Konsumentpolitiska frågor
Betänkande 1996/97:LU13
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU13
Konsumentpolitiska frågor
Innehåll
1996/97 LU13
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet ett fyrtiotal motionsyrkanden om olika konsumentpolitiska spörsmål. Motionsyrkandena rör konsumentpolitikens mål och inriktning, konsumentpolitiken i ett EU-perspektiv, konsumenterna och miljön, olika marknadsföringsfrågor samt frågan om ökat konsumentskydd, bl.a. vid betaltjänster och hemförsäljning. Med hänvisning till tidigare ställningstaganden samt pågående berednings- och utredningsarbete avstyrker utskottet bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har fogats tio reservationer och tre särskilda yttranden.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1996/97:L701 av Jeppe Johnsson och Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet att deponera skälig avgift till länsstyrelsen vid tvist om tele-, el- och vattenräkning m.m. 1996/97:L702 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:L703 av Inger Davidson och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att värna svensk konsumentlagstiftning vad gäller reklam riktad till barn samt alkohol- och tobaksreklam samt verka för att den gemensamma konsumentlagstiftningen inom EU utformas enligt denna linje. 1996/97:L704 av Lars Björkman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en avveckling av monopolet för utfärdande av miljömärkning med Svanen respektive Blomman. 1996/97:L705 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. 1996/97:L706 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagen (1970:417) om marknadsdomstol skall upphöra att gälla. 1996/97:L707 av Lars Lilja (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyddet för konsumenten när det gäller elektroniska pengar. 1996/97:L708 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvidgning av de konsumentskyddande lagarna att även gälla kontokorten, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättande av en utredning med uppdrag att se hur den nya tekniken kan användas för att sprida produktinformation till konsumenterna, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av hemförsäljningslagstiftningen från en ångervecka till en ångermånad, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att belysa ett betalningssystem med betalkort inom EU för att få ett lagligt skydd för konsumenterna inom detta område. 1996/97:L709 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den framtida konsumentpolitikens mål och inriktning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Konsumentverkets verksamhet och framtid, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om privatisering av delar av Konsumentverkets verksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen, 4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om Konsumentombudsmannens ställning i enlighet med vad som anförts i motionen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frivilliga organisationers betydelse för konsumenternas inflytande, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den konsumenträttsliga lagstiftningens inriktning mot ökad valfrihet för konsumenterna, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentpolitikens roll i ett EU-perspektiv. 1996/97:L711 av Roy Ottosson (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär lagförslag med innebörden att Sveriges kommuner ges rätt i lag att förbjuda hemförsäljning via dörrknackning om olämpliga metoder används vid försäljningen. 1996/97:L712 av Hanna Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur miljömärkningen skyndsamt skall bli fullständig, begriplig och standardiserad, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur det snarast kan ske en sanering av miljöargumenten i marknadsföring, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrätta ett grönt informationskontor som informerar om hur konsumenten kan handla miljövänligt. 1996/97:L713 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en konsumentpolitik som sätter pris på miljöförstöring, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förslagen i offentliga utredningar och propositioner skall beakta förväntade effekter på hushållens miljöpåverkan, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen årligen till riksdagen skall redovisa hur miljömålet utvecklas, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall inrätta en delegation för miljö- och konsumentfrågor, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Konsumentverket skall ha huvudansvaret för utbildning och information riktad till konsumenter i frågor om konsumtion och miljö, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utbildnings- och förslagsverksamhet skall vara myndighetsuppgifter för Konsumentverket, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pröva huruvida TV-direktivets bestämmelser införlivas genom marknadsföringslagen, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Konsumentverket bör pröva fall av vilseledande reklam mot marknadsföringslagen, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Konsumentverket bör verka för att praxis för TV-programmet Anslagstavlan utvecklas så att också information om miljö och livsstil kan sändas, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna för SPAR-registrets användning bör utvecklas så att enskildas önskemål om att slippa reklam kan vidarebefordras till andra registerhållare. 1996/97:Jo727 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömärkning. 1996/97:Jo759 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge miljöfrågorna en mer framskjuten roll i konsumentpolitiken. 1996/97:N204 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsoaspekter på bra miljöval. 1996/97:N223 av Barbro Johansson (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anmoda Konsumentombudsmannen att särskilt granska sanningshalten i reklamkampanjer framöver, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om eventuellt behov av miljöutbildning för Konsumentombudsmannen med tillhörande stab. 1996/97:N254 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av riktlinjer för sponsring och att regeringen återkommer med förslag till åtgärder, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om produktplacering och att regeringen återkommer med förslag på hur man kan motverka detta. 1996/97:N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att konsumentens ställning skall stärkas, 29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett större konsumentinflytande i EU.
Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:3 Kulturpolitik 1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att begreppet konsumentmakt i mediesammanhang bör utredas och att möjligheten att spärra TV-apparaten för vissa typer av programutbud bör ses över.
Utskottet
Konsumentpolitikens mål och inriktning Verksamhet som har till syfte att stödja konsumenter har en lång tradition i Sverige. Redan i början av 1900-talet bedrevs sådan verksamhet av olika konsumentorganisationer. Först under 1940-talet bildades halv- eller helstatliga institutioner med konsumentstödjande uppgifter inriktade på att hjälpa hushållen att utnyttja sina resurser så väl som möjligt. Under senare delen av 1960-talet inleddes försök med lokal konsumentverksamhet, initierade av bl.a. fackliga organisationer, samtidigt som nya statliga organ med konsumentpolitiska uppgifter bildades. Allmänna reklamationsnämnden kom till år 1968, och Konsumentombudsmannen (KO) och Marknadsrådet, nuvarande Marknadsdomstolen, inrättades år 1971. Året därefter blev Konsumentverket central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. År 1975 fick verket sin nuvarande uppbyggnad, vilket bl.a. innebar att Konsumentverkets chef också blev Konsumentombudsman (KO). Verkets uppgifter framgår av förordningen (1995:868; omtryckt 1995:1057) med instruktion för Konsumentverket. Inom näringslivet har sedan många år utvecklats en omfattande verksamhet med s.k. egenåtgärder, vilka syftar till att lösa eller förebygga olika konsumentproblem. Flertalet av dessa har en inriktning på god sed i marknadsföringen och förekommer i form av branschvisa eller branschövergripande regler samt undervisning och information angående gällande regler. Många branscher har fortlöpande utvecklat olika program för intern reklambevakning, reklamationshantering, tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet. Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs sålunda - förutom av enskilda konsumenter - av staten, kommunerna, frivilliga organisationer och näringslivet. Verksamheten är bred och mångfasetterad och är inriktad både på övergripande och individuella frågor. I början av 1970-talet kom lagstiftning i allt högre grad till användning för att stärka konsumenternas ställning, och en mängd nya lagar, både på civilrättens och marknadsrättens område, har tillkommit under det senaste kvartsseklet. Den första marknadsrättsliga lagstiftningen var 1971 års lag om otillbörlig marknadsföring, som syftade till att förhindra otillbörliga marknadsföringsåtgärder mot konsumenter. Denna lag ersattes år 1976 av en ny marknadsföringslag, som sedan ett drygt år tillbaka är ersatt med en helt ny lag. En annan marknadsrättslig lagstiftning som kom till år 1971 var lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen). Syftet med avtalsvillkorslagen var att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. En ny avtalsvillkorslag trädde i kraft den 1 januari 1995. Den första hemförsäljningslagen kom till år 1971. Lagen syftade till att öka konsumentskyddet vid köp i samband med säljares hembesök. Genom lagen infördes s.k. ångerrätt. Även denna lag är ersatt med en ny lag. Den nya hemförsäljningslagen omfattar även köp vid telefonförsäljning. En annan lag som syftar till att skydda konsumenterna är produktsäkerhetslagen från år 1989. Lagen ger möjligheter till olika slag av ingripanden mot farliga varor och tjänster. År 1996 utvidgades produktsäkerhetslagens tillämpningsområde till att omfatta också produkter som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen vid fyra tillfällen. De nuvarande riktlinjerna, som fastställdes genom riksdagens beslut i juni 1995, är avsedda att ange målen för och inriktningen av den konsumentpolitik som behövs för att möta de förändringar som sker och stärka konsumenternas ställning. Målen för konsumentpolitiken skall vara att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden, att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas samt att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. De två förstnämnda målen innebär inga ändringar i förhållande till vad som gällde tidigare. De två sistnämnda målen - skyddet för hälsa och säkerhet samt miljömålet - är däremot helt nya. Enligt nuvarande riktlinjer skall vissa områden vara prioriterade. Dit hör hushållens baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller som av andra skäl har behov av särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumentintressena i det internationella samarbetet (prop. 1994/95:140, bet. LU32). De övergripande målen för och inriktningen av Konsumentverkets verksamhet har anpassats till de år 1995 beslutade nationella målen för konsumentpolitiken. Verkets arbetsuppgifter består bl.a. i att utarbeta riktlinjer och föreskrifter samt tillsynsarbete. Sedan våren 1995 är verket uppdelat i fyra olika verksamhetsgrenar: hushållning, produktkvalitet, kunskapsförmedling och KO-funktionen. KO handlägger ärenden enligt marknadsföringslagen (1995:450), avtalsvillkorslagen (1994:1512) och produktsäkerhetslagen (1988:1604). Rolf Dahlberg m.fl. (m) behandlar i motion L709 övergripande frågor rörande den framtida konsumentpolitikens mål och inriktning. I motionen framhålls att det främst är en väl fungerande marknadsekonomi med fasta spelregler och konkurrens på lika villkor som ger konsumenterna makt. Motionärerna värjer sig mot en konsumentpolitik som primärt syftar till att ge fördelningspolitiska effekter. Vidare anser motionärerna att konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi bara när det är väsentligt och åtgärderna inte kan utföras bättre av andra aktörer. Statens roll bör enligt motionärernas mening tonas ned och begränsas till att säkerställa individers och gruppers säkerhet samt se till att marknaderna kan fungera på ett smidigt sätt. Också för att de frivilliga organisationerna skall kunna verka på ett tillfredsställande sätt är det enligt motionärerna nödvändigt att minimera de offentliga insatserna. I motionen begärs tillkännagivanden om vad som sålunda anförts (yrkandena 1 och 5). I motion L709 framförs vidare principiella synpunkter på den konsument- rättsliga lagstiftningen. Motionärerna menar att lagstiftningen skall säker- ställa att fria och självständiga konsumenter och producenter kan mötas på de marknadsplatser och på de villkor som de själva väljer. Det viktiga är att lagarna utformas på ett sådant sätt att individernas valfrihet främjas, vilket enligt motionärerna skall göras med beaktande av erforderliga säkerhetskrav. Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen härom (yrkande 6). I samma motion framställs tre yrkanden som rör Konsumentverkets och KO:s framtida verksamhet. Motionärerna menar att Konsumentverkets uppgifter för närvarande är alltför omfattande och leder till att verksamheten splittras. Konsumentverkets myndighetsuppgifter bör därför enligt motionärerna skiljas från verkets andra uppgifter och roller i syfte att effektivisera verksamheten. Vidare bör, anför motionärerna, verkets myndighetsfunktioner renodlas. Den renodlade verksamheten bör omfatta produktkontroll och tillsyn över att den konsumenträttsliga lagstiftningen efterlevs. Icke myndighetsbetingad verksamhet, t.ex. förlagsverksamhet samt provnings- och forskningsverksamhet, bör däremot överlåtas till privata aktörer. Möjligheten att privatisera delar av Konsumentverkets verksamhet bör, enligt motionärernas mening, utredas närmare (yrkandena 2 och 3). Vidare anser motionärerna att KO bör ges en mer självständig ställning gentemot Konsumentverket. Motionärerna pekar på att KO kan åberopa regler som han själv, i egenskap av generaldirektör för verket, har utarbetat. Enligt motionärernas mening kan det ifrågasättas om en sådan ordning är helt förenlig med grundläggande rättsstatliga principer, enligt vilka medborgarna skall garanteras opartiskhet i rättsliga förfaranden. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära att KO:s framtida ställning blir föremål för utredning (yrkande 4). Som utskottet redovisat inledningsvis har den svenska konsumentpolitiken en lång tradition, och vid en internationell jämförelse måste den förda politiken anses ha varit framgångsrik. Flera olika statliga organ har inrättats för att hjälpa hushållen att utnyttja sina resurser effektivt och stärka konsumenternas ställning på marknaden. Arbetet har lett till ett väl utvecklat stöd och skydd för konsumenterna. Den svenska modellen för konsumentpolitiskt arbete bygger på ett betydande offentligt engagemang och ett starkt inflytande från konsumenterna och deras organisationer. Modellen bygger också på att företagen tar ansvar för de problem som konsumenterna möter på marknaden. Utskottet erinrar om att riksdagen våren 1995, i samband med att de nuvarande konsumentpolitiska riktlinjerna fastlades, på utskottets hemställan avslagit motionsyrkanden med samma innehåll som de nu aktuella (se bet. 1994/95:LU32). I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll utskottet att utgångspunkten bör vara att konsumentpolitiken är en del av välfärdspolitiken. Vidare ansåg utskottet att konsumentpolitiken har stor betydelse för en fungerande marknad och att konsumentpolitiskt betingade regler bidrar till en effektiv konkurrens på sunda villkor. Det konsumentpolitiska arbetet bör, anförde utskottet, syfta till att stödja konsumenterna både i deras roll som aktörer på marknaden och som brukare av varor och tjänster. Utskottet vidhåller nu uppfattningen att det är av stort värde att samhällets organ engagerar sig i de viktiga välfärdsfrågor som ryms inom konsumentpolitikens ram och kan därför inte ställa sig bakom motionärernas krav om att statens framtida ansvar på konsumentområdet skall ifrågasättas. Inte heller vill utskottet förorda ett tillkännagivande om en sådan inriktning av lagstiftningen på konsumentområdet som förordas i motionen. Enligt utskottets mening bör lagstiftningen även i fortsättningen vara ett viktigt konsumentpolitiskt medel för att stärka konsumenternas rättsliga ställning. Mot bakgrund av utskottets ställningstagande i fråga om statens ansvar på konsumentområdet kan utskottet inte se att det för närvarande föreligger något behov av ytterligare utredning såvitt avser Konsumentverkets eller KO:s framtida organisation och verksamhet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L709 yrkandena 1-6.
Mål för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU Det övergripande målet för Sveriges arbete med konsumentfrågorna i EU skall vara att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden, att främja konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa och att samtidigt kunna bibehålla och utveckla nivån på svensk konsumentpolitik (skr. 1995/96:181, bet. LU26). Den grundsyn på konsumentpolitikens syfte som riksdagen gett uttryck för i 1995 års konsumentpolitiska beslut ligger således också till grund för vad som skall gälla för arbetet inom EU. I två motioner behandlas frågor som gäller konsumentpolitiken och EU. Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför i motion L709 att konsumentpolitiken kommer att misslyckas om den i första hand och huvudsakligen skall ses som ett fördelningspolitiskt instrument. En fri och effektivt konkurrerande marknad utan förtäckta handelshinder är i stället enligt motionärernas mening det bästa för konsumenterna. En väl fungerande marknad ger konsumenterna valfrihet, och en sund konkurrens gynnar konsumenterna genom lägre priser. Motionärerna anser att så många beslut som möjligt bör fattas av medborgarna själva. Först när ett gemensamt mål bättre kan uppnås genom åtgärder på lokal, regional, nationell eller gemenskapsnivå bör besluten fattas av någon annan än enskilda medborgare. Vidare anser motionärerna att endast de viktigaste frågorna, och de som i genuin mening kräver gemensamma lösningar, bör prioriteras om man vill nå framgång. Mot denna bakgrund förespråkar motionärerna att det svenska arbetet med konsumentpolitiken i EU ges en annan huvudinriktning, varvid den allt överskuggande uppgiften bör vara att se till att den inre marknaden fungerar. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om konsumentpolitikens roll i ett EU-perspektiv (yrkande 7). I motion N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om ett större inflytande för konsumenterna i EU. Motionärerna betonar att hänsynen till konsumenterna och miljön måste sättas före hänsynen till marknaden, och i motionen förespråkas förbättringar bl.a. när det gäller tillgången till information och i fråga om miljömärkningen (yrkande 29). Motionsyrkanden med samma innehåll som de nu aktuella behandlades och avstyrktes av utskottet förra våren i samband med behandlingen av den ovan nämnda skrivelsen om konsumentpolitiken i EU. Utskottet ansåg i likhet med regeringen att utgångspunkterna för de svenska insatserna i EU skall vara de mål som gäller för den svenska konsumentpolitiken. Utskottet har i dag alltjämt denna uppfattning. Vad särskilt gäller motion L709 vill utskottet ånyo stryka under att konsumentpolitiken i EU i huvudsak måste vara inriktad på annat än att se till att den inre marknaden fungerar och på konkurrensfrågor. När det gäller motion N270 har utskottet svårt att se att det föreligger några avgörande motsättningar mellan motionärernas önskemål och de mål för arbetet med konsumentpolitiken i EU som riksdagen har ställt sig bakom. I det övergripande målet för Sveriges arbete med konsumentfrågor i EU ingår, som tidigare nämnts, att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden och att främja konsumenternas intressen och inflytande i ett integrerat Europa. Vidare har regeringen i skrivelsen om konsumentpolitiken i EU särskilt framhållit att Sverige bör verka för att konsumenterna och deras organisationer får ökade möjligheter till inflytande i EU. Härutöver kan nämnas att regeringen har utfäst sig att vid EU:s regeringskonferens verka för ett ökat konsumentinflytande samt att det skall vara ett uttryckligt mål för gemenskapens konsumentpolitik att utveckla sådana produktions- och konsumtionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Ett tillkännagivande i enlighet med vad som begärs i motion N270 kan enligt utskottet mot den angivna bakgrunden inte anses meningsfullt. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkande 7 i motion L709 och yrkande 29 i motion N270.
Miljö och konsumtion Det nuvarande miljömålet för konsumentpolitiken innebär att sådana konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Miljömålet svarar mot många krav och behov som finns hos konsumenterna, och det har motiverats bl.a. av att medvetenheten om sambandet mellan miljö och konsumtion stadigt har ökat och att människor i dag är villiga att ta ett större ansvar för miljön (prop. 1994/95:140, bet. LU32). I ett stort antal motioner framförs olika synpunkter som rör området miljö och konsumtion. Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begär i motion L713 i flera yrkanden tillkännagivanden om olika åtgärder för att nå en hållbar konsumtion. I motionen anförs att miljömålet kan stå i konflikt med andra konsumentpolitiska mål, varför det bör vara ett mål för konsumentpolitiken att sätta ett pris på miljöförstöring (yrkande 1). Motionärerna anser vidare att förslagen i offentliga utredningar och propositioner bör beakta förväntade effekter på hushållens miljöpåverkan (yrkande 2). Regeringen bör, enligt motionärernas mening, årligen redovisa till riksdagen hur miljömålet utvecklas (yrkande 3) och dessutom inrätta en delegation för miljö- och konsumentfrågor som kan samordna insatserna från olika samhällssektorer (yrkande 4). Vidare påpekas i motionen att konsumenternas miljömedvetande bör förbättras. Motionärerna föreslår att Konsumentverket skall ha huvudansvaret för utbildning och information till konsumenter i frågor om konsumtion och miljö (yrkande 5) samt att utbildnings- och förslagsverksamhet skall vara myndighetsuppgifter för Konsumentverket (yrkande 6). I motionen begärs också att regeringen prövar om TV-direktivets bestämmelser införlivats genom marknadsföringslagen (yrkande 9), att Konsumentverket satsar ytterligare resurser på att pröva fall av vilseledande miljöargument i reklamen enligt marknadsföringslagen (yrkande 10) samt att Konsumentverket verkar för att TV-programmet Anslagstavlan utvecklas så att information om miljö och livsstil kan sändas (yrkande 11). Vidare begärs i motionen att reglerna för SPAR-registrets användning utvecklas så att enskildas önskemål om att slippa reklam kan vidarebefordras till andra registerhållare (yrkande 12). I motion N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) anförs att det marknadsekonomiska systemet förutsätter kritiska och kunniga konsumenter som kan göra medvetna val. I motionen begärs ett tillkännagivande om att konsumenternas ställning bör stärkas. Som exempel nämns konsumentforskning, produktinformation, miljövarudeklarationer och förbud mot direktreklam (yrkande 28). I motion N223 av Barbro Johansson (mp) hänvisas till bilindustrins reklamkampanj rörande miljön, och motionären begär tillkännagivanden dels om en anmodan till KO att särskilt granska sanningshalten i reklamkampanjer (yrkande 1), dels om behovet av miljöutbildning för KO (yrkande 2). Hanna Zetterberg m.fl. (v) hemställer i motion L712 att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur miljöargumenten i marknadsföringen skall kunna saneras (yrkande 3). Vidare anser motionärerna att ett grönt informationskontor, som informerar om hur konsumenten kan handla miljövänligt, bör inrättas. I motionen begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 5). I motion Jo759 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhålls vikten av miljömedvetna och ansvarskännande konsumenter. Motionärerna anför att miljöfrågorna bör få en mer framskjuten position i konsumentpolitiken (yrkande 23). Utskottet erinrar om att det år 1995 fastställda miljömålet nu är föremål för ett omfattande konkretiserings- och preciseringsarbete. År 1995 tillkallade regeringen en särskild utredare för att överväga frågan om hur miljömålet skall uppnås samt lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad handlingsplan. I juni 1996 avlämnade utredaren betänkandet (SOU 1996:108) Konsumenterna och miljön. Utskottet kan konstatera att de spörsmål som tas upp av motionärerna har uppmärksammats i utredningsbetänkandet, och flertalet av de yrkanden som framställs motionsvis återfinns också som förslag i betänkandet Konsumenterna och miljön. Betänkandet har remissbehandlats och är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet. Vidare har Konsumentverket erhållit regeringens uppdrag att konkretisera och vidareutveckla hur det i betänkandet Konsumenterna och miljön föreslagna sektorsansvaret för verket skulle kunna utformas. Utgångspunkten skall vara det arbete som redan bedrivs av verket inom ramen för miljömålet i konsumentpolitiken, bl.a. avseende provningsverksamhet, energihushållning och transportfrågor. I uppdraget ingår även att ge en beskrivning av arbetsfördelningen mellan Konsumentverket och andra myndigheter. Vidare skall verket bl.a. vidareutveckla det förslag i betänkandet Konsumenterna och miljön som avser databaserad information om konsumtion och miljö. Informationen skall enligt uppdraget vara lättillgänglig och bl.a. ge möjlighet till vidareförmedling på lokal nivå. En löpande avrapportering skall ske till regeringen i syfte att möjliggöra en samordning med det pågående arbetet med en åtgärdsinriktad handlingsplan för miljömålet i konsumentpolitiken. En slutlig avrapportering av uppdraget skall ske den 1 juni 1997. Därutöver bör nämnas att regeringen nyligen i skrivelsen 1996/97:50 På väg mot ett ekologiskt hållbart samhälle beskrivit regeringens miljöarbete under år 1996. Av skrivelsen framgår att de olika samhällssektorernas ansvar för hushållningen med naturresurser och för att integrera miljöhänsyn i sin verksamhet skall tydliggöras. Regeringen deklarerar att en viktig konsumentpolitisk uppgift är att underlätta för konsumenterna att bedöma miljökonsekvenserna av sitt agerande samt att länka in människorna i konsumtionsmönster som är så litet miljöbelastande som möjligt. Dessutom slås fast att den beredning av betänkandet Konsumenterna och miljön som för närvarande pågår skall leda till en presentation av en åtgärdsinriktad handlingsplan, i vilken miljömålet i konsumentpolitiken skall konkretiseras och preciseras. Utskottet vill också peka på att Konsumentverket sedan lång tid arbetar med frågor som rör miljö och konsumtion. Som exempel kan nämnas att olika konsumentprodukter provas med hänsyn till bl.a. energiförbrukning och olika miljöaspekter. Informationsinsatser genomförs för att underlätta för konsumenterna att fatta väl avvägda inköpsbeslut. Vidare ingriper Konsumentverket mot vilseledande användning av miljöargument i reklamen. Utskottet är för sin del ense med motionärerna om att konsumenterna utgör en betydelsefull maktfaktor i det miljöpolitiska arbetet och ser med tillfredsställelse att det konsumentpolitiska miljömålet nu genom pågående arbete konkretiseras och preciseras. Enligt utskottets mening bör resultatet av det fortsatta beredningsarbetet inom Regeringskansliet avvaktas innan några ställningstaganden från riksdagens sida till de av motionärerna aktualiserade frågorna kommer till stånd. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L712 yrkandena 3 och 5, L713 yrkandena 1-6 och 9-12, N223 yrkandena 1 och 2, N270 yrkande 28 samt Jo759 yrkande 23.
Miljömärkning m.m. I slutet av 1980-talet infördes ett harmoniserat nordiskt system för miljömärkning av produkter, den s.k. svanmärkningen. Den frivilliga miljömärkningen i Sverige - inom ramen för detta system - organiseras och drivs av Standardiseringen i Sverige (SIS) och leds av Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten regleras genom ett avtal mellan staten och SIS. Inom EU gäller sedan våren 1992 ett gemensamt miljömärkningssystem. Systemet har införts genom EG-förordningen (EEG) nr 880/92 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke. Förordningen, som är direkt gällande i Sverige, återspeglar i stort de principer som gäller för den nordiska miljömärkningen. Bestämmelser som behövs för att tillämpa EG:s miljömärkningsförordning finns i lagen (1994:1772) om tillämpningen av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt EG-förordningen skall de länder i vilka förordningen gäller utse organ som ansvarar för de uppgifter som anges i förordningen. Med stöd av tillämpningslagen har regeringen utsett SIS att vara behörigt organ i Sverige. Symbolen för EU:s miljömärkning är en stiliserad blomma, EU-blomman. Miljömärkningen och dess organisation tas upp i tre motioner. Olof Johansson m.fl. (c) anser i motion Jo727 att regeringen bör lämna förslag till en ny organisation för miljömärkningen där miljöorganisationerna, företagen och dagligvaruhandeln ges ett större inflytande i verksamheten. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 5). I motion L704 av Lars Björkman (m) begärs tillkännagivande om en avveckling av monopolet för miljömärkning med Svanen respektive Blomman. Med ett system baserat på konkurrens och marknadsstyrning kommer enligt motionärerna kostnaderna för miljömärkningen att minska. Miljöanpassade produkter kan därigenom nå konsumenterna snabbare och till ett lägre pris. Hanna Zetterberg m.fl. (v) anser i motion L712 att riksdagen hos regeringen bör begära förslag om hur miljömärkningen skyndsamt skall bli fullständig, begriplig och standardiserad (yrkande 1). Med anledning av de nu aktuella motionsyrkandena vill utskottet erinra om att Statskontoret på regeringens uppdrag har utrett olika frågor som rör organisationen i Sverige av det nordiska miljömärkningssystemet och EU:s miljömärkning (Statskontoret 1995:21 Svanen och Blomman - Miljömärkningens organisation i Sverige). I rapporten föreslås bl.a. en viss öppning av nuvarande system i syfte att underlätta för en sökande som vill miljöpröva en produkt samtidigt med annan certifiering. Remissbehandlingen av Statskontorets rapport är slutförd, och rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet. En proposition avses läggas fram under hösten 1997 med förslag rörande miljömärkningsverksamhetens hemvist och organisation. Utskottet anser att regeringens ställningstaganden till de förslag som framlagts av Statskontoret bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till motionerna L704, L712 yrkande 1 och Jo727 yrkande 5. I detta sammanhang behandlar utskottet också ett motionsyrkande som avser hälsoaspekter på miljövänlig konsumtion. Bertil Persson (m) anser i motion N204, som av näringsutskottet överlämnats till lagutskottet, att Konsumentverket bör få i uppdrag att utreda vilka hälsohänsyn som bör tas för att undvika att ett bra miljöval samtidigt kan bli en hälsorisk. Motionären påpekar att returpapper bör undvikas i samband med beredning av livsmedel, och i motionen begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om hälso-aspekter på bra miljöval. Utskottet konstaterar att Miljöhälsoutredningen i oktober 1996 avlämnat betänkandet (SOU 1996:124) Miljö för en hållbar hälsoutveckling - Förslag till nationellt handlingsprogram. I betänkandet lämnas förslag till åtgärder bl.a. när det gäller problem med föroreningar i föda. Även det av motionären aktualiserade spörsmålet har uppmärksammats av utredningen. Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling och skall därefter beredas i Socialdepartementet. Något tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion N204 kan, enligt utskottets mening, inte anses erforderligt. Motionen avstyrks.
Marknadsföring I flera motioner framförs kritiska synpunkter när det gäller olika typer av marknadsföring, såsom TV-reklam riktad till barn, könsdiskriminerande reklam samt reklam genom sponsring och produktplacering. I motion L703 av Inger Davidson och Rolf Åbjörnsson (kd) begärs ett tillkännagivande om vikten av förbättrade gemenskapsregler när det gäller TV- reklam. Motionärerna anser att den svenska konsumentlagstiftningen i fråga om TV-reklam riktad till barn samt alkohol- och tobaksreklam måste värnas. Den gemensamma konsumentlagstiftningen inom EU bör därför enligt motionärerna utformas i enlighet härmed. Birger Schlaug m.fl. (mp) begär i motion Kr4, som av kulturutskottet överlämnats till lagutskottet, ett tillkännagivande om att begreppet konsumentmakt i mediesammanhang bör utredas. Möjligheten att spärra TV- apparaten för vissa typer av programutbud, såsom våld, pornografi och barnreklam, bör enligt motionärerna ses över (yrkande 35). I radio- och TV-lagen (1996:844) finns bestämmelser om reklam och annan annonsering. Beträffande reklam riktad till barn anges att reklam i en TV- sändning inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. I reklam i en TV-sändning får det heller inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år. EG-direktivet om gränslösa TV-sändningar (89/552/EEG) avser att möjliggöra fri rörlighet av TV-sändningar över gränserna. Enligt direktivet skall det medlemsland som svarar för en viss sändning se till att denna följer landets lagar och att den uppfyller minimireglerna i direktivet. Mottagande länder skall säkerställa fri mottagning och inte hindra vidaresändning av TV-program från andra medlemsländer. Direktivet innehåller regler om europeiska programkvoter, reklam och sponsring, skydd för barn och ungdom samt rättelse av felaktiga sakuppgifter. När det gäller reklam riktad till barn uppställer direktivet vissa varsamhetskriterier. Reklamen får t.ex. inte direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet. Inte heller får den direkt uppmana minderåriga att övertala sina föräldrar eller andra att köpa de utannonserade varorna eller tjänsterna. EG-direktivet är för närvarande föremål för en översyn, och Sverige har under arbetet med revideringen aktivt verkat för ett införande av förbud mot TV-reklam riktad till barn under tolv år i enlighet med bestämmelsen i radio- och TV-lagen. Vidare har Sverige yrkat att EG-direktivet tillförs klargöranden, som ger medlemsländerna rätt att ingripa mot ?egna? annonsörer som kringgår nationell lagstiftning. Vid ett kulturministerrådsmöte hösten 1995 beslutade ministerrådet och kommissionen att i denna fråga anta en deklaration som förtydligar medlemsländernas rätt att hävda nationell lagstiftning gentemot sina annonsörer. De direktivförändringar som kommissionen har föreslagit innebär i huvudsak att direktivets regler om ländernas jurisdiktion över programföretagen förtydligas, att reglerna om hur ofta och under hur lång tid reklam får sändas stramas upp samt att kraven på sanktioner vid överträdelser av direktivet skärps. I kommissionens förslag till direktivändringar ingår också vissa ökade möjligheter för ett mottagarland att ingripa mot sändningar som innehåller våld och pornografi. I juni 1996 har rådet antagit en gemensam ståndpunkt som innebär att kommissionen fått i uppdrag att utreda frågan om tillskapande av tekniska möjligheter för konsumenter att kunna filtrera bort visst innehåll i TV-sändningar. Förslagen till direktivändringar har under hösten 1996 behandlats av Europaparlamentet vid en andra läsning, och en förlikningsprocedur inleds innevarande vår. Vid behandlingen våren 1996 av en motion med liknande inriktning som den nu aktuella L703 uttalade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1995/96:LU26 att Sverige bör arbeta för ett förbud inom EU som motsvarar vad som gäller för inhemska TV-sändningar beträffande reklam riktad till barn. Något tillkännagivande från riksdagens sida i frågan var enligt utskottet inte behövligt. Utskottet har i dag inte ändrat sin inställning till ifrågavarande spörsmål, och det är enligt utskottets mening positivt att fortsatta ansträngningar görs för att hävda konsumenternas intressen och behov av skydd i samband med översynen av TV-direktivet. Utskottet förutsätter att frågan för Sveriges del även i fortsättningen kommer att vara högt prioriterad. Något initiativ från riksdagens sida med anledning av nu aktuella motioner är därför, enligt utskottets mening, inte behövligt. Motionerna L703 och Kr4 yrkande 35 avstyrks. I motion L705 förespråkar Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) åtgärder mot den könsdiskriminerande reklamen. I motionen anförs att det är oförenligt med dagens syn på jämställdhet att kvinnor eller män i marknadsföringen beskrivs på ett sätt som står i strid med principen om människors lika värde. Riksdagen bör enligt motionärerna begära att regeringen snarast återkommer med förslag till lagstiftning som förbjuder könsdiskriminerande reklam. I sammanhanget vill utskottet erinra om att Konsumentverket i juni 1995 erhållit regeringens uppdrag att redovisa utvecklingen och föreslå lämpliga åtgärder när det gäller diskriminerande reklam och aggressiva marknadsföringsmetoder. I arbetet ingår flera forskningsprojekt, i vilka bl.a. könsdiskriminerande reklam och våld i reklam samt TV-reklam har studerats. Konsumentverkets rapport (1997:4) avseende diskriminerande reklam har nyligen överlämnats till regeringen. De utredningar som Konsumentverket låtit göra ger enligt rapporten inte belägg för att den diskriminerande reklamen förekommer i sådan omfattning och är av sådan art att inskränkningar i tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten är oundgängligen påkallade. Konsumentverket finner därför inte tillräcklig grund att nu föreslå lagstiftning på området. Däremot föreslås i rapporten vissa förbättringar av egenåtgärderna. Sålunda föreslås bl.a. mer utförliga kriterier för den könsdiskriminerande reklamen som skall ge en bättre vägledning. Frågan om lagstiftning mot diskriminerande reklam i Sverige har varit föremål för en mängd överväganden och förslag. Vad som därvid diskuterats har gällt dels om sådana regler över huvud taget behövs, dels om en sådan lagstiftning kräver grundlagsändring. De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort gällande att de egenåtgärder som företas från näringslivets sida är mer verkningsfulla än vad som kan åstadkommas med stöd av lagstiftning. Frågan om ett förbud mot diskriminerade reklam, i första hand könsdiskriminerande reklam, behandlades våren 1995 i samband med att riksdagen antog den nya marknadsföringslagen (prop. 1994/95:123, bet. LU16). Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till lagutskottet (yttr. 1994/95:KU4y) att lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, som begärts i då aktuella motioner, inte kan införas utan grundlagsändring. Lagutskottet delade motionärernas uppfattning att reklam med inslag av diskriminering i olika former är oacceptabelt. Eftersom laglig möjlighet till ingripande mot diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar som innebär inskränkningar i tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar bör dock, anförde utskottet, lagstiftning komma i fråga endast om detta framstår som det enda alternativet till att komma till rätta med problemen. Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara klarlagt borde, enligt utskottet, vidare krävas att den diskriminerande reklamen förekommer i sådan omfattning och är av sådan art att inskränkningar i tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten oundgängligen är påkallade. Vad som anförts i de då aktuella motionerna utgjorde, enligt utskottets mening, inte tillräckliga skäl att utifrån dessa utgångspunkter ta några initiativ till lagstiftning. Utskottet, som konstaterade att regeringen kommer att följa utvecklingen på området, avstyrkte med det anförda bifall till då aktuella motioner. Riksdagen följde utskottet (rskr. 267). Motionsyrkanden med samma inriktning som det nu aktuella behandlades också förra våren i betänkandet 1995/96:LU26. Motionerna avstyrktes, bl.a. mot den bakgrunden att laglig möjlighet till ingripande mot könsdiskriminerande reklam skulle kräva grundlagsändringar. Utskottet finner inte nu skäl att ändra sin inställning i denna fråga. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L705. I motion N254 förespråkar Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att åtgärder vidtas för att motverka vissa former av indirekt reklam. Motionärerna hänvisar till tobaks- och alkoholreklam i form av sponsring och s.k. produktplacering inom filmindustrin. I motionen begärs tillkännagivanden om behovet av åtgärder häremot (yrkandena 1 och 4). Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till att en särskild utredare på regeringens uppdrag övervägt frågan om förbud mot indirekt tobaksreklam. I november 1995 överlämnades betänkandet (SOU 1995:114) Indirekt tobaksreklam med förslag till lagregler om begränsningar av sådan reklam. I betänkandet har reklam genom sponsring och produktplacering uppmärksammats. Utredningsbetänkandet har varit föremål för remissbehandling och bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringens ställningstaganden väntas senare i vår. När det gäller marknadsföring av alkoholdrycker har regeringen tillkallat en särskild utredare för att göra en översyn av bestämmelserna. Utredaren skall se över nuvarande marknadsföringsregler, bl.a. utifrån de förändringar som skett på alkoholpolitikens område i och med Sveriges anslutning till EU, och utforma förslag till de författningsregleringar som bedöms nödvändiga (dir. 1996:33). Utredarens arbete beräknas vara slutfört under hösten 1997. Med hänsyn till det arbete som för närvarande pågår när det gäller motionsspörsmålen bör yrkandena 1 och 4 i motion N254 enligt utskottet inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd. Utskottet förordar att motions- yrkandena avslås.
Marknadsdomstolen Marknadsdomstolen är en specialdomstol som handlägger mål och ärenden enligt konkurrenslagen (1993:20), marknadsföringslagen (1995:450), lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, produktsäkerhetslagen (1988:1604), lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling, lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, tobakslagen (1993:581), konsumentförsäkringslagen (1980: 38), konsumentkreditlagen (1992:830) och prisinformationslagen (1991: 601). När det gäller mål enligt konkurrenslagen och marknadsföringslagen är Marknadsdomstolen numera andra instans. Den nya ordningen med Stockholms tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen som andra och sista instans infördes för konkurrensmålen den 1 juli 1993 och för marknadsföringsmålen den 1 januari 1996. De övergripande målen för domstolens verksamhet, som fastställdes av riksdagen våren 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 13, bet. LU32, rskr. 229), är att på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid avgöra de mål och ärenden som domstolen har att handlägga samt att leda rättsutvecklingen och främja en enhetlig rättstillämpning inom det marknadsrättsliga området. Marknadsdomstolens verksamhet regleras i lagen (1970:417) om marknadsdomstol och i förordningen (1988:1564) med instruktion för Marknadsdomstolen. I de mål domstolen handlägger skall den bestå av lagfarna domare och ekonomiska experter. Några s.k. intresseledamöter finns inte längre i domstolen. På talan av KO har Marknadsdomstolen avgjort 419 mål under perioden 1971-1995. Under samma period har domstolen på talan av enskilda näringsidkare fattat 176 avgöranden. Sedan år 1985 har den förändringen skett att fler mål har avgjorts på talan av näringsidkare än på talan av KO. I motion L706 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om att lagen om marknadsdomstol skall upphöra att gälla. Enligt motionärerna bör det finnas goda förutsättningar att överföra Marknadsdomstolens arbetsuppgifter till de allmänna domstolarna där det finns möjlighet att anlita olika experter och sakkunniga vid sidan av den juridiska kompetensen. Frågan om att avskaffa Marknadsdomstolen bör enligt motionärerna behandlas av 1995 års domstolskommitté. Utskottet erinrar om att frågor som rör Marknadsdomstolen och andra specialdomstolar har behandlats i promemorian (Ds 1993:34) Specialdomstolarna i framtiden. I promemorian konstaterades att Marknadsdomstolen på sikt bör avskaffas som fristående domstol och att domstolens uppgifter bör tas över av de allmänna domstolarna. Några konkreta förslag till lagändringar beträffande Marknadsdomstolen lades dock inte fram, bl.a. med hänsyn till att marknadsföringslagstiftningen vid tillfället var föremål för översyn. Översynen av marknadsföringslagstiftningen resulterade våren 1995 i riksdagens beslut om en ny marknadsföringslag (prop. 1994/95:123, bet. LU16). Regeringens förslag att Marknadsdomstolen skulle vara andra och sista instans i mål enligt marknadsföringslagen föranledde inga erinringar från utskottets sida. I sammanhanget bör vidare nämnas att 1995 års domstolskommitté skall lämna förslag till en ny organisation för domstolsväsendet som helhet. I uppdraget ingår att föreslå en minskning av antalet tingsrätter och att överväga en samordning av de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna (dir. 1995:102). Frågor som rör Marknadsdomstolen ligger dock inte inom ramen för detta utredningsuppdrag. Utskottet är för egen del inte berett att förorda en utvidgning av Domstolskommitténs uppdrag till att omfatta Marknadsdomstolens uppgifter. Enligt utskottets mening bör man i stället avvakta resultatet av den vidare beredningen av kommitténs kommande betänkande om domstolsorganisationen i stort. Först härefter torde det finnas ett tillräckligt underlag för att närmare kunna bedöma de förslag som förts fram i motionen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L706.
Betaltjänster I motion L707 av Lars Lilja (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av skydd för konsumenter vid ökad användning av s.k. elektroniska pengar, dvs. förbetalda kort, som används som betalningsmedel, och digitala pengar, som används för transaktioner över datanätverk. Bestämmelserna måste enligt motionären vara utformade på ett sådant sätt att konsumenterna kan använda de nya betalningsmedlen och att särskild hänsyn tas till utsatta konsumentgrupper. Ingbritt Irhammar m.fl. (c) framhåller i motion L708 att informationen när det gäller finansiella tjänster behöver förbättras, för att konsumenterna skall kunna ha nytta av det ökade utbudet. I motionen begärs tillkännagivanden dels om behovet av en utvidgning av de konsumentskyddande lagarna när det gäller kontokorten (yrkande 5), dels om behovet av ett lagligt skydd för konsumenterna när det gäller betalningssystem med betalkort inom EU (yrkande 12). Hösten 1995 beslutade riksdagen om ett ökat stöd till konsumentpolitiska åtgärder på området finansiella tjänster (prop. 1995/96:82, bet. LU10). Utskottet konstaterade därvid att konkurrensen på det finansiella området hade ökat och att den snabba utvecklingen med nya tekniska lösningar, inte minst på betaltjänstområdet, kan medföra konsumentproblem. Det handlade om att ge konsumenterna ett starkare stöd när det gäller att ta till vara sina rättigheter och vara aktiva på området. För ändamålet fick Konsumentombudsmannen och Konsumentverket ökade resurser. Betaltjänstutredningen har haft regeringens uppdrag att utreda behovet av näringsrättslig normgivning och tillsyn över nya betaltjänster. Uppdraget omfattade även behovet av civilrättslig reglering för betaltjänster och behovet av ett stärkt konsumentskydd på betaltjänstområdet. Utredningens slutbetänkande (SOU 1995:69) Betaltjänster avlämnades hösten 1995. Utredningen föreslår särskilda regler för betaltjänster och för aktörerna på betaltjänstmarknaden. Reglerna syftar till att värna om ett stabilt och effektivt betalningsväsende samt att stärka konsumentskyddet. I betänkandet föreslås en helt ny lag om betaltjänster som bl.a. omfattar sådana betaltjänster som utförs med hjälp av kontokort. Den föreslagna lagens civilrättsliga bestämmelser skall dock inte gälla s.k. förbetalda kort, exempelvis kontantkort, eftersom dessa korttyper befinner sig i ett skede av stark utveckling såväl tekniskt som när det gäller lansering av nya system. Utredningsbetänkandet är för närvarande föremål för beredning inom Regeringskansliet. Mot bakgrund av Betaltjänstutredningens ställningstaganden har en särskild utredare nyligen fått i uppdrag att kartlägga och analysera de rättsliga frågor som uppkommer genom användning av elektroniska pengar - det gäller både förbetalda kort och elektroniska pengar via dator. I anslutning till detta skall utredaren överväga behovet av ändringar i gällande regelverk och, om det behövs, föreslå ändringar i detta. Uppdraget skall enligt direktiven vara slutfört före utgången av år 1997 (dir. 1997:1). Inom EU är konsumentproblem i samband med finansiella tjänster ett prioriterat område. I kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998 sägs bl.a. att användningen av betalningsmedel är en fråga av stor vikt för konsumenterna. Kommissionen har våren 1996 presenterat en grönbok om finansiella tjänster. Denna utgör ett första underlag för framtida åtgärder som syftar till att tillgodose konsumenternas rättigheter och intressen på området. Sverige har för sin del framfört att det inom betaltjänstområdet kan finnas anledning att överväga mer tvingande gemenskapsregler och att vissa frågor som aktualiseras i grönboken bör behandlas med förtur. Det gäller bl.a. rekommendationen (88/590/EEG) angående betaltjänster, vilken enligt Sveriges uppfattning hittills har fungerat otillfredsställande och därför bör bli föremål för översyn. Utskottet anser att de av motionärerna uppmärksammade spörsmålen har en hög angelägenhetsgrad. Den senaste tidens snabba utveckling - inte minst på det tekniska området - när det gäller finansiella tjänster medför att ytterligare åtgärder för att möta konsumenternas krav och behov kan behöva övervägas. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att förevarande område är föremål för uppmärksamhet både nationellt och inom EU och förutsätter att erforderliga åtgärder kommer att vidtas utan något tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens sida. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L707 och L708 yrkandena 5 och 12.
Hemförsäljning I motion L711 av Roy Ottosson (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som ger kommunerna rätt att förbjuda hemförsäljning i de fall olämpliga metoder används. Motionärerna hänvisar i sammanhanget till vad som gäller i fråga om tillfällig försäljning. Hemförsäljningslagen (1981:1361), som är en civilrättslig lagstiftning, tillämpas då en näringsidkare yrkesmässigt överlåter eller upplåter lös egendom eller utför tjänster till konsumenter för huvudsakligen enskilt bruk, om avtalet ingås i konsumentens bostad eller på vissa andra platser utanför näringsidkarens fasta försäljningsställe. Lagen omfattar även försäljning som sker per telefon. Konsumenten kan utan att ange något skäl frånträda avtalet inom en vecka (?ångerveckan?) men måste då skriftligen meddela säljaren detta. Lagen skall inte tillämpas då det begärda priset understiger 300 kr och i princip inte heller vid försäljning av livsmedel. Lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning, som är en näringsrättslig lagstiftning, innehåller föreskrifter om tillståndskrav för viss tillfällig försäljning. Om en sådan försäljning kan väntas hota försörjningen i ett område av vissa viktiga basvaror - det gäller kläder, skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället - kan krav på tillstånd införas i området. Vid tillkomsten av lagen anfördes att regleringen av den tillfälliga handeln bör utgå från konsumentintresset. Regleringen skulle inte vara mer omfattande än nödvändigt (prop. 1990/91:17). Enligt utskottets mening bör det inte komma i fråga att ge kommunerna rätt att besluta om förbud mot hemförsäljning. Det anförda innebär emellertid inte att utskottet utesluter att det kan finnas behov av vissa ändringar i hemförsäljningslagen i syfte att förhindra sådana försäljningsmetoder som beskrivs i motionen. Som tidigare nämnts har Konsumentverket haft regeringens uppdrag att redovisa utvecklingen och föreslå lämpliga åtgärder när det gäller aggressiva marknadsföringsmetoder. En aggressiv marknadsföringsmetod beskrivs i förarbetena till marknadsföringslagen som en säljmetod vilken överrumplar konsumenter eller andra förbrukare eller på annat sätt utsätter dem för tidspress eller särskilt köptryck på ett sätt som är ägnat att leda till oöverlagda köp eller säljbeslut. Begreppen marknadsföringsmetoder och säljmetoder används här synonymt (prop. 1994/95:123). Konsumentverkets arbete har nyligen redovisats i rapporten Aggressiva marknadsföringsmetoder (rapport 1997:3). I rapporten beskrivs utvecklingen sedan 1970-talet av sådana marknadsföringsmetoder som omfattas av hemförsäljningslagen, och Konsumentverket föreslår dels vissa förtydliganden i hemförsäljningslagen, dels en ändring i marknadsföringslagen som tar sikte på aggressiv och påträngande marknadsföring. Rapporten är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet. Utskottet anser att regeringens ställningstaganden till ifrågavarande rapport från Konsumentverket bör avvaktas. Om det skulle visa sig att åtgärder behövs för att förbättra för konsumenterna vid hemförsäljning, förutsätter utskottet att sådana åtgärder blir föremål för överväganden utan något riksdagens tillkännagivande. Med det anförda avstyrks motion L711. I motion L708 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om att ångerveckan i hemförsäljningslagen skall omvandlas till en ångermånad. Enligt motionärerna har hemförsäljningen blivit alltmer påträngande och utstuderad (yrkande 10). Med anledning av motionen vill utskottet påminna om att ångerfristens längd var föremål för diskussion i samband med tillkomsten av 1971 års hemförsäljningslag. I den då aktuella propositionen anfördes att köparen måste ha skäligt rådrum för att kunna besluta om han skall stå fast vid sin rättshandling eller inte. Intresset av trygghet i den allmänna varuomsättningen kräver å andra sidan att tidsfristen görs relativt kort. En ångerfrist på en vecka syntes, enligt föredragande departementschefen, utgöra en rimlig avvägning mellan de skilda intressen som här gör sig gällande. Vidare anfördes att det torde vara lättare för allmänheten att anpassa sig efter en veckofrist än efter en frist på t.ex. tio dagar. Två veckor ansågs vara en alltför lång tidsrymd i förevarande hänseende (prop. 1971:86, bet. LU10). EG-direktivet om konsumentskydd vid avtal som ingås utanför näringsidkarens fasta försäljningsställe (85/577/EEG) överensstämmer i huvudsak med hemförsäljningslagen, och i direktivet föreskrivs att en konsument skall ha en frist på minst sju dagar att ångra avtalet (ångervecka). En EU-anpassning av hemförsäljningslagen gjordes hösten 1992 (prop. 1991/92: 167, bet. 1992/93:LU3). Avtal som ingås per telefon omfattas inte av EG-direktivet. Något hinder för Sverige att behålla sådana för konsumenten förmånligare regler föreligger inte. EG-direktivet är nämligen ett s.k. minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna kan upprätthålla eller införa regler som ger konsumenterna ett starkare skydd än vad direktivet gör. När det gäller telefonförsäljning kan nämnas att ett direktivförslag om skydd för konsumenter vid s.k. distansavtal varit föremål för behandling i EU. Avsikten är att stärka konsumentskyddet vid köp av varor och tjänster då säljare och köpare inte träffar varandra när avtalet ingås, såsom telefonförsäljning, TV- och postorderförsäljning. Ett direktiv som bl.a. innebär att konsumenten har rätt till en ångertid om sju arbetsdagar har nyligen beslutats. Även när det gäller önskemålet i motion L708 anser utskottet att beredningen av Konsumentverkets rapport Aggressiva marknadsföringsmetoder bör avvaktas innan ställning tas till vilka eventuella ändringar i lagen som bör komma i fråga. Regeringens kommande ställningstaganden med anledning av de nyligen beslutade gemenskapsreglerna avseende telefonförsäljning kan också aktualisera vissa ändringar i hemförsäljningslagens regelverk. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet bifall till motion L708 yrkande 10.
Produktsäkerhetslagen Produktsäkerhetslagen (1988:1604) syftar till att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person- eller egendomsskador, och lagen ger möjlighet till ingripande mot sådana produkter. Förra året utvidgades produktsäkerhetslagens tillämpningsområde till att omfatta, förutom varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet, varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. I motion L702 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) förespråkas att produktsäkerhetslagen skall utvidgas till att omfatta tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet. De tjänster som tillhandahålls konsumenterna innebär enligt motionärerna samma risker oavsett om huvudmannen för verksamheten är enskild eller offentlig. Dessutom är den nuvarande lagstiftningen inte konkurrensneutral. Utskottet erinrar om att riksdagen förra våren, dels i samband med behandlingen av propositionen om produktsäkerhetslagen och offentlig verksamhet, dels i samband med behandlingen av skrivelsen om konsumentpolitiken i EU, avslagit motioner med samma inriktning som den nu aktuella (prop. 1995/96:123, bet. LU21, rskr. 211 samt skr. 1995/96:181, bet. LU26, rskr. 292). Som skäl för sina ställningstaganden hänvisade utskottet bl.a. till att sådana offentliga tjänster som det var fråga om i hög grad är föremål för specialreglering och att det inte framkommit något behov av att låta lagen bli tillämplig på tjänster som tillhandahålls inom den offentliga sektorn. Beträffande utskottets närmare motiveringar hänvisas till nämnda betänkanden. Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin inställning i denna fråga och avstyrker bifall till motion L702.
Konsumentskyddet vid s.k. nödvändighetstjänster I motion L701 av Jeppe Johnsson och Göthe Knutson (m) begärs ett tillkännagivande om möjlighet att deponera skälig avgift till länsstyrelsen vid tvist om tele-, el- och vattenräkningar m.m. för att undvika avstängning av sådana tjänster. Motionärerna hänvisar till de möjligheter som i dag finns att i vissa fall nedsätta betalning till länsstyrelsen enligt 12 kap. jordabalken samt enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet och anser att möjligheterna till en sådan nedsättning bör utökas. Enligt motionärerna kan det inte vara rimligt att enskilda konsumenter skall få telefon, elström eller vatten avstängt om det senare skulle visa sig att räkningen var beräknad på felaktig grund. I likhet med motionärerna anser utskottet att konsumentskyddet i samband med s.k. nödvändighetstjänster behöver belysas ytterligare, och utskottet ser med tillfredsställelse på det arbete som påbörjats i syfte att tillvarata konsumenternas behov och intressen när det gäller sådana tjänster. I betänkandet (SOU 1996:104) Konsumentskydd på elmarknaden, som överlämnades i juni 1996, behandlas frågan om konsumentskydd vid avstängning av el. I betänkandet föreslås att förutsättningarna för när nätägaren får stänga av elen respektive när elsäljaren hos nätägaren får begära avstängning skall regleras i lag. Bl.a. föreslås lagregler om att överföring och leverans av el inte får avbrytas med anledning av en fordran som helt eller delvis är föremål för tvist. Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet, och en proposition kommer att avlämnas till riksdagen senare i vår. I EU-kommissionens treårsprogram för konsumentpolitiken prioriteras bl.a. skyddet för konsumenternas intressen när det gäller s.k. nödvändighets- tjänster, såsom el, vatten, gas och telefon. Hösten 1996 hölls ett seminarium om allmännyttiga tjänster. Seminariet avsåg problem som konsumenterna möter på områden där tidigare monopoliserade marknader har avreglerats - t.ex. elsektorn och telesektorn - och var tänkt att fungera som ett startskott för kommissionens arbete på detta område. Mot bakgrund av vad som redovisats förutsätter utskottet att de frågor som berörs i motionen inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att bli föremål för närmare överväganden från regeringens sida. I sammanhanget kan vidare nämnas att Sveriges Konsumentråd, som är en fristående samarbetsorganisation för frivilliga konsumentorganisationer, har konsumentproblem i samband med allmännyttiga tjänster, såsom el, vatten och telefon, som ett prioriterat område. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L701.
Databaserad produktinformation I motion L708 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs tillkännagivande om behovet av att tillsätta en utredning med uppdrag att se hur den nya tekniken kan användas för att sprida produktinformation till konsumenterna. Som exempel nämner motionärerna att konsumenterna får tillgång till databaser med sådan information i större varuhus och köpcentrum (yrkande 7). Motioner med samma inriktning som den nu aktuella behandlades och avstyrktes av utskottet våren 1995 (bet. 1994/95:LU32). Utskottet erinrade därvid om den av regeringen år 1995 tillsatta IT-kommissionen (dir. 1995:1 och 1996:46), som bl.a. skall vara rådgivande till regeringen i övergripande och strategiska frågor inom informationsteknikens område. IT-kommissionen skall lämna förslag om hur användarnas intressen kan tas till vara inom ramen för strävan att åstadkomma en så bred användning av informationsteknik som möjligt. I uppdraget ingår bl.a. att föreslå åtgärder som främjar en ökad tillgänglighet till databaser och datanät. Konsumentverket har nu upprättat ett system för datakommunikation med de kommunala konsumentvägledarna. Inom ramen för detta system pågår sedan ett och ett halvt år tillbaka en försöksverksamhet där konsumentvägledarna har tillgång till Konsumentverkets särskilda produktdatabaser och också möjlighet att ställa frågor till verkets experter. Vidare kan nämnas att Konsumentverket har en egen hemsida på Internet som är tillgänglig för konsumenterna (http://www.kov.se). I det uppdrag som regeringen i december 1996 gett Konsumentverket ingår, som tidigare nämnts, frågan om databaserad information om konsumtion och miljö. I regeringsbeslutet sägs att informationen skall vara lättillgänglig och bl.a. ge möjlighet till vidareförmedling på lokal nivå. I sammanhanget vill utskottet vidare erinra om att det i EU-kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998 påpekas att särskilda insatser behöver göras för att uppmuntra konsumentorganisationerna att förändra sina arbetsformer och därmed kunna tillgodogöra sig fördelarna med den nya informationstekniken. Ett av de prioriterade områdena i handlingsprogrammet är åtgärder för att möjliggöra för konsumenterna att dra nytta av informationssamhället. Intensifierade åtgärder som innefattar utbildning och upplärning så att konsumenterna till fullo skall kunna utnyttja informationssamhällets möjligheter föreslås. Enligt vad regeringen anförde i skrivelsen 1995/96:181 Konsumentpolitiken i EU - mål och inriktning för det svenska arbetet kommer Sverige aktivt att stödja och delta i detta arbete. Utskottet kan mot den ovan angivna bakgrunden inte finna annat än att motionsönskemålen i huvudsak får anses tillgodosedda med det arbete som har påbörjats. Utskottet avstyrker bifall till motion L708 yrkande 7.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning att riksdagen avslår motion 1996/97:L709 yrkandena 1-6, res. 1 (m) 2. beträffande konsumentpolitiken i EU att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L709 yrkande 7 och 1996/97: N270 yrkande 29, res. 2 (m) 3. beträffande konsumenterna och miljön att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L712 yrkandena 3 och 5, 1996/97:L713 yrkandena 1-6 och 9-12, 1996/97:N223 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N270 yrkande 28 och 1996/97:Jo759 yrkande 23, res. 3 (fp) res. 4 (mp) 4. beträffande miljömärkningen att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L704, 1996/97:L712 yrkande 1 och 1996/97:Jo727 yrkande 5, res. 5 (c) 5. beträffande hälsohänsyn vid bra miljöval att riksdagen avslår motion 1996/97:N204, 6. beträffande TV-reklam till barn, m.m. att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L703 och 1996/97:Kr4 yrkande 35, res. 6 (mp) 7. beträffande könsdiskriminerande reklam att riksdagen avslår motion 1996/97:L705, 8. beträffande indirekt reklam att riksdagen avslår motion 1996/97:N254 yrkandena 1 och 4, res. 7 (v, mp) 9. beträffande Marknadsdomstolen att riksdagen avslår motion 1996/97:L706, res. 8 (m) 10. beträffande betaltjänster att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L707 och 1996/97:L708 yrkandena 5 och 12, 11. beträffande olämpliga hemförsäljningsmetoder att riksdagen avslår motion 1996/97:L711, 12. beträffande ångerveckan att riksdagen avslår motion 1996/97:L708 yrkande 10, 13. beträffande produktsäkerhetslagen att riksdagen avslår motion 1996/97:L702, res. 9 (m, fp, mp) 14. beträffande nödvändighetstjänster att riksdagen avslår motion 1996/97:L701, res. 10 (m) 15. beträffande produktinformation att riksdagen avslår motion 1996/97:L708 yrkande 7.
Stockholm den 4 mars 1997 På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp).
Reservationer
1. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mom. 1) Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?Som utskottet? och på s. 7 slutar med ?yrkandena 1-6? bort ha följande lydelse: Utskottet delar de synpunkter som förts fram i motion L709 och anser att tiden nu är mogen för en förändrad grundsyn på konsumentpolitiken. Enligt utskottets mening bör konsumentpolitiken i första hand syfta till att öka den konkurrensutsatta sektorn, vidga området för privat näringsverksamhet samt avveckla offentliga monopol och offentligt ägande i näringsverksamhet. Konsumentpolitiken bör också underlätta för företag att driva sin verksamhet och ta bort hinder för att nya företag skall kunna etablera sig. Det sagda innebär, enligt utskottets mening, att målen och inriktningen för konsumentpolitiken bör vara att främja konsumenternas intressen som aktörer på marknaden och som konsumenter av varor och tjänster, att skapa förutsättningar för hushållen att utnyttja sina resurser enligt egna önskemål, att tillgodose konsumenternas ställning vad gäller ekonomiskt och rättsligt skydd, hälsa och säkerhet samt att främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt hållbar utveckling och verka för att konsumenternas önskemål om en god miljö får genomslag på marknaden. Konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi bara när de är väsentliga och inte kan utföras bättre av andra aktörer. Vidare är det enligt utskottet särskilt viktigt att det framtida lagstiftningsarbetet på konsumentområdet utformas i enlighet med dessa riktlinjer och inriktas på att främja individernas valfrihet. Konsumentpolitiken bör syfta till att skapa medvetna konsumenter som enskilt eller i frivillig samverkan tar till vara sina intressen som konsumenter. Detta medför att konsumentsammanslutningar och intresseorganisationer skall beredas tillfälle att växa och ta på sig större uppgifter. I Sverige har de offentligt subventionerade institutionerna dock minskat förutsättningarna för privata engagemang, och regeringen bör också av den anledningen minska de offentliga insatserna och i stället verka för att frivilligorganisationernas ansvar stärks. Som framhålls i motionen bör dessutom vissa ändringar komma till stånd när det gäller Konsumentverket och KO. Verkets uppgifter är för närvarande alltför omfattande, vilket leder till splittring av verksamheten. Myndighetsfunktionerna bör enligt utskottet renodlas till produktkontroll och tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningen. Den icke myndighetsbetingade verksamheten bör kunna privatiseras. Enligt utskottets mening kan det vidare ifrågasättas om den nuvarande ordningen med en konsumentombudsman som tillika är chef för Konsumentverket är lämplig och förenlig med grundläggande rättsstatliga principer. I sin egenskap av part i Marknadsdomstolen kan KO nämligen åberopa regler som han själv, i sin egenskap av generaldirektör för Konsumentverket, har utfärdat. Utskottet delar motionärernas inställning i fråga om behovet av en särskild utredning om Konsumentverkets och KO:s framtida verksamhet och ställning. Vad utskottet sålunda anfört om utformningen av den framtida konsumentpolitiken bör riksdagen med bifall till motion L709 yrkandena 1-6 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L709 yrkandena 1-6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Konsumentpolitiken i EU (mom. 2) Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Motions- yrkanden med? och slutar med ?motion N270? bort ha följande lydelse: Utskottet kan för sin del instämma i vad som anförts i motion L709 beträffande synen på frågan om vilka prioriteringar som bör göras när det gäller det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU. En konsumentpolitik som i första hand och huvudsakligen används som ett fördelningspolitiskt instrument är nämligen, enligt utskottets mening, inte till gagn för konsumenterna. Det bästa för konsumenterna är i stället en fri och effektivt konkurrerande marknad utan förtäckta handelshinder. En väl fungerande marknad ger konsumenterna ett mer varierat utbud av varor och tjänster samt en höjd varu- kvalitet. Den sunda konkurrensen gynnar konsumenterna genom lägre priser. Mot denna bakgrund är standardiseringsarbetet betydelsefullt för att handelshinder inte skall uppstå. Självfallet måste man också i det konsumentpolitiska arbetet tillse att produkterna på marknaden är säkra, och produktsäkerhetskontrollen bör även i framtiden vara ett prioriterat område. Vidare bör det enligt utskottet slås fast att så många beslut som möjligt skall fattas av medborgarna själva. Först när ett gemensamt mål bättre kan uppnås genom åtgärder på lokal, regional, nationell eller gemenskapsnivå skall besluten fattas av någon annan än enskilda medborgare. För att nå angivna mål är det nödvändigt att prioritera bland de konsumentpolitiska frågorna inom EU. Endast de viktigaste frågorna, och de som i genuin mening kräver gemensamma lösningar, bör enligt utskottets mening prioriteras om man vill nå framgång med konsumentpolitiken i EU. Huvuduppgiften för den svenska konsumentpolitiken i EU bör därvid vara att arbeta för att den inre marknaden skall fungera. Det svenska arbetet bör vidare drivas på ett sådant sätt att det inte föranleder utgiftsökningar i den svenska statsbudgeten eller i EU-budgeten. Vidare bör Sverige mer aktivt driva frågan om en revidering av EU:s regler inom producent- och konsumentområdet. Grundläggande köprättsliga regler kan behöva beslutas på EU-nivå, och andra frågor som bör ha hög prioritet gäller reformeringen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik samt regelverket på området för finansiella tjänster. Slutligen anser utskottet att miljöområdet bör prioriteras, liksom konsumentskyddet i länderna i Öst- och Centraleuropa i syfte att förstärka stödet för uppbyggande av fungerande marknadsekonomier. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L709 yrkande 7, som sin mening ge regeringen till känna. Härav följer att yrkande 29 i motion N270 enligt utskottet bör avslås. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande konsumentpolitiken i EU att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L709 yrkande 7 och med avslag på motion 1996/97:N270 yrkande 29 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Konsumenterna och miljön (mom. 3) Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet är? och på s. 11 slutar med ?yrkande 23? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i vad som anförts i motion Jo759 om vikten av miljömedvetna och ansvarskännande konsumenter. Miljöarbetet handlar nämligen ytterst om ett personligt ansvar för medborgarna att fatta sådana beslut som har minst inverkan på miljön. För att konsumenterna skall kunna göra miljövänliga produktval krävs gedigna kunskaper om de ekologiska sambanden. Kunskap om effekterna av olika konsumtionsmönster på den globala miljön bör därför, enligt utskottets mening, lyftas fram i konsumentsammanhang. Mot denna bakgrund anser utskottet att miljöfrågorna måste ges en mer framträdande roll i konsumentpolitiken. Ideella organisationer och andra sammanslutningar fyller här en viktig funktion när det gäller att sprida kunskap om frågor som rör sambandet mellan miljö och konsumtion. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion Jo759 yrkande 23 och med anledning av motionerna L712 yrkandena 3 och 5, L713 yrkandena 1- 6 och 9-12, N223 yrkandena 1 och 2 samt N270 yrkande 28, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande konsumenterna och miljön att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Jo759 yrkande 23 och med anledning av motionerna 1996/97:L712 yrkandena 3 och 5, 1996/97:L713 yrkandena 1-6 och 9-12, 1996/97:N223 yrkandena 1 och 2 samt 1996/97:N270 yrkande 28 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Konsumenterna och miljön (mom. 3)
Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet är? och på s. 11 slutar med ?yrkande 23? bort ha följande lydelse: Utskottet kan för sin del instämma i vad som anförts i motion L713 om att åtgärder snarast bör vidtas i syfte att åstadkomma en hållbar konsumtion. Frågor som rör konsumtion och miljö bör uppmärksammas ytterligare, och utskottet delar motionärernas uppfattning om behovet av att inrätta en särskild delegation för sådana frågor. Ett sådant forum skulle kunna bidra till att insatserna från olika samhällssektorer samordnades vilket enligt utskottet är nödvändigt om man vill slå vakt om en hållbar konsumtion. Miljömålet måste vidare enligt utskottets mening ges samma tyngd som de övriga konsumentpolitiska målen. Eftersom miljömålet kan komma i konflikt med andra konsumentpolitiska mål anser utskottet att det måste vara ett uttryckligt mål för konsumentpolitiken att också sätta ett pris på miljöförstöring. En årlig redovisning från regeringen till riksdagen om hur miljömålet i konsumentpolitiken utvecklas bör också ske. Även i direktiven till statliga utredningar och i propositioner bör miljömålet uppmärksammas. Det är också angeläget att konsumenternas miljömedvetande förbättras, och utskottet delar motionärernas uppfattning att Konsumentverket bör ges ett ökat ansvar när det gäller information och utbildning av konsumenter i frågor som rör konsumtion och miljö. Konsumentverket bör även ges ökade resurser för att motverka vilseledande miljöargument i reklamsammanhang. De åtgärder som sålunda föreslagits i motion L713 borde enligt utskottet kunna komma till stånd utan ytterligare dröjsmål. Vad utskottet nu anfört om åtgärder för att nå en hållbar konsumtion bör riksdagen, med bifall till motion L713 yrkandena 1-6 och 9-12 och med anledning av motionerna L712 yrkandena 3 och 5, N223 yrkandena 1 och 2, N270 yrkande 28 samt Jo759 yrkande 23, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande konsumenterna och miljön att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L713 yrkandena 1-6 och 9-12 och med anledning av motionerna 1996/97:L712 yrkandena 3 och 5, 1996/97:N223 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N270 yrkande 28 samt 1996/97:Jo759 yrkande 23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Miljömärkningen (mom. 4) Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Utskottet anser? och slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse: Utskottet anser för sin del, i likhet med vad som anförts i motion Jo727, att det är av största betydelse att arbetet med att utveckla miljömärkningssystemen fortsätter. Enligt utskottets mening bör miljöorganisationerna, företagen och dagligvaruhandeln ges ett större inflytande i denna verksamhet. I enlighet med vad som anförts i motionen bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till ny organisation för miljömärkningen. Målsättningen bör vara att märkningen ges en sådan utformning och inriktning att den underlättar och stimulerar val av energisnåla och kretsloppsanpassade produkter. Utskottets ställningstagande i fråga om miljömärkningens organisation innebär att utskottet tillstyrker bifall till motion Jo727 yrkande 5. Motionerna L704 och L712 yrkande 1 bör dock inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande miljömärkningen att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Jo727 yrkande 5 och med avslag på motionerna 1996/97:L704 och 1996/97:L712 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. TV-reklam till barn, m.m. (mom. 6) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?35 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet är för sin del ense med motionärerna i motion Kr4 om behovet av en utredning om hur konsumenternas ställning i mediesammanhang skall kunna stärkas. Den tekniska utvecklingen som äger rum på området borde, enligt utskottets mening, komma konsumenterna till nytta genom att de får möjlighet att filtrera bort vissa typer av TV-sändningar. Det kan röra sig om sändningar som innehåller våld, pornografi eller barnreklam. Frågan är för närvarande aktuell på EU-nivå, och Sverige bör i detta sammanhang verka för att sådana möjligheter kommer till stånd. Möjligheten att spärra olika typer av TV- sändningar genom användning av s.k. V-chips bör därvid enligt utskottet studeras närmare. Vad utskottet nu anfört om en utredning av begreppet konsumentmakt i mediesammanhang bör riksdagen med bifall till motion Kr4 yrkande 35 och med anledning av motion L703 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande TV-reklam till barn, m.m. att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Kr4 yrkande 35 och med anledning av motion 1996/97:L703 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Indirekt reklam (mom. 8) Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ?Med hänsyn? och slutar med ?motionsyrkandena avslås? bort ha följande lydelse: I motion N254 uppmärksammas enligt utskottet ett problem som på senare tid fått allt större betydelse. Såväl sponsring som produktplacering inom filmindustrin förekommer numera i stor utsträckning - inte minst när det gäller tobaks- och alkoholprodukter - utan att några riktlinjer har kommit till stånd för att reglera dessa företeelser. För att motverka denna typ av indirekt reklam finns det enligt utskottets mening anledning att snarast vidta åtgärder. Även när det gäller EU:s regler på detta område bör Sverige gå före och arbeta för att sådan reklam motverkas. Vad utskottet sålunda anfört om åtgärder för att motverka vissa typer av indirekt reklam bör riksdagen med bifall till motion N254 yrkandena 1 och 4 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande indirekt reklam att riksdagen med bifall till motion 1996/97:N254 yrkandena 1 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Marknadsdomstolen (mom. 9) Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet är? och slutar med ?motion L706? bort ha följande lydelse: Utskottet är ense med motionärerna om att tiden nu bör vara mogen att avskaffa Marknadsdomstolen som fristående domstol. Förslag härom har lagts fram i departementspromemorian (Ds 1993:34) Specialdomstolarna i framtiden, och i enlighet med vad som anfördes i promemorian bör, enligt utskottets mening, reformen inriktas på att Marknadsdomstolens uppgifter tas över av de allmänna domstolarna. Möjligheten att förstärka dessa domstolar med experter som deltar i avgörandena bör därvid beaktas. För en sådan ordning som utskottet nu förordar talar bl.a. att Marknadsdomstolen är en liten domstol med förhållandevis få mål. En ny organisation för domstolsväsendet som helhet övervägs för närvarande av 1995 års domstolskommitté. I uppdraget ingår att föreslå en minskning av antalet tingsrätter och att överväga en samordning av de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Frågor som rör Marknadsdomstolen ligger dock inte inom ramen för detta utredningsuppdrag. Enligt utskottet bör Domstolskommittén snarast genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag att göra en allmän översyn även av de s.k. specialdomstolarnas ställning och det eventuella framtida behovet av dem samt, i samband härmed, också överväga formerna för ett avskaffande av Marknadsdomstolen i enlighet med vad utskottet anfört. Detta bör riksdagen med bifall till motion L706 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande Marknadsdomstolen att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L706 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Produktsäkerhetslagen (mom. 13) Rolf Dahlberg (m), Henrik S Järrel (m), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Kerstin Heinemann (fp) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Utskottet erinrar? och slutar med ?motion L702? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening bör konsumenter inte i något sammanhang utsättas för farliga varor eller tjänster. Därvid är produktsäkerhetslagen av stor betydelse. Utskottet anser dock, i likhet med motionärerna, att den nuvarande lagstiftningen på produktsäkerhetsområdet är förenad med påtagliga nackdelar. För det första är de tjänster som tillhandahålls konsumenterna förenade med samma risker oavsett om huvudmannen för verksamheten är enskild eller offentlig. Med den nu gällande ordningen är dock risken stor att vissa tjänster helt faller utanför skyddslagstiftningen. Mot bakgrund av Sveriges ambitioner att inom EU vara ett föregångsland på konsumentskyddsområdet är rådande förhållanden enligt utskottet inte acceptabla. En annan aspekt som bör beaktas är att den nuvarande produktsäkerhetslagstiftningen inte är konkurrensneutral. Sammanfattningsvis anser utskottet att det från såväl konsument- som konkurrenssynpunkt är viktigt med tydliga och klara regler beträffande ansvarsförhållandet, oavsett om tjänsten erbjuds i offentlig eller privat regi. Mot denna bakgrund är det nu enligt utskottets mening hög tid att utvidga produktsäkerhetslagen till att omfatta även tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med erforderligt lagförslag. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion L702 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande produktsäkerhetslagen att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L702 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Nödvändighetstjänster (mom. 14) Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Mot bakgrund? och slutar med ?motion L701? bort ha följande lydelse: När det gäller s.k. nödvändighetstjänster har konsumentskyddet enligt utskottets mening, trots pågående arbete, inte blivit tillräckligt uppmärksammat. Det gäller bl.a. i fråga om el-, vatten- tele-, dagis- och renhållningsavgifter, när tvist råder om betalningen för dessa tjänster. Om brukaren av en sådan tjänst erhåller en räkning som har beräknats på felaktig grund måste han ändå betala det felaktiga beloppet för att undvika att tjänsten i fråga stängs av. Risken är också påtaglig att han annars erhåller en betalningsanmärkning. I likhet med vad som anförts i motionen anser utskottet att konsumenten i stället borde ha möjlighet att hos länsstyrelsen deponera ett skäligt belopp i avvaktan på att tvisten reds ut. Ett skäligt belopp kan vara medeltalet av det gångna årets förbrukning. Möjligheter till nedsättning finns i dag enligt hyreslagen och enligt lagen om nedsättning av pengar hos myndighet i de fall betalning inte kan fullgöras på vanligt sätt. När det gäller konsumentskyddet på elmarknaden väntas en proposition som behandlar frågan om konsumentskyddet vid avstängning av el. Detta är positivt. När det gäller andra nödvändighetstjänster bör regeringen återkomma med förslag till lagregler som innebär ett ökat konsumentskydd. Möjligheterna till nedsättning av pengar hos myndighet bör därvid utökas till sådana fall som utskottet nu beskrivit. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion L701 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande nödvändighetstjänster att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L701 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Konsumentpolitiken i EU Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anför: Inom EU tas enligt vår mening alltför stor hänsyn till den inre marknadens funktion. Det är därför angeläget att konsumenterna får en stark ställning i EU och att hänsynen till konsumenternas hälsa och säkerhet och till miljön sätts före hänsynen till den inre marknaden. Vi vill vidare framhålla vikten av att åtgärder vidtas för att förbättra EU:s miljömärkningssystem.
2. Konsumenterna och miljön Tanja Linderborg (v) anför: Jag delar de synpunkter som förts fram i motion L712 och anser att tillgången till korrekt miljöinformation är av största betydelse. Enligt min mening bör dock resultatet av det beredningsarbete som pågår inom Regeringskansliet avvaktas, och jag väljer mot den bakgrunden att inte reservera mig till förmån för motionen.
3. Konsumenterna och miljön Yvonne Ruwaida (mp) anför: Det marknadsekonomiska systemet förutsätter kritiska och kunniga konsumenter, som har möjlighet att göra medvetna val. För att ge konsumenterna sådana möjligheter måste enligt min mening insatserna på det konsumentpolitiska området öka. Av stor betydelse är därvid konsumenternas rätt till information.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1 Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:3 Kulturpolitik 4 Utskottet.............................................4 Konsumentpolitikens mål och inriktning 4 Mål för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU 7 Miljö och konsumtion 8 Miljömärkning m.m. 11 Marknadsföring 12 Marknadsdomstolen 15 Betaltjänster 16 Hemförsäljning 18 Produktsäkerhetslagen 19 Konsumentskyddet vid s.k. nödvändighetstjänster 20 Databaserad produktinformation 21 Hemställan 22 Reservationer........................................23 1. Konsumentpolitikens mål och inriktning (m) 23 2. Konsumentpolitiken i EU (m) 24 3. Konsumenterna och miljön (fp) 25 4. Konsumenterna och miljön (mp) 26 5. Miljömärkningen (c) 27 6. TV-reklam till barn, m.m. (mp) 27 7. Indirekt reklam (v, mp) 28 8. Marknadsdomstolen (m) 28 9. Produktsäkerhetslagen (m, fp, mp) 29 10. Nödvändighetstjänster (m) 30 Särskilda yttranden..................................30 1. Konsumentpolitiken i EU 31 2. Konsumenterna och miljön 31 3. Konsumenterna och miljön 31