Lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten
Betänkande 1996/97:JuU6
Justitieutskottets betänkande
1996/97:JUU06
Lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten
Innehåll
1996/97 JuU6
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet en regeringsskrivelse med en lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten och fem med anledning av skrivelsen väckta motioner. Utskottet som avstyrker bifall till motionerna, föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna. I ärendet behandlas också fem under den allmänna motionstiden väckta yrkanden. Utskottet avstyrker bifall även till dessa yrkanden. I ärendet föreligger elva reservationer varav tre (m), en (v), en (mp), två (kd), tre (m och kd), och en (c, v, mp och kd).
Skrivelsen I skrivelse 1996/97:49 har regeringen berett riksdagen tillfälle att ta del av en lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten.
Motioner väckta med anledning av skrivelsen 1996/97:Ju11 av Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av ekobrottsmyndigheten, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att s.k. skattekriminalverksamhet inte bör införas, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöbrott. 1996/97:Ju12 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av tillräckligt antal poliser och åklagare, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domstolarnas uppgift, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återinförandet av skatteflyktsklausulen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återinförandet av tredjemansrevision m.m., 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anmälningsskyldighet för revisorer, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mervärdesskattekontroll m.m. 1996/97:Ju13 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en enhet för miljöbrott upprättas inom den nya ekobrottsmyndigheten. 1996/97:Ju14 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattemyndighetens möjlighet till överraskningsrevisioner och legitimationskontroll. 1996/97:Ju15 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts om krav på kassaregister, intyg i samband med tillfällig försäljning och placering av ekobrottsforskningen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 1996/97:Ju915 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av den planerade ekobrottsmyndigheten. 1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den nya ekobrottsmyndigheten även får direktiv att handlägga miljöbrottslighet. 1996/97:Ju926 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att resurserna som satsas på ekobrottsbekämpning även skall innefatta miljöbrott och att det på ett tydligt sätt skall framgå av planeringsbeskrivningarna, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samla miljöbrotten till utbildade miljöåklagare. 1996/97:Jo727 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bekämpning av miljöbrott.
Utskottet
Bakgrund Den ekonomiska brottslighetens omfattning har under senare år alltmer kommit att uppfattas som ett av våra stora samhällsproblem. Utskottet har kunnat konstatera (1994/95:JuU8 s. 19 f) att den ekonomiska brottsligheten ställer delar av det ekonomiska systemet utanför lagarna och den samhälleliga insyn och kontroll som är nödvändig för att den moderna välfärdsstaten skall kunna fungera. De uppskattningar som gjorts visar att mycket stora belopp undanhålls statskassan genom ekonomisk brottslighet. Till detta skall läggas den minskade konkurrenskraft - och därmed också skattekraft - som de hederliga aktörerna på det ekonomiska livets område drabbas av till följd av den ekonomiska brottsligheten. Det finns också en stark koppling mellan ekonomisk brottslighet och annan kriminalitet, t.ex. narkotikahantering och brott mot miljölagstiftningen. Den ekonomiska brottsligheten urholkar även den allmänna samhällsmoralen, något som inte minst har kunnat konstateras i spåren av den s.k. finanskrisen. Det är således en angelägen uppgift för statsmakterna att med kraft ta sig an den ekonomiska brottsligheten. Utskottet har också under senare år tagit olika initiativ i frågan om den ekonomiska brottsligheten. Under såväl år 1991 som år 1993 anordnade utskottet offentliga utfrågningar i ämnet (se 1990/91:JuU23 bil. 1 och 2 samt 1992/93:JuU21 bil. 1 och 2). Dessa fick sin fortsättning inför budgetbehandlingen våren 1994, då utskottet genomförde en icke offentlig utfrågning med ett flertal företrädare för de myndigheter som har uppgifter på området. Under nämnda budgetarbete beslutade riksdagen på utskottets initiativ att förstärka polisens resurser med 52 miljoner kronor utöver regeringens förslag för att höja polisens kompetens och effektivitet när det gäller att bekämpa ekonomisk brottslighet. Även ett förslag från utskottet om att tillföra Justitiedepartementet 10 miljoner kronor för en upplysnings- och informationskampanj beträffande ekonomisk brottslighet vann riksdagens gillande (se 1993/94:JuU19). Härutöver kan nämnas att det var på utskottets initiativ som en genomgripande översyn av åtgärderna mot den ekonomiska brottsligheten kom till stånd och presenterades i den s.k. RÅ/RPS- rapporten (se 1990/91:JuU23). Denna rapport kom att ligga till grund för ett betydande reformarbete när det gäller den ekonomiska brottsligheten. Det var också på förslag av utskottet som Finanspolisen inrättades år 1993 (se 1991/92:JuU23). Finanspolisens uppgift är att bedriva spaning för att uppdaga brott i samband med s.k. tvättning av pengar som utgör vinning av brottslig verksamhet. Även regeringen har under senare år vidtagit en rad åtgärder för att förbättra möjligheterna att bekämpa ekonomisk brottslighet. Under den föregående mandatperioden genomfördes t.ex. översyner och ändringar av flera lagar och olika samverkansprojekt mellan berörda myndigheter initierades. Det avsattes också särskilda medel för ekobrottsbekämpning (se närmare härom i utskottets betänkande 1994/95:JuU25 s. 6). Riksdagens revisorer beslöt i november 1992 att göra en granskning av samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten. Granskningen resulterade i rapporten (1993/94:6) Den ekonomiska brottsligheten och rättssamhället. Rapporten remissbehandlades och revisorerna lade därefter fram sina förslag (1994/95:RR4) angående samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten. Revisorernas förslag sträckte sig över ett brett område och berörde i olika avsnitt det förebyggande arbetet inom näringslivet och genom utomstående organ, den brottsutredande verksamheten hos polis och åklagare samt den rättsliga proceduren i domstolarna. Avslutningsvis togs till behandling upp frågan om regeringens samlade styrning av kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Utskottet konstaterade vid behandlingen av revisorernas förslag i december 1994 (1994/95:JuU8, rskr. 144) i likhet med revisorerna att samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten har varit otillräckliga. Utskottet instämde i revisorernas uppfattning att det behövdes en mängd åtgärder för att komma till rätta med de problem som uppstått. Den ekonomiska brottslighetens omfattning och komplexa natur innebär att kampen mot den måste föras över ett brett fält och med både flexibilitet och uthållighet. För att insatserna skall bli effektiva krävs en förbättrad överblick och styrning från statsmakternas sida. Även informationen och kontakten mellan riksdagen och regeringen i frågan måste förbättras. Utskottet konstaterade vidare att justitieministern hade angett riktlinjerna för regeringens kommande arbete rörande bekämpning av ekonomisk brottslighet (riksdagens prot. 1994/95:29), och att regeringens uttalade målsättning var att kraftigt öka samhällets insatser mot denna brottslighet. Riksdagen beslutade att inte vidta några åtgärder i anledning av revisorernas förslag med hänvisning till vad regeringen hade upplyst om innehållet i sin kommande strategi mot ekonomisk brottslighet.
Regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten I april 1995 beslutade regeringen som den förutskickat om en strategi för samhällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Strategin redovisades i en skrivelse till riksdagen (1994/95:217). Innehållet i strategin grundar sig delvis på de synpunkter och förslag som lagts fram i Riksdagens revisorers rapport Den ekonomiska brottsligheten och rättssamhället. I strategin slås fast som ett övergripande mål att påtagligt minska den ekonomiska brottsligheten genom åtgärder som innebär en kraftig förstärkning av samhällets samlade insatser mot sådan kriminalitet. Åtgärder skall vidtas som innebär en effektivisering när det gäller att förebygga, upptäcka, utreda och lagföra ekonomisk brottslighet. En ökad tonvikt skall läggas vid det förebyggande arbetet. Det innebär bl.a. att kontrollen skall effektiviseras och att myndigheterna skall utveckla ett problemorienterat arbetssätt. Kampen mot den ekonomiska brottsligheten skall vara en prioriterad verksamhet för myndigheterna. Särskild vikt skall läggas vid att samordna myndigheternas prioriteringar och utveckla myndigheternas samarbete samt att höja kunskaperna och myndighetskompetensen i fråga om ekonomisk brottslighet. En annan huvudpunkt i strategin är att näringslivet måste ta ett ökat ansvar i kampen mot den ekonomiska brottsligheten, bl.a. genom att utveckla affärs- etik och kontroll. För att genomföra dessa mål i fråga om bekämpning av ekonomisk brottslighet redovisas i strategin ett brett upplagt åtgärdsprogram inom en rad områden, bl.a. - förstärkt skattekontroll och förenklad skattelagstiftning - förbättrad myndighetsstruktur - gemensamma kontrollaktioner från myndigheterna - affärsetik, internkontroll och affärskontroll inom näringslivet - snabbare utredning och process - effektivare rutiner i samband med konkurs - förbättrad lagstiftning om bolagsstyrelser, revisorer m.m. - uppföljning av bankkrisen - sanering av utsatta branscher - kontroll i samband med tillståndsgivning m.m. - effektivare lagstiftning om penningtvätt - effektivare sanktionsregler - aktivt internationellt arbete, bl.a. inom EU - ökad forskning - information till allmänheten - effektivare styrning och uppföljning av myndigheternas verksamhet. Riksdagen hade inget att erinra mot den framlagda strategin (1994/95:Ju25, rskr. 412).
Skrivelsens huvudsakliga innehåll Regeringens skrivelse innehåller den första av de årliga rapporter om läget beträffande den ekonomiska brottsligheten, som regeringen i fortsättningen kommer att redovisa till riksdagen. I skrivelsen redovisas översiktligt de åtgärder som har vidtagits eller som planeras för att förverkliga den strategi för samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten som regeringen beslutade i april 1995. Åtgärderna är av många slag och avser bl.a. lagstiftning, myndigheternas organisation och arbetssätt, internationellt samarbete, näringslivets insatser samt forskning om ekonomisk brottslighet. Till de åtgärder som genomförts hör effektivare lagstiftning om skattebrott och näringsförbud, införandet i alla län av ett regionalt samverkansorgan för bekämpning av ekonomisk brottslighet, ny ekobrottsutbildning för åklagare och poliser, effektivare rutiner för brottsutredning vid konkurs, inrättande av en delegation för samordning av åtgärder mot EU-bedrägerier samt bättre stöd för näringslivets affärskontroll. Utredningar eller projekt pågår enligt regeringen inom bl.a. följande områden: - regler om företagsbot, miljöbrott, penningtvätt, skattekontroll, sekretess och bolagsorgans ansvar - sanering av utsatta branscher - ökad kontroll i samband med tillståndsgivning, tillsyn och upphandling - åtgärder mot bolagsplundring - snabbare handläggning av ekobrottsmål - forskning om ekonomisk brottslighet Regeringen har uppdragit åt Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen att avarbeta arbetsbalanserna av ekobrottmål. En arbetsgrupp har tillsatts inom Justitiedepartementet för att föreslå åtgärder mot internationell ekonomisk brottslighet. Regeringen har i 1997 års budgetproposition dragit upp riktlinjerna för en ny organisationsreform som bl.a. innebär att det under år 1997 inrättas en ny myndighet, Ekobrottsmyndigheten, med operativa och samordnande uppgifter. Förslag utarbetas om en särskild organisation inom skatteförvaltningen för utredning av skattebrott.
Mål och riktlinjer för ekobrottsbekämpningen Regeringen beslutade den 28 november 1996 om myndighetsgemensamma mål och riktlinjer för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten under år 1997, m.m. Syftet med de myndighetsgemensamma målen och riktlinjerna är i första hand att, huvudsakligen på årsbasis, precisera krav på ekobrottsbekämpningen som är gemensamma för två eller flera verk med underställda myndigheter. Härutöver kan även i fortsättningen myndigheternas regleringsbrev innehålla vissa myndighetsspecifika mål och riktlinjer rörande ekobrottsbekämpningen. Som övergripande mål och riktlinjer anger regeringen att insatser mot den ekonomiska brottsligheten skall prioriteras med syfte att påtagligt minska denna brottslighet. En ökad tonvikt skall läggas vid det brottsförebyggande arbetet. Myndigheterna skall öka sitt samarbete inom ekobrottsbekämpningens område. De skall också prioritera att få fram och undersöka indikationer på nya former av ekobrottslighet. Handläggningstiderna för ekobrottsutredningar skall enligt regeringen minskas. Ett riktmärke bör därvid kunna vara att tiden mellan inledande och avslutande av förundersökning i normalfallet inte överstiger nio månader. Regeringen uppdrar i sina riktlinjer åt Domstolsverket och Riksåklagaren att i samverkan verka för och utveckla former för en snabbare och rationellare handläggning av stora ekobrottmål. Riksåklagaren skall samordna detta utvecklingsarbete. Uppdraget skall redovisas före utgången av år 1997. Regeringen ger vidare Riksskatteverket i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter utveckla exekutionsväsendets roll i myndighetssamarbetet mot ekonomisk brottslighet. Om utvecklingsarbetet visar att det behövs författningsändringar, bör förslag till sådana redovisas före utgången av juni 1997. I riktlinjerna anges också att myndigheterna skall effektivisera handläggningen av frågor om näringsförbud, att det internationella samarbetet mot den ekonomiska brottsligheten skall utvecklas samt att kompetensutveckling och metodutveckling skall prioriteras. Avslutningsvis uppdrar regeringen åt myndigheterna att planera minst en gemensam kontrollaktion med nationell räckvidd som skall påbörjas under år 1997. Riks-åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket och Generaltullstyrelsen skall senast den 15 mars 1998 till regeringen översiktligt redovisa dels de viktigare gemensamma åtgärder som under år 1997 företagits på olika nivåer, dels planeringen på central nivå för gemensamma åtgärder under år 1998. Redovisningen skall lämnas i anslutning till den gemensamma rapportering som föreskrivs enligt 3 § andra stycket förordningen (1995:736) om regional myndighetssamverkan för bekämpning av ekonomisk brottslighet.
Myndighetsstrukturen på ekobrottsområdet m.m.
Riksenheten mot ekonomisk brottslighet På central nivå inrättades i juli 1995 en särskild samverkansorganisation för utredning främst av ekobrott, benämnd Riksenheten mot ekonomisk brottslighet. Riksenheten tillkom efter ett utredningsarbete som på regeringens uppdrag företagits av Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket. Organisation och verksamhet regleras i förordningen (1995:1015) om Riksenheten mot ekonomisk brottslighet. Riksenheten har inte ställning som egen myndighet. I stället utgör enheten en samlokaliserad arbetsgemenskap där Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Rikskriminalpolisens ekorotel samt expertis från skatteförvaltningen och exekutionsväsendet arbetar under operativ ledning av överåklagaren vid Statsåklagarmyndigheten.
Ekobrottsmyndigheten Ekobrottsberedningen föreslog i rapporten (Ds 1996:1) Effektivare ekobrottsbekämpning att Riksenheten skall upphöra och ersättas av en ny myndighet, Ekobrottsmyndigheten, som skall vara en självständig kombinerad åklagar- och polismyndighet under regeringen. Ekobrottsberedningens förslag i denna del kritiserades under remissbehandlingen av rapporten av bl.a. Justitieombudsmannen, JO, och Riksåklagaren, som anförde invändningar av såväl principiell som praktisk natur. JO konstaterade bl.a. att regeringens förslag innebär att den nya myndigheten är tänkt att vara såväl sidoordnad som underordnad och i ett visst hänseende också överordnad Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren samt att den skall ingå i såväl åklagar- som polisväsendet samtidigt som den skall vara en självständig myndighet. Det var enligt JO uppenbart att en konstruktion av detta egenartade slag är helt främmande för svensk förvaltningstradition. Att den kommer att ge upphov till praktiska komplikationer och kompetenskonflikter av skilda slag var enligt JO oundvikligt. JO utvecklade utförligt sina synpunkter i yttrandet. I årets budgetproposition (prop. 1996/97:1) har regeringen lagt fram sina synpunkter på inriktningen av det fortsatta reformarbetet när det gäller åklagarväsendets och polisväsendets verksamhet rörande bekämpning av ekonomisk brottslighet. Regeringens överväganden bygger på Ekobrottsberedningens rapport och på vad som kommit fram vid remissbehandlingen av denna. Regeringen delar Ekobrottsberedningens uppfattning att det bör inrättas en ny myndighet för bekämpning av ekonomisk brottslighet. En sådan lösning inrymmer enligt regeringen avgörande fördelar när det gäller att ta ett samlat grepp om ekobrottsbekämpningen, både i operativt hänseende och i fråga om samordningen med övriga aktörer på området. Däremot anser inte regeringen att det är nödvändigt att ge den nya myndigheten ställning som kombinerad åklagarmyndighet och polismyndighet. En sådan organisatorisk lösning skulle enligt regeringen medföra en rad lagtekniska problem och därmed försena den angelägna reformen. De fördelar i fråga om gemensam operativ ledning och långsiktig resurssäkring som skulle kunna utgöra motiv för en sådan lösning anser regeringen i allt väsentligt bör kunna åstadkommas med andra organisatoriska lösningar. Regeringens ställningstagande innebär att det inom åklagarväsendet inrättas en ny myndighet, Ekobrottsmyndigheten. Myndigheten skall svara för all åklagarverksamhet inom ekobrottsområdet på central och regional nivå. På regional nivå skall myndigheten finnas etablerad inom vart och ett av landets sju åklagardistrikt. Vid sidan om de operativa uppgifterna skall Ekobrottsmyndigheten som stabsorgan ha uppgifter i fråga om nationell samordning, central redovisning och analys, brottsförebyggande verksamhet, information m.m. Statsåklagarmyndigheten för speciella mål upphör och dess uppgifter tas över av Ekobrottsmyndigheten. Arbetet inom Ekobrottsmyndigheten skall som huvudregel organiseras i åklagarledda arbetsgrupper. Poliser och annan personal från polisväsendet som ingår i organisationen kommer att vara samlokaliserade med åklagarna och arbeta under åklagarledning. De skall dock vara anställda vid myndigheter inom polisväsendet och inte vid Ekobrottsmyndigheten. Denna får alltså inte ställning som polismyndighet men väl som åklagarmyndighet. De sju distrikt i vilka åklagarväsendet indelas skall utgöra den geografiska basen också för den nya organisationens polisiära beståndsdelar på regional nivå. Med denna organisation kommer ekobrottsbekämpningen såväl centralt som regionalt att kunna bedrivas under enhetlig ledning och med full integrering av olika specialistkompetenser, vilka regeringen anser bör leda till en väsentlig höjning av ekobrottsbekämpningens effektivitet. En hög specialistkompetens skall enligt regeringen byggas upp inom ramen för den nya organisationen. Den kommer att ha tillgång till spaning och underrättelseverksamhet inom ekobrottsområdet. Inom kompetensfältet kommer också att falla frågor om att förebygga ekonomisk brottslighet. Samverkanspersoner från skatteförvaltningen och exekutionsväsendet samt vid behov från andra myndigheter skall enligt regeringen placeras vid myndigheten. Regeringen anför att den nya organisationen skall utformas så att där kan föras en sammanhållen och konsekvent personalpolitik som säkerställer en långsiktig personalförsörjning. I detta kan exempelvis ligga att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen överenskommer om vilka resurser inom polisväsendet som skall ställas till utredningsorganisationens förfogande och att Rikspolisstyrelsen av regeringen ges de befogenheter som behövs för att genomföra överenskommelsen för polisens del. Specialister utan polisiär ställning kan också anställas direkt vid Ekobrottsmyndigheten. I det fortsatta utredningsarbetet kommer bl.a. att ligga att utarbeta ett resultatstyrningssystem för den nya organisationen. Arbetet med den nya organisationen bereds vidare inom Justitiedepartementet i samråd med Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. I det sammanhanget kommer, enligt regeringen, erfarenheterna från Riksenheten mot ekonomisk brottslighet att tas till vara. Det är, anför regeringen, också viktigt att ta till vara det arbete som redan pågår hos myndigheterna när det gäller att effektivisera bekämpningen av ekonomisk brottslighet. En central samrådsgrupp för berörda verkschefer kommer att inrättas (Ekorådet). Regeringen har också tillkallat en särskild utredare (dir. 1996:112) med uppgift att förbereda inrättandet av den nya myndigheten och utreda vissa därmed sammanhängande frågor. Den nya organisationen kommer att inrättas redan under år 1997, så snart behövliga förberedelser har vidtagits. I motionerna Ju11 (kd) och Ju915 (kd) anförs att Ekobrottsmyndigheten bör inrättas som en myndighet direkt under regeringen och att den bör vara fristående från polis- och åklagarväsendena i enlighet med Ekobrottsberedningens förslag. Utskottet har under en följd av år (se senast 1996/97:JuU1 s. 12) uttalat att bekämpningen av ekonomisk brottslighet skall vara en prioriterad verksamhet. Utskottet ser mot denna bakgrund med tillfredsställelse att regeringen nu har för avsikt att inrätta en Ekobrottsmyndighet. Den nya myndighetens tillkomst bör kunna innebära en betydande förstärkning av samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten. Utskottet instämmer - mot bakgrund av bl.a. remissinstansernas synpunkter - i regeringens bedömning att Ekobrottsmyndigheten bör inordnas som en självständig myndighet inom åklagarväsendet. Därigenom knyts myndigheten på ett naturligt sätt till den organisation för brottsbekämpning som redan existerar. Motionerna Ju11 och Ju915 avstyrks.
Organisationen för bekämpning av miljöbrott I några motioner tas upp frågor om bekämpning av miljöbrottslighet. I motionerna Ju11 (kd) och Ju926 (mp) anförs att miljöbrott bör ses som en del av den ekonomiska brottsligheten. I motionerna Ju13 (mp), Ju918 (mp) och Jo727 (c) förordas att Ekobrottsmyndigheten skall handlägga miljöbrott. I skrivelsen där regeringen presenterade sin samlade strategi mot den ekonomiska brottsligheten anfördes (1994/95:217 s. 6) att den ekonomiska brottsligheten straffrättsligt ofta faller under bestämmelser om borgenärsbrott, skattebrott eller brott mot uppbördslagstiftningen. Andra straffbestämmelser i brottsbalken eller inom specialstraffrätten kan också bli aktuella. Det anfördes att miljöbrottslighet i det här sammanhanget kan räknas till ekonomisk brottslighet. Även i den nu aktuella skrivelsen (s. 10) framhålls att till ekobrottslighet räknas också miljöbrottslighet, och sanktionsreglerna vid miljöbrottslighet behandlas i ett särskilt avsnitt i skrivelsen (s. 29). I skrivelsen påpekas också att Miljöbalksutredningen har redovisat ett delbetänkande (SOU 1996:103) med förslag till en ny miljöbalk. När det gäller de straffrättsliga frågorna innebär Miljöbalksutredningens förslag bl.a. att straffbestämmelserna på miljörättens område fördelas mellan brottsbalken och miljöbalken. Straffen för överträdelser på miljöområdet föreslås bli skärpta. Även underlåtenhet att vidta skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått inom kemikalieområdet straffbeläggs. I miljöbalken föreslås vidare en regel om förverkande av egendom som varit föremål för brott, bl.a. avseende kemiska produkter. Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller medförts vid brott skall enligt förslaget också kunna förverkas. Den som i näringsverksamhet överträder generella föreskrifter, påbörjar verksamhet utan tillstånd eller anmälan eller överträder särskilda villkor som har föreskrivits för verksamheten skall enligt förslaget kunna påföras en miljösanktionsavgift. Ett beslut om miljösanktionsavgift skall vara direkt verkställbart. Miljösanktionsavgiften skall påföras av tillsynsmyndigheten enligt en taxa som regeringen beslutar om. Utskottet vill för sin del framhålla att miljöbrottslighet i många fall kan utgöra en form av ekonomisk brottslighet. Enligt utskottets mening bör det bli en viktig uppgift för Ekobrottsmyndigheten att ansvara för utredningar om kvalificerad miljöbrottslighet. Utskottet utgår från att miljöbrottsfrågorna beaktas i erforderlig utsträckning i arbetet med att inrätta Ekobrottsmyndigheten. Något särskilt uttalande härom från riksdagens sida erfordras inte. Motionerna Ju11, Ju13, Ju918, Ju926 och Jo727 får med det anförda anses vara tillgodosedda, och de avstyrks. I detta sammanhang behandlar utskottet också motion Ju926 (mp) i vilken anförs att det är nödvändigt att ett antal åklagare specialutbildas till ?miljöåklagare?. Utskottet har inhämtat att sex åklagare i år har deltagit i en sju veckor lång utbildning i miljörelaterad brottslighet i Polishögskolans regi. I varje åklagardistrikt finns numera åklagare som har genomgått denna utbildning. Härutöver har Riksåklagaren nyligen genomfört en tredagars grundkurs om miljöbrottslighet för ett tjugotal åklagare verksamma på kammarnivå. En liknande kurs planeras till ett senare tillfälle. Sammanlagt finns nu enligt vad utskottet inhämtat från Riksåklagaren ett fyrtiotal åklagare i landet med särskild kompetens på miljöbrottsområdet. Utskottet utgår från att det inom åklagarväsendet ägnas tillbörlig uppmärksamhet åt utbildningsinsatser på miljöbrottsområdet. Frågan är, som nyss nämnts, också aktualiserad genom inrättandet av Ekobrottsmyndigheten. Det saknas skäl för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion Ju926, och den avstyrks.
Resurs- och kompetensfrågor I motion Ju12 (m) framhålls, mot bakgrund av regeringens budgetförslag, behovet av tillräckligt många välutbildade poliser och åklagare som kan ägna sig åt ekobrottsutredningar. Det påtalas också att brottsutredningarna behöver tillföras ytterligare expertis, bl.a. konkursförvaltare och revisorer. Myndigheterna har under senare år tillförts betydande resurser för bekämpning av ekonomisk brottslighet. Polisen och åklagarväsendet disponerar enligt vad utskottet inhämtat i runda tal följande personalresurser med inriktning på denna brottslighet: - 380 poliser (utredare vid ekorotlarna) - 50 ekonomer inom polisen - 50 andra tjänstemän inom polisen - 80 åklagare (jämte ett antal åklagare som till mindre del arbetar med ekobrott, motsvarande ca 20 årsarbetskrafter) - 10 ekonomer inom åklagarväsendet. Härutöver arbetar poliser i den lokala organisationen med mindre komplicerade utredningar rörande t.ex. skattebrott och bokföringsbrott. Det är svårt att uppskatta omfattningen av detta arbete eftersom dessa poliser även utreder annan brottslighet. I detta sammanhang kan också nämnas att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i en gemensam skrivelse den 28 november 1995 till regeringen redovisade dels förekomsten av arbetsbalanser vad gäller ekonomisk brottslighet, dels åtgärder för att komma till rätta med arbetsläget på kort sikt. Redovisningen var resultatet av ett regeringsuppdrag. I skrivelsen anges balansen av ekobrottsärenden till över 6 000 vilket ansågs oacceptabelt. En gemensam aktion borde därför drivas under år 1996 inom polisen och åklagarväsendet med syfte att i förening avarbeta balansen. Detta skulle kunna ske genom ett temporärt resurstillskott på minst 150 miljoner kronor. Av skrivelsen framgår att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen med de angivna resurserna ansåg att det skall vara möjligt att avarbeta 90 % av balanserna. I ett beslut den 14 mars 1996 uppdrog regeringen därefter åt Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och samtliga länsstyrelser att gemensamt organisera och genomföra ett projekt i syfte att väsentligen minska antalet balanserade ekobrottsärenden vid åklagar- och polismyndigheterna. Projektet skulle genomföras inom befintliga ekonomiska ramar. Härvid erinrade regeringen om att åklagar- och polisväsendena för budgetåren 1993/94-1995/96 tillförts betydande medel för särskilda satsningar på i huvudsak ekobrottsområdet. Av beslutet framgår att regeringen i regleringsbreven för budgetåren 1993/94 och 1994/95 tilldelade Rikspolisstyrelsen sammanlagt 110 miljoner kronor för olika satsningar mot bl.a. ekonomisk brottslighet. Åklagarväsendet tillfördes för budgetåret 1994/95 16,3 miljoner kronor för att möjliggöra en ökad satsning mot den ekonomiska brottsligheten och för budgetåret 1995/96 ytterligare 6 miljoner kronor för bl.a. en intensifiering och en fortsatt satsning mot ekobrottslighet. Inom anslaget för Polisorganisationen (A1) har för år 1997 särskilt avsatts 50 miljoner kronor för den centrala enheten mot ekonomisk brottslighet, för de lönekostnader som följer av Rikspolisstyrelsens plan för en storstadssatsning samt för åtgärder beträffande ekorotlar utanför storstäderna. Vidare skall överskottet för budgetåret 1995/96 på ramposten B 1.3 Ekonomisk brottslighet, som uppgick till 27 miljoner kronor, användas mot ekobrottsligheten. I skrivelsen (s. 12 f) redogör regeringen för olika kompetenshöjande åtgärder på ekobrottsområdet. Regeringen framhåller att den i juni 1995 uppdrog åt Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket och Patent- och registreringsverket att i samverkan planera och genomföra utbildningsinsatser för att höja kompetensen inom domstols-väsendet, åklagarväsendet, polisväsendet, Tullverket, skatteförvaltningen och exekutionsväsendet när det gäller bekämpning av ekonomisk brottslighet. Arbetet samordnas av Riksåklagaren. Som en följd av kompetenshöjningsuppdraget har de berörda myndigheterna infört en rad nya kurser av varierande längd rörande bekämpning av ekonomisk brottslighet. Flertalet kurser har inletts under år 1996. För åklagarväsendets del har införts en grundläggande ekoutbildning på två veckor. Utbildningen riktar sig inte till ekoåklagare utan skall genomgås av samtliga åklagare. Inom polisen har införts en grundläggande ekoutbildning på åtta veckor för kriminalpoliser som utreder ekobrottmål men som inte tjänstgör vid ekorotel. Genom dessa utbildningsinsatser blir åklagarväsendet och polisen enligt regeringen bättre rustade att handlägga enklare ekobrottmål i den lokala organisationen. För ekoåklagare har införts en tredagarsutbildning i aktiebolagskunskap i regi av Patent- och registreringsverket. Inom polisen har omfattande utbildningsinsatser gjorts vid ekorotlarna under 1995 och 1996. Polisens utbildning av ekoutredare förnyas helt fr.o.m. 1997. Rekryteringen till den nya utbildningen görs generellt sett på ett relativt tidigt stadium i polismanskarriären. De blivande ekoutredarna kommer att utbildas under en period av två och ett halvt år. Under den tiden varvas utbildning vid Polishögskolan med självstudier och tjänstgöring vid polismyndighet. Polishögskolan har utarbetat ett förslag till ny ekoutbildning som i vissa delar också är öppen för deltagare från olika samverkande myndigheter. Även inom bl.a. Domstolsväsendet och Tullverket har vidtagits utbildningsinsatser rörande ekobrottslighet. I skrivelsen anför regeringen vidare att det kommer att inrättas ett utbildningsråd med företrädare för de samverkande myndigheterna. Rådets huvuduppgifter blir att se till att myndigheterna håller en hög och jämn kompetensnivå inom ekobrottsområdet. En årlig utbildningskatalog skall ges ut genom utbildningsrådets försorg. Kompetensprofiler för ekopersonal skall upprättas av myndigheterna för att tjäna som underlag när utbildningsbehovet för respektive yrkesgrupp skall bedömas. Ekobrottsberedningen har lagt fram ett principförslag om att det skall bli möjligt att direktrekrytera ekonomer och andra specialister till polisyrket för arbete som ekobrottsutredare (Ds 1996:1 s. 281 f). Frågor om en genomgripande reformering av polisrekrytering och polisutbildning behandlas av en arbetsgrupp inom Justitiedepartementet. I en delrapport (Ds 1996:11) har gruppen redovisat förslag som bl.a. innebär att direktrekrytering av personer med olika slag av specialistkompetens till polisyrket blir möjlig. Det blir enligt vad som anförs i skrivelsen nu en uppgift för Rikspolisstyrelsen att, med utgångspunkt i arbetsgruppens förslag och remissyttrandena över dessa, detaljplanera en ny grundutbildning av poliser. Utskottet har, som tidigare nämnts, i sitt betänkande med anledning av regeringens förslag till statsbudget för budgetåret 1997 instämt i regeringens uttalande att bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten skall vara ett prioriterat område inom polisverksamheten (se 1996/97:JuU1). Det ankommer på polisväsendet att se till att erforderliga resurser avsätts för de prioriterade uppgifterna. Det är också en uppgift för polisen att se till att personalen har den utbildning och bakgrund i övrigt som krävs för arbetets utförande. Utskottet konstaterar att polis- och åklagarväsendet genom inrättandet av Ekobrottsmyndigheten kommer att få utökade möjligheter att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Vidare vidtas nu åtgärder för att förbättra kunskapsnivån inom polisen när det gäller utredning av ekonomisk brottslighet och för att öka polisens möjlighet att ta hjälp av utomstående expertis. Utskottet anser mot den angivna bakgrunden att det saknas skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion Ju12, och den avstyrks.
En skattekriminalorganisation Ekobrottsberedningen har redovisat ett principförslag om en ny organisation för utredning av skattebrottmål som innebär att det byggs upp en skattekriminalorganisation med särskilda enheter vid skattemyndigheterna (Ds 1996:1 s. 235 f). Förslaget har sin förebild bl.a. i den tullkriminalverksamhet som finns inom Tullverkets område beträffande mål om varusmuggling. Beredningens förslag innebär att förundersökning skall kunna bedrivas vid särskilda skattekriminalenheter under ledning av åklagare vid Ekobrottsmyndigheten eller de allmänna åklagarmyndigheterna. En majoritet av remissinstanserna, bl.a. Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket, tillstyrkte förslaget eller förordade att frågan skulle utredas ytterligare. Till dem som avstyrkte eller var skeptiska till förslaget hörde JO. I den nu aktuella skrivelsen anför regeringen (s. 7 och 10) att det, när Ekobrottsmyndigheten har inrättats, kan förutses att skattemyndigheterna kommer att ges nya uppgifter vid brottsutredningar inom skatteområdet genom införandet av s.k. skattekriminalverksamhet. Detaljförslag av den innebörden kommer inom kort att läggas fram av Ekobrottsberedningen. Efter beslut av statsmakterna bör skattekriminalverksamheten enligt vad som anförs i skrivelsen kunna införas med början under år 1998. Här kan nämnas att regeringen i november i år har tillsatt en utredare med uppgift att bl.a. överväga vilka register som en skattekriminal kan behöva samt skattekriminalens behov av tillgång till uppgifter hos andra myndigheter (dir. 1996:89). I motion Ju11 (kd) tas avstånd från regeringens tankar på att inrätta en skattekriminalorganisation. Motionären menar att det i Sverige inte finns någon tradition med en liknande organisation och att rättssäkerheten kräver att enbart polisen ges de befogenheter som erfordras för att utreda brott. Det fiskala utredningsförfarandet regleras i bl.a. taxeringsförfattningarna. Det syftar till att ta fram underlag för en korrekt beskattning. Till sin hjälp har myndigheterna befogenhet att, under vissa noga lagreglerade förutsättningar, använda revision och olika slag av administrativa tvångsmedel såsom eftersökande och omhändertagande av handling eller försegling av lokal. Brottsutredningsförfarandet regleras i rättegångsbalken. Det syftar till att ta fram underlag för bl.a. åklagarens ställningstagande till om åtal skall väckas. Till sin hjälp har myndigheterna befogenhet att, under i lag angivna förutsättningar, använda vissa straffprocessuella tvångsmedel. I sammanhanget kan nämnas att, vid brott mot varusmugglingslagen (1960:418), förundersökning får inledas av en tullmyndighet. Som förundersökningsledare fungerar i dessa fall tulltjänstemän med särskilda förordnanden. Varusmugglingslagen innehåller också regler om straffprocessuella tvångsmedel, nämligen beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, som kan beslutas av tulltjänsteman. Ett karaktäristiskt inslag i det fiskala utredningsförfarandet är att den skattskyldige har en uppgiftsskyldighet och sanningsplikt i förhållande till myndigheten. I brottsutredningen är det annorlunda. Den misstänkte behöver inte yttra sig eller medverka till utredningens bedrivande på något annat sätt. Den misstänkte kan också fara med osanning utan att riskera någon sanktion för detta. I sammanhanget kan också nämnas att Brottsförebyggande rådet nyligen publicerat en promemoria (BRÅ-PM 1996:5) Ekonomisk brottslighet - den rättsliga processen. I promemorian förs fram förslag som syftar till att effektivisera förundersökningsförfarandet och rättegången. Det handlar t.ex. om att ge åklagaren full kontroll över utredningsresurserna i ekomål och att låta skattemyndigheterna ensamma svara för förundersökningarna i skattebrottmål. Utskottet konstaterar att det finns ett flertal frågor av såväl principiell som mera praktisk natur som måste övervägas noga innan en organisation med skattekriminalverksamhet kan införas. Det saknas enligt utskottets mening skäl för riksdagen att i detta sammanhang närmare analysera eller ta ställning till dessa frågor. Motion Ju11 avstyrks.
Domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen Regeringens strategi innebär att styrning och uppföljning av myndigheternas åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten skall bli effektivare. Regeringen har i det syftet, som framgått ovan, nyligen utfärdat myndighetsövergripande mål och riktlinjer för myndigheternas åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten, som gäller generellt för de berörda myndigheterna. De myndigheter som i första hand avses är åklagarväsendet, polisen, skatteförvaltningen, exekutionsväsendet, Tullverket och länsstyrelserna. Domstolsväsendet berörs såvitt gäller administrativa frågor som kompetensutveckling, och Domstolsverket och Riksåklagaren har fått i uppdrag att utveckla former för en snabb och rationell hantering av stora ekobrottmål. Uppdraget skall redovisas före utgången av år 1997. I den ovan nämnda promemorian från BRÅ föreslås bl.a. att möjligheten till mer än en juristdomare i komplicerade mål oftare bör utnyttjas. Likaså bör möjligheten att hålla skriftlig förberedelse i brottmål oftare komma till användning. I motion Ju12 (m) hävdas att det är principiellt felaktigt att låta domstols-väsendet omfattas av de av regeringen utfärdade målen och riktlinjerna på ekobrottsområdet. Enligt motionärerna är domstolarnas uppgift, till skillnad från polis- och åklagarväsendet, inte begränsad till att uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål och prioriteringar. Domstolarna är i stället kärnan i rättsstaten och utgör ytterst den enskilde medborgarens värn mot en stark statsmakt. Motionärerna har, som det får förstås, farhågor om att domstolarnas självständighet skulle kunna äventyras av regeringens beslutade mål och riktlinjer för myndigheterna när det gäller ekonomisk brottslighet. Detta föranleder utskottet att mycket bestämt framhålla att målen och riktlinjerna självfallet inte får innebära ingrepp i domstolarnas självständighet och integritet när det gäller den dömande verksamheten. Att så inte blir fallet är en rättssäkerhetsfråga av stor vikt som bör ägnas särskild uppmärksamhet i detta sammanhang; här kan dock utskottet konstatera att regeringens mål och riktlinjer endast berör domstolarnas verksamhet när det gäller vissa administrativa frågor såsom kompetensutveckling och planering av verksamheten. När det gäller brottmål som måste behandlas med förtur finns särskilda regler i rättegångsbalken. Här bör dock enligt utskottets mening påpekas den problematik som sammanhänger med gränsdragningen mellan dömande och administrativ verksamhet. Utskottet förutsätter att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på detta i det fortsatta arbetet. Utskottet utgår också från att domstolarna själva har förutsättningar att tillse att ifrågavarande gränser inte överskrids. Utskottet anser mot denna bakgrund att det inte är nödvändigt med ett särskilt riksdagsuttalande i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju12 i nu behandlad del.
Vissa skattefrågor
Skatteflykt, m.m. Beskattningssystemet bygger på kontrolluppgifter och uppgifter lämnade i självdeklarationerna. Uppgiftsskyldigheten och kontrollen av att uppgiftsskyldigheten fullgörs är basen för en effektiv och likformig beskattning. Ändamålsenliga regler om uppgiftsskyldighet och en effektiv skattekontroll är dock inte alltid tillräckligt för att garantera att skattebördan fördelas mellan de skattskyldiga på det sätt som förutsätts i de materiella skattereglerna. Olika former av skatteflyktstransaktioner kan medföra att de materiella skattereglerna sätts ur spel. Genom olika lagregler har statsmakterna försökt att komma åt sådana förfaranden. År 1980 infördes en lag mot skatteflykt (prop. 1980/81:17, SkU8, rskr. 27, SFS 1980:865). Lagstiftningen tog sikte på sådana skatteflyktsförfaranden som innebär att den skattskyldige vid genomförandet av ekonomiska affärer skaffar sig skatteförmåner som inte är avsedda av lagstiftaren genom att använda förfaranden som från kommersiella och liknande synpunkter utgör omvägar. Lagen tidsbegränsades till att gälla rättshandlingar som företogs under åren 1981 t.o.m. 1985. Tidsbegränsningen motiverades med att lagen mot slutet av femårsperioden skulle utvärderas från rättssäkerhetssynpunkt och kunna omprövas. Efter ett par år utvidgades lagens tillämpningsområde till att även gälla förfaranden som, utan att kunna karakteriseras som omvägar, tillkommit uteslutande för att den skattskyldige skall uppnå skatteförmåner (prop. 1982/83:84, SkU20, rskr. 139, SFS 1983:75). Lagens giltighetstid förlängdes i olika omgångar t.o.m. utgången av år 1993. Lagen har varit föremål för en översyn av Skatteflyktsutredningen. Utredningens betänkande (SOU 1989:81) Ny generalklausul mot skatteflykt föranledde dock inte några ändringar i lagstiftningen. Skatteflyktslagen upphävdes fr.o.m. januari 1993 på förslag av den borgerliga regeringen (prop. 1992/93:127, SkU14, rskr. 148, SFS 1992:1600). De skäl som anfördes för att avskaffa lagen var främst rättssäkerhetsaspekter. Det anfördes att lagen stärkte det allmännas ställning gentemot den enskilde på ett orimligt sätt samt att den medförde svårigheter för den enskilde att bedöma skattekonsekvenserna av olika rättshandlingar. Regeringen tillkallade år 1995 en kommitté för att utforma en ny lagstiftning mot skatteflykt (dir. 1995:11). Kommittén skulle enligt sina direktiv beakta de erfarenheter som har vunnits vid tillämpningen av den gamla lagen. En sammanvägning skulle göras av rättssäkerhetssynpunkter och behovet av effektiva medel mot skatteflykt. Kommittén antog namnet 1995 års skatteflyktskommitté. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete beslöt riksdagen våren 1995 (prop. 1994/95:209, SkU30, rskr. 348), med en teknisk justering, att återinföra den upphävda lagen fr.o.m. den 1 juli 1995. I lagstiftningsärendet anförde skatteutskottet att det ansåg att de skäl som den borgerliga regeringen anfört till stöd för att avskaffa skatteflyktslagen inte var hållbara. Utskottet instämde också i regeringens uppfattning att några negativa effekter av lagen inte har kunnat påvisas, och att lagen haft en väsentlig preventiv funktion och utgjort ett betydelsefullt redskap för att förhindra skatteflyktsförfaranden. Skatteflyktskommittén har lämnat vissa förslag i betänkandet (SOU 1996:44) Översyn av skatteflyktslagen, Reformerat förhandsbesked. I betänkandet föreslås en ny generalklausul som har sin utgångspunkt i den nuvarande lagstiftningen. Kommittén har betonat att en effektivisering av lagstiftningen om skatteflykt inte får ske på bekostnad av kraven på rättssäkerhet och förutsebarhet. En avgörande utgångspunkt vid utformningen av en ny generalklausul har varit att en rimlig avvägning mellan effektivitetskravet och kravet på förutsebarhet uppnås. Betänkandet remissbehandlas för närvarande, och regeringen har inriktningen att en proposition grundad på förslaget kan läggas fram för riksdagen våren 1997. I motion Ju12 (m) tas avstånd från tanken på en utvidgad skatteflyktslag. Utskottet avstyrkte våren 1995 i sitt av riksdagen godkända betänkande en liknande motion under hänvisning till att riksdagen nyligen fattat beslut om återinförande av lagen om skatteflykt (1994/95:JuU25, rskr. 412). Innevarande höst har även skatteutskottet tagit ställning till ett liknande motionsyrkande. Skatteutskottet avstyrkte bifall till motionen. I sin motivering anför skatteutskottet att det ser mycket allvarligt på den ekonomiska brottslighetens utbredning. Utskottet understryker behovet av ett kraftfullt och målmedvetet agerande från regeringens sida och skatteförvaltningens centrala roll i sammanhanget. I sammanhanget påpekar utskottet att förbättrad lagstiftning och andra metoder givetvis också bör utnyttjas i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och hänvisar till att nya regler om skatteflykt är under övervägande i regeringskansliet. Det betonas också att rimliga rättssäkerhetsaspekter givetvis bör beaktas när det gäller ny lagstiftning på de berörda områdena, och utskottet utgår från att regeringen är medveten om detta. Något uttalande härom behövs således inte och eftersom utskottet inte heller var villigt att medverka till att slopa den nu gällande generalklausulen eller föregripa regeringens förslag till ny lagstiftning avstyrktes bifall till de berörda motionsyrkandena (1996/97:SkU1). Justitieutskottet vill i likhet med vad regeringen anfört i sin strategi mot den ekonomiska brottsligheten uttala att en generalklausul mot skatteflykt har en viktig funktion inte minst som en spärr mot osunda transaktioner i gränslandet mot ekonomisk brottslighet. Utskottet delar dock skatteutskottets uppfattning att det saknas anledning att föregripa det pågående utredningsarbetet. I likhet med vad skatteutskottet anfört måste rimliga rättssäkerhetsaspekter givetvis beaktas i det arbetet. Nu berörd del av motion Ju12 avstyrks.
Skattekontroll m.m. Den dåvarande regeringen tillkallade år 1992 en kommitté för att se över rättssäkerheten vid beskattningen (dir. 1992:27) Rättssäkerhetskommittén. Kommittén lade i juni 1993 fram betänkandet (SOU 1993:62) Rättssäkerheten vid beskattningen. Betänkandet lades till grund för genomgripande lag- ändringar (prop. 1993/94:151, SkU31, rskr. 335) som trädde i kraft den 1 juli 1994. Bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen upphävdes och ersattes med en ny lag, lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet. Revisionsreglerna ändrades i väsentliga avseenden, bl.a. genom att möjligheten att besluta om s.k. tredjemansrevision slopades och ersattes av en kontrolluppgiftsskyldighet och genom att reglerna om efterkontroll i tullagen (1987:1065) utformades efter mönster av motsvarande bestämmelser i taxeringslagen (1990:324). Vidare ändrades bl.a. lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Skatteflyktskommittén har enligt sina direktiv haft i uppdrag att ompröva de nya reglerna mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits under den tid lagstiftningen varit i kraft och föreslå de lagändringar som behövs för att få en ändamålsenlig lagstiftning på kontrollområdet. Därvid skall intresset av att skatte- och tullmyndigheterna har instrument till sitt förfogande för att utöva en effektiv kontroll av att skatte- respektive tullagstiftningen efterlevs sammanvägas med kravet att lagstiftningen tillgodoser rimliga rättssäkerhetsgarantier. I sitt delbetänkande (SOU 1996:79) Översyn av revisionsreglerna lämnar Skatteflyktskommittén åtskilliga förslag för att förbättra skattekontrollen. Det föreslås att revision skall få företas för kontroll av det löpande beskattningsårets eller den löpande periodens räkenskaper och andra handlingar. Vidare föreslås också att regler om s.k. tredjemansrevision återinförs och att det åter skall bli möjligt att genomföra s.k. överraskningsrevision, dvs. revision som genomförs utan föregående underrättelse till den som skall revideras. Regler av denna innebörd fanns tidigare men upphävdes, som framgått ovan, år 1994. Kommittén har funnit att detta har gått ut över kontrollens effektivitet. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i regeringskansliet med inriktning på att ett förslag skall föreläggas riksdagen under våren 1997. I motion Ju12 (m) yrkas att reglerna om tredjemansrevision inte skall återinföras eftersom sådana regler står i strid med grundläggande rättsstatliga principer. I motion Ju14 (v) framförs å andra sidan åsikten att skattemyndigheterna snarast bör få möjlighet att genomföra överraskningsrevisioner och legitimationskontroll i syfte att effektivisera skattekontrollen. Riksdagen har under innevarande höst avstyrkt bifall till liknande motioner (1996/97:SkU1) under motivering att regeringens förslag till ny lagstiftning inte bör föregripas. Utskottet vill inledningsvis erinra om, i likhet med vad skatteutskottet anförde i ett ärende år 1995 (1994/95:SkU30), att enighet råder om att den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet vid beskattningen skall tillgodoses. Denna fråga har sedan länge uppmärksammats i samband med det fortlöpande lagstiftningsarbetet på skatteområdet och i strävandena att underlätta deklarationsförfarandet, förbättra taxeringen i första instans och taxeringsprocessen. Samtidigt måste framhållas att kraven på rättssäkerhet inte bör leda till åtgärder som försämrar möjligheterna att ingripa mot skatteundandraganden i olika former och att åstadkomma en likformig och rättvis taxering. Utskottet är i likhet med skatteutskottet inte berett att föregripa de överväganden som sker i regeringskansliet när det gäller förbättrad skattekontroll. Motionsyrkandena avstyrks.
Mervärdesskattekontroll Regeringen anförde i sin strategi för samhällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten att fusket med mervärdesskatten kräver särskilda åtgärder. Förfarandet i fråga om mervärdesskatt går enkelt beskrivet ut på att näringsidkare deklarerar s.k. ingående respektive utgående mervärdesskatt. I förekommande fall är skattemyndigheten skyldig att skyndsamt betala ut överskjutande ingående mervärdesskatt till näringsidkaren. Några särskilda verifikationer bifogas inte mervärdesskattedeklarationen. Skattemyndigheten kan visserligen genomföra kontroll av att deklarationen är korrekt, men kontrollen får inte leda till att skyndsamhetskravet åsidosätts. Detta innebär att pengar kan betalas ut på oriktiga grunder. På uppdrag av Finansdepartementet har utarbetats en promemoria (dnr Fi96/3146), som redovisats i juni 1996, med förslag till åtgärder inom mervärdesskattens område. Förslagen utgör delvis en vidareutveckling av förslag från Riksskatteverket. Bl.a. föreslås att reglerna om skyndsam återbetalning av överskjutande ingående mervärdesskatt ändras så att de bättre ger uttryck för hur återbetalningarna bör hanteras med hänsyn till kravet på att skattemyndigheterna skall kunna utföra en från samhällssynpunkt acceptabel skattekontroll. Promemorian innehåller också förslag rörande reglerna om den skattskyldiges redovisning och om bevisningen för de materiella förutsättningarna för återbetalning av överskjutande ingående mervärdesskatt. Promemorian har remissbehandlats och övervägs nu inom Finansdepartementet. I motion Ju12 (m) redovisas en avvisande inställning till de i promemorian aviserade ändringarna. Enligt motionärerna kommer flertalet av de förslag som läggs fram i promemorian att leda till ett försämrat företagarklimat. I stället krävs, enligt vad som anförs i motionen, effektivare kontrollverksamhet för att få bukt med fusket. Här framförs också synpunkter på handläggningen av ärendet av innebörd att dessa frågor borde fått en bredare genomlysning än vad som skett. Utskottet konstaterar att det inte är ovanligt att mindre omfattande lagstiftningsärenden bereds på det sätt som här är aktuellt. I övrigt bör enligt utskottets mening det pågående arbetet avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju12 i nu berörd del.
Krav på näringsidkare m.m.
Tillfällig försäljning m.m. Regeringens strategi innebär, som framgått ovan, att näringslivet måste ta ett större ansvar när det gäller att skydda sig mot eller annars förebygga ekonomisk brottslighet. I detta ligger att näringslivet måste utveckla etiken i affärsförhållanden samt förbättra internkontroll och s.k. affärskontroll. Regeringen har tillkallat en särskild utredare för att utreda frågor om branschsanering och andra åtgärder mot ekonomisk brottslighet (dir. 1995:142). Bakgrunden till uppdraget är att vissa branscher erfarenhetsmässigt är särskilt utsatta för ekonomisk brottslighet. Utredaren skall identifiera sådana branscher och föreslå branschspecifika åtgärder mot ekobrottsligheten i respektive bransch. Åtgärderna skall utformas så att de inte äventyrar marknadens funktioner och andra allmänna intressen. Till det som skall övervägas hör ett ökat inslag av vandelskontroll i vissa branscher. Utredaren skall också överväga former av branschsanering som bygger på egenåtgärder inom näringslivet, exempelvis genom medverkan av branschorganisationer som ett alternativ eller ett komplement till åtgärder från det allmännas sida. Inom uppdraget faller också frågor om att effektivisera särskilt det förebyggande arbetet mot ekobrottslighet genom en mera utvecklad kontroll i samband med tillståndsgivning, bidragsgivning och tillsyn rörande företag eller näringsidkare. Utredaren, som antagit namnet Branschsaneringsutredningen, har nyligen avlämnat ett delbetänkande (SOU 1996:172) Licensavgift - en principskiss där det läggs fram ett lagförslag om licensavgift för taxibranschen. Branschsaneringsutredningen konstaterar att branscher med många småföretag och kontantbetalningar har stora problem med ekonomisk brottslighet. Det förekommer enligt utredningen således i kontantbranschen att alla intäkter inte redovisas och att s.k. svarta löner betalas ut. Detta leder till att de oseriösa näringsidkarna konkurrerar ut de seriösa vilket innebär en orättvisa för de seriösa företagarna och till stora skatteförluster för staten. Utredningen skall ha avslutat sitt arbete före utgången av april 1997. I motion Ju15 (s) förespråkas en registreringsskyldighet hos skattemyndighet för s.k. torghandel och vid mässor m.m. Enligt motionärerna är det inom denna handel mycket lätt att undandra sig skattskyldighet och kontrollmöjligheterna bör därför utökas. Tillfällig handel regleras i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning. Lagen reglerar den tillfälliga försäljningen endast från näringsrättslig synpunkt. De intressen ur skattekontrollsynpunkt som kan göra sig gällande beaktas alltså inte i denna lag. Lagen omfattar näringsidkare som yrkesmässigt säljer varor till konsumenter från ej stadigvarande tillverknings- eller försäljningsställen. I huvudsak är det fråga om försäljning från tillfälligt använda lokaler, torghandel, försäljning på gator, marknader, från varubussar och i samband med vissa arrangemang såsom musikfestivaler, idrottsgalor etc. Enligt 2 § lagen om tillfällig försäljning åläggs en näringsidkare att lämna information om namn, adress och telefonnummer i samband med tillfällig försäljning. En sådan information kan t.ex. ske genom en väl synlig skylt på försäljningsstället. Konsumentverket har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av lagen om tillfällig försäljning. Utvärderingen har bl.a. avsett frågan hur konsumenternas intressen bäst kan tillgodoses inom ramen för regleringen. I mars 1994 redovisades uppdraget i en promemoria (dnr 91/K501). Konsumentverket har bl.a. ansett att efterlevnaden av informationsskyldigheten enligt lagen visat sig vara mycket otillfredsställande och att kontrollen härav borde förbättras avsevärt. Konsumentverket ansåg också att regeringen närmare borde överväga möjligheten att ersätta straffsanktionen i lagen om tillfällig försäljning med ett system med administrativa avgifter vid överträdelser av informationsskyldigheten. Vidare borde övervägas möjligheten att bemyndiga kommuner och andra som upplåter plats för tillfällig försäljning att tillsammans med polisen kontrollera att informationsskyldigheten efterlevs. Frågorna övervägs nu inom Inrikesdepartementet. Frågor om en förbättrad skattekontroll när det gäller den tillfälliga handeln har varit föremål för ställningstaganden i riksdagen. Med anledning av ett motionsyrkande år 1992 gav riksdagen som sin mening regeringen till känna att åtgärder behövdes för att förbättra den tillfälliga handelns redovisning av skatter och avgifter (1991/92:SkU29, rskr. 292). År 1993 efterlystes i en motion en översyn av skatte- och avgiftsredovisningen inom torg- och gatuhandeln. Det föreslogs att en undersökning skulle göras av möjligheterna att förena den kommunala tillståndsgivningen med krav på vissa former av redovisning anpassade till gatuhandelns karaktär. Skatteutskottet utgick vid behandlingen av motionen från att regeringen noga skulle följa utvecklingen på området och vid behov vidta de åtgärder som kunde anses påkallade. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (1992/93:SkU22, rskr. 287). I en förstudie år 1993 föreslog Riksdagens revisorer (1993/94:4) att skatte- och avgiftskontrollen av den tillfälliga handeln på bl.a. och torg och gator borde ses över. I samband härmed borde fördelarna med en utbyggnad av skattemyndigheternas initiala kontroll av nya verksamheter utredas. Åtgärder borde vidare övervägas, anfördes det, så att skattemyndigheterna kan göra egna undersökningar angående identiteten hos den som bedriver skattepliktig verksamhet. Med hänsyn till att regeringen år 1993 givit Riksskatteverket i uppdrag att se över frågorna fann revisorerna att någon fördjupad granskning inte var motiverad för revisorernas del. Riksskatteverket redovisade sina förslag i en promemoria av den 24 februari 1995. Där föreslås det bl.a. att registreringsbesök skall få företas hos okända handlare, att den som upplåter plats för sådan handel skall vara skyldig att kräva bevis om s.k. F-skattesedel samt att en administrativ sanktionsavgift införs för den som inte efterlever den informationsskyldighet varom det finns regler i lagen om tillfällig försäljning. Regeringen överlämnade i juni 1995 promemorian till Skatteflyktskommittén och beslöt att kommittén skall utreda de förslag Riksskatteverket lämnat. Skatteflyktskommittén överväger nu dessa frågor. För att få bort den illojala konkurrensen och förekommande skattefusk krävs enligt utskottet nya metoder. Det handlar särskilt om förebyggande arbete mot ekobrottslighet genom en mera utvecklad kontroll i samband med tillståndsgivning, bidragsgivning och tillsyn rörande företag eller näringsidkare. Mot denna bakgrund anser utskottet att den i motion Ju15 föreslagna registreringsskyldigheten hos skattemyndigheten för tillfälliga försäljare är väl värd att överväga. Utskottet utgår från att så sker inom ramen för Skatteflyktskommitténs arbete utan något särskilt uttalande från riksdagens sida. Utskottet vill i sammanhanget betona att behovet av kontroll dock alltid måste vägas mot intresset från samhällsekonomisk och konsumentpolitisk synpunkt av att låta seriösa näringsidkare arbeta så ostört som möjligt. Rättssäkerhetsfrågorna är givetvis också viktiga. Med detta uttalande får motionen i nu behandlad del anses tillgodosedd. I motion Ju15 (s) begärs vidare att det införs en lagstadgad skyldighet för näringsidkare att använda kassaregister. Motionen riktar även i denna fråga in sig på den kontanthandel som sker vid mässor och på torg där kontrollmöjligheterna är små. Enligt 1 § bokföringslagen är samtliga näringsidkare bokföringsskyldiga med undantag för dels enskilda jordbrukare, dels enskilda personer, dödsbon, stiftelser och ideella föreningar som bedriver uthyrningsverksamhet avseende byggnad eller del av byggnad i viss mindre omfattning. Begreppet näringsidkare skall enligt förarbetena till lagen (prop. 1975:104 s. 203 f) fattas i vidsträckt mening, såsom omfattande varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Verksamhetens omfattning har i princip inte någon betydelse för bokföringsskyldigheten. Däremot finns i dag inte någon skyldighet att i näringsverksamhet använda kassaapparat eller motsvarande. Riksskatteverket konstaterar i sin ovannämnda promemoria att det inte torde kunna ställas andra krav på redovisningen inom tillfällig handel än vad som gäller för den fasta handeln. Även nu berörd föreslagen åtgärd i motion Ju15 för att minska möjligheterna till fusk vid redovisning av intäkter i näringsverksamhet är enligt utskottets mening väl värd att överväga. Enligt vad utskottet erfarit är dock frågan om att införa en skyldighet för t.ex. torghandlare att använda sig av kassaapparat i sin verksamhet redan föremål för överväganden inom Branschsaneringsutredningen. Utskottet anser att det i rådande beredningsläge inte finns anledning till ett särskilt riksdagsuttalande i frågan. Motionen avstyrks i nu behandlad del.
Revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke Revisionsplikt åvilar i huvudsak aktiebolag, ekonomiska föreningar, banker och försäkringsbolag samt vissa handelsbolag. Regler om aktiebolag finns i aktiebolagslagen (1975:1385; ABL). I aktiebolag som har ett aktiekapital överstigande en miljon kronor skall finnas fyra bolagsorgan, nämligen bolagsstämma, styrelse, verkställande direktör och revisorer. I mindre bolag behöver inte verkställande direktör utses (8 kap. 3 § ABL). Aktiebolagslagens kompetensfördelning mellan bolagsorganen är avsedd att åstadkomma en balans mellan bolagens olika organ samt mellan å ena sidan majoriteten bland aktieägarna och å andra sidan minoriteten och enskilda aktieägare. En närmare redogörelse för de olika bolagsorganens uppgifter och ansvar finns i lagutskottets betänkande 1993/94:LU32 s. 15 f. För aktiebolag föreskrivs i aktiebolagslagen att minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad eller godkänd revisor. Större bolag och alla börsnoterade företag skall alltid ha en auktoriserad revisor. Ett auktoriserat eller godkänt revisionsbolag kan utses i stället för auktoriserad respektive godkänd revisor. Revisorerna har till uppgift att granska styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och bolagets räkenskaper. Revisorerna utses normalt av bolagsstämman. Riksdagen antog förra året nya regler för godkända och auktoriserade revisorer. De nya reglerna innebär bl.a. en skärpning av kraven på utbildningstidens längd för att man skall kunna få auktorisation eller godkännande som revisor. Prövningen och tillsynen av revisorerna sker i statlig regi av en ny myndighet, Revisorsnämnden (prop. 1994/95:152, NU23, rskr. 315). Aktiebolagslagen är för närvarande föremål för översyn av Aktiebolagskommittén (dir. 1990:46, 1991:89, 1991:98, 1992:18 och 1994:143). I delbetänkandet (SOU 1995:44) Aktiebolagets organisation föreslås ändringar i fråga om aktiebolagslagens bestämmelser om bolagsstämma, bolagets ledning, revision och skadestånd. En regel föreslås om skyldighet för revisorer att underrätta åklagare om brottsmisstanke i vissa fall. Underrättelseskyldigheten skall gälla i de fall revisorn har riktat anmärkning mot ett förhållande i revisionsberättelsen och dessutom har anledning att anta att detta utgör ett brott eller ett led i ett brott som innebär väsentlig skada eller fara för sådan skada. Revisorn skall i underrättelsen ange grunden för misstanken. Kommittén var inte enig i betänkandet i denna del, och i en reservation framfördes bl.a. ett yrkande om att Patent- och registreringsverket skulle ges förutsättningar att aktivt granska och anmäla brott i anslutning till de förhållanden som revisorn skall anmärka på i revisionsberättelsen. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i Justitiedepartementet med inriktningen på att en proposition skall läggas fram för riksdagen i mars 1997. I motion Ju12 (m) anförs att förslaget om revisors skyldighet att anmäla brott infördes i ett sent stadium i utredningens arbete och att det därför inte fanns tid till någon mer djupgående analys av förslagets konsekvenser. Det är därför, anför motionärerna, viktigt att de negativa följderna av förslaget som kan befaras noga övervägs i beredningsarbetet. Utskottet anser, i likhet med vad som framfördes förra året med anledning av ett liknande motionsyrkande (jfr 1994/95:JuU25), att det saknas anledning för riksdagen att föregripa de överväganden i denna fråga som pågår i regeringskansliet. Utskottet utgår vidare från att beredningsarbetet i regeringskansliet sker med sedvanlig omsorg. Något riksdagsuttalande behövs inte, och utskottet avstyrker bifall till nu behandlat yrkande i motion Ju12.
Centrum för ekobrottsforskning
En särskild tillkallad utredare har sett över behovet av forskning om ekonomisk brottslighet (dir. 1995:143). Utredaren har avlämnat ett betänkande (SOU 1996:84) Ekobrottsforskning. I betänkandet konstateras att forskningen om ekonomisk brottslighet är eftersatt i Sverige. För närvarande bedrivs mycket litet forskning i detta ämne, och ekobrottsforskningen har inget organisatoriskt hemvist inom forskningsvärlden. Problemen sammanhänger bl.a. med att ekobrottsforskningen spänner över flera skilda discipliner: juridik, företagsekonomi, nationalekonomi, kriminologi, rättssociologi, datavetenskap m.m. I betänkandet föreslås bl.a. att det inrättas ett centrum för ekobrottsforskning inom universitetsväsendet. Detta centrum skall ägna sig åt såväl grundforskning som tillämpad forskning och skall garantera en långsiktig kun- skapsuppbyggnad inom ämnesområdet. I motion Ju15 (s) föreslås att detta centrum förläggs till Umeå universitet, där det finns en god tvärvetenskaplig miljö och en bred kompetens. I juni 1996 uppdrog regeringen åt rikspolischefen att biträda Justitiedepartementet med en utredning om hur forsknings- och utvecklingsverksamheten inom rättsväsendet bör vara organiserad i framtiden. I uppdraget ligger att överväga om de samlade resurserna inom det angivna området kan användas på ett bättre sätt. Av regeringens skrivelse framgår att avsikten är att organisationsfrågan rörande ekobrottsforskningen skall bestämmas i samband med den nu redovisade översynen. Utskottet anser för sin del att det inte finns anledning att föregripa de överväganden som pågår. Utskottet nöjer sig med att uttala att det är angeläget att lokaliseringsfrågan får en snar lösning så att verksamheten kan inledas. Motion Ju15 i nu behandlad del bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida, och den avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande Ekobrottsmyndigheten att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju11 yrkande 1 och 1996/97: Ju915 yrkande 2, res. 1 (kd) 2. beträffande bekämpningen av miljöbrott att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju11 yrkande 3, 1996/97: Ju13 yrkande 2, 1996/97:Ju918 yrkande 10, 1996/97:Ju926 yrkande 1 och 1996/97:Jo727 yrkande 44, res. 2 (c, mp, kd, v) 3. beträffande miljöbrottsutbildade åklagare att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju926 yrkande 5, res. 3 (mp) 4. beträffande resurserna för ekobrottsbekämpning att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 1, res. 4 (m, kd) 5. beträffande en skattekriminalorganisation att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju11 yrkande 2, res. 5 (kd) 6. beträffande domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 2, res. 6 (m, kd) 7. beträffande införande av ny skatteflyktslag att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 3, res. 7 (m, kd) 8. beträffande utökad skattekontroll m.m. att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 4 och 1996/97: Ju14, res. 8 (m) res. 9 (v) 9. beträffande ökad mervärdesskattekontroll att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 6, res. 10 (m) 10. beträffande registreringsskyldighet m.m. för tillfälliga försäljare att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju15 i denna del, 11. beträffande lagstadgad skyldighet att använda kassaapparat att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju15 i denna del, 12. beträffande revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju12 yrkande 5, res. 11 (m) 13. beträffande centrum för ekobrottsforskning att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju15 i denna del, 14. att riksdagen lägger skrivelse 1996/97:49 till handlingarna.
Stockholm den 30 januari 1997 På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m) och Majvi Andersson (s).
Reservationer
1. Ekobrottsmyndigheten (mom. 1) Rolf Åbjörnsson (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?Ju915 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i regeringens bedömning att det bör inrättas en särskild myndighet för bekämpning av ekonomisk brottslighet. Till skillnad mot regeringen anser utskottet dock att myndigheten bör utformas i överensstämmelse med det förslag som lades fram av Ekobrottsberedningen i rapporten Effektivare ekobrottsbekämpning. Detta innebär att ekobrottsbekämpningen bryts ut från polis- och åklagarväsendet och inrättas inom en självständig myndighet direkt underställd regeringen. Utskottets ställningstagande i denna del motiveras av att allvarlig ekonomisk brottslighet, innefattande också grova miljöbrott, kräver operativa insatser av sådan kvalificerad art att en enhetlig myndighetsstruktur och ledning är nödvändig. Det ankommer på regeringen att i det fortsatta beredningsarbetet beakta vad utskottet nu har uttalat. Det anförda bör riksdagen med anledning av motionerna Ju11 och Ju915 i denna del som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande Ekobrottsmyndigheten att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Ju11 yrkande 1 och 1996/97:Ju915 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Bekämpningen av miljöbrott (mom. 2) Ingbritt Irhammar (c), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet vill? och slutar med ?de avstyrks? bort ha följande lydelse: Miljöbrottsligheten är ett växande problem som berör såväl enskilda som samhället i stort. Omistliga värden hotas om inte staten förmår ingripa med kraft mot miljöbrottsligheten på alla de områden där den förekommer. Utskottet kan konstatera att miljöbrotten i dag inte utreds på ett tillfredsställande sätt och att mycket få av dessa brott bestraffas. De resurser som satsas på miljöbrottsbekämpning är uppenbart otillräckliga. Utskottet anser mot denna bakgrund att regeringen bör utarbeta en nationell strategi för bekämpning av miljöbrott. En naturlig utgångspunkt för strategin bör vara att miljöbrott i många fall utgör en form av ekonomisk brottslighet. Enligt utskottets mening bör det därför bli en viktig uppgift för ekobrottsmyndigheten att ansvara för utredningar om miljöbrottslighet. Arbetet bör, för att bli effektivt och tillförsäkrat erforderliga resurser, bedrivas av särskilt utbildade poliser och åklagare placerade på en egen enhet inom Ekobrottsmyndigheten. Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder i enlighet med det nu anförda. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna Ju11, Ju13, Ju918, Ju926 och Jo727 i denna del som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande bekämpningen av miljöbrott att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju11 yrkande 3, 1996/97:Ju13 yrkande 2, 1996/97:Ju918 yrkande 10, 1996/97:Ju926 yrkande 1 och 1996/97:Jo727 yrkande 44 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Miljöbrottsutbildade åklagare (mom. 3) Kia Andreasson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet utgår? och slutar med ?den avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det behövs kraftigt förstärkta utbildningsinsatser för åklagare och poliser när det gäller miljöbrott. Inte minst måste ett antal åklagare få kvalificerad utbildning om denna brottslighet så att de - placerade på lämpliga platser runt om i landet och vid Ekobrottsmyndigheten - kan tjänstgöra som särskilda miljöåklagare och ansvara för kvalificerade utredningar av denna typ av brottslighet. Regeringen har att vidta åtgärder i enlighet med vad utskottet nu har angett. Det anförda bör riksdagen med anledning av motion Ju926 i denna del som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande miljöbrottsutbildade åklagare att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju926 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Resurserna för ekobrottsbekämpning (mom. 4) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Utskottet har? och på s. 12 slutar med ?den avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att en förutsättning för att kampen mot den ekonomiska brottsligheten skall bli framgångsrik är att det finns tillräckligt många välutbildade poliser och åklagare som kan ägna sig åt ekobrottsutredningar. Dessutom behöver polis och åklagare vid utredning av ekonomisk brottslighet förstärkas med ytterligare expertis, bl.a. konkursförvaltare och revisorer. Av lägesrapporten framgår att regeringens åtgärdsprogram är otillräckligt i dessa avseenden. Situationen blir enligt utskottets mening inte bättre av de besparingar på rättsväsendets område som riksdagsmajoriteten tagit ställning för med anledning av årets budgetproposition. Utskottet utgår från att regeringen återkommer med begäran om tilläggsanslag för innevarande år så snart beräkningen av det verkliga behovet gjorts. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju12 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande resurserna för ekobrottsbekämpning att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju12 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. En skattekriminalorganisation (mom. 5) Rolf Åbjörnsson (kd) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet konstaterar? och slutar med ?Ju11 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att en organisation som innebär att brottsutredningar bedrivs av skatteförvaltningen saknar tradition i Sverige. Det utgör enligt utskottets mening ett hot mot rättssäkerheten att ge skatteförvaltningens personal sådana befogenheter som annars främst tillkommer polisen i dess brottsutredande verksamhet. Skattekriminalverksamheten måste också ifrågasättas mot bakgrund av att den skattskyldiges uppgifts- och sanningsskyldighet är olika i det fiskala och det brottsutredande utredningsförfarandet. Utskottet anser därför att den föreslagna organisationen med skattekriminalverksamhet inte bör komma till utförande. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju11 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande en skattekriminalorganisation att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju11 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen (mom. 6) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 som börjar med ?Detta föranleder? och slutar med ?behandlad del? bort ha följande lydelse: Utskottet har, liksom motionärerna, uppfattningen att det från konstitutionella utgångspunkter kan ifrågasättas om regeringen har befogenhet att utfärda myndighetsdirektiv för domstolarna genom vilka dessa åläggs en brottsbekämpande funktion när det gäller ekobrottsligheten. Domstolarnas uppgifter är inte begränsad till till att uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål och prioriteringar. I stället är domstolarna kärnan i rättsstaten och utgör ytterst den enskilde medborgarens värn mot en stark statsmakt. Här bör understrykas de garantier som i regeringsformen omgärdar domstolarnas dömande verksamhet. De aktuella myndighetsdirektiven tar visserligen sikte på domstolarnas administrativa verksamhet, men här vill utskottet, liksom tidigare, påpeka den problematik som sammanhänger med gränsdragningen mellan dömande och administrativ verksamhet. Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu aktuella myndighetsdirektiven inte bort gälla domstolarna. Utskottet förutsätter att regeringen genast utfärdar nya direktiv där vad utskottet nu anfört beaktas. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju12 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen att riksdagen med anledning av motionen 1996/97:Ju12 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Införande av ny skatteflyktslag (mom. 7) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ?Justitieutskottet vill? och på s. 16 slutar med ?Ju12 avstyrks? bort ha följande lydelse: Justitieutskottet anser att rättssäkerheten kräver regler som är så fasta och klara att medborgarna kan förutse och förstå konsekvenserna av sina handlingar och bedöma var gränsen går mellan vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Mot denna bakgrund anser utskottet i likhet med vad den borgerliga regeringen anförde vid avskaffandet av skatteflyktslagen att den lagen stärker det allmännas ställning gentemot den enskilde på ett orimligt sätt och att den medför svårigheter för den enskilde att bedöma skattekonsekvenserna av olika rättshandlingar. Dessa skäl kan också anföras mot det förslag till ny skatteflyktslag som nu är under övervägande i regeringskansliet. Utskottet anser inte att regeringen bör lägga fram ett sådant förslag. Vad utskottet nu uttalat med anledning av motion Ju12 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande införande av ny skatteflyktslag att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju12 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Utökad skattekontroll m.m. (mom. 8) Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet vill? och slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser i likhet med vad som framförs i motion Ju12 att reglerna om s.k. tredjemansrevision inte bör återinföras. En sådan bestämmelse ger nämligen skattemyndigheterna en generell befogenhet att efter eget gottfinnande bereda sig tillträde till ett företag och söka information i företagets handlingar för att se om det går att finna något intressant om tredje man. En sådan regel står enligt utskottets mening i strid med grundläggande rättsstatliga principer. Utskottet anser att regeringen bör avstå från att lägga fram ett lagförslag om rätt till s.k. tredjemansrevision. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju12 som sin mening ge regeringen till känna. Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört avstyrker utskottet bifall till motion Ju14. dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande utökad skattekontroll m.m. att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Ju14 och med anledning av motion 1996/97:Ju12 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Utökad skattekontroll m.m. (mom. 8) Alice Åström (v) anser dels att utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet vill? och slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande lydelse: Regeringen bör, som aviseras i skrivelsen, snarast lägga fram lagförslag som ger skattemyndigheterna befogenheter att utföra s.k. överraskningsrevisioner. Dessutom bör skattemyndigheternas revisorer ges möjlighet att utföra legitimationskontroll för att på så sätt kunna stämma av personer som arbetar på t.ex. en restaurang mot arbetsgivarregistret. Dessa förhållandevis enkla ändringar skulle snabbt ge resultat inom flera branscher som i dag är överrepresenterade när det gäller den ekonomiska brottsligheten. Utskottet anser att ett lagförslag med denna innebörd snarast bör läggas fram för riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju14 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört avstyrker utskottet bifall till motion Ju12 i nu behandlad del. dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande utökad skattekontroll m.m. att riksdagen med avslag på motion 1996/97:Ju12 yrkande 4 och med anledning av motion 1996/97:Ju14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Ökad mervärdesskattekontroll (mom. 9) Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (alla m) anser dels att utskottets yttrande på s. 18 som börjar med ?Utskottet konstaterar? och slutar med ?berörd del? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att flertalet av de nu aktuella förslagen om ökad mervärdesskattekontroll kan leda till ett klart försämrat företagarklimat. Särskilt anmärkningsvärt är att förändringarna kan försämra likviditeten för de mindre och nystartade företagen. Utskottet kan mot denna bakgrund inte ställa sig bakom de i promemorian föreslagna åtgärderna, och regeringen bör inte lägga fram några sådana förslag. För att komma åt fusket när det gäller mervärdesskatten behövs i stället en effektivare kontrollverksamhet. I det syftet bör en översyn av skattemyndigheternas organisation ske särskilt när det gäller hanteringen av mervärdesskatten. På så sätt kan skapas en mera kompetent och effektivare kontroll. Utskottet vill också när det gäller förslagen till ändringar av bevisreglerna påpeka att här krävs en djupare analys än den som företagits i den aktuella promemorian. Det får ankomma på regeringen att i det fortsatta beredningsarbetet beakta vad utskottet nu med anledning av motion Ju12 uttalat. Detta bör ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse: 9. beträffande ökad mervärdesskattekontroll att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju12 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke (mom. 12) Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (alla m) anser dels att utskottets yttrande på s. 21 som börjar med ?Utskottet anser? och slutar med ?motion Ju12? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det självfallet är av största vikt att även den kunskap som finns hos t.ex. revisorer tas till vara i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Utskottet är dock mycket kritiskt till Aktiebolagskommitténs förslag om en skyldighet för revisorer att anmäla brottsmisstanke till åklagare. En sådan lagstadgad anmälningsskyldighet innebär ett långtgående ingrepp i revisorns tystnadsplikt, och effekterna härav har inte analyserats av utredningen. Anmälningsplikten skulle kunna leda till att revisorsrollen radikalt förändras och att företagens tillit till revisorerna skulle minska. En anmälningsplikt riskerar dessutom att få långtgående negativa konsekvenser för revisorns möjligheter att över huvud taget få information om företaget. Om en anmälningsskyldighet skall införas måste enligt utskottets mening konsekvenserna för särskilt små och medelstora företag först analyseras. Det får ankomma på regeringen att i det fortsatta beredningsarbetet beakta vad utskottet nu uttalat. Detta bör ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju12 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Skrivelsen............................................1 Motioner väckta med anledning av skrivelsen...........1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 2 Utskottet.............................................2 Bakgrund 2 Regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten 4 Skrivelsens huvudsakliga innehåll 5 Mål och riktlinjer för ekobrottsbekämpningen 6 Myndighetsstrukturen på ekobrottsområdet m.m. 7 Riksenheten mot ekonomisk brottslighet 7 Ekobrottsmyndigheten 7 Organisationen för bekämpning av miljöbrott 9 Resurs- och kompetensfrågor 10 En skattekriminalorganisation 13 Domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen 14 Vissa skattefrågor 15 Skatteflykt, m.m. 15 Skattekontroll m.m. 17 Mervärdesskattekontroll 18 Krav på näringsidkare m.m. 19 Tillfällig försäljning m.m. 19 Revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke 21 Centrum för ekobrottsforskning 23 Hemställan 23 Reservationer........................................25 1. Ekobrottsmyndigheten (mom. 1) 25 2. Bekämpningen av miljöbrott (mom. 2) 25 3. Miljöbrottsutbildade åklagare (mom. 3) 26 4. Resurserna för ekobrottsbekämpning (mom. 4) 26 5. En skattekriminalorganisation (mom. 5) 27 6. Domstolarnas roll i ekobrottsbekämpningen (mom. 6) 27 7. Införande av ny skatteflyktslag (mom. 7) 28 8. Utökad skattekontroll m.m. (mom. 8) 28 9. Utökad skattekontroll m.m. (mom. 8) 29 10. Ökad mervärdesskattekontroll (mom. 9) 29 11. Revisors uppgiftsskyldighet om brottsmisstanke (mom. 12) 30