Kreditupplysningslagen
Betänkande 1992/93:NU22
Näringsutskottets betänkande
1992/93:NU22
Kreditupplysningslagen
Innehåll
1992/93 NU22
Ärendet
I detta betänkande behandlas tre motioner med förslag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173).
Sammanfattning
När kreditupplysning utfärdas om en näringsidkare föreligger ingen skyldighet för kreditupplysningsföretaget att lämna ut uppgift till den omfrågade om vem som har beställt kreditupplysningen, s.k. beställaruppgift. Med anledning av tre motioner föreslår utskottet att det skall uppdras åt Kreditupplysningsutredningen, som för närvarande ser över kreditupplysningslagen, att pröva om lagen bör ändras så att också näringsidkare m.fl. ges rätt till beställaruppgift.
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1992/93:N206 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i kreditupplysningslagen.
1992/93:N208 av Stig Bertilsson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i kreditupplysningslagen att alla personer, oavsett om de är privatpersoner eller näringsidkare, vid omfrågning erhåller uppgift om vem som begärt uppgifterna.
1992/93:N266 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utvidga informationsplikten angående kreditupplysningar så att denna också innefattar förfrågan om en juridisk person.
Uppgifter i anslutning till motionerna
Kreditupplysningslagen
Kreditupplysningslagen (1973:1173) innehåller bestämmelser som syftar till skydd mot att kreditupplysningsverksamhet leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten eller till att oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ut. Efterlevnaden av lagen står under tillsyn av datainspektionen.
Lagen gäller för yrkesmässigt bedriven kreditupplysningsverksamhet (1§). Med kreditupplysning avses uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende (2§). En speciell typ av kreditupplysning, för vilken gäller särskilda skyddsregler, är den s.k. personupplysningen. Med detta uttryck avses kreditupplysning om enskild person, förutsatt att vederbörande varken är näringsidkare eller har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning. En kreditupplysning som inte utgör personupplysning brukar kallas företagsupplysning.
Kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas så att den inte leder till otillbörligt intrång i personlig integritet (5§). Denna allmänna, grundläggande regel kompletteras i olika hänseenden av mera detaljerade föreskrifter. Dessa innebär bl.a. följande. Var och en har rätt att mot skälig avgift hos den som bedriver kreditupplysningsverksamhet få skriftligt besked om huruvida det i verksamheten finns uppgifter lagrade om honom och, om det finns sådana uppgifter, vad de har för innehåll (10§). Den som avses med en kreditupplysning skall av kreditupplysningsföretaget få meddelande om upplysning som har lämnats om honom (11§). När personupplysning lämnas skall den omfrågade samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett skriftligt meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller rörande honom samt information om vem som har begärt upplysningen. När annan kreditupplysning rörande enskild person lämnas -- dvs. företagsupplysning som inte avser juridisk person -- skall den omfrågade på motsvarande sätt få meddelande om de uppgifter som upplysningen innehåller rörande honom; någon skyldighet för kreditupplysningsföretaget att meddela vem som begärt upplysningen finns däremot inte i det fallet.
Med näringsidkare skall -- enligt ett motivuttalande (prop. 1973:155 s.140) -- i kreditupplysningslagen på samma sätt som i vissa andra lagar förstås var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Beträffande de personer som i lagen likställs med näringsidkare anförs det i motiven:
Till personer med väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet bör till en början hänföras sådana som har ett väsentligt ekonomiskt intresse i verksamheten, t.ex. delägare i handelsbolag eller kommanditbolag, aktieägare i fåmansbolag samt aktieägare som har en större post aktier i annat aktiebolag. Hit hör också de som har en ledande ställning i ett företag som styrelseledamot, verkställande direktör eller på annat sätt. I vissa fall kan också andra personer hänföras till den angivna kategorin, t.ex. den som lämnat en större kredit till ett företag och därigenom har möjlighet att påverka företagets verksamhet.
Vissa ytterligare motivuttalanden (s.140) kan också ha intresse i sammanhanget:
Givetvis kan det förekomma att en person som är näringsidkare eller som står ett företag nära behöver kredit i egenskap av privatperson. Rent principiellt borde en kreditupplysning som i sådant fall lämnas om honom anses som personupplysning och alltså vara underkastad de särskilda restriktioner i fråga om innehåll m.m. som gäller beträffande personupplysningar. För kreditupplysningsföretaget torde det dock ofta innebära praktiska svårigheter att tillämpa olika regler i fråga om en och samma person, beroende på i vilken egenskap han för tillfället uppträder. Den som är näringsidkare e.d. torde också normalt få finna sig i att han därmed får ett sämre integritetsskydd även i de fall då han uppträder som privatperson. Skulle emellertid kreditupplysningsföretaget, i fall då kreditupplysning begärs om en person som i och för sig är näringsidkare eller därmed likställd, få uppgifter som gör det helt klart att den begärda upplysningen inte har något samband med det företag eller den verksamhet dit personen är knuten, bör kreditupplysningen behandlas som en personupplysning.
Tidigare riksdagsbehandling
Riksdagen har vid en rad tidigare tillfällen behandlat motioner -- liknande de nu aktuella -- om att kreditupplysningsföretagens skyldighet att lämna s.k. beställaruppgift skulle utsträckas till att gälla även fall då den omfrågade är näringsidkare. På förslag av utskottet har motionerna avslagits.
Vid två tillfällen, senast år 1988 (se bet. 1988/89:NU9), har motionerna blivit föremål för en omfattande remissbehandling. Remissyttrandena innebar vid det senaste tillfället att motionärernas förslag tillstyrktes av Datainspektionen, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund men avstyrktes av övriga remissinstanser. Dessa var Upplysningscentralen UC AB och Esselte Soliditet AB -- de båda största kreditupplysningsföretagen -- samt Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Finansbolagens förening, Sveriges advokatsamfund, Småföretagens riksorganisation, Motorbranschens riksförbund, Grossistförbundet Svensk handel och Tjänstemännens centralorganisation.
Utskottet har upprepade gånger anfört att två intressen, som båda kan anses legitima, står mot varandra i det aktuella fallet. Det gäller å ena sidan att skydda enskilda personers integritet mot otillbörligt intrång, å andra sidan att värna om möjligheterna till en effektiv kreditupplysningsverksamhet som kan förebygga missriktad kreditgivning och andra icke önskvärda dispositioner. Utskottets slutsats har blivit att den gällande ordningen representerar en rimlig avvägning mellan dessa två intressen. Integritetsskyddsintresset har då, i enlighet med grundtankarna bakom kreditupplysningslagen, ansetts gälla de personer som är föremål för kreditupplysningar. Men det kan också, har utskottet tillfogat, betraktas som en form av integritetsskydd att upplysningar om en näringsidkares vederhäftighet i ekonomiskt hänseende kan inhämtas utan att beställaren behöver röja sig för den han begär upplysning om.
För första gången avgavs år 1988 (bet. 1988/89:NU9) en reservation (m, c, mp) till förmån för en sådan lagändring som motionärerna hade begärt. Motsvarande reservationer förekom åren 1989 (bet. 1988/89:NU11) och 1990 (bet. 1989/90:NU34).
När riksdagen hösten 1991 senast behandlade motioner i ämnet åberopade utskottet (bet. 1991/92:NU9) sitt tidigare ställningstagande i frågan. Med hänvisning härtill ansåg utskottet att det inte fanns skäl att begära att frågan skulle prövas av den utredning som för närvarande, på regeringens uppdrag, ser över kreditupplysningslagen (se följande avsnitt). Pågående översyn av kreditupplysningslagen
Efter beslut av regeringen i juni 1991 har en särskild utredare (justitierådet Staffan Magnusson) tillkallats för att se över kreditupplysningslagen. Enligt direktiven (dir. 1991:69) skall han bl.a. utreda hur intresset av en effektiv kreditupplysning kan främjas utan att kravet på personlig integritet och sekretess träds för när, hur den svenska lagstiftningen skall anpassas till EG:s regler och därutöver i vilken utsträckning utländska företag bör ges möjlighet att bedriva kreditupplysningsverksamhet i Sverige, i vad mån utvecklingen i fråga om data- och informationsteknik påkallar ändringar i kreditupplysningslagen.
Utredaren är, sägs det i direktiven, oförhindrad att ta upp även sådana frågor som inte nämnts i dessa och lägga fram de förslag som han finner påkallade. Ett undantag skall dock gälla. Mot bakgrund av riksdagens ställningstaganden vid samtliga de tillfällen då motioner väckts om att även näringsidkare skulle ha rätt till beställaruppgift finns det, heter det i direktiven, inte anledning att ta upp frågan om en sådan rätt.
Utredaren avlämnade våren 1992 ett delbetänkande (SOU 1992:22) med förslag till ändringar i kreditupplysningslagen med anledning av EES-avtalet. Detta delbetänkande har legat till grund för de ändringar i lagen som har genomförts den 1 januari 1993 efter förslag från regeringen (prop. 1992/93:12, bet. NU4). Ändringarna innebär bl.a. att det tidigare förbudet för utländska företag att bedriva kreditupplysningsverksamhet i Sverige har upphävts.
Enligt uppgift beräknas Kreditupplysningsutredningen avsluta sitt arbete under hösten 1993.
Utskottet
Kreditupplysningslagen (1973:1173) syftar främst till att hindra att kreditupplysningsverksamhet leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten eller till skada genom oriktiga eller missvisande upplysningar. Som framgår av den inledande redovisningen görs i lagen skillnad mellan personupplysningar och s.k. företagsupplysningar. Som personupplysning räknas kreditupplysning om enskild person, förutsatt att vederbörande varken är näringsidkare eller har så väsentligt inflytande i viss näringsverksamhet -- t.ex. genom delägarskap eller ledande ställning i företaget -- att uppgift om hans egna förhållanden behövs för att verksamhetens ekonomiska ställning skall kunna belysas.
I motsats till vad som gäller vid personupplysningar föreligger vid företagsupplysningar ingen skyldighet för kreditupplysningsföretag att lämna ut uppgift till den omfrågade om vem som har begärt kreditupplysningen. Detta förhållande har genom åren givit anledning till en rad motioner med krav på att kreditupplysningslagen skall ändras så att också näringsidkare m.fl. får rätt till s.k. beställaruppgift. Motionerna har avslagits på förslag av utskottet, som ansett att den gällande ordningen representerar en rimlig avvägning mellan de två intressen som står mot varandra i det aktuella fallet.
Med hänsyn till detta ställningstagande av riksdagen har regeringen i direktiven till Kreditupplysningsutredningen, som för närvarande ser över kreditupplysningslagen, angivit att det saknas anledning för utredningen att ta upp den nu aktuella frågan till prövning.
Även i år har väckts motioner med begäran om att näringsidkare m.fl. skall ges rätt till beställaruppgift.
Företagsledare bör ha samma rätt till integritetsskydd som andra medborgare, heter det i motion 1992/93:N206 (m). Den udd som på olika håll i lagstiftningen finns riktad mot företagarna måste undanröjas, anser motionären. I ett konkurrensutsatt samhälle, anförs det i motion 1992/93:N208 (m), måste det betraktas som naturligt att en näringsidkare blir utsatt för kreditprövning. Denne har därför inga rationella skäl att reagera på en begäran om kreditupplysning. Mot den bakgrunden finns det, enligt motionären, ingen anledning att en enskild person som är näringsidkare skall ha sämre integritetsskydd än det som kreditupplysningslagen ger varje annan medborgare. Också i motion 1992/93:N266 (fp) riktas kritik mot den nuvarande gränsdragningen mellan personupplysningar och företagsupplysningar beträffande rätt till beställaruppgift. Oavsett i vilket sammanhang en kreditupplysning begärs om en enskild person bör denne, anser motionären, ha rätt att få information om vem som har begärt upplysningen.
Utskottet konstaterar liksom tidigare att två intressen, som båda kan anses legitima, står mot varandra i detta fall. Det gäller å ena sidan att skydda enskilda personers integritet mot otillbörligt intrång, å andra sidan att värna om möjligheterna till en effektiv kreditupplysningsverksamhet som kan förebygga missriktad kreditgivning och andra icke önskvärda dispositioner.
Som nämnts inledningsvis har utskottet vid två tillfällen inhämtat yttranden över motioner i frågan från olika remissinstanser. Vid bägge tillfällena har remissutfallet varit delat mellan de två intressena. Med hänsyn till att det nu har gått nära fem år sedan den senaste remissbehandlingen företogs anser utskottet att det kan finnas anledning att på nytt pröva frågan. De ekonomiska problemen inom näringslivet och i banksektorn har dessutom medfört att näringsidkare nu oftare blir utsatta för kreditupplysningar.
Med hänvisning till det sagda anser utskottet att det bör uppdras åt Kreditupplysningsutredningen att ta upp frågan om näringsidkares rätt till beställaruppgift till prövning. Enligt utskottets uppfattning bör regeringen därför komplettera direktiven till utredningen i enlighet härmed.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:N206, 1992/93:N208 och 1992/93:N266 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 9 mars 1993
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Birgitta Johansson (s), Per-Richard Molén (m), Axel Andersson (s), Gudrun Norberg (fp), Bo Finnkvist (s), Kjell Ericsson (c), Leif Marklund (s), Göran Hägglund (kds), Bengt Dalström (nyd), Mats Lindberg (s), Olle Lindström (m), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s) och Sylvia Lindgren (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.