Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Betänkande 2018/19:AU8

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är klart för beslut

Beslutat
3 april 2019

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering(pdf, 637 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2018/19:8 Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Beslut

Nej till motioner om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering (AU8)

Riksdagen sa nej till cirka 70 motionsyrkanden om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. Anledningen är bland annat den sakpolitiska överenskommelse som slöts i januariavtalet och att det i vissa frågor redan pågår arbete. Motionerna handlar bland annat om jämställdhetspolitikens mål, jämställdhetsintegrering, åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck samt åtgärder för jämställdhet och mot diskriminering i arbetslivet.

Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 33

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2019-03-12
Justering: 2019-03-14
Trycklov: 2019-03-22
Reservationer: 21
Betänkande 2018/19:AU8

Alla beredningar i utskottet

2019-02-12, 2019-03-12

Nej till motioner om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering (AU8)

Arbetsmarknadsutskottet föreslår att riksdagen säger nej till cirka 70 motionsyrkanden om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. Anledningen är bland annat den sakpolitiska överenskommelse som slöts i januariavtalet och att det i vissa frågor redan pågår arbete. Motionerna handlar bland annat om jämställdhetspolitikens mål, jämställdhetsintegrering, åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck samt åtgärder för jämställdhet och mot diskriminering i arbetslivet.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Bordläggning: 2019-03-27
Debatt i kammaren: 2019-03-28
Stillbild från Debatt om förslag 2018/19:AU8, Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Debatt om förslag 2018/19:AU8

Webb-tv: Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Erik Bengtzboe (M)
Anf. 148 Erik Bengtzboe (M)

Fru talman! Låt mig inledningsvis konstatera att Moderaterna självfallet står bakom samtliga våra reservationer men att jag särskilt vill yrka bifall till reservation nr 4 inför nästa veckas votering.

Fru talman! Det kan inte ha undgått någon att det har stormat ordentligt i Sverige de senaste åren när det gäller jämställdhetspolitiken. Det kan inte ha undgått någon vilken tsunami av jämställdhetspolitiska krav som har förts fram i skenet av och till följd av metoo-rörelsen. Det är inte bara krav på ett mer jämställt samhälle som har förts fram, utan också krav på ett respektfullt bemötande oavsett kön och bakgrund i samhället.

Detta är mycket välkommet och en ordentlig ögonöppnare för dem som tidigare inte har sett de problem vi står inför. Men det är också något som kräver att politikerna förmår att agera, leverera och faktiskt forma en politik för ett mer jämställt samhälle i framtiden.

Den jämställdhetspolitiska debatten och striden har såklart sett olika ut genom Sveriges historia. Tidigare generationer, framför allt kvinnorna, har slagits för rösträtt, rätt till utbildning och rätt att arbeta. Sverige är i dag i mångt och mycket ett föregångsland, med mycket att vårda och mycket att fortsätta utveckla.

Vi har ett mer eller mindre jämställt parlament och en snudd på helt jämställd regering, vilket vi har haft i flera omgångar. Vi saknar än så länge bara en kvinnlig statsminister. Vi ser hur svenska kvinnor vinner alltmer mark i toppositioner, som chefer och börs-vd:ar. Vi ser hur vi i vissa sektorer har helt jämställda löner och hur kvinnor i vissa sektorer till och med tjänar mer än män. Sverige är också ett av de länder i världen som har absolut starkast sysselsättning bland kvinnor.

Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Detta har gjorts möjligt genom en politik av olika kulörer genom Sveriges historia. Man har både byggt en välfärd som gör det möjligt för kvinnor att arbeta och genomfört reformer som gör det möjligt för kvinnor att göra karriär. Ny forskning som bedrivits de senaste åren visar tydligt hur Sverige drar ifrån andra jämförbara länder när det gäller kvinnors löner och kvinnors möjlighet att göra karriär, baserat på marknadsekonomiska reformer som genomförts. Exempelvis RUT-tjänster frigör tid och möjliggör för fler kvinnor att göra karriär även om man fortfarande lever i ett delvis ojämställt land.

Men det finns mycket kvar att göra och att prioritera. Vi ser också många nya problem växa fram. Vi ser en helt ny företeelse i Sverige, fru talman: Vi har i vissa områden mer eller mindre reguljära moralpoliser, som reglerar kvinnors rörlighet och möjlighet att vara sig själva och uttrycka sig i det offentliga rummet.

Vi ser i alltför många städer hur kvinnor inte vågar gå ut ensamma på kvällen, hur man knyter näven i fickan runt nycklarna, håller telefonen i den andra och fejkar ett samtal för att våga gå hem. Medan jag som man väljer den kortaste vägen hem på kvällen väljer man som kvinna den säkraste vägen. Och vi ser inte minst fortfarande ett stort problem i samhället med sexuella trakasserier.

Normer måste fortsätta att förskjutas, men det krävs också ett faktiskt politiskt agerande som är kraftfullt. Polisen måste få befogenheter och resurser att bryta ned de problem vi ser.

Är det då detta vi prioriterar i Sverige just nu? Nej, kanske inte. Min uppfattning, fru talman, är att regeringen är alldeles för besatt av jämställdhetsmyndigheter och kvotering, i stället för att ta itu med de stora och viktiga frågorna.

Fru talman! Låt mig mer specifikt få djupdyka i några av de ärenden vi har att hantera i kväll. Sverige har de senaste åren utvecklat ett starkt arbete, med ett starkt engagemang runt om i vårt avlånga land, både för att bekämpa hedersförtryck och hedersrelaterat våld och för att stärka kvinnor i utsatta positioner som utsätts för våld i nära relationer genom att ge dem ett bättre stöd.

Länsstyrelsen i Östergötland har i mer än tio års tid bedrivit ett arbete med utgångspunkt i ett särskilt uppdrag mot just hedersrelaterat våld och förtryck. Vi moderater skulle vilja se att detta arbete blev permanent, vilket vi också har föreslagit. Men regeringen väljer tyvärr att skjuta detta på framtiden, vilket vi tycker är mycket olyckligt. Det är en väl fungerande verksamhet som förtjänar att få ett permanent uppdrag för att kunna fortsätta utveckla detta till gagn för hela Sverige.

Detsamma gäller Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala, fru talman, som utvecklat ett starkt arbete med kunskapsuppdrag, metodutveckling, utbildning, information, kunskapssammanställningar och analys av forskningsbehov, för att säkerställa ett mer effektivt och bättre arbete mot våld i nära relationer. När Jämställdhetsmyndigheten inrättades varnade vi för att arbetet vid Nationellt centrum för kvinnofrid riskerade att skadas, vilket vi också ser hända nu när delar av dessa ansvarsområden flyttats över till Jämställdhetsmyndigheten.

Fru talman! Det är ingen hemlighet att Moderaterna och vissa andra partier inte ville se Jämställdhetsmyndigheten inrättas över huvud taget. Det är inte heller någon hemlighet att den budget som gick igenom, som lagts fram av Moderaterna och Kristdemokraterna, också hade som ambition att avveckla Jämställdhetsmyndigheten.

Vår uppfattning är fortfarande att det vore mycket bättre att prioritera arbetet på riktigt i stället för att bedriva detta i myndighetsform. Men det som framför allt oroar oss är att delar av det mycket viktiga arbete som bedrivs på Nationellt centrum för kvinnofrid naggas i kanten när det i stället samlas i Jämställdhetsmyndigheten. Vi önskar att man skulle renodla det uppdraget avsevärt för att garantera att de framsteg som ändå har gjorts också kan bevaras.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis kort beröra den diskrimineringslag som Sverige har haft ett antal år. Med den höjdes ambitionerna kraftigt i svenskt anti-diskrimineringsarbete, men den har nu ett antal år på nacken. Vår uppfattning är att vi skulle behöva göra en bred översyn av diskrimineringslagen och utreda om den faktiskt har gett de resultat som vi önskade. Det önskar vi också att denna kammare kan gå med på, fast vi inser att vi inte har majoritet just nu för det förslaget.

Vi står, som sagt, bakom samtliga våra reservationer, men vi vill särskilt yrka bifall till reservation nr 4.

(Applåder)

Ebba Hermansson (SD)
Anf. 149 Ebba Hermansson (SD)

Fru talman! Låt mig börja med att säga att vi i Sverigedemokraterna naturligtvis står bakom samtliga våra reservationer, men av respekt för allas tid kommer vi att yrka bifall endast till reservation nr 1 och reservation nr 10.

Förra veckan publicerade SVT en dokumentär om den numera framlidna artisten och skådespelerskan Josefin Nilsson. Många med mig blev oerhört upprörda över de uppgifter som kom fram i dokumentären och väldigt förskräckta över det fruktansvärda öde som Josefin gick till mötes.

Josefin beskrivs i dokumentären som en person full av livskraft och som kunde sjunga högt och skratta högt - hon var liksom fullt ut. Sedan hände det som inte får hända men som ändå händer alltför ofta. Josefin träffade en gränslös man, en man som misshandlade både med ord och med slag och som var hänsynslös och grym. Det är en man som borde ha stoppats innan det var för sent. Josefin fick betala med sitt liv, för hon utsattes för en man som åsamkade henne sådana skador att hon aldrig läkte.

Tyvärr är inte Josefins fall unikt. Våld i nära relationer är långt ifrån ett nytt fenomen, och inte ens i det upplysta och jämställda landet Sverige år 2019 är siffran noll. Bakom hemmets lyckta dörrar råder den bistra verkligheten, nämligen att våld i nära relationer fortfarande är ett problem. Det är ett problem som skördar liv i Sverige varje år.

Det förvånar nog ingen här inne att det ofta är kvinnor som utsätts av män, men det förekommer naturligtvis våld även i andra konstellationer. Oavsett vem som utsätts måste samhället sätta stopp här och nu. Jag har inte alla svar på hur detta bäst görs, men jag är beredd att göra allt som krävs. Det är viktigt att kunna bredda sina perspektiv för att se nya lösningar och för att komma till rätta med det här problemet, som skördar liv varje år.

Många av dessa lösningar kommer att handla om rent preventiva åtgärder. Vi kan inte och ska inte bara arbeta reaktivt. Med det sagt vill jag dock vidhålla att även det som kommer efter, det vill säga straffet, är en viktig komponent, om än inte den enda. Det är viktigt inte för att i första hand avskräcka utan för att vi från samhällets sida då markerar att vi står på den brottsutsattas sida och att vi tar brottets karaktär på allra största allvar.

Det kan nämligen inte vara rimligt, fru talman, att en gärningsman slipper ett kännbart straff medan offret får betala det ultimata priset. I ett rättssamhälle som Sverige måste det stå en dyrt att utsätta andra människor för våld. Det måste kosta att låta andra lida av de konsekvenser som ens gränslöshet, respektlöshet och tillkortakommanden orsakar. Låt oss aldrig hålla våldsverkare om ryggen, utan låt oss ständigt ha deras offer i minne när vi här inne beslutar om vilka straffsatser vi vill se.

Men det är självfallet så, vilket jag redan nämnt, att även andra åtgärder måste till. Vi måste ha fokus på det preventiva arbetet för att vi på ett värdigt sätt ska kunna möta de kvinnor som annars riskerar att gå samma öde som Josefins till mötes. Där spelar Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet en viktig roll. NCK driver bland annat den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen. Dit kan kvinnor som har utsatts för våld, övergrepp och/eller sexuella trakasserier vända sig för att få råd och stöd. Kvinnofridslinjen är öppen dygnet runt och bemannas av sjuksköterskor och specialutbildade socionomer som har minst fem års yrkeserfarenhet.

Inte sällan är det till just Kvinnofridslinjen som den utsatta vänder sig allra först. Den senaste tiden har samtalen också ökat, varför det är så viktigt att NCK kan fortsätta bedriva den viktiga verksamhet som de redan har. Jag är väldigt glad över att det finns fler partier som har insett samma sak.

Fru talman! Våld i nära relationer är ett verkligt jämställdhetsproblem som ska mötas med kraftiga motåtgärder. Samhället måste tydligt markera och agera mot de personer som utsätter andra människor för våld och som tycker sig ha rätten att förstöra andra människors liv. I det avseendet ska det heller aldrig spela någon roll vem gärningsmannen är, om denne är känd eller okänd, eller vilka omständigheter denne själv påstår ligga till grund för sitt agerande.

I min värld finns det inga förmildrande omständigheter, för till syvende och sist är det ett aktivt val att lyfta sin hand för att slå. Det är ett aktivt val att med ord eller handling misshandla någon. Och som vi alla vet får alla handlingar konsekvenser, eller de borde åtminstone få det. Jag kan lova här i dag, fru talman, att jag kommer att göra allt som står i min makt för att det ska bli så.

(Applåder)

Annika Qarlsson (C)
Anf. 150 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! I en nyligen publicerad tillsynsrapport där polisens och åklagarens handläggning har granskats konstateras att brottsutredningar läggs ned, trots att det i många fall finns ytterligare åtgärder att vidta. Som ett exempel nämns att i vart tredje fall har den misstänkte gärningsmannen inte ens hörts. Samma rapport visar att det är långa handläggningstider, vilket försvårar möjligheten att brottet klaras upp. Det skiljer dessutom stort beroende på var i landet du bor.

Europarådets expertgrupp Grevio tar också upp problemet med de långa handläggningstiderna och få fällande domar i sin rapport, som också nyligen publicerades. De uppmanar Sverige att vidta åtgärder inom rättsväsendet för att säkerställa en effektiv handläggning och utredning av alla brott mot kvinnor. De pekar också på att bristerna har påverkat förtroendet för rättsväsendets möjligheter att utreda.

De brister som påtalas är oerhört allvarliga. Det finns metoder och rutiner, men de följs inte. Och dessa ärenden prioriteras inte. Man kan lite uppgivet undra om det är någon som bryr sig.

Framsteg har skett. Det finns rutiner och metoder för omhändertagande efter sexuella övergrepp. Insatser görs för en förbättrad samverkan. Sjukvården, polisen och övriga rättsväsendet har satsat på att utbilda sin personal om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Men utan en tydlig ledning som erkänner problem och som tydligt prioriterar detta kommer det även fortsättningsvis att bero på om man möter rätt person om brottet kommer att utredas ordentligt.

Två poliser ryckte ut efter Jenny Örns larmsamtal till SOS Alarm mitt under pågående våldtäkt. Mannen grips på brottsplatsen, och kvinnan genomgår läkarundersökningar som visar tydliga skador. Mannen häktas inte och frias efter tre månader. Kvinnan stämdes i stället för ringa narkotikabrott. Oklarheter kring när provet togs och om det ens är hennes har gjort att det åtalet nu är nedlagt. Denna våldtäkt handlar inte om en ord-mot-ord-situation. När ord står mot ord kan det vara svårt att leda något i bevis. Men det finns stödbevisning från det inspelade samtalet till SOS Alarm. Det finns bilder, och det finns provtagningar som gjordes direkt efter våldtäkten. Men utredarna förhörde inte ens Jenny om de uppgifter som de menade sänkte hennes trovärdighet och som de angav som anledning till att målet lades ned. Sammantaget finns det många frågetecken kring rättsväsendets agerande i detta fall.

Fru talman! Var femte kvinna i Sverige och var tjugonde man har någon gång i sitt liv utsatts för allvarligt sexuellt våld. Det visar studien Våld och hälsa, en undersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet och kopplingen till ohälsa. Studien presenterades av Nationellt centrum för kvinnofrid våren 2014. I undersökningen framkommer en tydlig koppling mellan utsatthet för våld och psykisk och fysisk ohälsa, inte bara direkt vid våldstillfället utan även långt senare i livet.

I en kartläggning från 2014 bedömer Brottsförebyggande rådet att var fjärde kvinna är utsatt för brott i en nära relation. Av de drygt 5 miljoner kvinnor som lever i Sverige innebär det att ofattbara 1 250 000 kvinnor någon gång i livet kommer att vara utsatta i hemmet av personer som säger sig älska dem - på en plats och i en relation där man trodde att man var trygg. Merparten av dessa anmäler inte, för vem bryr sig?

I fredags släpptes dokumentären om Josefin Nilsson - en fantastisk artist som med sin röst och sin livsglädje underhållit och skänkt så många människor glädje och tröst, men också en människa med ett levnadsöde som delas av så många: där pojkvän blir förövare, där hårda ord blir till hot, blir till slag, blir till skador på både kropp och själ, där livet helt enkelt blir till ett helvete. I Sverige finns tusentals och åter tusentals personer som delar de erfarenheterna. De lever med minnen av övergrepp eller lever fortfarande mitt i det inferno som livet blir när någon närstående begår dessa övergrepp. Josefins berättelse är inte bara Josefins. Den är identisk med många kvinnors vardag. Hennes berättelse kryper under skinnet just för att den är personlig och inte går att komma undan.

För dig som lever mitt i en sådan situation finns Kvinnofridslinjen. Den har öppet dygnet runt. Samtalet kostar ingenting och syns inte på telefonräkningen. Dit kan du ringa om du vill tala med någon om dina upplevelser eller om det är något som du vill fråga om. De som tar emot ditt samtal är socionomer eller sjuksköterskor, vana att möta människor i kris eller svåra livssituationer. De har tystnadsplikt. Du kan vara anonym. Du säger bara det du själv vill och orkar. Numret är 020-50 50 50. De finns där för dig, och de bryr sig.

Fru talman! Att det är enskilda människor som Jenny och Josefin som betalar det högsta priset för övergrepp de är utsatta för står utom alla tvivel. Det är dessa kvinnor som står helt utan skydd när dessa fall inte blir prioriterade eller utreds av personer som inte har kunskap om vad som händer vid våld i nära relationer eller vid våldtäkter. Konsekvenserna följer med hela livet, och det är ett högt pris enskilda kvinnor får betala.

För ett bra bemötande och rättssäker hantering krävs för det första tydligare ledning och prioritering av arbetet inom rättsväsendet, för det andra att metoder och rutiner faktiskt följs. För det tredje måste det finnas kompetens kring våldsutsatthet. Det krävs också resurser för att möta dessa behov. Det förebyggande arbetet för att förhindra våldet är självklart helt avgörande, och det är ett arbete som måste pågå parallellt med allt annat.

Nationellt centrum för kvinnofrid har en viktig roll och funktion i det här arbetet, med både Kvinnofridslinjen och sitt arbete för att med fakta och kunskap bidra till bättre metoder och rutiner i många verksamheter och med sin kunskap ta fram kurser till yrkesutbildningar för alla dem som kommer att möta utsatta människor i sitt framtida arbete. Det är ett ovärderligt och systematiskt arbete NCK gör. Centerpartiet anser att deras verksamhet ska få långsiktiga förutsättningar och återfå sitt nationella uppdrag som kunskaps- och resurscentrum. Det har vi drivit på för, och vi kommer att fortsätta driva på för det.

Utöver frågan om enskilda människors utsatthet är rättstryggheten viktig som ett helt avgörande fundament i en rättsstat och demokrati. Till det kommer också stora kostnader för allt det som våldet orsakar. Förutom enskilda människors ekonomi, som ofta blir sönderslagen, orsakar våldet kostnader i sjukvården, i rättsväsendet, i uteblivet yrkesarbete - i allt det som vi gemensamt skapar och bygger upp.

Jag lät för många år sedan riksdagens utredningstjänst titta på vad det finns för studier över vad ojämställdhet kostar. Utredningstjänsten konstaterade då att det finns få studier över just kostnaderna. Det finns många studier om jämställdhet och bristen på jämställdhet, men bara ett fåtal med ekonomiskt perspektiv, till exempel gällande lönsamhet i företag, samhällets tillväxt eller kvinnors inkomster. Det är alltså mycket få studier som behandlar vad bristen på jämställdhet kostar för både individer och samhälle.

Ekonomen Nicholas Stern publicerade 2006 en uppmärksammad rapport. Rapporten beskriver ett scenario där följderna av den globala uppvärmningen mäts i pengar - inte för att det är det största problemet vad det kostar, utan för att ha bra underlag för beslut som måste fattas. Men de samlade kostnaderna för ett icke jämställt samhälle är fortfarande i stort sett en vit fläck på både forskarnas och politikernas karta. För att snabbare kunna åstadkomma förändringar är det viktigt att frågan får en grundlig belysning ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Politiken behöver oberoende siffror på vad ojämställdheten kostar, inte bara för Jenny och Josefin, utan för staten, för samhället och för alla individer. Med en sådan rapport får vi underlag för att, förutom den mänskliga aspekten, också visa på att det är ekonomiskt motiverat att göra mycket mer åt ojämställdheten.

Fru talman! Av den anledningen yrkar jag bifall till Centerpartiets reservation 2, men jag står självklart bakom alla våra reservationer och särskilda yttranden. Vi kommer att fortsätta detta viktiga arbete, för vi bryr oss.

Ciczie Weidby (V)
Anf. 151 Ciczie Weidby (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering

Fru talman! Vi debatterar arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 8, Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. Jag yrkar bifall till vår reservation nr 8.

Fru talman! Våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem och har förödande samt långtgående konsekvenser både för de individer som drabbas och för samhället i stort. Det finns inga fredade zoner. Våldet finns i alla länder och samhällsskikt och bygger på en ojämn fördelning av makt, både i hemmet och i samhället. Våldet och dess uttryck är allt som oftast komplext och mångfasetterat.

Det uppskattas att ca 25 procent av den kvinnliga befolkningen i Sverige under sin livstid kommer att utsättas för våld av en gärningsperson de har haft eller har en relation till. Våld är maktutövning, och även om det i högre grad är kvinnor som drabbas av relationsvåldet är även män utsatta. Sett till statistiken gällande våld generellt i samhället finns det dock tydliga indikatorer på att kvinnor i större utsträckning än män blir utsatta för våld av en gärningsman de har en relation till och som de tror att de kan lita på.

Det är viktigt att ha ett brett synsätt gällande bakomliggande faktorer till varför våld i nära relationer uppkommer och utförs. Det är naturligt att söka enkla svar på ett omfattande och söndrande samhällsproblem. Det är dock av största vikt att inte använda förklaringsmodeller där endast individens gärningar hamnar i fokus. I dagens debatt är det enkelt att prata om våldets utförare som personer med svår beroendeproblematik eller psykisk sjukdom, men det riskerar att flytta fokus från det strukturella perspektiv som måste tas i beaktande när det gäller våld. Vidare är inte heller kvinnoförtryck betingat av en viss kultur eller vissa traditioner.

Våld mot kvinnor i nära relationer har sina rötter i den rådande samhällsstrukturen, där det finns en given över- och underordning kopplad till kön. I arbetet med att förhindra att kvinnor utsätts för våld av sin partner behöver man gå till botten med vad som skapar våldsamma beteenden. Det finns många föreställningar och förutfattade meningar kring både vem som slår och vem det är som drabbas. Genom att förskjuta diskussionen till att handla om dem som utsätts bromsar man möjligheterna att förhindra våldet. Därför är det mer intressant att undersöka och utforska varför män väljer att slå och inte varför kvinnor väljer att stanna i en våldsam relation. Det våldspreventiva arbetet måste utvecklas och trappas upp i Sverige. Om insatser endast satsas på omsorg och omvårdnad för dem som utsätts kommer vi inte att komma till rätta med våldets utbredning och konsekvenser. Det är endast genom preventivt arbete våldet kan minska i samhället.

I arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor får inte kvinnor och män som utsätts för våld i samkönade relationer hamna i skymundan. Detsamma gäller kvinnor och män som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. Därför behöver breda och stora insatser på området genomföras, och det är politikens skyldighet att behandla våldet som det folkhälsoproblem det är.

Fru talman! Det våld som förekommer i samkönade relationer är ofta osynligt och uppmärksammas inte i samma utsträckning som andra former av våld i nära relationer. Hbtq-personer söker inte heller hjälp i samma utsträckning som andra, och detta är ofta tätt sammankopplat med att vård och stöd många gånger utgår från ett heteronormativt perspektiv.

Jag beklagar att utskottet verkar vara tillfreds med den kartläggning som Socialstyrelsen för närvarande genomför och inte ser att det finns ett trängande behov av mer kunskap och kompetens på området för att komma till rätta med våldsutsattheten för hbtq-personer.

Jag anser att regeringen skyndsamt bör tillsätta en utredning med fokus på att kartlägga våldsutsattheten för hbtq-personer samt återkomma med förslag på åtgärder.

Vidare kan jag konstatera att brottsofferjourer tar ett stort ansvar för personer som utsätts för våld. I dag är kvinnor som utsatts för våld av en annan kvinna i en nära relation välkomna på kvinno- och tjejjourer. När det kommer till transpersoner ser det dock olika ut från jour till jour, och många transpersoner väljer att inte söka sig till tjej- och kvinnojourerna. För män som utsatts för våld av en annan man i en nära relation är möjligheterna till stöd mycket begränsade.

Vänsterpartiet ser mot denna bakgrund ett behov av en generell kompetenshöjning bland myndigheterna och att hbtq-begreppet inlemmas i analyser och åtgärdsplaner från start.

Fru talman! Varje år dödas 13 kvinnor av sin tidigare eller nuvarande partner. Vänsterpartiet har under flera års tid lagt fram förslag i riksdagen om att tillsätta en haverikommission som ska se över varje fall där en kvinna mördats eller misshandlats till döds av en närstående man. En liknande lagstiftning infördes 2007 när det gäller barn som dödats av närstående. Därför var det positivt att riksdagen beslutade att även dödligt våld mellan närstående vuxna ska utredas. Syftet med utredningsverksamheten ska vara att ge underlag för förslag till åtgärder som förebygger att kvinnor och män utsätts för våld eller andra övergrepp av närstående eller tidigare närstående personer. Alla fall av dödligt våld ska omfattas oavsett kön på offer eller förövare.

Mäns våld mot kvinnor är det grövsta uttrycket för den ojämlika fördelningen av makt mellan könen. Många kvinnor har antingen egna erfarenheter av fysisk, psykisk eller sexuell misshandel eller känner någon som har det. Var femte vuxen kvinna i Sverige har någon gång i sitt liv utsatts för allvarligt sexuellt våld. Att bekämpa mäns våld mot kvinnor är en av de viktigaste feministiska frågorna.

Vänsterpartiet har under lång tid drivit på för att sätta stopp för mäns våld mot kvinnor. Det handlar om allt från lagstiftning om barnäktenskap till förebyggande insatser och långsiktig finansiering av kvinnojourernas viktiga arbete. Hösten 2017 trädde kvinnor och icke-binära världen över fram under metoo och vittnade om den sexism och de sexuella trakasserier och övergrepp som män utsatt dem för. I Sverige har över 70 000 kvinnor gett sina vittnesmål, och berättelserna fortsätter att forsa fram. Metoo är en revolution som visar på behovet av en lång rad politiska förändringar. I grund och botten handlar det om att få ett slut på mäns överordning. Makt måste flyttas, vilket tätt hänger samman med ekonomisk jämlikhet mellan män och kvinnor.

Kampen och arbetet fortsätter. Brinn för alla som har blivit utsatta. Brinn för Josefin.

Désirée Pethrus (KD)
Anf. 152 Désirée Pethrus (KD)

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag står bakom alla reservationer från Kristdemokraterna, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 6 och 10.

Fru talman! Den regering vi har i dag kallar sig för en "feministisk regering". Det är en beteckning som för mig mest framstår som plakatpolitik. I verkligheten finns i dag stora områden som nuvarande regering mer eller mindre negligerar. Det gäller exempelvis hedersvåldet som breder ut sig. Unga killar och tjejer hotas och trakasseras på grund av att de vill leva sina liv i frihet och göra egna val. De går med ständig rädsla. Och de är många.

I en undersökning i Stockholm nyligen visade det sig att var tionde elev lever under hedersnormer. Det är skrämmande siffror. Det är flera i varje klass. De menar att de inte kan gifta sig med vem de vill. 7 procent uppger att de dessutom utsatts för våld av sin familj eller släkt. Tyvärr slutar våldet ibland i tragiska dödsfall.

Vi vet också att flickor förs bort, ut ur Sverige, för tvångsgifte. Flickorna är förtvivlade, men knappt någon kan räkna med att få någon som helst hjälp. Vi hör om flickor som könsstympas och som behöver vård för att återställa sina skador. Det är skador som inte bara är fysiska utan också ger psykiska men för livet.

Vi kristdemokrater har nu i flera år lagt fram förslag i riksdagen om att flera olika åtgärder behöver vidtas för att förebygga det hedersrelaterade våldet. En del i detta är att få till en särskild brottsrubricering i brottsbalken så att våldet tas på allvar och synliggörs. Jag hoppas att vi också snart får se detta. Regeringen har talat om detta, och jag hoppas att vi snart får se en sådan lagstiftning.

Vi har också föreslagit, och lagt medel till detta i våra budgetar, till något som i Storbritannien kallas Forced Marriage Unit. Det är en enhet inom polisen som i samarbete med UD skulle kunna förebygga att någon med tvång förs ut ur Sverige för att bli bortgift. Denna enhet finns i Storbritannien, och när jag besökte enheten framkom att de har tillgång till flera olika lagliga medel att ingripa med till stöd för utsatta flickor. Man kan till exempel häkta föräldrar som inte kan presentera sin dotter för enheten inom 24 timmar.

I Sverige har vi inte sett något av detta. Justitieministern har återkommande sagt, bland annat i en interpellationsdebatt jag hade med honom i december 2015, att det är svårt att genomföra. Nyligen i en frågestund var det också svårt, men nu sa man att man jobbar med frågan. Min fråga till regeringspartierna är: Hur lång tid ska det ta innan det finns sådan enhet mot tvångsgifte?

Fru talman! Jag tror att vi alla är överens om att vi måste göra allt för att komma åt våld i nära relationer. Många av oss har i dagarna sett dokumentären om Josefin Nilssons öde. Dokumentären var drabbande och visade på hur lite vi gör för att skydda och även lagföra våld mot kvinnor. Vi kan inte acceptera att 7 procent av befolkningen utsätts för brott i en nära relation.

Regeringen tog under 2016 fram nya mål för jämställdhetspolitiken, vilka vi sedan beslutade om i riksdagen. Vi kristdemokrater menade att det var synd att delmålet Mäns våld mot kvinnor blev så snävt. Vi menar att våld i samkönade relationer inte fanns med. Det var också något som flera remissinstanser påpekade. Jag förstår därför inte varför regeringen valde att utelämna den delen.

Vänsterpartiet menar i en reservation att regeringen skyndsamt bör tillsätta en utredning med fokus på att kartlägga våld som förekommer i samkönade relationer. Jag kan hålla med om att detta bör få mer fokus. Det är tråkigt att regeringspartierna osynliggör detta våld i sina jämställdhetsmål.

Fru talman! I den tidigare alliansregeringen där Kristdemokraterna ingick gjordes stora satsningar på jämställdhet. Vi satsade - historiska - över 2 miljarder kronor på olika jämställdhetsinsatser under vår tid. Det var konkreta projekt till stöd för ökad jämställdhet. Nuvarande regering har bestämt sig för att i stället lägga fokus och pengar på en jämställdhetsmyndighet. Vi tycker det är sorgligt att man har bestämt sig för att ta medel från konkreta verksamheter som hjälper utsatta kvinnor för att lägga på en myndighet.

Vi lyssnade på kritiken från remissinstanserna, men regeringen gjorde uppenbarligen inte det.

Statskontoret föreslog till exempel att man skulle pröva att ha en mindre delegation som kunde hålla ihop olika insatser, något som vi från Kristdemokraterna stöttade och tyckte att man borde pröva. Men det regeringen gjorde var att ta pengar från prostitutionsenheten i Stockholm, från Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala och från länsstyrelsen i Östergötland, som jobbar mot hedersvåld.

Nu vet vi inte om Östergötland får kvarstå med ett nationellt uppdrag mot hedersvåld. Efter januariöverenskommelsen vet vi inte heller om Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala kommer att få fortsatt stöd.

Såväl moderater och kristdemokrater som sverigedemokrater ifrågasätter regeringens prioritering. Centerpartiet har i en kommittémotion föreslagit att Uppsala ska få långsiktiga förutsättningar för sin verksamhet men stöder inte det nu, här i betänkandet, utan nöjer sig med ett särskilt yttrande. Vi hade kunnat säkra verksamhetens framtid här i dag, men nu ska samarbetspartierna avvakta och se.

Den så kallade feministiska regeringen lägger alltså hellre pengar på administration än på konkret verksamhet riktad till utsatta kvinnor. Jag beklagar att Liberalerna och Centerpartiet står bakom detta beslut.

Fru talman! Kvinnors situation på arbetsmarknaden är viktig för kvinnors ekonomi och för kvinnors pensioner men också för samhällsekonomin. Kvinnors andel i arbetskraften är hög i Sverige, och flera länder i Europa vill följa det exemplet för att stärka sina ekonomier.

När statsministern häromdagen var på toppmöte i EU antogs en deklaration med rådsslutsatser om sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft. Det dokumentet, som regeringen hade varit med och tagit fram, innehöll inte ett enda ord om kvinnors betydelse på arbetsmarknaden. Den så kallade feministiska regeringen försökte inte ens få in ett enda ord om kvinnor på arbetsmarknaden i detta EU-dokument.

Satsningar på kvinnors företagande lyser också med sin frånvaro i denna regering. Likaså satsningar på att förhindra diskriminering och missgynnande av gravida och föräldralediga, något som Diskrimineringsombudsmannen lyft fram. Uppsägning och hot om uppsägning drabbar många kvinnor som är gravida och föräldralediga. Vi anser att regeringen borde göra en kartläggning av detta för att se vad som kan göras.

Fru talman! Det finns mycket mer att tala om när det gäller jämställdhetsarbetet, men min tid är ute. Min slutsats är att det finns en hel del övrigt att önska på jämställdhets och diskrimineringsområdet. Jag hoppas att vi snart har en ny regering som kan göra de satsningarna.

(Applåder)

Marianne Pettersson (S)
Anf. 153 Marianne Pettersson (S)

Fru talman! Vi behandlar arbetsmarknadsutskottets betänkande AU8 Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering.

Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget och avslag på samtliga reservationer.

Det har länge hävdats att jämlikhet är tillväxtens motsats, men forskningen är tydlig och visar tvärtom att jämlikhet är bra för tillväxten. Utan växande klyftor hade Sveriges tillväxt varit hela 20 procent högre mellan 1990 och 2010, konstaterar OECD.

Det finns många förklaringar till detta. När klassklyftorna växer innebär det att de flesta får sämre ekonomi. Hjulen börjar snurra långsammare när människor har mindre pengar att röra sig med. Det skapar en oro som gör att människor mår sämre, studerar mindre och producerar mindre. Det bästa sättet att skapa ett framgångsrikt samhälle är alltså mindre klyftor, mer jämlikhet och mer jämställdhet.

Fru talman! I SCB:s rapport Skilda världar? kan man läsa om de demografiska skillnader som finns mellan olika grupper i Sverige. Det är skillnad mellan högutbildade och lågutbildade, mellan inrikes och utrikes födda och mellan boende på olika ställen.

Skillnaden i medellivslängd mellan kvinnor och män är 3,2 år högre för kvinnor. Kvinnornas medellivslängd är 84,6 medan männens är 81,4. Men även inom detta finns det stora skillnader, och de största skillnaderna i medellivslängd hittar man när det gäller skillnader i utbildningsnivå. Med en längre eftergymnasial utbildning är medellivslängden 87,3 år för kvinnor och 84,9 för män. Medellivslängden blir lägre och lägre ju kortare utbildning man har. Lägst är den för dem med förgymnasial utbildning. Där är den 82,2 år för kvinnor och 78,8 år för män. Det är alltså en skillnad på ca 5 år för kvinnor och ca 6 år för män beroende på utbildningsnivå.

De som har högre utbildning har också betydligt fler friska år. Vad som är alarmerande är att för lågutbildade ökar inte medellivslängden utan tvärtom. För lågutbildade kvinnor minskar den. Vad beror det på? SCB skriver: "De senaste årens utveckling tyder på ökade sociala skillnader i medellivslängdens förändring."

Detta innebär att kampen mot ökade klyftor och för bättre arbetsmiljö, tryggare anställning och mindre stress inte bara handlar om lön. Det handlar om våra liv. I dag är alldeles för många anställningar otrygga och korta, och tjänster som borde vara tillsvidareanställningar blir bara allmän visstid - särskilt inom välfärd, handel och hotell och restaurang, alltså i de branscher som är kvinnodominerade och har lägst löner. I de här branscherna jobbas det också mycket på obekväm tid. Bara 40 procent av kvinnorna i arbetaryrken jobbar enbart dagtid. Detta ökar risken att kvinnorna tar det största ansvaret för det obetalda hemarbetet.

Fru talman! Målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma sina liv.

Formella hinder eller sociala aspekter ska inte hindra kvinnor från att ha samma möjligheter som män att vara aktiva samhällsmedborgare och forma villkoren för beslutsfattande. En jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män inom samhällets alla sektorer är självfallet inte någon garanti för att den reella makten fördelas jämnt mellan könen, men det är en avgörande förutsättning för att maktutövningen ska kunna förändras i jämställd riktning. Det behövs också en jämnare fördelning av de ekonomiska resurserna. Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män måste utjämnas.

Men även om skillnaderna i lön försvinner är inte problemet löst. Många kvinnor har otrygga anställningar. Men vet inte från den ena dagen till den andra om man har jobb nästa dag. Otrygga anställningar innebär också att du inte vågar klaga på din lön, din arbetsmiljö eller eventuella trakasserier. Gör du det riskerar du att inte få mer jobb. Kvinnor i låglöneyrken jobbar också ofta ofrivillig deltid, och har du lyckats få en heltid kan arbetsgivaren utan problem minska din tjänst - så kallad hyvling - med lägre inkomst som följd. Detta begränsar dessa kvinnors möjlighet att ha makt över sina liv.

Fru talman! Man beräknar att ca 100 000 drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck. Detta kan vi aldrig acceptera. I den sakpolitiska överenskommelsen som slöts mellan Centern, Liberalerna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet betonas att hedersrelaterad brottslighet och förtryck ska förebyggas, förhindras och straffas.

Vår statsminister var i förra veckan tydlig med att han vill skärpa tonen när det handlar om hedersbrott. Han sa: Det hör inte hemma här. Det kväver människors frihet att inte få välja själv hur du ska röra dig i samhället, vem du umgås med, är kär i, vill gifta dig med. Det är en kraftig begränsning av människors frihet. Det är inte Sverige.

Han sa också att vi har gjort för lite under lång tid och att frågan ska bekämpas med skärpta straff så att den som begår brott med hedersmotiv ska dömas extra hårt men också genom attitydförändringar och ökad kunskap.

Våldet och förtrycket innebär allvarliga kränkningar av kvinnors och flickors rätt till kroppslig integritet och självbestämmande över sexualitet, barnafödande, relationer, utbildning och ekonomi. Det bygger på starka patriarkala och heteronormativa föreställningar och riktas även mot unga män, pojkar och hbtq-personer.

Att förstå hedersförtrycket är en förutsättning för att kunna arbeta med frågan. Såväl utsatta som yrkesverksamma och andra berörda personer behöver ha kunskap, rådgivning och stöd på området.

Fru talman! Sverige ska vara ett land där alla människor erkänns för vilka de är, får rätt att definiera sig själva och har tillgång till lika rättigheter och möjligheter och där skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna för de mänskliga rättigheterna.

För att nå dit behöver det bedrivas ett kontinuerligt arbete med att förebygga diskriminering i alla dess former. Ingen människa ska diskrimineras på grund av till exempel etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, ålder eller könstillhörighet.

Trots detta finns ändå människor som dagligen möts av fördomar och som därmed riskerar att diskrimineras. Det kan till exempel handla om arbetsgivarens fördomar mot personer med funktionsvariationer, ålder eller kön. Det kan handla om personer som blir diskriminerade på grund av etniskt ursprung eller sexuell läggning.

För snart två år sedan tog riksdagen beslut om förändringar i diskrimineringslagen som innebär att arbetet med aktiva åtgärder inom arbetslivet och på utbildningsområdet ska omfatta samma diskrimineringsgrunder som diskrimineringsförbuden. Detta är en av flera komponenter för att motverka diskriminering.

Désirée Pethrus (KD)
Anf. 154 Désirée Pethrus (KD)

Fru talman! Vi har ju inte någon jämställdhetsminister här i dag i debatten, och heller inte ordföranden i utskottet, men jag är tacksam att Marianne Pettersson finns här och kan svara för regeringspartierna.

Marianne Pettersson talar mycket om jämställdhetsmålen. I mitt anförande hade jag en fråga om mäns våld mot kvinnor. Hur ser Marianne Pettersson på att samkönade relationer inte finns med i dessa delmål?

En annan fråga handlar om Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala. Där har vi fått lämna en reservation eftersom vi inte kan få några garantier för dess fortlevnad och för att satsningar för stärkta långsiktiga förutsättningar för verksamheten ska kunna ske.

När Jämställdhetsmyndigheten skulle inrättas var man i Uppsala och fick då dra ned på verksamheter och säga till dem att de fick dra ned på det ena och det andra. Vi var väldigt oroliga. En del av verksamheten är tack och lov kvar, men vi känner en stor oro för framtiden i fråga om hur det ska gå för Nationellt centrum i Uppsala. Skulle Marianne Pettersson kunna ge någon kommentar till det?

Marianne Pettersson (S)
Anf. 155 Marianne Pettersson (S)

Fru talman! Jag tackar för frågorna.

Frågan om våld i samkönade relationer finns med i den nationella strategin. Det gäller inte bara att bekämpa mäns våld mot kvinnor, utan det handlar också om våld i nära relationer, hedersrelaterat våld, våld mot män och pojkar och om hbtq-personers utsatthet för våld. Alla dessa grupper finns med i detta.

När det gäller verksamheten i Uppsala har jag inga andra uppgifter än att den ska fortsätta.

Désirée Pethrus (KD)
Anf. 156 Désirée Pethrus (KD)

Fru talman! Det är ju bra att även samkönade relationer och det våld som finns i nära relationer finns med i strategin, men vi hade ändå velat se att det var tydliggjort i delmålen. Det tycker jag att vi fortfarande saknar.

När det gäller Nationellt centrum för kvinnofrid får vi väl följa det hela väldigt noggrant. Det kan vara bra för regeringen att veta att vi kommer att bevaka vilka resurser man kommer att få.

Jag tänkte avslutningsvis ställa en fråga om en annan sak som jag tog upp tidigare, som jag har tjatat ganska mycket om här i parlamentet: Forced Marriage Unit, som det heter på engelska. Jag tycker att det är ett väldigt bra uttryck. Det är en enhet som kan jobba direkt för att se till att man inte förs ut ur landet och blir bortgift. Vad jag har förstått finns någonting liknande denna modell även i Norge.

Hur ser Socialdemokraterna på detta förslag? Är det någonting som man kommer att kunna se under detta år? Kommer det att läggas något förslag? Statsministern har sagt att vi ska skärpa tonen och skärpa straffen, men jag har inte sett så jättemycket konkret.

Marianne Pettersson (S)
Anf. 157 Marianne Pettersson (S)

Fru talman! När det gäller hedersbrott talar man om ny lagstiftning som ska gälla från 2022. Där kommer frågorna att utredas mellan 2019 och 2021. Det handlar om att få mer kunskap om frågorna, att reglerna för utvisning kan skärpas och att skyddet för utsatta ska förbättras. Jag kan inte mer om det. Detta är det enda jag har fått veta, och det är ju ganska nytt.

Det är otroligt viktigt att frågan hela tiden hålls i fokus. Detta är ju människor som verkligen behöver vårt stöd och skydd, så jag kommer också att hålla ögonen på denna fråga.

Erik Bengtzboe (M)
Anf. 158 Erik Bengtzboe (M)

Fru talman! Jag tar vid där ledamoten Pethrus avslutade.

Fru talman! Efter fyra år av att regeringspartierna har negligerat, åsidosatt och relativiserat problemen med hedersvåld och hedersbrott har man nu lovat att det ska göras förändringar. Tonläget har höjts, fick vi höra i debatten.

Vi har också blivit tillsagda att det ska till en straffskärpning, men först 2022. Varför vill regeringspartierna vänta fyra år med en välbehövlig lagstiftning? Varför ska de 100 000 ungdomar som i dag lever under hedersförtryck vänta i fyra år?

Marianne Pettersson (S)
Anf. 159 Marianne Pettersson (S)

Fru talman! Det är riktigt som ledamoten säger: Denna fråga har diskuterats för lite. Det har gjorts för lite insatser tidigare, och detta uttryckte även statsministern i den intervju där han talade om straffskärpning.

Vi har inte tillräckligt mycket kunskap om dessa frågor. Det har inte gjorts tillräckligt mycket utredningar. Det behöver göras. Det handlar ju inte bara om flickor och kvinnor utan även om det vi talade om tidigare - om män, pojkar och hbtq-personer. Allt detta måste finnas med i lagstiftningen så att alla får det skydd de förtjänar.

Erik Bengtzboe (M)
Anf. 160 Erik Bengtzboe (M)

Fru talman! Jag har förståelse för att Socialdemokraterna känner att de inte har tillräckligt mycket kunskap. Det är mycket möjligt att så är fallet. Det är också mycket möjligt att hela regeringen inte har tillräckligt mycket kunskap. Jag kan också konstatera - även om det är en sen timme som vi är här och har denna jämställdhetspolitiska debatt - att den jämställdhetspolitiska ministerns parti inte ens är representerat i debatten.

Sanningen är att det redan finns utrett hur en straffskärpning skulle kunna se ut. Det finns också bättre alternativ som skulle ge ännu bättre resultat än en straffskärpning. Om man faktiskt vill se hårdare straff skulle man behöva en separat brottsrubricering för hedersvåld och hedersbrott för att se till att garantera att man verkligen får hårdare straff för denna typ av brott. Detta motsätter sig regeringen, om jag förstår det hela rätt.

Vi behöver också se till att garantera att de förövare som begår brotten inte bara får korrekta straff i egenskap av att de döms utan att de också, i den mån de är utländska medborgare, kan utvisas från landet. Jag undrar hur regeringen ställer sig till detta.

Det finns ju faktiskt underlag att fatta beslut på. Det finns ju möjlighet att vidta mer långtgående och mer effektiva åtgärder än vad statsministern föreslår med sitt nya, skärpta tonläge, som man skulle kunna vidta avsevärt mycket tidigare än 2022.

Marianne Pettersson (S)
Anf. 161 Marianne Pettersson (S)

Fru talman! Det känns tryggt att det finns bra kunskap här i riksdagen. Det har ju visat sig att det finns stora brister i kunskapen om hedersbrott, hur dessa drabbar och vem det drabbar fullt ut.

När det gäller straffskärpningen har det ju aviserats att det kommer att bli en egen brottsrubricering som dessa brott kommer att hanteras under och som kommer att finnas med när man ska titta på den nya lagstiftningen.

Maria Nilsson (L)
Anf. 162 Maria Nilsson (L)

Fru talman! Timmen är sen, men sällan har det känts så angeläget att debattera jämställdhet som i dessa dagar när vi fortfarande bearbetar dokumentären om Josefin Nilssons liv.

Hon levde med en man i offentligheten som utsatte henne för både fysisk och psykisk misshandel, men offentligheten valde att blunda, valde att vända bort blicken.

När vi ser tillbaka säger vi: Hur kunde vi inte göra något? Varför reagerade inte massmedierna, opinionen, mannens arbetsgivare och så vidare? Det här hände 1997-1998, för drygt 20 år sedan. Det är länge sedan men ändå alldeles nyss.

Vi kan argumentera att vi inte förstod, att vi inte visste bättre, att metoo kom först långt senare. Men Sverige 1997 var definitivt ett land som höll jämställdhetsfanan högt, ett land som gärna talade eller kanske snarare predikade om vikten av jämställdhet i bistånd och vikten av jämställdhet i internationella samarbeten. Och vi hade redan infört den första pappamånaden. Visst är det länge sedan, men tanken dröjer kvar att våra handlingar inte svarade upp till självbilden av oss som ett föregångsland i jämställdhetsfrågor.

Vi kan inte vrida historien tillbaka. Men vi kan lära av historien, och det måste vi göra i frågor som rör mäns våld mot kvinnor men också i andra frågor som rör jämställdhet och diskriminering.

Jag vill inte att någon annan ska stå i den här talarstolen om 20 år, ungefär som vi gör nu, och säga att vi inte förstod omfattningen av till exempel hederskulturen i Sverige 2019. Det är en av anledningarna till att Liberalerna har motionerat om ett sjätte jämställdhetspolitiskt mål som just syftar till att synliggöra jämställdhet i integrationen.

Fru talman! Hbtq-personer är fortfarande människor som löper större risk än andra att utsättas för diskriminering och inte få sina rättigheter tillgodosedda. En strategi kan inte minst så här dags på dagen låta torr och tråkig, men rätt implementerad kan den vara alldeles underbar. Faktum är att strategier ligger till grund för det arbete som görs från statens sida.

Den nationella strategin för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, som togs fram under alliansregeringen, behöver uppdateras. Vi vill därför att en ny nationell hbtq-strategi tas fram för fortsatt arbete för lika rättigheter.

Vilka är det som ska agera mot våld, trakasserier, hederskultur och diskriminering om inte vi som befinner oss i den här byggnaden? Det är här som ansvaret finns. Det är här som ansvaret ska utkrävas.

Avslutningsvis: Vi står bakom alla Liberalernas reservationer, men för att spara tid yrkar jag bifall bara till reservationerna 3 och 9.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 april.)

Beslut, Genomförd

Beslut: 2019-04-03
Förslagspunkter: 8, Acklamationer: 4, Voteringar: 4

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Jämställdhetspolitikens mål och jämställdhetsintegrering

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna

      2018/19:108 av Magnus Persson m.fl. (SD) yrkandena 1 och 2,

      2018/19:1917 av Ola Johansson och Rickard Nordin (båda C) yrkande 1,

      2018/19:2593 av Jan Björklund m.fl. (L) yrkandena 1 och 12 samt

      2018/19:2843 av Annika Qarlsson m.fl. (C) yrkandena 1 och 2.
      • Reservation 1 (SD)
      • Reservation 2 (C)
      • Reservation 3 (L)
      Omröstning i sakfrågan
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S890011
      M62008
      SD06200
      C00283
      V26002
      KD21001
      L00154
      MP14002
      -0001
      Totalt212624332
      Ledamöternas röster
    2. Åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna

      2018/19:108 av Magnus Persson m.fl. (SD) yrkande 4,

      2018/19:735 av Richard Jomshof m.fl. (SD) yrkandena 18, 19 och 21,

      2018/19:2748 av Åsa Lindhagen m.fl. (MP) yrkandena 1 och 3,

      2018/19:2813 av Marta Obminska m.fl. (M) yrkandena 2, 3 och 5 samt

      2018/19:2915 av Sofia Damm m.fl. (KD) yrkandena 15 och 16.
      • Reservation 4 (M)
      • Reservation 5 (SD)
      • Reservation 6 (KD)
      Omröstning i sakfrågan
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S890011
      M06118
      SD00620
      C28003
      V26002
      KD00211
      L15004
      MP14002
      -0001
      Totalt172618432
      Ledamöternas röster
    3. Åtgärder mot hbtq-personers utsatthet

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna

      2018/19:490 av Robert Hannah (L),

      2018/19:504 av Robert Hannah och Arman Teimouri (båda L),

      2018/19:2227 av Maj Karlsson m.fl. (V) yrkandena 23 och 24,

      2018/19:2594 av Jan Björklund m.fl. (L) yrkande 9 och

      2018/19:2597 av Jan Björklund m.fl. (L) yrkandena 1 och 21.
      • Reservation 7 (C)
      • Reservation 8 (V)
      • Reservation 9 (L)
      Omröstning i sakfrågan
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S890011
      M61018
      SD62000
      C00283
      V02602
      KD21001
      L00154
      MP14002
      -0001
      Totalt247264432
      Ledamöternas röster
    4. Nationellt centrum för kvinnofrid m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna

      2018/19:1045 av Lars Mejern Larsson m.fl. (S) yrkandena 1 och 2,

      2018/19:2235 av Sultan Kayhan m.fl. (S),

      2018/19:2813 av Marta Obminska m.fl. (M) yrkande 6 och

      2018/19:2843 av Annika Qarlsson m.fl. (C) yrkande 3.
      • Reservation 10 (M, SD, KD)
      Omröstning i sakfrågan
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      S890011
      M06208
      SD06200
      C28003
      V26002
      KD02101
      L15004
      MP14002
      -0001
      Totalt172145032
      Ledamöternas röster
    5. Åtgärder för jämställdhet och mot diskriminering i arbetslivet m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna

      2018/19:521 av Robert Hannah m.fl. (L) yrkandena 1-3,

      2018/19:2039 av Jan Björklund m.fl. (L) yrkande 1,

      2018/19:2040 av Jan Björklund m.fl. (L) yrkande 10,

      2018/19:2060 av Gulan Avci m.fl. (L) yrkande 7,

      2018/19:2563 av Ulrika Heie och Per Lodenius (båda C),

      2018/19:2593 av Jan Björklund m.fl. (L) yrkande 4,

      2018/19:2806 av Jessica Polfjärd m.fl. (M) yrkande 2,

      2018/19:2843 av Annika Qarlsson m.fl. (C) yrkande 8,

      2018/19:2992 av Christian Carlsson m.fl. (KD) yrkande 33 och

      2018/19:2997 av Ebba Busch Thor m.fl. (KD) yrkande 35.
      • Reservation 11 (M)
      • Reservation 12 (C)
      • Reservation 13 (KD)
      • Reservation 14 (L)
    6. Åtgärder mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet och trosuppfattning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna

      2018/19:756 av Christina Höj Larsen m.fl. (V) yrkande 4,

      2018/19:2743 av Leila Ali-Elmi (MP) yrkandena 5 och 6,

      2018/19:2915 av Sofia Damm m.fl. (KD) yrkande 13 och

      2018/19:2923 av Jan Björklund m.fl. (L) yrkandena 27 och 28.
      • Reservation 15 (V)
      • Reservation 16 (KD)
      • Reservation 17 (L)
    7. Diskrimineringslagen

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna

      2018/19:218 av Sven-Olof Sällström och Michael Rubbestad (båda SD) yrkandena 1 och 2,

      2018/19:580 av Eric Westroth (SD),

      2018/19:756 av Christina Höj Larsen m.fl. (V) yrkande 7,

      2018/19:1856 av Jan Ericson (M),

      2018/19:1857 av Jan Ericson (M),

      2018/19:2229 av Maj Karlsson m.fl. (V) yrkande 8,

      2018/19:2593 av Jan Björklund m.fl. (L) yrkande 2,

      2018/19:2597 av Jan Björklund m.fl. (L) yrkande 15,

      2018/19:2806 av Jessica Polfjärd m.fl. (M) yrkande 3,

      2018/19:2923 av Jan Björklund m.fl. (L) yrkandena 29 och 30 samt

      2018/19:2972 av Christian Carlsson (KD).
      • Reservation 18 (M)
      • Reservation 19 (C)
      • Reservation 20 (V)
      • Reservation 21 (L)
    8. Diskrimineringsombudsmannen

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna

      2018/19:492 av Robert Hannah (L) yrkandena 1 och 2 samt

      2018/19:2743 av Leila Ali-Elmi (MP) yrkandena 1-4.