Kommunala demokratifrågor
Betänkande 1997/98:KU4
Konstitutionsutskottets betänkande
1997/98:KU04
Kommunala demokratifrågor
Innehåll
1997/98 KU4
Sammanfattning
I betänkandet behandlas yrkanden i sammanlagt 33 motioner, av vilka 12 väckts under den allmänna motionstiden 1996 och 21 under den allmänna motionstiden 1997. Utskottet behandlar frågor om bl.a. kommundelningar, återbetalning av kommunalskatt, val till fullmäktige och nämnder m.m., vidare medborgarinitiativ och inflytandefrågor, kommunal revision, regional demokrati samt vissa övriga frågor, däribland kommunala författningssamlingar, borgmästarbegreppet och förtroendenämnder i kommuner och landsting. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet fogas åtta reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunal rättspolitik, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunens revisorer, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunalt konstitutionsutskott, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunal klagomur, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunalt myndighetsansvar. 1996/97:K502 av Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att återbetalning av del av föregående års överskott i proportion till kommuninnevånarnas beskattningsbara inkomster möjliggörs. 1996/97:K509 av Peter Eriksson och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om folkomröstning som väckts av tillräckligt många av kommunens eller landstingets medlemmar skall bli bindande, 2. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att kommunala folkomröstningar blir bindande, 3. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att ärende om att hålla folkomröstning i en viss fråga i fullmäktige måste väckas av minst 10 procent av de röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna. 1996/97:K513 av Michael Stjernström (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt efterkomma riksdagens tidigare tillkännagivande vad gäller kommunala författningssamlingar. 1996/97:K516 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning angående ändring i kommunallagen med syfte att möjliggöra för kommunfullmäktige att ge de kommunalt röstberättigade kommunal motionsrätt, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en skyndsam kommunal motionsberedning. 1996/97:K526 av Torsten Gavelin m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning för att garantera den politiska oppositionen i kommuner och landsting ordförandeskap och majoritet i revisionen. 1996/97:K527 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i kommunallagen för att möjliggöra kommunala nyval, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om delning av kommuner, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att den ställer höga krav på sakkunnighet i den kommunala revisionen, 1996/97:K530 av Bo Könberg och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör tillmötesgå Stockholms stads framställan om lagändring som möjliggör försök med direktval av stadsdelsnämnder. 1996/97:K534 av Andreas Carlgren och Lennart Daléus (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om direktval till stadsdels/kommundelsnämnder i samband med valet 1998. 1996/97:K536 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommundelningar, 1996/97:Sf632 av Ingrid Skeppstedt m.fl. (c) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad delaktighet och lokalt självstyre. 1996/97:A607 av Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran (kd) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om professionell kompetens i den kommunala revisionen, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring så att det finns professionellt kunniga bland de kommunala revisorerna.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheten att införa nyval på kommunal- och landstingsnivå i enlighet med vad som anförts i motionen, 1997/98:K205 av Carl G Nilsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala nyval. 1997/98:K208 av Marie Wilén (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder i kommunalvalet 1998, 1997/98:K241 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokratiförsök för ungdomar. 1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om delningar av kommuner, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet till direktvalda kommundelsnämnder, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet till extraval i kommuner och landsting, 1997/98:K259 av Ingrid Burman (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utjämningsmandat vid val till kommunfullmäktige. 1997/98:K502 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om borgmästarbegreppet. 1997/98:K506 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att kommunala folkomröstningar blir bindande, 2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om folkomröstning som väckts av tillräckligt många av kommunens eller landstingets medlemmar skall bli bindande, 3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om att hålla folkomröstning i en viss fråga i fullmäktige måste väckas av minst tio procent av de röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna, 4. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om att hålla folkomröstning som väckts av minst en tredjedel av kommunfullmäktiges eller landstingsfullmäktiges ledamöter skall bli bindande, 1997/98:K509 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning om ändring i kommunallagen med syfte att möjliggöra för kommunfullmäktige att ge de kommunalt röstberättigade kommunal motionsrätt, 2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att misstroendeförklaring kan riktas från kommunfullmäktige gentemot kommunstyrelse och enskilt majoritetskommunalråd, 3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att en majoritet i kommunfullmäktige kan utlysa nyval enligt samma principer som gäller riksdagen. 1997/98:K512 av Sonia Karlsson och Berit Löfstedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av kommunallagen så att en parlamentarisk valdelegation ur kommunfullmäktige kan tillsättas. 1997/98:K516 av Inger Koch (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för antalet ledamöter i kommunfullmäktige i enlighet med vad som anförts i motionen, 1997/98:K517 av Åke Carnerö (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka medborgarnas inflytande och medansvar i samhället, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av indelningslagen. 1997/98:K519 av Agne Hansson och Sivert Carlsson (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en länsdemokratireform. 1997/98:K521 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förtroendenämnderna i landstingen skall få en självständig ställning, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att förtroendenämndernas oberoende ställning klargörs. 1997/98:K525 av Elving Andersson (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förenklad process för kommunindelningar. 1997/98:K526 av Inger Davidson och Göran Hägglund (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala folkomröstningar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en generös inställning till kommundelningar. 1997/98:K527 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i kommunallagen. (införande av ersättare och ett upplösningsinstitut) 1997/98:K528 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionparlament, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionparlamentets uppgifter, 1997/98:So673 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om former för att förstärka ungdomars möjligheter till kollektivt inflytande i kommunerna. 1997/98:A203 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att undanröja de hinder i samhällsstrukturen som kan avskräcka unga människor från att engagera sig i olika samhällsfrågor. (kommundelningar) 1997/98:A403 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kommunal och regional självstyrelse för ett ökat ansvar för den regionala utvecklingen.
Utskottet
Kommundelningar
Motionerna I motion 1996/97:K527 yrkande 2 begär Birgit Friggebo m.fl. (fp) att regeringen tar initiativ till en översyn av reglerna om kommundelningar. Skälet till detta är enligt motionärerna att det behövs fler fritidspolitiker, bl.a. ungdomar och invandrare, som bättre kan representera kommuninvånarna. Detta kan bäst åstadkommas om antalet kommuner ökar kraftigt, anser motionärerna. Därför bör regeringen inta en positiv hållning till initiativ till kommundelningar och ta initiativ till en översyn av reglerna om kommundelningar. I motion 1996/97:K536 yrkande 1 föreslår Ingbritt Irhammar m. fl. (c) att regeringen lämnar förslag till ett reformprogram med inriktning på kommundelningar. Kommunsammanslagningarna har enligt motionärerna haft en negativ inverkan på den kommunala demokratin bl.a. i det avseendet att antalet förtroendevalda minskat och att tjänstemännen fått ett större inflytande på politiken. En uppdelning av landet i fler kommuner medför enligt motionärerna att besluten förs närmare de människor som berörs av besluten och att demokratin får ett större spelrum. Regeringen bör återkomma med förslag till ett reformprogram i enlighet med intentionerna i motionen. I motion 1997/98:K258 begär Birgit Friggebo m.fl. (fp) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om delningar av kommuner (yrkande 3). Enligt motionärerna bör fler kommuner delas, varvid uppfattningen hos medborgarna i den tilltänkta nya kommunen skall vara avgörande. I motion 1997/98:K517 hemställer Åke Carnerö (kd) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av indelningslagen (yrkande 3). Enligt motionären bör det införas en bestämmelse i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting med innebörd att Kammarkollegiet skall bemyndigas företa en utredning om en ny kommunindelning om den kommun som berörs inte motsätter sig en sådan. I motion 1997/98:K525 hemställer Elving Andersson (c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förenklad process för kommundelningar (yrkande 1). Motionären anser att den ordning, enligt vilken Kammarkollegiet fattar beslut om en utredning av förutsättningarna för en kommundelning skall företas eller ej, starkt kan ifrågasättas. Enligt motionären bör det i stället vara ett politiskt valt organ som fattar detta beslut. Dessutom bör enligt motionären en möjlighet införas att genomföra kommundelningar även under pågående mandatperiod. Inger Davidson och Göran Hägglund (kd) hemställer i motion 1997/98:K526 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en generös inställning till kommundelningar (yrkande 2). Enligt motionärerna bör det ligga i regeringens och riksdagens intresse att den lokala demokratin är så vital som möjligt, varför regeringen bör medverka till en generös och positiv syn på genomförande av relevanta kommundelningar där det förekommer sådana önskningar. I motion 1997/98:A203 hemställer Olof Johansson m.fl. (c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att undanröja de hinder i samhällsstrukturen som kan avskräcka unga människor från att engagera sig i olika samhällsfrågor (yrkande 7). Enligt motionärerna finns det skäl att misstänka att delar av vår samhällsstruktur, t.ex. alltför stora kommuner med svåröverskådliga beslutsprocesser, avskräcker unga människor från att engagera sig i lokala samhällsfrågor. Det är enligt motionärerna angeläget att den förnyelse som pågår i form av exempelvis delning av stora kommuner fortsätter. Förutsättningarna för ökad närhet mellan engagerade ungdomar och lokala beslutsfattare ökar därigenom enligt motionen.
Bakgrund Enligt 1 kap. 1 § kommunallagen är Sverige indelat i kommuner och landsting. Den kommunala indelningen regleras i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting (indelningslagen). Enligt 1 kap. 1 § indelningslagen skall en ändring för att få komma till stånd kunna antas medföra bestående fördel för en kommun eller en del av en kommun eller andra fördelar från allmän synpunkt. Vid prövning av frågan om indelningsändring skall särskild hänsyn tas till önskemål och synpunkter från den eller de kommuner som närmast berörs av ändringen. Om en sådan kommun motsätter sig en indelningsändring, får beslut om ändring meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Särskild hänsyn skall också tas till befolkningens önskemål och synpunkter. Enligt förarbetena till lagen (prop. 1978/79:157) är det inte tillräckligt med enbart fördelar av kommunaldemokratiskt slag. En ny kommun som skulle uppkomma till följd av en ändrad indelning måste också uppfylla vissa rimliga krav vad gäller befolkning, näringsgeografiska förhållanden och ekonomi. Enligt 4 § indelningslagen får Kammarkollegiet avslå en ansökan om indelningsändring om det finner att ändringen inte bör ske. Enligt 12 § träder en indelningsändring i kraft den 1 januari det år som bestäms i beslutet om ändringen. Om ändringen är av sådan omfattning att en kommun enligt den nya indelningen inte bör företrädas av de gamla fullmäktige, träder ändringen i kraft den 1 januari året efter det år då val i hela riket av fullmäktige har ägt rum. Ett beslut om indelningsändring enligt 1 § skall meddelas senast ett år innan ändringen skall träda i kraft eller, om det finns synnerliga skäl, vid en senare tidpunkt, dock inte senare än åtta månader före ikraftträdandet. Det praktiska förfarandet inför ett beslut om delning av en kommun regleras i 20-26 §§ indelningslagen. Enligt 20 § kan fråga om en ändring i den kommunala indelningen väckas av en kommun eller medlem av en kommun som skulle beröras av ändringen. Ansökan skall inges till Kammarkollegiet. Regeringen, Kammarkollegiet och länsstyrelsen kan ta upp en fråga om ändrad indelning på eget initiativ. Enligt 21 § skall Kammarkollegiet göra den utredning som behövs eller överlämna åt länsstyrelsen att göra utredning. Vid behov får Kammarkollegiet uppdra åt en särskild utredare att göra utredningen. Samråd med berörda kommuner skall enligt 22 § ske vid utredningen. När det finns särskilt skäl skall enligt 24 § en särskild undersökning göras om befolkningens inställning till en ändrad indelning. Kammarkollegiet eller länsstyrelsen är beslutande i dessa frågor. Om utredningen visar att en indelningsändring bör göras, skall ett förslag upprättas till ändring samt till den ekonomiska regleringen m.m. Därefter är det regeringen som enligt 1 § indelningslagen fattar beslut om en indelningsändring. Kammarkollegiet får enligt 3 § besluta om en indelningsändring som behövs på grund av oregelbundenhet i indelningen eller med hänsyn till fastighetsförhållanden och som inte föranleder ekonomisk reglering mellan kommuner. I vissa fall får länsstyrelsen besluta om en sådan ändring. Konstitutionsutskottet behandlade flera motioner om kommundelningar i samband med behandlingen av propositionen om ny kommunallag (prop. 1990/91:117, bet. 1990/91:KU38). I betänkandet anförde utskottet att det liksom tidigare ansåg att demokratiska skäl kunde motivera att en kommun delades, men att de kommunala demokratifrågorna borde lösas på annat sätt än genom ytterligare delningar av kommuner. Enligt utskottet hade det inte framkommit något som givit utskottet anledning att frångå denna ståndpunkt, varför motionerna avstyrktes. Den regering som tillträdde efter 1991 års val förklarade i regeringsdeklarationen att den såg positivt på kommundelningar. Denna ståndpunkt återkom i direktiven till Lokaldemokratikommittén (dir. 1992:12), där regeringen bl.a. anförde att ett sätt att stärka den lokala demokratin är att dela kommuner där det finns ett starkt önskemål hos befolkningen om en delning och där det finns förutsättningar, inte minst ekonomiska, för detta. Lokaldemokratikommittén ansåg sig inte kunna uttala sig om huruvida de kommundelningar som genomförts sedan 1980 medfört bestående fördelar från kommunalekonomisk eller kommunaldemokratisk synpunkt. Kommittén ansåg emellertid att de nya, mindre kommuner, som uppkommit genom de genomförda delningarna, inte har sämre ekonomiska förutsättningar än flertalet andra, jämförbara kommuner. Något behov av att reformera indelningslagen ansåg kommittén inte att det fanns. Eventuella inskränkningar i regeringens skönsmässiga prövning och införande av t.ex. obligatorisk delning under vissa förutsättningar skulle enligt kommittén få negativa effekter. Konstitutionsutskottet har under riksmötet 1993/94 respektive 1995/96 avstyrkt motioner om kommundelningar (bet. 1993/94:KU9, bet. 1993/94: KU40 respektive bet. 1995/96:KU9) med hänvisning bl.a. till sitt tidigare uttalande i samband med behandlingen av kommunallagspropositionen. Sedan 1979 har regeringen beslutat om delning av 10 kommuner vilket givit upphov till 21 nya kommunbildningar.
Utskottets bedömning I motionerna 1997/98:K258 yrkande 3 (fp), 1997/98:K526 yrkande 2 (kd) och 1997/98:A203 yrkande 7 (c) uttalas principiellt, med hänvisning till de demokratiska värden mindre kommuner representerar, att ytterligare kommuner bör delas. I motion 1996/97:K536 yrkande 1 (c) föreslås att regeringen lämnar förslag till ett reformprogram med inriktning på kommundelningar, vilket avses medföra att besluten kommer närmare människorna och att demokratin får större spelrum. Till detta vill utskottet, med hänvisning till tidigare uttalanden, anföra att demokratiska skäl i och för sig kan motivera en kommundelning men att de kommunala demokratifrågorna bör lösas på annat sätt än genom ytterligare delningar av kommuner. Motionerna avstyrks. I motionerna 1996/97:K527 yrkande 2 (fp), 1997/98:K517 yrkande 3 (kd) och 1997/98:K525 yrkande 1 (c) föreslås olika ändringar i reglerna för kommundelningar. I den förstnämnda motionen föreslås en allmän översyn av reglerna. I kd-motionen föreslås att Kammarkollegiet skall bemyndigas utreda en eventuell kommundelning, om den berörda kommunen inte är emot detta. I den sistnämnda motionen föreslås bl.a. att ett politiskt organ i stället för Kammarkollegiet skall besluta om huruvida en utredning skall göras i det enskilda fallet eller inte. Det föreslås även att det skall vara möjligt att genomföra en delning av en kommun under pågående mandatperiod. Utskottet konstaterar att indelningslagen har fungerat tillfredsställande under de snart 20 år den har funnits. Innehållsmässigt är den klar och tydlig vad avser initiativ, rollfördelning samt procedurer och tidpunkter för genomförande av kommundelningar. Utskottet konstaterar också att 10 kommuner har delats på basis av indelningslagens bestämmelser sedan 1979. Med hänvisning till utskottets tidigare uttalanden i denna fråga och vad utskottet här anfört avstyrks motionerna 1996/97:K527 yrkande 2, 1997/98:K517 yrkande 3 och 1997/98:K525 yrkande 1.
Återbetalning av kommunalskatt
Motionen I motion 1996/97:K502 hemställer Leif Carlsson (m) att kommunallagen ändras så att återbetalning av del av ett föregående års överskott i proportion till kommuninnevånarnas beskattningsbara inkomst möjliggörs. Enligt motionären förekommer det ofta att kommunerna på felaktiga grunder använder beskattningsrätten och tar ut högre skatt än verksamheten kräver. De skattehöjningar som genomdrivits visar sig i sådana fall obehövliga då betydande överskott uppkommer även utan skattehöjning. En återbetalning av ett överskott som uppkommit på denna grund är enligt kommunalrätten inte tillåten, eftersom den har samma innebörd som en ändring av den för ett visst år fastställda skattesatsen. En ändring i efterhand av skattesatsen är enligt Regeringsrättens tolkning inte tillåten. Kommunallagen bör därför enligt motionären ändras så att en återbetalning av föregående års överskott blir möjlig.
Bakgrund Enligt 8 kap. 4 § kommunallagen skall kommuner och landsting varje år upprätta en budget för nästa kalenderår. Av 8 kap. 6 § kommunallagen framgår att förslag till budget skall upprättas av styrelsen före oktober månads utgång. Om det finns särskilda skäl till det, får budgetförslaget upprättas i november månad. I så fall skall styrelsen före oktober månads utgång föreslå skattesatsen för kommunalskatt eller landstingsskatt som ingår i den preliminära inkomstskatten under det följande året. Enligt 8 kap. 9 § kommunallagen skall fullmäktige, om budgeten på grund av särskilda skäl inte kan fastställas före november månads utgång, ändå fastställa skattesatsen inom denna tid. Budgeten skall därefter fastställas före december månads utgång. Fullmäktige får då fastställa annan skattesats än den som har bestämts tidigare, om det finns skäl till det. De här beskrivna tidsfristerna har samband med skatteadministrationen, bl.a. avseende framställning och distribution av A-skattesedlar och skattetabeller. Någon möjlighet för fullmäktige att retroaktivt ändra skattesatsen för ett visst år föreligger inte. Som framgår av 8 kap. 9 § kommunallagen är det däremot tillåtet att, om särskilda förhållanden inträffar efter det att fullmäktige i november antagit budgeten och därmed fastställt skattesatsen för kommande år, i december fastställa ny budget med ändrad skattesats. Frågan om tidpunkten för fastställande av skattesatsen har visst samband med frågan om lagligheten av fullmäktiges beslut om att till kommuninvånarna återbetala viss del av föregående års överskott i proportion till deras beskattningsbara inkomst. Denna fråga har blivit föremål för rättslig prövning i Regeringsrätten (RÅ 1991 Ref. 64). Regeringsrätten konstaterade bl.a. att en kommun inte har rätt att efter budgetårets ingång ändra den för året fastställda skattesatsen. Ett beslut med detta innehåll skulle innebära att fullmäktige skulle överskrida sina befogenheter. Det är enligt Regeringsrätten inte heller möjligt att kringgå kommunallagens bestämmelser på det här aktuella området genom att besluta om en återbetalning till kommuninvånarna av en viss del av det överskott som uppkommit under ett visst år. För att en kommun skall kunna utbetala understöd eller annan vederlagsfri ersättning till enskilda krävs i princip stöd i lag eller annan författning. I det aktuella rättsfallet fanns enligt Regeringsrätten inte något sådant stöd.
Utskottets bedömning Utskottet konstaterar att det är klart att en kommun inte har rätt att återbetala hela eller delar av ett överskott som uppkommit under ett visst år till kommunmedlemmarna. Utskottet kan inte ställa sig bakom ett krav på en ändring av lagstiftningen på det sätt som motionären önskar. Utskottet vill också erinra om att en kommun som får överskott i sin verksamhet på olika sätt och på längre sikt än ett år i viss mening kan kompensera sina medlemmar för detta. Om skatteintäkterna är större än man beräknade när skattesatsen fastställdes, påverkar det årets resultat. I balansräkningen kommer ett positivt resultat upp som en ökning av det egna kapitalet. Det egna kapitalet kan sedan nästkommande år användas för konsumtion, för investeringar (i stället för att ta upp lån), till avsättningar eller till att sätta ned skatten. Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motion 1996/97:K502.
Val till fullmäktige och nämnder m.m.
Motionerna I motion 1996/97:K527 yrkande 1 hemställer Birgit Friggebo m.fl. (fp) att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att kommunala nyval blir möjliga. Nya partibildningar på nationell och lokal nivå som uppstått under det senaste decenniet har, särskilt när det gäller partier av enfrågekaraktär, ibland bidragit till att den kommunala politiken blivit instabil. Det finns också enligt motionärerna exempel på att företrädare för sådana partier och ibland också för etablerade partier i stort antal lämnat fullmäktige eller bytt parti under mandatperioden. Enligt motionärerna vore det bäst om kommunen i sådana situationer kunde genomföra ett kommunalt nyval. För att göra detta möjligt bör regeringen lämna förslag till riksdagen om nödvändiga ändringar i kommunallagen. I motion 1996/97:K534 begär Andreas Carlgren och Lennart Daléus (c) att kommunallagstiftningen ändras så att möjlighet ges att genomföra försök med direktval till stadsdels/kommundelsnämnder redan i valet 1998. Ett argument för detta är att ett sådant försök bl.a. skulle göra det möjligt att ta reda på effekterna av att stadsdels- eller kommundelsnämnder kan få en majoritet som inte motsvarar den som finns i kommunfullmäktige. Motionärerna framhåller att Stockholms stad hos regeringen hemställt om att få genomföra ett sådant försök. I motion 1996/97:K530 föreslår Bo Könberg och Karin Pilsäter (fp) att regeringen tillmötesgår Stockholms stads framställan om lagändring som möjliggör försök med direktval av stadsdelsnämnder i samband med valet 1998. Enligt motionärerna har det ansvariga departementet meddelat att man inte avser att tillmötesgå en framställan om sådana lagändringar som skulle möjliggöra försök med direktval till några av stadsdelsnämnderna i Stockholm vid valet 1998. Riksdagen bör enligt motionärerna som sin mening ge regeringen till känna att den bör tillmötesgå Stockholms stads framställan. I motion 1996/97:Sf632 yrkande 11 föreslår Ingrid Skeppstedt m.fl. (c) att ökat självstyre införs i form av direktvalda lokala stadsdelsstyrelser i invandrartäta områden, varigenom lokalt engagemang, delaktighet och ansvar för närområdet skulle uppmuntras. Dessa lokalt valda organ bör enligt motionärerna kopplas till ett nationellt program för särskilda insatser i invandrartäta områden. Regeringen bör enligt motionärerna återkomma med förslag till ökat lokalt självstyre i enlighet med intentionerna i motionen. I motion 1997/98:K202 hemställer Carl Bildt m.fl. (m) att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheten att införa nyval på kommun- och landstingsnivå i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 7). Frågan har enligt motionärerna aktualiserats som en följd av senare års avslöjanden om kommunpolitikers affärer, brott och andra oegentligheter. Vad frågan ytterst handlar om enligt motionärerna är hur väljarnas berättigade krav och förväntningar skall kunna tillgodoses när väljarna inte längre hyser något förtroende för den sittande politiska majoriteten. Liknande synpunkter framförs i motion 1997/98:K205 av Carl G Nilsson (m). Det borde enligt motionärens mening finnas möjligheter för fullmäktige i kommuner och landsting att begära misstroendeförklaring mot den politiska ledningen och att nyval anordnas om en sådan omröstning går ledningen emot. I motion 1997/98:K208 hemställer Marie Wilén (c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder i kommunalvalet 1998 (yrkande 1). Enligt motionären är det nödvändigt att samhället bättre tar till vara unga människors värderingar, engagemang och vilja till inflytande i den demokratiska processen. Det kan ske genom bl.a. förändringar i rösträttsåldern. Motionären framhåller också att genomsnittsåldern för förstagångsväljare, på grund av de fyraåriga mandatperioderna, höjs till 20 år. I motion 1997/98:K258 hemställer Birgit Friggebo m.fl. (fp) att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet till direktvalda kommundelsnämnder (yrkande 4). Motionärerna framhåller bl.a. att en politisk majoritet i Stockholms stad inte fått regeringens tillstånd att göra försök med direktvalda stadsdelsnämnder. I motionen hemställs också att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet till extraval i kommuner och landsting (yrkande 5). En sådan möjlighet kommer enligt motionärerna att vara värdefull i fall där de politiska förutsättningarna ändras under mandatperioden, t.ex. då samarbetsförhållandena inom en regerande majoritet drastiskt förändras. I motion 1997/98:K259 hemställer Ingrid Burman (v) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utjämningsmandat vid val till kommunfullmäktige. Enligt motionären bör det i vallagen införas en bestämmelse om utjämningsmandat vid val till kommunfullmäktige i likhet med vad som gäller vid val till landstingsfullmäktige. De nuvarande bestämmelserna innebär enligt motionären att ett parti kan hamna utanför fullmäktige, om partiets röster är jämnt fördelade över kommunen, vilket utgör ett demokratiskt problem. I motion 1997/98:K509 hemställer Peter Eriksson m.fl. (mp) att riksdagen beslutar om sådana ändringar i kommunallagen att dels misstroendeförklaring kan riktas från kommunfullmäktige gentemot kommunstyrelse och enskilt majoritetskommunalråd (yrkande 2), dels en majoritet av fullmäktige kan utlysa nyval enligt samma principer som gäller i riksdagen (yrkande 3). Motionärerna konstaterar att det inte finns någon motsvarighet till misstroendeförklaring och nyval i kommuner och landsting men att det finns skäl att införa en ny ordning i detta avseende. I motion 1997/98:K516 föreslår Inger Koch (m) att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för antalet ledamöter i kommunfullmäktige i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 1). Enligt motionen är reglerna för minsta antal ledamöter i fullmäktige stelbenta och dåligt anpassade till verksamheten i dagens kommuner. En förbättring av den medborgerliga förankringen, insynen och arbetsförhållandena i kommunalpolitiken bör enligt motionären kunna ske på annat sätt än genom bibehållandet av detaljerade regler i detta avseende. I motion 1997/98:K527 hemställer Marianne Carlström m.fl. (s) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i kommunallagen avseende dels möjligheten att utlysa nyval, dels införande av ett system med ersättare motsvarande det som finns i riksdagen. Argumenten i motionen för att införa ett upplösningsinstitut och möjlighet till nyval överensstämmer i stort sett med vad som framförs i andra motioner med samma inriktning. När det gäller frågan om ersättare anser motionären att det nuvarande systemet med ersättare i styrelser och nämnder medför problem för partier med få mandat.
Bakgrund
Rösträttsålder Rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige har enligt 4 kap. 2 § kommunallagen den som är folkbokförd i kommunen, senast på valdagen fyller 18 år och är medborgare i Sverige eller i någon annan av EU:s medlemsstater eller är medborgare i Island eller Norge eller, för det fall de är andra utlänningar, har varit folkbokförda i Sverige i tre år i följd före valdagen. Enligt 3 § har den som är röstberättigad vid val av fullmäktige inom en kommun i landstinget också rösträtt vid val av landstingsfullmäktige. Rösträtten sänktes 1969, liksom den civila myndighetsåldern, från 21 år till 20 år. Genom 1974 års regeringsform sänktes rösträttsåldern ytterligare till nuvarande 18 år. Ungdomspolitiska kommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1997:71) föreslagit att en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder till 16 år för val till kommunfullmäktige skall genomföras. Försöksverksamheten föreslås omfatta ett tiotal kommuner och inledas med valet 1998. Verksamheten föreslås utvärderas av en särskild utredning. Konstitutionsutskottet har behandlat frågan om en sänkning av rösträttsåldern senast under förra riksmötet (bet. 1996/97:KU16), varvid utskottet vidhöll sin tidigare åsikt att det inte fanns skäl att sänka rösträttsåldern under den ålder som nu gäller för rösträtt och i civilrättsligt avseende.
Valkretsindelning och regler för mandatfördelning vid fullmäktigeval Bestämmelser om den kommunala valkretsindelningen finns i vallagen (1997:157) i 2 kap. 3-12 §§. Bestämmelser om utjämningsmandat och småpartispärr i landstingsval finns i 3 kap. 4-6 §§ och 18 kap. 24-29 §§. För val av landstingsledamöter indelas landstingen i valkretsar. För val av kommunfullmäktige gäller att kommunerna skall delas in i valkretsar, om det finns fler än 24 000 röstberättigade invånare i kommunen eller det skall utses minst 51 fullmäktige för kommunen. Kommunen får också indelas i valkretsar, om det finns fler än 6 000 röstberättigade i kommunen. Ett helt proportionellt valsystem innebär bl.a. att, sedan de fasta valkretsmandaten fördelats, avvikelser från ett proportionellt resultat korrigeras med hjälp av utjämningsmandat. För val till landstingsfullmäktige infördes ett helt proportionellt system vid valet år 1976. För fördelningen av mandaten i landstingsfullmäktige har spärren satts till 3 % av rösterna i hela landstinget. Mandaten i landstingsfullmäktige utgörs av fasta valkretsmandat och utjämningsmandat. Fördelningen av mandaten i kommunfullmäktige sker för varje valkrets proportionellt med hjälp av den jämkade uddatalsmetoden. Något utjämningsförfarande mellan valkretsarna förekommer inte och inte heller någon särskild småpartispärr. Frågan om att införa ett mer proportionellt system också för val till kommunfullmäktige har utretts flera gånger utan att det lett till lagstiftning. Senast övervägdes frågan av 1993 års vallagskommitté, som inte kunde enas i frågan på grund av bl.a. oenighet om det angelägna i att ha likartade system för val till landstings- och kommunfullmäktige. Kommittén lade därför inte fram något förslag. Inte heller i vallagspropositionen (prop. 1996/97:70) föreslogs någon ändring av gällande ordning. Konstitutionsutskottet (bet. 1996/97:KU16) delade regeringens uppfattning att det inte borde införas några regler om utjämningsmandat eller småpartispärr vid kommunfullmäktigeval i den nya vallagen och tillstyrkte propositionens förslag i denna del.
Antalet ledamöter i fullmäktige Enligt 5 kap. 1 § kommunallagen är det fullmäktige som bestämmer hur många ledamöter som fullmäktige skall ha. Antalet skall bestämmas till ett udda tal och till minst 31 i kommuner med 12 000 röstberättigade invånare eller därunder och i landsting med 140 000 röstberättigade invånare eller därunder, till minst 41 i kommuner med över 12 000 t.o.m. 24 000 röstberättigade invånare, till minst 51 i kommuner med över 24 000 t.o.m. 36 000 röstberättigade invånare och i landsting med över 140 000 t.o.m. 200 000 röstberättigade invånare, till minst 61 i kommuner med över 36 000 röstberättigade invånare och 71 i landsting med över 200 000 röstberättigade invånare. I Stockholms kommun och i landsting med över 300 000 röstberättigade invånare skall dock antalet ledamöter bestämmas till minst 101. Vid skilda tillfällen har det föreslagits att latitudsystemet skall ersättas av en regel med en fast minimigräns, men någon ändring med den innebörden har inte genomförts. Ett argument mot en ändring är att en fast minimigräns skulle kunna utnyttjas som en form av spärr mot småpartier och därmed motverka de kommunala intressena (SOU 1990:24 s. 24, prop. 1990/91:117 s. 79). Någon maximigräns finns inte i lagen, varför fullmäktigeförsamlingen alltid kan göras större än vad lagen kräver. Konstitutionsutskottet har under senare år (bet. 1993/94:KU9, 1995/96: KU9) avstyrkt motioner med motiveringen att de gällande reglerna bör behållas av demokratiska skäl. I det förstnämnda betänkandet hänvisade utskottet till Lokaldemokratikommitténs bedömning att en allmän regel om lägsta antal ledamöter skulle kunna fungera som en reell spärr för de mindre partierna.
Ersättare i fullmäktige och nämnder För ledamöterna i fullmäktige skall det enligt 5 kap. 4 § kommunallagen finnas ersättare. I en kommun bestämmer kommunfullmäktige det antal ersättare som skall ligga till grund för tillämpningen av bestämmelserna i 18 kap. 55 § vallagen (1997:157). Antalet skall utgöra en viss andel, dock högst hälften av det antal platser som varje parti får i kommunen. Föreskrifter om att utse ersättare i fullmäktige finns i vallagen. En ersättare skall enligt 5 kap. 12 § kommunallagen tjänstgöra för en ledamot som är förhindrad att inställa sig till ett sammanträde eller att vidare delta i ett sammanträde. Om ersättarnas tjänstgöring, bl.a. avseende ordningen mellan ersättarna, finns bestämmelser i 6 kap. 13-17 §§. Ledamöter och ersättare i en nämnd väljs enligt 6 kap. 9 § kommunallagen av fullmäktige till det antal som fullmäktige bestämmer. I styrelsen får antalet ledamöter inte vara mindre än fem och antalet ersättare bör vara lika stort som antalet ledamöter. I en s.k. gemensam nämnd skall antalet ersättare vara lika stort som antalet ledamöter. Den sistnämnda bestämmelsen träder i kraft den 1 januari 1998. Enligt 10 § skall fullmäktige besluta om ersättarnas tjänstgöring i nämnderna. Några bestämmelser om turordningen mellan ersättarna i nämnderna finns numera inte i kommunallagen. Det anses naturligt att turordningen görs upp i samband med valet mellan de i fullmäktige representerade politiska partierna.
Entledigande av förtroendevalda/nyval Mandattiden för fullmäktige, styrelsen och övriga nämnder i kommuner och landsting regleras i 5 kap. 5 § respektive 6 kap. 12 och 13 §§ kommunallagen. Enligt 5 kap. 5 § skall ledamöterna och ersättarna i fullmäktige väljas för fyra år räknat fr.o.m. den 1 november valåret. Om valprövningsnämnden har beslutat om omval enligt 19 kap. 21 § vallagen (1997:157) skall mandattiden dock förlängas till dess omvalet har avslutats. I Stockholms kommun räknas mandattiden fr.o.m. den 15 oktober valåret. Enligt 6 kap. 12 § skall ledamöterna och ersättarna i styrelsen väljas för fyra år räknat fr.o.m. den 1 januari året efter det år då val av fullmäktige ägt rum i hela landet. Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens mandattid skall räknas fr.o.m. det sammanträde då valet förrättas intill det sammanträde då val av styrelse förrättas nästa gång. I ett sådant fall skall nyvalda fullmäktige välja styrelse vid fullmäktiges första sammanträde. Enligt 6 kap. 13 § bestämmer fullmäktige mandattiderna för andra nämnder än styrelsen. En förtroendevalds uppdrag kan enligt kommunallagen upphöra vid särskilda situationer. Enligt 4 kap. 9 § skall fullmäktige befria en förtroendevald från uppdraget när den förtroendevalde önskar avgå, om det inte finns särskilda skäl mot det. Fullmäktige får enligt 4 kap. 10 § återkalla uppdraget för en förtroendevald som valts av fullmäktige om den förtroendevalde har vägrats ansvarsfrihet eller genom dom som har vunnit laga kraft har dömts för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller däröver. Fullmäktige får enligt 4 kap. 10 a §, som trädde i kraft den 1 juli 1994, återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd där den politiska majoriteten inte längre är densamma som i fullmäktige, eller vid förändringar i nämndorganisationen. Förtroendeuppdragen upphör att gälla när val av nya ledamöter och ersättare har förrättats eller när en ny nämndorganisation träder i kraft. En sådan situation som avses i den nyss nämnda paragrafen kan enligt prop. 1993/94:188 uppstå till följd av att det politiska majoritetsförhållandet skiftat under mandatperioden på grund av att ett parti, som till en början ingått i majoriteten, senare valt att i stället samarbeta med oppositionen, varigenom en ny majoritet bildats. Den yttersta konsekvensen av en sådan situation är enligt propositionen att styrelsen och övriga nämnder inte längre har fullmäktiges förtroende. Med hänsyn till att det på kommunal nivå inte finns någon möjlighet till misstroendeförklaring i fullmäktige och inte någon möjlighet att utlysa nyval borde det enligt propositionen tillskapas möjligheter att under löpande mandatperiod göra förändringar i nämndernas sammansättning så att dessa speglar den politiska majoriteten i fullmäktige då majoriteten skiftat. Konstitutionsutskottet avstyrkte under 1995/96 års riksmöte en motion enligt vilken lagstiftningen borde ändras så att det skulle bli möjligt att i kommuner och landsting utlysa nyval under en pågående mandatperiod (1995/96:KU9). Enligt utskottet borde man, innan någon ändring av kommunallagen föreslås, under ytterligare en tid avvakta erfarenheterna av de nya bestämmelserna i kommunallagen om möjligheten att återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd.
Direktval till kommundelsorgan Vid den kommunallagsrevision som riksdagen fattade beslut om år 1991 infördes i kommunallagen ett kapitel som innehåller grundläggande föreskrifter om kommunernas och landstingens politiska organ och uppgiftsfördelningen mellan dem. Enligt den nya lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 1992, krävs endast att det i varje kommun och landsting skall finnas en styrelse med vissa övergripande uppgifter. På de specialreglerade områdena gavs kommunerna och landstingen ökad frihet att bestämma vilka nämnder som skall finnas för att fullgöra uppgifterna och bestämma om deras verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Av den nya kommunallagen framgår också att det är möjligt att inrätta nämnder på lokal nivå, s.k. kommundels- eller stadsdelsnämnder. Enligt 3 kap. 4 § kommunallagen skall fullmäktige, om inte något annat är särskilt föreskrivet, bestämma nämndernas verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Fullmäktige får därvid bestämma att en nämnd skall ha hand om en eller flera verksamheter i hela kommunen eller landstinget eller för en del av kommunen eller landstinget. Fullmäktige får vidare bestämma att en nämnd skall ha hand om verksamheten vid en eller flera anläggningar, vara underställd en annan nämnd eller vara gemensam med en annan kommun eller ett annat landsting. Enligt 6 kap. 9 § väljs ledamöter och ersättare i en nämnd av fullmäktige till det antal som fullmäktige bestämmer. Ledamöter och ersättare i en gemensam nämnd väljs av fullmäktige i de samverkande kommunerna och landstingen. Till kommundelsnämnderna förs vanligen uppgifter från flera sektorsområden, i allmänhet grundskola samt social-, fritids- och kulturverksamheterna. Möjligheten för fullmäktige att utse lokala beslutande nämnder har funnits sedan början av 1980-talet. År 1997 finns det kommundels- eller stadsdels- nämnder omfattande hela kommunens territorium i 16 kommuner. I fem kommuner finns det kommundelsorgan i delar av kommunen. Ledamöterna i en kommundelsnämnd brukar utses på samma sätt som ledamöterna i en annan kommunal nämnd, nämligen proportionellt i förhållande till mandatställningen i fullmäktige. Om de i fullmäktige representerade partierna är överens, kan också andra krav ställas upp för dem som kandiderar, t.ex. att de skall vara bosatta i den kommundel i vars lokala nämnd de skall ingå. Partierna kan också komma överens om att sammansättningen av en kommundelsnämnd skall motsvara valresultatet i just den kommundelen. Det finns också exempel på en lokal nämnd som utsetts av fullmäktige efter en omröstning bland medborgarna i den aktuella kommundelen där valet var ett rent personval och där kandidaterna inte representerade något politiskt parti. Detta har skett i Hudiksvalls kommun i kommundelen Svågadalen. Frågan om direktval till lokala kommunala nämnder har ventilerats från tid till annan under drygt 15 år. Den har varit föremål för behandling i bl.a. Kommunaldemokratiska kommittén (Ds Kn 1981:8) och 1988 års kommunallagskommitté (SOU 1990:24) samt i proposition 1990/91:117 om en ny kommunallag. Kommunaldemokratiska kommittén diskuterade i sitt betänkande för- och nackdelar med direktval men avstod från ett eget ställningstagande. Kommunallagskommittén bedömde att fullmäktige skulle tveka att anförtro verkligt viktiga uppgifter till organ som man inte själv utsett och som ibland skulle ha en annan partipolitisk sammansättning än fullmäktige. Det fanns enligt kommittén en risk att uppgiftsöverföringen från fullmäktige till ett direktvalt organ skulle åtföljas av så detaljerade föreskrifter att reformen bara skulle ge ett sken av ökad demokrati. I propositionen om en ny kommunallag (prop. 1990/91:117) anfördes bl.a. att det starkaste skälet till att regeringen inte i detta sammanhang lade fram ett förslag om direktval var att en sådan ordning skulle kunna begränsa fullmäktiges möjligheter att ta det totala ansvaret för verksamheten. Därigenom skulle en oklarhet uppstå om hur valutslaget skulle komma att påverka verksamheten. Särskilt tydligt skulle detta bli i ett system där fullmäktige styr genom att ange mål och allmänna riktlinjer. Konstitutionsutskottet avstyrkte, med hänvisning till tidigare ställningstaganden, flera motioner som väckts med anledning av propositionen och i vilka yrkades att direktval till lokala nämnder skulle bli möjligt (1990/91:KU38), och riksdagen följde utskottet. Utskottet har senare (1992/93:KU4) gjort samma bedömning och avstyrkt motioner med liknande yrkanden. Demokratiutvecklingskommittén, som haft i uppdrag att utreda och föreslå åtgärder som kan öka medborgarnas möjligheter till inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen (dir. 1995:56), har i sitt betänkande (SOU 1996:162) bl.a. föreslagit att en dispenslagstiftning införs med verkan från och med 1998 års val och två mandatperioder framåt som gör det möjligt för kommuner att inrätta direktvalda lokala organ. Enligt kommittén skulle möjligheter till direktval kunna ge kommundelsnämnderna nya förutsättningar att minska avståndet mellan väljare och valda och utveckla medborgarinflytandet och den lokala demokratin. Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt uppgift från Inrikesdepartementet kommer regeringen inte att lägga fram något förslag om lagstiftning med anledning av kommittéförslaget i denna del.
Utskottets bedömning I motion 1997/98:K208 yrkande 1 (c) föreslås att en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder genomförs i 1998 års kommunalval. Utskottet finner ingen anledning att ändra sin tidigare uttalade ståndpunkt med innebörd att det inte finns skäl att sänka rösträttsåldern under den ålder som för närvarande gäller för rösträtt och i civilrättsligt avseende. Motionen avstyrks. I motion 1997/98:K259 (v) föreslås att ett system med utjämningsmandat införs vid val av kommunfullmäktige. Utskottet anser att en så viktig fråga som den här aktuella kräver bred politisk uppslutning, om man vill ändra den rådande ordningen. Utskottet konstaterar att en sådan enighet inte var möjlig att åstadkomma inom 1993 års vallagskommitté och att regeringen därför inte lade fram något förslag på detta område i samband med 1996 års vallagsproposition. Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motionen. I motion 1997/98:K516 yrkande 1 (m) föreslås att en översyn kommer till stånd beträffande reglerna om antalet ledamöter i kommunfullmäktige. Utskottet har tidigare avstyrkt motioner med samma innehåll med motiveringen att de gällande reglerna bör bibehållas av demokratiska skäl. Utskottet har därvid framfört att en generell regel om lägsta antal ledamöter kan fungera som en spärr för småpartier. Utskottet står fast vid denna ståndpunkt och avstyrker motionen. I motion 1997/98:K527 delvis (s) föreslås att ett system med ersättare motsvarande det som finns i riksdagen införs även i kommuner och landsting. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns avsevärda skillnader mellan ersättarsystemet i riksdagen och i kommuner och landsting. Motionärerna påstår att en ersättare i en kommunal nämnd inte kan tjänstgöra en längre tid för en ledamot som inte kan delta i sammanträdena på grund av sjukdom etc. I detta hänseende finns emellertid i kommunallagen inte någon begränsning, även om det är underförstått att en ersättare går in endast vid enstaka tillfällen. Problem som är förknippade med en längre tids frånvaro går enligt utskottets mening att lösa genom att nämndledamoten avgår från sitt uppdrag under den aktuella tiden för att återväljas senare, då ersättaren lämnar sitt tillfälliga uppdrag. När det gäller uppdrag som kommunalråd och motsvarande möter det inget hinder att en tjänsteförrättande befattningshavare utses för viss tid. Enligt utskottets mening är de problem som behandlas i motionen inte av den arten att det krävs lagstiftning för att råda bot på dem. Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motionen. I sex motioner, varav två moderata (1997/98:K202 yrkande 7, K205), två folkpartistiska (1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K258 yrkande 5), en miljöpartistisk (1997/98:K509 yrkandena 2 och 3) samt en socialdemokratisk (1997/98:K527 delvis), föreslås att möjlighet införs till upplösning av fullmäktige och därav följande nyval. I vissa motioner föreslås också att institutet misstroendeförklaring införs i fullmäktige. Som skäl för förslagen anges bl.a. att tillväxten av lokala småpartier i många fall medför att lokalpolitiken destabiliseras eller att enskilda ledande personer eller en majoritet tappar förtroendet hos allmänheten och/eller fullmäktige till följd av kriminellt eller olämpligt beteende. I fall som dessa bör det vara möjligt att förfara som på central politisk nivå, menar motionärerna, dvs. uttala misstroende mot den sittande ledningen, upplösa den parlamentariska församlingen och utlysa nyval. Som framgått av vad utskottet redovisat i det föregående finns det en regel i kommunallagen som infördes så sent som 1994 och som gör det möjligt för fullmäktige att återkalla samtliga uppdrag i en nämnd när den politiska majoriteten inte längre är densamma som i fullmäktige. Under 1995/96 års riksmöte avstyrkte utskottet en motion enligt vilken lagstiftningen borde ändras så att det skulle bli möjligt att i kommuner och landsting utlysa nyval under en pågående mandatperiod (1995/96:KU9). Enligt utskottet borde man, innan någon ändring av kommunallagen föreslås, under ytterligare en tid avvakta erfarenheterna av de nya bestämmelserna i kommunallagen om möjligheten att återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd. Utskottet finner ingen anledning att nu inta en annan ståndpunkt än den nyss redovisade och avstyrker därför motionerna 1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K202 yrkande 7, K205, K258 yrkande 5, K509 yrkandena 2 och 3 och K527 delvis. I motion 1996/97:K534 (c) föreslås att kommunallagen ändras så att det blir möjligt att genomföra försök med direktval till stadsdels/kommundelsnämnder redan i valet 1998. Ett liknande förslag framförs i fp-motionerna 1996/97:K530 och 1997/98:K258 yrkande 4. I motion 1996/97:Sf632 yrkande 11 (c) föreslås att ökat självstyre införs i form av direktvalda stadsdelsstyrelser i invandrartäta områden. Frågan om hur kommundels- eller stadsdelsnämnder skall väljas, indirekt av fullmäktige eller direkt av dem som bor i det aktuella området, har länge funnits på den politiska dagordningen. Enligt utskottets mening är ett av de tyngst vägande skälen mot direkta val till stadsdels- och kommundelsnämnder att fullmäktiges kommunövergripande ansvar riskerar att undergrävas, om majoritetsförhållandena i de lokala nämnderna avviker från majoritetsförhållandena i fullmäktige. Därmed blir också de politiska konsekvenserna av valutslaget oklara. Som framgått ovan har Demokratiutvecklingskommittén föreslagit en dispenslagstiftning på det här aktuella området. Förslaget bereds för närvarande i Inrikesdepartementet, varför riksdagen inte nu bör fatta beslut i dessa frågor. Med hänvisning till detta avstyrks motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534, 1996/97:Sf632 yrkande 11 och 1997/98:K258 yrkande 4.
Medborgarinitiativ, inflytandefrågor
Motionerna I motion 1996/97:K509 föreslår Peter Eriksson och Ragnhild Pohanka (mp) att kommunallagens bestämmelser om medborgarinitiativ i fråga om kommunal folkomröstning ändras i olika hänseenden. I yrkande 1 föreslås att ärende om folkomröstning som väckts av tillräckligt många av kommunmedlemmarna skall bli bindande. I yrkande 2 föreslås att kommunala folkomröstningar blir bindande. Med yrkande 1 torde motionärerna avse att ett initiativ bakom vilket minst 10 procent av de röstberättigade ställt sig skall leda till att en folkomröstning genomförs oavsett opinionen i fullmäktige. Med yrkande 2 torde avses att en sådan kommunal folkomröstning som tillkommit genom medborgarinitiativ skall vara beslutande i stället för som nu enbart rådgivande. Enligt motionärerna har bestämmelsen om s.k. folkinitiativ som infördes i kommunallagen 1994 blivit ett fiasko i den meningen att inget sådant initiativ hittills lett till beslut om att genomföra en folkomröstning. Genom en förbättring av det kommunala folkomröstningsinstitutet i överensstämmelse med vad som föreslås i motionen stärks enligt motionärerna demokratin generellt i Sverige. I yrkande 3 föreslås att ärende om att hålla folkomröstning i en viss fråga skall få väckas i fullmäktige av minst 10 procent - i stället för 5 procent enligt nuvarande bestämmelser - av de röstberättigade i kommunen eller landstinget. - Samma förslag framförs i motion 1997/98:K506 yrkande 1-3. I denna motion hemställs härutöver att ärende om att hålla folkomröstning som väckts av minst en tredjedel av kommunfullmäktiges eller landstingsfullmäktiges ledamöter skall bli bindande (yrkande 4). Med bindande avses här att ett sådant initiativ alltid skall leda till att en folkomröstning genomförs. I motion 1996/97:K516 yrkande 1 begär Peter Eriksson m.fl. (mp) att kommunallagen ändras så att det blir möjligt för fullmäktige att ge de röstberättigade i kommunen motionsrätt i fullmäktige. - Samma förslag framförs i motion 1997/98:K509 yrkande 1. - Sådana motioner som väcks av kommunmedlemmar skall enligt motion 1996/97:K516 yrkande 2 ges samma dignitet från beredningssynpunkt som motioner som väcks av de politiska partierna i fullmäktige. Motionärerna säger sig vara övertygade om att många goda förslag aldrig kommer fram till politikerna för beslut eftersom många förslagsställare inte engagerar sig politiskt eller för fram sina tankar i massmedia. Ett sätt att komma till rätta med detta är att ge varje kommuninvånare rätt att motionera direkt till fullmäktige. En sådan motionsrätt skulle enligt motionärerna ställa ökade krav på motionsberedningen. I motion 1997/98:K241 hemställer Chatrine Pålsson (kd) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om demokratiförsök för ungdomar. Enligt motionären skulle det vara framåtsyftande att regeringen ägnar särskild uppmärksamhet åt att följa, analysera och utvärdera demokratiförsök som genomförs tillsammans med ungdomar i olika delar av landet, t.ex. s.k. ungdomsparlament, en verksamhet som år 1998 avses genomföras i de tre Smålandslänen. I motion 1997/98:K517 hemställer Åke Carnerö (kd) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka medborgarnas inflytande och medansvar i samhället (yrkande 1). Enligt motionären bör medborgarnas ökande kompetens tas till vara inom olika verksamheter. Enskilda människors kunskap, engagemang och erfarenheter är en positiv kraft när det gäller att vidareutveckla demokratin i Sverige. Därför måste enligt motionären inriktningen i allt förändringsarbete vara att stärka medborgarnas möjligheter till inflytande, medansvar och valfrihet. I motion 1997/98:K526 hemställer Inger Davidson och Göran Hägglund, båda (kd), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala folkomröstningar (yrkande 1). Motionärerna anser att om 10 procent av de röstberättigade i en kommun eller ett landsting skriftligen ställt sig bakom ett krav på en folkomröstning skall en sådan genomföras utan att fullmäktige prövar frågan. Regeringen bör enligt motionen återkomma med lagstiftningsförslag på detta område. I motion 1997/98:So673 hemställer Johan Lönnroth m.fl. (v) att riksdagen hos regeringen begär förslag om former för att förstärka ungdomars möjligheter till kollektivt inflytande i kommunerna (yrkande 2). I motionen hänvisas till ett förslag från Ungdomspolitiska kommittén enligt vilket kommunerna tillsammans med de unga bör skapa fora för kommunikation mellan politiker och kommunens ungdomar. Enligt motionärerna bör former för detta skyndsamt utarbetas.
Bakgrund
Kommunal folkomröstning Enligt 5 kap. 34 § kommunallagen får fullmäktige besluta att det som ett led i beredningen av ett ärende som fullmäktige skall handlägga skall inhämtas synpunkter från medlemmarna i kommunen eller landstinget. Detta kan ske genom folkomröstning, opinionsundersökning eller något liknande förfarande. Vid opinionsundersökning eller liknande förfarande får valnämnden anlitas, om nämndens verksamhet i övrigt inte hindras av det. Närmare föreskrifter om förfarandet vid folkomröstning finns i lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar. Ärende om att hålla folkomröstning i en viss fråga får enligt 5 kap. 23 § i fullmäktige väckas, förutom av en nämnd, en ledamot genom motion, revisorerna i vissa fall, en fullmäktigeberedning samt styrelsen i ett företag där kommunen eller landstinget innehar samtliga aktier eller bestämmer tillsammans med någon annan, även av minst fem procent av de röstberättigade kommun- eller landstingsledamöterna. Initiativet skall vara skriftligt, ange den aktuella frågan samt innehålla initiativtagarnas egenhändiga namnteckningar, namnförtydliganden och uppgift om deras adresser. Bestämmelserna i 5 kap. 23 § kommunallagen om folkinitiativ infördes den 1 juli 1994 på grund av ett förslag från Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:90). Kommittén ansåg att tiden var mogen för att utveckla det kommunala folkomröstningsinstitutet och att möjliggöra ett mer frekvent utnyttjande av detta. Förslaget innebar att om minst tio % av de röstberättigade kommunmedlemmarna skriftligen begärt en folkomröstning i en viss fråga skulle fullmäktige vara skyldig att ta upp frågan, dock att fullmäktige skulle avgöra om en folkomröstning skulle hållas eller inte. Regeringen instämde i den följande propositionen (prop. 1993/94:188) i kommitténs principiella argumentering för folkinitiativ. Tröskeln för möjligheten att väcka folkinitiativ sänktes från tio till fem % med argumentet att det skulle bli alltför svårt att få till stånd folkomröstningar i stora kommuner med den högre nivå som kommittén föreslagit. Riksdagen följde propositionens förslag (1993/94:KU40). Den tidigare nämnda Demokratiutvecklingskommittén konstaterade i sitt betänkande (SOU 1996:162) att inte i något av det fyrtiotal folkinitiativ till folkomröstning som hittills tagits hade fullmäktige beslutat bifalla förslaget om folkomröstning. Därmed riskerar reformen enligt kommitténs mening att framstå som skendemokratisk. Ett sätt att skapa balans mellan den representativa demokratin och ett underlättande av möjligheten för engagerade medborgare att få till stånd en folkomröstning skulle kunna vara att behålla reglerna i kommunallagen om folkinitiativ men koppla dessa till ett krav på kvalificerad majoritet i fullmäktige för att förslaget skall kunna avslås. Förslaget innebär att det räcker att en tredjedel av fullmäktige stöder ett folkinitiativ för att en folkomröstning skall komma till stånd. När det gäller formulering av frågeställning och svarsalternativ skall fullmäktige fatta beslut på vanligt sätt. Förslaget bereds f.n. i Regeringskansliet. Enligt uppgift från Inrikesdepartementet kommer regeringen inte att lägga fram något lagförslag med anledning av kommittéförslaget i denna del.
Medborgerlig motionsrätt Enligt 5 kap. 23 § kommunallagen får ärenden i fullmäktige väckas av en nämnd, en ledamot genom motion, revisorerna om ärendet gäller förvaltning som har samband med revisionsuppdraget, en fullmäktigeberedning om fullmäktige har föreskrivit det eller styrelsen i ett kommunalt företag om fullmäktige har beslutat det för särskilda fall. Ärende om att hålla folkomröstning i en viss fråga får väckas i fullmäktige av minst fem % av de röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna. Enskilda kommunmedlemmar har mycket begränsade formella möjligheter att ta initiativ i en fråga som ryms inom fullmäktiges kompetensområde. Den enda möjlighet som erbjuds i kommunallagen är den nyss nämnda som innebär att man undertecknar ett folkinitiativ om folkomröstning. Härutöver finns möjligheten att kontakta enskilda förtroendevalda eller ett eller flera politiska partier med förslag om att en viss fråga bör aktualiseras. Även den kommunala förvaltningen kan kontaktas på motsvarande sätt. Någon skyldighet för en kommunal nämnd att ta upp ett sådant initiativ till sakbehandling finns emellertid inte. I den finska kommunallagen finns en bestämmelse om medborgerlig initiativrätt innebärande att kommunmedlemmarna har rätt att ta initiativ och få information om vilka åtgärder som vidtagits till följd av initiativet. Dessutom skall fullmäktige minst en gång om året få information om vilka initiativ medborgarna tagit och vilka åtgärder som vidtagits med anledning av dessa. Om antalet initiativtagare i en viss fråga motsvarar minst två % av de röstberättigade skall frågan tas upp till behandling i fullmäktige inom sex månader. Demokratiutvecklingskommittén har i sitt betänkande (SOU 1996:162) föreslagit att det i kommunallagen införs bestämmelser om motionsrätt för dem som är röstberättigade i fullmäktigevalet. Beredningen av en sådan medborgarmotion bör enligt kommittén ske så att fullmäktige kan fatta beslut i ärendet inom ett år från det motionen väckts. Enligt kommitténs mening skulle en medborgerlig motionsrätt på ett radikalt sätt bidra till att öppna dörrarna till de politiska rummen, minska avståndet mellan väljare och valda och öka förståelsen för den representativa demokratins arbetssätt. Den skulle också bidra till att öka intresset för de kommunalpolitiska frågorna och därmed underlätta rekryteringen till de kommunala förtroendeuppdragen. Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt uppgift från Inrikesdepartementet kommer regeringen för närvarande inte att lägga fram något lagförslag med anledning av kommitténs förslag i denna del.
Ungdomspolitiska kommittén Ungdomspolitiska kommittén, som tillsattes våren 1996, har enligt sina direktiv (dir. 1995:154) haft i uppgift att se över vissa ungdomspolitiska frågor. En av kommitténs uppgifter har varit att föreslå åtgärder för att stärka ungdomars inflytande på olika nivåer i samhället. I sitt slutbetänkande (SOU 1997:71) anför kommittén bl.a. att ungas delaktighet i beslutsprocesserna bör öka. För att detta skall bli möjligt har kommittén föreslagit vissa ändringar i olika regelverk som hindrar unga att ta del av makten. Förslagen avser såväl riks- som kommunalpolitik. Andra förslag i betänkandet syftar till att försöka ändra vuxnas attityder till unga så att de inser att ungas delaktighet utgör en resurs för samhället. Bland förslagen kan nämnas att regeringen bör vara uppmärksam på ålderssammansättningen i centrala myndigheter och statliga kommittéer, att varje kommun i samarbete med unga utformar och antar ett ungdomspolitiskt handlingsprogram och skapar fora för kommunikationen mellan politiker och de unga i kommunen, att varje skola bör erbjuda eleverna regelbunden information från de politiska partierna och deras ungdomsförbund samt att kommunernas arbete med att göra de unga delaktiga i den kommunala beslutsprocessen bör följas och kartläggas till år 2002. Ärendet bereds för närvarande i Inrikesdepartementet.
Utskottets bedömning I några motioner föreslås relativt långtgående förändringar av reglerna för kommunala folkomröstningar. Det gäller införande av beslutande folkomröstning på initiativ av 10 % av de röstberättigade i kommunen (motionerna 1996/97:K509 yrkandena 1-3 (mp) och 1997/98:K506 yrkandena 1-3 (mp)). I en annan motion (1997/98:K526 yrkande 1 (kd)) föreslås att andelen röstberättigade som kan ta initiativ till folkomröstning höjs från 5 till 10 % men att samtidigt ett sådant folkinitiativ skall genomföras utan föregående prövning av fullmäktige. Slutligen föreslås i motion 1997/98:K506 yrkande 4 (mp) att ett initiativ till folkomröstning bakom vilket står minst en tredjedel av fullmäktige automatiskt skall utlösa en sådan folkomröstning. Utskottet konstaterar att det svenska folkomröstningsinstitutet både på nationell och kommunal nivå i grunden är av rådgivande karaktär. Ett undantag utgör folkomröstning angående vilande grundlagsförslag enligt bestämmelserna i 8 kap. 15 § RF. Folkomröstningsinstitutet på kommunal nivå i sin nuvarande utformning är ett led i fullmäktiges beredning av ett ärende. Denna beredning innebär att fullmäktige fattar beslut på grundval av en prövning av alla omständigheter i ärendet, inklusive resultatet av en eventuell folkomröstning. Ett införande av en beslutande typ av kommunala folkomröstningar vore enligt utskottets mening att undergräva det representativa demokratiska systemet. Motionerna 1996/97:K509 yrkande 1-3 och 1997/98:K506 yrkandena 1-3 avstyrks. När det gäller förslaget om att en viss andel röstberättigade skall kunna utlösa en folkomröstning vill utskottet anföra följande. Utskottet anser att det är viktigt att det inom ramen för det representativa demokratiska systemet finns ett utrymme för folkinitiativ i fråga om folkomröstning. Däremot anser utskottet det principiellt felaktigt att en viss andel av de röstberättigade skall kunna tvinga fram en folkomröstning, även om kravet som föreslås i motionen höjs till 10 %. Den nuvarande ordningen enligt vilken fullmäktige beslutar om huruvida ett folkinitiativ skall leda till att en folkomröstning genomförs eller inte bör bibehållas. Motion 1997/98:K526 yrkande 1 avstyrks. Beträffande förslaget att ett folkomröstningsinitiativ, bakom vilket minst en tredjedel av fullmäktige står, skall leda till att en sådan omröstning automatiskt skall genomföras konstaterar utskottet att detta förslag överensstämmer med vad Demokratiutvecklingskommittén föreslagit. Med hänvisning till att detta förslag är föremål för beredning i Inrikesdepartementet bör riksdagen inte nu fatta beslut i frågan, varför motion 1997/98:K506 yrkande 4 avstyrks. I motionerna 1996/97:K516 yrkande 1 och 1997/98:K509 yrkande 1 föreslås att det skall bli möjligt att ge de röstberättigade i en kommun motionsrätt i fullmäktige. Enligt motion 1996/97:K516 yrkande 2 bör motioner som väckts av kommunmedlemmar ges samma ställning från beredningssynpunkt som motioner som väckts av fullmäktigeledamöter. Ett förslag med liknande innehåll har framförts av Demokratiutvecklingskommittén. Eftersom förslaget för närvarande bereds i Inrikesdepartementet, bör riksdagen inte nu fatta beslut i frågan. Motionerna avstyrks. I motion 1997/98:K517 yrkande 1 (kd) anförs att inriktningen av allt förändringsarbete bör vara att stärka medborgarnas möjligheter till inflytande, medansvar och valfrihet. Utskottet kan i och för sig instämma i vad motionären anför men finner ingen anledning för riksdagen att uttala sig i frågan med anledning av motionen, varför den avstyrks. I två motioner, 1997/98:K241 (kd) och 1997/98:So673 yrkande 2 (v), aktualiseras frågan om ungdomars inflytandemöjligheter lokalt i olika hänseenden. Utskottet konstaterar att Ungdomspolitiska kommittén lagt fram flera förslag, som är ägnade att stärka ungdomars ställning och inflytande. Förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet. Med hänvisning till detta avstyrks motionerna.
Kommunal revision
Motionerna I motion 1996/97:K526 föreslår Torsten Gavelin m.fl. (fp) att en lagstiftning kommer till stånd som garanterar den politiska oppositionen i kommuner och landsting ordförandeskap och majoritet i revisionen. Enligt motionärerna tillämpar en del kommuner och landsting en sådan ordning, vilken är ägnad att motverka otillbörligt utnyttjande av skattemedel. I motion 1996/97:K215 yrkande 2 föreslår Bengt Harding Olson (fp) att kommunens revisorer får en kraftigt förstärkt roll och att arbetet alltmer inriktas på effektivitetsrevision men även årsrevisioner. Bakgrunden till förslaget är bl.a. den kritik som sedan en tid tillbaka riktas mot politiker och deras oetiska handlande vid representation och resor i bl.a. kommunala bolag och att kontrollfunktionen enligt motionären är otillfredsställande utbyggd på kommunal nivå. I motion 1996/97:K527 yrkande 3 hemställer Birgit Friggebo m.fl. (fp) att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att den ställer högre krav på sakkunnighet i den kommunala revisionen. Enligt motionärerna är det önskvärt att vi i Sverige behåller systemet med förtroendevalda revisorer i den kommunala verksamheten och att de har tillgång till sakkunnig personal i den kommunala administrationen. Dock måste högre krav ställas på revisorerna, krav som garanterar att det finns hög kompetens och krav på auktorisation i lekmannastyrelserna i den kommunala revisionen. I motion 1996/97:A607 begär Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran (kd) dels att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om professionell kompetens i den kommunala revisionen (yrkande 5), dels att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring så att det finns professionellt sakkunniga bland de kommunala revisorerna (yrkande 6). Enligt motionärerna är det mot bakgrund av de affärer i den kommunala verksamheten som varit aktuella under en tid av vikt att aktualisera en bättre kontroll och uppföljning genom ett professionellt revisionsarbete. Kommunallagen föreskriver inte att de valda revisorerna skall vara professionella. Det kan enligt motionärerna dock vara rimligt att det bland revisorerna skall finnas åtminstone en som är antingen godkänd eller auktoriserad revisor. I motion 1997/98:K512 hemställer Sonia Karlsson och Berit Löfstedt, båda (s), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av kommunallagen så att en parlamentarisk valdelegation ur kommunfullmäktige kan tillsättas. Problemet som ligger till grund för motionen gäller det faktum att de som är ledamöter och ersättare i kommunala nämnder enligt kommunallagen är förhindrade att delta i val av revisorer, varvid eventuella fyllnadsval kan vålla svårigheter, eftersom merparten av fullmäktigeledamöterna i allmänhet också torde ha säte i nämnderna. Motionärerna anvisar som lösning på problemet att fullmäktige får utse en parlamentariskt sammansatt valdelegation som i fullmäktiges ställe får i uppdrag att genomföra val av revisorer under valperioden. Delegationen förutsätts bestå av icke jäviga ledamöter i fullmäktige.
Bakgrund Den kommunala revisionen regleras i 9 kap. kommunallagen. Enligt 9 kap. 2 § skall minst tre revisorer och lika många ersättare väljas vid en samlad revision av hela verksamheten. Vad gäller valet av revisorer finns särskilda bestämmelser. Enligt 6 kap. 9 § kommunallagen väljs ledamöter och ersättare i en nämnd av fullmäktige till det antal som fullmäktige bestämmer. Enligt 6 kap. 15 § skall fullmäktige för den tid som fullmäktige bestämmer bland nämndens ledamöter välja en ordförande och en eller två vice ordförande. I 5 kap. 46 § kommunallagen finns bestämmelser om proportionella val. Bland annat val av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar och val av revisorer och revisorsersättare skall under de förutsättningar som anges i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt vara proportionella. Enligt den sistnämnda bestämmelsen skall ett val vara proportionellt, om det begärs av minst så många väljande som motsvarar den kvot som man får om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1. Om kvoten är ett brutet tal, skall den avrundas till närmast högre hela tal. Reglerna om proportionella val utgör en garanti för att en minoritet skall få till stånd sådana val, vilket är väsentligt från demokratisynpunkt. I praktiken tillämpas den proportionella valmetoden sällan; bestämmelserna i lagen utgör dock en väsentlig grund för de överenskommelser som partierna regelmässigt träffar om hur platserna i bl.a. styrelsen, nämnderna och revisionen skall fördelas. Av detta följer att partierna i fullmäktige, om de är överens, kan låta t.ex. revisionen få en annan sammansättning än vad som svarar mot fullmäktiges sammansättning, t.ex. på så sätt att i revisionen den politiska oppositionen bildar majoritet och att oppositionen får tillsätta ordförandeposten. Frågan om jäv i olika hänseenden regleras i 9 kap. 4 § kommunallagen enligt vilken den som är revisionsskyldig till kommunen eller landstinget inte får 1. vara revisor eller revisorsersättare för granskning av verksamhet som omfattas av redovisningsskyldigheten, 2. delta i val av revisor eller revisorsersättare som skall granska sådan verksamhet, eller 3. delta i handläggningen av ärenden om ansvarsfrihet för verksamheten. Enligt 9 kap. 6 § kommunallagen fullgör varje revisor sitt uppdrag självständigt. Revisorerna granskar enligt 7 § i den omfattning som följer av god revisionssed all verksamhet som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden. De prövar om verksamheten sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt, om räkenskaperna är rättvisande och om den kontroll som görs inom nämnderna är tillräcklig. Nämnderna och de anställda är enligt 10 § skyldiga att lämna revisorerna de upplysningar som behövs för revisionsarbetet. De skall också ge revisorerna tillfälle att när som helst inventera de tillgångar som nämnderna har hand om och ta del av de räkenskaper och andra handlingar som berör nämndernas verksamhet. Revisorerna skall enligt 14 § varje år till fullmäktige avge en berättelse med redogörelse för resultatet av den revision som avser verksamheten under det föregående budgetåret. Om anmärkning framställs skall enligt 15 § anledningen till denna anges i revisionsberättelsen. Anmärkningar får riktas mot nämnder eller fullmäktigeberedningar samt de enskilda förtroendevalda i sådana organ. Berättelsen skall innehålla också ett särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet tillstyrks eller ej. Ansvarsfrihetsfrågans prövning regleras i 16 och 17 §§. Enligt 16 § skall fullmäktige inhämta förklaringar över de anmärkningar som har framställts i revisionsberättelsen. Därefter skall fullmäktige vid ett sammanträde före utgången av året efter det år revisionen avser besluta om ansvarsfrihet skall beviljas eller vägras. Frågan om ansvarsfrihet för en s.k. gemensam nämnd skall prövas av fullmäktige i var och en av de samverkande kommunerna eller landstingen. Om ansvarsfrihet vägras, får fullmäktige enligt 17 § besluta att skadeståndstalan skall väckas. Talan som inte grundas på brott skall väckas inom ett år från det att beslutet om vägrad ansvarsfrihet fattades. Annars är rätten till sådan talan förlorad. Lokaldemokratikommittén tog i sitt huvudbetänkande (SOU 1993:90) upp vissa frågor med anknytning till den kommunala revisionen, bl.a. revisorernas framtida roll i kommunernas uppföljnings- och utvärderingsarbete, deras förhållande till fullmäktige och rekryteringen till revisorsuppdragen. En framtida reformering av den kommunala revisionens roll borde enligt kommittén inriktas på att trygga en hög kompetens inom revisionsverksamheten. I ett betänkande om förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots (SOU 1993:109) föreslog kommittén bl.a. en utvidgning av revisorernas obligatoriska uppgifter till att även omfatta granskning av lagenligheten i verksamheter inom nämnderna. I den efterföljande propositionen (prop. 1993/94:188) aviserade regeringen en översyn av den kommunala revisionen. Kommunala förnyelsekommittén, som bl.a. hade i uppdrag att föreslå åtgärder ägnade att utveckla och stärka medborgarnas inflytande över det fortsatta förnyelsearbetet i kommuner och landsting, ställde sig bakom Lokaldemokratikommitténs förslag angående den kommunala revisionen och efterlyste en särskild, grundlig översyn av revisorernas ställning och uppgifter (SOU 1996:169). Kommittén efterfrågade större ansträngningar från kommunernas och landstingens sida att utveckla revisorernas oberoende ställning som granskare i allmänhetens tjänst. Allmänt sett måste de förtroendevalda revisorernas status höjas, ansåg kommittén. Kommittén aktualiserade även frågan om huruvida revisorerna också skall granska lagligheten i verksamheten. Regeringen uppdrog den 22 augusti 1996, mot bakgrund av de uppgifter om oegentligheter i statlig och kommunal förvaltning som förekommit under senare tid och som i flera fall fått rättsliga efterspel, till Justitiekanslern att kartlägga behovet av att stärka kontrollen över medelsförvaltning m.m. inom den offentliga förvaltningen. JK överlämnade i februari 1997 sin rapport med anledning av uppdraget, Förstärkt skydd mot oegentligheter i offentlig förvaltning. I rapporten framhölls bl.a. att det finns ett behov av en mer samlad översyn av den kommunala revisionen. Som grund för sitt ställningstagande anförde JK bl.a. att det är viktigt för medborgarna i en kommun eller ett landsting att de kan känna ett förtroende för att den kommunala revisionen är effektiv och kompetent. Regeringen har den 3 april 1997 beslutat att en parlamentarisk kommitté skall göra en översyn av den kommunala revisionen. Enligt direktiven (dir. 1997:56) skall kommittén föreslå de lagändringar och andra åtgärder som kan anses motiverade för att öka effektiviteten och kompetensen i revisionsarbetet samt för att stärka de förtroendevalda revisorernas självständiga ställning. Kommittén skall särskilt utreda hur de förtroendevalda revisorerna bör rekryteras och hur deras självständiga ställning i övrigt kan stärkas, på vilket sätt revisionen som sådan skulle kunna stärkas och kompletteras med krav på yrkesrevision, vilka uppgifter revisionen skall ha och om laglighetsgranskning skall vara ett obligatoriskt inslag i revisorsuppdraget. Vidare skall utredas hur revisorernas initiativrätt i fullmäktige skall vara utformad, vem som skall ha revisionsansvar, förutsättningarna och formerna för en reell samordning av den kommunala revisionen och revisionen av kommunala företag samt vilka insatser den kommunala revisionen bör göra för att kontrollera om styrelsens och nämndernas interna kontroll fungerar tillfredsställande.
Utskottets bedömning I motionerna 1996/97:K215 yrkande 2, 1996/97:K526 och 1996/97:K527 yrkande 3, samtliga (fp), samt 1996/97:A607 yrkande 5 och 6 (kd) föreslås olika förändringar beträffande den kommunala revisionen och dess roll, ställning och inriktning samt den kompetens och sakkunnighet som revisionen bör besitta eller förfoga över. Utskottet, som anser att det är viktigt att revisionens ställning stärks och att dess kompetens och tillgång till sakkunskap garanteras, konstaterar att regeringen med anledning av JK:s rapport till regeringen i februari 1997 i denna del under våren 1997 tillsatt en parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en bred översyn av den kommunala revisionen. Enligt utskottets bedömning bör de problemställningar som aktualiseras i de nämnda motionerna kunna inrymmas i kommitténs arbete. Med hänvisning till detta avstyrks motionerna. I motion 1997/98:K512 (s) föreslås att en bestämmelse bör införas i kommunallagen som gör det möjligt att tillsätta en särskild valdelegation som kan träda in i fullmäktiges ställe vid fyllnadsval av revisorer. Utskottet inser de problem som är förknippade med fullmäktigeledamöternas jävsituation då val av nya revisorer skall ske under pågående mandatperiod, men anser att det inte finns tillräckligt starka skäl att lagstifta om förfarandet. Enligt utskottets mening bör problem av detta slag i första hand kunna lösas genom förhandling mellan de i fullmäktige representerade partierna, varvid dessa i förväg förbinder sig att rösta i full överensstämmelse med valberedningens förslag, oavsett hur majoritetsställningen är i den del av fullmäktige som har att förrätta fyllnadsval av revisorer. Med hänvisning till vad utskottet här anfört får motionen anses besvarad, varför den avstyrks.
Regional demokrati
Motionerna I motion 1997/98:K519 hemställer Agne Hansson och Sivert Carlsson, båda (c), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en länsdemokratireform (yrkande 2). Motionärerna framhåller angelägenheten av den försöksverksamhet med bl.a. nya folkvalda självstyrelseorgan (regionfullmäktige) som pågår i vissa län sedan halvårsskiftet 1997. Dessa nya organ kan enligt motionärerna i framtiden bli de organ på länsnivå där olika samhällssektorer i länen kan samordnas. I motion 1997/98:K528 hemställer Rolf Kenneryd m.fl. (c) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels regionparlament (yrkande 1), dels regionparlamentets uppgifter (yrkande 5). Enligt motionen bör en renodling av den regionala nivån ske. Genom inrättandet av ett folkvalt regionparlament som ersättning för landsting och länsstyrelse ökas förutsättningarna för en bättre förankring av samhällsplaneringen. Länens/regionernas roll bör enligt motionärerna framöver bli att ha det övergripande ansvaret för frågor som rör regionen, t.ex. näringslivsutveckling, kultur, samhällsplanering, trafik, sjukvård, infrastruktur, kommunikationer, vissa högskolefrågor, internationell samverkan samt miljö- och energifrågor. I motion 1997/98:A403 yrkande 6 hemställer Ulf Björklund m.fl. (kd) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kommunal och regional självstyrelse för ett ökat ansvar för den regionala utvecklingen. Enligt motionen bör regionerna utifrån subsidiaritetsprincipen själva ta ansvar för sin utveckling, varvid ökad kommunal och regional självstyrelse genom direktvalda regionala fullmäktige stärker kommunernas och regionernas möjligheter att ta detta ansvar.
Bakgrund En parlamentarisk kommitté, Regionberedningen, lämnade i mars 1995 sitt betänkande Regional framtid (SOU 1995:27). Beredningen föreslog bl.a. att det regionala utvecklingsansvaret skulle föras över från länsstyrelserna till landstingen. I den efterföljande propositionen (prop. 1996/97:36) Den regionala samhällsorganisationen föreslogs en försöksverksamhet i fyra län med syfte att utveckla former för en bättre demokratisk förankring av det regionala utvecklingsarbetet. Riksdagen har antagit förslaget (bet. 1996/97:KU4, rskr. 77). Försöksverksamheten skall pågå till utgången av år 2002. Enligt lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning, som trädde i kraft den 1 juli 1997, förs ansvaret för det sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en strategi för länets långsiktiga utveckling från länsstyrelsen till ett regionalt självstyrelseorgan. Även vissa andra statliga uppgifter, som användningen av vissa regionalpolitiska medel och andra utvecklingsmedel samt beslut om en långsiktig plan för den regionala transportinfrastrukturen och fördelningen av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner, överförs till självstyrelseorganet. I Kalmar och Skåne län utgörs självstyrelseorganet av regionförbund, i vilka samtliga kommuner och landsting skall vara medlemmar. I Skåne gäller detta endast till utgången av år 1998, varefter det nybildade landstinget övertar ansvaret. I Gotlands län ansvarar Gotlands kommun för det regionala självstyrelseorganets uppgifter. I enlighet med förslag i proposition 1996/97:108 skall en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning inledas från den 1 januari 1999 även i det nya västsvenska län, Västra Götalands län, som bildas den 1 januari 1998. Regeringen har våren 1997 tillsatt en kommitté med uppgift att följa upp och utvärdera försöksverksamheten (dir. 1997:80). Kommittén, som antagit namnet Den parlamentariska regionkommittén (PARK), skall redovisa sina överväganden och förslag senast den 1 oktober 2000. Kommittén skall även utforma vissa förslag om den statliga länsförvaltningens framtida struktur och uppgifter.
Utskottets bedömning I de tre här aktuella motionerna föreslås åtgärder som i olika avseenden är ägnade att stärka demokratin på den regionala nivån, bl.a. genom inrättande av regionfullmäktige eller regionparlament som väljs direkt av de röstberättigade i länet/regionen. Som utskottet redovisat pågår fram till år 2002 en försöksverksamhet i tre län med en sådan inriktning som förespråkas i motionerna. Ett fjärde län, Västra Götalands län, kommer senare att inlemmas i försöksverksamheten. Regeringen har också tillsatt en parlamentarisk kommitté med uppgift att utvärdera denna försöksverksamhet. Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motionerna 1997/98:K519 yrkande 2, 1997/98:K528 yrkandena 1 och 5 samt 1997/98:A403 yrkande 6.
Övriga frågor
Motionerna I motion 1996/97:K513 begär Michael Stjernström (kd) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skyndsamt bör efterkomma riksdagens tidigare tillkännagivande vad gäller kommunala författningssamlingar. Riksdagen gav under riksmötet 1992/93 regeringen till känna att frågan om en skyldighet för kommunerna att förteckna och publicera sina författningar borde bli föremål för närmare överväganden i något lämpligt sammanhang. Motionären konstaterar att regeringen inte lagt fram något förslag med denna innebörd, trots att frågan utretts och förslaget remissbehandlats. Kommunala författningssamlingar skulle enligt motionären förbättra inte bara etik och moral utan också rättssäkerheten. I motion 1996/97:K215 yrkande 1 hemställer Bengt Harding Olson (fp) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunal rättspolitik. Enligt motionären förekommer vissa kommunala missförhållanden som ytterst drabbar kommunens invånare. Det kan t.ex. gälla allvarligt lagtrots genom att kommunen struntar i fällande domstolsutslag eller demonstrerar bristande laglydnad där det främsta exemplet är upphandlingslagen. Kritik har också riktats mot politiker och deras oetiska handlande vid representation och resor. Enligt motionären är kontrollfunktionen otillräckligt utbyggd på kommunal nivå. Ett kommunalt konstitutionsutskott borde inrättas för att skärpa den konstitutionella granskningen (yrkande 3). Vidare borde inrättas någon form av kommunal JO som skulle kunna fungera som en klagomur för kommunmedborgarna (yrkande 4). Kommunens ansvar för felaktig myndighetsutövning är enligt motionären alltför begränsad vad gäller myndighetsutövning och myndighetsinformation, varför skadeståndslagstiftningen bör skärpas (yrkande 5). I motion 1997/98:K502 hemställer Bertil Persson (m) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om borgmästarbegreppet. Enligt motionären bör titeln borgmästare användas som beteckning på kommunens ledande politiker, kommunstyrelsens ordförande. I motion 1997/98:K521 hemställer Chatrine Pålsson m.fl. (kd) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förtroendenämnderna i landstingen skall få en självständig ställning (yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring i kommunallagen att förtroendenämndernas oberoende ställning klargörs (yrkande 2). Enligt motionärerna kan förtroendenämndernas arbete inte ske självständigt i de fall de är underställda t.ex. landstingsstyrelsen. Därför bör förtroendenämnderna ges samma oberoende ställning som revisionen och även omfattas av de jävsregler som gäller beträffande val av revisorer.
Bakgrund
Kommunala författningssamlingar Någon generell skyldighet för kommuner och landsting att i en författningssamling kungöra författningar som har beslutats av dem finns inte i motsats till vad som gäller på det statliga området. I propositionen om kungörande av lagar och andra författningar (prop. 1975/76:112) anfördes att det inte fanns anledning att föreslå bindande bestämmelser om en författningssamling för kommunala författningar i allmänhet. Svenska Kommunförbundet hade enligt propositionen förklarat sig berett att rekommendera kommunerna att fortlöpande ge ut tryckta författningssamlingar och utfärda riktlinjer för deras innehåll och utformning. Föredragande statsråd ansåg att en sådan rekommendation fick anses innefatta tillräckliga garantier för att tillfredsställande kommunala författningssamlingar skulle komma till stånd. Riksdagen (bet. KU 1975/76:51) hade inget att erinra mot propositionen i denna del. Enligt 10 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar gäller om kungörande av kommunal författning vad som är särskilt föreskrivet. Enligt förarbetena till lagen (prop. 1975/76:112 s. 87) avser hänvisningen dels föreskrifter i ett mindre antal specialförfattningar om att vissa kommunala föreskrifter, som skall fastställas av statlig myndighet, skall tas in i länets författningssamling, dels de allmänna kommunallagsreglerna om tillkännagivande av fattade kommunala beslut. Bestämmelser om tillkännagivande av kommunalt beslut finns i 5 kap. 62 § kommunallagen. Med anledning av uttalandena i den nämnda propositionen utfärdade Svenska Kommunförbundet år 1977 ett cirkulär med riktlinjer för kommunala författningssamlingar. Landstingsförbundet utfärdade samma år en skrivelse om kommunala författningssamlingar med likartat innehåll. Konstitutionsutskottet konstaterade hösten 1992 (bet. 1992/93:KU1) att kommunerna, trots de utfärdade riktlinjerna, publicerat författningar endast i mycket begränsad omfattning. Med anledning av ett förslag från Riksdagens revisorer (Förs. 1991/92:19) om att varje kommun borde ha en egen författningssamling uttalade utskottet att regeringen borde låta frågan om publicering av kommunernas och landstingens författningar bli föremål för överväganden i något lämpligt sammanhang och att detta borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:5). Inom dåvarande Civildepartementet inrättades i början av 1993 en informell arbetsgrupp med uppgift att överväga frågan om publicering av kommunernas och landstingens författningar. Resultatet av arbetet har redovisats i februari 1995 i skriften Kommunala författningssamlingar (Ds 1995:7). Arbetsgruppen föreslog bl.a. att det skall finnas en författningssamling för varje kommun och landsting. Kravet skall dock inte gälla författningar som är sekretessbelagda eller som endast berör en kommunal myndighets inre förhållanden eller förhållandet mellan kommunala myndigheter inbördes. Förslaget har remissbehandlats. Av remissammanställningen framgår att en knapp majoritet av de instanser som yttrat sig var positiva till förslaget. Regeringen har ännu inte lagt fram något förslag till riksdagen med anledning av den nämnda departementspromemorian. I ett interpellationssvar (interpellation 1996/97:233) som lämnades i riksdagen den 17 april 1997 anförde inrikesminister Jörgen Andersson bl.a. att det i dagens ansträngda ekonomiska läge inte fanns tillräckligt starka skäl att vidta åtgärder i fråga om kommunala författningssamlingar. Ett krav på kommunala författningssamlingar skulle enligt inrikesministern nämligen innebära ett nytt åliggande för kommunerna som staten på grund av finansieringsprincipen måste kompensera kommunerna för. Regeringen har valt att ge andra angelägna kommunala åtaganden och åligganden en högre prioritet. Det arbete som pågår inom Regeringskansliet med ett moderniserat rättsdatasystem skulle dock enligt inrikesministern kunna vara ett led i att få de kommunala författningarna mer överblickbara och lättillgängliga. Regeringen tillsatte i november 1996 en arbetsgrupp med uppgift att lämna förslag till ett moderniserat rättsdatasystem innehållande s.k. grundläggande rättsinformation. Av arbetsgruppens överväganden i den första etappen (februari 1997) framgår att kommunerna enligt arbetsgruppens mening bör uppmuntras att på frivillig väg delta i rättsdatasystemet med sina författningar. En kommun skulle då kunna välja att delta med samtliga sina författningar eller med delar av dessa. En sådan ordning skulle enligt arbetsgruppen kunna stimulera de enskilda kommunerna att arbeta med att göra sina författningar elektroniskt tillgängliga.
Lagtrots m.m. Kommunalansvarsutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1989:64 Kommunalbot att ett ekonomiskt sanktionssystem (kommunalbot) skulle införas direkt riktat mot vederbörande kommun eller landsting som gör sig skyldiga till s.k. domstolstrots eller s.k. lagtrots. Förslaget ledde inte till något förslag från regeringen. I samband med behandlingen av förslaget till ny kommunallag (prop. 1990/91:117) anförde konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU38) att det var angeläget att frågorna om ett sanktionssystem fick sin lösning snarast och förordade att regeringen på lämpligt sätt skulle bereda dessa frågor. Lokaldemokratikommittén fick enligt sina direktiv (dir. 1992:12) i uppgift att slutföra arbetet med frågan om hur ett sanktionssystem bör utformas som gör det möjligt att komma till rätta med sådana överträdelser som det här är tal om. Kommittén överlämnade i december 1993 ett delbetänkande, SOU 1993:109 Förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots. Enligt betänkandet bör kommuner och landsting i första hand själva genom revisorerna vidta åtgärder mot domstolstrots och lagtrots. Kommittén föreslog vidare att det i kommunallagen uttryckligen skulle anges att nämnderna har rätt att vägra verkställa beslut av fullmäktige som har överklagats eller som är uppenbart olagliga. Förslagen innebär ett ökat personligt ansvar för de förtroendevalda både vid lagtrots och domstolstrots. För vissa former av domstolstrots i samband med laglighetsprövning bör de föreslagna åtgärderna kompletteras med ett personligt vitesansvar. Regeringen valde bl.a. till följd av den splittrade opinion som kom fram vid remissbehandlingen av förslaget att gå vidare endast med vissa delar av Lokaldemokratikommitténs förslag. I departementspromemorian Ds 1995:27 Kommunalt domstolstrots och lagtrots föreslås att det införs ett personligt vitesansvar i mål om laglighetsprövning dels vid trots mot verkställighetsförbud, dels vid utebliven eller otillräcklig rättelse av upphävda beslut som tidigare verkställts. Promemorian bereds för närvarande i Regeringskansliet. Konstitutionsutskottet, som våren 1996 behandlade en motion där frågan om sanktioner mot kommuner och landsting som bryter mot viss rättighetslagstiftning aktualiserades, avslog motionen med hänvisning till den pågående beredningen av förslagen i den nämnda departementspromemorian (bet. 1995/96:KU9).
Kontrollorgan Kontrollfunktionen i allmän mening utövas i kommunerna och landstingen av de förtroendevalda revisorerna, vilkas ställning och uppgifter regleras i 9 kap. kommunallagen. Revisionen är fullmäktiges kontrollorgan gentemot nämnderna. Även om det inte särskilt anges i 9 kap. 7 § kommunallagen, där revisorernas uppgifter specificeras, anses det klart att det ligger inom revisorernas befogenheter att t.ex granska lagenligheten i förvaltningen i samband med förvaltnings- eller redovisningsrevisioner. Som framgått i det föregående har Lokaldemokratikommittén föreslagit att granskningen av lagligheten i verksamheten inom nämnderna skall bli en obligatorisk uppgift för revisorerna (SOU 1993:109). En vanlig uppfattning är att laglighetsfrågor främst bör prövas på annat sätt, t.ex. genom kommunalbesvär eller JO:s tillsynsverksamhet (Paulsson m.fl.: Den nya kommunallagen, 1993, s. 303 f.).
Kommunal JO-funktion Konstitutionsutskottet behandlade våren 1997 (bet. 1996/97:KU24) frågor med anknytning till ombudsmannaverksamheten, dvs. verksamheten inom JO och andra organ som fått beteckningen ombudsman, t.ex. Konsumentombudsmannen (KO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och Diskrimineringsombudsmannen (DO). I en av de motioner som behandlades i detta sammanhang (mot. 1996/97:K301 yrkande 4) aktualiserades frågan om lokal förankring av ombudsmannaverksamheten, ett yrkande som i sak har mycket gemensamt med yrkandet i den nu aktuella motionen (mot. 1996/97:K215 yrkande 4). KU framhöll i det nämnda betänkandet den särställning som riksdagens ombudsmän har och att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet. Utskottet avstyrkte de motioner som väckts i det aktuella avsnittet.
Ansvar vid myndighetsutövning Lagutskottet behandlade våren 1997 med anledning av motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1996 frågor om det allmännas skadeståndsansvar i vissa fall (bet. 1996/97:LU9). I de aktuella motionerna ställdes yrkanden som i sak överensstämmer med den motion (mot. 1996/97:K215) vars innehåll redovisats i det föregående. Enligt motionen är kommunernas ansvar för felaktig myndighetsverksamhet alltför begränsad, varför skadeståndslagstiftningen bör skärpas (yrkande 5). Lagutskottet avstyrkte i det nämnda betänkandet motionerna med hänvisning till de förslag om ändringar i skadeståndslagen som föreslagits i betänkandet SOU 1993:55. Enligt vad utskottet inhämtat är en lagrådsremiss att vänta under oktober 1997 med förslag om ändringar i lagstiftningen i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget.
Borgmästarbegreppet Historiskt sett har borgmästare förekommit i Sverige sedan 1200-talet. Stadens rättskipning och förvaltning handhades under medeltiden av en krets borgare, det s.k. rådet, vars främsta medlem kallades borgmästare. De var ursprungligen kommunala förtroendemän men utsågs sedan 1600-talet av regeringen. Fram till 1965 var borgmästaren ordförande i magistraten, som tillsammans med allmän rådstuga och drätselkammaren var organ för städernas lokala förvaltning. Genom kommunallagsreformen 1953 togs magistraternas kommunala uppgifter i städerna bort. 1965 överfördes magistratens återstående uppgifter på länsstyrelserna och polismyndigheterna. Magistraten utgjorde även stadens domstol, där borgmästaren var ordförande. Titeln borgmästare upphörde år 1971, då härads- och rådhusrätter ersattes av tingsrätter. Tingsrätt blev benämningen på allmän underrätt och lagman benämningen på tingsrättens ordförande. I städer utan magistrat fanns fram till 1953 alltid s.k. kommunalborgmästare som valdes av stadsfullmäktige. I vissa andra länder är borgmästare ofta benämningen på styresmän för kommuner. I t.ex. Danmark är borgmästare en kommunal förtroendeman, motsvarande kommunstyrelsens (kommunalbestyrelsen) ordförande. Enligt den s.k. magistratsordningen för Köpenhamn benämns de heltidsengagerade ledamöterna av magistraten, som har det övergripande ansvaret för kommunens verksamheter, borgmästare (borgmestere) och ordföranden kallas överborgmästare. I övriga större städer med magistratsordning kallas ordföranden i magistraten borgmästare och ledamöterna rådmän.
Förtroendenämnder i kommuner och landsting Enligt 1 § lagen (1992:563) om förtroendeverksamhet inom hälso- och sjukvården skall det inom områdena hälso- och sjukvård samt tandvård finnas en eller flera nämnder med uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena kräver. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet i kommunallagen (1991:900). Enligt 2 § får en kommun som ingår i ett landsting överlåta sin uppgift enligt 1 § till landstinget, om kommunen och landstinget har kommit överens om detta. Enligt uppgift från Landstingsförbundet finns förtroendenämnder i samtliga landsting och i Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner, vilka bedriver hälso- och sjukvård i egen regi. För den sjukvård som kommunerna ansvarar för, dvs. sjukvård i särskilda boendeformer för äldre och handikappade och hemsjukvård, skall också finnas förtroendenämnder. De flesta kommuner har överlämnat dessa uppgifter till landstingens förtroendenämnder på avtalsbasis. Genom förtroendenämnderna kan patienter som så önskar få hjälp med skadeanmälningar till patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen samt med skrivelse till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Enligt 3 kap. 3 § kommunallagen skall fullmäktige tillsätta de nämnder som utöver styrelsen behövs för att fullgöra kommunens eller landstingets uppgifter enligt särskilda författningar och för verksamheten i övrigt. Enligt 4 § skall fullmäktige om inte något annat är särskilt föreskrivet bestämma nämndernas verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Därvid får fullmäktige besluta bl.a. att en nämnd skall vara underställd en annan. Av kommunallagskommentaren (Paulsson m.fl.: Den nya kommunallagen) framgår att frågan om hur långt man kan gå när det gäller en överordnad nämnds inflytande över en underställd nämnd har lämnats över till praxis. Utifrån allmänna kommunalrättsliga grundsatser kan man enligt kommentaren knappast gå så långt att en nämnd kan överpröva en annan nämnds beslut. Även i övrigt kan en nämnds underställning knappast utformas så att den underställda nämndens självständighet undermineras. Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000, föreslår i betänkande SOU 1997:154 en ny lag om patientnämnd m.m., som avses ersätta den nuvarande lagen om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. Nämndernas arbetsområde föreslås utvidgas till att omfatta all offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt vissa socialtjänstfrågor inom äldreomsorgen. De organisatoriska förutsättningarna för nämndernas verksamhet ändras inte. Kommittén understryker patientnämndernas självständiga ställning och uttalar att det är olämpligt att ledamöterna i nämnderna kombinerar dessa uppdrag med uppdrag i kommunala nämnder med ansvar för hälso- och sjukvård.
Utskottets bedömning I motion 1996/97:K513 (kd) efterlyses åtgärder från regeringens sida vad gäller en reglering av frågan om kommunala författningssamlingar. Utskottet konstaterar att regeringen av ekonomiska skäl för närvarande inte har för avsikt att pålägga kommunerna kravet att de skall tillhandahålla författningssamlingar i särskild form. Utskottet, som vill betona angelägenheten av att de kommunala författningssamlingarna blir tillgängliga för allmänheten, ser positivt på det arbete som äger rum inom den särskilda arbetsgruppen i Regeringskansliet med inriktning på att kommunerna på frivillig väg skall kunna anslutas till ett elektroniskt rättsdatasystem. Med detta får motionen anses besvarad varför den avstyrks. I motion 1996/97:K215 yrkande 1 (fp) aktualiseras frågan om s.k. lagtrots som yttrar sig i att en kommun t.ex. inte rättar sig efter domstolsutslag eller i övrigt brister i laglydnad. Utskottet hänvisar liksom tidigare till den pågående beredningen i Inrikesdepartementet angående ett förslag om att införa ett personligt vitesansvar i vissa fall. Motionen avstyrks. I motion 1996/97:K215 yrkande 3 (fp) föreslås att ett kommunalt konstitutionsutskott inrättas för att skärpa den konstitutionella granskningen i kommuner och landsting. Utskottet anser för sin del att en sådan ordning som den föreslagna inte passar in i det kommunala systemet. Utskottet konstaterar också att kommunallagen ger utrymme för en granskning av lagenligheten i den kommunala förvaltningen genom revisorerna, vartill kommer att den kommunala verksamhetens lagenlighet också prövas genom kommunalbesvär och JO:s tillsynsverksamhet. Mot denna bakgrund avstyrks motionen. I motion 1996/97:K215 yrkande 4 (fp) föreslås att någon form av kommunal JO inrättas som klagomur för kommunmedborgarna. Utskottet framhöll i en fråga med nära anknytning till den här aktuella (bet. 1996/97:KU24) att riksdagens ombudsmän har en särställning och att det inte finns anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet. Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker motionen. I motion 1996/97:K215 yrkande 5 (fp) föreslås att skadeståndslagstiftningen bör skärpas med hänsyn till att det kommunala ansvaret för felaktig myndighetsutövning enligt motionärens mening är alltför begränsat. Med hänvisning till en aviserad lagrådsremiss i detta ärende avstyrker utskottet motionen. I motion 1997/98:K502 (m) föreslås att titeln borgmästare används som beteckning på kommunstyrelsens ordförande. Med hänsyn till att borgmästarfunktionen i Sverige historiskt sett inte i första hand var av politisk karaktär är det svårt att argumentera för att titeln borgmästare generellt införs som en benämning på kommunstyrelsens ordförande. Mot bakgrund av att begreppet borgmästare i det nutida Sverige framstår som diffust, bör det enligt utskottets mening inte införas generellt på det sätt som föreslås i motionen. Motionen avstyrks. I motion 1997/98:K521 (kd) föreslås att förtroendenämnderna i landstingen genom en ändring i kommunallagen skall få en självständig ställning inom landstingets organisation (yrkande 1) och att kommunallagen ändras så att förtroendenämndens oberoende ställning klargörs (yrkande 2). Som framgått av vad utskottet redovisat i det föregående är det fullmäktige som enligt kommunallagen bestämmer över nämnderna och deras inbördes förhållanden. Denna bestämmelse är en del av den fria nämndorganisation som infördes genom 1991 års kommunallag och som bl.a. innebär att ingen enskild nämnd utom styrelsen regleras särskilt i kommunallagen. Av utskottets redovisning framgår också att en underställd nämnd enligt kommunallagens intentioner inte är liktydig med en osjälvständig nämnd. Utskottet konstaterar att HSU 2000 föreslår bl.a. ny lagstiftning om patientnämnder. Kommittén framhåller i sitt betänkande betydelsen av nämndernas självständiga ställning och det olämpliga i att ledamöterna i patientnämnderna tillika har uppdrag i nämnder med ansvar för hälso- och sjukvård. Utskottet anser att riksdagen inte nu bör besluta om någon förändring av förtroendenämndernas ställning etc., eftersom dessa frågor kommer att beredas i Regeringskansliet. Motion 1997/98:K521 avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande kommundelningar att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K527 yrkande 2, 1996/97:K536 yrkande 1, 1997/98:K258 yrkande 3, 1997/98:K517 yrkande 3, 1997/98:K525 yrkande 1, 1997/98:K526 yrkande 2 och 1997/98:A203 yrkande 7, res. 1 (m, c, fp, mp) 2. beträffande återbetalning av kommunalskatt att riksdagen avslår motion 1996/97:K502,
3. beträffande sänkt rösträttsålder att riksdagen avslår 1997/98:K208 yrkande 1, res. 2 (mp) 4. beträffande utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige att riksdagen avslår motion 1997/98:K259, res. 3 (fp,v) 5. beträffande antalet ledamöter i fullmäktige att riksdagen avslår motion 1997/98:K516 yrkande 1, 6. beträffande införande av ersättare i kommuner och landsting att riksdagen avslår motion 1997/98:K527 (delvis), 7. beträffande införande av ett upplösningsinstitut m.m. att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K202 yrkande 7, 1997/98:K205, 1997/98:K258 yrkande 5, 1997/98:K509 yrkandena 2 och 3 och 1997/98:K527 (delvis), res. 4 (m, fp, mp) 8. beträffande direktval till stadsdels/kommundelsnämnder att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534, 1996/97:Sf632 yrkande 11 och 1997/98:K258 yrkande 4, res. 5 (c, fp, v, mp) 9. beträffande kommunala folkomröstningar att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K509 yrkandena 1-3, 1997/98:K506 yrkandena 1-4 och 1997/98:K526 yrkande 1, res. 6 (mp) 10. beträffande motionsrätt i fullmäktige att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K516 yrkandena 1 och 2 och 1997/98:K509 yrkande 1, res. 7 (mp) 11. beträffande förstärkning av medborgarnas möjligheter till inflytande, medansvar och valfrihet att riksdagen avslår motion 1997/98:K517 yrkande 1, 12. beträffande ungdomars inflytandemöjligheter att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K241 och 1997/98:So673 yrkande 2, 13. beträffande den kommunala revisionen att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K215 yrkande 2, 1996/97:K526, 1996/97:K527 yrkande 3 och 1996/97:A607 yrkandena 5 och 6, 14. beträffande en särskild valdelegation att riksdagen avslår motion 1997/98:K512, 15. beträffande stärkande av den regionala demokratin att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K519 yrkande 2, 1997/98:K528 yrkandena 1 och 5 och 1997/98:A403 yrkande 6, 16. beträffande kommunala författningssamlingar att riksdagen avslår motion 1996/97:K513, 17. beträffande kommunalt lagtrots att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 1,
18. beträffande inrättande av ett kommunalt konstitutionsutskott att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 3, 19. beträffande inrättande av kommunal JO att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 4, 20. beträffande skärpning av skadeståndslagstiftningen att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 5, 21. beträffande titeln borgmästare att riksdagen avslår motion 1997/98:K502, res. 8 (m, fp, mp) - motiv. 22. beträffande förtroendenämndernas ställning att riksdagen avslår motion 1997/98:K521 yrkandena 1 och 2.
Stockholm den 4 november 1997
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin Føsker (fp).
Reservationer
1. Kommundelningar (mom. 1) Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Birgitta Hambraeus (c), Jerry Martinger (m), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin Føsker (fp) anser dels att utskottets yttrande på s. 8 i denna del bort ha följande lydelse: I motionerna 1997/98:K258 - - - (= utskottet) - - - får större spelrum. Utskottet instämmer i de deklarationer som görs i motionerna när det gäller önskvärdheten av att fler kommuner delas. Som framgår av motionerna väger demokratimotivet starkt i detta sammanhang. I motionerna 1996/97:K527 - - - (= utskottet) - - - under pågående mandatperiod. Utskottet instämmer i vad som framförs i motionerna vad gäller behovet av en allmän översyn av reglerna för kommundelningar respektive behovet av förändringar i vissa enskildheter i dessa regler. Riksdagen bör med anledning av motionerna ge regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av en kommunindelningsreform och en översyn av reglerna för kommundelningar. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande kommundelningar att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:K527 yrkande 2, 1996/97:K536 yrkande 1, 1997/98:K258 yrkande 3, 1997/98:K517 yrkande 3, 1997/98:K525 yrkande 1, 1997/98:K526 yrkande 2 och 1997/98:A203 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Sänkt rösträttsålder (mom. 3) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I motion 1997/98:K208? och slutar med ?Motionen avstyrks.? bort ha följande lydelse: I motion 1997/98:K208 yrkande 1 (c) föreslås att en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder bör genomföras i 1998 års val. Utskottet delar den mening som framförs i motionen att det är nödvändigt att samhället bättre tar till vara unga människors värderingar, engagemang och vilja till inflytande i den demokratiska processen, vilket kan ske genom bl.a. förändringar i rösträttsåldern. Enligt utskottets mening accentueras behovet av en sänkning av rösträttsåldern av att de fyraåriga mandatperioderna medfört att genomsnitts- åldern för förstagångsväljare höjts till 20 år. Utskottet tillstyrker motionen. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande sänkt rösträttsålder att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K208 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4) Birgit Friggebo (fp), Kenneth Kvist (v) och Ann-Kristin Føsker (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I motion 1997/98:K259? och slutar med ?avstyrks motionen.? bort ha följande lydelse: I motion 1997/98:K259 (v) föreslås att ett system med utjämningsmandat införs vid val till kommunfullmäktige. Som framhålls i motionen kan ett parti under vissa förhållanden, nämligen om partiets röster är jämnt fördelade över kommunen, hamna utanför fullmäktige som en konsekvens av valkretsindelningen och att det endast finns fasta valkretsmandat. Utskottet instämmer med motionären att detta är ett demokratiskt problem därigenom att väljarnas röster riskerar att inte få genomslag i fullmäktiges sammansättning. Därför bör enligt utskottets mening kommunallagen ändras så att utjämningsmandat, i likhet med vad som gäller vid val till landstingsfullmäktige, införs även vid val till kommunfullmäktige. Motionen tillstyrks. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K259 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Införande av ett upplösningsinstitut m.m. (mom. 7) Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin Føsker (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Som framgått? och slutar med ?K527 delvis.? bort ha följande lydelse: Som framgått av vad utskottet redovisat i det föregående finns det en regel i kommunallagen som infördes så sent som 1994 och som gör det möjligt för fullmäktige att återkalla samtliga uppdrag i en nämnd när den politiska majoriteten inte längre är densamma som i fullmäktige. Enligt utskottets mening är inte denna möjlighet till fyllest, när det gäller uppgiften att lösa upp en politisk situation av mer komplicerat slag, som mer påminner om en regelrätt regeringskris. Sådana situationer tenderar såvitt utskottet kan bedöma att bli allt vanligare på kommunal nivå. För att råda bot på detta problem bör enligt utskottets mening en sådan ordning tillskapas i kommunallagen som gör det möjligt att anställa förtroendeomröstning, upplösa fullmäktige och utlysa nyval, om den politiska situationen i en kommun eller ett landsting motiverar detta. Detta bör riksdagen med bifall till de här aktuella motionerna som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande införande av ett upplösningsinstitut m.m. att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K202 yrkande 7, 1997/98:K205, 1997/98:K258 yrkande 5, 1997/98:K509 yrkandena 2 och 3 och 1997/98:K527 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Direktval till stadsdels/kommundelsnämnder (mom. 8) Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Ann-Kristin Føsker (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Enligt utskottets mening? och slutar med ?1997/98:K258 yrkande 4.? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är det inte möjligt att få ut det fulla demokratiska värdet av den nuvarande indirekta valordningen vid val av stadsdels/kommundelsnämnder. I likhet med Demokratiutvecklingskommittén anser utskottet att ett direktval skulle ge förutsättningar att minska avståndet mellan väljare och valda och att utveckla medborgarinflytandet och den lokala demokratin. Med tillstyrkan till motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534, 1996/97:Sf632 yrkande 11 och 1997/98:K258 yrkande 4 anser utskottet att regeringen bör utarbeta förslag till ändringar i lagstiftningen som möjliggör direktval till stadsdels/kommundelsnämnder fr.o.m. 1998 års val. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande direktval till stadsdels/kommundelsnämnder att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534, 1996/97:Sf632 yrkande 11 och 1997/98:K258 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Kommunala folkomröstningar (mom. 9) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Utskottet konstaterar? och slutar med ?yrkande 4 avstyrks.? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i motionens bedömning att den ordning som råder sedan 1994 vad gäller medborgarinitiativ i fråga om kommunala folkomröstningar har blivit ett misslyckande på det sättet att inget av de ca 40 initiativ som tagits faktiskt har lett till beslut av fullmäktige att en folkomrösning skall genomföras. Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening skäl att på olika sätt stärka det kommunala folkomröstningsinstitutet. Det kan som föreslås i motionerna ske genom att ett folkinitiativ dels alltid skall leda till att en folkomröstning genomförs, dels att en sådan folkomröstning skall vara beslutande. En förutsättning för att detta skall ske är att en tillräckligt stor andel av de röstberättigade i kommunen, enligt motionens förslag 10 %, ställt sig bakom initiativet. Det föreslås också att en minoritet i fullmäktige, minst en tredjedel, kan väcka frågan om en folkomröstning, som skall vara beslutande. Utskottet ställer sig bakom dessa förslag och delar motionärernas uppfattning att en reformering av det kommunala folkomröstningsinstitutet på det sätt som föreslås i motionerna kan bidra till att stärka demokratin i Sverige generellt. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K509 yrkandena 1-3 och 1997/98:K506 yrkandena 1-4 och med anledning av motion 1997/98:K526 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande kommunala folkomröstningar att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K509 yrkandena 1-3 och 1997/98:K506 yrkandena 1-4 och med anledning av motion 1997/98:K526 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Motionsrätt i fullmäktige (mom. 10) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?I motionerna 1996/97:K516? och slutar med ?Motionerna avstyrks.? bort ha följande lydelse: I motionerna 1996/97:K516 yrkande 1 och 1997/98:K509 yrkande 1 föreslås att det skall bli möjligt att ge de röstberättigade i en kommun motionsrätt i fullmäktige. Enligt motion 1996/97:K516 yrkande 2 bör motioner som väckts av kommunmedlemmar ges samma ställning från beredningssynpunkt som motioner som väckts av fullmäktigeledamöter. Utskottet instämmer i vad som framförs i motionen om att många goda förslag från medborgarna aldrig kommer fram till politikerna för beslut eftersom många förslagsställare inte engagerar sig politiskt eller för fram sina tankar i massmedia. Utskottet delar också motionärernas uppfattning att ett sätt att komma till rätta med detta är att ge varje kommuninvånare rätt att motionera direkt till fullmäktige. Enligt utskottets mening är det en självklarhet att motioner som väckts av kommunmedlemmar från beredningssynpunkt skall behandlas på samma sätt som motioner som väckts av fullmäktigeledamöter. Utskottet tillstyrker motionerna 1996/97:K516 yrkandena 1 och 2 och 1997/98:K509 yrkande 1. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande motionsrätt i fullmäktige att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K516 yrkandena 1 och 2 och 1997/98:K509 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Titeln borgmästare (mom. 21) - motiveringen Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin Føsker (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ?I motion 1997/98:K502? och slutar med ?Motionen avstyrks.? bort ha följande lydelse: Utskottet finner att det historiskt sett och vid en jämförelse med vad som är brukligt i andra länder är befogat att i Sverige benämna kommunstyrelsens ordförande borgmästare. En sådan titulatur skulle bl.a. kunna underlätta de svenska kommunernas internationella kontakter. Utskottet finner dock ingen anledning för riksdagen att föreslå någon lagstiftning på det aktuella området. Kommuner som så vill bör dock kunna använda sig av titeln borgmästare på det sätt som förespråkas i motionen. Med detta får motion 1997/98:K502 anses besvarad, varför den avstyrks.
Särskilt yttrande
Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4) Peter Eriksson (mp) anför:
I motion 1997/98:K259 (v) föreslås att ett system med utjämningsmandat införs vid val av kommunfullmäktige. Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till att det inte har gått att skapa en tillräcklig politisk enighet för att genomföra en ändring av det slag som motionären vill. Enligt Miljöpartiets mening är det valkretsindelningen som orsakar att mindre partier får en sämre utdelning på sina röster och riskerar att bli utan mandat under vissa förhållanden. Miljöpartiet anser att varje kommun bör utgöra en valkrets, vilket skulle medföra en rättvis fördelning av mandaten. Behovet av utjämningsmandat skulle därmed elimineras.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 3 Utskottet.............................................5 Kommundelningar 5 Motionerna 5 Bakgrund 6 Utskottets bedömning 8 Återbetalning av kommunalskatt 9 Motionen 9 Bakgrund 9 Utskottets bedömning 10 Val till fullmäktige och nämnder m.m. 10 Motionerna 10 Bakgrund 12 Rösträttsålder 12 Valkretsindelning och regler för mandatfördelning vid fullmäktigeval 13 Antalet ledamöter i fullmäktige 13 Ersättare i fullmäktige och nämnder 14 Entledigande av förtroendevalda/nyval 14 Direktval till kommundelsorgan 15 Utskottets bedömning 17 Medborgarinitiativ, inflytandefrågor 19 Motionerna 19 Bakgrund 20 Kommunal folkomröstning 20 Medborgerlig motionsrätt 21 Ungdomspolitiska kommittén 22 Utskottets bedömning 23 Kommunal revision 24 Motionerna 24 Bakgrund 25 Utskottets bedömning 27 Regional demokrati 28 Motionerna 28 Bakgrund 28 Utskottets bedömning 29 Övriga frågor 29 Motionerna 29 Bakgrund 30 Kommunala författningssamlingar 30 Lagtrots m.m. 32 Kontrollorgan 33 Kommunal JO-funktion 33 Ansvar vid myndighetsutövning 33 Borgmästarbegreppet 34 Förtroendenämnder i kommuner och landsting 34 Utskottets bedömning 35 Hemställan 36 Reservationer........................................38 1. Kommundelningar (mom. 1) 38 2. Sänkt rösträttsålder (mom. 3) 39 3. Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4) 39 4. Införande av ett upplösningsinstitut m.m. (mom. 7) 40 5. Direktval till stadsdels/kommundelsnämnder (mom. 8) 40 6. Kommunala folkomröstningar (mom. 9) 41 7. Motionsrätt i fullmäktige (mom. 10) 42 8. Titeln borgmästare (mom. 21) motiveringen 42 Särskilt yttrande....................................43 Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4) 43