Konsumentpolitiska frågor m.m.

Betänkande 1989/90:LU21

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Lagutskottets betänkande 1989/90:LU21

Konsumentpolitiska frågor m.m.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet dels proposition 1989/90:100 bilaga 15 (civildepartementet) i vad avser anslag till marknadsdomstolen, konsumentverket och allmänna rekJamationsnämnden samt bidrag till miljömärkning av produkter, dels 15 motioner som väckts under den allmänna motionstiden och som tar upp främst olika konsumentpolitiska frågor.

Till utskottet har inkommit en skrivelse från barnmiljörådet.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar och avstyrker bifall till motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats 15 reservationer och tre särskilda yttranden.

TRETTONDE HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1989/90:100 bilaga 15 (civildepartementet) föreslår rege
ringen

deb under punkt Fl (s. 123—125) att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 3 371 000 kr.,

deb under punkt F4 (s. 129—130) att riksdagen till Konsumentverket för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 70 200 000 kr.,

deb under punkt F5 (s. 130—132) att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret  1990/91  anvisar ett förslagsanslag på

II  960 000 kr.,

deb ock under punkt F6 (s. 132—133) att riksdagen till Bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 000 kr.

1 Riksdagen 1989/90. Ssaml. Nr21

1989/90 LU21

Motionerna

1989/90:L702 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari — med hänvisning till vad som anförts i motion 1989/90:Jo505 — yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att namnskyddade produkter skall märkas i enlighet med vad som anförts i motionen.

1989/90:L705 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömärkning och varudeklaration om miljöskadliga ämnen.

1989/90:L707 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas såvitt nu är i fråga

1.    att riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad i motionen anförts om prisinformation till konsumenterna,

2.    att rik.sdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om representation för forskningen i miljömärkningsstyrelsen,

3.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om varudeklaration av miljöfarliga ämnen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anföris om allmänna reklamationsnämndens verksamhet.

1989/90:L708 av Torgny Larsson (s) vari yrkas alt riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud mot import och försäljning av krigs- och våldsleksaker.

1989/90:L711 av Ingegerd Sahlslröm och Kristina Svensson (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning mot kränkande könsdiskriminerande reklam.

1989/90:L712 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari — med hänvisning lill vad som anförts i motion 1989/90:N257 — yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen tiil känna vad i motionen anförts om extrapriser.

1989/90:L713 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1.   att riksdagen begär alt regeringen tillsätter en utredning med uppgift att komma med förslag till åtgärder som gör del möjligt för dem som så önskar att slippa erhålla reklam samt undersöka vilka ekonomiska styrmedel som krävs för alt uppnå en allmän begränsning av reklamen,

2.   att riksdagen hos regeringen begär alt konsumentverket får i uppdrag att utarbeta förslag till riktlinjer för den kommunala konsu-me n tve r ksa m hete n,

3.   att riksdagen till stöd för uppbyggnad av kommunal konsumentverksamhet och för stöd till konsumentrörelser för budgetåret 1990/91 anslår 10 000 000 kr.

1989/90:LU21

1989/90:L714 av Ulla Orring m.fl. (fja) vari yrkas såvitt nu är i fråga  1989/90:LU21

1.    alt riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad i motionen anföris om att forskarföreträdare bör ingå i den nyligen bildade stiftelsen för miljömärkning,

2.    alt riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentverkets verksamhet för främjande av miljövänlig konsumtion,

3.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentverkets provningsverksamhet,

4.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om varudeklarationer,

5.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om teledistribuerad varuinformation,

6.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anföris om prismärkning,

8.  att riksdagen beslutar avskaffa den konsumenttekniska nämnden,

9.  alt riksdagen för budgetåret 1990/91 till allmänna reklamationsnämnden anvisar 350 000 kr. mer än regeringen föreslagit eller således 12 310 000 kr.,

10.   att riksdagen för budgetåret 1990/91 till konsumentverket anvisar
350 000 kr. mindre än regeringen föreslagit eller således 69 850 000
kr.

1989/90:L715 av Marianne Jönsson och Stina Gustavsson (båda c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anföris om lagstiftning om miljöfarliga ämnen i rengöringsmedel.

1989/90:L716 av Gösta Lyngå och Kaj Nilsson (båda mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär regler för tidningarnas disposition enligt vad som anförts i motionen.

1989/90:L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas såvitt nu är i fråga

1.   att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om prisinformation,

2.   att riksdagen begär alt regeringen tillsätter en utredning för att genomföra en översyn av konsumentverkets instruktion i enlighet med vad som anförts i motionen,

3.   att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av konsument-tekniska nämnden samt en översyn av dess sammansättning i enlighet med vad som anföris i motionen,

7. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att överväga rätt för enskild eller grupp att föra lalan vid
allmän domstol vid fall av vilseledande reklam.

1989/90:L718 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regerigen begär en kraftfull satsning på hushålls
ekonomisk forskning i samband med den kommande forskningspropo
sitionen,                                                                                                              3

2.    att  riksdagen som sin  mening ger regeringen till  känna vad  i  1989/90:LU21 motionen anförts om behovet av starkt ökade resurser lill konsumentupplysning,

3.    alt riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentverkets utvidgade verksamhet med bl.a. ökad forskningsbevakning,

4.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att konsumentinformation från konsumentverket, livsmedelsverket och kemikalieinspektionen bör samordnas.

1989/90:L719 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av avtalet om våldsleksaker såväl inom som utom den branschanslulna handeln.

1989/90:L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas såvitt nu är i fråga

1.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om köpfrid och att det skall tillsättas en utredning för att stärka konsumentens ställning gentemot marknadskrafterna,

2.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att företag, posten och andra ofientliga institutioner inte skall ha rätt att sälja adresser och annan information, som är underlag för direktreklam till medborgare och hushåll,

3.    all riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning med syfte att starkt begränsa kommersiell reklam på offentliga platser,

4.    att riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad i motionen anförts om att kommersiell reklam i massmedier inte skall främja könsdiskriminering, rasism och resursslöseri,

5.    all riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad i motionen anförts om alt produktinformationen och konsumentvägledningen skall reformeras och förbättras,

6.    att riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad i motionen anföris om införandel av produktspecifikationer, som också skall gälla importerade varor,

7.    alt riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad i motionen anförts om att poslen eller annan distributör har rätt att leverera reklamproduktinformalion bara lill dem som uttryckligen har beställt den eller på sin brevlåda tydligt markerat att man vill ta emot reklamproduktinformation,

8.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det skall finnas en "ansvarig utgivare" för all reklamproduktinformation, som tar det juridiska ansvaret om produktinformationen sprids på ett felaktigt sätt,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anföris om alt kunderna på köpplatsen skall ha tillgång lill all relevant varuinformation.

12.                                                                                                att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i                                                                                       1989/90:LU21
motionen anförts om behovet av att öka konsumentverkets möjligheter

att sprida sina kunskaper inom konsumentområdet,

13.    att riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad i motionen anföris om att stärka konsumenternas ställning inför EG-anpassningen,

14.    att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EG-anpassningen inte får innebära att de svenska konsumenternas ställning försvagas, alt produkter blir sämre och att I Sverige förbjudna tillverkningsmetoder används i produkter som importeras till Sverige från EG,

15.    att riksdagen som sin mening ger regeringen lill känna vad i motionen anförts om att konsumentverket skall få de medel som det har äskat i sin petita inför det kommande budgetåret.

1989/90:L722 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att omedelbara och kraftfulla åtgärder måste vidtas för att en stark och medveten konsumentmakt skall kunna skapas.

Utskottet Inledning

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens förslag till anslag för budgetåret 1990/91 till marknadsdomstolen, allmänna reklamationsnämnden och konsumentverket jämte två motionsyrkanden (L707 yrkande 5 och L714 yrkande 9) med anknytning lill allmänna reklamationsnämndens anslag och fyra motionsyrkanden (L721 yrkandena 12 och 15, L714 yrkande 10 samt L718 yrkande 2) med anknytning till konsumentverkets anslag.

Vidare behandlas elt motionsyrkande (L717 yrkande 7) som gäller marknadsdomstolens verksamhetsområde och tio motionsyrkanden som gäller konsumentverkets verksamhetsområde. Av de sistnämnda yrkandena avser åtta inriktningen av konsumentverkets arbete m.m. (L717 yrkande 2, L714 yrkande 2, L721 yrkandena 13 och 14, L718 yrkandena 1, 3 och 4 samt L722) och två den konsumenllekniska nämnden inom verket (L714 yrkande 8 och L717 yrkande 3).

Därutöver behandlas i betänkandet ett antal motioner i olika frågor på konsumentskyddsområdet, nämligen kommunal konsumentverksamhet m.m. (L713 yrkandena 2 och 3 saml L721 yrkande 5 delvis), prisinformation (L707 yrkande 1, L714 yrkande 6, L717 yrkande 1 och L712), provningsverksamhet (L714 yrkande 3), produktinformation genom varudeklaration (L714 yrkande 4), information genom datakommunikation (L714 yrkande 5), varumärkning m.m. (L702, L721 yrkande   5  delvis  samt  yrkandena   6  och   11),  könsdiskriminerande

reklam  m.m. (L711  och  L721  yrkande 4), våldsleksaker (L708 och  1989/90:LU21

L719) och reklambegränsning (L713 yrkande I, L721 yrkandena 1, 2, 3, 7 och 8 samt L716).

Avslutningsvis behandlas regeringens förslag till bidrag för budgetåret 1990/91 till miljömärkning av produkter jämte två motionsyrkanden om miljömärkningsstyrelsens sammansättning (L707 yrkande 2 och L714 yrkande 1) och tre motionsyrkanden om miljömärkning (L707 yrkande 3, L705 och L715).

Som en allmän bakgrund till förslagen i propositionen och motionerna kan nämnas alt riksdagen våren 1986 godkände mål och riktlinjer för konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292). Riksdagsbeslutet innebär att målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentpolitiken skall sålunda bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor och då särskilt på hushållens baskonsumtion. Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer utpekas i riksdagsbeslutet. För del första skall den lokala verksamheten ges hög prioritet. Utbyggnaden, som skall ske genom kommunernas frivilliga åtaganden, bör ha som mål att konsu-mentpolitisk verksamhet inrättas i alla kommuner. Vidare bör de lokala konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas samarbete med andra intressenter ges större omfattning. Bl.a. skall reklamationshanteringen decentraliseras ytterligare. För det andra skall särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje förordas att fler grupper i samhället engageras i konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att påverka produktion och distribution av varor och tjänster kan på det sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer eftersträvas. Vidare skall företagen ha ett större ansvar för att förbättra konsumenternas förhållanden.

För att uppnå målet med konsumentpolitiken skall särskilda insatser göras när det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning, konsumentinformation och information från företagen m.m. Forskning och andra undersökningar om konsumenternas förhållanden skall få hög prioritet.

Anslagen till marknadsdomstolen, allmänna reklamationsnämnden och konsumentverket m.m.

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen (1977:981), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobak.svaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare och produktsäkerhetslagen (1988:1604).

1 budgetpropositionen föreslås att riksdagen lill marknadsdomstolen
för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 3 371 000 kr.                  ,

Förslaget lill medelsberäkning föranleder inte några erinringar från   1989/90:LU21

utskottets sida, och  utskottet tillstyrker därför bifall  lill  regeringens förslag.

I detta sammanhang tar utskottet upp en motion om rätten att väcka talan i allmän domstol mot vibeledande reklam.

I motion L717 (yrkande 7) av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att överväga rätt för enskilda eller grupp av enskilda att föra talan vid allmän domstol vid fall av vilseledande reklam. Yrkandet framställs med hänvisning till bl.a. tidigare motioner om att specialdomstolar såsom marknadsdomstolen bör avskaffas.

Som ovan berörts är marknadsdomstolen en för hela landet gemensam specialdomstol för prövning i första och enda instans av ansökningar om ålägganden och förbud med stöd av den marknadsrättsliga lagstiftningen. Enligt marknadsföringslagen gäller att domstolen kan förbjuda näringsidkare att fortsätta med reklamåtgärder som bedöms som otillbörliga mot konsumenter eller andra näringsidkare. Ansökan om ett sådant förbud görs av konsumentombudsmannen. Om denne för visst fall beslutar att inte göra någon ansökan till marknadsdomstolen får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. En näringsidkare som berörs av den otillbörliga marknadsföringen får också ansöka om konsumentombudsmannen avstått.

Utskottet kan inte se att det föreligger några fördelar med en ordning som innebär att också de allmänna domslolarna ges möjlighet att pröva frågor om otillbörlig marknadsföring. Tvärtom kan enligt utskottets mening en sådan ordning medföra påtagliga nackdelar bl.a. därigenom att det uppkommer risker för all rättsutvecklingen på området inte blir enhetlig. Utskottet vill också peka på alt frågan om vilken domstol som skall bedöma en viss marknadsföring inte bör vara avhängig av om del är konsumentombudsmannen eller enskilda som väcker talan. Även processekonomiska skäl talar mot att marknadsföringsmål skall kunna handläggas av både de allmänna domstolarna och marknadsdomstolen. Någon utredning som föreslås i motionen är med hänsyn till det anförda inte motiverad. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L717 yrkande 7.

Allmänna reklamationsnämnden har lill uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister) samt att ge rekommendation om hur tvisten bör lösas. Nämnden skall dessutom yttra sig i konsumenttvister på begäran av domstol. Vidare skall nämnden stödja kommunernas medling i sådana tvister genom bl.a. utbildning och rådgivning till konsumentvägledare på lokal nivå. Nämndens prövning av tvister sker på olika avdelningar, inriktade på olika avtalsområden. Nämnden prövar emellertid inte alla konsumenttvister. Enligt förordningen (1988:1583) med instruktion för allmänna reklamationsnämnden gäller bl.a. att nämnden inte prövar

konsumenttvister i vilka värdet av vad som yrkas understiger ett visst          1989/90:LU21

lägre  belopp som  nämnden  har  bestämt.  Vidare får  nämnden själv bestämma att undanta viss vara, tjänst eller nyttighet från prövning.

Beträffande allmänna reklamationsnämnden föreslås i budgetpropositionen att riksdagen för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 11 960 000 kr.

I motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) yrkas att riksdagen anvisar 350 000 kr. mer än vad regeringen föreslagit för att allmänna rekJamationsnämnden i enlighet med vad nämnden begärt i sin anslagsframställning skall kunna inrätta en ny avdelning för finansiella tjänster (yrkande 9). Motionärerna framhåller att tvister om bankers och andra finansinstituts tjänster till konsumenterna är ett växande problem. Allmänna rekJamationsnämndens prövning av tvister rörande sådana tjänster har hittills begränsats till konsumentkrediter som lämnats i samband med köp. Däremot har nämnden inte tagit upp kredittvister som inte haft samband med köp eller förlust av bankomatkort. Inte heller har nämnden prövat tvister som gällt behållningen på ett konto eller andra situationer där banken är gäldenär i förhållande till konsumenten. Enligt motionärerna bör beloppet tillföras reklamationsnämnden genom en omfördelning av anslaget till konsumentverket (yrkande 10).

1 motion L707 av Martin Olsson m.fl. (c) begärs tillkännagivande att regeringen skall följa utvecklingen när det gäller behovet hos allmänna reklamationsnämnden av en avdelning för finansiella tjänster (yrkande 5). I motionen framhålls att det är värdefullt att nämnden får möjlighet att pröva också de många tvister som kan uppstå när det gäller konsumenters förhållande till främst banker, finansieringsinstitut och försäkringsbolag.

Enligt vad utskottet inhämtat planerar allmänna reklamationsnämnden att fr.o.m. den I juli 1990 inrätta en ny avdelning för prövning av konsumenllvister som rör finansiella tjänster. Nämnden räknar med att den nya avdelningen kan komma till inom ramen för det i budgetpropositionen föreslagna anslaget genom att nämnden höjer nuvarande beloppsgränser för prövning av ärenden i nämnden. Antalet ärenden som för närvarande handläggs på vissa av nämndens avdelningar väntas därigenom minska något, och det skapas ett ekonomiskt utrymme så att nämnden kan komma i gång med prövning av bl.a. banktvister.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till motionärernas uppfattning att allmänna reklamationsnämnden bör ges möjlighet att pröva tvister om finansiella tjänster. Som framgår av det anförda kan en sådan ordning åstadkommas inom ramen för de resurser som föreslås i propositionen. Motionärernas önskemål får därmed anses helt tillgodosedda, och någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandena är således inte påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L714 yrkande 9 och L707 yrkande 5.

Utskottets ställningstagande innebär alt anslaget till allmänna rekla
mationsnämnden bör beräknas på det sätt som föreslagits i propositio-           8
nen, och utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag.

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsument- 1989/90:LU21 frågor med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning lill detta fullgörs de uppgifter som ankommer på konsumentombudsmannen enligt marknadsföringslagen, produklsä-kerhetslagen och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Verket fullgör vidare uppgifter enligt konsumentkreditlagen, konsu-menttörsäkringslagen, lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt samt förordningen (1985:619) om statligt stöd till glesbygd. Konsumentverket omorganiserades den 1 juli 1986 som en följd av riksdagens ovan redovisade beslut. Fr.o.m. budgetåret 1986/87 erhåller verket medel genom ett förvaltningskostnadsanslag (förslagsanslag).

1 fråga om konsumentverket föreslås i budgetpropositionen att riksdagen för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 70 200 000 kr.

I motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) yrkas (yrkande 10) att lill konsumentverket anvisas 350 000 kr. mindre än vad regeringen föreslagit, ett belopp som, såsom ovan redovisats, i stället bör tillföras allmänna reklamationsnämnden.

I motion L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) framhåller motionärerna alt konsumentverket måste ges helt andra resurser än verket har i dag för att kunna delge konsumenterna sina kunskaper och därmed hjälpa konsumenterna att bli aktiva och ge dem styrande makt (yrkande 12).

I motion L721 begärs vidare att riksdagen till konsumentverket skall anvisa ett anslag som motsvarar vad verket begärt i sin anslagsframställning (yrkande 15).

I motion L718 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) framhålls alt det är nödvändigt att konsumentupplysningen ges starkt ökade resurser, som bör kanaliseras till olika organ. Förutom till konsumentverket skall stöd ges till kommuner och konsumentorganisationer i form av riktade bidrag. Motionärerna begär att detta ges regeringen lill känna (yrkande

2).

Vad först gäller yrkandet i motion L714 vill ulskoltet hänvisa till vad utskottet ovan förordat, nämligen att anslaget till allmänna reklamationsnämnden beräknas i enlighet med regeringens förslag och att yrkande 9 i motion L714 om en höjning av anslaget avslås. I enlighet härmed avstyrker utskottet också önskemålet i motionen (yrkande 10) om en finansiering av anslagshöjningen genom omfördelning av anslaget till konsumentverket.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna i motionerna L718 och L721 när det gäller angelägenheten av att informationen till konsumenterna förbättras och byggs ut. Konsumentverkets uppgifter i dessa avseenden måste emellertid fullgöras i enlighet med de mål och riktlinjer som riksdagen lade fast i 1986 års konsumenlpolitiska beslut och inom ramen för de resurser som står verket lill buds.

När del gäller anslaget till konsumentverket konstaterar utskottet att
verkets  hemställan om  medel  för  budgetåret   1990/91  tillgodosetts i         S

budgetpropositionen med undantag för begärda medel för det västeuro-     1989/90:LU21

peiska    iniegrationsarbetet.    För   detta   arbete    hade   verket   begärt 2 000 000 kr., vilket belopp dock reducerats till 1 000 000 kr.

Enligt utskottets mening får det belopp som beräknats för det västeuropeiska integrationsarbetet anses tillräckligt, och utskottet finner inte anledning till erinran mot medelsberäkningen i övrigt.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionerna L718 yrkande 2 och L721 yrkandena 12 och 15 samt förordar att riksdagen bifaller propositionen i vad avser anslaget till konsumentverket.

Inriktningen av konsumentverkets arbete m.m.

I fem motioner framställs yrkanden som gäller inriktningen av konsumentverkets arbete m.m.

Som ovan  berörts omorganiserades konsumentverket år  1986 som en följd av riksdagens beslut om mål och riktlinjer för konsumentpolitiken. Av förordningen (1988:61) med instruktion för konsumentverket framgår att verket särskilt skall -undersöka och följa hushållens förhållanden samt konsumenternas

situation på marknaden, -stödja hushållen i deras strävan att utnyttja sina resurser effektivt, -uppmärksamma  konsumentgrupper, som ekonomiskt, socialt eller

utbildningsmässigt är svaga, -övervaka marknadens utbud samt näringsidkarnas marknadsföring

och säljvillkor, -utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas marknadsföring och utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för näringsidkarnas tillämpning av konsumentkreditlagen (1977:981), -söka påverka näringsidkare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov och stimulera näringsidkarna att vidta egna åtgärder i detta syfte, -ulföra eller låta utföra undersökningar av varor, tjänster och andra

nylligheter, -informera andra organ om sådana konsumentproblem som verket

inte kan åtgärda, -främja   information   till   konsumenterna  om   förhållanden  som  är

väsentliga för dem, -främja utbildning i konsumentfrågor, -stödja organisationer som arbetar med konsumentfrågor, -stödja forskning inom verkets arbetsområde, -följa reklamens utveckling, -följa utvecklingen och beakta konsumenternas intressen beträffande

distributions- och varuförsörjningsfrågor, -svara för centrala uppgifter i anslutning till konsumentverksamheten på lokal nivå.

Verket utför också mot ersättning undersökningar inom sitt verk
samhetsområde på uppdrag av myndigheter eller enskilda. Verket skall          ,
samråda  med  andra  myndigheter som  handlägger  konsumentfrågor.

Vidare skall verket samarbeta med kommunerna och med enskilda    1989/90:LU21

organisationer, vilkas verksamhet omfattar konsumentfrågor. Konsumentverkets generaldirektör är chef för verket. Denne är även konsumentombudsman.

I motion L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) anförs att konsumentverket har en dubbelroll, nämligen dels myndighetens, dels opi-nionsbildarens, och att det är svårt för verket att förena dessa båda roller. Konsumentverket bör enligt motionärerna koncentrera sig på säkerhetsfrågor, produktkontroll, tester och EG-standarder. Konsumentombudsmannen bör vidare enligt motionärerna ha en fri och självständig ställning i förhållande till verket. Motionärerna yrkar att riksdagen begär alt regeringen tillsätter en utredning för att genomföra en översyn av konsumentverkets instruktion i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2).

Enligt utskottets mening måste konsumentverkets uppgifter såsom de kommer lill uttryck i verkels instruktion återspegla de mål och riktlinjer för konsumentpolitiken som lades fast av riksdagen år 1986. I sill av riksdagen godkända betänkande (LU 1985/86:34) underströk utskottet sålunda också att konsumentverket spelar en viktig roll när det gäller alt omsätta konsumentpolitikens inriktning i praktiskt handlande.

Mot denna bakgrund kan utskottet inte finna annat än att ett tillmötesgående av motionärernas önskemål om ändrade arbetsuppgifter för konsumentverket skulle innebära att riksdagen nu tog avstånd från de fastlagda målen och riktlinjerna för konsumentpolitiken. Ett sådant steg är utskottet inte berett att förorda, och utskottet avstyrker därför bifall till motion L717 yrkande 2.

1 motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att det krävs ordentlig information för att ge konsumenterna reella möjligheter att välja miljövänliga varor och tjänster. Motionärerna begär tillkännagivande av riksdagen att konsumentverket skall verka för att miljövänlig konsumtion främjas (yrkande 2).

Utskottet vill för sin del understryka alt den ökade miljömedvetenheten hos allmänheten ställer krav på insatser från konsumentverkets sida. Enligt vad utskottet inhämtat har konsumentverket också inom ramen för sin instruktion och tillgängliga resurser redan engagerat sig i olika miljöfrågor. På energisparområdet har verket sålunda sedan många år varit aktivt. Verket försöker också påverka utvecklingen när det gäller verksamheten med källsortering av sopor som pågår i många kommuner. Insatser görs även för bevakning av reklam där miljön används som säljargumenl. Konsumentverket följer vidare utvecklingen av samarbetet mellan miljö- och konsumentintressena på lokal nivå, och sedan mitten av 1980-talet har miljöaspekterna behandlats i . verkets arbete gentemot skolan. Det kan också nämnas att verket arbetat för att blyfri bensin skall bli tillgänglig även i glesbygd. Inom verket föreligger dessutom planer på ytterligare engagemang på miljöområdet.   Verket   avser  sålunda   bl.a.  att   upprätta  s.k.  alternativa

11

budgetar för hushåll som önskar välja miljövänliga produkter samt 1989/90:LU21

ställa samman faktablad med information om hushållskemikaliers inverkan på miljön.

Den lämnade redogörelsen visar enligt utskottets mening att konsumentverket är aktivt när det gäller miljöfrågor på områden där verket har speciell kompetens och där miljöhänsynen har klara konsumentpolitiska konsekvenser. Utskottet, som förutsätter att konsumentverket även i fortsättningen ägnar uppmärksamhet åt miljöfrågorna, anser därför att något tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med motionärernas önskemål inte är erforderligt. Motion L714 yrkande 2 avstyrks således.

Frågor som berör inriktningen av konsumentverkets arbete och konsumenternas ställning med anledning av den västeuropeiska integrationen tas upp i motionerna L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) och L722 av Elisabet Franzén m.fl. (mp).

I motion L721 framhåller motionärerna bl.a. att konsumenternas ställning bör stärkas inför anpassningen till EG. Harmoniseringen får i vart fall inte leda till att de svenska konsumenternas ställning försämras eller att importerade varor får en sämre kvalitet än svenska produkter och att i Sverige otillåtna produktionsmetoder används för produkter som importeras lill Sverige från EG. I motionen begärs tillkännagivanden om vad som sålunda anförts (yrkandena 13 och 14).

I motion L722 begärs tillkännagivande att omedelbara och kraftfulla åtgärder måste vidtas för att en stark och medveten konsumentmakt skall kunna skapas. Motionärerna anför att det inför EG-anpassningen är nödvändigt att radikalt stärka medborgarnas ställning och makt i deras egenskap av konsumenter.

Med anledning av motionerna vill utskottet hänvisa till vad som anförs i årets budgetproposition under avsnitt Konsumentfrågor (bilaga 15 s. 123). Enligt föredragande statsrådet kräver det västeuropeiska iniegrationsarbetet insatser för att de svenska konsumenternas intressen skall kunna värnas. Produktsäkerhetsarbelet måste, framhålls det vidare, prioriteras och harmoniseringen får inte ske till priset av att väsentliga säkerhetsbehov uppges. I anslutning härtill vill utskottet erinra om att det sätt på vilket standardiseringsarbetet inom EG bedrivs innebär att EG-kommissionen fastställer väsentliga säkerhetskrav för olika produkter och sedan uppdrar åt de europeiska standardiseringsorganen att utforma standarder. Denna arbetsmetod har givit Sverige nya möjligheter att påverka säkerhetsreglerna. Konsumentverket medverkar aktivt i slandardiseringsarbetet, och för kommande budgetår tillförs verket, som har redovisats, särskilda medel för att verket skall få ökade möjligheter att påverka produktsäkerhetsarbetet.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt tillkännagivande i enlighet med motionärernas önskemål inte är erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall lill motionerna L721 yrkandena 13 och 14 och L722.

I motion L718 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) framhålls betydelsen
av forskning när det gäller hushållens ekonomi. Motionärerna begär               12

tillkännagivande om att konsumentverket skall utvidga sin verksamhet

med bl.a. forskningsbevakning (yrkande 3). I samma motion framhålls          1989/90:LU21

vidare att det vore en fördel när det gäller t.ex. kemiska innehåll i biltvättmedel, om livsmedelsverket, konsumentverket och kemikalieinspektionen samordnade sin informationsverksamhet till konsumenter. Motionärerna begär tillkännagivande om att konsumentinformationen från dessa myndigheter bör samordnas (yrkande 4).

I motionen yrkas vidare att riksdagen hos regeringen begär att det i den kommande forskningspropositionen görs en kraftfull satsning på forskning om hushållens ekonomi (yrkande 1).

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för konsumentverkets instruktion ingår det i verkets särskilda uppgifter att stödja forskningen inom verkets arbetsområde. Verket skall också samråda med andra myndigheter som handlägger konsumentfrågor. Utskottet utgår därför från att konsumentverket också bevakar forskningen inom verkets område och, när så anses erforderligt, samordnar sin informationsverksamhet med andra myndigheter.

Utskottet vill också erinra om vad som anförs i proposition 1989/90:90 om forskning vilken nyligen avlämnats. I propositionen framhålls att erfarenheterna av konsumentverkets stöd lill sektorsforskningen på konsumentområdet är goda (s. 454). Regeringen anser därför att konsumentverket bör få förstärkta resurser för sådan forskning. Verket skall bl.a. stödja såväl grundläggande forskning som tillämpad forskning och sprida information om forskningen. Regeringen föreslår att 2 000 000 kr. anvisas för sådana insatser under budgetåret 1990/91.

Det anförda visar enligt utskottets mening att bevakning av forskning på konsumentområdet utgör en viktig uppgift för konsumentverket. När det gäller informationsverksamheten utgår utskottet från att verket när så anses erforderligt samordnar verksamheten med andra myndigheter. Några uttalanden från riksdagens sida i enlighet med yrkandena 3 och 4 i motion L718 anser utskottet därför inte vara erforderliga, och utskottet avstyrker därför motionen i dessa delar.

Vad angår yrkande I i motionen konstaterar utskottet att något tillkännagivande om inriktningen av forskningspropositionen inte längre skulle fylla någon funktion. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L718 yrkande 1.

Enligt konsumentverkets instruktion finns del en särskild nämnd, konsumentteknbka nämnden, som är knuten till verket. Nämnden, som kom till våren 1988, har lill uppgift att verka för att brukarkrav beaktas vid utveckling och upphandling av produkter. I nämnden ingår företrädare för de myndigheter, forskningsinstitutioner och andra organ som regeringen bestämmer. Ordföranden utses av regeringen. Övriga ledamöter utses av konsumentverket.

Konsumenttekniska nämnden tas upp i två motioner. I motion L714
av Ulla Orring m.fl. (fp) ifrågasätts om konsumenllekniska nämnden
har fått en lämplig sammansättning och om nämndens verksamhet
verkligen gagnar konsumentinflytandet. I motionen anförs alt det i
nämnden ingår ett stort antal företrädare för skilda områden och att              13

det vid nämndens sammanträden deltar drygt 20 personer. Motionärer-       1989/90:LU21

na yrkar att riksdagen beslutar alt avskaffa den konsumenttekniska nämnden (yrkande 8).

I motion L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) yrkas alt riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av den konsumenttekniska nämnden och en översyn av dess sammansättning (yrkande 3). Om utvärderingen inte skulle visa några positiva resultat bör nämnden läggas ned enligt motionärernas mening.

Utskottet erinrar om att frågan om avskaffande av den konsumenttekniska nämnden aktualiserades i riksdagen våren 1989 med anledning av en motion. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU17 avstyrkte utskottet bifall till motionen. Utskottet framhöll därvid att den konsumenttekniska nämnden verkat endast i ungefår elt år och att det saknades underlag för en bedömning av dess verksamhet. Ulskoltet förutsatte att regeringen uppmärksamt skulle följa nämndens fortsatta arbete och vidta de åtgärder som kunde visa sig erforderliga. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionärens yrkande om att nämnden skulle avskaffas.

Av konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1990/91 framgår att nämnden startat en utåtriktad verksamhet i syfte att påverka utbildning, forskning, produktutveckling och upphandling i en för konsumenter och andra brukare positiv riktning. Nämndens kontakter med tekniska högskolor och andra utbildningsanstalter har lett till att flera av institutionerna uppmärksammat brister i brukarorienteringen eller "konsumenttänkandet" i den egna verksamheten. Nämnden har också haft positiva kontakter med bl.a. utredningar, folkrörelser och näringslivsorganisationer. Under budgetåret 1990/91 planerar nämnden alt utveckla dessa kontakter ytterligare.

Utskottet vill vidare hänvisa lill att regeringen enligt vad som uttalats i den nyligen avlämnade propositionen 1989/90:90 om forskning funnit att forskning som ger fördjupade kunskaper om brukarkrav är intressant i flera avseenden (s. 454). Det sagda gäller bl.a. den snabba teknikutvecklingen, den nya arbetsmarknaden i våra bostäder, standardiseringens ökande betydelse inom ramen för den västeuropeiska integrationen samt brukarkravens koppling till miljöfrågorna.

Utskottet konstaterar alt den konsumenttekniska nämnden nu synes ha kommit i gång med sin verksamhet och att dess arbete synes bli alltmer betydelsefullt i framtiden. Några skäl att avskaffa nämnden föreligger således inte enligt utskottets mening. Utskottet förutsätter emellertid alt regeringen också i fortsättningen följer nämndens arbete och vidtar de åtgärder som kan visa sig erforderliga. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L714 yrkande 8 och L717 yrkande 3.

14

Kommunal konsumentverksamhet m.m.                1989/90:LU21

I motion L713 av Lars Werner m.fl. (vpk) pekas på vikten av att konsumentverkets arbete utvecklas och verkligen når ut till konsumenterna. Kommunernas konsumenlservice varierar emellertid, och de har ingen skyldighet att tillhandahålla sådan service. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär alt konsumentverket får i uppdrag att utarbeta förslag till riktlinjer för den kommunala konsumentverksamheten (yrkande 2). I samma motion anförs vidare att staten bör bidra med stod till den lokala konsumentverksamheten. Motionärerna yrkar att riksdagen till stöd för en uppbyggnad av denna verksamhet och för stöd till konsumentrörelser för budgetåret 1990/91 anslår 10 000 000 kr. (yrkande 3).

I motion L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) begärs tillkännagivande att konsumentvägledningen skall reformeras och förbättras bl.a. genom utbyggnad av den kommunala konsumentvägledningen (yrkande 5 delvis). I motionen anförs att strävan skall vara att det i varje kommun skall finnas ett eller flera ställen dit medborgarna kan komma eller som de kan kontakta for att få en fullödig, saklig och täckande information om vad marknaden har att erbjuda och till vilka villkor.

Frågan om utbyggnaden av den lokala konsumentverksamheten behandlades ingående av riksdagen våren 1986 med anledning av den tidigare nämnda propositionen 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken och motionsyrkanden med liknande syften som de nu aktuella. Som redovisats ovan (s. 8) innebar riksdagens beslut att den lokala konsumentverksamheten skall ges hög prioritet inom konsumentpolitiken. Utbyggnaden, som skall ske genom kommunernas frivilliga åtaganden, bör ha som mål att konsumentpolitisk verksamhet inrättas i alla kommuner. Vidare bör de lokala konsumentmyndighe-lernas arbetsuppgifter och myndigheternas samarbete med andra intressenter ges större omfattning.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1985/86:34) framhöll utskottet att den lokala konsumentverksamheten spelar en central roll inom konsumentpolitiken. Detta förhållande hade enligt utskottet sin grund i att det är på lokal nivå man lättast fångar upp konsumentproblemen och når dem som i första hand behöver hjälp samt finner de flesta av de förelag vars verksamhet berör konsumenterna. Utskottet underströk viklen av en fortsalt, snabb utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten, men hade förståelse för att man i särskilt de minsta och resurssvagaste kommunerna tvekade att använda de knappa resurserna till konsumentverksamhet. Utskottet påpekade dock att en satsning på konsumentpolitisk verksamhet kunde innebära att inte oväsentliga belopp sparades inom andra förvaltningsområden. Någon anledning att då införa ett obligatorium kunde utskottet i likhet med föredragande statsrådet inte finna.

Utskottet framhöll vidare att det fick ankomma på konsumentverket

att lämna erforderligt stöd och biträde åt kommunerna när frågan om

inrättande  av  konsumentverksamhet  utreds  på  lokal   nivå.   Det  var

l3 också angeläget att verket sökte initiera sådan utredning i kommuner

där verksamhet på området saknades. Utskottet underströk också vik-        1989/90:LU21

ten av alt konsumentfrågorna inte endast blev en tjänstemannafråga i kommunerna utan att de fick politisk förankring. Enligt utskottet hade konsumentverket som centralt konsumentorgan en viktig uppgift att fylla när det gällde att ge de förtroendevalda vägledning och stöd.

Spörsmålet aktualiserades åter år 1989 med anledning av motioner om obligatorisk kommunal konsumentverksamhet. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU17 hänvisade utskottet till att enligt inhämtade uppgifter endast tolv kommuner då inte hade beslutat om någon form av konsumentverksamhet. Konsumentverket hade i ärendet upplyst att verket i sin fortsatta verksamhet avsåg att stimulera och stödja utvecklingen av den lokala konsumentverksamheten. I arbetet ingick att bistå kommunerna med material, grund- och fortutbildning samt råd. En viktig del i arbetet var stödet till utbildning av de förtroendevalda. Verket stödde också kommunerna i konkreta projekt för alt utveckla det lokala konsumentpolitiska arbetet. Bistånd lämnades även lill kommuner och organisationer för att den uppsökande verksamheten skall utvecklas. Från konsumentverket hade vidare framhållits att resurserna för den kommunala verksamheten hade ökat och att verket såg positivt på den framtida utvecklingen. Ett annat inslag i bilden var enligt konsumentverket att intresset för konsumentpolitiken ökat inom folkrörelserna, vilket innebar alt förutsättningarna att nå ut till breda grupper hade vidgats. Det samarbete som påbörjats mellan den kommunala konsumentverksamheten och företrädare för det lokala närinlivet hade också visat sig verkningsfullt.

I anslutning till de redovisade uppgifterna framhöll utskottet att det är angeläget all utbyggnaden av den kommunala konsumentverksamheten fortsätter, och utskottet utgick från alt konsumentverket även i fortsättningen aktivt verkar i delta syfte. Något särskilt uttalande i saken från riksdagens sida kunde emellertid inte anses erforderligt mot bakgrund av vad som redovisats om den kommunala konsumentverksamheten. Utskottet kunde lika litet då som när frågan prövades år 1986 ansluta sig till uppfattningen alt del bör vara obligatoriskt för kommunerna all tillhandahålla konsumentvägledning. Det måste överlåtas på varje kommun att inom ramen för tillgängliga resurser fatta beslut om konsumentverksamheten.

Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att nu frångå sina tidigare ställningstaganden när det gäller den kommunala konsumentverksamheten. Utskottet avstyrker därför bifall lill motionerna L713 yrkandena 2 och 3 samt L721 yrkande 5 delvis.

Prisinformation

I   motion   L707  av  Martin  Olsson   m.fl.   (c)  framhålls att  klar och

lättillgänglig prbinformation är nödvändig för alt konsumenterna skall

ha  möjlighet att bedöma varors priser och göra jämförelser mellan

varor av olika märken. Motionärerna anser att handelns datorisering

inte får leda till att prisinformationen försämras. De nuvarande brister-            ,-

na måste undanröjas. Enligt motionärerna bör det ankomma på kon-

sumentverket att ta upp prismärkningsfrågorna och att försöka uppnå         1989/90:LU21

överenskommelser med handeln om bättre prismärkning. Motionärerna begär att det anförda ges regeringen till känna (yrkande 1).

Prisinformation las också upp i motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fjp). Motionärerna anser att en varas pris bör finnas direkt på varan eller på hyllkanlen. Även vid skyltning bör priset anges. Konsumentverket bör enligt motionärerna även fortsättningsvis i avvaktan på ett beslut i marknadsdomstolen bevaka och samarbeta med handeln för en effektiv prismärkning. I motionen yrkas att det sagda ges regeringen till känna (yrkande 6).

I motion L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) anförs att en varas pris skall vara lätt synligt för kunden. Däremot finns det inte någon anledning för myndigheterna att närmare föreskriva var och hur prismärkningen skall ske. Motionärerna yrkar att detta ges regeringen till känna (yrkande 1).

Frågor om prisinformation av olika slag har tidigare behandlats av riksdagen. Senast prövades sådana frågor våren 1989 (bet. 1988/89:LU17) med anledning av motioner med yrkanden om viss prismärkning. Motionsyrkandena avslogs med motiveringen att det pågick arbete inom regeringskansliet med direktiv till en utredning som bl.a. skulle få till uppgift att föreslå åtgärder när det gäller prisinformation lill konsumenter.

Regeringen har numera tillkallat den berörda utredningen som antagit namnet Förstärkt konkurrenspolitik (C 1989:3, dir. 1989:12). 1 direktiven till utredningen pekar chefen för civildepartementet på brister i vissa företags prisinformation. Bristerna gäller främst s.k. jämförpriser och extrapriser men också den prisinformation som är en följd av handelns alltmer ökande datorisering och användning av s.k. EAN-koder. Kommittén skall först kartlägga vilka brister som förekommer då det gäller såväl dagligvaror som andra varor och tjänster. Med utgångspunkt från kartläggningen skall kommittén lämna förslag till åtgärder för att avhjälpa de konstaterade bristerna. Om kommittén finner att någon annan lösning inte står lill buds bör kommittén enligt direktiven överväga en lagreglering av de grundläggande krav som bör ställas på en sådan prisinformation samt hur uppföljning och tillsyn bör ske. De eventuella nya lagreglerna kan las in antingen i marknadsföringslagen eller i en ny särskild lag. Enligt direktiven bör slutsatser och förslag om prisinformation till konsumenter presenteras senast den 1 juli 1990.

Med hänsyn lill att frågor om prisinformation lill konsumenter är föremål för utredning anser utskottet alt riksdagen inte bör göra några uttalanden i enlighet med motionärernas önskemål. Motionerna L707 yrkande 1, L714 yrkande 6 och L717 yrkande 1 avstyrks följaktligen av utskottet.

Systemet med extraprber las upp i motion L712 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari motionärerna begär riksdagens tillkännagivande att systemet  bör få  finnas  kvar.  Motiveringen  till  yrkandet återfinns  i

17

2 Riksdagen 1989/90. Ssaml. Nr21

motion  1989/90:N257 vari motionärerna anför att de olika buliksked-           1989/90:LU21

jornas extrapriser utgör en effektiv prispress och på många olika sätt är gynnsamma för konsumenterna.

Som framgår av vad som anförts ovan är även systemet med extrapriser för närvarande föremål för utredning. Resultatet av utredningsarbetet bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida. Utskottet avstyrker således motion L712.

Varuprovningsverksamhet

l motion L714 av Ulla Orring m.Q. (fp) tas upp frågor om konsumentverkets varuprovningsverksamhet. Motionärerna anser att både konsumentverkets på eget initiativ utförda jämförande varuprovningar och verkels uppdragsfinansierade provningsverksamhet bör utvidgas. Konsumenterna efterfrågar faktabaserad konsumentinformation, och jämförande varuprovningar leder ofta till bättre produkter. Därtill kommer enligt motionärerna alt kunskaperna är användbara i det pågående nordiska samarbetet som behövs i syfte att gemensamt utnyttja resurserna för provning av viktiga konsumtionsvaror. Motionärerna yrkar tillkännagivande om vad som i motionen anförts om konsumentverkels provningsverksamhet (yrkande 3).

Frågan om konsumentverkets varuprovningsverksamhet har behandlats av riksdagen såväl år 1987 som år 1989 och därvid avslagits på hemställan av utskottet. Ar 1987 prövades spörsmålet med anledning av ett motionsyrkande som främst syftade lill all verkets jämförande varuprovningsverksamhet borde utvidgas. Utskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:22 att varuprovningsverk-samhelen ger ett betydelsefullt underlag för den allmänna konsumentinformationen, och enligt vad utskottet då hade inhämtat pågick inom konsumentverket arbete med alt utveckla och utöka varuprovnings-verksamheten. Utskottet påpekade att resultatet av en provning av varor inom en varugrupp blir av större värde för konsumenterna om undersökningen omfattar merparten av de märkesvaror som finns. Del var därför enligt utskottet viktigt alt man inriktade sig på alt få med så många märkesvaror som möjligt i testerna. Utskottet framhöll dock att förutsättningen för den uppdragsfinansierade provningsverksamheten är att företagen frivilligt vänder sig till konsumentverket för att få sina produkter testade. Mot denna bakgrund var del angeläget att verket också hade resurser för egna kompletterande undersökningar. Utskottet såg därför positivt på vad som anförts i proposition 1985/86:121 om inriktningen av konsumentpolitiken, nämligen all man, när det gäller varuprovningsverksamhelen, borde pröva en ordning som innebar alt man log marknadsmässiga hänsyn vid laxesältningen och att verket tilläts få ett ekonomiskt överskott av provningarna. Samtidigt påpekades all möjligheterna var begränsade att få några mer betydande överskott på grund av konkurrensskäl. Utskottet ställde sig bakom vad motionärerna anfört om betydelsen av elt utvidgat internationellt sam-

18

arbete på området. Genom det anförda fick motionärernas synpunkter         1989/90:LU21

enligt utskottets mening anses tillgodosedda, och motionsyrkandet borde därför inte föranleda någon riksdagens särskilda åtgärd.

Då frågan åter behandlades år 1989 hänvisade utskottet bl.a. till att varuprovningsverksamhelen haft en gynnsam utveckling under 1980-talet.

Av verkets anslagsframställning för budgetåret 1990/91 framgår att den provningsverksamher som bedrivs inom verket i huvudsak bekostas genom betalda uppdrag, medan verkets egna resurser till stor del satsas på utveckling av provningsmetoder. De betalda uppdragen förra året omfattade alla slag av hushållsapparater. Testresultaten har givit underlag för den kontinuerliga förköpsinformationen via verkets handböcker och artiklar i Råd och Rön. I många fall har produkterna modifierats under provningens gång efter diskussioner med konstruktörerna. Genom en alll större internationalisering av handeln kommer uppdragsgivarna numera inte bara från Sverige utan också från en rad andra europeiska länder och testresultaten från verket används både i Sverige och utomlands. Tester har utförts på uppdrag även av inhemska och utländska konsumenttidskrifter. Verkets provningar utanför uppdragsverksamheten har, framgår det vidare, koncentrerats dels till produkter som kan bidra till energibesparing, dels till punktvisa genomgångar av olika varor som underlag för artiklar i Råd och Rön. Huvuddelen av dessa provningar läggs ut på utomstående laboratorier, specialiserade på de aktuella områdena. Ätskilliga tester har sålunda genomförts inom ramen för det samarbete på provningsområdet som sker i European Testing Group (ETG). 1 anslagsframställningen för budgetåret 1990/91 framhåller konsumentverket att möjligheterna att utvidga provninverksamheten begränsas av tillgång till personal och andra resurser. En väg att uppnå större effekt genom ökat nordiskt samarbete har utretts. Enligt konsumentverket har en genomgång av den befintliga laboratoriekapaciteten i de olika länderna gjorts och väntas kunna leda till att varje land specialiserar sig inom några områden. Elt försöksprojekt för att prova nordiskt utbyte av tester kommer att genomföras 1989/90 mellan Sverige och Danmark.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet inte att någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen är påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L714 yrkande 3.

Produktinformation

Varudeklaration

19

I motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) förespråkar motionärerna en återgång till det under 1970-talet avskaffade VDN-systemet som dock bör anpassas efter dagens krav och utformas med möbelbranschens nuvarande system benämt Möbelfakta som förebild. Motionärerna pekar på alt VDN-systemet bibehållits i Danmark och Norge. Varudeklarationsnämnden i dessa länder samarbetar med branschorganisationerna och ger ut varuinformation, som är god vägledning för konsumen-

lerna. Konsumentverket bör komma överens med branschorganisatio-          1989/90:LU21

nerna alt utveckla ett varudeklarationsprogram. Motionärerna begär ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts om behovet av varudeklarationer (yrkande 4).

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med liknande syfte som det nu aktuella tidigare har prövats och avslagits av riksdagen på hemställan av utskottet. Då frågan behandlades våren 1988 (se bet. LU 1987/88:31) delade utskottet motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att produktinformationen förbättras men ansåg det inte meningsfullt att söka få fram ett omfattande varudeklarationssystem av VDN-karaktär. Enligt utskottets mening borde man i stället ta fram standardiserad varuinformation för vissa varugrupper, såsom exempelvis de av motionärerna åberopade "Möbelfakta". Utskottet förutsatte att produktinformation i ökad utsträckning skulle tas fram genom näringslivets försorg och ansåg att framtagandet av standardiserad varuinformation var ett område väl lämpat för näringslivets egenåtgärder. Arbetet med framtagande av varufakta borde ske i frivillig samverkan med konsumentverket. Utskottet utgick från att verket skulle ta erforderliga initiativ för alt få till stånd branschöverenskommelser på sådana områden där det bedömdes nödvändigt. Utskottet ansåg att det anförda i huvudsak fick anses ha tillgodosett motionärernas önskemål och att något särskilt tillkännagivande därför inte var påkallat.

Frågan prövades ånyo våren 1989 med anledning av en motion. I sitt av riksdagen godkända belänkande 1988/89:LU17 hänvisade utskottet lill att vad som anförts vid riksdagsbehandlingen år 1988 fortfarande ägde giltighet samt avstyrkte bifall lill motionen.

Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att ompröva sina tidigare ställningstaganden i fråga om ett varudeklarationssystem av VDN-karaktär. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L714 yrkande 4.

Datakommunikation inom konsumentinformationen

I motion L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) framhålls att väsentlig jämförande information om varor och tjänster kan erbjudas konsumenterna genom datakommunikation bl.a. via videotex och lext-TV. Varu- och tjänsteförteckningar samt produktinformation kan därvid ställas samman branschvis i öppna databaser. Enligt motionärerna har konsumentverket bedrivit en försöksverksamhet med sådan information som slagit mycket väl ut. Konsumentverket bör därför få i uppdrag alt genomföra utvidgade prov med videotexdistribuerad varuinformation direkt till konsumenterna. Motionärerna begär alt del anförda ges regeringen till känna (yrkande 5).

Utskottet erinrar om alt den försöksverksamhet med databaserade
marknadsöversikter som motionärerna hänvisar lill startades av konsu
mentverket år 1987. Projektet innebar att konsumentvägledarna i tio
kommuner testade den s.k. Varubörsen, som projektet kallades. Syftet
med Varubörsen var att konsumentvägledarna enkelt och snabbi skulle

kunna förse undrande konsumenter med en beskrivning av del samla-

de utbudet av vissa kapitalvaror. Försöksverksamheten är nu avslutad.        1989/90:LU21

Enligt vad utskottet inhämtat är man vid konsumentverket inte odelat positiv till verksamheten. För det första har konsumentvägledarna haft invändningar mot tekniken vilka bottnat i att det har tagit alltför lång tid att få fram den efterfrågade informationen på dataskärmen. För det andra har företagen visat ett alltför ringa intresse för projektet. Den grundläggande tanken var att företagen själva kontinuerligt skulle förse systemet med information så att marknadsöversikterna hela tiden var aktuella. Så har emellertid inte skett. Avsikten är att en utvärdering av försöksverksamheten skall göras inom ramen för det nordiska samarbetet på konsumentområdet.

I likhet med motionärerna anser utskottet att utnyttjande av datatekniken för konsumentinformation kan medföra stora fördelar, och utskottet utgår från att konsumentverket följer teknikens utveckling och lar till vara de möjligheter som finns på området. Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser utskottet emellertid att det för närvarande inte kan anses meningsfullt med en fortsatt och utökad försöksverksamhet på området. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L714 yrkande 5.

Varumärkning m.m.

I motion L702 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) begärs elt tillkännagivande alt produkter som är varumärkesskyddade skall förses med särskild märkning. Motiveringen till motionen återfinns i motion 1989/90:Jo505, vari motionärerna anför att det är svårt för konsumenterna att veta vilka produktnamn som är varumärkesskyddade. Alla varumärkesskyddade produktnamn bör därför, enligt motionärerna, märkas ut med något speciellt kännetecken så alt konsumenterna vet alt de köper en produkt som de kan ställa speciella krav på.

Enligt utskottets mening kan det inte anses helt klart hur motionärernas yrkande bör tolkas. Som motionen utformats ligger det dock närmast till hands att uppfatta yrkandet som en begäran om alt varumärken skall åsättas produkter. Ulskoltet vill därför erinra om att varumärken är särskilda kännetecken som används av en näringsidkare för att skilja hans varor från andras. Varumärken kan beslå av figurer, ord, bokstäver eller siffror eller av en säregen utstyrsel av en vara eller dess förpackning. Enligt varumärkeslagen (1960:644) gäller att en näringsidkare kan förvärva ensamrätt till varumärke genom registrering. Näringsidkare har även utan registrering ensamrätt till varumärke, när märket blivit inarbetat. Frågan om ett varumärke är inarbetat avgörs ytterst av domstol. Rätten till ett varumärke innebär att annan än innehavaren inte får använda ett förväxlingsbart kännetecken för sina varor.

Som framgår av det anförda tar varumärkesreglerna sikte enbart på rätten att använda varumärket. Några bestämmelser om när märket skall brukas finns inte, och inte heller uppställs krav på att varan skall vara av en viss kvalitet. Ett skyddat varumärke kan således användas vid  marknadsföring av såväl  kvalitetsvaror som  "skräpvaror". Enligt

utskottets   mening skulle  därför det  i  motionen  förordade  systemet        1989/90:LU21

knappast innebära några fördelar från konsumentsynpunkt. Därtill kommer att systemet endast skulle kunna användas för inregistrerade varumärken. Tilläggas kan också alt de nuvarande reglerna innebär ett skydd mot att varumärket utnyttjas av någon annan än den näringsidkare som har rätt till det och därmed också förhindrar att konsumenterna vilseleds om varans ursprung. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L702.,

1 motion L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) anförs att konsumenten skall ha rätt till produktinformation om han så önskar. Sådan information skall vara saklig och återhållsam saml motverka resursslöseri och miljöförstöring samt innehålla bl.a. produktspecifikationer med beskrivningar av varans egenskaper, funktion och tillverkningsmetod m.m. I kravet på saklighet bör enligt motionärerna ingå att tillverkaren öppet redovisar de miljöstörningar och hälsoverkningar som varan direkt eller indirekt ger upphov till vid tillverkning, transport, användning och avfallshantering. Syftet är att konsumenterna skall kunna göra så miljövänliga val som möjligt. I motionen yrkas ett tillkännagivande om vad som anförts om produktinformation (yrkande

5 delvis). Vidare yrkas tillkännagivanden om att produktinformations
skyldigheten också skall gälla importerade varor (yrkande 6) och att
kunderna på kopplatsen skall ha tillgång till all relevant varuinforma
tion (yrkande 11).

Som utskottet i andra sammanhang framhållit är det angeläget alt produktinformationen förbättras i olika avseenden. En ordning med obligatorisk produktinformation av den art och omfattning som förespråkas av motionärerna torde emellertid realistiskt sett knappast kunna genomföras. Krav på underlag för informationen i form av forskning och andra insatser torde nämligen enligt utskottets mening inte kunna tillgodoses inom överskådlig lid. I vart fall skulle en sådan informationsskyldighet föranleda stora praktiska svårigheter och betydande kostnader vilka i form av ökade varupriser skulle få bäras av konsumenterna. Vidare skulle myndigheterna behöva tillföras väsentliga resursförstärkningar för att de skulle kunna övervaka efterlevnaden av informationsplikten. Sammantaget anser utskottet att elt tillmötesgående av motionärernas önskem.l skulle innebära nackdelar som inte står i rimlig proportion lill den nytta som skulle uppkomma för konsumenterna. De resurser som slår till buds för en förbättrad produktinformation måste därför koncentreras till de områden där behovet är störst, och insatserna bör ske inom ramen för näringslivets egenåtgärder och i fiivillig samverkan med konsumentverket. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L721 yrkandena 5 delvis,

6 och 11.

22

Könsdiskriminerande reklam m.m.                        1989/90:LU21

I motion L711 av Ingegerd Sahlslröm och Krislina Svensson (båda s) yrkas tillkännagivande att könsdiskriminerande reklam skall förbjudas genom lagstiftning. I motionen framhålls att förhoppningen om att reklambranschen själv skall bidra till självsanering inte lett till något påtagligt resultat och alt lagstiftning också skulle kunna få den positiva effekten att den schabloniserande reklamen som i dag avspeglar odemokratiska värderingar och handlingssätt saneras.

1 motion L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas ett tillkännagivande om att kommersiell reklam i massmedier inte skall främja könsdiskriminering, rasism och resursslöseri (yrkande 4).

Motioner om förbud mot könsdiskriminerande reklam har tidigare prövats flera gånger av riksdagen med anledning av motioner. Senast behandlades spörsmålet år 1989 då utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU17 hänvisade lill att konsumentverket år 1986 hade fått i uppdrag av regeringen att dokumentera den könsdiskriminerande reklamens omfattning och att följa dess utveckling. Konsumentverket hade år 1989 redovisat sitt uppdrag till regeringen i form av en rapport (1988/89:5). I rapporten konstaterades att näringslivet bildat ett branscheliskt råd för prövning av fall av könsdiskriminerande rekJam. Enligt rapporten var det emellertid osäkert i vilken utsträckning näringslivets egenåtgärder kommer att lyckas. Det framhölls i rapporten att principiella skäl talade för att samhället i lag fördömer diskriminering på grund av kön i reklamen. En lagstiftning mot den kränkande reklamen var enligt rapporten också ägnad att ge eftertryck åt branschens egenåtgärder på liknande sätt som t.ex. marknadsföringslagens regler stödjer och kompletterar näringslivets självsanerande åtgärder på andra områden. Alt samhället genom lagstiftning markerade sitt fördömande av den kränkande reklamen borde enligt rapporten kunna leda till en viss sanerande effekt också när det gäller den schabloniserande reklamen. Konsumentverket föreslog därför alt lagregler införs mot reklam som kränker ettdera könet, och verket ansåg att det fanns skäl att koppla sådana regler till marknadsföringslagen. 1 övrigt innehöll rapporten bl.a. förslag om elt lill konsumentverket knutet särskilt forum för debatt och granskning av den könsdiskriminerande reklamen. Med hänsyn till alt lagstiftningsfrågan således skulle komma att prövas av regeringen avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.

Enligt vad utskottet nu erfarit är frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande rekJam för närvarande föremål för överväganden inom civildepartementet, och en departementspromemoria i ämnet beräknas bli fårdig under våren. Med hänsyn härtill anser utskottet att något uttalande i saken från riksdagens sida inte heller nu är påkallat.

Vad särskilt gäller yrkandet i motion L721 vill utskottet erinra om att rasism i reklam kan föranleda straff enligt bestämmelserna i 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp. I sammanhanget kan också påpekas att regeringen i proposition  1989/90:86 om åtgärder mot etnisk diskriminering redo-

gjort för sina planer på att utreda om gällande lagstiftning kan föränd-         1989/90:LU21

ras i syfte att förstärka samhällets skydd mot etnisk diskriminering. I den mån några särskilda regler mot rasism i reklam skulle erfordras utgår utskottet från att detta las upp i det aviserade lagstiftningsarbetet. Något initiativ i saken från riksdagens sida är därför inte erforderligt. Inte heller är någon åtgärd påkallad med anledning av motionsyrkandet i övrigt.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna L711 och L721 yrkande 4.

Förbud mot våldsleksaker

I två motioner (L708 och L719) framförs önskemål om åtgärder beträffande marknadsföringen av våldsförhärligande leksaker och spel.

Som en bakgrund till motionsyrkandena kan nämnas att en överenskommelse träffades år 1979 mellan konsumentverket och dåvarande lekmiljörådet å ena sidan och vissa företrädare för leksaksbranschen å andra sidan beträffande försäljning och marknadsföring av leksaker. Överenskommelsen omfattar leksaker, spel och vissa modellbyggsatser med militär anknytning, vilka hänför sig lill krig fr.o.m. år 1914, och innebär alt sådana produkter inte får saluföras. Överenskommelsen är fortfarande gällande och har under senare år antagits av ytterligare branschorganisationer.

Hösten 1989 träfiade konsumentverket och barnmiljörådet samt
Sveriges leksakshandlares riksförbund och Leverantörsföreningen för
lek- och hobbyartiklar ytterligare en överenskommelse om marknads
föring lill barn och ungdom av leksaker, spel och liknande. Överens
kommelsen utgår från Internationella handelskammarens grundregler
för reklam till barn och ungdom. Parterna har i överenskommelsen
enats om att dessa grundregler skall anses innebära bl.a. att leksaker,
spel och liknande inte på ett verklighetstroget sätt får efterlikna,
exemplifiera eller uppmuntra till brott mot liv eller hälsa och inte får
efterlikna, vara ägnade att uppmuntra till eller förhärliga våldsamma
eller brutala handlingar. Produkterna får inte heller vara ägnade att
skapa uppfattningen att våld är den enda lösningen på ett problem och
skapa förakt för andra individer. Överenskommelsen innehåller också
särskilda villkor för vissa marknadsföringsåtgärder. Dessa regler går
bl.a. ul på att tryckt reklam inte får innehålla skildringar i ord eller
bild av realistiska eller påträngande våldsinslag i form av t.ex. strids
scener, att exponering i exempelvis skyltfönster inte får innehålla
stridsscener eller andra våldsinslag samt att film-, video- och stillbilds-
reklam inte får innehålla närgångna, utdragna eller förråande inslag av
våld. I överenskommelsen har branschorganisationerna också åtagit sig
att genom utbildning och information verka för att deras medlemmar
följer överenskommelsen och inte ger finansiellt stöd till reklam i TV
där inslaget strider mot överenskommelsen samt att i samarbete med
konsumentverket, barnmiljörådet och konsumentvägledare och på
egen hand fortlöpande undersöka effekten av överenskommelsen och           ,

komma med de förslag till förbättringar och ändringar som utveckling-

en på området kan komma att medföra. Parterna har också kommit  1989/90:LU21

överens om att nya överläggningar bör las upp före år 1992. Överenskommelsen gäller fr.o.m. den 1 januari 1990. Marknadsföringsmaterial som producerats före nämnda dag får dock användas till utgången av år 1990.

Överenskommelsen har i slutet av år 1989 undertecknats också av näringsidkare som står utanför de berörda branschorganisationerna, bl.a. några varuhuskedjor och av Svenska postorderföreningen.

Förutom överenskommelsen har Sveriges leksakshandlares riksförbund och Leverantörsföreningen för lek- och hobbyarliklar efter samråd med barnmiljörådet och konsumentverket antagit en rekommendation för inköp och försäljning av vissa leksaker, spel och liknande. Branschorganisationerna rekommenderar därvid sina medlemsföretag bl.a. att avstå från att i sina sortiment ta in leksaker och spel, som på ett verklighetstroget sätt efterliknar vapen samt data- och videospel, rollspel och liknande spel som innehåller våldsamma eller brutala handlingar och som strider mot vedertagna regler för biograffilm eller videofilm eller där spelets förpackning på ett framträdande sätt illustreras med våldsamma, brutala eller förråande handlingar.

I motion L708 av Torgny Larsson (s) anförs att de förväntningar som riksdagen haft om att handeln med våldsleksaker samt våldsförhärligande data- och TV-spel skall upphöra inte har infriats. Motionären yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag lill lag om förbud mot import och försäljning av krigs- och våldsleksaker.

I motion L719 av Marianne Andersson m.fl. (c) anförs att överenskommelsen från slutet av förra året mellan leksaksbranschen, barnmiljörådet och konsumentverket om marknadsföring till barn och ungdom av leksaker, spel och liknande är en framgång som förhoppningsvis kommer att leda till en kraftig sanering av marknaden. Motionärerna anser emellertid att det finns luckor i överenskommelsen som kan utnyttjas för att kringå syftet med den. Sålunda nämns inte gevär, kulsprutepistoler och handgranater. Vidare omfattar överenskommelsen inte science fiction-betonade vapen och leksaker. Överenskommelsen gäller inte heller för näringsidkare som står utanför branschorganisationerna. Motionärerna anser det därför viktigt att regeringen vidtar ågärder för att noggrant följa upp effekten av överenskommelsen och begär tillkännagivande därom.

Utskottet erinrar om att motioner rörande försäljning och mark
nadsföring av våldsbetonade leksaker och dataspel tidigare har behand
lats av riksdagen vid flera tillfållen. Senast prövades sådana frågor
våren 1989 med anledning av sju motioner i ämnet. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1988/89:LU17 framhöll utskottet alt det är bety
delsefullt att barn och ungdom inte tillhandahålls leksaker, spel m.m.
som på olika sätt förhärligar krig och annat våld. Utskottet ansåg också
att det är angeläget alt marknadsföringsåtgärder som riktar sig mot
barn och ungdom inte utformas så att de för tankarna till våld. Oavsett
vilken inverkan leksakerna och spelen rent faktiskt kan ha på barns
och ungdoms inställning lill våld, fortsatte utskottet, ger utbudet av               25

sådana produkter i den allmänna handeln liksom en olämplig mark-

nadsföring lätt ett intryck av att samhället godtar våld. Liksom tidigare         1989/90:LU21

slog utskottet fast att det är angeläget att marknadsföringen och försäljningen av leksaker och spel med klara våldsinslag i största möjliga utsträckning förhindras. När det gällde att motverka marknadsföring och saluhållande av inte godtagbara produkter ansåg emellertid utskottet att lagstiftning inte är den lösning som i första hand bör tillgripas när de nödvändiga åtgärderna kan komma till stånd genom överenskommelser mellan berörda parter. Utskottet utgick från att det förhandlingsarbete som då hade påbörjats mellan företrädare för leksaksbranschen, barnmiljörådet och konsumentverket när det gäller vålds-och krigsleksaker samt mellan databranschen och barnmiljörådet när det gäller våldsförhärligande dataspel inom en snar framtid leder till en rimlig uppgörelse. Skulle det visa sig att en godtagbar överenskommelse inte kunde nås före årsskiftet 1989-1990 återstod enligt utskottet endast lagstiftningsalternativet för att marknadsföringen och försäljningen av ifrågavarande leksaker och spel skall kunna förhindras. Vad särskilt gällde dataspelen påpekade utskottet att handeln med sådana spel är betydligt mer splittrad än vad fallet är i fråga om leksaker och att enligt uppgifter spelen med de mest markanta våldsinslagen ofta salufördes av näringsidkare som inte var anslutna till någon branschorganisation. Ulskoltet underströk att det självfallet inte kan godtas att vissa företag oavsett vilka restriktioner handeln i övrigt åläggs skulle känna sig fria att fortsätta saluförandet av våldsspel. I den mån det visade sig att den oorganiserade handeln inte kände sitt ansvar och frivilligt begränsade utbudet av olika spel till vad som kunde anses acceptabelt från samhällets synpunkt borde man inte tveka att tillgripa lagstiftning. Med hänsyn till vikten av att åtgärder vidtogs mot utbudet och marknadsföringen av leksaker och spel med våldsinslag utgick utskottet också från att regeringen noga följer utvecklingen och tar de initiativ som kunde bli nödvändiga. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av de då aktuella motionerna ansågs inte påkallad.

Enligt utskottets mening är det tillfredsställande att, såsom ovan redovisats, en överenskommelse numera nåtts i fråga om marknadsföringen av leksaker och spel med våldsinslag och att leksaksbranschen även utfårdat en rekommendation om inköp och försäljning av sådana varor. Överenskommelsen och rekommendationen ligger väl i linje med de uttalanden som utskottet gjorde år 1989. Av betydelse är också de förslag som regeringen framlägger i proposition 1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder m.m. I propositionen föreslår regeringen att ett särskilt råd mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder skall inrättas för alt följa och ta kontakt med videomarknaden, la initiativ och fördela medel lill utbildning och information samt stödja frivilliga krafter i kampen mot skadliga våldsskildringar. Enligt departementschefen blir det en viktig uppgift för rådet att följa utvecklingen när det gäller data- och TV-spel med inslag av våldsskildringar (prop. s. 39).

I sammanhanget kan också nämnas att vapenulredningen i sitt
slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapenlagstiftningen föreslå-         26

git elt förbud mot att importera, saluhålla och överlåta vapenaltrapper.

dvs. föremål som har en sådan likhet med brukbara skjutvapen att de          1989/90:LU21

lätt kan förväxlas med sådana. Förslaget är för närvarande föremål för överväganden inom justitiedepartementet.

Med hänsyn lill de åtgärder som sålunda vidtagits i syfte att saluförandet och marknadsföringen av produkter med våldsanknytning skall begränsas anser utskottet att några initiativ i saken från riksdagens sida inte är påkallade, och utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L708 och L719.

Reklambegränsningar

önskemål om åtgärder av olika slag i syfte att begränsa direktreklam m.m. förs fram i motionerna L713 av Lars Werner m.fl. (vpk) och L721 av Inger Schörling m.fl. (mp). Motionärerna i motion L713 yrkar att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att föreslå åtgärder som gör det möjligt för dem som så önskar att slippa erhålla reklam samt undersöka vilka ekonomiska styrmedel som krävs för att uppnå en allmän begränsning av reklamen (yrkande 1). Motionärerna framhåller att mängden reklam till hushållen ständigt ökar och att del i dag finns små möjligheter att välja vilken reklam eller information man som konsument vill ta del av.

1 motion L721 begärs tillkännagivande att företag samt posten och andra offentliga institutioner inte skall få sälja adresser och annan information som är underlag för direktreklam till medborgare och hushåll (yrkande 2) samt att posten eller annan distributör skall få leverera reklam bara till den som uppenbarligen har beställt den eller markerat på brevlådan att han vill ta emot reklam (yrkande 7). I motion L721 begärs vidare tillkännagivande om att det skall finnas en ansvarig utgivare för all reklamproduktinformation som tar det juridiska ansvaret om produktinformation sprids på ett felaktigt sätt (yrkande 8).

I motion L721 tas också upp frågor som syftar lill en mer allmän begränsning av reklam. I motionen förordas införande av köpfrid som bl.a. innebär åtgärder för all minska den materiella förbrukningen i vårt samhälle, respekt för människors behov av att slippa köpbudskap och erbjudanden samt laglig rätt att få begärd produktinformation när den önskas. Vidare framförs i mofionen önskemål om att rekJam på offentliga platser skall begränsas. Motionärerna begär tillkännagivande av vad som anförts om köpfrid och att det skall tillsättas en utredning för alt stärka konsumentens ställning gentemot marknadskrafterna (yrkande 1). Vidare begärs tillkännagivande om vad som anförts om att tillsätta en utredning med syfte alt starkt begränsa kommersiell reklam på offentliga platser (yrkande 3).

Motion L716 av Gösta Lyngå och Kaj Nilsson (båda mp) tar upp frågor om reklam i tidningar. 1 motionen föreslås att tidningar skall ha särskilda sidor för reklam, som ordnas efter olika ämnesområden. Dessa sidor kan samlas i särskilda bilagor som prenumeranterna efter

27

eget önskemål kan få eller slippa få. Motionärerna yrkar att riksdagen          1989/90:LU21

hos  regeringen  begär  förslag till  regler för  tidningars disposition  i enlighet med vad som anförts i motionen.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet — i likhet med vad utskottet uttalade år 1989 vid behandlingen av motioner om begränsning av direktreklamen (se bet. 1988/89:LU17) — erinra om alt den tryckta reklam som sprids på olika sätt ofta torde falla inom det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet. Tryckfriheten innebär bl.a. rättighet för enskilda att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utge skrifter. Med annat allmänt organ menas statliga och kommunala institutioner med offentlig ställning, t.ex. de statliga affirsdrivande verken. Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen hindrar myndigheter och andra allmänna organ från att utöva censur men också från att på annat sätt hindra tryckning, utgivning eller spridning av en skrift på grund av dess innehåll. Förbudet riktar sig enbart mot myndighet eller annat allmänt organ. Enskilda företag eller organisationer är således oförhindrade att vägra medverka till en skrifts tryckning, utgivning eller spridning, även om vägran motiveras av skriftens innehåll. Däremot är det inte tillåtet för exempelvis postverket, som är ett allmänt organ, att vägra distribuera tryckta skrifter på grund av alt dessa exempelvis innehåller reklam.

Enligt utskottets mening torde det inte vara förenligt med tryckfrihetsförordningen att genomföra vittomfattande begränsningar av reklamdistributionen. Utskottet vill också peka på att reklamen i sig ofta kan innefatta ett värdefullt informationsflöde. Vid en bedömning av frågan måste vidare beaktas att det ofta kan vara svårt för den som delar ut direktreklam att skilja mellan reklam och andra typer av skriftlig information. En rekJambegränsning skulle därför kunna leda till att också angelägen och viktig information i t.ex. samhällsfrågor undanhölls hushållen.

Det sagda innebär inte att utskottet helt tar avstånd från tanken på
en begränsning av reklamen i samhället. Särskilt direktreklamen kan
av enskilda upplevas som ett intrång i den personliga integriteten och
det finns sålunda anledning att överväga i vad mån rekJamdisiribulion-
en kan inskränkas utan att därigenom grundläggande yttrandefrihets
rättsliga principer träds för när. Enligt vad utskottet inhämtat har
konsumentverket, postverket och branschorganisationen för direkt-
marknadsföreiagen, Swedish Direct Marketing Association (SWEDMA)
nyligen iräfiat en särskild överenskommelse om utdelning av oadresse
rad reklam. Överenskommelsen, som gäller fr.o.m. den 1 april 1990,
innebär att branschorganisationens medlemsföretag kommer alt re
spektera alla slags skyltar vid brevlådorna som anger alt reklam inte
önskas. De oadresserade försändelserna som postverket distribuerar
skall enligt överenskommelsen delas upp i "gruppreklam" och "grupp
försändelser". Med gruppreklam avses sedvanliga rcklamförsändelser
medan gruppförsändelser omfattar information från främst myndighe
ter, kommuner, politiska partier och ideella föreningar. För gruppre
klam kommer postverket efter samråd med kunden att tillämpa sam-              28
ma ordning som branschorganisationens medlemmar.

Utskottet har vidare erfarit att SWEDMA innevarande år inrättat en   1989/90;LU21

etisk nämnd för direktmarknadsföring (DM). Nämnden skall liksom likartade nämnder inom andra områden fungera som en hedersdomstol i ärenden som gäller god etik på direktmarknadsföringens område. Till nämnden har knutits en referensgrupp med representanter från bl.a. konsumentverket, datainspektionen och postverket.

Vad härefter angår den adresserade reklamen vill utskottet erinra om den möjlighet som finns enligt 27 § datalagen (1973:289) och som innebär att den som inte önskar sådana försändelser kan vända sig till det statliga person- och adressregistret (SPAR) eller till länsstyrelsen. Bestämmelsen i fråga infördes i dalalagen år 1980 (prop. 1980/81:62, bet. KU 11). I samband med lagstiftningsärendet behandlades en motion med i huvudsak samma syfte som yrkandena 2 och 7 i motion L721. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet avstyrkte konstitutionsutskottet bifall till motionen och framhöll därvid att tillkomsten av SPAR inneburit stora förenklingar för den som inte önskar direktreklam. Genom anmälan till elt register kan vederbörande förhindra att bli utsatt för en mycket stor del av denna reklam. Utskottet pekade också på att datainspektionen med stöd av 6 § datalagen kan meddela föreskrifter till skydd för den personliga integriteten. Enligt utskottet kan sådana föreskrifter avse t.ex. vilka uppgifter som får användas som sökbegrepp i registret, s.k. söknycklar, och vilka bearbetningar som får göras i skilda sammanhang av uppgifter i SPAR.

Beträfende frågan om direktreklam endast skall få riktas till personer som förklarat att de vill ha sådan reklam framhöll konstitutionsutskottet alt ett genomförande av förslaget uppenbarligen skulle medföra stora kostnader och betydande administrativa problem för den registeransvariga myndigheten. Enligt utskottets mening stod inte dessa olägenheter i rimlig proportion till den vinst som kan göras från integritetssynpunkt.

Hösten 1981 behandlade konstitutionsutskottet åter ett liknande motionsyrkande (se bet. KU 1981/82:33) och vidhöll då sin tidigare intagna ståndpunkt. Utskottet tillade att om inte SPAR kan användas för direktreklam går ett väsentligt ändamål med detta register förlorat. SPAR tillkom nämligen bl.a. för att motverka uppbyggnaden av privata befolkningsregister med huvudsakligt syfte att tillgodose direktreklamens behov. På hemställan av konstitutionsutskottet avslogs motionen.

I sammanhanget vill lagutskottet också hänvisa lill att direktrekla
men berörts av det utredningsarbete som utförts av data- och offentlig
hetskommittén (DOK) och som redovisats i fem betänkanden om
integritetsskyddet i informationssamhället. Kommitténs andra delbe
tänkande (SOU 1986:46) innehåller sålunda förslag till bl.a. en särskild
lag om myndigheters försäljning av uppgifter ur personregister. Enligt
förslaget skall det i fortsättningen krävas tillstånd i lag för att få sälja
uppgifter om enskilda personer ur myndigheters personregister. Syftet
med förslaget är att minska riskerna för otillbörligt intrång i enskildas
personliga integritet. 1 det fjärde delbelänkandei (SOU  1987:31) före-          29

slår kommittén åtgärder för att åstadkomma en reglering och begräns-

ning av användningen av personnummer i databaserade personregister.     1989/90:LU21

I DOK:s slutbetänkande (SOU 1988:64) föreslås en ny regel beträffande s.k. massuttag införd i 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen. Bakgrunden till förslaget är att många människor anser det vara integritetskränkande att uppgifter om dem lämnas ul för alt användas t.ex. i direktreklamsammanhang. DOK-.s förslag är efter remissbehandling föremål för överväganden inom regeringskansliet. Enligt vad utskottet inhämtat kommer de förslag som tas upp i kommitténs andra delbetänkande att behandlas i en proposition om offentlighetsprincipens tillämpning på upptagningar för automatisk databehandling, som beräknas bli avlämnad till riksdagen under april 1990.

Enligt utskottets mening får önskemålen i motionerna L713 och L721 anses i väsentlig mån tillgodosedda genom de åtgärder som enligt vad ovan redovisats nyligen vidtagits och de förslag som framlagts av DOK. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionerna är därför inte påkallad. Inte heller bör yrkandet i motion L716 föranleda något initiativ från riksdagens sida. Enligt utskottets mening skulle nämligen den av motionärerna förordade ordningen innebära en väsentlig inskränkning i den grundlagsskyddade yttrande- och informationsfrihet som råder för pressen här i landet. Härtill kommer att ett genomförande av förslaget skulle leda till stora ekonomiska nackdelar för tidningsföretagen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L713 yrkande 1, L721 yrkandena 1, 2, 3, 7 och 8 samt L716.

Miljömärkning av produkter

På förslag av regeringen anvisade riksdagen hösten 1989 under ett nytt anslag särskilda medel för miljömärkning av produkter (prop. 1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81). Med anslaget finansieras ett system för frivillig och enhetlig positiv miljömärkning, vilket tillkommit i nordisk samverkan och bygger på enhetliga nordiska kriterier. Miljömärkningen i Sverige organiseras inom ramen för standardiseringskommissionens i Sverige (SIS) certifieringssystem samt handhas av en särskild miljömärkningsstyrelse och en referensgrupp. Ett avtal mellan staten och SIS om miljömärkningen träffades i oktober 1989. Avsikten är att verksamheten med miljömärkning i huvudsak skall finansieras genom avgifter och ersättningar från de förelag som vill miljömärka sina produkter. Under uppbyggnadsskedet förutsätts att medel tillhandahålls över statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när systemet ekonomiskt kan bära detta.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 000 kr.

Förslaget föranleder inte några erinringar från utskottets sida, och utskottet tillstyrker därför bifall till propositionen i denna del.

Som ovan redovisats handhas miljömärkningen av en särskild styrel
se och en referensgrupp organiserade inom SIS. Enligt avtalet mellan
staten och SIS består styrelsen av en ordförande och tio andra ledamö-         ,„

ter. Andra styrelseledamöter än ordföranden utses av SIS styrelse efter

förslag av konsumentverket, naturvårdsverket, kemikalieinspektionen,         1989/90:LU21

Landsorganisationen i Sverige (LO), Kooperativa förbundet. Svenska naturskyddsföreningen. Miljöförbundet, Sveriges industriförbund. Grossistförbundet Svensk handel och Sveriges köpmannaförbund. I fråga om referensgruppen gäller att den skall bestå av lägst 20 och högst 30 ledamöter, som utses av SIS styrelse efter förslag av miljömärkningsstyrelsen. Ledamöterna skall representera dels myndigheter och organisationer inom konsument- och miljövårdsområdena, dels industri och handel samt dels allmänna samhällsintressen och forskning.

I motionerna L707 av Martin Olsson m.fl. (c) och L714 av Ulla Orring m.fl. (fp) framförs kritik mot miljömärkningsstyrebens sammansättning. I den förstnämnda motionen framhålls att det utredningsförslag som låg till grund för systemet med miljömärkning bl.a. innebar att forskningen skulle vara representerad i styrelsen men att regeringen frångick förslaget då avtalet slöts med SIS. I motion L714 anförs att syftet med miljömärkningen också måste vara att främja miljöforskning och utveckla de kunskaper som finns, varför det är synnerligen angeläget att miljömärkningsstyrelsen tillförs forskningskompetens. I båda motionerna begärs tillkännagivanden om forskningsrepresenta-lion i miljömärkningsstyrelsen (yrkande 2 resp. yrkande 1).

Utskottet erinrar om att motioner med samma syfte som de nu aktuella prövades av riksdagen hösten 1989 i samband med miljömärkningssystemets tillkomst. I sitt av riksdagen godkända belänkande 1989/90:LU13 konstaterade utskottet att forskningsintressena enligt det i oktober 1989 ingångna avtalet mellan staten och SIS skall tillgodoses genom att de blir representerade i referensgruppen. Med hänsyn till att referensgruppen enligt avtalet skall vara ett rådgivande organ till miljömärkningsstyrelsen och skall behandla frågor om bl.a. principer och huvudsaklig inriktning för miljömärkningen ansåg utskottet att denna lösning då fick anses till fyllest. Enligt utskottets mening fick den framlida utvecklingen av miljömärkningsstyrelsens verksamhet utvisa om det finns behov av att förändra eller utöka dess sammansättning.

Med hänsyn till att det förflutit endast några månader sedan systemet med miljömärkning av produkter infördes kan enligt utskottets mening någon närmare utvärdering av miljömärkningsstyrelsens verksamhet ännu inte göras. Utskottet finner därför inte anledning för riksdagen att nu frångå sill tidigare ställningstagande när det gäller styrelsens sammansättning, och utskottet avstyrker således bifall till motionerna L707 yrkande 2 och L714 yrkande 1.

Frågor som gäller märkning och deklaration av miljöfarliga ämnen som ingår i vissa produkter las upp i tre motioner. I motion L707 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls all det är särskilt angeläget att allmänheten får tillgång till information i form av varudeklarationer om miljöskadliga ämnen i bl.a. hushålls- och rengöringsartiklar saml om allergiframkallande ämnen  i  hygienartiklar och kosmetika. Den

31

frivilliga miljömärkningen ersätter inte enligt motionärerna detta be- 1989/90:LU21

hov. I motionen begärs tillkännagivande om vad sålunda anförts (yrkande 3).

Också i motion L705 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) framhålls det angelägna i att allmänheten får tillgång till information om miljöskadliga ämnen i hushålls- och rengöringsartiklar, kosmetika och liknande produkter. Enligt motionärerna bör ett kompletterande system för miljövarudeklaralioner utarbetas. I motionen begärs ett tillkännagivande av vad som anföris om miljömärkning och varudeklaration av miljöskadliga ämnen.

1 motion L715 av Marianne Jönsson och Stina Gustavsson (båda c) påpekas alt det för närvarande inte finns några krav på innehållsdeklaration av varor vars innehåll är skadliga för miljön medan däremot innehåll som är direkt skadliga för hälsan deklareras. Vidare anförs att intresset är stort inte minst bland ungdomar och kvinnor för att sätta sig in i vad olika varor innehåller. Enligt motionärerna finns starka skäl att innehållsdeklarera rengöringsmedel för hushållsbruk vad avser miljöfarlighet. I motionen begärs ett tillkännagivande om lagstiftning om miljöfarliga ämnen i enlighet med vad som i motionen anförts.

Kontrollen över kemiska produkter i allmänhet från hälso- och miljöskyddssynpunkter utövas av kemikalieinspektionen. När det gäller kosmetiska och hygieniska produkter är dock socialstyrelsen tillsynsmyndighet. I 8 § lagen (1985:426) om kemiska produkter föreskrivs att den som tillverkar, importerar eller överlåter kemiska produkter genom märkning eller på annat sätt skall lämna uppgifter av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt (produktinformation). Enligt 11 § förordningen (1985:835) om kemiska produkter skall kemikalieinspektionen meddela de föreskrifter om produktinformation som behövs för bestämmelsens tillämpning. 1 fråga om kosmetiska och hygieniska produkter skall sådana föreskrifter dock meddelas av socialstyrelsen.

Utskottet delar motionärernas uppfattningar om önskvärdheten av
att informationen till konsumenterna rörande miljöfarliga och allergi-
framkallande produkter förbättras. När det gäller produkter med nega
liv inverkan på miljön utgör den ordning för miljömärkning som
nyligen införts ett betydelsefullt steg på vägen mot en förbättrad
konsumentinformation, och erfarenheterna av det bör avvaktas innan
man överväger ett mera omfattande varudeklarationssystem. Utskottet
vill även hänvisa lill alt kemikalieinspektionen enligt inhämtade upp
gifter för närvarande utvecklar ett nytt system för märkning av miljö
farliga kemiska produkter. Under våren 1990 kommer särskilda pro
gram alt tas fram för inspektionens arbete med bl.a. allergiframkallan
de och miljöfarliga kemikalier. I dessa program kommer konsument
aspekter alt ägnas särskild uppmärksamhet. För närvarande prioriteras
två produktgrupper — textiltvättmedel och bilvårdsprodukter — och
dessa produktgrupper kartläggs och kunskapen om tillgängliga alterna
tiv byggs upp. Målsättningen för inspektionen är alt med lämpliga
medel såsom reglering, information m.m. få till stånd en övergång till              32

från hälso- och miljösynpunkt lämpligare produkter och en utveckling

till bättre produkter. Inspektionen vidareutvecklar också sin allmänna        1989/90:LU21 informationsverksamhet med konsumentinriktad information till olika intressenter som detaljhandeln, miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna, konsumentvägledare,   miljöorganisationer   och    till    konsumenterna själva.

I anslutning till det anförda vill utskottet påpeka att enligt årets budgetproposition (bil, 16, s. 105) föreslås en förstärkning av kemikalieinspektionen med resurser motsvarande fyra tjänster samt 500 000 kr. för konsultinsatser för bl.a. arbetet med miljöfarliga kemikalier.

Vad härefter angår frågan om allergiframkallande produkter vill utskottet erinra om att förordningen om kemiska produkter ändrades genom beslut av regeringen i december 1988 så att det numera ankommer på socialstyrelsen att utfårda föreskrifter om produktinformation beträffande hygieniska och kosmetiska varor. Genom ändringen har skapats förutsättningar för en utvidgad kontroll av sådana varor. Det sagda ger utskottet anledning att understryka vad utskottet uttalade år 1988 (se bet. LU 1987/88:31) vid behandlingen av en motion rörande märkning av hygjenartikJar och kosmetika, nämligen att det är angeläget att allmänheten snarast möjligt får tillgång till information om kosmetiska och hygieniska varor i allergihänseende. Utskottet utgår från att frågan nu får en tillfredsställande lösning.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna inte är erforderliga, och utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L705, L707 yrkande 3 och L715.

Hemställan

Utskottet hemställer

1.          beträffande anslag till marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 15, punkt F 1, till Marknadsdomstolen för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 3 371 000 kr.,

2.   beträffande talan i allmän domstol mot vibeledande reklam att riksdagen avslår motion 1989/90:L717 yrkande 7,

3.  beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 15, punkt F 5, och med avslag på motion 1989/90:L707 yrkande 5 och motion 1989/90:L714 yrkande 9, till Allmänna reklamationsnämnden för  budgetåret   1990/91   anvisar  ett  förslagsanslag  på

11        960 000 kr.,

4.          beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 15, punkt F 4, och med avslag på motion 1989/90:L714 yrkande 10, 1989/90:L718 yrkande 2 samt motion  1989/90:L721 yrkandena

12        och  15 till Konsumentverket för budgetåret 1990/91 anvisar

ett förslagsanslag på 70 200 000 kr.,                                                  ,

res. 1 (mp)

3 Riksdagen 1998/90. Ssaml. Nr21

Rättelse: S. 36 rad 35 Står: 15 Rättat till: 15       till

5. beträffande översyn av konsumentverkeb instruktion       1989/90:LU21
att riksdagen avslår motion 1989/90:L717 yrkande 2,

res. 2 (m)

6.   beträffande miljövänlig konsumtion

att riksdagen avslår motion 1989/90:L714 yrkande 2,

7.      beträffande åtgärder på konsumentområdet inför anpassningen
till EG m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:L721 yrkandena 13 och 14 samt motion 1989/90:L722,

res. 3 (mp)

8.      beträffande konsumentverkets forskningsbevakning och infor
mationsverksamhet

att riksdagen avslår motion 1989/90:L718 yrkandena 3 och 4,

res. 4 (mp)

9.   beträffande hushålbekonombk forskning

att riksdagen avslår motion 1989/90:L718 yrkande 1,

10.   beträffande konsumentteknbka nämnden

att riksdagen avslår motion 1989/90:L714 yrkande 8 och motion 1989/90:L717 yrkande 3,

res. 5 (m, fp, c)

11.   beträfiande kommunal konsumentverksamhet

att riksdagen avslår motion  1989/90:L713 yrkandena 2 och 3 samt motion 1989/90:L721 yrkande 5 delvis,

res. 6 (vpk)

12.   beträffande prbinformation

att riksdagen avslår  motion   1989/90:L707  yrkande  1, motion 1989/90:L714 yrkande 6 och motion 1989/90:L717 yrkande 1,

res. 7 (m, fp, c)

13.   beträffande extraprber

att riksdagen avslår motion 1989/90:L712,

res. 8 (m, fp)

14.    beträfeinde konsumentverkets provningsverksamhet
att riksdagen avslår motion 1989/90:L714 yrkande 3,

res. 9 (m, fp, c)

15.   beträfEande varudeklarationssystem

att riksdagen avslår motion 1989/90:L714 yrkande 4,

res. 10 (m,fp, c, mp)

16.   beträffande datastyrd konsumentinformation

att riksdagen avslår motion 1989/90:L714 yrkande 5,

res. 11 (m,fp, c)

17.   beträffande varumärken

att riksdagen avslår motion 1989/90:L702,

18.   beträffande produktinformation

att riksdagen avslår motion 1989/90:L721 yrkandena 5 delvis, 6 och 11,

19.   beträffande könsdiskriminerande reklam

att     riksdagen    avslår    motion     1989/90:L711    och    motion 1989/90:L721 yrkande 4,

res. 12 (mp)

20.                                                                                                          beträffande förbud mot våldsleksaker       34
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L708 och 1989/90:L719,

21.       beträffande reklambegränsningar                           1989/90:LU21
att  riksdagen avslår  motion   1989/90:L713 yrkande  1, motion

1989/90:L721 yrkandena 1, 2, 3, 7 och 8 samt motion 1989/90:L716,

res. 13 (mp)

22.         beträffande bidrag till miljömärkning av produkter

att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:100 bilaga 15, punkt F 6, till Bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret 1990/91 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 000 kr.,

23.         beträffande miljömärkningsstyrebens sammansättning

att riksdagen avslår motion 1989/90:L707 yrkande 2 och motion 1989/90:L714 yrkande 1,

res. 14 (m,fp, c, mp)

24.         beträffande varudeklarationer om miljöskadliga ämnen

att riksdagen avslår motion 1989/90:L705, motion 1989/90:L707 yrkande 3 och motion 1989/90:L715.

res. 15 (c, mp)

Stockholm den 15 mars 1990 På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson (s). Stig Gustafeson (s), Ulla Orring (), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Gunilla Andersson (s) och Charlotte Cederschiöld (m).

Reservationer

1. Anslag till konsumentverket (mom. 4)

Elisabet Franzén (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Utskottet har" och på s. 10 slutar med "till konsumentverket" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning i motion L721 när det gäller angelägenheten av att konsumentverket i ökad utsträckning ger konsumenterna vägledning och information som är ägnad att väsentligt öka deras styrka och inflytande på marknaden. Utskottet delar också

35

den åsikt som framförs i motion L718 att det råder en obalans mellan     1989/90:LU21

de resurser i form av pengar och kunskaper som tillförs konsumenterna och företagen i samhället. Som motionärerna pekar på är det av största vikt att denna obalans jämnas ut. Detta kräver dock att de mål och riktlinjer som riksdagen lade fast i 1986 års konsumentpolitiska beslut i viss utsträckning omarbetas och att konsumentverket tillförs betydligt större resurser. Dessa skall också kunna fördelas till andra organ såsom fria konsumentorganisationer och kommuner som har en fungerande konsumentverksamhet. Som motionärerna antyder kan detta inte göras omedelbart utan måste planeras och genomföras stegvis.

När det gäller anslaget till konsumentverket konstaterar utskottet att verkets hemställan om medel för budgetåret 1990/91 tillgodosetts i budgetpropositionen med undantag för begärda medel för det västeuropeiska integrationsarbetet. För detta arbete hade verket begärt 2 000 000 kr., vilket belopp dock reducerats till 1 000 000 kr.

Enligt utskottets mening är det dock angeläget att konsumentverket får det belopp som verket begärt. Det är enligt utskottets mening av synnerlig vikt att verket ingående kan följa harmoniseringsarbetet till EG och på så sätt bevaka att de svenska konsumenternas rätt och säkerhet inte urholkas eller hotas genom att nya regler och bestämmelser införs, som är mindre fördelaktiga för konsumenten än de nuvarande. Det av regeringen föreslagna beloppet kan inte anses tillräckligt för detta arbete utan konsumentverket bör tilldelas de medel som verket begärt.

Vad utskottet anfört om angelägenheten av konsumentverkets information och vägledning till konsumenter och om framtida resursförstärkningar till konsumentverket bör med bifall till motionerna L718 yrkande 2 och L721 yrkande 12 ges regeringen till känna. I enlighet med vad utskottet har förordat bör anslaget till verket för budgetåret 1990/91 bestämmas till 71 200 000 kr.

deb att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande anslag till konsumentverket att riksdagen dels med bifall till motion 1989/90:L718 yrkande 2 och motion 1989/90:L721 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels med anledning av proposition 1989/90:100 bilaga 15, punkt F 4, samt med bifall till motion 1989/90:L721 yrkande 15 och med avslag på motion 1989/90:L714 yrkande 10 till Konsumentverket för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 71 200 000 kr.

2. Översyn av konsumentverkets instruktion (mom. 5)

Rolf Dahlberg, Ewy Möller och Charlotte Cederschiöld (alla m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L717 att
konsumentverkets uppgifter för närvarande är alltför omfattande och
dessutom leder till en splittring av verksamheten. Verkets uppgifter
bör därför  renodlas  i syfte att effektivisera  verksamheten  inom de       36

områden  där  verkets arbete  visat sig  ha  en  särskild  betydelse  för

konsumenterna. Vidare bör konsumentombudsmannen ha en själv- 1989/90-LU21 ständigare ställning gentemot verket och myndighetsuppgifterna särskiljas från verkets andra uppgifter. Utskottet anser därför i likhet med motionärerna att en översyn av verkets instruktion är påkallad. I den mån så erfordras bör en sådan översyn också omfatta 1986 års konsumentpolitiska beslut liksom frågeställningen hur konsumentverkets verksamhet eljest kan effektiviseras.

Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med bifall till motion L717 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande översyn av konsumentverkets instruktion att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L717 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

O

3. Åtgärder på konsumentområdet inför anpassningen till EG m.m. (mom. 7)

Elisabet Franzén (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Med anledning" och slutar med "och L722" bort ha följande lydelse:

Med anledning av motionerna vill utskottet peka på vad som anförs i årets budgetproposition under avsnittet Konsumentfrågor (bilaga 15 s. 123). Enligt föredragande statsrådet kräver det västeuropeiska integrationsarbetet insatser för att de svenska konsumenternas intressen skall kunna värnas. Produktsäkerhetsarbetet måste, sägs det vidare, prioriteras och harmoniseringen får inte ske till priset av att väsentliga säkerhetsbehov uppges. I samma avsnitt talas också om de europeiska standardiseringsorganen som utformar standarder för produkter utgående från de säkerhetskrav som EG-kommissionen fastställt. Statsrådet anför som sin mening att detta har gjvit Sverige och andra EFTA-länder nya möjligheter att påverka säkerhetsreglerna.

Från regeringen har man ofta tidigare talat om dessa standardiseringsarbeten och om Sveriges stora möjligheter att utöva inflytande. Det enda konkreta exemplet, som ständigt återkommit, är säkerhetskraven på barnleksaker, där EG enligt regeringen har anammat de höga svenska kraven. Konsumentverket har nyligen visat att de CE-märkta leksakerna trots detta är betydligt mindre säkra än de svenska. Det finns enligt utskottets mening fog för varningen i motion L721 om att harmoniseringen till EG kan leda till att produkter av sämre kvalitet kommer att saluföras till svenska konsumenter.

Än mer allvarligt är enligt utskottet det som framhålls i motion L722. Inom EG och dess intressesfår införs nya regler, som gör att all väsentlig makt över samhällsutvecklingen lyfts bort från de folkvalda nationella parlamenten och placeras i icke folkvalda, överstatliga organ som fungerar i intim samverkan med marknadens ledande företag. Den enskilde erbjuds i detta samhälle stora valmöjligheter bland ett brett utbud av varor och tjänster på marknaden, samtidigt som värdet av hans röst i parlamentariska val devalveras och hans möjlighet att påverka de övergripande samhällsbesluten minskar.

Utskottet anser att detta är skäl nog att föra Sverige bort från EG:s        1989/90:LU21 direkta inflytande, men om harmoniseringen ändå kommer att fortsätta  blir det nödvändigt att radikalt öka de samhällsinsatser som är ägnade att stärka medborgarnas ställning och makt i deras egenskap av konsumenter.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L721 yrkandena 13 och 14 samt L722 ge regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträfemde åtgärder på konsumentområdet inför anpassningen till EG m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L721 yrkandena 13 och 14 samt motion 1989/90:L722 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Konsumentverkets forskningsbevakning och informationsverksamhet (mom. 8)

Elisabet Franzén (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Som framgår" och slutar med "dessa delar" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna i motion L718 anser utskottet att den hushållsekonomiska forskningen är synnerligen viktig och att det finns ett behov av att resultatet av denna forskning kommer konsumentverket och därmed konsumenterna till banda. Som tidigare nämnts ingår det i konsumentverkets uppgifter att stödja forskningen inom verkets arbetsområde. Utskottet anser emellertid att resurserna som hittills funnits för detta ändamål är otillräckliga. Då det dessutom är av stor vikt att den svenska konsumentinriktade forskningen får ökat stöd, bör konsumentverket ges möjlighet att utöka verksamheten. När det gäller denna verksamhet finner utskottet att en lämplig ordning kan vara att konsumentverket får ett särskilt anslag för forskningskontakter m.m. På så sätt skulle verkets bibliotek i större utsträckning än som nu sker kunna anskaffa litteratur och verket få möjlighet att kontinuerligt följa forskningen och bedöma dess resultat. Dessutom skulle verket kunna hålla kontakt med forskare på det hushållsekonomiska området.

När det gäller informationsverksamhet på konsumentområdet finner utskottet, såsom framhålls i motion L718, att betydande förbättringar kan göras genom att konsumentverket, livsmedelsverket och kemikalieinspektionen samordnar sin informationsverksamhet på ett systematiserat sätt. Som motionärerna pekar på kan det i dag vara både obekvämt och förvirrande för konsumenterna att inte få all väsentlig information från ett och samma håll. Om informationen samordnas i enlighet med motionärernas önskemål kan konsumenterna lättare ges en förståelig och rättvisande informationsbild.

Vad utskottet sålunda anfört om konsumentverkets forskningsbevak
ning och informationsverksamhet bör riksdagen med bifall till motion
L718 yrkandena 3 och 4 ge regeringen till känna.                                 o

deb att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:   1989/90:LU21

8. beträffande konsumentverkets forskningsbevakning och informationsverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L718 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5.     Konsumenttekniska nämnden (mom. 10)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Av konsumentverkets" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det betydelseftillt att brukarintressena beaktas vid utveckling och upphandling av produkter. Det kan därför finnas behov av ett särskilt rådgivande organ på området. I likhet med motionärerna vill utskottet emellertid starkt ifrågasätta huruvida den konsumenttekniska nämnden har fått en lämplig sammansättning. Som redovisats ovan ingår i nämnden ett stort antal företrädare för olika myndigheter och organisationer. Det stora antalet ledamöter i kombination med att de företräder vitt skilda intressen medför nämligen att nämnden i praktiken knappast kan antas kunna fullgöra sina uppgifter. Utskottet anser därför att den konsumenttekniska nämnden bör upplösas.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L714 yrkande 8 och med anledning av motion L717 yrkande 3 ge regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande konsumentteknbka nämnden att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L714 yrkande 8 och med  anledning av  motion   1989/90:L717  yrkande  3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om avskaffande av den konsumenttekniska nämnden.

6.     Kommunal konsumentverksamhet (mom. 11)

Elisabeth Persson (vpk) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "5 delvis" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar de uppfattningar som förs fram i motionerna L713
och L721 om behovet av att konsumentverkets arbete utvecklas genom
en utbyggnad av den kommunala konsumentvägledningen särskilt med
hänsyn till att det här i landet saknas en folklig konsumentrörelse.
Många kommuner har insett vikten av en väl utbyggd kommunal
konsumentverksamhet. Som motionärerna i motion L713 framhåller         -,q

varierar emellertid den lokala konsumentverksamheten mycket mellan

olika kommuner. Utskottet konstaterar också att några kommuner 1989/90:LU21 fortfarande helt saknar konsumentverksamhet. Som en hjälp till kommunerna i deras konsumentverksamhet anser utskottet att konsumentverket bör utarbeta minimiriktlinjer för den lokala konsumentverksamheten. För alt riktlinjerna skall kunna följas upp är det enligt utskottets mening erforderligt att staten ekonomiskt stöder verksamheten och att statsbidrag utgår. Utskottet anser att det belopp som föreslås t motion L713 är rimligt med beaktande av de resultat en väl utvecklad kommunal konsumentvägledning kan ge i form av t.ex. minskad skuldsättning hos hushållen och välawägda inköp av kapitalvaror. Som motionärerna varit inne på bör beloppet enligt utskottets mening också få användas för att stödja lokala konsumentrörelser.

Vad utskottet sålunda anfört om den kommunala konsumentverksamheten bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. För budgetåret 1990/91 bör under trettonde huvudtiteln som ett nytt anslag under punkt F 7 anvisas 10 000 000 kr. till bidrag till kommunal konsumentverksamhet m.m.

deb att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande kommunal konsumentverksamhet att riksdagen deb med bifall till motion 1989/90:L713 yrkande 2 samt med anledning av motion 1989/90:L721 yrkande 5 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, deb med bifall till motion 1989/90:L713 yrkande 3 under trettonde huvudtiteln, punkt F 7, till Bidrag till kommunal konsumentverksamhet m.m. för budgetåret 1990/91 anvisar ett förslagsanslag på 10 000 000 kr.

7. Prisinformation (mom. 12)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (lip), Martin Olsson (c), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Med hänsyn" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening utgör prismärkningen på varorna en synnerligen viktig del i företagens information till konsumenterna. Såsom framhålls i motionerna L707 och L714 skall priset vara lätt synligt och bör finnas angivet på själva varan eller på hyllkanten.

Den ökade datoriseringen inom detaljhandeln får inte leda till att
prismärkningen försämras ytterligare. De brister som i dag förekom
mer måste enligt utskottets mening omedelbart undanröjas genom
påverkan, självsanering och frivilliga överenskommelser. Utskottet de
lar således den uppfattning som förs fram i motion L717 att detaljerade
föreskrifter om prismärkning i första hand bör undvikas. Enligt ut
skottets mening är omedelbara åtgärder påkallade, och i avvaktan på
den pågående konkurrensutredningens förslag bör konsumentverket få
i uppdrag att ta upp prismärkningsfrågorna med handelns representan-     .p.

ter för att söka åstadkomma bättre prismärkning för konsumenterna.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motio-     1989/90:LU21

nerna L707 yrkande 1, L714 yrkande 6 och L717 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12.         beträffande prbinformation

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L707 yrkande 1, motion 1989/90:L714 yrkande 6 och motion 1989/90:L717 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Extrapriser (mom. 13)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Som framgår" och slutar med "motion L712" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion L712 att det nuvarande extraprissystemet bör finnas kvar. Prissättningen är ett viktigt konkurrensmedel inom handeln, och enligt utskottets mening bör systemet med extrapriser och "röda lappar" ses som ett konkurrensmedel. Det av tidigare utredningar förordade en prissystemet kan enligt utskottets bedömning däremot tillgodose varken näringsidkarnas eller konsumenternas intressen. Ett sådant system leder inte till några lägre priser.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L712 som sin mening ge regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:

13.         beträffande extraprber

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L712 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Konsumentverkets provningsverksamhet (mom. 14)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionen är det ett allt starkare önskemål från
konsumenternas sida att före inköp kunna jämföra olika varors egen
skaper och kvaliteter. Detta önskemål bör enligt utskottets mening i
möjligaste mån tillgodoses. På grund härav och med hänsyn till att en
väl fungerande provningsverksamhet ofta leder till bättre produkter på
marknaden anser utskottet i likhet med motionärerna i motion L714
att både konsumentverkets på eget initiativ utförda jämförande varu
provningar och verkets uppdragsfinansierade provningsverksamhet bör    41
utvidgas.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L714 i        1989/90:LU21 denna del som sin mening ge regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:

14.            beträffande konsumentverkeb provningsverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L714 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10.   Varudeklarationssystem (mom. 15)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabet Franzén (mp) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motionen. Allteftersom antalet produkter på marknaden blir allt fler och alltmer komplicerade ökar också behovet av ett utvecklat varudeklarationssystem. Mot denna bakgrund bör enligt utskottets mening konsumentverket ta initiativ till att i samarbete med branschorganisationerna söka åstadkomma en frivillig, standardiserad varuinformation inom andra varugrupper än livsmedel. Utskottet anser att de bästa kunskaperna om de enskilda produkterna finns hos tillverkarna, och ansvaret för att lämna erforderlig information måste därför falla på företagen. Konsumentverkels uppgift bör vara att överlägga med branschorganisationerna för att söka utveckla ett varudeklarationssystem. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L714 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:

15.            beträffande varudeklarationssystem

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L714 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11.   Datastyrd konsumentinformation (mom. 16)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fj)), Stina Eliasson (c) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "I likhet" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det inom dagens
handel är svårt för den enskilde konsumenten att skaffa sig överblick
av marknadens utbud. Med bl.a. videotex och text-TV kompletterat
med s.k. teleprogramvara skulle enligt utskottets mening viktig jämfö
rande information om varor och tjänster kunna ställas till många                     42
konsumenters förfogande. Utskottet anser därför — i likhet med mo-

tionärerna —  att konsumentverket bör få i uppdrag att genomfora        1989/90:LU21 utvidgade  prov med videotexdistribuerad varuinformation direkt till konsumenten. I sammanhanget vill utskottet framhålla att en sådan verksamhet redan finns utbyggd t.ex. i Frankrike.

Vad utskottet med bifall till motion L714 yrkande 5 således anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande datastyrd konsumentinformation

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L714 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Könsdiskriminerande reklam (mom. 19)

Elisabet Franzén (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Vad särskilt" och på s. 24 slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:

Vad särskilt gäller yrkandet i motion L721 vill utskottet erinra om att rasism i reklam kan föranleda straff enligt bestämmelserna i 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp. I sammanhanget kan också påpekas att regeringen i proposition 1989/90:86 om åtgärder mot etnisk diskriminering redogjort för sina planer på att utreda om gällande lagstiftning kan förändras i syfte att förstärka samhällets skydd mot etnisk diskriminering. I den mån några särskilda regler mot rasism i reklam skulle erfordras utgår utskottet från att detta tas upp i det aviserade lagstiftningsarbetet. Något initiativ i saken från riksdagens sida är därför inte erforderligt.

I motion L721 framhålls även att det är angeläget att reklam inte främjar resursslöseri. Utskottet delar denna uppfattning och anser att reklam som t.ex. uppmuntrar till användning av icke nödvändiga engångsartiklar eller som propagerar slit- och slängmenfalitet bör begränsas. Det bör ankomma på regeringen att överväga spörsmålet i lämpligt sammanhang.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker bifall till motion L711. Vad utskottet har anfört med anledning av motion L721 yrkande 4 bör riksdagen ge regeringen till känna.

deb att   utskottets   hemställan   under   moment   19  bort   ha  följande

lydelse:

19. beträffande könsdbkriminerande reklam att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L721 yrkande 4 och med avslag på motion 1989/90:L711 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

43

13.                                                                  Reklambegränsningar (mom. 21)     1989/90:LU21

Elisabet Franzén (mp) anser

deb att den del av utskottets yttrande som på s. 28 som börjar med "Enligt utskottets" och på s. 30 slutar med "samt L716" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till den principiella uppfattning som förs fram i motion L721 att reklamen numera nått en sådan omfattning och intensitet att åtgärder är påkallade i syfte att åstadkomma en begränsning. De ständiga uppmaningarna till köp och konsumtion som i dag finns på offentliga platser, i massmedia och i form av direktreklam är svåra att freda sig för och kan såsom motionärerna påpekar karakteriseras som ett slags informationstvång. Reklamen, som produktinformation och konkurrensmedel, har sin givna plats i en marknadsekonomi, men den kan inte längre tillåtas att breda ut sig okontrollerat och ta det uppmärksamhetsutrymme i anspråk som den gör i dag. Förutom att den utgör en estetisk nedskräpning har den fått en sådan omfattning att samhällets motvikt i form av konsumentstödjande åtgärder inte hunnit med. Samhället måste ta nya grepp för att skydda medborgaren. Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund starka skäl för att låta en utredning närmare överväga vilka åtgärder som kan vidtas i syfte att begränsa och reglera reklamen och dess dominerande ställning utan att yttrandefriheten begränsas. Utskottet ser gärna en utveckling som gynnar små, lokalt verkande näringsidkare framför företag, som arbetar på nationell och internationell nivå.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna L713 yrkande 1, L721 yrkandena 1, 2, 3, 7 och 8 samt L716 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

deb att   utskottels   hemställan   under   moment   21   bort  ha  följande

lydelse:

21. beträfEande reklambegränsningar att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L713 yrkande 1, motion  1989/90:L721 yrkandena 1, 2, 3, 7 och 8 samt motion 1989/90:L716 som sin  mening ger  regeringen  till  känna  vad utskottet anfört.

14.   Miljömärkningsstyrelsens sammansättning
(mom. 23)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabet Franzén (mp) och Charlotte Cederschiöld (m) anser

deb att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna är utskottet kritiskt mot sammansättning
en av miljömärkningsstyrelsen och anser att det är en allvarlig brist att    ..
forskningsintressena  är  helt orepresenterade.  Visserligen  skall  dessa

intressen tillgodoses genom att de blir representerade i referensgrup- 1989/90:LU21 pen, men detta kan enligt utskottets mening inte anses till fyllest. Det är synnerligen viktigt att forskningen finns representerad i styrelsen, där de slutliga bedömningarna görs och besluten fattas. Detta är enligt utskottets mening av mycket stor betydelse för att nå framgångar inom arbetet med miljömärkningen. Utskottet vill också erinra om att i den utredning som låg till grund för införandet av miljömärkning i Sverige föreslogs en modell där styrelsen skall bestå av tolv ledamöter, representerande de olika intressenterna med en Qärdedel för envar av de allmänna samhällsintressena inkl. forskningen, konsumenterna, miljörörelsen och näringslivet. Utskottet kan för sin del inte se något skäl varför regeringen i avtalet med SIS frångått utredningen i den delen. Enligt utskottets mening bör regeringen snarast ta initiativ till en förändring eller eventuell utökning av miljömärkningsstyrelsen så att även forskningsintressena blir representerade.

Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motionerna L707 yrkande 2 och L714 yrkande 1 bör ges regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse:

23.            beträffande miljömärkningsstyrebens sammansättning

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L707 yrkande 2 och motion 1989/90:L714 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

15. Varudeklarationer om miljöskadliga ämnen (mom. 24)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén (mp) anser

deb att del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "Utskottet delar" och på s. 33 slutar med "och L715" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att det på marknaden för närvarande finns en stor mängd varor som, trots att de kan misstänkas innehålla miljöskadliga ämnen, inte är försedda med någon varudeklaration. I likhet med motionärerna anser utskottet att det är angeläget att allmänheten snarast möjligt får tillgång till information i form av varudeklaration om miljöskadliga ämnen i bl.a. hushålls- och rengöringsartiklar och om allergiframkallande ämnen i hygienartiklar och kosmetika. Det bör ankomma på regeringen att närmare överväga hur ett system för varudeklarationer lämpligen bör åstadkommas.

Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L705, L707 yrkande 3 och L715 som sin mening ge regeringen till känna.

deb att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse:

24.            beträffande varudeklarationer om miljöskadliga ämnen

att   riksdagen   med   bifall   till   motion   1989/90:L705,   motion

1989/90:L707 yrkande 3 och motion 1989/90:L715 som sin me-                     45

ning ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

O"     1 -u       ..        j                                                     1989/90:LU21

Särskilda yttranden

1.     Talan i allmän domstol mot vilseledande reklam
(mom. 2)

Rolf Dahlberg, Ewy Möller och Charlotte Cederschiöld (alla m) anför:

Moderata samlingspartiet har i olika sammanhang föreslagit en avveckling av specialdomstolar och särskilt av partsammansatta domstolar som marknadsdomstolen. När en sådan avveckling av marknadsdomstolen genomförts kommer de allmänna domstolarna att handlägga mål angående marknadsföring. Det skulle således inte vara fråga om att målen handläggs både av de allmänna domstolarna och marknadsdomstolen som utskottet hävdar.

I motion L717 yrkande 7 hävdas att enskilda eller grupp skall kunna föra talan angående vilseledande marknadsföring. Enligt vår mening finns det flera goda skäl att överväga en annan ordning än den som gäller i dag för prövning av otillbörlig marknadsföring. I de fall där ansökan görs av enskilda skulle en prövning i tingsrätten leda till minskade kostnader och processen föras närmare dem som berörs och därigenom på olika sätt främja en lokal förankring. Det finns också anledning att anta, särskilt mot bakgrund av de erfarenheter man har i USA och Canada, att den lokala konsumentrörelsen skulle stärkas med en sådan ordning. Rättssäkerheten för den enskilde skulle öka i och med att det genom denna ändring skulle bli möjligt att överklaga, eftersom tingsrättens dom kan överklagas. Denna möjlighet finns inte i dag när dessa ärenden avgörs i specialdomstol. Enligt vår mening är det angeläget att regeringen tar initiativ till att utreda möjligheten för enskilda eller grupp av enskilda att väcka talan vid allmän domstol. Huruvida en sådan lösning sammantaget skulle kunna medföra processekonomiska nackdelar bör belysas i ett utredningsarbete. Vi avser att återkomma i annat sammanhang till det aktualiserade spörsmålet.

2.     Extrapriser (mom. 13)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anför:

Lagutskottet behandlade våren 1988 dels en motion (s) med krav på lagstiftning mot extrapriser, dels två motioner (fp) med krav på riksdagsuttalande mot inskränkningar i rätten att tillämpa extrapriser. En bred majoritet i utskottet beslöt då föreslå riksdagen att inte genom ett uttalande i den ena eller andra riktningen föregripa regeringens överväganden i frågan i anledning av ett utredningsbetänkande.

När nu utskottet åter haft att behandla en motion med krav på riksdagsuttalande för systemet med extrapriser har vi vidhållit 1988 års ställningstagande.

Vi vill — liksom centerpartiets representanter i lagutskottet våren
1988 framhöll i sitt särskilda yttrande — betona att vi inte kommer att
godta  en   lagstiftning  som  skulle  innebära  förbud   mot  extrapriser,  45

eftersom vi ser systemet med extrapriser som ett acceptabelt konkur-

rensmedel. Samtidigt vill vi även nu påpeka att vi anser det närmast     1989/90:LU21

självklart att "avarter" inom extraprissystemet måste motverkas både genom åtgärder av branschen och genom myndigheters medverkan.

3. Varudeklarationer om miljöskadliga ämnen (mom. 24)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fjp) anför:

Utskottet konstaterar med gillande att kemikalieinspektionen startat ett särskilt programarbete med ett nytt system för märkning av allergiframkallande och miljöfarliga kemikalier.

Men såvitt gäller produktinformation om kosmetika och hygienartiklar faller ansvaret på socialstyrelsen. Föreskrifter om sådan information har inte i tillräcklig omfattning utfårdats ännu. Vi vill härmed understryka att det är angeläget att allmänheten skyndsamt får tillgång till denna produktinformation.

47

gotab Slockholm 1990