Konsumentpolitiska frågor m.m.
Betänkande 1992/93:LU32
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU32
Konsumentpolitiska frågor m.m.
Innehåll
1992/93 LU32
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag (proposition 1992/93:100) till anslag och övergripande målsättning beträffande Marknadsdomstolen (bilaga 13) samt anslag till Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, stöd till konsumentorganisationer och bidrag till miljömärkning av produkter (bilaga 14).
Vidare behandlas 15 motioner som tar upp olika konsumentpolitiska frågor, varav 13 väckts under den allmänna motionstiden 1992/93 och 2 under den allmänna motionstiden 1991/92. Motionsspörsmålen gäller reformering av konsumentpolitiken, användningen av stödet till konsumentorganisationer, miljö- och miljöfarlighetsmärkning, allergimärkning av kläder, djurtestad kosmetika, åtgärder mot viss reklam och artikelprismärkningen enligt prisinformationslagen.
I ärendet har inkommit ett utdrag ur protokoll fört vid Konsumentverkets styrelsemöte den 3 december 1992, vari styrelsen gör ett uttalande om betydelsen av verkets deltagande i standardiseringsarbetet.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar. Vidare förordar utskottet två tillkännagivanden, ett med bifall till två motionsyrkanden (s resp. v) om en utvärdering av den frivilliga miljömärkningen, och ett med bifall till två motionsyrkanden (s resp. c) om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning. Övriga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats två reservationer och ett särskilt yttrande (m, fp, c, kds).
TOLFTE HUVUDTITELN
Propositionen
I proposition 1992/93:100 bilaga 13 (Näringsdepartementet) föreslår regeringen under punkt D 1 (s. 52)
1. att riksdagen godkänner att den övergripande målsättningen för verksamheten inom Marknadsdomstolens ansvarsområde skall vara i enlighet med vad som i propositionen förordats,
2. att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 6080000 kr.
TRETTONDE HUVUDTITELN
Propositionen
I propositionen bilaga 14 (Civildepartementet) föreslår regeringen vidare
dels under punkt D 1 (s. 91) att riksdagen till Konsumentverket för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 75100000 kr,
dels under punkt D 2 (s. 92) att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 13400000 kr,
dels under punkt D 3 (s. 93) att riksdagen till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1993/94 anvisar ett reservationsanslag på 2100000 kr,
dels under punkt D 4 (s. 94) att riksdagen, i avvaktan på särskild proposition om inriktningen av den framtida forskningspolitiken, till Konsumentforskning för budgetåret 1993/94 anvisar ett reservationsanslag på 1939000 kr,
dels under punkt D 5 (s. 96) att riksdagen till Bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret 1993/94 anvisar ett anslag på 5000000 kr.
Motioner
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L715 av Knut Wachtmeister och Inga Berggren (m) vari yrkas att riksdagen beslutar upphäva 11 § prisinformationslagen.
1991/92:L719 av Carl B Hamilton och Ulla Orring (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring i prisinformationslagen att de särskilda föreskrifterna i 11 § prisinformationslagen, om hur priset skall anges när dagligvaror marknadsförs genom självbetjäning, snarast slopas, och att de specifika lagändringar genomförs som angavs i proposition 1991/92:55 s. 6.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:L701 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en förstärkning av den konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen.
1992/93:L703 av Birger Andersson och Rune Thorén (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om oönskad faxreklam.
1992/93:L704 av Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om märkning av textilier m.m. för undvikande av allergier.
1992/93:L706 av Inga Berggren m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny konsumentpolitik.
1992/93:L707 av Ulf Melin och Göte Jonsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om märkning av kosmetika med uppgift om huruvida den testats på djur eller ej kan genomföras,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur en aktiv konsumentinformation kan genomföras i enlighet med vad i motionen anförts.
1992/93:L710 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att i kompletteringspropositionen lösa de akuta konsumentfrågor som uppkommer genom EES-avtalet.
1992/93:L711 av Harry Staaf och Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förändrad konsumentpolitik syftande till att främja det enskilda engagemanget i konsumentpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de frivilliga konsumentorganisationernas behov av stöd.
1992/93:L712 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till den konsumentpolitiska utredningen.
1992/93:L715 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till ekonomisk rådgivning i folkbildningsregi m.m.
1992/93:L716 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en obligatorisk märkning av miljöfarliga ämnen.
1992/93:So289 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen begär att regeringen utreder frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam och reklam som direkt eller indirekt uppmuntrar till hälsofarligt beteende enligt vad i motionen anförts,
5. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att se över reklamens effekter på barn och ungdomar och lämna förslag på eventuellt motverkande åtgärder enligt vad i motionen anförts.
1992/93:Jo630 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det nuvarande miljömärkningssystemet.
1992/93:Jo707 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att förbättra och påskynda arbetet med miljömärkning.
Utskottet
1 Inledning
I betänkandet behandlar utskottet under skilda rubriker dels regeringens förslag till anslag m.m. på konsumentområdet, dels ett flertal motionsyrkanden om olika konsumentpolitiska frågor.
När det gäller anslaget till konsumentforskning kan utskottet konstatera att det i budgetpropositionen (bilaga 14 punkt D 4) endast upptagits med ett beräknat belopp. Förslag till medelsberäkning under ifrågavarande anslag framläggs i den nyligen avlämnade propositionen 1992/93:170 om forskning för kunskap och framsteg. Utskottet kommer därför att behandla förevarande anslag i ett särskilt betänkande (1992/93:LU48) med anledning av forskningpropositionen i denna del.
2 Anslaget till Marknadsdomstolen m.m.
Enligt 1§ lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. handlägger Marknadsdomstolen (MD) ärenden enligt konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, produktsäkerhetslagen (1988:1604) och lagen (1992:138) om avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen skall godkänna att de övergripande målen för MD:s verksamhet skall vara att på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid avgöra de mål och ärenden som den har att handlägga samt att leda rättsutvecklingen och främja en enhetlig rättstillämpning inom det marknadsrättsliga området. Vidare föreslås att riksdagen till MD för budgetåret 1993/94 skall anvisa ett ramanslag på 6080000 kr. I propositionen gör näringsministern bedömningen att medel för MD:s verksamhet bör anvisas över ett treårigt ramanslag. Planeringsramen för perioden 1993/94--1995/96 har beräknats till 18240000 kr.
Utskottet har inga erinringar mot att riksdagen fastställer de i propositionen angivna övergripande målen för MD:s verksamhet. Förslaget till medelsberäkning för MD det kommande budgetåret föranleder inte heller några erinringar från utskottets sida. Utskottet tillstyrker därför bifall till regeringens förslag i dessa delar.
3 Anslaget till Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden
Konsumentverket (KOV) är den centrala förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning till detta fullgörs de uppgifter som ankommer på Konsumentombudsmannen (KO) enligt lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, marknadsföringslagen (1975:1418) och produktsäkerhetslagen (1988:1604). KOV fullgör vidare uppgifter enligt lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt, konsumentförsäkringslagen (1980:38), prisinformationslagen (1991:601) och konsumentkreditlagen (1992:830) samt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd.
Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter som tillhandahålls huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister) samt ge rekommendationer om hur tvisterna bör lösas. Nämnden skall dessutom på begäran av domstol yttra sig i konsumenttvister. Vidare skall nämnden stödja kommunernas medling i sådana tvister genom bl.a. utbildning och rådgivning till konsumentvägledare på lokal nivå. ARN skall också informera konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis.
I maj 1992 beslutade regeringen om en konsumentpolitisk översyn. En kommitté (C 1992:04) tillkallades med uppgift att se över den statliga konsumentverksamheten och bedöma arten, omfattningen och inriktningen på det statliga engagemanget (dir. 1992:63). Den organisatoriska strukturen på området skall också ses över, och såväl KOV och KO som ARN omfattas av översynsarbetet. Mot den bakgrunden föreslås i budgetpropositionen i stort sett oförändrade ettåriga ramanslag för budgetåret 1993/94, till KOV på 75100000 kr och till ARN på 13400000 kr.
Förslagen till medelsberäkning för KOV och ARN föranleder inga erinringar från utskottets sida. Regeringens förslag tillstyrks således också i dessa delar.
4 Reformering av konsumentpolitiken
Utskottet övergår härefter till att behandla fyra motioner som tar upp frågor som gäller reformering av konsumentpolitiken i olika hänseenden. Vidare behandlas i detta avsnitt en motion med förslag till framtida finansiering av konsumentupplysning och konsumentforskning.
I motion L710 vill Lisbet Calner m.fl. (s) ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida om att regeringen redan i den kommande kompletteringspropositionen skall redovisa förslag till lösningar av vissa, enligt motionärerna, akuta konsumentproblem som uppkommer genom EES-avtalet. De frågor som motionärerna vill ha lösta gäller bl.a. ett EG-godkännande av Sveriges konsumentråd, CE-märkningen av leksaker, marknadsbevakningen och s.k. gränsöverskridande konsumenttvister. Enligt motionärernas mening bör dessa frågor rimligtvis vara lösta innan EES-avtalet träder i kraft.
Inga Berggren m.fl. (m) förespråkar i motion L706 en ny konsumentpolitik som skall leda till kunnigare konsumenter, fler frivilliga konsumentorganisationer och ett större frivilligt ansvarstagande från företagens sida.
Liknande synpunkter förs fram i motion L711 av Harry Staaf och Rose-Marie Frebran (båda kds). I motionen yrkas tillkännagivande om en förändrad konsumentpolitik syftande till att främja det enskilda engagemanget (yrkande 1) och om behovet av stöd till frivilliga konsumentorganisationer (yrkande 2).
I motion L712 anser Marianne Carlström m.fl. (s) att vi med den pågående internationaliseringen och privatiseringen av den offentliga sektorn behöver mer statlig och kommunal konsumentpolitik, kraftfullare konsumentorganisationer och en bättre mediabevakning samt inte minst mer medvetna konsumenter. Det är också nödvändigt, anser motionärerna, att analysera hur marknadsföringslagen kan användas när det gäller skolor, sjukvård, hemtjänst och annat som i dag tillhandahålls av den gemensamma sektorn. I motionen yrkas tillkännagivande om att regeringen skall besluta tilläggsdirektiv till Konsumentpolitiska kommittén i enlighet med det anförda.
I likhet med motionärerna i motion L710 anser utskottet att det givetvis är viktigt att de konsumentfrågor som EES-avtalet ger upphov till får en lösning snarast möjligt. Vad särskilt gäller frågan om möjligheten för Sveriges konsumentråd att delta i EG:s rådgivande konsumentkommitté utgår utskottet från att regeringen med kraft verkar härför. Beträffande de spörsmål som i övrigt tas upp i motionen kan utskottet konstatera att dessa i allt väsentligt ryms inom det uppdrag som regeringen gett Konsumentpolitiska kommittén. Som framgår av direktiven (dir. 1992:63) är en av kommitténs huvuduppgifter att belysa de konsekvenser som närmandet till EG för med sig för svenskt vidkommande. Kommitténs uppgifter i dessa avseenden är inriktade på frågor som gäller kraven på insatser i fråga om bl.a. marknadsbevakning och svenskt deltagande i internationellt arbete, och kommittén skall lämna förslag på hur dessa krav lämpligen bör tillgodoses. Det gäller då inte bara de mer utpräglade myndighetsfunktionerna i fråga om bl.a. produktsäkerhet, utan också operativt inriktade uppgifter, såsom deltagande i det gemensamma regelverkets utveckling i det viktiga standardiseringsarbetet. I direktiven pekas särskilt på behovet av att undersöka hur marknadsövervakningen bör organiseras. En annan väsentlig uppgift för kommittén är att finna metoder och former för hur man skall hantera konsumentfrågor som sträcker sig över nationsgränserna.
Enligt utskottets mening får det ankomma på kommittén att avgöra i vad mån vissa frågor kan behöva behandlas med förtur. Med hänsyn härtill anser utskottet att motion L710 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
När det gäller de frågor som tas upp i motionerna L706 och L711 kan utskottet konstatera att också dessa ingår i det uppdrag som regeringen gett till Konsumentpolitiska kommittén. I direktiven framhålls att det vid övervägandena kring en avgränsning av det statliga engagemanget är naturligt att analysera möjligheterna att i skilda former privatisera det konsumentinriktade arbete som i dag bedrivs av konsumentmyndigheterna. Härvidlag är det, såsom framhålls i direktiven, angeläget att sträva efter att konsumenterna i större utsträckning engagerar sig i konsumentfrågorna och tar ansvar för dessa både individuellt och i grupp. Kommittén skall också belysa de ekonomiska och administrativa insatser som i ett inledningsskede kan behövas från statens sida för att underlätta bildandet av frivilliga konsumentorganisationer i Sverige. Mot denna bakgrund finner utskottet att motionerna L706 och L711 inte påkallar någon riksdagens åtgärd.
Inte heller kan utskottet finna att någon riksdagens åtgärd är erforderlig med anledning av vad som begärs i motion L712. Enligt direktiven skall Konsumentpolitiska kommittén belysa om det konsumentpolitiska arbetet i större utsträckning än för närvande bör innefatta kommunala och andra offentliga tjänster på de områden som inte är avreglerade. Det står kommittén fritt att även i andra hänseenden än dem som särskilt berörts i direktiven ta upp frågor som kan vara av betydelse för den statliga verksamheten på det konsumentpolitiska området. Med anledning av vad som i motionen anförts om behovet av en analys av marknadsföringslagen vill utskottet erinra om att i den mån t.ex. skolverksamhet och sjukvård marknadsförs av enskilda näringsidkare är lagen givetvis tillämplig.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna L706, L710, L711 och L712.
Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) gör i motion L701 en jämförelse mellan näringslivets utgifter för reklam och statens utgifter inom olika områden. Med hänvisning till jämförelsen konstaterar motionärerna att statens och kommunernas anslag till läromedel i grundskolan är lägre än kostnaderna för olika reklamkataloger år 1991. I motionen anförs att det ter sig utmanande att, samtidigt som näringslivet och däribland stora multinationella företag kan satsa miljarder för att övertala konsumenterna att köpa deras produkter, en seriös och opartisk konsumentupplysning och konsumentforskning sätts på undantag. Motionärerna anser det därför rimligt att reklamen till någon del får bidra till kostnaderna för konsumentupplysning och konsumentforskning. Frågan om hur en ökning av reklamskatten kunde utformas och hur medlen lämpligen kan användas för konsumentupplysning borde, enligt motionärernas uppfattning, övervägas i lämpliga former. I motionen yrkas ett tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med vad som sålunda anförts om behovet av en förstärkning av den konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om önskvärdheten av en förstärkt konsumentupplysning och konsumentforskning. I fråga om den av motionärerna förordade finansieringen har dock utskottet samma uppfattning nu som år 1986 och år 1991 (bet. LU 1985/86:34 och 1990/91:LU21) då liknande motionsyrkanden behandlats, nämligen att en höjning av reklamskatten inte bör komma i fråga för finansieringen av konsumentupplysning och konsumentforskning. Motionsförslaget står inte heller i överensstämmelse med pågående strävanden att finansiera konsumentverksamheten på annat sätt än över statsbudgeten. Skatteutskottet har också i återkommande sammanhang tagit avstånd från den typ av specialdestinerade skatter som föreslås i motionen.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L701.
5 Stöd till konsumentorganisationer
Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990 (prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt stöd till ideella konsumentorganisationer. För innevarande budgetår har 2080000 kr anvisats för ändamålet. Syftet med stödets införande var att stimulera och stärka konsumenternas inflytande på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör livsmedelspolitiken. Medlen, som disponeras av KOV, har använts bl.a. som stöd till ideella organisationer som bedriver projekt med anknytning till livsmedels- och konsumentpolitiska frågor.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1993/94 skall anvisa ett reservationsanslag på 2100000 kr. Av propositionen framgår att anslagsmedlen skall kunna användas för stöd både till sådana ideella konsumentorganisationer som främst är engagerade på det livsmedelspolitiska området och till organisationer med verksamhet på andra konsumentområden. Medlen skall också, enligt vad civilministern anför, kunna användas för att i ett initialskede stödja och stimulera uppbyggande av nya organisationer. Som skäl för det utvidgade användningsområdet för medlen anför civilministern att konsumentorganisationerna måste få en större plats i konsumentpolitiken, vilket innebär att fler människor engageras och att de som berörs får möjlighet att påverka den. Detta bör gälla även andra områden än livsmedelssektorn.
Utskottet har inte någon erinran mot den medelsberäkning som gjorts i budgetpropositionen. Inte heller när det gäller medlens användning har utskottet några invändningar. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag också i denna del.
I motion L715 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om möjligheter till ekonomiskt stöd för ekonomisk rådgivning till konsumenter i folkbildningsregi.
Med det utvidgade användningsområde som medlen under förevarande anslag kommer att få fr.o.m. nästa budgetår torde enligt utskottets mening inte något formellt hinder föreligga mot att medlen används för att stödja konsumentverksamhet på sätt som begärs i motion L715. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen är således inte påkallad.
6 Bidrag till miljömärkning av produkter m.m.
Med anslaget Bidrag till miljömärkning av produkter finansieras sedan hösten 1989 ett system för frivillig och enhetlig positiv miljömärkning. Systemet har kommit till i nordisk samverkan och bygger på enhetliga nordiska kriterier, vilka fastställs av ett särskilt samordningsorgan under Nordiska ministerrådet (prop. 1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81).
Den frivilliga miljömärkningen i Sverige, inom ramen för detta system, organiseras och bedrivs av SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige och leds av Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten med miljömärkningen avsågs i huvudsak bli finansierad genom avgifter och ersättningar från de företag som vill miljömärka sina produkter. Under uppbyggnadsskedet förutsattes emellertid att medel tillhandahölls över statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när systemet ekonomiskt kan bära detta. När anslaget inrättades beräknade regeringen det totala behovet av medelstillskott under de fem första åren till omkring 6000000 kr. Av årets budgetproposition framgår att sammanlagt 8600000 kr anslagits till verksamheten t.o.m. budgetåret 1992/93 och att ytterligare statsbidrag erfordras för verksamheten kommande budgetår.
I propositionen anför civilministern att en enhetlig officiell miljömärkning är av så stort allmänintresse att verksamheten tills vidare bör få statligt stöd. Hon förklarar sig därför beredd att engångsvis anslå extra medel för budgetåret 1993/94 så att insatserna för marknadsföring och kriteriearbetet kan utökas. Hon föreslår därför att SIS under det kommande budgetåret skall få ett engångsbidrag på 5000000 kr för miljömärkning av produkter.
Utskottet har ingen annan uppfattning och tillstyrker bifall till förslaget.
Arbetet med den frivilliga miljömärkningen tas upp i två motioner. I motion Jo707 anser Gudrun Schyman m.fl. (v) att det går alltför trögt med arbetet med att miljömärka produkter. I motionen yrkas att riksdagen skall begära förslag från regeringen om att förbättra och påskynda arbetet med miljömärkningen (yrkande 6).
Ingvar Carlsson m.fl. (s) föreslår i motion Jo630 att regeringen skall göra en utvärdering av det arbete som hittills har bedrivits med miljömärkningen och redovisa sina bedömningar och förslag till riksdagen (yrkande 19 delvis).
Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att regeringen i budgetpropositionen inte gjort någon närmare utvärdering av det arbete som hittills bedrivits med miljömärkningen. Som utskottet konstaterade våren 1992 (se bet. 1991/92:LU24) har det förelegat betydande svårigheter att få i gång systemet med den frivilliga miljömärkningen, och det är nu uppenbart att de ursprungligen fastställda ekonomiska ramarna för verksamheten inte håller. Utgångspunkten för den ursprungliga överenskommelsen mellan staten och SIS var att miljömärkningen efter en igångsättningsperiod om fem år och ett villkorligt återbetalningsskyldigt statsbidrag skulle vara självbärande. Enligt vad som redovisas i budgetpropositionen anser Miljömärkningsstyrelsen att denna förutsättning visat sig orealistisk. Miljömärkningsstyrelsen konstaterar att staten även i fortsättningen måste stå för huvuddelen av kostnaderna för kriterieutvecklingen och informationsverksamhet. För budgetåret 1993/94 har styrelsen bedömt behovet av statsbidrag för verksamheten till närmare 7,5 miljoner kr. Utskottet har inte tillgång till något närmare underlag för att kunna bedöma om den kritik mot systemet som framställts i massmedia är befogad. Att arbetet försenats har emellertid lett till att konkurrerande märkningssystem kommit till stånd på grund av att vissa branscher inte ansett sig kunna invänta Miljömärkningsstyrelsens beslut.
Mot denna bakgrund framstår det enligt utskottets mening som ytterst angeläget att den i motion Jo630 förordade utvärderingen kommer till stånd och därefter redovisas till riksdagen. Att inleda ett samarbete med EG:s miljömärkningssystem innan en ordentlig utvärdering av det svenska systemet genomförts anser utskottet äventyrligt.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion Jo630 yrkande 19 i denna del och Jo707 yrkande 6 ge regeringen till känna.
7 Miljöfarlighetsmärkning och annan märkning av konsumentprodukter
I två motioner begärs initiativ från riksdagens sida som går ut på att regler om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning skall införas i Sverige. I motion Jo630 anför Ingvar Carlsson m.fl. (s) att regeringen bör se till att obligatorisk miljöfarlighetsmärkning nu kan genomföras i praktiken. I motionen yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 19 delvis).
Också Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) anser att samtliga produkter bör ha en obligatorisk miljöfarlighetsmärkning. I motion L716 yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 1).
I likhet med motionärerna ser utskottet det som ytterst positivt om produkter i större omfattning än för närvarande kan märkas med avseende på innehållet av miljöfarliga ämnen, och enligt utskottets mening är tiden nu mogen för att överväga föreskrifter därom. Utskottet anser det ingalunda självklart att sådana föreskrifter skulle uppfattas som tekniska handelshinder, och inom EG har miljöintressen godtagits som grund för särbestämmelser. De förslag om märkning som regeringen nyligen lagt fram i proposition 1992/93:180 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling motsvaras inte heller av några gällande EG-direktiv. Vad som nu anförts leder utskottet till den uppfattningen att frågan kräver ytterligare överväganden. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om en utredning som får i uppdrag att närmare belysa frågan om obligatorisk miljömärkning och lämna erforderliga förslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L716 yrkande 1 och Jo630 yrkande 19 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (båda s) vill i motion L704 ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida som gäller allergimärkning av textilier. I motionen anförs att det är rimligt att konsumenterna informeras huruvida de varor de köper innehåller allergiframkallande ämnen. Enligt motionärerna bör det prövas om textilier och möbler skall förses med en innehållsdeklaration om vilka kemiska ämnen som använts i framställningsprocessen.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att information lämnas om allergiframkallande ämnen i textilier. Emellertid uppställs inte inom EG -- såvitt utskottet kunnat utröna -- några generella krav på att textilier skall vara allergimärkta. I linje med vad utskottet redovisat ovan torde därför möjligheter för närvarande saknas att genom föreskrifter tillskapa sådan information. Liksom när det gäller obligatorisk miljöfarlighetsmärkning hindrar dock inte EES-avtalet industrin och handeln att frivilligt förse sina varor med den information som t.ex. allergiker efterfrågar. I sammanhanget vill utskottet också erinra om att frågan varit föremål för behandling av Allergiutredningen. I betänkandet (SOU 1989:76) Allergi, överkänslighet har utredningen uppmanat tillverkare och importörer av konsumentprodukter att ta fram redovisningar av innehållet i sina produkter. För att göra en innehållsdeklaration begriplig för den vanlige konsumenten är det också enligt utredningen angeläget att det görs en "allergideklaration" med uppgift om i vilken mån produkten innehåller allergiframkallande ämnen och hur produkten skall hanteras. Vidare bör enligt utredningen tillverkare och importörer förse textilier som innehåller formaldehyd med upplysningar om hur de bör tvättas före användning om de kommer i kontakt med huden. Vidare har allergiutredningen föreslagit att KOV går ut till allmänheten med information om allergiframkallande produkter och att gränsvärden fastställs för formaldehydavgivning från kläder och andra textilier. Allergiutredningens förslag innebär också att KOV och Kemikalieinspektionen skall följa den fortsatta utvecklingen av konsumentprodukters allergiframkallande effekter.
Efter det att Allergiutredningen överlämnat sitt betänkande har Kemikalieinspektionen låtit genomföra en stickprovsundersökning rörande förekomsten av formaldehyd i textilier på den svenska marknaden (PM 1992-01-15, Kemikalieinspektionen, dnr 15-976-91). Resultatet av undersökningen tyder på att textilier som säljs i Sverige sällan överskrider de gränsvärden för formaldehyd som finns uppställda i Finland. Av promemorian framgår att inspektionen kommer att följa upp att vissa av företagen som omfattats av undersökningen vidtar erforderliga åtgärder.
I sammanhanget vill utskottet också peka på att både Kemikalieinspektionen och KOV ger värdefulla upplysningar på området (se bl.a. Kemikalieinspektionens broschyr Kemikalier i textilier och Råd & Rön nr 2, 1992). Erfarenheten visar att sådan typ av information ofta citeras i dagspressen varför man kan utgå från att informationen också sprids till en bredare krets konsumenter.
Utskottet utgår från att såväl Kemikalieinspektionen som KOV inom ramen för tillgängliga resurser fortsätter och intensifierar detta för många allergiker värdefulla arbete. Enligt utskottets mening är det angeläget att berörda branscher så långt det är praktiskt och ekonomiskt rimligt tillhandahåller den information som konsumenterna efterfrågar. Utskottet anser sig också beträffande allergimärkningen kunna utgå från att förbättringar kommer till stånd mot bakgrund av att allt fler konsumenter nödgas ha tillgång till sådan information.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L704.
I motion L707 anför Ulf Melin och Göte Jonsson (båda m) att det finns ett mycket starkt och brett förankrat konsumentkrav för en aktiv information i syfte att öka efterfrågan på icke djurtestade produkter och att påskynda utvecklingen mot att djur utnyttjas för så futila ändamål som testning av kosmetiska preparat. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära dels en utredning om märkning av kosmetika med uppgift om huruvida den testats på djur eller ej kan genomföras (yrkande 1), dels förslag om hur en aktiv konsumentinformation kan genomföras i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2).
Utskottet erinrar om att frågan om märkning av kosmetiska och hygieniska produkter med uppgift om eventuellt djurtest har behandlats av riksdagen flera gången tidigare med anledning av motioner. Senast behandlades frågan av jordbruksutskottet våren 1988 i samband med regeringens förslag om djurskyddslag m.m. (prop. 1987/88:93). I sitt av riksdagen godkända betänkande JoU 1987/88:22 uttalade utskottet som sin principiella uppfattning att djurförsök inte bör få förekomma vid framställning och testning av kosmetika, varmed utskottet avsåg skönhetsmedel och liknande produkter av -- objektivt sett -- lägre nyttighetsgrad. Frågan om innehållsmärkning av kosmetika kan, framhöll jordbruksutskottet vidare, i viss utsträckning bli inaktuell sedan det av utskottet förordade förbudet genomförts, i vart fall när det gäller svensktillverkade produkter. I avvaktan på en sådan prövning förklarade jordbruksutskottet ansluta sig till ett i ärendet avgivet yttrande av lagutskottet (yttr. LU 1987/88:10y). I yttrandet hade lagutskottet förklarat att det är angeläget att en varudeklaration på kosmetiska förpackningar om utförda djurtester kommer till stånd och att regeringen till förnyat övervägande bör ta upp spörsmålet om hur regler om sådan produktinformation skall utformas. Vad som sålunda uttalades om förbud mot kosmetikatester på djur och märkning av kosmetika gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 327).
Med anledning av riksdagens tillkännagivande våren 1988 gav regeringen KOV i uppdrag att utreda hur ett system för märkning i fråga om djurtest på kosmetiska produkter kan utformas samt redovisa hur förslaget förhåller sig till Sveriges handelspolitiska förpliktelser. KOV redovisade sitt uppdrag till regeringen i slutet av år 1990 (PM 1990-12-19, dnr 90/K2754). I promemorian avvisas tanken på en obligatorisk märkning. KOV kan inte heller, enligt vad som anförs i promemorian, förorda ett system med frivillig märkning. I stället föreslår verket att en allmän information, som på ett klart och kortfattat sätt belyser frågan om kosmetiska produkter, tillhandahålls konsumenterna i detaljhandeln. I informationen kan beskrivas hur och i vilken utsträckning djurtester ingår i säkerhetsvärdering vid produktion av kosmetika samt vad uppgifter om förekomst av djurtester i marknadsföringen kan innebära. KOV bedömer det vara möjligt att ta fram sådant material genom samarbete mellan branschen och berörda myndigheter. Enligt verket finns det skäl att tro att en sådan information skulle efterfrågas av många konsumenter. Informationsmaterialet skulle också underlätta för företag att informera om sina produkter utan att löpa risken att vilseleda. Indirekt kan därigenom produktspecifik information om förekomst av djurtester bli vanligare.
I början av år 1991 fick Centrala försöksdjursnämnden regeringens uppdrag att undersöka de praktiska och principiella förutsättningarna för ett förbud mot djurtester vid framställning av kosmetika. I uppdraget ingick även att föreslå de eventuella åtgärder som bör vidtas. Uppdraget redovisades till regeringen i juni 1991 i rapporten Redovisning av de praktiska och principiella förutsättningarna för ett förbud mot djurtester vid framställning och testning av kosmetik (CFN:s skriftserie Nr 14). Av rapporten framgår att djurtester av kosmetiska produkter inte förekommer i Sverige. Några laboratorier som har resurser för sådan testverksamhet finns inte heller här i landet. Den toxikologiska testningen av kosmetiska produkter och råvaror till sådana produkter syftar till att om möjligt säkerställa att produkterna inte orsakar ögon- eller hudirritationer eller allergier. De regler som gäller för sådan testning av de i de kosmetiska och hygieniska produkter ingående kemiska ämnena skiljer sig enligt nämnden inte från de regler som gäller andra kemikalier. Ett förbud, som bör gälla såväl tillverkning som import av kosmetiska produkter vars råvaror testats på djur, kan enligt vad som anförs i rapporten antas utgöra ett visst incitament för kosmetikabranschen att använda alternativa testmetoder. Nämnden ifrågasätter dock hur stor betydelse ett förbud som bara gäller Sverige kan få. Större framgång i detta hänseende skulle enligt nämndens mening vinnas om vårt land i stället ökade sina insatser i arbetet med att nationellt och internationellt främja forsknings- och utvecklingsarbete med alternativa metoder och särskilda utvärderingsstudier för att få sådana metoder accepterade.
Enligt vad utskottet erfarit är såväl KOV:s promemoria som Centrala försöksdjursnämndens rapport fortfarande föremål för överväganden inom regeringskansliet. Något behov av ytterligare utredningsarbete kan utskottet inte finna föreligga. En väsentlig fråga också i detta sammanhang är vilka åtgärder som i framtiden kan vidtas från svensk sida med hänsyn till våra åtaganden enligt EES-avtalet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att EG-kommissionen nyligen antagit ett förslag till direktiv om kosmetika. Förslaget syftar till att förbättra och harmonisera information för konsumenter och tillsynsmyndigheter beträffande kosmetika som marknadsförs inom Gemenskapen och därigenom eliminera de sista hindren för den fria rörligheten för sådana produkter på den gemensamma marknaden. Förslaget berör också förbud mot djurförsök inom kosmetikaindustrin. På informationsområdet går förslaget ut på tillskapandet av en förteckning över de ingredienser som används i kosmetiska produkter i syfte att få till stånd en gemensam terminologi på området. Dessutom kommer det att krävas att producenterna märker ingredienserna på varans förpackning och att de förser tillsynsmyndigheterna med erforderlig information. Den gemensamma ståndpunkten beträffande djurtester av kostmetika är att medlemsstaterna skall införa föreskrifter med förbud mot marknadsföring av kosmetiska produkter vars ingredienser testats på djur. Utgångspunkten är att förbudet skall vara genomfört år 1998, dock med möjlighet för Kommissionen att besluta ett senare ikraftträdande om det då inte finns tillgång till alternativa testmetoder (Bulletin of the European Communities, No 11, 1992).
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats konstaterar utskottet att de frågor som tas upp i motion L707 är föremål för överväganden på såväl nationell som internationell nivå. Något nytt tillkännagivande från riksdagens sida synes därför nu knappast meningsfullt. Utskottet vill vidare peka på att det numera i inte oväsentlig omfattning förekommer i Sverige att kosmetika samt hud- och hårvårdsprodukter är försedda med märkning som upplyser om att ingredienserna inte är djurtestade.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L707.
8 Åtgärder mot viss reklam
I motion So289 anser Gudrun Schyman m.fl. (v) att det är dags att införa lagstiftning mot bl.a. könsdiskriminerande reklam. En sådan lagstiftning anser motionärerna bör föregås av en särskild utredning där man studerar reklamens effekter på barn och ungdom. I motionen yrkas att riksdagen skall begära att regeringen utreder lagstiftningsfrågan (yrkande 4) samt tillsätter en utredning med uppgift att se över reklamens effekter på barn och ungdom och lämna förslag till eventuellt motverkande åtgärder (yrkande 5).
Som utskottet redovisat i tidigare betänkanden (se bl.a. bet. 1991/92:LU24) med anledning av liknande motionsyrkanden har frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam aktualiserats i KOV:s rapport 1988/89:5 Könsdiskriminerande reklam -- Nu skall den bort! och en inom Civildepartementet upprättad promemoria (dnr MA 581/89) Lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, som har remissbehandlats. Något behov av att ytterligare utreda lagstiftningsfrågan kan mot denna bakgrund inte anses föreligga. De förslag som finns är, enligt vad utskottet erfarit, fortfarande föremål för överväganden inom regeringskansliet. I sammanhanget vill utskottet också erinra om att näringslivet vidtagit s.k. egenåtgärder i syfte att motverka könsdiskriminerande reklam. År 1989 inrättades för detta ändamål Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) med ett flertal branschorganisationer som huvudmän. Rådets ställningstaganden som innebär att viss reklamåtgärd befunnits diskriminerande mot ettdera könet -- s.k. fällande uttalanden -- offentliggörs genom underrättelser till pressen. Med hänsyn till de egenåtgärder som sålunda vidtagits är utskottet för sin del inte övertygat om att behovet av lagstiftning numera är så stort. Enligt utskottets mening vore det dock värdefullt om regeringen i ett lämpligt sammanhang för riksdagen redovisar sina överväganden i frågan.
När det sedan gäller yrkande 5 i motion So289 vill utskottet peka på att, såsom framgår av KOV:s anslagsframställning 1993/94, verket under de två sista budgetåren från anslaget konsumentforskning beviljat medel på sammanlagt 280000 kr till olika projekt med anknytning till barn och reklam (Barn och TV-reklam, Ungdomars tolkning och förståelse av livsstilsreklam samt Otraditionella marknadsföringsmetoder mot barn och unga -- Barn i TV3). I den mån dessa projekt skulle påvisa behov av särskilda åtgärder från riksdagens sida utgår utskottet från att regeringen tar erforderliga initiativ härtill.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion So289 yrkandena 4 och 5.
Birger Andersson och Rune Thorén (båda c) anför i motion L703 att problemet med oönskad faxreklam har uppmärksammats i USA och att lagstiftningsåtgärder redan vidtagits där. Även i vissa europeiska länder har enligt motionärerna nu påbörjats diskussioner om vilka konkreta möjligheter som allmänheten bör ha för att välja bort den reklam som via fax tränger in i hemmen. Även om problemen med oönskad faxreklam ännu inte är särskilt stora i Sverige anser motionärerna att det bör tillsättas en arbetsgrupp eller utredning med uppgift att följa utvecklingen och komma med förslag till eventuella åtgärder.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om att frågan bör följas mot bakgrund av att det numera finns en tendens till att spridningen av reklambudskap via fax ökar. Utskottet utgår från att KOV inom ramen för verkets instruktion (1988:61) och tillgängliga resurser följer utvecklingen på området och vidtar de åtgärder som kan befinnas erforderliga. Från utskottets sida förutsätts därvid att KOV tar upp problemet med reklambranschen i lämpligt sammanhang. Något initiativ i saken från riksdagens sida kan emellertid inte nu anses påkallat. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L703.
9 Artikelprismärkning
Enligt prisinformationslagen (1991:601), som trädde i kraft den 1 april 1992, är näringsidkare i detaljistledet skyldiga att lämna information om priset på de varor och tjänster som de tillhandahåller konsumenterna. Prisinformationen skall i regel lämnas när näringsidkare marknadsför bestämda varor och tjänster. I 11§ prisinformationslagen föreskrivs att i butiker som tillhandahåller dagligvaror genom självbetjäning priset i regel skall anges på varan eller dess förpackning (artikelprismärkning). Priset får dock anges på hyllkantsetikett eller skylt om det finns praktiska hinder mot prismärkning på varan eller dess förpackning. Prismärkning med hyllkantsetikett eller med skylt är också tillåten om prisinformationssystemet i butiken gör det möjligt för konsumenten att på ett enkelt sätt beräkna den sammanlagda kostnaden för varorna före betalning och kontrollera att det pris som betalas stämmer överens med prisangivelsen i butiken, om inte detta redan är tekniskt säkerställt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om vad som skall anses utgöra praktiska hinder mot att priset anges på varan eller dess förpackning och om kraven för kontroll skall vara obehövliga. KOV har genom föreskrifter om prisinformation (KOVFS 1992:1) föreskrivit att praktiska hinder mot att lämna prisinformation på varan eller dess förpackning finns för följande varuslag: Varor i mejerikylutrymmen, öl, läskedrycker och bordsvatten, djupfrysta varor, prisgrupperade varor, varor som exponeras på pall eller liknande, lösvikts-, plock- och småvaror, mjöl, socker och ägg samt tobaksvaror och kaffe (dock inte snabbkaffe).
I motion 1991/92:L715 av Knut Wachtmeister och Inga Berggren (båda m) samt i motion 1991/92:L719 av Carl B Hamilton och Ulla Orring (båda fp) begärs på närmare angivna skäl att riksdagen skall upphäva 11§ prisinformationslagen.
Utskottet erinrar om att riksdagen hösten 1991 avstyrkt ett förslag från regeringen om att slopa den särskilda bestämmelsen om artikelprismärkning av dagligvaror som tillhandahålls genom självbetjäning (prop. 1991/92:55, LU15). Detta ställningstagande bör inte nu frångås. Enligt utskottets mening kan det finnas skäl att avvakta erfarenheterna av tillämpningen av den förhållandevis nya bestämmelsen under en tid. Utskottet förutsätter emellertid att en utvärdering av bestämmelsens för- och nackdelar från konsumentsynpunkt kommer till stånd när man bättre kan överblicka dess konsekvenser.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1991/92:L715 och 1991/92:L719.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Marknadsdomstolens verksamhet att riksdagen godkänner att den övergripande målsättningen för verksamheten inom Marknadsdomstolens ansvarsområde skall vara i enlighet med vad som förordats i proposition 1992/93:100 bilaga 13, punkt D 1,
2. beträffande anslaget till Marknadsdomstolen att riksdagen med bifall till regeringens förslag under tolfte huvudtiteln till Marknadsdomstolen för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 6080000 kr,
3. beträffande anslaget till Konsumentverket att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Konsumentverket för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 75100000 kr,
4. beträffande anslaget till Allmänna reklamationsnämnden att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 13400000 kr,
5. beträffande reformering av konsumentpolitiken m.m. att riksdagen avslår motion 1992/93:L701, motion 1992/93:L706, motion 1992/93:L710, motion 1992/93:L711 och motion 1992/93:L712,
6. beträffande stöd till konsumentorganisationer att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1993/94 anvisar ett reservationsanslag på 2100000 kr,
7. beträffande ekonomisk rådgivning till konsumenter att riksdagen avslår motion 1992/93:L715,
8. beträffande bidrag till miljömärkning av produkter att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret 1993/94 anvisar ett anslag på 5000000 kr,
9. beträffande utvärdering av miljömärkningen att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Jo630 yrkande 19 i denna del och motion 1992/93:Jo707 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 1 (m, fp, c, kds)
10. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L716 yrkande 1 och motion 1992/93:Jo630 yrkande 19 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 2 (m, fp, c, kds)
11. beträffande allergimärkning av kläder att riksdagen avslår motion 1992/93:704,
12. beträffande djurtestad kosmetika att riksdagen avslår motion 1992/93:L707,
13. beträffande könsdiskriminerande reklam m.m. att riksdagen avslår motion 1992/93:So289 yrkandena 4 och 5,
14. beträffande faxreklam att riksdagen avslår motion 1992/93:L703,
15. beträffande artikelprismärkning att riksdagen avslår motion 1991/92:L715 och motion 1991/92:L719.
Stockholm den 9 mars 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Per Erik Granström (s).
Reservationer
1. Utvärdering av miljömärkningen (mom. 9)
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m) Stig Rindborg (m) och Lennart Fridén (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Enligt utskottets" och på s. 10 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Som utskottet konstaterade våren 1992 (se bet. 1991/92:LU24) med anledning av liknande motionsyrkanden har det uppenbart initialt förelegat svårigheter med miljömärkningen. Bl.a. har arbetet med att ta fram kriterier tagit längre tid än beräknat. Den hittillsvarande verksamheten synes emellertid, såvitt utskottet kan finna, nu ha gett resultat. Enligt vad som framgår av budgetpropositionen har också kriterier hittills fastställts för 11 produktgrupper såsom pappersprodukter, textila tvättmedel, båtmotorer samt oljepannor och brännare. Under år 1992 har omkring 150 miljömärkta produkter introducerats på den svenska marknaden. Enligt vad utskottet erfarit har också förhållandevis nyligen ett visst utvärderingsarbete ägt rum inom ramen för Nordiska ministerrådet (se Rapporten Nordisk Miljømærkning, Status og tidsplan for arbejdet, Køpenhamn, 15 december 1992). Vidare har ett informellt samarbete med EG:s miljömärkningsverksamhet inletts, och en överenskommelse om samarbete på expertnivå mellan EG:s och Nordens kriteriegrupper har träffats. I budgetpropositionen upplyser civilministern att EG:s förordning (EEG nr 880/92) om miljömärkning kommer att omfattas av förhandlingarna mellan EFTA och EG om integrering av nya regler i EES-avtalet.
Enligt utskottets mening är det viktigt -- särskilt mot bakgrund av de svårigheter som hittills förelegat och att de ursprungliga ekonomiska ramarna uppenbarligen inte håller -- att regeringen noga följer verksamheten och med jämna mellanrum gör erforderliga utvärderingar samt redovisar resultaten till riksdagen i lämpligt sammanhang. Utskottet utgår emellertid från att detta kommer till stånd utan att det behövs något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Jo707 yrkande 6 och Jo630 yrkande 19 i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande utvärdering av miljömärkningen att riksdagen avslår motion 1992/93:Jo630 yrkande 19 i denna del och motion 1992/93:Jo707 yrkande 6.
2. Obligatorisk miljöfarlighetsmärkning (mom. 10)
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Stig Rindborg (m) och Lennart Fridén (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "I likhet" och på s. 11 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Ett motionsyrkande med krav på obligatorisk miljömärkning behandlades av utskottet våren 1992. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:LU24 ansåg utskottet, i likhet med motionärerna, det som positivt om produkter i större omfattning än för närvarande kan märkas med avseende på innehållet av miljöfarliga ämnen. Enligt utskottets mening måste emellertid frågan om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning lösas inom ramen för det regelverk som det förestående EES-avtalet ställer upp. Ett väsentligt förhandlingsmål på varuområdet har varit, framhöll utskottet, att så långt som möjligt avveckla existerande tekniska handelshinder som uppstår till följd av skiljaktiga tekniska föreskrifter och förhindra uppkomsten av nya. En allmän bedömning som utskottet gjorde är att Sverige kan behålla sina miljökrav i de fall de är mer långtgående än EG:s motsvarande regler. EFTA-länderna har, framhöll utskottet vidare, inom ramen för EES-avtalet generellt åtagit sig att följa EG:s harmoniserade regler på varuområdet. För sådana områden där de svenska reglerna bedömts motsvara en högre skyddsnivå har särlösningar utarbetats. När det gäller kemikalier, anförde utskottet, har en sådan lösning utarbetats som innebär att parterna är ense om syftet att EFTA-länderna skall acceptera EG:s regler om klassificering och märkning av farliga kemikalier som de är utformade den 1 januari 1995. Under tiden skall EG och EFTA samarbeta för att minska skillnaderna. Skulle Sverige eller något annat EFTA-land finna att man den 1 januari 1995 ändå inte kan acceptera EG:s regler skall dessa inte tillämpas av landet i fråga. Ett sådant land kommer då, framhöll utskottet, att stå utanför samarbetet i denna del såvida inte annat överenskoms. Såvitt utskottet kunde finna uppställs inte inom EG sådana krav som innebär obligatorisk miljöfarlighetsmärkning av konsumentprodukter. Om Sverige skulle besluta om föreskrifter om obligatorisk märkning som inte motsvaras av någon EG-regel kan det, framhöll utskottet, inte uteslutas att detta skulle uppfattas som ett tekniskt handelshinder. Det har visserligen förekommit, anförde utskottet vidare, att miljöintressen godtagits som grund för särbestämmelser i ett EG-land. Frågan om huruvida sådana intressen skulle godtas som skäl för svenska föreskrifter kunde dock utskottet inte besvara inom ramen för det då aktuella ärendet. Det anförda ledde utskottet till den uppfattningen att riksdagen inte borde ta några initiativ till en obligatorisk miljöfarlighetsmärkning. Utskottet avstyrkte därför bifall till den då aktuella motionen.
Utskottet är lika lite nu som för ett år sedan berett att förorda något riksdagsinitiativ som går ut på att föreskrifter om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning skall införas i Sverige. Enligt utskottets mening bör man nu först och främst avvakta resultatet av de överläggningar om frivillig miljömärkning som kommer att äga rum mellan EFTA och EG i samband med förhandlingarna om integrering av nya regler i EES-avtalet. I sammanhanget vill utskottet också understryka angelägenheten av att berörda branscher så långt det är praktiskt och ekonomiskt rimligt genom märkning och på annat sätt tillhandahåller den information som konsumenterna efterfrågar. Eftersom information om vad en viss produkt innehåller kan vara ett konkurrensmedel i likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar anser sig utskottet kunna utgå från att erforderliga åtgärder kommer att vidtas. Utskottet konstaterar också att miljöargument redan nu används i en inte obetydlig omfattning vid marknadsföring av vissa konsumentprodukter, t.ex. rengöringsmedel och bilvårdsprodukter. Enligt uppgift planerar också vissa textilföretag att i samarbete med Svenska naturskyddsföreningen förse sina konsumentprodukter med miljömärkning (se Konsumentnytt nr 2, 1993).
Vidare vill utskottet peka på vad som redovisats i den nyligen framlagda propositionen 1992/93:180 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling. Av propositionen framgår att regeringen kommer att föreläggas ett förslag som innebär att Kemikalieinspektionen skall få i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket kartlägga användningen av kemiska ämnen i tvätt-, disk- och rengöringsmedel. Med utgångspunkt i denna kartläggning bör inspektionen, enligt vad som anförs i propositionen, göra en analys av vilka hälso- och miljörisker som användningen av sådana medel orsakar, redovisa vilken produktutveckling mot mindre skadliga produkter som är på gång samt ge förslag till åtgärder inkl. begränsningar som behövs för att påskynda utvecklingen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Jo630 yrkande 19 i denna del och L716 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning att riksdagen avslår motion 1992/93:L716 yrkande 1 och motion 1992/93:Jo630 yrkande 19 i denna del.
Särskilt yttrande
Artikelprismärkning
Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Stig Rindborg (m) och Lennart Fridén (m) anför:
Som vi framhöll hösten 1991 i en reservation till utskottets betänkande 1991/92:LU15 bör en lagstiftning om prisinformation inte vara mer ingående och detaljerad än vad som är erforderligt med hänsyn till lagens ändamål. En avvägning måste också göras gentemot handelns behov av rationell hantering och ökad effektivitet. Viktigt är också att en lagreglering inte utformas så att framtagandet av tekniska lösningar för prisinformation motarbetas. Vid bestämmandet av kraven på prisinformation måste också kostnaderna ställas i relation till informationsbehovet. Kraven får inte utformas så att de leder till att konsumenterna drabbas av negativa effekter i form av prisökningar m.m.
Redan innan prisinformationslagen trädde i kraft ingick prisinformation till konsumenterna som en mycket viktig del i dagligvaruhandelns marknadsföring. Det var en naturlig och rationell åtgärd för dagligvaruhandeln att så tydligt och effektivt som möjligt informera konsumenterna om priset på de varor som den tillhandahåller. Prisinformationen i sig utgör också ett konkurrensmedel.
Vi anser därför fortfarande att den principiella utgångspunkten är att det med förtroende kan överlämnas åt företagen själva att utifrån kundernas efterfrågan och behov avgöra hur prisinformationen skall vara utformad i detalj. Såsom utskottet framhållit kan det dock finnas skäl att avvakta erfarenheterna av tillämpningen av den förhållandevis nya bestämmelsen under en tid. Vi förutsätter -- i likhet med utskottet -- att en utvärdering av bestämmelsens för- och nackdelar från konsumentsynpunkt kommer till stånd när man bättre kan överblicka dess konsekvenser. Efter det att en sådan utvärdering slutförts kommer vi på nytt att i sak ta ställning till det forsatta behovet av 11§ prisinformationslagen. Med hänsyn härtill avstår vi från att i detta sammanhang framställa något särskilt yrkande i frågan.