Konkursgäldenären
Betänkande 1994/95:LU31
Lagutskottets betänkande
1994/95:LU31
Konkursgäldenären
Innehåll
1994/95 LU31
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1994/95:189 Konkursgäldenären.
I propositionen föreslås bl.a. ett antal lagändringar som särskilt tar sikte på konkursgäldenärens skyldigheter.
Konkursgäldenärens upplysningsskyldighet skall enligt förslaget vara knuten till upplysningar av betydelse för "konkursutredningen", i stället för, som för närvarande, till upplysningar om "boet". Upplysningsskyldigheten skall enligt förslaget även omfatta tillgångar som finns utomlands även i de fall dessa inte ingår i konkursboet (särkonkurs). Om särskilda skäl föranleder det skall enligt förslaget konkursbouppteckningen även innehålla uppgift om sådan nyss nämnd egendom. Vidare föreslås att bouppteckningen i den utsträckning det behövs skall innehålla en förteckning över det räkenskapsmaterial som har omhändertagits och att konkursgäldenärens edgång skall omfatta även denna förteckning.
I propositionen föreslås också att det skall inrättas ett centralt register hos Patent- och registreringsverket över fysiska personers och dödsbons konkurser. Vidare föreslås att uppgifter om konkursförvaltare och tillsynsmyndighet i såväl fysiska som juridiska personers konkurser skall registreras hos Patent- och registreringsverket. Härigenom kommer en samlad konkursregistrering att finnas hos verket.
Lagändringarna rörande det centrala registret för fysiska personers och dödsbons konkurser föreslås träda i kraft den 1 oktober 1995 och övriga ändringar den 1 juli 1995.
I betänkandet behandlas också motioner som väckts med anledning av propositionen och under den allmänna motionstiden 1994/95. Motionerna rör frågor om i vilken utsträckning utomlands befintlig egendom skall anges i konkursbouppteckningen i en svensk särkonkurs, om offentligt anbudsförfarande vid försäljning av konkursboets egendom till gäldenären eller honom närstående, om kungörelse av näringsförbud och om s.k. konkurskarantän.
När det gäller vad som skall anges i bouppteckningen i en särkonkurs förordar utskottet, med anledning av propositionen i denna del och berörda motionsyrkanden, en ändrad lydelse av den föreslagna regeln. Ändringen innebär att, om det finns anledning till det, konkursbouppteckningen också skall innehålla uppgift om egendom som inte ingår i boet på grund av att den finns utomlands. Utskottet föreslår också ett tillägg till bestämmelsen som föreskriver att, i de fall gäldenären har uppgivit att sådan egendom saknas, bouppteckningen skall innehålla uppgift om detta.
Vidare förordar utskottet, med tillstyrkande av berörda motionsyrkanden, en ny reglering i konkurslagen av innebörd att en försäljning av egendom i konkursen till konkursgäldenären eller någon honom närstående i princip skall föregås av ett offentligt anbudsförfarande.
I övrigt tillstyrker utskottet propositionen och avstyrker motionsyrkandena.
Propositionen
I proposition 1994/95:189 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157), 2. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 3. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 4. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 5. lag om ändring i lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen.
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1994/95:L31 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att konkursgäldenären även i normalfallet skall vara skyldig att uppge egendom som finns utomlands vid särkonkurs, i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar införa regler om att försäljning av egendom i konkurs till konkursgäldenären eller någon honom närstående fysisk eller juridisk person skall föregås av ett offentligt anbudsförfarande, i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:L32 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen beslutar om offentligt anbudsförfarande vid försäljning av konkursegendom till konkursgäldenären eller honom närstående person enligt vad promemorian Konkursgäldenären (Ds 1994:96) föreslår.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L316 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kungörelse av näringsförbud.
1994/95:L317 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av s.k. konkurskarantän,
2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som innebär att svenska konkurser också skall inbegripa annan än i Sverige befintlig egendom.
1994/95:Ju221 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i konkurslagen.
Utskottet
Inledning
Konkurslagstiftningen har under de senaste åren varit föremål för mycket diskussion och övervägts i ett flertal sammanhang. Intresset har bl.a. inriktats på olika former av konkursmissbruk. En särskild fråga som därvid uppmärksammats är de s.k. bekvämlighetskonkurserna (se bl.a. bet. 1993/94:LU20 s. 12 f). Med det menas att konkurser kommit att betraktas som en möjlighet för ett företag att reducera sin skuldbörda, framför allt i fråga om de oprioriterade leverantörsskulderna, och sedan kunna återuppta verksamheten med ökad konkurrenskraft efter en rekonstruktion. Denna typ av konkurser anses planerade i så måtto att ägarens ekonomiska intressen och avsikt att efter konkursen kunna driva rörelsen vidare, i huvudsakligen samma omfattning men med väsentligt minskad skuldbörda, är satta i förgrunden. Konkursens ekonomiska konsekvenser drabbar i dessa fall endast borgenärerna, främst de oprioriterade som saknar säkerhet för sina fordringar, och inte aktieägarna. Det är vidare inte sällan frågan om förfaranden som utgör led i en planerad brottslig verksamhet.
Frågor om formerna för gäldenärens medverkan och vilka skyldigheter gäldenären skall ha vid en konkursutredning har bl.a. berörts av Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet. Betänkandet har remissbehandlats. Spörsmålen behandlas även i den s.k. Rubiconrapporten, en promemoria av Riksåklagarens och Riksskatteverkets arbetsgrupp angående rutiner vid brottsutredningar i samband med konkurs som redovisades till Justitiedepartementet våren 1994. I denna rapport berörs även frågan om ett centralt konkursregister. Vidare har Riksrevisionsverket till regeringen överlämnat en granskningsrapport (RRV 1994:13) Tillsyn vid konkurs som rör tillsynsverksamheten och förvaltningen i konkurs.
Regeringen har, på grundval av främst nu nämnt utredningsarbete, i promemorian (Ds 1994:96) Konkursgäldenären behandlat olika frågor om konkursgäldenärens skyldigheter och frågan om ett centralt konkursregister. Promemorian har remissbehandlats.
De förslag som regeringen lämnar i förevarande proposition och de överväganden i övrigt som görs i propositionen bygger på förslagen i promemorian. Frågor om konkursförvaltningens organisation och tillsynsfunktionen bereds däremot vidare inom Justitiedepartementet i särskild ordning.
Konkursgäldenärens medverkan i konkursutredningen
När någon försätts i konkurs skall enligt 2 kap. 24 § första stycket 2 och 7 kap. 2 § konkurslagen (KL) en eller flera förvaltare snarast utses av rätten. Det åligger förvaltaren enligt 7 kap. 8 § KL att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. I detta övergripande syfte skall förvaltaren upprätta en bouppteckning (7 kap. 13 § KL). I denna skall boets tillgångar tas upp till noggrant uppskattade värden. Bouppteckningen skall vidare bl.a. innehålla uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt de böcker och handlingar som rör boet vilka förvaltaren tagit om hand (jfr 7 kap. 12 § KL). Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, skall förvaltaren också omhänderta räkenskapsmaterialet.
Till ett konkursbo räknas enligt 3 kap. 3 § KL i princip all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen, och som tillika är utmätningsbar. I enlighet härmed ingår även utomlands befintliga tillgångar i konkursboet. I sistnämnda fall förutsätts emellertid att det är fråga om en konkurs där gäldenären har hemvist här i riket (domicilkonkurs). Om en konkurs här i landet avser en gäldenär som är bosatt utomlands (särkonkurs) ingår i konkursboet endast egendom som finns här i landet.
Förvaltaren har vidare enligt 7 kap. 15 § KL att snarast upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande bl.a. uppgifter om boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd. Berättelsen skall också innehålla uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap. brottsbalken anmälts till åklagare.
Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av regeringen utsetts därtill.
Vid upprättandet av bouppteckningen och även i övrigt åligger det konkursgäldenären att medverka på vissa sätt. Sålunda skall gäldenären lämna de upplysningar om konkursboet till rätten, tillsynsmyndigheten och förvaltare som de begär (6 kap. 2 § KL). Konkursgäldenären har också en skyldighet att närvara vid vissa sammanträden, bl.a. bouppteckningsförrättningen.
Konkursgäldenären är vidare enligt 6 kap. 3 § KL skyldig att inför rätten avlägga bouppteckningsed. Edgången, som sker vid ett särskilt edgångssammanträde, innebär att konkursgäldenären under straffansvar betygar riktigheten av uppgifterna i konkursbouppteckningen.
I propositionen föreslås nu att gäldenärens skyldighet att lämna upplysningar till konkursförvaltaren och andra skall omfatta allt av betydelse för konkursutredningen, och inte vara begränsad till att avse enbart uppgifter om boet. Skyldigheten omfattar även egendom som inte ingår i konkursboet på grund av att den finns utomlands (särkonkurs).
I propositionen föreslås också att det i en konkursbouppteckning skall, inte bara i en domicilkonkurs utan också i en särkonkurs, anges även utomlands befintlig egendom när särskilda skäl föranleder det.
Vidare föreslås som en nyhet att det i konkursbouppteckningen, i den utsträckning det behövs, skall förtecknas vilket räkenskapsmaterial rörande boet som har omhändertagits av förvaltaren. Edstemat skall omfatta även riktigheten av en sådan förteckning.
I några motioner behandlas frågan om vilken betydelse utomlands befintlig egendom skall ha i en särkonkurs.
Enligt motion 1994/95:L31 av Rolf Dahlberg m.fl. (m), som väckts med anledning av propositionen, bör huvudregeln i en särkonkurs vara att tillgångar som finns utomlands skall anges i konkursbouppteckningen. Det framstår enligt motionärerna ofta som stötande att en gäldenär som gått i konkurs i Sverige men inte har sitt hemvist här kan undandra stora tillgångar som finns utomlands från borgenärernas krav. Det bör emellertid enligt motionen finnas en möjlighet för förvaltaren att i undantagsfall avstå från att ange sådana tillgångar i bouppteckningen. Riksdagen bör besluta en ändring av regeringens förslag i enlighet med vad som sålunda anförts (yrkande 1). Ett yrkande med motsvarande innebörd framställs i en motion från den allmänna motionstiden 1994/95 -- Ju221 yrkande 9 av Gun Hellsvik m.fl. (m). Enligt motion L317 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (båda s), också från den allmänna motionstiden 1994/95, bör regeln vara att särkonkurser skall omfatta även utomlands befintlig egendom (yrkande 2).
Utskottet vill till att börja med understryka betydelsen av att konkursgäldenären aktivt medverkar till en tillfredsställande utredning av konkursboet. Det ligger såväl i borgenärernas som i det allmännas intresse att förfaranden som kan innefatta ekonomisk brottslighet stävjas. Det är därför nödvändigt med regler som garanterar en sådan medverkan, även i de fall gäldenären inte är villig till samarbete. Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund, i enlighet med den allmänna inriktningen av regeringens förslag, att gäldenärens skyldigheter under konkursförfarandet utvidgas.
När det gäller utomlands befintlig egendom vill utskottet framhålla att den förstärkta upplysningsplikt som nu föreslås torde få betydelse för borgenärernas möjligheter i allmänhet att komma åt sådan egendom. Som anförs i propositionen har borgenärerna ett berättigat intresse av att kunna ianspråkta dessa tillgångar i ett konkurs- eller annat förfarande i något annat land. Innebörden av denna utvidgade skyldighet är också att en konkursgäldenär alltid är skyldig att, utan undantag, även i en särkonkurs lämna upplysningar om all egendom han har, oavsett var egendomen finns. Gäldenärens uppgiftsskyldighet är straffsanktionerad på så sätt att en oriktig uppgift under konkursen beträffande exempelvis tillgångarna kan medföra ansvar för oredlighet mot borgenärer enligt 11 kap. 1 § brottsbalken. Enligt utskottets mening gagnar den utvidgade upplysningsplikten även intresset att stävja förfaranden som kan utgöra led i ekonomisk brottslighet. Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund att en konkursgäldenär skall vara skyldig att lämna upplysningar även i en särkonkurs om utomlands befintlig egendom.
Frågan är emellertid, vilket aktualiseras av motionerna, i vilken utsträckning en utvidgad upplysningsplikt enligt förslaget bör kompletteras med en skyldighet för förvaltaren att i konkursbouppteckningen lämna uppgift om egendom, som på grund av att den finns utomlands inte ingår i konkursboet.
Den inledningsvis nämnda promemorian Ds 1994:96 Konkursgäldenären föreslog den regeln att bouppteckningen, om inte särskilda skäl föranleder annat, också skall innehålla uppgift om egendom, som på grund av att den finns utomlands inte skall ingå i konkursboet. I propositionen föreslås däremot att bouppteckningen skall innehålla sådan uppgift om särskilda skäl föranleder det.
Enligt utskottets mening bör det ankomma på förvaltaren att göra en allmän bedömning av hur betydelsefullt det kan anses vara för konkursutredningen som sådan och för borgenärerna att tillgångar som på grund av att de finns utomlands inte ingår i konkursboet ändå skall anges i bouppteckningen. Detta syfte torde bäst uppnås med den i propositionen föreslagna presumtionen, som förutsätter ett aktivt beslut av konkursförvaltaren. Som anförs i propositionen torde förvaltaren kunna underlåta att förteckna utomlands befintlig egendom i de fall konkursgäldenären i en särkonkurs har mycket svag anknytning till Sverige eller då förekomsten av utländska tillgångar är särskilt svårutredd eller deras existens är oklar. Däremot framhålls i propositionen att så snart konkursförvaltaren får anledning att tro att det finns egendom av intresse för borgenärerna torde det föreligga skäl att förteckna egendomen i konkursbouppteckningen. Enligt utskottets mening innebär dock det i propositionens lagtext föreslagna uttrycket "särskilda skäl" ett högre krav än vad som följer av motivuttalandena. För att uppnå bättre överensstämmelse härvidlag föreslår utskottet att den ifrågavarande bestämmelsen ändras så att bouppteckningen, om "det finns anledning" till det, också skall innehålla uppgift om egendom, som inte ingår i konkursboet på grund av att den finns utomlands.
Utskottet anser vidare att konkursförvaltaren, i de fall gäldenären uppgivit att han saknar tillgångar utomlands, regelmässigt bör ange detta förhållande i konkursbouppteckningen. Detta bör enligt utskottets mening komma till uttryck i lagtexten, och utskottet förordar därför ett tillägg till den ifrågavarande bestämmelsen av nu nämnd innebörd.
Utskottets nu gjorda ställningstaganden måste ses mot bakgrund av att gäldenären, enligt vad utskottet ovan förordat, alltid och undantagslöst är skyldig att till förvaltaren uppge utomlands befintlig egendom eller avsaknaden av sådan egendom. Genom utskottets ställningstaganden till vad som skall anges i bouppteckningen kommer gäldenären i större utsträckning att under ed tvingas betyga sina uppgifter. Det bör därvid nämnas att edsplikten är sanktionerad genom straffbestämmelsen om mened i 15 kap. 1 § brottsbalken samt att menedsbrottet i princip är ett allvarligare brott än oredlighet mot borgenärer och därför kan föranleda ett längre fängelsestraff.
Enligt utskottets mening torde i allmänhet ett angivande i bouppteckningen av de uppgifter som nu diskuterats inte särskilt tynga eller komplicera förvaltarens arbete. Den av utskottet föreslagna regleringen beträffande konkursbouppteckningens innehåll såvitt avser egendom utomlands torde väl tillgodose syftet att förbättra skyddet för borgenärerna och främja samhällets intresse att stävja förfaranden som innefattar ekonomisk brottslighet.
Det anförda innebär att utskottet med anledning av propositionen i förevarande del och motionerna L31 yrkande 1, L317 yrkande 2 och Ju221 yrkande 9 föreslår den lydelse av 7 kap. 13 § KL som framgår av bilaga 2.
Utskottet vill i detta sammanhang slutligen framhålla att det finns skäl som talar för att indelningen i domicil- och särkonkurser bör slopas och att all egendom som tillhör en gäldenär, oavsett var den finns, bör ingå i konkursboet. Som påpekas i propositionen har denna fråga väckts i Justitiedepartementet genom en skrivelse från Riksskatteverket. Överväganden av detta slag måste emellertid samordnas på internationell nivå. Här vill utskottet erinra om det arbete som pågår med att tillskapa en konkurskonvention inom EU. Ett av de grundläggande syftena med detta arbete är att underlätta förfarandet vid konkurser som berör egendom i flera länder. Utskottet utgår från att regeringen aktivt verkar för att problemet skall få en snar lösning.
Försäljning av egendom i konkursen
Konkursboets egendom skall i princip av förvaltaren säljas så snart det lämpligen kan ske. Bestämmelser om försäljning av egendomen finns i 8 kap. KL. Försäljning av vanlig lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse skall äga rum på auktion eller i annan ordning som förvaltaren finner mest fördelaktig för att ta till vara borgenärernas intressen. Om fast egendom finns i boet kan förvaltaren begära att den säljs exekutivt, dvs. i den ordning som föreskrivs i 12 kap. utsökningsbalken för utmätt fast egendom. Detta innebär en försäljning på auktion eller under hand. Även beträffande fast egendom får förvaltaren använda ett annat säljsätt om det är fördelaktigare för boet. Konkurslagen innehåller inte några särskilda regler för det fall att konkursgäldenären eller någon honom närstående fysisk eller juridisk person står som köpare av egendom som ingår i konkursen.
I den tidigare nämnda promemorian Ds 1994:96 Konkursgäldenären föreslogs en ny reglering för det fall konkursförvaltaren säljer konkursboets egendom till konkursgäldenären eller till honom närstående fysisk eller juridisk person. Regleringen innebär att försäljning i nämnda fall skall föregås av ett offentligt anbudsförfarande. Syftet med förslaget är att förhindra de s.k. bekvämlighetskonkurserna, som regelmässigt innebär att den förre ägaren, till nackdel främst för de oprioriterade borgenärerna, fortsätter att driva samma rörelse även efter en konkurs.
Enligt propositionen skulle en regel som den i promemorian föreslagna inte få någon större praktisk betydelse. I de fall ett offentligt anbudsförfarande innebär att bättre pris kan erhållas förekommer det enligt regeringen redan i dag i inte ringa utsträckning att sådant förfarande äger rum. I sammanhanget måste också enligt regeringen beaktas den risk som finns att regleringen tynger förfarandet och försvårar för förvaltaren att snabbt avveckla boet. Vid en samlad bedömning anser regeringen att promemorians förslag i denna del inte nu bör genomföras.
I två motioner, som väckts med anledning av propositionen -- 1994/95:L31 yrkande 2 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och 1994/95:L32 av Per Rosengren m.fl. (v) -- yrkas att riksdagen beslutar sådana regler som föreslås i promemorian om ett offentligt anbudsförfarande i vissa fall av försäljning av konkursboets egendom. Enligt motion L31 skulle en sådan reglering vara en effektiv motåtgärd mot bekvämlighetskonkurserna. I motion L32 anförs som skäl att man därigenom skulle undvika att en gäldenär eller honom närstående skall kunna köpa tillbaka egendom till underpris, vilket medför att konkurrensen på jämnbördiga villkor undergrävs. Ett förfarande av avsett slag skulle också enligt sistnämnda motion innebära en garanti för allmänheten att försäljning sker på ett tillbörligt sätt.
Utskottet vill erinra om att frågan om åtgärder mot s.k. bekvämlighetskonkurser togs upp i den rapport "Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor" som en arbetsgrupp inom regeringskansliet presenterade i november 1993. Rapporten innefattade bl.a. överväganden om konkursförvaltningen. I rapporten anfördes att konkursförvaltarens skyldighet enligt lag att till bästa möjliga pris realisera konkursboets egendom ofta sammanfaller med den före detta ägarens intresse att förvärva samma egendom. Personliga borgensåtaganden eller avsikter att driva rörelsen vidare leder inte sällan till att det är just den förre ägaren som är villig att betala den största köpeskillingen. Särskilt när det gäller mindre företag är det enligt rapporten också ofta så att den som har bästa förutsättningar att driva rörelsen vidare i praktiken är den före detta ägaren. I många fall torde andra intresserade över huvud taget inte finnas.
Enligt rapporten bör en förbättring av situationen kunna åstadkommas genom en på lämpligt sätt utformad regeländring av innebörd att konkursförvaltaren endast får överlåta egendom till en före detta ägare eller någon denne närstående person via offentlig auktion eller, i de fall där detta är en lämpligare försäljningsform, efter anbudsförfarande. Härigenom skulle ett riskmoment för den före detta ägaren tillkomma genom att en konkurrent eller annan kan komma att bjuda ett högre pris samtidigt som lagstiftaren på detta sätt markerar frågans betydelse.
Utskottet vill för sin del framhålla att det är viktigt att hindra att konkurrenssnedvridande effekter uppkommer till följd av att marknadsmekanismerna inte får tillfälle att fullt ut göra sig gällande vid försäljningar som sker till konkursgäldenären eller någon honom närstående. Ett sätt att hindra detta är att ge eventuella intressenter möjlighet att på något sätt få kännedom om förestående försäljningar. Detta skulle kunna åstadkommas om förvaltaren ålades att ge offentlighet åt en kommande försäljning, vilket skulle kunna ske exempelvis i form av ett offentligt anbudsförfarande. Enligt utskottets mening skulle en lagändring med denna innebörd vara ett verksamt sätt att beivra de missförhållanden med s.k. bekvämlighetskonkurser som påtalats i olika sammanhang. Inte minst för att undvika misstro från allmänheten mot konkursinstitutet framstår det som angeläget med åtgärder mot detta missbruk.
Utskottet anser sålunda att konkursförvaltarens skyldigheter skall preciseras för de fall han säljer boets egendom till konkursgäldenären eller någon honom närstående fysisk eller juridisk person. Innebörden härav är att sådan försäljning skall föregås av ett offentligt anbudsförfarande. När det blir aktuellt att sälja viss egendom till konkursgäldenären eller någon honom närstående bör försäljningen kunna föregås av att förvaltaren infordrar skriftliga eller muntliga anbud via exempelvis en annons i en dagstidning. Som föreslås i promemorian bör det finnas en möjlighet för förvaltaren att avstå från ett sådant anbudsförfarande när särskilda skäl föreligger. Sådana särskilda skäl kan vara att förvaltaren bedömer att det saknas någon egentlig marknad för det som skall säljas. Andra exempel är att det som skall säljas saknar större värde i förhållande till konkursboets omfattning eller att en försäljning brådskar av någon anledning. Den nya regleringen bör lämpligen tas in som tillägg i bestämmelserna i KL om försäljning av fast egendom och försäljning av lös egendom.
Utskottets ställningstagande innebär att motionerna L31 yrkande 2 och L32 tillstyrks.
Konkursregister
Utskottet behandlade frågan om ett centralt konkursregister våren 1994 med anledning av ett motionsyrkande om inrättande av ett sådant register (bet. 1993/94:LU20). Utskottet efterlyste i betänkandet ett centralt register där uppgifter om konkursförvaltare samt företrädare för olika juridiska personer är samlade. Regeringen borde enligt utskottet verka för att ett sådant register kommer till stånd och förelägga riksdagen förslag till erforderliga lagstiftningsåtgärder. Utskottet förordade att riksdagen, med bifall till motionsyrkandet, som sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:228).
Som ovan framgått behandlas i propositionen frågan om en samlad konkursregistrering. Regeringen föreslår sålunda att ett register över fysiska personers och dödsbons konkurser skall föras hos Patent- och registreringsverket (PRV). Vidare föreslår regeringen att uppgift om konkursförvaltare och tillsynsmyndighet i fysiska och juridiska personers konkurser skall registreras hos PRV. Regeringen anser att därigenom kommer en samlad konkursregistrering att finnas tillgänglig hos PRV. Mot denna bakgrund föreslås inte nu att ett nytt fristående centralt konkursregister skall inrättas.
När det gäller juridiska personers konkurser innebär regeringens förslag den nyheten att det i aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar resp. handelsregisterlagen (1974:157) skall föreskrivas att tingsrätt för registrering skall underrätta registreringsmyndigheten även om vem som har utsetts till konkursförvaltare och vilken tillsynsmyndighet som ansvarar för konkurstillsynen.
Som anförs i propositionen har numera samtliga berörda myndigheter -- kronofogdemyndigheterna, polisen och åklagarmyndigheterna -- möjlighet att via terminal få direkt åtkomst till ifrågavarande uppgifter om juridiska personers konkurser i PRV:s register. Mot denna bakgrund och med beaktande av det föreslagna nya registret hos PRV för fysiska personers och dödsbons konkurser delar utskottet regeringens bedömning att en samlad, lätt åtkomlig konkursregistrering numera föreligger. Riksdagens begäran i ämnet våren 1994 får därmed anses tillgodosedd.
Som anförs i propositionen finns det emellertid anledning att följa utvecklingen av hur åtkomstmöjligheterna till registren kommer att användas i praktiken. Skulle det visa sig att dessa möjligheter sammantaget med de förslag som läggs fram i förevarande sammanhang inte är tillräckliga för att uppnå en samlad och effektiv konkursregistrering kan det finnas anledning för regeringen att återkomma i frågan.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen i nu behandlad del.
Övriga frågor
De s.k. bekvämlighetskonkurserna behandlas även i motion 1994/95:L317 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s). I motionen föreslås som en åtgärd att komma till rätta med dessa och andra former av konkursmissbruk införandet av näringsförbud i form av s.k. konkurskarantän. Åtgärden skulle innebära att ett företag som gått i konkurs under viss tid inte får bedriva näringsverksamhet. Regeringen bör lägga fram lagförslag om sådan konkurskarantän (yrkande 1).
Utskottet vill framhålla att det s.k. automatiska näringsförbudet som gäller under själva konkursen för en gäldenär som är fysisk person inte träffar en juridisk person som försatts i konkurs. En sådan juridisk person torde med hänsyn till KL:s regler om bl.a. förlust av rådighet vara förhindrad att under konkursen driva någon som helst egen verksamhet. Det automatiska näringsförbudet skiljer sig från det förbud som kan åläggas efter särskild prövning enligt lagen (1986:436) om näringsförbud genom att det automatiska förbudet gäller endast under konkursen.
Utskottet vill vidare erinra om att frågan om ett utvidgat automatiskt näringsförbud -- "konkurskarantän" -- behandlats i den ovannämnda rapporten Företagande och konkurrens på likvärdiga villkor. I rapporten anfördes att ett sådant institut är för ingripande och bygger på ett felaktigt synsätt. Konkursinstitutet är ett naturligt och nödvändigt inslag i ett marknadsekonomiskt system. Det helt övervägande antalet konkurser torde, anfördes det i rapporten, också ha sin grund i misslyckade affärsidéer, ändrade konjunkturer, förändrade efterfrågemönster m.m. De insatser som görs måste enligt rapporten vara riktade mot missbruk och brottslighet och inte vara utformade så att de slumpmässigt eller generellt försvårar för det fria företagandet eller ger det en negativ stämpel.
Mot bakgrund av det anförda är utskottet för sin del inte berett att nu förorda ett införande av s.k. utvidgade automatiska näringsförbud eller konkurskarantän. Utskottet vill dock inte utesluta att spörsmålet kan komma att aktualiseras på nytt i samband med andra överväganden på konkursområdet. Motion L317 yrkande 1 avstyrks följaktligen. Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om sitt ovan gjorda ställningstagande till förmån för ett offentligt anbudsförfarande vid försäljning i konkurs, vilket är ägnat att motverka de s.k. bekvämlighetskonkurserna.
Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om kungörelse av näringsförbud. I motion 1994/95:L316 av Birgitta Carlsson (c) begärs ett tillkännagivande om en möjlighet att kungöra näringsförbud (yrkande 2).
Utskottet vill först erinra om att riksdagen behandlade ett motionsyrkande med samma innehåll våren 1994 (bet. 1993/94:LU20) Utskottet delade motionärernas uppfattning att det behövs en möjlighet att kungöra näringsförbud och ansåg att regeringen snarast borde vidta erforderliga åtgärder härför. Vad utskottet sålunda anfört gav riksdagen, med bifall till ifrågavarande motionsyrkande, som sin mening regeringen till känna (rskr. 1993/94:228).
Frågan om kungörelse av näringsförbud har övervägts av den år 1994 tillsatta Näringsförbudsutredningen. Utredningen hade till uppgift att utvärdera tillämpningen av lagen (1986:436) om näringsförbud och ge förslag till de ändringar i regelsystemet som bedöms nödvändiga för att lagen skall fungera effektivt samt pröva om tillsynen över näringsförbud bör förändras. Utredningen har presenterat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1995:1) Ett renodlat näringsförbud.
Näringsförbudsutredningens betänkande remissbehandlas för närvarande. I avvaktan på de fortsatta övervägandena i frågan om kungörelse av näringsförbud bör riksdagen inte nu göra några särskilda uttalanden i ämnet. Utskottet avstyrker därför motion L316 yrkande 2.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande särkonkurser att riksdagen med anledning av regeringens förslag i denna del och motionerna 1994/95:L31 yrkande 1, 1994/95:L317 yrkande 2 och 1994/95:Ju221 yrkande 9 antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) såvitt avser 7 kap. 13 § med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,
2. beträffande försäljning av egendom i konkurs att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L31 yrkande 2 och 1994/95:L32 dels beslutar att 8 kap. 6 och 7 §§ konkurslagen (1987:672) skall erhålla ändrad lydelse i enlighet med Utskottets förslag i bilaga 3, dels beslutar om sådan ändring av ingressen till regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) som föranleds härav,
3. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157), dels lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), dels lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, dels lag om ändring i konkurslagen (1987:672), i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan, dels lag om ändring i lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen,
4. beträffande konkurskarantän att riksdagen avslår motion 1994/95:L317 yrkande 1,
5. beträffande kungörelse av näringsförbud att riksdagen avslår motion 1994/95:L316 yrkande 2.
Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en bordläggning.
Stockholm den 30 maj 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Sven-Erik Österberg (s), Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp), Eva Persson Sellin (s), Göran R Hedberg (m), Rigmor Ahlstedt (c) och Per Rosengren (v).
Propositionens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157)
Bilaga 1
2 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar
4 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen
Av utskottet föreslagen ändring av 7 kap. 13 § i regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
7 kap. 13 §1
Förvaltaren skall Förvaltaren skall upprätta en bouppteckning. upprätta en bouppteckning. I denna skall boets I denna skall boets tillgångar tas upp till tillgångar tas upp till noggrant uppskattade noggrant uppskattade värden. Om särskilda värden. Bouppteckningen skäl föranleder det, skall vidare innehålla skall bouppteckningen också uppgift om varje borgenärs innehålla uppgift om namn och postadress. egendom som inte ingår i boet, på grund av att den Om det finns anledning, skall finns utomlands. bouppteckningen också Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om innehålla uppgift om varje egendom, som inte ingår i borgenärs namn och boet på grund av att den postadress. finns utomlands. Har gäldenären uppgivit att sådan egendom saknas skall bouppteckningen innehålla uppgift om detta.
I den utsträckning det behövs skall bouppteckningen också innehålla en förteckning över dels räkenskapsmaterial, dels andra handlingar som rör boet.
Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och tillsynsmyndigheten så snart som möjligt och senast en vecka före edgångssammanträdet.
Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten, behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om förvaltaren anser att denna är tillförlitlig. I så fall skall han snarast anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.
Skall bevakningsförfarande äga rum och har någon bouppteckning ännu inte getts in till rätten, skall förvaltaren så snart som möjligt och senast en vecka från beslutet om bevakningsförfarandet skicka en förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress till rätten och tillsynsmyndigheten. I ett bankaktiebolags, en sparbanks eller en central föreningsbanks konkurs skall till bouppteckningen eller borgenärsförteckningen bifogas uppgift om insättningsborgenärerna och deras fordringsbelopp med upplupen ränta. I ett livförsäkringsbolags konkurs skall på motsvarande sätt bifogas uppgift om försäkringstagarna och deras fordringar.
1 Senaste lydelse 1989:1084.
Av utskottet framlagt förslag till ny lydelse av 8 kap. 6 och 7 §§ konkurslagen (1987:672)
Bilaga 3
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
8 kap. 6 §1
Om fast egendom finns i boet, Om fast egendom finns i boet, får förvaltaren får förvaltaren begära att den säljs begära att den säljs exekutivt. Egendomen får exekutivt. Egendomen får också säljas på annat också säljas på annat sätt, om förvaltaren sätt, om förvaltaren anser att det är anser att det är fördelaktigare för boet. fördelaktigare för boet. Om egendom säljs till konkursgäldenären eller någon denne sådan närstående person som anges i 4 kap. 3 § skall försäljningen ha föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande, om särskilda skäl inte gör det obehövligt.
Har en exekutiv auktion hållits på fast egendom som hör till boet utan att någon försäljning har kommit till stånd, behöver förvaltaren inte vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har någon exekutiv auktion inte ägt rum men finns det anledning att anta att en sådan auktion inte kommer att leda till försäljning, behöver förvaltaren inte vidta någon åtgärd för att sälja egendomen, om samtycke till det har lämnats av de borgenärer som i konkursen kan göra gällande fordringar som skall utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen.
Har en exekutiv auktion blivit utlyst på boets fasta egendom, skall förvaltaren före bevakningssammanträdet avlämna den behållning som under konkursen uppkommit av egendomen. Behållning som inte avlämnas före bevakningssammanträdet skall, om egendomen säljs, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan utdelning sker i konkursen. Vid försäljning under hand skall behållningen avlämnas före tillträdesdagen.
Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträdet anmäla arvode, andra kostnader och sådana fordringar som kan göras gällande i konkursen och som bör beaktas vid försäljning av egendomen. När förvaltaren gör en anmälan på en borgenärs vägnar, skall han skriftligen underrätta denne om det. r 1 Senaste lydelse 1994:446.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
7 §2
Försäljning av lös Försäljning av lös egendom som inte sker genom egendom som inte sker genom fortsättande av fortsättande av gäldenärens rörelse gäldenärens rörelse skall ske på auktion eller skall ske på auktion eller på annat sätt efter vad på annat sätt efter vad förvaltaren anser vara mest förvaltaren anser vara mest fördelaktigt för boet. fördelaktigt för boet. Om egendom säljs till konkursgäldenären eller någon denne sådan närstående person som anges i 4 kap. 3 § skall försäljningen ha föregåtts av ett offentligt anbudsförfarande, om särskilda skäl inte gör det obehövligt.
Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger det.
Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren genom värdepappersinstitut säljer finansiella instrument, noterade vid en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad till gällande börs- eller marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.
Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd finns i 14 kap. 26 och 27 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713).
2 Senaste lydelse 1992:555.