Kommunal självstyrelse och flernivådemokrati

Anf. 143 PER-SAMUEL NISSER (M)

Fru talman! Att utreda det här med farmakologisk behandling med tvång är också resurskrävande. Det är därför jag menar att jag vill ha lite mer siffror in- nan jag begär en utredning. Jag är visst på det klara med detta. Sedan gällde det skyldigheten att betala. Visst, det står skyldighet. Men trots det kan det innebära sådana moment, inte minst under vistelsen inom anstalten. Jag vet ju hur väl internerna känner till varandras villkor och hur detta kan ställa till konflikter osv. Det är en massa sådana punkter som jag vill kontrollera med kriminalvården innan jag kan kräva att detta ovillkorligen måste tas ut och att vi ska ändra be- stämmelserna. I dag kan man ju inte göra det. Det innebär att man med automatik kan dra de här peng- arna och inte behöver dra upp det förfarande som man måste ha i dag, vilket som nämnts är både kost- samt och tidskrävande.

Anf. 144 PER-SAMUEL NISSER (M)

Fru talman! Ska jag tolka det som att Kia Andre- asson egentligen är mest benägen att vilja ändra ut- länningslagen så att det inte ska vara något stadgande om att man ska betala sina resor? Antingen får vi ha lagen som den är, och då ska den efterföljas, eller också får lagen ändras så att det i stället inte stadgas någonting om skyldighet att betala sina hemresor.

Anf. 145 MATS EINARSSON (V)

Fru talman! Jag vet inte hur många som gör detta frivilligt i dag. Jag har inte den uppgiften. Det kanske är så att de procentuellt flesta gör så att man drar in 10 % och bidrar till sin hemresa. Jag har inte de upp- gifterna, Ingemar Vänerlöv.

Anf. 145 PER-SAMUEL NISSER (M)

Anf. 146 MATS EINARSSON (V)

Fru talman! Det är knappast möjligt att ta upp en debatt om film utan att kommentera Hollenders film om sexhandeln i Lettland. Jag tycker att det finns all anledning att fördöma den avslutning han kom med i filmen. Det har ingenting med konstnärlighet att göra utan är enbart ett fördömande av hans eget arbete. Det är synd, tycker jag, att filmen som konstart ska drabbas av sådana här saker. Men det inträffar och förmörkar givetvis en mängd andra positiva in- slag som präglar filmkonsten, inte minst i Sverige. Samtidigt får detta inte innebära att man ska infö- ra något slags censur i samband med utdelning av bidrag till filmproduktion. Bedömning av kvalitet och förnyelse ska gälla även framdeles, och enstaka misstag kommer alltid att ske och ska givetvis påtalas men inte förstöra för andra. Vi i Folkpartiet anser att det över huvud taget inte ska finns någon censur alls beträffande vuxenfilm. Vi har tidigare fört fram förslag om att ta bort censuren för vuxna, alltså för dem som är över 18 år. Om en producent vill ha lägre åldersgräns är vårt förslag att filmen ska lämnas till statens biografbyrå för klassifi- cering av åldersgränser. Jag hade för inte så länge sedan en interpella- tionsdebatt med kulturministern om en film, Scary movie. Biografbyrån hade satt åldersgräns 15 år, men kammarrätten sänkte sedan gränsen till 11 år. Det anstötliga i sammanhanget förutom filmen i sig är att granskningskompetensen enligt mitt förmenande sjönk när ärendet gick uppåt i rättshierarkin. Det brukar ju faktiskt vara tvärtom. Jag hoppas att man ser över detta förfarande. Hösten 1999, tror jag det var, hade vi i vår motion från Folkpartiet med ett avsnitt om biografernas för- hållande till den nya tekniken och vilka möjligheter och problem den kunde medföra. Vi ville ha ett till- kännagivande om bredbandsteknikens påverkan på distribution av film och biografernas förändrade vill- kor. Det blev naturligtvis avslag. Det var därför mycket glädjande och intressant att nyligen få en rapport från en arbetsgrupp för e-bio. Där påvisades stora möjligheter för framtiden inte minst för gles- bygdsbio att snabbt få till sig nya filmer och att alltså också få en spridning av kultur till landsorten med digital teknik. Här finns oändliga möjligheter inte bara för filmen utan även för andra kulturföreteelser. Sedan kan jag inte låta bli att kommentera det faktum att det numera görs mer film utanför än i Stockholm. Det handlar till stor del om bra initiativ från olika regioner. Sedan har staten också fått möjlighet att stödja verksamheten. Jag har haft någon kontakt med Film i Väst. Jag ser deras utveckling som mycket viktig och mycket riktig. Inte minst har det också blivit en viktig näring med klara sysselsättningseffekter. Det här är bra exempel på regionernas kultursats- ning utan att staten planterat ut uppdrag. Det är mot sådana här bakgrunder som jag anser och vidhåller att regionerna själva kan fördela ut kulturpengar på de områden de själva anser är viktiga. Detta är alltså skäl för en kulturpåse från staten till regionerna. Fru talman! Vi har en reservation. Det gäller en fristående filmfond. Den har varit på tapeten - eller duken kanske det ska heta i det här sammanhanget - sedan P O Enquists dagar och troligen innan dess också. Vi i Folkpartiet vill stimulera konkurrens, och därför tror vi på en fristående fond som utöver Film- institutet ska stödja filmproduktion. Vi har tidigare motionerat och fått avslag beträffande inrättande av en sådan filmfond. I radio- och TV-sammanhang kan vi också tänka oss flera fonder. Men det ska vi prata om vid ett annat tillfälle. Jag vet inte vart förslaget om den fristående fon- den har tagit vägen. Men det kanske regeringens företrädare här kan tala om. Utskottets majoritet skriver som skäl för avslag på förslaget att man inte vill föregripa regeringens över- vägande med anledning av utredningsförslaget. Jag har hört från andra debatter här i kammaren nyligen att förslag bereds i Regeringskansliet. Och det är kanske fallet här också. Men för att möjligen sätta ytterligare fart på den beredningen yrkar jag, fru talman, bifall till reservation 1. Slutligen vill jag med anledning av kristdemo- kraternas motion om dold textning av svenska filmer på video och DVD också lägga till att det även be- hövs textning av svensk film på bio. När vi för en tid sedan gjorde studiebesök på Filminstitutet fick vi besked om att det förekommer i enstaka fall. Men menar vi allvar med ökad tillgänglighet för funk- tionshindrade måste det bli mycket mer av regel än undantag. Det finns inget förslag i den här riktningen i dag. Men det kommer, det kan jag lova, för att också döva och hörselskadade ska kunna få njuta av film på bio.

Anf. 147 MARIA LARSSON (Kd)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 punkt 2 och reservation 2 punkt 3. I dag är det internationella kvinnodagen. Grattis alla kvinnor! För ett par år sedan tog riksdagen beslut om en ny svensk filmpolitik. Vi fastställde att en av de samlade insatser som skulle göras var att förbättra de kvinnli- ga filmskaparnas villkor. Hur har det gått? Nog borde vi väl kunna utläsa något resultat i dag. 1993-1994 beviljade filmkonsu- lenterna 11 kvinnliga regissörer förhandsstöd för långfilmsproduktion, och 19 manliga. Nästan dubbelt upp på manssidan, alltså. År 2000 fick 9 kvinnliga regissörer förhandsstöd för långfilm och 17 manliga. Nästan dubbelt så många män igen. Inget har hänt. Kanske kvinnliga regissörer dominerar när det gäller kortfilm och dokumentär? 1993-1994 bevilja- des 10 kvinnor kort- och dokumentärfilmsstöd, och 21 män. Mer än dubbelt så många män, alltså. År 2000 beviljades 35 stöd, varav 13 till kvinnor och 22 till män. Drygt hälften av stödet gick till kvinnliga regissörer. Det här är ju oacceptabelt. Jag undrar vad som har gjorts för att förbättra de kvinnliga filmskaparnas villkor. En fråga med det här innehållet har jag lämnat in i dag. Det kanske finns någon här i kammaren som kan svara på frågan varför ingenting händer. För att spä på ytterligare med den krassa verklig- heten, fru talman, kan jag påminna om att av de 35 svenska långfilmsproduktioner som visades på Göte- borgs filmfestival hade endast 5 kvinnliga regissörer. Det var Maj Wechselman, Agneta Fagerström, Su- sanne Bier, Åsa Faringer och Liv Ullman. När pressen talade om det fantastiska filmåret 2000 var det i stort sett endast manliga regissörer som uppmärksammades. Agneta Fagerströms film Knock out benämndes som en filmflop. Faktum är, fru talman, att ju mer man omnämns i medierna desto större möjligheter har man att få ige- nom ett manus. Få vågar satsa på ett bra manus med ett okänt namn bakom. Jag tror att det är nödvändigt att ändra på själva strukturen bakom arbetet med långfilmsproduktioner. Regissörer arbetar i dag långa perioder utan lön och får själva driva fram sina projekt till mållinjen. Det är svårt att förena med barn och familj. Även filmproduktionen till Sveriges television saknar kvinnor som regissörer trots att SVT omfattas av samma jämställdhets- och demokratimål som sam- hället i övrigt. Vi i Miljöpartiet tycker att det är dags för rege- ringen att lägga fram ett förslag till filmfond och har motionerat om det. Det beredda förslaget har legat i Kulturdepartementets byrålåda tillräckligt länge. Hade fonden redan funnits hade de s.k. kvalitets- medlen aldrig behövt sättas in. Vi vill ha en stark radio och TV i allmänhetens tjänst. Där ingår själv- klart drama och film. Det finns så rackarns många bra filmmanus som gjorts av kvinnor och som bara ligger och väntar på att bli ett resultat för dig och mig att ta del av. Det gläder mig att Folkpartiet yrkar bifall till Miljöpartiets motion. Jag är bara litet förvånad att inte Lennart Kollmats nämnde att det är just Miljö- partiet han stöder i den här frågan. Barn mellan 3 och 8 år umgås med medierna i 2 timmar och 42 minuter per dag. Flickor mellan 3 och 8 år tittar oftare på TV och under en längre tid. Detta faktum är extra allvarligt då forskare påvisat att flick- or som ser mycket på TV får minskat självförtroende, medan pojkar som ser mycket på TV får stärkt själv- förtroende. Vad gör vi åt det? Vad gör SVT åt det? Våldsskildringsrådet belyser jämställdheten i de vanligaste spelfilmerna under några år och säger att de mest populära filmerna har manliga hjältar. Kvinnliga stjärnor lyser med sin frånvaro. Det saknas kvinnor i huvudroller. Huvudkoncep- tet brukar vara två män i konflikt och en våldsam upplösning. Amerikanska filmer dominerar fortfarande kraf- tigt: 71 % på bio och 84 % på videosidan. Bland de tio mest sedda filmerna finns endast en kvinna i hu- vudrollen: Julia Roberts. Påfallande många kvinnliga biroller är besatta med extremt unga kvinnor, vilket är en klar föränd- ring sedan den gamla Hollywoodtiden. Då fanns det starka erfarna kvinnor med karaktär i huvudrollerna. Här är vi avsevärt bättre i Sverige med vår svens- ka filmproduktion. Jag menar att fortsatta ekonomis- ka satsningar på svensk film är viktiga från samhäl- lets sida, men vi måste också följa upp jämställd- hetsmålen i själva produktionen. I amerikanska medier pågår ständigt debatt om hur alla våldsamma filmer påverkar barns och ungas beteende, men debatten om hur könsroller cementeras och t.o.m. förstärks genom de normer som sprids i utbudet diskuteras mer sällan. Här borde vi i Sverige vara en god förebild. Till sist, fru talman. När det gäller samisk filmproduktion tror vi att det är nödvändigt att gå in med öronmärkta pengar under en kort period. Vi kan kalla det övergångsperi- od. De konkurrerar i dag på samma villkor utan att ha något uppbyggt kontaktnät eller några erfarenheter. Positiv särbehandling har visat sig mycket effektiv för att man ska kunna ta sig in på en sluten marknad där alla håller på sitt och där resurserna är knappa.

Anf. 148 MATS EINARSSON (V)

Fru talman! Under förra året hade 35 långfilmer premiär i Sverige. Många av dem höll en mycket hög kvalitet. Det är ett väldigt gott betyg åt svensk film och svensk filmpolitik. Man kan säga att filmavtalet för år 2000 så långt har gett goda erfarenheter. Men det innebär inte att vi nöjda kan luta oss tillbaka. Det finns fortfarande mycket att göra. En socialdemokratisk filmpolitik utgår bl.a. från ett jämlikhetsperspektiv som innebär geografisk rätt- visa, social rättvisa och rättvisa mellan män och kvinnor. Vår ambition är att svensk kvalitetsfilm ska kunna ses av alla och vara tillgänglig över hela lan- det. När Lennart Kollmats nämner e-bio kan jag bara i långa stycken instämma med honom och säga att i dag är det i sex kommuner klart att man kommer att köra i gång med e-bio till hösten. Det är Kiruna, Gäl- livare, Arvidsjaur, Smedjebacken - som hade premiär häromveckan - Degerfors och Vårgårda. På tur står bl.a. Göteborg, Sandviken och Boden. Det är ett pionjärarbete. Det är en av de största filmhändelserna i modern tid. Det innebär att man runtom i Sverige samtidigt kan ha premiär på det som normalt sett endast hade premiär i Stockholm. Det handlar alltså om geografisk jämlikhet. Filminstitutet är med och stimulerar debatten i stor utsträckning. Jag önskar bara att Filminstitutet hade kunnat vara med och ge litet mer materiellt stöd i den utvecklingen. Men problemen gäller inte bara tillgången till film utan också produktionen av film. Vi vill stimulera produktionen av film i hela landet. Det är ett stort kulturvärde att olika lokala och regionala livs- och kulturyttringar speglas i filmutbudet. Det berikar inte bara vårt kulturarv utan också vår kunskap och våra perspektiv på tillvaron. Därför är det naturligtvis, precis som Lennart Kollmats sade, glädjande att man också inom branschen börjar upptäcka detta faktum. Den socialdemokratiska satsningen på barn och ungdom gäller självklart också inom filmområdet. Rörliga bilder är i dag en självklar del av barns var- dag. Vi måste därför ge barn och ungdomar möjlig- heter till ett eget skapande inom filmen. När kulturutskottet visar på hur anslagsutveck- lingen till visningsorganisationen har varit kan jag bara förvånat konstatera att trots de ökade möjligheter som filmavtalet ger har Unga Örnars riksförbund fått finna sig i att få sitt anslag halverat från 600 000 till 300 000 kr. Det är en sak för Filminstitutet att funde- ra en extra sväng på, tycker jag. Jag vill också säga något om reservationerna i betänkandet. Ewa Larsson har tidigare talat om att en särskild utvecklingsfond bör inrättas för fria filmare. Frågan har tagits upp tidigare i utskottet, och utredarens förslag är att en fond för stöd till svensk kvalitetsfilm ska inrättas. Eftersom frågan faktiskt, Ewa Larsson, är under övervägande i regeringen, har vi inte för avsikt att nu göra några ingripanden utan avvaktar regeringens förslag. Jag vill också tillägga att redan nu gällande filmavtal faktiskt innehåller bestämmel- ser om stöd till viss film, bl.a. till oberoende produ- center. Jag håller i sak med om att detta är viktiga frågor. Den andra reservation som Ewa Larsson berörde handlar om att ge samerna en positiv särbehandling genom att avsätta särskilda medel för samisk film- produktion. Jag tycker att det är viktigt att olika mi- noriteter får möjligheter att producera film. Sådana möjligheter finns också. Jag vill dock samtidigt un- derstryka att det i nuläget också är möjligt att utanför filmavtalet få stöd för detta. Jag syftar då på Same- tingets särskilda kulturmedel. Slutligen, fru talman, har moderaterna i ett särskilt yttrande understrukit vikten av ansträngningar för att bevara äldre spel- och dokumentärfilmer. Kulturut- skottet gjorde för något år sedan - jag vill minnas att det var 1996 - en extra insats för att ge Filminstitutet möjlighet att inköpa en skanner. Detta är ett viktigt led i arbetet på att rädda inte minst gamla fina svens- ka färgfilmer. Just nu utreds frågan inom Regeringskansliet, och det handlar då om en diskussion om hur en film- vårdscentral i Grängesberg ska kunna organiseras och finansieras. Det finns nu inte anledning att föregripa det arbete som pågår i detta avseende. Med detta, fru talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Anf. 149 MARIA LARSSON (Kd)

Fru talman! Bara en kort fråga till Åke Gustavs- son. Av de 35 svenska långfilmsproduktioner som jag och även Åke Gustavsson nämnde är det bara fem som har kvinnliga regissörer. Vi har ändå här i riks- dagen beslutat att man ska förbättra de kvinnliga filmskaparnas villkor. Tycker inte Åke Gustavsson att det är märkligt att bara fem av dessa filmer är gjorda av kvinnor? Man skulle nästan kunna tro att kvinnor är en minoritet.

Anf. 150 MATS EINARSSON (V)

Fru talman! Jo, det tycker jag, och det säger jag inte bara därför att det i dag är internationella kvin- nodagen utan också därför att jag tycker att det är viktigt att man stimulerar kvinnors filmskapande. Jag tycker att det är viktigt att man inom branschen verk- ligen har den här inställningen. Detta filmskapande tillför faktiskt en större mångfald och flera nya in- fallsvinklar på filmskapandet. Men det finns också ett problem i detta. Riksda- gen kan inte styra och ställa för att få filmkonsulen- terna att göra på något visst sätt. Det kan hamna i en diskussion om censur osv. Jag tycker att det är upp till branschen att i större utsträckning ta detta ansvar. I sak delar jag dock Ewa Larssons uppfattning.

Anf. 151 MARIA LARSSON (Kd)

Fru talman! Den här dagen, internationella kvin- nodagen, inleddes bl.a. med att vi i föreningen Pax regi genomförde ett program som handlade om Wen- dela Hebbe, en av de ledande personligheterna i den svenska kvinnohistorien. Som en mycket viktig del i det programmet ingick ett filminslag. Vi kan med denna insats i föreningen sägas ha kombinerat flera aktuella saker på en gång. Lagom till dess att filmen fyllde 100 år blev den myndigförklarad, dvs. man började då räkna den som en egen konstform. Det är lite sent att bli myndigför- klarad först då. Under den tid som har gått har man också kunnat samla ihop ganska mycket till vad vi kan kalla ett filmarv. Dessvärre, fru talman, är det ett farligt och eld- fängt kulturarv. Jag tänker då inte på vad som visas på filmerna utan på den rent fysiska materia som många av de tidiga filmerna består av. Det är detta som vi har påpekat i vårt särskilda yttrande. Vi har inte reserverat oss, eftersom det nu, vilket gläder oss, finns särskilda medel avsatta för att renovera äldre svensk film. Vi tycker dock att man dessvärre har satsat lite väl ensidigt på att restaurera färgfilmer från 50-70-talet. Vi vet ju att det finns filmer från Sveriges guldtid, när Sverige gjorde de kanske finaste filmerna över huvud taget i världen. Jag tänker på Victor Sjöströms och Mauritz Stillers tid på 10- och 20-talet och in på 30-talet. Det är i första hand de filmerna som behöver räddas. När jag säger att dessa filmer är eldfängda beror det på att de t.o.m. kan råka ut för självantändning. De är gjorda på en sådan filmbas att de lätt kan för- störas. Vi är från moderaternas sida väldigt glada över att frågor som vi har drivit ganska länge delvis får en positiv behandling i det här betänkandet. Det gäller de funktionshindrades rätt till deltagande i olika kul- turutbud. Det finns nu enligt det senaste filmavtalet medel till detta. Det var en av de saker som gjorde att vi ställde oss bakom detta avtal. Vi ser också att s.k. filmkommissioner, dvs. resur- scentrum för filmproduktion, håller på att utvecklas i olika delar av landet. Som här har påpekats gläder det oss speciellt att det inte alls, som så ofta tidigare har varit fallet, har hamnat i den region som vi befinner oss i. Dessa centrum kan vara till stort stöd och till stor nytta för näringsliv och för utvecklingen av kul- turen i de regioner där de finns. Åke Gustavsson tog upp frågan om e-bio. Det kommer att bli spännande för oss att se hur den kommer att utvecklas. Vi ser med spänd förväntan fram emot hur man på den vägen, säkert både effek- tivt och billigt, kommer att kunna underlätta distribu- tion av film. Vi vill med vårt lilla särskilda yttrande markera att vi är oroliga för filmarvet. Det gäller både spel- och dokumentärfilm, framför allt från den svartvita epoken. Film från den senare epoken räddas tyvärr inte med hjälp av den skanner som Åke här talade om. Den filmen skulle behöva en extra skjuts. Vi har med vårt särskilda yttrande velat markera att detta för oss är en väldigt viktig fråga.

Anf. 152 ÅSA TORSTENSSON (C)

Fru talman! Det är riktigt att skannern är avsedd för färgfilm, men jag tror å andra sidan att vi är över- ens om att den var en viktig insats, som tillkom efter ett utskottsinitiativ. Jag vill bara säga att vi i sak inte har några skilda uppfattningar. Det är viktigt att rädda också den svartvita filmen, men den får gärna fort- sätta att vara eldfängd, fast i ett annat avseende än rent fysiskt.

Anf. 153 MATS EINARSSON (V)

Fru talman! Då kan vi kanske sedan också hoppas på lite mera eldfängda debatter, där vi inte tycker på samma sätt på båda håll. Det får bli i ett annat ämne.

Anf. 154 ÅSA TORSTENSSON (C)

Fru talman! Jag vill börja med att ansluta mig till det som Lennart Kollmats inledde med att säga om Hollenders film. De sista sekvenserna i den filmen hör inte hemma inom konsten. Vid årsskiftet 2000/01 trädde det nya filmavtalet i kraft. Jag vill bara kort påminna om vad vi kristde- mokrater anförde vid behandlingen av det i riksdagen. Jag vill fortfarande göra riksdagen uppmärksam på att den ordning som vi tycker ska gälla för filmavtal är att riksdagen ska ha möjlighet att besluta om de yttre ramarna, om ifall vi ska ha ett samlat filmavtal eller inte och om vad som i så fall ska ingå i detta. Det betyder inte att vi ska gå in och peta på detaljer. Detta avtal lades på riksdagens bord utan att riks- dagen hade haft någon möjlighet att diskutera det. Jag vill också säga att det är väldigt glädjande att se besökssiffrorna på biograferna. Det är många som i dag finner ett nöje i att gå på bio och se film. Vi tyck- er att det är mycket roligt att det är så. Kristdemokraternas utgångspunkt är att film ska omfattas av en nationell kulturpolitik. Det råder det en politisk samsyn kring. Filmen har tidigare legat i skuggan av andra kulturyttringar. Vi är glada över att film i dag erkänns som en konstart. Arbetet med att säkerställa tillgången till ett brett utbud av värdefull film i olika visningsformer i hela landet är oerhört viktigt. Det är jag glad att filmavta- let också har tagit hänsyn till. Inte minst gäller detta barns och ungdomars möjligheter till eget skapande. För att uppnå detta är uppbyggnaden och stödet till regionala resurscentrumen för film och video av avgörande betydelse. Här finns uppdraget att främja filmpolitiska åtaganden regionalt och lokalt och att främja den filmkulturella verksamheten för barn och ungdomar. Det handlar om visning och spridning av värdefull film, fortbildning på filmområdet, produk- tion av kort- och dokumentärfilm, osv. Listan skulle kunna göras längre. Jag vill passa på att även peka på betydelsen av ett offensivt arbete inom biografområdet och arbetet med att stärka sambandet mellan de regionala resurscent- rum som finns och visningsorganisationerna och kanske också peka på de ideella visningsorganisatio- nerna. I den här kedjan av arbetet med att stärka bio- grafernas ställning är också biograferna utanför stor- stadsområdena av stor betydelse. Fru talman! Jag vill också peka på att det finns en del problem. Jag vill göra riksdagen uppmärksam på en negativ konsekvens av filmavtalets konstruktion som begränsar möjligheten att etablera regionala resurscentrum i de tre länen Gävleborgs län, Jönkö- pings län samt Östergötlands län. Det är de tre län som i dag står utanför trots att man där har kommit i gång och ligger väl framme i arbetet. De extra medel som man där har fått från Framti- dens kultur är helt otillräckligt. Man tappar fart, pro- blemen skjuts på framtiden och man tvingas arbeta i motvind. Vi kan bara föreställa oss vad det betyder för många barn och ungdomar. Det handlar om att skapa, producera, få möjlighet att se och uppleva film som skulle kunna nås av ännu fler om man hade möj- lighet att få regionala resurscentrum med det stöd som det innebär. Det här är exempel på vilka konsekvenser det blir för en viktig filmkulturell verksamhet. Det är konsek- venser som inte fick möjlighet att bli föremål för en politisk diskussion i riksdagen just på grund av ut- formningen av avtalet. Vad svarar socialdemokrater- na t.ex. Jönköpings län när man frågar varför man inte kan få bli ett regionalt resurscentrum för film och video? Den kontrollstationsförhandling av filmavtalet som kommer att äga rum år 2002 finns det all anled- ning att följa. Fru talman! Jag kommer avslutningsvis att kort ta upp ytterligare ett par områden som vi kristdemokra- ter lyfte fram i samband med att riksdagen behandla- de propositionen Ny svensk filmpolitik. Dessa är minst lika aktuella i dag. Det gäller först behovet av forskning kring barns möte med film. Det finns viktiga obesvarade frågor. Det gäller t.ex.: Vilket slags film väljer barn själva och suger åt sig? Vilket förhållningssätt har de till mediebruset? Hur reagerar de på våldsskildringar? Hur bearbetar våra barn och ungdomar sina upplevel- ser av rörliga bilder? Det är intressanta och viktiga frågeställningar. Det borde ha varit självklart att en sådan forskning kunnat efterfrågas när vi behandlade filmavtalet. Likaså är vi fortfarande helt överens med Filmin- stitutet om en oberoende översyn av institutet. Fru talman! Eftersom vi kristdemokrater varken vill eller kan ingripa, upphäva eller ändra avtalet under pågående avtalsperiod har vi heller inte någon motion den här gången. Men vi återkommer.

Anf. 155 MATS EINARSSON (V)

Fru talman! Jag fick en fråga av Gunilla Tjern- berg. Först vill jag säga att jag instämmer i att det är viktigt att ge ett ordentligt stöd till visningsorganisa- tionerna. Det försökte jag också säga i mitt anförande, och jag vill gärna understryka det än en gång. Jag tycker också att Filminstitutet kunde göra det lite bättre. När det sedan gäller de län som står utanför är det precis som sägs här. Det får möjligen aktualiseras i samband med kontrollstationsförhandlingarna. Jag var iblandad för något år sedan i Jönköpings län i en diskussion kring detta. Vid den tidpunkten ansågs det dessvärre inte tiden vara mogen. Jag stöder gärna en satsning i de tre län som är kvar. Men det fordras också regionala insatser för att det ska kunna bli verklighet.

Anf. 156 ÅSA TORSTENSSON (C)

Fru talman! Det är bra att Åke Gustavsson visar ett aktivt intresse för just den här frågan. Jag tror att vi måste tillsammans göra någonting från riksdagen och uppmärksamma detta. Enligt vad som kommit till min kännedom har vi här tre län där man i dag mycket väl är beredd att möta upp de krav som ställs för att kunna bilda ett regionalt resurscentrum för film och video. Det kan tyckas märkligt om det finns stelbenta former i ett avtal som förhindrar detta. Om vi till- sammans kan göra någonting i den här frågan tycker jag att det är bra. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 17.56 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

Anf. 157 HELENA BARGHOLTZ (Fp)

Fru talman! En av de viktigaste uppgifterna för svensk filmpolitik är att säkerställa tillgången till ett brett utbud av värdefull film i olika visningsformer i hela landet. En närliggande uppgift är att upprätthålla och utveckla biografens roll som kulturell mötesplats i hela landet. Detta var ett utdrag ur filmpropositionen, som vi antog för något år sedan. Det är så bra uttryckt att det lika bra hade kunnat stå i Centerpartiets kulturmotion. Det finns ingen annan kulturyttring, med undantag för musiken, som når så många människor som fil- men. Trots det har filmen tidigare inte haft samma ställning i det offentliga kulturlivet som andra konst- arter. Därför är det bra att filmen genom de senaste årens utveckling har kunnat skapa ett strukturbygge som liknar det som har gjorts på teater- och musi- kområdena. Jag gillar med andra ord att man har byggt upp de 17 regionala resurscentrerna för film och video. Det ger möjligheter för regionerna att marknadsföra sig. Det har vi också sett när det gäller några filmer, t.ex. Dalsland med Fucking Åmål och Norrbotten med Jägarna. Med de här goda exemplen hoppas jag att man nu ska våga lita på att regionerna får ansvara för kulturbudgeten, precis som folkpartisten Lennart Kollmats var inne på. De olika regionala resurscentrerna skapar också sysselsättning. Det har stor betydelse för både nä- rings- och regionalpolitiken. Flera regioner och orter har engagerat sig hårt för att få filminspelningar till sig just på grund av att man har insett de positiva effekterna för bygden. Genom att orterna blir kända för många människor ökar också turismen. Därige- nom kan ännu mer sysselsättning skapas ute i landet, och det är verkligen guld värt för små orter som käm- par för sin överlevnad. Fru talman! Det finns en motion i betänkandet som handlar om textning av film. Därför vill jag säga några ord om det. Det är viktigt att alla människor kan ta del av all kultur. När det handlar om svenska filmer och videofilmer går tankarna till dem som är hörselskadade. Jag anser att man har rätt att ta del av svenska filmer även om man hör dåligt. Utländska filmer är textade, men de svenska filmerna är i de flesta fall inte det. Det anser jag vara diskriminering. Vi har så sent som för ett par veckor sedan yttrat oss över en handlingsplan, som tar upp bl.a. diskrimi- neringen. Trots det är inte majoriteten i utskottet beredd att stödja motionen om att utarbeta en stan- dard för dold textning. Anledningen sägs vara att ny teknik snart är på väg, och att funktionen för dold textning då finns med. Okej, det vet jag. Det är ju bra, men som jag ser det ska inte hörselskadade tvingas att köpa nya dvd-spelare för att kunna ta del av dold textning. De ska inte tvingas till stora utgifter. I så fall måste vi kunna erbjuda dem att få köpa dvd-spelare till ett lägre pris - kanske genom att visa upp ett läka- rintyg eller liknande. Principiellt tycker jag att hörsel- skadade ska kunna ta del av filmer första gången de visas, och inte först när de går som textad repris och vi hörande redan har hunnit diskutera dem. Fru talman! På mindre orter spelar de folkrörelse- ägda biograferna en stor roll för att göra filmutbudet tillgängligt. Även om TV- och videodistributionen har ökat människors möjligheter till fler filmupple- velser så kan de inte mäta sig med de ljud- och bildupplevelser som man får på en biograf. Den soci- ala samvaron är också viktig, där man kan dela sam- ma kulturella upplevelse med andra människor. Det som är extra viktigt är att nya filmer ska kun- na visas på de små biograferna - för att de ska kunna överleva. Därför är jag glad över att den nya e-bion är på gång nu. Åke Gustavsson talade tidigare under debatten om vilka orter som redan har fått detta och vilka som står i tur att få det. Det är i och för sig än så länge främst städer som har fått det, men det behövs ännu mer i de riktigt små bygderna. Genom att bygga ut detta till de små biograferna så tror jag att det blir ett ökat intresse för folk i småorterna att gå på bio. Då kan man i en liten bygd få möjligheter att ta del av den där nya filmen samma kväll som den har premiär i storstaden. Dessutom är det oerhört positivt att slip- pa skickandet av filmrullar som lätt skadas. Jag har sett detta på nära håll i den kommun där jag bor. Där gjorde man ett försök med detta. Det var inte med den fina tekniken e-post, utan man kopplade upp sig via ADSL. En skola fick chansen att slippa beställa hem filmerna, utan kunde bara ringa in till kommuncentrumet och säga: Nu vill vi se den eller den filmen! Jag ser bra möjligheter inför framtiden för intres- set för film - det kommer att fortsätta att öka.

Anf. 158 MATS EINARSSON (V)

Fru talman! Svensk film är inne i en mycket posi- tiv utveckling. Det görs mycket svensk film i dag, och folk gillar också att titta på den. Det tycker jag att vi ska vara glada för. Vi har ett filmavtal som ger möjligheter för svensk film att utvecklas. Återväxten av nya filmare är också en viktig del i vår filmpolitik. Här har Film- verkstan och de regionala resurscentrerna för film och video spelat en viktig roll, tror jag. I dag, den 8 mars, kan jag inte låta bli att säga att mer av filmstödet borde gå till kvinnliga filmare. De är underrepresenterade i bidragsgivningen. Jag kan bara hoppas att filmkonsulenterna i en framtid också kommer att tänka på att det bör vara en jämn köns- fördelning mellan manliga och kvinnliga filmare. Sedan 1996 har vi statliga filmpolitiska mål. I dem står det ungefär så här: Statens insatser på fil- mområdet är att utveckla svensk filmproduktion, att säkerställa visning i hela landet, att utveckla biogra- fens roll som mötesplats och att ge främst barn och unga möjlighet att skapa egen film. Man ska också stärka filmens roll i kulturlivet, både lokalt och regio- nalt, bevara filmen och utveckla det internationella utbytet på filmområdet. Detta är viktiga mål. Dock kan man en sådan här dag säga att det saknas ett mål. Det saknas ett mål som säkerställer att medlen fördelas rättvist mellan kvinnor och män. Men det, fru talman, får vi åter- komma till i kommande motioner. Fru talman! Jag känner stark sympati för reserva- tion 1, om inrättandet av en utvecklingsfond. En så- dan fond skulle verkligen behövas. Vänsterpartiet har också tidigare motionerat om det. Men nu, när filmavtalet ligger fast, finns det ingen möjlighet att inrätta en sådan här fond inom filmavtalets ram. I så fall skulle vi behöva ta pengar av statens medel. Leif Furhammar gjorde en utredning, där han fö- reslog att man skulle avsätta 75 miljoner kronor. Som det är i dag kan man ändå under § 19 i filmavtalet få loss vissa pengar just för utvecklingsar- bete inom filmen. Det är givetvis inte så mycket som 75 miljoner kronor, men det är ändå något. Jag vill också här i kammaren lyfta fram den möj- lighet som public service har. Inom ramen för Sveri- ges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion skulle man kunna inrätta en utvecklingsfond för fil- men. Det är en idé som jag överlämnar till Sveriges public service-bolag. Det är något att tänka över. Det vore kanske bra för filmen i framtiden.

Anf. 159 HELENA BARGHOLTZ (Fp)

Fru talman! Konstnärer ger oss ofta möjlighet att se verkligheten ur nya perspektiv. Genom konsten ifrågasätts och granskas våra invanda föreställningar. Det vi såg som sanning ställs kanske på huvudet. Ibland har vi också anledning att i en offentlig debatt ifrågasätta och diskutera gränserna för den konstnär- liga friheten och vad som är konst. Några sådana exempel har vi sett under den senaste tiden. Konsten tvingar oss alltså till eftertanke, till att fundera över oss själva och den värld vi lever i. Flera undersökningar under senare år har pekat på att människor som regelbundet tillägnar sig konstnär- liga upplevelser lever längre och mår bättre än andra människor. Att få tillgång till konstnärlig aktivitet kan t.o.m. påskynda tillfrisknandet hos människor. Det har bl.a. Folkhälsokommittén tagit fasta på i sin ut- redning Hälsa på lika villkor som kom alldeles nyli- gen. De skriver så här: Positivt engagemang och deltagande i kulturella aktiviteter är främjande för hälsan. Att möta nya upplevelser, delta i skapande verksamhet, läsa böcker, få social och kulturell sti- mulans - allt handlar om att få nya perspektiv och också få nya redskap att tolka sig själv. Direkta kul- turaktiviteter i vården har gett positiva resultat för patienternas hälsa. Kulturen som både en skapande och läkande kraft är underskattad. Hur behandlar vi då den grupp människor som tillför samhället allt detta, som ger oss möjlighet att leva och inte bara överleva? Någon har sagt att politi- ker tycker mer om kultur än om kulturarbetare. Som situationen för konstnärerna ser ut i dag måste vi konstatera att påståendet delvis stämmer. Trots många utredningar, diskussioner och rapporter kvar- står faktum att många konstnärer har svårt att överle- va på det de tjänar på sin konstnärliga utövning. Många lever ständigt på den ekonomiska ruinens brant. Socialförsäkringssystemen, skattelagstiftning- en, pensionssystemet och andra regler är inte anpas- sade efter konstnärernas arbetsvillkor och livssitua- tion. Deras mycket speciella arbetsvillkor med korta perioder av intensivt arbete med en dräglig inkomst följt av långa perioder utan arbete gör att de ofta faller utanför de generella trygghetssystemen. Ar- betsvillkoren avviker helt enkelt för mycket från de förutsättningar som de här systemen utgår ifrån. Det har resulterat i att bland de etablerade yrkes- verksamma konstnärerna ligger arbetslösheten på mellan 35 % och 50 % och inkomsterna är i genom- snitt 17 % lägre än hos befolkningen i övrigt, detta trots att ungefär 60 % av konstnärerna har en hög- skoleutbildning som är tre år eller längre. Siffrorna kommer från TCO:s kulturrapport. Det är inte första gången som riksdagen uppmärk- sammar de brister som finns. Vissa försök har gjorts för att förbättra konstnärernas arbetsvillkor. Vi tycker t.ex. att det är positivt med det extra stödet till arbets- förmedlingen för att skapa centrumbildningar och stödet till en tredje anställningsform inom teatern. Jag tycker att det är särskilt intressant att initiativet och förslaget till den tredje anställningsformen kom från Teatrarnas Riksförbund. Jag tror att det är så man ska arbeta. De som finns närmast problemen har också ofta närmast till förslagen till lösningar på dem. De här positiva förändringarna innebär ju inte att det inte fortfarande finns mycket kvar att göra. Vi måste fortsätta att arbeta för att samtliga politikområ- den anpassas och samordnas så att rimliga hänsyn kan tas till konstnärernas mycket speciella förhållanden. Jag tycker inte att det duger att, som majoriteten gör, hoppas på att något ska hända under året när det gäller kartläggningen av bl.a. socialförsäkringsfrågor i förhållande till konstnärlig verksamhet som rege- ringen aviserat. Både den kartläggningen och de vik- tiga pensionsfrågorna måste hanteras inom den allra närmaste framtiden. Det är faktiskt en stor skandal att många av de skådespelare - för att ta ett exempel - som brukar betecknas som folkkära därför att de tillfört oss så mycket glädje under sin aktiva period, själva har svårt att klara sig när de uppnår pensions- åldern och inte längre står i rampljuset. Fru talman! Vi kristdemokrater anser att männi- skor behöver konst i sin närmiljö. Vi måste skapa möjligheter för konsten att nå ut till alla människor för att på det sättet bli en positiv kraft i samhället. Som en motvikt till den kommersialiserade masskul- turen har konsten en viktig roll att spela, bl.a. som en förmedlare av värden och som en röst i samhällsde- batten. Bildkonsten har en särställning när det gäller den nära vardagliga konsten. Tavlor, skulpturer och in- stallationer får inte enbart placeras på museer och utställningshallar för att där beskådas av relativt få, utan måste få plats i det offentliga rummet. Att 1 % av kostnaden i det offentliga byggandet ska gå till konstnärlig utsmyckning och planeras in redan från början måste ju vara ett minimikrav. Det är ett sätt att både skapa arbetstillfällen för konstnärer och sprida konsten till fler människor. För att ytterligare lyfta fram betydelsen av den of- fentliga konsten anser vi att varje kommun borde ha en särskild plan för den konstnärliga utsmyckningen. Genom att dessutom knyta konstnärsstöden mer till särskilda projekt eller konstnärliga uppdrag skulle konsten komma fler till del. Det är förstås viktigt att det genomförs på ett sätt som inte inskränker den konstnärliga friheten och mångfalden. Konstnärsnämndens uppgift är, förutom att för- dela en stor del av det stöd som går direkt till konst- närerna, att bevaka konstnärernas ekonomiska och sociala villkor för att ge regeringen underlag för för- bättringar. Enligt egen utsago har det arbetet fått nedprioriteras därför att bidragsgivningen upptar så mycket tid och resurser. Det är naturligtvis en ohåll- bar situation som regeringen måste se över inför nästa budgetarbete. Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att för att få behålla och utveckla den höga konstnärliga kompetens vi har i Sverige måste vi förbättra konst- närernas möjligheter att verka. Man hör ibland skåde- spelare och andra konstnärer säga att de lever för sin publik. Men när ridån går ned måste de också ha något att leva av. Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 160 MATS EINARSSON (V)

Fru talman! Kulturutskottets betänkande nr 3 be- handlar konstnärsfrågor. Det är en återkommande men mycket viktig fråga, därför att många av våra duktiga och välrenommerade konstnärer har svårt att få ekonomin att gå ihop. I den kulturpolitiska propositionen från 1996/97 antogs bl.a. följande riktlinjer: Statens insatser bör syfta till att skapa sådana möjligheter för de profes- sionella konstnärerna att de kan basera sin försörjning på ersättning för konstnärligt arbete samt att anpassa regelverket på alla politikområden så att rimlig hän- syn kan tas till konstnärernas speciella förhållanden. Det är bra mål som alla ställer sig bakom. Just därför är det förbluffande att när man går från ord till handling så gör man någonting helt annat. De initiativ som regeringen tillsammans med stödpartierna hittills tagit handlar mest om att låsa in konstnärerna i ett bidragsberoende i stället för att, som det står, se till att man kan basera sin försörjning på ersättning för konstnärligt arbete. "I ett idealtillstånd, om man nu tycker att kulturen är så viktig, ska allt vara allmänfinansierat. Fast vi vet att det inte kommer att fungera." Så sade kulturmi- nistern i en debatt förra året i kammaren. Det tyder ju på, trots den lilla brasklappen på slutet, att regeringen anser att konstnärer ska leva på bidrag och på politi- kernas goda vilja snarare än på sin egen kapacitet. Ett högre grundavdrag och sänkta skatter, som vi mode- rater föreslår, kommer att underlätta för många av våra hårt pressade konstnärer. För framför allt våra bildkonstnärer är medelin- komsten mycket låg. Den ligger på runt 100 000 kr, och detta inkluderar också s.k. brödjobb. Både konst- närsyrket och konstnärernas roll har förändrats under senare år. Därför är det viktigt att vi som handhar lagstiftningen är observanta och rättar till det som är gammalt och förlegat. När utskottet besökte Konst- närsnämnden i början av året påtalade man att skatten är ett stort problem för konstnärer. Tonsättares royaltyintäkter är ett exempel där det dras både skatt och sociala avgifter, vilket gör att redan låga in- komster blir ännu lägre. Svårigheten för företag att göra avdrag för inköp av konst påverkar också situationen negativt. Ett privat företag kan t.ex. köpa design och dra av kost- naden, men man får inte dra av kostnaden för inköp av en utsmyckning. Tvärtom måste den finnas kvar i bokföringen om verket skulle stiga i värde. Med nu- varande skatteregler drar sig många företag tyvärr för att köpa samtidskonst, något som jag inte tycker är rimligt, eftersom det begränsar konstnärernas möjlig- heter att öka sin försäljning och därmed basera sin försörjning på sin konst. Finansministern svarade så här i en debatt om sponsring: "Det finns inget skäl till okunskap om nuvarande lagstiftning. Denna är alldeles klar när det gäller avdragsrätten för sponsring." Ändå är det just oklarheten, som de flesta talar om. Och att det är oklarheter är kanske inte så konstigt, eftersom de generella riktlinjerna återfinns i kommunalskattelagen från 1928. Sponsringen för kulturen sker på andra villkor än för idrotten, eftersom det är mycket lättare att visa märken och företagsnamn på idrottsutövare än att måla in dem i en tavla. Sponsring handlar inte enbart om pengar utan också om något som är mycket viktigare, nämligen att föra ut konst och kultur till nya grupper i samhället. Det som är märkligt är att socialdemokrater och vänsterpartister som är så emot kultursponsring tycker att det är bra för idrotten. Vad är skillnaden? Hur kan idrotten bli mer fristående än kulturen av sponsring? Teateralliansen har permanentats, eftersom det har visat sig att verksamheten fungerar bra. Det är inget som vi moderater motsätter oss i princip, men det finns många fler yrkesgrupper inom kulturen som också skulle behöva hjälp med att hitta nya arbetsgi- vare. Därför vill vi att regeringen initierar bildandet av ett bemanningsföretag som innefattar fler kultur- skapare. Ett bemanningsföretag av den typen kan mycket väl klara sig själv, precis som de bemannings- företag som vi i dag har på marknaden, men vi tror att man behöver lite hjälp i starten. Utskottsmajoriteten avslår också vårt förslag om att utveckla privata försäkringsalternativ, liknande dem som Författarförbundet administrerar. Vi tror att den här typen av försäkringslösningar behövs för att öka konstnärernas möjligheter att få en bättre pen- sion. Det är märkligt att majoriteten inte har insett de problemen. Jag har tidigare här berättat om vårt besök hos Konstnärsnämnden. Även problematiken med konstnärernas låga pensioner togs upp vid vårt besök. Och det har vi ju hört om tidigare här i kammaren. Utskottsordföranden Inger Davidson nämnde det. Man sade bl.a. att det kommer många ansökningar om pensionsbidrag och att man också tillstyrker en del ansökningar trots att man, som Sonja Martinsson Uppman sade, vill göra konst av pengarna, inte dela ut pensioner. Här måste man ta krafttag från rege- ringens håll. Fru talman! Därmed vill jag yrka bifall till vår moderata reservation nr 1, under punkt 1, i betänkan- det. Jag står självfallet bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till den.

Anf. 161 HELENA BARGHOLTZ (Fp)

Fru talman! Det betänkande som vi debatterar be- handlar ett antal motioner från de två senaste riksmötena. Det handlar alltså om konstnärernas villkor och inriktningen av det statliga stödet till konstnärer. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets hemställan i betänkandet och avslag på samtliga mo- tionsyrkanden och de fem reservationer som har fo- gats till betänkandet. Fru talman! De kulturpolitiska målen, som det be- slutades om hösten 1996, angav inriktningen på insat- serna för konstnärerna och syftar till · att skapa förutsättningar för ett aktivt kulturliv som ger arbete och försörjning åt konstnärerna och rika kulturupplevelser för medborgarna, · att skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera sin försörjning på ersättning för konstnärligt arbete, · att anpassa regelverken på alla politikområden, så att rimlig hänsyn kan tas till konstnärernas för- hållanden, · att ge möjlighet till konstnärlig förnyelse och till utvecklingsarbete genom olika former av direkt konstnärsstöd, · och, till sist, att förbättra möjligheterna till inter- nationellt konstnärligt utbyte. Under åren har det varit flera utredningar om konstnärernas villkor, och 1998 lade regeringen fram flera reformförslag för att underlätta för konstnärerna att basera sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete. Det var förslag som också riksdagen biföll. För- slagen innebar en förstärkning och komplettering av ersättningen till konstnärer och stimulans av deras arbetsmarknad för att öka efterfrågan. Dessa beslut har också under de följande åren följts av uppräk- ningar av de statliga medlen. Avsikten är att förbättra villkoren för de yrkesverksamma konstnärerna genom tryggare anställningsformer och förbättrad effektivitet vid förmedling av konstnärliga uppdrag. Vissa försöksverksamheter inom arbetsmarknads- politiken, som det beslutades om 1998, permanentas under 2001, som vi har hört om här tidigare. Det gäller arbetsförmedling vid centrumbildningar och en tredje anställningsform inom Teateralliansen AB. I 2001 års budgetproposition lämnas en samman- fattning av de gjorda reformerna, och det konstateras att den statliga bidragsgivningen och de statliga er- sättningarna ger många yrkesverksamma konstnärer ekonomisk grundtrygghet och möjlighet att försörja sig på sitt konstnärliga arbete. Arbetstillfällen av mer fast karaktär finns endast i begränsad omfattning och då främst för ett begränsat antal konstnärsgrupper. På grund av de förhållanden som råder på den konstnärliga arbetsmarknaden har de statliga stödformerna för konstnärer ytterligare ökat i betydelse då inkomsterna av konstnärligt arbete ofta är mycket låga. De statliga stöden är också enligt Konstnärsnämnden ofta direkt avgörande för konstnä- rernas möjligheter att upprätthålla det yrkeskunnande som är grunden för deras möjligheter att skaffa sig inkomster av konstnärlig verksamhet, vilket också har betydelse för kvaliteten i det konstnärliga arbetet. Konstnärsnämnden som har i uppdrag att fördela bidrag och att bevaka konstnärernas ekonomiska och sociala villkor anser sig tvungen att prioritera arbetet med bidragsfördelningen på bekostnad av bevakning- en av konstnärernas förhållanden. Det är naturligtvis inte tillfredsställande. Utskottet förutsätter att Konst- närsnämnden diskuterar detta problem med departe- mentet och finner en lösning. Moderaterna vill enligt motion Kr230 och reser- vation nr 1 bl.a. avveckla olika former av stöd och bidrag, t.ex. visningsersättning, utställningsersättning, konstnärsbidrag och projektbidrag. Att konstnärerna, enligt moderaterna, är tveksamma till sådana bidrag har jag inte uppfattat i mina kontakter med konstnä- rer. I den moderata motionen står det vidare att det ska skapas möjligheter för konstnärerna att få sina verk framförda och visade inför publik. Det är ju precis vad den förda politiken gör. Den underlättar för konstnärer att visa upp sina verk. Exempel på det är just visningsersättning och arrangörsstöd, som moderaterna då vill avveckla. Resultaten inom konstnärsområdet visar att i stort sett samtliga bidrags- och stipendieformer leder till att mottagarnas möjligheter att arbeta med sitt konst- närliga skapande ökar. När det gäller Bildkonstnärsfondens tvååriga ar- betsstipendier bedömer ca 85 % av bidragsmottagarna att de under de närmaste åren kommer att ha bättre möjligheter att försörja sig på konstnärligt arbete. Det är också mycket viktigt att generella regelverk på andra samhällsområden tar hänsyn till de speciella villkor som gäller för konstnärerna, och vi har ju beslutat här i kammaren att så ska ske. Det gjorde vi när vi beslutade om en förändrad arbetslöshetsförsäk- ring. I den moderata motionen föreslås också en minskning av utbildningsplatserna för konstnärliga utbildningar för att motverka den överetablering och obalans som råder på kulturarbetsmarknaden. Ut- skottet anser i stället att det är de åtgärder inom ar- betsmarknadspolitiken som det har beslutats om som ska komma till rätta med de problemen och inte färre utbildningsplatser inom konstnärsområdet. Reservation nr 4 från moderaterna gäller bildandet av bemanningsföretag för kulturarbetare som ett al- ternativ till den numera permanentade försöksverk- samheten med en tredje anställningsform inom tea- tern. Utskottet anser att den nu permanentade verk- samheten har visat sig vara framgångsrik och att den har skapat en god grund för fortsatt verksamhet. Ut- skottet anser inte att det behöver tas ett statligt initia- tiv för att tillskapa bemanningsföretag för kulturar- betare som inte ska vara statligt styrt. Privata försäkringsalternativ för konstnärer före- slås i reservation nr 5. Utskottet utgår ifrån att rege- ringen påbörjar kartläggningen av socialförsäkrings- frågorna och förutsätter att regeringen i kommande budgetproposition redovisar både detta arbete och den översyn av pensionsfrågor som också omnämns i budgetpropositionen. Därmed yrkar jag avslag på den reservationen. Vad gäller kristdemokraternas reservation nr 2 kan jag säga att jag instämmer i mycket, och jag note- rar att kristdemokraterna och moderaterna står långt ifrån varandra i politiken när det gäller konstnärernas villkor. Mycket av det som Inger Davidson tog upp har vi möjlighet att debattera senare här i kammaren när vi ska behandla betänkandet om bild och form. Fru talman! De reformer som genomförts behöver självfallet följas upp och utvärderas. I Konstnär- snämnden och Sveriges författarfonds årsredovis- ningar sker en årlig rapportering av resultaten och utvecklingen på området, och även i regeringens resultatbedömningar i budgetpropositionerna. Det pågår också ett arbete inom Kulturdeparte- mentet med att utveckla mål- och resultatstyrningen. När en tids erfarenheter har samlats in av 1998 års reformer förutsätter utskottet att effekterna av refor- merna och överensstämmelsen mellan riksdagsbeslut och uppnådda resultat redovisas för riksdagen. Till sist vill jag kommentera reservation nr 3 av Miljöpartiet när det gäller införande av ett generellt konstnärsstöd. I linje med Konstnärsstödsutredningens och rege- ringens bedömningar i propositionen från 1997/98 ansåg utskottet att det inte fanns förutsättningar att införa ett generellt konstnärsstöd. Effekten och inte formen borde vara det viktigaste vid valet av insatser för konstnärerna. Så tyckte vi då, och så tycker vi nu. Det finns i dag ingen anledning till ett ändrat ställ- ningstagande. Fru talman! Utskottet anser också att de statliga insatserna för att förbättra konstnärernas villkor även fortsättningsvis ska vara en prioriterad fråga inom kulturpolitiken. Det är även angeläget att ökade insat- ser för konstnärerna nyttjas till att undanröja skillna- der mellan kvinnor och män inom konstnärsyrket. Utskottet anser inte att det finns anledning att änd- ra inriktning på den förda konstnärspolitiken. Med det yrkar jag bifall till hemställan i betän- kandet.

Anf. 162 PER LAGER (Mp)

Fru talman! Redan i debatten 1998 sade Eva Ar- vidsson precis samma sak om att det är viktigt att stimulera konstnärernas arbetsmarknad. Det har vi hört i kväll också. Men trots det, Eva Arvidsson, har inte bildkonstnärernas eller kulturskaparnas löner eller försörjningsmöjligheter ökat avsevärt under dessa två år. Jag vill berätta vad en konstnär sade alldeles före jul i en undersökning som jag läste: Att vara bild- konstnär är en mycket sorglig historia i ekonomiskt hänseende. Man är inte arbetslös men inkomstlös. Det är mycket gratisarbete. Jag skulle vilja att Eva Arvidsson gav några kon- kreta exempel, förutom de bidragssystem som hon har talat om, på hur bildkonstnärerna givits ökade försörjningsmöjligheter.

Anf. 163 PER-SAMUEL NISSER (M)

Fru talman! Jag kan börja med att hålla med An- ne-Katrine Dunker. Jag tycker också att det fattas mycket på detta område, framför allt när det gäller bild- och formkonstnärerna. Det är mycket mer som måste göras. Men de pengar som har lagts till vad beträffar visningsersättning och arrangörsstöd gör att de har större möjligheter att komma ut och visa sin konst. De har lång utbildning. De har låga löner. Det finns mycket att göra. Jag kan instämma i det, men jag tror inte på de förslag som Anne-Katrine Dunker ger eller på att enbart det skulle räcka. Det behövs många fler förslag, och man får ta det stegvis.

Anf. 164 PER LAGER (Mp)

Fru talman! Det skulle ändå vara intressant att hö- ra om det fanns ytterligare förslag. Eva Arvidsson talar bl.a. om visningsersättningen. Är det rimligt att se det som en extra försörjningsmöjlighet när exem- pelvis 0,27 % av den totala budgeten på Moderna museet går till konstnärerna? Om vi ser på andra institutioner är det nere på 0 %, 1 % och möjligtvis 4 % av budgeten. Tycker Eva Arvidsson att det är ett sätt att ge konstnärerna extra försörjningsmöjligheter? Jag ser fram emot att Eva Andersson kommer med några konkreta förslag som inte gäller bidrag. De flesta vill i alla fall leva på den konst och den kultur de skapar och inte på andras välbefinnande.

Anf. 165 PER-SAMUEL NISSER (M)

Fru talman! Det mesta som köps av konstnärerna köps av kommuner och landsting. Eftersom tiderna är bättre i dag ökar också de inköpen. Men om man lägger mer pengar på utställningsersättning - jag har träffat många konstnärer som är tacksamma för det - ökar möjligheterna för konstnärerna att komma ut och för att synas. Men det viktigaste i dag tror jag är socialförsäk- ringssystemet och pensionsområdet. Regeringen har redovisat att man ska titta på det och att man ska återkomma med den frågan. Det vet jag är någonting som konstnärerna verkligen är oroliga för.

Anf. 166 PER LAGER (Mp)

Fru talman! Konstnärer är en oumbärlig del av kulturlivet. De bidrar till att föra kulturen framåt och finna nya uttrycksformer. Det är därför av största vikt att konstnärer ges sådana villkor att de kan ägna sig åt sin kulturgärning i så stor utsträckning som möjligt. Våren 1998 föreslog regeringen att riksdagen skulle godkänna förslag till förbättringar för konstnä- rernas villkor. Det innebär förstärkningar och komp- letteringar av ersättningar till konstnärer och stimu- lans av deras arbetsmarknad för att öka efterfrågan. Det är förslag som vi i Centerpartiet stöder, och vi tycker alltså att det är mycket bra. De reformer och det ökade statliga stöd till konst- närerna som det beslutades om 1998 och som stegvis konkretiseras i budgetpropositionerna för åren 1999, 2000 och 2001 måste verkligen följas upp och utvär- deras. Det är också utskottets mening att en utvärde- ring ska genomföras. Det ser vi fram emot i Center- partiet. Vi i Centerpartiet har i vår grundskolemotion fö- reslagit att konstnärer ska arbeta med elevernas bil- dundervisning för att professionella yrkesutövare ska kunna stimulera elevernas kreativa ådra och inte minst för att eleverna ska kunna bearbeta de bilder de gjort. Eleverna har ett behov av att få berätta och bearbeta bilderna. Då är det viktigt att utbildad och kunnig personal finns tillgänglig. I dag använder vi ofta bilder för att flyktingar ska få bearbeta sina trauman, men alla våra barn har upplevelser som de kan behöva bearbeta. Då är det bra om vi har utbildade människor som brinner för den konstnärliga ådran. Förutom att det stärker skolans bildundervisning ger det jobb och lön till konstnärer som kanske har svårigheter att försörja sig på sin egen konstproduk- tion. Fru talman! Vi människor har behov av god konst i många olika sammanhang, inte minst i offentliga lokaler. Kommunerna bör därför ha planer för den konstnärliga utsmyckningen, skriver kristdemokrater- na i motion 313. Vi håller med om att det är viktigt. Så är det också i många kommuner redan nu - det finns planer. Dessutom har kommunerna avsatt peng- ar till utsmyckning i samband med att de bygger eller reparerar olika byggnader. Ofta kan det vara ½-1 % av byggkostnaderna. Det är något som vi hoppas ska kunna öka ännu mera, och vi hoppas att det inte bara ska handla om byggnader utan även om infrastruktu- ren. När det gäller utnyttjandet av konstnärers konst- verk i samband med byggnationer tycker vi att konst- närerna bör vara delaktiga redan från projekterings- stadiet. Då gäller det all utsmyckning - inte bara i kommunala byggnationer utan även i landstings- byggnader och statliga byggnader. Om de är med från början lever de med i projektet, vilket med säkerhet gör att konsten "växer in" i lokalerna. Samtidigt är det viktigt att påpeka att brukarna ska vara delaktiga i utsmyckningsplanerna. Jag har fått uppleva detta på nära håll i en nybyggd skola där eleverna verkligen har fått vara med och vara delakti- ga i utsmyckningen. Känslan av att se barnens glädje, att se hur de gör konsten levande då de varit med och tagit fram den, går inte att med ord beskriva. Där ser man vikten av att brukarna får vara med och bestäm- ma om den konstnärliga utsmyckningen. Vid upphandling av konst är det också viktigt att möjligheten till anbudstävlan utnyttjas. Ansökningar- na bör då lämnas in med t.ex. dolt namn för att alla konstnärer ska kunna tävla på samma villkor. I annat fall kan det lätt bli så att vissa konstnärer gynnas på grund av att de är kända, eller kanske för att de tillhör ett visst förbund. Jag kan inte undgå att säga några ord om en mo- tion från Moderaterna som jag är lite förundrad över. Det gäller detta med bemanningsföretagen. Ni skriver i motionen: "Även om vi inte anser att denna verk- samhet skall vara statligt styrd, menar vi ändock att regeringen har ett ansvar att samla intressenter på området för att diskutera och initiera en verksamhet som vi beskrivit ovan." Jag är lite förvånad över att Moderaterna vill att staten ska ta ett ansvar för att försöka få i gång ett bemanningsföretag. Jag trodde inte att det låg i Moderaternas politik att jobba på det sättet. Därmed tackar jag för mig.

Anf. 167 MARIA LARSSON (Kd)

Fru talman! Nej, det är alldeles riktigt, Birgitta Sellén, att vi normalt inte tycker att staten ska ta an- svar. Men eftersom det här är en väldigt ny uppgift för ett bemanningsföretag - man kan säga att det är jungfrulig mark - anser vi att staten bör vara med och initiera själva arbetet. Sedan tror vi, när man har fått i gång arbetet, att det finns möjligheter för marknads- krafterna. Men eftersom det gäller flera olika typer av kulturskapargrupper behöver också staten vara med och ta ett ansvar. Vi tycker att det är viktigt att man gör det.

Anf. 168 PER LAGER (Mp)

Fru talman! Jag är av den uppfattningen att be- manningsföretagen är så oerhört kreativa i sin förmå- ga att om de får idéerna kan de förverkliga dem utan att staten finns med och trycker på. Men sedan har jag en liten fundering. Nog är kulturarbetare tusenkonstnärer, men jag har svårt att se hur ett bemanningsföretag ska kunna serva med hela bredden. Anställer man en saxofonist är det knappast troligt att den personen kan vara t.ex. skåde- spelare. Jag tror att verksamheten i sig är lite svår. Jag tror att det är bättre att det finns möjlighet att ta kon- takt med teatern för att höra om det finns någon skå- despelare, kontakta en musikförmedling osv. Jag vet att bemanningsföretagen har svårigheter att tänka sig hur man ska lösa tillsättning av ett jobb. Det handlar ju om att bemanningsföretaget är skyldigt att hålla människor i arbete på heltid.

Anf. 169 MARIA LARSSON (Kd)

Fru talman! Det är just därför vi tycker att det är väldigt viktigt att staten finns med och tar de här kontakterna med de olika organisationer som finns. Vi har många små amatörteatergrupper, vi har sym- foniorkestrar, vi har en rad olika arrangemang runtom i vårt land som behöver tillfällig förstärkning, och under året kan detta fylla upp för många kulturskapa- re. Det är här vi vill att man ska gå in och titta på de möjligheterna. I kontakter med kulturskapare har detta också bemötts positivt.

Anf. 170 PER LAGER (Mp)

Fru talman! Det är klart att jag som saxofonist, som exemplet var, skulle tycka att det vore bra om jag kunde bli anställd av ett bemanningsföretag och veta att jag hade lön hela tiden. Självklart är det så. Här i Stockholm skulle de kanske också få jobb, och här i närheten, men i Kiruna, i Sveg och i Blomster- måla blir det problem. Där blir det så stora kostnader att jag inte ens tror att man har möjlighet att leja in dem som är anställda i bemanningsföretaget.

Anf. 171 ÅSA TORSTENSSON (C)

Fru talman! Kära vänner! Konstnärernas ekono- miska villkor är på intet sätt en löst fråga. Trots att volymen selektiva stöd har ökat de senaste åren pågår ett ständigt resursslöseri när välutbildade och merite- rade konstnärer inte kan leva på sitt arbete. Det finns många vägar att förbättra det ekono- miskt ohållbara läget. Det som är självklart för dig och mig - rimlig lön, ersättning vid sjukdom, vid föräldraledighet och vid arbetslöshet, pension när vi kommer upp i åren - ska också vara självklart för en konstnär. Vi avvaktar med spänning regeringens förslag. Generellt sett har konstnärer i Sverige mycket hög utbildning. 47 % har eftergymnasial utbildning på tre år eller längre, att jämföra med hela befolkningen som ligger på 10 %. Den omvända situationen råder dock om vi ser till inkomstsidan. Genomsnittsin- komsten för en konstnär ligger kring drygt 140 000 kr per år, medan övriga befolkningen ligger på runt 175 000 kr per år. När det gäller bildkonstnärer, som flera andra har tagit upp här - och här återfinns också den stora gruppen kvinnor - har 25 % en bruttoin- komst som understiger 40 000 kr per år. Men även många textilkonstnärer har en helt omöjlig arbetssitu- ation. Det tar oerhört lång tid att färdigställa ett verk, och under tiden - ingen lön. Majoriteten där är också kvinnor. Insatser behövs inom flera områden för att förbätt- ra dagens svåra verklighet, t.ex. mer stöd till cent- rumbildningar samt fortsatt utveckling och utbyggnad av fonder. Det borde vara dansens tur nu, efter Teate- ralliansens framgångar. Miljöpartiet vill även att riksdagen fastställer att minst 1 % av samhällets in- satser för ny- och ombyggnation ska gå till konstnär- lig utsmyckning och att det också bör gälla vid in- frastruktursatsningar. Det här skulle öka efterfrågan avsevärt. Avdragsrätt för företag som köper in konst borde vara en lika stor självklarhet som avdrag för möbler. Även det skulle öka efterfrågan, samtidigt som vår rumsliga miljö blir trivsammare att vistas i. Även det estetiska krav som riksdagen har beslutat ska gälla i plan- och bygglagen betyder mer arbete för konstnä- rer. Fru talman! I SOU 1997:184 görs bedömningen att skatteregler är ett viktigt kulturpolitiskt instru- ment. Där föreslås låg moms på varor och tjänster inom kulturområdet. Miljöpartiet har i sin partimotion lyft fram nödvändigheten av sänkt bokmoms, vilket gynnar inte endast konsumtionen utan även författar- na genom ökad efterfrågan. Ett annat förslag som bygger på efterfrågan är att låta konstnärer slippa beskattning på årsinkomster upp till 100 000 kr. Fler förslag till förbättrad inkomst genom olika former av generella stöd finns att söka i våra grannländer och inom EU. Till slut ska jag ge ett citat: "Den statliga bidragsgivningen ger yrkesverk- samma konstnärer den ekonomiska grundtrygghet som är en förutsättning för konstnärligt skapande och utvecklingsarbete, vilket i sin tur bidrar till uppfyl- landet av det nationella kulturpolitiska målet om mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet." Det är nu inte Miljöpartiets partiprogram som jag idkar högläsning ur, utan det är regeringens budget- propositionen år 2000. Men det framgår inte vilket år den här grundtryggheten kommer att infinna sig. Statistik från SCB visar dock att det är lång väg fram till målet, och vi ser gärna att man ökar takten. Med det yrkar jag bifall till reservation 3 under punkt 1. Det behövs många stöd, säger Eva Arvidsson. Men varför sägs då inte det i utskottstexten, undrar jag, och varför kommer inte regeringen med många olika förslag till stöd?

Anf. 172 PER LAGER (Mp)

Fru talman! Det var intressant att höra vad Ewa Larsson sade - avdragsrätt för konst, ändrade skatte- regler, ingen beskattning av inkomster upp till 100 000 kr. Det skulle kanske kunna kvittas mot moderaternas förslag på ett höjt grundavdrag som vi har yrkat på. Kommer Ewa Larsson att yrka på de här förändringarna i de förhandlingar som Miljöpartiet har och kommer att ha framgent med regeringen för att få igenom det, så tror jag att Ewa Larsson gör en stor tjänst för konst och kultur.

Anf. 173 ÅSA TORSTENSSON (C)

Fru talman! Det tror jag och Miljöpartiet också. Det är därför som vi har med detta i våra partimotio- ner, och det är därför som vi för den här debatten. Det finns ännu fler förslag att ta vara på. I Irland t.ex. kan man ansöka om skattebefrielse för inkomster från konstnärliga och litterära verk. Befrielse kan också gälla generellt för inkomster från den konstnärliga verksamheten. Ofta kombineras olika stöd med sti- pendier och sociala reformer. Vad jag tycker är svårt att få genomlyst i vår kul- turpolitiska debatt är att det icke är antingen-eller, utan det är många olika insatser som behövs därför att våra kulturarbetare och konstnärer inte är någon ho- mogen grupp. Man säger också i budgetpropositionen att man eftersträvar en grundtrygghet. Men jag kan inte finna stöd för det i utskottets text.

Anf. 174 PER LAGER (Mp)

Fru talman! Jag väntar fortfarande på att få höra att Ewa Larsson med emfas kommer att trycka på när det gäller de förändringar som hon föreslog - av- dragsrätt och skatteförändringar - och kommer att driva den politiken också och driva regeringen fram- för sig i dessa frågor. Jag förväntar mig det och ser fram emot att få läsa de uppgifterna i tidningarna och höra er debattera i dessa frågor.

Anf. 175 MATS EINARSSON (V)

Fru talman! Nu är Anne-Katrine Dunker ny i riks- dagen. Vi har drivit dessa frågor i fyra år innan, när vi kom tillbaka till riksdagen. Jag förstår att Anne- Katrine Dunker kanske inte känner till den debatt som vi har fört i t.ex. skatteutskottet när det gäller skatte- befrielse för inkomster upp till 100 000 kr eller att vi har fört debatt i finansutskottet. Vi driver gärna socialdemokraterna framför oss, men det räcker inte. Vi måste också jobba tillsam- mans, inte bara med det socialdemokratiska partiet, utan i kulturutskottet. Jag skulle vara glad om vi kun- de ha en mer öppen debatt där vi just tittade på olika former av generella stöd och funderade på vad grundtrygghet egentligen betyder.

Anf. 176 PER LAGER (Mp)

Fru talman! Det här betänkandet tar alltså upp oli- ka naturresursfrågor. Jag tänker inrikta mig på vatten- rätten och vindkraften. Då är det lokaliserings- och lagstiftningsaspekterna som vi kommer att diskutera och inte de ekonomiska förutsättningarna för de skil- da energikällorna. I och med att riksdagen beslutat att stänga kärn- kraftverk i förtid ökar behovet av annan energi. Ut- nyttjandet av vattenkraften kommer då än mer i fokus än tidigare. Vattenkraften är ur miljösynpunkt en bra energikälla. Men samtidigt måste man komma ihåg att utbyggnad av vattendrag för elproduktion ger stor miljöpåverkan, även när det gäller begränsad utbygg- nad av små vattenkraftverk. När det gäller de fyra orörda Norrlandsälvar som är skyddade i miljöbalken vill moderaterna under- stryka att dessa unika naturmiljöer bör bevaras till kommande generationer. Någon exploatering bör därför inte tillåtas i dessa områden. Förslag om ett försvagat skydd har diskuterats. Moderaterna vill med anledning av detta ge regeringen till känna att vi anser att dagens älvskydd är väl avvägt. Om detta går att läsa i reservation 1 under punkt 1, som jag nu samtidigt yrkar bifall till. Så kommer jag till lagstiftning angående vind- kraft. Frågorna kring uppförandet av vindkraftverk runt om i Sverige har varit och är fortfarande många, inte minst i mitt hemlandskap Skåne, i Halland och i Bohuslän. På Gotland och Öland har frågan också stor sprängkraft. En från början ganska positiv in- ställning till vindkraft hos lokalbefolkningen har bytts till sin motsats, delvis beroende på att närboende inte givits tillräcklig information och att samrådsplikten genomförts på ett för den enskilde mindre tillfreds- ställande sätt. Det politiska intresset att främja s.k. alternativa energikällor har satts före medborgarnas möjlighet att påverka. All lagstiftning måste enligt min mening präglas av respekt för den enskilde och äganderätten. Samti- digt bör lagstiftningen ge uttryck för stor respekt för människors liv och hälsa samt för skyddsintressen av natur och miljö. Angelägna uppgifter för stat och kommun liksom konflikter mellan olika äganderätter bör beaktas vid den närmare regleringen inom skilda områden, ävenså vindkraftslagstiftningen. Frågan om etablering av vindkraft är komplicerad. Å ena sidan har den fördelar. Den kan utnyttjas i liten skala. Den är förnybar, inhemsk och ren, vilket gör att en utbyggnad av vindkraften i och för sig är önsk- värd. Å andra sidan har den låg och ojämn effektivi- tet. Vindkraftverk kan ses på minst fyra fem kilome- ters avstånd, ger upphov till buller, skuggbildningar och andra olägenheter samt förfular landskapet, spe- ciellt då de uppträder i grupper. Värdefulla kultur- och naturvärden måste beaktas. Det är viktigt att bevara fria horisonter i landskapet, över vatten, hav och fjäll, likaväl som eventuella grannars intressen av en fortsatt god boendemiljö. En markägare måste ges möjlighet att påverka vad marken ska användas till och om han eller hon så önskar upplåta marken för vindkraft. Men detta krä- ver, som jag redan påpekat, att även övrigas intressen tas till vara på ett tillfredsställande sätt. Det är därför angeläget att det skapas ett fungerande regelverk som sätter väldefinierade gränser för byggande av vind- kraftverk. Jag menar att lokalisering av vindkraftverk noga måste övervägas i den kommunala planprocessen. På det sättet kan skyddsvärda natur- och kulturmiljöer undantas och förutsebarhet garanteras ägare till kringliggande markområden. Vi moderater anser att det bör införas ett moratorium för vindkraftsutbygg- nad i Stockholms skärgård, runt Gotland samt längs Skånekusten och i Bohuslän till dess en nationell plan tagits fram, en plan som anger vilka kustområden som är av riksintresse att permanent undantas för vindkraftsanläggningar. Till sist några mementon inför morgondagens energidebatt här i kammaren. I dag producerar vind- kraften 0,4 TWh elektricitet per år. Sveriges förbruk- ning är runt 140 TWh om året. Siffrorna talar för sig själva. Vindkraften lämnar ett närmast försumbart bidrag till vår energiförsörjning. Besparingspotentia- len i el- och energiförbrukningen är uppenbarligen avsevärt större. Genom en mycket kraftig utbyggnad kan natur- ligtvis vindkraftens andel av energiförsörjningen öka. Men är det verkligen realistiskt, och till vilket pris för människorna? Vilka blir miljökonsekvenserna? Mil- jöminister Kjell Larsson har vid några tillfällen uttalat stora ambitioner om att kunna öka vindenergins andel av totalen då han nämner siffrorna 10 TWh år 2010. Då menar jag att vindkraftens miljö- och naturkon- sekvenser också måste belysas, granskas och ifråga- sättas. Jag undrar till slut: Men gör regeringen det i tillräcklig omfattning? Jag yrkar alltså bifall till reservation 1 under punkt 1 men står naturligtvis också bakom den andra moderata reservationen i betänkandet.

Anf. 177 MATS EINARSSON (V)

Fru talman! Inga Berggren får ursäkta, men jag kan inte skilja på ekonomi, naturresursfrågor och lagstiftning. Jag ska koncentrera mig på vindkraften. Vi kristdemokrater vill fortfarande ha kvar vår entusiasm när det gäller en omställning av elproduk- tionen och att all ny elkraft ska komma från förny- elsebara energikällor. I en fråga till finansminister Bosse Ringholm i de- cember lyfte jag fram problematiken att Sveriges handel med el under första halvåret 2000 förvandlats från nettoexport till nettoimport. Vi importerar för närvarande billig europeisk fossil kraft. Vi nettoim- porterar mellan 4 och 5 TWh, ungefär lika mycket som den avställda reaktorn i Barsebäck producerade. Prognosen för 2001, när reaktor två har ställts av är att vi ska nettoimportera 9 TWh. En ytterligare ök- ning följer under 2002. Det gäller uteslutande fossil kraft, huvudsakligen med kol som energikälla. Detta är ingen acceptabel energipolitik för Sverige. Bosse Ringholm påpekade i svaret att Sverige un- der 1990-talet varit nettoexportör av el, vilket bidragit till att minska de globala utsläppen av koldioxid. Men det skrämmande är hans fortsatta svar: "Med den avreglerade elmarknad som numera finns inom Norden är det inte längre möjligt att iden- tifiera vilka importörer och exportörer som deltar i börshandeln och än mindre med vilken energikälla som el har producerats. Med hänsyn till gemenskaps- rätten måste alla elproducenter behandlas lika." Tyvärr är kol utan jämförelse det mest konkur- renskraftiga energislaget. Världsmarknadspriset för kolproducerad el ligger på 4-5 öre per kWh att jäm- föras med 30 öre som är produktionskostnaden för vindkraft. Det förekommer också subventioner till kolets fördel i flera kolproducerande länder. 43 % av världens elproduktion är kolbaserad. Fru talman! Som väl är sker en kraftig utbyggnad av vindkraft och biobränslebaserad kraftvärme. Men det är fortfarande omöjligt att mäta sig med utbygg- naden av kolkondensel som ökar med 1-1½ %. Det är därför orimligt att i Sverige fortsätta att i tillstånds- sammanhang klassificera vindkraft som miljöfarlig verksamhet. Genom detta hamnar ju vindkraften i samma kategori som fossileldade kraftverk. Vind- kraften är en förnybar energikälla som inte ger några som helst utsläpp, inget avfall och inte kräver några miljöfarliga transporter. Den miljöbelastning det handlar om är buller och skuggor i omgivningen. Det handlar alltså om människors syn- och hörselintryck. Jag vill därför yrka bifall till reservation 7 om vindkraftens ställning där det talas om att vindkraften inte kan klassas som miljöfarlig verksamhet. Fru talman! Kristdemokraterna vill därmed inte utpeka riksintressen för vindkraft. Det är viktigt att den lokala befolkningen och kommunerna kommer till tals. Det känns troligen inte stimulerande för t.ex. Norrbottens befolkning att placera en större anlägg- ning med vindkraftverk utanför kusten utan att få något tillbaka. Det behövs en helt ny regionalpolitisk fördelningspolitik. För min del skulle jag se det som intressant att betala mer för den producerande delen i landet som ger elenergi och i stället ge mindre i den kommunala utjämningen. Då skulle dessutom den misstänksamhet som finns runt det kommunala ut- jämningssystemet kunna undanröjas, samtidigt som vissa delar i landet inte skulle behöva känna sig som bidragstagare utan mera som producenter. Det är också viktigt - i fråga om detta håller jag med Inga Berggren - att vi inte belastar kustområdena i Stock- holms skärgård, runt Gotland, längs Skånekusten och i Bohuslän. Vi Kristdemokrater anser också att skattesystemet ska premiera produktion av energi med vindkraft, solfångare och biobränsle. Jag tänkte inte vara mer långrandig än så. Annelie Enochson kommer att ta upp de andra delarna, natur- resursfrågor och vattenrätt.

Anf. 178 PER LAGER (Mp)

Fru talman! I går kväll var vi i bostadsutskottet rö- rande eniga om det mesta. Så är dessvärre inte fallet i kväll. I det här betänkandet som handlar om vind, vatten och grönområden går våra åsikter vitt isär. Center- partiet har fogat reservationer till betänkandet, efter- som majoriteten inte tycker att det är viktigt med småskalig vattenkraft, satsningar och förtydliganden när det gäller vindkraften, en livskraftig skärgård eller att människor ska få vara med och säga sitt när det gäller slutförvar av kärnbränsle samt det nödvändiga i att slå fast att det är oerhört viktigt med gröna lungor även i stadsmiljön. Jag lär ju inte kunna omvända majoriteten här i kväll och få bifall för våra reserva- tioner, men jag ska ändå försöka. Politik är ju det möjligas konst. Nog måste ni väl ändå hålla med om att det är viktigt att vi ska ha ett hållbart energisystem som bygger på förnybara energikällor. Sverige bör väl vara föregångare, Sverige som har höga ambitioner och vill vara bland de bättre länderna? Vi måste väl sträva efter att minska de klimatpåverkande utsläppen från fossila bränslen? Det här betänkandet handlar bl.a. om vindkraft. Vi från Centerpartiet anser att utbyggnaden av vindkraf- ten går alltför långsamt. Det finns olika hinder. Och i den föredragning som vi har haft i bostadsutskottet om hur hanteringen av vindkraftsutbyggandet sköts så finns det uppenbarligen mycket att förbättra. Ett av hindren för att det går så långsamt är byråkratin, som alltid höll jag på att säga, otydligheter i reglerna kring tillståndsprövning, och rollfördelning mellan kom- muner och länsstyrelser är inte klar. Ett annat hinder är den låga prioriteringen av vindkraftsintresset. Det måste, anser vi, fastställas ett mål för vindkraften. Det måste också upprättas en nationell vindkraftsplan där områden pekas ut som riksintresse för vindkraft just för att människor ute i landet ska veta vad de har att rätta sig efter. Och då slipper vi också onödiga kon- flikter och diskussioner på olika orter som bara för- halar och misstänkliggör vindkraften som framkomlig energikälla. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 un- der punkt 3 och till reservation 7 under punkt 4. Fru talman! En annan mycket viktig miljöfråga är att det verkligen finns en försäkran om att det även i våra stadsmiljöer finns gröna lungor - inte i första hand för att det är vackert. Det har betydelse, det med. I första hand handlar det om att våra grönområ- den renar den luft som vi människor andas in när vi lever och bor i staden eller vistas där av andra anled- ningar. Det är ett absolut måste. Jag bor själv i en relativt stor stad, och det är an- märkningsvärt hur väl det känns att luften där är an- norlunda. Bensingaser strömmar emot en när man har varit ute på landsbygden. Jag påstår att det är rent obehagligt och rent ohälsosamt. Genom inrättandet av nationalstadsparker ges sto- ra områden skydd. Jag yrkar därför bifall, fru talman, till reservation 8 under punkt 5. Den unika skärgården, som i lagstiftningen anges som riksintresse för turism, har snart inte kvar den kraft som krävs för att ett samhälle ska kunna leva och skapa kreativa miljöer året om. För att skärgården ska vara intressant krävs det att det finns bofasta människor där året om. Även det är, tycker vi i Cen- terpartiet, uppenbart ett riksintresse. Hur skulle det se ut om vi får en konstgjord miljö som bara väcks till liv under sommarmånaderna? Jag tror inte ens att det skulle gå att väcka den till liv då. Därför anser vi i Centerpartiet att man måste få en översyn av miljöbalken i syfte att värna natur- och kulturvärden samt turism och friluftslivets intressen parallellt med kravet på att det finns en verkligt le- vande skärgård. Vi måste få en verklig möjlighet för människor att ha sin försörjning och sitt boende kvar i skärgården året runt. Nog borde vi väl i bostadsutskottet vara eniga om det. Jag yrkar därför också bifall till reservation 9 un- der punkt 6. Till sist, fru talman, vill jag beröra frågan om hur man ska tolka de folkomröstningar som just nu ge- nomförs eller har genomförts i landet när det gäller var slutförvaret av kärnkraftsavfallet ska hamna. Det råder förvirring och osäkerhet om betydelsen av dessa folkomröstningar. Vi har det i mitt län. Det är för närvarande inte kommunerna som kan bestämma om ifall slutförvaret ska vara eller inte vara i just den kommunen. Ändå genomför man folkom- röstningar eller lovar befolkningen att den ska få vara med. Det här måste klarläggas. Det kommunala vetot borde inte ha någon ventil som undantar människors rätt att bestämma över kärnkraftsavfall, om man nu anser att man ute i kommunerna ska ha rätt att ge- nomföra folkomröstningar i frågan. Här ifrån riksda- gen måste vi ge ett klarläggande. Det är nödvändigt med en översyn av folkomröstningsinstitutet som ett instrument för människor att verkligen vara med och påverka sin livsmiljö.

Anf. 179 K. KRISTIANSSON K. (S)

Fru talman! Precis som sagts tidigare behandlas i det här betänkandet ett stort antal motioner från olika partier. I Folkpartiets reservation 2 tar jag ställning till förmån för en motion som föreslår utökat älvskydd i ett par olika avseenden: Vi anser att älvskyddet bör utformas så att skyddsbehovet ska bedömas oberoende av vilket syfte ett planerat ingrepp tjänar. Det legala älvskyddet är enligt vår mening alltför svagt. Vattenkraftsutbygg- naden bör vara ett avslutat kapitel, och det måste också återspeglas i utformningen av älvskyddet. Vi anser att de två undantag som finns i 4 kap. 1 § och 4 kap. 6 § bör tas bort. Men för att spara tid vid voteringen yrkar jag inte bifall till reservation 2. Jag vet att jag ändå inte har en chans att få igenom den. Vidare har jag reserverat mig när det gäller ut- byggnaden av vindkraft på Gotland. Inga Berggren har tidigare berört hur viktigt det är att man verkligen ser över att vindkraft inte byggs ut onödigtvis och där det stör. Jag anser att en ordentlig utvärdering av den hittillsvarande satsningen på vindkraft på Gotland bör göras innan man eventuellt fortsätter att bygga mer. Men eftersom jag är ensam om den reservationen yrkar jag inte heller bifall till den utan har bara velat säga de här orden. Sedan har jag i reservation 11 tillsammans med kd och c reserverat mig när det gäller frågor om översyn av vattendomar och ansvar för översvämningar, m.m. Jag behöver inte upprepa allt som står i reserva- tionen. Jag vill bara hänvisa till att jag flera gånger under de senaste åren har ställt frågor till statsråd just med anledning av att vattendomarna behöver ses över och också deltagit i en speciell debatt som tillkom efter översvämningarna i somras. Men hittills har varken jag eller någon annan fått gehör för kravet på omprövning. Därför blev jag väldigt glad när jag läste Dagens Nyheter i måndags den 5 mars. Där står följande att läsa: "Vattendomarna för en reglerad älv läggs ofta på varandra. Det är därför inte lätt att genomskåda vad som gäller, säger Stefan Rubenson, chef för den juri- diska enheten på miljödepartementet. För varje del av en reglerad älv kan vattendomar- na omfatta hundratals sidor - - - Eftersom det kan vara åtskilliga vattendomar för en enda älv har det visat sig vara mycket svårt att få en helhetsbild av rättsläget utefter älven." Artikeln fortsätter med ett antal argument som ta- lar för att omprövning behöver göras. Därför blev jag som sagt glad att läsa att den sittande utredningen om den nya miljölagstiftningen - miljöbalksutredningen - kommer att få tilläggsdirektiv för att även se över lagstiftningen om vattendomar. Det här har hänt efter utskottsbehandlingen, såvitt jag förstår. Då var ären- det fortfarande under beredning, som det står skrivet i betänkandet. Jag hoppas nu innerligt att den översy- nen kommer att leda till förslag som gör det möjligt att också ompröva gamla vattendomar! Med detta yrkar jag bifall till reservation 11.

Anf. 180 PER-SAMUEL NISSER (M)

Fru talman! Det upprepar sig. Vi har sett de här motionerna, och även Miljöpartiet har motionerat i dessa frågor vid åtskilliga tillfällen. Nu är det inte så mycket som ändrar sig år från år, utan beredningar pågår. Jag är glad att så många har tagit upp vindkraftens fördelar och behovet av grö- nområden. Det är jätteviktiga saker. Anledningen till att Miljöpartiet inte har ansett sig ha någon annan mening än den övriga utskottsmajo- riteten är att det pågår en massa beredningar i Rege- ringskansliet. Det gäller vattendragen, vindkraften och nationalstadsparker. Här stöder vi alltså betän- kandet. Däremot har vi synpunkter på det kommunala vetot. Jag ser att också Ingegerd Saarinen nu har kommit till kammaren. Jag vet att hon tänker säga en del om detta. Därför tänker jag begränsa mig till att hänvisa till vad vi har framfört i reservationen om en allmän översyn av folkomröstningsinstitutet som ett instrument för människor att påverka sin livsmiljö. Översynen bör också omfatta frågan om ifall kärnkraftsavfallet är en fråga för staten eller om det kommunala vetot ska gälla även denna miljöfråga. Vidare bör regeringen förtydliga under vilka förut- sättningar man med nuvarande regler avser att ut- nyttja vetoventilen. Vi anser nämligen att kommunernas rätt att säga nej till etablering av miljöförstörande anläggningar i den egna kommunen är en av hörnstenarna i den kommunala bestämmanderätten. Med det yrkar jag bifall till reservation 10 under punkt 7.

Anf. 181 K. KRISTIANSSON K. (S)

Fru talman! Jag ska inte replikera på Helena Hil- lar Rosenqvists anförande mer än att jag också tycker att det är viktigt med vindkraft och nationalstadspar- ker. Eftersom jag var litet vårdslös när det gällde att yrka bifall tar jag för tids vinnande bort två reserva- tioner, nämligen de om vindkraften. Jag tar bort yrkandet om bifall till reservation 5 punkt 3 och reservation 7 punkt 4 för att inte över- skrida mina befogenheter.

Anf. 182 PER-SAMUEL NISSER (M)

Fru talman! Det är inte mycket för mig att replike- ra på. Det är bara att inse att Centerpartiet och vi har övervägande gemensam syn på etableringen av vind- kraft.

Anf. 183 K. KRISTIANSSON K. (S)

Fru talman! Så har vi nattsession i bostadsutskot- tet igen. Den här gången ska vi behandla 20 motioner från allmänna motionstiden förra året. Den största skillnaden i årets betänkande jämfört med i fjol är att vi i år har en reservation mer än van- ligt. Vi har 11 reservationer. Och det har tillkommit ett ämnesområde, nämligen skärgårdens förutsätt- ningar. När det gäller älvskyddets utformning står de bor- gerliga partierna för var sin linje. Moderaterna tycker att älvskyddet är väl avvägt. Folkpartiet anser att älvskyddet är för svagt och att de mycket restriktiva undantagen ska tas bort. Det tyckte Kristdemokrater- na också förra året, men inte i år. Nu vill Kristdemokraterna i stället tillsammans med Centern underlätta utbyggnaden av småskalig vattenkraft. Det är klart att man då inte kan gå på Folkpartiets totalitära linje i den här frågan. Man måste fråga sig vad en borgerlig regerings- politik skulle innebära när det gäller älvskyddet i Sverige. Fakta i målet är att det råder förbud mot utbygg- nad av vissa älvar. Det är de fyra nationalälvarna, vissa andra vattenområden samt vissa älvsträckor. Förbudet omfattar vattenkraftverk samt vattenregle- ring eller vattenöverledning för kraftändamål. Från förbudet görs undantag för vattenverksamhet som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan. Vida- re utgör förbudet inte hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för total- försvaret. Även anläggningar för utvinning av vissa ämnen eller material kan, om det föreligger särskilda skäl, vara undantagna. I vår förväntar vi oss en proposition om de här frågorna. Den bygger på utredningen om mål i miljö- politiken. Den utredningen har ganska bred uppslut- ning här i riksdagen. När det gäller vindkraften är splittringen större. Moderaterna tycks tycka illa om vindkraft och vill ha starka restriktioner för utbyggnaden. Centern däremot är glad tillskyndare av vindkraf- ten och har den vällovliga ambitionen att underlätta utbyggnaden. Folkpartiet är mer ambivalent och tycks ha kom- mit till den slutsatsen att det finns röster att hämta på Gotland. Kristdemokraterna hade ingen reservation förra året när det gäller vindkraft, men i år störs man av att vindkraften lagmässigt definieras som miljöfarlig. I övrigt delar man utskottsmajoritetens uppfattning. Även i vindkraftsfrågan måste man fråga sig: Vil- ken vindkraftspolitik skulle en borgerlig regering föra? Även om riksdagen ännu inte fått någon proposi- tion om vindkraften så har regeringen inte varit overksam. Man har tillsatt en arbetsgrupp som ska genomfö- ra en studie om vindkraftverk i havs- och fjällområ- den. Den har lämnat en delrapport som bereds i Rege- ringskansliet. Näringsdepartementet har gett Statens ener- gimyndighet i uppdrag att bl.a. ta fram områden med särskilt goda förutsättningar för vindkraft och plane- ringsmål för den. Uppdraget ska redovisas inom kort. Man har också gett Boverket i uppdrag att göra en översyn av verkets allmänna råd 1995:1. På motsva- rande sätt har länsstyrelserna fått i uppdrag att redovi- sa bl.a. vidtagna och planerade åtgärder för hur kom- muner med goda vindenergiresurser behandlar mark- och vattenanvändningsfrågor som rör vindkraften i sina översiktsplaner. Därmed bör också den reservationen avslås. Reservation 8 är en gammal bekant som för fram till intet förpliktande krav om fler nationalstadspar- ker. Självklarheten att besluten om att inrätta natio- nalstadsparker ska vara lokalt förankrade förs också fram. Jag delar naturligtvis den uppfattningen, men yrkar avslag på reservationen. I reservation 9 vill Kristdemokraterna och Centern ha en översyn av miljöbalken för att skapa bättre förutsättningar för en levande skärgård. Utskottet är väl medvetet om skärgårdsproblematiken men ser inte att reservanternas förslag innebär någon långsiktig lösning, snarare tvärtom. Reservationen om den kommunala vetorätten är också en gammal bekant. Vetot är ett uttryck för respekten för det kommunala självstyret, som är en viktig beståndsdel i den svenska modellen. Men, fru talman, vi kan inte ha en ordning som kan innebära att ett problem som måste lösas inte kan lösas. Därför är det nödvändigt att ha undantag från vetorätten för kärnkraftsavfall. Reservanterna kräver att regeringen ska förtydliga under vilka förutsättningar regeringen avser att ut- nyttja vetoventilen. Jag har svårt att förstå det kravet eftersom lagen är glasklar. Det är också utskottets skrivning. Regeringen har rätt att i vissa undantagsfall be- sluta om lokalisering av anläggningar av stor natio- nell betydelse, med eller utan folkomröstning. Så står det i betänkandet. Det är också en självklarhet att ingen regering gör en sådan åtgärd utan tvingande skäl. Varför skulle man göra det? Den sista reservationen handlar om vattenrätten med utgångspunkt i de allvarliga översvämningar som ägt rum under senare tid. Man frågar sig om översvämningarna beror på växthuseffekten eller inte. De lärde tvistar om det. Men nog tror jag att det är växthuseffekten som ligger i botten. Det är inte det som diskussionen gäller i dag. Vi har att ta ställning till den vattenrättsliga aspekten av problemet. Jag tror att alla är överens om att vi måste före- bygga översvämningar så långt som det står i mänsk- lig makt. Om de ändå inträffar måste beredskapen och förmågan att minimera skadorna vara god. Det är självklart regeringens ansvar. Jag är glad att kunna säga att regeringen tar pro- blemet på allvar och att den förutom det nationella och internationella arbetet har tagit flera initiativ. Räddningsverket har i regleringsbrev fått i upp- drag att redovisa uppbyggnaden av de regionala re- sursdepåerna. SMHI har redan lämnat en rapport till regeringen som utvärderar träffsäkerhet och kvalitet i prognoser och varningar. Den bereds nu. Efter kontakter med landshövdingar och Kam- markollegiet överväger Miljödepartementet tilläggs- direktiv till Miljöbalksutredningen. Det är ingen tid- ningsuppgift, Yvonne Ångström, utan det står i be- tänkandet. Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till hem- ställan i betänkandet och avslag på samtliga reserva- tioner.

Anf. 184 MARIA LARSSON (Kd)

Fru talman! Jag vidhåller att Folkpartiet vill ta bort de undantag som finns från älvskyddet, även om det gäller relativt små anläggningar. I min hemkom- mun har jag blivit väldigt uppskrämd av partikamra- ter till Bengt-Ola Ryttar som har velat nagga de här bestämmelserna i kanten. Det gör att jag inte tänker ändra mig. Det ska visserligen inte debatteras energi i kväll, men vi tycker att det är bättre att stoppa vattenkraften totalt och tillåta forskning på kärnkraftsområdet. Jag vet att inte alla delar den uppfattningen. När det sedan gäller tilläggsdirektiv har i varje fall jag i betänkandet läst att ärendet är under beredning i departementet, inte att man har lämnat några tilläggs- direktiv. Det må vara rätt eller fel. Bengt-Ola Ryttar undrar vidare hur de fyra bor- gerliga partierna ska kunna bilda regering. Vi kan säkert göra på samma sätt som ni gör i dag. Om våra fyra partier får majoritet kommer vi att tala oss sam- man om de viktiga frågorna, men som det är just nu har vi all rätt att ha olika uppfattningar - annars be- hövde vi inte var fyra partier.

Anf. 185 K. KRISTIANSSON K. (S)

Fru talman! Mina partikamrater i Yvonne Ång- ströms hemkommun råder inte över lagstiftningen, och den är mycket restriktiv. Men den ska naturligtvis inte vara auktoritär, så att det inte går att göra någon- ting. Det skulle vara självbindning, och det är inte bra i en demokrati. Jag kan nyansera mig något när det gäller tilläggsdirektivet. Det övervägs tilläggsdirektiv, och har man sagt det från regeringen, är det omöjligt att backa från det. Vi kan alltså betrakta det som ett faktum att det kommer tilläggsdirektiv.

Anf. 186 MARIA LARSSON (Kd)

Fru talman! Det låter väldigt bra. Då hoppas jag också att att man kommer att tillåta omprövning av gamla domar och inte bara riktar in sig på den nya lagstiftningen.

Anf. 187 K. KRISTIANSSON K. (S)

Fru talman! Det finns redan nu vissa möjligheter att ompröva gamla vattendomar, men det är möjligt att det är alltför komplicerat att komma fram till det. Man bör nog ta ett helhetsgrepp i den här frågan.

Anf. 188 ÅSA TORSTENSSON (C)

Fru talman! Jag vill replikera till Bengt-Ola Ryttar om vindkraften. Jag skulle vilja ha svar på följande fråga: Vad vill Bengt-Ola Ryttar och hans parti egentligen i vindkraftsfrågan? Det skulle vara mycket intressant att få veta det. Nu gömmer sig Bengt-Ola Ryttar bakom att det pågår utredningar men anger inte med ett ord vilken inställning han och hans parti har för egen del. Vi kunde under utskottsarbetet konstatera att detta är en mycket komplicerad fråga. Det pågår dessutom en teknisk utveckling. Jag pekade på att det å ena sidan fanns fördelar, å andra sidan nackdelar. Jag undrar om Bengt-Ola Ryttar håller med Kjell Larsson när denne uttalar att det hade varit intressant att få en mycket kraftig vindkraftsutbyggnad. De siffror som jag nämnde var 10 terawattimmar år 2000. Att inte göra några konsekvensbeskrivningar av en sådan utbyggnad vore alldeles fel. Det är därför som jag har tagit upp den här diskussionen och menar att det är väldigt viktigt att man har väl definierade gränser i en lagstiftning för framtida vindkraftsetablering.

Anf. 189 K. KRISTIANSSON K. (S)

Fru talman! Jag kan väl erkänna att jag gömmer mig bakom utredningar i den här frågan. Min grunduppfattning - och därvidlag tror jag att jag ock- så talar för partiet - är att vindkraften bör utvecklas och stå för en större del av vår energiförsörjning. Vi har under senare tid kunnat se att det har blivit ett genombrott för viljan att etablera ny vindkraft. Men vi ska naturligtvis för att skydda väsentliga värden och för att utnyttja den resurs som vinden är ha så mycket fakta på bordet som möjligt innan vi tar slut- lig ställning till hur det ska gå till.

Anf. 190 ÅSA TORSTENSSON (C)

Fru talman! Det var intressant att höra replikväx- lingarna både mellan folkpartisten och Ryttar och mellan moderaten och Ryttar. Såvitt jag kan förstå verkar det som om moderater, socialdemokrater och centerpartister när det gäller energikällor är ganska eniga om en satsning på vindkraft, och det känns ganska bra. Däremot är jag lite förvånad över replik- skiftet mellan folkpartisten och Bengt-Ola Ryttar. Det skulle jag naturligtvis prata med folkpartisten om, men det kan jag göra en annan gång. Vad känner egentligen Bengt-Ola Ryttar - som är dalmas och såvitt jag förstår kommer från en ganska sund miljö med goda luftförhållanden uppe i Dalarna - när han kommer ned till Stockholm och inandas dofterna här? Såvitt jag förstår tycker man att det är bra med nationalstadsparker men yrkar ändå avslag på vår reservation. Varför det?

Anf. 191 K. KRISTIANSSON K. (S)

Fru talman! Det är inte första gången som vi dis- kuterar nationalstadsparker. Jag tror att det måste finnas ett klart dokumenterat lokalt intresse för att genomföra sådana. Regeringen spretar inte alls i den här frågan. Tvärtom har den varit ganska så entusias- tisk för att få till stånd nya nationalstadsparker. Men att inrätta en sådan park är en väldigt ingripande åtgärd, som man måste ha lokal förankring för. Det finns faktiskt inget större tryck runtom i landet för att inrätta nationalstadsparker. På kommunal nivå vet man att sådana begränsar handlingsutrymmet.

Anf. 192 HELENA BARGHOLTZ (Fp)

Fru talman! Jag kan konstatera att Bengt-Ola Ryttar och jag närmar oss varandra ganska bra även i den frågan. Det skulle inte alls vara oävet om Bengt- Ola Ryttar tänkte till ytterligare en gång och yrkade bifall till min reservation. Bengt-Ola Ryttar säger att trycket måste komma underifrån, men det är viktigt att framhålla att det är väsentligt med gröna lungor i en stad.

Anf. 193 K. KRISTIANSSON K. (S)

Fru talman! Det är viktigt med gröna lungor både i stad och på landet. Med tanke på min bostadsort skulle jag ha kunnat ha rena lungor, men av olika omständigheter har jag inte alls fått rena lungor. Där- för får jag stå ut också i staden.

Anf. 194 HELENA BARGHOLTZ (Fp)

Fru talman! Bengt-Ola Ryttar undrar varför vi inte reserverat oss mot älvskyddets utformning. Vi har visat den respekten mot regeringen, eftersom Natur- vårdsverket har utarbetat och redovisat förslag till det fortsatta miljövårdsarbetet. Verkets redovisning har handlagts av den parlamentariska beredningen om mål i miljöpolitiken, och vi väntar på en proposition. Detta innebär inte att vi har ändrat uppfattning. Vidare förstår jag inte riktigt varför Bengt-Ola Ryttar vill sätta likhetstecken mellan att vi inte har reserverat oss mot älvskyddets utformning och att vi vill underlätta småskalig vattenkraft. Det har till viss del med älvskyddet att göra, om vi anser att vatten- kraften ska byggas ut, men så har vi inte sagt. Det finns redan småskalig vattenkraft som inte är i bruk och som kan tas upp igen. Det är detta som vi vill arbeta för. Sedan blir vi anklagade för att inte tidigare ha ta- lat om vindkraft. Det har vi gjort i många samman- hang, inte minst i näringsutskottet. Jag är i och för sig väldigt glad över att Bengt-Ola Ryttar så uppmärk- samt intresserar sig för kristdemokraternas politik och för vårt samarbete bland de borgerliga. Jag undrar nu hur Bengt-Ola Ryttar ställer sig till att vindkraften ska klassas som miljöfarlig verksamhet. Har ni från Soci- aldemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet diskuterat ihop er om detta, om ni vill att vindkraften ska kunna byggas ut ytterligare?