Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Anf. 138 Thomas Ragnarsson (M)

Fru talman! Äntligen debatterar vi socialutskottets betänkande SoU21 Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Kompetensförsörjning är något som man talat om sedan jag inledde min karriär inom svensk hälso- och sjukvård i det sena 80-talet. Behoven har fluktuerat över tid, och vi kan konstatera att diskussionen accelererat det senaste decenniet och att pandemin satte hela hälso- och sjukvårdssystemet i gungning.

Denna tid har satt sina spår, och vi har sett en del medarbetare lämna yrket efter detta. Men antalet som lämnat yrket har varit ganska konstant under lång tid, och det som hörs i debatten är att det är lönerna som är problemet. Självklart är lönebilden en delfaktor, men jag känner inte igen bilden att den är orsaken till att man väljer att lämna yrket. Det jag möter är diskussionen om dåligt ledarskap, delaktighet och möjligheten att få påverka sin arbetsmiljö. Därefter kan lönediskussionen komma. Det finns också en yrkesstolthet som gör att man till slut inte kan stå bakom den vård som för tillfället levereras.

Fru talman! Vi står inför stora utmaningar när det gäller att kompetensförsörja den svenska hälso- och sjukvården. Givet att vi fortsätter att jobba som vi gör nu kommer mitt eget län att behöva rekrytera hela årskullen som lämnar skolan i Kronobergs län 2030 för arbete inom hälso- och sjukvården. Den siffran får man fram genom att jämföra demografin och det beräknade behov som finns för att ersätta avgående personal.

Kommer det att bli så? Svaret är givetvis nej. Vi måste hitta nya sätt att arbeta på. En god och nära vård är helt avgörande för att vi ska klara framtidens hälsoutmaningar och kompetensbehov. Hälso- och sjukvården behöver jobba mer förebyggande och inte så reaktivt som man gör i dag. Detta är något som regeringen slutit avtal med SKR om att genomföra. Samtidigt har man avsatt pengar för ändamålet, 3,2 miljarder för 2023 och ytterligare 1,2 miljarder för 2024 och 2025. Man har också i vårändringsbudgeten tillskjutit ytterligare 6 miljarder till regionerna i sektorsbidrag för att dämpa de effekter som inflation och pensionskostnader har haft på dessa verksamheter.

Vi behöver också diskutera den vårdadministration som tynger verksamheterna, där det inte är ovanligt med dubbel- och till och med trippeldokumentation i samma ärende. Det är inte hållbart att våra medarbetare lägger mer tid på dokumentation än på patientnära arbete.

Fru talman! Det finns redan i dag goda exempel på där överenskommelsen om god och nära vård har implementerats. Här vill jag lyfta det arbete som gjorts i Västerbotten med utbyggnaden av deras hälsocentraler och där Glesbygdsmedicinskt centrum varit en stor bidragande del. Denna utveckling har lett till att intresset för att jobba inom verksamheten är stort, och genom patientkännedom ökar det förebyggande arbetet per automatik. Innehållet i arbetet har växt, och personalen är en drivande faktor för att denna utveckling fortskrider.

Fru talman! Användandet av välfärdsteknik behöver utvecklas och ökas samtidigt som den digitala infrastrukturen behöver förbättras och samordnas, vilket är ett uppdrag som utretts och slutredovisats under april månad.

Genom fungerande digital infrastruktur ökar vi patientsäkerheten, men vi underlättar också arbetet för medarbetarna avsevärt. Det frigör tid till det patientnära arbetet. Teknik kan aldrig ersätta det personliga mötet, men tekniken ska användas där det är möjligt, allt för att frigöra personalresurser till just det personliga mötet.

Fru talman! När man läser och lyssnar på allt som sägs om den svenska vårdkrisen får man lätt uppfattningen att vi står på ruinens brant. Men så är inte fallet, enligt mig.

Vi behöver prata om hur vi använder våra personalresurser. Våra kommuner och regioner har faktiskt aldrig haft så många anställda sjuksköterskor och läkare som just nu. Trots det producerar vi mindre. Här behövs politiskt mod att prioritera vilken verksamhet som ska genomföras och vilka saker vi inte ska hålla på med.

Om vi bara fortsätter skjuta in pengar i ett system utan att följa upp hur de används kommer situationen bara att bli värre. Ett exempel är utfasningen av hyrpersonal, som SKR jobbar med. Det är helt nödvändigt att denna utfasning sker. Ordinarie verksamhet ska inte bygga på hyrpersonal. Hyrpersonal ska användas vid akuta vakanser och vårdtoppar som ordinarie verksamhet inte är bemannad för.

Det är dock viktigt att man parallellt med utfasningen också gör prioriteringar i vad den redan anställda personalen ska jobba med. Annars kommer kompetensbristen att öka och bli ännu djupare. Och då kommer fler att sluta.

Fru talman! Jag vet att politiken inte ska blanda sig i uppgörelsen mellan arbetsmarknadens parter, men det nya arbetstidsavtalet som slutits har inte fått några positiva effekter på kompetensförsörjningsfrågan. Tvärtom ser vi nu att allt fler väljer att byta bransch. Det innebär många gånger högre lön, bättre arbetstider och framför allt mindre eller ingen helgtjänstgöring.

Detta är inte värdeskapande för någon. Delaktigheten, att kunna påverka sitt schema och sina arbetstider, har varit viktigt för personalen. Att man i det läget väljer att övertolka ett EU-direktiv är synnerligen bekymmersamt. Tanken med direktivet är god, men det komplicerar schemaläggningen inom våra 24:7-verksamheter. Det leder i sin tur till scheman som får helt motsatt effekt. Många anställda upplever att de känner sig tröttare och mer slitna, samtidigt som återhämtningsperioderna har komprimerats.

Det är mänskligt att fela. Ibland ser man inte hela bilden när man tar beslut. Men med de konsekvenser som nu tydliggörs vore det anständigt om parterna satte sig ned och formulerade om avtalet utifrån den verklighet som råder.

Anf. 139 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag menar att vi har en nationell vårdkris i Sverige. Vi har också en stor kris när det gäller vårdpersonalens arbetsmiljö. Det har vi haft länge. Överbeläggningarna på landets sjukhus ökar också. Intensivvårdsplatserna minskar och är färre än före pandemin. Det är inte särskilt lyckosamt. Facken - Kommunal, Vårdförbundet och Sveriges läkarförbund - larmar.

Ni lägger mycket av ansvaret på regionerna, Thomas Ragnarsson. Och regionerna är ansvariga. Men det är en ekonomisk kris som beror på inflation och diverse saker. Fortfarande saknas ungefär 16 miljarder inom vården.

Det får också andra konsekvenser. Hälso- och sjukvården ligger efter i sitt arbete med att höja beredskapen för krig och allvarliga kriser. Det är inte Vänsterpartiet utan Försvarsberedningen som konstaterar det. Det gör att vår förmåga att klara av en kris, ett krig eller en pandemi, är väldigt begränsad, mindre än tidigare måste jag säga.

Förra året varnade Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i en annan rapport för riskerna med privat ägande i sjukvården. FOI pekade bland annat på att myndigheterna saknar direkt kontroll över stora delar av vårdsektorn, vilket gör det lite svårt att säkerställa verksamheter i kris och att krigsplacera personal. Jag tycker att regeringen och SD har ignorerat detta.

Jag vill fråga ledamoten: Finns det några vägar framåt? Vad gör vi i en verksamhet som just nu är väldigt dränerad om det - gud förbjude - kommer en pandemi?

Anf. 140 Thomas Ragnarsson (M)

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Vi är helt överens om att den svenska hälso- och sjukvårdens beredskap för att hantera krig och kriser är undermålig. Men det är inget som har skapats med den här regeringen. Det har skett under lång tid. Vi får väl alla ta på oss ett ansvar för det. Vi har varit naiva i det här landet. Upplevelsen när muren föll 1989 var att det inte fanns några hot kvar. Det var då man började avrustningen. Och den har fortsatt med olika regeringar. Även Vänsterpartiet har varit med och avrustat.

Vi kan alltså konstatera att vi i dag är anorektiska när det gäller beredskap. Men arbetet har påbörjats, och nu jobbas det på bred front med frågan. Men det är inte gjort i en handvändning.

Vi kan titta på läkemedelsberedskapen. Vår hälso- och sjukvårdsminister har beskrivit att om vi skulle fylla upp våra förråd skulle vi skapa en akut kris med läkemedel just nu. Jag som är diabetiker fick reda på att mitt långtidsverkande insulin är restnoterat fram till 24/12. Då har jag inte sett något krig här i dag och inte någon kris heller egentligen. Vi har jätteproblem med våra försörjningskedjor.

Jag håller alltså med. Vi har jätteproblem med beredskapen. Men med tanke på att vi har fått en minister som faktiskt är dedikerad när det gäller att jobba med de frågorna finns de ändå med på agendan nu, och de är högt upp på agendan.

Anf. 141 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Det är inte riktigt min bild. Med 16 miljarder mindre i kassan lär det ju inte bli bättre. Vi lever just nu i en tid då exempelvis intensivvårdsplatserna är färre än före pandemin. Då är det kanske inte på topp.

En annan sak jag oroar mig för är primärvården. Ni vet att vi alla slöt ett avtal om att primärvården skulle axa upp. Det ser vi inte nu. Vi ser snarare att primärvården får bromsa upp, på grund av resursbrist. Det är helt uppenbart.

Här finns ingen långsiktig garanti för primärvården i Sverige. Själva idén har i flera år varit att den nära vården skulle axa upp, och det skulle bli jättebra. Nu blir det inte så. Det är just nu färre specialistläkare och ST-läkare i allmänmedicin än 2017. Det finns inte heller någon plan från SD eller regeringen för att göra något åt primärvården. Jag ser inte det.

De rapporter vi får på olika sätt, exempelvis från Vårdanalys, pekar just på att det blir värre och värre i stället för bättre och bättre. Jag måste säga att det är ett stort misslyckande för regeringen och för SD att man inte har lyckats fånga in primärvården. Det är alltså klart att det är kris också inom primärvården. Det innebär att människor som behöver kontinuitet i sin vård och så vidare får stå tillbaka.

Idén var att primärvården skulle gå framåt; den har i stället backat. Det borde ni väl ändå ta ansvar för. Det går kanske inte att bolla över hela det ansvaret på regionerna. Med 16 miljarder mindre i vården är det klart att det blir skador långt ut i vården och inom primärvården.

Min fråga blir: Finns det några idéer och tankar om vad ni, SD och regeringen, ska göra med primärvården?

Anf. 142 Thomas Ragnarsson (M)

Fru talman! Primärvården har haft stora problem under ganska lång tid. Intresset för att jobba inom primärvården har varit ganska svalt. Man gjorde en temperaturmätning på universitetet i Linköping för ett tag sedan. Då var det ingen som gick läkarprogrammet som hade en tanke på att bli allmänläkare. Detta är ett problem.

Varför är det så? Jag tror att begränsningarna i verksamheten i form av vad man ska göra och lite otydliga direktiv har lett till att man tycker att arbetsbördan är för stor sett till den bemanning som finns. Att ändra hela inriktningen för vår primärvård - det kan till exempel handla om god och nära vård - så att man får ett större helhetsansvar kan vara ett sätt att väcka intresse.

Det handlar inte om pengar. Jag kommer från ett län som direkt betalar pengar om man väljer ST eller tar en tjänst inom primärvården, men det är inte intressant. Detta är ett jätteproblem.

Jag tror att det handlar om innehållet i arbetet. Det var därför jag nämnde hälsocentralerna i Västerbotten. De är fantastiska, och de gör hur mycket som helst. Det som är intressant är att de inte upplever att de har någon större brist på personal. De utvecklas och får möjlighet att utveckla verksamheten. Man röntgar och gör mindre operationer och allt möjligt på en vårdcentral. Man har en inläggningsavdelning. Det gör att intresset för arbetet ökar.

Detta är ju inte något som är nypåkommet, utan det har diskuterats under lång tid. Jag är den förste att säga att det är en besvikelse att vi inte gemensamt har kommit längre när det gäller god och nära vård.

Anna Vikström (S)

Anf. 143 Anna Vikström (S)

Fru talman! Vi står bakom alla våra reservationer, men jag vill yrka bifall till reservation 5.

Grunden för vårt lands säkra och högkvalitativa hälso- och sjukvård är dess personal. Vi är nu i en absurd situation: Samtidigt som hälso- och sjukvården och omsorgen har stora personalbehov varslas och minskas vårdpersonal i tusental i många regioner, trots att de behövs i vården. Denna sjukvårdskris hade kunnat stoppas av nuvarande regering, men det som gjorts av regeringen är inte alls tillräckligt. Sjukvårdskrisens konsekvenser kommer att drabba patienterna, vården och de anställda i hela Sverige.

Arbetsförmedlingens statistik över varsel i vård och omsorg, både förra året och i år, är skrämmande läsning. Hittills i år har 2 785 personer varslats inom vården, varav 268 bara denna månad fram till den 10 maj. Vi kan konstatera att statsministerns uttalande i februari om att regeringen och SD skulle lägga fram en budget som skulle se till att människor inte sägs upp i den svenska sjukvården inte stämde. Den budget som lades fram stoppade inte varslen.

Socialdemokraterna gör en annan prioritering av vården. Våra tre senaste budgetar innehöll en dubblerad satsning på vården och välfärden. Vår bedömning är att Sverige inte hade varit i den här sjukvårdskrisen om dessa satsningar hade gjorts. Under den föregående mandatperioden tog vår regering också initiativ till en riktad satsning på hälso- och sjukvårdens personal med syfte att skapa bättre förutsättningar och villkor för dem att göra sitt jobb. Den nya regeringen har nu avslutat denna satsning, vilket vi ser som ett misstag.

Fru talman! Redan före dessa varsel visste vi att den svenska hälso- och sjukvården i dag är underdimensionerad. Färre vårdanställda leder till färre vårdplatser och längre väntetider, och det går inte att leva upp till medborgarnas behov av vård.

Det har länge varit en utmaning för regioner och kommuner att kompetensförsörja sin verksamhet. Attraktiviteten har sjunkit för välfärdens yrken och arbetsplatser. Arbetsvillkor, löner och arbetsbelastning upplevs som mindre konkurrenskraftiga i jämförelse med andra branscher än tidigare. Gapet har alltså ökat.

Antalet sjukskrivningar för kvinnor i vårdyrken är mycket stort. Den situation som råder nu, då vårdpersonal i regionerna inte ersätts när de slutar och då stora varsel har lagts, kommer att få allvarliga konsekvenser både kort- och långsiktigt, inte bara för patienterna utan också för vårdpersonalens hälsa, vårdyrkenas attraktivitet och möjligheterna att rekrytera i framtiden.

Den förra regeringen tog initiativ till Nationella vårdkompetensrådet. Man ska om ett par veckor lämna sin slutrapport, som handlar om att ta fram förslag till en nationell plan för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Vi ser fram emot denna rapport, men vi vill gå vidare och se en beredning för välfärdens personalförsörjning. Förebilder för liknande samverkansstrukturer för beredningar finns till exempel på försvars- och trygghetsområdet. Om utvecklingen vad gäller välfärdsyrkenas attraktivitet ska kunna vändas på sikt krävs en bred samsyn och ett gemensamt nationellt initiativ.

I flera rapporter återkommer den negativa påverkan som följer av den växande administrationen. Det innebär att många av välfärdens anställda, i strid med vad de själva önskar, lägger mer av sin arbetstid på administration i stället för på möten med patienter. Rapportering till myndigheter, ledning eller andra som ansvarar för att följa upp vården tar mycket tid. Ett exempel är att kvalitetsregister ofta kräver manuell inmatning, tvärtemot intentionerna.

Det kom nyligen en utredning som heter Delad hälsodata - dubbel nytta och som tillsattes av den förra S-regeringen. Där har man lagt fram förslag med det huvudsakliga syftet att patienterna ska få en god och säker vård. Men förslagen syftar också till att effektivisera vården genom minskad administration för vårdgivarna och genom att onödig dubbeldokumentation och dubbelarbete ska undvikas. Detta är ett viktigt fokus som även vi politiker måste ha, även när det gäller beslut om digital infrastruktur. Kommer de beslut vi tar att ge patienterna en bättre vård, och kommer administrationen att minska? Alla beslut som ökar administrationen bör övervägas noga, även när det gäller digitalisering.

Fru talman! För närvarande pågår ett flertal regeringsuppdrag och utredningar inom området nationell digital infrastruktur. Regeringen har också tillsatt en samordnare och ett helt nytt råd. Något som faktiskt pågår på riktigt, så att säga, är ett införande av den nationella läkemedelslistan, även om det är rejält försenat. Men i övrigt är det inte så mycket verkstad på detta område utan mest utredningar.

Om det ska bli en nationell digital infrastruktur behövs en rad beslut, inklusive ställningstagande till finansiering. Det är inte gratis att få kommuner, regioner och privata utförare att anpassa sig till statlig styrning inom området digital infrastruktur. Detta är heller inte något som sker av sig självt; det vet vi efter många år med frivillighet och rekommendationer inom ehälsoområdet. Det krävs också en väldigt bra samordning från statens sida med offentliga och privata utförare. Det är inte bara önskvärt utan nödvändigt att så sker om en nationell digital infrastruktur ska bli verklighet.

(Applåder)

Anf. 144 Liza-Maria Norlin (KD)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag.

Vi debatterar nu flera viktiga och aktuella frågor som berör vården, exempelvis frågor om personalens villkor och god kompetensförsörjning. Annat som berörs i betänkandet är företagshälsovård, arbetsmiljö, life science, vård i glesbygd och den mycket aktuella frågan om hälso- och sjukvårdens beredskap. Kristdemokraterna håller med utskottet i bedömningen att motionsyrkandena bör avslås, bland annat med hänvisning till pågående arbete inom regeringen.

Fru talman! För oss kristdemokrater är det viktigt att fler personer utbildar sig för att arbeta inom hälso- och sjukvården men även att redan utbildad vårdpersonal känner sig stöttad och har en god arbetsmiljö som gör att de orkar jobba kvar inom vården. Alltför många känner i dag att det är tungt att gå till arbetet och upplever en oro över sin arbetsbelastning. Så ska det inte vara.

Trots den konflikt som pågår, där Vårdförbundet inte kommer överens med arbetsgivarna, är vi glada över att de flesta som arbetar inom vården nu har gällande avtal och att man har lyckats komma överens. När det gäller den kvarstående konflikten menar vi att det är viktigt att Vårdförbundet och arbetsgivarna kommer överens om ett avtal som båda parter anser vara godtagbart.

Konflikten men också varslen runt om i landet visar att det i grunden finns ett stort problem och att det inte försvinner på kort sikt utan kräver fler åtgärder. Kristdemokraterna vill att staten tar ett större ansvar för hälso- och sjukvården, och regeringen har nu tillsatt en utredning som ska titta på ett helt eller delvis förstatligande av sjukvården. Det är en stor reform som vi kristdemokrater drivit på för under en lång tid och som är avgörande för en god och jämlik vård på längre sikt.

Men vad gör regeringen åt de utmaningar i vården som vi ser här och nu? I januari 2023 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Slutredovisning sker senast den 31 maj.

I samband med presentationen av vårbudgeten i år meddelade regeringen att man tillför vården 6 miljarder kronor via regionerna. Det är ett stort och viktigt tillskott, som motsvarar kostnaden för 7 000 sjuksköterskor. Sjukvårdspaketet innehåller inte bara pengar utan även strukturella åtgärder, som en effektiviseringsdelegation.

Vi kristdemokrater är också stolta över att regeringen valt att satsa på en nationell vårdförmedling för att öka användandet av ledig kapacitet. Det ska bli möjligt för en person som inte får vård i tid inom sin region att på ett enkelt sätt söka sig till en annan region. Fler patienter ska få vård i tid, och köerna ska kortas.

Fru talman! Det görs saker här och nu från regeringen, men vi stärker också hälso- och sjukvården över tid. En del i att stärka vården är arbetet med ehälsa. Att på ett säkert och smidigt sätt kunna dela hälsodata mellan vårdgivare är viktigt för att öka patientsäkerheten och minska den administrativa bördan för personalen i hälso- och sjukvården. Regeringen arbetar därför för en enhetlig och gemensam digital infrastruktur för den svenska sjukvården som ersätter och kompletterar de 21 regionernas befintliga infrastruktur. Hälsodata ska vara tillgängliga i hela vårdkedjan.

Nyligen presenterade Ehälsomyndigheten en färdplan som beskriver hur denna infrastruktur ska se ut och när den ska komma på plats. Infrastrukturen ska skapa bättre förutsättningar för invånarna att få tillgång till och kontroll över sina egna hälsodata och effektivisera arbetssätten för verksamheterna. Man ska bättre kunna nyttja data för att utveckla vården, bedriva forskning och förbättra för beslutsfattande. Därutöver ska infrastrukturen genom ökad datatillgång ge förutsättningar för exempelvis precisionsmedicin och träning av AI-modeller.

Denna utveckling ger vårdpersonal mer tid att ge vård. Det ger också ökad trygghet till patienten, som ska kunna lita på att rätt information finns tillgänglig när den behövs. Ehälsa stärker sjukvården.

Fru talman! I den oroliga tid vi lever i är det också viktigt att regeringen gör satsningar på civilförsvar och cybersäkerhet. I april 2024 presenterade regeringen ett paket för att stärka dessa områden om totalt 385 miljoner kronor. Satsningarna innefattar sådant som upprustning av skyddsrum, ökad lagerhållning av sjukvårdsprodukter, ökad förmåga när det gäller dricksvattenförsörjning och stärkt cybersäkerhet.

Bristande tillgång på sjukvårdsprodukter som är avgörande för viss hälso- och sjukvård utgör ett allvarligt hot, särskilt i händelse av kris eller krig. Regeringen gör därför en satsning för att öka lagerhållningen av sjukvårdsprodukter och för att säkerställa inköp av strategiska varor och tjänster för att förstärka sjukvårdens beredskap.

Det finns många viktiga frågor att diskutera, men jag väljer att stanna här. För oss kristdemokrater är målet tydligt: Sverige ska erbjuda god vård i tid och jämlik vård i hela landet.

Anf. 145 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Ja, det finns en utredning om att förstatliga vården, eller snarare om vem som ska ansvara för vården, och där sitter jag och några andra här i salen med. Det är inte på långa vägar klart vad det blir av den, men regeringen och SD har möjlighet att redan nu gå in med pengar och rädda vården. Det fattas 16 miljarder i sektorn, vården blöder och 5 000 personer är varslade. Givetvis kommer detta att drabba patienterna. Att det blir patientosäkert vittnar man om, bland annat på Sahlgrenska och i Linköping - ja, överallt säger man att det inte funkar längre. Personalen går på knäna. Just nu pågår en konflikt, och den handlar om en arbetsmiljö som är helt otillständig där sjuksköterskor får springa fram och tillbaka och inte veta om de är lediga eller inte.

Fru talman! Det hade varit vettigt att gå in med de resurser som behövs för att åtminstone ha en vård i balans och utan försämringar. Men här och nu ser vi att vårdplatserna och intensivvårdsplatserna minskar. Det har inte skett tidigare, utan det sker nu.

Ledamoten är ju med i Kristdemokraterna, som är det stora vårdpartiet. Vad ska denna dränering av vården leda till? Hur har ni tänkt när 5 000 sägs upp i regionerna? Det är ert ansvar, precis som det var förra regeringens ansvar att se till att vården funkade under pandemin. Men ni backar. Det handlar om all typ av vård, som just nu ligger väldigt dåligt till. Alla facken, Kommunal, Läkarförbundet och Vårdförbundet, är extremt bekymrade. Har ledamoten något förslag?

Anf. 146 Liza-Maria Norlin (KD)

Fru talman! Jag har inte bara förslag, utan det görs nu ett aktivt arbete av regeringen. Vi kristdemokrater önskar att detta arbete hade påbörjats för länge sedan. Det var över tio år sedan vi påpekade att systemet med 21 regioner är förlegat när det gäller att driva sjukvård i Sverige och att det behöver tas ett större nationellt ansvar. Det är inte lösningen på allt, men pengar är inte heller hela lösningen på dagens utmaningar. Pengar finns i systemet, men det handlar också om organisation, styrning och ledning.

Det ser väldigt olika ut i regionerna, så när vi riktar pengar från staten till det som är regionernas ansvar är det svårt att vara träffsäker i fördelningen. Vissa regioner säger: Vi vill inte ha några pengar. Förstör inte det arbete vi redan har dragit igång! Andra regioner har fått låna pengar för att betala löner. Detta är först och främst huvudmännens, det vill säga regionernas, ansvar. Men regeringen gör verkligen sitt för att stötta. Karin Rågsjö säger att 5 000 är varslade, och regeringens 6 miljarder räcker till 7 000 sjuksköterskor.

Att regeringen inte gör något håller jag verkligen inte med om. Det jobbas på bred front, och regeringen har som tur är flera år kvar att göra ännu mer eftersom det inte gjordes mycket under de åtta åren innan.

Anf. 147 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Jag tycker att man ska ta ansvar för det som händer nu och inte skylla ifrån sig. Det tycker jag är en självklarhet som ansvarig regering med SD i släptåg, eller snarare i förarsätet.

Ledamoten säger att regionerna inte vill ha pengar, men det är knappast min bild. Jag menar at de fack som finns, alltså Läkarförbundet, Vårdförbundet och Kommunal, och regionerna som jag har träffat sitter i en väldigt dålig sits. De rapporterar om att det är patientosäkert. Detta är inte en region, utan det är 21 regioner. Vilka regioner vill inte ha resurser? Vilken guldregion är det? Det är jag mycket intresserad av.

Detta påverkar ju. Det regeringen gör nu är att vägra ge resurser till regionerna. 5 000 är varslade. Borde det då inte ringa lite varningsklockor? Jag har åkt runt i Sverige och träffat uppsagda sjuksköterskor och så vidare och ser att detta är på riktigt.

Man kan prata om en utredning som är på gång om att förstatliga vården och att allt kommer att bli fantastiskt, men verkligheten ser ut på detta sätt här och nu. Jag måste säga att det statliga ansvaret är nada från regeringen och SD, och det märks.

Även primärvården backar just nu. Vi har en nationell vårdkris. Om cancerköerna ökar är det klart att det är en nationell vårdkris. Om nyfödda barn inte får den vård de behöver på grund av personalbrist är det en vårdkris. Det är väldigt allvarligt runt om i Sverige.

Ansvar tycker jag är en självklar sak när man sitter i en regering. Då kan man inte prata om en utredning längre fram, utan då gäller här och nu, anser jag.

Anf. 148 Liza-Maria Norlin (KD)

Fru talman! Ansvar är en självklarhet. För oss kristdemokrater är sjukvården en av de absolut viktigaste frågorna, som vi har jobbat med så länge vi har funnits som parti. När vi nu också har sjukvårdsministerposten är det alltså full aktivitet på det området, både för att hantera det som händer här och nu och för att bygga på sikt. För det kan väl inte vara så att vi inte ska ta ansvar för kommande generationer utan bara agera på det som händer här och nu?

Vi ser och vi hör att det är stora utmaningar. Det handlar till dels såklart om kompetensförsörjningen, som är kopplad till hur arbetsvillkoren ser ut. Här har vår sjukvårdsminister i flera år, långt innan hon blev minister, tryckt på att det framför allt handlar om den politik som förs för medarbetarna inom vården. Här läggs fokus. Här gör regeringen ett arbete här och nu.

Man kan inte säga att regeringen inte tar ansvar i dag. Vi tillsätter extra resurser i budgeten för i år och lägger till extra 6 miljarder kronor nu i vårbudgeten, och det är väl att ta ett ekonomiskt ansvar. Utöver det tar regeringen tag i de strukturella åtgärderna. Det handlar om hur vi kan effektivisera och hur vi kan stötta regionerna i att lägga om sitt arbete så att det blir ännu mer effektivt. Jag nämnde i mitt anförande hur vi kan jobba med ehälsa och hälsodata. Alla de satsningarna är också viktiga.

Vi gör konkreta saker här och nu, men vi måste också orka hålla i de strukturella reformerna och stärka svensk sjukvård på sikt, för annars är ingenting vunnet.

Anna Vikström (S)

Anf. 149 Anna Vikström (S)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Liza-Maria Norlin för inlägget. Jag har en fråga till ledamoten, eftersom det är Kristdemokraterna som har hand om ehälsoområdet och detta rör den nationella digitala infrastrukturen.

Det är absolut en jättebra tanke med en nationell digital infrastruktur, men det är väldigt mycket som ska åstadkommas med den. Det ska bli mer tid för vårdpersonalen och det ska vara bättre vård och så vidare. Min fråga är: Hur?

Jag vill ge lite bakgrundsinformation. De flesta regioner är nu i full gång med att upphandla och införa mycket kostsamma nya, stora patientjournalsystem. Dessutom har de väldigt många system som redan är igång. Dessutom betalar regionerna till Inera AB som har nationella ehälsotjänster som har funnits i sisådär en femton tjugo år. De har utvecklats över tid och används av hela befolkningen och även av en hel del vårdgivare. Det finns alltså redan en sorts infrastruktur, även om den är mellan regioner och kommuner.

I utredningsbetänkandet Delad hälsodata - dubbel nytta finns förslag om skyldighet för vårdgivare att göra vissa uppgifter tillgängliga för andra vårdgivare. Det aktualiserar finansieringsprincipen i utredningen. Då undrar jag: Talar ni i regeringen om att detta kan kosta pengar för staten, och finns det över huvud taget några planer på statlig finansiering? Vi har varken hört eller sett det i den här debatten.

Anf. 150 Liza-Maria Norlin (KD)

Fru talman! Jag är glad att ledamoten och jag ändå delar bilden av att en digital infrastruktur är viktig för vården.

En av de utmaningar vi har med 21 regioner är precis det problem som ledamoten belyser, att det är enskilda upphandlingar och enskilda system som inte talar med varandra. Här har SKR haft, och har, en viktig roll i sitt arbete att samordna. Det har alltså på många sätt blivit bättre. Man betalar också för olika tjänster som man använder sig av gemensamt. Att jobba med en gemensam digital infrastruktur handlar också om att sätta krav och standarder för hur de olika systemen ska tala med varandra så att man kan överföra och ta till vara denna data.

Det har raljerats lite här om utredningar, men någonstans är det vägen framåt för att hitta exakt på vilket sätt vi bäst gör saker. Finansieringsprincipen gäller, och den brukar vi använda. Jag har inget besked i dag kring det.

Här behöver vi såklart hjälpas åt. Kristdemokraterna är ett parti som säger att vi behöver en större nationell styrning av vården. Låt oss då kanske börja med de här olika systemen som är så viktiga för patienter och personal både när det gäller att kunna jobba med hälsodata här och nu, för att ha tillgång till data som behövs när man vårdar, och för forskning och utveckling.

Anna Vikström (S)

Anf. 151 Anna Vikström (S)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Det kanske raljeras över utredningar, och det tycker inte jag heller att man behöver göra.

Det är många utredningar och uppdrag. Även vår regering tillsatte en hel del, bland annat en som handlade om sekundäranvändning av hälsodata. Det har kommit en alldeles nyligen.

Min fråga är dock vart de tar vägen. Det finns ju flera olika utredningar som inte har hanterats. Än så länge har det inte blivit någon verkstad mer än när det gäller den gamla proposition som vi var med om att ta fram som handlade om läkemedelsinformation. Vi har inte hört särskilt mycket om vad som har hänt under den här mandatperioden mer än att det har tillsatts utredningar. Frågan är då: Kommer det att bli konkreta regeringsförslag på det här området? Det har talats tyst om det väldigt länge.

Jag kan dock bjuda på att säga att det faktiskt i dag kom en debattartikel från regeringen som publicerades i Läkartidningen, men den gav inte någon färdplansinformation eller några utfästelser om att man på något sätt tänker finansiera regioner och kommuner för att delta i den här nationella infrastrukturen. Det kommer att behövas, för som det är just nu är det fritt valt arbete, och väldigt många utförare - inte minst privata utförare, men också en del andra - kan välja att inte lämna ifrån sig informationen. Då blir det en informationsbrist, och patienter och vårdpersonal kan inte lita på att informationen är fullständig. Därför behöver man ställa krav. Då är frågan: Finns det en färdplan som realiserar de här förslagen? Känner ledamoten till det?

Anf. 152 Liza-Maria Norlin (KD)

Fru talman! Jag har inte med mig en färdplan i dag som jag presenterar i samband med den här debatten. Låt mig dock göra det tydligt att allt fokus är såklart på att detta ska bli konkreta åtgärder och konkreta planer för hur detta ska genomföras. Det var därför man startade den här regeringens första tid med att göra utredningar - för att få rätt underlag.

När det gäller frågorna om digitalisering och data har vi en otroligt snabb utveckling. Man skulle önska att det gick att speeda upp det här, för annars ligger tekniken liksom framför oss. Det är också komplicerat när det gäller huvudmannaskapet, där det är 21 regioner som behöver komma överens och där vi inte styr det från nationellt håll.

Det jag kan lova här i dag är att det är full aktivitet i detta arbete, som jag hoppas snart ska kunna presenteras för fler.

Linda Lindberg (SD)

Anf. 153 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! I dag debatterar vi, precis som mina kollegor sagt tidigare, socialutskottets betänkande nummer 21: Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. Vi sverigedemokrater står naturligtvis bakom alla våra reservationer och stora delar av betänkandet och har även några egna yrkanden, men här yrkar jag bifall endast till reservation nummer 15.

Fru talman! I betänkandet behandlar vi yrkanden om bland annat utbildning av personal i företagshälsovården. Vi pratar om kompetensförsörjning och behörighet. Vi pratar om arbetsmiljö, frågor om life science, vården i glesbygden, hälso- och sjukvårdens beredskap men också vårdens dokumentation.

Vår reservation i dag handlar just om vårdens dokumentation, där vi särskilt lyfter upp frågan om hur man inom vården benämner en individs könstillhörighet. Här ser vi ett värde av att inte frångå benämningarna man, kvinna, pojke och flicka och att inte kalla oss för exempelvis livmoderbärare. Vi menar att man i inte i någon form av vårddokumentation ska frångå benämning av det biologiska könet och att detta är grundläggande.

Men betänkandet handlar om mycket mer än så, fru talman. Den allra största frågan är nog ändå vårdens kompetensförsörjning. Jag vet att alla här i kammaren i dag är väldigt engagerade i just denna fråga. Vi vet också att sjukvården utgör en av de mest fundamentala delarna i vårt välfärdssamhälle. En väl fungerande och tillgänglig sjukvård är inte bara en grundläggande rättighet för alla medborgare utan också en avgörande faktor för vårt lands välbefinnande och vår utveckling.

För att säkerställa en väl fungerande och tillgänglig vård krävs god kompetensförsörjning och en bra utbildad och stark personalstyrka. Vi behöver ha effektiva processer och kontinuerlig utveckling men också ett gott samarbete över hela landet. Vi vet alla att vårdpersonalen spelar en absolut avgörande roll i detta arbete, för att vården ska fungera effektivt och säkert. De är nyckelspelare och gör ett oerhört viktigt arbete. Detta är värt att poängtera.

Fru talman! Sverige har en av världens högsta skattesatser och är ett av de länder i Europa som investerar mest resurser i sjukvården mätt i andel av bnp. Ändå har vi under alltför lång tid konfronterats med en verklighet där människor dör i vårdköer, där personal väljer att lämna sin arbeten inom sjukvården och där patientsäkerheten hotas av otillräcklig vårdkapacitet runt om i landet. Sverigedemokraterna och flera av Tidöpartierna har varnat för detta under lång tid och har också presenterat en rad konkreta förslag för förbättring.

Vårdkrisen är inte någon nyhet, även om det låter så i dag och oppositionen gärna vill göra detta gällande. Det här har vi diskuterat under minst tio år. Redan 2014, och tidigare för den delen, fanns rapporter om problem med kompetensförsörjning, arbetsmiljö, vårdgarantins utformning, personalbrist och vårdköer. Nu står vi här tio år senare, och det är samma diskussioner i kammaren och samma situation som vi ser ute i landet när det kommer till den svenska hälso- och sjukvården.

Vi har pandemi och oro i världen, inte minst i vårt närområde. Inflation och därmed ökade pensionsavsättningar i kombination med lågkonjunktur har tydligt blottat de brister som redan har funnits, förstärkt dem och också slagit hårt mot regionernas ekonomi. Jag är därför glad, fru talman, över att Sverigedemokraterna tillsammans med övriga regeringspartier inom ramen för Tidöavtalet har enats om en rad avgörande och oerhört viktiga reformer för att komma till rätta med de många och allvarliga brister som vi har i vårt land. Dessa brister har inte uppkommit på drygt ett och ett halvt år.

Vi har som ambition att svensk sjukvård ska ligga i framkant och hålla en hög internationell kvalitet. Patienter ska behandlas med evidensbaserade och effektiva behandlingsmetoder. Väntetiden inom den svenska vårdgarantins ramar ska efterlevas, och vi ska ha en god och patientsäker vård i hela landet. Det ska inte spela någon roll var i landet man bor, fru talman, utan invånarna ska erbjudas en god och jämlik vård i hela landet.

Tidöavtalet innehåller inte minst ett ambitiöst avsnitt om den svenska hälso- och sjukvården, där flera av Sverigedemokraternas sedan länge presenterade åtgärder och förslag finns med. Regeringen har tillsammans med oss enats om reformer som bland annat ska minska vårdköerna, öka tillgängligheten, förbättra effektiviteten och jämlikheten i hälso- och sjukvården och också förbättra arbetsmiljön och kompetensförsörjningen för anställda inom vården.

En av de större och viktiga reformerna i avtalet rör hälso- och sjukvårdens organisering. Vi har länge som parti förespråkat en ökad statlig styrning, med syftet att uppnå ökad jämlikhet, ökad effektivisering och en kvalitetshöjning över hela landet.

I Tidöavtalet tas också frågan om nationell vårdförmedling upp, vilket vi tidigare har kallat för vårdgarantikansli. Vi har drivit denna fråga under många år och hävdat att Sverige behöver ha en nationell funktion som samordnar den lediga vårdkapaciteten i landet. Förslaget har utvecklats och ingår nu som en del i avtalet. Syftet är helt enkelt att tillgängliggöra hela landets vårdkapacitet på en arena för att patienter som är i behov av vård snabbare ska kunna få den och för att vi helt enkelt ska öka effektiviteten. Detta satsar vi nu ytterligare medel på. Vi påskyndar detta arbete, för det är akut.

Socialstyrelsen och E-hälsomyndigheten har också fått i uppdrag att ta fram metoder för att mäta tillgängligheten och kapaciteten och föreslå olika lösningar som nyttjar tillgänglig personal på ett mer effektivt sätt ur ett nationellt perspektiv. De tilldelas också medel för detta.

Vi är egentligen enade i denna sal, men kanske inte om exakt hur vi ska göra. Samtidigt som vet vi att antalet vårdplatser behöver öka för att säkerställa en trygg och säker vård har vi problem med bemanningen. Vi menar att regionerna bland annat behöver ha prestationsbaserad ersättning från Socialstyrelsen för att kunna utöka antalet vårdplatser. Vi gör alltså en rad saker för att verkligen försöka jobba fram det här så fort det bara går.

Fru talman! Ett annat prioriterat område i Tidöavtalet är sjukvårdens kompetensförsörjning. Vi har pratat om detta flera gånger, och det är nog så viktigt att återigen komma till den frågan. Det handlar om nyckelpersonerna i hela den situation som vi befinner oss i. Inte minst ser vi att utmaningarna är särskilt stora i gles- och landsbygd.

Fru talman! Regeringen gör alltså, tillsammans med Sverigedemokraterna, stora satsningar och viktiga reformer för att komma till rätta med de allvarliga brister som vi ser inom den svenska hälso- och sjukvården. Reformer tar tid, och utredningar behövs. Vi har utredningskrav i Sverige.

Tro oss - vi känner att vi behöver komma framåt, men det får lov att ta sin tid. Det måste det få göra, för när vi nu gör detta ska vi göra det ordentligt och i rätt takt för att på riktigt, på lång sikt, komma till rätta med den svenska hälso- och sjukvården. Detta är något som man tyvärr har misslyckats med under många år i den svenska politiken.

Anf. 154 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Sverigedemokraterna är hundraprocentigt ansvariga för den nationella vårdkris vi har. 5 000 personer ska sägas upp runt om i regionerna. Det finns ingen region som kommer att gå skadelös ur detta, och det kommer också att drabba patienter.

Trots alla trollkonton måste jag säga att det är ganska glasklart att vården är, om man får uttrycka sig så, lite på dekis, som vi säger i Stockholm.

Sverige sticker ut i den internationella statistiken när det gäller vårdplatser. Det är ju inte så att antalet vårdplatser ökar. Enligt Socialstyrelsen är sannolikheten för vårdskada 60 procent högre för en patient som vårdas på en utlokaliserad plats, exempelvis. Det krävs ett strategiskt tänk kring vårdplatserna i hela Sverige, men just nu ser vi att antalet minskar. De minskar förstås för att det saknas resurser i regionerna. Det är väldigt bra att man har något slags framåtsikt, men det är också oftast väldigt bra om man gör saker här och nu när det händer saker som gör att det blir precis tvärtom mot vad man önskar och säger.

När det gäller vårdplatser och intensivvårdsplatser är jag mycket oroad, för brist på sådana drabbar patienter oerhört hårt. Med tanke på den nationella vårdkris vi har vill jag fråga hur Sverigedemokraterna tänker. De backar inte direkt upp välfärden och har inte heller backat upp vården sedan de tillträdde 2022 som stödparti till regeringen. Jag är väldigt oroad, måste jag säga.

Linda Lindberg (SD)

Anf. 155 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Jag har varit otroligt orolig för den svenska hälso- och sjukvården i minst tio år. Det har inte hänt särskilt mycket, och vi ser inte heller att vårdköerna minskat eller kompetensförsörjningen stärkts. Arbetsmiljön har inte direkt förbättrats. Det här är ingen nyhet för ledamoten Rågsjö. Jag har stått i den här kammaren och debatterat med ledamoten tidigare, och det är samma argument som förs fram nu.

Jag kan hålla med om att det fortfarande finns en viss frustration över att det går långsamt. Vi har en utmanande situation i Sverige, inte minst på grund av inflationen, de ökade pensionsavsättningarna och givetvis att många regioner har det oerhört tufft. Hela landet har en tuff situation.

I den svenska politiken under flertalet år har Socialdemokraternas enda åtgärd varit att tillföra mer medel. Det är uppenbart att den taktiken inte fungerar, för vi sitter fortfarande i samma båt med samma utmaningar och missförhållanden i den svenska hälso- och sjukvården.

Sverige har en fantastisk hälso- och sjukvård, så vi ska inte stå här och säga att allting är väldigt dåligt. Men det finns olika utmaningar. Det är i mångt och mycket socialdemokratiskt styrda regioner som har den allra svåraste situationen. Det är också intressant att ta med i beräkningen.

Jag instämmer i att det är alarmerande och att det är en tuff situation ute i landet. Sverigedemokraterna tar välfärden på stort allvar. Vi tar den svenska hälso- och sjukvården på stort allvar. Jag tycker att det är onödigt att raljera om att vi inte skulle göra det.

Det är också intressant att se hur Vänsterpartiet hanterar detta och vilka lösningar de har. Det är väl mer skatter som ska lösa problemen i den svenska hälso- och sjukvården, enligt dem. Det hade varit väldigt intressant om Vänsterpartiet hade suttit i regering och haft majoritet. Gud förbjude, dock!

Anf. 156 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Om vi hade varit ansvariga hade vi tagit ansvar. Jag tycker att det är bra att ta ansvar för sin politik och inte hänvisa till andra partier som har suttit i andra regeringar.

Det är just nu som 5 000 personer inom vården ska sägas upp. Jag har själv träffat dem.

Det är just nu som antalet vårdplatser minskar.

Det är just nu som antalet intensivvårdsplatser minskar.

Det är nu, i den här specifika situationen, det saknas 16 miljarder i regionerna på grund av inflationen. Det är här och nu ni hade kunnat ta ansvar.

Jag tänker på pandemin. Det var annat ljud i skällan! Då tog regeringen och andra partier ansvar. Jag tycker att det är en fin sak att ta ansvar för den politik som förs. Det kan man göra.

En annan sak som absolut inte fungerar just nu, fru talman, är primärvården. Allas vår fina målbild var att primärvården skulle axa upp, men så ser det ju inte ut nu. Vi hör i stället från Vårdanalys, andra organisationer och arbetsplatser och Socialstyrelsen att primärvården har väldiga problem. Det är också på grund av att det saknas resurser. Det är svårt att anställa personer och att dra igång någonting om det inte finns resurser. Det är svårt att anställa om man inte har pengar till det.

Vi har en bra hälso- och sjukvård. Är man svårt sjuk får man hjälp. Men nu backar vi på ett oroande sätt. I Västra Götaland säger man på neonatalavdelningen på Sahlgrenska att små, små barn varje dag riskerar att dö på grund av att det saknas resurser. Då handlar det om att ta ansvar för den politik man faktiskt för och för det samarbete man har med regeringen.

Linda Lindberg (SD)

Anf. 157 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Vi tar ansvar. Vi tar stort ansvar. Det är mycket som behöver göras och som vi behöver ta itu med. Vi har en hög hastighet på departementet. Vi har också fyra ministrar som nu jobbar brett inom Socialdepartementet för att på riktigt komma i fatt och komma i kapp med det som varit eftersatt inom Socialdepartementet och den svenska hälso- och sjukvården. Vi tar ansvar. Vi satsar pengar här och nu. Vi har bra satsningar inom hela hälso- och sjukvårdsområdet, och det vet ledamoten.

Vi jobbar också långsiktigt med att få ordning på kompetensförsörjningen och för att stärka arbetsmiljön så att man både kan rekrytera ny personal och få tillbaka den personal som i stället har valt att jobba på till exempel ett Icalager. Det är inget fel i att göra det, men de behövs i den svenska hälso- och sjukvården. De har valt att lämna yrket för att det är en ohållbar arbetssituation, och det jobbar vi med. Vi ser över effektiviteten och hur vi kan använda pengarna och personalen på allra bästa sätt för att få ut den kapacitet som finns i vården att möta behovet.

Vi ser över organisationen av den svenska hälso- och sjukvården, för det måste finnas någon form av systemfel när vi hela tiden lägger mer pengar på den men ändå inte fullt ut får ut den vård vi förväntar oss. Man kan inte bara lägga till mer pengar när det faktiskt inte ger effekt för den patient som behöver det.

Det är många delar vi behöver se över och som vi också jobbar med, här i riksdagen och framför allt på departementen och myndigheterna, för att på riktigt komma till rätta med utmaningarna inom den svenska hälso- och sjukvården. Läget är alarmerande, absolut - men det har inte kommit över en natt. Jag tycker att man ska ta det i beaktande när man har den här typen av diskussion. Vi jobbar aktivt med detta på kort sikt och framför allt på lång sikt. Vi kommer inte att försöka lösa det på samma sätt som man har gjort under många, många år.

Lina Nordquist (L)

Anf. 158 Lina Nordquist (L)

Fru talman! Allting inom vården som fungerar eller inte fungerar kokar i slutändan ned till kompetensförsörjningen. Oavsett vilken förbättring vi vill åstadkomma i sjukvården kommer den alltid att kräva kunniga yrkespersoner som trivs på jobbet. Det gäller om vi vill minska vårdskadorna, stärka Sveriges civila beredskap och korta väntan på operation eller till barn- och ungdomspsykiatrin eller till vilken annan vård som helst. Det gäller om vi vill ha mer vård i förorter, på bruksorter och i landsorten. Det gäller om vi vill bemanna mer och öka antalet vårdplatser. Det har minskat med 20 procent sedan 2012. Det gäller förresten också om vi vill förbättra arbetsmiljön. Bristen på viktiga kollegor är sannolikt vårdens största arbetsmiljöproblem.

Det är alltså betydelsefullt när regeringen satsar statliga medel på arbetsmiljön trots att ansvaret för vården ju ligger hos regionerna. De medlen är avgörande för att man ska få extra skjuts när det gäller att behålla personal, att fler ska orka jobba heltid och att ledarskapet ska stärkas. Det är betydelsefullt med den nationella planen för bättre kompetensförsörjning. Regeringen har tillfört mer än 1 miljard bara i år.

Det är också betydelsefullt med kontinuerlig fortbildning. Jag tänker på tillkännagivandet här för några år sedan. Det måste bli en självklarhet i vården att få fortbildning under hela sitt yrkesliv.

Det är också viktigt att vi som land anser att forskning och innovation måste vara grundläggande delar av hälso- och sjukvården. Det är väldigt viktigt att regeringen vill göra det enklare att kombinera kliniskt arbete med forskning, men det stannar förstås inte där. För alla de här sakerna måste det ju även finnas tid. Det måste finnas tid för patientmöten. Oavsett hur mycket kunskap man har kommer för lite tid ändå att förstöra patientmötet och mycket av det som kan bli bra i vården. Det måste även finnas tid för fortbildning och forskning, men det måste läggas mindre tid på administration.

Fru talman! Svenska läkare ägnar i dag motsvarande en dag i veckan åt administration. De hinner träffa betydligt färre patienter och ägna mindre tid åt varje patient de möter än vad deras europeiska kollegor gör. Samtidigt som det råder brist på sjuksköterskor tvingas sjuksköterskor i vårt land att ägna tid åt dokumentation, kringuppgifter och vårdplatsjakt i stället för åt omvårdnad. Det här är helt orimligt.

Vi måste lämna tillbaka vårdprofessionernas tid till patienterna. Vi måste frigöra tid för handledning, vårdutveckling och fortbildning. Regeringen arbetar strukturerat för att få allt detta.

Regeringen jobbar även fokuserat för bättre digital infrastruktur som arbetsverktyg för vård och forskning. Det gäller alltifrån journaler till intygshantering och kvalitetsregister. Digitalt är sjukvården fortfarande på många sätt en tidsresa tillbaka till 90-talet i dag, och så kan vi inte ha det. Människor ska tycka om att jobba i sjukvården. De ska kunna använda sin tid klokt. Då krävs riktigt bra digital infrastruktur.

Allt detta jobb måste hålla marschfart. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag och till regeringens arbete. Genom det kan sjukvårdens bristyrken bli drömjobb. Det kommer i sin tur att minska vårdskadorna, stärka Sveriges beredskap och förkorta väntan på operation eller kön till barn- och ungdomspsykiatrin och annan vård. Det kommer att ge mer vård i förort, bruksort och landsort. Det kommer även att möjliggöra en öppning av de vårdplatser som en efter en gradvis har stängts de senaste 13 åren för att människor inte har velat söka tjänster, trots att vården har ropat efter kompetens.

Anf. 159 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Hur mår sjukvården? Under pandemin applåderade vi hälso- och sjukvården. Det gjorde vi allihop. Nu blir i stället 5 000 varslade. Trots ökade behov blir vårdplatserna färre, och den främsta orsaken till det är bristen på personal och på resurser.

Den SD-beroende regeringen dränerar just nu vården genom att inte ge tillräckligt med resurser i en mycket svår tid. Vi har en nationell vårdkris i Sverige. Det behöver vi egentligen inte ha.

Överbeläggningarna på landets sjukhus ökar. Antalet intensivvårdsplatser minskar. De är färre än före pandemin. Kommunal, Vårdförbundet och Läkarförbundet larmar om det allvarliga läget. Jag har respekt för Vårdförbundet som tar fajten.

I Vänsterpartiets förslag till vårbudget visade vi bland annat hur man kan sätta stopp för den akuta vårdkrisen och se till att ingen sägs upp inom vården. Det tyckte vi var självklart. Personalen är guldet.

Vi vill ta bort marknaden från vården. Det är inte helt obekant. Vi vill även ta bort etableringsfriheten så att man får bort vårdmaffian, som nu kan öppna vårdcentraler och vaccinationsmottagningar lite varstans för att tvätta sina pengar.

Högern har ju öppnat för den här maffian, och nu måste man stänga den dörr som har öppnats genom etableringsfriheten. Det gäller vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och annat runt om inom välfärden.

Ökade kostnader har urholkat de regionala budgetarna enormt. Samtidigt har vi en ökande befolkning, en ökande äldre befolkning, som kräver mer. Det vore kanske bra att ha i beaktande.

Personaltätheten och vårdkvaliteten kommer att sjunka till så pass låga nivåer att patientsäkerheten hotas. Den hotas just nu på grund av för lite resurser. Det säger facken. Man får bestämma sig för om man ska lita på facken eller inte.

Som jag nämnde tidigare är situationen på neonatalavdelningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset så pass ansträngd att personal varnar för att patientsäkerheten hotas varje dag.

De generella statsbidragens andel av hälso- och sjukvårdens finansiering har minskat från 16 procent till 11,5 procent mellan 2010 och 2022. Det kanske är bra att komma ihåg det. Det går stick i stäv med olika regeringars återkommande beskrivningar de senaste åren om historiska vårdsatsningar.

Alla regioner utom tre ökade sina kostnader för inhyrd personal inom hälso- och sjukvården förra året med 1,4 miljarder kronor. Totalt landade notan för hyrpersonal i hela landet på 9,3 miljarder kronor. Det beror på brist på annan personal som har sin grund i dåliga arbetsförhållanden, och så har det varit ganska länge.

Vänstern har tagit fram ett tiopunktsprogram för att fasa ut hyrpersonal. Vi tycker att det är oerhört viktigt.

Vårdförbundet berättar nu att deras medlemmar har 3 miljoner övertidstimmar. Vi måste göra något åt det. Det här beror på arbetsmiljön. Situationen är den att man rings in omgående och hela tiden. Folk har svårt att få ut sin ledighet. Det här är en kris.

Fler än 90 procent av arbetsgivarna har brist på grundutbildade sjuksköterskor, distriktssköterskor och röntgensjuksköterskor. 90 procent - det är allvarligt.

Något som oroar mig och som genomsyrade arbetet i socialutskottet under pandemin är att hälso- och sjukvården ligger efter i sitt arbete för att höja beredskapen för krig och allvarliga kriser. Förmågan att ta emot ett stort antal skadade har vi inte. Detta är den SD-beroende regeringens ansvar.

Förra året varnade Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i en rapport för riskerna med privat ägande i sjukvården. FOI pekade bland annat på att myndigheterna saknar direkt kontroll över stora delar av vårdsektorn, vilket gör det svårt att säkerställa verksamheter i kris och att krigsplacera personal. Det ignorerar partierna till höger i ganska hög omfattning, anser jag.

Regeringens argument just nu är att vården måste effektiviseras. Det kan ju låta bra. Det finns undersökningar från USA där en forskargrupp har tittat generellt på vården och har kommit fram till att produktivitetsutvecklingen underskattas med 3,1 procent per år. Det här handlar också om kvalitetsförbättringar som görs inom vården. Vården är inget bilföretag, utan vården ska ju rädda människor. Det kostar förstås mer och kräver kanske mer personal.

När det gäller god och nära vård skulle primärvården axa upp. De knappa resurserna innebär i stället att man har bromsat. Uppföljningar visar att primärvårdens ekonomiska resurser under den senaste femårsperioden bara har ökat marginellt. Staten måste därför ta ett större ansvar för hela området. Det är för närvarande SD:s och regeringens ansvar att se till att det blir något av denna reform.

Vänsterpartiet anser att det måste finnas en långsiktig finansiering för att klara av den omställning som påbörjats inom primärvården.

Utvecklingen av kompetensförsörjningen inom primärvården går åt helt fel håll. Inte minst har andelen specialistläkare i allmänmedicin och andelen distriktssköterskor minskat över tid. I dag finns det färre specialistläkare och ST-läkare i allmänmedicin än 2017 i relation till antalet listade patienter.

Det behövs en långsiktig plan för primärvårdens kompetensförsörjning i samverkan med regionerna. Det behövs också en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning i syfte att säkerställa behovet av läkare och sjuksköterskor, och inte bara inom primärvården.

Vi anser att regeringen tillsammans med regionerna ska ta fram nationella handlingsplaner för att nå riktvärdet om 1 100 listade invånare per läkarkontakt. Det ska vi gå i land med till 2030.

Sjukvården har varit väldigt pressad i Sverige under en längre period och befinner sig efter pandemin i kris - en tydlig personalkris. Inte minst har det lett till att bristen på vårdplatser är akut, vilket har påpekats av Socialstyrelsen. Inom de närmaste åren behövs 2 300 fler vårdplatser inom den somatiska sjukvården. Det här handlar inte om brist på sängar utan om brist på personal.

Krisen är en direkt konsekvens av de nedskärningar i sjukvården som pågått inte bara under detta år utan även tidigare. För att möta den kris som finns inom sjukvården vill Vänsterpartiet tillsätta en nationell kriskommission för bättre arbetsmiljö för personalen inom hälso- och sjukvården. Man behöver förnya sitt åtagande att säkerställa en god arbetsmiljö för alla anställda inom vården. Jag yrkar därför bifall till reservation 8.

När jag reste runt i Västerbotten för några månader sedan noterade jag förstås att det ibland var väldigt knepigt för personer att få vård. Det är en sak att bo på Kungsholmen, där det vimlar av vårdförutsättningar, en annan sak att bo i Sorsele. Det är svårare och dyrare i glesbygd att bygga upp enheter för att kunna erbjuda invånare rimliga restider. Människor i glesbygdskommuner har också betydligt sämre hälsa än genomsnittet och jämfört med boende i rikare kommuner. Lustigt nog är det så att tillgången till och användningen av vård är som störst där flest och friskast människor finns. Det kan vi fundera på.

Primärvården i glesbygden har en särskilt resurskrävande verksamhet, eftersom andelen äldre med stora vårdbehov är större i glesbygdens befolkning. Att jobba i glesbygd kräver inte bara medicinsk kunskap utan också tillgänglighet. Man ska kunna se hela vården som ett kluster. Här borde regeringen i samverkan med den aktuella regionen se till att det blir en bättre glesbygdsmedicin. Vi kan bättre, helt enkelt. Det spelar ingen roll hur många trollkonton som ger en skev verklighetsuppfattning. Att vården är i kris är glasklart, och ansvaret är den sittande regeringens och Sverigedemokraternas.

Anf. 160 Thomas Ragnarsson (M)

Fru talman! Jag tycker att det är fantastiskt att höra ledamoten beskriva det haveri som har skett med hälso- och sjukvården sedan valet 2022. Det är häpnadsväckande att vi har kunnat missköta den på det viset.

Jag dristade mig till att sitta och titta lite på nätet när ledamoten höll sitt anförande. Jag plockade fram ganska intressanta siffror om antalet vårdplatser. Det stora tappet av vårdplatser har inte skett nu utan successivt mellan 2010 och 2018.

När det gäller antalet vårdplatser är vi helt överens. Vi har 2,0 vårdplatser per 1 000 invånare i Sverige. Motsvarande siffra i Europa i genomsnitt är 5,3 vårdplatser per 1 000 invånare. Tyskland och Österrike ligger i topp med 9 respektive 10 vårdplatser per 1 000 invånare.

På nätet står det att en förklaring skulle kunna ligga i att ädelreformen på 90-talet gjorde att man flyttade över vårdplatser från hälso- och sjukvården till den kommunala hemsjukvården. Men det där är ju en sanning med modifikation. Jag kan tycka att man borde kunna ha lite självrespekt och erkänna att man själv kanske inte har gjort det här så bra heller. Ledamoten Karin Rågsjö har ju suttit i regering eller varit med i ledande ställning under de senaste åren och suttit som en del i ett regeringsunderlag. Visst har även ni en del i detta, Karin.

Anf. 161 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Javisst - alla har ett ansvar. Men jag har aldrig suttit i regeringen. Och det är nu vi har den här krisen. Det är nu det är 5 000 personer som har blivit uppsagda. Det är nu man kan se färska siffror från Socialstyrelsen om att det behövs 2 000 fler vårdplatser enbart inom den somatiska sjukvården. Det har funnits en brist länge, men det är nu man riskerar att tappa ännu fler vårdplatser. Det är också nu intensivvårdsplatserna verkar minska. Det är nu man kan se från FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, att det finns en fara i att vården darrar. Det är nu vi har haft den här inflationen, och det är just nu vården backar. Det är just nu vi kan se från exempelvis Vårdanalys att alla staplar pekar rött och pekar nedåt när det gäller primärvården. Det händer precis nu. Så är det.

Jag har aldrig suttit i en regering. Det är jättesorgligt. Jag har däremot varit med i ett regeringsunderlag. Vad jag vet tog vi ansvar för det vi gjorde. Jag tycker att man ska göra det.

När facken - Vårdförbundet, Läkarförbundet, Kommunal - säger att detta är en vårdkris som påverkar patientsäkerheten tycker jag självklart att man ska ta det på stort allvar. Men jag tycker inte riktigt att den här regeringen inklusive SD har gjort det. Då skulle ni väl ha sett till att man under den här krisperioden med de höga pensionsavgifterna och så vidare hade klarat av året utan att behöva säga upp 5 000 personer inom vården. Det kan väl inte gagna vare sig vårdplatser, intensivvård, primärvård eller whatsoever.

Ja, jag är bekymrad. Det måste jag säga. Jag vet inte vilka konton ledamoten har gått in och tittat på. Nu för tiden är jag väldigt orolig för alla konton som florerar.

Anf. 162 Thomas Ragnarsson (M)

Fru talman! Jag är inte så orolig för SCB:s siffror, inte heller för SKR:s siffror. Men det kanske man ska vara - inte vet jag.

I mitt huvudanförande nämnde jag - det finns siffror på det också - att våra kommuner och regioner aldrig någonsin har haft så mycket anställd sjukvårdspersonal. Ändå producerar vi mindre. Ringer det då ändå inte en klocka om att det är någonting som är skevt?

Jag har tittat lite och försökt rekapitulera mitt eget arbetsliv för att se när det gick fel. Någonstans kring 2010 var det. Då började man titta på länsgemensamma kliniker. Man skulle klustra ihop saker. År 2014 kom det en utredning om nivåstrukturering inom högspecialiserad vård. Det var en väldigt bra utredning, men tyvärr tolkades och lästes den på ett ganska skevt vis, vill jag nog påstå, av många regionpolitiker; plötsligt var man nere på vanliga galloperationer och vanlig bassjukvård. Där någonstans hände någonting.

Vi måste ändå titta på produktiviteten. En kirurg på 80-talet opererade närmare 800 patienter. En kirurg i dag opererar ungefär 130 patienter. Nu vet även jag att man diagnostiserade genom kirurgi på 80-talet. Men tiden i operationssalen fanns ju där. Då är min fråga: Vad gör våra doktorer under den tid då de gamla kirurgerna opererade 650 patienter? Det är inte fråga om mottagningsverksamhet. Jag vill påstå att man sitter och administrerar in absurdum.

Det går att ändra saker. Man säger upp 5 000 personer, men vem har sagt att det är sjukvårdspersonal som behöver sägas upp? Det pratas aldrig om några andra specialiteter - HR, kommunikationsavdelningar, chefer och vårdstrateger. Vem säger att det måste vara sjukvårdspersonal?