till en integrerad del, och inte en då och då återkommande kampanjdag.
Jag tror också att man måste inse och acceptera att denna rasideologiska undergroundkultur alltid kommer att existera. Den går inte att utrota totalt. Men man skall komma ihåg att den är mycket liten.
Birgitta Dahl (s): Det var en intressant inledning. Jag tror att den var medvetet provokativ, för att vi skulle komma i gång med diskussionen.
Jag har två frågor till Helene Lööw. Varför hävdar du att man inte är rasist om man är emot all invandring från tredje världen men däremot accepterar vita? Varför skall samhället inte fullständigt ta avstånd från de idéer och det handlande som det här är fråga om? Det menar jag är nödvändigt. Däremot måste vi naturligtvis se till att så många som möjligt kan återföras till ett anständigt beteende.
Det har funnits stor enighet om att organisationsförbud har de nackdelar som du beskriver och att onda idéer skall bekämpas i öppen debatt. Men det som nu finns som en diskussionspunkt är om det skulle finnas möjligheter att skärpa lagstiftningen eller hitta lagstiftning som kan träffa rätt, utan att komma i konflikt med yttrandefriheten och utan att driva dessa rörelser under jorden. Jag undrar om inte det förslag som finns utarbetat och som syftar till att kriminalisera handlingarna, enskilda individers handlande snarare än organisationerna, skulle kunna vara ett verksamt medel och t.ex. träffa dem som finns i ett nätverk men inte i en fullständig organisation.
Jag skulle vilja ställa en fråga till representanterna för polisen, Björn Eriksson m.fl. Bedömer ni att ni på ett acceptabelt sätt kan klara att ge skydd åt de människor som känner sig hotade nu? Jag vet att resurserna inte räcker till fullständigt och att vi skulle behöva göra mer, men var befinner vi oss? Vad har vi för svar att ge till de människor som är oroliga? På vilket sätt kan andra samverka med polisen för att förstärka detta skydd?
Jag vill vidare rikta en fråga till både Björn Eriksson och t.ex. Helene Lööw. Är det galningar som skjuter eller är det som har skett ett led i någon organiserad terrorverksamhet, som i så fall hotar demokratin eller syftar till att hota tilltron till demokratin? Tror polisen att ni kommer att kunna knäcka detta? Jag tror att det är oerhört viktigt för att vi skall förstå de krafter som ligger bakom och kunna bekämpa den oro och otrygghet som detta skapat, inte bara bland invandrare och dem som är direkt hotade utan också bland andra i Sverige.
Sigge Godin (fp): I det första avsnittet av utfrågningen sade Charles Westin att budskapet är viktigt, att det är viktigt med opinionsbildning. Helene Lööw var också inne på närradions betydelse. Är det rimligt att personer som dömts för hets mot folkgrupp -- jag tänker på Radio Islam t.ex. -- skall få verka ute i skolorna som experter? Skolverkets representanter skulle kanske kunna ha någon synpunkt på det.
Jag skulle också vilja fråga Helene Lööw: Finns det skäl att skärpa närradiolagen för att motverka opinionsbildning av detta slag? Frågan kan också gå tillbaka till Charles Westin: Hur ser forskningen på den opinionsbildning som sådana här grupper bedriver?
Helene Lööw: Jag vill klargöra min definition av de olika grupperna. De rasideologiska, små grupperingarna tar avstånd från invandrare från tredje världen av rasmässigt grundade skäl. De andra organisationerna tar avstånd av religiösa skäl, då det gäller muslimer. De tar också avstånd på etniska, kulturella grunder. Det är motivet till avståndstagandet som är grunden för min definition.
Jag har ingen aning om huruvida de skjutningar som har skett skulle vara organiserad verksamhet eller inte. Jag har mycket svårt att tro att de skulle vara det, helt enkelt därför att de i så fall skulle ha klarats upp. Jag tror också att någon grupp då hade tagit på sig ansvaret. Jag tycker att man skall vänta tills en utredning är färdig innan man säger exakt vilket fenomen det är frågan om. Det kan vara oerhört farligt att utmåla det som att det kan vara en rasistisk terroristorganisation som ligger bakom osv. Sedan kanske det visar sig att det är en enstaka människa som har helt andra skäl för att skjuta. Vad händer då?
Ibland kan det få motsatt effekt. Det har förekommit andra fall av detta slag, där det sagts att det skulle vara rasistiska terroristdåd. I verkligheten har det visat sig att det inte var så. Då skriver man ingenting om fallet längre.
Birgitta Dahl (s): Om det visar sig vara en sjuk människa, hur skall man då bedöma riskerna för att propaganda av detta slag utlöser denna sorts handlingar?
Helene Lööw: Propagandan från dessa kretsar kan naturligtvis utlösa denna typ av aktioner. Samtidigt kan massmediabilden av dessa grupper förstärka den. Killarna från dessa organisationer syns med vapen i händerna och huvor över huvudet, och ibland blir de nästan någon sorts hjältefigurer, en modern Robin Hood, utmanare av systemet. Det har lett till att nya grupper av detta slag skapas på orter där de inte existerat tidigare. Modet sprider sig. Man skapar nya tidningar osv. Människor som tidigare har haft dessa åsikter har nu hittat ett forum för dem och ett sätt att kanalisera dem. Den förstärkta bilden kan sätta i gång sådana processer.
Man kan dock konstatera att det är få fall när det gäller t.ex. bränder i flyktingförläggningar där gärningsmännen, i de fall de grips, kan knytas till någon organisation. Däremot kan en organisation av detta slag etablera sig på platserna efter attentatet.
Naturligtvis måste man på något sätt komma till rätta med den propaganda som sprids från dessa grupper, som kan ställa till det. Men där stöter man också på problem. Vad gör man t.ex. med romaner med teman av detta slag? Hur tar man ställning till sagor där invandrar- och främlingfientlighet förekommer? Där finns ett gungfly. Hur tar man ställning till den rasideologiska musiken? Är den åtalbar eller inte?
Jag tror i och för sig att det är bra att man ser över lagstiftningen och att man då studerar dessa fenomen. Om man skulle försöka kriminalisera handlingar och inte organisationer, är frågan vilka handlingar man kriminaliserar. Är det handlingar som redan är kriminella? Eller skall man kriminalisera t.ex. deltagande i demonstrationer av olika slag, bärande av symboler, utdelande av flygblad? Då har man de facto kriminaliserat organisationer.
Mycket av denna propaganda sprids via närradion. Närradiokassetter säljs också. Dessa organisationer säljer stora mängder inspelningar av närradiosändningar och liknande. Jag tycker kanske att det är märkligt att människor som fällts för hets mot folkgrupp kan återuppta närradiosändningarna igen när de kommer ut ur fängelset. Där skulle man kunna tänka sig en skärpning, åtminstone någon form av karantän, att det skulle gå en viss tid innan någon åter fick ett sändningstillstånd. Men det är problematiskt. Inom denna verksamhet byter man ansvarig utgivare, både för tidningar och närradio. Det görs konstant. Man delar på åtalen, så att säga, för att få nya tillstånd. Där hamnar vi också i svårigheter.
Björn Eriksson: Jag kan inledningsvis göra det lätt för mig genom att konstatera att det Helene Lööw har sagt stämmer otroligt väl med den uppfattning vi har inom polisen. Jag har svårt att se några större skillnader. Vi har också en bild av hur många människor det handlar om. Vi brukar tala om 30--40 personer. Helene Lööw sade 50. Det kan vi möjligen bråka om, men det är samma typ av analys som vi gör.
Vi vill angripa detta på tre sätt. Det strider inte heller mot det som Helene Lööw sade. Ett sätt är att via säkerhetspolisen hålla ett öga på dessa organisationer som sådana. Vi har konstaterat att de inte utgör något hot mot statsskicket. Det är inte organisationer som har den karaktären, precis som Helene Lööw har sagt.
Vi menar att det är viktigt att komma åt de här motorerna. Där har vi ett önskemål -- det har lagts fram ett förslag till riksdagen -- om att få inrätta ett antal tjänster för att spåra upp idégivarna. Nästan alla av dem är kriminella, har begått brott och suttit i fängelse. Vi skulle gärna ha centrala förutsättningar för att helt enkelt få reda på vilka dessa umgås med, vad de kör för bilar och vad för slags brott de har begått samt på vilket sätt de drar med sig efterföljare, de 500 som här nämndes. Det tycker vi är en sak som kan göras.
När det sedan gäller brott som begås runt om i landet tycker vi normalt att det bästa är att den lokala polisen sköter dem. De kan sina egna besvärliga fall bäst. Därifrån över till frågan hur vi bedömer situationen i landet.
Det var två frågor som hade ställts. Den ena var huruvida vi tror eller inte tror att det är en galning som ägnar sig åt olika aktiviteter i Stockholm. Nu är det egentligen inte jag som skall svara på den frågan, för det är Stockholmspolisen som leder utredningsarbetet. Jag tycker inte att jag gör mig skyldig till något större övertramp om jag konstaterar att det är vår uppfattning. Det är en galning eller galningar som håller på med detta i Stockholm. Det gör ju inte saken mindre viktig. Vi tror självfallet att vi kommer att kunna klara upp det här. Men vi vill gärna göra det utan att ytterligare människor kommer till skada, och det gör det svårt. Tyvärr är det så att risken för att hon eller han repeterar sina brott är stor. Därför är det ett starkt önskemål att få det här uppklarat innan ytterligare människor skadas.
Den andra frågan gällde smittorisk. Att det finns en smittorisk är ju uppenbart. Den kan ta sig två former. Den ena är att någon annan börjar ägna sig åt samma typ av aktiviteter, precis på samma sätt som när man skrev om hopp från Katarinahissen. Då var det fler som hoppade. Den andra är att det kommer in falska historier. Människor som är sjuka själva uppger sig vara utsatta för brott när de i själva verket inte är det. Dessa drar bort utredningsresurserna från vårt huvudspår, nämligen de fall som faktiskt har inträffat. Vi har ett dilemma där som jag gärna vill nämna. Det knyter an till frågan om vi har ett acceptabelt skydd. Svaret är, om jag skall vara ärlig, att vi naturligtvis inte har det. Vi kan inte, vi har tyvärr inte förutsättningar att garantera de människor som vandrat in i vårt land ett skydd på den nivån. Precis detsamma gäller för kvinnoöverfall och liknande. Vi har inte sådana resurser att vi kan koppla en polisman till varje drabbad människa. Vi försöker göra olika saker under en och samma kappa, och den kappan skall nämnas i det här sammanhanget för den tycker jag är väldigt viktig. Det är att vi själva in i det sista försöker att beväpna oss och höja våldsnivån och förvandla oss till ett slags kommandosoldater. Det skulle vara ett misslyckande i vårt demokratiska statsskick.
Metoderna är flera. En vanlig metod som jag känner oerhört stor sympati med är att helt enkelt vädja till medmänniskorna, att be människor att ställa upp för varandra. Vi uppfyller den polisiära rollen att stödja den typen av kontakter och skapande av aktiviteter så att det blir många som bryr sig, inte bara polisen, som går och hälsar på hos folk. En annan metod är att få de ordningspoliser som vi har att utföra en extra liten tillsyn, att gå in och dricka en kopp kaffe med dem som är utsatta och känner sig hotade, försöka skapa den trygghetskänsla som vi alla bör kunna ha.
Med detta skulle jag vilja be biträdande chefen för rikskriminalen att lämna några uppgifter om mängden brott av det här slaget som vi har fått registrerade på polissidan. Det betyder tyvärr inte att det är alla utan sådana som vi känner till genom att de har polisanmälts.
Roland Ståhl: De brott det här gäller är framför allt, som Helene Lööw nämnde, hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Under 1991 fick vi in 70 anmälningar till polisen i hela Sverige. En anmälning kan i och för sig innehålla flera händelser. Av dessa 70 anmälningar hade vi i 14 fall en misstänkt gärningsman. Det innebär att de så småningom kommer att leda till ett åklagarbeslut och sannolikt domstolsförhandling.
När det gäller olaga diskriminering fick vi under 1991 in 56 anmälningar till polisen. Där är det samma sak: en anmälan kan alltså innehålla fler gärningar. Där är antalet misstänkta gärningsmän mindre, endast 5.
Jag tycker att det är viktigt att redogöra för dessa siffror, för hela lagstiftningen i dessa delar är faktiskt ganska svår att tillämpa. Av den anledningen har riksåklagaren redan 1985 gått ut i sina anvisningar och sagt att när det gäller dessa brott är det viktigt att samla dem hos en överklagarmyndighet just för att hålla en kontroll över hur lagstadgarna tillämpas. Det visar också hur svårt vi har inom polisen att få tag i en gärningsman, att tillämpa lagen på ett adekvat sätt.
Jag skulle vilja avsluta med att poängtera det rikspolischefen sade om våra poliser. Det är viktigt att framföra att poliskåren i Sverige är ett genomsnitt av allmänheten. Jag tror att svenska poliser är lika upprörda som allmänheten när det gäller den här typen av brott. De gör sitt allra bästa för att på alla sätt komma till rätta med problemen.
Lena Landgren: Innan jag svarar på frågorna skulle jag vilja ha en kort generalrepetition av de förändringar som skett inom skolans område sedan 1 juli förra året. Vi fick ett nytt styrsystem för skolan, med en väldigt kraftig avreglering. Vi fick ett nytt statsbidragssystem, och vi fick en väldigt stark decentralisering från staten till kommunerna vad gäller ansvaret för skolan. Det betyder att svaret på den fråga som här ställdes om att släppa in den här typen av personer i en svensk skola är att det i dag är kommunens respektive skolledares och skolans ansvar.
Vi har ändå kvar ett antal, hoppas vi, kraftfulla statliga styrmedel. Vi har en skollag, där det väldigt tydligt sägs att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och att verksamheten skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Detta styr skolan även om den numera är en kommunal angelägenhet. Skollagen är alltså det övergripande styrinstrumentet. Vi har också läroplanen, en ny är på gång, där dessa frågor tas upp. Kommunerna får alltså inte göra precis hur de vill i alla fall, men genomförandet av skolan är deras ansvar. Sedan har vi skolverket, som har till uppgift att följa upp och utvärdera vad som händer ute i skolorna utifrån de nationella målen.
Jag vill gärna ge en motbild och visa exempel på insatser och resultat som vi har lyckats åstadkomma sedan hösten. Vi startade ju den 1 juli 1991 som myndighet. Myndigheten består av 240 personer. Den gamla statliga skoladministrationen omfattade 750 personer. Vi organiserar en liten del i Stockholm, och vi har 94 personer som vi kallar undervisningsråd spridda över hela Sveriges yta och som ansvarar för att följa upp vad som händer i det kommunala skolväsendet.
Vad vi gjorde i december var att gå ut till samtliga Sveriges skolor, skolstyrelser, rektorer, våra grundskolor, gymnasieskolor, särskolor och specialskolor med en uppmaning och stöd till deras arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Vi kan alltså inte beordra fram åtgärder inom det här styrsystemet, men vi kan stödja och bidra till en positiv utveckling. I de brev som vi skickade ut till skolorna skickade vi med som bilaga en förteckning över material som skulle kunna användas för att arbeta mot främlingsfientlighet och rasism i skolorna. Det var ganska praktiskt material framtaget dels av oss själva, dels av invandrarverket och med tyngdpunkt på ett vardagligt arbete.
En del av materialet har man fått köpa, en del har varit gratis. Efterfrågan på materialet har varit väldigt stor sedan slutet av december. Vår bild är att man arbetar mycket aktivt och träget ute i skolorna med dessa frågor. Vår uppfattning är att träget, malande, gediget arbete är det som ger bästa effekt.
Vi frågade våra 94 undervisningsråd i slutet av december om de kunde göra en snabb sondering av hur det ser ut i skolorna. Var och en hade som ansvarsområde ungefär 3 kommuner. Deras bild av hur det ser ut -- det var inte någon vetenskaplig undersökning men det ger i alla fall en ögonblicksbild av hur situationen är i skolorna -- är att de problem som upplevs i skolorna jämfört med tidigare inte är större. De har alltså inte ökat. Vad man kan notera är att det i vissa fall i skolorna har blivit en mycket hårdare attityd. För en del elever har det blivit mera tillåtet att använda sig av ord och beteenden som tidigare inte var tillåtna. Men det är undantagsfall.
60 av 70 undervisningsråd hävdade efter sin snabbenkät att skolorna upplever att massmediebilderna är mycket värre än det är i verkligheten i skolorna. -- Nu talar jag alltså bara om skolorna. -- Ingen av undervisningsråden kunde säga att förekomsten av rasism och främlingsfientlighet i skolan var större än vad medierna hade rapporterat. Detta är vardagsbilder, och jag vill betona att det inte är någon vetenskaplig undersökning.
Det efterlystes positiva exempel här förut, och jag kan berätta att en mängd aktiva åtgärder med positiva förtecken pågår i skolorna. De negativa fallen måste enligt skolans ansvar mötas med en motbild. Motbilderna är av många slag. Man får besök av Amnesty, några har faddersystem, man har kontakter med andra länder, utbytessystem, kontakter med massmedierna, kontakter med invandrargrupper, vuxna, barn, ett helt spektrum av teman, morgonsamlingar, fortbildning för lärare. Framför allt är eleverna mycket aktiva på olika fronter.
För att sluta där jag började: Vem det är som kan inbjudas i skolan är ju en kommunal angelägenhet. Skolans personal har alltså ansvar enligt skollagen och läroplanen att ge en motbild. Jag kan inte svara på om man har mött med en motild, men man skall göra det.
Jag vill avslutningsvis överlämna till utskottet sådant material som vi har skickat ut i skolorna.
Sigge Godin (fp): Vi har talat om att vi skall ha ett rakt språk, ett rakt budskap. I det här sammanhanget borde man från skolverkets sida ändå ha ett klart budskap till skolorna. Att straffa människor i det här sammanhanget är inte lämpligt. Man skall självfallet ha en dialog där alla synpunkter får komma fram. Men det kanske vore skäl att använda tydligt språk. Då hade det varit litet lättare att svara på frågan.
Birgitta Dahl (s): För det första skulle jag vilja fråga flera av de närvarande om de samverkar lokalt. Har ni någon sorts system för att gripa in i ett tidigt stadium om det börjar uppstå problem? Om polisen märker, skolorna märker, invandraranläggningarna märker att några vuxna eller barn börjar dra omkring, föra ett språk och bära sig åt på ett sätt som tyder på att det är problem, samarbetar ni då på lokalt plan, har ett nätverk för att ta itu med problemen och hantera dem på ett begripligt sätt i skolan, föreningslivet eller på annat sätt?
För det andra: Polisen har sedan några år vidgade möjligheter att själv bestämma lokalt hur man skall använda sina resurser. Har det som nu har hänt föranlett någon förändring?
För det tredje: Jag vill envisas om det här med lagstiftning. Det är fler här, t.ex. diskrimineringsombudsmannens representant, som skulle kunna ge synpunkter. Är den för vag och för svag i dag? Vi talar faktiskt inte bara om förbud eller icke förbud mot olika organisationer, utan vi talar om möjligheter att göra lagstiftningen starkare och lättare att tillämpa. Det här är inte ett fenomen bara på det här området -- jag har upplevt på miljöområdet att lagstiftningen är så vag att det är svårt att tillämpa den, svårt att bevisa brott och svårt att bedöma. Vad har ni gjort för att komma åt detta? Räcker det med att skärpa praxis och avdela särskilda resurser, eller behöver lagstiftningen skärpas?
Björn Eriksson: Jag delar helt uppfattningen om nödvändigheten av ett lokalt nätverk. Det är en av våra största frågor inför 90-talet att uppnå det Birgitta Dahl här tar upp. Vi är olika långt framme. Generellt vågar jag påstå att det inom polisen och socialtjänsten blir allt bättre. Vi ligger längst fram. Vi har litet svårt med skolsidan, beroende på att skolan på många platser inte har känt riktigt på samma sätt för den fostrande rollen. Det är litet av ett nederlag att släppa in andra i skolmiljön. Men detta är någonting som vi måste bekämpa.
Enligt min uppfattning gör man det enklast genom att använda de politiker som sitter i landets polisstyrelser, socialnämnder och landets skoldelsnämnder för att skynda på för att skapa dessa nätverk. Motståndet heter ofta sekretesslagstiftning. Det är i en mening sant, men ofta används sekretessargumentet som hinder för att behöva göra någonting. I själva verket är det ofta så att de som är framgångsrika har klarat sig utmärkt med dagens sekretesslagstiftning. Allt tryck som vi kan sätta på våra myndigheter för att bygga lokala nätverk är av godo, inte minst för oss inom polisen.
När det gäller användandet av de lokala resurserna tycker jag att det har vridits åt rätt håll. Det är en effekt av polisstyrelsers inflytande. Vi skall ha en samling om 14 dagar med alla vice ordförande och ordförande i polistyrelserna, förtroendevalda människor och landets polischefer, då vi bl.a. skall diskutera denna fråga litet mera på djupet. Jag tycker mig ändå märka en vridning åt rätt håll.
Jag vill gärna tillägga två saker. Den ena är -- där behöver vi hjälp framför allt i den dialog som vi i dag för med invandrarorganisationerna -- att få föräldrar till barn att bli intresserade av att söka till polisyrket. En mycket väsentlig del i det här är att vi får en mångfasetterad poliskår med människor med invandrarbakgrund. De undersökningar som vi hittills har gjort bland dem som har kommit in visar att det ofta är ett mentalt motstånd att gå till en organisation som man i det land man lämnat upplevt som repressivt. Jag tror att det är väldigt bra om vi kunde påskynda processen och få människor med invandrarbakgrund in i polisyrket.
Den andra frågan rör lagstiftningen. Vi är emot lagstiftning mot rasistiska organisationer av de skäl som föredragshållaren här nämnde. Däremot har vi fört en diskussion kring frågan hur brottet skall bedömas, om det skall anses förgrovande att det finns ett rasistiskt motiv så att det påverkar straffmätningen. Många inom poliskåren har slagits av att det kanske ur preventionssynpunkt ibland kunde vara bra om saker och ting kunde bedömas som grövre därför att de har ett rasistiskt motiv. Det kanske inte är ett kristallklart svar på frågan, möjligen en positionsbestämning kring den diskussion som vi i dag för inom poliskåren.
Frank Orton: I frågan huruvida lagstiftningen bör skärpas har jag ännu inte skaffat mig en klar uppfattning, om det behövs och vilka effekter man i så fall skulle försöka uppnå med det. Jag tycker efter de fyra veckor som jag har varit i ämbetet att det finns andra saker som är viktigare för ämbetet med dess mycket begränsade personella resurser att just nu ägna sig åt, och det är framför allt att försöka medverka i opinionsbildningen.
Det är särskilt två saker som jag tycker är viktiga. Den ena är att på allt sätt hjälpa till att sortera i debatten, att sortera begreppen, att sortera fakta. I min tidigare verksamhet som chef för radionämnden kunde jag konstatera hur lätt det kan uppstå konfrontationer och friktion på grund av att man helt enkelt inte vet vilka begrepp man använder. Vi hade åtskilliga anmälningar mot inslag som hade med det här ämnesområdet att göra. Det är också fullständigt självklart att om man pratar om invandrare, flyktingar och utlänningar utan att göra klart för sig vilka de olika grupperna är, hur de nu än skall definieras, blir det missförstånd som kan leda till fördomar och konfrontation. Det är också fullständigt klart att det är viktigt att man på olika sätt medverkar till att ta fram fakta, tala om hur förhållandena egentligen är för invandrare. Får de 80 000 kr. i statsbidrag precis när de kommer till gränsen? Det är en fördom som jag har mött på senare tid. Det är viktigt att klarlägga hur det förhåller sig. Det är viktigt att man inte lägger locket på dessa frågor. Det gäller bidrag, förtur i bostadskö, kriminalitet etc.
Den andra saken som jag tycker är viktig är attitydpåverkan. Det initiativ som togs av min företrädare och som fördes vidare av Eva Falkenberg var att starta en skolkampanj som består av ett paket som DO presenterade för ett par dagar sedan. Jag vill gärna uppehålla mig något vid detta.
Detta paket består av två videoband och en arbetsbok. Det ena videobandet är till för eleverna, det andra för lärarna. Arbetsboken skall användas i anslutning till videobanden. Elevbandet och arbetsboken innehåller inte några färdiga kunskaper om vad som är rätt eller fel. Syftet är att skapa underlag i klassrummen för en diskussion och debatt kring dessa frågor, för att man skall kunna öka medvetenheten, hjälpa till att sortera i debatten, hjälpa till att komma till klarhet i vad man själv tänker kring dessa frågor. Det är ett pedagogiskt hjälpmedel, ett praktiskt verktyg som vi vill bidra med. I lärarhandledningen finns å andra sidan en ganska omfattande filosofi kring dessa frågor.
Vi tror att genom att människor får diskutera dessa frågor, inte minst i skolan som är ett viktigt område, och ta ställning till olika frågor kring invandrare som hittills har varit tabubelagda, kan man påverka attityder och minska konfrontation och friktion mellan olika grupper.
Vi har andra idéer på gång, men de får redovisas så småningom.
Beträffande den ursprungliga frågan om lagstiftning kommer vi under våren att ge mera preciserade synpunkter än vad jag efter mina fyra veckor och en dag i ämbetet kan ge.
Christina Rogestam: Jag skall fatta mig kort. Alla i utskottet vet väl vilken mängd informationsmaterial som går ut från invandrarverket i olika sammanhang. Vi försöker se till att det finns specialmaterial för skolorna. Vi skräddarsyr material för Folkrörelse-Sverige. Vi har ett mycket nära samarbete med invandrarorganisationerna och försöker den vägen gå ut med information och faktamaterial.
Vår uppfattning är att vår roll är att se till att den här typen av information finns framme och finns tillgänglig på ett lättbegripligt sätt. Däremot kan det aldrig vara särskilt bra att en statlig myndighet går i spetsen för en informationskampanj, för då får vi beskedet att det är ändå någonting som ni får betalt för att göra. Jag tror att det är mycket bättre att Folkrörelse-Sverige tar det i sina egna händer och ser till att föra olika kampanjer och få ut informationen. Men vi skall förse dessa organisationer med det material som de behöver.
Ordföranden: Det tackar vi för. Det läses flitigt också av utskottets ledamöter.
Christina Rogestam: Vi har faktiskt en oerhört stor tillgång i de över 100 förläggningar som vi har runt om i landet i form av den personal som därmed finns tillgänglig. Det finns ett mycket nära samarbete med skolorna på orter där det finns förläggningar. Det är mycket vanligt med öppet hus. Vi har många studiebesök där allt flera förläggningar gör så att de asylsökande är de som tar emot och visar runt. Man kommer inte bara dit för att titta på någonting, utan det blir faktiskt ett möte mellan människor. Det tror vi är oerhört viktigt när det gäller att påverka attityderna långsiktigt.
Doris Håvik (s): Jag vill inledningsvis tacka Helene Lööw för den utomordentliga introduktionen. Vi fick veta vilka organisationer som finns, en del rasideologiska och rasistiska, samt att det handlar om unga människor. Anledningen till att jag begärde ordet är att Helene Lööw sade att man redan vid 10--12 års ålder är klar över var man står. Då frågar jag: Var grundläggs dessa idéer och tankar? Hur kan skolan möta dem, för de måste grundläggas i hemmet? Där kommer vi in på frågan: Hur når vi dessa ungdomar? Har vi möjligheter att stämma i bäcken i stället för i ån? Det Helene Lööw sade därvidlag skrämde mig oerhört mycket, för det måste vara ett ständigt flöde av idéer från hemmet? De måste vara ganska avancerade när man vid 10--12 års ålder kan ha så utpräglade tankar åt visst håll. Vad gör man åt det? Har man inom skolan märkt att de kommer från hemmet? Vad säger Helene Lööw?
Gustaf von Essen (m): Jag vill också tacka Helene Lööw för en mycket intressant och spännande inledning. Det var verkligen väl framfört dessutom.
Diskussionen rör sig egentligen i första hand om förbud mot dessa organisationer. Men ett förbud kommer i konflikt med yttrandefriheten, tryckfriheten och sådana frågor. Har Olle Stenholm, som representerar Publicistklubben, någonting att anföra därvidlag beträffande diskussionen om man skall förbjuda eller icke förbjuda dessa organisationer?
Helene Lööw: När det gäller hur människor hamnar i de här kretsarna kan man säga att åsikterna inte alltid kommer från hemmen. Tittar man på den typiska "karriären" för personer i de rasideologiskt hårda grupperna, finner man att det är i skolan de första gången kommer i kontakt med dessa organisationer.
Detta sker på olika sätt. Tidigare har det funnits organisationer som har satsat på skolorna. Man har spritt väldigt mycket propaganda av olika slag på skolorna, under mycket, mycket lång tid. Ibland har människor från de här grupperna turnerat runt och hållit föredrag i skolorna. Initiativtagarna till detta har kanske trott att om man visar upp dessa figurer kommer barnen att ta avstånd från de här grupperna. Så är det inte. Det finns alltid ungdomar som attraheras av detta.
Barnen är naturligtvis inte fullfjädrade från början när de hamnar i dessa organisationer. Men det finns ett spänningsmoment i de här kretsarna, dvs. det är spännande att smyga omkring i uniformer av olika slag, det är spännande att ägna sig åt litet halvkriminell verksamhet.
De här grupperna erbjuder någonting som det övriga samhället inte erbjuder dessa barn. De erbjuder ett totalt skydd mot omvärlden. Det skall man komma ihåg, för det är mycket viktigt. De här grupperna är mycket hårt slutna. Det är också grupper där alla ställer upp för alla, där lojaliteten och solidariteten är järnhårda. Man kan ta olika exempel: En del av dem som hamnar i dessa grupper har varit mobbade i skolan. De upplever att de aldrig har fått någon hjälp med de problemen. När de däremot hamnar i de här gängen kommer äldre medlemmar av dessa gäng till skolan och klår upp plågoandarna, vilket de tidigare inte har kunnat få hjälp med.
Så småningom kommer de allt längre in i de här kretsarna. Att bli en fullfjädrad medlem i dessa kamratkretsar kan ta upp till sex sju års tid.
De allra flesta kan också exakt tala om det ögonblick då de definitivt valde sida och tog ställning. De beskriver det ofta i termer av närmast religiös upplevelse. En del hamnar där därför att de har blivit misshandlade och trakasserade av invandrargäng, därför att de har haft svenska flaggor på kläderna eller något liknande. Det är ett vanligt skäl. Detta beskriver de som den punkt där de tar definitiv ställning.
Men allt kommer inte från hemmen. För en del är det så, ja, men det gäller långt ifrån alla. Det är i skolan de första gången får kontakt med dessa grupper. Så är det nu också, för saker och ting sprids på skolorna. Det förekommer faktiskt att jag ibland blir uppringd av skolfolk som vill att man skall rekommendera någon trevlig pojke från VAM som kan hålla föredrag, för de skall ta dit någon från Stoppa rasismen. Jag brukar alltid avråda från sådana saker. Jag tycker inte att det är bra, jag tycker inte att det är lämpligt, just på grund av de skäl jag har angett.
Det är mycket svårt att nå dessa grupper. Man måste förändra medlemmarnas livssituation för att kunna plocka dem ur dessa kretsar eller för att nå dem över huvud taget. De är inte påverkbara av upplysningskampanjer. Dessutom erbjuder dessa kretsar dem en total trygghet. De erbjuds ett skydd mot ett samhälle som de uppfattar som fientligt. De erbjuds också bostäder och liknande, eftersom det är mycket vanligt att man delar lägenheter, man bor tillsammans. Äldre medlemmar av de här gängen hjälper och stöttar de yngre. Så länge ingenting görs konkret åt deras livssituation är de här grupperna det bättre alternativet för dessa ungdomar.
Bertil Jakobsson: Naturligtvis kommer något från hemmen. Man måste komma ihåg att alla barn och ungdomar tillbringar en del av dygnets 24 timmar i hemmet och en del i skolan, möjligen den mindre delen i skolan. Men de möter uppfattningar från vuxna även utanför familjekretsen. Naturligtvis är delar av det som demonstreras i form av ord eller åtbörder någonting som de har märkt bland andra och emellanåt, kanske tyvärr inte sällan, bland vuxna.
I rapporteringen som följt på vår snabbenkät finns det beskrivningar av när detta i enstaka fall tar sig mer dramatiska uttryck. Det kan vara ett hot mot någon lärare som tar upp frågan om främlingsfientlighet. Det kan vara trakasserier någon gång. Detta är inte en stor del av rapporteringen, men det finns rapporterat. Det kan också vara en skolledare som har fått fönstren inslagna i sin villa ett par gånger, någon som har funnit att bildäcken inte har luft. Men det är sällan förekommande. Det finns också i något fall rapporterat hur ett fåtal ungdomar har återfunnits i FBU (Frivillig Befällsutbildning). Skolan har tagit upp diskussioner, och det finns överenskommelser på den orten mellan skolan och FBU om att man först skall fråga skolans personal litet grand om ungdomar som söker sig till FBU.
I det långsiktiga, envisa arbete som skolan skall bedriva, och där skollagen mycket klart talar om hur man skall värna om aktningen för alla människor, tycker jag att en mycket viktig del anges i det brev som gick ut till alla skolstyrelser och rektorer. Där skrev generaldirektören: De studerande måste märka att skolan tar ställning i dessa frågor. De måste få tillfälle -- alltså eleverna -- att uttrycka sin mening och diskutera egna och andras erfarenheter. De behöver veta att deras tankar och ställningstaganden tas på allvar och kommer att bidra till hur det blir att leva i framtidens Sverige.
Det viktigaste i detta budskap tycker jag är: Alla tillfällen skall gripas i flykten.
När man i skolans värld, men också i samhället i övrigt, som vuxen eller ung hör och ser saker skall man reagera och inte låta det vara tyst omkring dem. Gör man inte det i exempelvis skolans värld, lever man inte riktigt upp till det proffsiga jobb som man skall göra.
Olle Stenholm: Jag uppfattade att frågan utgick från problematiken kring en lag mot organisationer som är rasistiska eller diskriminerande mot främlingar.
Varje gång man diskuterar ett sådant förbud, diskuterar man en inskränkning av en grundlagsfäst fri- och rättighet, nämligen friheten och rätten att organisera sig. Det gäller alltså den allra mest solenna delen av den fundamentala lagtext som bär upp hela vårt demokratiska system. Ett organisationsförbud vetter naturligtvis också ut mot religionsfriheten, som Helene Lööw visade. Det vetter i allra högsta grad mot yttrandefriheten och tryckfriheten. Jag tror inte att man kan införa ett organisationsförbud utan att det i sig också skulle ha återverkningar på andra grundläggande fri- och rättigheter i vår grundlag och vår regeringsform.
För en organisation som Publicistklubben, som har till främsta syfte att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten i Sverige, är det därför självklart att ställa sig avvisande till tanken på att man skulle börja förbjuda organisationer i Sverige.
Helene Lööw har visat att det som är farligt med flera organisationer av det här slaget inte är organisationerna som sådana, utan det de gör. Det de gör är kriminaliserat på många olika ställen i vår lagbok. Det finns för statsmakten fullgoda möjligheter att ingripa mot sådana handlingar som vi anser förgripliga, inklusive handlingen att offentligt yttra hetsande uttalanden mot etniska, religiösa eller andra folkgrupper. Det är redan kriminaliserat i svensk lag.
När det gäller den Starkska utredningen anser jag dessutom att den inte på ett intellektuellt tillräckligt redoboget sätt har kunnat klargöra skillnaden mellan att kriminalisera tillhörigheten till en organisation, som han vill, och att kriminalisera organisationen som sådan. Han stannar alldeles vid den gränsen. Jag tror att det skulle bli oerhört svårt för svenska domstolar att tillämpa ett sådant förslag som Stark har lagt fram. Då kan man vara orolig för att domstolarna skulle ta till för mycket i stället. Nu är det inte svenska domstolars tradition och väsen att göra så, tvärtom reagerar svenska domstolar i sådana fall med en oerhört stark återhållsamhet. Det skulle vara ytterligare ett argument som stärker det bärande i Helene Lööws argumentering, nämligen att alla former av förbud och lagstiftning på det här området missar målet. De uppnår inte de mål som man föresätter sig. Jag tror att det Starkska förslaget, om man såg det omsatt i praktiken, också skulle bli ett slag i luften och inte ändra på verkligheten.
Rune Backlund (c): När man lyssnar på din inledning, Helene, och även på svaren, kan man notera att du pekar ut skolan som en mycket avgörande rekryteringsbas. Om du som ser problemen med dina forskarögon och som har kunskap om de här 50 aktivisterna skulle ge några råd till skolan om hur man skulle kunna skära av denna rekrytering, vad skulle du ge för råd?
I media har det till och från talats en hel del om de internationella kontakter som svenska s.k. rasister har. Hur verkliga är dessa kontakter och vilken betydelse har de för utvecklingen i Sverige?
Widar Andersson (s): Det finns en märklig flathet i vårt samhälle, tycker jag, från oss vanliga medborgare, i skolor, på arbetsplatser, på bussar och i tunnelbanan. Desperat präglar det även en del av den här utfrågningen. Man försöker hitta någon myndighet som skall ordna detta åt oss, så att vi slipper engagera oss och bry oss om de etniska motsättningar som i dag är en realitet. Det finns inget Idyllien. Jag tror att detta är en del av det problem som gör att många inte ingriper ens mot de extrema rasideologerna eller de organiserade främlingsfientliga grupperna.
Jag tror också att det ligger mycket i det Helene säger, att detta är en mycket homogen och sammansatt grupp. Jag har arbetat i många år på Hasselakollektivet och kommit i kontakt även med en del av dessa ungdomar. De liknar väldigt mycket en grupp etablerade knarkare i sitt sätt att vara och sitt sätt att se och tänka på omvärlden.
Om du nu avvisar den här lagstiftningen med, som jag tycker, mycket goda argument, undrar jag, ungefär som Rune frågade, om det finns några andra vettiga skärpningar som myndigheterna kan göra. En vettig lagstiftning kan ju backa upp ett vettigt medborgerligt beteende.
Jag vill fortsätta litet där Sigge Godin började och passa på när vi har Sveriges Muslimska förbund här att få besked om att ni har tagit avstånd från Radio Islams utsändningar och verksamhet.
Till Helene vill jag ställa frågan: Finns det andra, invandrardominerade grupper i Sverige som bedriver rasistisk eller främlingsfientlig propaganda?
Ingela Mårtensson (fp): Jag skulle vilja ställa en fråga till Helene Lööw. Vad jag förstår är du emot förbud mot rasistiska organisationer och det kan jag i och för sig instämma i. Men så säger du också att man får leva med detta, för de har alltid funnits. Kan man ändå inte skärpa lagstiftningen när det gäller just hets mot folkgrupp och på det viset komma åt det de här organisationerna håller på med?
Det sades här att detta inte är något hot mot samhället. Men det är ett hot mot de individer som är föremål för dessa organisationers uppmärksamhet. De personer som agerar mot främlingsfientligheten och försöker bilda opinion mot de här grupperingarna blir ju måltavlor för de rasistiska organisationerna. Vi har listor på människor som utsätts för direkt hot om att bli mördade. Själv känner jag t.ex. Ingrid Segerstedt Wiberg som ganska mycket har blivit utsatt för den här typen av hot. Jag undrar vad polisen gör för att skydda personer som utsätts för dessa hot. Det gäller faktiskt inte bara invandrare, utan även svenskar som ställer upp för dem.
Helene Lööw: Som jag inledde med att säga finns det faktiskt inga patentlösningar. Det finns ingen patentmedicin mot de här fenomenen.
På sätt och vis är skolan avgörande. När det gäller vad skolan i de här avseendena kan göra tror jag inte att det är så himla lyckat att attackera eller gå på de personer som visar dessa åsikter eller tendenser och direkt hårdfört säga att du är rasist eller att du är det ena eller det andra. Då riskerar man att stänga alla dörrar till kommunikation och driva dem ännu längre i sin extremism.
Vad skolan däremot kan göra är att se till att förutsättningarna för att rekrytera till dessa kretsar minskar. Man måste ta itu med andra problem i skolan, t.ex. med mobbning och med olika sorters utslagning. Man måste se till att alla elever får finnas med i diskussioner, att alla elever så att säga får synas. Det finns grupper som aldrig syns, som aldrig är speciellt spännande. De är inte invandrare, de är inte duktiga i idrott, de kan inte sjunga, de är inte särskilt utmärkande på något sätt och får aldrig spela huvudrollen. Det finns en risk med att plocka ut invandrarbarn som t.ex. skall berätta om sitt liv och sådana saker, vilket i och för sig är mycket positivt. Man får då tänka på att de barn som aldrig finns med i centrum också får en chans att komma till tals, så att de inte exkluderas. I detta exkluderande ligger väldigt mycket av nyckeln till att personer engagerar sig i och hamnar i de kretsar vi talar om. De vill också synas och vara någon. Där tror jag att skolan kan spela en mycket stor roll.
En annan viktig sak tror jag också är att vi får en ökad kunskap om oss själva, om vår egen kultur och vår egen historia, om varifrån vi kommer. Det saknas väldigt mycket. Det är en sorts historielöshet som gör att de här grupperna ibland får monopol på historien, vilket inte är bra.
Om internationella kontaktnät mellan sådana här grupper kan man säga att de internationella konspirationer som det ibland publiceras uppgifter om i tidningar och TV inte existerar. Hade de existerat, hade verkligheten sett betydligt annorlunda ut än den gör. Däremot känner alla varandra i de här kretsarna. De har internationella kontakter. Det är inte märkligare än att vilket etablerat politiskt parti som helst har det. Detta är också en sorts europeisk underground-kultur. Vad det ytterst handlar om är att stänga Europas gränser. De moderna rasideologerna är inte rasister, de är internationalister.
Det är inte heller konstigt att de för tryckning av sådant här material har egna tryckerier. De är tryckningsbojkottade. Det är inte konstigt att personer i dessa kretsar umgås och känner varandra. Det är också ett sätt som ingår i deras livsstil, dvs. när människor från utlandet kommer hit bor de hos svenskarna och när svenskarna åker till utlandet bor de hos andra. Det är en del av deras livsstil. Kontakter finns naturligtvis och man influerar varandra. Det som har hänt under efterkrigstiden är helt enkelt att den europeiska nationalsocialismen har sammansmält med en amerikansk Ku Klux Klan-ideologi och den sydafrikanska White Supremes-rörelsen till en ny ideologisk form. Sedan har man också fått ett brott mellan de revolutionära delarna och de parlamentariska grupperna. De parlamentariska grupperna är inte rasideologiska, utan de är snarare paneuropeiska, dvs. utvandrande europeiska grupper i andra världsdelar kan gå an. Men det är Europa som gäller för dem. De väljer att arbeta inom den parlamentariska delen, och där finns naturligtvis också etablerat samarbete.
Jag tycker faktiskt att den existerande lagstiftningen räcker. Däremot kan man kanske fundera på sådana saker som jag tidigare nämnde, nämligen vad man skall göra åt det budskap som sprids genom musiken, vad man skall göra åt budskap som sprids på annat sätt, genom videokassetter osv. Är det straffbart att sprida sådana videokassetter, är det straffbart att sälja denna musik? Vi har en ny typ av propagandateknik nu, som jag tror att lagstiftningen ibland inte har hunnit med.
En fråga var om det finns invandrargrupper som kan vara främlingsfientliga. Ja, visst finns det sådana. Man skall komma ihåg att både inom den rasideologiska delen och den parlamentariska delen finns det mängder av invandrare, men de är invandrare från europeiska länder.
Björn Eriksson: Det var frågan om skydd som riktades till oss. Nej, jag tror inte att vi kan skydda alla. Jag tror att man säga, möjligen med en travestering av det Widar Andersson nämnde, att det gäller att vi är många, så många att vi är farliga genom vår mängd.
Vi försöker ha kontakt med dem som är utsatta för akut hot. Vi försöker resonera kring sådant här. Men vi vet lika väl som den som utsätts för hotet att det inte finns något skydd i den meningen att man ständigt skulle vara omgiven av poliser, ABAB-vakter eller vad det kan vara fråga om. Jag tror att detta är en kommunikationsfråga mellan polisen och dem som uttrycker uppfattningar. Dessutom understryker det vikten av att väldigt många av oss uttalar oss, så att vi genom vår mängd och vårt engagemang blir omöjliga som måltavlor. Jag tror personligen att det är det bästa skyddet, bortsett från vissa extrema fall.
Sedan vill jag gärna passa på att tillägga en liten observation till Helene Lööws redogörelse för de här olika kulturerna. Den strider inte mot den framställningen, utan kompletterar den möjligen. Vi hittar nämligen många av de här människorna i andra miljöer. Det är inte ovanligt att man är medlem i en sådan här typ av förening samtidigt som man är medlem i ett motorcykelgäng och dessutom är fotbollshuligan. Man kan så att säga vandra genom dessa slutna strukturer, som har de drag som föredragshållaren satte upp. Det tycker jag personligen understryker vikten av att hitta "motorerna" som rör sig över de här miljöerna och skapar de efterföljare som gör att det antalsmässigt uppstår ett problem. Då är jag alltså tillbaka till kartläggningsfrågan.
Faruk Celebi: Vi fick den här frågan när Ahmed Rami blev dömd för ett tag sedan för uttalanden i massmedia. Vi har klart och tydligt sagt att muslimerna i Sverige inte har någonting med Ahmed Rami att göra. Riksorganisationerna eller enskilda församlingar har absolut ingenting med Ahmed Rami att göra när det gäller hans radiosändning. Vi har också klart och tydligt sagt att vi inte kommer att ha med honom att göra. Han skadar oss mer än han gagnar oss. Han är inte heller någon religiös muslim. Han besöker aldrig några församlingar. Jag kan klart och tydligt säga att muslimerna i Sverige inte har någonting med Ahmed Rami att göra. Jag kan hänvisa till det tidigare uttalandet till Sveriges Radio. Det kommer också ut i någon tidning vars namn jag inte kommer ihåg.
Maud Björnemalm (s): Jag har en fråga som riktar sig till Olle Stenholm och Helene Lööw. Helene Lööw sade i sitt inledningsanförande att VAM var en liten organisation, närmast en kamratorganisation. Men av de tidningsskildringar som har förekommit kan man tro att VAM är en stor beväpnad gerillarörelse. Då undrar jag, Olle Stenholm, vilket ansvar journalisterna har och tar för de här skildringarna.
Helene Lööw skulle jag vilja fråga: Efter sådana här skildringar i massmedia, ser man någon tillströmning av nya medlemmar till den här typen av organisationer?
Jag har ytterligare en fråga. Den gäller den Starkska utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering. Där föreslås att en ny brottsbalksbestämmelse skall införas om att organiserad rasism och stöd till organiserad rasism skall vara straffbart. De skall straffas med böter eller fängelse i upp till två år. Skälet för detta förslag skulle vara att verksamheten och idéerna utgör en särskilt stor fara för vår demokrati och för den enskildes välfärd och trygghet. Då undrar jag, Helene Lööw: Skulle det inte heller med den här typen av lagstiftning finnas några att åtala?
Jag skulle också vilja fråga rikspolisstyrelsens talesman, som sade att den nuvarande lagstiftningen är svår att tillämpa: Skulle det här lagförslaget vara lättare att tillämpa för polisen?
Berith Eriksson (v): Jag tycker ofta att man i debatten blandar ihop fascism och rasism. Om man pratar om fascismens förakt för svaga, kommer man också fram till att det inte bara är invandrare, utan även andra grupper i samhället som drabbas av vissa organisationers utspel: homosexuella, handikappade och andra. Om man drar gränsen där, inte vid rasistiska organisationer utan vid organisationer som har ren fascism på sitt program, blir det fler organisationer då än de 500 som Helene Lööw nämnde?
Min nästa fråga hade jag tänkt skulle handla om vad som var importerat i nutid och om de europeiska nätverken. Det fick vi besked om, så jag kan gå vidare och fråga polisen vilket europeiskt samarbete man har för att bekämpa den här typen av organisationer. Vilket europeiskt samarbete anser Helene Lööw att det krävs för att vi skall komma till rätta med den här typen av organisationer för rasism och fascism i Europa?
Liisa Rulander (kds): Eftersom frågemängden är så stor och så vittomfattande begränsar jag mig till en av de frågor som finns kvar, eller rättare sagt en klarare definition. Helene Lööw har sagt en hel del om vad som inte är rasism och vilka organisationer som inte är rasistiska. Jag skulle vilja ha en klar och kort definition av vad du anser en rasist vara.
Helene Lööw: Det är för tidigt att säga exakt vilka effekter det som skrevs i tidningarna om kamratföreningen och nätverket VAM kommer att få. Men en viss tillströmning till de här grupperna och ett visst ökat intresse, det har det blivit. Man skall dock komma ihåg att den hårda kärnan inte plockar in vem som helst i de här grupperna. Dit är tillströmningen mycket, mycket liten. Däremot dirigeras de intresserade personerna till andra organisationer.
Man kan också se sådana effekter som att personer på eget initiativ startar sådan här verksamhet, bildar egna grupper, på olika orter. Man kan också se den effekten att samma personer dyker upp fler gånger och ger sken av att representera flera olika organisationer. Visst sker det en viss nyrekrytering. Man kan också se mer eller mindre omfattande hjältekulturer skapas.
Lagstiftning om att kriminalisera stöd till denna verksamhet kan å ena sidan vara en framkomlig väg, men å andra sidan kan det bli svårt att hitta de människor som ger detta stöd. Det kräver kanske ökade spaningsresurser för polisen.
Det finns en gigantisk sammanblandning av begrepp i den här debatten. Det råder en mycket stark begreppsförvirring. Rasism, fascism, nationalsocialism och högerextremism är icke samma sak. Fascismen är t.ex. inte rasideologisk, inte antisemitisk, utan det är nationalsocialismen som är det. En högerextremistisk organisation behöver inte nödvändigtvis vara främlingsfientlig. Det är faktiskt inte så ofta de är det. Jag skulle vilja att man, när man diskuterar de här fenomenen, mer preciserar exakt vad det är man talar om.
Talar man om fascistiska organisationer är det på det sättet i Sverige att de enda fascistiska organisationer vi har haft har varit rasideologiska. Men det är de inte nödvändigtvis i andra europeiska länder. Skulle man även ta in nationalsocialistiska grupper ändrar det inte antalet organisationer. Det finns i och för sig en del smågrupper mer av herrklubbskaraktär, som Sveriges nationella förbund i tre olika versioner. Nysvenska rörelsen skulle också kunna föras in i detta spektrum. Däremot kan man avföra Nordiska rikspartiet, som har upphört med organiserad partiverksamhet.
När det gäller europeiskt samarbete för att komma till rätta med de här problemen, existerar det redan i dag ett antal kommissioner som tittar på sådana här frågor, t.ex. inom EG. Jag tror att ett sådant samarbete kommer att bli svårt på grund av lagstiftningsmässiga skillnader och skillnader i synen på de här organisationerna och grupperna. Men naturligtvis är ett bredare europeiskt samarbete bra.
Vad är en rasist? En rasist är en person som av biologiska och rasmässiga skäl hävdar att en annan person tillhör en underlägsen ras. Det är en rasist. Främlingsfientlig är däremot en person som tar avstånd från alla främlingar, oavsett vilka länder de kommer ifrån, alltså även från norrmän, danskar, m.fl. En person som är etnocentrist tar avstånd från sådana som kommer från en annan kulturkrets.
Jag vill tillägga en sak beträffande lagstiftningen. Det är att väldigt mycket av brottsligheten drabbar grupper som inte är definierade i begreppet hets mot folkgrupp, t.ex. homosexuella. Det är inte straffbart att hetsa mot homosexuella. Det är faktiskt den grupp som har drabbats i särklass hårdast i landet av den grövre brottsligheten från de kretsar vi talar om. De har inget lagligt skydd när det gäller hets i skrift och sådana saker. Naturligtvis är misshandel och liknande åtalbart. Men den hets som förs fram i närradiosändningar, skrifter osv. täcks inte in i begreppet hets mot folkgrupp.
Björn Eriksson: Vi skall dela på frågorna. Jag tänkte svara på det som rör det internationella samarbetet och konstaterar att det är något som vi försöker arbeta med på olika plan. Det är en självklarhet att säkerhetspolisen hela tiden försöker kartlägga om det finns något som hotar statsskicket. Det tänker jag inte gå närmare in på, mer än att konstatera att det finns ett samband.
På den öppna sidan händer saker på litet olika håll. Det kan gälla Trevi, det kan röra embryot till Europolice, och annat som är på gång. Det vi hela tiden tittar efter är om vi kan hitta en finansiär, någon som finansierar den här smörjan på något vis. Hittar vi någon som försörjer dem med vapen? Hittar vi någonting som har att göra med en slags gemensam brottsplanläggning? Än så länge är svaret nej. Men det innebär inte att vi inte anser att detta arbete skall fortsätta och att det skall öka. Skälet är att dessa faktorer förvandlas till en stigande fara om det skulle dyka upp en sådan aktör. Honom eller henne är det oerhört viktigt att hela tiden leta efter. Det kriget är i och för sig aldrig vunnet.
Det som sker ute i Europa är samma sak som vi har lagt fram förslag till regering och riksdag om, nämligen att man försöker kartlägga dessa människor -- det är den här antirasistpolistanken -- för att hitta människorna kring vilket det hela rör sig. Det kan många gånger vara enklare att försöka hålla koll på vad 30--40 människor har för sig, än att hålla koll på alla som kan känna sig hotade av samma 30--40 människor. En individ kan som bekant hota väldigt många. Det finns en viss logik i att koncentrera sig på dem som kreerar osäkerheten.
Jag kan också tillägga, för jag tycker att det kan vara intressant, att en del av dem som tillhör de kamratkretsar och andra organisationer som har nämnts, VAM m.fl., i dag är relativt rädda av det skälet att det inte är någon större hemlighet att de representerar en minoritet gentemot dem de har på andra sidan. Det som händer i dag är att de börjar nå det stadiet att de begär polisskydd. De är nämligen rädda för att bli uppklådda. Man skall ha klart för sig att pendelrörelsen går litet grand åt det hållet. Det gör det ännu viktigare att ta debatten med dem, för att på något sätt röka fram dem.
Innan jag lämnar ordet till rikskriminalens biträdande chef vill jag ånyo säga att den diskussion om lagstiftningsfrågor som vi för inom polisorganisationen närmast gäller om brott som begås skall få en grövre valör beroende på om det finns rasistiska förtecken i det eller inte. Det är visserligen inte en lagstiftningsfråga på samma klara sätt, men den ligger åt det hållet.
Roland Ståhl: Frågan var, som jag uppfattade den, huruvida ett nytt lagförslag skulle kunna förenkla tillämpningen och kanske råda bot på de här omständigheterna. Som ni vet är det alltid svårt att förutse hur saker och ting kommer att ske. Att jag skulle kunna sitta här och säga att det här lagförslaget kommer att få de eller de följderna är alltså helt omöjligt. Det kan jag inte, och jag tänker inte ge mig in på en sådan värdering heller.
Jag kan konstatera att den lagstiftning som jag relaterade till infördes redan 1948. Sedan har den genomgått vissa förändringar på 70-talet och i början av 80-talet. Så sent som 1985, vilket jag tidigare poängterade, ansåg riksåklagaren att det var angeläget att beträffande vissa brottstyper få någon form av uppsamling, eftersom både polis och åklagare förmodligen kände sig osäkra vid tillämpningen.
Mitt konkreta svar på frågan är alltså att jag inte kan titta i någon kristallkula och se hur det kommer att fungera.
Maud Björnemalm (s): Det begärde jag inte heller. Det jag frågade var om ni hade någon uppfattning om huruvida det Starkska lagförslaget skulle vara lättare att tillämpa än den nuvarande lagen.
Roland Ståhl: Tyvärr vågar jag mig inte in på att spekulera i det.
Björn Eriksson: Jag kan tillägga att vi har fått förslaget på remiss. Förhoppningsvis kan vi svara bättre när vi är klara med vår interna remissbehandling.
Ordföranden: Ni gör som riksdagsledamöterna, läser och begrundar.
Olle Stenholm: Maud Björnemalm frågade vilket ansvar journalister har och tar för skildringar i massmedier av den typ som har gällt exempelvis VAM.
Det juridiska ansvaret behöver jag inte tala om. Det är ansvarige utgivarens. Det finns ett väl kodifierat system för det.
Men varje journalist som arbetar har ett personligt yrkesetiskt ansvar också, ett personligt moraliskt ansvar. Det kan man aldrig skjuta ifrån sig, även om det lagliga ansvaret ligger hos en ansvarig utgivare.
Jag kan intyga att upptäckten av att det finns en sådan organisation som VAM på varje aktivt arbetande redaktion skapar en slags yrkesmässig entusiasm över en intressant historia som man kan rapportera om. Här är ett gäng ganska unga killar som rånar banker, som gör inbrott på polisstationer och stjäl vapen, som uttalar militant främlingsfientliga åsikter, oavsett om en mikrofon stuckits fram eller inte, som opererar med huvor över huvudet och som delvis kommer ur god välordnad medelklass på Lidingö av alla platser. Det har alla ingredienser i det vi, med vårt fyrkantiga sätt att tänka, kallar en bra story. Det är någonting som kan intressera läsare av tidningarna, dem som lyssnar på radio och dem som tittar på TV. Man får icke undervärdera vilken glädje det är att arbeta med ett sådant material, när man arbetar i övertygelsen om att detta är väsentligt att rapportera. Samtidigt vet man att historien har klara ingredienser av smaskighet också. Resultatet blir i det här fallet, och det finns dess värre många andra exempel också, litet perspektivlös rapportering, som kommer att innehålla en hel del överdrifter.
Ingen enskild journalist som är inblandad i arbetsprocessen kring ett sådant material kan säga att han/hon inte har något ansvar för det, att det är ansvarige utgivaren eller cheferna -- chefredaktören, redaktionssekreteraren, arbetsledaren -- som har ansvaret. Det är klart att var och en av oss också har ett personligt ansvar för våra egna handlingar i yrket och för de bedömningar som görs nyhetsmässigt.
Vi är som kår utomordentligt väl beredda att kritisera andra för deras yrkesverksamhet. Som bekant brukar vi aldrig rygga tillbaka för att göra det. Då menar jag att vi också måste vara beredda dels att lyssna på välgrundad kritik som kommer utifrån mot vår verksamhet, dels att vara självkritiska. Nog är vi det till en del också. Om Maud Björnemalm hade haft tillfälle att vara med på Publicistklubben den 3 februari, då vi diskuterade just de här frågorna, så skulle hon ha kunnat märka att det finns en beredskap till självkritik också inom journalistkåren när det gäller sådana här saker.
Hela komplexet med främlingsfientlighet är journalistiskt svårhanterligt. Vi gör vårt bästa, och våra avsikter är hederliga. Det vill jag försäkra. Däremot går jag absolut inte så långt att jag påstår att vi lyckas till fullo.
Ordföranden: Skall vi tolka detta som att något tål de att skällas på, men mera hedras ändå.
En ordförande har alltid som ambition dels att låta alla komma till tals, dels att hålla tiden. Det sistnämnda har jag misslyckats med. Men jag har en person till som har begärt ordet. Det är Gunnar Marstorp från Sveriges frikyrkoråd. Du får avsluta detta, så har alla fått komma till tals.
Gunnar Marstorp: Jag tackar för det förtroendet. Jag vill först säga att jag gjorde tolkningen att rubriken inte bara gällde det negativa, det som vi kämpar emot, utan det finns också någonting som vi kämpar för. Jag skulle vilja lyfta fram de positiva krafter som ändå finns runt omkring oss.
Föredraget som har hållits var mycket bra, eftersom det visade hur små de här grupperna i verkligheten är, samtidigt som det finns människor som ligger nära och kan dras in i dem. Men den stora gruppen är de som arbetar aktivt för att vi skall få ett mänskligt samhälle. Jag skulle vilja visa den lilla broschyr som utskottet har fått. Det finns också en handledning som visar hur man motverkar och kommer in med mångfalden och dialogen.
Det vi i kyrkorna kan säga -- och detta är gemensamt för oss -- är att vi har fått en väldig respons. Många grupper har kommit igång; litet för snabbt egentligen för att vi skall kunna styra och leda det arbete som nu bedrivs. Jag skulle vilja lyfta fram dessa positiva förebilder för de här barnen -- för det är det fråga om när de är 10--12 år. Förebilderna finns runt omkring oss och dem behöver vi visa på. Det tror jag att vi behöver hjälpas åt med.
Björn Eriksson efterlyser frivilliga krafter. Några personer som tillhör våra församlingar åker just nu varje kväll in till stan, möter invandrarna och följer dem tillbaka hem. Invandrarna är rädda för att åka ensamma. Denna mobilisering håller på. Jag tror att vi skall fortsätta att stärka den.
Ordföranden: Jag tror att alla tycker som jag, att det var en fin avslutning att också ta fram allt det positiva som händer och sker inom oss människor och inom organisationerna. Tack för det.
Jag tackar er alla så hemskt mycket för en mycket intressant och trevlig genomgång. Framför allt riktar jag mitt tack till Helene Lööw, som verkligen satte igång diskussionen med sitt klara, frimodiga sätt att framföra budskapet.
Avd. 3
Hur upplever olika invandrargrupper sin situation? Vad kan göras för att undvika etniska motsättningar?
Ordföranden: Utskottsutfrågningen återupptas. Vi är nu framme vid avdelning tre, som skall behandla frågan om hur olika invandrargrupper upplever sin situation. Som jag sade redan i inledningen har vi ofta diskuterat själva asylprövningsförfarandet, men vi har inte alltid trängt in på djupet och frågat oss vad som händer invandrarna när de kommer till Sverige, hur vi egentligen tar emot våra nya vänner och vad som kan göras för att undvika etniska motsättningar. Det är detta som eftermiddagen skall handla om.
Det har nu kommit hit en del nya personer, och en del har suttit kvar troget hela dagen. Vi har nu glädjen att hälsa några nya gäster välkomna, bl.a. Vildan Tanrikulu och Anders Carlberg från Fryshuset, som är de som närmast skall ge oss en liten inledning. Efter inledningarna följer en sedvanlig frågestund. Varsågod Vildan Tanrikulu!
Vildan Tanrikulu: Tack, fru ordförande, för att vi är inbjudna hit till socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning angående invandrar- och flyktingpolitik, främlingsfientlighet och rasism.
Jag har jobbat i 21 februari-kommittén, som de senaste dagarna har blivit känd genom en manifestation mot främlingsfientlighet och rasism. Det var ett initiativ som togs av landets nästan samtliga invandrarorganisationer och trossamfund för att gå från ord till praktisk handling för att bemöta den alltmer ökande främlingsfientligheten och rasismen med tanke på de våldsdåd som riktats särskilt gentemot mörkhyade invandrare under de senaste månaderna.
Hur olika invandrargrupper upplever sin situation är självfallet en mycket vid fråga som behöver en omfattande diskussion och omfattande studier. Det behövs sådana studier, eftersom invandrare ju inte är en homogen grupp. Vi kommer från världens alla hörn. Vi är 130 olika nationaliteter och har olika social bakgrund, olika politisk hemvist och olika problem, och i den offentliga debatten inryms vi alla i ett enda begrepp: invandrare. Motsatsen är det svenska samhället med sin kulturella identitet, sin samhällsuppbyggnad och sitt ekonomiska och sociala system. Att inleda ett sådant ämne går därför utöver min kapacitet i ordets egentliga bemärkelse.
Vad gäller hur vi invandrare upplever begreppet invandrare inom den förklaringsram jag ritade upp finns det många saker som är värda att nämna. Om vi som har invandrat till Sverige, landets invandrade befolkning, är nöjda med den benämning vi har i den offentliga debatten är en viktig fråga som bör diskuteras för att vi skall få klarhet i hur vi skall benämna problemet. Detta är nödvändigt att känna till för att vi skall kunna hitta lösningar på problemet.
En annan fråga är om invandrarna i samhällslivet utgör en gemenskap eller om också vi invandrare som individer känner olika samhörighet och olika tillhörighet utifrån vår sociala ställning i samhället och utifrån våra kulturella och politiska värderingar. Om den frågan inte får någon klarhet kan frågan hur vi invandrare upplever vår situation här i landet inte besvaras tydligt.
Om man utifrån dessa två grundläggande frågor försöker nå fram till en gemensam värdering av hur invandrare känner sig i det svenska samhället menar jag att två begrepp är mycket centrala. På grund av den debatt som bedrivs i massmedia och i offentliga sammanhang känner sig invandrare som en belastning för samhället. Man tar i debatten hela tiden fram kostnaderna, och den ekonomiska aspekten av invandringen till Sverige blir en central fråga, som inte förklaras med riktiga siffror. Jag kan hänvisa till en studie som jag häromdagen fick från LO och som visar hur olika statistik kan hanteras. I massmedia, i de allmänna kommunikationsmedlen, är invandrare och flyktingar ofta inget annnat än en belastning för landets ekonomi. Jag bortser då från de uttalanden som i högtidliga sammanhang görs av personer med en viss ställning -- t.ex. P G Gyllenhammar och ABB:s VD säger ofta att vi i det här landet har råd med miljontals invandrare.
Det andra centrala begreppet i de diskussioner som förs är "oduglighet". De två begreppen hör ihop. Den här bilden kan bara förändras om invandrarnas roll i samhället -- inte bara ekonomiskt utan också socialt, kulturellt och politiskt -- klargörs utifrån ett riktigt underlag, inte utifrån populistiska uttalanden eller förklaringar.
När man har klarlagt de här två begreppen kan man gå ett steg till och undersöka hur delaktiga vi invandrare verkligen är i samhällslivet i förhållande till de ekonomiska och sociala insatser som görs. Kommer invandrare verkligen till tals när politiken om dem själva diskuteras? Jag har jobbat i föreningslivet. Där finns två instanser som jag tycker är värdefulla men inte tillräckliga. Det är ett invandrarråd som samlas två gånger per år och ett invandrarsamråd som samlas vart tredje år och under ett par eller tre dagar diskuterar frågor som rör invandrar- och flyktingpolitiken. Den delaktigheten är inte synlig för den breda allmänheten, och den har inte heller haft någon större effekt på utformningen av invandrar- och flyktingpolitiken, som utgör grunden för de känslor som invandrare möter.
Till sist vill jag med några ord redogöra för det resultat vi inom 21 februari-kommittén har uppnått genom manifestationen. Vi jobbade under en mycket hård tidspress under 20 dagar. Den 31 januari uppmanades landets invandrare till att i en timme upphöra med ordinarie sysslor. Jag vill understryka att vi har haft stora problem med att genom massmedia nå ut till allmänheten med manifestationens syfte. Det är på så sätt man bildar opinion och därmed kan skapa olika stämningar mot invandrar- eller flyktingpolitik.
Vi har under den här tiden hävdat att vi går från ord till handling. Vi vill visa vilken betydelse vi har på den lägsta nivån i det här samhället. Det är den praktiska handlingen som kan skapa en positiv stämning hos den breda allmänheten om man också når ut med sitt budskap. Efter 20 dagars arbete var vi framme vid den 21 februari, och enligt våra riktlinjer bjöd vi in alla som står för människors lika värde till att hörsamma vår manifestation och till att delta i manifestationen med olika frivilliga aktiviteter utifrån de lokala förutsättningarna. Så löd vår formulering och vår uppmaning till alla, men som invandrarorganisation var det självklart för oss att precisera vår målsättning när vi riktade oss till våra medlemmar. Men vi tyckte att det skulle vara ojust att rikta sig till allmänheten och bestämma över alla med en konkret handling.
Både uppslutningen bakom manifestationen och deltagandet i den har överträffat våra förväntningar, och vi anser att den här lyckade manifestationen, såväl när det gäller uppslutningen som när det gäller deltagandet, har skapat ett nytt debattklimat i Sverige som vi hoppas kommer att leda till lämpligare åtgärder för att bekämpa främlingsfientlighet och rasism. Det finns vissa värden som har dragit många flyktingar till Sverige. De har kommit hit just därför att de satt högt att människor haft lika stort värde här, liksom de mycket uppskattat de demokratiska värderingar som det svenska samhället är genomsyrat av. Tack för ordet.
Ordföranden: Tack, Vildan Tanrikulu. Det var vissa svårigheter för utskottet att välja vem som så att säga skulle företräda alla invandrare, men jag tror att du framstår som en mycket god representant för de nya svenskarna. Jag tror att de har överseende med att du fick företräda dem ensam. Du har ju också visat att du kan ta initiativ, och på det viset har vi fått ögonen på dig. Det är en förklaring.
Det finns i salen flera som kan ha beteckningen invandrare, som du själv satte ett frågetecken för, så det är möjligt att komma in och fråga er -- eller ni kan komma till tals.
Näste inledare är Anders Carlberg, som ju har ägnat sig mycket åt att aktivera ungdomar på ett positivt sätt. Vi vet att du också har god kännedom om invandrarungdomar, och vi har tyckt att du kan vara en lämplig inledare. Var så god.
Anders Carlberg: Jag representerar inte alla svenskar då? Jag skämtar litet.
Ordföranden: Du får representera vem du vill -- vi lyssnar på dig.
Anders Carlberg: Det var som sagt ett litet skämt. Jag har med mig tre vänner, som fortfarande är ungdomar. Det är Anders Cardell -- nästan hela hans bekantskapskrets består av invandrarungdomar --, det är Roger Ticualu, som bl a är med i civildepartementets ungdomskommitté, och det är Elias Varzakakos. De här tre ungdomarna, tillsammans med tre andra, kommer att åka ut på skolorna nu för att diskutera vad vi kallar för de etniska motsättningarna.
Vi har tagit det här på allvar. Vi tror alltså att det är betydligt allvarligare att ungdomar i åldern 16--21 år, som vi har fått reda på här, till 60 % tycker att vi har tagit in för många invandrare i Sverige. Detta är enligt vår uppfattning något mycket allvarligare än de våldsmän och dårar som har sprungit omkring i massmedia. Jag tror alltså att massmedias fokusering och den omständigheten att politikerna dansat med i den här valsen har gjort att man pekar ut ett antal dårar och rasister och glömmer den diskriminering som finns precis framför det egna fönstret, precis framför den egna dörren. Jag är exempelvis övertygad om att de flesta som tycker att man skall förbjuda rasistiska organisationer i varje fall ute på fältet är främlingsfientliga och anser att det här är bra, för då berörs ju inte de.
Det finns alltså betydligt farligare saker än det som man tar del av i massmedia. Terrorns avsikt är att få alla att bli rädda. Exakt detta har man lyckats med. Det verkar som om lasermannen har fått både Expressen och Aftonbladet bakom sig -- man blåser upp de här händelserna i stället för att prata om de svåra saker som vi faktiskt lever med. Jag tycker att massmedia dansar med i terrorns vals; det är min allmänna uppfattning.
Detta har bl.a. lett till att många invandrare knappast vågar gå ut. En del invandrarungdomar beväpnar sig osv.
Det här är en oerhört farlig utveckling, som jag tycker att vi skall ställa massmedia till svars för på olika sätt. Politikerna måste ha modet att bryta utvecklingen. Carl Bildt försökte göra det i en artikel den 28 januari. Han lyckades i alla fall inte påverka Expressen -- men han försökte.
Jag skulle vilja redovisa två bilder.
I lördags kväll var deltagare från ett av våra behandlingshem uppe i Sälen. Då sitter en svart kille från Rinkeby och en ledare från behandlingshemmet, som heter Lasse, och snackar med två tjejer på ett diskotek i två timmar. Det tycker tre svenska killar från bygden inte om, så när Ivan -- den svarte killen -- går på toaletten kommer de tre killarna fram och skall puckla på den som sitter kvar, helt oprovocerat. När Ivan kommer ut från toaletten och skall hjälpa sin ledare tar vakterna fast honom, för in honom på muggen och pucklar på honom. Sedan kommer polisen och omhändertar Ivan.
Detta är rasistiskt våld, det är ingen tvekan om den saken. Det första vi säger är: Polisanmälan omedelbart, sådant här får man inte tolerera. Det är uppenbart att den här killen åker in därför att han är svart. Jag tror att denna typ av rasistiskt våld förekommer dagligen på många ställen i Sverige.
Den andra bilden är från Restaurang Garbo i Sundbyberg. Det kommer en svensk kille in med sin tjej. Två invandrarkillar kommer fram till honom och säger: Hör du din djävla Svenne, stick! Vad gör killen? Han går till vakten och säger: Jag känner mig hotad, peka ut de där. Nej, det vågar jag inte, svarar vakten, för då åker jag på stryk.
Detta är ett rasistiskt hot, ett rasistiskt våld mot den här svenska killen. Beteckningen Svenne är ett nedsättande omdöme om en svensk kille bara för att han är svensk -- samma rasistiska omdöme som att kalla en invandrare för svartskalle.
Jag vill påstå att många invandrare som jag känner är mycket rädda i dag. Jag tror att många invandrare löper risk att bli utsatta för riktigt våldsamt våld av olika slag, av rasistiska skäl. Det förekommer, och framför allt tror jag att så är fallet ute i Sverige. Men jag vill också påstå en annan sak, nämligen detta: Om jag är 16 år i Stockholm och är svensk löper jag oerhört mycket större risk att få en snyting bara för att jag är svensk än om jag är invandrare. Jag tror att den sanningen måste fram. Det är grundorsaken till att Sverige-Demokraterna får 15 % av rösterna i Märsta gymnasium och att partiet är det näst största i Rudbecksskolan i Sollentuna.
En annan orsak är att vi av någon anledning har överlämnat Sveriges nationalsång och fana till rasisterna. Fredrika Bremer-skolan förbjuder eleverna att sjunga nationalsången, för då blir invandrarna ledsna. Likadant skall det bli vid Botvidsgymnasiet i Upplands Väsby osv. Vad är det för signal till invandrarna? Jo, Sverige tillhör inte er -- därför skall vi inte sjunga nationalsången, så att ni blir ledsna. Det är helt ofattbart, är inte detta en form av verklig diskriminering av invandrarna?
Den första som offentligt bröt mot det här var Ana Martinez som ju kom till Skansenmötet i blå-gula kläder och sade att vi måste hålla den svenska fanan högt. Vilka är det som skall bevara Sverige svenskt? Är det rasisterna? De kallar sig för ny-svenskar som man gjorde på 30-talet. De vill ju ha ett annat samhälle. De vill inte bevara Sverige som ett öppet demokratiskt samhälle. Låt oss vända på steken: Det är vi som vill bevara Sverige svenskt, nämligen som ett öppet demokratiskt tolerant samhälle. Detta sade också en kurd -- jag kommer inte riktigt ihåg vad han hette -- i samband med de tragiska händelserna vid en demonstration. Dagens Nyheters reporter hattade litet: Vill du bevara Sverige svenskt? Och han fick svaret: Ja, självklart, som ett öppet demokratiskt samhälle. Alla såg oerhört förvånade ut. Låt rasisterna kalla sig för ny-svenskar. De vill ha ett annat samhälle, som inte kännetecknas av öppenhet och demokrati. Låt oss göra den svenska flaggan till en egendom för alla som bor här. En svensk i dag kan vara kolsvart och komma från Sydafrika. En av våra vänner som skall ut på turné nu heter Tabo. Han är Kung Fu-tränare -- en av de största politiska begåvningar som jag har träffat. Visserligen kan han inte skilja på vänster och höger, man han har oftast rätt. Det är självklart att han är svensk. Jag betraktar honom som en av mina bästa vänner och är oerhört glad att han har kommit till Sverige. Han har berikat vårt samhälle. Jag är glad att jag har vänner som givit en helt annan karaktär åt Sverige.
Tabo säger en kul grej: Det är bara att jämföra Sverige med Finland. (Nu kan det bli litet diskriminering här.) Men kommer man till Finland finns det ju knappast en pizzeria. Vem fan vill bo där? Det handlar om känslor, det handlar om kultur.
I stället för att förbjuda rasistiska organisationer skall man möjligen döma rasisterna till att käka falukorv och pölsa och lyssna enbart på Lasse Lönndahl.
Det handlar som sagt om känslor och om vad för slags samhälle vi har. Vill vi ha Sverige i världen och världen i Sverige och se hur vi faktiskt berikas av de fantastiska människor som kommer till vårt land? Det är frågan. Men det finns en hållning i förhållande till invandrare som nästan är en spegelbild av rasisternas. Nu är jag litet tuff; jag hoppas att ni tål det. Men jag vill påstå att rasisterna betraktar invandrare så här, som en skåning sade i ett program: Ja, människor, fast litet sämre.
Hur ser vi på invandrare, vi som är så jättehumanistiska och snälla? Vi åker ut till Rinkeby, invandrarna ber oss fara åt helvete. Så får man inte säga. Hade det varit svenskar på ett sådant där möte hade det räckt med följande: Vad fan säger du för någonting? Vi hade behandlat dem som jämlika människor, med respekt.
Precis utanför riksdagshuset fanns ett stort tält under Water Festival. En turkisk kille har med sig kniv och knogjärn och man tar in honom i kuren och säger att du är en sådan där djävul som skapar rasism. Han såg helt förvånad ut. Jag fick reda på att han var muslim och sade: I morgon ringer imamen från Botkyrka. Han kommer att hjälpa oss i arbetet, han tolererar inte sådant här. Då såg jag att han för första gången blev väldigt skraj. Skulle jag säga: Det är synd om dig, du har en svår bakgrund. Nej, självfallet inte, jag behandlar honom som en jämlik människa. Martin Luther King sade att vi skall behandla människorna efter deras karaktär, inte efter deras utseende. Det är faktiskt så att en dumskalle får man kalla för en dumskalle även om han är invandrare, för då behandlar man människor jämlikt. Många invandrare i Tensta och Rinkeby känner det så när vi svenskar kommer dit -- särskilt etablerade svenskar -- som negrerna i Kongo då missionärerna kommer: Ja, så söta ni är, så färgglatt det är, och god mat luktar det också. Det är inte våra vänner, det är något konstigt folk som har hamnat där, människor som vi tycker är jättesnälla och som vi tycker synd om.
Varför inte betrakta människor som jämlika? Då handlar det om respekt, och det där känner många. Vi behandlar inte invandrarna med respekt, fastän vi så att säga springer hundrameterslopp för att avgöra vem som är mest resp. minst rasistisk och mest humanistisk. I praktiken gör vi ganska litet.
Tabo sade en ganska kul sak till. Vi klagar på USA, men jag har aldrig sett en bussning från Rinkebyskolan till Danderyd. Det är någonting att tänka på.
Vi har skapat ett segregerat samhälle. Många av de invandrare som är etablerade i politiken i Rinkeby är rädda i dag. Alla de etablerade invandrarna och svenskarna flyttar därifrån. Den här församlingen, riksdagen, måste ta ett beslut som säger att vi skall bryta bostadssegregationen under en 20-årsperiod, det skall vara ett samhälle där man kan bo var man vill, även om man är invandrare. I praktiken är det inte så i dag. Vi skapar en bostadssegregation som ger upphov till alla problem.
När jag började det arbete som jag nu håller på med hade jag arbetat mycket med ungdomar -- kriminella svenska ungdomar, kriminella invandrarungdomar. Men jag trodde aldrig att det såg ut som det gör bland de vanliga ungdomarna. De ungdomar som jag träffade berättade att ute i Vasalunds gymnasium eller i Tensta gymnasium eller i Botvidsgymnasiet sitter invandrarna på den ena sidan i matsalen och svenskarna på den andra sidan. Så ser det alltså ut. De pratar knappast med varandra. Ett fåtal invandrarungdomar i Tensta och Rinkeby har någon enda svensk kompis.
När det ser ut på det här sättet är jag inte så imponerad av detta med lasermannen och dårarna som far omkring. Då ser jag att den farliga smittan, den farliga främlingsfientligheten, de svåra etniska motsättningarna har vi i vår egen politik och i det samhälle som vi själva skapat. Vi borde skämmas, tycker jag -- hela gänget som sitter här, inkl jag själv. Vi har skapat det här samhället. Vi diskriminerar invandrare varje dag på arbetsplatserna. Invandrarungdomarna kommer hit, de har inte samma förutsättningar i skolorna, de har oftast inte föräldrar som pratar svenska, de slås ut i mass-skala i skolorna i dag därför att vi inte ger dem samma chans -- vi ger dem inte stödundervisning. Folkrörelserna verkar ha gett upp. Hade det varit litet krut i folkrörelserna hade de satt i gång med läxläsning. Det har man gjort ute i Tensta.
Jag är själv socialdemokrat och jag sitter i kommunfullmäktige här i Stockholm. Det sitter två invandrare av 101 ledamöter i fullmäktige. Helt frankt: Det sitter fem SSU:are där. Jag kan plocka fram tre invandrar-SSU:are som är hundra gånger bättre än dessa. Men de kommer inte in. Det finns en dold diskriminering -- vilka som räknas och vilka som inte räknas. Jag är helt övertygad om det.
Här behövs det klartext och en fullständig revolution enligt min mening. Det här systemet måste omedelbart brytas. Vi måste få vänskapsband mellan klasser i Rinkeby och klasser i Aspudden. Vi måste bryta bostadssegregeringen och systemet med skolor där man har till 90% invandrare och andra skolor som har till 100% svenska elever. Det är en fullständigt omöjlig situation. Om vi inte bryter utvecklingen skapas rädsla och motsättningar och detta befrämjar extremismen på båda håll. Jag kommer ihåg en bild där en kille från Ku Klux Klan tittar in i en spegel och ut tittar en från Black Muslims. Det ser vi i dag.
Churchill sade en gång att sällan har så många haft så få att tacka för så mycket. Jag vill påstå att sällan har så få haft så få att tacka för så mycket som i dag. Rasister har kriminella invandrarungdomar att tacka och tvärtom. De är som galningar -- de befrämjar varandra. Kan vi inte tala om problemen blir det på det sättet att rasisterna pratar om problemen på sitt förvridna, förljugna sätt, medan vi humanister inte vågar prata om problemen. Därför blir tolkningen hos ungdomarna inte våra tolkningar, förklaringar, bakgrunder och vår humanistiska grundsyn, utan det blir rasisternas grundsyn som förgiftar problemställningarna, därför att vi är så förljugna att vi inte vågar ta upp problemen.
En annan sak: Vi gör inte någonting åt problemen, vi blundar för dem, vi struntar i dem, vi låter bostadssegregeringen förvärras hela tiden, vi låter invandrarna diskrimineras på arbetsplatserna. Det farliga är ju lasermannen, det farliga är tio kriminella och rasistiska ungdomar som kallar sig för VAM. De har två helsidor i Expressen och Aftonbladet varje dag som reklamblad -- medan resten är betydligt farligare. Tack.
(Applåder.)
Ordföranden: Tack, Anders Carlberg. Du hörde väl att du t.o.m. fick en försiktig applåd. Vi är så försiktiga av oss i det här huset. Du var den förste i dag som fick en applåd. Det fick oss faktiskt att tänka litet extra -- den saken är klar. Och så sitter man här och funderar: Vad rätt du tänkte, så fel det blev ibland.
Visst har vi anledning att fundera, och jag är som sagt säker på att du har fått människor att tänka till här och att det kommer frågor. Jag har ett par på listan redan.
Maud Björnemalm (s): Min fråga vill jag inte ställa till Anders. Jag känner mig litet fundersam och tagen av Anders framförande, så jag får nog fundera innan jag ställer frågor till honom.
Min fråga riktar sig till Vildan: Tänker ni fortsätta samarbetet inom 21-februarikommittén? Du sade också i ditt anförande att du tyckte att det hade skapats ett nytt debattklimat. Jag frågar då: Har du några idéer och synpunkter när det gäller på vilket sätt vi skall kunna fortsätta debatten och diskussionen?
Vildan Tanrikulu: 21-februarikommittén har ett sammanträde i morgon, då vi skall göra en utvärdering och eventuellt diskutera en uppföljning. Jag vill tydliggöra det jag glömde i min inledning: Jag är kallad hit som ordförande i 21-februarikommittén, men kommittén bildades för att genomföra själva manifestationen. Från början var det inte något bestämt, men under arbetet har många idéer fötts, och dessa kommer att diskuteras med samtliga organisationer som står bakom manifestationen. Min personliga uppfattning är att invandrarorganisationerna har bildat en viktig plattform, och vi måste gå vidare med verksamheten. Främlingsfientlighet och rasism kan inte manifesteras bort. Det har vi varit medvetna om och det är vi medvetna om. Det är en långsiktig verksamhet, och om vi når fram till en gemensam plattform under diskussionerna återstår att se.
För det första: När det gäller debattklimatet tycker vi att vissa problem uppstått när det gällt att genom massmedia förmedla det rätta budskapet, alltså vad vi har sagt -- vad 21-februarikommittén tänker och tycker om manifestationens motiv, manifestationens syften. Detta har inte alltid nått fram riktigt. Dels har manifestationen kallats strejk fastän ordet strejk inte används i ett enda blad som vi har skickat ut till pressen. Sammanlagt 11 pressmeddelanden har gått ut under 21 dagar, och det har gjorts några intervjuer. Trots sådana tydliggöranden har ordet strejk envist använts i delar av massmedia, och det tycker vi förmedlar fel budskap och ger upphov till en motsättning i stället för till en samling.
För det andra: Debattklimatet har dock ändrats också i ett annat hänseende: genom att invandrarna själva som medborgare, som individer, i det här landet tagit ställning för demokrati och för ett rättssamhälle. Vi har mycket klart sagt att vi är måltavlor, men rasism och främlingsfientlighet riktar sig i sista hand mot de demokratiska värderingar som genomsyrar det här samhället och som har möjliggjort vår vistelse här. Vi har vårt ansvar och handlar för att försvara de värderingar som de flesta står för.
Ordföranden: Tack skall du ha. Nu tar jag ett par frågeställningar åt gången, och jag ber dem som frågar att ställa en, högst två frågor, för då kan det också bli möjlighet till en följdfråga.
Gustaf von Essen (m): Vi hörde på förmiddagen en definition av ordet rasism. Anders Carlberg, vars anförande jag tyckte var mycket intressant, använde ordet rasistisk väldigt mycket. Det skulle vara intressant om du också ville göra en kortfattad beskrivning av vad du menar med ordet rasist.
Det är det första jag vill säga. Det andra -- där riktar jag mig också till Anders Carlberg, för du har nog grundkunskap om saken -- gäller detta att vi kunnat läsa att brottsligheten uppenbarligen är högre bland invandrare än bland svenskar; i varje fall tyder vissa undersökningar på det. Där finns det ju sociala faktorer. Du har själv pekat på dem, och jag tror att de också är valida -- kulturkollision och liknande. Tycker du att samhället ger för vaga signaler vad gäller normer, lagar och myndighetsutövning på dessa områden, så att vi inte riktigt fastställer vad vi egentligen vill med vårt samhälle -- hur vi vill att det skall vara organiserat och hur det skall se ut?
Karin Israelsson (c): Jag vill först fråga Vildan: Vi har rätt mycket diskuterat mottagandet av flyktingar i vårt land. Har vi varit aningslösa, har vi inte krävt tillräckligt mycket av de flyktingar som kommer hit, har vi varit för snälla i vårt sätt att hantera de flyktingar som kommer, så att detta bäddat för att konflikterna kunnat uppstå? Finns det någon sanning i de påståenden som görs i debatten om att så skulle vara fallet?
Sedan till Anders Carlberg: Det här är ju i väldig utsträckning ett Stockholmsperspektiv. Vi som bor "glest till" och har våra invandrare och flyktingar hos oss upplever inte samma sak. Vad vi upplever är att våra vänner där hemma gärna flyttar ner till Rinkeby eller dit där de annars har sina meningsfränder. Det är naturligtvis ett stort problem. Vi skulle gärna se att de bodde kvar hemma hos oss. Vi tror att de skulle ha det bättre där, men det finns ju en egen vilja också hos många av de här grupperna. Är det så att svenskarna i glesbygden känner sig utfrusna, så att det därför blir en bostadssegregering? Har du funderat på bakgrunden?
Ordföranden: Det var frågor både till Anders Carlberg och till Vildan Tanrikulu. Jag vet inte vem som vill börja.
Anders Carlberg: Det är mycket enkelt att förklara vad rasism är. Det innebär att man betraktar en människa som lägre stående på grund av ursprung, hudfärg osv. Det är det jag kallar för rasism. Ett rasistiskt beteende betyder att man så att säga särbehandlar människor därför att de är svarta, invandrare eller något sådant. På samma sätt är det om man betraktar en svensk kille som lägre stående eller annorlunda bara därför att han är svensk, inte på grund av någonting annat. Det tycker jag är ett rasistiskt handlingsmönster.
Detta är glasklart. Sedan finns det någon sorts främlingsfientlighet. Det handlar mera om rädsla -- man kanske tycker illa om dem som har flyttat hit, men inte betraktar folkslaget som lägre stående.
Det här är nyanser och gråzoner, men jag tror ändå det är viktigt att definiera begreppen, framför allt när vi pratar om rasistiska organisationer o.d. Jag tror det finns en skillnad mellan att vara ideologisk rasist och att i praktiken uppträda med rasistiska handlingar och ett rasistiskt våld.
När det gäller brottslighet finns det en massa förklaringar som är ganska enkla. Jag växte upp i Gubbängen, bodde på Sicklingsvägen i en bostadsrätt och tillhörde litet av medelklass -- farsan studerade. Helt klart var det lättare för killarna som bodde på Bordsvägen eller Gethagsvägen att ta genvägar. Självklart går det att finna en brottslighet om man lever under svåra ekonomiska omständigheter.
Det är betydelsefullt att göra ett tillägg här, framför allt när det gäller invandrarungdomarna. Jag träffade några som jobbade på Röda korsets olika flyktingförläggningar runt Örebro, Laxå osv. De sade till mig -- jag vet inte om det är sant -- att flyktingfamiljen har en livstid på två år. Sedan blir det oftast mycket splittringar i familjen, och där uppstår bland ungdomarna då också ett fruktansvärt hat mot vårt samhälle. Det är detta som gjort att föräldrarna skilts -- det finns en sorts ovänlighet.
När Kungsträdgården 1985 var Stockholms största fritidshem, med 80 % invandrarungdomar, rörde det sig om grekiska eller turkiska sådana med relativt stabila hemförhållanden. I dag upplever jag att de ungdomar man stöter på ute på stan oftast är första generationens flyktingungdomar, där föräldrarna är skilda: eritreanska ungdomar, chilenska ungdomar, ungdomar från Libanon osv.
Vad beträffar det här med Stockholmsperspektiv så vet jag att det jag nu säger stämmer för alla städer med ett invånarantal runt 100000 och däröver. Jag vill påstå att situationen i Malmö är tio resor värre än i Stockholm. Här i Stockholm finns faktiskt motkrafter av olika slag. Jag avser t.ex. Hasselasolidaritets kamratstöd på skolorna; jag säger det till Vildan så att han blir gladare. Här finns Non Fighting Generation, Farsor och morsor på stan, DKSN, Kyrkornas nykterhetsförbund. Det finns ett bra polisarbete i city, liksom ett bra socialarbete i citygruppen. Vi har alltså starka motkrafter mot utvecklingen, medan det i Malmö inte verkar finnas någonting. Där är fientligheten bland invandrarungdomar och svenska ungdomar mycket kraftigare. Vidare finns där en del ganska svårhanterliga grupperingar, som jag inte vågar nämna i den här församlingen. Jag kan ju säga att Jan Guillou var dem litet på spåret, men debatten tystnade.
Det är oerhört viktigt att man pratar om problemen, och de finns i alla städer där vi har definierade förorter och där vi har byggt upp bostadssegregeringen.
Sedan till frågan om att många vill flytta till sin familj och till områden där det bor människor som de hör ihop med. Jag tror att det förhåller sig på det sättet. Det är klart att om jag blev förflyttad till exempelvis Marocko skulle jag tycka att det vore kul att bo ihop med svenskar som jag kände och framför allt med familjen. Det är en sak. Men varför måste alla familjer hamna just i Rinkeby, Tensta, Botkyrka, Rosengård eller Biskopsgården? Om de turkiska invandrarna vill bo nära varandra kan man ju fördela det hela litet grand. Måste alla bo på samma ställe? Det tror jag är oerhört farligt. Och framför allt: Många invandrarungdomar lär sig inte svenska ordentligt. Man måste ha många svenska goda vänner för att komma in i systemet. Det handlar inte bara om språket utan om kontakter, möjligheter, fackliga engagemang. För att kunna tillvarata sina intressen måste man ha kontakter in i systemet, och systemet behärskas av det svenska språket, den svenska kulturen, svenska sedvänjor osv. Man måste få chansen, man måste få hjälp, och jag undrar om inte Sverige nästan är sämst här. Många invandrare säger att först har de kommit till England och där träffar de på olika folkrörelser, fackföreningar, kyrkor, Röda korset och andra som engagerar sig på ett personligt sätt. Det verkar som om vi i Sverige tycker att när vi har betalat vår skatt och överlämnat skötseln till ett antal professionella så är vi nöjda. Invandrarungdomarna upplever den här kylan, att vi har betalat av vår solidaritet så att säga. Man stöter inte på vänner i olika sammanhang, där man kan bygga upp en långsiktig gemenskap. Är vi kanske sämst i Europa på det här? Hemska tanke! Jag tycker att vi skall vara ganska självkritiska.
Det är en jättesvår fråga -- några enkla lösningar finns inte. Jag tror att det här är en av de viktigaste politiska frågorna. Jag skall förklara varför: Om vi inte handskas med frågan på rätt sätt kommer problemet att växa så att det blir oöverstigligt. Det blir kanske en fransk situation. Men om vi behandlar problemet på rätt sätt kommer det att vara en fruktansvärt viktig tillgång för Sverige i världen. Tänk er -- 160 språk som vi har gratis ute i Rinkeby och Tensta. Vi har ju för fasingen hela världen där.
Tänk vad den kunskapen, den rikedomen och den insikten skulle kunna betyda för Sverige. Nu har vi byggt upp det hela så att det blir problem för oss. Vi utnyttjar inte detta som den fantastiska tillgång det är. Och det är vårt ansvar -- det gäller oss som är etablerade i Sverige och i första hand er som sitter i riksdagen -- att se till att det blir på rätt sätt. Därför är det här den absolut viktigaste frågan under de närmaste 20 åren.
Gustaf von Essen (m): Jag fick inte svar på min fråga. Jag ställde ju en konkret fråga om brottsligheten. Tycker du att myndigheterna -- sociala myndigheter, polis och skola -- ger för vaga signaler?
Anders Carlberg: Ja, det tycker jag allmänt sett. Men det har liksom inte med invandrarungdomarna att göra, utan de hamnar i brottslighet därför att de inte klarar sig i Sverige. De får inte samma chans till språket, de får inte samma möjligheter på arbetsmarknaden, när det gäller utbildning osv. Det är därför de hamnar i en ökad kriminalitet.
Sedan tycker jag över huvud taget att våra sociala myndigheter och polisen är vaga tills det blir för sent -- då är man oftast alldeles för hård. Man sätter 17-åringar på Karsudden och sådant, alltså när man har misslyckats. Det är en blandning av för mild behandling och för hård behandling när man äntligen reagerar.
Anders Cardell vill komplettera mig, om det går bra.
Ordföranden: Det var någon av Anders killar, om jag säger så, som ville komma in. Var så god.
Anders Carlberg: Mina sakkunniga!
Anders Cardell: Roger, Elias och Antonio var de enda tre av de invandrare som arbetade på NFG -- vi har talat om detta -- som kunde det svenska språket perfekt. De är också de enda tre med invandrarbakgrund som har klarat sig. Resten av dem som vi arbetade tillsammans med är utslagna i samhället.
Detta har en massa olika orsaker. Jag kan nämna en sak, där jag tycker att många invandrarföräldrar är alldeles för dåliga: att prioritera det svenska språket. Många invandrarföräldrar sätter det svenska språket i motsatsförhållande till det egna språket och den egna kulturen. Det slår illa, när deras barn skall ut på arbetsmarknaden.
Ett annat problem är att det ges fel signaler från samhället. Många invandrarföräldrar kommer hit högutbildade och får jobba som busschaufförer, vilket säger ganska mycket till deras barn om hur stora chanser de har att lyckas i det här samhället, oavsett utbildning osv.
Det här är några saker som man måste tänka på -- de ingår så att säga i hela den negativa karusellen.
När vi pratar om rasism kan jag berätta att är du svensk och umgås med människor t.ex. i centrala Stockholm har du de största förutsättningarna för att åka på stryk -- mycket större än vad invandrarungdomar har -- på grund av att du har lägst status av alla i gänget.
Ordföranden: Tack skall ni ha som är sakkunniga. Jag håller med om det. Sedan hade vi en fråga till Vildan också. Vill du svara på den?
Vildan Tanrikulu: Det är många frågor kring flyktingmottagningen -- om samhället är snällt och vilka signaler som ges. Jag vill gärna utgå från personlig erfarenhet: hur vi tar emot nu, hur vi tog emot tidigare och vilka problem mottagningen skapar i Sverige.
Jag kom till Sverige den 13 november 1981. Den 25 november 1981 började jag studera på ABF, alltså tio dagar efter ankomsten. Jag studerade sex timmar per dag, och hösten 1982 började jag studera svenska på komvux för att komplettera mina kunskaper och sedan kunna komma in på arbetsmarknaden. Jag fick arbets- och uppehållstillstånd under tre månader. Det är ett konkret exempel.
Människor som vistas tre år i förläggningar som är helt avskilda från samhället, med tiotals olika nationaliteter, kan inte slussas in i samhället. Man kan inte ge dem förutsättningarna för att lära känna samhället och dess grundvärderingar. Anders redovisade i detalj bostadssegregationens konsekvenser. Detta resonemang kan mycket väl tillämpas på flyktingmottagandet i dag, om det inte skapas förutsättningar för att individen själv först skall ha ansvar när det gäller t.ex. språk. Individen skall ha de sociala förutsättningarna för att komma in i samhället och utöva sina kunskaper. Om dessa förutsättningar inte skapas kan vi inte påstå att vi är snälla när vi ger signaler.
Då det gäller den juridiska aspekten kom jag på, när jag återigen läste utlänningslagen, att det redan står där vilka brott som utgör grund för utvisning av utlänningar. Detta står också i ett meddelande från LO som jag fick för några dagar sedan och som jag blev förtjust över. Detta gäller oavsett om dessa människor är fast bosatta här eller om de är på tillfälliga besök. Men det finns en annan aspekt, och det är rättsväsendets inställning till flyktingar. Människor är jämlika inför lagen, men invandrare har alltid sämre förutsättningar än en infödd svensk att klara sig när det gäller rättsväsendet, så en särbehandling i positiv bemärkelse inför rättsväsendet tycker jag inte finns.
För övrigt håller jag med Anders om att det allmänt ges fel signaler. Detta gäller både invandrarungdomar och svenska ungdomar.
Ordföranden: Tack skall du ha. Ytterligare en av Anders sakkunniga har begärt ordet.
Elias Varzakakos: Jag tänkte spinna vidare på det som sagts om språket.
Det är ju bra att verksamheten med sfi, svenska för invandrare, finns. Men det förekommer ett problem. Ofta sätter man politiska flyktingar och "ekonomiska invandrare" i samma klass. Politiska flyktingar brukar ju vara högutbildade akademiker, och de får då sitta i samma klass som dem som är totala analfabeter. De sistnämnda har naturligtvis inte förmåga att lära sig språket lika snabbt som akademikerna. Ofta skapar detta en frustration hos akademikerna och senare kanske även hos deras barn, när de pushar på barnen att dessa skall lära sig svenska bättre. Det går inte i samma takt riktigt. Detta bör man också tänka på.
Ordföranden: Också en mycket värdefull aspekt.
Frågan om hur vi egentligen tar till vara invandrarnas kunskaper och deras utbildning har varit föremål för många debatter i riksdagen. Vi vet att SACO har behandlat detta genom Rafek Hakim. Du skulle kanske kort kunna säga något om detta, Rafek.
Rafek Hakim: Jag är finländare. Jag är civilekonom och har för Civilingenjörsförbundet, som varit aktivt, gjort en kartläggning av civilingenjörernas arbetsmarknad. Sammanfattningsvis kan jag säga att 10--15 % av dem som är med i undersökningen är arbetslösa. Minst 5--6 % fortsätter på högskolenivå som forskare, eftersom de inte haft möjlighet att få adekvata arbetsuppgifter. De har haft svårigheter att följa studierna på Tekniska högskolan t.ex.
Jag har delat upp undersökningen i två delar: den ena gruppen har studerat på Kungl. Tekniska högskolan och den andra gruppen består av personer som har utländsk examen eller t.o.m. två akademiska examina. De här personerna går arbetslösa i dag, vilket jag tycker är skrämmande.
Vi har försökt komma med förslag till konkreta åtgärder, och jag har gjort en gruppering i olika steg.
Steg 1: Språkundervisning på akademisk nivå. Undersökningar har visat att de här personerna har svårt att klara sig i arbetslivet med de språkkrav som näringslivet och arbetsgivaren ställer. De har svårt att skriva t.ex. utredningar och rapporter på bra svenska. Men delvis har de kanske också svårt att komma över den s.k. kulturchocken -- att anpassa sig både i samhället och i arbetslivet. Då avser jag språkkompetensen.
Steg 2: Teknisk kompletterande utbildning. En del av de personer som avlagt utländsk akademisk examen -- nu åsyftar jag civilingenjörer -- har en väldigt god teoretisk bas men har inte möjligheter att tillämpa sina kunskaper i praktiken. Exempelvis är deras kunskaper i att använda datorer obefintliga. De äger yrkeskompetensen, men kanske inte just på det sätt som arbetsgivaren önskar.
De som studerar på Tekniska högskolan har ganska ofta svårt att vara med i grupparbetena. Svenskarna har svårt att acceptera vissa invandrare, och undersökningen visar att de som kommer från Västeuropa har lättare att komma in i arbetslivet än de som kommer från Östeuropa eller från Mellanöstern. Ju längre från Sverige personer kommer, desto svårare är det för dem att komma in i arbetslivet. Men om man kommer tillräckligt långt bort från Sverige -- från USA, Asien eller Japan -- är arbetslivet lättare att nå.
De personer jag talat om har också svårt att få praktikplatser under studietiden på Tekniska högskolan i Sverige. De saknar kontaktnät. De känner sina närmaste släktingar och sina kompisar men knappast några svenskar. De har svårt att göra examensarbeten ute i näringslivet.
Ordföranden: Vi tackar dig så mycket för den rapporten.
Vi har nu ett tiotal frågare, men jag rationaliserar så långt att tre åt gången får fråga. Det är flera av organisationernas företrädare som vill komma till tals, och det vore kanske viktigt att släppa in dem också. Men närmast är det Berith Eriksson, Pontus Wiklund och Ingela Mårtensson.
Vill ni ställa korta frågor, som då förhoppningsvis får korta koncisa svar, så att vi hinner med så många som möjligt.
Berith Eriksson (v): Det är inte världens lättaste uppgift att ställa korta frågor. Språk är identitet, fick vi veta på förmiddagen. Vi kan se tillbaka på Hansegårds rapporter från 50-talet, som handlade om de finsktalande i Norrbotten och deras utslagning på grund av att de inte fått sitt modersmål tillgodosett. Vi hade Skuttab-Kangas på 60-talet. Det ledde fram till att vi i mitten av 70-talet ändrade målet när det gällde invandrarna och deras rättigheter. Vi sade att man skulle ha rätt till sitt språk och sin kultur, detta för att vi skall få identitetsstarka människor som är harmoniska. Men nu kommer det annorlunda signaler igen -- från det att man kallar invandrarna för nysvenskar igen och öppet säger att det gäller att de skall bli svenskar så fort som möjligt.
Vi har i dag pratat väldigt mycket om språk, och jag vill veta: Är det en motsättning i fråga om att få sitt hemspråk, sitt modersmål, och att lära sig svenska? Det här gäller ju barn. De vuxna, som har ett språk, måste enligt min mening få koncentrerad svenskundervisning. Skall vi ta bort hemspråksundervisning -- ja, vad tycker ni?
Ordföranden: Det blir väl närmast skolverket som får fundera på det.
Berith Eriksson (v): Carlberg vill jag gärna höra och även Vildan.
Ordföranden: Jag tror att vi får gå vidare.
Pontus Wiklund (kds): Jag är ute efter konkretisering och sammanfattning av vissa praktiska åtgärder.
Anders Carlberg talade mycket om hur det är, och det kan man ju skriva under på. Han gav också tips om att vi skall behandla nysvenskarna som jämlika och jämställda när vi talar till dem osv.; vi kanske skall bussa våra skolbarn och vi skall ha en bostadspolitik som motverkar segregering.
Allt detta är ju bra, men för att få balans i samhället, så att det blir ett bra förhållande mellan nysvenskar och gammelsvenskar måste vi också ställa krav på nysvenskarna. Det är detta jag ville få litet mera sammanfattat -- hur vi där skall förfara när det gäller de praktiska konsekvenserna, t.ex. att sätta tryck på dem att lära sig svenska språket, om möjligt bra, och att ställa krav på oss själva att ge dem sysselsättning på ett tidigt stadium etc.
Jag vänder mig i första hand till Anders Carlberg: Godtar du sådant och har du förslag till ytterligare praktiska åtgärder som vi skall föra ut, så att vi svenskar vågar bli bättre när det gäller omhändertagandet?
Ordföranden: Detta kunde det förvisso behövas ett helt föredrag om, men vi hoppas på ett relativt kort svar. Ingela Mårtensson får också ställa en fråga.
Ingela Mårtensson (fp): Vi fick i morse höra att det har skett en förändring i attityderna gentemot invandrare och att de första tecknen på denna förändring upptäcktes 1987, samt att den ägde rum framför allt bland yngre pojkar.
Då skulle jag vilja fråga Vildan: Vad har du märkt av förändrade attityder hos svenskarna under 80-talet? Till ungdomarna vill jag rikta frågan: Hur förklarar ni att just unga pojkar är de som mer står för den förändrade attityden? Och att unga pojkar skulle vara mer främlingsfientliga än vad de var för tio år sedan t.ex.?
Ordföranden: Då är det väl närmast Anders Carlberg, någon från skolverket och Vildan som har fått frågor. Anders Carlberg: Angående hemspråk så finns det litet olika uppfattningar. En landsmaninna till Vildan Tanrikulu som skall med ut på skolorna pratar helt perfekt svenska, och hon pratar vad jag förstår perfekt kurdiska och är oerhört insatt i den kurdiska kulturen osv. Är man bra på svenska, bra på kurdiska, så förutsätter det varandra på något sätt. De flesta som har problem är sådana som är dåliga på båda sakerna. Det går inte att sätta sig med sitt hemspråk någon timme i veckan och sticka från mattelektionen t.ex.
Min uppfattning är kort på det här sättet: Ge de kurdiska riksförbunden möjlighet att ta hand om sina kurdiska ungdomar. Ge dem pengar till läger och möjligheter att klara det här själva. Jag tror att de är oerhört mycket bättre på att lära de här ungdomarna kurdiska än en hemspråkslärare som dyker upp några gånger i veckan.
Ge resurser till folkrörelserna, i det här fallet de kurdiska och de andra invandrarorganisationerna att klara det här själva, och så ger vi dem jättesatsningar till att lära sig svenska. Det är två saker som vi måste göra samtidigt.
En chilensk invandrare kom hit för sex år sedan. Hans första lärare var den s.k. 33-åringen, vars inställning till invandrare var ganska klar. Han sade åt dem att det här med kultur skall ni inte läsa. Platsannonserna skall ni läsa så att ni kan dem utantill, ni skall så snabbt i arbete som möjligt, det var hans inställning. Detta var första intrycket av Sverige. Chilenaren kom då från England och hade mycket kontakt med de engelska fackföreningarna, bodde hemma hos en engelsk fackföreningsman. Sverige bjöd på 33-åringen. Alla vet vem det är. Det är inte Gärdestad, om ni trodde det. Dessutom hamnade han i en klass med nästan bara turkiska analfabeter. Det var vad vi bjöd på i svenskundervisning. Nu är han lektor i systemvetenskap på universitetet efter sex år. Han har fått slåss.
Själv hävdar jag att han bor i en offentlig toalett i Rinkeby. Han släpper aldrig ut sina ungdomar, för det pågår knarkhandel och folk pissar och spyr i trappuppgången. Det är oftast nordiska medborgare som står för den insatsen i just Rinkeby.
Hans grundinställning till vad vi bjuder på här ger en del övrigt att önska. Jag förstår honom mycket väl. Han tolkar det här som rasism. Det gör inte jag. Hans kontakt med länsstyrelsen tolkas också som rasism. Jag som har suttit och väntat på beslut i ett och ett halvt år skulle kunna instämma i och för sig, men allt är inte rasism, det finns nog också en fruktansvärd byråkrati som drabbar oss alla. Men jag kan förstå att han tolkar det på det här sättet.
Vi skall ställa samma krav på invandrare som vi ställer på svenskar. Precis samma krav, samma inställningar o.d., men det är bara detta att vi måste stötta invandrarna. Det är inte så enkelt. Om en turkisk farfar kommer till familjen så behöver han inte bli så jättesvensk, det är inte så viktigt. Han får leva sitt liv här i Sverige och det tycker jag är bra. Vi ska ju satsa på framför allt ungdomarna som har chansen här. Det gör vi inte, vi inser inte problemet, vi satsar inte. Vad vi tillåter är den här fantastiska grejen att en turkisk invandrare i Jordbro pratar turkiska på fritiden, talar turkiska hemma och talar turkiska i klassrummet även när han är på svenskundervisning. Vill vi ha det på det sättet så får vi det vi får. Det är ju ingen som blir svensk på det sättet. Man behöver inte dansa runt midsommarstången och sjunga små grodorna för att vara svensk, däremot behöver man kunna det svenska språket och veta hur det fungerar i Sverige för att ta till vara sina rättigheter och möjligheter. Det är det vi skall ge möjligheter till, det är detta det handlar om.
Sedan har jag mer gemensamt med en chilensk invandrare från Santiago än jag har med en bonde från Sjöbo. Det har jag bara, jag vet det. Jag har mycket mer att prata om och vi har mer gemensamt. Alla har vi olika bakgrunder. Jag är uppvuxen i Gubbängen och har mer gemensamt med en kille från Santiago, det är bara så, på samma sätt som man har mer gemensamt med en kille från Zagreb än en från Belgrad. Det ser man inte just nu, men så är det faktiskt. Vi har olika bakgrunder, vi har vår historia, vi har vår kultur och kan berika varandra. Men vi har en gemensam plattform allihopa som vi skall slå vakt om, och det är den svenska kulturen och det svenska språket.
Sedan ser den svenska kulturen inte likadan ut som den gjorde på 50-talet -- tack och lov gör den inte det. Vi har fått en massa spännande utländsk influens. Det är som Bellman fick influens från Frankrike och Taube från Argentina så har vi fått en del också som vi har snott till fördel för oss själva.
Roger Ticoalu: Den debatt vi har fört i Sverige när det gäller hemspråket är att den är väldigt enkelsidig på det sättet att man framställer hemspråket som att eleverna lär sig hemspråket.
Fortfarande är det många gånger så att hemspråkslärarna också guidar och leder in eleverna in i det svenska samhället; man måste se det på det sättet.
Jag arbetade för ungdomskommittén och i dess arbete tittade vi mycket på hemspråksklasserna som än i dag existerar men som jag personligen är väldigt kritisk mot, vilket beror på att många elever går på låg- och mellanstadiet i en klass som enbart består av grekiska undgomar, finska ungdomar eller jugoslaviska ungdomar. Dessa ungdomar är redan på förhand dömda till att ha sämre förutsättningar och kunskaper när de kommer upp på högstadiet. Alexander Paskalido som sitter i Grekiska ungdomsförbundet är ett s.k. offer. Hemspråksklasser är jag alltså väldigt kritisk mot. Men samtidigt tror jag inte man skall överdriva hemspråkets betydelse i skolan. Debatten har ofta tagit upp det här att det går ut över svensktimmar eller över mattetimmarna. Jag har haft två hemspråk och varit otroligt privilegierad på det sättet. Jag hade italienska och polska och man förlade dem på både håltimmar och på fria aktivitetstimmar så i stället för fotokursen så hade jag polska eller italienska. Jag tror inte att man ska göra problemet större än vad det är. Man kan ha hemspråk om skolledningen och personalen i skolan lägger upp det på ett bra sätt med hemspråkslärarna.
Ett annat problem är att hemspråkslärarna många gånger -- nu skall jag bara tillägga att jag är litet jävig eftersom min mor som är hemspråkslärare -- har behandlats som andra klassens lärare. Samtidigt som man diskuterar problemet vet jag att man sällan diskuterar direkt med hemspråkslärarna. Man frågar dem inte vad de tycker.
Jag tar ett konkret exempel som min kära mor som arbetat i Eriksdalsskolan i över tio år. Hon är aldrig med på lärarkonferenserna, hon är aldrig med på bilderna och det är hennes fasta skola. Man betraktar alltså dessa lärare som andra klassens lärare. Givetvis så finns det problem med nyrekrytering av hemspråkslärare med tanke på utbildning osv. Men som sagt: Skall man bedriva ett bra och genuint hemspråk måste man ha bra lärare, men då skall man också acceptera dem på likvärdiga villkor.
Bertil Jakobsson: Det raka svaret är: Ta inte bort möjligheten att utveckla hemspråk i undervisningen i skolan. Ta inte bort möjligheten att utveckla hemspråk med beteckningen hemspråksstöd, som vi nu använder som en samlingsbeteckning i förskolan.
Tro inte att det är detsamma som att åstadkomma en modersmåls-, och jag säger också gärna en fadersmålsundervisning i skolan. Det tar många flera timmar, och därför har vi också väldigt många timmar modersmålsundervisning, alltså i ämnet svenska. Skolan, förskolan, kan i sammanhanget bara bidra, men bidragen är viktiga även om de är för små i många sammanhang. Man kan icke skriva bort värdet av personer med annan kulturbakgrund och ett annat språk som är detsamma som barnens såsom tillgångar i skolans arbete, både för att lotsa, som någon sade, barnen in i det svenska samhället och att förstå det. Men de behöver också finnas där som en verklighet för svenska lärare, för svenska skolledare och annan skolpersonal i de här mobbningssituationerna, främlingsfientlighetssituationerna etc.
Förstärk undervisningen i svenska där det behövs. Om man finns i ett område där svenskan är i minoritet, där man utanför skolan möter den litet, då är det viktigt att vi gör insatser i skolan för att se till att svenskan blir så stark som möjligt. Glöm aldrig bort att de här barnen och ungdomarna måste utveckla kunskaperna i svenska, kunskaperna om att leva i Sverige, annars blir de inte intagna som fullvärdiga samhällsmedlemmar. Dra nytta, ha glädje av, såväl ekonomisk som andlig kulturell, tillgångar som vi alla får del av när det gäller deras egna kulturbakgrunder och språk.
Noldis Millers: Vad vi pratar om här är ju en följd av invandrar- och flyktingpolitik. Då vill jag påminna om hur det var en gång i tiden. Det är väl knappast någon som vet det.
När 35000 baltiska flyktingar kom 1944--45, fanns bara 500 meter härifrån en s.k. utlänningskommission bestående av ungefär 40 personer. De klarade de här flyktingarna elegant. Jag kom litet senare. Efter en månad på Citadellet i Landskrona var jag i en fabrik och arbetade utan någon svenskundervisning alls.
Vem kan nu säga hur många på SIV som tar emot flyktingar, hur lång tid tar det att avgöra deras öde? Den 1 oktober 1991 var det 12000 oavgjorda ärenden. I samband med manifestationen den 21 februari har man så att säga framfört lösenord som skall lösa alla problem. Det är att vi alla skall kallas svenskar allihopa, inga invandrare. Jag kan säga: Jag är flykting, jag är invandrare i Sverige, jag är svensk medborgare, men jag är inte svensk. Jag är lettländare. Mina barn är inte svenskar, de är svenska medborgare men de är lettländare. Man kan inte fly från sitt etniska ursprung, man kan inte fly från sina rötter.
Jag var på 21-februarimanifestationen på Hötorget för jag ville se hur det går till. Invandrare dom ställde upp, och sedan fanns blomsterstånden och även också några invandrare där. Det kom en gammal tant, hon ville tydligen köpa blommor. Då sade en som inte sålde: Gå till en svensk, där säljer de kanske. Jag vet inte om det var så klokt sagt. Sedan på kvällen såg man på TV att en person hade satt upp sin svenska flagga i Hötorgshallen, och då blev han angripen. Den här manifestationen visade att det finns motsättningar, dessa skall man inte fly ifrån.
Jag kan Botkyrka rätt så väl. Det är Botkyrka Tidnings sista utgivningsdag. Då säger ett kommunalråd där, han är inte längre kvar.
Vi borde alla med torndönstämma ropa ut över hustaken att vi har banne mej gjort vårt och det med råge. Då menar han tagit emot invandrare. Vi behöver en vilopaus för att komma till rätta med det som fortfarande är ogjort inom främst skolan och barnomsorgen. Lokalt bör vi hjälpas åt att stärka det svenska språket, det svenska språkets ställning i skolans samliv. Den här personen skall inte hängas som rasist eller invandrarfientlig. Han säger att vi skall ta emot flyktingar, men det är andra kommuner som skall ta emot.
Ernö Jacabffy: Jag tycker att det egentligen var meningslöst för oss att komma hit. Här pågick en mycket fin diskussion på närmast akademisk nivå om saker och ting som berör en procent eller en hundradels procent av invandrarna. Men frågor som berör praktiskt taget 100 procent av dem, förläggningsanläggningarna och policyn inom SIV när det gäller mottagning av invandrare och sådant har inte diskuterats. Kanske var det inte heller meningen att så skulle ske, jag har missförstått saken i så fall.
Jag undrar om dessa genomgripande frågor kommer att diskuteras någon gång och någonstans där också vi kan framföra våra synpunkter angående detta.
Under de senaste tre och ett halvt åren har jag besökt samtliga förläggningar där mina landsmän funnits och har diskuterat iakttagelser, ofta brister, som jag har påpekat flera gånger hos invandrarverket, vid olika tillfällen till departementen, stora rådet osv. Men det är litet vemodigt att de är sådana områden som inte gärna tas med.
Ordföranden: Ämnet för dagens diskussion är just hur vi skall motverka flyktingfientlighet och rasism och hur invandrarna som redan är här har det, de som har kommit ut i landet.
Vi har många gånger diskuterat både de asylsökandes problem och problemen för dem som sitter på förläggning. Vi har haft en stor hearing om det bara för ett par år sedan, men nu ville vi gå vidare. Det finns många tillfällen att komma till tals med utskottet i andra sammanhang.
Ernö Jacabffy: Om socialförsäkringsutskottet vill samla erfarenhet är inte det viktigast att börja med varifrån invandrarna får sina första intryck, sina första upplevelser, hur livet går och hur det är att leva här i Sverige?
Ordföranden: Utskottet har besökt många flyktingförläggningar och vi har ganska stor kunskap om just förläggningssituationen, men vi kan för litet om hur invandrarna som redan har fått uppehållstillstånd har det. Det var det den här diskussionen skulle handla om.
Birgitta Dahl (s): Jag tycker att det finns en erfarenhet från det vi har lyssnat till i dag, och det är att det råder en väldigt starkt likhet mellan de här pojkarna som försvinner in i det nätverk som heter VAM eller något annat och de invandrarbarn som det går riktigt illa för. Och det är att det är barn som på något sätt har farit väldigt illa. Vuxennätet har varit för svagt, både när det gäller att ställa krav men också när det gäller att ge dem stöd.
Jag har den starka erfarenheten från Uppsala att precis så som Anders Carlberg beskrev så spricker många familjer efter två år. Ofta är det så att efter år av erfarenheter av krig och flykt från krig och väntan på tillstånd att få stanna i landet alltså när det hela är över och livet verkligen skulle kunna börja, då går det illa. Och man kan ju förstå vad det beror på: Det är det yttre trycket att få hålla ihop en liten familj, men samtidigt har man nästan bränts ut under de här erfarenheterna. Vi har alltså svenska barn som har en lika jobbig bakgrund även om de inte har upplevt krig och flykt. Därför handlar det om att för de här barnen göra en väldigt grundläggande insats så att vi kanske i vårt samhälle har utslagningsmekanismer.
Min fråga är om ni som jobbar med det här varje dag håller med om att de här ungdomarna som sitter på var sin sida i konflikterna egentligen har samma problem.
Margit Gennser (m): Anders Carlberg talade om hur det var i Malmö, och jag kan tala om att jag är väl medveten om en del problem där -- mycket, mycket stora problem.
Under valrörelsen var jag ute mycket på gymnasier och ungdomarna ställde frågor och jag noterade också ofta att de piggaste, dom aktivaste frågorna kom ofta från invandrarungdomar. Då kommer jag till min fråga här:
Vi har bara talat om problem i dag. Finns det inga sammanställningar från organisationerna om success stories som visar hur invandrare verkligen lyckas i vårt land? Jag tror det skulle vara av mycket, mycket stor värde, för då kunde vi använda det för att visa hur man lyckas. Man behöver folk som lyckas för att se upp till någon. Jag önskar att vi hade talat mer om det och mindre om alla de tragiska fall som vi och t.ex. en mycket släpphänt socialförvaltning i Malmö har ställt till med. Men som sagt: -- jag efterlyser de lyckosamma fallen -- det finns många sådana.
Ordföranden: Vi kan väl konstatera att vi avslutade förra passet med att säga något mycket positivt, och det finns förvisso mycket sådant också.
Anders Carlberg: Birgitta Dahl, jag tror att det är helt sant som du säger. Det som har överraskat mig förutom det här är att ungdomar som har legat i riskzonen har legat i hård fejd med varandra. Det är riktigt. Både svenska ungdomar och invandrarungdomar på stan har uppträtt så att det tagit sig konstiga uttrycksformer. Men det som har förvånat mig är det som hänt de senaste två åren.
I ett par vanliga gymnasier som Vasalunds gymnasium, Polhemsgymnasiet, Enskede Gårds gymnasium, har ungdomar som har det litet jobbigt och vanliga ungdomar delat upp sig -- invandrarungdomar och svenska ungdomar som knappt pratar med varandra.
Nalin Baksi som jag nämnde, berättade det, och hon arbetade då på SSU i Tensta med läxläsning. Bland alla hennes kompisar finns det knappt någon som har en svensk kompis. När hon säger att hon genom SSU har många kompisar frågar de: Känner du två svenskar?
Det är mycket djupare än det här med ungdomar i riskzonen. Vi pratar nästan i frontlinjen ute i förorterna, men det är alltså mycket djupare än så.
Sedan vill jag bara säga om det här med Malmö att det är ingen misslyckad socialförvaltning i Malmö. Det är hela den politiska demokratin i vårt samhälle som har misslyckats med det här. Det gäller folkrörelsernas ansvar, kontakter, medmänniskornas ansvar.
Jag skall ha ett möte nu med tusen ungdomar från pingströrelsen. Jag undrar: kan man vara kristen i Vasalunds gymnasium och sitta bland svenskarna? Det gäller att ta det första steget över och bryta den här barriären. Det är bara en sådan frågeställning som jag tycker att man kan resa. Vilka har ansvaret? Jo, varje människa har ansvar i den här situationen. Att bryta upp den här situationen. Politiskt skulle man kunna besluta sådana saker som att satsa pengar på utbyte mellan skolor, gemensamma läger.
Idrottsrörelsen är fantastisk. Jag ska berätta om vårt Pojkar 75-lag som möter Akropol från Rinkeby. Det ser ut ungefär som när SM:s församling håller på att lira. Fantastiskt roligt att se, ekumenisk stämning, kompisar. Idrottsrörelsen gör ett fantastiskt arbete här. Man skulle kunna göra speciella satsningar på det här i detta sammanhanget.
Vi har Pojkar 78-lag i basket där det är nio nationaliteter. Fantastiskt kamratgäng. Där uppstår ingenting, de är vaccinerade mot främlingsfientlighet, de är kompisar. Så länge människor lever segregerade är det rädsla och fördomar. När man har kompisar, då är man vaccinerad mot den här utvecklingen. Då kan man skilja på dåliga och bra människor oberoende var man kommer ifrån, då säger man inte alla araber, alla chilenare, alla svenskar utan då skiljer man på den och den och den jag känner -- det är en mångfasetterad situation helt enkelt. Lita inte på myndigheterna, de är ju chanslösa. Det här är varje människas ansvar det här. Och ni politiker som sitter här är ju föredömen.
Hur många invandrare känner ni, alltså som verkliga vänner? Jag pratade med Peter Öhrn som var ute i Solnahallen, med 3000, på en kampsporttävling. Han erkände: Jag har två invandrarkompisar, jag kanske har 200 svenska vänner. Vi får faktiskt skärpa oss.
Vildan Tanrikulu: Det handlar om frågor kring hemspråksundervisningen från både Berith Eriksson och Ingela Mårtensson.
När det gäller min egen uppfattning hänvisar jag till Roger Ticoalu. Han beskrev den korrekt. Men ett tillägg vill jag göra.
Hemspråksundervisningen är inte bara undervisning utan en jämlik behandling också -- om vi skall ha den som en värdering i det här samhället eller inte. Skall vi ha den så bör hemspråkundervisningen också vara ett ämne inom skolväsendet, inte någon annanstans, och ges en likvärdig ställning för att man skall vara stolt över sin hemspråklärare och sitt hemspråk som sådant.
Det finns två aspekter: dels själva den praktiska språkundervisningen, dels värderingar om vi ska ett jämlikt samhälle och om vi ska ha ett samhälle där det sker samverkan med de andra grupperna. Då får vi jämlika förutsättningar för individer att utveckla sin kulturella identitet och bygga en samhörighet mellan olika kulturella identiteter också. Det var bara ett tillägg.
Och när det gäller att ställa krav upplever jag inte att samhället har ställt mindre krav eller särbehandlat mig som individ i positiv bemärkelse. Samhället har sina lagar och regler som gäller för samtliga invånare i det här landet och om det handlar om något krav så skulle man egentligen ställa det på arbetsmarknadens parter.
Man skulle ställa krav på myndigheter för att undvika sådant som jag läste häromdagen i Aftonbladet -- den 25 januari -- tror jag, några dagar före vår manifestation. Man skrev att det håller på att byggas en ny socialgrupp i Sverige, socialgrupp 4, som har fem eller sex bemärkelser. Det är att man har olika utseende, det är utifrån en undersökning den här nyheten kom. Man har fel namn eller man bor i en viss ort i samhället, man har fel efternamn. Då hamnar man i en ny socialgrupp i samhället, så kravet bör ställas att de som vill arbeta verkligen inte slås ut från arbetsmarknaden. Då skapar vi ett jämlikare samhälle.
Roger Ticoalu: Jag vill svara på Ingela Mårtensson fråga varför svenska pojkar har ändrat attityd under de senaste åren.
Min personliga teori är bl.a. att de står i frontlinjen, om man säger så. Det är de som utsätts för våldet i Stockholms city. Trots min kroppsstorlek så jobbar jag som vakt på olika diskotek och till sist nu det diskotek som vi arrangerar i city.
Varje helg -- det hände senast i lördags -- får jag hela tiden klagomål från de svenska tjejerna och de svenska killarna om hur "mina" bröder beter sig i diskoteket. Många gånger står man handfallen och vet inte riktigt vad man skall göra. Därför vill jag passa på att rikta en appell till invandrarorganisationerna: Vi där nere på stan måste ha hjälp från invandrarorganisationerna. Vi grejar det inte med bara de svenska föräldrar som ställer upp. Majoriteten, 99,9 %, är svenskar som ställer upp i Farsor och morsor på stan, Non Fighting Generation, Hasselakollektivet ja, alla dessa organisationer. Mina kompisar och inte kompisar, invandrarungdomarna ute på stan, behöver de här invandrarförebilderna, men de finns inte i dag. Vi har varit i kontakt med många invandrarorganisationer tidigare och gehöret är, tycker jag personligen, ganska dåligt.
Anders nämnde imamen från Botkyrka som ställde upp. Sådana människor behöver vi flera av, sådana lyssnar de här ungdomarna i city mer på än på svenskar. Tyvärr har det blivit en sådan här utveckling, och vi behöver hjälp.
Mitt svar är alltså att svenska killarna utsätts för sådant här. Positiva budskap sprider man till fyra personer, negativa till tio. De här två svenska killarna som fick stryk för fyra veckor sedan nere på diskoteket åkte tillbaka till Upplands Väsby och sade till alla sina kompisar att dom hade fått stryk av svartskallarna nere på Machine. Och den här utvecklingen sker hela tiden nere i city, vilket gör att i dag har vi i princip bara andra generationens invandrarkillar inne på diskoteket.
Det är inte enkelt att lösa den här problematiken ensamma utan vi behöver hjälp av invandrarorganisationerna. Starka bra invandrarförebilder behövs för de här killarna som så att säga är värst där nere i alla fall.
Gustavo Ramirez: Jag är chilenare, men i detta sammanhang representerar jag Svenska Röda korset, en organisation som tillsammans med många andra frivilliga organisationer sedan lång tid tillbaka arbetar mot främlingsfientlighet och för medmänsklighet. Jag skulle mycket kort vilja säga ett par saker.
Det som händer i det svenska samhället i dag är oroväckande och allvarligt. Men vi måste akta oss för två typer av reaktioner. Antingen överdimensionerar vi det som händer eller också nonchalerar vi det. Dessa två reaktioner är farliga, och vi måste försöka hitta ett sätt att balanserat bemöta det som händer i samhället.
Samhället reagerar, samhället manifesterar avståndet, samhället demonstrerar, politikerna annonserar olika lagar för att motverka främlingsfientlighet. Det är glädjande men inte nog. Vi måste lära oss att arbeta i vardagssituationer hos våra medmänniskor i enkla sammanhang, och i det avseendet bedriver folkrörelsen ett ganska långsiktigt arbete.
Vi gjorde en kartläggning i förra veckan där vi konsulterade våra 24 distrikt i Sverige om vad som händer just nu i landet. Det rapporterades inga stora incidenter, läget är lugnt förutom i Stockholm, Göteborg och Uppsala, där det har förekommit några kriminella handlingar. Det rapporterades också att det pågår en livlig debatt i massmedia -- en debatt som dess värre upplevs som negativ för att den kan leda till att man uppmuntrar potentiella främlingsfientliga människor att agera, en debatt som skapar oro hos flyktingar.
I sammanhanget bör vi komma ihåg att flyktingar är människor som har lämnat många gånger oroväckande situationer och som har med sig traumatiska upplevelser som kan återaktiveras genom den oro och den rädsla som främlingsfientlighet kan skapa. Dessutom finns en fantastisk reaktion från folkrörelsen -- från Pajala till Ystad där våra medmänniskor reagerar på en massa olika sätt som massmedia inte uppmärksammar. Det finns ett arbete för medmännsklighet, ett arbete för förståelse, ett arbete för tolerans. Vi tror att det bästa sättet att motverka främlingsfientlighet är att arbeta för någonting positivt, inte mot de främlingsfientliga. Sedan måste vi utveckla utrymme för de positiva krafterna i samhället, genom att förstärka de goda traditioner som finns i det svenska samhället motverkar vi främlingsfientligheten.
Slutligen skulle jag vilja säga att -- det behövs fakta -- det är viktigt. Men det behövs också engagemang och enkelhet. Det erfordras tre viktiga saker, nämligen poesi, romantik och humor, för det handlar om livet. Om vi inte arbetar med dessa begrepp kan vi inte skapa det medmänskliga samhälle som vi vill leva i. Så låt oss få mera poesi och låt oss skratta åt varandra, för det är väldigt nyttigt!
Ordföranden: Tack skall du ha, det var vackra ord som betyder mycket.
David Axelsson-Fisk: Jag tycker det är väldigt roligt att höra Anders Carlberg berätta att han har kontakt med en imam och när det gäller att hantera problematiska muslimska pojkar. Jag tror det är viktigt att acceptera att det finns traditioner bland invandrarna som gör att de organiserar sig och fungerar på ett annat sätt än vad vi har valt att göra i Sverige och att t.ex. församlingar och religösa sammanslutningar kan ha en annan betydelse än vad de normalt sett har för svenska ungdomar. Det kanske är långt ifrån naturligt att ta kontakt med en präst i församlingen ifall man har en svensk tonåring på drift.
Vi måste vara medvetna om att invandringen innebär stora förändringar i vårt samhälle och att vi får se saker som vi inte är vana vid eller som vi har glömt, t.ex. att präster har betydelse. Detta gäller även kristna, t.ex. syrisk-ortodoxa präster, det är viktigt att ta invandrarnas sätt att organisera sig och fungera på allvar. När de har valt ett sätt att organisera sig måste vi acceptera det. Då har de ledare, de har representanter och vi har kanaler in till invandrarna. Vi måste lära oss det.
Vi måste också ta invandrarna på allvar i så måtto att vi inte tror att de stjäl av okunskap. När jag jobbat på flyktingförläggning har jag varit med om att folk har ringt och sagt att ni måste informera, för de stjäl.
Skall jag läsa tio Guds bud? Det är ingen invandrare som tror att det är lagligt att stjäla, tillåtet att stjäla, så det är inte fråga om signaler. Det är klart att om man som invandrarungdom upptäcker att man kan skylla på detta, så gör man det. Det skulle jag förmodligen också ha gjort i tonåren om jag pallade äpplen och kunde komma undan genom att påstå att jag trodde att det var tillåtet. Vi måste ta invandrare på allvar och betrakta dem som jämlika, både när det gäller individer och när det gäller organisationer.
Tommy Holm: Helt kort om det kommunala flyktingmottagandet eftersom det har varit på tapeten.
Vi har inom Kommunförbundet diskuterat vilket som rimligen kan vara vår och kommunernas viktigaste insats för att motverka främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Vi gör den bedömningen att det viktigaste kommunerna kan göra det är att på ett effektivt sätt arbeta med inslussning av de nyanlända flyktingarna och invandrarna. Man bör se till att svenskundervisningen blir effektiv och bra samt anpassad efter de behov som finns, liksom att kontakterna med arbetsförmedlingen utvecklas osv., så att vederbörande så snabbt som möjligt kommer in i ett lämpligt arbete. Når vi dit tror jag att vi har skapat en god grund för samlevnadsfrid framöver. Det bör vara mindre av kampanjer och isolerade aktioner och i stället just ett vardagligt arbete för en långsiktig integration.
Det andra som jag kort skulle vilja nämna är att det är viktigt att det också framöver blir en öppen diskussion om de problem som finns. Vi hade uppe här tidigare att det finns kriminalitet och bidragsberoende också bland invandrare. Det bör vara legitimt också i fortsättningen att diskutera öppet härom liksom om t.ex. invandringens nivå. All sådan kritisk diskussion får inte stämplas som rasism -- då är vi farligt ute. Jag tror att vi har en beredskap för att kunna tackla de här frågorna på ett konstruktivt sätt, och vi har också goda argument för att hävda att det är rimligt med en fortsatt invandring också framöver.
Ordföranden: Det låter trösterikt. Och kommunerna det är ju vi -- alla bor vi ju i någon kommun.
Mårten Andersson: Jag ansvarar för invandrarprogrammen på Sveriges Television, en redaktion som också min bänkgranne, Kicki Angelis, arbetar på.
En av de frågor ni har ställt i dag är ju hur vi ska undvika etniska motsättningar i Sverige. Det finns många svar, tyvärr känner inte någon här i salen alla svaren. Men ett svar är givetvis att vi skall motverka segregation i olika former: i boendet, i arbetslivet, i umgänget, i placeringen hur man sitter och fikar på gymnasierna och givetvis i mediabilderna.
Det har framförts en hel del kritik i dag, tyvärr delvis befogad -- mot mediernas behandling av frågorna och hur man blåser upp små, nästan obefintliga, organisationer som VAM och skapar ett oerhört egendomligt klimat. Samtidigt förtiger man de mycket större problemen. Det går att kritisera t.ex. mitt företag Sveriges Television även för en rad andra saker, t.ex. för att man i valet av programledare, reportrar, medverkande i allvarliga diskussionsprogram eller i fåniga tävlingsprogram inte alls tillräckligt besinnar att Sverige är ett mångkulturellt land i dag. Alltför ofta tas Svensöner upp i för stor utsträckning.
Jag vet att TV-ledningen arbetar med de här problemem och att man tänker göra någonting åt det, och det finns ju också andra bilder som ges. Vår lilla redaktion, som kanske inte tillhör guldkalvarna inom SVT men som ändå har hyfsade förutsättningar gör utöver program som direkt vänder sig till invandrarna, till minoriteterna, också program som kan sägas ha en brobyggande funktion. Det gäller t.ex. programmen Mosaik, Grannland Polen, Grannland Estland. Det är program som väldigt ofta kommit till inte för att Sveriges Television någon gång i tiden var fylld av godhet och ädelhet och insåg att vi skulle ta upp de här sakerna, utan för att man blev fälld i radionämnden för att man inte gjorde några program av det här slaget. Så tog man skeden i vacker hand, eller bet i det sura äpplet, hur vi nu ska säga och skapade de här programmen.
Sedan har genom riksdagsskrivningar och avtal mellan stat och företag de här programmen kommit till. Jag hoppas att det i den proposition som snart skall presenteras och som riksdagen skall behandla ses till att de här programmen finns kvar, för jag tror att de finns kvar delvis tack vare speciella styrande skrivningar.
Jag håller med om det som har sagts här, att vi skall ha poesi och romantik och humor. Det var Margit Gennser som talade om värdet av att vi också har positiva bilder och att vi inte alltid förknippar invandrarfrågor med problem, problem, problem utan att det finns glädjeämnen, det finns humor, det finns poesi, det finns ett berikande av den svenska kulturen.
Det försöker vi visa i programmet Mosaik, och jag tycker att vi skall visa det inom alla sektorer av samhällslivet.
Gunnel Brameus: Jag ville tala litet grand om arbetsmarknaden, för den frågan har vi inte berört så väldigt mycket i dag. Det är här på slutet den har kommit in. Det är ju där, på arbetsmarknaden, vi hoppas att vi skall träffa varandra allihopa så småningom.
I dag är invandrarna, dubbelt drabbade. De har mycket högre arbetslöshet än vad svenska medborgare har. Den är ungefär tre gånger så hög som för svenska medborgare. Dessutom upplevs det ju nu att invandrarna är med och konkurrerar om jobben, och där har det blivit så att också ungdomarna har drabbats väldigt hårt. Det gör att ungdomar och invandrare i viss mån ställs mot varandra när det handlar om arbete. Nu kommer det väl att bli lite annorlunda så småningom, eftersom ungdomsfrågan kanske löses på ett annat sätt.
Jag tänkte tala litet -- mycket kort -- om det långsiktiga arbete som vi bedriver inom arbetsmarknadsverket. Vi har ett program i sex punkter som vi har jobbat med sedan 1986. En punkt handlar om att ta till vara invandrarnas utbildning, erfarenhet och förutsättningar.
Det var någon av de sakkunniga ungdomarna som ställde en fråga här. Vad görs det egentligen? AMS arbetar tillsammans med parterna, framför allt tillsammans med SACO och dess olika förbund när det gäller att ta till vara yrkesutbildning och arbetslivserfarenhet som invandrarna har med sig när de kommer till Sverige. Bl.a. har det startats en kompletterande utbildning för utländska jurister som skall kunna få fotfäste, hoppas vi, på svensk arbetsmarknad.
Lärarnas Riksförbund har gjort en kartläggning i samarbete med AMS, och där kommer det inom en snar framtid att starta en utbildning som skall ge utländska lärare även svensk kompetens. Efter den kompletterande utbildningen ställs det hela på prov. Får man jobb eller får man inte jobb?
Utländska psykologer kan inte arbeta i Sverige som legitimerade psykologer. AMS samarbetar i ett projekt med Psykologförbundet och Uppsala universitet för att de skall få svensk legitimation inom ett eller ett och ett halvt år.
Det projekt som Rafek Hakim har redovisat har varit ett samarbetsprojekt mellan Civilingenjörsförbundet och AMS.
AMS samarbetar mycket med LO också, men på ett annat sätt -- med attitydpåverkan. Vad man kan säga är att det finns enormt mycket att göra ute på arbetsplatserna. Och jag hoppas att när ni funderar över vad ni skall göra i framtiden mot främlingsfientlighet: Glöm inte bort arbetsplatserna. Man kan jobba med skola och ungdomar på lång sikt men det är viktigt att arbetsplatserna inte glöms bort utan att insatser görs kontinuerligt och systematiskt i samverkan mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. Vår erfarenhet är att de som arbetar med attitydpåverkan på arbetsplatser stöter på stora svårigheter av olika slag.
Margit Gennser frågade efter något positivt och där kan jag nämna att SACO har kommit med en bok om lyckade projekt. Det handlar om människor, invandrare som har lyckats i Sverige. Boken heter Hjärnkraft på sparlåga. Den finns att få på SACO.
Ordföranden: Tack för det. Att du fick sista ordet berodde ingalunda på att ditt inlägg var minst betydelsefullt. Det här med arbete är förvisso oerhört viktigt och värdefullt för att man skall känna sig delaktig i samhällslivet.
Vi har dragit över en dryg halvtimme, mina vänner, men det har också gjort att alla som har frågat och begärt ordet faktiskt på ett eller annat sätt också har fått det. Jag tyckte att det var viktigt inför dokumentationen utav den här mycket viktiga dagen för oss i uskottet.
Det här kommer att, som jag har sagt tidigare, dokumenteras via vår förträfflige stenograf här, och det kommer i det tryck som vi så smånigom ska göra ett utskottsbetänkande av när det gäller flykting- och invandrarfrågorna. De inbjudna skall få det sig tillsänt, så att ni kan se vilka kloka ord ni har sagt här och så att ni får en sammanfattning av dagen.
Jag vill särskilt tacka Anders Carlberg som tyvärr av vissa skäl har tvingats lämna kammaren, men också till Vildan Tanrikulu och till ungdomarna här som har sagt så mycket kloka saker utifrån sin erfarenhet. Det har varit viktigt. Jag tycker det har kännetecknat den här eftermiddagen. Det är mycket personliga erfarenheter som ni har redovisat när det gäller kontakterna med och arbetet med invandrare. Det är ett ord som vi nu kanske ska hitta ett bättre ord för, för alla är vi människor, medmänniskor, och jag tycker att det är väl det som den här dagen har visat.
Tack alla som har deltagit från utskottet med frågor och alla ni som vänligt har ställt upp och svarat så klokt och så betydelsefullt för oss. Med detta ber jag att få förklara den här dagen avslutad. Tack ska ni ha.
Underbilaga 1 Inbjudna deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning om främlingsfientlighet och rasism
Stockholms universitet Charles Westin
Göteborgs universitet Helene Lööw
Rädda barnen Karin Edenhammar Benny Marcel
Fryshuset Anders Carlberg Anders Cardell Elias Varzakakos Roger Ticoalu
21 februari-kommittén Vildan Tanrikulu
Kulturdepartementet Lennart Rohdin Daniel Andersson Linnéa Gardeström Per Almqvist
Statens invandrarverk Christina Rogestam Helena Pentinsaari
Arbetsmarknadsverket Gunnel Brameus Kjell Johansson
Skolverket Lena Landgren Bertil Jakobsson
Kommunförbundet Lennart Rydberg Tommy Holm
Rikspolisstyrelsen Björn Eriksson Roland Ståhl
Brottsförebyggande rådet Peter Martens
Diskrimineringsombudsmannen Frank Orton Eva Falkenberg
Socialstyrelsen Ragnar Göthestam
Sveriges Radio AB P-O Johansson Mårten Andersson Kicki Angelis Dagny Eliasson
Publicistklubben Olle Stenholm Karl-Axel Fall
SIOS Maja Bukovac-Re Persida Milic Antonella Dolci Tanner Yediz
Östeuropagruppen Ernö Jacabffy Noldis Millers Siim Saare
Kurdiska riksförbundet Mahmut Kiper Ahmet Karamus
LO Margareta Svensson Kent Karlsson
TCO Bertil Jacobson
SACO Hilde Smith Thomas Sidenbladh Rafek Hakim
Svenska kyrkans centralstyrelse Leena Björstedt David Axelson-Fisk
Sveriges frikyrkoråd Gunnar Marstorp Jan-Erik Levy
Sveriges Muslimska förbund Mustafa Karrakhi Faruk Celebi
Röda korset Gustavo Ramirez Gunilla Rehnberg
Underbilaga 2 Deltagande utskottsledamöter i socialförsäkringsutskottets utfrågning om främlingsfientlighet och rasism
Gullan Lindblad (m) Doris Håvik (s) Margit Gennser (m) Birgitta Dahl (s) Sigge Godin (fp) Börje Nilsson (s) Karin Israelsson (c) Lena Öhrsvik (s) Nils-Olof Gustafsson (s) Pontus Wiklund (kds) Leif Bergdahl (nyd) Gustaf von Essen (m) Maud Björnemalm (s) Liselotte Wågö (m) Widar Andersson (s) Ingela Mårtensson (fp) Rune Backlund (c) Berith Eriksson (v) Liisa Rulander (kds)
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionerna1 Motionerna2 Utskottet 10 Inledning 10 Invandringsfrågor 12 Allmänt 12 Rätt till uppehållstillstånd av asylskäl m.m.13 Rätt till arbetstillstånd15 Motioner16 Utskottets bedömning19 Internationellt samarbete i migrationsfrågor 24 Andra tillståndsfrågor 29 Viseringsregler 29 S.k. uppskjuten invandringsprövning 32 Handläggningen av tillståndsärenden 34 Handläggningen av ärenden om asyl 34 Ansvarig myndighet m.m. 34 Förnyad ansökan om uppehållstillstånd 35 Andra handläggningsfrågor 36 Handläggningen av vissa ärenden om arbetstillstånd 40 Avvisning och utvisning 41 Allmänt 41 Utvisning på grund av brott 42 Anslag m.m. 44 A 4. Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. 44 A 5. Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism 44 Anslag till Invandring m.m. 48 D 1. Statens invandrarverks förvaltningskostnader 50 Invandrarverkets roll m.m.50 Anslaget53 D 2. Förläggningskostnader 54 D 3. Åtgärder för invandrare 57 D 4. Överföring av flyktingar m.m. 59 D 5. Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. 61 Ersättningssystemet och anslaget61 Samhällsintroduktion m.m.63 D 6. Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen 67 D 7. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. 67 D 8. Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. 67 D 9. Utlänningsnämnden 67 Hemställan 69 Reservationer 74 1. Inriktningen av flyktingpolitiken (s)74 2. Flyktskäl m.m. (nyd)74 3. Brottslighets betydelse vid asylprövning (nyd) 75 4. Internationellt samarbete för att förebygga påtvingad migration, internationella överenskommelser om skydd för flyktingar och gemensam syn på återvandring (mom.10, 11 och 12) (s)75 5. Utvisning på grund av brott (nyd)77 6. Snabbare behandling av asylärenden (nyd)77 7. Flyktingars villkor (nyd)77 Särskilda yttranden 78 1. Anslagen till Invandring m.m. (nyd)78 2. Successivt ökad flyktingkvot (s)78 3. Sysselsättning för asylsökande (nyd)78 Meningsyttring (v)79 Bilaga Utskrift från utskottsutfrågning 87