Kommunal biståndsverksamhet
Betänkande 1993/94:KU41
Konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU41
Kommunal biståndsverksamhet
Innehåll
1993/94 KU41
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag till lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd. Förslaget innebär en i förhållande till den i dag gällande lagstiftningen utökad rätt att lämna bistånd.
I betänkandet behandlas också de motioner som väckts i anledning av propositionen samt motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1994 med anknytning till den aktuella lagstiftningen.
Utskottet tillstyrker lagförslaget och avstyrker motionerna.
Propositionen
1993/94:189 vari yrkas att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd.
Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motionerna
1993/94:K61 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att landstingens, kommunernas och Svenska kyrkans rätt att ge bistånd begränsas till att avse överskottsutrustning, utbildning och rådgivning.
1993/94:K62 av Kristina Svensson och Berndt Ekholm (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av transportstöd, samordning och utvärdering av biståndsinsatser.
1993/94:K63 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1993/94:189 i dess helhet.
1993/94:K605 av Kjell Eldensjö (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av kommunala biståndsmöjligheter.
1993/94:K612 av Christer Lindblom m.fl. (fp, s, c, kds, nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av kommunallagen.
1993/94:U809 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt kommunalt bistånd till Östeuropa.
1993/94:U813 av Charlotte Branting och Elver Jonsson (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommuners rätt att bedriva miljösamarbete inom ramen för vänortsutbytet.
Utskottet
Bakgrund
Genom lagen (1975:494) om rätt för kommun och landstingskommun att lämna internationell katastrofhjälp fick kommuner och landstingskommuner rätt att i samband med krig, farsot, översvämning, jordbävning och liknande i annat land bistå med utrustning som kunde avvaras. Enligt lagen fick kommunerna och landstingskommunerna i samband med sådant bistånd också i skälig omfattning bekosta iordningställande och transport av utrustningen samt tillhandahålla och bekosta personal som behövdes för att utrustningen skulle kunna tas i bruk (prop. 1975:84, KU 1975:16).
Tidigare hade både den s.k. lokaliseringsprincipen och det då lagstadgade skyddet för den kommunala förmögenheten i rättspraxis ansetts lägga hinder i vägen för kommuners och landstingskommuners internationella engagemang på detta område.
Den 1 januari 1992 ersattes 1975 års lag med den nu gällande lagen (1991:901) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd. Denna lag innebar en utvidgning i förhållande till 1975 års lag genom att kommuner och landsting gavs rätt att lämna humanitärt bistånd i en nödsituation även om något direkt katastrofläge inte föreligger. Den nya lagen omfattar även kyrkliga kommuner. Biståndet får liksom tidigare ges i form av utrustning som kan avvaras (prop. 1990/91:117, KU38).
Intresset hos kommuner och landsting för internationella frågor har ökat under senare år. En av de främsta förklaringarna till detta är utvecklingen i Östeuropa som medfört att t.ex. Polen och de baltiska staterna i stor utsträckning vänt sig till bl.a. Sverige för att få den hjälp de behöver för uppbyggnaden av inte bara en ny demokratisk samhällsstruktur utan även av näringslivet. Detta har medfört en kraftig ökning av de svenska kommunernas och landstingens utländska kontakter. De ökade kontakterna har kanaliserats på olika sätt, framförallt genom vänortssamarbete och bistånd inom ramen för 1991 års lag.
I dag finns ett omfattande vänortssamarbete och hjälparbete mellan å ena sidan svenska kommuner och landsting och å andra sidan kommuner och regionala organ i främst Baltikum och Polen. Framförallt sjukvårds- och kontorsmaterial sänds till Polen och Baltikum inom ramen för nuvarande lagstiftning. Gentemot Östeuropa finns också ett utvidgat vänortssamarbete som delvis finansieras av Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) i samverkan med Svenska Kommunförbundet.
I samband med att riksdagen i juni 1991 antog den nya kommunallagen (1991:900) uttalade riksdagen bl.a. att regeringen noggrant borde följa utvecklingen på det kommunala området och om det behövdes snabbt vidta de förändringar som samhällsutvecklingen ger anledning till.
1990 års kyrkomöte uttalade, med hänvisning till det speciella diakonala ansvar som Svenska kyrkan har för de hjälpbehövande utanför landets gränser, att lokaliseringsprincipen, i varje fall på sikt, borde kunna genombrytas så att de kyrkliga kommunerna fick möjlighet till ekonomisk delaktighet i internationella missions- och biståndsprojekt. Detta uttalande fick till följd att de kyrkliga kommunerna genom lagändringen år 1991 numera är likställda med kommuner och landsting vad gäller rätten att ägna sig åt internationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd.
1992 års kyrkomöte uttalade bl.a. att Svenska kyrkans centralstyrelse borde fortsätta arbetet med att ge de kyrkliga kommunerna större möjligheter att ägna sig åt internationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd än vad 1991 års lag medger.
År 1992 tillsatte regeringen en parlamentariskt sammansatt kommitté, Lokaldemokratikommittén, med uppgift att överväga olika åtgärder för att stärka den lokala demokratin (dir. 1992:12). I kommitténs uppdrag har bl.a. ingått att undersöka förutsättningarna för kommunalt bistånd till länder i behov av humanitärt stöd samt att överväga lättnader i de restriktioner som finns för exporten av kommunala tjänster.
I augusti 1993 avlämnade Lokaldemokratikommittén delbetänkandet (SOU 1993:77) Kommunal tjänsteexport och internationellt bistånd. Betänkandet har remissbehandlats. Förslagen i propositionen bygger, med vissa avvikelser, på detta betänkande.
I ärendet föreligger också en skrivelse från Svenska Kommunförbundet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd.
Förslaget innebär att den nuvarande rätten att ge utrustning som kan avvaras kompletteras med en rätt för kommunerna och landstingen att även ge bistånd i form av t.ex. utrustning, rådgivning och utbildning eller i form av ekonomiskt stöd om det har samband med utbildning och rådgivning. Denna form av bistånd föreslås dock få lämnas endast till länder som får svenskt statligt bistånd. Vidare föreslås att det skall krävas tillstånd av regeringen för att få lämna sådant bistånd.
För att säkerställa att biståndet kommer till sådan användning som avsetts föreslås att kommunerna och landstingen skall vidta åtgärder för att förvissa sig om att så sker.
Vad gäller kommunernas och landstingens rätt att bedriva tjänsteexport föreslås ingen ändring av nu gällande bestämmelser.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Avslag på propositionen
Motionen
I motion 1993/94:K63 av Lennart Rohdin (fp) yrkas att riksdagen skall avslå propositionen i dess helhet. I motionen anförs att internationellt biståndssamarbete bör vara ett statligt ansvar inom ramen för utrikes- och biståndspolitiken. Enligt motionären innebär förslagen i propositionen att denna grundprincip urholkas. I motionen anförs vidare att internationellt biståndsarbete, till skillnad från vanligt vänortssamarbete, måste präglas av omfattande kunskaper i internationella förhållanden och utvecklingsfrågor samt kräver ett icke oväsentligt mått av utrikespolitiskt kunnande och omdöme, vilket, enligt motionären, inte rimligtvis kan förväntas ingå i reguljär kommunal verksamhet. Risken för felbedömningar blir därför enligt motionären alldeles för stora. I motionen anförs vidare att det inte kan anses principiellt rimligt att man i kommuner, kanske med knappa majoritetsbeslut, skall kunna fatta beslut om bistånd till länder där den politiska opinionen är starkt splittrad. Det principiella ansvaret för internationellt biståndssamarbete skall därför, enligt motionären, odelat ligga hos regering och riksdag.
Tidigare riksdagsbehandling
I förarbetena till 1975 års lag uttalade föredragande departementschefen bl.a. att avsteg från den s.k. lokaliseringsprincipen bör komma i fråga bara om mycket starka skäl talar för det och att en självklar utgångspunkt även efter ikraftträdandet av den då föreslagna lagen var att statsmakterna har ansvaret för den officiella svenska bistånds- och utrikespolitiken.
Vid riksdagsbehandlingen uttalade utskottet bl.a. att propositionens förslag om kommuns och landstingskommuns rätt att lämna internationellt bistånd var välavvägt och borde genomföras (KU 1975:16 s. 2).
Även i förarbetena till 1991 års lag slog regeringen fast att den svenska utrikes- och biståndspolitiken i första hand åvilar staten (prop. 1990/91:117 s. 143).
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till 1991 års lag förelåg bl.a. ett motionsyrkande (m) om att propositionen skulle avslås. I motionen anfördes att redan 1975 års lag innebar ett avsteg från principen om att det är staten som skall handha utrikes- och biståndspolitiken. En ytterligare utvidgning av kommunernas kompetens på detta område kunde därför, enligt motionären, inte accepteras. Utskottet konstaterade att förslaget innebar en viss mindre utvidgning av den kommunala kompetensen på detta område. Utskottet delade dock regeringens bedömning att förslaget inte mötte något hinder från utrikes- och biståndspolitiska synpunkter. Utskottet ansåg de föreslagna biståndsmöjligheterna lämpligt avgränsade och avstyrkte motionen.
Propositionen
I propositionen fastslås inledningsvis åter grundprincipen att det är staten som ansvarar för den svenska utrikes- och biståndspolitiken. De utvidgningar som föreslås i propositionen är, enligt regeringen, utformade i enlighet med denna princip.
I propositionen anförs bl.a. att de behov av stödinsatser som finns i t.ex. Östeuropa på bl.a. det kommunala området är mycket stora. Ett avgörande problem när det gäller att tillgodose behoven är att dessa länder i stor utsträckning saknar medel för att köpa kunskaper på den öppna marknaden. Svenska kommuner och landsting har mycket stora kunskaper och en mycket hög kompetens när det gäller förvaltning och organisation. I propositionen konstateras att den nuvarande lagstiftningen hindrar svenska kommuner och landsting att fritt tillhandahålla utbildning och rådgivning samt att bistånd med utrustning endast får avse utrustning som kan avvaras.
I propositionen föreslås därför en utökad rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna bistånd. Den utökade rätten avser bistånd till ett land som får svenskt statligt bistånd. Enligt förslaget skall bistånd till sådant land få lämnas i form av utrustning, rådgivning och utbildning eller på annat sätt, under förutsättning att regeringen lämnar tillstånd till det. Bistånd föreslås också få ges i form av ekonomiskt stöd för att genomföra utbildning och rådgivning.
I propositionen anförs att begränsningen till länder som får svenskt statligt bistånd är avsedd att förhindra att den utvidgade rätten att lämna bistånd kommer i strid med den nationella utrikes- och biståndspolitiken. De länder som avses är sådana som får direkt svenskt statligt bistånd, dvs. bistånd som kanaliseras direkt från staten eller någon statlig myndighet.
Utskottets bedömning
Såsom anförs i propositionen, och som även slagits fast i flera sammanhang tidigare, är det staten som ansvarar för den svenska utrikes- och biståndspolitiken.
Den föreslagna utvidgningen av biståndsmöjligheterna har begränsats till länder som får svenskt statligt bistånd och föreslås därutöver kräva tillstånd av regeringen. Förslaget bör därför, enligt utskottets mening, inte möta något hinder ur utrikes- eller biståndspolitisk synpunkt. Utskottet delar i övrigt regeringens uppfattning att kommuner och landsting bör ges ökade möjligheter att bistå bl.a. de nya kommuner som nu byggs upp i Central- och Östeuropa. Utskottet tillstyrker således i princip regeringens förslag och avstyrker motion K63. Härmed får även yrkande 4 i motion 1993/94:U809 av Bengt Hurtig m.fl. (v) om förverkligande av Lokaldemokratikommitténs förslag om ökade möjligheter för svenska kommuner att lämna utvecklings- och katastrofbistånd, anses tillgodosett. Till enskildheter i förslaget återkommer utskottet nedan.
Bistånd i form av utrustning
Gällande ordning
Enligt gällande ordning får bistånd avse utrustning som kan avvaras. Med detta avses att kommun eller landsting får bistå med utrustning om det t.ex. på grund av den tekniska utvecklingen framstår som motiverat att ny utrustning anskaffas för den egna verksamheten eller om utrustningen inte längre behövs i den egna verksamheten. Däremot anses det inte tillåtet för kommunen att köpa utrustning i syfte att den skall användas för biståndsinsatser och inte heller att en kommun skänker utrustning och därigenom tvingas att anskaffa annan likvärdig utrustning. Kommuner och landsting har lämnats en tämligen stor frihet att själva avgöra om de kan avstå från en viss utrustning (prop. 1975:84 s. 34 och prop. 1990/91:117 s. 143).
Propositionen
I propositionen föreslås att kommuners och landstings bistånd till länder som får svenskt statligt bistånd även skall få avse bl.a. annan utrustning än sådan som kan avvaras. Förutsättningen är att regeringen ger tillstånd till det. Det normala torde därvid, enligt propositionen, komma att bli att kommunerna och landstingen ger in en ansökan till regeringen om att under en viss tid få lämna bistånd till en viss mottagare, t.ex. inom ramen för ett vänortssamarbete och i enlighet med ett antaget program. I tillståndsbeslutet får regeringen ange de villkor som skall gälla för tillståndet, t.ex. att utrustning endast får lämnas om kostnaden härför uppgår till ett visst bestämt belopp per gång eller per år.
Denna utvidgade biståndsmöjlighet har kombinerats med en skyldighet för kommuner och landsting att förvissa sig om att utrustningen kommer till avsedd användning. För det fall att kommunerna och landstingen själva saknar möjlighet att kontrollera detta bör de, enligt propositionen, i samband med att biståndet lämnas kräva att mottagaren i efterhand redovisar hur detta har använts.
Motionen
I motion 1993/94:K61 av Maud Ekendahl (m) yrkas i denna del att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att landstingens, kommunernas och Svenska kyrkans möjligheter att ge bistånd i form av utrustning skall begränsas till att avse överskottsutrustning.
Utskottets bedömning
Utskottet har inte några invändningar mot att kommuner och landsting, under de förutsättningar som föreslagits, får lämna bistånd även i form av annan utrustning än sådan som kan avvaras. Utskottet avstyrker motion K61 i denna del.
Ekonomiskt stöd
Propositionen
Lokaldemokratikommittén föreslog i sitt betänkande att bistånd skulle få ges även i form av kontant stöd.
I propositionen anförs att bistånd i form av kontant stöd även fortsättningsvis måste ankomma på staten och att direkt penningbistånd inte är en sak som faller inom den kommunala kompetensen, inte ens efter den utvidgning som nu föreslås. Vidare anförs att risken för att ett sådant bistånd hamnar i fel händer måste bedömas som relativt stor på grund av rådande förhållanden i Östeuropa.
I propositionen föreslås att ekonomiskt stöd, utöver vad som gäller i dag, endast skall få lämnas för att genomföra utbildning och rådgivning. Med detta avses stöd inte bara för att bekosta utbildning eller rådgivning utan även andra kostnader som har ett samband med utbildning och rådgivning, såsom resor och uppehälle. Förutsättningen är att regeringen ger tillstånd till det.
Motionerna
I tre motioner tas frågan om kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas möjligheter att ge ekonomiskt stöd upp. I motion 1993/94:K61 yrkas en begränsning av denna möjlighet i förhållande till vad som föreslås i propositionen, medan motionären i motion 1993/94:K605 yrkar större möjligheter i detta avseende än vad som föreslås i propositionen. I motion 1993/94:K612, yrkande 1, begärs att kommunallagen ändras så att kommuner och landsting kan budgetera medel för biståndsverksamhet.
I motion 1993/94:K61 av Maud Ekendahl (m) yrkas i denna del att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att landstingens, kommunernas och Svenska kyrkans rätt att ge bistånd skall begränsas till att avse överskottsutrustning, utbildning och rådgivning. I motionen anförs att rena penninggåvor som bestrids med skattemedel och Sveriges skattefinansierade biståndsverksamhet skall handhas av regering och riksdag.
I motion 1993/94:K605 av Kjell Eldensjö (kds) anförs att det bör införas möjlighet för de svenska kommunerna att inom den kommunala kompetensen kunna bidra ekonomiskt till specifika projekt i sina vänorter. Det ekonomiska bidraget föreslås bestå av två delar, dels direkt kommunalt ekonomiskt bidrag, dels bidrag med statliga biståndspengar för specificerade projekt.
I motion 1993/94:K612, yrkande 1, av Christer Lindblom m.fl. (fp, s, c, kds, nyd) anförs att egentlig biståndsverksamhet med nuvarande lagstiftning ligger utanför den kommunala kompetensen. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att kommunallagen skall ändras så att de kommuner och landsting som så önskar skall kunna budgetera medel för biståndsverksamhet i t.ex. sina vänorter.
Tidigare riksdagsbehandling
I förarbetena till 1975 års lag anförde regeringen som skäl för att inte föreslå en generell rätt för kommuner och landsting att utge bistånd i form av kontant stöd dels att detta skulle innebära större risker för konflikter med den officiella svenska bistånds- och utrikespolitiken, dels att en sådan befogenhet skulle innebära ett avsevärt avsteg från lokaliseringsprincipen (prop. 1975:84 s. 32).
Även i förarbetena till den nu gällande lagen uttalade regeringen att ett rent penningbistånd inte är förenligt med den uppgiftsfördelning som slagits fast mellan stat och kommun på detta område (prop. 1990/91:117 s. 143).
Vid riksdagsbehandlingen av 1991 års lag förelåg motionsyrkanden (v och mp) om att kommuner och landsting borde ges rätt att lämna bistånd även i form av ekonomiskt stöd. Utskottet som ansåg att de föreslagna biståndsmöjligheterna var lämpligt avgränsade avstyrkte motionerna.
Kommunallagen
I 2 kap. kommunallagen regleras kommunernas och landstingens befogenheter. I en allmän kompetensregel i 1 § anges att kommuner och landsting själva får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar. I 4 § anges att det beträffande kommunernas och landstingens befogenheter och skyldigheter på vissa områden finns särskilda föreskrifter. Här åsyftas bl.a. lagen (1991:901) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens bedömning att bistånd i form av kontant stöd även fortsättningsvis bör ankomma på staten. Utskottet avstyrker därför motionerna K605 och K612 yrkande 1.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om att ekonomiskt stöd skall kunna ges för att genomföra bistånd i form av utbildning och rådgivning. Utskottet avstyrker därmed motion K61, i denna del.
Transportstöd
Propositionen
I propositionen föreslås att den i dag gällande möjligheten för kommuner och landsting att i skälig omfattning få anvisa medel för att transportera och ställa i ordning utrustning skall behållas. I propositionen föreslås vidare att också de nya biståndsformerna skall kunna skickas genom en internationell hjälporganisation.
I propositionen anförs att en mycket stor del av det ökade bistånd som kan bli aktuellt efter den föreslagna lagändringen är bistånd som kommer att ges till vänorter eller andra organ av samma slag som givaren.
Motionen
I motion 1993/94:K62 av Kristina Svensson och Berndt Ekholm (s) anförs att det engagemang som finns i kommuner och landsting att bistå den pågående utvecklingen i Baltikum mot politisk demokrati och social marknadsekonomi bör uppmuntras och stödjas. Det är därför enligt motionärerna väsentligt att eventuella hinder undanröjs, t.ex. transportkostnader i samband med att utrustning forslas till mottagarlandet. Transportstöd borde därför utgå ur de statliga anslag som för närvarande kanaliseras till SIDA och BITS.
SIDA och BITS
Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) har till uppgift att ge stöd till länderna i Central- och Östeuropa genom svenska folkrörelser och enskilda organisationer.
Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) har som övergripande mål att i enlighet med de biståndspolitiska målen främja ekonomisk och social utveckling i enskilda u-länder, samt att främja reformprocessen i Central- och Östeuropa för en demokratisk samhällsutveckling och en marknadsorienterad ekonomi.
Riksdagen har för budgetåret 1994/95 under tredje huvudtiteln G 1. Samarbete med Central- och Östeuropa, anvisat ett reservationsanslag på 756 499 000 kr (1993/94:UU16). Över detta anslag finansieras bl.a. expertinsatser och rådgivning inom olika samhällsområden, projekt inom miljöområdet, stöd till näringslivsutveckling, utbildning, kultur och forskning. Av budgetpropositionen (s. 244) framgår att regeringen under detta anslag beräknat en anslagspost om 233 miljoner kronor till BITS.
BITS har bl.a. från årsskiftet 1993/94 beviljat 18 miljoner kronor för s.k. fördjupat vänortssamarbete mellan svenska kommuner och kommuner i bl.a. de baltiska staterna och Polen. Dessa medel förvaltas av Kommunförbundet (1993/94:UU16 s. 30--31).
Utskottets bedömning
Genom de möjligheter som ovan redovisats får motionsyrkandet anses tillgodosett. Utskottet avstyrker motion K62 i denna del.
Samordning
Propositionen
I propositionen anförs att det är en fördel om bistånd som lämnas till ett visst land samordnas mellan olika givare. Enligt propositionen talar mycket för att i varje fall större bidrag bör samordnas och planeras mellan olika givare. Detta bör dock enligt propositionen ske på frivillig väg genom t.ex. samarbete med statliga myndigheter på området eller kommunernas och landstingens olika samarbetsorgan.
Motionen
I motion K62 anförs också att det är nödvändigt att finna former för samordning av de kommunala biståndsinsatserna, t.ex. genom Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Utskottets bedömning
Utskottet delar regeringens och motionärernas uppfattning om att biståndsinsatser bör samordnas. Enligt utskottets mening bör dock detta, såsom anförs i propositionen, ske på frivillig väg. Utskottet finner således inte skäl till något tillkännagivande i denna fråga. Utskottet avstyrker motion K62 i denna del.
Utvärdering
Motionen
I motion K62 anförs vidare att all biståndsverksamhet måste utvärderas, även biståndsinsatser av kommuner och landsting. Motionärerna anser att Sekretariatet för utvärdering av svenskt bistånd, SAU, skulle vara lämpat att tillgodose behovet av utvärdering av bistånd som lämnas av kommuner och landsting.
Propositionen m.m.
Uppföljning och utvärdering av biståndsprogram och biståndsprojekt är väl etablerade inslag i svenska biståndsmyndigheters och internationella biståndsorgans verksamheter. Utvärderingsrapporter från pågående och avslutade biståndsinsatser ingår regelmässigt i biståndsmyndigheternas interna beslutsprocess.
Frågan om utvärdering tas inte särskilt upp i propositionen. I propositionen framhålls dock att det är av vikt att biståndsgivningen sker på ett sådant sätt att kommunmedlemmarna inte upplever att deras skattemedel används på ett olämpligt sätt. Därför föreslås att kommunerna, landstingen och de kyrkliga kommunerna skall kontrollera att det lämnade biståndet kommer till avsedd användning. För det fall att kommunerna själva saknar möjlighet att direkt kontrollera detta bör de enligt propositionen i samband med att biståndet lämnas ställa krav på att mottagaren i efterhand redovisar hur biståndet använts. I de fall där enskilda kommuners bistånd ingår som en del av en mer omfattande biståndsgivning och där samarbete och samordning sker med t.ex. en statlig myndighet, kan denna kontroll enligt propositionen lämpligen ske genom den statliga myndighetens försorg.
År 1992 tillsatte regeringen en kommitté med uppdrag att utvärdera och analysera effektiviteten i det svenska biståndet, Kommittén för utvärdering och analys inom biståndsområdet (dir. 1992:59). Syftet med kommitténs arbete är att ge regeringen ett bättre underlag för den fortlöpande effektiviseringen av biståndet och biståndsadministrationen. Kommittén, vars arbete tidsbegränsades till två år, skall senast den 30 juni 1994 lämna en samlad bedömning till regeringen. Kommittén bedriver eget utvärderings- och analysarbete genom sitt sekretariat, Sekretariatet för analys av utvecklingssamarbete (SAU). I januari 1994 fick kommittén genom tilläggsdirektiv (dir. 1994:4) i uppdrag att göra en studie av samarbetet med Central- och Östeuropa. Detta uppdrag skall redovisas senast den 30 maj 1994.
Utskottets bedömning
Utskottet utgår ifrån att även det bistånd som kommuner och landsting kommer att lämna med stöd av den nu föreslagna lagen kommer att bli föremål för utvärdering.
Med hänsyn till att SAU:s verksamhet är tidsbegränsad bör kommuners och landstings kommande biståndsinsatser utvärderas på annat sätt. Utskottet avstyrker motion K62 i denna del.
Miljösamarbete
Motionen
I motion 1993/94:U813, yrkande 5, av Charlotte Branting och Elver Jonsson (båda fp) anförs att kommunerna inom ramen för vänortssamarbetet bör ges ökade möjligheter att stödja åtgärder för miljön. I motionen anförs bl.a. att det från många av Europas industriområden, särskilt i länderna i öst, sprids stora mängder utsläpp av svavel och kväve vilket bidrar till försurningen i bl.a. Sverige. Motionärerna konstaterar att stora summor pengar krävs för miljöinvesteringar men att svenska kommuner endast kan genomföra mycket begränsade samarbetsprojekt enligt nu gällande lagstiftning.
Utskottets bedömning
Frågan om kommuners och landstings rätt att lämna bistånd i form av kontant stöd har behandlats ovan.
Det samarbete med Central- och Östeuropa som bedrivs av t.ex. BITS avser bl.a. åtgärder för att förbättra miljön, särskilt i Östersjön. Den nu föreslagna lagen innebär ökade möjligheter för kommuner och landsting att bistå med utbildning och rådgivning även inom miljöområdet. Motionsyrkandet får härigenom till viss del anses tillgodosett.
Utskottet avstyrker motion U813 i nu aktuell del.
Här kan i övrigt hänvisas till utrikesutskottets betänkande 1993/94:UU16 om samarbete med Baltikum, Central- och Östeuropa där bl.a. frågor om miljöinsatser närmare behandlas.
Övrigt
I propositionen anges att en förutsättning för att bistånd skall få ges även fortsättningsvis måste vara att en nödsituation råder i det land till vilket biståndet ges. Enligt utskottets mening bör detta framgå även av 2 §. Ett förtydligande i detta avseende bör därför göras i nämnda paragraf. Samtidigt bör viss språklig justering ske av texten. Ändringarna bör göras på sätt framgår av utskottets hemställan.
Kommunal tjänsteexport
Enligt lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport får kommuner och landsting tillhandahålla kommunala tjänster för export. Utgångspunkten är att kommuner och landsting skall tillhandahålla tjänsterna som underleverantörer till svenska företag eller staten. Om det finns särskilda skäl får regeringen för visst fall medge att tjänsterna tillhandahålls också på något annat sätt. Med detta avses de fall där kommun eller landsting bedriver tjänsteexport på egen hand eller som huvudansvarig eller då exporten sker via Svenska Kommunförbundet eller Landstingsförbundet.
Lokaldemokratikommittén har föreslagit att kommuner och landsting fritt skall få bedriva tjänsteexport på egen hand.
I propositionen anför regeringen att den kommunala tjänsteexporten inte fått någon större omfattning. Med hänsyn till detta samt till det risktagande som tjänsteexport på egen hand innebär bör enligt regeringens mening det nuvarande kravet på regeringstillstånd finnas kvar. Något förslag om ändring av nu gällande bestämmelser föreslås därför inte.
Utskottet har inget att erinra i denna del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen att riksdagen avslår motion 1993/94:K63,
2. beträffande bistånd i form av utrustning att riksdagen avslår på motion 1993/94:K61 i denna del, 3. beträffande ekonomiskt stöd att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:K61 i denna del, 1993/94:K605 och 1993/94:K612 yrkande 1,
4. beträffande transportstöd att riksdagen avslår motion 1993/94:K62 i denna del,
5. beträffande samordning att riksdagen avslår motion 1993/94:K62 i denna del,
6. beträffande utvärdering att riksdagen avslår motion 1993/94:K62 i denna del,
7. beträffande miljösamarbete att riksdagen avslår motion 1993/94:U813 yrkande 5,
8. beträffande lagförslag om internationell katastrofhjälp och annat bistånd att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:189 och med avslag på motion 1993/94:U809 yrkande 4 antar regeringens förslag till lag om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd med den ändringen att 2 § första stycket skall ha följande lydelse: Till ett land som avses i 1 § och som får svenskt statligt bistånd får kommuner, landsting, församlingar och kyrkliga samfälligheter ge bistånd också i form av utrustning, rådgivning, utbildning eller på annat sätt under förutsättning att regeringen lämnar tillstånd till det.
Stockholm den 17 maj 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Propositionens lagförslag